Sökresultat för: Gotland

Syrien – Marin närvaro och svenska paralleller

Här kommer ett av de numera få inläggen på bloggen. Det jag hinner med nuförtiden är mest ägnat åt Twitter, men har nu gett mig den på att sätta mig vid datorn igen för att få ut detta alster.

På sistone har vi hört mycket om den svenska marinens död m.m. Jag kommer i de inlägg som postas här försöka, där det är relevant, knyta skeenden i världen till vår svenska omgivning i allmänhet och marinen i synnerhet.
Nåväl – nog med prat, let’s get to business!

Syrien – Marin närvaro och svenska paralleller

Från twittraren ”Reservofficer” lånar jag följande bild över dagsläget under gårdagen i vattnen utanför Syrien.

Dessa fartyg kan vi identifiera och se via AIS (såvida de valt att inte stänga av den eller fejka sin position)

USA

Carrier Strike Groups
  • USS Nimitz
  • USS Harry Truman
Arleigh Burke-jagare (Wikipedia om Arleigh Burke)
  • USS Gravely (Flight IIA)
  • USS Mahan (Flight II)
  • USS Barry (Flight I)
  • USS Ramage (Flight I)
  • USS Stout (Flight I)
  • USS San Antonio (Support-, helikopter- och trupptransportfartyg)
Ubåt
  • USS Georgia? (SSGN)
  • USS Florida? (SSGN)

UK

  • HMS Montrose (Type 23-jagare)
  • HMS Tireless (ubåt av Trafalgar-klass wikipedia)
  • Ubåt av Astute-klass med dry deck shelters för Special Boat Service?

Frankrike

  • Chevalier Paul (Fregatt)

Ryssland

  • Priazovye (Signalspaningsfartyg)
  • Priazove (Signalspaningsfartyg)
  • Neustrashimyy (ASW-Fregatt)
  • Admiral Panteleyev (Udaloy I)
  • Smetlilivyy (Kashin Missile Destroyer) 
  • Minsk (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Kaliningrad (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Alexander Shabalin (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Novocherkassk (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Peresvet (Landstigningsfartyg av Ropucha II-klass)
  • Lena (Tanker/Supplyfartyg)
  • Fotiy Krilov (Bärgnings/Bogserbåt)
  • Petchenga (Tanker/Supplyfartyg)
  • PM-138 (Supportfartyg)
  • SB-921 (Bärgnings/Bogserfartyg)

Vad som inte syns

Det som saknas från bilden är främst de amerikanska ubåtar(na?) av Ohio klass (SSGN – Submersible Ship Guided missile Nuclear). 

Enligt vissa källor på nätet är det rimligt anta att både USS Georgia och USS Florida finns på plats. 
Vardera av dessa ubåtar har en last av 154 stycken Towahawk kryssningsmissiler.
Dessutom har de plats för 66 st Seal’s (upp till 102 stycken under kortare perioder). Ubåten har dessutom möjlighet till dubbla Advanced SEAL Delivery Vehicles och Dry deck shelters.

Under Libyenkonflikten inledde USS Florida med att avfyra 90 stycken Tomahawks för att bana väg för flygvapnets SEAD-operationer. 
De 154 stycken Tomahawks som varje ubåt bär är mer än hela den brittiska nationella arsenalen (!) enligt Bloggen SNAFU

Rysslands hot om att stödja Syrien mot amerikanerna

Jag påstår att det är befängt att tro att ryska fartyg kommer att bistå med vapenverkan mot amerikanska fartyg, flygplan eller kryssningsrobotar. Visst kan man kanske tända lite radar samt pinga runt lite, men inte mer än så.
Den ryska styrkan består till stor del av landstigningsfartyg, signalspaningsfartyg, ubåtsjaktfartyg och ett antal specialfartyg typ bogserbåtar, bärgningsfartyg, supportfartyg osv. Inget som direkt är optimalt ur robotförsvarssynpunkt.
Får jag gissa så är man primärt ute efter att samla in underrättelser om amerikansk metodik osv vid ett robotanfall. Undrar om man också hoppas på att kunna stjäla en Tomahawk om den går i plurret?
Vad man mer kan göra är att varna när robotanfallet påbörjas samt att rapportera var och vid vilken tidpunkt kryssningsrobotarna går in över land vilket ger det syriska luftvärnet en behövlig förvarning.
Ryssarnas uttalande är visserligen en skarp markering mot amerikanerna, men det ska ses mer ur ett politiskt perspektiv.

Svenska marina paralleller

Det är troligt att Sverige, likt Syrien,  inför en en stor konflikt, eller bara hot om sådan kommer att ha ett antal fientliga ubåtar längs vår kust. Om dessa tillåts härja fritt kan diskussionen om Gotlands fredande avslutas här och nu. Ingen överskeppning kommer att vara möjlig då Gotland kommer att vara helt isolerat via vattenvägen dels inför risk av torpedanfall, men också inför risken att farvattnen kan ha minerats.
Vidare kommer vi att få vara beredda på att anfall med kryssningsrobotar från ubåt kommer att kunna ske. Förvarningstiderna för vissa mål kommer att vara extremt kort.
Minering av svenska kommersiella hamnar kan vi också förvänta oss. Betänk att vi kanske har en nationell underhållssäkerhet på kanske tre dagar (?) om man får tro Cornucopia. Drygt 90% av Sveriges import sker via Göteborgs hamn – det behövs inte mycket fantasi att tänka ut vad bara en enda sjömina eller ens bara ett hot om minering kan ställa till med.
I skenet mot detta måste vi snarast bygga upp vår undervattensförsvarsförmåga. Ubåtsjakthelikoptrar, ubåtsjaktvapen samt egna ubåtar och sensorer är de första stegen mot ett återtagande och det brådskar! 
För närvarande är undervattensdomänen ett vakuum. Vakuum brukar normalt sett fyllas av något – jag anser det borde vara av svenskt innehåll. Alternativet är att vårt sjöterritorium blir en arena där diverse olika aktörer kan agera fritt.
Minjakt och minröjningsfunktionerna har likaså en stor vikt för vårt oberoende som land och nation.
För att i ett andra steg kunna diskutera överskeppningar till Gotland är fartygsbaserat volym-luftvärn naturligtvis nödvändigt.

Synpunkter på den amerikanska ”straffexpeditionen” i Syrien

För att vara tydlig är jag sannerligen ingen anhängare av att slå militärt mot Syrien. Den politiska och demografiska bilden är allt för komplex och det går inte att dra några långtgående slutsatser om vad som kommer att hända. Däremot inser jag behovet av att skapa en signal till den syriska regimen att det inte är ok att bruka kemiska vapen.
Därför ser jag nu det senaste ryska initiativet med ett krav på att Syrien ger upp sina kemiska vapen som en positiv utveckling. Här ser vi ånyo hur militär makt och hot om våld kan desarmera ett läge och verka krigsavhållande – utan att ett enda skott har avfyrats.
Betänk dock att Sverige mycket väl i en framtid skulle kunna stå på ”the recieving end” av sådant maktspråk från Ryssland. Det är just för denna eventualitet som vi är i behöv av ett trovärdigt försvar för att kunna undvika att påtvingas annan stats politik. 

Är det nu någon som inte förstår att vi inte pratar om invasion av Sverige? Någon som inte förstår vikten av att hävda sitt sjöterritorium?
Bra!
Klart Skepp – – . . 

Gästinlägg: Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyår kan det vara för sent !

Nedan följer ett med anledning av gårdagens besked från Regeringen om ”höjd” försvarsbudget rykande aktuellt gästinlägg signerat generalmajor Bernt Grundevik. Att generalmajor Grundevik är så öppen i försvarsdebatten vill jag ge honom en eloge för. Om det är något vi saknar i försvarsdebatten så är det deltagande av högre chefer som ger sin egen syn på situationen. Det är också på sin plats att påminna om detta inlägg från försvarsmaktens informationsdirektör.

/Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyåret kan det vara för sent ! 

Den 2 juli 2012 skrev jag på Armébloggen –”Vad händer med försvaret efter 2014”– Ett av budskapen i inlägget var att ”vi har mellan 18-24 månader på oss att sakligt debattera. Därefter måste vi alla respektera och acceptera det beslut som fattas i demokratisk ordning av Sveriges riksdag”

I samma tidsperiod gjorde ÖB sitt utspel under politikerveckan i Almedalen. Hans budskap var att försvaret behöver ca 4 miljarder mer /år för att kunna fullfölja inriktningen i försvarsbeslut 2009, vilket var betydelsefull information.

Vid nyåret 2013 kom nästa utspel från ÖB då han redovisade ”en veckas försvaret”. Sällan har försvarsdebatten varit så intensiv som under våren 2013 och som ”lök på laxen” kom den ryska flygövningen utanför Gotland under påskhelgen att ge ny näring till frågan om nationellt försvar o beredskap. ÖB ska ha en eloge. Hans uttalanden fick verkligen försvars debatten att lyfta till en begriplig nivå för allmänheten.

I Juni 2013 redovisade Försvarsberedningen sin rapport 1, omvärldsanalysen, som skall ligga till grund för politiska bedömningar om hotbild och långsiktig utveckling/trender i vårt närområde.

Efter sommaren 2013 har det enligt min uppfattning varit för lite engagemang i debatten rörande ett nytt försvarsbeslut. Det är under hösten debatten och diskussionen om försvarets framtid behöver ta fart igen om vi tillsammans skall kunna påverka de olika politiska beslutsfattarna och pågående planeringsprocesser innan det är för sent.

Tidsförhållanden

Under hösten arbetar den parlamentariskt tillsatta försvarsberedningen intensivt med att ta fram rapport 2 som i huvudsak syftar till att redovisa förslag till Försvarets fortsatta utveckling, uppgifter, organisation mm. Rapport 2 skall lämnas till riksdagen i slutet av mars 2014.

Det är bedömningsvis åtta månader kvar, efter att rapport 2 har redovisats, innan ett nytt försvarsbeslut fattas av riksdagen under december 2014. Alternativt kan beslutet skjutas fram till första kvartalet 2015. Slutsatser och rekommendationer i försvarsberedningens rapport 2 kommer att vara mycket viktiga som vägledning i fortsatta diskussioner och remissyttranden inom de politiska partierna, i riksdagen och hos andra myndigheter och organisationer.

Under 2014 är det valår och högst sannolikt är det andra frågor än försvarsfrågan som de olika politiska partierna vill lyfta fram i valrörelsen.

Mot denna bakgrund är det troligt att man inom försvarsberedningen (förmodligen mellan alliansen och socialdemokraterna) vill ha en samsyn i försvarsfrågan så att det inte finns fundamentalt olika synpunkter, särskrivningar och avvikande uppfattningar i rapport 2. Det som talar för denna bedömning är att så skedde med rapport 1 där det var många och långa diskussioner avseende beskrivningen av utvecklingen i Ryssland innan man till sist enades mellan de tongivande partierna.

Tiden att utkomma med en försvarspolitisk proposition är kort. Därför är det högst troligt att, parallellt med försvarsberedningens arbete, så skissar regeringen redan nu på ett utkast till ny försvarspolitisk inriktning för att inte komma i tidsnöd efter att försvarsberedningen har levererat sin rapport 2.

Inom försvarsmakten pågår nu BU 15 arbetet, dvs förslag till verksamhet och en budget i balans, för 2015 i detalj och inriktande för 2016 och 2017. För att kunna göra detta arbete erhåller Försvarsmakten så kallade planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. I de fall man saknar anvisningar för man göra antaganden för att planeringsprocessen inte ska avstanna. Försvarsmakten har likt andra myndigheter kravet att kunna lämna in budgetunderlaget senast den sista februari 2014.

När man väger samman ovan redovisade fakta och bedömningar ovan så blir min slutsats följande;

Debattera försvarsfrågan intensivt under hösten 2013- efter nyåret kan det vara för sent!

Om man i försvarsberedningens rapport 2 är överens i stort så bedömer jag att ”manöverutrymmet” för debatt som påverkar processen inför ett nytt försvarsbeslut kan vara mycket litet efter januari/februari 2014!

”Kan vi försvara oss?”

Hösten 2012 utkom Kungliga Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Kan vi försvara oss?”.

Rapporten är mycket läsvärd och utgjorde en del av projektet Svensk säkerhet efter 2014. Både som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och som officer ställer jag mig helt bakom rapporten som på ett logiskt och pedagogiskt sätt försöker beskriva läget i Försvarsmakten och de utmaningar som finns att hantera.

I rapportens sammanfattning redovisas bl a följande viktiga synpunkter;

 – När man genomför en analys av det slag vi gör är det lätt att problematisera i hög grad. Så skall det naturligtvis vara, men för ordningens skull vill vi inledningsvis lyfta fram och betona att de förändringar som gjorts i huvudsak varit riktiga och att dagens försvar har ett antal positiva sidor men

 – Det är tveksamt om försvaret i en framtid har möjlighet att uppfylla de krav som ställs, framför allt avseende det nationella försvaret i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. För detta krävs det både en förstärkt budget och att vi på ett helt annat sätt än tidigare skapar operativa förmågor tillsammans med de länder vi uttryckt solidaritet med. Vi är i ett läge att antingen tillföra försvaret mer resurser eller minska vår ambition genom att ta bort operativa förmågor, alternativt göra en allmän ambitionsminskning.

  • – Inom alla stridskrafter har vi för få förband för att självständigt kunna ta upp ett försvar av territoriet, även vid ett mycket begränsat angrepp.
  • – Bristen på ett luftförsvarsluftvärn är uppenbar.
  • – För alla stridskrafter gäller att de på mycket länge inte övats i större förbandsenheter och i ett operativt sammanhang i försvaret av det egna landet
  • – Personellt är det nya systemet med frivilligt rekryterade gruppbefäl, soldater och sjömän infört men inte genomfört.
  • – I en 20 års period i behov av att omsätta ett antal tunga materielsystem.
  • – Om vi under kalla kriget hade en logik i vårt försvarssystem, från den säkerhetspolitiska miljön, vår neutralitet och alliansfrihet till det att vi byggde försvar på värnplikt och inhemsk försvarsindustri kan vi konstatera att motsvarande logik inte finns i dagens försvarssystem.

Kungl Krigsvetenskapsakademien anser avslutningsvis att i nedanstående viktigare områden –frågor av strategisk karaktär – behövs ett fördjupat resonemang inför ett nytt försvarsbeslut:

  • – avvägningen mellan olika stridskrafter

  • – personalförsörjningen

  • – investeringsnivån avseende krigsmateriel

  • – den faktiska prisutvecklingen på försvarsspecifik materiel

  • – alliansfrågan

  • – den politiska processen som leder fram till ett nytt försvarsbeslut


De operativa frågorna

Utöver de strategiska frågorna, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien anser viktiga att ytterligare debattera, finns det enligt min mening flera och komplexa operativa förmågor/frågeställningar som försvarsberedningen och ytterst riksdagen behöver ta ställning till. Några exempel

  • – Luftförsvaret av befolkningscentra o viktiga samhällsfunktioner/anläggningar och områden

  • – Försvaret av Gotland

  • – Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna samt balansen av viktiga förmågor inom respektive försvarsgren

  • – Övningsverksamheten både nationellt och internationellt

  • – Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser

Luftförsvaret
Det fnns ett stort operativt behov av att skydda befolkningscentra, viktigare infrastruktur, basområden för flygstridskrafterna och de marina förbanden, förflyttningar av markstridskrafter mm. Det är flygstridskrafterna och det markbundna luftvärnets som skall svara för lösandet av luftförsvarsuppgiften.

JAS frågan har tidigare debatterats flitigt och där har regeringen med stöd av socialdemokraterna fattat beslut om vidareutveckling av JAS systemet och en anskaffning av 60 nya plan. Avgränsar mig i detta inlägg och tar ej upp JAS frågan ytterligare.

Bristen på markbaserat luftvärn är mycket stor. Idag finns det bara två luftvärnsbataljoner kvar i försvarsmaktens insatsorganisation. Deras materiel är föråldrad och behöver moderniseras i perioden 2015-2017. Att samtidigt skydda olika basområden för bland annat flygstridskrafterna ,så att dessa kan komma till verkan, samt tillsammans med dessa skydda befolkningscentra och annan viktig infrastruktur är en omöjlig ekvation givet en så liten numerär markbaserat luftvärn

Förhoppningsvis kommer luftförsvarsutredningen att leverera ett underlag som innebär att luftförsvarsfrågan kan hanteras utifrån ett helhetsperspektiv. Politiskt måste man i kommande försvarsbeslut tydligt ta ställning till vilken långsiktig ambitionsnivå som skall gälla för luftförsvaret av Sverige.


Gotland
Förutom öns strategiska betydelse för östersjöområdet och Sverige så har vi ett moraliskt ansvar för försvaret av Gotlands ca 58000 bofasta svenskar.

Givetvis finns en försvarsplanering där man i olika skeden och beredskapssteg kan förstärka Gotland med rörliga förband från fastlandet. Utav sekretesskäl vill jag inte gå in på detaljer om detta.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att på Gotland finns idag mycket få stationära resurser (enligt öppna källor en hemvärnsbataljon om ca 500 personer, en utbildningsgrupp för hemvärnet om ca 10 officerare, en handfull mängd flygvapenpersonal för att hantera klargöring av incidentroten, ett förrådsställt stridsvagnskompani (14 vagnar) samt ett 10 tal personer ur FM logistik ) som kan göra något vid en snabbt uppkommen krissituation.

Enligt min mening har vi i grundberedskapen för få stationära resurser på Gotland. Beroende på händelseutvecklingen kan det uppstå flera slag av friktioner som försvårar eller helt begränsar möjligheten att genomföra planerade förstärkningar från fastlandet.

Olika ambitionsnivåer att förbättra läget kostar pengar. Dock finns det pragmatiska lösningar som kan bli mycket kostnadseffektiva utan att det behöver byggas upp ny infrastruktur, således man kan nyttja det som finns.

Det finns mycket som den politiska nivån borde fatta beslut om när det gäller försvaret av Gotland. Jag anser att den lägsta ambitionsnivån som kan vara ett steg i rätt riktning samt skapar signaleffekt både för befolkningen och omvärlden är exempelvis:

  1. Organisera ett ”Detachement regional ledning Gotland” . Stabspersonal bör omfördelas inom försvarsmakten så att ett antal stabsofficerare, under ledning av en överste, bildar en ledningsresurs med placering i Visby. Enheten bör vara underställd regional ledning i Stockholm. Vid normal beredskap föreslås denna ledningsresurs ägna sig åt civil-militär samverkan samt försvarsplanering. Vid förhöjd beredskap bör denna stabsdel inledningsvis kunna leda tilltransporterade förbandsenheter från fastlandet innan övrig stabsförstärkning anländer och kan fungera.

  2. Flygvapnets incidentberedskap med en jaktrote JAS bör finnas grupperad i Visby under huvuddelen av året.
  3. Marin närvaro med minst ett fartyg typ korvett i farvattnen utanför Gotland under huvuddelen av årets dagar.
  4. Delar av luftvärnsförbandet i Halmstad bör med kompani, i ett roterande schema, genomföra övningsverksamhet på Gotland under huvuddelen av året vilket bidrar till förbättrad beredskap och luftförsvarsförmåga.
  5. Bemanna stridsvagnskompaniet med tidvis tjänstgörande soldater o befäl från Gotland. Dessa personer, ett 80 tal, genomför årligen ca 10 dagars repetitionsutbildning inkluderande stridskjutning.
  6. Ge hemvärnsförbandet möjlighet till bättre eldkraft genom att tillföra 12 cm granatkastare och omorganisera ett av kompanierna till ett granatkastarkompani.



Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna
Det finns flera utmaningar att hantera när det gäller framtida uppgifter, dimensionering och materielutveckling för de olika stridskrafterna oavsett vilken ekonomisk nivå som tilldelas försvaret. Utöver att det organisatoriskt finns för få förband i respektive försvarsgren så finns det stora materiel- och ”förmågeglapp” att hantera i kommande försvarsbeslut. Låt mig ge några exempel att ta ställning till;

– Armén behöver ett nytt bataljonsartilleri i form av ett nytt granatkastarsystem samt att fler stridsvagnar behöver renoveras än vad som nu är planerat för att få en relevant eldkraft i de mekaniserade förbanden. Därutöver behövs ett nytt stridsbrosystem så att man kan gå över vattendrag och diken.

– Marinen saknar ett robotluftvärn på ytstridsfartygen vilket gör att de fåtaliga fartygen bland annat har en begränsad förmåga till eskort samt är sårbara. Därutöver behöver ubåtsjaktförmågan utvecklas.

– Flygvapnets transportflygplan, C-130 Hercules, är mycket åldersstigna och behöver bytas ut. Därutöver är basförbanden underdimensionerade när det gäller uthållighet och för skyddet av egen gruppering vilket begränsar ett flexibelt nyttjande..



 Övningsverksamheten både nationellt och internationellt
Utan relevant övningsverksamhet så når inte förbanden beslutad kravnivå med resultatet att dessa steg för steg självdör. Övningsverksamheten får heller inte vara en ”budgetregulator” vilket skulle påverka personalförsörjningen mycket negativt, speciellt för tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Dessa kommer idag på frivillig basis till förbanden för att de tillsammans vill utvecklas och lösa uppgifter både nationellt och internationellt. Inställda, bristfälliga eller för få övningar tar död på deras intresse att ställa upp.

Övningsverksamheten är en trovärdighetsfråga för all personal i försvarsmakten samt hos svenska folket. Utifrån ett internationellt perspektiv så är signaleffekten av ett välövat försvar, oavsett dess numerär, också en trovärdighetsfråga av stor betydelse.



 Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser
Både i försvarsbeslutet från december 2004 (två större insatser o tre mindre insatser samtidigt) respektive juni 2009 (upp till 2000 soldater/sjömän samtidigt) redovisade riksdagen tydligt kraven på försvarsmaktens förmåga att kunna delta i internationella insatser.

Detta var tydligt och bra men samtidigt saknades tydliga krav på förmåga att kunna verka nationellt, således vilken ambitionsnivå gäller för försvarat av Sverige i Sverige!

Detta är en av de viktigaste uppgifterna för riksdagen att ta ställning i vid nästa försvarsbeslut
Övrigt
Inför ett nytt försvarsbeslut är det viktigt att våra folkvalda tar sitt ansvar och fattar nödvändiga beslut med långsiktig hållbarhet. Men det finns också frågor som försvarsmakten internt skall lösa inom ramen för myndighetens ansvar.

”Uppdragstaktik” dvs ledning genom att tilldela underställda tydliga mål och avdela relevanta resurser för detta, är den ledningsfilosofi som Försvarsmakten valt. Lever organisationen då efter detta? Enligt mitt förmenande är svaret – tveksamt. Jag anser att Försvarsmakten är alltför centralistisk i sin ledning och inte tilldelar förbandschefsnivån den handlingsfrihet som är befogad och som underlättar ledningen. Att inte ”Försvarsgrenscheferna” sitter med som ordinarie ledamöter i FML (försvarsmaktsledningen) och där kan ge råd och ge synpunkter på viktiga beslut är ett annat exempel på vad som internt behöver förändras. HKV har omorganiserats ett flertal gånger och ännu är organisationen inte optimal. Slå ihop HKV/Prod och HKV/Insatsorg till en organisation i HKV så att det är ”ett rör ut och in” till organisationsenheter och förband. Dessutom behöver funktioner såsom pers, info och HRC decentraliseras mera. Därutöver bör den regionala ledningen stärkas och att det finns en brigadgeneral som chef på den regionala nivån, en nivå som rimligen är ett naturligt generalsbefäl.

Sammanfattningsvis bör Försvarsmakten internt;

  1. Decentralisera sin ledning- tillämpa uppdragstaktik i större omfattning

  2. Ge mer befogenheter till förbandschefer o regional ledning
  3. Låt försvarsgrenscheferna vara ordinarie ledamöter i FML
  4. Omorganisera HKV


Avslutning

Försvarsminister Karin Enström skriver så här om framtiden för försvaret på Regeringens hemsida;

” Syftet är att skapa ett modernt försvar som är redo att användas. Vi ska kunna försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld idag. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld”.

Kommande försvarsbeslut blir mycket viktigt för Försvarsmaktens framtida kapacitet och inriktning. Det finns i praktiken fyra scenarier kopplat till den ekonomi som beslutas:

  1. Ett tillskott av mer än 4 miljarder/år för att bryta trenden och skapa möjligheter att ha högre ambition än vad som beslutades 2009.

  2. Ett tillskott på 3.5 till 4 miljarder för att fullfölja försvarsbeslutet från 2009.
  3. Samma ekonomiska ram som idag vilket medför en ytterligare reducering av försvarsmaktens förmåga.
  4. Ännu mindre pengar än idag och ännu större konsekvenser för försvarsmakten än i punkt 3.


Vad tycker du? Vad vill du bidra med i den fortsatta debatten? Hur mycket är vi beredda att betala för den långsiktiga ”försäkringen” som försvaret utgör ?( idag 1.11 % av BNP- förr ca 3.1% !)

Jag anser att det krävs en omfattande debatt som bidrar till ett bra beslutsunderlag inför kommande försvarsbeslut. Historiskt sett har debatten inför försvarsbesluten varit för anonym och ofta handlat om regionalpolitik och vilka förband som kommer att överleva alternativt läggas ner.

En omfattande debatt bidrar också till en ”folkförankring” och större insikt i försvarsfrågan vilket är bra för den demokratiska processen. Debatten måste föras på en begriplig nivå. ”En veckas försvaret” blev förståelig för allmänheten och därför fick utspelet så stort genomslag.

Avslutningsvis vill jag återkoppla till vad Kungliga Krigsvetenskapsakademien skrev i förordet till rapporten ”Kan vi försvara oss?

– ”försvarspolitikens närmaste uppgift är att forma grunden för ett försvar som möjliggör att vi praktiskt och tekniskt över tiden behåller en förmåga – låt vara med varierande styrka och beredskap – som förmår att ge oss en trovärdig möjlighet att möta över tiden säkerhetspolitiskt skiftande krav.”

Generalmajor Berndt Grundevik


Svårt att idag effektivt ta emot militärt stöd

Två saker föranleder detta inlägg. Dels Johan Wiktorins eminenta ”Korridoren till Kaliningrad” där amerikanska förband begär att få stationera framförallt flygförband i Sverige , och dels president Obamas nyss avklarade besök där ett intensifierat amerikanskt och nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete varit ett av de diskuterade ämnena. Avsikten med detta inlägg är nämligen att diskutera svårigheterna med att ta emot stöd när man som idag inte har genomfört några som helst förberedelser.

Jägarchefen beskrev häromdagen i ett inlägg den mycket intensiva övningsverksamheten i det svenska närområdet under september. I södra Sverige och Östersjön drog den marina NATO-övningen Northern Coasts igång igår. Om en dryg vecka drar den ryska och vitryska försvarsmaktsövningen Zapad 13 igång med delar i såväl södra Östersjön som i Barentsområdet och i Vitryssland. Strax dessförinnan startar i norra Sverige, Norge och Finland flygövningen Arctic Challenge Exercise, även kallad ACE. Denna övning är till omfånget nu sannolikt Europas största flygövning i år sedan USA återkommit till övningen. I samband med den amerikanska försvarsmaktens handbroms i våras ströks det amerikanska deltagandet för att för några veckor sedan återkomma. Antingen hade man hittat nya pengar eller också ansågs helt enkelt ett starkt amerikanskt deltagande på Nordkalotten vara av hög prioritet. Det är nämligen inte mindre än drygt 30 st F-15, varav hälften F-15E Strike Eagle som ska delta i övningen, tillsammans med stödresurser som exempelvis lufttankningsflygplan. Som tur är så är frambasering av amerikanskt flyg till Norge välövat sedan ett halvt sekel och norska flygbaser förberedda för detta.

Bodö flygbas. Varje beige fläck söder om banan är en flygplanuppställningsplats för ett stridsflygplan och bredvid det ett fortifikatoriskt skydd som ska motstå en sovjetisk(!) standardbomb
Visa större karta


Det råder nämligen i Sverige en bred naivitet vad gäller svårigheterna med att effektivt ta emot stöd. Grunderna i överbrygga dessa svårigheter är förberedelser och förövning. Det sistnämnda ser vi med regelbundenhet genomföras i vårt närområde. I vårt västra grannland Norge genomförs med täta intervaller större övningar där man övar tillförsel av andra NATO-förband och ledning av dessa. Om några veckor kommer vi även att se motsvarande i Baltikum och Polen i form av övningen Steadfast Jazz. Marinövningen Northern Coasts som startar idag i södra Sverige och Arctic Challenge Exercise om en dryg vecka övar i viss mån deployering. Man ska dock betänka att det är ytterst fredsmässiga övningar där man fokuserar på respektive stridskrafts övningsmålsättningar och där deployeringen är en mycket ringa del. Flera av de för mottagande av stöd/host nation support vitala delarna är därmed avgränsade.

Ett försvar beroende av utländskt stöd
I Sverige har vi ett försvar som idag är helt beroende av utländskt stöd för att kunna möta ens de minsta påfrestningar utöver incidentberedskap då organisationen i grunden är anpassad för internationella insatser. Vår närmast ensidiga solidaritetsdeklaration utfäster att vi ska lämna militärt stöd till våra grannländer mot att vi ska erhålla ett motsvarande stöd om vi i vår tur skulle behöva det. Något sådant har aldrig kunnat övas eftersom inget parti i Sverige vågar peka ut vem eller vilket land som ska stå för det militära stödet.

Enbart den svenska solidaritetsförklaringen och det säkerhetspolitiska dominospelet i Norden skulle förtjäna ett eget inlägg. Liksom vi i Sverige inte förväntar oss att en konflikt endast kan drabba Sverige så kan vi utgå ifrån att även en konflikt i något grannland i hög grad kommer att påverka även Sverige, svenskt försvar och svensk säkerhetspolitik. Besöket från president Obama i Sverige hade också en säkerhetspolitisk dimension och det svenska säkerhetssamarbetet med NATO ökar, liksom USA:s säkerhetspolitiska intresse för den nordiska regionen.

I ”Korridoren till Kaliningrad”är grunden oroligheter mellan Litauen och Ryssland, vilket ger känningar även i Sverige. Vissa NATO- och EU-länder intar en mer passiv hållning medan Polen och USA är mer aktiva. Från USA kommer så småningom propåer om att få frambasera framförallt stridsflyg till Sverige, men även att över Sverige upprätta luftområden för lufttankningsflygplan och radarspaningsflygplan i syfte att understödja operationer över Östersjön och Baltikum. Här ser vi hur svenskt territorium i högsta grad kan vara aktuellt för användning både vid stöd av Sverige och för NATO vid understöd av medlemsländer i vårt närområde. Sannolikt är det också i första hand flygstridskrafter som i första skulle komma ifråga för frambasering till svenskt territorium, något senare därefter marinstridskrafter och på ytterligare lite sikt markstridskrafter.

Vad krävs för en deployering?
Att ta emot stödet är dock inte så enkelt om man ska säkerställa sig om att det ska fungera. I Wiktorins följetong begär USA att få nyttja flygplatserna i Uppsala, Karlsborg och Västerås för frambasering av flyg. Att det är just dessa är ingen slump. I Sverige finns ett mycket begränsat antal flygplatser som är lämpliga för att ta emot utländska flygstridskrafter –och för den delen idag även vårt eget strids- och transportflyg. Att effektivt kunna nyttja en flygplats för militära ändamål ställer betydligt mer långtgående krav än att det bara ska finnas 2000 m asfalt.

Västerås flygplats, tidigare Västmanlands flygflottilj. Banan förlängd under Kalla Kriget för att kunna ta emot bombflygplan. Uppställningsplatser för 3 divisioner Draken. Lägg märke till parallell taxibana. Visa större karta

Vid deployering av ett flygförband till en annan flygplats måste till en början bas- och stödresurser tillföras. Detta sker i regel med transportflygplan om det gäller längre sträckor. Man kan alltså utgå ifrån att ett antal transportflygplan ska kunna landas in och lastas av för att få in de nödvändiga resurserna där antalet i hög grad beror på vad som redan finns på plats. Som jämförelse kan tas den svenska Libyeninsatsen där man baserade på en bas som redan var en aktiv flygbas och man därför kunde ta med sig ett minimum av personal och resurser. Likväl krävdes det ett icke oansenligt antal Tp 84 Hercules för att flytta förbandet (som jämförelse kan nämnas att president Obamas besök i Sverige krävde ett ännu större antal C-17 – ett flygplan som lastar betydligt mer än Hercules). Hade Sverige och Italien/USA tillhört samma försvarsallians med därav minskade krav på kommunikationsutrustning, bevakningspersonal etc hade detta mildrats något liksom tiden för upprättande av förbandet.

En amerikansk stridsflygdivision är betydligt mer omfattande vad avser personal och materiel än en svensk stridsflygdivision. Det blir alltså betydligt fler transportflygplan som ska landas in, rangeras och lossas för att få personal och materiel på plats för att därefter kunna ta emot flygplanen som också ska ställas upp någonstans. Därtill kommer intensiteten i flygverksamheten öka väsentligt jämfört med en vanlig svensk landsortsflygplats, vilket ställer ökade krav på såväl flygplatsens infrastruktur som övrig logistik som förläggningar, mat, vatten och inte minst drivmedel. Sist men inte minst ska man också betänka att det krävs ett antal transportflygplan för att föra in den ammunition som stridsflygplanen kan komma att förbruka. Även denna ska förvaras någonstans, vilket i värsta fall kan bli under bar himmel, men då på en hårdgjord yta.

Om man utgår från det grundläggande för en flygplats att effektivt kunna fungera som bas för tillkommande stridsflyg är 2000 m asfalt ett lägsta krav. Sålunda skulle många av landets landsortsflygplatser såsom Borlänge, Jönköping och Karlstad etc kunna fungera. Det finns tillräcklig bana för att starta och landa både stridsflyg och transportflygplan som t ex C-17. Det blir däremot betydligt svårare för radar- och transportflygplan som kräver något mera banlängd. Däremot skulle nog de flesta NATO-länder vilja ställa dit en bromsvajeranläggning för flygplan i nöd, vilket i sig skulle fordra ett extra transportflygplan. Ser man dock till Borlänge, Jönköping och Karlstad så har dessa flygplatser enligt Luftfartsverket alla den banlängd som krävs för att ta emot stridsflyg (F-15, F-16, F-18) och transportflygplan som t ex C-130 Hercules och C-17 Globemaster III. För den sistnämnda kommer dock bärigheten i banan och taxibanan att vara begränsande och på t ex Borlänge kan ej operationer med maxvikt genomföras (se även dokument med krav för bärigheter för olika amerikanska militära flygplan). Vid operationer med tankflygplan fungerar Jönköping så länge det inte är för varmt då banan blir för kort. På t ex Borlänge och Karlstad skulle bärigheten vara för låg.

Luftfartsverkets flygplatskarta över Karlstad flygplats. Lång och bra bana, men låg bärighet och avsaknaden av taxibana gör det svårt att hantera större mängder trafik
En flygplats lämplighet som flygbas är dock så mycket mer än bara själva banan. För att en flygplats ska kunna understödja intensiv flygverksamhet krävs att den både har uppställningsplatser för ett större antal flygplan och att den har minst en parallell taxibana för att möjliggöra mer än en flygplanrörelse i taget. Naturligtvis måste plattor och uppställningsplatser också vara anpassade för de flygplan man ska kunna ta emot, t ex vad avser bärighet, men också mått. Tar man en titt på kartorna för de ovan nämnda flygplatserna ser man snabbt att den enda av de tre nämnda som har en parallell taxibana är Borlänge, då denna har varit en militär krigsbas. Som sådan är den dock avvecklad i och med försvarsbeslutet 2000 och den militära infrastruktur är antingen uppbruten eller underhålls inte längre, vilket då även gäller taxibanan som därför ej heller listas i Luftfartsverket information.

Operationer på Karlstad och Jönköping skulle innebära att alla militära flygplan liksom de civila idag skulle tvingas att använda huvudbanan för att köra till respektive banände för start och det motsatta efter landning. Operationstempot nedgår därför betydligt i hastighet när ingen taxibana finns. Tittar man via exempevis Google Maps på tidigare krigsbaser, t ex Kjula, Kubbe (nedan), Gunnarn, Färila, Byholma, så ser man att alla dessa, oavsett storlek och placering ute i ödemarken, hade en parallell taxibana till sin huvudbana. Vidare har samtliga dessa baser en rad uppställningsplatser för de stridsflygplan som skulle baseras där. Ofta fanns också en mindre ”transportplatta” för den/de Tp 84 Hercules som skulle tillföra viss utrustning/personal som inte kom via landsväg eller redan fanns på plats (idag finns dock ingen utrustning på dessa flygplatser eftersom de är nedlagda som baser och i vissa fall även som flygplatser).

Den nedlagda krigsflygbasen Kubbe nordväst om Örnsköldsvik. Drygt 2000 m huvudbana, parallell taxibana, kortbanor och flygplanplatser synlig längs vägnätet. Infrastruktur idag helt avvecklad och området ägt av privatperson. Visa större karta

En dimensionerande faktor blir därmed inte bara tillgången på lämpliga rull- och taxibanor utan även var man ska ställa upp flygplanen på marken. De gamla krigsbaserna hade en rad flygplanplatser spridda i terrängen runt basen varvid vägarnas bärighet är av vikt. Något sådant finns dock inte längre idag om man bortser från de två kvarvarande ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Det är dock tveksamt om detta skulle kunna nyttjas av utländska stridsflygplan som ofta är större än de Viggen och Gripenflygplan som baserna anpassats för vad avser bärighet och hinderfrihet. Återstår då att hålla sig i anslutning till huvudbanan och att använda normala flygplatser. Tittar man då på Karlstad eller Borlänge ser man snabbt att det är ytterst begränsade ytor för parkering av flygplan. Att ta emot 6 st C-17, lasta av dessa, rangera om godset och sedan starta igen är helt enkelt inte görligt. Har man sådan tur att man har en större flygplats eller hamn i närheten och kan acceptera de extra dagar detta förfarande tar kan man nyttja dessa för de tunga transporterna och sedan köra godset på väg till den tilltänkta flygbasen. Fortfarande kvarstår dock problemet med att hitta uppställningsplatser för 12-15 stridsflygplan.

Antalet lämpliga flygplatser för att ta emot stöd minskar därmed drastiskt – även om man räknar in de svenska flygflottiljerna eftersom dessa som sagt är anpassade för de mindre svenska flygplanen. Tittar man på en Googlebild från t ex Såtenäs så ser man att det finns gott om uppställningsplatser för stridsflygplan. Tar man sedan fram mätverktyget i Google Earth ser man att ett flygplan ej får ha större spännvidd än ca 14 m för att rymmas fysiskt. Därtill vill man ha någon extra meter på varje sida för att kunna arbeta med flygplanet och för att ha viss vingelmån. Det fungerar utmärkt för JAS 39 som har en spännvidd på 8,4 m och för F-16 med 10 m, men desto sämre för F-15 var spännvidd är drygt 13 m. Dessa skulle vid en frambasering till Sverige bli tvingade att använda vanliga öppna flygplanplattor även vid basering på en militär flygplats.


 Flygflottiljen i F 7 Såtenäs. Hemvist för svenska Tp 84 Hercules och 2 utbildningsdivisioner JAS 39 för svenska och utländska piloter. Gott om uppställningsplatser. Visa större karta


Det var alltså inte utan anledning som det blev just Västerås, Karlsborg, Uppsala och Såtenäs som USA begärde att få bruka i Korridoren till Kaliningrad. Alla tre har banlängder som skulle fungera för såväl transportflygplan som stridsflygplan och även taxibanor och plattor för att underlätta trafikflödena. I fallet med Västerås skulle dock det civila flyget få se sig bortschasat då man skulle bli tvungen att nyttja trafikflygets platta såväl som privatflygets plattor. På Uppsala skulle det bli viss konkurrens mellan svenskt frambaserat stridsflyg och tillfört amerikanskt stridsflyg, men det finns dock plattor att rymma såväl en svensk som utländsk division och därtill hantera transportflygplan. På Karlsborg skulle det bli värre då operationer med utländskt stridsflyg skulle riskera att hämma svenska operationer med transportflyg för att transportera de svenska förband som finns i anslutning till Karlsborg och som i hög grad är beroende av flygtransporter.

Applicerar man ovan listade kriterier på svenska flygplatser finner man snart att av landets alla flygplatser är den endast en handfull som är användbara för basering av tillkommande militärt flyg. Det rör sig främst om de flottiljflygplatser som används idag och som till följd av försvarsbeslutet 2004 tillika är huvudsakliga krigsbaser för flygstridskrafterna och utöver dessa i första hand landets största civila flygplatser (Arlanda, Sturup och Landvetter), särskilt om man avser att via luften tillföra inte bara flygstridskrafter utan även andra resurser. Valet står då mellan att flytta de svenska flygstridskrafterna eller närmaste helt stänga det civila flyget. Vart de svenska flygstridskrafterna i så fall ska flyttas är en fråga i sig då flottiljflygplatserna idag även utgör huvudbaser vid skarpt läge.

Bild från Jägarchefen utvisande räckvidd för luftvärnsrobotsystem grupperade i Kaliningrad

Utöver dessa grundläggande kriterier tillkommer sedan även den geografiska aspekten. Hur långt är det från den tilltänkta flygbasen och operationsområdet? Nära operationsområdet är fördelaktigt ur aspekterna uthållighet och anflygningstid, men samtidigt en allvarlig nackdel då man istället hotas av motståndarens flygstridskrafter. Här skulle exempelvis Visby, Ronneby, Kalmar falla bort direkt och i andra varvet även Linköping, Nyköping och kanske även Uppsala och Arlanda. Än mer så om man inte har luftvärn på plats från början för att skydda flygplatserna. Baserna ligger helt enkelt för nära operationsområdet är påverkbara för framförallt kryssningsrobotar, men även långräckviddigt luftvärn från exempelvis Kaliningrad.

I en artikel i DN i somras beskrevs hur det idag är närmast jämförbart att ta svenska militära förband till Gotland och att göra det till Tchad. Ytterst lite finns förberett på endera platsen. Detsamma gäller i högsta grad för det svenska Flygvapnet. Från att för tio år sedan ha ett stort antal förberedda baser runtom i landet finns idag endast flottiljflygplatserna och i viss mån även ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. I Korridoren till Kaliningrad vill den flygtaktiske chefen sprida sina ”ägg” från Ronneby och Uppsala när läget hotar att lämna fokus på territoriell integritet och övergå till väpnad strid, men har helt enkelt inte resurserna att göra det. Skulle den flygtaktiske chefen ändra sin prioritering från att ha nära till operationsområdet till att vara mer defensiv och sprida ut förbanden till mer baktung basering skulle han skapa logistik- och ledningsproblem. Det finns ju som sagt inte längre några krigsbaser kvar med förberedd infrastruktur då dessa avvecklats med ”Långtbortistandoktrinen” som ledord. Att få fram resurser till t ex flygplatsen i Jönköping blir än mer expeditionärt än att basera ett stridsflygförband på Sicilien. Hur få dit resurserna? Hur säkerställer man ett krypterat samband? Hur ska man sköta logistiken? Med vilka resurser ska basen försvaras?

Holländskt luftvärnsförband (Patriot) grupperat vid Adana-flygplatsen i Turkiet till skydd mot syriska angrepp. Deployeringstiden var föga imponerade en dryg månad från beslut till förmåga på plats

I Korridoren till Kaliningrad får USA ta med sig egna luftvärnsresurser eftersom de enda svenska är på väg att transporteras till Gotland. Detta gör i sin tur att det tar ytterligare ett antal lyft med transportflygplan för att få dessa resurser på plats. Man ska också ha i åtanke att det under fredstida förhållanden tog NATO över en månad att få liknande resurser på plats och operativa i Turkiet efter begäran om hjälp med skydd från Syrien. Luftvärn är dock väsentligt för en flygbas fortsatta funktion och i än högre grad så om man ej har tillgång till fortifikatoriskt skydd (jämför tidigare inlägg om NATO vs svenska flygbaser). Likaså måste även markförsvaret fungera. I detta scenario binds också huvuddelen av den svenska markstridskrafterna upp av att försvara just de flygplatser som USA ska använda. Skydd av flygbaser är annars idag något som huvudsakligen ska lösas av Hemvärnet då personalramen och ekonomin för Insatsorganisation 2014 inte tillåter att Flygvapnet har dylika resurser. Därmed blir även frågan om mobilisering av Hemvärnet intressant. När ska Hemvärnet mobiliseras och i vilken grad kan man assistera i att skydda flygplatser som ska användas av utländska förband?

Slutligen är det så logistiken och inte minst ledningen. Det lär bli ett antal glada näringsidkare i Karlsborgstrakten, Uppsala och Västerås när flera tusen amerikanska soldater ska ha de grundläggande behoven som mat, vatten och logi. Men vem tryggar och säkerställer transporterna av drivmedel till baserna? En stridsflygdivision, särskilt en amerikansk, gör i normalt operationstempo av med flera gånger mer drivmedel per tidsenhet än det normala civilflyget på exempelvis Västerås flygplats.

Vy över operationsrummet i ett CAOC (Combined Air Operations Center) varifrån taktisk ledning av flygstridskrafter sker. Ej att förväxla med ett svenskt StriC varifrån stridsteknisk ledning sker. NATO:s luftstridskrafter i norra Europa leds idag från ett CAOC i tyska Uedem
Den stora frågan är också vem som ska leda operationer från svenskt territorium. Detta är en fråga som måste redas ut i förväg. Om utländska stridskrafter frambaseras till svenskt territorium vore det naturliga att Sverige tog ”lead” på denna ledning – men är svenska staber bemannade till den nivå och har man den erfarenhet som krävs för detta. Med tanke på att man idag aldrig ens får öva att i verkligheten leda brigader eller leda en övning som ACE så är det tveksamt. Att överlämna ledningen för svenska stridskrafter till exempelvis NATO vid försvar av Sverige lär vara politiskt ohållbart, även i krig. Liknande svårigheter existerar naturligtvis om det gäller stöd till operationer i exempelvis Baltikum.

I Korridoren till Kalingrad tilldelas Sverige av USA betyget ”FX” i scenariots upplösning. FX är den amerikanska förkortningen för betyget underkänd till följd av undermåligt deltagande. Utan tvekan gäller detta idag även för förberedelserna för att ta emot stöd utifrån. Som ovan påvisat finns idag mycket ringa möjligheter att effektivt ta emot det utländska stöd vilket som mest konkret i försvarsdebatten omnämts som flyg- och sjöstridskrafter. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver allt från förberedd infrastruktur till organisationer för logistik och ledning som understödjer detta. Framförallt kräver det förövning för att hitta igen flaskhalsar och problem.

Detta synes idag som ett olösligt problem då vi inte ens kan tänka oss vem som ska komma till vår hjälp och inte ens har politiker som vågar uttala sig i frågan. Resultat blir därefter.

Bra attackvapen till Gripen i Sverige?


I dag fick vi se prov på något unikt, Sveriges store utrikespolitiske nestor Carl Bildt kliver ut mot djupare vatten än tidigare. Vi har tidigare fått se prov på där försvarsbloggare ”Svartmålar” läget i den svenska Försvarsmakten. Igår bevittnade vi ett diskussion mellan främst Wiseman och Carl Bildt, vilket renderade i Wisemans inlägg ” Den icke-existerande arsenalen” 

@GripenNews @wisemanswisdomsVi har bra attackvapen för Gripen. RB15 världsklass. Men inte kryssningsrobotar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 4, 2013

Jag anmäler en avvikande uppfattning dagens JAS 39 som flyger i Sverige har enligt Försvarsmaktens hemsida följande attackbeväpning:
Attack:
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb)
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb)
Robot 75 Maverick (TV-målsökare)
Robot 15F (sjömålsrobot, aktiv radarmålsökare)
Automatkanon Mauser 27 mm
Rb75
Till att börja med så är inte Rb75 användbar på det svenska flygvapnets JAS 39C/D. Roboten var klarerad med vidhängande dokumentation att använda på JAS 39A/B, något som saknas då man köpte SAABs Export Base Standard koncept där i stället senare generationers Maverick är integrerade. Dessa robotar är inte anskaffade för Svensk räkning men det svenska försvarsmaterielverket är i någon mån ansvarig för att hålla dokumentationen uppdaterad angående dessa robotar för Thailands och Ungerns räkning, vilka är användare av dessa vapen. Just nu när JAS 39A/B är markställda efter beslut i försvarsmakten har beslut tagits att förbereda avveckling av Rb75, det enda som återstår är för HKV Prod att trycka startknappen så sätter avvecklingen igång med demontering av robotar och lavetter, försäljning eller skrotning av reservdelar och verktyg samt att dokumentationen gallras bort. Roboten skulle fram till det ödesdigra försvarsbeslutet år 2004 uppdateras till senare generationers standard. Vi kan alltså stryka Rb75 Maverick ifrån listan av attackvapen till svenska JAS 39 och således saknar JAS 39 förmåga att på avstånd med ett ”fire and forget” vapen verka mot rörliga mål
Möjligheten till uppgradering av Rb75 beskrivs här av FAS.orgdär ett intrikat återköpsprogram mellan det amerikanska flygvapnet och den nuvarande tillverkaren Raytheon (Hughes var originaltillverkaren) initierats för att ge gamla robotar nytt liv med nya målsökare. De energetiska materialen såsom motor, tändsystem och stridsdel åldras med värdighet och har i provning visat sig fungera utomordentligt väl än. Skroven är väl hållna med ett gediget korrosionsskyddsarbete av tillverkaren. Dessutom har det tidigare projekterats en svensk utveckling av ny målsökare till Rb75. Men tyvärr Carl Bildt Svenska JAS 39 saknar reell förmåga att verka mot rörliga mål.
Rb75, Requiescat in pace – Vila i frid, tack för lång och trogen tjänst på AJ 37, AJS 37 och JAS 39.
GBU-12
GBU-12 bomben är en utveckling av Pavewayvapnet som gjorde entré i Vietnamkriget , den är uppbyggd med en 500 punds bombkropp med ca:90 kg explosivämne, tändrör, vingpaket och styrenhet. Det här vapnet levereras av Raytheon och kallas där för Paveway II.
Bild ifrån en Red Flag övning, notera att märkbandet på bombkroppen är anpassat till Amerikansk standard, Blå är inert/barlastad. I Sverige är bandet brunt.
Det här vapnet är en, populärt kallad, laserstyrd bomb. Det här innebär att den styrs till en hög träffsannolikhet med hjälp av en laserutpekare vilken syns här i balkläget under höger luftintag:
Bomben kan ledas till träff av antingen det fällande flygplanet, ett annat flygplan eller en soldat på marken med egen laserutpekningsutrustning. Tänk på att även om en laserstråle definitionsmässigt inte ska ha en rymdvinkelsutbredning så har den det. Vid belysning ifrån höga flyghöjder ger det en förhållandevis stor fläck av laserljus som ger bomben dess minskade precision. Med tanke på den ringa stridsdelen vapnet är utrustat med minskar användningsområdet mot hårdgjorda mål, det är helt enkelt för lite pang i förhållande till precisionen. Bombskalet är inte heller optimerat mot splitterutbredning så verkansområdet mot oskyddad trupp är förhållandevis litet.
Bomben går naturligtvis att fälla mot rörliga mål, tänk på att ett fordons läge kan förutsägas om det rör sig i en jämn hastighet i en riktning. I flygplanet kan man automatiskt eller manuellt sålunda beräkna var man ska sikta för att bomben ska befinna sig i närheten av fordonet när bomben ska slutfasstyras mot fordonet. För att uppnå verkan mot rörliga mål krävs det att målet inte är skyddat av pansar då det med ovanstående resonemang inte är sannolikt med träff mitt i målet. Kraven på piloten och laseroperatören är höga, för att det här ska vara ett meningsfullt vapen mot mjukare fordon krävs gedigen övning i både att välja rätt framförhållningspunkt att fälla mot och rätt teknik för framförhållning med laserutpekning (ju närmare målet bomben närmar sig desto närmare måste laserpunkten flyttas mot målet). Då bomben är beroende av laserutpekning är det ett ineffektivt vapen där det finns ens ett ringaste luftvärnshot i kombination med ett utmanat luftherravälde. Om vi tänker oss den lägsta ambitionsnivån för en landsättning i mot svenskt territorium så finns inte alternativet att fälla GBU-12 mot fientliga mål. Risken är helt enkelt för hög.
GBU-49
GBU-49 är i grunden en GBU-12 som har försetts med ett GPS-stöttat tröghetsnavigeringssystem. Genom att vingarna på vapnet ifrån början är något överdimensionerade har vi med tillförseln av ett navigeringssystem fått ett vapen med viss standofförmåga. När navigeringssystemet förutsäger att den ballistiska banan innebär att vapnet kommer att missa målets koordinater ges styrkomando till rodren i vapnets framdel och vapnet styr så mot målet. GBU-49 kallas också Enhanced Paveway II. Mot slutet av vapnets glidflykt kan vapnet slutfasstyras med hjälp av laser som då får företräde framför de i navigationssystemets lagrade målkoordinater.
Vi har i sommar sett hur Storbritannien i somras beslutade sig för att uppgradera sina Paveway IV med aktivt GPS-störskydd. Dels för att möta integrationskraven på F-35/JSF med eget aktivt GPS-störskydd men också med tanke på det ökade telehotet mot GPS. Den mottagna GPS-signalen är väldigt svag där den tas emot i antenner i luften och på marken, den kan lätt döljas i brusstörning. Den av Storbritannien införda uppgradering går också att införa på GBU-49.
Med tanke på telehotet och kravet på noggrant inmätta målkoordinater (liten stridsdel) är det i praktiken endast möjligt att anfalla i fred inmätta stationära mål. Tänker vi oss att vi ska fälla bomben mot förinmätta koordinater i ett scenario där svenskt territorium är hotat har vi att räkna med att GPS störs ut, motståndaren har sitt eget satelitpositioneringssystem. Med tanke på GPS-signalens sårbarhet har vi i praktiken utlämnat vapnet till att förlita sig på tröghetsnavigeringen och då är verkan i målet litet eller obefintligt.
Styrenheterna till GBU-12 och GBU-49 kan användas till andra, större bomber med andra vingar och roder. Det här är ett alternativ till att öka förmågan att påverka mål, mer explosivämne minskar kraven på precision, tyngre bombkropp ger mer rörelseenergi under fallet mot marken som medger längre tid med slutfasstyrning och den medger också längre glidflykt. Men nu har vi valt den lättare stridsdelen som i praktiken alltid kan användas för att störa motståndaren men för att anfalla fortifikatoriskt skyddade mål eller rörliga mål krävs det ofta mer än vårt val.
Automatkanonen
Automatkanonen kan laddas med 120 patroner 27mm projektiler eller granater. Vapnet har bra precision mot markmål men med den korta elduthålligheten gör att det inte kan användas mer än för väldigt koncentrerade mål såsom Close Air Support eller ett fåtal oskyddade fordon. Likt anfall med GBU-12 är det här inte heller något alternativ om motståndaren har något tyngre än lätta handeldvapen att försvara sig med. 
Rb15
Juvelen i den svenska attackvapensamlingen enligt utrikesminister Bildt. En pjäs som i grunden är 30 år gammal men är operativ i det svenska flygvapnet sedan 1989. Med tanke på att ingående tryckkärl såsom tryckluftsbehållare enligt dåtidens och nuvarande normer bör ersättas är det förknippat med en hög kostnad att vidmakthålla det här systemet. Roboten kan inte byggas om alltför mycket innan kvalificeringsunderlagen avviker tillräckligt mycket så att en ny kvalificering krävs för säkerställa integrationen i form av begränsningar av flygegenskaper hos flygplanet och hur säkert roboten separerar ifrån flygplanet vid fällning. 
Verkan i målet får anses som god och det finns en radarmålsökare som medger uppträdande i telestörd miljö. Robotens flygbana planeras med ett antal brytpunkter som medger att flygförband kan samverka med marinförband för att uppnå kraftsamling från olika håll mot en flotta av örlogsfartyg med trupptransportfartyg.
Ironiskt nog är det här vapnet själva sinnebilden för vad som är det mest otänkbara som den svenska försvarsmakten ska kunna bedriva försvar mot, nämligen den annalkande invasionsflottan. Det här vapnet som används för att hindra landstigning på Gotland eller Kapellskär via sjövägen. Att utrikesministern framhäver det här vapnet som ett exempel på kvalitéerna hos Gripens attackbeväpning får ju anses som ett litet erkännande av vissa försvarsdebatörer. Det tråkiga är bara att man inte följer upp ambitionsnivån det här vapnet sätter i övriga funktioner, jag låter Stinger uttrycka det åt mig:
Att bedriva försvar av Sverige med den här uppsättningen vapen låter sig svårligen göra, vi är beroende av USA.s välvilja att få tillgång till GPS. Vi kan inte påverka landsatt fiende utan hög risk för våra plattformar och piloter. När vi väl genomför en, för plattformens överlevnad, lyckosam attack har vi ringa möjligheter att varaktigt göra målet stridsodugligt. Vi hade vår Bombkapsel 90som var oberoende av GPS och hade en viss möjlighet att skjuta/fälla med mindre risk för flygplan och pilot. 
Kan vi förlita oss på nestorns ord?:

@wisemanswisdoms Vi har aldrig haft kapacitet för flyganfall långt in i andra länders tungt försvarade territorier. Försvar är försvar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 3, 2013

Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.
Läs också Wiseman: ”Fortsatt om den icke-existerande arsenalen” 
J.K Nilsson

Fortsatt om den icke-existerande arsenalen (uppdaterat 5/9 07.30)

På Twitter fortsatte idag gårdagens diskussion med Carl Bildt om bristen på attackvapen för svenskt stridsflyg. @GripenNews påminde Bildt om att Sverige förr hade ett 10 ggr så stort flygvapen, men att det nu är nya tider och nya behov. Det är en underdrift. Framförallt så har tekniken ändrats så till vida att stridsflygplan idag har betydligt längre räckvidd än förr. De basområden Sverige tidigare hade fredade från fientligt attackflyg har idag både avvecklats och därtill kommit innanför räckvidd för såväl attackflyg som jaktflyg. Detta fastän Baltikum idag är självständiga stater. Lägg därtill också aspekten att Gotland och delar av södra Sverige inom något år ligger under rysk luftvärnsporté varvid det kommer att bli en ”utmaning” att verka med befintliga vapensystem.

Innan diskussionen förs vidare ska man komma ihåg att en väpnad konflikt i närområdet där Sverige deltar som part är fortsatt otrolig, men likväl är det för det scenariot man måste bygga ett försvar. Framförallt måste man bygga ett försvar för att kunna upprätthålla en så trovärdig förmåga att applicerande av vapenmakt inte framstår som ett alternativ för att lösa meningsskiljaktigheter. Och just attackbeväpningen för svenska JAS 39 Gripen är inte trovärdig.

Carl Bildt är alltså av åsikten att Sverige har bra attackvapen för sitt stridsflyg. Det är en åsikt som sannolikt få yrkesmän delar, svenska eller utländska eftersom man på samma sätt som med ÖB och enveckasförsvaret kan se att det finns allvarliga luckor med några enkla internetsökningar. Använder man sig därtill av de i militära kretsar allerstädes närvarande uppslagsverken ”Jane’s Defence” så blir det mer än tydligt.

Ett tydliggörande av den svenska ”arsenalen” för markmålsbekämpning och alla dess tre olika vapensystem följer nedan.

Robot 15 förevisad till JAS 39A

Robot 15
Robot 15 är en sjömålsrobot med radarmålsökare. Den är svensk och utvecklades på 80-talet framförallt för Marinen, men även för att kunna användas på JAS 39 Gripen. Med Gripens försening kom den även att integreras på Viggen. Robot 15 var en närmast revolutionerande sjömålsrobot när den kom på 80-talet och innehöll då en rad funktioner som inte återfanns hos motsvarande utländska system. Sannolikt har få komponenter i den svenska försvarsmakten verkat så krigsavhållande som just Marinens och Flygvapnets robot 15. Roboten har också blivit en god export där flera länder har köpt robot 15 till sina mariner. En av de senaste kunderna är Tyskland som köpt en mycket utvecklad version med 200 km räckvidd (ca dubbla den svenska) och med möjlighet att slå även mot mål på land, vilket inte den svenska har.

Det har nu gått ca 30 år sedan robot 15 började levereras och mycket har hänt sedan dess. Framförallt så har utländska sjömålsrobotar tagit igen de fördelar robot 15 från början hade liksom även fartygens system för motverkan. Roboten börjar nå slutet av sin livstid. I Försvarsmaktens materielplan 2014-2020, känd som stora önskelistan, ser man att roboten måste ersättas mot slutet av 10-talet. Annars står Sverige utan sjömålsrobotar.

Sverige var också mycket nära att stå utan flygburna sjömålsrobotar redan härom året. ”Långtbortistandoktrinen” i försvarsbeslutet 2004 innebar att sjömålsbekämpning inte var något som Flygvapnet skulle syssla med. Så kom det sig också att robot 15, detta för det nationella försvaret centrala vapensystem, inte integrerades i de första versionerna av JAS 39C utan liksom med markmålsroboten robot 75 skulle dö ut med JAS 39A. Som tur var för Sverige så visade Thailand ett mycket stort intresse för robot 15 varvid Sverige fick lov att integrera den på JAS 39C. I samma veva kom Georgienkriget och kraven på nationell försvarsförmåga återkom. Något år senare så hade det dock varit för sent.

Ja, som Carl Bildt skriver så har robot 15 hållit världsklass. Idag börjar den dock bli till åren både avseende räckvidd och målsökare. Framförallt när det gäller livstid. Förhoppningsvis så är det ett system som Regeringen kan tänka sig att betala för att ersätta.

Automatkanon BK 27
Den automatkanon som återfinns i JAS 39 är av samma modell som man hittar i flera andra europeiska stridsflygplan, en 27 mm Mauser enpipig automatkanon med räckvidd på 2,7 km enligt öppna källor. Automatkanoner är ett sistahandsalternativ när det gäller bekämpning av markmål. Den korta räckvidden gör att man måste komma mycket nära sitt mål och ammunition gör att den mest är lämpad för anfall mot så kallad mjuka mål, det vill säga trupp och konventionella fordon såsom lastbilar. Eftersom träffsannolikheten är hög, vapnet är billigt och risken för collateral damage är låg, är automatkanoner ett relativt vanligt vapen vid direkt flygunderstöd där egen sida har luftherravälde och hotet från marken är lågt, som till exempel i Afghanistan.

Med andra ord. Ett vapen som knappast tar markmålsbekämpningen till nya höjder. De finns därtill endast på de ensitsiga JAS 39C eftersom kanonen fått ge plats åt baksitsen i JAS 39D.

500-punds styrd bomb
I mitten av 00-talet anskaffade Sverige den laserstyrda bomben GBU-12 från USA. GBU-12 är en laserstyrd bomb med 500-punds vikt (ca 250 kg, varav ca hälften är stridsdel). GBU-12 var en av de vanligaste laserstyrda bomberna under Gulfkriget där den huvudsakligen användes mot flygplan på marken och fordon. Det vill säga mindre mål då sprängverkan i bomben är begränsad. I Kosovokriget 1999 visade sig nyttan av GBU-12 och dess större syskon GBU-16 och GBU-10 (1000- respektive 2000 pund) vara begränsad. Det europeiska vädret med låga molnbaser ställde till det eftersom laserstyrda bomber bland annat kräver fri sikt mellan laserbelysare (flygplan) och målet. Däremot introducerades GPS-styrda bomber, vilka då kom till god användning eftersom de kunde användas i alla vädertyper så länge man visste målets exakta koordinater.

Sverige anskaffade ett antal GBU-12 för framförallt direkt flygunderstöd till markförbanden eftersom detta var vad som var i ropet under Långtbortistandoktrinens dagar. Att dessa bomber skulle få svårt stora delar av året i svenskt väder respektive kräva ett taktiskt uppträdande som erfordrade luftherravälde var av mindre vikt. Några år senare anskaffades även den utvecklade versionen GBU-49 med kombinerad GPS- och lasermålsökare, vilket möjliggör användning även i dåligt väder. Fortfarande kvarstår dock problemet med den klena stridsdelen. Drygt 100 kg stridsdel räcker inte långt för den som vill förstöra en större byggnad, bro eller liknande objekt. Räckvidden och kraven på höjd vid fällning gör också att det är med mycket stor risk man anfaller ett av modernare luftvärn försvarat område.

Kan man då inte fälla flera bomber mot ett mål? Javisst. Problemet där är bara att Gripen till följd av sin ringa storlek inte har plats att bära så många bomber under vingarna. Ska man hänga flera GBU-12 eller 49 så blir man av med annan last. Sålunda kan det krävas att två Gripen lastas fulla med vardera fyra GBU-49 för att få samma ammunitionsmängd som t ex en dansk F-16 får med sin normala attacklast med 2 st 2000-punds GBU-31. Det är föga effektivt för ett så litet flygvapen som det svenska, särskilt när man betänker att de två Griparna då inte får med sig någon jaktbeväpning att tala om för att använda för självförsvar. Det är inte för inte som Ungern köpt en av de större varianterna av GBU-12 till sina JAS 39C till skillnad från Sverige.

JAS 39A med 2 st Rb 75 och 2 st BK 90 under vingarna. Båda vapensystemen nu avvecklade

Avvecklade vapensystem för Gripen
Robot 75 var en amerikansk attackrobot avsedd framförallt för att bekämpa stridsvagnar och andra rörliga mål. Med sin TV-målsökare så låste piloten roboten på målet, avfyrade den och kunde därefter manövrera undan för att undvika luftvärn etc. Ytterligare en version anskaffades med minstridsdel (stridsdel som skulle brisera en viss tid efter träff) som skulle användas mot större och hårda mål, till exempel broar och fartyg. Robotarna hade under 00-talet börjat bli gammal i såväl motor som målsökare. Sverige fick då ett mycket förmånligt erbjudande om att renovera och uppgradera existerande robotar med nya målsökare såväl för dager som IR-målsökare för mörker. Anskaffning skedde aldrig då GBU-12 ansågs fylla behoven som bestod i direkt flygunderstöd. Värt att notera är att Ungern köpt moderna varianter av robot 75 till sina JAS 39C för att kunna bekämpa stridsvagnar andra rörliga mål.

Bombkapsel 90 har det skrivits en hel del om på WW genom åren. Detta vapen var framtaget för att kunna fällas från Viggen och Gripen under extrem lågflygning för att undgå fientligt luftvärn. Med sin räckvidd på drygt 5 km skulle bombkapseln själv navigera fram till sitt målområde och där spruta ur sig upp till 72 substridsdelar med verkan mot såväl mjuka som halvhårda mål (stridsfordon). Vapnet var stridstekniskt lämpligt för att använda vid duell mot fientligt luftvärn i svensk terräng utöver att det var mycket lämpligt för att bekämpa luftlandsättningar, underhållsområden, flygbaser och stabsplatser. Eftersom det också var konstruerat för att fälla över svenskt territorium innehöll det också en rad säkerhetsfunktioner för att säkerställa att inte lämna efter sig oexploderad ammunition som i princip blir till minor och orsakar skada på även civilbefolkning. Något som så småningom ledde fram till konventionen mot ”klustervapen”. Tyvärr kom även BK 90 att omfattas av den, varvid vapnet avvecklades.

Summa summarum så finns det alltså idag hela tre st olika vapen för verkan mot markmål för svenska JAS 39 och uppenbara svagheter vad gäller att bekämpa såväl större markmål, som markmål försvarade av luftvärn. En av de intressantaste frågorna blir därmed vem eller vilka det är som förlett Carl Bildt till att hävda att Sverige ”har bra attackvapen för Gripen”. Antingen handlar det om filtrering, det vill säga att befattningshavare medvetet förskönar verkligheten i syfte att framstå i bättre dager (ett de senaste åren alltför vanligt fenomen i Försvarsmakten) eller också handlar det om att Bildt fått informationen från befattningshavare som själva inte vet bättre. Ej heller detta helt otroligt. Ett exempel på det sistnämnda är hur Försvarsmakten förklarade att den svenska kontingenten i Libyeninsatsen medförde ett antal GBU-12 trots att insatsen skulle vara koncentrerad till jaktförvar och spaningsuppdrag.

”Bomberna finns där för att användas i självförsvar mot luftvärn”.

För en oinsatt privatperson kan det säkert låta såväl troligt som förtroendeingivande. För en person med någon insikt i luftkrigföring och flygburna vapen resulterar det i en handflata över ansiktet. Få situationer innebär en så säker död som att försöka duellera med ett luftvärnssystem med en laserstyrd bomb, särskilt när man som i fallet med självförsvar ska göra det i ett efterläge. Trots detta var det ett uttalande som flera gånger upprepades i media och som även användes av högre officerare i intervjuer.

Det är alltså inte helt förvånande att Carl Bildt lever i tron att det är gott ställt med vapen mot markmål till svenska JAS 39 Gripen. Det är dock oerhört beklagligt. Bildt behöver liksom övriga politiker veta att bristande förmåga hos det svenska försvaret även innebär en minskad politisk handligsfrihet.
Uppdatering 5/9 07.30: J.K Nilsson berör samma ämne på sin blogg Väpnaren och på ett mycket ingående sätt. Nilssons avslutning visar också på en intressant aspekt av diskussionen:

”Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.”


Det är mycket nu

Då har vi passerat in i en mycket intressant och spännande månad vad avser militär aktivitet i vårt närområde. Denna månad kommer bedömt vara en övertidsmånad för många analytiker och stridsledare inom Försvarsmakten på olika nivåer. Analysen bygger enbart på öppnakällor.
Analys
Allmänt.Under september månad kommer det genomföras ett antal stora övningar dels i Sverige dels i vårt angränsande närområde. För huvuddelen är det nog inte okända övningar heller NOCO’13, ACE’13, Dragon’13, Brilliant Arrow och Zapad’13 m fl genomförs alla under denna månad. Jag kommer kortfattat beskriva Dragon’13 och Brilliant Arrow i och med att Sverige ej har något truppbidrag där, därefter lite mer ingående Zapad’13 samt de två övningar som har svenskt truppbidrag NOCO’13 samt ACE’13.
Brilliant Arrowär en flygövning som genomförs i Norge inom ramen för NRF (NATO Response Force) övningen genomförs under perioden 26 Augusti till 5 September 2013. Totalt deltar 9 NATO länder i övningen. Övningen syftar till att förbereda deltagarna för att kunna ingå i NRF. Övningen omfattar cirka 800 deltagare och 50 flygplan av olika typer.
Dragon’13 är en stor Polsk armé övning som går av stapeln under September månad, några exakta datum har jag ej funnit genom öppna gäller utan man talar enbart om September. Övningen är att jämföra med de ASÖ:er (Arméns SlutÖvning) som genomfördes under 90-talet i Sverige. Att man satsar stort på den är tydligt för man kan redan i början av November i fjol (2012) se att övningen nämns. Samt att det är den viktigaste övningen man genomför under 2013 i Polen.
Zapad’13.Detta är en Rysk och Vitrysk samövning som främst syftar till att samöva sina förband samt inom ramen för dess gemensamma försvarsåtaganden öva försvaret av Vitryssland vid ett angrepp. Officiellt har man nu delgivet datumen 20-26 september för genomförandet av övningen.
Likt tidigare så vidmakthåller man att övningen enbart kommer omfatta 12,900 man varav cirka 10,000 skall vara Vitryska och cirka 2,500 ryska och cirka 300 från andra CSTO länder. Man påtalar även att Zapad’13 är indelad i två faser. Varav den första fasen är en uppbyggnadsfas samt den andra fasen är en aktiv fas. Enligt vitryska uppgifter skall man genomföra Zapad’13 på 6 stycken övningsplatser dels i Vitryssland dels i Kaliningrad. Således bör huvuddelen av de nu anmälda ryska trupperna vara ur den marininfanteribrigad som finns i Kaliningrad.
Bedömt kommer man påbörja övningen tidigare likt Zapad’09 som även den var indelad i två faser. Varav den första fasen var samövning och den andra fasen var tillämpning. Bedömt är de delgivna datumen tillämpnings fasen av Zapad’13. Tidsuttaget är ungefär detsamma som under Zapad’09 tillämpningsfas. Vad som ej stämmer med denna rapportering är att man ej nämner något om Barens området som i tidigare rapportering omfattats i Zapad. Detta kan dels bero på att de senaste uppgifterna kring Zapad kommer från Vitrysk rapportering dels kan det bero på att man kommer genomföra en separat övning där som på pappret ej sker inom ramen för Zapad med ledningsmässigt på de högre nivåerna ingår likt 2009 års övning.
Likväl delger man att man har för avsikt att utnyttja cirka 350 bepansrade fordon, varav cirka 70 stycken skall vara stridsvagnar. Man kommer även utnyttja cirka 50 artilleripjäser dels haubits delsraketartilleri samt över 50 stycken luftfarkoster dvs helikoptrar och flygplan. En än mer intressant sak som döljer sig i texten är att man påtalar att detta är en strategisk övning. Zapad 2009 bedömdes som en operativ övning med inslag av strategiska moment, nu säger man således att övningen är på strategisk nivå, något man bör betänka.
En möjlig utveckling här kan vara i och med att övningen skall vara av strategisk karaktär att man genomför ytterligare en beredskapskontroll i något av MD och genomför lufttransport av förband likt tidigare beredskapsövningar till MD V. Under Vostok 2010 genomfördes ett liknande moment dock inte som beredskapskontroll utan för att förstärka MD Ö. Vilket även skulle vara ett troligt scenario i händelse av en konflikt att man flyttar förband från andra mindre utsatta MD till MD V.
Northern Coasts (NOCO) 2013. Detta är en multinationell marinövning där totalt ett 40-tal fartyg, 10 helikoptrar, 25 flygplan och fler än 2500 soldater och sjömän (varav 500 är markstridsinriktad) från 14 olika nationer. Övningen genomförs i södra och mellersta Östersjön under perioden 6-19 September. Övningen syftar till att öva stridsteknik och taktik i mindre fartygsenheter som är sammansatta i en multinationell stridsgrupp. Övningen leds av Tyskland men Sverige är värdnation och genomfört all planering inför övningen.
Utöver detta kommer flygverksamhet utgå från Kallinge (F 17) där bl a målflyg och transportflyg kommer utgå från för att genomföra olika övningsmoment. Mellan perioden 13 och 19 September kommer även Gotland utnyttjas av flygstridskrafter varvid Visby flygplats kommer utnyttjas som flygbas. Lågflygningar, kvälls- och nattflygningar kommer att genomföras över och kring Gotland. Likväl kommer flyg baseras på Skavsta flygplats under vecka 38. Inget stridsflyg kommer deltaga i övningen.
Övningen kommer vara indelad i två faser. Den första fasen omfattar formella övningsmoment samt samövning. Den andra fasen är en tillämpad övning Svårighetsgraden i övningen ökar successivt efterhand. Samövning med andra nationer övas genom hela övningen.
Vad som är intressant här är att man kommer utnyttja Gotland under genomförandet av övningen. Gotlands strategiska vikt har debatterats rikligt varvid det inte kräver någon ytterligare fördjupning. Men att man tydligt väver in Gotland i övningen visar på att man vill markera närvaro, trots avsaknaden av någon egentlig närvaro. Förhoppningsvis får vi se en övning av operativ transport av marktrupp från det Svenska fastlandet med hjälp av transportflyg till Gotland.
Artic Challange Exercise (ACE). Detta är en flygövning som genomförs mellan den 16 september och den 27 september 2013. Cirka 80 flygplan och 1,000 personer kommer deltaga i övningen. Övningen sträcker sig över Norra Norge, Sverige och Finland. Flygplanen kommer vara stationerad på flygbaserna i Bodö, Kallax och Rovaniemi. Deltagande nationer är Norge, Sverige, Finland, USA och Storbritannien.
Det grundläggande scenariot är i grunden en internationell insats med FN mandat. Övningsförutsättningarna kommer vara olika varje dag. En av målsättningarna med övningen är att ge möjligheten att öva i stora förband, en annan målsättning är att öva med utländska förband för att öva sin förmåga att lösa uppgifter i en multinationell miljö.
Under förmiddagarna kommer man främst öva över sitt ordinarie luftrum för att under eftermiddagarna kommer samtliga länder uppträda över Svenskt luftrum. Som mest kommer det vara över 50 flygplan i luften samtidigt.
Vad som är intressant här är att övning ACE genomförs samtidigt som övning Zapad. Samt att del av övning Zapad genomförs i nära anslutning till ACE övningsområde. Detta kan innebära en ökad risk för incidenter beroende på vad som väljs att öva hos de båda parterna.
Sammanfattning
Således runt Sverige samt framför allt i anslutning till de områden där Zapad’13 genomförs kommer västliga stridskrafter även genomföra övningsverksamhet. Vad som är intressant när man studerar datumen för övningarna är att man täckt in hela September månad med olika övningar som löser av varandra ur ett västligt perspektiv. Om det är en tillfällighet eller en konsekvens av att man från Ryskt håll under lång tid enbart meddelat att man under September tänkt genomföra Zapad’13 får vara osagt. Men under hela September har man en hög grundberedskap med dels de svenska Fjärrstridskrafterna (Flottan del av tiden, Flygvapnet del av tiden) dels med NATO stridskrafter. Således kan man luta sig mer åt att man de facto i den västliga sfären höjt sin gard något om än med övningar. Men att gå från övning till skarp verksamhet går snabbt i och med att personalen de facto är samlad på plats.
Vad är riskerna i detta då? Ser man initialt till den flottaktivitet som genomförs så är Östersjön inte ett stort hav. En stor mängd fartyg övar på en begränsad yta, om än separerat något i tid i förhållande till den nu delgivna tidpunkten för Zapad’13 så kommer man bedömt påbörja delövningar under kommande vecka. För att samöva förbanden för att därefter gå in i en tillämpad fas under perioden 20-26 september. Detta innebär att en stor mängd ryska samt västliga fartyg kommer öva samtidigt. Risken för incidenter ökar markant.
Ser man till flygaktiviteten så kommer man aktivt öva under samma period som Zapad’13. Från Ryskt håll har man öppet sagt att man kommer öva i Barensområdet. Vilken aktivitet är dock oklart men ser man till den övningsrapportering som skett under den senaste månad från verksamheten i Norra delen av MD V så är det tydligt att man förövat dels marinstridskrafterna dels flygstridskrafterna. Att således en stor mängd flygplan övar under samma tidpunkt ökar återigen risken för incidenter.
Tillhör det normalbilden att det är så här mycket övningar? Nej det kan man inte påstå men att aktiviteten har ökat är tydligt och det är inte från en lågnivå som vissa vill påskina. Utan övningsaktiviteten har successivt ökat i vårt närområde främst från rysk sida. Därmed har de västliga nationerna också ökat sin aktivitet. Nu är det precis som C INS säger att vi är inte uppe i nivåer som under kalla kriget men det är ur mitt förmenande en helt irrelevant liknelse. Vi befinner oss inte i en kalla kriget liknande situation just nu mellan två stormaktsblock, däremot har vi en stormakt i vårt direkta närområde som genomför en massiv upprustning och markant ökad övningsaktivitet på samtliga arenor. Reagerar man inte således på att man gått från 3-4 händelser per kvartal till 3-4 gånger per månad med kalla kriget liknande incidenter så är det illa, mycket illa. För det är en markant höjning av aktiviteten.
Med de tydliga riskerna att det kan bli incidenter är det då fel att öva samtidigt? Nej, det är enbart ett sätt att öka singrundberedskap, vilket är en konsekvens av det säkerhetspolitiska spelet, man måste helt enkelt se om sitt eget hus när det blåser runt en. Däremot bör man kunna förbereda sig på att Ryssland mycket väl kan tänkas ”spänna musklerna” under Zapad’13 med det menar jag att den senaste tidens händelseutveckling mycket väl kan föranleda att man väljer att visa sin styrka under en övning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Försvarsmakten 1, 2
Svt 1
SR 1, 2
NSD 1
SN 1
Helagotland 1
Jamestown Foundation 1, 2,
Belarusian Telegraph Agency 1, 2
RIA Novosti 1, 2
OSW 1
FOI 1
Brilliant Arrow 2013 1, 2

Nya siffror för "miljardsatsningen"

Ni kanske minns ”miljardsatsningen” från förrförra veckan, där Regeringen ”satsade miljardbelopp på förvaret i Skaraborg och Norrbotten”? Det som egentligen var den renovering av stridsvagn 122 som varit budgeterad att ske långt tidigare, men som Regeringens genomförandegrupp strök 2008 och som efter dess återkommit men skjutits framåt?

Enligt Försvarsmaktens materielplan var det tänkt att 48-56 stridsvagnar skulle renoveras. Övriga drygt hälften hamnar i de så kallade ”reservbataljonerna” som är rena pappersförband utan personal vilket i praktiken innebär att de sannolikt hamnar i malpåse och sedan om något år går till försäljning.

Ny Teknik skriver idag om denna renovering och att det inte blir fler än 42 stridsvagnar som kommer att renoveras. En siffra som ju Regeringen i det ursprungliga pressmeddelandet inte såg det som nödvändigt att nämna. Ej heller ville man berätta vad renoveringen skulle bestå av, vilket dock går att utläsa här (oklart om hela ambitionen av ekonomiska skäl kan uppfyllas)

Gissningsvis handlar det om att renovera 42 st strv 122A, medan såväl bärgningsvagnar och de 12 strv 122B (modifierad till högre skyddsnivå för internationella insatser) ej kommer att renoveras. Hur det går för de stridsvagnar som är tänkta att tillbringa sina dagar i det folkpartistiska garaget på Gotland är oklart.

Det blir bara tydligare vilka enorma satsningar Regeringen gör på svenskt försvar. Återigen bevisas det att det är oerhört mycket viktigare att framstå som effektiv än att egentligen vara det.

Nu är det bara att vänta in höstbudgeten och de satsningar på försvaret som kommer att göras där.

Änglar i luften demoner på marken

Detta inlägg kommer delsavhandla de ryska luftlandsättningstrupperna dels de ryska specialförbandens utveckling under den senaste tiden. Att hålla koll på denna utveckling är viktig ur hänseendet att det är dessa förbandstyper Ryssland kommer utnyttja i ett ”skymningsläge” innan en konflikt. Detta inlägg bygger enbart på öppna uppgifter som redovisas med länkar under källor.
Analys
Två olika kommandon har upprättas under våren dels ett för snabbinsatsstyrkor delsett för specialförbanden i Ryssland dvs spetsnazförbanden. Grunden för snabbinsatsstyrkorna kommer vara de s k luftlandsättningstrupperna (VDV). Medan spetsnazförbanden förs in under ett och samma paraply i och med att dessa förband har spretat åt många olika håll dels har enskilda förband haft sådana enheter dels har Generalstabens underrättelsetjänst (GRU) haft sådana förband. Att beakta är att man talar om upprättandet av ett nytt specialförband, vilket snarare handlar om att föra in valda spetsnazförbanden under ett och samma paraply och vidareutbilda dessa till en högre nivå.
Under vem vilka dessa två olika kommandon skall läggas har ej än fastställts. Men en trolig bedömning bör vara att spetsnazförbanden läggs under Generalstabens underrättelseavdelning iom att huvuddelen av dessa förband på ett eller annat sätt tidigare varit underställd dessa. Snabbinsatsstyrkorna bör även på något sätt även läggas under generalstaben. För en fördjupning kring diskussionen kring detta rekommenderar jag FMSO artiklar kring detta. Att observera är att här skiljer sig information åt, vissa hävdar att det redan är fastställt under vem både snabbinsatsstyrkorna och specialförbanden skall ligga medan andra hävdar att så ej är fallet.
Inrättandet av snabbinsatsförband är utifrån de offentliga uppgifterna till för internationella insatser samt insatser inom ramen för CSTO. Detta är prioriterad verksamhet vilket ger mer pengar. Därav är det inte konstigt att luftlandsättningstrupperna har stridit sig till att utgöra grunden för denna styrka. De är även ett naturligt val m h t att de är s k lätt infanteri. Det är inte stora förbandsklossar som tar tid att flytta utan de är lätt rörliga med bra effekt vilket de senaste beredskapsövningarna har visat när det kommer till utvärderingarna av just luftlandsättningstrupperna.
Att man nu även i Ryssland har inrättat ett separat kommando likt SOCOM i USA för specialförbandssystemet handlar mångt och mycket om att man måste rationalisera samt effektivisera dessa förband. Tidigare har många förband haft egna spetsnaz enheter o dyl. Dock har en stor mängd sorterat under Generalstabens underrättelsetjänsten GRU. Men att underordna del av dessa förband kring ett kommando bör ses ur perspektivet kring den reformering, man nu genomföra över hela ytan av de Väpnade styrkorna i Ryssland.
Luftlandsättningstrupperna har främst till uppgift att genomföra operationer i det av motståndarens behärskade område. Bland annat genom att störa hans ledningsförmåga, ta och förstöra gränssättande materiel, öppna ny anfallsriktning, skydda flanker m m. Således är det enbart offensiva uppgifter luftlandsättningstrupperna har i huvudsak.
Luftlandsättningstrupperna (VDV) består av cirka 35,000 man organiserade i fyra divisioner och en brigad. Man har även under sommaren låtit meddela att luftlandsättningstrupperna skall i huvudsak övergå till fast anställd personal. Cirka 80% av styrkorna skall bestå av kontrakterad personal medan 20% skall bestå av värnpliktiga. Inriktningen är att denna målsättning rörande kontrakterad personal skall vara uppnådd vid 2015. Under 2012 bestod den kontrakterade mängden personal i luftlandsättningstrupperna av cirka 9,500 soldater och underofficerare. Målsättningen är att denna siffra skall öka upptill 20,000 kontrakterade soldater och underofficerare.
Likväl meddelande man under sommaren att tre stycken luftburna brigader ur MD S (56. Brigaden) och MD Ö (11. och 83. Brigaden) skulle överföras till VDV, vilket kommer öka upp styrkeantalet markant inom luftlandsättningstrupperna. Dessa tre brigader kommer tidigast att underställas luftlandsättningstrupperna under Oktober eller November månad 2013.
Tidigare var målsättningen att man skulle uppnå 20,000 kontrakterade soldater under en 5-7 års period, att man nu skall uppnå denna siffra inom 2 år är föga troligt. Kriterier för uttagning och populationen sätter nog stora käppar i hjulen kring det frivilligt kontrakterande för dem. Men vad som är intressant i detta är den tydliga satsningen på vad som är ett renodlat offensivt truppslag. Något man ur ett svenskt perspektiv särskilt bör beakta m h t 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov som inte ligger så fasligt långt ifrån varken Gotland eller det Svenska fastlandet.
Under våren meddelade man att man även införskaffat 60 stycken hästar till luftlandsättningstruppernas skola i Ryazan. Detta som ett led i förmågehöjning för att öka sin förmåga i bergskrigföring. Där klövedjur höjer ett förbands förmåga att lösa sina uppgifter främst avseende förflyttning av utrustning. Detta faller väl in i utnyttjandet av de luftburnatrupperna i delsupprorsbekämpning delssäkerhetsoperationer som man kan förutsätta har påbörjats under våren/sommaren för att skydda de olympiska spelen i Sotji och bedömt fortsätter intill dessa är avklarade. Vad som även är intressant är att man påtalar förändringen i förflyttningshastigheter även i skogsterräng samt utnyttjandet av klövedjur i skogsterräng.
Varför tar jag då upp detta med hästar? Det är intressant ur två perspektiv dels ur perspektivet att man tydligt har tagit notis om hur t ex US Army Special Forces har utnyttjat hästar, åsnor m m i dels Afghanistan men även i andra insatsområden. Dels ur perspektivet att man väljer att ta ett steg tillbaka för att bli mer effektiv. Allt handlar inte enbart om bandfordon o dyl när det kommer till truppslagen lätt infanteri, jägarförband o dyl. Hästar o dyl kräver inte drivmedel och samma tekniska kunnande som dagens fordon. Där kan de helt klart visa sig återigen vara ett effektivt transportsätt. Dock kräver hästar o dyl mat och ett stort omhändertagande vilket i längden kan minska det egna förbandets uthållighet.
Under sommaren meddelade man även att 13 stycken kvinnor hade erhållit officersexamen vid luftlandsättningstruppernas skola i Ryazan. Detta hade varit en försöksomgång för att utröna om förändringar i utbildning o dyl skulle göras för att fortsätta rekryteringen av kvinnliga officerare till luftlandsättningstrupperna. Enligt uppgift skall utfallet blivit tillfyllest och några av de kvinnliga kadetterna tog examen med beröm godkänt. Rekrytering av kvinnliga kadetter skall även genomföras till nästa officerskull vid Ryazan.
Att man har kvinnor inom Rysslands specialförbandssystem är ingen nyhet. Dåvarande Sovjet hade kvinnor inom många krävande stridande befattningar. Att nu även luftlandsättningstrupperna har det är således inget revolutionerande. Vad som ej framgår är i vilka delar av luftlandsättningstrupperna de skall verka. Om det är över hela systemet eller om de gjort en ”amerikansk” lösning att de enbart får vara i stödfunktioner framgår ej av artikeln. Men att 13 kvinnor klarat utbildningen är mycket imponerande, framför allt visar det återigen på att det enbart är urvalet det handlar om likväl som för män då det kommer till att kunna fungera inom jägar- och specialförband.
En annan intressant nyhet som kom i början av augusti 2013, var att man meddelade att man skulle upprätta ett nytt helikopterförband i Pskov regionen. Enligt uppgift skall förbandet till del kunna börja användas i slutet av augusti månad 2013. I Pskov finns ju även som är känt 76. Luftlandsättningsdivisionen. Helikopterförbandet kommer ha följande helikoptertyper, Ka-52, Mi-35, Mi-28, Mi-26, Mi-8MTV5.
Att man väljer att upprätta ett nytt och med materiel relativt modernt helikopterförband i Pskov är intressant. Detta kan tyda på en förmågeförstärkning för 76. Luftlandsättningsdivisionen att snabbt kunna genomföra luftburna operationer inom MD V främst på korta avstånd mot t ex Baltstaterna. Då ansamling av luftfarkoster för luftlandsättning med fallskärm inte är ett särskilt dolt företag, om man inte väljer att genomföra ilastning långt in i Ryssland. För att sedan utnyttja det mot något av dess angränsande länder likt hur man valde att genomföra inflygning av luftlandsättningstrupperna till Afghanistan 1980.
Under våren har även mycket intressanta nyheter kommit kring utvecklingen av det ryska specialförbandssystemet. Dels verkar förbandstyperna erhållit mycket ny och modern utrustning liknade de som västliga specialförband utnyttjar. Dels är man relativt öppen med att specialförbanden främst skall utnyttjas i utlandet där Ryssland har intressen.
Vad som är intressant i detta är att man påtalar att det är en ny förbandstyp som man tar fram. Bedömningen jag gör är att det mer handlar om att föra in del av de olika spetsnazförbanden under ett och samma paraply och därmed höja deras utbildningsståndpunkt för att kunna lösa specifika uppgifter. Att börja om från början med ett specialförbandssystem tar lång tid. Detta har troligtvis att göra med att man insett att stor del av spetsnazförbanden ej lever upp till kraven som ställs på ett modernt specialförband. Det är att jämföra med utvecklingen av svenska SOG (dåvarande SSG och SIG). Som uppstod när man insåg att de värnpliktiga jägarförbanden och befälsgrupperna började sakna kompetens jämfört med dess utländska motsvarigheter. Stor del av dagens spetsnazförband i Ryssland är att likställa med våra tidigare värnpliktiga jägarförband i utbildningsståndpunkt och utrustning.
Vad som även är intressant när man tittar på organisationsstrukturen för det nya specialförbandssystemet är att man kommer avdela en särskild flygstyrka till dem. Detta följer även västerländska mått, likt i Storbritannien och USA har man sådan styrka avdelad för att kunna genomföra avancerad och framför allt dold flygning som krävs vid specialförbandsföretag.
Likväl skall ett särskilt utbildningscentrum upprättas för att säkerställa utbildning och bedömt även då vidmakthållande av det nya specialförbandssystemet. Enligt tidigare uppgifter skall detta utbildningscentrum upprättas vid luftlandsättningstruppernas skola i Ryazan. Uppgifter sedan tidigare gör gällande att man utbildat framför allt GRU spetsnaz vid Ryazan, dock är detta obekräftade sådana.
Vad som gör hela det här intressant är att man tydligt börjat få ordning på de väpnade styrkornas utbildningsståndpunkt. Hade man inte fått ordning på detta skulle man inte ha ett brett urval att välja personal ur för att kunna ta fram ett specifikt specialförbandssystem. Utbildning genomförs inom alla specialförbandssystem i världen, men det kräver alltid en god och hög grundnivå på personalen som tas ut till det. T ex efter det att FJS omvandlades till ett Fallskärmsjägarkompani (FskjKomp) i UndBat under tiden vi fortfarande hade värnpliktiga så ha de en öppen uppgift att utbilda soldater som senare skulle kunna söka till specialförbandssystemet dvs de hade en god grundutbildning att stå på och om individen ville skulle han kunna söka till förbanden för att vidareutbildas och ingå i dess organisation, givetvis skulle individen klara av uttagningsprocessen till förbanden.
Specialförbandssystem är även mycket kostsamma det är oftast unik utrustning som krävs för tjänsten som kostar mycket samt mycket egen utveckling av utrustning genomförs. Har man inte ekonomiska medel är detta inte en förbandstyp man prioriterar. Likväl kräver det särskilda förmågor som måste övas tillsammans med förbandet för att man skall ha dessa förband snabbt gripbara. Till exempel den nu underordna flygenheten, bedömt lär någon form av vattenenhet även tillföras för understöd likt US NAVY har för att understödja dess SEAL förband.
I södra militärdistriktet påbörjade spetsnazförbanden samt luftlandsättningstrupperna under den gångna veckan (V333) en övningen som väl speglar vilka uppgifter de kan tänkas ha i händelse av en konflikt. Delsstöra ens motståndares ledningsförmåga delsta fångar för att att erhålla uppgifter rörande verksamheten och genomföra eldöverfall samt överfall i syfte att nedkämpa gränssättande funktioner för en motståndare. Under övningen deltar cirka 3,000 man delsur luftlandsättningstrupperna delsmarininfanteriet och spetsnazförbanden. Detta är klassiska uppgifter som spetsnazförbanden även hade under 1980-talet så mycket har inte förändrats likväl hade förbanden detta som uppgift redan under andra världskriget.
Likväl fortsätter man att utbilda marininfanteriet i luftlandsättningsoperationer med fallskärm. Under veckan (V333) har man med Norra flottans marininfanteribrigad övat just detta. Att man nu väljer att ge marininfanteriet fallskärmsutbildning ökar markant det truppslagets förmåga. Man minskar även friktionerna vid s k försvarsgrens gemensamma operationer. Marininfanteriet kan då på ett helt annat sätt ta ett brohuvud och hålla det kontra om man skulle vara tvungen att involvera luftlandsättningstrupperna.
Sammanfattning
Att Ryssland har satsat och satsar på dess lätta truppslag samt specialförbandssystem bör ses ur perspektivet att detta är lättrörliga förband där man snabbt kan nå effekt. Effekten kan levereras dels internet dels externt. Historiskt har Ryssland och tidigare Sovjetunionen utnyttjat dessa förbandstyper i skymningsläget innan en konflikt och i den direkta början av konflikten. Resultatet har då varit bra så det är enbart en förlängning av dess tidigare dragna erfarenheter.
Utvecklingen kring delsspecialförbandssystemet dels de luftburna trupperna i Ryssland bör noggrant följas. En tydlig satsning på denna typ av förband kan i förlängningen även tyda på ett utnyttjande av militära maktmedel som en förlängning av förd politik. Historien är full av exempel där både västliga och östligastater nyttjar dessa förband för att föra en mer offensiv utrikespolitik för att nå sina mål.
Stort tack till @oplatsen som fann fördjupningsinformation kring utnyttjandet av hästar i luftlandsättningstrupperna.

Have a good one! // Jägarchefen
Källor
FMSO 1, 2, 3, 4, 5
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (Ryska)
Krasnaya Zvezda 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)
Interfax 1(Ryska)
Jamestown Foundation 1
Ryska väpnade styrkorna 1, 2, 3
Russia beyond the headlines 1
Youtube 1, 2 (Ryska)

Gästinlägg: Recension och reflektioner om "Korridoren till Kaliningrad"

Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad” har bidragit till att konkretisera svensk försvars- och säkerhetspolitik genom ett inte helt otänkbart scenario i Östersjöområdet. En stor fördel är att detta ger en utgångspunkt för vidare diskussion av försvars- och säkerhetspolitik. Nedan följer ett mycket läsvärt gästinlägg, vilket är en utveckling av något som först publicerades som kommentar till följetongens epilog. 

För egen del planerar jag också ett inlägg om Sveriges möjligheter att effektivt ta emot militärt stöd, men det får anstå någon dag.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Recension och reflektioner om ”Korridoren till Kaliningrad”

Det skönlitterära svenska politiskt-strategiska scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” återfinns på http://kkrva.se/ och kan läsas med fördel på bloggen, då varje avsnitt innehåller intressanta läsarkommentarer.

Det är en läsvärd och lättläst berättelse om Gotlands roll för att upprätthålla en svensk solidaritetspolitik med Baltikum, kritik mot nuvarande försvarspolitik inom ramen för den uttalade säkerhetspolitiken, kritik mot nuvarande försvarsstruktur och förmåga, reklam/pekpinne för signalspaning och underrättelsetjänsten, men kanske mest intressant belyser den hur stridskrafterna i första hand används som politikens instrument – med framgång eller misslyckande.

I detta fall misslyckas man att stödja svenska nationella intressen på grund av brister i försvarsförmågan. Oförmågan att agera militärt i samverkan med allierade leder till stora svenska, och internationella, eftergifter gentemot ett Ryssland som är berett att använda det militära instrumentet för att utöva påtryckningar och genomföra sin politik. Det får naturligtvis konsekvenser för svenskt anseende och inflytande i omvärlden.

(Redan idag ifrågasätts den svenska utvecklingen av forskare i omvärlden…)

“Korridoren till Kaliningrad” inspirerar till att reflektera om vad Försvarsmakten egentligen fyller för syfte och roll som statens resurs.

Försvarsmakten – en resurs för krig eller för fred?

Faran med nuvarande utveckling av svensk försvarsförmåga som den beskrivs i scenariot är alltså inte en överhängande och sannolik krigsrisk på riktigt (även om hot om militärt angrepp används som påtryckningsmedel av motståndaren), utan att Sverige förlorar handlingsfrihet att agera utrikespolitiskt i vårt närområde för att driva svenska och allierade intressen. Vi är inte dimensionerade eller förberedda med utrustning och personal, övade eller förberedda för att möta den förmåga som motståndaren kan spela med som medel i sin utrikespolitik.

Intressant och intelligent utgångspunkt för berättelsen. Betydligt bättre än den förskolenivå som i övrigt präglar den politiska försvarsretoriken och mediabeskrivningen av försvarsfrågor i Sverige.

Vi har i Sverige till och med en statsminister som avfärdar försvarskritiken med att konstatera det uppenbara: ”Det är inte sannolikt med ett ryskt angrepp mot Sverige under överskådlig tid”. En ståndpunkt som, förutom att vara uppenbar, är helt irrelevant för sakfrågan om svenskt behov av försvarsförmåga. Förtroendet för hur landet kommer att ledas i kris blir inte stärkt när försvarsretoriken från rikets högsta ledning uppfattas som ytterligt naiv och förenklad.

”Korridoren till Kaliningrad” handlar inte om att Försvarsmakten inte klarar ett uthålligt krig på hemmaplan, vilket egentligen aldrig varit ett mål för Försvarsmaktens existens. Inte ens under invasionsförsvaret, då säkerhetspolitiken för det nationella försvaret var utformad mycket tydligare fredsbevarande och krigsavhållande än idag. Ändå lyckades SvD kicka igång en trög försvarsdebatt med just denna ”nyhet”.

Försvarsmakten behövde (åtminstone i den gamla säkerhetspolitiken) krigföringsförmåga som ett medel för att projicera en avhållande effekt – före ett krig utbryter i första hand. Om kriget är ett faktum så har både säkerhets- och försvarspolitik misslyckats. Politiken och Försvarsmakten syftar till att bevara fred och säkerhet, inte till att vinna krig (nationellt). Men, man måste trovärdigt kunna erbjuda ett så stort motstånd att verkan blir krigsavhållande. Kanske en månad räcker? Eller en vecka? Det beror på motståndaren och vilka insatser och förluster man anser det vara värt för att uppnå sina politiska mål.

Motståndaren måste i sin planering förhålla sig till risken för ett starkt motstånd och stora förluster. Gärna så stora att nackdelarna med ett militärt alternativ överväger långbänken och kompromisserna som kommer med ett diplomatiskt alternativ. Då är Försvarsmaktens nationella mål uppnått. När politikerna får möta motståndaren vid förhandlingsbordet snarare än på slagfältet. Helst med en stark förhandlingsposition, vilket i scenariot inte blir fallet. Istället tvingas man till förödmjukande eftergifter.

”Trovärdig” försvarsförmåga är inte nödvändigtvis ”användbar” eller ”på riktigt”. Särskilt om den aldrig behöver användas på riktigt (vilket var själva idén i invasionsförsvaret – att det aldrig skulle behöva användas, för då hade det varit oönskat krig istället för önskad fred och säkerhet).

Det är motståndarens uppfattning om vår försvarsförmåga som är central, och den avhållande effekten.

Därmed var försvarssekretessen ett centralt instrument för säkerhetspolitiken och försvarsförmågan (förmågan att vidmakthålla fred och säkerhet genom en krigsavhållande effekt). Om motståndaren måste förhålla sig till en viss förmåga, inte vet riktigt men vi kan möjligen ha den, så uppnås den avhållande effekten oavsett hur det verkligen ser ut i mobförråden och planerna. ”Pappersförbanden” var användbara (och billiga) och tillräckligt tillgängliga för dåtidens politik och syften. Ett internationellt insatsförsvar för riktiga insatser ”här och nu” är en annan politik med ett annat syfte för, och (dyrt) krav på, stridskrafterna.

En stark allmän motståndsvilja och förankring i samhället (totalförsvar, värnplikt) bidrog också igår till försvarseffekten – imorgon är det andra förutsättningar – man undrar hur uppgiften och lösningarna kommer att se ut.

En inkonsekvent politisk retorik och praktik – vem lever egentligen kvar i det gamla?

Idag är vi så långt från ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” som man kan vara. Regeringen har i solidaritetspolitiken tydligt deklarerat att Sverige inte kommer stå overksamma om våra grannar, inkl. baltstaterna, blir angripna. Det är raka motsatsen till att avse vara neutral i händelse av kriser mellan länder i närområdet. Vi deltar dessutom aktivt i krigföring i Afghanistan, så ett antal aktörer i världen, må vara icke statliga, betraktar oss sannolikt som krigförande på fiendesidan – ur deras perspektiv råder inte fred, utan Sverige är i krig med dem.

Låt oss minnas den gamla säkerhetspolitiken. ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Om nu syftet inte längre är ”neutralitet i krig”, så kan man undra varför man envist hävdar betydelsen av svensk militär alliansfrihet? Varför ska vi vara militärt alliansfria om vi inte längre avser vara neutrala i händelse av konflikter i vårt närområde? Vad är syftet med alliansfriheten? Är det inte snarare skadligt att fortsätta hävda alliansfrihet när vi inte längre kan räkna med att betraktas som neutrala i händelse av en konflikt i vårt närområde? Borde det då inte vara bra med allierade, särskilt mot bakgrund av att det är grunden för den rådande försvarspolitiken och Försvarsmaktens dimensionering. Vi räknar med hjälp, men skaffar oss inga garantier i den heliga ”alliansfrihetens” namn. En alliansfrihet som egentligen inte fyller något syfte längre.

Vi har inte längre en säkerhetspolitik och försvarspolitik för neutralitet, istället är den till för multinationella säkerhetsskapande insatser (”krig”) tillsammans med andra länder (allierade, dock inte militärt…).

Försvarsmakten är inte dimensionerad för en neutralitetspolitik.

Vi har inte på många år haft råd med ett totalförsvar och en Försvarsmakt dimensionerad för en neutralitetspolitik, så en återgång till invasionsförsvar är inget alternativ. Vad svenskarna är villiga att lägga på försvar räcker idag till ca 6% av gårdagens invasionsförsvar i termer av volym. Omvärldsutveckling och modern krigföring har dessutom neutraliserat den avhållande försvarseffekten hos gårdagens försvar och krigföringsförmåga. Den typen av försvar klarar inte dagens och morgondagens militära hot och har därmed ingen krigsavhållande försvarseffekt. Men, vad är den nya försvarsidén för Sverige? Vilket är det nya syftet med Försvarsmaktens förmågor i vårt närområde? Vem ska debattera denna nya försvarsidé? Det görs inte ens på försvarsbloggarna.

De flesta politiker talar offentligt fortfarande om vikten av ”alliansfrihet”, ”militär alliansfrihet”, ”Sverige är neutralt”, m.m. De har väl själva formulerat säkerhets- och försvarspolitiken och dimensionerat försvarsförmågan därefter? Försvarsreformen är tyvärr inte offentligt debatterad eller förankrad hos väljarna, trots att den påbörjades i slutet av 90-talet. Syftet med att fortsätta tala om irrelevanta mål i förhållande till praktisk politik är nog en följd av att inte vilja reta upp väljarna. Vilket skadar svenska långsiktiga intressen och innebär en hög risktagning med vår och våra grannars säkerhet.

Svensk försvarsförmåga

Dagens försvarsförmåga är inte utformad eller dimensionerad för en krigsavhållande uppgift nationellt, utan är en slimmad organisation skräddarsydd för internationella säkerhetsoperationer. Nuvarande bud är att inriktningen från försvarsbeslutet 2009 ligger kvar, där armén i huvudsak är en organisation för internationella säkerhetsoperationer, som i värsta fall borde (?) kunna verka även hemma på samma sätt. (Låt oss påminnas om de Georgiska brigaderna som stred i Irak och inte hann hem innan kriget var slut). Marinen och flygvapnet har mer tydligt fått ett nationellt fokus, men svänger om från volymer och förmågor som tidigare också dimensionerats och utformats för att ge bidrag till internationella, multinationella säkerhetsoperationer.

Vi talar om ett ”skalförsvar” där flygvapen och marin är skalet. Vi talar inte om uthålliga strider på marken. Låt oss då fundera över den avhållande effekten. Erfarenheter från dagens operationer visar att uthålligheten på luft- och sjöstridskrafter generellt är begränsad i en försvarsroll. Anfallaren kommer ganska snart till möjligheten att påbörja en markoffensiv. Erfarenheter från de senaste markoperationerna i Irak och Afghanistan visar hur svårt det är att lyckas på marken. Det tar lång tid, kostar mycket resurser och det är mycket svårt att uppnå de politiska målen snabbt. Däremot går det fort att vinna kriget och etablera sig på territoriet. I Libyen drog man sig för att ge sig in i en markoperation, likt man gjorde de första 30 åren efter Vietnam. Dagens dyrköpta erfarenhet, i ljuset av en global finanskris, verkar vara att det är en större tröskel att tvingas till utdragna markoperationer än att skapa förutsättningar för en markoperation (territoriella påtryckningar) genom att slå ut luft- och sjöförsvar. Man kan relativt snabbt och enkelt skaffa sig kontroll över luft- och sjöarenan samt därmed möjliggöra operationer (eller hot) mot markmål med minimal hotbild. I Sverige är dessutom både luft- och sjöförsvarsförmågan kraftigt ifrågasatt, bl.a. tydligt visat i scenariot som ”Korridoren till Kaliningrad” redovisar. Därmed kan den avhållande effekten i ett ”skalförsvar” utan förmåga till uthålligt motstånd på marken eventuellt ifrågasättas baserat på erfarenheter av modern krigföring. Det är risken för att binda sig i resurskrävande och kostsamma operationer på marken under lång tid som får västmakterna idag att avhålla sig från nya markoperationer.

Försvarsstrukturen som beslutades i försvarsbeslutet 2009 finns ännu bara på papper och är i sig underfinansierad avseende bl.a. materielbehov, samt har stora problem med personalförsörjningen. Man fokuserar i första hand på att möta dessa problem och gör ingen större ändring i kursen. Därmed är scenariot som redovisas i ”Korridoren till Kaliningrad” inte orimligt.

Framtiden för svensk försvarsförmåga?

En del försvarsdebattörer i media tror att anslagen kommer att höjas. Vissa tror att försvarsfrågan till och med kan bli en valfråga. Oppositionen vädrar kanske ett politiskt sårbart område…

Vi får väl se. De politiska utspelen imponerar inte i termer av klarsyn och objektivitet. Populistiskt, mediakänsligt, och naivt i många fall.

Recensionen?

Dagens brister inom försvarspolitiken avslöjas bland annat av Amanda Wollstad i gårdagens ledare i KvP.

Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” är ett välskrivet, aktuellt, underhållande och lättläst politiskt-strategisk scenario för att belysa och förtydliga viktiga argument inom den svenska försvarsdebatten. Det är ett bra grepp för att ”tala till bönder på bönders vis” med adress till läsare som kanske har svårt att följa debatten när den förs på krigsvetenskapligt fikonspråk. Scenariot tillför en dimension till försvarsdebatten som jag tidigare saknat – diskussionen om Försvarsmaktens egentliga syfte, uppgifter och roll i ett nationellt perspektiv. En diskussion som hittills inte gått att föra utan att avfärdas ohörd som ”invasionsförsvarskramare”. Det är ett sakkunnigt, intelligent, för framtiden realistiskt och tydligt exempel, om än bara ett av många möjliga scenarion.

Tack, Kungliga krigsvetenskapsakademien och Johan Wiktorin, för en nödvändig vitamininjektion till försvarsdebatten. Hoppas den kan bidra till att lyfta svensk försvarspolitik och -retorik till en kompetensnivå som är värdig en stat och dess ledning.

Kamrat Kalle

F.d. officer som skriver utifrån rollen som skattebetalare och väljare med ett starkt engagemang i försvarsfrågor baserat på ett mångårigt yrkesliv inom Försvarsmakten.

Gästinlägg: Trolöshet (m)ot väljare

Det senaste utspelet från Moderaterna om så kallade ”satsningar” på försvaret har berört och upprört väldigt många. Här på bloggen noterades ett nytt besöksrekord under gårdagen med över 8000 besök på en och samma dag. Det är givetvis roligt med många läsare, men samtidigt oerhört bekymmersamt att det ska föranledas av att våra folkvalda försvarspolitiker modifierar sanningarna så till den milda grad att det tangerar vad som skulle kunna anses vara ren lögn.  

Det börjar onekligen kännas som att det senaste utspelet möjligen var droppen som fick bägaren att rinna över hos många försvarspolitiskt engagerade, men det börjar nu även höjas röster hos den bredare allmänheten och framför allt inbitna moderater. En av dessa är signaturen Sea Bear som här på bloggen skriver ett oerhört tänkvärt gästinlägg. Låt oss hoppas att några moderatpolitiker läser det och reflekterar över innehållet!

/ Skipper
———————————————–
Under hela min livstid har jag varit en trogen sympatisör med ett och samma riksdagsparti. Jag har varit aktiv i dess ungdomsförbund, alltid velat dela med mig och argumentera för vad partiet står för, och varför man bör lägga sin röst just där. När jag stod vid valurnan första gången var det lätt, och så fortsatte det att vara fram till valet 2010, då jag plötsligt tvekade något. Jag stod där och slets mellan två alternativ. En del av mig ville inte välja samma valsedel som vanligt, medan en annan del fortfarande var övertygad om min politiska ställning.


Min tvekan grundade sig på den försvars- och säkerhetspolitik som ”mitt parti” förde. Då jag dels är försvarsanställd men också har ett stort allmänintresse för dessa frågor så påverkade detta givetvis mitt ställningstagande. Men någonstans föll mina resonemang in i att man måste se till helheten, försvars- och säkerhetspolitik är ändå bara en liten del av en mängd viktiga politiska områden. Dessutom, vem skulle hantera dessa frågor bättre?!

Jag är moderat! Det kommer jag fortsätta att vara, ända till den 14 september 2014. För min röst i förra valet kan ju knappast återtas och läggas på någon annan innan dess.

Jag gillar ju egentligen de ”nya moderaterna”, jag har uppskattat deras förmåga att reformera, och de vågar vara pragmatiska och inte kila fast sig för mycket i gamla tyckanden. Men nu börjar jag tveka. Den moderata retoriken i försvarsfrågor är för närvarande löjeväckande, man vinklar allt för att göra sken av satsningar, och vår förmåga relativt andra är ju inte så dålig – eftersom de andra är så dåliga…eller hur!? Jag behöver inte rapa upp detaljer om märkliga uttalande, för det har våra försvarsbloggare redan gjort på ett så förtjänstfullt sätt. Men hursomhelst skulle jag nog vilja påstå att dessa satsningar snarare är inskränkningar eftersom de i huvudsak sker inom ram. Jag skulle nog också vilja påstå att andra inte är så dåliga som det påstås, och att vår förmåga relativt andra tvärtom inte är särskilt bra. Vi som jobbar inom myndigheten försvarsmakten ser, hör och förstår hur det förhåller sig, och att detta inte korrelerar med den bild våra moderata försvarspolitiker målar upp.

Trots min politiska grundsyn börjar man nu fundera på om moderaterna skönmålar även andra områden. Det är lätt att leka med siffror och man behöver tydligen inte ens tala sanning när man för fram sin politik. Jag vill ju inte tro det, men jag är inte längre säker! Jakten på väljare och en valvinst verkar viktigare än att stå upp för sina värderingar, i alla fall i försvarsfrågor. För inte är det väl så Karin Enström, att när du och din make(officer) vid köksbordet för tio år sedan diskuterade försvaret ville se det ni ser idag. Inte heller hade ni väl förväntat er att dina gamla kollegor skulle ha en diametralt motsatt uppfattning mot vad du och dina nya kollegor har.  Visst, jag tror inte att man vinner val på att profilera sig med satsningar på försvaret, men marginalerna är små och man kan mycket väl förlora på grund av att svika detta politikområde.

Jag är knappast ensam om att vara tidigare troende moderat bland försvarsmaktens anställda. Vi har nog varit ganska många. Det har också blivit mer tydligt att det faktiskt finns en hel del människor även utanför grindarna som också vurmar för försvars- och säkerhetsfrågor, och kanske är även de gamla moderater.  Jag får frågor från familj och vänner varje dag (många moderater) som frågar hur det egentligen förhåller sig, då de följt den allt intensivare försvarsdebatten. När jag får dessa frågor säger jag sanningen, och det tror och hoppas jag att de flesta gör. Som ringar på vatten sprider sig missnöjet med den moderata försvarpolitiken och då i synnerhet för de skönmålningar och lögner(missbedömningar?) som ideligen uttrycks. För att bromsa och kanske kunna vända detta missnöje ger jag några enkla tips till våra moderata försvarspolitiker nedan.

Till våra moderata försvarspolitiker:

Förhoppningsvis följer ni ledarsidor, bloggar och sociala medier i jakten på att studera vad era potentiella väljare tycker. Uppenbarligen har ni inte uppfattat budskapen, eller så bortser ni bara från det ni ser och hör. För om ni ska ha en chans att återta förtroende inom försvars- och säkerhetspolitiska frågor krävs ett hårt arbete fram till valet 2014. Några tips på vägen är:

  •         att börja tala sanning (ärlighet varar längst)
  •         att revidera omvärldsuppfattningen och inse den förskjutning som sker i maktbalansen
  •         att genomföra eventuella satsningar utomram
  •         att fundera på om vår totala LV-kapacitet verkligen är tillräcklig
  •         att fundera på om ny teknik alltid kan ersätta numerär
  •         att fundera på om inte Gotland ändå är en rätt strategiskt viktig plats
  •         att delvis återinföra värnplikt
  •         att våga föra en politik för medlemskap i NATO

Jag rekommenderar er som försvarspolitiker att ta er tiden att reflektera över dessa enkla tips. Välj en tid strax före ni ska gå och lägga er, när barn och make/maka/sambo gått och lagt sig och allt är lugnt omkring er och inget kan störa era tankar. När du grundligt funderat över dessa tips, gå och lägg dig. Förhoppningsvis har du svårt att sova, vaknar upp dagen efter med påsar under ögonen men med en förbannad vilja att förändra, går till jobbet och slår näven i bordet och tar tag i saken. 
Alternativt somnar du med gott samvete – och förlorar en röst!

/ Sea Bear

En nygammal försvarsblogg med förvånande innehåll!



Den sedan länge pensionerade kommendörkaptenen Magnus Haglund, tidigare fartygschef och divisionschef vid den efter FB-04 avvecklade 44. robotbåtsdivisionen upplyste härom veckan om existensen av sin egen blogg Samhälle och Försvar. Några av er har säkert redan noterad att den har adderats till blogglistan här till höger då den av flera anledningar är läsvärd. Att det dyker upp nya försvarsorienterade bloggar är av godo då dessa i olika grad gynnar den så välbehövliga försvarsdebatten. Jag har nu läst igenom Haglunds samtliga blogginlägg, dessvärre med stigande förvåning.

Bloggen Sammhälle och Försvar är egentligen inte alls ny. Den startades redan i oktober 2009 men själv har jag aldrig läst den tidigare, och inte heller jag jag sett den omnämnas i försvarsdebatten vilket kan tyckas vara något märkligt då bloggen existerat under snart fyra år. Av den anledningen har jag därför ägnat några timmar till att läsa igenom de ca 170 blogginläggen. Flera inlägg på bloggen är läsvärda och har budskap som jag helt och hållet delar, i synnerhet de som handlar om en bättre samordning av statens maritima resurser. Det finns även en del annat tänkvärt att läsa.

Då Magnus Haglund är f.d. sjöofficer med bakgrund från en tid när kriget var kallt och då vi faktiskt hade ett försvar värt namnet, samt det faktum att han är ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) så hade jag redan innan jag började läsa inläggen en någorlunda förutfattad mening av vilka åsikter som skulle förmedlas avseende situationen runt försvars- och säkerhetspolitiken och det minst sagt prekära läge vi nu befinner oss i. Döm om min förvåning då åsikterna i många fall inte alls var de jag hade förväntat mig av en pensionerad officer som uppenbart engagerar sig i försvarsfrågorna.

Att Haglunds blogg över huvud taget blev föremål för ett eget inlägg baseras till del av att jag förvånas över hans åsikter och ställningstaganden runt en rad viktiga strategiska frågor, men även vissa märkliga uttalanden om den pågående försvarsdebatten. Jag har valt att belysa några av de inlägg och ståndpunkter som förvånar mig mest och som är värda att debatteras.

Försvaret av Gotland

En av de märkligare är Haglunds i mina ögon naiva syn på situationen rörande försvaret av Gotland, eller rättare sagt avsaknaden av ett försvar på Gotland. Så här skriver Haglund i ett av sina inlägg (min fetstil).

Idag – och på dagens konfliktnivå – torde försvaret av Gotland vara helt tillfyllest. Vi har insatsberedda flyg- och sjöstridskrafter och det finns en lokalrekryterad hemvärnsbataljon på plats. Det kan ju anses vara tillräckligt idag och en snabb förstärkning med andra förband torde vara möjlig att genomföra och visst vore det närmast egendomligt om Försvarsmakten skulle undvika att genomföra olika typer av förbandsövningar på ön! Amfibiebataljonen kan ju vara på plats mycket snabbt!

Påståenden som dessa, som jag inte alls delar,  bör givetvis bemötas sakligt vilket jag avser att göra i detta inlägg.

För det första. Ett Gotland helt utan försvar kan knappast vara tillfyllest oavsett konfliktnivå, vilket för övrigt är ett rent felaktigt begrepp att använda i sammanhanget. I dag har vi ingen konflikt, varför konfliktnivå blir ett obsolet begrepp. Konfliktnivå är heller inte måttstock på vilken grad av försvar som bör finnas på Gotland av den enkla anledningen att när vi står i en konflikt så är det för sent att börja fundera på vilken nivå av försvar vi behöver. Detta alldeles oavsett om det handlar om fastlandet eller Gotland. Försvarsförmåga tar många år att bygga upp.

Det relevanta är i stället, att analysera vilken militär kapacitet i form av numerär, och vilka militära förmågor som finns i närområdet, och då talar vi inte om Finland. Detta tillsammans med vilka ambitioner ett land har, och vilka politiska budskap man sänder ut. Allt detta tillsammans måste utgöra grunden för bedömningen av vilken försvarsförmåga som är lämplig. Det är just detta arbete som försvarsberedningen nu har påbörjat och kommer att slutföra i början av nästa år. Att som Haglund gör, redan nu konstatera att försvaret av Gotland är tillfyllest anser jag vara både naivt och oansvarigt. Inom politiken har de flesta partierna insett att det permanenta försvaret av Gotland måste stärkas. Det är bara Moderaterna och Miljöpartiet som i dag motsätter sig detta.

För det andra. Om Haglund anser att det inte är några problem att snabbt förstärka förvaret av Gotland så vore det lämpligt för debattens trovärdighet att Haglund definierar vilka andra förband som ska avdelas för att förstärka Gotland (man kan f.ö. inte förstärka något som inte existerar) då förbandsmassan är nere på en sådan kritiskt låg nivå avseende numerär att en avvägning/prioritering måste ske hos den högsta ledningen var förbanden ska användas (läs ÖB:s uttalande i nyårsintervjun: En vecka, på en plats mot ett begränsat anfall).

För det tredje. Hur anser Haglund att amfibiebataljonen ska transporteras till Gotland i händelse av sämre väder? Som f.d. robotbåtschef bör Haglund var väl medveten om vilka väderförhållanden Gotska Sjön kan bjuda på. Tillförsel av förband till Gotland har för övrigt senast övats 2009 under Dagny II, vars resultat till del har avhandlats hos annan blogg. Den som tror att det är enkelt att snabbt förstärka Gotland utan regelbunden övning och en väl uppsmord logistikkedja får nog tänka om.

En annan relevant fråga är vilka vapensystem den enda amfibebataljonen vi har, förflyttad på egen köl med Stridsbåt 90, ska använda för att förhindra att någon annan nyttjar ön för sina intressen? Amfibiebataljonen saknar kvalificerade system för luftförsvar och tyngre vapensystem. Vidare är som bekant ett av bataljonens kompanier numera fordonsburet och inte sjöburet.

För det fjärde. Haglund påstår även att ”det blir inte tydligare av att debattörerna helt undviker att beskriva vilka strategiska förutsättningar man har för sina resonemang” när det kommer till att beskriva varför försvaret av Gotland är av största vikt. Det anser jag är en felaktig och inte rättvis bedömning. Inte minst av Haglunds kollegor inom krigsvetenskapsakademien som bl.a. Karlis Neretnieks och Johan Wiktorin. Dessa har under flera års tid debatterat om den strategiska skälen för försvaret av Gotland. För att inte råka ut för samma anklagelse så ska jag kortfattat även på denna plats beskriva varför Gotland är strategiskt viktigt för Sverige, men även för våra grannländer.

Den som behärskar Gotland behärskar större delen av Östersjön. Detta är fakta! I synnerhet om man placerar ut långräckviddiga sjömålsrobotsystem som den landbaserade versionen av SS-N-26 och den nyutvecklade BrahMos. Med dessa robotar når man 300-500 km mot sjömål. Placerar man markmålsroboten Iskander på Gotland når man såväl mål i Sverige som i Baltikum och Polen. Lägger man därtill även luftvärnsroboten S-400 så behärskar man även luftrummet över stora delar av Östersjön vilket mer eller mindre omöjliggör för vårt eget flyg att kunna verka på avsett sätt. Dessa vapensystem kan Ryssland, om de skulle vara så fräcka, kunna ställa på Gotland inom 24 timmar.

Är detta ett troligt scenario? Nej, inte som ett isolerat angrepp riktat mot Sverige så som det säkerherhetspolitiska läget ser ut här och nu. Ett mer sannolikt scenario skulle kunna vara vid en eventuell konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna. Man kan fundera på vad som skulle kunna hända om det blir oroligheter runt ”Korridoren till Kaliningrad” som Johan Wiktorin skriver om i sin nu högaktuella serie! Om Ryssland skulle behärska Gotland med dessa vapensystem utplacerade så skulle det skära av NATO:s möjligheter till förstärkningsoperationer till sina Allierade i Östersjön utan att först bomba Gotland sönder och samman. Ett högst oroväckande scenario där Sverige skulle bli indragna på mer än ett sätt.

Att sätta trupp på Gotland är för Ryssland inga större problem (inte heller för någon annan om man vill leka med den tanken). Att Sverige med militära medel efter en sådan utveckling ska kunna återta Gotland är sannolikt en omöjlighet att göra på egen hand med nuvarande organisation.
Haglund är utöver detta även negativt inställd till ett eventuellt NATO-medlemskap och skriver följande om detta. 

”…men vi ska nog akta oss för att höja spänningen i vår del av Nordeuropa genom att idag ansluta oss till Nato. Inte minst handlar det om de baltiska staternas säkerhet, eftersom den i mycket är beroende av att det är relativt lugnt i vår region. Inte vill vi ge ryska aktivister en anledning att ingripa i Baltikum?”

KKrVA har gjort omfattande studier av ett scenario ”det operativa dilemmat” som omfattar både Ryssland, Gotland, Baltikum och NATO. Mycket läsvärt, men sannolikt inte en uppfattning som Haglund delar med hänsyn till sitt ställningstagande runt dessa säkerhetspolitiskt viktiga frågor på sin blogg och i andra debattartiklar.


Försvarsdebatten

Haglund anser även att försvarsdebatten är egendomlig, upphaussad och är baserad på rykten när det talas om att Sverige inte kan stå emot ett väpnat angrepp och vänder sig bl.a. mot att debatten har lagt vikt vid försvaret av Gotland (se tidigare stycke) och att vissa särintressen gärna tar den ryska propagandan som styrande för sina uppfattningar. Haglund gör en jämförelse med kalla kriget och menar att Sverige inte ens då kunde stå emot ett väpnat angrepp på egen hand i mer än en vecka. Här anser jag att Haglund gör våld på historien. Under kalla kriget handlade det inte om att som debatten nu handlar om, att försvara landet på en plats under en vecka mot ett begränsat anfall och dessutom tidigast 2019+ (under förutsättning att mer pengar tillförs).

Haglund bortser medvetet, eller omedvetet från det faktum att dåtidens försvar till skillnad från i dag handlade om att försvara landet hela landet mot ett storskaligt anfall. Tiden var dessutom betydligt längre än en vecka innan fria kriget tog vid. En avsevärd skillnad som man inte kan likställa med dagens debatt.

Ryssland

I samma inlägg avhandlar Haglund Rysslands militära förmåga och debatten som förevarit i media, bland politiker och på bloggar.

”Hotbildsivrarna skulle kanske sansa sig lite och se på verklighetens politiska ingångsvärden i stället för att haussa upp den ryska förmågan långt över deras reella kapacitet.”

I ett annat inlägg under rubriken Kan vi försvara oss? skriver Haglund följande rader om Ryssland.

”Och det stora uppbyggnaden är ju dessutom främst en myt, som Putin m fl odlar för inrikes bruk och för att visa hur stark man håller på att bli. Men varför ska vi tro den ryska interna propagandan just i det här fallet? Sanningen är ju dessutom att den ryska militära numerären ska minska från 1,1 miljoner man till 1 miljon” 

Här gör Haglund i mina ögon två generalfel. För det första så trampar han i samma fälla som så många andra debattörer gör och låser på begreppet hot i stället för förmåga. Jag delar Haglunds uppfattning att inget militärt hot i dag är förestående. Hade det förhållit sig på det sättet så skulle vi förhoppningsvis redan ha mobiliserat de få enheter som finns kvar och satt dessa i högsta stridsberedskap.

Det är helt andra saker än hot som måste beaktas. Framförallt militära förmågor som tillsammans med det politiska läget måste beaktas något som redan avhandlats i delen om Gotland. I det allt mer auktoritärt styrda Ryssland kan vi också konstatera att den demokratiska utvecklingen i dag är på väg åt fel håll. Det är dessa faktorer som är styrande, inte den hotbild som råder här och nu. En vilja kan ändras över en natt, att skapa ett försvar tar år.

Haglund inför även ett nytt begrepp i debatten när det kommer till beskrivningen av Rysslands förmågeuppbyggnad där han tar #lågnivå ytterligare ett steg och skriver att den sker från en nära nog nollpunkt.

I dag vet vi att försvarsberedningen, men uppenbart även Haglund tillsammans med flera politiker har missbedömt den ryska förmågan fullständigt samtidigt som övriga debattörer gång på gång har försökt påvisa motsatta förhållanden. Det har vi nu även fått ett kvitto på när Putin under juli månad genomförde ett stort antal beredskapsövningar, där Ryssland under den största övningen, inom bara något dygn lyckades sätta 160.000 man tillsammans med flygplan och fartyg på krigsfot. Den låga nivån som majoriteten av nymoderata försvarspolitiker alltid återkommer till passar således mycket illa på beskrivningen av Ryssland. Man kan tyvärr konstatera att den passar bättre som beskrivning av vår svenska försvarsförmåga.

Blandad kritik mot Försvarsmakten, officerskåren och försvarsbloggar

Haglund riktar även en känga mot delar av den i dag aktiva officerskåren och målar upp bilden av en yrkeskår som mest talar om hur bra allt var förr och att Försvarsmaktens personal skulle ha svårt att hantera inriktningspropositionen från 2009 och antyder till och med att Försvarsmakten skulle motarbeta politiska beslut?

”…vi får nog akta oss för att inte de militära – och marina – sakkunskaperna går förlorade inom vårt försvar därför att officerarna mest talar om hur bra allt var förr!”

”Eller är det så att starka interna krafter inom Försvarsmakten inte vill verkställa vad den politiska ledningen faktiskt beslutat?”

Det som slutligen fick mig att författa detta inlägg är inledningen i Haglunds senaste inlägg. Det går ut på att kritisera försvarsbloggarna som han anser ”bedriver hetsjakt mot moderater – särskilt kvinnliga”. 

Ett helt absurt påstående som inte kan få stå oemotsagt då det inte är fair play att spela in genderkortet i debatten om man inte har torrt på fötterna. På försvarsbloggarna är debatten avkönad. Vad som sedan eventuellt skrivs på twitter kan inte försvarsbloggarna lastas för.

Det är således inte p.g.a. någons könstillhörighet som det ibland riktas kritik mot försvarspolitiker, i stället är kritiken ofta baserad på fakta. Ofta har den sin grund i en lång rad debattartiklar och uttalanden där skönmålningen av försvarsförmågan ständigt når nya höjder. Om man som försvarspolitiker påstår att försvarsförmågan är bättre i dag än för 20 år sedan (Läs 1993  – det året då FMÖ Orkan genomfördes) eller beskriver nödvändigt och planerat underhåll på ett sätt som att Moderaterna och Alliansregeringen genomför ”stora satsningar” tillsammans med många andra märkliga uttalanden så får man räkna med att röster höjs och detta alldeles oavsett politisk färg eller om man är kvinna eller man, i synnerhet om man för talan för det regeringsbärande partiet.

I samma inlägg spekulerar Haglund runt anledningen till den av honom uttalade hetsjakten och kommer fram till att det kan bero på att för att försvaret under Alliansregeringen nu håller på att moderniseras och övergå till ett insatsinriktat försvar i stället för det föråldrade invasionsförsvaret och skriver att vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden blev alltför långsamt. Haglund med bakgrund i Marinen borde veta bättre då både Flygvapnet och Marinen med inneliggande årskullar hade avsevärt högre beredskap än vad man till vardags uppnår i dag då beredskap i dag kostar ofantliga summor med anledning av den moderatledda försvarsreformen med anställda soldater och sjömän. Haglund verkar heller inte noterat att försvarsreformen haltar betänkligt p.g.a. det svåra vakansläget som omfattar såväl soldater, sjömän som officerare. Beslutet om att avveckla värnplikten gick som alla vet för fort och togs utan att en djupare analys hade genomförts.

Haglund hyllar i ena sekunden det insatta insatsförsvaret, och i nästa inlägg vill han sänka beredskapen ”för de förband och enheter som bara har uppgifter i krig och inte i dagens ganska lugna omvärld”. Retoriken är inte konsekvent, och i bland undrar man vilket budskapet är?

Sammanfattning

Alla har givetvis rätt till en åsikt, det är en demokratisk rättighet som ska värnas och skyddas. Skulle alla debattörer vara av samma åsikt skulle det inte heller bli någon försvarsdebatt. Av den anledningen ställer jag mig generellt sett positiv till Haglunds blogg trots att jag inte alls delar hans åsikter i en rad frågor av vilka jag lyft fram de primära i texten här ovan.

Av ren nyfikenhet kan man tillåta sig att spelulera runt varför Haglund förmedlar en bild av hur lyckad och rätt den pågående försvarsreformen är, varför det helt plötsligt oviktigt att Gotland inte har något försvar, och varför den nymoderata skönmålningen ska försvaras?

En rimlig förklaring skulle givetvis kunna vara att skribenten gick i pension redan 1997 och har således varken upplevt konsekvenserna av, och alla de förmågeglapp som uppstått efter försvarsbesluten 2000 eller 2004. Det är givetvis svårt att skapa sig en rättvisande bild om man inte sett Försvarsmakten från insidan under sexton år.

Men den mer korrekta förklaringen till de hos en pensionerad sjöofficers något annorlunda åsikter än vad hans kollegor brukar uttrycka runt nuvarande läge i den omdebatterade försvarspolitiken står nog sannolikt att finna i det faktum att Magnus Haglund själv är aktiv i de Nya Moderaterna i Kista? Att Haglund till synes står bakom den pågående försvarsreformen framgår förhållandevis tydligt i ett av de senaste twitterinläggen.

Sett att det finns dom som inte tänker rösta på moderaterna på grund av försvarspolitiken, som ju är nyskapande. Vem ska de då rösta med?
— Magnus Haglund (@MagnusHaglund3) July 25, 2013

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Sverigedemokraterna måste förtydliga vad man egentligen menar och hur man räknar!



Sverigedemokraterna har i sitt försvarspolitiska program och i sin tidigare höstbudget lagt fram ett eget förslag på hur man ser på utvecklingen av Försvarsmakten. I grunden är det mycket positivt att partiet vill stärka försvarsförmågan och tillföra åtskilliga miljarder till försvarsbudgeten. Men för trovärdighetens skull måste partiet förklara detaljerna runt detta, och hur man egentligen har räknat för att alla förslag ska rymmas inom den budgetram man föreslår. Den viktigaste frågan att förklara blir hur man avser genomföra ett uttalat återtagande av nedlagda och avvecklade regementen som i dag hyser civila bostäder och annan verksamhet.

Jag skev under Almedalenveckan ett kort inlägg om Sverigedemokraternas försvarspolitik. Med anledning av ett blogginlägg på deras hemsida runt återtagande av alla fem regementsområden som huserat kustartilleriregementen, samt efter en diskussion med deras twitterkonto Lantvärnet under dagen så avser jag här komplettera med ytterligare ett kortare inlägg.

I höstbudgeten skriver Sverigedemokraterna följande rader om Marinen (min fetstil).

Marinen har ett behov av såväl en förstärkt regional indelning som förnyade materielsystem på sikt. Vi föreslår därför att Marinbas Öst (Berga), Marinbas Väst (Göteborg) samt Härnösand och Fårösunds Marindetachement bör sättas upp. Marinbas Öst (Berga) bör sättas upp för att utbilda till kustartilleribrigader. Kustartilleribrigaderna bygger på värnplikt och dubbel organisation (freds-/krigsorg.) medan övriga marinen bygger på anställda och kontrakterade.

Sverigedemokraterna vill alltså återuppbygga ett antal kustartilleribrigader. I sak anser jag det relevant om man tar bort orden artilleri och brigader och i stället ersätter det med robot och batterier. Man bör också förklara måste förklara varför man anser sig behöva en ”Marinbas Öst” för utbildning? Men det är egentligen en helt annan diskussion.

På ett av deras senare inlägg på bloggen Lantvärnet efter ett besök på numera nedlagda KA 3 i Fårösund under Almedalenveckan skriver man följande (min fetstil) vilket är det som föranleder detta inlägg.

Mikael Jansson och David Lång besökte tillsammans med flera ledamöter i försvars och säkerhetspolitiska rådet under almedalsveckan det sedan år 2000 nedlagda kustartilleri regementet KA 3 på norra Gotland, Fårösund. Vi fick där en bra guidning av en fd officer vid KA 3 och numera pensionär som berättade om hur området har nyttjas även efter nedläggningen.Byggnaderna är i mycket gott skick, inklusive varvet där bl.a stridsbåt 90 byggdes. Endast mindre förändringar har gjorts vilket underlättar återtagandet av regementet. 

Sverigedemokraterna budgeterar för återuppsättning av kustartilleriet rörliga delar. Vi vill ha ett RBS 15KA kompani på Gotland, uppsätta 3 KA brigader samt återta de fem regementsområdena som KA har haft.

De sista raderna är extra anmärkningsvärda. Man vill alltså återta de fem regementsområderna som Kustartilleriet har haft och där merparten är sålda och hyser annan civil verksamhet eller bostäder. Här faller trovärdigheten i uttalandet fullständigt i mina ögon. Bara genom att googla lite på internet kan man snabbt komma fram till att det i praktiken skulle vara omöjligt att genomföra detta.

KA1 Vaxholm, där har i stort sett hela kasernområdet byggts om till 450 bostäder samt Bed&Breakfast och en hel del annat. Man har även anlagt en hamn för fritidsbåtar på området. På Berga där Amf 1 nu huserar är de flesta bygganderna antingen i användning av förbandet eller 4.Sjöstridsflottiljen. Vissa byggnader är utdömda av miljö-/hälsoskäl. Det skulle krävas åtskilliga miljoner i investeringar för att kunna ta emot och utbilda så stora volymer som nya kustartilleribrigader skulle komma att utgöra.

KA2 Karlskrona köptes av Vasallen efter nedläggningen 2000. Där har inga bostäder byggts, men i stället ishallar och tennishallar m.m. I de gamla kasernerna huserar olika friskolor och företag.

KA3 Fårösund, Här har kommunnen planer för mer eller mindre hela det f.d. militära området. I mars 2000 beslutade riksdagen att lägga ner KA3 Fårösund. KA3 Vasallen fick i uppdrag att utveckla området som en ny civil del av Fårösunds samhälle. För något år sedan avvecklades och såldes Försvarsmaktens hamn i Fårösund.

KA4  Göteborg finns kvar som militärt område. I dag finns även andra myndigheter som huserar inne på området så som Rekryteringsmyndigheten, Hav&Vattenmyndigheten, Polisen och Kustbevakningen. FömedC nyttjar en stor del av de gamla lokalerna. Inte ens här är det bara att flytta in och köra på i gamla hjulspår trots att området är kvar i Försvarsmaktens hägn.
KA5 Härnösand. Här planerar kommunen bostäder och företagsverksamhet. Vid kusthöjden finns nu en företagsby. Mer information om hur det ser ut i dag vid f.d. KA5 krävs dock för att ge en helhetsbild av läget där.
Man kan konstatera att det kommer bli svårt för Sverigedemokraterna att förverkliga sina föreställningar om att återta samtliga fem regementsområden som Kustartilleriet tidigare nyttjat om man inte avser att kasta ut hyresgäster, avhysa myndigheter, skolor och företag samt riva nybyggda idrottsanläggningar? Tyvärr faller trovärdigheten runt partiets uttalade ambitioner runt försvarspolitiken när man så tydligt, trots de nuvarande förutsättningarna, går ut och påstår att man ska återta dessa områden?
Ska man i stället bygga nya regementen på annan plats med nya övningsområden så medför detta självklart astronomiska kostnader. Om man avser att återköpa platser som Fortifikationsverket sålt av för en spottstyver då riksdag och regering inte längre ansett att man behöver, så kan man rent hypotetiskt givetvis räkna med att få återköpa samma områden för helt andra summor.  
Att lokalhyror redan i dag håller på att sänka Försvarsmakten vet vi sedan tidigare då miljardhyror redan nu tär på förbanden. Det har däremot visat sig vara svårt att få fram exakta siffror för hyreskostnader vid respektive förband då den detaljredovisningen saknas i Försvarsmaktens budgetunderlag såväl som i Försvarsmaktens årsredovisning eller Fortverkets årsredovisning Som några exempel på vad det bara kostar att nybygga lokaler och drifta militära regementen och anläggningar så kan jag ge ett axplock.

Anslutning av örlogsbasen Berga till kommunalt vatten och avlopp kostade 35 miljoner. En ny spolhall i Boden kostade 25 miljoner. Hyran för HKV på L24 ligger på 109 miljoner och Tre Vapen 37 miljoner. Centrallagret i Arboga kostar årligen 59 miljoner i hyra. Här pratar vi alltså om enstaka byggnader och delsystem. Man kan då bara föreställa sig vad fem återuppsatta regementen skulle kosta att bygga/anpassa och vad detta skulle innebära för Försvarsmaktens kostnader.

Sverigedemokraterna och twitterkontot Lantvärnet har lovat att reda ut begreppen och förklara hur man har tänkt när man lovade att återta alla fem Kustartilleriregementen, men även hur man avser att finansiera uppsättningen av nya förband med tillhörande områden och lokaler tillsammans med alla andra satsningar man avser göra på försvaret. Till detta kommer även hur man avser lösa personalförsörjningsfrågan av såväl GSS, ev värnpliktiga samt rekrytering av officerare till dessa förband. Personalförsörjningen är som Wiseman beskrev i ett mycket bra inlägg – minst sagt beklämmande.

Det är glädjande att Sverigedemokraterna har stora ambitioner med Sveriges försvar. Men för trovärdighetens skull måste man ha täckning för det man skriver och det påstår man ska göra. Det ska därför bli intressant att se hur man räknar och hur partiet tänker runt dessa frågor.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Almedalen: Socialdemokraternas dag



Under devisen ”bättre sent än aldrig” kommer här det sista utlovade inlägget med temat Almedalen. I tidigare inlägg under årets upplaga av Almedalen har de olika partiernas uttalade försvarspolitik beslyst. Undantaget är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som av olika anledningar inte kommer att behandlas den här gången. Att inte skriva om Socialdemokraternas försvarspolitik då partiet enligt Novus senaste väljarbarometer når upp till hela 34,4% är nog att betrakta tjänstefel av en försvarsbloggare. I synnerhet då partiet baserat på dessa siffror ser ut att bli det regeringsbärande partiet efter nästa val. Trots att Almedalenveckan för länge sedan är avslutad ska vi därför rekapitulera och göra en kortfattad analys av Socialdemokraternas försvarspolitik.

Allt fokus rörande försvars- och säkerhetspolitiken har det senaste året hamnat på Moderaterna. Med all rätt skall tilläggas då partiet har missbrukat det förtroende man fått från sina väljare å det grövsta när det kommer till detta politikområde. Men hur är det då med Socialdemokraterna, ett parti som ligger bakom de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004 då man slog de sista spikarna i kistan för nedmonteringen av det nationella försvaret. Är Socialdemokraterna bättre än Moderaterna, eller är det bara tomma tunnor som skramlar? Detta ska vi titta närmare på.

Peter Hultqvist

När Håkan Juholt, tidigare försvarspolitisk talesperson för Socialdemokraterna blev det röda partiets store ledare så fick Socialdemokraterna en ny försvarspolitisk talesperson i Peter Hultqvist från Borlänge. Han är numera även försvarsutskottets ordförande. Man kan inte annat säga att Hultqvist är en frisk fläkt i försvarsdebatten med sin bullriga attityd, och där han aldrig drar sig för att ta upp De Nya Moderaternas återkommande skönmålning av läget inom Försvarsmakten. I synnerhet rörande vårt nya personalförsörjningssystem och underfinansieringen av materielberget.

Hultqvist upplevs av de flesta som en enkel och jordnära person med båda fötterna på jorden, och som till skillnad från Moderaterna sannolikt aldrig skulle beskriva upprustningar av rullbanor på flygplatser och planerat underhåll av stridsbåtar som ”stora satsningar” på Försvarsmakten.

I januari skrev Hultqvist en debattartikel med rubriken ”Försvarsministerns nöjdhet bekymrar” där han bland annat tar upp frågan om ”en-veckasförsvaret” d.v.s. vår försvarsförmåga och kopplingen till den oroväckande utvecklingen i Ryssland. Mycket bra, men vad anser Hultqvist att det behövs göras rent konkret? Det framgår tyvärr inte på något tydligt sätt här, eller för den delen på någon annan plats heller. Han avslutar artikeln med följande rader.

En försvars- och säkerhetspolitik som med trovärdighet bevarar den militära alliansfriheten måste präglas av både en djupare och långsiktigare problematisering, högre kravbild och en bättre försvarsförmåga än det som präglar regeringens enveckasförsvar och försvarspolitik. Enligt min mening borde Enström tigit istället för att uttala ensidig nöjdhet.

Hultqvist kräver en bättre försvarsförmåga, men sådan kostar pengar. Några pengar har Socialdemokraterna dessvärre inte skjutit till i någon större omfattning i uttalanden eller i någon skuggbudget.

Man kan då fundera på om Hultqvist har klart bakåt runt sin retorik? Är det förankrat inom partiet och framför allt, det heligaste av det heliga, socialdemokraternas verkställande, utskott att partiet ska öka försvarsförmågan (vilket innebär högre försvarsutgifter) om man vinner valet 2014 och således kan komma att styra över försvarspolitiken? Detta verkar inte vara helt solklart.

Övriga socialdemokrater i försvarsutskottet

När det kommer till de fem övriga socialdemokratiska ledamöterna i försvarsutskottet och dess kompetens måste man ändå fundera på om de är insatta i sitt politikområde, och om de är av rätt kaliber för att kunna driva en saklig försvarspolitik? Tyvärr har försvarsutskottet av många partier setts som en plats där man kan få en ”instegsbefattning” innan man anförtros viktigare politikområden. En olycklig utveckling och en attityd som måste stävjas.

För socialdemokraterna sitter sjöofficeren Peter Jeppsson som jag vet är påläst och kompetent, men tyvärr anser jag att han är alldeles för passiv inom det område han är satt att verka inom. Från Jeppsson kan man förvänta sig betydligt mer. De fyra övriga, Anna-Lena Sörenson, Åsa Lindestam, Kent Härstedt och Clas-Göran Carlsson har inte utmärkt sig i någon större omfattning och verkar näst intill mest plikttroget sitta i utskottet. Något större intresse att driva och debattera försvarsfrågor verkar inte finnas från någon av dessa fem vilket är högst olyckligt.

Socialdemokraternas försvarspolitik

Kärnpunkterna i partiets försvarspolitik är relativt enkla att sammanfatta. Till att börja med så är Socialdemokraterna en stark motståndare till ett eventuellt NATO-medlemskap. Mona Sahlin uttalade under sin tid som partiledare de välkända orden ”Sverige ska inte gå med i Nato under min livstid”. Ord som varken är trovärdiga och något hon av naturliga skäl inte har täckning för. År 2010 var hon dessutom öppet kritisk till att Sverige skulle deltaga med flyg i NATO-operationer och ev. åtaganden i Baltikum. Efter hennes avgång har den kritiska synen på NATO tonats ned något. mer om detta längre ned i detta inlägg.

I stället för NATO förespråkar Socialdemokraterna i stället ett nordiskt försvarssamarbete. Just detta är en återkommande retorik bland alla NATO-motståndare. Sverigedemokraterna använder samma retorik, så på den punkten är partierna mycket lika. Dessvärre är en sådan argumentation mycket ihålig då både Norge och Danmark är medlemmar av NATO och tydligt har deklarerat att när det kommer till försvarssamarbete så har man sina lojaliteter där. Finland har deklarerat att ett försvarssamarbete (med gemensam försvarsplanering osv) inte är aktuellt. Frågan är då vilka Socialdemokraterna anser att man ska samarbeta med och på vilket sätt? Detta är en högst relevant fråga som det vore högst klädsamt om partiet (och övriga partier med samma åsikt) kunde svara på. Det är det minsta man kan kräva.

Socialdemokraterna tillsammans med SD, FP, KD och V vill glädjande återuppta försvaret av Gotland. I vilken grad man vill genomföra detta skiljer mellan de olika partierna, men det finns nu en så pass stor majoritet i riksdagens att ett konkretiserat förslag på ett återtagande borde gå att genomföra. I dagsläget är det sannolikt enbart Moderaterna och Miljöpartiet som är motståndare till detta. Centerpartiet har som vanligt – ingen åsikt. Till och med Vänsterpatiet har svängt i försvarsfrågan och stödjer ett sådant förslag. Inledningsvis är det absolut viktigaste att ett permanent förband återupprättas på ön, inte vad det innehåller. Utifrån detta kan man därefter bygga vidare.

Socialdemokraterna vill även stärka den inhemska försvarsindustrin samt att man vill se över finansieringen av försvarsmaterielen. Även på dessa punkter är socialdemokraterna väldigt lika Sverigedemokraterna i sin syn på försvarsfrågan.

Några konkreta förslag på hur, och framför allt om man vill öka den nationella försvarsförmågan jämfört med nuvarande mycket låga nivå kan man tyvärr inte finna. Inte heller nämner man några siffror runt hur man har tänkt sig finansiera de satsningar man vill göra på Gotland och försvarsmateriel för att uppnå den redan beslutade organisationen IO14 står att finna. Under årets rikskonferens arrangerad av Folk&Försvars i Sälen presenterade Socialdemokraterna vid en presskonferens ett tio-punktsprogram rörande sin egen försvarspolitik och ser ut som följer.

  1. Sverige ska vara militärt alliansfritt. Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga. Försvarsberedningen ska ta ställning till kapaciteten för det nationella försvaret. Vi anser att den ambitionsnivå som regeringen givit uttryck för är för låg.
  2. Ökat nordiskt samarbete. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet. Vi står bakom den nordiska solidaritetsförklaringen. De Nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco när det gäller övningar, operationer, utbildning, militär förmåga etc. är viktiga framtidsuppgifter. Ett långsiktigt och fungerande försvarsindustriellt samarbete bör inledas.
  3. Nej till EU-försvar – utveckla den fredsbevarande förmågan. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett EU-försvar, vi värnar den militära alliansfriheten och EUs solidaritetsklausul. Vi vill istället se EU utveckla sin ”mjuka makt” och sin militära förmåga att ställa upp i FN-operationer.
  4. Bevaka den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet.Rysslands militära förmåga kommer att förstärkas kraftigt fram till 2030. Utvecklingen måste studeras noggrant i försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys. Det som sker är en realitet som vårt land måste förhålla sig till.
  5. Stärkt fokus på Gotland. Gotlands har en unik geografisk position centralt i Östersjön och omges av en omfattande kommersiell trafik med gas- och olja samt en gasledning. En tydligare svensk marin närvaro är att förorda. Luftförsvaret i anslutning till Gotland bör stärkas.
  6. Minska soldatavhopp inom försvaret. Angrip den höga andelen soldatavhopp i försvaret genom att skyndsamt fullfölja uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokraterna när det gäller översyn av löner, premier, bättre sociala villkor och villkor för vidareutbildning etc. Anslå ökade ekonomiska medel till förbandens övningsverksamhet.
  7. Stärk den folkliga förankringen. Inled arbete med att öka allmänhetens kunskaper och kompetens om hur man agerar i samband med kriser och konflikter. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetens som idag finns att successivt försvagas.
  8. Värna svensk materielkompetens. Riksdagen bör fatta ett beslut om att bl a stridsflyget och ubåtssystemen är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ett sådant beslut skulle vara en tydlig signal till omvärlden att vi värnar svensk kompetens och teknik som är särskilt kopplad till svensk militär strategi och våra unika förhållande.
  9. Ta den svåra situationen angående försvarsmateriel på allvar.Inled ett brett arbete som förankras i Sveriges riksdag om hur vi ska bearbeta problemet med det ofinansierade s k materielberget omfattande 30 miljarder kronor under 10 år. Hur denna fråga hanteras är inte enbart en angelägenhet för regeringen, utan kräver en bredare parlamentarisk öppenhet.
  10. Gör upp om en hållbar JAS-finansiering. Regeringen måste släppa sin omöjliga ståndpunkt om JAS finansiering. Det är dags att inse att det ofinansierade gapet på cirka 5.5 miljarder kronor under tio år är orimligt. Socialdemokraterna är beredda till en uppgörelse i frågan.

Socialdemokraterna uttrycker dock att regeringens ambitionsnivå är för låg och att luftförsvaret i anslutning till Gotland måste stärkas. Bra. Men hur avser man finansiera detta? Det är en fråga som Socialdemokraterna måste svara på innan det stundande riksdagsvalet.

De enda konkreta siffror som hittills har kommit från partiets sida var i samband med beställningen av 60 stycken nya stridsflygplan JAS 39E. Där ville Hultqvist lösa underskottet i finansieringen, inte genom att skjuta till mer pengar, utan att istället överföra 300 miljoner från internationella insatser till materielanslaget. Den som varit med ett tag vet att man tidigare under många år gjorde tvärt om. D.v.s. flyttade pengar från materiel till verksamhet när det var tomt i botten på kassakistan. Detta efter förslag från Försvarsmakten… Det är bland annat detta som gjort att vi nu står med ett ofinansierat materielberg som vida överstiger 30 miljarder kronor. Snart en hel försvarsbudget.


NATO-frågan

Här kan man konstrar som beskrivits tidigare i inlägget att Socialdemokraterna mjuknat.

Mitt under Almedalenveckan deklarerade partiet att man ställer sig positiv till deltagande i NRF, något jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Ett ställningstagande som kanske inte var helt väntat med hänsyn till partiets tidigare så hårdnackade motstånd till allt vad NATO innebär.

Att ärendet i hemlighet har förberetts på regeringsnivå är ganska uppenbart då Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade ett möte med NATO:s generalsekreterare i vintras direkt efter Sälenkonferensen där Fogh Rasmussen deltog. Uppgifter gör gällande att det var bland annat NRF som då diskuterades.

Efter Socialdemokraternas utspel under Almedalenveckan tog det sedan bara några dagar innan regeringen anmälde sitt intresse för deltagande i NRF till NATO. Man kan således konstatera att det indirekt var Socialdemokraterna som tog beslutet, men att ärendet har varit väl förberett under en längre tid genom försvarsdepartementets försorg.

Har Socialdemokraterna trots sin officiellt uttalade ståndpunkt om att aldrig någonsin gå med i NATO, börjat inse att det inte längre finns några alternativ? Är det början till något nytt vi nu ser framför oss?

Allan Widman kommenterar Socialdemokraternas beslut om att säga JA till NRF
Vänsterpartiet om Socialdemokraternas JA till deltagande i NRF




Socialdemokraterna i Almedalen

Peter Hultqvist deltog precis som övriga partiers försvarspolitiska talespersoner vid det eminenta arrangemanget Försvarspolitisk Arena tillsammans med SSU-orföranden Gabriel Wikström.

Hultqvist tog upp frågan om personalförsörjnigen var som vanligt mycket kritisk till avskaffandet av värnplikten med tre rösters majoritet. han menar att ”så gör man inte med en så viktig fråga som denna”. Hultqvist anser att de stora problemen med 20% avhopp från GMU/GSS och svårigheten att rekrytera tidvis tjänstgörande måste hanteras tillsammans med det ofinansierade materielberget.

Jag har sagt det förut och jag vill säga det igen. SSU-ordföranden Gabriel Wikström imponerade stort med att vara saklig och påläst runt försvarsfrågan och har ett statsmannamässigt sätt att tala och problematisera viktiga frågor. Här har Socialdemokraterna ett framtidsman man bör vårda! Wikströms samlade poäng, åtminstone hos mig, när han kritiserade synen på försvarsmakten som budgetregulator. Något som framförallt Göran Persson till och med offentligt uttalat. ”Den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret”.

Hultqvist diskuterade även frågan om Ryssland och den enorma förmågeuppbyggnad som sker där och menar att det är något man förhållande till.I samband med detta så uttryckte han även att den primära uppgiften för Försvarsmakten är att försvara Sverige i Sverige. Han tog kraftigt avstånd från de propagandatexter som bland annat Försvarsmakten själva producerat som gör gällande att försvaret av Sverige börjar i Afghanistan. Detta är som alla vet en utkomst av den strategiska time-outen där Försvarsmakten hade grava identitetsproblem och sökte varje halmstrå för att kunna hävda sin existens.

 På frågan om hur Hultqvist ställer sig till ett återinförande av värnplikten svarade han

”Det går inte, därför att det har varit så mycket oro och instabilitet i Försvarsmakten så att vi måste liksom försöka bygga det här systemet nu så att det blir så bra som möjligt. Men det kräver ett öppet förhållningssätt och det kräver att man inser att inte solen lyser från klarblå himmel varje dag. Det finns en rad problem och huvudproblemet är avhoppen på 20%,”

Gabriel Wikström konstaterar klokt att ett återinförande av värnplikten sannolikt skulle ske med lika liten majoritet som när beslutet tog och menar att man inte ska jobba på det sättet. Enkel med imponerande analys med en snygg känga till Moderaterna. Se hela morgonpasset med Socialdemokraternas Peter Hultqvist och Gabriel Wikström här nedan.

Your browser does not support iframes.
Socialdemokraterna i försvarspolitiskt morgonpass


En ny stjärna på den journalistiska himlen när det kommer till bevakning av försvarspolitik är Hallandspostens t.f. ledarskribent Csaba Bene Perlenberg som var på plats i Almedalen.

Han gjorde där ett antal intervjuer med olika försvarspolitiker där samtliga intervjuer han gjorde bör läsas av de som inte redan gjort det. Han har fångat essensen runt viktiga frågor. Kanske med viss inspiraration av försvarsbloggarna? Intervjun med Socialdemokraternas Peter Hultqvist är mycket bra och bör som sagt läsas i sin helhet där många av de stora frågorna diskuteras.

Tigande och skönmålningen i kombination leder egentligen till att problem inte blir lösta. Och det viktiga är att vi löser våra problem. Vi har på försvars- och säkerhetspolitikens område en rejäl hemläxa att göra, enligt min mening. / Peter Hultqvist


Sammanfattning

Med ovanstående citat i bakhuvudet så ser det onekligen ut som att Socialdemokraterna till skillnad från partiets år vid makten under 90 och 00-talet nu är beredda att omvärdera försvarsfrågan vilket är glädjande. Men å andra sidan så finns det heller ingen annan trovärdig väg att gå. Den låga nivån som bland annat Cecilia Widegren (m) pratar om stämmer som alla vet bättre in på Sverige än på det avsedda landet Ryssland.

Socialdemokraterna ser ut att på riktigt vilja lösa de problem som finns inom Försvarsmakten. Framför allt runt de stora problem som finns rörande finansieringen och bemanningen av den av politiska nivån redan beställda försvarsmaktsorganisationen IO14. Något som Moderaterna fullständigt misslyckats med under sin tid vid makten och som ansvariga för försvarsdepartementet. Blir det Socialdemokraterna som kommer att driva upp försvarsanlaget från nuvarande skamligt låga nivå på 1,15% av BNP ?

Men man får inte låta sig luras så enkelt.

Peter Hultqvist är dock konsekvent i sina uttalanden, men har han täckning bakåt? Partiledaren Stefan Löfvén verkar vara helt ointresserad av försvarspolitik och försvarsfrågan. I partiledardebatten i SVT den 5 maj uppfattades Löfvén som mycket passiv och verkade till och med dåligt insatt i ämnet.

Anledningen till detta är sannolikt att partiet har helt andra prioriteringar för att kunna vinna väljarnas förtroende och för att kunna utlova de reformer som kommer att krävas inför valet. Min bedömning är att försvarsfrågan inte kommer att vara prioriterad i Socialdemokraternas valstugor runt om i landet.

Socialdemokraterna är med hänsyn taget till ovanstående faktorer mycket svårbedömda. Om partiet har accepterat Hultqvist linje så kommer försvarspolitiken att bedrivas på ett bättre sätt än med sittande regering under nymoderat ledning. Smolket i bägaren är partiets ståndpukt rörande NATO-frågan och avsaknad av konkret finansiering. Där faller tyvärr trovärdigheten.

Låt oss dock hoppas att Socialdemokraterna kommer att överraska positivt!

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Dad’s Army Del 2

Nu är det säkert ett antal av er läsare som hade hoppats på ett nytt inlägg rörande den pågående övningen inom MD Ö i Ryssland. Det kommer, men inte förrän till helgen när övningen är avslutad. Just nu sker det mycket rapportering ifrån den så att skriva ett inlägg om det skulle snabbt bli inaktuellt, så en fördjupad analys kommer till helgen alternativt följ med på Twitter där det sker hyffsat regelbundna uppdateringar på vad som sker.
Analys
Tidigare inlägget i Dad’s Army utlovade jag en ”Kajsa kavat” lösning på hur vi kan erhålla en högre territoriell uteffekt av Hemvärnet utöver bevaka, skydda och ytövervaka. Detta har jag tänkt komma fram till i det här inlägget. För att komma fram till det måste vi gå tillbaka några år i historien och titta på hur våra jägarförband var organiserade då.
Enkelt beskrivet hade vi från tidigt 1980-tal framtill 2000 dels i södra Sverige delsi norra Sverige, Jägarbataljoner krigsplacerade. K 3 hade utbildnings-, utvecklings-, och krigsplaceringsansvar för Jägarbataljon syd (Jbat Syd). K 4 och I 22 hade likadant för Norrlandsjägarbataljonerna (Njbat).
Ytterligare enkelt beskrivet skulle dessa bataljoner, mobiliseras i ett tidigt skede för att kunna genomföra förberedelser i sina respektive bataljons, skvadrons/kompani och plutonsområden. Främst avseende underhållstjänst samt fältarbetstjänst. Därefter skulle man inledningsvis rapportera motståndarens rörelser och aktivitet, för att därefter påbörja ett störskede där motståndarens gränssättande funktioner skulle påverkas och slutligen ett hindra skede där brigaderna skulle anfalla för att slå motståndaren och jägarförbanden skulle hindra förstärkningar och underhåll att nå fram till fronten.
Förbanden hade likt övriga förband inom armén ett tydligt geografiskt område som de skulle vara placerade i, således kunde cheferna redan i fredstid genomföra rekognosering. Därmed även lägga upp sin stridsplan hur de skulle lösa sin strid inom just sitt geografiska område. Stridstekniken som skulle utnyttjas var förbindelseförstörning, eldöverfall och överfall mot högvärdiga mål såsom artillerigrupperingar, staber, underhållsförband, underhållstransporter o dyl.
Huvuddelen av Sveriges yta lämpar sig mycket väl för den ovan beskrivna verksamheten. Det är enbart de urbana områdena samt Skåne, Gotlandoch Öland som jag skulle säga ej lämpar sig för sådan verksamhet, där krävs mer traditionell motståndsrörelse verksamhet. Detta tog man fasta vid i den tidigare försvarsplaneringen när vi hade ett territorialförsvar och ej ett insatsförsvar som vi har nu. Genom att sprida jägarförband över ytan gav man ett hot som han ej kunde negligera.
Norrlandsjägarbataljonerna och Jägarbataljon Syd avvecklades i och med FB 00. Jbat Syd kom att bli en prototyp för konceptet med Luftburen bataljon medan Norrlandsjägarbataljonerna gick mot den nya benämningen Jägarbataljon 2004 där nuvarande Arméns Jägarbataljon då K 4 hade utvecklings- och bemanningsansvaret.
I och med införandet av Jbat’04 kom jägarbataljonen att få ett nationellt ansvar d v s man var inte styrd som tidigare beskrivit till ett geografiskt område, utan man skulle verka där högre chef bedömde att man gjorde mest nytta d v s där det fanns högvärdiga mål som om de nedkämpades kunde ge stor mer effekt för de övriga förbandens strid.
Denna förändring var nödvändig för utvecklingen av jägarkonceptet, det tror jag alla inser och håller med om, jägartjänsten renodlades i Sverige. Dessutom fick vi en naturlig indelningen mellan de konventionellaförbanden och specialförbandensom då var under utveckling/uppförande. Jägarförbanden intog en plats mitt i mellan dessa och löser därmed uppgifter som de konventionella förbanden ej klarar av och som specialförbanden ej bör behöva avdela resurser till. Således en naturlig stegringstrappa i förmågor för att optimera effekten.

Genom denna taktiska förändring av jägarbataljonens användning så kom själva uppbindningseffekten som de tidigare jägarbataljonerna utgjorde att gå om intet. Denna effekt var en sidoeffekt och inte själva ursprungstanken med jägarförbanden. Men det skulle vid ett försämrat säkerhetspolitiskt läge säkert till del kunnat ha en krigsavhållande effekt. Det vill säga motståndaren skulle vara tvungen att använda mer styrkor än vad som skulle kunna vara brukligt och därmed dra sig för att anfalla. I och med att man från egen sida kallt räknade med att motståndaren skulle vara tvungen att sätta in ytterligare mekaniserade skytte resurser för att försvåra för jägarförbanden att verka.
Går det här förfaringssättet då att återanvända på något sätt? Ja tveklöst skulle jag svara på den frågan. Nu skall man inte jämföra vad de irreguljära krigarna i t ex Afghanistan gör för något kontra renodlade förband som har utbildning för att lösa en specifik uppgift. Men tveklöst är att i t ex Afghanistan så binder de upp stora förband samt de tillämpar en liknande stridsteknik som Njbat och Jbat Syd skulle utnyttja i händelse av ett väpnat angrepp och beroende på stridsvärde hos dem når de olika stor framgång.
Ser man då till Hemvärnet som är själva klon i det här resonemanget, så är det utifrån mitt tidigare resonemang främst insatskompanierna som lämpar sig för sådana uppgifter. Detta är dels kopplat till åldersstruktur dels stridsvärde (utbildning, materieluppfyllnad m m). Genom sin lokalgeografiska anknytning lämpar sig även Hemvärnsförband väl för att genomföra jägarliknande strid inom ett ockuperat område. Man känner så att säga redan sin terräng, vilket underlättar markant förandet av striden.
Ålderstrukturen är av vikt, ålderspannet på personalen som skulle kunna tänkas vara delaktig, bör vara någonstans mellan 20-40 år och ha god skogsvana samt en god grundkondition. Nu är det inte de krav vi talar som ställs på en jägarsoldat utan att individen måste klara sig i skogen under en längre tid och kunna lösa uppgifter. Han/hon skallinte lösa de uppgifter som ställs på en jägarsoldat.
Således kommer det mest troligt vara en tillfälligt sammansatt enhet det rör sig om för att uppfylla t ex grundkriteriet åldersstruktur samt kondition. Att den är tillfälligt sammansatt när väl uppgiften ”förberett motstånd” utlöses kommer ge friktioner. Detta löser man till del genom att den personal som skall ianspråktas för detta genomför utbildningen som krävs för det tillsammans. Då har man till del en grundlagd duglighet att kunna verka tillsammans men brister kommer finnas.
Då säger vän av ordning, varför inte använda underrättelsekompanierna? Dessa skall ju trots allt befinna sig bakom motståndarens linjer för att rapportera. Ja det är helt rätt, men underrättelsekompanierna finns inte i lika stor omfattning som insatskompanierna. Genom att utnyttja del av insatskompaniet får man en större geografisk spridning över hela ytan, därmed raljant sagt mer huvudvärk för en motståndare att ta i beaktande.
Genom att utnyttja t ex totalt sett en pluton i respektive insatskompani för jägarliknande uppgifter, får man en stor effektökning som tvingar motståndaren till att vara tvungen att vidta stridstekniska och taktiska motåtgärder. Den främsta motåtgärden kommer ju vara att de måsteavdela avsevärt mer trupp än vad som skulle vara fallet utan en sådan åtgärd.
Att nu säga att man skall ha jägarplutoner inom Hemvärnet är felaktigt, vad det här handlar om är snarare förberett motstånd. Då säger vän av ordning, alla förband har väl fortfarande ”fria kriget” som uppgift. Ja mig veterligen är det fortfarande så att det är fallet, men fria kriget handlar inte om ett förberett motstånd utan det handlar mer om att striden skall fortsätta isåfall på ockuperat område om man ej kan ta sig till egna linjer.
Detta liknar mer de uppgifter som den organiserade motståndsrörelsenskulle ha enligt Mikael Holmströms beskrivning i hans bok ”Den dolda alliansen”. Dock med skillnaden att det ej rör sig om kaderförband utan om redan organiserade förband som har fortsatt motstånd somuppgift i händelse av ett väpnat angrepp. Dock måste dessa kvarlämnade förband vara beredda på att ta emot och utrusta ”frivilliga”. Detta är fullt förenligt med folkrätten så länge de grundkriterier som rör motståndsrörelseuppfylles.
Sekretessen kring denna verksamhet måste dock vara stor. Att den genomförs kan vara känt det skulle enbart ha en preventiv effekt hos en potentiell motståndare. Med det menar jag att han vet att över helaSveriges yta finns det förbereda förband som kommer ta upp striden när området blivit ockuperat. Utan det som det krävs en mycket hög sekretess kring är de förberedelser som vidtas, stridsplaner som läggs upp, vilka som är involveradem m.
Vad skulle krävas då? Dels krävs det en fördjupad utbildning i stridsteknik, något som tar tid och härmed krävs det också en ambitionshöjning från alla inblandade parter. Men bedömt skulle det kanske krävas fyra (4) veckors utbildning främst avseende eldöverfall, fältarbetstjänst, bastjänst, sammanstötsförfarandenoch underhållstjänst. Dels krävs det förberedelseri fredstid i form av rekognosering av lämpliga basområden, lämpliga platser för eldöverfall, förbindelseförstörningar, upplagsplatser m m för att möjliggöra stridens förande.
Rent materiellt har insatskompanierna en stor mängd materiel som lämpar sig för den ovanstående beskrivna striden, det jag kan tänka mig måste tillföras är främst min- och sprängmateriel. Samt till del ytterligare sambandsmateriel främst i form av kortvågssamband något som finns inom Hemvärnet idag men inte på plutonsnivå vilket skulle krävas vid sådan här verksamhet. Utöver denna materiel krävs en väl genomtänkt underhållstjänst. Respektive insatskompani måste tillföras en plutonspott med t ex ammunition, förplägnad m m för ett stort antal dygn innan man måste övergå till mer klassisk motstånds verksamhet d v s överleva på vad bygden och naturen kan ge.
Sammanfattning
Genom att ge i storleksordningen en pluton i varje insatskompani stridsteknisk utbildning i förandet av strid bakommotståndarens linjer erhåller man bedömt ytterligare en taktisk svårighet för motståndaren som blir mycket svår att lösa. Motståndaren skulle behöva stora förbandsinsatser för att kunna säkerställa egen rörelsefrihet inom ett ockuperat område.

Problematiken blir delsatt finna lämplig personal dels att ge förutsättningar för förberedelser och utbildning i detta. Dock bedömer jag att genom denna enkla ”Kajsa kavat” lösning så skulle man höja uteffekten på Hemvärnet markant och försvåra för en motståndare att kunna lösa sina uppgifter. 
Avslutningsvis vill jag poängtera att detta resonemang handlar ej om att upprätta jägarplutoner inom Hemvärnet, utan snarare att Hemvärnet tar sig an en uppgift som tidigare jägarförbandssystem hade. Så ni som är jägarchefer ute i insatsorganisationen ni behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen.
Have a good one! // Jägarchefen

Källor
Hemvärnet 1, 2, 3
Försvarsmakten 1
InfKavR Jförb, Försvarsmakten, 1987 (Upphävd)
InfKavR Jkomp-NjSkv, Försvarsmakten, 1990 (Upphävd)
KavR Jplut/Jgrp, Försvarsmakten, 1980 (Upphävd)
Den dolda alliansen, Mikael Holmström, 2011

Kortsiktiga lösningar blir kostsamma lösningar (uppdaterat 17/7 16.10)

Ekot berättar idag om de statliga fastighetsbolagen digra arbete med att avveckla militära anläggningar och sälja dessa till företag och privatpersoner med anledning av försvarsbeslutet 2004 (FB 04) då Riksdagen beslutade att de facto avveckla det nationella försvaret och att istället satsa på internationella insatser.

FB 04 innebar dödsstöten för det svenska försvaret och det är följderna av detta försvarsbeslut som man idag har fullt upp med att försöka bromsa eller rätta till. Det blir nämligen så när man tänker alltför enkelspårigt och kortsiktigt i försvarspolitiken. Det Ryssland som i fredags inledde världens största militärövning sedan 60-talet var vid tiden för FB 04 helt uträknat och något nationellt försvar skulle inte behövas under överskådlig tid. Detta fick bland annat till följd att Flygvapnets samtliga krigsbaser avvecklades, utom två som skulle sparas för övningsändamål (Byggnader tillhörande vissa baser ser man förresten även idag på Fortifikationsverkets försäljningslista). Likaså sattes slutligt punkt för försörjningsberedskapen och de anläggningar med logistiskt stöd som skulle förenkla transporter av förband från ena änden av landet till den andra försvann också.

Idag 10 år senare är läget ett helt annat, även om det verkar ha gått talespersonen från Fortifikationsverket förbi. Det blev ett yrvaket uppvaknande i och med Georgienkriget 2008 och år 2009 fick Försvarsmakten åter order om att planera för ett nationellt försvar. Pendeln började därmed svänga tillbaka mot ett nationellt försvar. Problemet är dock att mycket av den förmåga man idag så kritiskt behöver för att kunna upprätthålla ett nationellt försvar avvecklats, sålts och som framgår av Ekots reportage, fortfarande säljs för högtryck. De kustrobotar som försvann redan i försvarsbeslutet 2000 är en förmåga som idag är hett eftertraktad och som nästintill varje politiker skulle vilja placera på Gotland. De flygbaser som behövs för att sprida flygvapnet finns inte längre. De har avrustats för mångmiljonbelopp, sålts för struntsummor och att återuppbygga dem skulle kosta mångmiljardbelopp. Att behålla dem ett tag till ”utifall att” hade kostat några miljoner. När det fasta kustartilleriet avvecklades beräknas avvecklingskostnaderna ha uppgått till motsvarande 50 års driftskostnader.

Att Fortifikationsverket med flera andra statliga fastighetsbolag lyckas rädda några slantar ur konkursboet är naturligtvis tacksamt för skattebetalarna. Av investeringsvärden på motsvarande hundratals miljarder har man enligt Ekot lyckats dra in en miljard kr till staten. Det räcker sannolikt inte för att iståndsätta ens en enda krigsflygbas. Den civila marknaden för bergrum kan också sägas vara rätt mättad vid det här laget. Det går inte att ha ur många serverhallar som helst. I fallet med bergrummet i Nora har företaget redan gått i konkurs. Förhoppningsvis fick kommunen igen varenda krona man lade ut på att vara mellanhand i affären.

Självfallet är det positivt att Fortifikationsverket lyckas avveckla det som är övertaligt så det inte bär onödiga kostnader. Men hur vet vi att det är övertaligt? Historien har ju redan visat att såväl försvarsbesluten 2000 som 2004 var felaktiga. Idag är insatsorganisation 2014 den enda sanningen. En organisation som är beklagligen är illa anpassad för nationellt försvar. Vad sparas för den dag man kommer fram till att det är dags att växa ur IO 2014 på samma sätt som vi upptäckt med FB 00 och 04?

Tyvärr finns ingen sådan tanke idag eftersom inga pengar kan avsättas för omfall. Så sent som förra sommaren var avvecklingsarbetet i full gång med den sista krigsbasen för Flygvapnet trots att man år tidigare kommit fram till att just dessa behövdes. Att inte ta höjd för framtida eventualiteter och att fortsätta agera likadant idag som 2000 och 2004 kan betydligt mer kostsamt än vad underhållsdriften går på.

Nedan ett inslag ur Aktuellt efter den så kallade Järna-smällen 1987 med ett förråd som under 00-talet var helt föråldrat, men som idag åter visat sig vara i ropet

Uppdatering 18.30: Även i DN

Uppdatering 21.00: Uppdatering med reportage från Handelsbanken TV från det objekt som FortV nämner som en mycket lyckad försäljning, men där företaget bara ett halvår senare gjorde konkurs. Lägg märke till arealen som omtalas och lägg framförallt märke till det helhetstänkande som präglade det gamla Totalförsvaret. Något liknande existerar tyvärr inte idag.

Gamla försvarsanläggningar får nytt liv

Uppdatering 16/7 10.00: Aftonbladet hakar nu på med en artikel om utförsäljningarna
Uppdatering 16/7 14.10: … liksom Göteborgs-Posten. Verkar som om FortV får den intresseökning man sannolikt var ute efter när man ”läckte” till media. Då blir det förhoppningsvis lite mer pengar in till statskassan.

Uppdatering 17/7 16.10: Ännu mer från GP.

Gästinlägg: Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra

Det är kul att se att försvarsdebatten lever vidare efter Almedalen och trots semestern. Kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson Mikael Oscarsson kommenterar här i ett gästinlägg den debatt som partiets försvarspolitiska rapport rönt.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra


Jag vill tacka alla bloggare för era bidrag till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten – de behövs. Diskussionerna i bloggosfären är ett för mig viktigt forum för att hämta idéer om hur förfina eller modifiera förslag, utforma helt nya förslag eller ställa rätt frågor. Det utgör ett viktigt komplement till den bild jag får från förbandsbesök, föredragningar och myndighetsdokument.

Till min stora glädje har KD försvarspolitiska rapport fått stor uppmärksamhet och kommenterats av bland andra Wiseman, Skipper och min riksdagskollega Staffan Danielsson. Det har fått mig att fundera på hur jag skall förtydliga delar av rapportens innehåll i samband med försvarsberedningens fortsatta arbete, men även i andra sammanhang. Jag skulle därför vilja kommentera några av de frågeställningar som kommit upp i debatten på bloggarna, direkt och indirekt (t ex Jägarchefen avseende logistik) och i olika kommentarer till inläggen.

Avseende IO 14. Även om det är så att IO 14 inte uppfyller alla de krav som kan och bör ställas på en framtida svensk försvarsmakt anser vi att reformen bör fullföljas innan organisationen utökas. Dock ser vi det som viktigt att det även inom ramen för införandet av IO 14 (IO 23?) genomförs vissa förändringar. De viktigaste är:

 
  – Rekryterings- och bemanningsproblemen måste lösas. En väg kan vara att införa substantiella premier för genomförd GMU med åtföljande krav på obligatorisk krigsplacering och tjänstgöringsskyldighet för övningar.
 – Kvalificerad övningsverksamhet måste kunna genomföras. Kräver det att antalet heltidstjänstgörande soldater utökas?
  – Logistiksystemet bör ges en tydligare inriktning mot att stödja nationella försvarsoperationer, ta emot utländskt stöd och så att den på ett bättre sätt kan understödja utbildning och övningar. Den pågående omorganisationen av försvarsmaktens logistik bör därför utvärderas med dessa grundläggande krav för ögonen, och mindre mot vad som framstår optimalt på ett excelark.
  – Officersutbildningen, på alla nivåer, bör till delar förändras i en riktning där det läggs en ökad tonvikt på praktisk förbandsanknuten tjänst/utbildning och krigsstabstjänst.
  – Lokala chefer bör ges ett större ansvar för rekrytering och utveckling av sin personal, det gäller såväl soldater som officerare.
  – Även inom ramen för IO 14 måste åtgärder vidtas för att återskapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro på Gotland.

Framtida utveckling. Här finns det mycket som bör göras för att skapa en rimlig nationell försvars förmåga:
  – Generellt sett är organisationen för liten. Att skapa en tillräckligt stor organisation inom ramen för nuvarande modell där alla förband ska vara gripbara i fredstid är mycket svårt. Vårt förslag är att ”IO 14” kompletteras med en kaderorganisation där huvuddelen av personalen kan mobiliseras i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge. Den kan skapas genom att avkastningen från ”IO 14” krigsplaceras. Det ger en potential att, åtminstone personellt, fördubbla antalet förband (det skulle också göra det möjligt att krigsplacera huvuddelen av officerskåren – det är väl därför den finns).
  – IO 14 saknar ett antal väsentliga komponenter som: kvalificerat långräckviddigt luftvärn, utbyggt krigsbassystem för marin- och flygstridskrafterna, logistik på ”brigadnivå” och kvalificerat luftvärn till flottans stridsfartyg. Det finns även andra brister, i vissa fall avgörande för att någon funktion skall fungera, men här hänvisar jag av utrymmesskäl till rapporten.

Den fråga som debatterats mest, som det framgår av länkarna i början, är ekonomin. Att redan genomförandet av IO 14 kommer att kräva högre försvarsanslag än dagens är klart. En uppskattning är att det successivt krävs en anslagshöjning på i storleksordningen 10%. Exakta summor måste försvarsmakten själv räkna fram.

Den föreslagna utvecklingen på längre sikt kommer att kräva ytterligare medel. Hur mycket exakt är omöjligt att ange, det beror på ett stort antal förutsättningar som dessutom kan kombineras på olika sätt. Bara för att nämna ett exempel. Prisskillnaden mellan det kvalificerade europeiska luftvärnssystemet ASTER och det amerikanska Patriot lär vara betydande, exakt hur mycket vet man först efter genomförda förhandlingar (dessutom, kan det ryska S-400 var ett alternativ? – vi provade ryska stridsvagnar innan vi bestämde oss för Leopard).

Likaså har olika personalförsörjningsmodeller ett stort inflytande på kostnaderna. Den av oss föreslagna modellen att utnyttja personalavkastningen från ”grundplattan IO14” är billig. Här är problemet materielen till de kaderorganiserade förbanden. På armésidan är det till stor del en fråga om att underhålla och livstidsförlänga befintlig materiel. Det gäller främst de mekaniserade förbanden, stridsfordonen finns. Nyanskaffningsbehovet finns i första hand vid de olika stödfunktionerna. Samma gäller för marinens och flygstridskrafternas basorganisationer, personalbehovet kan tillgodoses genom avkastningen från” IO 14”, materiel måste anskaffas. Vill man vara riktigt ”gammalmodig” och ekonomisk kan man åter börja fundera på att krigsplacera civila entreprenadmaskiner vid ingenjörsförbanden och vid flygets banreparationsenheter. Civila tankbilar kan nog också ha en roll att spela vid olika underhållsförband etc.

De största kostnaderna är sannolikt förknippade med om vi gör enligt vårt förslag i rapporten, nämligen anskaffar ytterligare några stridsfartyg och bibehåller 100 stridsflygplan, samt att driva dessa system. Även här finns det flera alternativ. Fler Visbykorvetter, införa en ny typ av fartyg (flottiljledare?), ha en blandad organisation av Gripen C/D och E eller att inrikta sig mot bara E på sikt. Kostnaderna kommer att variera beroende på alternativ.

En bedömning är att det på lång sikt krävs ett försvarsanslag på ungefär samma nivå som våra nordiska grannar, ca 1,5 % av BNP, för att ge möjligheter att skapa en rimligt balanserad organisation för såväl rent nationella försvarsbehov som för att ge oss handlingsfrihet att hantera en svårförutsebar framtid. Den kommer inte att vara perfekt, det kommer alltid att finnas brister. Men den kommer inte att riskera kollaps om den skulle behöva användas på allvar. Dessutom skulle den antagligen utveckla dubbelt så stor operativ effekt jämfört med IO 14. Vi anser inte att en sådan inriktning är populism som Staffan Danielssons antyder, snarare är det en bedömning av vad som är möjligt och vad som krävs för att vi skall kunna bidra till fred, säkerhet och stabilitet i vårt närområde.

Som jag inledde. Alla förslag kan göras bättre, ibland behöver de också modifieras. Alla typer av synpunkter på och analyser av KD säkerhetspolitiska rapport mottas därför med tacksamhet. Helst i form av mail direkt till mig: mikael.oscarssson@kristdemokraterna.se , eller på olika bloggar. I det senare fallet finns dock risken att jag kan missa något då jag inte kan garantera att jag ser alla inlägg.

KD:s säkerhetspolitiska rapport, som ger en mer heltäckande bild av våra förslag, finns att läsa på http://www.kristdemokraterna.se/Global/Rapporter_Och_Dokument/F%c3%b6rsvars-%20och%20sakerhetspolitk%20ett%20allmanintresse.pdf

Mikael Oscarsson
Riksdagsman (KD)
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen

Framtidens #svfm – när inget parti vill betala för anbefalld förmåga

Ett tankeexperiment.

Om följande antaganden vore korrekta:

1. Försvarsmakten har ett underskott på materiel-sidan om runt 40 miljarder på en tio-årsperiod.

2. Rysslandrustar medan Sverige i vart fall inte upprustar.

3. Sverige och framför allt Gotland är strategiskt intressant i tänkbara framtida konflikter.

4. Inget parti med kraft att driva ett regeringssamarbete är intresserat av att öka anslagen betydelsefullt eller ansöka om Nato-medlemskap.

5. Nato artikel 5 är enbart förbehållet Nato-medlemmar. Partnerskapsländer åtnjuter inget skydd, endast övningsmöjligheter.

Då skulle man kunna hävda att försvar mot väpnat angrepp är en uppgift som svenska försvarsmakten inte är dimensionerad för att lösa, givet styrkeförhållandena gentemot Ryssland och förutsättningarna för att snabbt kunna motta militärt understöd från vänligt sinnade organisationer eller nationer.

Vilken försvarsmakt får man då?

Man skulle kunna tänka sig en expeditionär styrka för att i operationer ledda av FN eller Nato lösa militära uppgifter utom rikets gränser. Det vore i princip en prolongering av de senaste nio årens (sedan försvarsbeslut 2004) inriktning för Försvarsmakten. Frågan är om folket vill finansiera detta koncept med svårförklarade nytto-effekter för riket. Denna organisation skulle troligen inom en tio-årsperiod förlora kapaciteten att försvara någon del av riket och sannolikt få svårigheter att upprätthålla effektiv territoriell integritet (TI).

Man skulle också kunna tänka sig en militär organisation ägnad enbart åt uppgiften territoriell integritet, vilket ligger i linje med ”alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Tanken är intressant som ett alternativ till detsom många menar att insatsförsvaret blivit, en expeditionär styrka med ringa invasionsförsvarsförmåga. Kanske vore det mer realistiskt att ominrikta organisationen till att skapa robust territoriell integritet? Med detta menar jag hög sannolikhet för att upptäcka och ingripa effektivt mot kränkningar i fred och neutralitet. Många länder har just en sådan nivå på sin försvarsmakt, dock ofta kompletterade med medlemskap i en stark allians. Nato-landet Tjeckien har exempelvis 14 hyrda Gripen-plan

Hur skulle en sådan organisation kunna vara uppbyggd och vad skulle den kosta?

Varför territoriell integritet?

Territoriell integritet måste upprätthållas i luftrummet, på sjöhavet och på markterritoriet. Ifrågasätts den blir det stökigt (googla förslagsvis på Altmark, ubåtskränkningar eller division Engelbrekt). Visar den sig helt innehållslös blir det ett maktvakuum som andra nationer kommer känna sig tvingade att fylla alternativt se som en möjlighet att fylla.

Luftterritoriell integritet

I luften bör ett relativt litet flygvapen kunna hävda territoriet intill dess stridshandlingar inleds, förutsatt att det har tillräckligt vass spets. Det kan röra sig om kanske 40 stridsflygplan, ett antal baser spridda över riket (Såtenäs, Ronneby, Uppsala, Luleå, Visby) samt luftburna och fasta sensorer för förvarning och övervakning. Med rätt baseringsmöjligheter borde Gripen C/D vara relevant i ett tiotal år från nu. Allt bygger dock på att flygplanet har en tillräckligt kvalitativ jaktrobot som kan medföras på och klarar incidentuppdrag. Det senare kan innebära att ett mer långräckviddigt flygplan (Gripen E/F) skulle vara mer effektivt då vapenlast och räckvidd är gränssättande även vid incidentuppdrag. Incidentberedskapen skulle då den görs till huvuduppgift lämpligen upprätthållas H24året om.

För att kunna stödja flottans uppgift sjöfartsskydd behöver sjömålsbekämpningskapacitet vidmakthållas.

Luftvärnet skulle behöva inriktas mot att försvara flygbaserna mot kryssningsrobotar samt ett fåtal samhällsviktiga anläggningar som kärnkraftverk och försvarsinstallationer. Detta skulle i sig kräva investeringar.

Helikopterverksamheten inriktas mot huvuduppgifter på sjöterritoriet. Transportkapacitet för att transportera trupp vidmakthålls då den stödjer markterritoriell integritet.

Kostnaden för dessa luftoperativa system bör ligga i nivå med dagens anslag, med tanke på anskaffningsbehovet på luftvärnssidan kontra minskningen av antalet stridsflygplan.

Markterritoriell integritet

På markarenan skulle en armé med endast TI-uppgift påminna mycket om hemvärnet. Vissa uppgifter skulle kräva mycket hög kvalitet (stöd till polisen m.a.p. terrorist-bekämpning, CIED, spaningsförband) medan andra skulle kunna medge relativt låga kostnader per enhet och därmed finnas gripbar över ytan. Förmåga till mekaniserad strid skulle sannolikt avvecklas. Vad gäller markterritoriell integritet på Gotland kan en hårdare kapacitet vara nödvändig för att erhålla nödvändig tröskeleffekt, även innan strider inleds.

Det säger sig självt att en armé utan kapacitet till mekaniserad strid skulle kosta avsevärt mycket mindre än armén i IO14.

Sjöterritoriell integritet

Till sjöss skulle TI-uppgiften kunna lösas med en kombination av dagens sju korvetter, fem ubåtar, sju minröjningsfartyg och ett antal tillförda patrullfartyg och minröjningsfartyg. Ubåtarna löser samma uppgifter som i dagens organisation. Amfibiekåren skulle i likhet med armén reduceras men delar av den skulle fortsatt behöva stödja flottan (undervattensstridssystem och bevakningsbåtskompaniet). Vid krigsutbrott i närområdet kompletteras uppgiften för flottan med sjöfartsskydd, en mycket resurskrävande uppgift som i sig motiverar sjömålsbekämpande system och luftvärnsrobot på fartyg. Sjöfartsskydd förutsätter som tidigare nämnts också att flygvapnet förmår skydda sjövägarna.

Ytövervakningen hanteras med fasta sensorer och rörliga enheter som kan ingripa vid incidenter. De rörliga enheterna bör alltid ha enheter till sjöss, förslagsvis en på västkusten och en på syd och ostkusten. Två vedettbåt typ Kalmar tillförs genom modifiering av befintlig materiel.

Den stora utmaningen ligger under vattnet. För att effektivt kunna hävda integriteten under vattnet behöver inomskärs ubåtsjaktförmåga återtas genom att vapensystem för undervattensmål på inre vatten tillförs. Ett antal patrullfartyg för uppgiften behövs, gärna en modern variant av patrullbåt typ Kaparen, men utan ytattack- eller luftförsvarsförmåga. Bedömt skulle en division av åtta sådana fartyg kunna utgöra en tillräcklig bas för att kunna övervaka över tid och ingripa kraftsamlat vid behov. Dessa skulle behöva skrovfast och sänkbar sonar (VDS), passiva sonarbojar, framåtskjutande vapensystem (ELMA ny?) och eventuellt torped. Besättningarna borde kunna hållas runt 25 personer i likhet med Kaparen-klassen, då de endast behöver leva upp till sjösäkerhetskrav och undervattensuppgifter. Sammanfattningsvis skulle de bli kostnadseffektiva enheter med hög tröskeleffekt för en motståndare under vattnet.

Vidare behöver utomskärs ubåtsjaktförmåga vidmakthållas och utvecklas genom tillförsel av ny torped. Alla sju korvetter och båda vedettbåtarna behöver därför VDS och torped.

Självklart måste flygvapnets tunga helikoptrar kunna användas för ubåtsjakt både inom- och utomskärs. Även radarspaning blir en prioriterad uppgift.

Ett antal fasta installationer kan utgöra uthålliga och kostnadseffektiva sensorer inom ubåtsskydd.

Antalet minröjningsfartyg ökas till runt 14. Syftet är att skapa kontroll över undervattensdimensionen genom kartering och minsökning, därigenom kunna upptäcka och röja mineringar och hålla de viktigaste sjövägarna öppna.

För att effektivt stödja sjöoperativ verksamhet behövs marina installationer (baser) på väst-, syd- och ostkusten. En mindre kapacitet är önskvärd även på Norrlandskusten.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis skulle en organisation helt inriktad på TI se radikalt annorlunda ut än dagens IO14. Huruvida IO14 klarar de uppgifter som ålagts försvarsmakten kan andra bedöma bättre än denna skribent. Dock bedömer jag att trovärdig territoriell integritet kan upprätthållas på detta sätt utan en anslagsökning från nuvarande nivå, vilket är intressant ur flera aspekter.

Det skulle hantera det stora gap som av många initierade upplevs finnas mellan uppgifter och resurser. Här är länkar egentligen överflödiga. Läs inlägg under våren 2013 på valfri försvarsblogg, eller varför inte någon av generalerna Neretniekseller Gustafsson.

Exemplet understryker behovet av att söka en lösning på den underfinansiering av försvarsmakten som många menar är rådande. Om TI vore dimensionerande uppgift skulle sannolikt nuvarande anslagsnivå vara helt på sin plats. Med avsevärt större uppgifter än så stärks argumenten för ett Nato-medlemskap till att vara det enda rimliga för att klara försvarsmaktens uppgifter.

Det stora skiftet i resursfördelning som jag menar skulle behöva ske mellan främst armén och flottan är inte ägnat att antyda att armén inte är relevant i IO14, (tvärtom vill jag se en återuppbyggd stark markstridsförmåga) utan skall ses som ett utryck för sjöstridskrafternas omfattande och komplexa uppgifter inom TI och markförbandens relativt mindre omfattande uppgifter.

En så stor omställning av försvaret skulle förstås skapa en mängd nya problem. Kan man rekrytera till sådan verksamhet? Vad är värdet av TI om man inte kan följa upp den med strid i högnivåkonflikt? Hur mycket kostar själva omställningen?

Vad gör man då med sin TI-försvarsmakt om (mot all förmodan) kriget kommer? Ja, då får man väl samordna sina kvarvarande stridskrafter bäst möjligt med den styrka som eventuellt beslutar sig för att gå i strid med motståndaren. Ungefär som vi får lov att göra med nuvarande organisation, inte sant?

Dad’s Army del 1

Analys
Karin Enström uttalar sig i Hela Gotland 130704 att det genomförs en försvarsreform för att stärka försvaret av hela Sverige. Med denna förstärkning förutsätter jag att hon menar införandet av det nya personalförsörjningssystemet och med det insatsorganisation 2014 (IO 14) i förlängningen.
Denna reform har vi ju sett skjutas längre och längre fram i tiden, just nu ligger vi någonstans kring 2019-2023 när insatsorganisationen för egentligen nästa år är intagen. Parallellt med detta har vi Rysslands massiva upprustning som skall vara intagen 2020 med nu 75% (istället för det tidigare målet med 70%) modern materiel enligt västerländska mått mätt.
Nu hävdar jag inte att Ryssland kommer invadera Sverige men normerande för vårt eget försvars utveckling måste trots allt vara den starkaste motståndaren som vi har runt omkring oss och det råkar i det här fallet vara Ryssland. Därav att vi måste ha ett nyktert förhållningssätt till vad som händer på andra sidan Östersjön.
Intill insatsorganisation 2014 är intagen så utnyttjas tidigare värnpliktskullar som krigsplacerade på de krigsförband som de genomfört sin grundutbildning vid. Successivt så flyttas dessa ur organisationen ju mer GSS/K och GSS/T som inkommer till det insatsförband som är beordrat enligt IO 14.
Vi förutsätter nu att detta är personal som genomförde sin grundutbildning 2009-10 dvs det sista värnpliktssåret. Det är således tre år senast dessa gjorde någon form av verksamhet i den befattning som de är placerad i och för den stora huvuddelen tre år sedan de genomförde någon fältnära militär aktivitet.
Någon form av mobiliseringsövning av hela bataljonsförband har heller ej genomförts, mest troligt har det genomförts någon form av KFÖ/SÖB motsv för vissa nyckelbefattningar av dessa krigsplacerade värnpliktiga soldater. Men mobiliseringssystemet (nu räknar jag inte in att man utrustar soldater med sin RU utan förbandets samtlig materiel innebär mobiliseringsövning i mina ögon) har ej övats, vilket i sig är en brist dock en som ej skall avhandlas här.
Således har vi genom öppna källor klart för oss att vi mest troligt har bataljonsförband uppfyllda personellt, hur det står till rent materielmässigt framgår inte och det faller även inom ramen för sekretesslagstiftningen så det kommer inte beröras här.
Hur uppfyllnad med GSS/K är finns mig veterligt inte fullständigt öppet redovisat, men man kan rätt lätt genom öppna informationskällor komma fram till det. Dock kommer jag inte beskriva det djupare här för det är något som kan verka menligt. Men det är ingen munter bild som jag ser framför mig i alla fall.
Enligt årets (2013) regleringsbrev skall vi från och med 1 januari i år (2013) ha enbataljonsstridsgrupp som samtliga insatsförbanden från markarenan ansvarar för att bemanna. Således är det en tillfälligt sammansatt enhet. Alla som fört befälet över ett kompani i verkligheten och större förband vet hur pass komplext det kan bli även om enheten är samövad, att då ha ett tillfälligt sammansatt förband är än mer komplext och tillfälligt sammansatta enheter blir aldrig samövade på ett bra sätt.
Problematiken med insatsförbanden är också raljant sagt att man kan komma och gå som anställd soldat. Det skrivs inget form av kontrakt vilket innebär att t ex en mekaniserad skyttegrupp helt plötsligt kan vara utan t ex förare. Vilket i sin tur gör att plutonen står utan en vagn och det blir svårt till mycket svårt att öva helt plötsligt i plutonsram. Visst vän av ordning kommer påtala att uppsägningstid finns, ja det är helt rätt, men man snabbutbildar inte direkt en förare på ett stridsfordon eller en signalmekaniker m m. Delsär det inte ekonomiskt försvarbart att enbart utbilda en delsär det långa kurser som vanligtvis enbart genomförs en gång per år.
En annan problematik med insatsförsvaret som reformen är upplagd nu, är att det stärker inte förmågan att försvara Sverige. Ser man hur det gamla invasionsförsvaret var uppbyggt så var det gjort för just en sak att försvara Sverige. Förbanden grundutbildades på en plats och spreds sedan ut geografiskt inom olika Försvarsområden (FO) dock vanligtvis inom samma militärområde (MILO).
När väl reformen till ett insatsförsvar är genomförd kommer förbanden vara placerad på ett antal geografiska platser, vanligtvis i singularis vad avser olika förmågor och för att fungera kräver t ex manöverbataljonerna förmågeförstärkare i form av t ex Art, Log och Ing.
Till exempel de två logistikbataljonerna vi skall ha är placerade i Skövde men vi har även manöverbataljoner i Stockholm, Karlsborg, Berga, Revingehed och Boden. Vi har våra två Artilleribataljoner grupperad i Boden och enbart två manöverbataljoner i Militärregion (MR) N, övriga manöverbataljoner finns i de andra MR, så här kan man nästan fortsätta i oändlighet.
Således är det ej något form av ytförsvar utan det är precis som så förtjänstfullt (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar i sin artikel hos Stratfor att helaFörsvaret går åt till att försvara ett geografiskt avgränsat område, men det innebär också att man måste ha en ofantlig logistikkedja för att t ex flytta Artilleriet från Boden till Blekinge osv. En logistikkedja som jag tvivlar på att vi har. Något som vi till del hade för att kunna flytta t ex personalen för anfallsbrigaderna från södra Sverige till norra Sverige under invasionsförsvarets tid. Men då åtgick mer eller mindre stora delar av nationens transportresurser för det.
Nu är jag inte en fanatisk anhängare av det gamla invasionsförsvaret som vissa inbitna är, men det hade sina förtjänster just kring att försvara Sverige. Men det hade även stora brister som mer och mer kommer fram i dagens ljus främst genom FOKK serien. Men insatsförsvaret är när man tittar på det, expeditionärt utformat kontra ett territorialförsvar. Man lät helt enkelt pendeln slå för hårt åt ena hållet istället för att välja ett mellanting, Försvarsmakten behövde reformeras det håller jag med om men tyvärr allt för ofta så väljer man när det rör Försvarsmakten att slå för hårt åt endera hållet i det mesta.
Även en allvarlig aspekt på denna reformering vi genomför just nu är att vi tappar oerhörd kompetens i förandet av befäl främst avseende kompani- och bataljonsnivån. Med det tidigare värnpliktssystemet erbjöds det minst ett truppföringstillfälle per år på bataljonsnivå och då var det vanligtvis en reducerad sådan men ändock en ”skarp” bataljon. Samt ett flertal truppföringstillfällen på kompaninivå.
Alla som är verksam inom Försvarsmakten vet att förmågan att föra befäl är inget man kan läsa sig till eller öva framför en datorskärm utan det handlar om många övningstillfällen i dess rätta miljö på de olika nivåerna man vandrar upp i. Mången är de Fänrikar som trott sig kunna föra befälet över pluton direkt efter skolan men som snabbt kommit fram till att de icke kunde det.
Nu skulle jag vilja drifta mig till att säga att, på bataljonsnivå genomförs det lednings-/stabs- och kaderövningar (detta kopplat till personaluppfyllnad) samt på kompaninivå (likväl även där är personaluppfyllnad ej fulltalig) en till två övningar per år i huvudsak tillämpad, övrig tid är det plutons– och gruppövningar. Visst devisen säger att har man bra grupper får man bra plutoner osv. Men det bygger som sagt på att man ävenövar de stora klossarna, för t ex manöverbataljonerna är det just systemet bataljon som är avgörande för att kunna nå någon effekt i slutändan.
Det försvar vi har som är yttäckande med vissa reservationer är i dagsläget Hemvärnet. Vid ett antal tillfällen har våra folkvalda utnyttjat begreppet Hemvärnet när det territoriella försvaret har kommit på tal, som jag tolkar det ett argument för att man även beaktar den nationella dimensionen. Hemvärnet har tre huvuduppgifter vid väpnat angrepp, skydda, bevaka och ytövervaka, för dessa tre huvuduppgifter är de utbildade, utrustade och dimensionerade. Dock är inte Hemvärnet dimensionerat, utrustat än mindre utbildat för att genomföra anfalls– eller fördröjningsstridlikt våra manöverbataljoner eller dess äldre tappning utifrån brigadkonceptet IB 77 / NB 85.
Hemvärnet är även mest troligt den första resursen som Försvarsmakten har att tillgripa vid IKFN uppgifter som berör markarenan. Detta m h t den stora geografiska spridningen av de fåtal kontinuerligt tjänstgörande förband som finns kvar utifrån tidigare resonemang. Samt på Gotland är det den enda egentliga kvarvarande Försvarsmaktsresursen om man bortser från F 17G.
Jag skulle även vilja drifta mig till att hävda att Hemvärnet är i dagsläget den enda reella markstridsresursen vi har utefter ovanstående resonemang. De tidigare värnpliktiga ur 2009-10 årsklassen kommer mest troligt stå kvar en klart längre tid än beräknat i ”rullerna”. Sannolikheten att dessa kallas in på KFÖ är utifrån min bedömning även osannolik, vilket innebär att våra egentliga markstridsresurser kommer stå oövade en längre tid.
Hemvärnet i dagsläget består av tre olika typer av kompanier, insats-, bevaknings-och underrättelsekompani. Till detta tillkommer förmågeförstärkning ur de olika frivilligorganisationerna för att kunna uppnå ett bataljonssystem. Vad avser stridsvärdeså bör det generellt set vara insatskompanierna som är mest uppfyllda materiellt och personellt och även har en lägre åldersstruktur, därefter underrättelsekompanierna.
Inga av dessa kompanier är dimensionerade för att kunna fördröja eller slå en mekaniserad motståndare, det de kan slå är enskilda sabotageförband. Så det jag tycker mig kunna utläsa mellan raderna när man från den politiska nivån mer eller mindre säger att vi tar ett nationellt ansvar genom Hemvärnet förstår jag faktiskt inte. Nu menar jag inget illa mot er hemvärns män, utan det är som att man skulle ge uppgifter som dimensionerade för mekaniserade förband till jägarförband.
Går det att utnyttja Hemvärnet som en nationell resurser vid ett väpnat angrepp utöver skydda, bevaka och ytövervaka med dess nuvarande utrustning. Det skulle jag svara ja på utan tvekan och det har jag tänkt återkomma till i nästa inlägg i Dad’s Army. För Hemvärnet är en resurser utan tvekan och med lite extra utbildning skulle man kunna ge förbanden en extra förmåga som skulle ge mycket huvudbry för en presumtiv motståndare.
Sammanfattning
Insatsorganisation 2014 är i grund och botten inte gjord för att kunna försvara Sverige i någon större utsträckning, utan det är mer en budgetlösning som Riksdagen har klubbat igenom. Det vet de flesta som har någon större förståelse för hur förandet av väpnad strid genomförs. Felet ligger inte hos Försvarsmakten utan felet ligger hos de som drev igenom gällande organisation, Försvarsmakten och främst Högkvarteret vet jag försöker på bästa sätt få till en rimlig lösning i det här men det är inte den enklaste uppgiften.
Skall man ta den nationella dimensionen seriöst, krävs det utöver pengarförstärkning en förändring av insatsorganisationen. Med förändring menar jag att det krävs fler förband med en större geografisk spridning. Nu menar jag inte att vi skall återuppväcka nedlagda förband, men om det är GSS/T som sittande regering vill påskina är det allena rådande så utöka i såfall dessa förband. Återskapa mobiliersingssystemet över ytan med olika koncentrationsområden för dessa. (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar bra i sin artikel vart dessa koncentrationsområden bör vara.
Om det är så att Hemvärnet skall ta ett kraftigt territoriellt ansvar vid ett väpnat angrepp kan de omöjligtvis inte ha enbart bevaka, skydda och ytövervaka som uppgifter. Likväl krävs det isåfall mer utrustning och utbildning. Isåfall krävs det att både Högkvarteret, Regering och Riksdag skjuter till medel för att kunna göra detta. Men som jag skall visa i nästa inlägg går det att göra en ”Kajsa Kavat” lösning som Emil Svensson skulle uttryckt det.
Avslutar med en strof ur Avicii’s senaste låt ”So wake me up when it’s all over When I’m wiser and I’m older”.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svenska dagbladet 1, 2, 3
Dagens nyheter 1, 2
Hemvärnet 1, 2
Försvarsmakten 1, 2, 3
Notisum 1
Hela Gotland 1
Riksdagen 1
Stratfor 1
Försvar och säkerhet 1, 2
RIA Novosti 1

Illavarslande vändning i försvarsdebatten

Svenska Dagbladet skriver idag på ledarplats om att överbefälhavare Sverker Göransson skickats på ”teflonkurs” med försvarsminister Karin Enström som lärarinna. Vi är ju flera som reagerat på den kraftiga omsvängningen i retorik från Försvarsmakten. Jag analyserade detta i ett inlägg tidigare under Almedalenveckan när det efter tillräckligt många framträdanden fanns möjlighet att urskilja tyngdpunkten. Tidigare tal om brister tonas ned till förmån för att tala om framförallt personalen i pågående insatser. Frågor rörande tidigare kollision mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartement besvaras med att man har ett gott samarbete och fullt förtroende för varandra.

I DN:s intervju med försvarsminister Karin Enström tidigare i veckan sade ministern så här om möjligheterna att försvara Gotland:

”Försvarsminister Karin Enström (M) säger att hon ser ett behov av att höja försvarsanslagen i höstens budgetproposition, men hon ser inga särskilda behov just på Gotland.

– Vi har flexibelt rörliga förband, vi har hemvärnet, som finns på Gotland. Försvarsmakten övar i och på och runt om Gotland. Att urskilja Gotland … Jag ser inte det på samma sätt. Vi har en insatsorganisation som ska kunna röra sig mellan olika delar av landet, självklart också till Gotland, säger hon.”

Till TT:

”-Det är rimligt om man jämför med hur hotbilden ser ut och hur det ser ut i våra grannländer, de har ungefär den typen av förmåga, säger hon till Dagens Nyheter.

Enström kan i dag inte se något enskilt militärt hot mot Sverige och inte heller ett läge där Sverige ensamt drabbas.”

Idag uppmärksammade den finska svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladet de svenska problemen med att försvara Gotland och intervjuade både Karlis Neretnieks och ÖB. Där den förre är starkt kritisk till svenska möjligheter att försvara Gotland då det inte finns någon permanent militär närvaro på ön utöver Hemvärnet, så ser den senare inte några problem.

” – I det omvärldsläge vi har nu är det en tillräcklig organisation och vi kan hantera Gotland också.

ÖB säger att allt materiel och all utrustning inte behöver finnas på plats.
– Det som ofta finns med i diskussionen är att det måste finnas grejer från början, men hela den konceptuella tanken med den organisation vi bygger är att kunna flytta resurser dit man vill ha dem. Speciellt flyg och marina resurser flyttar vi ju väldigt fort.

ÖB talar med små bokstäver om hot.
– I diskussionen som förts i Sverige refererar många till det som var under kalla kriget, men det är ju inte den världen som finns nu.”

Här ser vi återigen ett exempel den kraftfullt förändrade retoriken. I intervjun på Försvarspolitisk Arena fanns det ”ingen avgörande materiel” som saknas och att artilleriet inte har en endast pjäs verkade inte heller bekomma ÖB. Vad som förvånar är också att en gammal pansarräv som Sverker Göransson verkar ha gått i samma logistikskola som Karin Enström och med samma magister och läroplan. Att ”när det behövs” flytta markförband till Gotland är en stor logistisk operation som i anspråkstar så gott som alla Försvarsmaktens resurser. Är det därtill så att enheterna verkligen behövs på Gotland så blir de kvar där. Dels för att de behövs, men framförallt för att Försvarsmakten inte har någon förmåga att genomföra en operation för att få dem därifrån. Ett axiom i svensk försvarsplanering har varit att det som finns på Gotland är det som finns där om det blir skarpt läge. Det blir också kvar där oavsett om vi talar om materiel eller personal. Det gällde förr och det gäller idag.

Det leder osökt in på ÖB:s sista svar. Där sällar sig ÖB till användarna av den vanligaste härskartekniken i försvarsdebatten vilken allt som oftast används av moderata försvarspolitiker. Håller du inte med om den gällande försvarsinriktningen så är du en mossig kalla kriget-vurmare. Det är inte något som stärker försvarsdebatten.

Försvarsmakten befinner sig i ett knivigt läge där jag inte anser att man reder ut situationen. Försvarsmakten ska av naturliga skäl inte lägga sig i den politiska debatten. I ett läge som det vi nu har där försvarsfrågorna är starkt i ropet är det svårt att uttala sig utan att det tyvärr kan tolkas som att man tar ställning för endera sidan. Bedömningen verkar ha blivit att den säkraste tuvan att stå på är att det blåser minst om man håller sig till Försvarsdepartementets linje.

Dock har ÖB som myndighetschef, samt övriga chefer i Försvarsmakten ett starkt samhällsansvar att faktiskt redogöra för hur läget är och där brister man nu återigen när man retirerar in bakom kulisserna. Inte undra på att man helst inte vill tala högt om vad som försiggått under våren och försommaren över, i och under Östersjön, utan att vi istället får hålla oss till att läsa om det i utländska media.

Som jag skrev i det tidigare inlägget så är nu risken när man prioriterat att reparera förhållandet till Försvarsdepartementet att förtroendeklyftan återigen förskjuts till att vara mellan försvarsmaktledningen och personalen ute på förbanden som inte alls känner igen sig i den verklighet som kulisserna målas i. Det massiva stöd som ÖB erhöll under vintern kan plötsligt vara som bortblåst på några få veckor.

Läget är prekärt, minst sagt.