Sökresultat för ”Ledning” – Sida 29

Lär av de ryska påverkanskampanjerna i och mot USA

Nästa år är det åter riksdagsval i Sverige och valrörelsen kommer snart att dra igång. Det har inför valet uttryckts farhågor från flera håll att Ryssland och andra utländska intressen ska försöka påverka det svenska valet såsom gjordes i förra årets amerikanska presidentval. Här kan både svenska politiker och framförallt journalister lära mycket av USA och det är av yttersta vikt att man gör så.

Igår genomförde senatens underrättelseutskott en utfrågning med anledning av de ryska försöken att påverka det amerikanska presidentvalet. En av experterna som frågade ut var Clinton Watts från The Center for Cyber and Homeland Security vid George Washington University. Han har redan tidigare i år varit delaktig i den bästa visualiseringen jag sett av Rysslands användning av och informationskrigsföring i media och sociala media inom ramen för ”aktiva metoder” och påverkansoperationer (läs gärna också hela inlägget på War on the Rocks).

The Russia influence system continues to win. Before and after the election.https://t.co/4l7jI673f1 from @WarOnTheRocks pic.twitter.com/8HvHJz5mwn

— Clint Watts (@selectedwisdom) 11 januari 2017

Det nedanstående 8 minuter långa klippet från gårdagens utfrågning rekommenderar jag starkt att man som politiker eller journalist tar sig tid att se och reflektera över. Vad betyder det här för Sverige? Var står vi nu? Vad behöver vi göra? Hur agerar vi på min tidning eller nyhetsredaktion? Som privatperson är det också något man bör ta till sig och reflektera över när man ser ”nyheter” i sociala medias flöden.

Vill man se hela utfrågningen finns del 1 här och del 2 här.

Det kommer framöver att finnas goda skäl att återkomma för att diskutera påverkansoperationer mot Sverige, men även andra länder i Europa.

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet

Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.

Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!

I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från ”papperet”):

– 1 amfibiebataljon

– 1 bevakningsbåtskompani

– 7 korvetter

– 2 patrullfartyg

– 4 ubåtar

– 5+2 minröjningsfartyg

Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?

ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand” något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.

Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet – så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.

(Källa: DN)

Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv ”NATO-kravet”) om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%

1991 : 2,5%

1997 : 2%

2004 : 1,5%

Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.

I en artikel i SvD med titeln ”Ekonomisk kris för marinen” från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken ”Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985” vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.

Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.

Claes Tornberg säger att ”Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten”. Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att ”Vi klarar inte längre att försvara våra kuster” och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)

Om man ansåg att marinen – och indirekt vårt svenska försvar – var i kris 1983 så är det ingenting mot läget idag.

Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade ”talespersoner” med utarbetade ”talpunkter” på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta – och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.

För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.

Det finns inte heller någon ”quick fix” för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker – varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder ”in-house”.

Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?

För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:

– Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att…)

– Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)

– Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten…)

– Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)

Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar.

Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.

Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:

– Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019

– Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021

– Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar

– Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).

Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!

I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa.

Organiserat motstånd, igen?

Reflektion

I en artikel av Mikael Holmström, Dagens Nyheter, publicerad den 07JAN2017, beskrivs hur tjänstemän påbörjat utbildning för att återuppbygga ett nytt totalförsvar, utbildningen skall ha påbörjats under 2015 och ett hundratal har redan genomfört den, från totalt 46 myndigheter.¹ Denna form av utbildning faller inom ramen för det nuvarande försvarsbeslutet, där återuppbyggandet av totalförsvaret under gällande beslutsperiod särskilt poängteras.²Men vad som är särskilt intressant i artikeln, samt fått oförtjänt lite uppmärksamhet, är följande del, ”Efter att ha varit med om krigsspelet erinras deltagarna om att på besatta områden så ska svenska myndigheter fortsätta motståndet”.³

Vad som ansågs vara en grundförutsättning efter andra världskriget, var att motståndsrörelser var tvungna att vara organiseradredan i fredstid, för att kunna anses inneha en god möjlighet att kunna verka på ockuperat område.⁴ Därav upprättades den s.k. organiserade motståndsrörelsen i Sverige i slutet av 1940-talet på uppdrag av den då sittande statsministern Tage Erlander.⁵ Således för att effektivt kunna koordinera det fortsatta motståndet på ockuperat område med den övriga kampen, krävs det att det finns en redan färdig organisation, annars kommer det uppstå stora svårigheter och uppbyggnadsfasen kommer vara mycket lång och problematisk.

Detta gör citatet om fortsatt motstånd, som Mikael Holmström har med i sin artikel, synnerligen intressant. Antingen så förespråkar man på denna totalförsvarsutbildning en ad hoc motståndsrörelse som i grund och botten kan startas av vilken myndighet som helst. Dock är detta, som tidigare berörts, förenat med stora risker och kommer sannolikt leda till stora problem samt förluster i människoliv. Förhoppningsvis är det ej detta man förespråkar, utan en mer strukturerad tanke finns bakom uttalandet.

I modern tid förefaller den organiserade motståndsrörelsen ännu under 1990-talet fortsatt sin verksamhet med oförminskad styrka, både vad avser utbildning av sin personal men sannolikt även med nyrekrytering. Verksamheten förefaller under de sista åren av 1990-talet lagts i malpåse d.v.s. personalen fanns kvar men ingen vidmakthållande utbildning eller nyutbildning genomfördes, slutligen skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet.⁶

Utgår man från de grundförutsättningar som stipulerades efter andra världskriget, att fortsatt motstånd på ockuperat område måste förberedas i fred samt Mikael Holmströms uppgifter från den genomförda totalförsvarsutbildning, uppstår en intrikat frågeställning, avvecklades ej den organiserade motståndsrörelsen eller har den återuppstått i en ny skepnad? Sannolikt stämmer uppgifterna att verksamheten lades i “träda” under de sista åren av 1990-talet mht. det då rådande säkerhetsläget i vårt närområde, hur gamla var då de senast rekryterade, när organisationen lades i träda?

Vad avser rekrytering så förefaller man rekryterat individer som var bortom krigsplaceringsålder d.v.s. över 45 år.⁷. Om den organiserade motståndsrörelsen lades i träda under de sista åren av 1990-talet för att senare läggas ned under inledningen av 2000-talet, så torde den senaste rekryteringen genomförts någon gång under mitten av 1990-talet, vilket innebär att dessa individer är i 70 års åldern i dagsläget, vilket ej kan anses vara en lämplig ålder för mer aktivt motståndsarbete i händelse av en väpnad konflikt.

I sammanhanget blir uppgifterna som publicerades i Aftonbladet 2013 att delar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt skall vara aktiv,⁸ mycket intressanta. Huruvida dessa uppgifter kan stämma, är svårt att värdera då det bygger på en enskildkällas uppgifter. Om de stämmer skulle det i sådant fall innebära att rekrytering fortsatt eller att äldre medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt bedrivit verksamhet. Vilket skulle innebära att det var högst ålderstigna medlemmar, som var verksamma 2013, förutsatt att uppgifterna kring åldersnivån vid rekrytering stämmer.

Det finns givetvis ytterligare en möjlighet. Enligt Mikael Holmströms uppgifter skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet, låt oss för enkelhetens skull anta att det var 2004 (jag kommer återkomma till varför längre fram i inlägget). Utåt sett föreföll det fortfarande vid den aktuella tidpunkten, vara ett hägrande lugn i Europa i de mellanstatliga relationer. Trots uppgifter hade framkommit, om en ökad rysk underrättelseverksamhet, i bl.a. Storbritannien 2004.⁹ Dock kom ett antal händelser under de kommande fyra åren, fundamentalt förändra säkerhetsläget i Sveriges närområde.

Här kommer jag enbart belysa tre saker som kom att förändra säkerhetslandskapet. Under inledningen av 2000-talet kom Ryssland återigen öka sina satsningar på dess väpnade styrkor, med bl.a. intensifierad övningsverksamhet vilket kom att höja dess operativa förmåga. I februari 2007 höll Rysslands dåvarande och nuvarande President, Vladimir Putin, ett tal vid säkerhetskonferensen i München som i efterhand, anses utgjort startpunkt för den nu pågående konflikten mellan Ryssland och Väst. I Juli 2007 kom Ryssland att upphäva tillämpningen av det s.k. CFE-avtalet d.v.s. det avtal som begränsade hur mycket militärutrustning som fick finnas i Europa.¹⁰

Försvarsberedningens omvärldsanalys från 2007 inför försvarsbeslutet 2008, förefaller noterat att utvecklingen ej gick i en positiv riktning, varvid de följande, relativt kända, orden skrevs: ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer”.¹¹ Således den positiva säkerhetsutveckling som hade uppstått, åtminstone på ytan, under inledningen av 2000-talet föreföll nu återigen vara på väg nedåt.

Därefter inträffade den rysk – georgiska konflikten, 2008. Redan en månad efter konflikten mellan Ryssland och Georgien, publicerade totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, en rapport avseende konflikten, där de fastslår att, ”Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas.”.¹²

Ur ett svenskt hänseende kom den rysk – georgiska konflikten föranleda att försvarsbeslutet som skulle fattas under hösten 2008, kom att skjutas upp och en förnyad omvärldsanalys kom att genomföras.¹³I sammanhanget är det intressant att notera dåvarande överbefälhavaren, General Håkan Syréns, uttalande där han påtalar att Ryssland nu valt konfrontationens väg och att detta får konsekvenser för svensk säkerhetspolitik.¹⁴ I sammanhanget är det värt att notera Håkan Syrén var chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) mellan 1999-2003 varvid han sannolikt hade insyn i den organiserade motståndsrörelsen och sedermera Överbefälhavare mellan 2004-2009.

Vad har då detta att göra med den organiserade motståndsrörelsen? Den organiserade motståndsrörelsen, som tidigare beskrivits, förefaller funnits kvar intill inledningen 2000-talet, sannolikt som en säkerhet då det fortsatt var oklart hur den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet skulle utvecklas. Sannolikt blev bedömningen att utvecklingen gick i en alltjämt positiv riktning, därav att verksamheten lades i “träda” under slutet 1990-talet för att slutligen avveckla verksamheten inledningen av 2000-talet. Sannolikt skedde denna avveckling i samband med de omfattande förbandsnedläggningarna och ominriktningen av Försvarsmakten vid 2004 års försvarsbeslut.

Om vi fortsätter på antagandet att denna avveckling skedde 2004, så torde det vara ett fullt rimligt antagande att bland de första åtgärderna Sverige skulle kunnat vidta 2008, efter en rad försämringar av säkerhetssituation, var en återstart av den organiserade motståndsrörelsen. Detta antagande baseras på hur pass länge den organiserade motståndsrörelsen trots allt kom att finnas kvar trots det förändrade och förbättrade säkerhetsläget under 1990-talet och inledningen av 2000-talet. Förmågan förefaller setts som viktig ur ett försvarsperspektiv att bibehålla, sannolikt utifrån det faktum att det tar väldigt lång tid att bygga upp.

Det andra argumentet är givetvis att den organiserade motståndsrörelsen lades ned under 2000-talet och den har ej återstartats. Varvid uttalandet från totalförsvarsutbildningen får ses som en uppmaning, att myndigheter i fred bör förbereda sig för fortsatt motstånd. Detta manar dock till ytterligare en fundering. Skall då det fortsatta motståndet på ockuperat område, bedrivas som en ad hoc verksamhet? Då de samlade erfarenheterna efter andra världskriget, tydligt visar på att all form av fortsatt motstånd måste organiseras och förberedas redan i fredstid.

Den amerikanska tankesmedjan RAND Corporation publicerade 2016 en studie kring hur en modern motståndsrörelse skulle kunna vara uppbyggd i de baltiska staterna. Utgångspunkten var att nyttja de ingångsvärden som finns avseende hur den Schweiziska motståndsrörelsen var organiserad och se hur detta skulle kunna appliceras på de baltiska staterna. Slutsatsen blev att det fortsatt fanns ett värde med en organiserad motståndsrörelse. Givetvis skulle det krävas en anpassning gentemot nutid, då de ingångsvärden de utnyttjande för studien baseras på tiden efter andra världskriget och inte kalla krigets slutskede eller dess eftermäle.¹⁵

I sammanhanget är det intressant att notera hur studien lägger fram att en organiserad motståndsrörelse i sig utgör en tröskeleffekt.16 Det vill säga vetskapen av att det finns en dold organisation som kommer träda i kraft i händelse av att någon del av ett territorium ockuperar, gör att motståndaren måste ta detta i beaktande, varvid mängden förband som kan krävas kommer visa sig vara för stor, kontra vad man kan tjäna på att ockupera ett område. Vilket är tankvärt m.h.t. Försvarsmaktens i dag begränsade resurser kontra storleken på svenskt territorium, samt mängden militärstrategiskt viktiga områden, både för Västliga länder och Ryssland.

Således, om det ej finns någon organiserad motståndsrörelse nu, så bör det skyndsamt påbörjas ett arbete som återtar denna förmåga. Framförallt mot bakgrund att myndigheter erinras om att motståndet skall fortsätta även på ockuperat område, då erfarenheterna, dels visar på att en sådan kamp kräver förberedelser i fredstid, dels fortfarande är relevanta om än att de kräver en mer modern utformning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftonbladet 1(Svenska)

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)

Dagens Industri 1(Svenska)

Dagens Nyheter 1(Svenska)

RAND Corporation 1(Engelska)

Regeringen 1, 2(Svenska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

Sveriges Radio 1(Svenska)

The Independent 1(Engelska)

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008.

Slutnoter

¹Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)

²Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 2.

³Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)

⁴Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 391.

⁵Ibid. s. 392-393.

⁶Ibid. s. 417-418.

⁷Hemlig armé hade baser i Jämtland. Länstidningen Östersund. 1998-10-06. (Hämtad via Mediaarkivet)

⁸Aftonbladet. Aschberg, Richard. ’Jag offrade hela mitt liv – för staten’. 2013. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17016510.ab(Hämtad 2017-03-29)

⁹The Independent. Bennetto, Jason. Carry on spying: Russian agents flood UK in revival of intelligence Cold War. 2004. https://web.archive.org/web/20041117093556/http://news.independent.co.uk/uk/politics/story.jsp?story=576076(Hämtad 2004-11-17)

¹⁰Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 35.

British Broadcasting Corporation. Watson, Rob. Putin’s speech: Back to cold war?. 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6350847.stm(Hämtad 2017-03-30)

Sveriges Radio. Wadström, Fredrik. Ryssland lämnar nedrustningsavtal. 2007. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1481414(Hämtad 2017-03-30)

¹¹Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 36.

¹²Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008, s. 3.

¹³Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Försvarsbeslut kommer först nästa år. 2008. https://www.svd.se/forsvarsbeslut-kommer-forst-nasta-ar(Hämtad 2017-03-29)

¹⁴Dagens Industri. ÖB: Ryssland på konfrontationens väg. 2008. http://www.di.se/artiklar/2008/9/11/ob-ryssland-pa-konfrontationens-vag/(Hämtad 2017-03-29)

¹⁵Osburg, Jan. Unconventional Options for the Defense of the Baltic States. Santa Monica: RAND Corporation, 2016, s. 8-9.

¹⁶Ibid. s. 7.

Bland Bowlinghallar och Fritidsfastigheter

Sammanfattning

Efter säkerhetspolisens avslöjande under det kalla kriget att företaget Matreco utgjorde en fasad för sovjetisk underrättelseverksamhet på svenskt territorium, har det varit ytterst sparsamt med uppgifter om verksamheten med företag som fasader fortsatte, eller om den tog en annan form. Sannolikt tog den en annan form i att fritidsfastigheter införskaffades i militärstrategiskt viktiga områden, där stödverksamhet till sovjetiska jägar-/specialförband kunde genomföras men även inhämtningsverksamhet, i händelse av en väpnad konflikt eller skymningsläge. Sannolikt utnyttjades även dessa faciliteter i fredstid för olika underrättelseoperationer.

Analys

Efter Säkerhetspolisens avslöjande i slutet av 1960-talet avseende utnyttjandet av Matreco som en del i Sovjetunionens underrättelseverksamhet på svenskt territorium, förefaller det varit relativt ont om information hur, dels Sovjetunionen, dels övriga Warszawapaktsländer kan ha byggt upp möjliga stödpunkter, som de facto Matreco förefaller varit, på svenskt territorium. En möjlig öppning för vidare fördjupning inom det området är den östtyska säkerhetstjänsten och utrikes underrättelsetjänstens verksamhet i Sverige under det kalla kriget.

I Birgitta Almgrens bok, Inte bara spioner: stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget, framkommer det att en av individerna som hon berör i boken, som även granskats av säkerhetspolisen (SÄPO), förefaller ägt egendom som kan ha varit möjliga stödpunkter. Denna individ, som inledningsvis förefaller tillhört Stasi men sedan överförts till sovjetisk tjänstgöring,¹hade tillförskaffat sig minst två fritidshus. Det ena fritidshuset var placerat intill ett militärt skyddsområde samt militära anläggningar. Den andra fritidsfastigheten var väl placerad i förhållande till militära genomfartsvägar (koncentrationsvägar) men även lämplig för konspirativ verksamhet.² Här torde trafikräkning kunna vara en uppgift m.h.t. placeringen vid militära genomfartsvägar.

I Christoph Anderssons bok, Operation Norrsken, framkommer det uppgifter om en västtysk GRU agent som genomförde smuggling av varor som var belagda med exportförbud till Warszawapaktsländer. Vad som är intressant i detta sammanhanget är att denna GRU agent under det kalla kriget hade ett sommarställe i Stockholms skärgård, samt kopplingar till ett svenskt bowlingföretag med filialer över hela Sverige.³ Huruvida det finns någon koppling till möjlig stödverksamhet i detta fallet blir svårare att avgöra, då det ej framkommer t.ex. geografiskt vart dessa bowlinghallar finns, men sannolikt hade det gått att utnyttja sommarstället och troligtvis bowlinghallarna i viss omfattning.

I Bengt Nylanders bok, Det som inte har berättats, framkommer det en uppgift att SÄPO, under ubåtsjakten vid Hårsfjärden genomfört kontroll av fritidshus inköpta av utländska medborgare vid kustbandet.⁴ Vad som är intressant i detta sammanhang är att SÄPO under, åtminstone inledningen av 1980-talet, förefaller, antingen misstänkt eller haft konkreta bevis på att någon främmande makt utnyttjade fritidsfastigheter som möjliga stödpunkter på svenskt territorium i samband med ubåtskränkningar. Vilket gör Christoph Anderssons uppgifter i Operation Norrsken mycket intressanta.

I sammanhanget är det intressant att notera Olof Frånstedts uppgifter, åtminstone under hans tid vid SÄPO, hade de ej tillräckligt med personal för att kunna följa upp den östtyska underrättelseverksamheten i Sverige, eller som han beskriver det, de famlade. Säkerhetspolisen lade allt fokus på den Sovjetiska inhämtningsverksamheten,⁵ av förklarliga skäl, då det var den dominerande makten inom Warszawapakten. Detta kan även förklara överföringen av östtyska underrättelseofficerare till sovjetisk tjänst, då de åtminstone initialt torde undgått SÄPO:s övervakningsåtgärder.

Frånstedtbeskriver även att SÄPO hade kännedom om att Östtyskland hade s.k. sovande/vilande agenter/underrättelseofficerare i Sverige. Det vill säga individer som skulle börja lösa uppgifter när order kom, oftast i ett kris-, skymnings- eller krigsläge. Här ger han som exempel trafikräkning d.v.s. vilka fordon och hur många passerar och i vilken riktning, stämning inom landet, fartyg som anländer i hamn eller kastar loss, vilken last som lastas eller lossas, hur mobilisering fortgår o.dyl.

Vidare vad avser vilande agenter i Sverige, så beslagtogs en nedgrävd radiosändare i Höganäs i slutet av 1960-talet, som bedömdes tillhöra en vilande agent i Sverige. Då uppgifterna avseende positionen på den nedgrävda radiosändaren härrörde från en i Danmark gripen östtysk medborgare, som kan beskrivas som en kringresande servicetekniker för den östtyska underrättelsetjänst,⁶ d.v.s. han hade till uppgift att kontrollera dessa radiostationer.

Således, utnyttjade antingen Sovjetunionen eller Östtyskland fritidsfastigheter, ev. även bowlinghallar, som en del av sin underrättelseverksamhet på svenskt territorium. Vilket i grund och botten får anses vara samma sak, då deras underrättelse- och säkerhetstjänster var väldigt nära förenade. Något som tydligt accentueras i fallet med den östtyske underrättelseofficeren som överfördes till den sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Vilket för oss till en intressant inledande slutsats, antingen fanns en parallell struktur med fritidsfastigheter samtidigt som Matreco avslöjades, eller så blev det en metod de övergick till.

Som berörts i tidigare inlägg, finns det relativt mycket information publicerat ur det s.k. Mitrochinarkivet. Där det bl.a. finns beskrivit till del hur uppbyggnad av stödverksamheten, för genomförandet av sabotageverksamhet vid ett skymningsläge och en väpnad konflikt, var tänkt. Enligt de uppgifterna som framkommer i det publicerade materialet, förefaller man indelat länder i operationsområden, Italien som ett exempel var uppdelat i fyra operationsområden. Vapenförråd upprättades i respektive operationsområde antingen på mark eller i fastighet/-er, som ägdes av en erfaren agent.⁷

Då Mitrochinarkivet omfattar uppgifter från KGB arkivet så kan det givetvis finnas skillnader i hur den militära underrättelsetjänsten kontra KGB tänkt agera. Dock får det anses som troligt att det själva taktiska uppträdandet har varit snarlikt. En intressant aspekt är att GRU stödverksamhet främst förefaller koordinerats på militärdistrikt nivå av det s.k. Razvedivatelnoje Upravlenije (RU), d.v.s. respektive militärdistrikt underrättelseorgan, knutet till GRU men arbetade/arbetar med operativ underrättelsetjänst, ansvarade för att upprätta stöd- och agentnät i de operationsområde de var tilldelade.⁸

Tar vi exemplet med Italien så förefaller respektive operationsområde i sin tur varit indelade i gruppområden. Dessa gruppområden förefaller utgått från en landstignings-/luftlandsättningsplats där samtliga lämpliga mål, för sabotage, kartlades inom en radie av 120 kilometer.⁹ Här får det förutsättas att enheterna som skulle genomföra sabotage redan innan, hade en huvuduppgift att lösa. Därefter var de övriga kartlagda målen beredduppgifter. Sannolikt låg huvuduppgiften i anslutning till platsen för landstigning/luftlandsättning. I anslutning menas 20-50 km ifrån den plats där gruppen landstigit/luftlandsatt, detta för att ej röjas i samband med ordinarie bevakningsverksamhet i anslutning till viktiga objekt.

Här blir det även intressant att studera svenska reglementen, där det framkommer t.ex. uppgifter för att störa sabotageförband skulle man bl.a. söka i områden som har enskilt belägna fastigheter.¹⁰Kopplar vi då samman detta med de inledande uppgifterna om att SÄPO hade kännedom om t.ex. den östtyske underrättelseofficerens, som var överförd till GRU, inköp av fritidsfastigheter, dess eftersökningar i kustbandet vid ubåtsjakt, samt hur sovjetiska special-/jägarförband skulle agera i händelse av krig, så blir exemplet på vart man bl.a. bör eftersöka sabotageförband förståeligt. Därtill går det även att härleda ett systemtänkande. Värdet i dessa uppgifter är att det går att härleda att andra faciliteter än Matreco utnyttjades på svenskt territorium under det kalla kriget, något som fått ytterst lite utrymme i kalla kriget forskningen.

Slutsats

Vad finns det då för värde i alla dessa uppgifter? Troligtvis fanns på svenskt territorium under det kalla kriget ett noggrant genomtänkt system hur Sovjetunionen skulle kunna följa rörelser längs med våra koncentrationsvägar, något som berörts i ett tidigare inläggom Matreco, därtill fanns det troligtvis även utbyggda stödpunkter för Sovjetiska jägar-/specialförband att kunna återhämta, erhålla utrustning inför lösandet av en uppgift i händelse av en väpnad konflikt. Troligtvis övergick man till fritidsfastigheter motsv. efter Matrecos avslöjande.

Det accentuerar även frågan om det finns liknande strukturer som finsk massmedia har rapporteratom de senaste två åren, fast på svenskt territorium. Då det nu går att härleda att Sovjetunionen utnyttjat fritidsfastigheter för underrättelseverksamheten under det kalla kriget på svenskt territorium, så får det ses som troligt det är en metod som dagens ryska underrättelsetjänst även idag skulle kunna nyttja på svenskt territorium, med anledning av den finska rapporteringen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.

Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.

Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.

Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.

Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.

Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

Slutnoter

¹Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-129.

²Ibid. s. 130.

³Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.

⁴Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.

⁵Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204-205.

⁶Ibid. s. 196-197.

⁷Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.

⁸Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 227-228, 245-246.

⁹Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.

¹⁰Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 95.

Markstridskrafternas operativa betydelse

I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/

Artikel

Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.

Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.

Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

– avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

– fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

– under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.

Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.

Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.

Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats. Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.

Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

*****

Markstridskrafterna operativa betydelse

Artikel

Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.

Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

– fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.

Samspelet mellan försvarsgrenarna

Nordkalotten

Utländsk hjälp

Slutsatser

*****

ÖB’s sega gubbar?

av Frank Rosenius I det övergripande styrdokumentet för hur försvaret skall agera om Sverige angripas militärt – ÖB militärstrategiska doktrin – kan man tolka general Bydén så att om vi inte har fått stöd från annan nation när ett militärt angrepp inleds, då skall vi följa en tydlig defensiv strategi – ”vi skall inte förlora […]

Försvarsmaktsbloggar

101 grader sydöst13.Säkbat214 Ingkomp 292.insatskompaniet300 Dygn JägareAfghanistanbloggenArmébloggenArméns jägarbataljonAtt bli transportpilotAtt märka sig MilitärCJSE 15Combat CameraDakarbloggenDalabataljonenDansa barfota i sandenDebattEn annan del av FörsvarsmaktenEn grön sommarEn grön-sak till mammaEn krigares hjärtaEnskild soldatEtt hållbart försvarFMM PatrullFMU bloggen 2013FS19-bloggen (arkiv)FlygbasjägarnaFlygbassäk F 21FlygvapenbloggenFrivilligt FrivilligFrån socialsekreterare till rekrytFörberedande militär utbildning I 19 BodenFörsvarsmakten kommenterarFörsvarsmeteorologernaGMU ElfsborgsgruppenGMU I 19 BodenGMU på F 21Gladan …

Fortsätt läsa ”Försvarsmaktsbloggar”

Spänt läge?

Reflektion

Vid ett flertal tillfällen har det i olika mediala sammanhang framförts att den period vi befinner oss i nu, kan vara farligare än de farligaste perioderna under det s.k. ”kalla kriget” (1, 2). Dock har det ej framförts konkreta exempel på vad detta innebär, vad som kan vara en möjlig infallsvinkel är att jämföra åtgärder, uttalanden o.dyl. med den perioden och denna för att kunna finna likheter, mellan då och nu, dock innebär det ej att det går att styrka på något sätt om situationerna är likvärdiga, eller farligare.

Detta inlägg tar sin utgångspunkt i den amerikanske försvarsministerns, James Mattis, uttalande 15FEB2017 där han påtalade att i förhandlingar med Ryssland är man tvungen att säkerställa att diplomaterna förhandlar från en styrkeposition. Detta uttalande kom bl.a. att bemötas av Rysslands försvarsminister, Sergej Sjojgu, där han påtalade att alla försök att förhandla med Ryssland från en styrkeposition, skulle vara resultatlösa.

I sak är detta inte en okänd förhandlingsstrategi, dock blir det ett tydligt ställningstagande i säkerhetspolitiska sammanhang. Sett till hur relationerna mellan USA och Ryssland har utvecklats sedan 2008, får detta uttalande ses som ett av de mest tydliga och skarpaste, av en amerikansk administration gentemot Ryssland. Vilket i sig skulle kunna indikera på, dels en hårdare linje gentemot Ryssland, dels att säkerhetssituationen de facto kan vara väldigt farlig.

Perioden mellan 1958 och 1962 dvs Berlinkrisen och Kubakrisen, kan anses utgöra den mest spända och farligaste perioden mellan Öst och Väst under det kalla kriget, med det avses att krigsrisken då var som störst. Vad som i sammanhanget blir intressant, är att inga sådana tydliga händelser har inträffat i den nuvarande konflikten som råder. Därmed inte sagt att säkerhetssituationen är spänd, kanske t.om. mycket spänd. Det rör sig kanske snarare om en stor mängd incidenter och/eller ageranden samt retorik, som gör att säkerhetssituation idag beskrivs som farligare än under det kalla kriget.

I detta historiska sammanhang blir det intressant att studera historiska dokument och då operationsplaner, för att se om det kan finnas några likheter mellan nutid och dåtid, i val av agerande. Ytterst syftar detta till att skapa en bild av hur pass spänd säkerhetssituationen trots allt kan vara. I detta fallet kommer en operationsplan för de amerikanska styrkorna i Berlin för perioden 1960-1962 utnyttjas. Då det faller, dels inom ramen för den mest spända perioden, dels var Berlin den huvudsakliga konfrontationsytan mellan Väst och Sovjetunionen under det kalla kriget. I nutid får det anses vara Östersjöregionen, men även t.ex. Barentsregionen, utgör den huvudsakliga konfrontationsytan mellan Väst och Ryssland.

Vad som gör denna operationsplan intressant är den uppgift som chefen för de Amerikanska styrkorna i Berlin erhöll, var bl.a. att ”upprätthålla en amerikansk maktposition som kommer att tillåta Förenade Staterna att förhandla från en styrkeposition”. Denna uppgift var placerad först ut av totalt sex stycken deluppgifter, vilket innebär att den hade högst prioritet. Denna deluppgift blir mycket intressant sett ur den Amerikanske försvarsministerns uttalande om att USA är tvungen att säkerställa att dess diplomater förhandlar utifrån en styrkeposition.

Miljön som beskrivs är bl.a. att Sovjetunionen försöker, utmana, hota, försvaga för att småningom inkräkta på de allierades rättigheter i Västberlin, utmana och försvaga banden mellan Västberlin och Förbundsrepubliken Tyskland, neutralisera de allierades underrättelse- och informationsverksamhet i Västberlin och snedvrida verksamhet, och misskreditera de allierades ockupation av Västberlin och de krafter som stöder den. Denna miljöbeskrivning från inledningen av 1960-talet, påminner i mångt om den bild som förmedlas i dag om Rysslands ageranden, något som tillbakavisas av Ryssland.

De metoder som operationsplanen beskriver för att lösa uppgifterna är bl.a. att, genomföra övningsverksamhet, ökad övningsverksamhet samt höjd beredskap då säkerhetssituationen är försämrad, genomföra uppvisningar, variera färdvägar för övningar som visar upp förbanden, vidta åtgärder för att bemöta subversiva element, få militära och civila ledare från den amerikanska administrationen att besöka Västberlin, få dessa ledare att garantera Västberlins status m.m. Många av dessa åtgärder som vidtogs för att försöka uppnå uppgiftsställningarna går även att identifiera i hur t.ex. USA i dag försöker möta Ryssland.

Går det att dra några slutsatser av denna korta historiska jämförelse mellan ett uttalande av den Amerikanska Försvarsministern och en operationsplan för Västberlin från 1960-talet? Ja och nej skulle jag vilja påstå. Vad man kan identifiera är att många av de åtgärder som USA vidtog i sin sektor av Berlin för att bemöta Sovjetunionen under en av de mest spända perioderna av kalla kriget, går igen i dag. Vilket i sig skulle kunna indikera att vi befinner oss i en mycket spänd säkerhetssituation. Vad som kanske är mest intressant är den Amerikanska Försvarsministerns uttalande om förhandling från en styrkeposition, även går att spåra tillbaka som en uppgift att uppnå för de amerikanska styrkorna i Västberlin under inledningen av 1960-talet.

Här kan man även argumentera utifrån påståendet att det enda språket som Ryssland förstår är ett maktspråk, ett påstående som framförts flertalet gånger av olika företrädare under de senaste åren. Vilket skulle kunna vara en anledning till, dels den Amerikanska försvarsministerns uttalande, dels agerandet samt uppgifterna som operationsplanen för Västberlin beskriver, som förefaller korrelera med det nutida amerikanska agerandet. Detta sammantaget skulle kunna påvisa att säkerhetssituationen i dag, befinner sig i samma negativa vågskål, d.v.s. gränsen mellan krig och fred kan vara väldigt skör, som under slutet av 1950-talet och inledningen av 1960-talet.

Vad som dock skulle tala emot jämförelsen är att ursprungen till de båda konflikterna d.v.s. det kalla krigets ideologiska konflikt och vår nutida säkerhetsordningskonflikt är olika, samt förutsättningarna för de båda antagonisterna även är olika. Vilket skulle kunna innebära att valet av metoder är detsamma, dock att situationen inte är lika allvarlig som under det kalla kriget. Vad som dock talar emot detta resonemang, är mängden individer som påtalar att vi befinner oss i en farligare situation än under det kalla kriget.

Således, som minst kan man konstatera att det finns likheter i valet av ageranden under en av de farligaste perioderna av det kalla kriget och med vår nuvarande negativa säkerhetssituation.

Have a good one! // Jägarchefen

Mera mjuk makt åt EU!

av Ingolf Kiesow Våra politiker inser att osäkerheten i världen – både globalt och i vårt närområde – har ökat så att läget kräver både ett militärt försvar och ett civilt försvar. Å andra sidan tar det tid att återuppbygga försvaret efter en lång period av nedrustning, och under tiden blir andra delar av säkerhetspolitiken, […]

Är svensk försvarsmateriel onödigt dyr?

av Helge Löfstedt Många bedömare anser att försvarsanslaget borde höjas. I debatten citeras ofta Natos riktlinje som är 2 % av BNP (Bruttonationalprodukten). För 2015 utgjorde det svenska försvarsanslaget 1,13 % av BNP. Detta är lägre än motsvarande värde hos våra nordiska och baltiska grannar. Jag delar slutsatsen att försvarsanslaget behöver höjas, men vill hävda att lika […]

Nyheter – Förband, skolor och centra

Amfibieregementet (AMF 1)Artilleriregementet (A 9)Blekinge flygflottilj (F 17)Fjärde sjöstridsflottiljen (4.sjöstrflj)Första ubåtsflottiljen (1.ubflj)Försvarsmaktens HR-centrum (FM HRC)Försvarsmaktens logistik (FMLOG)Försvarsmaktens tekniska skola (FMTS)Försvarsmaktens telekommunikations- och informationssystemförband (FMTIS)Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum (FMUndSäkC)Försvarsmedicincentrum (FömedC)Göta ingenjörregemente (Ing 2)Helikopterflottiljen (Hkpflj)Hemvärnets stridsskola (HvSS)Högkvarteret (HKV)Ledningsregementet (LedR)Livgardet (LG)Livregementets husarer (K 3)Luftstridsskolan (LSS)Luftvärnsregementet (Lv 6)Marinbasen (MarinB)Markstridsskolan (MSS)Militärhögskolan Halmstad (MHS H)Militärhögskolan Karlberg (MHS K)Norrbottens flygflottilj (F 21)Norrbottens …

Fortsätt läsa ”Nyheter – Förband, skolor och centra”

Twitter

Centralt FörsvarsmaktenFörsvarsmakten: Jobb Chefer Micael BydénMarcela Sylvander Förband, skolor och centra 92.ArtilleribataljonArméns jägarbataljonKustjägarnaLedningsregementetMarkstridsskolanSödra Skånska regementet P 7 Listor Säkpol av @Säkpol_SE Hashtags #svfm#säkpol#värnplikt

Om stridens psykologi – Del 3: Inryckningen

av David Bergman En betydande del i en militär inryckning är en psykologisk avindividualisering. Individen blir en del av ett kollektiv där individuella viljor alltid är underordnade organisationens. Det finns en anledning att det gemensamma klädesplagget som soldaten ikläder sig heter just uni-form – individen antar en likformighet som förstärks av yttre attribut som rakade […]

Mötessnurra

Reflektion

De senaste tre veckorna, V707-09, har två högre fysiska möten och en telefonkonferens genomförts mellan västliga länder och Ryssland. Det första av dessa två möten genomfördes den 16FEB2017 (1, 2, 3, 4) i Azerbajdzjans huvudstad mellan den amerikanske försvarsstabschefen , General Joseph F. Dunford Jr, och den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, det senaste mötet mellan en amerikansk försvarsstabschef och rysk generalstabschef skedde under Januari månad 2013 i Bryssel.

Mötet kom dels avhandla det rådande läget i de militära relationerna mellan de två länderna, dels kom det avhandla hur de båda staterna skulle etablera och förstärka redan befintliga förfaranden och kommunikationsvägar för omhändertagandet av en incident där de snabbt måste utbyta information, därtill åtgärder för att höja säkerheten i samband med militära aktiviteter då de båda länderna kan tänkas agera inom samma geografiska område. Mötet kom ej avhandla ett ökat bilateralt samarbete mellan USA och Ryssland i t.ex. Syrien. De båda generalerna skall ha kommit överens om att fortsätta kontakten mellan dem.

Det andra mötet (1, 2, 3, 4) genomfördes den 28FEB2017 i Moskva mellan den vice brittiske generalstabschefen, General Gordon Messenger, och den vice ryska generalstabschefen, Generalmajor Alexander Zhuravlyov. Mötet skall fokuserat på hur de båda länderna skall kunna sänka spänningarna mellan dem, samt riskhantering då de båda länderna genomför militär aktivitet inom samma geografiska område. Men även hur de båda länderna skall undvika felbedömningar, sannolikt i händelse av incidenter. Mötet mellan de båda länderna skall skett i konstruktiv anda och de enades om att fortsätta samverkan.

Den 03MAR2017 genomfördes en telefonkonferens (1, 2, 3) mellan ordförande för Natos militärkommitté, General Petr Pavel, och Rysslands generalstabschef, General Valerij Gerasimov. Det var den första militära kontakterna mellan NATO och Ryssland på tre år. De båda kom överens om att bibehålla kontakten. Enligt det ryska försvarsministeriet skall de diskuterat åtgärder avseende riskreducering för incidenter, därtill skall den ryska generalstabschefen tagit upp rysk oro kring den, enligt dem, ökade militära aktiviteten av NATO, i närheten/vid Rysslands gräns. Därutöver delgav även den ryska generalstabschefen när större övningar o.dyl. skulle genomföras under 2017. Båda Generalerna var överens om att det är nödvändigt att vidta gemensamma åtgärder syftandes till att minska spänningarna i Europa.

Således, under loppet av tre veckor har de tongivande militära delarna hos de västliga länderna, som ej haft höga militära kontakter på över tre år med Ryssland, genomfört möten med Ryssland. Detta får anses vara högst intressant. Anledningarna till varför kan givetvis vara många, men ett antal får ses som mer troliga än andra. Den första är ökad militär aktivitet, den andra är behov av kontakter och den tredje är ökadhotbild. Givetvis kan det även vara en kombination av de tre troliga orsakerna.

Inleder vi med den första ökad militär aktivitet, så får det ses som högst sannolikt att den militära aktiviteten i Östersjöregionen kommer öka under kvartal II detta år. Detta med anledning av att, dels NATO militära förstärkningar till de Baltiska staterna anländer och har anlänt vid utgången av kvartalet, dels kommer Ryssland öka sin övningsaktivitet inför årets strategiska övning, Zapad-2017 som genomförs i det västra militärdistriktet (MD V). Då sannolikheten för att incidenter bedöms som hög, därtill att det finns en reell möjlighet till eskalering vid incidenter, får det anses som sannolikt att detta är en av de stora anledningarna till att kontakter tagits, för att kunna riskreducera och skapa kanaler för att snabbt kunna deeskalera en incident.

Den andra behov av kontakter, får ses som kraftigt avhängt den första, ökad militär aktivitet. Som påtalatsav den amerikanske försvarsstabschefen, så hade USA och Sovjetunionen under de mest frysta tidpunkterna under det kalla kriget fortfarande kontakt, för att kunna deeskalera incidenter. Då det med hög sannolikhet kommer ske en tydlig ökning i övningsaktiviteten under 2017 främst i Östersjöregionen, ligger det i samtliga parters intresse, att det finns färdiga kontaktvägar för att snabbt kunna deeskalera en incident, så incidenten ej får ett ”eget liv” och situationen eskalerar mellan de involverade parterna.

Utåt sett så har diskussionerna främst avhandlat riskreducerande åtgärder, vad som dock blir intressant i sammanhanget är ett uttalande av Litauens Presidenten, Dalia Grybauskaitė, där hon tillsammans med de övriga baltiska staterna begär ytterligare skydd/stöd från NATO och USA inför året ryska strategiska övning (1, 2, 3). Därtill vill hon att NATO skapar ytterligare försvarsplaner, stationerar ytterligare förband samt skapar en snabbare beslutsprocess. Litauens försvarsminister, Raimundas Karoblis, påtalade även att NATO måste vara beredd att deeskalera provokationer under Zapad-2017. I sammanhanget blir den tidigare SACEUR, General Phillip Breedlove, uppgifter avseende möjligheten att årets strategiska övning kan omfatta så mycket som 200,000 ryska soldater. Vilket gör uttalandet av befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa, Generallöjtnant Ben Hodges, avseende att Ryssland bör tillåta observatörer vid årets strategiska övning, i syfte att lugna dess grannar, förståeligt.

Avseende den tredje punkten, ökad hotbild, så förefaller åtminstone de baltiska staterna se en ökad hotbild framför sig, under de kommande månaderna intill och sannolikt en tid efter Zapad-2017. Troligtvis har detta berörts under de tre mötena som genomförts den senaste tiden. Huruvida det finns faktiska belägg för oron är svårt att avgöra, dock kan man förutsätta att det ej är baserat på en känsla utan som minst en bedömning hos de baltiska staternas underrättelsetjänster kring möjliga händelseutvecklingar som kan inträffa under de kommande månaderna i Östersjöregionen, varvid man vill gardera sig.

Slutsatsen man kan dra av de genomförda mötena och annan rapportering är att, de kommande månaderna kan bli mycket instabila, det förefaller även finnas en reell oro att incidenter kan inträffa, som kan eskalera utom kontroll, hos samtliga parter. Vilket även accentueras med mötesverksamheten som varit intensiv på hög nivå, från inget under tre års tid, till tre stycken inom tre veckor.

Have a good one! // Jägarchefen

Bra beslut, men för sent och för litet

Reflektion

Då har till sist Regeringen fattat beslutom ”återaktivering av skyldigheten för att genomgå mönstring samt fullgörande av värnplikt i form av grundutbildning”. Ett icke oväntat beslut, dock förtjänar vissa dimensioner belysas avseende detta beslut. Med det sagt vill jag påpeka att jag är för beslutet. Dock anser jag att den frivilliga personalförsörjningen har varit bra och är bra, men som bevisats om och om igen, så fungerar det ej i ett land som Sverige, utifrån både demografiska anledningar men kanske främst ekonomiska (finansiella och socioekonomiska).

Vad avser ekonomi, har inget politiskt parti i skrivande stund varit beredd att fullt ut finansiera vad den frivilligt personalförsörjda krigsorganisationen skulle kostat, än mindre skapa de ekonomiska incitamenten för att möjliggöra en effektiv frivillig rekrytering. Detta har skapat en ohållbar situation, ffa. med ett kraftigt försämratsäkerhetsläge i vårt närområde. Detta inlägg kommer belysavisa dimensioner på markarenan och om beslutet kommer lösa de problemen vi står i och inför, på den.

Inleder vi med det försämrade säkerhetsläget, är det inget nytt, det har berörts tydligt sedan 2008 i olika försvarsutredningar som genomförts. Vad som dock blir intressant är att man kontinuerligt konstaterar att säkerhetsläget försämras(från 2008 intill skrivande stund). Trots det vidmakthålls, att den nuvarande organisation som togs fram som ett expeditionärt koncept, fortsatt har ett existensberättigande.

Därtill en organisation som togs fram för genomförande av operationer inom ramen för fredsframtvingande och fredsbevarandeoperationer, inom en multinationell kontext. Men även en organisation som ej är fullständig i dagsläget, som även åderlåtits, på olika sätt. Då de ekonomiska ramarna har prolongerats intill försvarsbeslutet 2015 och skall tilläggas, fortfarande är underfinansierad.

Vad avser fullständighet avser jag bemanning, fortsatt finns det vakanser av både kontinuerligt (GSS/K) men framförallt tidvis tjänstgörande personal (GSS/T), varvid dessa rader bemannas av värnpliktiga (GSS/P). Vad en återaktiveringen av värnplikten möjliggör, är att bemanna de vakanser som fortfarande finns och fortsatt lär finnas, med nyutbildad personal. Sannolikt kommer beslutet även skapa anställning av individer till GSS/K/T som kanske inledningsvis inte hade planer på det, men ändrat sin uppfattning under tiden för genomförandet av sin värnpliktstjänstgöring.

Dock kvarstår problemet med organisationen, ingen kan luras att en organisation som togs fram för, dels ett internationellt koncept, dels utifrån ett markant stabilare omvärldsläge, idag uppfyller kraven för att kunna möta de möjliga händelseutvecklingar vi kan se framför oss. Givetvis fyller organisationen en funktion, men det går ej att hävda att en organisation som dimensionerats för internationella operationer, är dimensionerad för nationellt försvar. Framför allt då den beryktade faktorn 3:1 är allenarådande på markarenan d.v.s. för att t.ex. kunna slå en fientlig mekaniserad bataljon krävs tre egna mekaniserade bataljoner. Därtill en organisation med underdimensionerande funktioner d.v.s. logistik, artilleri, ingenjörer m.m. som även är utsprida över hela Sveriges yta.

Utspridningen av förbanden, är till del en konsekvens av en organisation som dimensionerats mot internationella operationer, förband skulle stridsindelas (tillfälligt sammansättas) med olika förmågor, sedan deployeras till platsen för operationen. Detta ställer som bekant inga krav på att förmågor skall finnas geografiskt gripbara. Dock står vi nu inför en helt annan situation, krigsorganisationen är utsprid för hela Sveriges yta, med t.ex. artilleri i norr och ingenjörer i söder, med en brigad i norr och en i söder. Det krävs ingen större fantasi för att inse om båda brigaderna skall mobiliseras så kommer det bli en väldigt svår nöt att knäcka hur transporttjänsten skall lösas, oaktat vart de skall lösa uppgifter i riket. Därtill utifrån de militärstrategiskt viktiga områden som finns i Sverige, så skulle det kunna innebära väldigt långa transporter, för båda brigaderna.

Bild 1. Militärstrategiskt viktiga områden i Sverige.

Generellt diskuterarman fem militärstrategiskt viktiga områden i Sverige, räknat från norr, Nordkalotten, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund och Göteborg. För att lösa markoperationer inom dessa fem militärstrategiskt viktiga områden, finns i dagsläget(på pappret) två brigader samt 40 hemvärnsbataljoner. Redan här börjar man inse att numerären är för liten, ffa. då hemvärnsbataljonerna i huvudsak är regionalt knutna till de olika militärregionerna.

Därtill är hemvärnsbataljonerna till del även knutna inom militärregionen, då mängden kritisk infrastruktur inte minskat på något sätt utan snarare ökat, samt bataljonerna är dimensionerade för uppgifterna skydda och bevaka. Detta gör att de blir svårt att se dessa Hemvärnsbataljoner, dels är förband som går att flytta över Sveriges yta, dels kommer kunna utnyttjas effektivt för att t.ex. understödja manöverbataljonernas strid. Kvar finns således två brigader för markarenan.

De senaste 3-4 årens händelseutvecklingar har sannolikt skapat ytterligare två militärstrategiskt viktiga områden på svenskt territorium. Det ena området är mellersta Norrland, som sannolikt är av betydelse för USA och NATO. Då ett av de få förbanden som i dagsläget kan anses tillföra effekt snabbt, vid en snabb försämring av säkerhetsläget i norra Europa, är det förhandslagrade amerikanska marininfanteriförbandet i Norge. Förbandet är placerat i Tröndelags regionen, som ligger i höjd med mellersta Norrland.

Det andra området är sannolikt del av Västergötland och Östergötland för baseringav NATO luftstridskrafter i händelse av ett försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt i Östersjöregionen. I en studie av tankesmedjan RAND föreslogs Stockholmsregionen som exempel för basering, dock torde det vara mindre troligt, utan en snarlik basering som attackeskadern hade i södra Sverige d.v.s. Västergötland och Östergötland, torde vara mer sannolik för att verka över Östersjöregionen.

Således i takt med att omvärldsläget försämrats, har antalet militärstrategiskt viktiga områden ökat. Vad som ej ökat under samma tid är storleken på krigsorganisationen. Personalförsörjningsutredningensom har legat till grund för dagens beslut, berör till del detta, då den föreslår återupprättandet av lokalförsvarsförbandefter 2020, dock kommer dessa förband inte kunna utnyttjas för att nå ett avgörande vid en väpnad konflikt, då de föreslås dimensioneras på samma sätt som hemvärnsbataljonerna, således är det fortsatt på markarenan enbart manöverförbanden som kan nå ett avgörande.

Härvid måste krigsorganisationen växa, dock måste man vara realistisk i hur mycket den kan växa, en rimlig siffra avseende brigader bör vara 6-8, detta möjliggör att mer än ettmilitärstrategiskt viktigt område kan försvaras. Därtill börjar då en tröskeleffekt skapas på markarenan, samtidigt måste även stödfunktionerna växa. Som minst borde det vara rimligt att återskapa de funktionsbataljoner som tidigare fanns inom Bodens garnison men även med en trängbataljon. Därtill minst en artilleribataljon i södra Sverige. Detta skulle öka redundansen markant. Att krigsorganisationen kan vara på väg att växa, får man en möjlig ledtråd i regleringsbrevetför Försvarsmakten, där myndigheten erhåller uppgiften att ta fram en plan för förbandsreservens iståndsättande.

Således beslutet om återaktiverad värnplikt är bra, för att kunna fylla den nuvarande organisationens personalramar. Men den egentliga problematiken berörs ej d.v.s. en krigsorganisation underdimensionerad för att hantera den omvärldsutveckling vi står i och går till mötes. Dock möjliggör den återaktiverade värnplikten ett snabbt sätt att kunna öka krigsorganisationen i storlek.

Have a good one! // Jägarchefen

H(emligt)årdsmält underlag

I en debattartikel i januari, i samband med att den nya nationella säkerhetsstrategin presenterades, skrev statsminister Stefan Löfven: Att ett enskilt militärt väpnat angrepp skulle riktas direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. I det budgetunderlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen idag, samt presenterade vid en pressträff med ÖB, uttrycks denna i försvarspolitiken så detaljstuderade formuleringsfråga på […]

Vad en svensk Nationell Säkerhetsstrategi skulle kunna omfatta

av Lars Holmqvist I samband med Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen i januari, presenterade statsminister Stefan Löfvén för första gången en svensk Nationell Säkerhetsstrategi. Ett samlat dokument för att beskriva den svenska säkerhetsstrategin är något som efterfrågats, men det som presenterades i januari visar på utrymme till förbättring: Strategidokumentet är inte glasklart avseende syfte […]

Strategin som blev en önskelista

av Bo Richard Lundgren På årets Sälenkonferens presenterade statsminister Löfvén regeringens nyligen framtagna nationella säkerhetsstrategi. Först skall sägas att det var bra att det äntligen blev ett dokument, efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. Men vilka krav kan man då ställa på en sådan strategi? Ja, tre frågor bör man rimligen få svar på. […]

Livsmedelstrategi 2017 och försörjningsberedskapen

För två veckor sedan publicerades regeringens nya livsmedelsstrategi där regeringen identifierar flera syften med att skapa en strategi för livsmedelsförsörjningen. Ett av syftena som nämns är en minskad sårbarhet i livsmedelskedjan, även om det i strategin snarast får karaktären av en positiv bieffekt.

Regeringen föreslår i sin proposition att strategin för livsmedelsförsörjningen ska omfatta tre områden: regler och villkor, konsument och marknad samt kunskap och innovation. Som synes är inte resiliens ett strategiskt område, vilket bara är att beklaga. Området regler och villkor kommer ändå att vara av intresse för senare delen av detta inlägg.

Icke sammanhängande strategier
Livsmedelstrategin tar tyvärr inte tag i den nationella livsmedelsproduktionens stora vikt för en nationell försörjningsberedskap för kris och krig, där landet av någon anledning blivit avskuret från yttre livsmedelsförsörjning. Istället ligger strategins fokus huvudsakligen på klimatmål och jobb. Sverige har idag en självförsörjningsgrad på 50 % och trenden är mig veterligen fortsatt sjunkande i och med svåra förhållanden för lantbrukarna (Lantbrukarnas Affärstidningen menar på 0 % p.g.a. beroendet av utländska insatsvaror som t.ex. gödningsmedel). Än värre är att just-in-time-samhället innebär att ingen av livsmedelsgrossisterna håller något lager som räcker mer än några enstaka dagar. De enskilda livsmedelsaffärerna är helt beroende av dagliga transporter. Blir det avbrott i transporterna, gapar hyllorna tomma på en enda dag, i bästa fall något mer. Drabbas Sverige av ett omfattande avbrott i vägtrafiken, samtidigt som importen skärs av (troligt vid en högre konfliktnivå), blir det i princip omedelbart tomt på livsmedel i hyllorna.

Försvarsmakten presenterade under 2016 sin nya militärstrategiska doktrin. Förre ÖB Sverker Göranson beskrev det resursmässiga tillståndet för försvaret i form av ett ”enveckasförsvar” när och om Insatsorganisation 2014 intagits i början av 20-talet. Militärstrategisk doktrin 2016 gör upp med detta begrepp och uttalar att svenskt försvar har endera av två målsättningar: Att tillsammans med andra vinna kriget eller att enskilt undvika att förlora.

Det sistnämnda alternativet är en kamp som kommer att föras under lång tid. ”Vid väpnat angrepp, krig, ska balans mellan o ensivt och defensivt agerande säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel.”
Det finns därmed inget slutdatum, utan strid kommer att föras så länge det går och även med syfte att kunna växla till alternativ ett – stöd från andra parter.

Hur länge kampen kan föras är dock i hög grad beroende av samhället i övrigt, då folkviljan är en av faktorerna den militära kampen är beroende av. Den andra är rent fysisk. Försvarsmakten är idag i mycket hög grad beroende av stöd från det civila samhället, framförallt när det gäller logistiskt stöd i form av sjukvård, transporter och förnödenheter.

Det är avseende det sista som den nationella livsmedelsstrategin blir aktuell. I den nu lagda propositionen skriver regeringen följande:

”Exempelvis så kommer försörjning av livsmedel att utgöra särskilda behov för det militära försvaret. Det civila försvaret, där livsmedelsförsörjningen ingår, bör enligt regeringen
inledningsvis planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar. Planeringen för övriga uppgifter inom det civila försvaret avseende skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet bör dock kunna utföras under en betydligt längre tid.”

Det är här det blir mycket tydligt att Sverige saknar en homogen struktur för nationella säkerhetsstrategier. Den militära strategin är att föra strid över lång tid, medan livsmedelsförsörjningen kommer att begränsa möjligheterna för detta till ”5-10 dagar”. Vad som händer när militära förband ska prioriteras över civilbefolkningen när tillgången på mat tryter, torde heller inte vara något man behöver beskriva.

Över det hela ska man dessutom lägga gråzonsdimensionen. Ett krig eller en konflikt kommer inte att starta på ett fast datum utan sannolikt föregås av en period av kris- och förkrigstillstånd. Angriparen är där i krig med Sverige, men inte öppet och i Sverige finns det inte grund ännu för att förklara att riket är utsatt för ett väpnat angrepp. Här drabbas landet av många av krigets konsekvenser, men utan att de totala medlen finns tillgängliga för staten att agera med. På så sätt är en kris i form av en naturkatastrof enklare att hantera, då utfallet är närmast svart-vitt.

Det framstår mycket tydligt att en nationell försörjningsberedskap för livsmedel behöver återupprättas, och man får hoppas att det är något som det berörda utskottet kan kräva i sitt betänkande.

Återupprättandet av en försörjningsberedskap
Inom området regler och villkor föreslår regeringen bl.a. att ”ändamålsenliga skatter och avgifter” ska användas för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten (underförstått får anses vara att det är lönsamheten för svenskproducerade livsmedel). Det visar att regeringen ser att skatter är ett bra och lämpligt styrmedel för att uppnå önskvärda effekter. Till följd av den fullständiga avsaknaden av en nationell försörjningsberedskap idag vad gäller livsmedel, vore en önskvärd effekt återskapandet av en sådan. Att återuppbygga en försörjningsberedskap kommer att kosta både tid och framförallt pengar. Någonstans måste detta finansieras. Försvarsbudgeten är övertecknad flera gånger om och är heller inte den budget som ska användas för ändamålet.

Ett sätt att finansiera försörjningsberedskapen är dock just användandet av skatter som styrmedel. Små punktskatter är ett enkelt sätt att skapa en finansiering av just detta. I det förra inlägget föreslog jag en punktskatt om några få öre per liter drivmedel för att återskapa en statlig skyddad försörjningsberedskap vad avser drivmedel. Samma metod kan med fördel användas för livsmedel.

Varje år konsumerar vi i Sverige över 80 liter mjölk per person (ej inräknat förädlade produkter som ost m.m.). En punktskatt på mjölk om 5 öre skulle exempelvis ge staten 40 miljoner kr per år för ändamålet. På samma sätt skulle en 1-öres punktskatt på ägg inbringa 20 miljoner kr per år. Detta är bara några exempel för att illustrera hur man snabbt skulle kunna finansiera ett återuppbyggande av försörjningsberedskapen. Vill man istället bara använda skatter som styrmedel och samtidigt bidra till försörjningsberedskapens återskapande, är t.ex. de föreslagna skatterna på sockerprodukter en intressant modell. Den norska sockerskatten inbringade exempelvis ca 200 miljoner kr 2012.

Vill man snabbt återupprätta en försörjningsberedskap är det alltså ekonomiskt möjligt att skapa stora avsättningar till detta varje år, utan att det för den sakens skulle blir oöverstigliga kostnader för medborgarna. Eftersom den nyss tillsatta försvarsberedningen har i uppgift att för första gången också föreslå hur reformer ska finansieras, kan man ta intryck av hur små punktskatter kan nyttjas för ändamålet. Till syvende och sist handlar det för politiken nu om att uppbåda handlingskraften att fatta beslut. Utan ett civilt försvar spelar det ingen roll hur mycket pengar man lägger på det militära försvaret. Sårbarheten blir ohållbar. Att regeringen i sin livsmedelsstrategi inte lagt större vikt vid försörjningsberedskapen är att beklaga.