Sökresultat för ”Org 18” – Sida 27

Gästinlägg: Inför en kortare taktisk stabsutbildning innan befordran till Örlogskapten och Major

Av Jonas Hård af Segerstad

En diskussion som seglat upp de senaste dagarna är hur befordran till major och örlogskapten (OF3) ska ske i framtiden. Försvarshögskolans stabsutbildning (FHS SU) går i nuvarande form två gånger till 16-17 och 17-18. För officerare från och med officerskurs YOP 06-09 är å andra sidan FHS SU inte ett krav för befordran till OF3, så vad är det då vi diskuterar? Vari ligger spänningen i detta?

Vi börjar med att ensa faktaläget. För befordran till OF3 gäller följande enligt

Försvarsmaktens instruktion för personalförsörjning och personaltjänst

från 2014 (FM PersI): Förbandschefen (C OrgE) beslutar och för befordran krävs att man placeras på en befattning som är kravsatt OF3, har fullgjort minst två år på nivån OF2, har läst FHS SU (för officerare före YOP 06-09) och att man uppfyller befattningens krav.

Skälet till att det centrala kravet på FHS SU inte gäller YPO 06-09 och framåt är den mer omfattande utbildningen och att dessa kurser har en officersexamen från Försvarshögskolan. En ettårig SU anses inte behövas.

Det som verkar oroa är att vi i närtid kommer ha officerare som placeras på befattningar som är kravsatta OF3 och de ”automatiskt” kommer att befordras utan att ha riktigt de kunskaper som vi ur det äldre systemet förväntar oss. Vi har redan sett en del exempel på att förbandschefer inte riktigt kunnat hantera mandatet att besluta om befordran till andra nivåer vilket med fog har väckt irritation och försämrat vårt anseende som tydliga chefer. Mandat kräver ansvar.

Yngre kollegor känner också viss oro inför att uppfattas inte riktigt ha förtjänat sina grader och det är mycket tråkigt. Det är sannerligen en grundläggande rättighet att få vara stolt över sin grad! Jag delar i viss utsträckning farhågorna ovan, men tänkte ta tillfället i akt att ge mina åsikter om hur vi borde resonera för att göra detta på ett bra sätt.

För det första: ingen ska befordras ”automatiskt” i Försvarsmakten. Förbandschefer ska fatta medvetna och genomtänkta beslut om befordran och ska inte (i något sammanhang) låta sig bakbindas av rader i ett Excel-blad eller något datasystem. Stödsystemen stödjer, chefer beslutar!

För det andra: bakom formuleringen ”…uppfyller befattningens krav” i FM PersI döljer sig stora möjligheter och skyldigheter för chefer att använda sitt mandat att formulera krav på kunskaper, utbildningar och färdigheter på förbandets OF3-befattningar. Att ETT centralt skolkrav försvinner, innebär inte att det inte får ställas krav på en befattning. Tvärtom blir det mycket viktigare!

Ett exempel ur det egna förbandet är de två stabsbefattningar i min stab som är kravsatta OF3. Vi har formulerat vilka tidigare befattningar och kunskaper vi kräver för att fullt ut uppfylla kraven i befattningarna. Men eftersom Försvarsmakten inte i varje sekund består av exakt den personal med exakt rätt kunskaper som krävs i varenda befattning överallt, behöver vi ibland kravunderskrida och fördela om arbetsuppgifter för att bemanna befattningen. Inget konstigt, men då blir personen inte heller befordrad.

För det tredje: befordran till OF3 (och OF2 också f.ö.) bör normalt endast ske vid krigsförbanden, inte vid centrum, skolor eller i HKV. Om kravet på en befattning är att den ska innehas av en major/örlogskapten, ska kompetensen som ger graden ha inhämtats ute i verksamheten för att därefter kunna användas och ge mervärde centralt. Det riskerar annars att bli personaltjänstens variant på det farliga cirkelresonemanget: ”Kn A sitter på en OF3-befattning, då måste A uppfylla kraven, alltså befordras A.”

För det fjärde: det kan behövas en översyn av organisationens OF3-rader. Det är troligen så att en och annan OF3-befattning är kravsatt så för att ge tyngd bakom äskande av platser vid utbildningar, lönemedel och inte för att tjänsten kräver det. I många fall för att det råkade sitta en OF3 på befattningen när det senaste organisationsarbetet gjordes och han kunde ju bli ledsen annars. Flera kan bli OF 2 och sannolikt även OR7-8. Detta är ett krypkasino som måste samordnas genom befäl uppifrån.

För det femte: en kortare ”taktisk stabsutbildning” eller motsvarande bör införas och förslagsvis anammas av alla förbandschefer som krav för befordran till OF3. Oaktat de goda kunskaper som inhämtats under officersprogrammet är det en äldre och mer erfaren officer som skulle genomgå en sådan och därmed tillgodogöra sig kunskaperna ur ett nytt perspektiv. Denna bör hållas av FHS och fokusera på stabsmetodik/ledningsmetodik, militärteknik samt mark-, luft- och marina operationer och vara cirka tio veckor. Den bör kompletteras med en försvarsmaktsutbildning på två-tre veckor om det formella förvaltningsansvaret som chefen behöver (”management”-delen av chefskapet). Flera kurser per år bör gå.

Dessutom tror jag det vore klokt med en ”fortsatt stabsutbildning” som bör ges dem som inte senare antas till HSU, vilken mer bör fokusera på produktionsledning och förbereda för den typen av stabstjänst. Jag är här lite färgad av mina två-och-ett halvt år i Bundeswehr, där man tillämpar ett system med en tre-månaders Stabsofficerskurs för kaptener och en tremånaders fortsättningskurs ett antal år senare för dem som inte går generalstabsutbildningen. Men nu slirar jag från ämnet. Tack Skipper för ordet! Ställ krav!

Författaren är kommendörkapten med bakgrund inom ubåtsjakt- och sjöminröjning. Idag är han chef för 42. minröjningsdivisionen.

Nytt läge – del 1

Sammanfattning

De ökade styrkeförhållandena i Östersjöregionen samt Rysslands A2/AD förmåga i den södra delen av Östersjöregionen, samt NATO behov av att fortsatt kunna genomföra förstärkningar till de baltiska staterna. ökar bedömt det strategiska värdet av det Svenska fastlandet. Främst de södra delarna av Sverige samt delar av mellersta Sverige.

Analys

Östersjöområdet förefaller återigen hamna i en spänningssituation, samt vikten av Sveriges territorium förefaller öka, något som förutsågs i bedömandetför 2016. Ryssland å ena sidan har meddelat att man kommer tillföra ytterligare tre (3) divisioner till det västra militärdistriktet (MD V).¹ USA och NATO å andra sidan förefaller nu öka förbandsmängden till de östra medlemsländerna.² USA bedöms tillföra en (1) tyngre brigad.³ Därtill förefaller man inom NATO dragit upp riktlinjer för att öka mängden personal som tidvis skall befinna sig i de östra medlemsländerna, något man kommer fatta beslut om vid NATO toppmötet i Warszawa under Juni 2016.

Inleder vi med de ryska förstärkningarna i MD V, så förefaller det vara två (2) divisioner som kommer upprättas i anslutning till Ukraina, samt en (1) division som kommer upprättas i anslutning till Belarus.⁴ Därtill upprättas ytterligare en (1) division i det centrala militärdistriktet (MD C) under 2016.⁵Enligt en tidigare given order är styrkeförstärkningen inom MD V högt prioriterad under 2016.⁶ Under 2015, upprättades även en (1) armékår i MD V, 1. Pansararmén, varpå man i dagsläget har tre (3) armékårer inom MD V, 6. och 20. Armékåren samt 1. Pansararmén.⁷

Bedömt kommer de ytterligare tre (3) divisionerna inordnas i de redan befintliga armékårerna. Vad som är intressant att notera är att en (1) av grupperingsplatserna för divisionerna ligger inom det södra militärdistriktet (MD S). Antingen kommer divisionen utlokaliseras dit från MD V eller så förstärks även MD S. Dock kan en justering genomförts, av gränsdragningen, varvid Ukraina i huvudsak blir MD V ansvarsområde. Det skulle i sådant fall innebära att MD V i dagsläget har tre (3) operationsriktningar, den Karelska i norr, den Baltiska i väster och den Ukrainska i söder. Vilket skulle vara logiskt, då den baltiska operationsriktningen tidigare omfattade ett, relativt, stort geografiskt område.

Den ökade förbandsuppbyggnaden kommer leda till ett ökat övningsmönster inom MD V, något som tidigare identifierats, dock kommer troligtvis, 2017 års strategiska övning för Ryssland, som genomförs i MD V, blir ytterst viktig. Detta är bedömt det första tillfället man kan pröva och mäta om förstärkningen med dels 1. pansararmén dels de tre (3) nya divisioner har givit ökad operativ effekt. Varvid 2017, bedömt kommer innehålla ett än mer ökat övningsmönster i Östersjöregionen, än under 2016.

Huruvida man kommer lyckas genomföra denna förstärkning inom MD V, med hänsyn till den ekonomiska situationen i Ryssland,⁸ får vara oskrivet, dock har Ryssland Premiärminister, Dmitrij Medvedev, varit tydlig i december 2015. Genomförs ej reformprogrammet av Rysslands väpnade styrkor, så menar han på, kommer inte Ryssland finnas kvar som stat längre.⁹ Varpå man får se viljan att genomföra dels reformen av de väpnade styrkorna i Ryssland som hög, dels torde därmed indirekt viljan att upprätta de tre (3) divisionerna vara hög.

Som tidigare nämnts förefaller NATO förstärkning av dess östra medlemsstater därtill dess östra strategiska riktning, bestå av en ökad mängd förband som tillfälligt baseras i de östra medlemsstaterna. Därtill en (1) tung amerikansk brigad. Jämför man detta med den ryska förstärkningen av MD V, så är det i grunden ett slag i luften. Den ursprungliga försvarsplanen av NATO, för Polen och de baltiska staterna, som togs fram efter Georgien konflikten 2008, förespråkade minst nio (9) divisioner för att försvara Polen samt de Baltiska staterna.¹⁰

Därtill visar en nyligen publicerad studie av RAND, för att fördröja en rysk framryckning i de Baltiska staterna krävs minst sex (6) till sju (7) brigader, varav tre (3) måste vara tunga mekaniserade brigad.¹¹ Det vill säga, för att enbart vinna tid, för att kunna få in förstärkningar, krävs ytterligare sex (6) brigader. Därtill är den Amerikanska brigaden ejpredestinerad de baltiska staterna, utan den skall även kunna vara i Polen. Därmed är det en väldigt marginellförstärkning man genomför av de östra medlemsstaterna.

Således, förefaller NATO fortsatta strategi, vara en där man fullföljer satsningen på dess nya snabbinsatsstyrka, därtill förefaller man ej se ett reguljärt angrepp mot t.ex. de baltiska staterna som ett troligt scenario, utan ett lågintensivt scenario, där man ej passerar ”gränsvärdet” för Artikel 5, ses som det troliga.¹² Snabbinsatsstyrkan som skall bestå av cirka 5,000 soldater skall ha en förmåga att inom 48 timmar påbörja förflyttning, därefter skall en större styrka, på cirka 25,000 soldater, kunna följa upp efter några veckor.¹³

Värt att notera med NATO synsätt på dess östra flank, är ett som förefaller bygga på två grundfundament. Det ena är att man bygger sitt operativa tänkande på förvarning, det vill säga, man skall hinna påbörja aktivering av snabbinsatsförband, innan ett presumtivt angrepp kan ske. Det andra, är att man bygger den på att man har förmågan att förflytta förbanden, utan hinder, till sitt operationsområde, innan ett angrepp har påbörjats.

Dock så förefaller man ha problem med båda grundfundamenten. Ser man till förmågan till underrättelsetjänst, så har både USA och NATO vid ett flertal tillfällen, enligt dem själva, blivit överraskade av Rysslands s.k. beredskapskontroller.¹⁴Därtill så förefaller man missbedömt Rysslands operativa intentioner dels vid annekteringen av Krimhalvön¹⁵ dels vid starten av den, just nu pågående, militära operationen i Syrien.¹⁶ Varvid deras förmåga i dagsläget, för att identifiera och tyda ryskt militär agerande, samt intentioner, får ses som relativt svag.

Därtill tillkommer Rysslands förmåga att blockera tillförsel av NATO förstärkningar till de Baltiska staterna i dagsläget, något som Chefen för de Amerikanska styrkorna i Europa, Ben Hodges, delgav i december 2015.¹⁷ Förmågan att blockera ett område benämns i militära termer A2/AD, Anti-Access/Area-Denial, en lämplig svensk militär term saknas i dagsläget. Bedömt avses södra Östersjöområdet i Generallöjtnant Hodges uttalande, med hänsyn till räckvidd på nu befintliga system i Kaliningrad Oblast.

Förnekas sjövägen och/eller luftvägen, återstår landvägen. Där den mest beprövade och snabbaste metoden är transport på järnvägen till ett avlastningsområde. Dock saknar man i dagsläget, inom NATO, utrustningen för större järnvägstransporter.¹⁸ Vilket skulle innebära landsvägstransport samt förflyttning, vilket dels är långsamt dels är sårbart. Därtill tvingas man passera det s.k. ”Suwalki passet”¹⁹ vilket är ett mindre geografiskt område mellan Kaliningrad Oblast och Belarus där Polen och Litauen möts, vilket mycket enkelt skulle kunna blockeras med indirekta bekämpningsmetoder.

En effekt av detta, blir således att NATO kanaliseras längre norrut, för att kunna förstärka de baltiska medlemsstaterna. Vilket blir en, naturlig, sidoeffekt av A2/AD,²⁰ förnekar man en part ett område, trycks denna i en annan riktning. Vilket innebär att mellersta och norra Östersjön i dagsläget, är högst intressant för NATO och Ryssland.

Då Södra Östersjön är stängd för NATO förband, innebär det i praktiken att all form av intransport måste ske över svenskt territorium för att kunna förstärka de baltiska staterna. Detta kan genomföras på två (2) sätt, antingen via lufttransport eller intransport med fartyg på västkusten, därefter landsvägstransport till den svenska östkusten för att där genomföra sjötransport, över Östersjön till de baltiska staterna.

Slutsats

Den påbörjade och nyss annonserade styrkeuppbyggnaden inom MD V ökar tydligt Rysslands förmåga att genomföra reguljär väpnad strid i Östersjöregionen. Då MD V, bedömt i dagsläget, har tre operationsriktningar och därmed kan avdela en armékår i respektive operationsinriktning. NATO nuvarande styrkeförhållande och i dagsläget annonserade ökning, kräver fortfarande omfattande transporter av förband till Östersjöregionen i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Bejakar vi den tidigare historiken, där NATO och USA förefaller ha svårigheter att förutsäga Rysslands militära agerande. Därtill att Ryssland i dagsläget har förmågan att blockera södra Östersjön. Får vi se det som högst sannolikt att det kan bli en kapplöpning kring delar av det svenska fastlandet, av både NATO och Ryssland i händelse av en konflikt mellan de två parterna i Östersjöregionen. Där den ena parten måste utnyttja territoriet för att genomföra styrkeförstärkningar och den andra parten måste påverka förmågan, bedömt med fjärrbekämpningsmedel, att genomföra förstärkningar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

European Command 1(Engelska)

Foregin Policy 1(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)

Rysslands Försvarsministerium 1(Engelska)

Stratfor 1(Engelska)

Sveriges Television 1(Svenska)

TASS 1(Engelska)

The Guardian 1(Engelska)

The Wall Street Journal 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

The Washington Times 1(Engelska)

Vedomosti 1(Ryska)

Voyenno-promyshlennyy kuryer 1 (Ryska)

Shlapak, David A. Johnson, Michael W. Reinforcing Deterrence on NATO’s Eastern Flank. Santa Monica: Rand Corporation, 2016.

Hedenskog, Jakob (red). Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013.

Slutnoter

¹Reuters. Kiselyova, Maria. Devitt, Polina. Russia to deploy new divisions on Western flank, form nuclear regiments. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-army-idUSKCN0UQ0YA20160112Hämtad 2016-01-07

²Reuters. Emmott, Robin. Armed with new U.S. money, NATO to strengthen Russia deterrence. 2016. http://www.reuters.com/article/us-nato-russia-idUSKCN0VE1QAHämtad 2016-01-07

³The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Expected to Approve Expansion of Troop Deployments on Eastern Flank. 2016. http://www.wsj.com/articles/nato-expected-to-approve-expansion-of-troop-deployments-on-eastern-flank-1454680933Hämtad 2016-01-07

⁴Vedomosti. Nikolskiy, Aleksey. Zapadnuyu granitsu Rossii prikroyut tri novyye divizii. 2016. http://www.vedomosti.ru/politics/articles/2016/01/13/623777-granitsu-prikroyutHämtad 2016-02-07

⁵Voyenno-promyshlennyy kuryer. Ramm, Aleksey. Reinkarnatsii v Vooruzhennykh Silakh. 2016. http://vpk-news.ru/articles/28914Hämtad 2016-02-07

⁶Russian Defence Ministry. Russian Armed Forces tasks for 2016. 2015. http://eng.itogi2015.mil.ru/tasks2016Hämtad 2016-02-07

⁷TASS. Russia plans to form three west-oriented army divisions in 2016 — defense minister. 2016. http://tass.ru/en/defense/848904Hämtad 2016-02-07

⁸Reuters. Winning, Alexander. Kiselyova, Maria. Korsunskaya, Darya. UPDATE 1-Russia FinMin: budget to be short of over $38 bln at current oil price. 2016. http://www.reuters.com/article/russia-finmin-rouble-idUSL8N1500BL Hämtad 2016-02-07

⁹Reuters. Kelly, Lidia. Russian PM: we’ll stick to defence spending plans. 2015. http://www.reuters.com/article/russia-medvedev-defence-idINR4N13Q02B20151209Hämtad 2016-02-07

¹⁰The Guardian. Traynor, Ian. WikiLeaks cables reveal secret Nato plans to defend Baltics from Russia. 2010. http://www.theguardian.com/world/2010/dec/06/wikileaks-cables-nato-russia-balticsHämtad 2016-02-08

¹¹Shlapak, David A. Johnson, Michael W. Reinforcing Deterrence on NATO’s Eastern Flank. Santa Monica: Rand Corporation, 2016, 8.

¹²The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Works to Adapt to More Ambiguous Warfare Techniques. 2016. http://www.wsj.com/articles/nato-works-to-adapt-to-more-ambiguous-warfare-techniques-1454928411Hämtad 2016-02-08

¹³The Wall Street Journal. Bendavid, Naftali. NATO Completes Plans for ‘Spearhead’ Force. 2015. http://www.wsj.com/articles/nato-pledges-support-for-ukraine-no-word-on-weapon-1423139719Hämtad 2016-02-08

¹⁴United States European Command. Senate Armed Services Committee Opening Statement by General Phil Breedlove, Commander, U.S. European Command. 2015. http://eucom.mil/media-library/article/33031/senate-armed-services-committee-opening-statement-by-general-phil-breedlove-commander-u-s-europeanHämtad 2016-02-09

¹⁵The Wall Street Journal. Entous, Adam. Barnes, Julian E. Gorman, Siobhan. U.S. Scurries to Shore Up Spying on Russia. 2014. http://www.wsj.com/articles/SB10001424052702304026304579453331966405354Hämtad 2016-02-09

¹⁶The Washington Times. Taylor, Guy. Congress investigates U.S. intelligence failures on Russian aggression in Syria. 2015. http://www.washingtontimes.com/news/2015/oct/8/congress-investigates-us-intelligence-failures-rus/?page=allHämtad 2016-02-09

¹⁷Sveriges Television. Olsson, Jonas. Amerikansk toppgeneral varnar: Ryssland kan blockera Östersjön. 2015. http://www.svt.se/articles/amerikansk-toppgeneral-varnar-ryssland-kan-blockera-ostersjon/Hämtad 2016-02-09

¹⁸The Wall Street Journal. Fidler, Stephen. NATO Struggles to Muster ‘Spearhead Force’ to Counter Russia. 2014. http://www.wsj.com/articles/nato-struggles-to-muster-spearhead-force-to-counter-russia-1417459067Hämtad 2016-02-09

¹⁹Foreign Policy. McLeary, Paul. Meet the New Fulda Gap. 2015. http://foreignpolicy.com/2015/09/29/fulda-gap-nato-russia-putin-us-army/Hämtad 2016-02-09

²⁰Stratfor. How Modern Warfare Works. 2015. https://www.stratfor.com/image/how-modern-warfare-worksHämtad 2016-02-09

Geopolitiken talar för Nato

av Mike Winnerstig Under många år, för att inte säga decennier, var begreppet ”geopolitik” i praktiken bannlyst från svensk säkerhetspolitisk debatt, både inom universitetsvärldens ram och i den praktiska säkerhetspolitiken – i alla fall som den formulerades av politiker och diplomater. De som till äventyrs försökte använda geopolitisk teori för att förklara världspolitiska skeenden efter […]

Finland och Sverige – hand i hand in i Nato?

Nedanstående inlägg av mig finns också på http://kkrva.se/finland-och-sverige-hand-i-hand-in-i-nato/

I debatten tas det ofta för givet att Sverige och Finland måste följas åt vid ett eventuellt inträde i Nato. Svaret är inte självklart. Finlands militärstrategiska situation är inte densamma som Sveriges, något som kan leda till andra slutsatser.

Ur svensk synvinkel är en Natoanslutning en tämligen uppenbar lösning för att öka såväl Sveriges som grannländernas säkerhet och för att bidra till ökad stabilitet i regionen. Såväl Nato som Ryssland har klara behov av att kunna utnyttja svenskt territorium vid en eventuell konflikt i Östersjöområdet. Nato behöver utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för att kunna försvara Baltikum. I Rysslands fall gäller det att förhindra Nato att göra det. Ett svenskt medlemskap i alliansen skulle bidra till att minska Rysslands möjligheter att billigt och enkelt ”låna” svenskt territorium och också öka Natos möjligheter att ingripa till stöd för sina baltiska medlemmar. Rysslands möjligheter, och därmed också förhoppningsvis vilja, att använda, eller hota med, militära maktmedel gentemot de baltiska staterna skulle minska.

Det finns två grundläggande skäl till att Finlands situation skiljer sig från Sveriges:

– finskt territorium är inte lika avgörande för Nato som svenskt när det gäller att stödja Baltikum vid en allvarlig kris eller en konflikt,

– den nyckelroll finskt territorium, främst norra Finland, kan ha i avsevärt fler scenarier än bara en konflikt i Östersjöområdet, något som skulle accentueras av ett finskt medlemskap i Nato.

Till detta bör läggas Finlands och Rysslands gemensamma krigshistoria, en ofta viktig faktor i ryskt tänkande.

Att utnyttja finskt territorium, främst luftrum, skulle visserligen ge Nato fördelar vid en eventuell konflikt som berör Baltikum, men de fördelarna är begränsade jämfört med att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium. Dessutom har Ryssland redan idag tämligen goda möjligheter att påverka flygoperationer över Finland med luftvärnssystem grupperade i anslutning till den finsk-ryska gränsen. Behovet för Ryssland av att ta, ”låna”, finskt territorium för att försvåra Natooperationer i Baltikum är inte akut.

Något som antagligen är avsevärt värre sett med ryska ögon, än att Natoflygplan skulle kunna flyga över Finland för insatser i Baltikum, är det presumtiva hot som ett Natoanslutet Finland (tillsammans med andra) skulle kunna innebära mot baskomplexen i Murmanskområdet – hemmahamnarna för Rysslands ubåtsburna andraslagsförmåga. En förmåga som i kärnvapenlogiken utgör garanten för att inte kunna bli utsatt för ett förstaslag med kärnvapen och sedan inte ha möjligheter att slå tillbaka. Avskräckningspotentialen i MAD-doktrinen (Mutual Assured Destruction) skulle kunna minska. Till skillnad från svenskt territorium som är intressant främst kopplat till en konflikt eller kris i Östersjöområdet så innebär detta att finskt territorium kan vara avgörande även vid helt andra konflikter, även sådana som inte berör det nordiska området direkt. För Ryssland utgör skyddet av Murmanskregionen ett helt avgörande nationellt säkerhetsintresse.

Murmansk ligger bara 150 kilometer från finska gränsen. Ett inte så värst stort avstånd, ett fåtal minuter med flyg, ca 40 minuter med helikopter eller kanske en halv dag med stridsfordon (förutsatt att man inte möter motstånd). Skulle Ryssland se ett ökat hot mot Murmansk kopplat till ett finskt Natomedlemskap, vilket är troligt, skulle man antagligen se sig tvungen att kraftigt öka sin militära kapacitet i området. Sannolikt skulle man också generellt sett förstärka sin förmåga för att kunna genomföra operationer mot Finland. Det går inte att se norra Finland som ett operationsområde skilt från resten av landet. Det skulle i sin tur innebära att Finland som Natomedlem antagligen skulle stå inför en starkare motståndare i händelse av en militär konflikt än vad som annars kanske vore fallet. Något som för finsk del vore speciellt bekymmersamt med hänsyn till den långa landgränsen mot Ryssland. Man skulle ha behov av stöd med främst markstridsförband, en resurs som Nato skulle ha mycket svårt att stå till tjänst med, speciellt i tidiga skeden.

Här kan man se en viss parallell med Stalins krav på finskt territorium år 1939 för att öka ”skyddszonen” runt dåvarande Leningrad (i dag St. Petersburg), på den tiden ett vitalt ryskt strategiskt intresse. Intressant nog såg marskalken Mannerheim den militära logiken i de ryska kraven och var beredd till tämligen långtgående eftergifter. Vilken slutsats som bör dras är inte självklar. Den ena kan vara; om man inser och är beredd att anpassa sig till en stor grannes ”legitima skyddsbehov” så finns chansen att man kan undvika en konflikt. Alternativt, har man inte starka vänner så måste man böja sig för grannens krav eller slåss ensam.

I Ryssland har man säkert inte heller glömt bort att en tysk armékår under det andra världskriget anföll i riktning Murmansk från en utgångsgruppering i norra Finland. Ett liknande upplägg, fast denna gång i Natoregi och där flygstridskrafter är den kanske avgörande komponenten, är sannolikt något som inte är en främmande tanke för generalstaben i Moskva, eller historiemedvetna ryska politiska ledare. För att skapa en skyddszon mot dagens hot skulle norra Finland vara ett viktigt område. Moderna luftvärnssystem grupperade i norra Finland skulle kunna påverka Nato flygsystem ända ned till Narvik i Norge. De skulle även omöjliggöra, eller åtminstone avsevärt försvåra, för Nato att utnyttja baser i norra Sverige t ex Luleå. Dessutom skulle ett sådant upplägg kraftigt öka möjligheterna att understödja egna (ryska) flygoperationer mot Norge och angränsande områden.

Invändningen att ett finskt Natointräde inte borde innebära något ökat hot mot Murmansk då Natolandet Norge redan gränsar till Ryssland har klara svagheter. Det främst av två skäl: det vore svårt för Nato att genomföra en större upplagd operation i riktning Murmansk utan att använda finskt landterritorium och luftrum och det skulle också göra det svårare och mer riskfyllt för Ryssland att utvidga skyddszonen runt Murmansk i ett krisläge. Sammantaget, ett finskt Natointräde skulle i ryska ögon antagligen öka hotet mot Murmansk och också göra det svårare att vidta egna motåtgärder, d v s ”låna” delar av finskt territorium.

Här skulle man eventuellt kunna börja luta åt tanken att då finskt territorium sannolikt inte är avgörande för operationer kopplade till en konflikt i Baltikum och framförallt att Ryssland aldrig får tro att ett angrepp mot Murmanskområdet kan ske via Finland skulle tala för en fortsatt finsk militär alliansfrihet. Den sannolikt starka ryska respekten för Finlands vilja och förmåga att försvara sig, grundlagd under såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget, är också en faktor som bör vägas in. Rysslands vilja att angripa Finland är sannolikt begränsad, det så länge man inte uppfattar Finland, eller operationer via Finland, som ett starkt hot.

Ett sådant resonemang har dock tre allvarliga svagheter som måste tas med i finska bedömningar:

– är det sannolikt att ryska beslutsfattare kommer tro att Finland, även om landet står utanför Nato, ändå inte kommer göra gemensam sak med alliansen vid en allvarlig kris eller vid ett krig i det nordiska området?

– är det överhuvudtaget rimligt att tro att Finland, främst då norra Finland, inte kommer beröras av en konflikt mellan Nato och Ryssland givet områdets strategiska betydelse för båda parter – liknande de svenska resonemangen avseende Gotland kopplat till en allvarlig kris eller en konflikt i Baltikum?

– riskerar Finland att än en gång att behöva slåss ensamt mot Ryssland?

Avgörande för svaren på dessa tre frågor är hur man i Finland tror att ryska beslutsfattare ser på Finland. Hur sannolikt är det att man i Moskva kommer att tro att Finland verkligen kommer förhålla sig ”neutralt” vid en allvarlig kris eller en konflikt i dess närområde? Landet är ju medlem i EU och tillhör kulturellt och ekonomiskt väst. Är det också troligt att Finland inte kommer honorera EU-solidaritetsklausul om något baltiskt land blir angripet? Kommer inte Finland se avgörande nationella intressen hotade om Ryssland skulle få ett avgörande inflytande i Baltikum eller till exempel ockuperade Gotland? I det senare fallet skulle ju Finland i praktiken skäras av från i stort sett all handel med omvärlden (att Sverige inte skulle bli indraget i en konflikt i Östersjöområdet kan knappast utgöra en planeringsförutsättning i Helsingfors, än mindre i Moskva). Kommer Nato bry sig om vad Finland tycker och säger om Nato skulle se det som fördelaktigt att t ex utnyttja finskt luftrum för operationer till stöd för Estland eller riktade mot Murmanskområdet – kommer Finland då ingripa med våld för att hindra sådana? Det med sina amerikanskbyggda flygplan och amerikanska jaktrobotar? Innebär inte Finlands allt tätare samarbete med Nato i form av övningar, ökad interoperabilitet, deltagande i olika Nato styrkeregister mm, att Finland redan i praktiken gjort sitt val?

Med ryska ögon kanske det därför ändå är bäst att i händelse av en allvarlig kris eller en konflikt som rör Baltikum eller Ishavsområdena gardera sig genom att tidigt besätta delar av finskt territorium, t ex norra Finland och Åland innan Finland begär och eventuellt får stöd från Nato.

Finland måste också göra bedömningen i vad mån det finns risk att Ryssland kan anse sig behöva flytta fram skyddet kring Murmanskregionen kopplat till kriser eller konflikter i andra delar av världen. Inte bara vid sådana som rör det finska närområdet.

Det finska dilemmat är att det är omöjligt att förutse vilka slutsatser de ryska bedömningarna kan leda till. Är finsk militär alliansfrihet, och att Finland därmed skulle utgöra ett ”no go” område för Nato, ett trovärdigt alternativ i ryska ögon eller inte? Om inte, riskerar man då återigen att ensam behöva slåss mot en stormakt i väntan på improviserad utländsk hjälp, som dessutom kanske aldrig kommer eller kommer för sent?

Ytterligare en faktor som inte kan utelämnas vid överväganden rörande ett eventuellt finskt Natointräde är kärnvapenaspekten. Den alltmer ökande ryska kärnvapenförmågan och diskussionerna i Ryssland om att använda kärnvapen även vid begränsade krig, eller t o m se dem som ett ”deeskaltionsinstrument”, öppnar upp för kärnvapenutpressning. Med vilka medel skulle Finland möta ett sådant hot om man inte kan lita till den avskräckningsfaktor som Nato innebär?

Sammantaget, även om Ryssland sannolikt skulle se ett finskt Natointräde som ett ökat hot mot sina vitala ”legitima säkerhetsintressen” talar det mesta för att Finlands säkerhet skulle stärkas genom ett medlemskap i alliansen. Sannolikheten för att Finland skulle kunna stå utanför en eventuell konflikt mellan Nato och Ryssland ter sig liten, båda parter har för mycket att förlora om den andre kan få tillgång till finskt territorium. Risken för att ensamt behöva föra krig mot en stormakt skulle elimineras. Likaså skulle risken att utsättas för kärnvapenutpressning minska.

Svaret på den inledande frågan ”är ett finskt Natomedlemskap kopplat till ett svenskt” är nej. En gemensam anslutning till alliansen skulle visserligen innebära fördelar för båda länderna men det finns inga avgörande motiv för Finland att vänta på Sverige, egenintresset borde här väga tyngre. Nato är viktigare än Sverige.

Karlis Neretnieks

Twitter: @neretnieks

Blogg: karlisn.blogspot.se

P.S. Att det inte förs några resonemang i artikeln om ett svensk-finskt samarbete som ett alternativ till en Natoanslutning beror på att en sådan ”allians” inte skulle bidra nämnvärt till en ökad säkerhet för Finland, eventuellt tvärtom. Den skulle visserligen kunna innebära smärre fördelar, som t ex att finska sjö- och luftstridskrafter skulle kunna basera i Sverige men någon substantiell militär hjälp från Sverige finns knappast att få. Sverige har helt enkelt inga resurser med vilka att stödja Finland. Möjligheten för Finland att stå utanför en eventuell konflikt i Östersjösjöområdet skulle dessutom minska jämfört med dagens situation. Sverige kommer med allra största sannolikhet dras med i en sådan konflikt Det speciellt i ljuset av Sveriges begränsade militära förmåga – något som inbjuder till ett angrepp. Därmed vore Finland också indraget. Beroende på om konflikten kan begränsas till Östersjöområdet eller inte (d v s uppfattar Ryssland att det finns ett hot Murmanskområdet eller inte) så finns det vissa, om än begränsade, möjligheter för Finland att stå utanför. Paradoxalt nog, en ”Sverigeallians” är kanske det sämsta alternativet av alla – man dras med ännu större sannolikhet med i en konflikt, det samtidigt som man inte garanteras någon hjälp, varken från Sverige eller Nato.

En arméchef och framing-effekter

Splitterskyddade Archerhaubitsar grupperade i Boden inför Armén Markstridsdagar. Foto: Mattias Nurmela/Försvarsmakten

”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”

Programmet till Arméns markstridsdagar väckte förra veckan stor uppmärksamhet och även irritation när det framkom att Arméchefen generalmajor Anders Brännström inskärpte i sin personal att Sverige kan vara i krig om några år. Sedan detta blev offentligt har det kommit flera olika reaktioner som gått från att Arméchefen är en krigshetsare, till att han har har gjort en helt annan analys än övriga Försvarsmakten och för delen också regeringen samt att Arméchefen använder ett rakt budskap. Jag finner det intressant att titta på vad som faktiskt uttalats (skrivits) av Arméchefen samt reaktionerna och sätta detta i ett perspektiv med framing-teori.

Framing effect-teorin började formuleras på 80-talet och handlar om hur människor uppfattar ett information som läggs framför dem av t.ex. media eller politiker utifrån hur informationen formulerats, t.ex. genom ordval. Daniel Kahneman och Amos Tversky är två av de forskare som varit banbrytande inom framing-teorin som gren av psykologin och erbjuder i artikeln Choices, Values and Frames en utmärkt illustration till hur framing fungerar i form av ett experiment om chans och risk som de genomförde med 152 deltagare:

”Problem 1 (N = 152): Imagine that the U.S. is preparing for the outbreak of an unusual Asian disease, which is expected to kill 600 people. Two alternative programs to combat the disease have been proposed. Assume that the exact scientific estimates of the consequences of the programs are as follows:

If Program A is adopted, 200 people will be saved. (72%)
If Program B is adopted, there is a one-third probability that 600 people will be saved and a two-thirds probability that no people will be saved. (28%)
Which of the two programs would you favor?”

Resultatet blev alltså att 72 % av deltagarna valde programmet som visade att 200 personer skulle räddas, medan 28 % föredrog alternativet där det fanns en tredjedel chans att rädda alla, men dubbelt så stor risk att ingen skulle kunna räddas.

Det intressanta blev sedan när Kahneman och Tversky vände på frågan:

”Problem 2 (N = 155): If Program C is adopted, 400 people will die. (22%)
If Program D is adopted, there is a one-third probability that nobody will die and a two-thirds probability that 600 people will die. (78%)”

Vid en jämförelse av alternativen i program 2 med dem i alternativ 1, ser man att de är identiska. Skillnaden är hur de förmedlas, vilket också får ett drastiskt resultat i hur respondenterna gör sina val.

På vilket sätt är då framing-teorin intressant för Arméchefens ord? Låt oss återigen titta på citatet från programmet:

”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”

Intressanta meningsbärare i citatet är naturligtvis vem, vad och när. Sverige, kan och några år. ”Kan” beskriver i det här fallet inte ett kunnande, utan en möjlig utveckling. Inte absolut, ej heller sannolik, utan just möjlig utveckling. ”Några år” är plural och används vanligen om 2-4, även om betydelsen är högst subjektiv. Det antyder att det inte är idag eller imorgon, som vissa verkat tolka det. Däremot kan man inte utesluta risken för det här året eller nästa.

Slutsatsen blir därmed att Arméchefen anser det finnas en viss risk att Sverige kan vara inblandat i ett krig under de närmaste två-fyra åren. Krig med vem och hur, är nästa frågor som ställts. Här har diskussionerna i media med invändning mot Arméchefens ord snurrat runt att Sverige ju enligt bedömningarna inte i något scenario riskerar ett enskilt anfall mot svenskt territorium och just därför skulle Arméchefen fara med osanning.

Återgår man till Arméchefens ord så finns det ingenstans uttalat vem Sverige skulle vara i krig med, än mindre i vilken kontext Sverige skulle vara i krig (enskilt angrepp mot Sverige, angrepp mot Sverige som del av ett större angrepp mot länder i närområdet – eller för den delen Sverige som angripare mot andra länder, även om det vore mest osannolikt). Det är också här det blir intressant att lägga framing-teorin över Arméchefens ord. Finns det ett annat sätt att säga just det som Arméchefen uttryckt? Absolut.

”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas. Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde.”

Läser man noggrant citatet ur 2015 års försvarsbeslut (inriktningsbeslut) så är det i princip det som Arméchefen uttryckt – men med andra formuleringar, precis såsom illustrerat av Kahneman och Tversky i deras experiment inom framing-teorin.

”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land”
= Om Sverige befinner sig i krig så är även våra grannländer i krig

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt”
= Man kan inte utesluta ett enskilt väpnat angrepp, men det sannolikaste är att Sverige angrips samtidigt som andra länder (vilka de är kan man funderar vidare på).

”Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas.”
= Kriser och incidenter, liksom hot om angrepp är inte att jämställa med krig. Sannolikheten för att Sverige befinner sig i en kris, en incident eller blir hotat med ett militärt angrepp är låg, men inte noll

”Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde.”
= Här får vi reda på att risken en kris, en incident eller hot om militärt angrepp mot Sverige har ökat p.g.a. Rysslands agerande och då måste man fastställa från vilken nivå ökningen skett. I det föregående inriktningsbeslutet från 2009 hette det nämligen att ”Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas.”

Märk också noga att 2015 års inriktningsproposition inte nämner något om sannolikheten för att ett krig bryter ut i närområdet, där fler länder än Sverige och grannländerna angrips.

Låt oss slutligen fundera ytterligare en gång över syftet med försvarsbudgeten och hur denna har motiverats? Har det inte varit med undertonen att det finns en risk för att Sverige hamnar i krig? Om Sverige inte skulle kunna hamna i krig, vad är i så fall syftet med att återta försvarsplanering för att försvar Sverige? Att återupprätta en reguljär militär närvaro på Gotland i form av en mekaniserad stridsgrupp? Att påbörja ett återtagande av civilt försvar? Säpo har också rapporterat i sin årsredovisning att främmande makt genomför krigsförberedelser mot Sverige. Ryssland har flera gånger genomfört simulerade flyganfall mot Sverige (t.ex. ”ryska påsken”) liksom våra grannländer, samt hotat våra grannländer med kärnvapen. Man kan också läsa vad den norska generalinspektören för Armén sade till tidningen Dagbladet igår. Motsäger något av detta Arméchefens ord?

Framing-teorin har en stark förklaringskraft för den uppståndelse som Arméchefens ord väckt. Han uttrycker som synes samma sak som andra officiella dokument, men på ett rakare sätt. Återigen understryks därför vikten av att faktiskt fundera över vad ett stycke information eller budskap faktiskt innebär i förhållande till hur man instinktivt tolkat det.

Lyssna gärna också på intervjun med Arméchefen i Studio Ett där han ge möjlighet att tala djupare om de så diskuterade orden och deras innebörd.

Oh, and one more thing…

I fredags släppte NATO sin årsrapport för 2015, där Jägarchefen idag uppmärksammade en formulering om utvecklingen i Europa (s.19):

”Over the past three years, Russia has conducted at least 18 large-scale snap exercises, some of which have involved more than 100,000 troops. These exercises include simulated nuclear attacks on NATO Allies (eg, ZAPAD) and on partners (eg, March 2013 simulated attacks on Sweden), and have been used to mask massive movements of military forces (February 2014 prior to the illegal annexation of Crimea) and to menace Russia’s neighbours.”

Att det minst en gång de tre senaste åren övats anfall med kärnvapen på Sverige – skulle det motsäga vare sig Arméchefens ord eller orden i inriktningspropositionen? Knappast.

Grodmän, Illegalister och Stödnätverk – Del 1

Inledning

Denna inläggsserie kommer handla om de mer ljusskygga verksamheterna som förekom, under det kalla kriget, i vårt land. De har till del berörts tidigare på denna blogg, men de förtjänar vissa fördjupningar, framför allt, för att kunna utveckla resonemang, kring hur denna form av verksamhet, kan bedrivas i vår nuvarande tid. Detta inledande inlägg kommer fokusera på den rapporterade grodmansverksamheten i samband med främmande makt/makters ubåtsoperationer mot vårt land under det kalla kriget. Nationalitetsfrågan kommer ej beröras i detta inlägg, då man kan konstatera att dels länder i Östersjöregionen hade förmågan under det kalla kriget för genomförande av dessa operationer dels hade flertalet NATO länder samt Sovjetunionen förmågan, varav det ej ensidigt går att utpeka någon nation.

Sammanfattning

Främmande makt/makter har sedan mitten/slutet av 1960-talet genomfört inhämtning på svenskt territorium med hjälp av grodmän. Det övergripande målet har bedömt varit informationsinhämtning syftandes till krigsplanläggning samt krigsförberedelser mot Sverige. Den främmande makten eller makterna har varit villiga att ta väldigt höga risker för att nå sitt mål. Bedömt är denna verksamhet fortsatt en metod som en främmande makt eller makter kan tänkas utnyttja för att genomföra informationsinhämtning mot viktiga objekt i Sveriges kustnära områden.

Analys

Under hösten 2015, fattades det beslut av regeringen att, till del, avhemliga en tidigare kvalificerat hemlig handling, ”Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987”. Denna handling berör bl.a. främmande makts grodmansverksamhet. Informationen i denna handling gör att man till del kan börja värdera andra uppgifter som publicerats, främst av tidigare militär personal, rörande grodmansverksamheten.

Den första rapporterade grodmansobservationen, som kan tänkas härledas till främmande makts undervattensverksamhet, är från 1969,¹var och hur denna observation genomfördes är fortfarande sekretessbelagt, men fenomenet är således inte nytt och var inte heller nytt under 1980-talets ubåtsjakter.

Intressant att notera i sammanhanget, är en till Sverige avhoppad Sovjetisk fartygskapten under inledningen av 1970-talet, som delgav uppgifter, om hur ha, hade transporterat dykare från hamnar i Baltikum, för att släppa dessa nära den svenska kusten.²Frånstedt, nämner även att Säkerhetspolisen innan detta, hade fått uppgifter om dykare i skärgården men inga båtar i närheten, här får det förutsättas att det ej fanns landförbindelse till dessa platser där observationerna genomfördes.

Dessa två uppgifter, torde innebära att främmande makts grodmansverksamhet, riktad mot Sverige, måste påbörjats under senare del av 1960-talet, givetvis kan det skett tidigare än så. Men, säkerhetspolisen förefaller fått rapporter om det under den tidsrymden, Försvarsmaktens första rapporterade observation är från 1969. Så före slutet av 1960-talet kan det ej rört sig om någon systematisk verksamhet, än mindre någon större omfattning, som verksamheten genomförts av främmande makt.

Totalt mellan 1969 till 1982 inrapporterades 13 händelser³ som kunde tyda på att främmande makt hade genomfört undervattensverksamhet med grodmän i svenska vatten. Någon särskild bedömning förefaller ej genomförts i den nu avhemligade rapporten för perioden 1969-82, jämfört med 1995 års ubåtskommission, där även en bedömning genomförs. Samtidigt är det fullt möjligt att en bedömning, kan finns gömd, bakom de fortsatt sekretessbelagda delarna i rapporten från 1987.

Men vad är det då för observationer som genomförts under perioden 1969-82? I den avhemligade rapporten beskrivs hur en tillsyningsman vid ett tillfälle 1975 rundar en udde, varpå han där ser en dykare lämna en kobbe, observationsavståndet är ett tiotal meter. I det aktuella området fanns ett kustartilleribatteri.⁴Kommendören av 1. Graden, Nils-Ove Jansson, beskriver i sin bok, Omöjlig Ubåt, två händelser under perioden 1969-82, avseende grodmansverksamhet.

Den ena observationen är från 1973, då en yrkesofficer som sitter post i anslutning till en strandkant, helt plötsligt observerar hur en dykare stiger upp ur vattnet vid strandkanten. Precis när dykaren skulle ta av sig cyklopögat, hälsar officeren han välkommen upp ur vattnet, då han trodde det var en svensk attackdykare, dykaren vände sig då om och hoppade ned i vattnet.⁵

Bild 1. Observationer vid Skramsö 1973, 1975.

Den andra observationen är från 1975, under en beredskapsövning vid Musköbasen, upptäcker en dubbelpost vid ett väl maskerat postställe, hur en dykare kliver upp ur vattnet. Dykaren upptäcker inledningsvis inte dubbelposten, när han väl upptäcker dem så kastar han sig snabbt ned i vattnet och försvinner.⁶ Båda dessa observationer genomfördes på Stora Skramsö, observationen vid 1973 genomfördes på dess södra del och den vid 1975 på dess norra del. Stora Skramsö ligger precis vid Muskö basen.

Under den formativa perioden (1969-1982) för grodmansverksamheten, förefaller verksamheten dels varit ringa i omfattning mtp. antalet inrapporterade observationer. Dels varit inriktad mot skyddsvärda objekt såsom baser och befästningar. Givetvis kan verksamheten varit högre, men ser man till den övriga undervattensverksamheten under den aktuella tidsperioden,⁷så är den även ringa i sin rapportering. Därför kan man förutsätta att det ej varit en utbredd verksamhet. Vilken metod för intransport av grodmännen som varit dominerande går ej att avgöra mest troligt är det en kombination av ubåt och fartyg. Av fartyg kan det, bedömt, dels vara fartyg med utländskt flagg dels med svenskt flagg.

Bild 2. Fördelning av observationer, 1981-94.

I ubåtskommissionens rapport från 1995, berörs grodmansverksamheten till del, varav den kanske viktigaste informationen, inte är redovisningen av olika händelser, utan en sammanställning av antalet observationer mellan 1981 till 1994. Antalet inrapporterade observationer är 239 stycken.⁸ Dessa har bedömts utifrån en sexgradig skala. Under 13 år, perioden 1969-82, genomförs lika många observationer av grodmän som år, kontra de 13 åren mellan 1981-94 då 239 rapporter inrapporteras. Vilket innebär en 18-faldig ökning. Dock ökar den övriga undervattensverksamheten markant också,⁹ varvid det är en relativt naturlig förklaring att verksamheten med grodmän även bör ha ökat under samma period.

Försvarsmakten rapporter 1983 till regeringen att det troligtvis ingår grodmansverksamhet inom ramen för den genomförda systematiska undervattensverksamheten av främmande makt,¹⁰ som man börjar få en bild av. Detta bör ses som den officiella tidpunkten, när man förstår, att främmande makt systematisk även utnyttjar grodmän för sin verksamhet på svenskt vatten. Därtill, rapporterar man även att den genomförda, grodmansverksamheten av främmande makt, förefaller vara riktad mot skyddsvärda föremål.

Fortfarande är fenomenet med grodmansverksamhet inom ramen för främmande makts undervattensverksamhet i huvudsak okänd utanför Försvarsmakten, troligtvis även inom Försvarsmakten. Detta kommer ändras radikalt, vid den medialt väldigt uppmärksammade ubåtsjaktoperationen som genomförs i Karlskrona skärgård, under februari och mars månad 1984.¹¹ Vid denna ubåtsjaktoperation kommer dykare för första gången rapporteras av media.¹² Detta kommer föranleda en ökning i rapporteringen, av grodmansverksamhet, de kommande åren.¹³

Men vilka observationer genomförda man innan ubåtsjaktoperationen 1984 i Karlskrona skärgård? Den 27SEP1983 observerar en tillsyningsman tre (3) grodmän vid minspärrtroppen på Lerskär. En (1) grodman befann sig vid strandkanten och två (2) i vattnet. Grodmännen förefaller genomfört någon form av mätning, då en mätlina utnyttjades. Tillsyningsmannen kunde observera dykarna, under cirka tio (10) minuter,¹⁴ innan grodmännen upptäckte han och dessa dök.¹⁵ Detta var förövrigt samma tillsyningsman som genomförde en observation 1975, som nämnts tidigare, samt en observationen 1969, bedömt den första. Observationen kom att föranleda en särskild utredning som genomfördes av dåvarande chefen för statens haverikommission, Göran Steen, enligt utredningen så rörde det sig mest troligt om att främmande makt var verksam vid minspärrtroppen.¹⁶

Vid ubåtsjakten i Sundsvall, under april-maj månad 1983,¹⁷nämner Bo Theutenberg i sina memoarer att rykten går om att grodmän syns i land, varpå han skriver ett PM kring det folkrättsliga agerandet i händelse av att dessa skulle infångas.¹⁸Troligtvis har grodmän varit verksamma på Alnö, då UD folkrättsligt ansvarige väljer att skriva ett PM om det, dock nämns Alnö ej i ÖB avhemligade rapport.

Bild 3. Geografiskt område för observation vid Almö.

Därefter inträffar Almö. Den 29FEB1984 observerar en postering i bildförstärkare hur en grodman kliver upp ur vattnet och påbörjar framryckning på land. Detta föranleder att polisen larmas och en hundförare med hund sätts in för att spåra grodmannen. Hundpatrullen får upp ett spår från stranden, som går vidare till ett torn på Almö, därefter går spåret spikrakt, västerut, över ön, till stranden på öns västra sida, där det slutar.¹⁹Den 03MAR1984, observeras ånyo en grodman vid Almö, denna gång på isen, en yrkesofficer tillsammans med sina soldater, observerar dykaren genom bildförstärkare och observerar dykutrustning på honom. Observationen föranleder att man öppnar verkanseld mot grodmanen.²⁰ Ett flertal andra incidenter och observationer inträffar även på Almö. I ÖB avhemligade rapport, tillsätter man hög tillförlitlighet, till observationerna på Almö.²¹

Utöver observationer säkrades även ett antal bevis på Almö. Bland annat upptäckts en långvågsantenn, samt nedgrävd nödproviant.²²Därutöver säkras även fotavtryck från en trolig dykarsko, samt en filmrulle som gömts i tornet på ön.²³ Hundars förmåga prövades även efter ubåtsjakten, för att verifiera om de verkligen kunde spåra en dykare, som förflyttat sig över land, detta löste de utan problem.²⁴

Vid en övningen i Stockholms skärgård, 1985, observerar en postering vid ett större förrådd för sjöminor, vad som förefaller vara en ytsimmande grodman. Observationen genomförs under 15 minuter av grodmannen, vid posteringen finns dokumentationsutrustning tillhanda. Fotografier tas, varvid bilderna senare visar en grodman som troligtvis förflyttade sig på ett undervattenstransportmedel.²⁵

Bild 4. Geografiskt område för observation vid Gålö.

I Stockholms skärgård, maj 1986, närmare bestämt vid Gålö, observerar en fågelskådare tidigt på morgonen, hur två (2) grodmän kommer upp ur vattnet, cirka 150 meter från hans position. Fågelskådaren har både dubbelkikare samt observationskikare till handa, han noterar hur de båda grodmännen försvinner in i skogen, förloppet tog cirka en (1) minut. Kort därefter kommer grodmännen tillbaka och försvinner med sin dykutrustning ned i vattnet. Fågelskådaren går till sin parkerade bil, då dyker en annan bil upp vid parkeringen och en man försvinner in i skogen, kort därefter kommer mannen tillbaka med ett mindre bylte, bredvid platsen där grodmännen gick upp samt där mannen vid parkeringen försvann in i skogen, går en kraftledningsgata.²⁶

Ovanstående exempel från 1970-talet och framåt är några av de exempel, som finns omskrivna kring den grodmannsverksamhet, som främmande makt förefaller bedrivit i svenska vatten. Grodmannsverksamheten förefaller under 1980-talet främst skett i samband med annan undervattensverksamhet,²⁷ i exemplet från 1985 där ett fotografi togs, fanns dock en civil fritidsbåt i anslutning till platsen, som kan tänkas varit involverad i verksamheten.²⁸Verksamheten förefaller främst bedrivits mot viktiga försvarsinstallationer såsom kustartilleribatterier, minstationer o.dyl.²⁹

Vad syftade då allt detta till? Bedömt handlade det främst om att genomföra informationsinhämtning, för krigsplanläggning och krigsförberedelser av främmande makt. Då huvuddelen av de rapporterade observationerna är vid eller i anslutning till viktiga militära installationer, blir det, den logiska slutsatsen. Men varför inte utnyttja civila? Bedömt låg många av installationerna till så att det skulle vara svårt, därtill fanns under det kalla kriget militära skyddsområden, där patrullering trots allt genomfördes, varav man var tvungen att kunna förklara sin närvaro som svensk medborgare och som utländsk ägde man ej tillträde. Detta ger i hand, att grodmän blir en metod att ta till.

Dessutom ville man bedömt bekräfta installationerna och få noggranna mätvärden, trots en möjlig tillgång till satellitspaning. Maskering och skenmål visade sig, t.ex. under flygkriget på Balkan, vid 1990-talets andra hälft, kunna lura även de mest avancerade system i den västerländska arsenalen, något som fortfarande gäller. En mindre del av verksamheten kan omfattat intransport av materiel för dels stödnätverk dels underrättelseoperatörer i Sverige, där andra metoder bedömdes som osäkra. Transportmetoder för att få grodmännen till det geografiska området, för att lösa sin uppgift, förefaller varit dels ubåt dels fraktfartyg möjligtvis även civila fartyg.

Är då utnyttjandet av grodmän något som fortfarande skulle fungera i dagsläget? Onekligen skulle det göra det, verksamheten torde till och med numera förenklats, markant, för en främmande makt, de militära skyddsområdena är borta. Skyddspatrulleringen vid känsliga objekt har troligtvis nedgått i samma takt som Försvarsmaktens storlek krympt, på tillgänglig personal, vilket även underlättar.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:

Verksamheten förefaller genomförts från mitten/slutet av 1960-talet och fortsatt intill det kalla krigets slut. Det är således en verksamhet med långsiktig planering som måste haft ett specifikt syfte över tiden i dess genomförande. Givetvis kan verksamheten stundtals skiftat karaktär, men det övergripande syftet bakom den torde varit informationsinhämtning i syfte till krigsplanläggning samt krigsförberedelser.
Man kan definitivt säga att främmande makt genomfört militära operationer på svensk mark, vilket de facto grodmansverksamheten blir, under det kalla kriget. Ett dolt krig, kan man således säga, genomfördes på svensk mark, under den sista delen av det kalla kriget. Där motståndaren förefaller varit benägen att ta väldigt höga risker för att lösa sin uppgift, då verksamheten bevisligen fortsatte trots verkanseld, av marktrupp, mot grodmän.
Bedömt är utnyttjande av grodmän fortfarande något en främmande makt som kränker svenskt territorium kan utnyttja som inhämtningsmetod. Då maskering och skenåtgärder fortsatt med mycket enkla medel kan lura väldigt avancerade sensorer som genomför inhämtning. Därav kommer inhämtning med mänskliga sensorer kommer vara en viktig del för en främmande makt som genomför krigsplanläggning och krigsförberedelser mot vårt land.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska Elitförband. Stockholm: Fischer & Co, 2013.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Falun: ICA bokförlag, 2013.

Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg: Nils-Ove Jansson Förlag, 2014.

Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015.

SOU 1983:13. Att möte Ubåtshotet: Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.

SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan.

Theutenberg, Bo. Dagbok från UD Volym 1. Skara: Solveigs Tryckeri, 2012.

Slutnoter

¹Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.

²Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Falun: ICA bokförlag, 2013, 77.

³Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.

⁴Ibid.

⁵Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 56-57.

⁶Ibid, 58-59.

⁷Försvarsdepartementet. SOU 1983:13 Att möte Ubåtshotet: Ubåtskräniningarna och svensk säkerhetspolitik. Stockholm: Jernström Offsettryck AB, 1983, 87.

⁸Försvarsdepartementet. SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-94. Stockholm: Norstedts Tryckeri AB, 1996, 197.

⁹Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 219.

¹⁰Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.

¹¹Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 169, 172.

¹²Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 62.

¹³Ibid, 64.

¹⁴Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.

¹⁵Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 60.

¹⁶Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.

Försvarsdepartementet. SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-94. Stockholm: Norstedts Tryckeri AB, 1996, 197.

¹⁷Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 161.

¹⁸Theutenberg, Bo. Dagbok från UD Volym 1. Skara:Solveigs Tryckeri, 2012, 218.

¹⁹Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 23-27.

²⁰Ibid, 60-62.

²¹Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 62.

²²Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska Elitförband. Stockholm: Fischer & Co, 2013, 120.

Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 105.

²³Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 75, 80.

²⁴Ibid, 105.

²⁵Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 63.

²⁶Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 64-66.

²⁷Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 64.

²⁸Ibid, 63.

²⁹Ibid, 64.

Turkiets utrikespolitik 2016 och den problematiska strategiska reträtten

av Michael Sahlin I början av år 2016 innebär det klassiska talet om ”Turkiets strategiska betydelse”, till följd av historia och geografi, mm, ett nytt hopkok av problem, utmaningar och möjligheter, liksom ett alldeles påtagligt turkiskt statsledningsbehov av strategisk anpassning till en starkt föränderlig och alltmer komplex säkerhetspolitisk miljö. Internt i Turkiet innebar valet i […]

En dag i januari

Reflektion

Den 13JAN2016, meddeladedet ryska Försvarsministeriet att luftlandsättningstrupperna, VDV, avsåg genomföra en större luftlandsättningsövning den 20JAN2016. Övningen skulle omfatta över 2,000 luftlandsättningssoldater och cirka 20 stycken IL-76 transportflygplan. Luftlandsättningsövningen skulle genomföras i fyra (4) regioner, Pskov, Uljanovsk, Rjazan och Kostroma, med samtidig luftlandsättning i tid.

Bild 1. Luftlandsättningsövning 20JAN2016.

Vid tidpunkten för genomförandet av övningen, 20JAN2016, förefaller enbart luftlandsättning genomförts i regionerna Uljanovsk, Rjazan och Kostroma. Övat förband förefaller varit 76. Luftlandsättningsdivisionen, lokaliserat i Pskov. Övningen förefaller syftat till att ta strategiskt viktiga mål, under genomförandet understöddes förbanden dels av luftvärn dels av artilleri. Enligt de publicerade uppgifterna så skall förbanden löst tilldelade uppgifter.

Dagen efter, 21JAN2016, genomförandet av övningen meddelade befälhavaren för de ryska luftlandsättningstrupperna, Vladimir Sjamanov, vid en pressträff två (2) mycket intressanta nyheter. Dels så skall luftlandsättningstrupperna prioritera luftlandsättning som genomförs med långa transportavstånd. Dels så bedömer man att 2020 har Ryssland tillräckligt med transportkapacitet för att kunna genomföra luftlandsättning med en hel luftlandsättningsdivisionsamtidigt, vilket man även har avsikten att öva under det året.

Vad avser prioriteringen kring förflyttning med långa transportavstånd, är det en given order som förefaller gälla för samtligadelar av de ryska väpnande styrkorna. Den ordern går bl.a. igen i prioriteringen för de större beredskapskontrollerna som skall genomföras under 2016. Där ligger således luftlandsättningstrupperna helt i fas. Ryssland förefaller redan idag förfoga över en relativt omfattande transportkapacitet, då man bedöms kunna förflyttadryga 60,000 man under 72 timmar, med transportflygplan. Denna kapacitet förefaller således öka, markant, under den närmsta 3-4 års perioden. Huruvida man kommer kunna genomföra det i praktiken återstår att se m.h.t. den nuvarandeekonomiska utvecklingeni Ryssland. Dock var Rysslands Premiärminister, Dmitrij Medvedev, mycket tydlig vid ett uttalande, 09DEC2015, att försvarsreformen skall fullföljas oaktat ekonomiskt läge.

Ser man till den genomförda övningen så är det tre olika avstånd, förutsatt att samtliga luftlandsättningsföretag startade i Pskov. Varav det längsta avståndet är till Uljanovsk med dryga 1,200 km, därefter Rjazan med dryga 800 km och Kostroma med dryga 700 km. Vad som är intressant med övningen är koordineringen som krävs för att möjliggöra samtidig luftlandsättning i tid mht de olika avstånden samt med stor mängd trupp vid de tre (3) geografiskt skilda platserna.

Vad som är det faktiska avståndet/innebörden, i långa transportavstånd, är i dagsläget oklart. Historiskt så skulle de Sovjetiska luftlandsättningstrupperna, som de ryska är arvtagare till, kunna genomföra operationer på ett avstånd upptill 1,000 km bakom en stridslinje och/eller från sin stationeringsort. Ser man till uppgifterna så har de ej förändrats markant sedan Sovjetunionens upplösning, varvid det fortsatt skulle kunna vara ett gällande minsta avstånd, för att definiera långa transportavstånd.

Övningen förefaller varit riktad mot en reguljär motståndare, då luftvärnsförmåga utnyttjades för att skydda det övade genomförandet. Bedömt har övningen syftat till att antingen förstöra högvärdiga mål eller ta infallsportar för efterföljande förband. Värt att notera är att man numera förefaller ha förmågan att transportera samt luftlandsätta bataljonsstorlek synkroniserat i tid mot skilda geografiska platser, vad som i skrift kan te sig som en relativt enkel sak, men som i praktiken är betydligt mer komplicerat. Luftlandsättningstrupperna har således kommit en mycket lång väg, jämfört med hur förmågan såg ut i inledningen av 2000-talet men även i slutet av 00-talet.

Have a good one! //Jägarchefen

Krigsrädsla?

Reflektion

Opinionsundersökningar och statistik kan vara intressant att studera, men det kan även ge en felaktig bild av saker och ting, utifrån hur man dels väljer att ställa frågor, vart frågorna ställs osv. Dels hur man väljer att förmedla informationen. Men oftast förmedlar det en form av riktning, kring hur det är ställt, med saker och ting. I Ryssland likt de flesta andra länderna genomförs det frekvent opinionsundersökningar i diverse olika ämnesområden, såsom säkerhetspolitiska områden, vilket jag ett flertal gånger, använt i inlägg på denna blogg.

Det statliga ryska opinionsundersökningsinstitutet, VTsIOM, delgavden 15JAN2016, en undersökning kring vad de ryska medborgarna känner oro inför. Undersökningen bestod av nio (9) påståenden med sju (7) olika svarsalternativ. Antalet tillfrågade var 1,600, i 46 regioner, under perioden 26-27DEC2015, felmarginalen anges till 3,4%. Vad som sticker ut i den undersökningen är rädslan kring väpnad konflikt, hela 70% av respondenterna var oroad över det. Vid en liknande undersökning genomförd14-15FEB2015, ansåg 68% av de tillfrågade, att det fanns ett militärt hot mot Ryssland, antalet tillfrågade var då 1,600, i 46 regioner och felmarginalen angavs till 3,5%.

Det oberoende opinionsinstitutet Levada Center, genomförde mellan den 20-23NOV2015 en undersökningdär förhållandet till de västliga länderna undersöktes. 1,600 individer svarade på frågor i 46 olika regioner, felmarginalen anges till 3,4% i undersökningen. Där anger 70% att de har en negativ inställning till USA, 60% att de har en negativ inställning till den Europeiska Unionen. På frågan om det finns någon grund för Ryssland att vara rädd för de NATO anslutna länderna, ansåg 54% att det mest troligt fanns grund för det. På frågan om det kunde finnas någon grund för att NATO länderna skulle vara rädd för Ryssland, ansåg 39% att det kunde finnas en grund för det.

Att den ryska befolkningen förefaller uppvisa en krigsrädsla, får nog ses som troligt, huruvida de i ledande befattning har samma rädsla, får vara oskrivet. Men ser man till hur dels den nya nationella säkerhetsstrateginbeskriver omvärldsläget dels hur den militära doktrinen likaså beskriver det, så är det nog troligt att de i ledande position, även har en form av krigsrädsla. Vilket till del kan tänkas accentueras i de relativt omfattande förberedelserna och övningarna, av det ryska civilförsvaret, som genomförts och påbörjats under 2014-15. Något som även beskrivs som ett viktigt område inom den nationella säkerhetsstrategin. Därtill tillkommer även mobiliseringsförberedelser dels praktisk dels av samhället som helhet, som även kan ses accentuera en krigsrädsla, hos de styrande i Ryssland.

Det senaste tillfället både makthavareoch befolkningkan tänkas uppvisa en sådan tydlig krigsrädsla, i Ryssland, torde varit under den första hälften av 1980-talet då det kalla kriget var i ett av sina farligaste tillstånd. Sen hur mycket man skall läsa in i de senaste två (2) årens försämrade relationer och misstro samt rädsla som uppstått, är svårt att avgöra, men den politiska inriktningen samt opinionsundersökningarna, gör att man bör ta den rapporterade krigsrädslan på allvar. I Ryssland förefaller man i dagsläget, helt klart tro, att en väpnad konflikt mellan Ryssland och Väst, är en fullt möjlig händelseutveckling.

Dock förefaller rädslan, likt under det tidiga 1980-talet, ej noteras fullt ut i de västliga länderna, vilket dels är något anmärkningsvärt dels är något oroande. Risken är att man missförstår det ryska agerandet, trots ett mer öppet informationsflöde än under det kalla kriget, om man ej tar i beaktande, vad som förefaller vara en genuin krigsrädsla. För krigsrädslan i sig kan leda fram till eskaleringen i snabba skeden, där antingen en incident uppstått eller information tolkas felaktigt, som kanske i ett annat, mentalt, tillstånd ej skulle skapat en eskalering.

Intressant i sammanhanget är även att notera skillnaderna, mellan Sverige och Ryssland, i rädslan för en väpnad konflikt. MSB redovisade undersökning, visar nästan ett helt omvänt procentförhållande, mellan den ryska och svenska befolkningens rädsla, för att en militär konflikt kan ske. Avståndet rent fysiskt mellan Sverige och Ryssland är inte många mil, men det mentala tillståndet förefaller vara som skillnaden mellan ”natt och dag” i synen på en möjlig omvärldsutveckling.

Hur skall man då förhålla sig till detta? Först och främst vill jag återknyta till första stycket, opinionsundersökningar och statistik kan vara ett trubbigt instrument att skåda säkerhetspolitik i, men det ger helt klart en indikation på hur ”vindarna blåser”. Det ger i sin tur, att man bör ta den rapporterade ryska rädslan i beaktande, för den indikerar helt klart något. Den bör inte förringas på något sätt, men man bör heller inteparalyseras av den.

Have a good one! // Jägarchefen

En försvarspolitik vilande på lösan sand

av Lars Wedin Den så kallade solidaritetsförklaringen är en grundbult i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. I korthet innebär den att vi skall stödja andra länder och kan förvänta oss stöd om vi blir anfallna. För enkelhets skull återges den nedan: Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och […]

Gästinlägg: Officersförbundets Lars Fresker: Glöm inte försvarets personal under årets Rikskonferens

Inför årets Rikskonferens är kampen om bilden av verkligheten skarpare än vanligt. Förra året bjöd på ett nytt försvarsbeslut och en ny ÖB har tillträtt med uppgift att hantera beslutet. Inför årets konferens verkar Försvarsmaktens personalläge, glädjande nog, stå i fokus.

Två olika bilder tornar upp sig. Den ena där allt är katastrof och en annan där allt är på rätt väg. Låt mig får ge några insikter från det dagliga arbetet med våra medlemmar – den militära personalen. Över 95 procent av yrkesofficerarna och cirka 70 procent av soldaterna och sjömännen är medlemmar hos Officersförbundet.

Det finns ett intresse för att bli heltidstjänstgörande soldat eller sjöman. När det gäller officersutbildningarna – (idag finns det två yrkesofficerskategorier: officer och specialistofficer) – är intresset svagare. Speciellt är intresset för det akademiska officersprogrammet för svagt. På den kurs som ryckte in efter sommaren är var femte plats vakant. Antalet sökande har under flera år varit för lågt och innehållit för få lämpliga.

Ett av det mest grundläggande problemen är att det är för många soldater och sjömän som lämnar sin anställning i förtid. När reformen sjösattes räknades med att reformen skulle bli ekonomiskt bärkraftig om soldaterna stannar i genomsnitt i sex år. Siffran sex år är spridd i organisationen. Jag upplever att många siktar på att hålla kvar soldaterna och sjömännen i sex år. Men för att nå en genomsnittlig anställningstid om sex år måste organisationen sikta på den maximala tiden: tolv år, inte sex. Kostnaden för att hela tiden behöva utbilda nyanställda dränerar resurser från arbetet att öka den militära förmågan.

För att lyckas med yrkesofficersrekryteringen måste det tas ett fast grepp om varje lämplig och intresserad sjöman eller soldat och slussa över dessa till officersutbildningarna. Kanske till och med gå utbildningen med bibehållen lön. Okonventionellt? Ja, kanske, men kanske ända sättet för att få bra sökande till ett jobb med mycket speciella krav. Försvarsmakten måste börja tänka konstruktivt.
Försvarsmakten har idag problem att behålla och vårda sin personal. Det framkommer i myndighetens egna undersökningar, liksom i Officersförbundets.

Det grundläggande problemet handlar om resurser. Löneläget för sjömän och soldater är för lågt. När förre ÖB skulle sälja in reformen med ett anställt försvar 2010 sade han att snittlönen sedd över hela anställningstiden skulle bli 27 000 kronor i månaden. Beräkningen gick att ifrågasätta redan då, men den kalkylerade med flera återkommande utlandstjänster med högre lön under insatserna. Utlandstjänst, som med dagens säkerhetspolitiska läge, relativt få kommer att göra. Nationella insatser och övningar täcker inte upp bortfallet.

Soldater talar ofta om lönen. Speciellt för de som är något äldre och har barn och familj är situationen ofta svår. Ett exempel är en äldre soldat med barn som behöver söka bostadsbidrag för att få situationen att gå ihop.

Jag har mött en sektionschef i Försvarsmakten som låter sina underställda, specialistofficerare och soldater, gå tidigare på fredagen för att de ska ha möjlighet att jobba extra på krogen på helgen för att få ekonomin att gå ihop.

Låga löner är inget nytt på arbetsmarknaden. Men Försvarsmakten är en arbetsgivare med höga krav. Högre än de flesta. Då borde ersättningen inte ligga lägst. Bredvid alla slogans finns en hård krass verklighet. Vidare måste Försvarsmakten bli bättre på att mäta kostnaden av utbildning som varje individ har getts. Då borde det bli tydligare vilken enorm investering som kastas i sjön med varje individ som slutar.

Det finns också exempel på soldater och även civilanställda som utbildat sig till officer. Hur har då försvaret agerat då de kommit tillbaks från sin utbildning? Det har förekommit att man har sänkt lönen, eller tvingat individen att kämpa mot lönesänkning med argumentet: Ja, men nu är du ju ny i din nya befattning, där är du ju inte lika erfaren som i din gamla. Detta trots att individen nu har ännu mer utbildning och erfarenhet att nyttja i sin nya roll. (Detta lägger även fokus på att ingångslönerna för yrkesofficerare också måste ses över.)

Att försöka sänka lönen för engagerad personal som väljer att vidareutbilda sig är inte ett rekryteringsbefrämjande agerande.

Försvarsmakten måste börja betala vettiga löner och ersättningar. Och politikerna måste ges ökad förståelse för att det inte går att betala usla löner till den militära personalen om man tror att försvaret ska bli en attraktiv arbetsgivare. Verksamheten är intressant och givande – och våra medlemmar älskar sitt jobb och tar sin uppgift på största allvar – men det minskar inte behovet av en fungerande vardag.

Idag utgör personalkostnaderna 30 procent av försvarsanslaget. I flera jämförbara länder ligger siffran på 40-50 procent. Vi måste våga betala för personalen, inte bara materielen. Materiel utan utbildad och motiverad personal är bortkastade pengar. (Men självklart måste materielen också vara operationellt konkurrenskraftig. Krig är en materielsport.)

Ovanstående är en korrekt bild av verkligheten. Den kanske känns negativ. Det är den inte. För bredvid den finns själva verksamheten. Den är givande och spännande. Det gångna året har gett våra medlemmar en utbildnings- och övningsverksamhet som varit mer omfattande än på många år. Det har varit bra för dem och bra för Sveriges försvarsförmåga. Personligen har min militära bana gett mig erfarenheter och minnen jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag är fortfarande redo att lösa min uppgift om kriget kommer. Jag är officer. Stolt sådan.

Men de två bilderna finns där bredvid varandra. Och min erfarenhet säger mig att så fort vi bara betonar det positiva och alla konster vi kan göra, trots brister, då slutar politikerna och kanske även befolkningen att lyssna. Finns inga problem behövs inga pengar.

Och pengar behövs. Minst tio miljarder i ett första steg. Sedan ännu mera. Det är dyrt att vara naiv och det är dyrt att vara fattig.

Och när pengar tilldelas eller skyfflas runt: Glöm inte att det är människor som är kärnan i verksamheten. De äter inte slogans. De äter mat.
Vi ses i Sälen!

Lars Fresker, ordförande Officersförbundet

P.S. Se bilden över hur ungdomskullen utvecklas under tidsperioden för att förstå varför rekrytering kommer att bli svårare fram till efter 2020 och förmågan att behålla är kritisk.

Rikskonferensen börjar efter lunch imorgon söndag kan direktsänds via Folk och Försvars hemsida och Youtube-kanal.

Hopp om fred i Syrien?

av Michael Sahlin Nästa fredspristagare borde heta John Forbes Kerry, denne ofattbart vitale, energiske globale handelsresande i fred som nyss – apropå svensk debatt om pensionsålder – fyllde 72 och ännu har ett knappt år på sig som amerikansk utrikesminister att i inte sällan kraftig motvind hantera all världens kriser och krig. Motgångarna har varit […]

Återbesök i värnpliktsfrågan (uppdaterat 07.00)

Sedan DN/Ipsos redovisade sin opinionsundersökning om försvaret, i vilken 72 % av de tillfrågade var för ett återinförande av värnplikten, har debatten om värnplikt rasat stark på sociala medier. Av den anledningen väljer jag nu att göra ett återbesök i värnpliktsfrågan som jag genom åren debatterat livligt här på bloggen (totalt 60 inlägg)

Värnplikten lades vilande i fredstid efter ett beslut av Riksdagen sommaren 2010, där det bestämdes att Försvarsmaktens framtida personalförsörjning samtidigt skulle utgöras av anställda soldater – och att värnplikten skulle omfatta bägge könen om den återupptogs.

Det övergripande syftet med reformen var att kunna skicka hela försvarsmaktsorganisationen på internationella insatser även i fredstid, eftersom lagen inte medgav att värnpliktiga användes för detta i fredstid. Något problem att rekrytera frivilliga till internationella insatser hade dock Försvarsmakten aldrig med det gamla systemet.

Det största misstaget man gjorde var att inte förankra personalomställningen på ett vetenskapligt sätt. 5 månader efter(!) Riksdagens beslut kom FOI:s rapport om möjligheterna att genomföra omställningen. Det var inte så få risker som identifierades i rapporten och i summeringen riskade man för ökade kostnader på 1,5 mdr kr. En risk som tyvärr kom att besannas.

Några av de faktorer som värnpliktsmotståndarna helt väljer att bortse från som finns tydligt listade i rapporten:

– Befolkningsunderlag: Försvarsmaktens ursprungliga modell för rekrytering förutsatte att 4 % av varje årskull skulle söka anställning som soldat och tjänstgöra i snitt 6 år. Det är det näst högsta uttaget i världen, endast överträffat av USA. Storbritannien har också legat på 4 %. Skillnaden mellan Sverige och dessa länder är att Sverige idag inte har någon riktig arbetarklass att rekrytera ur.

– Lön: När FOI:s rapport gjordes var grundlönen för en soldat 17 000 kr/månad, vilket sedan stigit till 18 000 kr (innebärande en årlig extrakostnad på 185 mkr). Svenska soldater hamnar också 25 % under amerikanska och danska soldater i lön (köpkraft) och 12 % under brittiska, men något över tyska och väl över franska soldater.

– Tjänstgöringstid: Här förutsattes varje soldat att tjänstgöra i snitt 6 år – utan något bindande kontrakt. Övriga länder har i regel bindande kontrakt, samt förmåner för anställda såsom billigare boende, förtur till olika funktioner i samhället etc. Det senaste publicerade snittet har varit 4 år, men samtidigt har ännu inga soldater tjänstgjort i 6 år.

Narrativet från Alliansregeringen och Försvarsmakten har ständigt varit att rekryteringen fungerat mycket bra. Det är dock ett påstående som bör granskas. Den siffra om 30 000 sökande som ständigt uppges, innebär att 30 000 personer på nätet har klickat i att man är intresserad av mer information. Inget mer än så. Utvecklingen fram till nominering till en plats på Grundläggande Militär Utbildning ser sedan ut som nedan enligt Rekryteringsmyndighetens årsredovisning för 2014.

Av de 3169 nominerade var det sedan endast 2342 som påbörjade GMU enligt Försvarsmaktens årsredovisning 2014. Redan där var ett bortfall på 26 %. Av dessa 2342 var det 1963 som slutförde GMU (16 % bortfall). Men, i slutänden var det endast 1458 som tog anställning i Försvarsmakten, vilket ger ett bortfall på 38 % från inryckning (även om Försvarsmakten anger att ” Relativt stor del av de godkända rekryterna som valt att inte fortsätta sitt engagemang direkt efter GMU är beredda och väl inställda till att senare återkomma/fortsätta sitt engagemang”. Efter GMU ska sedan en befattningsutbildning på upp till 8 månader genomföras för de knappt 1200 soldater/sjömän som ska krigsplaceras, där ytterligare avhopp kan förekomma. (Från och med i år genomförs inte GMU+befattningsutbildning, utan en sammanhållen grundutbildning på upp till 12 månader, men kortare för hemvärnssoldater)

Med andra ord, från 30 000 så kallade sökande så var det endast 1458 som tog anställning för vidare utbildning (4,9 %). Det är med andra ord svårt att se siffran 30 000 som en stor framgång, särskilt när soldaterna/sjömännen väljer att sluta tidigare under sin karriär än vad som behövs för att få organisationen att gå ihop. Behåller personalen i organisationen gör man inte genom reklam. Bra utrustning, bra utbildning, bra och trovärdiga övningar, bra bemötande, bra lön och framtida möjligheter, föder stolthet, vilket både rekryterar och gör att personalen stannar.

Till slut innebär också siffran 1458 att det var 1,4 % av en normal 90-talsårskull som sökte anställning i Försvarsmakten, jämfört med de 4 % som ursprungsberäkningen förutsatte.

I slutänden innebar personalförsörjningsreformen 2010 att man sågade av den gren som försvarsmaktsorganisationen vilade på och accepterade att ytterligare tio år kunde förflyta innan Försvarsmakten skulle uppnå full operativ effekt, då organisationen enligt då gällande plan inte skulle vara fullt bemannad förrän 2019.

Det var aldrig något fel med målsättningen att hela Försvarsmakten skulle vara snabbare gripbar än de upp till 3 år som huvuddelen av förbanden hade som återtagningstid efter försvarsbeslutet. Däremot fanns aldrig någon vilja att reellt finansiera detta och huvuddelen av förbanden hade fortfarande upp till 3 månader på sig att inta full stridsberedskap och ingen över 6 månader (Inriktningspropositionen 2009, s. 47), medan budskapet i media var att reformen var en nödvändig åtgärd då ”krig idag kunde vara över på en vecka”. Resultatet sitter Sverige med idag, samtidigt som vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget på 30 år. Försvarsbeslutet 2015 ger fortfarande 3 respektive 6 månader för förbanden till full stridsberedskap, men ”vissa förband” ska nu vara omedelbart tillgängliga.

Vad hade då varit den bästa vägen för personalförsörjningen? Jo, att ta det lugnare och genomföra en gradvis övergång från det säkrare personalförsörjningssystemet till ett nytt mer anpassat hybridsystem, där de soldater som var önskade av en anställning kunde ha tagit en sådan (precis som i Norge). Dagens anorektiska försvarsmaktsorganisation har svårt att mäkta med utbildningen av soldater redan som det är nu och infrastrukturen har anpassats bort från värnpliktsutbildning till andra former av boende och lokaler. Det lutar nu mot åter en dyr och tidskrävande omställning.

Försvarsmaktens rekrytering är ett strategiskt problem som är synligt för alla, men som man hela tiden valt att skjuta framför sig av ekonomiska skäl. Ett exempel är officersförsörjningen, där behovet idag ligger på att utbilda 200 officerare årligen för att på 2020-talet kunna hålla den i försvarsbeslutet beslutade organisationen. Här har man de senaste åren endast kunna utexaminera drygt 100 officerare om året, till följd av ett lågt antal sökande. För drygt tio år sedan gick det över 10 sökande per utbildningsplats. Följden blir att på 20-talet måste alla de officerare som är kvar i varje årskull efter naturliga avgångar gå mot de högsta nivåerna för att organisationen ska kunna bemannas. Det blir minst sagt ett kvalitetsproblem.

Oavsett vilken lösning på personalförsörjningsproblemet som den nu pågående utredningen kommer fram till, finns det två saker man inte kommer undan. Det ena är realiteten som det svenska befolkningsunderlaget medför för organisationens storlek och det andra är att en lösning kommer att kosta mer pengar – oavsett var lösningen hamnar på linjalen från total värnplikt till totalt yrkesförsvar.

Det bästa man kan göra på kort sikt och till dess ett nytt personalförsörjningssystem fått full effekt om 5-10 år, är att tillföra mer pengar till övningsverksamheten och kontinuerligt öva de värnpliktiga som fortfarande finns krigsplacerade på en stor del av personalraderna. De få repetitionsövningar som genomförts och planeras genomföras kan tyvärr endast ses som en markering.

Andra bloggar:
Cornucopia
Sten Tolgfors

Uppdatering 07.00: Jag fick i natt påpekandet på Twitter att Försvarsmakten reducerade antalet GMU-platser 2014. Det är helt korrekt och tas upp i den citerade årsredovisningen. Det innebär dock ingen avgörande skillnad för sakfrågan. Reduceringen skedde av ekonomiska skäl och svårigheter att avsätta resurser för utbildning, och just detta är argument som anförts i texten ovan. Jämför man med 2013 ser inte siffrorna mycket bättre ut, då antalet som tog anställning i Försvarsmakten blev ca 2 % istället för de önskade 4 % (om tjänstgöringstiden i snitt skulle vara 6 år).

Gästinlägg: Försvaret – ett vanskött ”särintresse”; försvarspolitiska beslut i historisk belysning

Nedanstående gästinlägg är författat av Olof Holm, professor i Management och Kommunikation. Han har verkat som forskare och lärare vid Stockholms Universitet, Försvarshögskolan, Polishögskolan, Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet Han är docent i Ekonomisk Politologi (statsvetenskap med ekonomisk inriktning) vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Professor Olof Holm är även reservofficer i flottan och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet. Han har publicerat flera artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet, senast nr 1/2013.

Artikeln är ursprungligen publicerad i KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) nr 3, 2015, sid 273-288.

/ Skipper

——————-

Föreliggande artikel belyser den svenska försvarsmaktens fortlöpande försvagning. Denna process har med få undantag fortgått under närmare ett sekel. Min utgångspunkt är att studera skeendet utifrån försvarspolitiska riksdagsbeslut och att följa förändringarna med försvarsmaktens andel av BNP som mått. För överskådlighet och konkretion har framställningen begränsats till att skildra den centrala innebörden i varje beslut och dess huvudsakliga konsekvenser. En begränsning som innebär att nog så väsentliga aspekter, händelser och konsekvenser inte kunnat medtas. Den kvalificerade läsaren kan antas ha överseende med den bristen. Översikten syftar till att ge läsaren ett historiskt perspektiv på förändringsförloppet och att därigenom kunna sätta in den svenska försvarsförmågan i nutid, i en situation där förhållandena i vårt närområde har förändrats med en förhöjd internationell hotbild.

Rysslands annektering av Krim, det pågående kriget i Ukraina, den ryska militära upprustningen, inte minst avseende den marina slagkraften, de baltiska staternas och Polens inträde i Nato, de överväganden som görs av den finska regeringen är några exempel. Också i Sverige sker ett gradvis närmande till organisationen, dock utan att ett fullt medlemskap synes vara politiskt möjligt med nuvarande regeringskonstellation. En avslutande analysmodell sätter in det skildrade sammanhanget i ett mer teoretiskt perspektiv följt av reflektioner och slutsatser.

Överbefälhavaren klargjorde 2012 att Sverige kan militärt försvaras under en veckas tid under förutsättning att fienden anfaller på en begränsad plats. Den bedömning ÖB då gav uttryck för har varken han eller någon annan reviderat även om sporadiska försök görs av Försvarsmaktens egen reklambyrå att putsa upp bilden. ÖBs uttalande kan tolkas som en beskrivning av den faktiska situationen, som ett skrämskott, som bara ett medialt utspel i syfte att initiera en seriös debatt om Sveriges säkerhetspolitik, hotbilden och vårt försvar. Om vi antar att ÖB menar allvar och är sanningsenlig är emellertid den omedelbara slutsatsen att Sverige står försvarslöst.

Försvarsbesluten och deras konsekvenser

Vägen till detta tillstånd är lång och kantad av en rad beslut. Vi skall här ge en kort beskrivning av stegen fram till dagens situation. En logisk utgångspunkt är de omedelbara följderna av första världskriget slut.

Den försvarsutredning, som tillsattes 1919 (regeringen Edén) lade fram sitt betänkande 1923 innebärande en sänkning av försvarsanslaget med 34 procent jämfört med 1914. Partierna gjorde skilda bedömningar av det kommande läget och Sveriges behov av ett militärt försvar. Socialdemokraterna såg framför sig en varaktig och stabil period av fred, ett läge som knappast motiverade ett försvar dimensionerat för att slå tillbaka ett omfattande överraskningsangrepp. Under överskådlig tid behövdes i Sverige ett neutralitetsförsvar mot gränskränkningar.

Ett framtida storkrig i Europa skulle sannolikt föregås av en längre period av försämrade internationella relationer och då ge tid för nödvändig upprustning. Endast högerpartiet bedömde Sovjetunionen som ett långsiktigt hot mot Sverige.

Försvarsbesluten 1925 och 1936

1925 års försvarsbeslut, fattat den 26 maj, trädde i kraft den 1 januari 1928. Sverige nedrustade över hela linjen. Armén reducerades till fyra fördelningar. Kustflottans äldre fartyg utrangerades samtidigt som nyanskaffning reducerades. Flera av kustartilleriets förband lades i reserv, andra avvecklades. Flygvapnet uppstår som en självständig vapengren och består inledningsvis av femtiosju plan, övertagna från armén och marinen. Beslutet kom att gälla fram till 1936 då riksdagen den 11 juni fastställde den nya inriktningen innebärande en ökad kostnadsram från 118 till 148 miljoner kronor, ca 25 procent. Anslaget till det svenska flygvapnet ökades från 11 till 28 miljoner, d v s 154 procent. Arméns resurser ökades från fyra till sex fördelningar. Flottan ökade något och 1937 upprättades KA3 och 1939 KA4. Betydande förändringar genomfördes av Försvarsmaktens övergripande organisation. Försvarsstaben samt Armé- och Flygstaberna upprättades1936 och ersatte den året därpå avvecklade Generalstaben. 1936 års försvarsbeslut kom att gälla fram till 1942.

Vid krigsutbrottet 1939, var den svenska försvarsmakten dåligt utrustad och dåligt samövad (Holm2013). Genom krigshändelserna i september och Sovjetunionens angrepp på Finland bildades en samlingsregering under Per Albin Hanssons (S) ledning.

Försvarsbeslutet 1942

Den av regeringen tillsatta försvarskommissionen föreslog omfattande kvantitativa och kvalitativa förstärkningar avförsvaret. Flera viktiga riksdagsbeslutfattades under 1940: arméns krigsorganisation skulle dubbleras, flygvapnet skulle under tiden fram till och med 1946 tillföras flygplan och kryssare skulle levereras från Götaverken. En i stort enig riksdag fastställde den 17 juni 1942, FB42, den så kallade femårplanen, en kraftigt ökad kostnadsram med 600 miljoner kronor mer än vad som bedömts vara ramen 1936. På central nivå inrättades militärområden (Milo-indelningen), armén utökades med två fördelningar. Flygvapnets kostnadsramökades med 154 procent och tillfördes fem flottiljer. Marinens organisation bestod med utökad satsning på befälskadrar.

Per Albin Hansson dolde sanningen om den svenska beredskapen
”Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam.
Vi har intet otalt med andra, vi känna icke någon fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt.
Vår beredskap är god”
(Per Albin Hanssons beredskapstal på Skansen den 27 augusti 1939, tretton dagar innan den tyska inmarschen i Danmark och Norge)

Försvarsbeslutet 1948

En djupt splittrad försvarsutredning, tillsatt 1945, hade misslyckats med att utarbeta ett hållbart underlag, vilket bidrog till att försvarsministern Allan Vougt inför 1948 års försvarsbeslut inte presenterade ett fullständigt förslag, utan endast riktlinjer för fortsatt utredande av krigsmaktens framtida, där flygvapnet förutsattes kraftigt förstärkt. Regeringen hade försatts i ett dilemma och tillsatte 1955 en beredning ledd av Torsten Nilsson och kunde 1958 presentera ett propositionsunderlag. Den så kallade Pragkuppen 1948, Koreakriget 1950-53, Ungernrevolten 1956och kärnvapenhotet kom att prägla den svenska försvarsdebatten och det försvarsbeslut som fattades av riksdagen den 4 februari1958.

Försvarsbeslutet 1958

Beslutet innebar en omfattande omfördelning. En mindre reducering av armén och en kraftig försvagning av marinen gav möjlighet att kraftigt upprusta flygvapnet. Attackflyget fick en nyckelroll också som ersättare av flottans tyngre enheter, kryssare och jagare. Det totala försvarsanslaget skulle årligen räknas upp med 2,5 procent. Också detta beslut fattades med stor majoritet, samtliga fyra stora partier stod eniga bakom beslutet där nu samhällsekonomiska, statsfinansiella och, inte minst, försvarsindustriella aspekter spelade stor roll. Utveckligen av kärnvapen i Warszawapakten och i Nato, terrorbalansen, betydelsen av the second-strike-capability (se även Kissinger 1962) kom att utgöra försvarsbeslutets klangbotten. Ett framtida krigsscenario bedömdes innebära ett krig utan fronter, med stora krav på rörlighet och skydd och där kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar skulle ha avgörande betydelse För armén innebar försvarsbeslutet tillförsel av en ny stridsvagn. Inför beslutet studerades tre alternativ: en amerikansk (M60 Patton), en tysk (Leopard1) och den svensktillverkade StridsvagnS. Svensk neutralitets- och arbetsmarknadspolitik avgjorde valet. Mellan 1967-71 tillfördes pansartrupperna 290 exemplar av Stridsvagn S Under den kommande beslutsperioden1958–1963, påverkades uppsättningen armébrigader av försvarsbeslutet. Fem infanteribrigader utgick 1958 helt och hållet ur krigsorganisationen. Genom en mindre avveckling av flygflottiljer frigjordes utrymme för modernisering av vapnet genom införandet av Saab 32 Lansen och 35 Draken. Härutöver beslutades att tillföra ytterligare trettioen baser och därmed uppgå till sjuttio. Vid denna tid utgjordes det svenska flygvapnet av typerna J29 Tunnan, A32 Lansen, J34 Hawker och J35 Draken och var internationellt ett av de starkaste.1958 års försvarsbeslut innebar för marinen en budgetminskning från 18 till 12 procent. Än allvarligare på längre sikt var missgreppet att ytstridsenheterna med ubåtsjaktkapacitet fasades ut och ersattes av mindre attackfartyg, som dock inte utrustades för lokalisering och bekämpning av ubåtar. Den svenska ubåtsflottan bestod vid denna tid av 18 fartyg och 12 under ombyggnad eller planering (Marinkalender1961). Beslutet innefattade också projekt Sjöormen som ett led i utvecklandet av ubåtsvapnets effektivitet och utökat verksamhetsområde. 1958 års försvarsbeslut uppfattades på flera håll som ett stort framsteg, försvaret framstod som vinnare som dock visade sig vara en pyrrusseger (Björeman 2011,s.24)

Försvarsbeslutet 1963

I januari 1962 presenterade ÖB Torsten Rapp underlaget för 1963 års försvarsbeslut avseende perioden fram till 1968. Han förutsatte årliga kostnadsökningar med 3,5 procent, en ökning i paritet med den dåvarande BNP-ökningen, främst motiverad av materielkostnadsutveckling, i första hand avseende Draken och den nya Stridsvagn 103. ÖBs bedömning var att Krigsmakten med den dåvarande storleken skulle kunna möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt territorium och att en kust- och gränsinvasion av större omfattning och i samband med insatta luftlandsättningsföretag samtidigt skall kunna avvärjas och att Sverige då förutsattes förfoga över egna kärnvapen. Samtidigt fördes ett kostnads/intäktsresonemang: det svenska försvaret skulle vara tillräckligt starkt för att en angripares möjliga utbyte inte skulle svara mot den nödvändiga insatsen. 1963 års försvarsbeslut innebar att armén utökades med pansarbrigader och den bandvagnsförsedda så kallade Norrlandsbrigaden, bandkanoner, rörliga robotförband med Robotsystem 68 Bloodhound. Flygvapnets Lansenplan ersattes successivt av 35 Draken, som tillsammans med luftförsvarssystemet Stril -60 ansågs vara Västeuropas starkaste jaktförsvarssystem.

Flottans jagare avvecklades successivt, inriktningen från 1958 års beslut kvar stod med övergång till lättare enheter, motortorpedbåtar, patrull- och torpedbåtar.

Försvarsbeslutet 1968

Försvarsbeslutet 1968 är historiskt avgörande ur två aspekter. Den ena gällde ekonomin. Socialdemokraterna hade beslutat stoppa den årliga uppräkningen av den så kallade teknikfaktorn på två procent. Den andra aspekten var politisk.1968 års beslut fattades enhälligt av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna.

Härigenom bröts traditionen att försvarsbeslut fattades av de fyra demokratiska partierna. Beslutet var ett säkerhetspolitiskt misstag och fick långtgående konsekvenser. En successiv nedrustning av det svenska försvaret inleddes. Flygvapnets beställningar av Viggenplanen halverades, bombflyget avvecklades eftersom anskaffningen av kärnvapen stoppades.

Marinens anslag hade tidigare skurits ned, nu halverades antalet fartyg. Arméns sedan femtiotalet påbörjade mekanisering avbröts. Flygvapnet var det vapenslag som först drabbades av en förbandsavveckling.

Försvarsbeslutet 1972

Försvarsbeslutet 1972, FB72, fattades den 29 maj detta år. Krigsmakten skall i fortsättningen benämnas Försvarsmakten. Nedmonteringen av det svenska försvaret fortsätter i ökande takt. Den ekonomiska bakgrunden är i korthet följande. Den föregående tjugoårsperioden, 50- och 60-talen, de så kallade rekordåren, var Sveriges ekonomiska tillväxt närmast unik i västvärlden med en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,9 procent under tjugo års tid. Men omkring 1970 stagnerade svensk ekonomi. Den genomsnittliga tillväxten under perioden ända fram till början av 1990-talet sjönk till 1.48 procent per år medan den för OECD som helhet uppgick till 2.72 procent (2,61 procent för den europeiska delen). Verkningarna av oljekrisen1973sloghårt mot intjäningsförmågan i det Svenska näringslivet. Samtidigt rullade välfärdssystemen på i hägnet av de gångna decenniernas glansdagar. Politiken inriktades inte på det svenska försvaret. Den generella svenska försvarskapaciteten offrades. Nu gällde det att värna privat köpkraft, utbyggd barnomsorg med flera offentliga åtaganden. Med minskande intäkter och ökande kostnader blev den självklara följden att statens upplåning ökades och uppgick vid mitten av årtiondet till 70-80 procent av BNP (Holm 2002). Detta är bakgrunden till FB72. Flera beslut fattades med allvarliga konsekvenser. CM Bengt Lundvall föreslog att ett antal fregatter och landskapsjagare skulle byggas om och moderniseras. Palmes regering ogillade förslaget och angav i beslutet att ubåtsjakt skall skötas med andra medel än militära trots att rekognosering och utspaning av svenska marina baser varit känd sedan 1960-talet (Jansson 2015). Konsekvenserna av det aningslösa och olyckliga beslutet visade sig snart nog med 1980-talets ubåtskränkningar och särskilt U-137:ans grundstötning.

Flottan ansågs endast behöva resurser till invasionsförsvaret och eftersom man genom det ekonomiska försvaret hade lagrat stora råvaruförråd behövdes inte försvaret av sjövägarna. Feltänkandet i detta avseende har belysts av Rask (2015). Också i detta avseende begick man ett säkerhetspolitiskt missgrepp. Den marina tyngdpunkten försköts mot kust- och landförsvar. Två pansarbrigader avvecklades och flygvapnets attackflygsystem nedprioriterades, medeltunga divisioner ersattes av lätta, SK 60, vapnets effekt minskades. Försvarsbeslutet stöddes enbart av socialdemokraterna, som dock fick Vänsterpartiet kommunisternas röster i voteringen. Förutom beslutet i sig tillkom kostnader för löner, material, höjda arbetsgivaravgifter och ändrade principer för hyressättning, som legat utanför den ekonomiska ramen. Strävan att behålla en relativt stor organisation bidrog till kvalitetsförsämring i de militära förbanden.

Försvarsbeslutet 1977

Med försvarsbeslutet 1977 fortsatte nerdragningarna av försvaret. Beslutet avsåg perioden fram till 1982 och innebar en ny brytning med de fyra borgerliga partierna. Nya ramar framtvingade nedskärningar, dels genom en minskning med 2500 anställda och bantning av den centrala administrationen. Flera arméfördelningar, flygflottiljer och regementen avvecklades genom beslutet. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1975/6- 1981/2 till i genomsnitt 3 procent (Försvarsdepartementet).

Försvarsbeslutet 1982

Den 4juni 1982 fattade riksdagen försvarsbeslut FB82, ett beslut med femårig räckvidd. Nu förestod omfattande personalminskningar utöver de som redan under 1970-talet genomförts (6000 officerare och civilanställda). Försvarsmakten stod nu inför målet att spara 10 miljarder fram till 1992, personalneddragning med 5800 personer och omfattande omstruktureringar, som skulle drabba utbildningsförbanden En rad förbandsnedläggningar följde inom armén. Genom att flygvapnet tillfördes Saab 37 Viggen halverades antalet flottiljer, all pågående verksamhet vid tre stycken flottiljer, som antagits varit avvecklade sedan tidigare försvarsbeslut avslutades. Inför beslut om Flygvapnets nya stridsflygplan uppdrog regeringen åt FMV att utvärdera tre amerikanska alternativ; jaktflygplanet F-16, det tyngre, tvåmotoriga attackplanet F/A-18A/B och ett lågprisalternativ F-5G, främst avsett för USA-allierades flygvapen. Ett svenskt alternativ uppstod genom tillkomsten av Industrigruppen JAS, bildad för att utveckla ersättaren till SAAB 37 Viggen. Resultatet blev att riksdagen med 172 röster mot 167 beslutade välja det kombinerade jakt- attack- och spaningssystemet SAAB 39 Gripen. Besparingarna inom försvaret drabbade främst marinen. Grundutbildningen vid KA4 avvecklades liksom Nya varvet i Göteborg. Skolor omlokaliserades till Karlskrona. Sex Spicabåtar skulle ersättas av nya robotfartyg. Nyare enheter utrustades med den svenskutvecklade sjömålsroboten RB 15 samt beställdes två minröjningsfartyg. Genom upptäckten att ubåtsjaktförmågan var avvecklad tilldelades marinen 200 miljoner extra för ytbevakning och ubåtsjakt. Regeringen betonade ubåtarnas betydelse men likväl reducerades antalet till tolv, en minskning från 1970-talet från 20 enheter. Försvarets andel av BNP för perioden 1981/2-1987/8 föll från 3 till 2.6 procent.

Försvarsbeslutet 1987

Den fortgående kvantitativa försvagningen av det svenska försvaret, den stegvisa nermonteringen, har fortgått oavbrutet. Men med 1987 års försvarsbeslut inträffar en kvalitativ förändring av hela det försvars- och säkerhetspolitiska läget. Propositionen antogs med stor majoritet av riksdagen den 2 juni. 307 ledamöter röstade för regeringen förslag. 1984 års försvarskommitté hade lagt fram ett enigt betänkande gällande säkerhetspolitiken, trots att det vid denna tid pågick en starkt inflammerad politisk strid om denna fråga. Betänkandet var det första som inget nämnde något om att en angripares huvudmotståndare skulle kunna tänkas ingripa till svensk fördel. Det antyddes alltså att svenskt territorium och luftrum kunde ställas till NATO:s förfogande. Huvuddragen i beslutet kan sammanfattas: neutralitetspolitiken och alliansfriheten ligger fast, militär samverkan med andra stater i krig är uteslutet, krigsplaneringen skall utgå från att angrepp med kort förvarning, svensk mobilisering har inte kunnat genomföras. Funktioner inom flygvapnet och marinen prioriteras, särskilt JA 37 Viggen, produktion av kustkorvetter (Göteborgsklass), minröjningsfartyg (Landsortsklass) och ubåtar (Västergötlandsklass). Efter mobilisering uppgick den svenska försvarsmakten till omkring 850000 man inom ramen för en i huvudsak oförändrad organisation, under ledning av Högkvarteret och sex milostaber. Armén omfattade tjugonio brigader, etthundranittio fält-och lokalförsvarsbataljoner, marinen hade bland annat fyra patrullbåtsdivisioner, fyra torpeds-/robotbåts/kustkorvettdivisioner, två ubåtsdivisioner förutom två minfartyg, fjorton minröjningsfartyg och ett mindre antal minsvepare och helikoptrar.

ÖB Lennart Ljung betecknade beslutet som ett trendbrott, ett säkerhetspolitiskt vägval och att neutralitetspolitiken stöds av ett starkt försvar. Men så infann sig realiteterna. Försvarets rationaliseringsinstitut hade funnit att ekonomiska resurser saknats för genomförande av beslut fattade redan under 1970- och 1980-talen. ÖB hade 1986 begärt extra anslag på 900 miljoner, vilket initierat utredningen. Dåvarande planeringschefen i försvarsstaben, Owe Wiktorin, hade funnit att försvarsmakten befann sig i ekonomisk kris, en situation han beskrev under Sälenkonferensen1988. Försvarsministern Roine Carlsson kom att godta uppgifterna och meddelade året därpå i Storlien att det skulle 1987 ha behövts en ramökning på 12-13 miljarder för att beslutet skulle att fått den av riksdagen avsedda innebörden. Beslutet var alltså grovt underfinansierat, en situation som Carlsson överlät till försvarsutredningen1988. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1987/8-1993/4 till 2.4 procent (SIPRI). Det som nu hade inletts var början till en fortgående ekonomisk misskötsel och underfinansiering av det svenska försvaret, uppgivandet av värnplikten och att vi inte längre skulle ha ett existensförsvar.

Försvarsbeslutet 1992

Försvarsbeslut FB92 offentliggjordes den 24 januari, gällande perioden fram till 1997. Den nytillträdda regeringen Bildt med Anders Björck som försvarsminister stötte omedelbart på problem. Socialdemokraterna lade fram ett eget förslag baserat på partiets tidigare utarbetade förslag. Ny demokrati hade nu fått en vågmästarroll och lade fram en regeringskritisk motion. Propositionen omarbetades, en ny version presenterades i juni, nu med viss anpassning till Ny Demokrati, som dock i huvudsak stod bakom propositionen. Socialdemokraternas huvudlinje innebar en förstärkning av den civila försvarsförmågan på bekostnad av den militära. Man förordade regementsnedläggningar, avveckling av ett par flygflottiljer och den svenska finanskrisen nådde kulmen 1992, vilket medförde förhandlingar med socialdemokraterna om statsbudgeten, vilket ledde till avveckling av ett par flygflottiljer och omfördelningar inom marinen. Inriktningen av försvarsmakten betonade materiell förnyelse och modernisering. För armén gällde mekanisering och förnyelse av stridsvagnar, inköp av tyska Leopard och Stridsfordon 90, för flygvapnet att JAS39 Gripen ersatte Draken och Viggen. Marinen skulle fullfölja införandet av kustkorvett typ Göteborg, nya minjaktfartyg typ Landsort och beställning av nya ubåtar, klass Gotland. Den måhända största konsekvensen av försvarsbeslutet var att krigsorganisationen blev synlig, det vill säga att Försvarsmaktensspeglade krigsorganisationen. Arméfördelningar och brigader hade tidigare endast funnits i krigsorganisationen. Genom denna förändring blev de från 1 juli 1994 kaderorganiserade krigsförband inom respektive militärområde. Försvarets genomsnittliga andel av BNP uppgick till 2.3 procent med en svagt fallande tendens för att 1997 stanna vid 2.1 procent.

Försvarsbeslutet 1996

Försvarsbeslut 1996 kom att fattas i två etapper, dels den 6 december 1995 och dels den 13 december 1996. Det övergripande målet bantning men också en också en helt annan inriktning. Muren hade fallit1989 och Sovjetunionen hade upplösts1991. Det säkerhetspolitiska läget föreföll helt förändrat. Det kalla kriget hade nu avslutats, Sovjetunionen stod som förlorare; stjärnornas krig hade fått den ryska björnen på fall. Drömmar vävdes om den eviga freden, något starkt försvar som skulle hejda och slå anfallet från öster behövdes inte längre. Försvarsbeslutet 1996 innebar det första steget bort från invasionsförsvaret till ett mindre men mer kvalificerat anpassningsförsvar, redo att möta nya hot. Den svenska armén förfogade vid mitten 1990-talet över omkring 450 tusen man, varav 100 tusen i hemvärnet, organiserade i 16 infanteri-, jägar-, Norrlands-, pansar- och mekaniserade brigader, sju artilleriregementen och ett hundratal bataljoner. Viktigare vapensystem hade börjat komma ut till förbanden bl. a ett flertal stridsvagnar. Men konsekvenserna av beslutet innebar att flera orter och städer förlorade sin militära anknytning, arbetstillfällen och andra sociala följder. Sammanfattning av nedläggningen följder visar för armén del att antalet brigader reducerades till tretton, försvars- och arméfördelningsstaberna reducerade från trettiotvå till nitton. Flyget stridsflygdivisioner minskade från sexton till tretton, det lätta attackflyget flygbasbataljonerna reducerades från tjugofyra till sexton. Marinens antal ubåtar minskades från tolv till nio, rörliga kustförsvarsförband behölls men antalet fasta förband halverades. Med 1996 års försvarsbeslut har grunden lagts för nästa steg. Samtidigt har nu försvarets andel av BNP sjunkit till 2 procent.

Det nya årtusendet – orosmolnen hopas men ”vi har ett bra försvar…”

Försvarsbeslut 2000 kan sägas vara den största omorganisationen av det svenska försvaret sedan 1925. Försvarsminister är Björn von Sydow (S) och ÖB Owe Wiktorin. Beslutet är en fortsättning på den inslagna vägen, Sveriges militära förmåga minskas radikalt, ett stort antal staber och förband avvecklas, Sverige nedrustar. Under en kort period 2000-03 fullföljer ÖB Johan Hederstedt förbandsslakten. Försvarsgemensamma enheter som avvecklas är bl.a. Norra, Mellersta, Södra och Gotlands militärkommandon, Östra, Norra och Södra arméfördelningarna samt Armé- Flygvapen- och Marincentra. Armén blir av med nio infanteriregementen, sju infanteri- och Norrlandsbrigader och sex mekaniserade brigader, fyra artilleriregementen, fem luftvärnsförband och två trängkårer. Flygvapnets Norra, Mellersta och Södra kommandon läggs ner liksom F10, F16 och två helikopterbataljoner. Marinens fyra marinkommandon avvecklas liksom kustartilleriregementena KA2, KA3 och KA4 (KA1 omorganiseras till Amf1). Vad som återstår efter beslutet och fram till 2004 är följande krigsförband: Ett högkvarter med insatsledning, fyra militärdistriktsstaber, en armédivisionsstab, sex armébrigadledningar, sexton mekaniserade- och fyra luftvärnsbataljoner, sex stadskyttebataljoner, fyra Lv- och fyra underhållsbataljoner. Av marinen återstår en ubåtsflottilj med fem ubåtar, en minkrigsflottilj, två ytstridsflottiljer med sammanlagt tolv fartyg och en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner. Härutöver åtta JAS 39-Gripendivisioner och två helikopterbataljoner, varav en med markoperativ och en med sjöoperativ inriktning, härtill kommer nationella skyddsstyrkor, inkluderande bland annat tolv markstridsbataljoner och hemvärn. Försvarets andel av BNP har nu ytterligare minskat och är nu 1.7 procent.

Försvarsbeslutet 2004

Den 16 december 2004 fattar Sveriges Riksdag det sista försvarspolitiska beslut med innebörd att ominriktningen från invasions- till insatsförsvar fullföljs.

De båda besluten 2000 och 2004 medför den största avvecklingen av det svenska försvaret sedan 1925. Militärdistrikten avvecklas, Gotlands i december 2004, de Norra, Mellersta och Södra i december 2005. Armén reduceras med fyra regementen och fem utbildningsbataljoner. Bland annat avvecklas P18 på Gotland och P10 i Strängnäs. I övrigt sker omlokaliseringar av flyg- och marinförband. Driftvärnet avvecklas den 30 juni 2005 och personal överförs till övriga delar av Hemvärnet. Försvarets andel av BNP har nu minskat ytterligare till 1.4 procent. Konsekvenser för försvarsmakten är att det årliga försvarsanslaget skärs ned med fyra miljarder. Avvecklingen av ubåtsskyddet inleds, arméns brigadstruktur upplöses, ett tjugotal arméförband läggs ned. Av Flygvapnet återstår åtta flygstridsdivisioner och åtta basbataljoner. Efter nedläggning av samtliga marinkommandon, KA2 och KA3 och det sista fartygsförbandet på västkusten, 18. Patrullbåtsdivisionen i Göteborg, är allt vad som återstår av den svenska marinen tolv ytstridsfartyg, sju minröjningsfartyg, fem ubåtar och två KA-regementen. Nu överges invasionsförsvaret. Försvarsberedningen kommer till slutsatsen att den ryska militära förmågan de kommande tio åren kommer att ha mycket begränsad förmåga att genomföra större militära operationer. Vi skall nu verka i det internationella sammanhanget. ”Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan” anger ÖB Håkan Syrén, utnämnd 2004. De internationella insatserna anges nu som normerande och styrande för försvarsmakten och personalförsörjningen. I riksdagen hade Göran Persson deklarerat att Sverige skulle verka för upprättandet av en multinationell insatsstyrka i EU:s regi, vi skulle gå i spetsen i kampen mot folkmord, massmord och etnisk rensning genom aktivt engagemang för FN och EU på Balkan, i Afghanistan och i Västafrika. Det blev nu Syréns uppgift att fullfölja ominriktningen men därmed också motvilligt driva vidare utvecklingen av det svenska försvaret ner i underfinansiering och till ett militärstrategiskt vacuum. 2006 tar alliansregeringen över makten. Mikael Odenberg utses till försvarsminister. Problemen med försvarets underfinansiering fortsätter och fördjupas. Regeringen avser att skära ytterligare fyra miljarder från försvaret. Odenberg fortsatte inriktningen mot de internationella insatserna men framstod som anhängare av ett nationellt försvar, stödd av försvarsindustrin.

Odenberg går – Tolgfors tar över

Problemen med finansieringen fördjupades och ledde till motsättningar inom regeringen. Den 5 september 2007 avgick Odenberg och ersattes av den tidigare handelsministern och vapenvägraren Sten Tolgfors, (2007-2012). Hans upprepade budskap var att Sverige har ett bra försvar, vi skall satsa internationellt och försvaret skall alltid vara tillgängligt, men hans uppgift var att fortsätta alliansens reduceringslinje. Regeringen meddelade den 13 oktober 2008 att ingen nedläggning av förband kommer att äga rum förrän försvaret har fått ordning på ekonomin genom att skära i materielanslagen fram till och med 2011. Konsekvensen är att en rad verksamheter avbryts, bland andra renovering av stridsfordon 90 och stridsvagn 122, utveckling av aktivt pansar (AAC), materiel för flygunderstöd av markförband (Close Air Support), luftvärnsrobot till korvett Visby, vidareutveckling av robotsystem 17.

Försvarsbeslutet 2009

Försvarsbeslut 2009, den så kallade inriktningspropositionen 2008 (från början FB 2008) skjuts upp med hänvisning till hur Georgienkonflikten kunde påverka Sveriges försvarsbehov och fattades den 16 juni 2009. En väsentlig förändring är det formella avskaffandet av värnplikten, införd 1901. Värnpliktsförsvaret skulle ersättas av ett yrkesförsvar. Från och med 1990-talet inkallades endast en liten del, det kalla kriget hade i praktiken upphört med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Eftersom hotbilden nu hade minskats och någon krigsrisk inte ansågs föreligga, kunde man spara pengar. Betoningen av försvarets internationella inriktning förstärks. Fler skall kunna användas snabbare både nationellt och internationellt. Uppdelningen mellan en nationell och en internationell insatsorganisation upphör. Alla skall kungöra både i och utom landet. Säkerhet skall byggas genom nordiskt samarbete och med EU. Läget 2009 är att endast en tredjedel av insatsorganisationens omkring 50 tusen man, fördelade på åtta manöverbataljoner, kan användas för insats. Flygvapnet består av 100 JAS Gripen och Marinen av sju korvetter, fem minröjningsfartyg fyra ubåtar och en amfibiebataljon. Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 tusen personer finnas i stående och kontrakterade förband, den grundläggande soldatutbildningen ska vara frivillig men om beredskapen så kräver skall totalförsvarsplikten tillämpas. Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige och kommer totalt att bestå av 22 tusen personer och ingå i insatsorganisationen. Väsentliga delar av materielen för den beslutade organisationen saknas på grund av underfinansieringen, som nu blivit akut. Det svenska försvaret befinner sig nu på bataljonsnivå, dess andel av BNP uppgår 2009 till 1.2 procent.

Orosmolnen hopar sig. Den ryska militära upprustningen uppmärksammas i media, bland annat den stora militärövningen Zapad 2009. En ny rysk militärdoktrin presenteras, man betonar vikten av att kunna skydda ryska medborgare utanför Rysslands gränser och understryker vikten av informationskrigföring. 2011 aviserar Ryssland 20-procentiga årliga ökningar av försvarsanslagen samtidigt som USA och Europa skär ned försvarskostnaderna. De ekonomiska problemen fördjupas stadigt och får alltmer medialt genomslag. I en stort uppslagen artikel konstateras att ”Försvaret allt närmre total kollaps” (SvD 20120430).

Enveckas-försvaret…

Den 31 december 2012 uttalade sig ÖB Sverker Göranson i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand”. På frågan om Sverige angrips från två håll, klarar vi det? Svarar ÖB ”Nej, då klarar vi oss inte speciellt länge. Därefter är vi beroende av hjälp utifrån, dock oklart varifrån”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade Göransons uttalande om Sveriges försvarsförmåga med att ÖB likt andra myndighetschefer är orolig för försvarets ekonomi på sikt. Också försvarsminister Karin Enström (2012-2014) avfärdar ÖB med synpunkten att det inte är ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar. Hon anger vid upprepade tillfällen att Sverige har ett bra försvar. Landets statminister inför nu ett nytt synsätt på ett av statens kärnuppdrag, att svara för rikets yttre säkerhet. Han betecknade försvaret som ett särintresse, som ett bland andra och att det i den politiska rollen handlar om att väga av olika intressen mot varandra. Det en vill ha påverkar också en annan. Därför måste den som kräver ökade försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården? (DN 2013 01 29). Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det är fel i sak. Rikets yttre säkerhet har aldrig varit ett särintresse, det är ett av statens kärnområden och skall bestämmas av den rådande hotbilden. Uttalandet uppfattades som också som en förolämpning av många som valt att inom och utom landet varit beredda att offra sitt liv i försvaret av riket.
ÖB:s uttalande avsåg ett militärt angrepp. Ett hot som under senare tid fått ökad aktualitet gäller terroristangrepp. Det är en fråga om när, inte om Sverige drabbas av en sådan attack, en händelse som i första hand är en polisiär angelägenhet. Våren 2015 möjliggjorde en lagändring att polisen kan begära militärt understöd, såväl sjö- som luftstridskrafter och marktrupp. Härmed kan också polisens nationella insatsstyrka snabbt förflyttas. Men förutsättningarna för en effektiv terroristbekämpning är samövade resurser, från ledning till operativ nivå på fältet. Brister i detta avseende har framhållits av bl. a Wiklund (SvD. 2015 07 25). Flera skäl kan finnas bakom bristande övningsverksamhet, bl. a ett politiskt betingat motstånd med hänvisning till händelserna i Ådalen 1931 som av miljöpartister och vänsterpartister anses väga tyngre än Sveriges förmåga att försvara sig mot nutida terroristangrepp. Härtill kommer att den politiska oppositionen i Sverige upphört att verka.

Analys och slutsatser

Försvaret har hamnat i fokus i samband med Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Sveriges försvarsandel av BNP är nu den lägsta i närområdet och kan antas sjunka ytterligare till strax under 1 procent de närmsta åren. Regeringen med stöd av alliansen, utom Fp, presenterade i april 2015 inriktningen för Försvarsmakten. Innebörden var att myndigheten tillförs 10,2 miljarder för åren 2016-20. Men likväl kvartstår försvarets underfinansiering. FOI:s beräkningar visar att försvarets andel av BNP kommer att minska från 1,15 procent och understiga 1 procent och är den lägsta bland de nordiska länderna (Norge och Finland båda 1,4 procent, Danmark 1,3 procent). Polen satsar 1,9 och Estland 2 procent av sin BNP på försvaret. Sveriges andel är för närvarande 1 procent (Hultqvist DN 2015 08 31). En ökning till 1,4 procent skulle innebära en anslagshöjning med 40 procent på den officiella budgeten 42 miljarder och medföra en budget på 56 miljarder. Samtidigt har det säkerhetspolitiska läget försämrats. Det finns skäl att misstro Sveriges förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet. Regeringen har hittills avvisat medlemskap i Nato. Alliansfriheten har historiskt inneburit ett starkt försvar. Nu är vi alliansfria utan ett starkt försvar i en situation där folkförsörjningen kan lamslås inom några dygn, en ny säkerhetspolitisk oordning växer fram i Europa och vi står inför växande terroristhot. Den svenska beredskapen har gång efter annan visat sig otillräcklig, senast i samband med den stora skogsbranden sommaren 2014 (Skogsbrandsutredningen/Aud Sjökvist). Utredningen konstaterar ett antal närmast katastrofala brister: Avsaknad av riskbedömning, räddningstjänsten saknade såväl GPS-utrustning som uppdaterade kartor, planlöst jagande efter elden, oklar positionsbestämning, lagkrav på gemensam insats följdes inte länsstyrelsen underlät att agera, ledningsmodellen fungerade inte. Det samlade är intrycket är oklara ansvarsförhållanden och en utbredd inkompetens (se Holm 2013).

Vi fokuserar här på några helt centrala kritiska faktorer av avgörande betydelse för det försvarspolitiska beslutsfattandet. Strukturella skeenden och förändringar kan förstås genom att man betraktar det som sker i ett förändringsperspektiv, det historiska perspektivet. Försvarmaktens organisatoriska anpassning möjliggörs genom att konflikter bedöms på politisk/strategisk nivå.

Genomgången av försvarsbesluten fattade under flera decennier visar på en systematisk nedgång av Sveriges försvarsförmåga, oavsett vilken regering som styrt landet. Skeendet kan bedömas utifrån ett antal begrepp och sambanden dem emellan.

Att korrekt analysera för att förklara och förstå förändringar och deras konsekvenser förutsätter både historisk insikt och teoretisk medvetenhet. Och genom insikt om konflikters karaktär i kombination med god teori skapas förutsättningar för beredskap, kompetens- och materielutveckling. Den föreställningsram vi här utvecklat kan åskådliggöras med modellen nedan.

Figur 1 Analysmodell

I modellen anges sambanden mellan de fyra teoretiska begreppen (de omgivande ellipserna) som alla utgör förutsättningar för realistiskt beslutsfattande (ellipsen i centrum). De utgör också förutsättningar för korrekt analys och den organisatoriska anpassningen av försvarets samlade resurs (rektanglarna). De tre grövre pilarna illustrerar de huvudelement som är direkt avgörande för försvarets faktiska förmåga, kvantitativa och kvalitativa utveckling Analysen baseras på ett antal iakttagelser. Det finns en växande motsättning mellan Ryssland och väst, en konflikt som är djupgående och både ekonomisk, militär men också ideologisk. Putin har annekterat Krim, söker militärt hindra Ukrainas närmande till EU, rustar upp, uppträder alltmer aggressivt i Östersjöområdet. I detta sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma de ryska planerna på stridsövningar i Barents hav med deltagande av tre Murmanskbaserade, kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar av Borejklass. Fartygen har tillförts den ryska flottan 2013 och 2014 och är utrustade med vardera sexton interkontinentala ballistiska missiler. Ytterligare enheter är planerade att byggas fram till 2020. Ubåtarna är av just den typ, som utgjorde grunden i den nukleära andra-slags-förmågan (se SvD 20150803, O.Nygårds).
Svensk försvarspolitik, så som den kommer till uttryck genom fattade riskdagsbeslut, präglas av en rad av tillkortakommanden och misstag. Oförmåga att bedöma strukturella skeenden, man har bortsett från militära realiteter med konsekvensen bristfällig organisatorisk anpassning. Bristande historisk och teoretisk medvetenhet har lett till svag analys och oförmåga eller ovilja att inse förändringars innebörd. Sårbarhet har därför ökat inför ekonomiska och militära hot, otillräcklig beredskap inför terrorism, sabotage och digitala attacker.

Med utgångspunkt från en försämrad säkerhetspolitisk situation i svenskt närområde skisserar Rask och Granholm (TiS 4/2014, 321-324) några huvuddrag i en svensk militär återtagning av militär förmåga. En huvudpunkt är förmåga att genomföra samtidiga operationer i Östersjön, Öresund och Västerhavet. Den militärstrategiska nivån öppnar för ökad samverkan mellan marin-, flyg- och markstridskrafter. Flottans basering utökas till att också innefatta Stockholms och Göteborgsområdena. Ubåtsvapnet skall utökas till att omfatta modernisering av tre enheter av Gotlandsklassen samt att beställningen av generation A26 utökas till 5-6 enheter istället som nu två. Integrationen med sjöövervakningssystemen förutsätts utvecklad. Visbykorvetterna förses med modern luftvärnsrobot och sjömålsrobotsystem. Samtliga beställda helikoptrar typ 14 utrustas för ubåtsjakt och havsövervakning. De summerar: ”Omvärlden tvivlar idag på vårt lands försvarsförmåga och därmed på vår förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet i vår region. Det kan leda till att vi alltmer marginaliseras och att framtida kriser i vårt närområde kan komma att hanteras utan vårt hörande. Det är ett läge vi snabbt måste ta oss bort från.” (a.a.).

Försvarsbesluten utgör grunden för försvarets kapacitet och förmågeutveckling. Under de senaste fyrtio åren har försvarsandelen av svensk ekonomi minskat från 3 till 1 procent, det vill säga en minskning med 67 procent. Ökat samarbete med Nato och Finland främst avseende sjöoperativ förmåga är centralt med tanke på Östersjöns strategiska betydelse för Nato och för Ryssland liksom att förstärka den militära kapaciteten på västkusten.

Det finns anledning att analysera den försvarspolitiska situation Sverige hamnat i utifrån ett mer strategiskt, internationellt och politiskt perspektiv.

Den svenska linjen har varit den Reinfeldt bekräftade med sitt tal om försvaret som ett ”särintresse”; den politiska ledningen i Sverige har, oberoende av politisk färg, behandlat landets yttre säkerhet som en inrikespolitisk budgetregulator. Sverige har, ännu så länge, valt att stå utanför Nato, en hållning som legat i linje med den nationella och internationella strävan att framställa landet som särskilt fredsälskande. Historiskt har denna linje, främst företrädd av socialdemokratin med stöd av vänsterpartier och i nutid av ett miljöparti med rötterna i pacifistiska föreställningar. Tendenser till en ändrad hållning är märkbara genom Centerpartiets och Kristdemokraternas inlägg i debatten (t ex Lööf m.fl. SvD 2015 09 01).

Från amerikanskt håll understryks om ett närmare samarbete med NATO och framhålls den svenska militära operativa dugligheten (NATO:s överbefälhavare i Europa, generalen Philip Breedlove i DN 2015 08 07 samt senator John McCain i SvD 2015 08 20).

Genom raden av försvarspolitiska beslut har vi försatt oss i den sämsta av situationer. Allianfriheten förutsatte ett starkt svenskt försvar. Nu står vi utan allians men också utan det starka försvaret. När vi officiellt var neutrala kunde vi samverka med NATO. Nu brister vår kapacitet att ta emot militär insats från den enda part som har både vilja och förmåga att militärt bistå Sverige.

Den yttre säkerheten är ett av varje stats kärnområden. Det är försvarsmaktens uppgift. Hur denna dimensioneras, inriktas, utrustas, tränas och samverkar inom landet och tillsammans med andra länder förutsätter både politiska och militärstrategiska överväganden och beslut.

Knäckfrågan är låsningen i NATO-frågan. Den kan bara lösas genom en blocköverskridande överenskommelse där ett fullt medlemskap och ansvarstagande i NATO ter sig som den enda realistiska lösningen. Det vänskapliga närmandet mellan öst och väst efter kalla krigets slut kan visa sig vara en illusion. Putin definierar sin makt i en växande konflikt med väst (Cohen SvD 2015 07 26). Ett nytt, antagonistiskt och – inte minst – även religiöst färgat, konfliktscenario mellan öst och väst men också mellan religiös terrorism och sekulär värld kan vara under uppsegling. Sveriges beredskap måste utgå från en existerande och inte minst, en digitalt skärpt hotbild, inte från dogmer från det icke existerande kalla krigets dagar.

ÖB bör tala klarspråk. Det har han kunnat göra förut. I sin egenskap av myndighetsföreträdare i det uppkomna läget bör, och kan han, offentligt redovisa två förhållanden: dels relationen mellan det uppdrag regering och riksdag gett försvarsmakten och anslagna medel och dels försvarsmaktens bedömning av konsekvenserna för myndigheten av medlemskap i NATO respektive fortsatt utanförskap.

Källor:

Björeman,C. (2011) Försvarets förfall. Carl Björeman och Santérus Förlag, Stockholm.

Cohen,R. Den ryska kontrarevolutionen. DN 2013 01 29.

Wiklund (SvD. 2015 07)

Sjökvist, A. (DN 2015 07 31, Skogsbrandsutredningen)

Försvarsdepartementet.

Holm.O. (2002) Strategisk marknadskommunikation – teorier och metoder. Liber, Malmö.

Holm, O. (2013) Om beredskap och rationell ignorans. Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1 (75-85), Kungliga

Örlogsmannasällskapet.

Hultqvist, P. ”Sveriges militära samarbete med USA måste fördjupas” DN Debatt 2015 08 31)

Jansson, N-O. (2015) Omöjlig ubåt. Stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska

läget under 1980-talet. Med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjöhistoriska Samfundet samt

Sune Örtedahls Stiftelse.

Kissinger, H.A. (1962) Försvar och utrikespolitik, Amerka vid skiljvägen. Förlags AB Hörsta, Malmö.

Lööf,A. m.fl. ”Därför bör vi gå med i Nato nu” SvD 2015 09 01.

Marinkalender 1961.

Rask,B.,Granholm, N. Är vi herrar i vårt eget hus? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 4/2014 (321-324).

Rask, B (2015) Sveriges sjöfartsberoende – var är skyddsresurserna? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, (111-119).

SIPRI

Nygårds.O (SvD 20150803).

(SvD 20120430).

Wikipedia

Wiklund, N. ”Skipper” (2015) Ur takt med tiden. Föredrag hållet på Försvarshögskolan 15/4.

Wiklund, N. ”Skipper” (SvD. 2015 07)

Mot Väpnad Konflikt IV

Av Johan Wiktorin, avdelning I Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan. ——————- Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det […]

Artikeln i Svenska Dagbladet

Dagens nummer av SvD har följande artikel som berör Försvarsmaktens personalförsörjning:

http://www.svd.se/forsvaret-saknar-tusentals-soldater

Artikeln innebär i sak inget nytt – möjligen förutom det faktum att den också pekar på att det ”fattas” yrkes- och reservofficerare.

Om vi börjar med tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) är det ingen hemlighet att införandet går trögt och att de mål som senast sattes upp i budgetunderlaget inte kommer att nås. Det är också så att en väsentlig del av de GSS/T som finns är före detta värnpliktiga, medan inflödet från GMU varit förhållandevis litet. Det hela har möjligen också accentuerats av att HKV valt att medvetet minska några kullar av GMU.

Hur den nu arbetande utredningen kan komma att påverka detta har jag ingen insyn i. Man kan dock på rimliga grunder anta att det kommer att införas ett pliktinslag även för militär grundutbildning – kanske någonting som baseras på att när man gjort rekryttestet så kan man inte undvika att genomgå utbildningen. Alternativt kan man tänka sig att pliktinslaget infaller tidigare eller senare. Att införa en obligatorisk mönstringsplikt för alla håller jag som uteslutet – Rekryteringsmyndigheten har inte kapacitet.

Försvarsmakten sägs dessutom ha kapacitetsproblem om man vill öka utbildningen till 7-8 000/år.

Denna blogg har tidigare torgfört att det finns oanvända verktyg för att öka själva attraktiviteten runt en anställning som tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten. Det som vi pekade på var bland annat lägre statlig skatt för den enskilde samt även lägre arbetsgivaravgift för hennes eller hans huvudarbetsgivare. Man kan också överväga incitament i form av en förmånlig statlig tjänstepension. Allt går om viljan finns och statsmakterna anser att detta är viktigt. Att konstruera ett system är inte raketforskning. Av de verktyg som denna blogg skissat finns idag inga på plats.

Artikeln nämner också att det saknas reservofficerare. Med tanke på att ingen generell grundläggande utbildning för denna personalgrupp funnits i över tio år är bristerna inte överraskande. Rent konkret torde bristerna finnas bland tidvis tjänstgörande specialistofficerare, där behovet är stort och produktionen hitintills varit mycket begränsad. Här måste Försvarsmakten tänka i helt nya banor utifrån de tänkta målgruppernas drivkrafter.

Slutligen så fattas det också yrkesofficerare. Rent konkret är det främst officersprogrammet vid Försvarshögskolan som har mycket svårt att fylla platserna. Här har denna blogg inga konkreta förslag till förbättringar – det enda skulle i så fall vara att kanske överväga om alla kontinuerligt tjänstgörande officerare behöver genomgå officersprogrammet. Kan det inte finnas några arbetsområden där kravet på akademiskt synsätt i början av karriären kan undvaras? Det är ju faktiskt så att det finns möjligheter även för en lite äldre yrkesofficer att erhålla 180 högskolepoäng och ta en akademisk examen.

Jag vill slutligen passa på att önska alla läsare en God Jul och ett riktigt Gott Nytt År! Bloggredaktionen har tidvis övervägt att sluta blogga, men stapplar vidare i vårt smala spår.

GMY

Sinuhe

SYRIEN-KRISHANTERINGEN EFTER WIEN, PARIS OCH ANTALYA (OCH SINAI): ”Krig”, diplomati och separationsångest

av Michael Sahlin Vi som försöker följa utvecklingen i Syrien, med säkerhetspolitisk omnejd, tvingas analytiskt anpassa oss till att det sker ständiga scenförändringar i MÖ- eller MENA-kalejdoskopet, tätt duggande ”game changers”. Nu senast IS-massakern i centrala Paris och resulterande fransk krigsförklaring, med anmodan om EU-solidaritet enligt Lissabon-fördragets artikel 42.7, mot ”Daesh” och intensifierade franska bombningar […]

Gästinlägg: Svensk sjöminröjning

Dags för ett nytt gästinlägg! Den här gången författat av kommendörkapten Jonas Hård af Segerstad i ett ämne som jag vill påstå näst intill helt har saknats i debatten, nämligen tankar runt svensk sjöminröjningsförmåga. Jag bedömer att debatten i detta ämne kommer att ta fart inom kort när det innebörden av att våra fem minröjningsfartyg av Kosterklass inom några år kommer att falla för åldersstrecket och därmed kommer att fasas ut, har sjunkit in. Som alla vet är Försvarsmaktens materielplan extremt ansträngd och det finns inte ens närmelsevis de pengar som krävs för att materielförsörja beslutad organisation. Minns det ofinansierade materielberget som för något år sedan bedömandes uppgå till 50 miljarder kronor, och det har knappast minskat. Men nog om framtida problem. Läs istället Jonas syn på läget här och nu, dagens uppgifter och framtida vägval inom ett för Sverige och svensk sjöfart viktigt område.

/ Skipper

————–

Jag vill gärna inleda med att instämma i hyllningskören med anledning av Skipperbloggens femårsjubileum! Efter några vinkar om att det ”seriöst behöver bloggas om minkrig” och Skippers vänliga ”stående inbjudan” att skriva på bloggen, tar jag den kastade handsken och ger här några tankar på vad som kan vara värt att tänka på för den svenska sjöminröjningen och några vägval den kommer att stå inför. Sjöminering är ett viktigt kapitel för sig, så det berör jag endast indirekt och återkommer möjligen senare med ett separat inlägg om det.

Dagens organisation

Den svenska sjöminröjningsförmågan består idag av fem minröjningsfartyg av Kosterklass och två röjdykarfartyg av Spåröklass vilka är organiserade vid varsin minröjningsdivision på 3. resp. 4.sjöstridsflottiljen. Röjdykardivisionens EOD ASU (Explosive Ordnance Disposal – Area Surveillance Unit) använder bl.a. självgående sonarer och är en viktig del av förmågan. I malpåse befinner sig minröjningsfartyget Styrsö samt de avrustade Landsort och Arholma. Det finns idag inte längre någon stor mobiliserade minkrigsorganisation med hjälpminsvepare, hjälpminfartyg etc.

Kvantitet?

Detta sagt vill jag redan nu göra klart att denna artikel inte kommer ge sig in i några diskussioner om kvantitet. Det finns tillräckligt med blogginlägg och debatter som jag uppfattar fastnar i mer eller mindre konstruktivt klagande över att mängden system/fartyg/flygplan/fältmössor/GSS-T etc. är för liten i förhållande till uppgifterna. De argumenten är dessutom urgamla. I en Marinnytt från 1960-talet såg jag t.ex. hur det där framställdes att om vi skulle ha färre än tjugo jagare och fregatter skulle samhället i princip gå under direkt. Det gjorde det inte och jag tror det har gjort beslutsfattare förhållandevis resistenta mot just den argumentationen.

Jag har naturligtvis som krigsförbandschef en ganska klar uppfattning om förbandets storlek och dimensionerande uppgifter; om kritiska förbandsmassor etc, men av lätt insedda skäl varken kan, ska eller kommer jag beskriva detta på en öppen blogg. Syftet med denna artikel är dessutom ett annat, nämligen att resonera kring hur den svenska sjöminröjningen kan se ut oavsett om det sedan blir en, hundra, eller tiotusen enheter som bygger upp förmågan.

Hur definiera förmågan?

Förmågor måste alltid utgå från slutsatserna av ingångsvärdena: Uppgift – Hot – Miljö. Detta är viktigt att tänka på och särskilt viktigt när man jämför sig med t.ex. andra länders förmågor och materiel. Skiljer sig något av de tre ingångsvärdena, är det alltså mycket möjligt att den bäst lämpade förmågan kommer se helt annorlunda ut. Till detta kommer mer svårmätbara men påtagliga faktorer: tradition, organisation, möjligheterna att vidmakthålla en viss förmåga både materiellt men, vilket ofta glöms, även övnings- och utbildningsmässigt. Vi ska inte skaffa förmågor som vi inte har råd att använda eller tid att öva med. I tider av snabb teknisk utveckling, där inte minst på undervattenssidan den civila marknaden är drivande, måste vi också fråga oss vilka tekniksprång vår försvarsmakt mäktar med att ta? Det kan vara lockande att köpa något fantastiskt, men tråkigt när det slutar som en dyr grej på hyllan… Det man inte övar med regelbundet, har man inte nytta av i den skarpa situationen.

Uppgift

Den svenska sjöminröjningens uppgifter är helt knutna till det som på den tydliga tiden kallades för operationsavsikten ”Skydd av vår rörelsefrihet, vår verksamhet och våra förband” (TR FL 5:43), inom vilken minröjningsföretag ryms. Våra egna marina enheter måste kunna röra sig fritt i våra basområden, in och ut ur skärgården och till underhålls-/bastjänstnoder. Arméförband, i första hand mekaniserade, artilleri och underhållsförband, är beroende av sjötransporter för att ta sig mellan fastlandet och Gotland, vilket det ju råder en fenomenal konsensus om att det är viktigt. Som importberoende land vet de som har kroppen rättvänd i förhållande till havet om att en störning i importsjöfarten snabbt får stor påverkan på rikets försörjning. Händelsen hösten 2005 när resterna av en mina utlagd april 1918 stängde Göteborgs hamn i mindre än ett dygn och effekterna på samhällsförsörjningen visar att detta inte är någon hypotes eller svartmålning. Jag kommer som sagt ovan inte gå in på någon kvantitetsdiskussion och diskutera hur många av alla uppgifter man kan lösa samtidigt, utan det är viktigt att komma ihåg vilka uppgifter som bestämmer vad vi måste ha förmåga att kunna göra.

Hot

Sjöminan är ett finurligt vapen. Ofta framställs den som ett enkelt vapen som vem som helst kan nyttja för bestrida fienden herravälde till sjöss. Det är sant att sjöminor är betydligt mindre kostsamma och komplexa och att de kräver mindre resurser än t.ex. rymdvapen, kryssningsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Man ska däremot inte förenkla sjöminan alltför mycket. En gammaldags kontaktmina, t.ex. den som landades i Göteborg 2005, väger med ankare hundratals kilo, kräver transportresurser på land, visst underhåll, ett rejält fartyg och en del kunskap för att få fälld på ett effektivt sätt. De modernare sjöminorna är nästan uteslutande avståndsminor, där det definitivt krävs en hel del kunnande för att klargöra och lägga ut på ett sätt som gör dem farliga för de tilltänkta målen och samtidigt helst svåra att röja. Till skillnad mot hemmagjorda bomber, t.ex. vägbomber på land, är det ofta betydligt svårare att själv snickra ihop saker som ska fungera effektivt under vatten.

Av vikt är dock att komma ihåg att även med fabriksinställningar är en modern avståndsmina mycket farlig mot fartyg utan motmedel, vilket visades i Persiska Viken 1991 när två amerikanska fartyg minsprängdes, trots att det visade sig att de irakiska minorna till och med i flera fall var så felaktigt klargjorda att de knappt fungerade. Svensk sjöminröjning måste dock utgå från att minhotet kan komma från en mycket kvalificerad aktör, som har förmåga att använda avancerade minor på ett kompetent sätt. Kan vi det, kan vi också hantera enklare och mindre kvalificerade minhot från t.ex. fanatiker vars vilja överträffar kunnandet.

Utmaningar och vägval för sjöminröjningen

Förenklat menar jag att de utmaningar och vägval som sjöminröjningen står inför har två dimensioner: graden av specialisering, d.v.s. ska vi ha plattformar som är specifikt framtagna för minröjning, ska det vara flerfunktionssystem där minröjningsförmåga är en av flera färdigheter eller något däremellan? Den klassiska fiskeminsveparen eller de första minjaktfartygen av Tripartite-klass kan sägas vara representanter för det förra, svengelskt benämnt ”dedikerade minröjningsfartyg”, vår svenska Koster-klass är fullt ut dimensionerade för minröjning men med t.ex. ovanligt god lednings- och självförsvarsförmåga för fartygstypen är ett steg i riktningen mot flerfunktion. Korvett Visby är flerfunktion, där jag vågar påstå att minröjningsförmåga nog främst är av s.k. ”punch through”; man tar sig ut ur eller genom ett minfält med egna resurser och skyddad av sin låga signatur, vilket gör fartyget oändligt mycket svårare att slå ut med minor. Rena flerfunktionsfartyg verkar tekniskt möjliga att konstruera och det är lätt att se dem som flexibla lösningar. Men historien verkar visa hur svårt det är att verkligen få nytta av denna flexibilitet. Det danska Standardflex-konceptet är ett närliggande exempel. Min bestämda uppfattning är att det är farligt med övertro på universallösningar om man inte har en väldigt tydlig bild av hur alla dessa förmågor nyttjas och hålls på hög nivå. Om detta gör mig till cyniker, skeptiker eller realist får framtiden utvisa.

Den andra dimensionen är graden av automatisering, vilket ofta är intimt förknippat med mottot ”No man in the minefield”. Skolan som förespråkar att minröjning huvudsakligen ska utföras utan att bemannade plattformar behöver befinna sig i minfarligt område framhåller fördelarna med modern teknik och de stora möjligheter som autonoma farkoster står för. I den diskussionen vill jag dock peka på vikten av att göra en distinktion mellan automatiska, autonoma och fjärrstyrda system. Frågan som alltid behöver besvaras när den diskussionen förs är var närmaste människa ska befinna sig? På land? På ett fartyg ”i närheten”? I så fall, vad är det för fartyg? Om människan ska vara ”utanför minfältet”, hur vet man i förväg var det ligger? Vid flera föredragningar från industrin eller från vetenskapsmän förblir dessa frågor så pass obesvarade att åtminstone ett litet land som Sverige bör avvakta intill någon annan tagit de första stegen i denna obanade terräng innan vi själva gör det.

Personligen följer jag alltså den kloka devisen som Konrad Adenauer gick till val på 1957: ”Keine Experimente!” Vad ska vi då göra, tycker divisionschefen? undrar kanske någon. Den som inte utvecklas överlever inte, förstår även jag och framhåller framförallt den snabba teknikutvecklingen inom självgående sensorer, syntetisk aperturteknik och deras stora möjligheter som lämpade att utforska i syfte att utgångsbasera dem på våra minröjningsfartyg och i våra landbaserade EOD-grupper. Idag kan även relativt enkla självgående sonarsystem med hög noggrannhet söka av havsområden, för att utöka verkansområdet och för att komplettera traditionella fartygssystem – inte ersätta dem! Och eftersom vi inte vet i förväg var minfälten ligger är måste våra minröjningsfartyg KUNNA gå in i dem och där undanröja det fientliga hotet. Ska någon göra det, är det dessa fartyg. En lite ovanlig aspekt är månne det moraliskt nedbrytande i att konstruera system som bygger på att man kategoriskt undviker kontakt med fienden. Man måste kunna välja att söka strid.

Min åsikt är också att avståndsminsvepning, d.v.s. att styra ut akustisk, magnetisk och annan energi i vattnet för att lura minor i ett område att detonera, uteslutande bör göras från fjärrstyrda eller autonoma system och att dessa system ska kunna kontrolleras både från minröjningsfartygen och från t.ex. landstationer, i enlighet med vad t.ex. Anders Widén skriver i TiS 2015/2. Det grundläggande kravet måste dock alltid vara att effektiviteten ökar om ett system tillförs.

Systemen måste vara så pass lätthanterliga att de tydligt spar tid genom att ge möjligheten att göra flera saker samtidigt. Det moderna minhotet och den svenska undervattensgeografin gör att vissa minor kommer vara omöjliga att hitta med minjakt, vissa omöjliga att svepa. En mina som är immun mot båda teknikerna och samtidigt effektiv mot sitt mål, tror jag däremot är betydligt sällsyntare. Därför är vår förmåga att kombinera olika sensor- och verkanstyper nyckeln till framgång – inte hur toppsuperavancerad varje teknik är i sig. Den hydroakustiska minjakten är inom överskådlig framtid kärnan i vår minröjningsförmåga, men kompletterad med andra tekniker blir den mycket svår att överlista och tvingar en fiende att anpassa sig mycket mer efter oss än annars. Och att agera för att ta och behålla initiativet är en klok regel.

Jonas Hård af Segerstad är ubåtsjakt- och minröjningsofficer och chef för 42.minröjningsdivisionen sedan 2013.

Sprucken basplatta vs förmågeökning

På ledarplats i Norrköpings Tidningar uppmärksammar Stefan Olsson Försvarsmaktens brist på vinterkängor. Förband från södra Sverige som ska delta i vinterövningar i såväl Sverige som Norge får inte ut vinterkängor eftersom de är slut på förråden. Istället ska de använda sina sommarkängor. Som David Bergman mycket klokt påpekar är det urgammal erfarenhet att fel materiel i kärvt vinterklimat kraftigt ökar risken för kylskador. Här ett exempel från 1998 – och om jag inte tar helt fel vore det också emot Försvarsmaktens interna regelverk att genomföra sådan verksamhet som man vet är behäftad med lätt avhjälpbara risker.

Sommarkängor i vinterklimat KOMMER leda till onödiga köldskador med lång återhämtningstid. Här ett exempel från F21 pic.twitter.com/1EEKp0wCkm

— David Bergman (@David_M_Bergman) 21 november 2015

Den nuvarande bristen på vinterkängor är typexemplet på den s.k. basplattan som försvarsbeslutet 2015 ska försöka avhjälpa. Det illustrerar också med all önskvärd tydlighet det som jag i ett års tid sagt om den s.k. basplattan: Basplattan utgörs av materiel och funktioner som är sådant som allmänheten redan förutsätter att Försvarsmakten har och kan. Det handlar om just de mest grundläggande sakerna för ett försvar, där uniformer är ett exempel. Basplattan måste repareras, men det är långt ifrån tillräckligt.

Vi befinner oss i ett ständigt försämrat omvärldsläge. Det senaste exemplet är inte bara Parisdåden och det faktum att Sverige nu tillfrågats om stöd enligt solidaritetsklausulen, utan också att Ryssland återigen uppvisar förmågor som med råge överskrider vad Försvarsberedningen ”bestämt”. Som bekant är det underlag som Försvarsberedningen lämnar det som utgör grunden för ett försvarsbeslut. När Försvarsberedningens analys inte håller för omvärldsutvecklingen och försvarsbeslutet heller inte är nära att matcha den rekommendation som Försvarsberedningen kommit fram till avseende försvarets utveckling, så befinner vi oss i en säkerhetspolitiskt svår situation.

Armed RUS bombers striking SYR skirted UK airspace along the way https://t.co/UlAJl2KSgs Wonder why they did that? pic.twitter.com/2KCfr3233I

— InfoAgeStrategy (@InfoAgeStrategy) 21 november 2015

En operation som få länder klarar av och som för Syrieninterventionen är helt onödig, men logisk sedd ur perspektivet maktdemonstration

Jag har flera gånger pekat på brister i rysk förmåga, t.ex. att man i så hög grad förlitar sig på dumma bomber i Syrien och använder taktik som övergavs i Väst för decennier sedan. Men lyfter man blicken från det taktiska planet och blickar tillbaka över de senaste två årens utveckling i rysk militär förmåga så uppvisar man helt andra förmågor än vad omvärlden förväntat att man skulle. Under Ukrainakriget klarade man av att månader i sträck hålla 40 000 man i fält längs den ukrainska gränsen, samtidigt som man genomförde stridsoperationer i Ukraina. Man genomför förflyttningar av förband och mäktar med logistik på en nivå som NATO för närvarande har svårt med. Ett nyligt exempel är den luftbro man på något dygn stampade fram för att flytta 10-15 000 ryssar från Egypten. Man har utvecklat anti-access/area-denial områden som starkt begränsar NATO:s möjligheter att operera i händelse av konflikt. Man klarar nu av att samordna anfall från flera stridskrafter och olika områden till ett och samma mål med samordning i tid (kryssningsrobotar från flyg, övervattensfartyg i två hav samt ubåt). 4 dygn i rad har nu Ryssland klarat av att kraftsamla det strategiska bombflyget till anfall mot Syrien, där det senaste innebar en stor styrkedemonstration där bombflygplan startade från Kolahalvön och rundade Europa för att genomföra anfall i Syrien, samordnade med andra flygplan som tog vägen över Iran och Irak.

Försvarsförmåga kan endast mätas relativt den dimensionerande motståndarens förmåga. Man kan inte mäta sin egen förmåga mot den förmåga man själv hade för några år sedan. Om den dimensionernade motståndare ökar sin förmåga i dubbelt så hög takt som man gör själv, har man en reellt minskande förmåga. I Sverige, med en försvarsreform som påbörjades samtidigt som den ryska, kan vi nu konstatera 6 år efter att försvarsreformen påbörjades att det saknas kängor till en stor del av personalen.

Vad som behöver ske, tror jag inte behöver påpekas.

Uppdatering 18.37: Försvarsmaktens logistikchef kommenterar bristen på vinterkängor. Mycket bra att fårgan blir så snabbt hanterad.

Widman vs Hultqvist och en låg nivå.

Idag gick försvarsministern och försvarsutskottets ordförande en rond i riksdagen med varandra. Ursprunget var en interpellationsfråga från Allan Widman (fp) till försvarsminister Peter Hultqvist (s). Debatten kan ses i sin helhet här nedan.

Även om frågan är intressant så gled debatten som vanligt också in på helt andra saker. Två områden de båda stannade vid en längre tid var Sveriges militära samarbeten och vår allianslöshet samt frågan om solidaritet och stöd till Frankrike. Debatten slutade med påtagligt uppretad försvarsminister.

Men samtidigt som våra svenska försvarspolitiker käbblar om ditten och datten, tycker att en halvering av Försvarsmaktens minimibehov är tillräckligt, och som anser att småövningar i Östersjön gör skillnad, så går Ryssland istället från ord till handling. De ryska operationerna mot mål i Syrien har nu också övergått till att samtidigt utgöra en militär uppvisning av operativ förmåga på hög nivå. Våra svenska politiker, i synnerhet moderata försvarspolitiker under Reinfeldt 2, talade gärna och ofta om Rysslands låga nivå… Den bedömningen är bara en i raden av svenska missbedömningar av rysk militär förmåga.

Under veckan har Ryssland genomfört omfattande företag med strategiskt bombflyget mål i Syrien, något som Wiseman skrev om tidigare i veckan. Under natten mellan 19 och 20 november genomförde det ryska flygvapnet en långdistansflygning med slutgiltig destination Syrien. Två Tu – 160 Blackjack strategiska bombplan lyfte från flygbasen Olenegorsk på Kolahalvön. Men i stället för att ta den vanliga vägen genom Kaspiska havet och Iran flög man istället västerut luftrummet utanför Norge och Storbritannien, via Gibraltar in i Medelhavet, och därefter österut mot Syrien och sedan tillbaka till Ryssland. En flygning på 1300 mil.

Nedan finns ett antal filmklipp. Det är alldeles uppenbart att man vill visa vilka förmågor man under de senaste åren har återuppbyggt. Det är också uppenbart att den tänkta mottagaren av budskapet inte bara är skäggiga män i Syrien….

I morgon kommer ett nytt inlägg där jag ska lyfta fram ett tänkvärt tal jag hörde i måndags, och på söndag kommer ett gästinlägg med fokus på svensk sjöminröjning.