Sökresultat för: finland

Interna angelägenheter

Reflektion
I slutet av förra veckan (V422) uttalade sig återigen den Ryska statsledningen kring konsekvenserna av ett Svenskt och/eller Finskt NATO medlemskap. Det vill säga man valde att lägga sig i två suveräna staters internapolitiska angelägenheter. Denna gång var det Rysslands vice Utrikesminister, Vladimir Titov, som valde att påtala det olämpliga med ett närmande till NATO, detta skulle enligt honom kunna leda till negativa konsekvenser för Östersjöregionen.
Nästan ett år innan Vladimir Titov uttalande, gjorde Rysslands Premiärminister Dmitrij Medvedev ett liknande uttalande i Norge den 4 Juni 2013. Där påtalade han att ett svenskt och/eller finskt NATO medlemskap skulle förändra maktbalansen dvs i Barensregionen och Östersjöregionen. Om så skulle ske, skulle även Ryssland vara tvungen att vidta åtgärder enligt honom. Om dessa åtgärder skulle vidtas innan ett medlemskap dvs förhindra ett ansökningsförfarande eller efter ett medlemskap, framkom aldrig.
Slutsatsen man snabbt kan dra är att den officiella ryska linjen är att varken Sverige eller Finland skall tillåtas gå med i NATO, kosta vad det kosta vill, vad som dock är mycket oroväckande är avsaknaden av debatten kring denna officiella linje som Ryssland för mot Sverige. Dagens Nyheter lyfte förtjänstfullt upp uttalandet och följde upp det med en intervju av Wilhelm Agrell kring uttalandet. Men från Regering och Riksdag lyser uttalandena med sin frånvaro.
Därtill skall man även ta i beaktande den fd Ryske Generalstabschefen, NikolajMakarov, utspel i Helsingfors 2012, där han tydligt visade vilket område som ej får påverkas för att Ryssland skall kunna verka med sina interkontinentala ballistiska system. Där det tydligt visades att cirka 75% av Sverige och 100% av Finland låg/liggerinom den Ryska geostrategiska intressesfären utifrån att man måste kunna utnyttja sina ballistiska system. När detta utspel skedde, bemötes det ej från Svenskt håll.
Dessa tre tydliga exempel visar dels på varför vi behöver en Försvarsmakt dels på varför vi måste få en saklig och ordentlig säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Just nu så tigs alla Ryska utspel som kommer påverka vår säkerhetspolitiska situation ihjäl i Sverige. Fortsätter detta systematiska agerande från de folkvalda så kommer vi mest troligt hamna i en situation där vi har en situation som kommer för befolkningen te sig som en blixt från klar himmel, men tecknen har funnits länge för de som följt med.
Stundtals kan man få känslan av att våra folkvalda tror att det ledande politiska skiktet i Ryssland skämtar och agerar utifrån någon form av ”Jeltsindoktrin” dvs berusade och man behöver inte ta hänsyn till vad de säger. Just nu kan man inte ha mer än fel i det. Man bör t ex ta i beaktande att Rysslands President Vladimir Putin utnyttjade samma retorik kring Ukraina som Vladimir Titov gör i sitt uttalande. Således man bör ta dessa uttalande på allvar, däremot bör man inte skrika varg, men det finns rätt mycket substans i dem, betydligt mer än vad jag tror gemene svensk och likväl gemene folkvald ser i dem.
Vad som är än mer anmärkningsvärt är att man från Regering och Riksdag ej genomför en tydlig markering att våra interna politiska angelägenheter är en högst svensk ensak och inget som Ryssland skall lägga sig i. Ser man hur Sovjetunionen valde att tolkade sådana utspel, dvs icke agerande, var det mottagaren gav sitt tysta medgivande till den linje som delgavs offentligt från Sovjet. Likväl är det i det Sovjetiska tankesättet som dagens ledande politiker i Ryssland har skolats och har sin grund i. Varvid detta Svenska icke agerande på dessa utspel, kan vara en mycket farlig väg att vandra i längden. Lägg därtill det säkerhetspolitiska vakuum som vi har åstadkommit i Östersjö- och Barentsregionen så blir vägen mycket farlig. Att ha en icke-debatt i dessa frågor är således mycket farligt för ur motpartens perspektiv kan det te sig som att vi har valt att lägga oss i frågan.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
ITAR-TASS 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
DN 1, 2(Svenska)

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 11 – Prepare for the unexpected

Slutet av maj innebar flera viktiga val i Europa. Valet till Europaparlamentet innebar ett framflyttande av populistiska och vissa extremistiska partier på bägge kanterna, framförallt den högra, där många dessutom hade ett nationalistiskt budskap. Detta och ett svalt valdeltagande innebär ökade svårigheter för EU att agera samlat och med någon större legitimitet. I Ukraina avgjordes […]

Gästinlägg: SD försvårar för försvaret

På Folk och Försvar rikskonferens i Sälen gavs sverigedemokraten Mikael Jansson möjlighet är förklara sitt partis försvarspolitik. Mikael Jansson är partiets ledamot i Försvarsutskottet och Försvarsberedningen. Sverigedemokraterna ser sig som försvarets försvarare, och det med viss rätt. Partiet prioriterar faktiskt försvarsanslaget i de skuggbudgetar man lägger. Kanske har den kritiska granskningen uteblivit av just denna anledning, eftersom just försvarsfrågan verkar tas på allvar inom SD. Det var därför en stor besvikelse att se Mikael Jansson på Fjällhotellets scen. För där stod han – och gissade, skarvade ihop halvsanningar och kom stundtals rena påhitt. Extra smärtsamt blev det när frågan om Sveriges alliansfrihet kom upp. Under året har jag försökt sätta mig in i SD:s bitvis ganska röriga försvars- och säkerhetspolitik. Och trots att jag är van vid Alliansens ointresse, Miljöpartiets och Vänsterpartiets subversiva besparningsiver och den socialdemokratiska tvehågsenheten under Löfven, har Sverigedemokraterna fått mig att häpna.

SD förkastar ett NATO-medlemskap eftersom man ogillar USA:s inflytande. Sverigedemokratisk Ungdom kallar USA för ”imperialistiskt”, och SDU:s ordförande har uttalat att han föredrar Vladimir Putin framför Barack Obama. Antiamerikanismen går också igen hos partiets samarbetspartners i Europa, där flera av systerpartierna valde att stödja den ryska invasionen av Ukraina. Istället för NATO vill SD ha en ”nordisk försvarsallians” tillsammans med våra grannländer. Man menar sig ha fört ”samtal” med Norge, Danmark och Finland om detta, och alla ska enligt sverigedemokratisk utsago vara positiva till en allians. Mikael Jansson säger sig också ha ”pratat med USA” om att Norge och Danmark ska ansluta sig till en ny försvarsallians, och påstår att även USA stödjer detta. Norge och Danmark ska då vara dubbelanslutna till två försvarsallianser samtidigt, vilket i praktiken gör Sverige till en NATO-medlem eftersom vi då deltar i försvaret av NATO-territorium. Men det ser inte Mikael Jansson som något problem.

Tyvärr tycks Mikael Jansson oförmögen att redogöra för saken mer utförligt än så. Han kan inte svara på vem han och hans parti egentligen har pratat med om den nordiska försvarsalliansen, eller vad de har sagt. Vem företräder egentligen Norge, Finland, Danmark och USA i samtalen med Mikael Jansson? Och varför har dessa personer fört hypotetiska förhandlingar om överstatlig säkerhetspolitik med en företrädare för ett litet oppositionsparti utan samarbetspartners i ett till synes alliansfritt land? En kvalificerad gissning är att det varken är Joe Biden eller Barack Obama som Mikael Jansson har pratat med. Faktum är att det är svårt att tro att någon stats regeringsföreträdare över huvud taget skulle föra denna typ av samtal med SD. Och trots att Jansson påstår att staterna Norge, Danmark, Finland och USA stöder partiets linje har man inte kunnat namnge vilka företrädare som har sagt detta, eller härleda detta påstående till några öppna uttalanden.

SD bygger alltså sin säkerhetspolitik och utrikespolitik på en försvarsallians som inte finns, och som inte tycks varken önskvärd eller möjlig bland de tilltänkta samarbetsstaterna. Nu kan Mikael Jansson eller hans parti påstå att försvarsalliansen inte är så viktig, eller att partiets utlovade miljardtillskott till försvaret kommer att lösa vår säkerhetssituation. Men varför vill man då överhuvudtaget ha en försvarsallians? Varför har då Mikael Jansson ägnat så mycket tid och möda åt att argumentera för denna, tala med internationella företrädare och planera för dess införande? Själv är jag övertygad om att Sverige behöver försvaras inom ramen för en försvarsallians. Den försvarsalliansen heter NATO, och till skillnad från Mikael Janssons fantasifoster så existerar den.

Kanske handlar försvarsalliansen mer om symbolvärde för SD. Broderfolk som strider tillsammans för rätten till självständighet, enade genom sin skandinaviska identitet. Symbolpolitiken skulle också kunna förklara en rad andra märkliga försvarspolitiska principer hos SD. Partiet vill exempelvis ”återta” (det vill säga köpa tillbaka) alla gamla kustartillerikaserner utan att kunna förklara den militära nyttan med det. Man vill också återinföra Tungt Kustrobotbatteri 90, med Robotsystem 15 KA som beväpning. Just köpet av denna robot tycks vara extra viktigt för partiet, trots att sådana beslut knappast ska fattas av politiker. Vanligtvis identifieras ett behov av en förmåga av Försvarsmakten, som sedan renderar i ett politiskt beslut, varefter Försvarsmakten gör en beställning av materiel från Försvarets Materielverk, FMV. Sverigedemokraterna vill snabba på processen och göra bedömningar av behov och anskaffning utan att ens rådfråga varken Försvarsmakten eller FMV. På SD:s försvarspolitiska Twitter-konto Lantvärnet förklaras detta med att någon i SD har talat med ett par officerare som tyckte att det var en bra idé att köpa Robotsystem 15KA. Av detta har jag dragit slutsatsen att SD inte begriper varken hur Försvarsmakten styrs eller vad som är politikernas roll i byggandet av Sveriges försvar.

Jag ska inte försöka styra vad andra försvarsvänner röstar på. Mitt eget politiska engagemang ligger på is. Men jag ber alla som bryr sig om försvarets och Försvarsmaktens framtid att ta er tid att läsa och granska Mikael Janssons och Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik. Bortom löften om extra brigader, återinförd värnplikt och rörligt kustartilleri gapar ett hål av obegriplig naivitet och aningslöshet. Partiets inkompetens och ovilja att sätta sig in i hur staten och Försvarsmakten styrs hotar att göra försvarsdebatten oseriös och irrelevant. Och den förklaring partiet i nuläget ger om sin märkliga nordiska försvarsallians har jag svårt att se som annat än lögner.

Andreas Braw
Armékadett på MHS Karlberg.
219:e qrzn.

Ryssvärme

Sammanfattning
Bedömt kommer den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen försämras ytterligare ett steg under den kommande månaden. Detta utifrån Ryska uttalanden kring motåtgärder mot NATO förstärkningar utifrån den Ukrainska krisen som uppstod i Februari 2014. Huvuddelen av NATO motreaktion kring denna kris har skett i Östersjöregionen varvid det är sannolikt att denna region kommer bli skådeplatsen för någon form av Rysk maktprojicering. Detta kommer i sin tur återigen sätta Sveriges i dagsläget underdimensionerade Försvarsmakt i fokus samt det säkerhetspolitiska vakuum som vi genom denna organisation skapat i Östersjöregionen.
Analys
Allmänt.Rysslands Generalstabschef, General Valerij Gerasimov, uttalade sig 140523 att Ryssland måste agera mot NATO truppuppbyggnad samt ökade aktiviteter längs Rysslands gräns. Enligt honom ser man även att NATO styrkor ökar sin operationella- och stridsberedskap längs Rysslands gränser. Å andra sidan så anser NATO att Rysslands agerande sedan Februari, 2014, drastiskt förändrat den säkerhetspolitiska arenan negativt dvs ett paradigm skifte har uppstått. Likväl har ett antal uttalande från Rysslands President Vladimir Putin gjort att de Baltiska staterna samt Polen känner sig hotade av Ryssland, dessa uttalandet har berört Rysslands rätt att skydda dess ryskspråkiga minoriteter i angränsande länder.
Vad som blir intressant i detta uttalande är att man från Ryssland å ena sidan ej ser något problem med att man själva har haft cirka 40,000 man i direkt anslutning till Ukrainas gräns. Detta ser man som sin nationella rättighet, i sak helt riktigt varje nation äger rätten att med sina militära styrkor agera inom sina egna gränser. Men å andra sidan ser man det som en oerhörd provokation att NATO t ex har förstärkt försvaret av de Baltiska staterna samt Polen med totalt 600 man. Vilket i praktiken innebär 150 man i respektive land. Likväl så äger dessa nationer rätten att inom en militär allians begära stöd och därmed förstärka sitt försvar, vilket genomförts.
Ser man det ytterligare i en förlängning så har det Ryska övningsagerandet under 2013 varit betydligt mer offensivt mot Västeuropeiska länder än på länge samt intensiteten och mängden av övningar har vida överstiget de som NATO och de NATO anslutna länderna genomför. Likväl har fokus i huvudsak hos de ryska övningarna legat kring högintensiv offensiv strid mot en högteknologisk motståndare, vilket NATO under 2013 mer och mer börjat gå mot som ett svar på de Ryska övningarna, dock har fokus i huvudsak innan dess och till del under 2013 legat på lågintensiv krigföring mot en irreguljär motståndare.
För att få en uppfattning om vad som lett fram till de båda parternas (NATO och Ryssland) nuvarande ståndpunkt krävs det en resumé kring vad de båda parterna har gjort dels innan krisen i Ukraina dels agerandet som uppstått som en följd av krisen i Ukraina. En heltäckande sådan skulle bli en för omfattande analys utan en viss grad av förenkling kommer genomföras där vissa punkter kommer belysas som kan vara av intresse.
Att Ryssland kommer genomföra någon form av maktprojicering är mycket sannolik, däremot är det ytterst osannolikt att denna kommer genomföras direkt mot NATO. Däremot är det mycket troligt om man ser till Östersjöregionen att Sverige och Finland på något sätt kommer att beröras av denna. Främst utifrån det faktum att båda nationerna är militärt alliansfria. Mest troligt kommer det handla om övningsverksamhet på internationellt vatten och internationellt luftrum, däremot kommer det troligtvis ske i nära anslutning till något av de båda länderna. Varvid Sverige blir det troliga alternativt främst utifrån det faktum att man i den Finska viken har ytterst begränsat internationellt sjö- och luftrum och en för nordlig basering av Ryska sjöstridskrafter har en lägre grad av sannolikhet mht NATO nuvarande positionering av sina styrkor.
Ryssland.När Rysslands President Vladimir Putin i början av 2013 påtalade att det fanns en hotbild mot Ryssland och att dess väpnade styrkor var tvungen att öva inför detta hot, samt kontroller skulle genomföras rörande de väpnade styrkornas status, var det nog få i väst som såg framför sig den relativt omfattande ökningen av stora oannonserade övningar som skulle ske.
Samtliga försvarsgrenar i Rysslands väpnade styrkor har omfattats av dessa beredskapskontroller. Utöver detta har Ryssland tydligt ökat sin övningsaktivitet över hela ytan och bland samtliga försvarsgrenar under det gångna året. De övningar som tydligast uppmärksammats under 2013 är de genomförda beredskapskontrollerna av de väpnade styrkorna som genomfördes i samtliga fyra militärdistrikt. Varav den största genomfördes i det östra militärdistriktet, i slutet av juni månad 2013, komplexiteten i vissa av dessa beredskapskontroller har även visat att man har ökat sin förmåga.
En stor del av övningarna under 2013 har involverat det västra militärdistriktet (MD V) antingen direkt eller indirekt, med indirekt avses att visa förband har utnyttjas varav det främst varit ur luftstridskrafterna samt luftlandsättningsförband i andra militärdistrikt, detta kan i sin tur bero på att övning Zapad’13 (väst) genomfördes under 2013 vilket gjort att tyngdpunkten generellt sett legat i MD V under 2013. Dock ser man till övningsverksamheten under det inledande två kvartalen 2014 så har fokus fortfarande kvarstått inom MD V, detta kan i sin tur bero på dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina.
Likväl är tecknen tydliga att den Ryska underrättelsetjänsten agerar mer offensivt, ser man till nationella förhållanden så har Säkerhetspolisen tydligt klargjort att Rysk underrättelsetjänst genomför inhämtning som syftar till krigsförberedelser. Inom övriga Europeiska länder har man ej varit lika tydlig att peka ut Ryssland på detta sätt, här inräknas då inte de Baltiska staterna som sedan länge rapporterat om sådan verksamhet, dock finns indikationer att liknande verksamhet förekommer.
Vad som även kan tyda på att man i det dolda genomför förberedelser att kunna agera i händelse av en konflikt är att Ryska företag upphandlar strategiskt gränssättande funktioner, att det finns en koppling mellan vissa Ryska företag, företagsledare samt den Ryska regeringen är tydlig. Likväl en tydlig förmåga av den Ryska regeringen att sätta press på företag att agera utifrån en för Ryssland gynnsam agenda.
Exempel på sådana upphandlingar är att Ryska företag nu i Europa köper upp raffinaderier för fossila bränslen och därmed i förlängningen hotar man energisäkerheten i många av EU länderna i händelse av att man skulle välja att utnyttja de fossila bränslena som ett vapen i någon form av konflikt. Likväl ser man nationellt så ägs idag det svenska mobilnätet som utnyttjar 450 MHz av ett Ryskt företag. Detta är mycket intressant för detta nät anses som ett säkerhetsnät som utnyttjas av polisen, räddningstjänst m fl i och med att detta nät täcker ca 90% av Sveriges yta.
Vad som är oroväckande generellt sett är inte de oannonserade beredskapskontrollerna, dessa ger relativt gott informationsunderlag för fortsatt analys varav man relativt snabbt kan konstatera vilken nivå förbanden och framförallt vilken förmåga staberna har att öva under mer krigsliknande förhållanden dvs agera utifrån ett dåligt informationsunderlag. Det oroväckande är den ökade övningstiden för främst luft- och sjöstridskrafterna men även komplexiteten i övningarna som markstridskrafterna genomför och oftast då i samverkan med andra försvarsgrenar. Varför är det då oroväckande? Främst utifrån det faktum att de västeuropeiska länderna övar ej denna komplexitet i stora förband, att öva en (1) brigad kontra två (2) brigader är en oerhörd skillnad och i dagens Västeuropa skall det mycket till att man övar två (2) brigader samtidigt, kontra dagens Ryssland.
NATO.Vad avser NATO har den stora stötestenen för Ryssland varit dess och USA missilförsvar samt NATO östliga utvidgning och då främst möjligheten att Ukraina före den antagna alliansfriheten eller Georgien på sikt kan bli medlemmar i organisationen. NATO som organisation har sedan 2001 i huvudsak varit fokuserad på lågintensiva konflikter i och med dess engagemang i Afghanistan. Efter kriget i Georgien 2008, har organisationen återigen börjat tänka i banor av reguljär krigföring men fokus har intill Krimkrisen varit kring de lågintensiva konflikterna.
Vad avser den nuvarande situationen med uttalandet från den Ryske Generalstabschefen är det den pågående krisen i Ukraina som bedömt lett fram till den och NATO motåtgärder utifrån dess stadgar vilket stipulerar att organisationen skall skydda sina medlemsländer. Men är det då några långtgående motåtgärder som NATO vidtagit. NATO själva är tydliga med att säga att motåtgärderna är defensiva samt syftar ej till att eskalera situationen, likväl har de Baltiska staterna samt Polen gett uttryck för att de tycker att åtgärderna är för svaga kontra det hot de upplever.
NATO har genomfört både förstärkningar vad avser marin-, luft- och markförmåga i dess östliga medlemsländer. Vad avser luftförmågan har man tredubblat, från fyra (4) flygplan till tolv (12) flygplan, luftstridskrafterna som sköter incidentberedskapen över de baltiska staterna. Likväl har man förstärkt med tolv (12) stycken F-16 från Amerikanska flygvapnet och fyra (4) stycken Rafale i Polen. Man har även förstärkt med sex (6) stycken F-16 ur Amerikanska flygvapnet samt sex (6) stycken CF-18 från det Kanadensiska flygvapnet i Rumänien. Likväl har man genomfört förstärkning med stridsledningsflygplan inom det aktuella området.
Den maritima förstärkningen omfattar fem (5) stycken minröjningsfartyg i Östersjön och ytterligare fem (5) stycken fartyg i Medelhavet. Att beakta är att Reuters har gått ut med uppgifter om att det skall vara eller bli totalt nio (9) stycken fartyg i Östersjön, något som jag ej funnit uppgifter om någon annanstans. Utöver detta har den Amerikanska flottan ett fartyg för tillfället (140525) i Svarta Havet. Således återigen ingen stor förstärkning utifrån det Ryska agerandet, likväl i Östersjön tillförs ingen offensiv sjöstridsförmåga från NATO sida i och med att det är minröjningsfartyg som om baserats dit.
Vad avser den markbaserade förstärkningen så har denna genomförts till de Baltiska staterna samt Polen. En luftlandsättningsbataljon ur 173. Luftlandsättningsbrigaden, har fördelats på de fyra (4) länderna varav respektive land har förstärkts med ett luftlandsättningskompani, som ett styrkebidrag till dessa länder. Återigen totalt sett ingen stor förstärkning, utan mer en symbolisk handling.
Således ser man NATO förstärkningar till dess östliga medlemsstater så kan de relativt se sig stora, t ex en tredubbling av incidentberedskapen för de Baltiska staterna, ser man till faktiska siffror, så är dess förstärkningar precis som organisationen själv säger, enbart defensiv till sin natur och en klar symbolisk handling för dess östliga medlemsländer. Denna symboliska handling har mött på motstånd från de aktuella medlemsländerna som i mångt och mycket tycker det är ett för svagt agerande. Detta i sig kan tolkas som att alliansen har problem inom organisationen, vilket i sin tur kan föranleda ett kraftigt ryskt agerande för att pröva hur resolut alliansen är i sin ståndpunkt. Dock är det troligt att detta agerande mer handlar om att ej väcka mer ont blod än nödvändigt.
Rysslands reaktion ter sig således mycket märklig utifrån att det är dessa förstärkningar som kräver en motåtgärd. Dock måste man ta i beaktande att vad avser de Baltiska staterna är det i det Ryska tankesättet forna sovjetrepubliker varvid denna basering av trupp blir mycket känslig för dem. Likväl vad avser Polen är det en fd satellitstat till Sovjetunionen. Ur det perspektivet kan dess uttalande te sig mycket naturligt. Men återigen truppförstärkningarna är inte i paritet för att kräva någon motåtgärd, framför allt inte om man ser till dess fullständiga defensiva natur, vilket det de facto är.
Slutsatser
Huvuddelen av NATO truppförstärkningar har genomförts i Östersjöregionen dvs de Baltiska staterna samt Polen. Detta kommer innebära om Ryssland realiserar några former av motåtgärder vilket den Ryske Generalstabschefen gör sken av i sitt uttalande så är det i denna region dessa kommer ske. Detta föranleder att den säkerhetspolitiska situationen i regionen kommer ta ett steg bakåt vilket jag tidigare har berört i inlägg under våren, som en konsekvens av den Ukrainska krisen. Vad som dock är anmärkningsvärt är den Svenska tystnaden kring detta uttalande. Sveriges television citerade Reuters kring Generalstabschefens uttalande på dess hemsida, men någon form av efterföljande analys kring vad han egentligen menade har uteblivit. Östersjöregionen är med stor sannolikhet vad han avsåg samt det kommer bli skådeplatsen för motreaktionen.
Likväl uttalade sig den Ryske befälhavaren för Östersjöflottan i veckan, där han påtalade att en ökad övningsverksamhet kommer genomföras i Östersjön under sommaren av den Ryska flottan. Vilket i sig kan vara en indikator på att något kan vara förestående. Likväl skall man ta i beaktande att Ryssland kan i dagsläget enbart agera i en strategisk riktning, vilket innebär att om någon maktdemonstration skall genomföras krävs det att det militärdistrikt som denna projicering skall genomföras i har fokus. Ur detta perspektiv kan den till del genomförda återtagningen av trupp från Ukrainas gräns ses, då delar av förbanden är ingående i MD V och skulle i så fall behövas i dess västliga område om man väljer att realisera någon form av mak projicering mot NATO.
Vad motreaktionen kan bli kan man i dagsläget enbart sia om, men troligtvis kommer det bli någon form av kombinerad luft- och sjöprojicering. Dels utifrån att detta är de förmågor som NATO själva har förstärkt med i regionen dels för att genomföra en större beredskapskontroll med ingående marktrupp i dagsläget skulle kunna få oanade konsekvenser vilket Ryssland själva vet, man vill visa makt men man vill inte ha en snabbt nedåtgående spiral där man ej kan kontrollera händelseförloppet. Likväl är dessa styrkor relativt snabbt gripbara medan markförband kräver ombasering vilket kommer kunna följas av NATO underrättelseresurser i god tid innan, utifrån resonemanget att det ej är en beredskapskontroll som genomförs av Ryssland med ingående markförband. Dock kan förevändningen vara en beredskapskontroll av sjö- och luftstridskrafter.
Återigen kan situationen ställa sig på sin spets, främst utifrån perspektivet att vi har en organisation som är dimensionerad för expeditionära insatser och inte nationellt försvar eller hävdande av territoriell integritet under en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde. Genomför man motåtgärder från Rysk sida kommer kravet på motåtgärder från NATO sida att lyftas relativt omgående från de östliga medlemsländerna detta i sin tur kommer föranleda att vi återigen tar ett steg nedåt i en redan nedåtgående säkerhetspolitisk spiral. Här kommer inte mer pengar till övningsverksamhet att hjälpa för, för eller senare erhåller den låga numerären av personal och utrustning sådant stridsvärde att man dels måste återhämta dels måste genomföra underhållsarbete. Slutsatsen blir således att en seriös diskussion krävs kring Insatsorganisation 14 vara eller ickevarande. NATO själva har konstaterat att det är andra spelregler som gäller nu, därför bör diskussion lyftas även kring vår egen organisation för även om bemanningen hade varit den önskade, hade vi haft stora brister fortfarande att klara en långvarig försämring av den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Der Spiegel 1(Engelska)
FOI 1 (Svenska)
Janes 1, 2(Engelska)
NATO 1(Engelska)

OSW 1, 2, 3, 4(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)

Veckans Affärer 1(Svenska)

Osäker rapport i en osäker tid

Reflektion
I detta reflektionsinlägg kommer jag beröra främst den säkerhetspolitiska kopplingen i Försvarsberedningsrapport ”Starkare försvar för en osäker tid”. Försvarsberedningen fick förlängt med drygt en månad pga den uppkomna krisen i Ukraina. Detta för att kunna analysera konsekvenserna av den uppkomna krisen i sitt slutbetänkande och de konsekvenser detta kan ge för det fortsatta försvaret av Sverige. I sig ett helt korrekt beslut, en omvälvande säkerhetspolitisk händelse bör analyseras och framför allt då man kan tala om paradigmskifte. Således jag kommer belysa ett antal saker som jag finner intressanta, den ekonomiska kopplingen m m har redan väl belysts i media samt av Skipper och på Wisemans Wisdoms.
Lyckas man då med detta? Ja man berör den uppkomna krisen i Ukraina och hur den bryter mot folkrätten samt man belyser att den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde har förändrats. Likväl att Östersjöregionen utgör ett geostrategiskt viktigt område belyser man, dock missar man här det likt väl geostrategiskt viktiga området Barentsregionenvilket är mycket anmärkningsvärt i och med att detta utgör en av de viktigaste ekonomiska resurserna på sikt för Ryssland, vilket bör ha belysts utifrån uppkomna möjliga konsekvenser ur den Ukrainska krisen dvs ett mer aggressivt Ryskt agerande. Främst utifrån perspektivet att Ryssland fortfarande ser hotet från USA och NATO missilförsvar som ett av de främsta, i förlängningen innebär detta att Barensregionen kommer bli ett mycket säkerhetspolitiskt känsligt område mht förmågan att patrullera med fartyg på internationellt vatten längs Rysslands norra landgräns.
En annan intressant sak man kan slås av är att man på 152 sidor ej lyckas beröra den Baltiska kopplingen vad menar jag då med detta? Dels har vi nu de facto NATO marktrupp stationerad i de Baltiska staterna, som minst detta år ut och med en trolig förlängning under nästa år. Dels har vi ett aggressivt Ryskt agerande dels mot Ukraina dels mot de Baltiska staterna. Lägg då till i ekvationen att man från Rysk sida tydligt uttryckt sin motvilja mot att NATO trupp i de Baltiska staterna och man har ingredienserna för tydliga orosmoln i det egna närområdet. Att man inte lyckats förstå eller väljer att undvika att beröra de säkerhetspolitiska aspekter detta kommer få i förlängningen för Östersjöregionen är mycket beklämmande och likväl mycket allvarligt.
En annan intressant som ofta återkommer i Rapporten är vikten av samövning med NATO för att uppnå interoperabilitet. Hur kommer man nu lyckas med detta då NATO sluter sig mer och dess övningar kommer allt mer i framtiden beröra det kollektiva försvaret av alliansen. Där ofta partnerskapsländer ej är inbjudna av förklarliga skäl finner jag mycket svår tolkat. Ena stunden säger man i rapporten att NATO kommer fokusera mer på alliansen, andra stunden skall vi samöva, det blir dubbla budskap och ett budskap som blir lätt att genomskåda, framför allt när man från Sveriges utsända i NATO högkvarteret själva säger att samarbetet kommer minska pga den uppkomma säkerhetspolitiska krisen.
Likväl finner jag det anmärkningsvärt att man i rapporten sätter sån stor tillit till EU och dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Om det är något som krisen i Ukraina har visat med all tydlighet är det att EU ej är en utrikes- och säkerhetspolitisk spelare, då de olika nationernas intresse sätts i det främsta rummet och utdragna förhandlingar i bästa fall leder fram till något form av agerande. Nu är EU den partner vi kan agera utifrån i och med att vi är militärt alliansfria, men att man ej har tagit både ett och två andetag och analyserat hur har EU fungerat det senaste året i utrikespolitiska agerande mot Ryssland och utifrån det tagit sin ståndpunkt finner jag anmärkningsvärt.
Likväl tar man en utgångspunkt, som jag till del kan hålla med om, i att vid en konflikt i vårt närområde kommer fler nationer än Sverige vara indragna. Dock upplever jag att man låser sig fast vid detta scenario i och med att detta mest troligt skulle ge på hand att vi ej kommer slås ensamma. Detta är ett mycket farligtantagande från försvarsberedningens sida. Man har konstaterat att Östersjöregionen är ett geostrategiskt viktigt område. Tar man t ex Gotland i ett tydligt begränsat väpnat angrepp så kommer man i mångt och mycket skifta den geostrategiska balansen i Östersjöregionen. Varvid andra nationer ej kommer beröras av konflikten och personligen finner jag sannolikheten låg att NATO kommer involvera sig i den konflikten trots att det ur ett strategiskt perspektiv kommer NATO ”sättas på pottkanten” av denna manöver. Således är man militärt alliansfri kan man ejförutsätta att någon kommer till undsättning, framför allt när NATO själv samt USA lämnat budskapet till Sverige, är man med i klubben får man förmånerna inte annars.
Likväl tar man sig an att Ryssland kommer agera mer aggressivt mot sina grannar i sitt närområde, dock verkar man bedöma att Sverige ej är en granne och ej ligger i Rysslands närområde. Vilket jag anser är en mycket naiv syn, Ryssland har tydligt visat att stora delar av Sverige omfattas av dess geostrategiska intressesfär. Denna syn kan ju te sig ur perspektivet att man försöker blunda för hotet och tidigare fadäser i säkerhetspolitiska analyser rörande Rysslands agerande. Men återigen man kan inte blunda för att Sverige ligger i Rysslands närområde och vi omfattas definitivt lika mycket som Finland av dess intressesfär, härvid krävs det att man som politiker agerar utefter det och inte omskriver förhållandena med förskönande ord eller utelämnar dessa helt.
Ett annat intressant fenomen som man tar upp i sin rapport vilket i sig är bra, är att man vill öka antalet GSS/K dock lär ju detta förslag falla på att Regeringsbeslut 5 (RB5) fortfarande gäller. Förhoppningsvis har man nu inte tänkt genomföra denna GSS/K ökning genom ytterligare kategoriförskjutningar dvs att Taktiska officerare omvandlas till specialistofficare, specialistofficerare till GSS/K och genom detta frigörs lönemedel varvid man kan öka antalet GSS/K. För det skulle vara nådastöten för en organisation med alldeles för många uppgifter redan nu.
Likväl verkar den tydliga expeditionära förmågan kvarstå och därmed försvåras det nationella försvaret vilket man själv pekar på i sin rapport fått ökad aktualitet. IO 14 är och förblir en organisation som i första hand kan agera i samverkan med andra nationer främst inom ramen för internationella insatser, den är för smal för att effektivt kunna genomföra nationellt försvar och för underdimensionerad. Är man nu seriös i sitt framförande kring den ökade aktualiteten kring nationellt försvar måste man ta ett helhetsgrep kring hela organisationen och låta behovet styra och inte politiska och ekonomiska medel. Genomförs inte detta så sätter man återigen den nationella handlingsfriheten på spel och därmed har man inte gjort en ordentlig säkerhetspolitisk analys av det nuvarande omvärldsläget vilket troligtvis kommer bestå de närmsta 10 åren dvs väl inom ram för beredningens rapport.
En annan aspekt som borde ha kommit fram ur den fördjupande analysen avseende Rysslands agerande kring Ukraina är Kavalleriets ökade betydelse inom Försvarsmakten. I dagsläget finns tre tre tydliga förbandstyper i kavalleriet som i kölvattnet av Ukraina bör få en alltmer ökad betydelse detta är Underättelsebataljonen (UndBat), Jägarbataljonen (Jbat/AJB) och delar ur säkerhetsbataljonen (SäkBat). Dessa tre förband fyller inom den moderna krigföringen en tydlig roll, vad avser UndBat är det att kunna genomföra informationsinhämtning och kvalificerad delgivning till högre chef, vad avser Jbat är det kvalificerad bekämpning av högvärdiga mål. Dessa två förband fyller en tydlig funktion och det har visat sig att dessa förband tydligt har en plats i krigföringen dels i Ukraina dels i Afghanistan och Irak utifrån stormakternas krigföring. Vad avser SäkBat fyller de en mycket tydlig funktion för att kunna möta den nya typen av krigföring som i allt högre grad omfattar jägar- och specialförband.

Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Regeringen 1(Svenska)

608 dagar av försvarsberedande med ett mycket ringa utfall



Försvarsberedningens rapport är presenterad. Ett arbete som har pågått i exakt 608 dagar sedan man presenterade ledamöterna i den nuvarande beredningen den 14 september 2012. Det är till synes 608 dagar som tyvärr föreslår väldigt lite verklig försvarseffekt! Allt handlar om att man inte åstadkommit en bred uppgörelse för att man inte vill betala för vad ett relevant försvar kostar, och därefter har rapporten utformats.


I ett pressmeddemande från försvarsdepartementet sommaren 2012 förkunnade försvarsminister Karin Enström att hon hade tillsatt en ordförande som skulle leda en försvarsberedning som under nästan två år skulle arbeta med att förbereda för ett nytt försvarsbeslut.

– Cecilia Widegren har en lång erfarenhet från politiken och har de ledaregenskaper som krävs för uppdraget som ordförande i försvarsberedningen, säger försvarsminister Karin Enström.

Man inledde med att ta fram en omvärldsanalys som skulle ligga till grund för det fortsatta arbetet som försvarsberedningen erhöll i juli 2013. I det förnyade uppdrag från regeringen fanns följande direktiv:

– Analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den nya inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009. Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas. 

– Analysera och lämna förslag till inriktning för det civila försvaret inklusive Försvarsmaktens behov av stöd från civila verksamheter vid höjd beredskap och krig. 

– Analysera Försvarsmaktens förmåga att stödja samhället vid allvarliga olyckor och fredstida krissituationer.

Det ser nu onekligen ut som att den fetmarkerade delen i första stycket här ovan har utgjort ett enormt hinder för vad man i rapporten har föreslagit, för man har tyvärr inte kommit fram till så särskilt många avgörande detaljer som på något avgörande sätt kommer att öka vår samlade försvarsförmåga jämfört med det nuvarande försvaret. Ett försvar som vi alla vet är dimensionerat som en expeditionskår för insatser på andra ställen än i Sverige, något som ÖB i sitt bästa råd till politisk nivå framhållit är fortfarande operativt relevant(!)

Dock har man på vissa punkter i rapporten trots allt, och framför allt i ”ambitionen” tryckt på vikten av ett nationellt försvar. Gott så, men det brister trots ändå när man summerar det hela.


608 dagars arbete har i stort sett renderat i att den inriktning som lades fast 2009 fortsatt gäller. Med andra ord så har utveckligen i vårt närområde, Rysslands enorma militära kapacitetsuppbyggnad tillsammans med händelserna i Ukraina i reella termer inte betytt särskilt mycket! 

I rapporten föreslår man inte att några nya förband skapas, inte heller förordas någon fast militär verksamhet på Gotland. ”Satsningen” blir då att inga förband föreslås att avvecklas….

Personal och bemanning 
Regeringsbeslut 5 ligger fast. Runt detta har man i rapporten inte opponerat sig även om ämnet tydligen har varit uppe för diskussion. Det som nu blir FM Org 18 kommer med största sannolikhet att realiseras vilket både i det korta och i det längre perspektivet kommer att innebära förmågesänkningar.
Dock har man förslagit en förstärkning till exempelvis Marinen på 150 ytterligare personalrader vilket är helt nödvändigt, man vill i etta annat stycke utöka antalet GSS/K. Allt detta går stick i stäv mot regeringens beslut om RB5. Hur detta slutar återstår att se. 
En annan positiv detalj är att man vill förändra utbildningen av GSS i syfte att göra den längre och därmed öka kompetensen på individen innan vederbörande anställs vilket är bra av flera skäl. En viktig aspekt är att det blir billigare och att det kommer att likna värnplikten i stor utsträckning vilket i framtiden gör steget mot aktiverad plikt mindre svårhanterlig. Bra! 
Flygvapnet 
För Flygvapnets del vill man öka numerären av antal JAS 39E till 70 st.
Man föreslår även anskaffning av jaktroboten Meteor, något som varit planerad att anskaffas sedan länge till Gripen.
Transportflyget halveras till fyra flygplan
Ironiskt nog vill man även se över möjligheten att basera flygplan på alternativa flygbaser. Detta lagom till dess att man lagt åtskilliga hundra miljoner på att avveckla hela BAS 90 systemet…
Marinen
För marinens del är läget jämfört med i dag oförändrat. Den som hade hoppats på att försvarsberedningen skulle komma som en räddande ängel och föreslå att den anorektiska numerären skulle föreslås utökas kommer att bli besviken. Det är till och med så illa att numerären av ytstridsfartyg ett tag varit nere på fem och vänt under resans gång, men på grund av Ukrainakrisen så har man nu återgått till numerären sju ytstridsfartyg. Det här är en så skamlig låg nivå så man under om ledamöterna ens förstår vad det innebär? Försvarsmaktens expertis i beredningen verkar inte ha varit till någon hjälp för att förklara det marina perspektivet av sakernas tillstånd.
Vidare så föreslås att fem ubåtar ska vidmakthållas. D.v.s. samma verkliga numerär som i dag, men jämfört med förra rapporten så ökar man på med ytterligare ett skrov.
Det förslås ingen anskaffning av luftvärnsrobot till vår flotta. I stället kan man läsa mellan räderna att samarbetet med Finland kommer att öka den marina förmågan….
För amfibieförbandets del så är förslaget att helt och hållet återgå till det som förbandet en gång skapade för, d.v.s. strid i skärgårdsmiljö, vilket innebär att den markoperativa verksamheten med fordon på land kommer att utgå. Detta är mycket bra och renodlar amfibiebataljonens verksamhet som i sin tur kommer bidra till ökad operativ effekt i den marina kontexten. Förutsättningen är dock att man tillför rätt vapensystem!
Armén

För arméns del föreslår man i rapporten anskaffning av medelräckviddigt robotluftvärn. Detta ligger som bekant redan med i Försvarsmaktens materielplan sedan tidigare, så några revolutionerande nyheter där finns inte. Dock vill man gå tillbaka mot en riktig brigadstruktur vilket är helt nödvändigt.
Finansiering

Detta är så skamligt så det är inte ens lönt att kommentera. Media har skrivit om det, och jag har inget ytterligare att tillägga än att de nya moderaterna nu måste anses som icke regeringsdugliga och direkt farliga. Centern som skrivit på rapporten utan reservationer hamnar därmed i samma låda. Vänterpartiet och Miljöpartiet är lika ”off pist” som vanligt varför det inte är lönt att kommentera.
Sammanfattningsvis
Jag att tyvärr att hela försvarsberedningen – sammantaget – är att betrakta som en sandlåda där man på ett mycket ringa sätt har bidragit till att öka vår samlade försvarsförmåga i någon omfattning som motsvarar omvärldsutvecklingen. Det är som jag ser det 608 dagar för att komma fram till att det som beslutades 2009 i stort sett fortfarande är giltigt. Ett försvar som i huvudsak är dimensionerat som en expeditionskår för att släcka bränder i tredje världen med vissa nationella tillskott.
Enligt uppgift var det Moderaterna och Centern som först skrev på beredningens rapport. Dessa båda partier är med andra ord 100% nöjda med innehållet i sin helhet. I övrigt sitter det förmodligen ett antal enskilda ledamöter som inte alls är särskilt nöjda med rapporten. Att så stor andel av rapporten utgörs av avvikande meningar är ytterst anmärkningsvärt!

För Socialdemokraterna var rapporten och finansieringsförslaget livsviktig då denna kommer att vara gällande vid bildandet av ny regering efter nästa val oavsett vilka samarbetspartierna kommer att bli. Man kommer att hänvisa till de gemensamma underskrifterna. Nu har Moderaterna satt käppar i hjulet i syfte att skada en framtida regering och man har åsidosatt Sverige säkerhet på grund av partipolitik. Det här är ”låg nivå” om något!

Den övergripande slutsatsen är att 12 ledamöter lagt 608 dagar och åtskilliga resor runt i världen till ringa nytta för rikets samlade försvar och säkerhet.. Försvarsberedningens rapport var den sista möjliga räddningsplankan för att ÖKA vår försvarsförmåga på ett sätt som motsvarar omvärldsutvecklingen i vårt närområde. Men nu tyder mycket på att även den räddningsplankan har försvunnit då rapporten kommer att ligga till grund för utformningen av vårt försvar på längre sikt. Det här var inte bra!


Media: SvD, SvD, AB, DN, DN,

Bloggar: Cornu, Kungliga Krigsvetenskapsakademin, Cecilia Widegren, Allan Widman, Staffan Danielsson, Statsmannen, Den sjätte mannen, Wiseman
WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Gamla metoder i ny förpackning

Sammanfattning
Den krigföring vi ser i östra Ukraina och sett på Krimhalvön är i sig ingen ny krigföring utan det är gamla metoder som väljer att utnyttjas på ett annat sätt och mer effektivt. Krigföringen har en lång förberedelsefas innan man övergår till ett konfliktskede, syftet med detta är att skapa sådana förutsättningar att man kan garantera en snabb och säker seger. Krigföringen bygger på en högra grad av asymmetri där man utnyttjar antingen rysktalande minoritetsgrupper eller socioekonomiska spänningar inom ett målland för att vända medborgarna inom mållandet mot den styrande regeringen. Därmed skapas en folklig resning och mållandet destabiliseras och därmed försvagas det så att motståndskraften mot ett väpnat angrepp nedgår. Krigföringen bygger på tre pelare specialoperationer, informationskrigföring och psykologisk krigföring.
Analys
Allmänt.De senaste tre (3) månaderna har tydligt påvisat att Ryssland omvärderat hur man väljer att genomföra modern krigföring. Tydligt är att Ryssland frångått vissa av de tidigare Sovjetiska principerna avseende krigföring, men även bibehållit vissa. Vad som är signifikant är att dess krigföring eller förandet av krigets initiala skede har fått en tydlig asymmetriskutformning, än tydligare än vad som förutspåddes under 1980-talets scenarior avseende utnyttjandet av t ex spetsnazförband.
Är då detta en revolution inom krigföringen dvs en ny form av krigföring som uppenbarat sig? Jag skulle hävda att så är inte fallet, vad Ryssland gjort på Krimhalvön och i östra Ukraina är hur man valt att använda olika metoder samt växelverkan mellan dessa, vissa metoder/instrument är tydligare än andra. Dock är det inget revolutionerande utan det är snarare hur man väljer att använda dem.
Tre (3) tydliga metoder utnyttjas av Ryssland, informationskrigföring, psykologiskkrigföring och specialoperationer. Utnyttjandet av dessa tre (3) metoder sker stundtals parallellt med varandra och i vissa fall enskilt utan växelverkan med de andra metoderna. Dessa tre metoder i sig är inget nytt och revolutionerande, vad som dock är intressant är hur och när man väljer att utnyttja dem likväl utnyttjas dem över en längre tid och utgör huvuddelen av krigföringen kontra de reguljära förbanden och metoderna..
En än tydligare spårbarhet finns i utnyttjandet av rysktalande minoritetsgrupper, både på Krimhalvön och i östra Ukraina är detta tydligt, dels utnyttjas de som en hävstång dels utnyttjas de som proxykrigareför att kunna förneka den egna inblandningen innan en tydligare inblandning i konflikten sker, något som visade sig tydligt på Krimhalvön, inledningsvis utnyttjas minoriteter med understöd av specialförband.
I mångt och mycket påminner Rysslands nuvarande agerande om hur man väljer insätta en revolt inom en nationalstat, vad amerikanska ’special forces’ benämner Unconventional Warfare (UW) dvs genom att utnyttja den egna befolkningen skapa ett uppror som sedan övergår i gerillakrigföring för att omkullkasta den styrande makten. UW kan även utnyttjas som ett inledande led i en konflikt eller under en konflikt för att försvaga en motståndare.
Bild 1. Möjliga principer och bärande pelare i modern rysk krigföring.
Ett antal tankegångar kring hur Ryssland kommer genomföra ett krig i 2000-talet har framförts dels innan krisen i Ukraina dels direkt i kölvattnet av den nuvarande krisen. Vad som har varit tydligt bland de olika förklaringsmodellerna som framförts likväl hos ryska militärteoretiker är en ökad grad av asymmetri i krigföringen för att kunna slå en överlägsen motståndare. Asymmetrin i krigföringen bör ses ur perspektiv avseende skapandet av gynnsamma förutsättningar. Krigets förande bör kunna indelas i sju (7) stycken steg. 1) Rangering av spelpjäserna dvs skapa politiska och militära förutsättningar med hjälp av dolda medel främst av underrättelsetjänst i mållandet. 2) Vilseledning dvs invagga motståndaren i felaktiga tankebanor både militärt och politiskt 3) Subversion dvs genom hot, mutor och att bedra nyckelpersoner skapa förutsättningar för kriget 4)Destabilisering utnyttja socioekonomiska nackdelar i mållandet för att skapa oroligheter 5) Uppror dvs oroligheterna övergår till renodlade konflikter inom mållandet 6) Kriget föranleds av en kort ouvertyr med specialförband övergår till strid över hela ytan med samtliga typer av vapenslag samt vapensystem 7)Neutralisering de kvarvarande motståndsfickorna sker genom överrullning och precisionsbekämpning.
Således kan vi se att man kan dela in krigföringen i två faser, den första fasen där konflikten genomföra under ytan främst med hjälp av underrättelseorgan och specialförband, den andra fasen är det egentliga kriget, där nationalstaterna officiellt är i krig med varandra ur en folkrättslig definition. Vad som är intressant är att det egentliga kriget är den minsta delen och förberedelserna inför det hela dvs rangeringen av spelpjäserna för att få en gynnsam position är den största.
Specialoperationer.Det första benet som bär upp denna form av krigföring är specialförband dels inom de väpnade styrkorna dels inom den militära underrättelsetjänst. Dessa enheter kommer vara delaktiga genom hela konflikten och vara de som ytterst möjliggör att konflikten kan vinnas genom att man rangerat spelpjäserna på ett sådant sätt att mållandet ej har motståndskraften att klara ett väpnat angrepp.
Underrättelsetjänstens huvudfokus kommer dels vara inhämtning dels påverkan. De ryska jägar- och specialförbanden utnyttjas markant inom ramen för denna nya ryska krigskonst. Förbanden utnyttjas från en tidigt skede i operationen intill dess slutförande. Specialförbanden utnyttjas främst för tre områden, subversion, leda/utbildairreguljära grupper samt direkta stridsinsatser. Specialförbanden skall intill dess att en öppen väpnad konflikt sker ej kunna knytas till Ryssland. Detta görs antingen genom att de ej bär rysk utrustning, är f d personal ur specialförbanden m m.
Underrättelsetjänsten kommer i det första skedet vara den som agerar främst, dels genom att inhämta information som ligger till grund för att finna svagheter inom mållandet dels påbörja en låg påverkan mot mållandet oftast genom ej militära medel utan vad som kan betecknas som politisk påverkan som ej skall kunna knytas till Ryssland. Underrättelsetjänsten försöker i detta skede att rangera spelpjäserna så att dessa står placerade på ett sådant sätt att ett väpnat angrepp underlättas och följande skeden kan genomföras.
Underrättelsetjänsten kommer därefter utnyttjas för att genomföra en gradvis påverkan i mållandet, inledningsvis syftar påverkan till att vilseleda mållandet om det egna landets avsikter. I grunden handlar det om att ej utmåla sig som ett hot, eller utmåla sitt agerande som resultatet av ett annat hot, likväl få mållandet att fokusera på andra händelser i omvärlden. Detta görs främst genom att utnyttja inflytelseagenter som kan påverka dels media dels den rådande politiken som förs inom mållandet.
Därefter kommer underrättelsetjänsten inrikta sin verksamhet mot subversion. Denna del syftar till att påbörja en nedbrytning av mållandets polisiära och militära styrka. Främst genom att kompromettera nyckelpersonal så att dessa hamnar i underrättelsetjänstens ledband, genom detta ser man framför sig att man kommer kunna omkullkasta del av ledningsstrukturen och få polisiära och militära förband att ge upp. Likväl påbörjas troligtvis även här rekrytering av individer som kan bli ledare för olika grupperingar i det kommande destabiliseringsskedet antingen bland ryska minoritetsgrupper eller inom socioekonomiskt utsatta grupper inom mållandet.
Vid destabiliseringsskedet kommer specialförbanden eller fd personal ur specialförbanden att utnyttjas. Destabiliseringsskedet syftar till att missnöjesyttringar ökar inom landet, från att enbart varit tal så börjar handling ske. I huvudsak utnyttjas specialförbanden i detta skede till att utbilda och organisera de grupperingar som i ett senare skede kommer genomföra uppror/upplopp mot den styrande makten i mållandet.
I skedet uppror/upplopp kommer specialförbanden leda de väpnade grupperna som kommer agera inom mållandet. Likväl kommer specialförbanden genomföra punktmåls insatser mot vissa specifika mål för att säkerställa framgång, dessa kan därefter överlämnas till de irreguljära väpnade grupperna inom mållandet. Likväl kommer de vara de som står för punktmåls insatser vid t ex upplopp för att dessa får en brutalare utgång än vad som kanske varit brukligt vid andra tillfällen utan en yttre inverkan.
I det avslutande skedet av uppror/upplopp kommer specialförbanden träda i verket för att genomföra den ouvertyr som syftar till att slå ut mållandets militära och politiska ledningsorgan samt förstöra viktig ledningsstruktur för mållandet. Detta syftar ytterst till att skapa en ledningskollaps hos mållandet när den öppna konflikten startar. Detta skall möjliggöra ett snabbt öppet krigsförlopp.
Informationskrigföring.Denna bärande pelare är troligtvis tvådelad dels handlar det om att äga de sändande media dels handlar det om att omöjliggöra för mållandet att kunna utnyttja sändande media för att kunna dementera information som sägs. Informationskrigföringen och den psykologiska krigföringen arbetar i huvudsak i symbios inom ramen för informationsoperationer.
Vad avser utnyttjandet av informationskrigföring så handlar det om att främst kontrollera media (främst television och radio) inom det aktuella mållandet. Genom detta försvåras motåtgärder främst på det psykologiska planet och en vinklad bild kan ges kring händelser och skeden inom ramen för den pågående operationen. Detta kan dels genomföras direkt eller indirekt. Direkt innebär att man tar kontrollen över sändande medium indirekt innebär att man utnyttjar inflytelseagenter vilket ger en vinklad nyhetsbild.
IT-attacker kommer även genomförs mot hemsidor för nyhetsbolag och statliga tjänster inom mållandet. Dessa angrepp syftar ytterst till att förneka medborgarna i mållandet förmågan att inhämta information och man blir hänvisad till information från andra källor där sannolikheten är hög att den är vinklad ur något perspektiv.
Troligtvis kommer man även utnyttja internetbaserade medium för att genomföra en enklare form av skensignalering genom att t ex lägga ut videoklipp på militär verksamhet. Detta för att skapa en fabricerad bild av vad som sker. Exempel på detta kan vara trupprörelser längs gräns mot en viss riktning, skapa en bild över att demonstrationerna är större än vad dessa är för att kraftsplittra resurser, sprida rykten kring att byggnader har intagits på olika håll inom mållandet m m.
När man väl nått uppror/upploppsskedet kommer man troligtvis försöka inta lokala tv- och radiostationer för att genomföra riktad informationsspridning. Detta är en form av fysisk informationskrigföring. Den riktade informationsspridningen innebär troligtvis att de grupperingar som utnyttjas inom mållandet kommer genomföra lokala tv- och radiosändningar med ett tydligt riktat budskap. Likväl kommer man troligtvis även förstöra vissa informationsbärare såsom tv- och radiomaster för att omöjliggöra informationsspridning inom begränsade geografiska områden av mållandet.
Riktad informationskrigföring kommer troligtvis även genomföras inom ramen för uppror/upploppsskedet. Det innebär att man fysiskt kommer överta telefon- och datatrafikpunkter. När detta väl är gjort kommer man blockera vissa system så att mållandets säkerhets- och ledningsstruktur ej kommer fungera. Exempel på detta kan vara att man blockerar vissa beslutsfattares mobiltelefoner, eller omöjliggör datatrafik inom vissa områden o dyl.
En annan metod för att genomföra informationskrigföring är fysisk sådan, kidnappning av journalister samt förstörelse av dess utrustning, härvid omöjliggör man att dessa kan vara informationsbärare och rapportera från mållandet. Effekten av detta kan bli att nyhetsbolagen och framför allt journalisterna upplever att det är för farligt att vistas i det aktuella området varvid nyhetsrapporteringen nedgår och därmed blir det en ensidig rapportering varvid man når framgång på informationsarenan.
Informationskrigföringen inom ramen för denna form av rysk operationskonst är troligtvis tvådelad. Dels syftar den till att utgöra en grund för att kunna forma befolkningens sinnevärld. Dels syftar den till att kraftsplittra motståndaren genom desinformation. Informationskrigföringen genomförs på samtliga medium som civilbefolkningen har åtkomst till och därmed även delar av civila beslutsorgan. Detta åskådliggör tydligt vikten av säkra sambandsmedel dels för den civila administrationen dels för den militära.
Vad som skall beaktas är att detta fungerar troligtvis sämre inom geografiska områden som har en högre grad av informationsteknologisk spridning, där kommer troligtvis inriktningen istället vara att fysiskt nedkämpa de informationsbärande systemen främst genom sabotage för att dölja sin egen inblandning och som en konsekvens omöjliggöra informationsinhämtning för befolkningen. Därmed omöjliggörs förmågan att skaffa sig information kring händelseförlopp och därmed även förmågan att skapa sig en bild av vad som sker.
Psykologisk krigföring. Den psykologiska krigföringen inriktas främst mot att destabilisera den styrande makten i mållandet. Detta görs genom att dels diskreditera mållandet internationellt dels skapa missnöje inom målandet samt visa den styrande makten svag eller ondskefull genom att underminera dels politiker dels polis och militär. Den psykologiska krigföringen förs i alla former av medier.
Genom övertagande av informationsbärare vilket till stor del informationskrigföringen inom denna nya form av rysk krigföring syftar till, underlättas genomförandet av den psykologiska krigföringen avsevärt. Härvid kan Ryssland obehindrat när detta är genomfört tydligt påverka befolkningen inom det aktuella operationsområdet.
Kan man inte i upprorsskedet ta informationsbärare för att genomföra den psykologiska krigföringen kommer det troligtvis den psykologiska krigföringen bli mer utsträckt i tid. Vilket i sitt slutskedet kommer övergå till ryktesspridning o dyl då man istället väljer att förstöra informationsbärarna så att mållandet ej kan komma ut med korrekt information till den egna befolkningen.
Den psykologiska krigföringen kommer föras över dels traditionella mediabärare såsom Tv och radio dels över ny media såsom öppna mediatjänster där användare själv kan lagra information som sedan sprids via sociala tjänster såsom Twitter o dyl. Den psykologiska krigföringen kommer föras över hela ytan för att kunna nå samtliga ålders- och socialgrupper inom mållandet, huvudbudskapet kommer troligtvis vara detsamma men hur det framställs och framförs kommer vara olika beroende på målgruppen.
Den psykologiska krigföringen omfattar även förevisning av militär styrka, dock skall beaktas att förevisning av detta är inte enbart psykologisk krigföring utan kan även omfatta andra syften, syftande till att skrämma och demoralisera motståndarens förband och påverka de politiska beslutsfattarna. Exempel på detta är främst övningsverksamhet, övningarna kan dels ske inom det egna landet för att visa militärstyrka dels i anslutning till mållandet för att uppvisa sin militära styrka.
Den psykologiska krigföringen förstärks även med utnyttjandet av specialförband och irreguljära förband (detta kan vara upprorsmän o dyl) inom mållandet. Likväl utnyttjas stridigheter mellan de irreguljära förbanden och mållandet för att underminera ställningen för den styrande makten inom mållandet dels nationellt dels internationellt. Finns ej den socioekonomiska grunden för uppror kommer troligtvis upplopp o dyl anstiftas istället för öppna stridigheter mellan irreguljära förband och mållandets säkerhetsstyrkor. Varvid dessa upplopp utnyttjas som ett led i den psykologiska krigföringen mot mållandet.
Den psykologiska krigföringen förs genom hela förloppet med varierande intensitet samt mot olika målgrupper med olika budskap inom mållandet. Likväl kommer troligtvis mållandet inom Rysk media demoniseras för att skapa en folklig opinion, för utnyttjandet av militär vapenmakt, likväl för att mobilisera de moraliska resurserna inom Ryssland mot mållandet.
I och med att förberedelsefasen är så pass lång innan konflikten övergår till öppna strider kommer den psykologiska krigföringen fälla stora avgöranden. Detta utifrån det faktum att man vill skapa så pass gynnsamma förutsättningar i mållandet för de egna stridskrafterna som det bara är möjligt. Detta innebär ytterst att den psykologiska krigföringen syftar till att säkerställa att motståndet helst är brutet innan striderna påbörjas. Likväl att mållandets befolkning är så pass splittrat så att någon egentlig motståndsvilja mot angreppet ej går att uppbåda.
Slutsatser
Att de inledande stegen (dvs stegen innan ett formellt krig) i detta sätt att inleda ett krig fungerar det har vi sett tydliga bevis på vid Krimhalvön och östra Ukraina. En stor del har varit att man kunnat utnyttja asymmetrin i att använda dels förband som ej formellt går att knyta till Ryssland dels utnyttjandet av irreguljära förband (läs civila som tar till vapen). Likväl har vissa asymmetriska metoder utnyttjas såsom att lokala befälhavare mutas, hotas o dyl och därmed lägger ned vapnen. Hur metoden dock skulle fungera då rysktalande minoriteter ej utnyttjas utan istället utsatta socioekonomiska grupperingar, vilket skulle bli fallet vid t ex en konflikt mot Sverige eller Finland är osett, men utnyttjas sådana spänningar på rätt sätt bör effekten kunna bli likartad. Vad som är oroväckande med asymmetrin i krigföringen är att civila i en allt större omfattning än tidigare kommer omfattas av kriget, likväl vara en av nyckelspelarna i det, varvid det blir tydligt att lagrummet som finns om militärt stöd till rättsväsendet bör analyseras om det dels är tillräckligt dels måste övningar inom ramen för denna påbörjas och inte bara på en spel nivå.
Två omedelbara konsekvenser går att dra kring denna nya form av krigföring som verkar tillämpas av Ryssland. Dels krävs en fungerande säkerhetstjänst dels krävs fungerande säkerhetsförbandför att kunna möta hotet. Detta i och med att förberedelseskedet inför ett väpnat angrepp kan bedömas som mycket långt och om det väl påbörjas kommer det bli mycket svårt att stoppa det som sats i rörelse.
Vad avser säkerhetstjänsten inom ramen för denna form av krigföring bör den inriktas mot att finna de underrättelseofficerare illegala som legala som dels genomför klassiska förberedelser inför ett väpnat angrepp dels de som genomför rekrytering av beslutshavare o dyl som kan träda i verket i destabiliseringsskedet och därmed sänka motståndsviljan inom rätts- och försvarsstrukturen inom Sverige. Likväl krävs en uppföljning av dessa underrättelseofficare i syfte att kunna lokalisera om de genomför rekrytering av vad som kan bli cell ledare inom subversiva grupperingar som kan träda i verket i ett uppror/upplopps skede.
Vad avser säkerhetsförband kommer dessa krävas i det tydliga skymningsläget som kommer uppstå i en större och längre omfattning än vad som förutsågs utifrån 1980-talets modell på ouvertyr. Säkerhetsförbanden bör enligt tidigare modell utnyttjas mot att söka samt nedkämpa specialförbandsdelarna som uppträder inom landet. Däremot krävs en tydligare koppling mellan den civila säkerhetstjänsten och de militära säkerhetsförbanden för att kunna lyckas i uppspårning och nedkämpning av dessa i och med att huvuddelen av den inledande ouvertyren kommer ske i urban miljö, där man kan utnyttja de socioekonomiska spänningarna till sin fördel som motståndare.
Låt oss nu göra ett hypotetiskt krigsspel kring hur denna metod kan användas mot Sverige. Detta kan göras utifrån grundförutsättningen att Säkerhetspolisen angett att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige. Rysslands målsättning i detta hypotetiska scenario kommer vara att dels undvika ett svenskt NATO medlemskap dels säkerställa egen geostrategisk position i Östersjön genom att ta Gotland. Skedena intill öppet krig kommer belysas i detta hypotetiska scenario. Troligtvis kommer Finland även till del beröras av denna konflikt, Ryssland kommer i det längsta försöka undvika en konflikt med NATO i de Baltiska staterna dock kommer en ökad destabilisering ske där, men grund syftet kommer vara att försöka säkerställa sin egen position mot NATO genom detta agerande.
Läge och förutsättningar: Sommaren 2015 efter Ukraina krisen har den säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och EU/NATO haft en nedåtgående spiral, intensifierad övningsverksamhet dels i Barensregionen dels i Östersjöregionen har gett ett stort antal gränskränkningar mot Sverige. Likväl har Ryska propåer återigen framförts om att få stationera civila säkerhetsföretag på Gotland för att säkerställa Nord Stream ledningens säkerhet. Den senaste propån genomfördes i samband med en större kombinerad sjö- och luftstridsövning i Östersjön. Med tydligt riktade inslag mot Svenska militärgeografiska områden. Vilket kommit att föranleda att den sittande Regeringen framfört till riksdagen om att snabb behandla en ansökan för ett NATO medlemskap utan förgående folkomröstning utan enbart med en riksdagsomröstning.
Rangering av spelpjäser. Troligtvis finns både inflytelseagenter samt celler med illegala underrättelseofficerare likt den spion ring som ’Anna Chapman’ ingick i även i Sverige. Dessa har troligtvis i det dolda redan nu och de senaste åren planterat information mot ett NATO medlemskap i och med att detta har varit en återkommande politisk fråga de senaste fem åren samt det skulle förändra den geostrategiska balansen markant inom Östersjöregionen till nackdel för Ryssland. Likväl har troligtvis de socioekonomiska motsättningar inom Malmö, Göteborg och Stockholmsregionen studerats och troligtvis har visa framstötar har genomförts inom dessa regioner.
Vilseledning.Del av vilseledningen i detta fall kommer vara att få den Svenska civila och militära ledningen att fokusera på ett annat geografiskt område än sitt egna. Att så redan kan ha skett kan vara Försvarsberedningens syn på att det varit inom Rysslands östra regioner den största hotbilden varit, trots att man från Rysk sida kontinuerligt framfört att NATO ses som ett tydligt militärt hot. Del av vilseledningen kan även komma att vara att framtvinga en situation för att stärka sin egen geostrategiska position dvs framtvinga en konflikt, vilket skulle kunna vara fallet i detta hypotetiska scenario.
Subversion. I detta scenario kommer subversionen att inriktas mot att dels kompromettera viktiga personer på Gotland för att kunna genomföra ett väpnat motstånd dels myndighetspersoner inom polisväsendet på mellannivå inom Malmö, Göteborg och Stockholmsregionen. Troligtvis kommer man inrikta sig mot ideologiskt närliggande individer till Ryssland, finns ej detta kommer man genom hot eller liknande metoder få dem att följa den tilltänkta uppgiften.
Destabilisering.Detta kommer ske dels genom utökade sociala spänningar mellan grupper i Malmö, Göteborg och Stockholmsregionen, det civila samhällets resurser kommer överansträngas samt resurser kommer kraftsamlas från andra områden till dessa tre, vilket gör andra delar av Sverige sårbara. Dels genom utnyttjande av psykologisk krigföring mot Sverige man kommer visa på hur Sverige ej är ett demokratiskt land, ej tar hand om sin egna befolkning o dyl. Likväl kommer man visa på att den styrande Regeringen ej kan ta ansvar för medborgarnas säkerhet.
Uppror/upplopp.Destabiliserings skedet kommer nu övergå till ett öppet upplopp inom de tre tidigare nämnda områdena. Vapen kommer delas ut till mindre grupperingar som med understöd av fd Rysk specialförbandspersonal kommer ta Tv och Radiohusen i Malmö samt Göteborg. Nationella insatsstyrkan kommer troligtvis sättas in och mest troligt är att stora delar av den kommer nedkämpas mht att olika former av försåtsmineringar samt delar av den fd specialförbandspersonalen kommer finnas på plats just med syftet att nedkämpa denna styrka. Inom Stockholmsregionen kommer eldöverfall genomföras mot räddningstjänstens resurser vilket kommer föranleda att poliseskort av piket motsv kommer krävas. Avslutningen av uppror/upplopp kommer bli att polisens resurser är överansträngda samt en ”spontan” demonstration kommer uppstå vilket resulterar i att riksdagshuset stormas med ett stort antal dödsoffer som följd både inom polisväsendet samt bland demonstranterna. Ett nationellt trauma kommer uppstå över att detta har skett i lugna Sverige paralleller kommer dras till Ådalen 1931, ett politiskt besluts vakuum kommer uppstå samt stora påtryckningar kring regeringens avgång som följd av de senaste händelserna. I detta skede kommer ouvertyren påbörjas med en stor sabotagevåg mot främst det militära ledningssystemen samt en mordvåg mot den militära och civila ledningen i Sverige.
Stor tack till Lars Gyllenhaal och Wiseman för synpunkter
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
The Jamestown Foundation 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
Säkerhetspolitik.se 1, 2(Svenska)
Committee to Protect Journalists 1(Engelska)
Rferl 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
National Defence Academy of Latvia 1
Foreign Policy 1, 2, 3(Engelska)
SvD 1, 2, 3(Svenska)
The Washington Post 1(Engelska)
Time 1(Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
VPK 1(Ryska)

Har ni fest eller? Några tankar om det finsk-svenska försvarssamarbetet

Igår presenterade Sverige och Finland en handlingsplan för sitt militära samarbete genom respektive lands försvarsminister. Man kan se det som nya resoluta steg framåt, eller en uppräkning av vad som i mångt och mycket redan sker och vad som faktiskt efterlysts från politiskt håll under många år – inklusive frågan om gemensamma förband. Detta är dock ingen text […]

Uppdaterat: Regeringen gjorde det igen…



Gjorde vadå undrar ni förstås? Jo, man har i dag ånyo kört över försvarsberedningen genom att förekomma. Inte nog med att man för några veckor sedan gick ut och lovade 5,5 miljarder till försvaret så har regeringen i dag även gått ut och presenterat riktlinjer för hur ett försvarssamarbete med Finland ska se ut och man har desutom specificerat inom vilka områden. Hade jag suttit i en försvarsberedning som inom kort ska lämna in sin slutrapport så hade jag inte varit särskilt nöjd med den tågordning som regeringen tillämpar. Agerandet från regeringen utstrålar inte trovärdighet, och min analys är att man nu gör allt för att innan valet bli av med ”Svarte Petter” och för att man i efterhand inte ska kunna anklagas för att ha kört sönder försvaret.

Hur det låg till med det där numera ökända löftet om 5,5 miljarder vet vi redan. Det har kollegan Wiktorin redan klarat ut. Sådant som ligger bortom nästa mandatperiod kan vi direkt räkna bort. De kommande fyra åren blir det därmed inga 5,5 miljarder i årligt tillskott som basunerades ut i stora rubriker, inte heller blev det några 1,1 miljarder som utlovades under den närmaste mandatperioden och tidigast 2018. Det blev så här istället.

Grafik: Johan Wiktorin

Men vad innehåller då dagens redovisning från försvarsministrarna egentligen?

Till att börja med så säger man att samarbetet avgränsas till fredstid, vilket vi direkt kan konstatera inte kommer att öka försvarsförmågan i den omfattning som man hade hoppats på, något som borde vara det centrala i alla försvarssamarbeten. Trots det så säger man att ”tyngdpunkten bör ligga på det långsiktiga perspektivet och på samarbetsområden som kan leda till en väsentligt ökad ömsesidig operativ förmåga”. Då återstår ju onekligen frågan huruvida det finns en icke officiell agenda om ett samarbete även i händelse av krig, något som vore av godo för båda parter?
Ett försvarssamarbete bör rimligtvis ha som sitt primära mål att vara ett försvarssamarbete på riktigt som i den bästa av världar rendera i att 1+1=3. Men då geografiska förhållanden, förutom längst uppe i norr, i kombination med att både Sverige och Finland har ett ”miniatyrförsvar” där allt krävs på hemmaplan så är risken att förslagen som ligger leder till att 1+1=1. För vem ska kunna avvara något till den andra sidan av Östersjön när det blir skarpt läge?
Oaktat detta, och oaktat att man ånyo förekommit försvarsberedningen, så vad har man då egentligen sagt?

Marinen

Utforska möjligheterna att förstärka samarbetet om övningar, utbildning och träning, sjöövervakning, gemensam användning av grundläggande infrastruktur, gemensamma förband och utvecklingen av förmågan att överföra operativ ledning (OPCON) av enheter mellan de marina stridskrafterna.

Övningssamarbete är ingen nyhet. Marinen övar redan tillsammans med Finland i de flesta internationella övningar och nu även inom ramen för övningen SWEFINEX som startar på måndag. Men det finska intresset för den ”gemensamma övningen” är minst sagt svalt. Man ställer i årets övning upp med endast ett fartyg(!) Samma sak var det förra året.

Utbildning och träning har tidigare analyserats i Marinen. Resultatet blev då att det skulle bli dyrare att transportera personal till Finland och inkvartera enligt gällande avtal än att ha utbildning i egen regi. Vice versa blir det givetvis för Finland.
Att öva operativ ledning genomförs även det redan i dag under gemensamma övningar, så inte ens det är något nytt. MTS har OPCON över förbanden till sjöss och Finland kommer att ingå i den förbandsmassan under övningar, nu snart i SWEFINEX.
För marinen är dagens besked således inget nytt under solen, det mesta är redan omhändertaget eller realiserbarhetsprövat.

Flygvapnet 

Utforska möjligheterna att förstärka samarbetet om övningar, utbildning och träning, luftövervakning och ledning (C2), gemensam användning av grundläggande infrastruktur, gemensamma förband samt utvecklingen av förmågan att överföra operativ ledning av enheter mellan flygstridskrafterna. Det fördjupade samarbetet ska bygga på det befintliga samarbetet inom ramen för Cross Border Training (CBT).

Samma sak gäller för Flygvapnet när det kommer till utbildning och träning. Det kan omöjligt bli billigare att regelbundet åka till Finland för att låt säga öva i simulator, än att ha en egen. Samma sak gäller troligtvis övrig träning, i synnerhet när det börjar handla om att flytta många individer mellan Sverige och Finland. Ett område där man redan samarbetar är inom FAC-utbildningen. Där deltar redan finsk personal i den svenska utbildningen, men då handlar det givetvis om enstaka tillfällen med begränsat deltagande. Således inte så kostsamt och därmed hanterbart. Det är inom områden som dessa, där et blir kostnadseffektivt man bör rikta in framtida samarbeten och inte på bredden bara för sakens skull.

CBT är väl utbyggt i dag, och en fördjupning skulle primärt utgöras av att flyga fler gemensamma pass, men här har vi som bekant en stadigt sjunkande flygtidsuttag, så möjligheterna att öka antalet flygtimmar inom ramen för CBT ser onekligen svårartade ut. Övningen som nyligen genomfördes på Island visade enligt säkra källor tydligt på att man inte kan komma så mycket längre inom samarbetet än vad man redan har gjort utan att man då måste passera en tydlig gräns vad avser delgivning av hemlig information, något båda parter, men framför allt Finland har bromsat. Både svenska och finska flygvapnet har sedan tidigare bl.a. efterlyst möjlighet att planera alternativ landningsplats vid dåligt väder i respektive land, något man redan har gjort med Norge. Det har enligt uppgift varit en problematisk fråga att hantera i Finland, svårare än i Norge och Sverige.

Armén 

Utforska möjligheterna till fördjupat bilateralt samarbete om övningar, utbildning, jämställdhetsfrågor och träning inom t.ex. artilleriutbildning, grundläggande soldatutbildning, vinterutbildning och mekaniserade förband samt gemensam användning av övningsanläggningar.

För armén handlar det näst intill alltid om stora volymer personal när man ska utbilda, träna och öva. Vi vet redan i dag vad det kostar att öva i Norge i samband med övningen Cold Response när förband och materiel ska flyttas. I år kunde inte samtliga planerade förband och enheter deltaga p.g.a ekonomin. Hur återkommande sådana manövrar där trupp och fordon ska flyttas till/från Finland kommer påverka en ansträngd försvarsekonomin kan nog vem som helst tyvärr räkna ut.

Logistik

Utforska möjligheterna att genomföra gemensamma förstudier, t.ex. om ett nytt ytstridsfartyg, gemensam utläggning av verksamhet på entreprenad och fördjupat bilateralt samarbete inom underhåll och framtida förmågeutveckling.

Att titta på ett gemensamt nytt ytstridfartyg är kanske den bästa och den enda faktiska nyheten i dagens förslag. Att bygga fartyg tillsammans med Finland kan förhoppningsvis vara en bra lösning för framtiden i syfte att minska utvecklingskostnaderna. Det kan dock bli problematiskt om försvarsberedningen har kommit fram till helt andra förslag. Ett annat problem runt detta är att Försvarsmakten själva har prioriterat bort nya ytstridsfartyg. Det försvann ur liggande materielplan för över ett år sedan, och den planen sträcker sig bortom 10 år. Ska nya och välbehövliga ytstridsfartyg byggas så måste mer pengar skjutas till, och några sådana pengar har regeringen bevisligen inte tänkt trolla fram under kommande mandatperiod, om man nu mot alla odds skulle få fortsatt förtroende.

Vilka verksamheter som ska läggas ut på entreprenad är högst oklart. Det Sverige har provat hittills har tyvärr inte präglats av positiva utfall utan har istället ofta inneburit att verksamheten anpassats för fredsbruk och inte skett med krigets krav för ögonen.


Mina slutsatser av dagens försvarspolitiska utspel är tre. För det första handlar det om att bli av med ”Svarte Petter” när det kommer till en under flera år hårt kritiserad försvarspolitik som bidragit till ett utarmat försvar. För det andra så är dagens besked i stort inget nytt under solen. Snarare en beskrivning av saker som redan pågår eller är realiserbarhetsprövade sedan tidigare, några punkter är dock riktigt bra. Min sista slutsats, eller rättare sagt konstaterande, är att regeringen ånyo förekommer försvarsberedningen rörande denna fråga. Det vore klädsamt om man lät försvarsberedningen arbeta utan att hela tiden förekommas.

Oaktat dessa förslag som i grunden är positiva så innebär det troligen ändå att 1+1=1. Den enda riktiga åtgärden är trots alla utspel att kraftfullt öka försvarsanslaget och att både Sverige och Finland blir medlemmar av NATO. Men när våra politiker inte vill betala för ett försvar så blir de olika förslagen tyvärr väldigt urvattnade.

P.S. 1: Jag är i grunden mycket positiv till samarbete med Finland och övriga demokratiska länder i vårt närområde om någon nu trodde något annat. Men det som nu presenteras i dag imponerar inte särskilt mycket och tyder mer på att man vill ”göra något”. Det känns aningen desperat…

P.S. 2: Men vad det blir av försvarsberedningens rapport återstår att se. De signaler jag fått är dessvärre inte särskilt positiva…

P.S. 3: För övrigt har Johan Wiktorin i dag kompletterat serien av inlägg runt konsekvenserna av RB5 genom att avhandla Armén. Om troliga konsekvenser för Marinen kan man läsa här och för Flygvapnet här.

Media: Ny Teknik
Uppdatering 22:10:

I media framkommer det nu några nya detaljer som är av mycket positiv karaktär för den fredstids verksamheten.

Avsikten är också att öppna infrastruktur för varandra. Det betyder att fartyg från Finland och Sverige ska kunna ankra, bunkra och få underhåll i grannlandet.

Det bör då rimligtvis även omfatta tillgång till respektive lands militära flygplatser i samband med flygövningar och kanske även incidentberedskap. Vidare framkommer det förmodade huvudsyftet med samarbetet i artikeln, vilket är bra!

– Men ingenting hindrar att vi kan gå längre om vi vill. Vårt avtal skapar förutsättningar för att en dag ytterligare fördjupa samarbetet, säger Haglund.

Långräckviddig bekämpning


Den här veckan präglas av diskussion om fjärrbekämpning och morgonen inleddes med att läsa om regeringens önskan att anskaffa kryssningsrobot. Jag saknar dock en del i diskussionen, vi har sett en viss teknisk diskussion på Twitter, vi har sett diskussioner kopplade till luftmaktsteori men vi har ännu inte diskuterat organisation och haft en grundelementsdiskussion.
Redan de gamla grekerna, eller nåja sedan vi kunde börja använda aerodyner praktiskt har man insett att luftstridskrafter ska ledas centralt för att få så hög effekt som möjligt. Uppdragstaktiken fungerar i ett fåtal fall längst ut på linan och av dessa fall så är det flesta fallen att se som konstutövande såsom improviserad isdans och parsimning. Ska vi däremot få effekt i målet gäller det att cirkusdirektören har koll på när sälarna spelar så att det inte krockar med clownernas uppträdande och uppvisningen i de romerska ringarna.
För att få rätt verkan i markmålet måste först jaktsvepet trycka bort eventuella försvarande flygplan, därefter måste SEAD/DEAD-roten/gruppen fälla bombkapslar (som vi inte har) eller skjuta HARM/ALARM (som vi inte heller har) mot det lätta luftvärn som skyddar bron i övre Norrland så att anfallsroten/gruppen kan skjuta Robot75 (som vi också saknar) eller fälla laserstyrd bomb (som vi har) och antingen själva belysa eller låta dom bombkapselfällande kamraterna belysa målet åt de som fäller. I det senare fallet krävs en noggrann samordning i tid och rum för att kunna nå verkan i bron. Att fälla vår stackars GBU-49 på GPS-koordinater är svårt då den tänkta fienden med största sannolikhet redan har störsändare för GPS och den ringa stridsdelen i bomben kräver direktträff i brons vitala delar för att förstöra den.
Jag har i detta korta exempel belyst vikten av dels samordning mellan de olika rollerna för att genomföra ett attackuppdrag enligt: FOI, ”Flygattackmot markmål”, Rapportnummer: (FOA-R–98-00955-201) och dels den materiel som krävs för att kunna genomföra detta. Vi ser att nyckeln för att framgångsrikt kunna nå målet med våra vapen är att verkansdelarna ska kunna överleva fram till målet. Här gjorde vi det genom att hålla det fientliga jaktskyddet stången, vi förstörde det fientliga luftvärnet och vi kunde då nå målet med våra vapens räckvidd. Vilka var utmaningarna?
Först så ska vi planera för uppdraget, räknar vi med att tre grupper (en grupp är fyra flygplan) ska genomföra uppdraget så historiskt sett med BAS 90 så har vi startat ifrån tre baser och med tanke på att inriktningsbeslutet ifrån 2009 reducerade stridsflygdivisionerna till 75% av sin ursprungliga storlek så får vi räkna med att behöva starta ifrån minst tre baser. Var ska det här uppdraget planeras? Vid en vald bas med personal som är dimensionerad för att stödja en halv till en division? Hur ska personalen vid den basen kunna veta de andra flygbasernas status? Vilka baser kan ladda, tanka och skicka en grupp var? Vi ser alltså att den stab som också kan taktisera med basernas förmågor och funktioner också bör planera för uppdraget och delge baserna med vad och vilken tid flygplanen ska vara färdigladdade och starta.
Skulle vi anta att vårt mål ligger i Slite hamn och är mer välförsvarat skulle vi kunna tänka oss att vår obefintliga bombkapsel och likaledes obefintliga Robot75 är otillräckliga för att komma igenom luftförsvaret. Vi behöver alltså ett fjärrstridsmedel som medger att skott avlossas på säkert avstånd och att robotarna genom uppträdande och egenskydd kan nå fram till målet. För det första måste vi se till att luftförsvaret får svårt att upptäcka våra robotar, det kan lämpligast göras med att skjuta några ADM-160MALDeller liknande robotar i lämplig formation kring våra fjärrstridsmedel. Därefter kan vi också låta våra fjärrstridsmedel bära egna motmedel som fälls/skjuts ut vid hot mot roboten. Även om vi varken har långräckviddiga attackrobotar eller MALD så inser vi att vi måste planera ett sådant här uppdrag men var ska ett sådant här uppdrag planeras? MALD skjuts ifrån flygplan, men som principdiskussion så kan vi lika gärna ha ett markbaserat markrobotförband som ska skjuta verkansrobotar ifrån Oxelösund och vi vill ha en grupp Gripen som skjuter robotar söderifrån. I det här exemplet accentueras behovet av en central uppdragsplaneringsfunktion.
I ett tredje exempel så kan vi tänka oss att slå emot fartyg som lastas i en hamn i Kaliningrad. Fortfarande samma princip men svårare omgivning med bättre luftvärn. Ska vi skjuta ifrån land, ifrån flygplan, kanske korvett i Östersjön eller kanske ifrån alla tre olika arenorna? Ska ett markförbands underrättelsefunktion planera för detta uppdrag? Naturligtvis inte, det är en central uppgift att samordna elden i tid och rum.
Skulle vi i de två senare exemplen välja att anfalla med våra SDB eller GBU-12/49? Kan vi ha laserbelysning eller fullgod GPS-funktion? Kan våra flygplan för några hundra miljoner överleva för att leverera bomber för en halv miljon per styck i målet? Alexanderhugget här är kryssningsrobot, en kryssningsrobot kostar som ett tjugotal bomber men fortfarande bråkdelar av ett flygplan och det investerade värdet i form av en pilot. Det finns fördelar med att samordna inköp av stridsmedel mellan olika försvarsgrenar och länder och det finns fördelar med att sprida så olika vapen som möjligt för att försvåra för fienden att försvara sig. En möjlighet är att låta spridningen ske inom länderna så att vi har en markrobot, en flygrobot och en sjörobot inom varje land. Finland som opererar med F-18 kan använda Taurus genom att Spanien redan har stått för dessa integrationskostnader, I Sverige har vi en flygintegration av Taurus på Gripen C/D. I våra länders marin så har vi vana att använda RBS15, en lösning är att tillsammans anskaffa robotar som klarar både sjö och markmål.
Vi måste också skaffa kompetens och stödsystem att centralt kunna planera dessa uppdrag. Både för flygplan och robot. Stödsystemet för Taurus medger att ett uppdrag planeras för maximal verkan och överlevnad av roboten inom en tidsrymd av 15 minuter. Historiskt hade vi i Sverige för luftförsvar av Sverige decentraliserat den ledningen. Attackeskadern, ÖB.s klubba skulle kunna starta ifrån flera baser utan radiosamband, kraftsamla i luften och anfalla målet samordnat i tid och rum, var en central funktion som planerades och till viss del luftledes centralt.
I all attackplanering och därmed val av mål (Targeting i USA) måste vi också anskaffa kunskap om de tänkbara målens beskaffenhet, vi måste också förstå våra vapens förmågor att verka mot dessa olika mål och vi måste också kunna förstå hur vi ska kunna ta oss fram till dessa mål, m.m. Den här planeringsprocessen kan man läsa mer om i ”Weaponeering and allocation”.
Kryssningsrobot till flygvapnet är inte bara att köpa robotar och integration för att använda dessa ifrån flygplan utan det är ett helt koncept med många ingående delar. För att få högsta möjliga effekt till lägsta möjliga kostnad måste vi se detta som ett system där funktioner på både markarenan och sjöarenan ska vara delar av detta system.
J.K Nilsson

En dag full av kryssningsrobotar

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350 kryssningsrobotar. Foto Saab

Dagen har minst sagt varit full av kryssningsrobotar. Till stor del av den anledningen att kryssningsrobotar i den svenska diskursen är något förknippat med 80-talets debatt om medellångräckviddiga kärnvapen i Europa. Det är ett problem för därmed hamnar debatten på samma plan som den om drönare. Man klumpar ihop en massa åsikter om hur fjärrstyrda vapensystem under namnet drönare och tror att det löser problemen att vända sig mot teknologin och inte användandet och de internationella regelverken som syftar till att reglera krigföring.

Åter till de svenska eventuella kryssningsrobotarna. Studio Ett i P1 avhandlade under eftermiddagen också kryssningsrobotfrågan, men ur framförallt ett inrikespolitiskt perspektiv. Ett inslag som även bygger vidare på analysen på SR:s hemsida.

Syftet med långräckvidd markmålsförmåga är att kunna påverka en motståndare från avstånd, både för att kunna nå verkan där denne är sårbar, men även för att kunna överleva själv utan att bli bekämpad av defensiva system som luftvärn. Detta går Johan Wiktorin förtjänstfullt igenom på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg. Han tar även helt korrekt upp den uppgift som attackeskaderna hade, nämligen att kunna anfalla sovjetiska hamnar innan landstigningfartyg lämnat kaj. Konceptet återfanns även hos Marinen där svenska ubåtar skulle kunna ta upp striden redan vid den sovjetiska kusten med minor och torpeder.

Tyvärr upplever jag att Försvarshögskolans Magnus Christiansson var dåligt påläst frågan om långräckviddiga markmålsvapen när han intervjuades i Studio Ett. Konceptuellt är det inte något nytt för Sverige att kunna ta striden till motståndaren. Däremot har inriktningen på internationella insatser gjort att förmågan ej varit aktuell och likaså sprang utvecklingen redan på 80-talet ifrån den svenska flygburna förmågan i och med att det sovjetiska luftförsvaret blev mer kapabelt. Redan då projekterades för ett svenskt långräckviddigt attackvapen för anskaffning under 90-talet.

Christiansson gav tyvärr intrycket att anskaffning av vapen likt dessa skulle innebära ett starkare beroende av USA och det verkade även på honom som att Sverige, Finland och Polen skulle vara de enda länder i Europa och NATO som skulle få köpa vapen av det här slaget. Det är ett mycket olyckligt påstående eftersom en rad NATO-länder sedan tidigare har vapen av detta slag och mer kapabla än vad som nu diskuteras – dock ej amerikanska. Senaste gången NATO-länder exklusive USA använde kryssningsrobotar var när såväl Storbritannien som Frankrike och Italien använde dem mot mål av högt värde djupt inne i Libyen. Dessa robotar är ett europeiskt samarbetsprojekt. Andra exempel är Tyskland och Spanien som använder en annan kryssningsrobot som Sverige var med och utvecklade på 90-talet och som tidigare testats på JAS 39.

Det är djupt, djupt olyckligt att Christiansson drar slutsatsen att Sverige hamnar i knä på USA vid anskaffning av en långräckviddig markmålsförmåga eftersom så inte alls är fallet. Särskilt inte vid en anskaffning av en europeisk kryssningsrobot.

Vidare är en fördel med just dessa långräckviddiga attackvapen att de är ämnade mot fasta mål och därtill fasta mål av högt värde. Detta är mål vars underlag defensiva land som Sverige och Finland i högsta grad förbereder redan i förväg i fredstid. Därmed är alls ej är lika beroende av avståndsinhämtning av precisa målunderrättelser som vid rent offensiva och uppkomna operationer, som t ex Libyeninsatsen. En hamn i Sveriges närområde ligger där den ligger, liksom ett flygfält eller en bro. Målunderlag kan hämtas in och förberedas långt i förväg för de allra flesta av de aktuella måltyperna och så gjordes i stor omfattning under det kalla kriget där till exempel varenda bro i Sverige fanns förberedd som målunderlag liksom en rad andra mål. Moderna kryssningsrobotar har även bildsensorer för att själva på plats assistera med den slutliga precisionen genom att jämföra med inprogrammerade bilder och inte behöva förlita sig på exakta koordinater.

Några argument som framkommit i debatten:

Kryssningsrobotar är alldeles för dyra! Det har under dagen framställts som om dessa långräckviddiga markmålsvapen är väldigt dyra. Ja, de är dyra. Det är alltid militär utrustning eftersom det ytterst är ett så högt pris det handlar om nämligen överlevnad. En kryssningsrobot av de slag som är lämpade för Gripensystemet betingar en kostnad på ca 10 miljoner kr. Det är stora pengar, men då ska man veta att en modern jaktrobot kostar ungefär lika mycket. En laserstyrd bomb av den klena sort som Sverige anskaffat kostar ca en halv miljon kr, men det kommer då att krävas ett 20-tal bomber burna av >5 JAS 39 som därtill ska penetrera ett fientligt luftförsvar för att vara i närheten av att uppnå samma effekt som med en kryssningsrobot, buren av ett enda flygplan som därtill kan fälla roboten långt utanför det egna luftförsvaret.

Det är av just denna anledning som försvarsberedning efter försvarsberedning sedan Kalla Kriget identifierat kryssningsrobotar som det största hotet mot Sverige. De kan fällas utanför luftförsvarets räckvidd i mängd och vålla stor förödelse utan man kan nå egen verkan mot fällande plattform. Av den anledningen är kryssningsrobotar mycket billiga vapensystem!

Bör inte Sverige anskaffa samma vapenmodell som Finland om man ska verka för ett nordiskt försvar? Nej! Samverkan bygger på att kompletterar varandra. Inte att man tar med sig exakt samma. Här handlar det om sammansatta flygoperationer och vid planering av dylika handlar det om att nå verkan mot olika typer av mål. Respektive nation tilldelas mål efter förmåga. Något som blir mycket tydligt vid internationella övningar är vilka begränsningar Sverige har jämfört andra nationer när det gäller att verka mot markmål på grund av de typer av bomber som anskaffats under 00-talet. Högre ”nordisk” förmåga är i så fall att Sverige anskaffar en annan modell av långräckviddigt attackvapen än Finland då alla modeller har olika karaktäristika i form av styrkor och svagheter.

Kryssningsrobotar är ett anfallsvapen! Tror någon på allvar att Finland har för avsikt att anfalla Ryssland med sina kryssningsrobotar utan att man själv först blivit anfallen? Knappast, men det är just en sådan retorik som motståndarna i debatten försöker applicera på Sverige.

Varför klarar man sig inte med de vapen som finns nu? Därför att de vapensystemen alla bygger på att motståndaren ska bekämpas på svensk mark. Birger Schlaug skriver under eftermiddagen i ett blogginlägg om kryssningsrobotar att ”av inrikespolitiska skäl är Reinfeldt villig att göra Sverige till en krigsskådeplats”. Det handlar egentligen om raka motsatsen. Genom att ha förmåga att ta striden till motståndaren höjer man tröskeleffekten, dvs den kostnad motståndaren måste beräkna för att överhuvudtaget inleda ett krig. Väljer motståndaren i alla fall att inleda ett krig finns möjligheten att även föra detta på annat än svensk mark. Det gör det inte utan att ha kvalificerade jakt- och attackvapen.

Ytterst hamnar man i den existensiella frågan ”varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren” för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt.

Frågan om långräckviddig markmålsbekämpning är en fråga som behöver stötas och blötas mera och jag ser fram emot att Försvarsberedningen tar upp den i sin kommande rapport. Något annat vore märkligt med tanke på att både regeringen och Socialdemokraterna förespråkar en anskaffning av långräckviddig markmålsförmåga till JAS 39-systemet.

Höjd tröskeleffekt genom luftburen offensiv förmåga
Luftmaktsteori for dummies
Mer om svensk förmåga till markmålsbekämpning (del 1, del 2)

Sett på sociala medier: Vad säger facket om att regeringen vill ersätta kryssningsvärdar och värdinnor med kryssningsrobotar?

Dags att höja tröskeln – del 3 luftburen offensiv förmåga

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350. Foto Saab

I slutet av februari påbörjade jag en inläggsserie om tröskelförmåga med avsikten att presentera förslag på ett antal materielsystem som skulle öka tröskelförmågan hos det svenska försvaret. Tyvärr kom Krimkrisen emellan och fokus lades på annat håll istället. Seriens första del avhandlade vad tröskelförmåga är och den FOI-rapport som nyss presenterats i ämnet. Del 2 avhandlade den långräckviddiga jaktroboten Meteor som, såvida inte anskaffningen avbryts (kontrakt är redan tecknade), under det kommande decenniet kommer att ge svenskt försvar en av världens bästa luftförsvarsförmågor med stridsflygplan.

Ett annat vapensystem som togs upp i det inledande inlägget var kryssningsrobotar. Kryssningsrobotar är ett samlingsbegrepp för långräckviddiga, precisionsstyrda vapen med egen framdrivning. En kryssningsrobot avlossas typiskt på ett antal hundra kilometers avstånd från målet från flygplan, fartyg eller ubåtar och navigerar därefter själv fram till målet genom anflygning på låg höjd för att undvika radar och luftvärn. Vapensystemet lämpar sig i hög grad för att slå mot av motståndaren välförsvarade mål med högt värde, t ex flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser och bär i regel också en stor stridsdel.

Ser man tillbaka historiskt på de senaste dryga 20 årens krig och konflikter där västländer varit inblandade, har krigföringen i princip alltid inletts med anfall med kryssningsrobotar i syfte att slå ut luftförsvarssystem och ledning. Mest känt i sammanhanget är förmodligen det amerikanska Tomahawkrobotsystem som då avfyrats främst från fartyg och ubåtar. Även i Libyenkonflikten användes kryssningsrobotar. Utöver Tomahawk användes det flygburna ”Storm Shadow” från brittiska och italienska flygplan mot mål långt in i Libyen som hade inneburit stora risker att försöka nå på konventionellt sätt. Den ”ryska påsken” som ägde rum långfredagen 2013, liksom liknande händelser under hösten enligt mediauppgifter, innebar att ryska Tu-22 bombflygplan simulerade anfall mot mål i bland annat Sverige med kryssningsrobotar.

Den stora fördelen med kryssningsrobotar är med andra ord möjligheten att anfalla och slå ut välförsvarade mål utanför räckvidd för motståndarens luftförsvar. En aktör vars motståndare förfogar över fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar måste hela tiden kalkylera med att själv bli utsatt för anfall med kryssningsrobotar om man inleder en aggression. Kryssningsrobotar blir på så sätt en tröskelhöjande förmåga och särskilt så om vapenbärarna själva är välförsvarade eller svårupptäckta.

Inom luftmaktsteorin omtalas situationen med ett flygvapen vars baser är inom räckhåll för motståndarens flygvapen och stridsmedel men utan egen förmåga att påverka dessa som närmast hopplös. Den situationen gäller i hög grad också generellt för ett lands försvar. Saknar man möjlighet att med sina egna resurser påverka motståndaren har man helt lämnat denne initiativet att välja tid och plats.

Bild från utprovning av JASSM på F/A-18. Foto okänd


Att klargöra för en eventuell angripare att den egna nationen faktiskt kan slå tillbaka ska ses som motiven bakom såväl Finlands som Polens anskaffning av den amerikanska flygburna kryssningsroboten AGM-158 JASSM med ca 370 km räckvidd. För finsk del innebär det t ex att man kan anfalla den ryska norra huvudflygbasen i Monchegorsk från väl innanför finskt territorium, liksom en rad andra mycket värdefull infrastruktur som tidigare varit omöjlig för Finland att påverka. Likaså ger det brukaren en möjlighet att agera mot mål som skyddas av långräckviddigt luftvärn som t ex S-400 varvid försvararen måste avdela än mer resurser för eget skydd.

Finland som under modern tid inte haft någon attackförmåga med sitt flygvapen, har i och med anskaffningen av JASSM och andra tunga attackvapen tagit steget från botten direkt till toppen bland de nordiska flygvapnen vad gäller verkan mot markmål. Sämst är numera Sverige som saknar tyngre attackvapen än de laser- och GPS-styrda bomber som anskaffats under 00-talet för framförallt understöd av markförband (CAS) i framförallt internationella insatser. En roll det svenska flygvapnet med största sannolikhet inte kommer att genomföra inom ramen för det nationella försvaret. Dessa bomber har små stridsdelar och är därmed endast lämpade mot små mål och kräver dessutom att det fällande flygplanet befinner sig i målets absoluta närhet. Med införandet av den nya Small Diameter Bomb till JAS 39 ökas visserligen fällavståndet markant, men stridsdelen är istället ännu mindre och kräver en mycket precis träff för att uppnå någon verkan. Bomben ställer därmed mycket stora krav på tidigare underrättelseinhämtning för att veta exakt målläge. Just den svenska avsaknaden av luftburen offensiv förmåga är också något som flera gånger framållits i försvarsdebatten de senaste åren och jag ställer också mina förhoppningar till att Försvarsberedningen väljer att adressera denna brist i sin kommande rapport.

KEPD 350. Bild Saab


För ca tio 10 år sedan flygprovades europeiska kryssningsroboten KEPD 350 på JAS 39 med framgång. KEPD 350 är ett tysk-svenskt projekt och beväpnar idag både det tyska flygvapnet och det spanska. KEPD 350 har betydligt längre räckvidd än JASSM (>500 km) och därtill större stridsdel och penetrationsförmåga gentemot underjordiska anläggningar. Det är också en av få kryssningsrobotar som har god förmåga att navigera fram till ett mål utan stöd av GPS. Viktigt idag då alltfler sätt att störa GPS-signaler finns. Vidare finns en bildmålsökare för att hitta igen exakt rätt mål utifrån bildunderlag för målområdet. För att kunna ta sig igenom skyddande luftvärn finns är flygkroppen signaturanpassad (stealth) och därtill har kryssningsroboten egna motmedel. Roboten kan också programmeras att gå mot en autodestruktionsplats om den ej kan finna sitt mål.

På MBDA:s hemsida (Tyska EADS som var Saab-Bofors ursprungspartner i KEPD 350, har sedermera gått upp i koncernen MBDA) återfinns idag god dokumentation om vapensystemet inklusive beskrivande film på funktionen. Även Saab har uppdaterat sin information.

För svensk del vore KEPD 350 det bättre alternativet att anskaffa som flygburen kryssningsrobot då Sverige redan har del i projektet och därmed kan undvika de kraftiga brukarrestriktioner som amerikanska vapensystem medför. Att välja ett annat vapensystem än Finland skulle också gynna ett nordiskt försvar genom att man kompletterar varandra istället för att satsa på att vara varandras avbilder.

Skulle Sverige anskaffa kryssningsrobotar skulle detta tvinga en eventuell angripare till eftertanke innan en militär aktion påbörjas. Kan inte kryssningsrobotarna neutraliseras redan från början riskerar man en stark motverkan, vilket avsevärt ökar risken med att använda militära maktmedel. Sett utifrån den svenska solidaritetsförklaringen gör också kryssningsrobotar att möjligheten att lämna ett reellt stöd till grannländerna ökar markant. Genom att såväl Finland som Polen redan tagit stegen att anskaffa kryssningsrobotar faller argumentet att en svensk anskaffning påverka säkerhetspolitisk balans i närområdet. Ett argument som tidigare nyttjats för att motivera varför svenskt försvar inte ska ha dylika förmågor.

I Krimkrisens Skugga Del 2 – Den Nordiska Spelplanen

Sammanfattning
När krisen i östra Ukraina har ebbat ut är det mycket troligt att Ryssland kommer flytta sitt fokus och påbörja en påverkan av både Sverige och Finland. Båda dessa stater är militärt alliansfria samt befinner sig inom Rysslands geopolitiska intressesfär. Påverkan kommer ske med dels dolda medel dels öppna medel för att påverka de två staternas säkerhetspolitiska agerande i en riktning som gynnar Ryssland med ett huvudfokus på att ingendera av staterna skall ansluta sig till NATO.
Analys
Allmänt.Ryssland har sedan 2008 agerat mer aktivt säkerhets- och utrikespolitiskt i vad man kan kalla deras nära utland inom dess västliga område. Dess huvudfokus har i huvudsak varit i dess östliga och sydliga riktning. Rysslands huvudfokus har varit att förneka västliga samarbetsorganisationer eg. EU och NATO inflytande i området. Med hjälp av olika metoder eg. hela skalan av de säkerhetspolitiska metoder en stat förfogar över har man lyckats i denna påverkan och därmed ökat sitt eget inflytande. Exempel på stater där denna påverkan har skett är Georgien, Moldavien, Ukraina och Armenien.
Rysslands militära upprustning befinner sig just nu halvvägs in i sin reformeringsfas som påbörjades 2009 och skall vara klar 2020 med målsättningen att dess väpnade styrkor skall ha en hög grad av tillgänglighet samt 70-75% av dess utrustning skall vara modern. Under hela denna reformeringsfas kommer Ryssland tillmäta dess kärnvapen en stor vikt, troligtvis även efter reformeringen. Syftet bakom detta är att man ej skall kunna bli påverkad av en annan stat innan man har verktygen att projicera militär makt med konventionella medel mot en kvalificerad motståndare. Likväl får ingen påverkan ske mot dess förmåga att utnyttja kärnvapen, Rysslands kategoriska motstånd mot dels USA dels NATO missilförsvar skall ses ur det perspektivet.
Troligtvis kommer Ryssland när krisen i Ukraina ebbat ut, flytta sin tyngdpunkt västerut för att där kunna påverka de stater som ligger i dess nära utland. Det som dock måste klaras ut är vilka incitament som finns för detta, likväl vilka säkerhetspolitiska möjligheter finns det för det lyckas med detta. De faktorer som är avgörande för det är, Rysslands intressesfär, NATO samt den säkerhetspolitiska utvecklingen historiskt och vart den befinner sig just nu.
Bild 1. Ryskt geopolitiskt intresseområde.

Intressesfären.Ryssland har vid ett flertal tillfällen under 2010-talet tydligt utpekat att delar av Norden ingår i dess intressesfär. Detta visades tydligast 2012 när den ryske generalstabschefen NikolajMakarov visade en karta vid ett besök i Finland. Kartan visade inom vilket område som ett missilförsvar ej fick finnas, vad som åsyftades var då NATO missilförsvar, i och med att Rysslands ballistiska slagförmåga då tydligt skulle påverkas. De länder som omfattas i Rysslands Västra och Sydvästra område är Norge, Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Moldavien och Rumänien.

Av dessa totalt elva (11) länder ingår sex (6) av dessa i militäralliansen NATO, ett (1) land ingår i militäralliansen CSTO medan fyra (4) (Sverige, Finland, Moldavien och Ukraina) av länderna är militärt alliansfria. Av dessa länder är det främst de militärt alliansfria som Ryssland kan påverka, viss påverkan kan ske mot de NATO anslutna länderna, denna påverkan är troligtvis en långsiktig sådan för att förändra opinionen i dessa länder.
Att den kartbild som visades 2012 i Finland handlar mer om en geopolitisk intressesfär än ballistiskt missilförsvar, visar sig tydligt just nu i Ukraina och till del i Moldavien. Den påverkan som dessa länder har utsatts för av Ryssland under hela 2013 är tydlig. Inget av dessa länder har defacto ej försökt ansluta sig till något missilförsvar däremot till EU, vilket Ryssland tydligt motsatt sig, vilket ger stöd för teorin om att Rysslands geopolitiska intressesfär även omfattar Sverige och Finland. Vad som även är intressant att notera är att i dess Sydöstra område ingår Georgien som ett exempel, att man ur ett Ryskt perspektiv ser Georgien kriget som ett exempel på att man stoppade NATO utvidgning är uttalat från högsta politiska nivå, vilket även ger ytterligare stöd till teorin om att kartan i praktiken visar dess geopolitiska intresseområde. Likväl de påtryckningar som Georgien kontinuerligt utsätts för av Ryssland.
Den påverkan som sker mot de Baltiska staterna (Estland, Lettland, Litauen) är dels synlig i form av t ex handelsblockader o dyl dels mindre synlig i form av utnyttjande av subversiva metoder samt utnyttjande av soft power. Den påverkan har skett sedan de Baltiska staternas återuppståndelse efter den Sovjetiska ockupationen. Påverkan mot Svenska och Finska intressen är ej lika tydlig som i de Baltiska staterna, den tydligaste att någon form av påverkan sker är SÄPO utpekandet av Ryssland som ett land vilket genomför krigsförberedelser mot Sverige i April 2014. De tydligaste försöken till påverkan man kan se mot både Sverige och Finland är diverse politiska uttalanden med ibland en hotfull underton, vilket sker från Ryssland, likväl den propaganda som stundtals utmålar Sverige som ett land som utgör ett hot mot Ryssland och går i västs ledband och genomför subversiv verksamhet inom Rysslands gränser.
Att Ryssland är beredd att nyttja militära maktmedel för att säkra sitt geopolitiska område är mycket tydligt utifrån dess subversiva agerande under 2013 som övergått till ett öppet militärt agerande under 2014 mot främst Ukraina. Att Nikolaj Makarov uttalande och uppvisande av intresseområde under 2012 ej blev en större debatt i Sverige är olyckligt mht att det tydligt visas inom vilket område man är beredd att utnyttja olika former av maktmedel för att nå sina mål. Likväl att Ryssland genomför krigsförberedelser eg. krigsplanering med förberedelser mot Sverige bör även ses ur perspektivet att vi ligger inom dess geopolitiska intresseområde.
Att man som ett militärt alliansfritt land ligger innanför en regional stormakts geopolitiska intresseområde, som ej tvekar att utnyttja militära maktmedel för att uppnå sina mål, kräver en viss eftertänksamhet. Likväl kräver det att man bygger upp och förfogar över säkerhetspolitiska verktyg som man själv har nyttjanderätt över för att kunna motstå påtryckningar. Man kan således ej påräkna hjälp från andra i händelse av att man utsätts för påtryckningar, vilket t ex Sverige som nation tog fasta på under efterkrigstiden, utan det krävs att man själv har de säkerhetspolitiska verktygen som har en avhållande effekt mot en part som kan tänkas genomföra påverkan.
NATO i Norden. Ur det Ryska geopolitiska intresseområdet som berörts är ett antal länder NATO medlemmar och två (2) är ej medlemmar, dock med ett aktivt samarbete med NATO, en stundtals livlig debatt förs kring för och emot ett medlemskap i både Sverige och Finland. Vilket kräver en mer fördjupad analys i frågan och framför allt kopplat till dels hur den inhemska opinionen ser på frågan, dels hur Ryssland ser på den frågan.
Ser man till den svenska opinionen för ett medlemskap i NATO, samt dess utveckling sedan 2008, så har den varit relativt oförändrad med en tydlig nedgång 2011 för att därefter 2013 återigen vara på samma nivå som under 2008. På motsvarande sätt visar statistiken för de som är mot ett NATO medlemskap förutom en tydlig uppgång 2011 mot ett medlemskap för att 2013 vara på ungefär samma nivå som under 2008. De utan åsikt har varit relativt oförändrad under den aktuella tidsperioden. Under den aktuella perioden 2008-2013 har den Finska opinionen för ett NATO medlemskap gradvis sjunkit för att öka något 2013 medan de som är mot ett medlemskap har gradvis ökat. Andelen utan åsikt i frågan har i varit relativt oförändrad under den aktuella perioden.
Bild 2. Opinion kring NATO medlemskap i Sverige och Finland mellan 2008-13
Av intresse är även nyligen genomförda opinionsundersökningar rörande den finska och svenska synen på ett NATO medlemskap mht den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen pga dels Krimkrisen dels utvecklingen i östra Ukraina. Enligt en SIFO undersökning i Mars 2014 var det 31% för, 50% mot och 19% hade ingen åsikt kring frågan om ett NATO medlemskap för Sverige. I Finland visar dock opinionsundersökningarna annorlunda där ser man en ökning för ett NATO medlemskap vid undersökningar gjorda under den nämnda krisen. Dock är skillnaderna för markanta i undersökningarna för att kunna dra några slutsatser av dem, förutom att just stödet har ökat.
Finland och Sverige skiljer sig tydligt åt i sin syn på ett NATO medlemskap under perioden 2008-13, orsakerna till detta är troligtvis mångfacetterad, vad som dock är tydligt är att det är oroligt vänder sig opinionen helt om istället. Anledningen till denna är troligtvis historisk och kulturell, I Sverige har vi en tradition av att försöka hålla oss utanför konflikter, vilket gör att en allians ej blir lockande. I Finland som omfattades av andra världskriget, lever minnena av detta fortfarande kvar vilket troligtvis leder till att man istället kan tänka sig ingå i en allians för att undvika ytterligare ett krig.
Att Ryssland ser NATO som ett hot är tydligt flera ledande ryska politiker har uttryckt det bl a President Vladimir Putin och Försvarsminister Sergei Shoigu. Det är både NATO som organisation man ser som ett hot men även utvidgningen av organisationen och då främst i en östlig riktning. Likväl uttalade sig Rysslands Premiärminister Dmitry Medvedev i frågan, 2013, kring ett NATO medlemskap av Finland och Sverige, enligt honom skulle en sådan utveckling kräva ryska motåtgärder, vad dessa omfattade nämnde han ej. Återigen är det tydligt att Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde. Likväl ser Ryssland ett tydliga hot mot Arktis, vilket gör att de nordliga delarna av Sverige och Finland blir än mer viktigt ur ett Ryskt perspektiv.
I och med att både Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde så är det en tydlig balansgång de båda länderna har framför sig rörande NATO frågan. Ryssland har tydligt påtalat att de ej kan tänka sig ett Svenskt eller Finskt NATO medlemskap. Att Ryssland ej räds för att genomföra åtgärder för att skydda sitt intresseområde är tydligt, hur dessa åtgärder skulle te sig vid en tydlig kursändring av antingen Sverige eller Finland mot ett NATO medlemskap är svåra att säga. Dock kommer de med en hög sannolikhet omfatta dels opinionsbildande åtgärder, dels maktdemonstrationer med militära maktmedel, för att försöka påverka opinionen mot ett NATO medlemskap. Det som kan ske är alltså en tyngdpunktsförskjutning mot de Nordiska länderna efter krisen i östra Ukraina har ebbat ut.
Säkerhetspolitisk utveckling i Norden. Efterdyningarna av Krimkrisen och krisen i denna skrivande stund i östra Ukraina har ännu ej setts. Men en tydlig effekt av dessa två (2) händelser är NATO omriktning mot att bejaka artikel 5 enligt NATO stadgan och därmed återgå till den roll som organisationen ursprungligen skapades för. För att få en förståelse för den säkerhetspolitiska situationen i Norden bör man tydliggöra den inriktning som de olika Nordiska länderna antagit sedan det kalla krigets avslut.
I Norge har man sedan kalla krigets avslut fokuserat på kris- och incidenthantering i dess närområde. Övriga former av uppgifter skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO såsom försvar av landet. Danmark har genomfört en inriktning på att lösa internationella operationer inom ramen för NATO, övriga uppgifter såsom nationellt försvar skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO. Det man dock måste beakta är att man fortfarande ser det nationella försvaret som en uppgift men den skall lösas i samverkan med andra.
Sverige har sedan det kalla krigets avslut inriktat sin militära förmåga på att kunna delta i internationella operationer, vilket föranlett att en prioritering skett på expeditionär förmåga, inom ramen för försvars- och säkerhetspolitiska organisationer. I Finland har man bibehållet fokus på nationellt försvar varit styrande, dvs ha en avskräckande förmåga samt därmed som militärt alliansfri kunna utnyttja sk tröskeleffekt vid förändringar i närområdet, för att i händelse av krig kunna försvara hela landet.
Således i Norden har två (2) länder, Sverige och Danmark, i huvudsak varit inriktad på internationella insatser och därmed i mångt och mycket inriktat sina båda Försvarsmakter på lågintensiva konflikter och eftersträvat en expeditionär förmåga. Två (2) länder, Norge och Finland, har bibehållit ett nationellt fokus varvid Finland tydligast har gjort detta. Danmark och Norge har som NATO länder förmågan att kunna nedprioritera vissa förmågor mht att de omfattas av ett kollektivt självförsvar inom NATO som organisation. Sverige och Finland har som militärt alliansfria länder ej denna säkerhet, varvid Finland är det land som har bibehållit fokus kring detta.
Inom Norden finns det främst två (2) säkerhetspolitiskt viktiga områden, Barensregionen och Östersjöregionen, områdena är har främst en ekonomisk betoning vilket gör dem säkerhetspolitiskt viktiga, det ena området avser naturresurser, Barensregionen, det andra området avser transporter, Östersjöregionen. I Norden är det Ryssland som anses vara den stat som kommer vara den mest aktiva aktören, detta utifrån den vikt man sätter på dels naturresurser dels transportleder.
Den säkerhetspolitiska situationen inom Norden kommer förändras främst som ett resultat av klimatologiska förändringar som ökar Barensregionens betydelse. Främst avseende naturresurser och därmed även en tydligare vilja att utnyttja dessa samt ta del av dessa. Det största hotet mot Sverige bedöms dels vara främmande makts underrättelseinhämtning dels att Sverige kommer utsättas för politiska och ekonomiska påtryckningar med militära maktmedel som ett instrument i bakgrunden dvs hot om våld eller styrkedemonstrationer.
Med dessa ingångsvärden kan vi tydligt se att det är Sverige som är sårbarast för en yttre påverkan av en statlig aktör. Dels omfattas vi ej av några kollektiva försvarsgarantier dels har vi nedprioriterat det nationella försvaret till förmån för ett expeditionärt försvar som skall kunna verka i lågintensiva konflikter. Således vid en negativ säkerhetspolitisk utveckling i Norden är det även Sverige som har störst återtagande att genomföra av sin Försvarsmakt.
Slutsatser
När den Ukrainska krisen ebbat ut med den troliga händelseutvecklingen att Ryssland når sina målsättningar, kommer bedömt Rysslands tyngdpunkt flyttas mot dels de Baltiska staterna dels mot Sverige och Finland. Detta utifrån det faktum att detta är det område där en tydlig påverkan ej skett utifrån Rysslands geopolitiska intresseområde. Tillvägagångssättet för att påverka de två områdena (Baltikum sett som ett område, Sverige och Finland sett som ett område) kommer skilja sig åt, utifrån det faktum att tre av fem stater ingår i NATO och de resterande två är militärt alliansfria.
Påverkan mot de Baltiska staterna kommer troligtvis omfatta en försvagning av dels deras ställning dels NATO inflytande i regionen. Påverkan mot Sverige och Finland kommer bedömt vara inriktad mot att i första hand förhindra en anslutning till NATO och i andra hand påverka dem med olika medel och metoder för att vara följsamma dels Rysslands utveckling dels ej utgöra ett militärt hot (exempel på detta kan vara att Gotland ej erhåller någon mer militär infrastruktur och uppbyggnad än vad som är genomförd nu) mot Ryssland. Två medel förefaller troliga som Ryssland kommer utnyttja, dolda och öppna. Mot de Baltiska staterna är det bedömt enbart dolda metoder som kommer utnyttjas medan mot Sverige och Finland både öppna och dolda mht att de två staterna är militärt alliansfria.
Vad avser dolda metoder kommer detta främst vara att påverka dels politiker dels befolkningen för och emot olika frågor, vad som kommer vara synonymt är att utfallet i frågan kommer gynna Ryssland. Vad avser öppna medel kommer detta mest troligtvis vara militära maktdemonstrationer vid väl valda tidpunkter, då budskapet kanske för befolkningen ej är tydligt men för de ledande politikerna.
Exempel på utnyttjande av militära maktmedel för att utöva makt kan vara den sk Ryska påsken som skede under långfredagen 2013. Då Ryska strategiska bombplan övade anfall mot Svenska mål. Detta är ett tydligt budskap, ett mer dolt budskap kan vara övningar som genomförs där radiokommunikation avsiktligt får bli uppsnappad för att ett budskap skall nå fram (såsom att geografiska positioner utnyttjas för att visa vilket mållandet för övningen är), detta är för befolkningen ett dolt budskap. Ett annat sätt kan vara igångsättande av större övningar vid känsliga tidpunkter för att visa sin vilja, den stora beredskapsövningen under vintern 2014 i MD V samtidigt som Krimkrisen var till del detta.
Den mest avgörande slutsatsen är att våra försvarspolitiker måste nu ta sitt ansvar, de hade möjligheten efter Georgien 2008, den säkerhetspolitiska situationen har under de två senaste åren varit i en klar nedåtgående spiral för att eskalera markant med både Krimkrisen och krisen i östra Ukraina. Att någon ljusning på denna nedåtgående spiral förefaller trolig inom närtid är föga samt troligtvis kommer dessa två kriser vara formativ för den säkerhetspolitiska utvecklingen de närmsta fem (5) till tio (10) åren. Sverige ligger inom Rysslands intressesfär, Ryssland ser tydliga hot mot sin säkerhet, dessa två faktorer är direkt avgörande och måste forma vår egen säkerhetspolitiska agenda. Avslutningsvis vill jag återigen likt tidigare inlägg trycka på att något akut krigshot föreligger ej mot Sverige och gör troligtvis det ej heller inom de närmsta åren.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
DN 1(Svenska)
Finska Försvarsministeriet 1(Svenska)
Finska Försvarshögskolan 1 (Engelska) 
FOI 1, 2, 3(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
MSB 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
SIPRI 1(Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Svenska)
Yle 1(Svenska)

Modus operandi

Sammanfattning
Främmande makt har inom Sverige och Finland ökat sin underrättelseinhämtning samt inom Norge och Sverige genomfört offensiva förberedelser som kan utnyttjas i händelse av krig. Totalt sett har underrättelseinhämtning ökat inom det aktuella geografiska området samt övergått till en mer offensiv karaktär, likväl har metoder som utnyttjats under det kalla kriget åter uppmärksammats inom de aktuella länderna som tillvägagångssätt som utnyttjas av främmande makt. Bedömt kommer främmande makt öka sin underrättelseinhämtning under de kommande åren samt den kommer bli mer offensiv till sin karaktär.
Analys
Allmänt.Utgångspunkten i denna analys är den Svenska säkerhetspolisens utpekande av Ryssland som en stat som genomför krigsförberedelser mot Sverige. I sig skall man värdera ordet krigsförberedelser, alla nationer vidtar krigsförberedelser i någon omfattning. Sverige hade som exempel, väl framtagna planer på bekämpning av utskeppningshamnar i nuvarande Baltikum med attackeskadern under det kalla kriget. Så ordet krigsförberedelser innebär inte att ett krigshot föreligger. För att få en uppfattning kring detta bör man se på Norden som helhet, genomförs det förberedelser över hela ytan, ett begränsat geografiskt angrepp mot Sverige från Rysk sida är föga troligt, utan hela Norden kommer bli indragen i en konflikt om en sådan skulle uppstå i vårt närområde. Bredden på analysen kommer omfatta de nationella säkerhetstjänsternas rapportering från 2008 intill dags datum i Norge, Sverigeoch Finland om främmande makts underrättelseverksamhet.
Syftet bakom utnyttjandet av tidsspektrumet 2008 intill nu är att 2008 förändrades den säkerhetspolitiska situationen fundamentalt i och med Georgienkonflikten. Samt som en konsekvens av denna, Rysslands omfattande reformering av dess väpnade styrkor. Likväl har under det aktuella tidsspektrumet den säkerhetspolitiska retoriken hårdnat. Analysen berör enbart inhämtning mot militär mål, dock kan det rekommenderas att läsa årsrapporterna för att erhålla en tydligare bild av vilken form av inhämtning och mot vilka mål som genomförs inom de aktuella länderna.
Något om begrepp som utnyttjas, en underrättelseofficer är en person som antingen uppträder legalt eller illegalt i ett land. Han har erhållit utbildning i hur inhämtning skall genomföras och framför allt värvning av personer som kan förse vederbörande med information. Den person som värvas benämns agent. Agenten erhåller vanligtvis utbildning av underrättelseofficeren för att kunna fullfölja sina uppgifter. Vanligtvis omfattar detta hur information skall inhämtas och sedan överlämnas till underrättelseofficeren. Samt hur underrättelseofficeren och agenten skall kommunicera med varandra.
Norge.Både inriktning och inhämtningen verkar legat på en konstant nivå under den aktuella tidsperioden. Främmande makt utnyttjar sig dels av legala underrättelseofficerare dvs försvarsattachéer dels illegala underrättelseofficare med förespegling att vara t ex journalister, forskare eller innehar en diplomatisk täckbefattning. Vad som skall noteras avseende inhämtningsmetoder i Norge är att man i årsrapporten för 2013, noterat att främmande makt påbörjat rekrytering av studenter samt rekrytering av individer tidigt i deras karriär inom vissa arbetsområden. Således långsiktiga infiltrationsoperationer.
Under 2008 är främmande makters underrättelseverksamhet i Norge och mot norska intressen på en hög nivå. Vad avser militära förhållanden är det främst det norska NATO medlemskapet och Norges deltagande i internationella operationer samt nationella förmågor och doktriner som är mål för inhämtning. Under 2009är fortfarande främmande makters underrättelseinhämtning mot Norge och norska intressen hög. Vad avser militära förhållanden anser man att inhämtningen är inriktad mot det norska NATO medlemskapet. 2010 års rapport delger inte i någon nivå hur aktiva främmande makter varit i Norge avseende inhämtning, man säger enbart att nivån är likvärdig med andra länder i Europa. Inhämtningen är fortfarande inriktad mot det Norska NATO medlemskapet samt deltagandet i NATO internationella operationer, men nämner även att deltagandet i säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten har varit av intresse för inhämtning.
2011 års rapport delger inte i någon nivå hur aktiva främmande makter varit i Norge avseende inhämtning, det man delger är att flertalet nationer genomför inhämtning i Norge. Inhämtningen vad avser militära förhållanden är inriktad mot Norges försvars- och säkerhetspolitik. 2012 års rapport delger enbart att ett flertal nationer bedriver inhämtning i Norge med vilken intensitet utelämnas. Inhämtning kring militära förhållanden är inriktad mot det Norska försvaret, NATO medlemskapet, krisberedskap, militär teknologi samt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete. 2013års rapport pekar på att mängden inhämtning som genomförs i Norge av främmande makter fortfarande är på en stabilt hög nivå. Inhämtningen är inriktad mot försvars- och säkerhetspolitik i norden området samt krisberedskap och säkerhetsfrågor. Likväl noterar man att främmande makt genomför inhämtning som kan vara förberedelser inför sabotage. 2014 års rapport nämner att ett flertal nationer genomför inhämtning mot norska intressen. Inhämtningen genomförs mot vad man i allmänna termer beskriver som försvarshemligheter.
En viss fördjupning krävs kring utnyttjandet av långsiktiga infiltrationsoperationer. PST har påtalat att man ser mycket allvarligt på detta iom att det utnyttjas som en inhämtningsmetod. Grunden till dessa operationer bör man kunna tillskriva de Sovjetiska underrättelseorganisationerna som under 1920 och 1930-talet genomförde rekrytering av bl a studenter. Där det mest kända fallet är rekryteringen av spionringen som fick epitet ”The Cambridge Five”. Tanken bakom att rekrytera studenter är att dessa på sikt kommer ha ledande befattningar och därmed kan delge känslig information. Givetvis genomförs en viss styrning kring vilka jobb och befattningar som skall sökas för att individen skall hamna på säkerhetsklassade befattningar. Det svåra med dessa operationer är för ett lands kontraspionage att uppmärksamma rekryteringen och sedan agentens karriär. Inledningsvis för vederbörande en tyst tillvaro för att därefter gradvis öka sin verksamhet utifrån sin öppna karriär för att slutligen kunna börja delge hemlig information. Då vederbörande redan är rekryterad så är grundtesen att kontraspionagets kontroller ej skall ge något utslag, vilket även är troligt.
I Norge kan man inte utläsa någon ökning kring främmande makts underrättelseverksamhet under den aktuella tidsperioden. Den skall över tiden varit hög enligt dessa rapporter. Två saker bör noteras avseende den Norska rapporteringen dels är det förberedelserna för sabotage som uppmärksammats dels är det utnyttjandet av långsiktiga infiltrationsoperationer. Vad avser förberedelser för sabotage så genomför en underrättelsetjänst detta är det en krigsförberedelse. Vad avser de långsiktiga infiltrationsoperationerna är att man tillmäter det landet en särskild tyngd.
Finland.För denna analys saknas offentlig års rapportering mellan åren 2008-11 från SUPO. Därav finns det ett bedömningsglapp hur utvecklingen skett i Finland rörande främst inriktning på inhämtning, intensiteten i denna samt om det blivit mer eller mindre underrättelseofficerare i landet. De nationer som genomför underrättelseinhämtning i Finland fokuserar främst på försvars-, utrikes-, och säkerhetspolitiken som Finland för samt dess NATO samarbete och högteknologisk forskning inom det militära området.
I 2011 års rapport delges att i förhållande till Finlands storlek finns det en stor mängd underrättelseofficerare i landet. Inhämtning är inriktad mot Finlands försvars- och säkerhetspolitik samt dess samarbete inom EU och med NATO. I 2012 års rapport delges att underrättelsepersonalen i Finland har ökat något. Inhämtningen är inriktad mot Finlands försvars- och säkerhetspolitik samt dess samarbete inom EU och med NATO. Inhämtning mot militärteknologi har även noterats. I 2013 års rapport delges att utländska underrättelsetjänster fortfarande har en stor mängd underrättelseofficerare stationerade i Finland. Inhämtningen är inriktad mot Finlands försvars- och säkerhetspolitik och dess förhållanden till NATO.
En intressant sak som SUPO berör i sin års rapportering för 2012 är utnyttjandet av s k ”illegalister”, likväl påtalar man att denna verksamhet följs upp vilket tyder på att man åtminstone har viss insyn i främmande makts utnyttjande av denna metod. Enkelt beskrivet är en ”illegalist” en individ som förses men en falsk levnads historia och födelseattest. Hans uppgift är därefter vanligtvis att erhålla ett medborgarskap i det land han kommit till, för att därefter fortsätta till det land som den egentliga inhämtningen skall genomföras i, således för att erhålla ett relativt säker täckmantel. Dock behöver det inte alltid vara så att man utnyttjar ett transitland för illegalister. Detta är således långsikta operationer som genomförs vilket kan sträcka sig över decennium, ett praktiskt exempel på detta är det tyska spionparet Andreas och Heidrun Anschlag som åtalades och fälldes 2013 för spioneri.
En nackdel med den finska rapporteringen är att man ej delger något om intensiteten i inhämtningen, likväl saknas data rörande mängden underrättelsepersonal mellan 2008-11 vilket gör det svårt att avgöra om en gradvis ökning skett inom landet. Vad som dock noteras är att dessa blivit fler mellan 2011 och 2012. Vad denna ökning beror på kan enbart sia om dock ökar underrättelsepersonal främst då det krävs mer inhämtning. Således kan vi dra slutsatsen att inhämtningen i Finland mot bedömt finska intressen har ökat från 2012 och framåt.
Vad som även är intressant att notera är att Finland har lyckats erhålla viss uppföljning kring illegalist verksamheten inom landet. Något som även tyder på viss oförsiktighet från dessa nationer då dels den legala underrättelsepersonalen blivit röjd dels är även illegalisterna röjda. Troligtvis har verksamheten uppdagats när uppföljning av den legala underrättelsepersonalen genomförts.
Sverige.Både inriktning och inhämtningen verkar legat på en konstant nivå under den aktuella tidsperioden. Dock noteras en nedgång i antalet länder som genomför inhämtning under 2013 men en tydligare offensivare inriktning på den under samma år. Likt Norge och Finland utnyttjar sig främmande makt dels av legala underrättelseofficerare dvs försvarsattachéer dels illegala underrättelseofficare med förespegling att vara t ex journalister, affärsmän eller innehar en diplomatisk täckbefattning.
I SÄPO årsbok för 2008 delges att mer än femton (15) länder genomför inhämtning i Sverige. Inhämtningen är inriktad mot svensk politik, ekonomi, teknik, vetenskap, försvar eller flyktingar. I årsboken för 2009 är inriktningen och mängden länder desamma, dock delges att man aktivt arbetat mot att förhindra inhämtning mot Sveriges ordförandeskap i EU, vilket skall givit positivt resultat. I årsboken för 2010 kvarstår antalet länder och inriktning på inhämtningen, dock noteras det att antalet underrättelseofficerare blivit något färre under 2010 kontra 2009.
I årsboken för 2011 kvarstår antalet länder samt dess inriktning på inhämtning dock ökade antalet underrättelseofficerare i Sverige under 2011. I Årsboken för 2012 kvarstår antalet länder, inriktning samt antalet underrättelseofficerare. I årsboken för 2013 har man ändrat från femtontalet (15) länder till tiotalet (10) länder. Vad som är intressant med 2013 års redovisning är den muntliga föredragningen som genomfördes. Där SÄPO öppet pekar ut Ryssland dels som ett av de mest aktiva länderna i Sverige dels för att genomföra krigsförberedelser mot Sverige. Det är den Ryska generalstabens underrättelsetjänst – GRU – som pekas ut för att genomföra dessa förberedelser och inhämtning för det. Vad avser inhämtning är det t ex operativ inhämtning i terrängen, vad avser förberedelser är det bl a inköp av stora mängder kartor över militärt känsliga områden.
Vad avser kartorna är det i sig en relativt intressant företeelse som kan kräva en lite fördjupad analys. Ser man enkomt på kartorna så är de civila kartor som säljs antingen i RT 90 eller SWEREF 99 således hel svenska koordinatsystem, att dessa skall nyttjas av Ryska förband är mycket tveksamt. Militärt utnyttjas MGRS i Sverige, vilket beställs via en särskild tjänst inom Försvarsmakten så bedömt är det inte dessa kartor som GRU har handlat stora mängder av. Vilket ger oss tre (3) troliga alternativ till vad kartorna skall användas.
Det förstaalternativt kan vara möjligheten att jämföra terrängförändringar och framför allt upprättande av nya master. Detta kräver uppdatering av egna kartor för att möjliggöra t ex konturflygning/lågflygning dock kräver återigen detta ej stora mängder kartor. En annan möjlighet kan vara att upptäcka uppkomsten av nya föremål eller föremål som försvunnit vilket kan kräva fördjupad inhämtning. Dock att man köper upp stora mängder är mycket anmärkningsvärt iom att utrustning för reproducering finns i Ryssland och dessa exempel kräver ej stora mängder kartor.
Det andraalternativet är att kartorna i huvudsak har köpts in för att utnyttjas i Sverige. Då uppstår en intressant frågeställning varför köper man in stora mängder kartor över militärt känsliga områden och till vad? Bedömt är det för att kunna genomföra sabotage med hjälp av inhemska svenska grupperingar, sannolikheten att en svensk medborgare kan handha en svensk karta är betydligt högre än en rysk medborgare. Likväl att en svensk medborgare har ett antal svenska kartor i sitt ägo är inget konstigt. Känt sedan tidigare dvs under kalla kriget var att dels fanns det illegalister med enbart sabotage uppgifter dels svenskar som rekryterades för att genomföra sabotage i händelse av ofred.
Det tredjealternativt är att det fanns ett visst behov av att införskaffa svenska kartor, varvid man genomförde ett större inköp för att förvilla. Detta i sig skulle inte vara omöjligt, för denna verksamhet bygger på illusioner och speglingar av allt, dock bör syftet då fortfarande vara antingen alternativ ett eller två fortfarande kartorna har köpts in för.
Slutsatser
Mängden underrättelseofficare i de tre länderna verkar i huvudsak vara konstant. Dock ökade mängden dels i Sverige 2011 dock från en minskning under 2010 dels ökade mängden i Finland 2012. Vilken eller vilka nationer som ökat sin mängd underrättelseofficare i de båda länderna framgår ej i rapporteringen, det man dock skall ta i beaktande är att någon eller några länder tillmäter Sverige och Finland ett ökat intresse. Det ökade intresset är bedömt en kombination av flera intresseområden.
Hur inhämtningen genomförs verkar hos de tre länderna vara densamma. Dock delger man i Norge att man uppmärksammat långsiktiga infiltrationsoperationer och i Finland utnyttjandet av illegalister. Att båda dessa metoder har utnyttjas i Sverige är känt sedan tidigare, så att detta även genomförs i Sverige håller jag för mycket troligt. Man väljer helt enkelt inte att belysa det i rapporteringen, bedömt för att man ser det som skyddsvärd information och man har verksamheten under uppsikt.
Främmande makts inhämtning mot militära förmågor (utöver de nationella förmågorna) i de tre länderna verkar i huvudsak vara inriktad mot NATO samarbetet inom Finland och Sverige i Norge är likväl NATO huvudfokus och där bedömt dess försvarsplanering. Att notera i den norska rapporteringen nämns i 2010 års rapport att en ökning skett vad avser inhämtning mot säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Detta hör troligtvis samman med grundandet av NORDEFCO i slutet av 2009. I sig inget konstigt, ett nytt försvarssamarbete påbörjas då uppstår även ett underrättelsebehov för främmande makt.
En intressant sak är att man i Norge delger information om att man uppmärksammat förberedelser för att kunna genomföra sabotage under 2012. Likväl delger man i Sverige att Ryssland genomfört krigsförberedelser under 2013. Således genomförs det i två av tre länder krigsförberedelser, bedömt har detta även genomförts i Finland men man väljer att ej gå ut med information eller man har ej uppmärksammat det, men jag finner det svårt att tro att det ej skulle genomförts liknande åtgärder även där. Likväl innebär det att även i Norge har det genomförts operativ inhämtning av information i terrängen såsom i Sverige.
Det vi kan se under den aktuella tidsperioden är att på underrättelsearenan har situationen förändrats. Dels har inhämtningen ökat i både Sverige och Finland dels har inhämtningen övergått till att omfatta förberedelser av offensiv karaktär i Norge och Sverige. En omedelbart slutsats blir då att Barensländerna tillmäts ett större intresse samt man ser från främmande makt att en väpnad konflikt inom det geografiska området är fullt möjligt och man genomför förberedelser inför det. Detta i sig ger i förlängningen också att inhämtningen kommer bli mer offensivsamt andra mer offensiva metoder för inhämtning kan komma att utnyttjas.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
BBC 1
NORDEFCO 1
PST 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
Reuters 1, 2
SR 1, 2
SUPO 1, 2, 3, 4
SvD 1, 2
SÄPO 1, 2, 3, 4, 5, 6
UR 1

Modifieringshysteri del 2

Jag vill börja med att tacka Emil Lindberg för inspiration, stöd och korrekturläsning. Även med detta eminenta stöd så är eventuella kvarvarande fel helt och hållet mina. Tack Emil.

Föreliggande inlägg är en fristående fortsättning av mitt förra inlägg: ”Modifieringshysteri, befattningar och moderflygvapen” och bygger på Emil Lindbergs artikel i Svensk Flyghistorisk Tidskrift 3/11 ”Nummerupplysningen”, en exposé om modifieringar och avvecklingar i FMS (Flygmaterielsystem) 39 fram till beslut om F100-programet.

I samband med förhandlingarna kring försäljningen av flygplan Gripen till Schweiz har farhågor i Sverige rests om modifiering av 39C till 39E. Allt ifrån möjligheter att fortsätta att leasa ut 39C/D till utländska operatörer till frågan om värdet av att använda demonterade begagnade delar i tillverkning av 39E har diskuterats. Man har jämfört 39E med F100 och därmed ställt frågan om nyttan med att besluta om demontering av flygplan JAS 39C innan de sista har levererats och om Ekonomin att återigen driva två system parallellt, vilket var ett skäl att föreslå F100-programet. Jag tar därför upp backspegeln och gör en liten återblick i skillnaderna mellan 39A/B, C/D och E för att försöka spåra ett förhållande mellan kostnad och nytta och varför jag anser att det fortfarande skulle vara ett ekonomiskt alternativ att driva i Sverige 39C/D parallellt med 39E.
Den första utgångspunkten jag har är att skillnaden mellan flygplan JAS 39 A/B och JAS 39 C/D är att de senare är byggda för att bära en större last i fler flygtimmar. Den andra är att C/D till skillnad ifrån A/B har större presentationsytor med färg i kabinen, lufttankning, möjlighet att utvinna syrgas ur luften och därmed ett högre kabintryck. För det tredje är A/B-flygplan inte anpassade till att uthålligt operera i andra klimatområden än i Norden. Även om vi skulle göra flygplanen lika under skalet så ser vi att vi hade ett begränsat användningsområde för A/B-flygplan.
I slutet på 1990-talet visade bl.a. Ungern intresse av att leasa stridsflygplan, en analys av Ungerns uppgifter i dess fråga om information visade att både Sverige och Ungern kunde dra nytta av en modifierad C/D-lik JAS 39A/B. I början på 2000-talet lämnade FMV en offert till Ungern där man erbjöd moderniserade JAS 39A/B. Denna modernisering genomförs som ett modifieringspaket som kallades modifieringspaket C och senare D för ytterligare förmågor. Modifieringspaket C innebar en förmågeökning att uppträda internationellt genom att gå ifrån det svenska Igenkänningssystem – IK till Identification Friend or Foe – IFF, tillägg av det civila instrumentlandningssystemet ILS men med möjlighet att bära det svenska taktiska instrumentlandningssystemet, TILS.

Även om kravet på att genomföra internationella insatser inte skulle ha funnits kvarstod behovet av modifiering på grund av”obsolescence”. Många ingående apparater hade uppnått sin tekniska livslängd, det fanns inte reservdelar, det fanns inte längre kompetens att uppdatera mjukvara i datorer, m.m.
Dock var man fortfarande begränsad till den beväpning som fanns och planerades till 39A/B – bombfällning sliter på vapenbalk- och vingfästen på flygplanet. Man var alltså begränsad till det traditionella svenska övandet med fiktiva vapen och snabbt slitage under krigsförhållanden. Internationella insatser är alltså bara mindre svåra att utföra i C/D-lika A/B men är i övrigt kraftigt begränsande.

Jag åskådliggör den tänkta utvecklingen:

 I det då rådande politiska klimatet innebar Modifieringspaket C en begränsning, i Proposition 2004/05:5,(Försvarsbeslut 2004):

”Det militära försvarets förmåga att genomföra internationella insatser bör tillsammans med nödvändiga resurser för territoriell integritet (främst incident-beredskap) vara styrande för materielförsörjningen”
Sid: 121
”Materiel som inte svarar mot de operativa kraven eller de långsiktiga behoven av kompetenser bör avvecklas, såvida inte materielen behövs för en rationell drift av förband i insatsorganisationen.”
Sid: 122

Basorganisationen bantades till att kunna flyga ifrån färdiga flygplatser utan förberedelse. Två krigsbaser sparades, en i Norrbotten och en i Småland. Mellan Uppsala och Luleå lämnades ett mer eller mindre oöverstigligt dike. För att kunna verka ifrån Norrbotten till södra Sverige innebär alltså att vi måste antingen lufttanka eller förbereda flygbaser i mitten av Sverige.
C/D-lika JAS 39 A/B passade sålunda inte här, flygplanen kunde inte fälla bomber i övningssyfte då det sliter på flygplanen, piloterna kunde inte öva lufttankning och var begränsade i att få informationen presenterade på olika sätt. Ur ett operativt hänseende var flygplanen utan lufttankning hänvisade till att operera i den landsända de för tillfället var baserade i. Att förflytta flygplan är en sak men den anorektiska flygbasorganisationen omöjliggjorde tillfällig basering av egna, norr-baserade flygplan i söder och vice versa. Samma problematik fanns i Internationella insatser och man hade avgränsat bort förmågan att bära beväpning som efterfrågades i internationella insatser.
Ungern ville efter sitt parlamentsval år 2002 anskaffa den internationaliserade JAS 39C/D (som i Sverige levererades ur de sista ifrån Delserie 2 och hela Delserie 3) och avtal om dessa flygplan tecknades året efter, partnern att utveckla modifieringspaket C drog sig alltså ur och överlämnade dessa kostnader till oss i Sverige. Därför avbröt man för tio år sedan modifieringsplaneringen för JAS 39 A/B och förberedde förslag att ensa flottan i Sverige på samma sätt som man erbjudit Ungern. I sammanhanget skapades begreppen A2C och A2D, att demontera A-flygplan ur Delserie 1 och 2 till förmån för ombyggnad/nytillverkning (flygplanen erhöll nya individnummer) till C och D-flygplan. Resultatet blev för svensk del F100-programet, ett trettiotal befintliga JAS 39A/B konverterades med nya individnummer till C/D för att ersätta de flygplan som leasades ut till Tjeckien och samtidigt skapa utrymme för att beväpna fyra divisioner samt utbildnings och utvecklingsfunktioner. Senare tillkom Thailand som nu har köpt ett tiotal flygplan och de har byggts på samma sätt som flygplanen till Ungern och Sverige (F100).


Det inbördes förhållandet mellan Delserier och modifieringspaket kan åskådliggöras så här:

Som kuriosa kan vi se att ovanstånde bild (ej F100) fanns representerad på ett flygunderhållskompani på F17. Kompaniet tilldelades fler flygplan än det fanns plats i hangaren. Det fanns flygplan av varje edition som är olika i förmågor och underhåll vilket försvårade för flygunderhållskompaniet och stridsflygdivisionen. Detta accentuerar kravet på planering även om det är en övergångsperiod. Följande varianter var representerade där:


Sett i backspegeln var det rimliga beslut att ta eftersom kostnaderna för flygplan är mindre än de totala kostnaderna för omställningen av vår säkerhets- och försvarspolitik. Det är lätt att vara efterklok och inse att vi kanske inte skulle ha genomfört omställningen i stort men efter inriktningen för försvarsbeslutet år 2004 tillkännagetts var det inte ekonomiskt försvarbart att längre förfäkta modifieringspaket av JAS39 A/B. Det skulle krävas att försvarsmakten då tillfördes tre miljarder kronor i budgeten för att kunna driva fyra flygflottiljer jämt över Sveriges yta. Politiskt sett var den ekonomiska nivån besparing på tre miljarder redan tidigt avklarad och beslutet att avbryta Modifieringspaket C därmed lätt att fatta. Vi har emellertid en hel del erfarenheter som vi bör dra nytta av och jag har några förslag för framtiden.

Framtiden

I Sverige ska vi inte börja använda JAS 39E innan vi har nått MS22-status på flygplanen. För C/D så upphör den svenska utvecklingen när MS20 är infört på förband. Vi kommer att inte att lägga någon utveckling på C/D-flygplan mer än luftvärdighetskritiska åtgärder. Förhoppningsvis kommer vi även att genomföra ”buggrättningar”, alltså att åtgärda sådant som inkräktar på den operativa förmågan. Men vi ligger som bekant 5 miljarder back i livscykelplanen för flygmaterielsystemet så jag har svårt att se att vi löser det inom nuvarande budget. Det säkerhetspolitiska läget som motiverade fyra divisioner JAS 39 har vi lämnat. Det moderata förslaget på ytterligare 10 JAS 39E
projektet ytterligare. Vi har också läst om hur man tänker sig att inte längre kannibalisera befintliga C/D-flygplan. Allt detta sammantaget är det (om finansiering finns) goda nyheter för det svenska Flygvapnet, man tappar inte flygplan under tiden nya byggs.

Malaysia förväntar sig att bli offererade att få leasa 24 JAS 39C/D tillsammans med två stycken SAAB 340 AEW (radar- och ledningsflygplan) , Det ryktas om att Indonesien ska begära en offert om leasing av Gripen. Danmark är tydligen intresserade av Gripen E, kan det bli en interimslösning likt Brasilien och Schweiz? Det är alltså inte bara omtanke om det Svenska flygvapnet ett förslag att inte demontera 39 C/D för svensk räkning. Man har konstaterat att det kommer att bli svårt för det Svenska flygvapnet att skapa förmåga med 39E och samtidigt leasa ut flygplan till Schweiz och Brasilien. Dessutom har Kroatien och Slovakien diskuterats i olika former som exportkunder.

Vi har nu tre exportkunder på 39C/D och det kan komma in fler som bör vara intresserade av fortsatt utveckling. Flygplan som varit utlånade som interimslösning kommer att återlämnas någon gång på mitten av 2020-talet. Hoppas vi på att Finland väljer Gripen som efterträdare till sina F/A-18 så har vi alla möjligheter att rationellt tillvarata JAS 39C/D och fortsätta att utveckla dessa till en andra linjens stridsflygplan bakom 39 E. Med D-flygplan kan vi bära telekrigskapslar och ha en operatör för dessa med i luften. Vi kommer att få se ytterligare accentuering av den nationella förmågan. Väljer vi att satsa så kan vi ha handlingsfrihet att sätta upp ytterligare divisioner efter att divisionerna på F7 eventuellt krigsplaceras i insatsorganisationen. Som jag skrev om i inlägget  ”Startknappen och personalförsörjning” så har vi ändå inte full förmåga att lyfta oss snabbt. När vi avslutar nuvarande interimslösningar så kan vi ha personal och infrastruktur på plats att dessa flygplan blir reellt tillskott.

Vi kan även titta på fortsatt ett F100-program. De kvarvarande JAS 39A/B har gångtid som överstiger kravet för det ursprungliga F100-programet men vi skulle kunna acceptera en kortare kvarvarande livslängd på dessa jämfört med vad vi får nu och då skapar vi ytterligare förmåga.
Spelplanen är förändrad jämfört med tidigare, nu är det rationellt att driva två flygplanssystem för svensk räkning. Vi har dessutom ett krav på det genom att stödja de utländska operatörerna av flygplanet så varför inte utnyttja det till synergieffekter?

J.K Nilsson

München rediviva

Av Gunnar Magnusson, ledamot och Andre sekreterare i Kungl Krigsvetenskapsakademin Den ryske utrikesministern Lavrov sade i lördags, i en intervju i rysk statstelevision, att Ryssland inte har för avsikt att korsa den ukrainska gränsen (utöver den man redan korsat på Krim) men att man förbehåller sig rätten att skydda de ryskspråkigas rättigheter i Ukraina. Han […]

STORA och små souvenirer från Krim

Försvarsminster general Shojgu delar ut de första exemplaren av Krim-medaljen, i närbild efter 5 sekunder.

Idag klargjorde ryska statsmedier att man inte bara tänker behålla Krim för gott utan även de 51 ukrainska örlogsfartyg man erövrat. I Finland har idag den ännu pågående ryska övningen Ladoga-2014 väckt uppseende i gränstrakterna.

I helgen blev samlingen komplett, den ryska flaggan vajade då över Krims samtliga 193 ukrainska militära installationer. Därefter har man fokuserat på att erövra den ukrainska marinens fartyg, man har nu tagit 51 av dem – de återstående 10 utgör nu den ukrainska flottan – och tänker också uppenbarligen låta flertalet av dem redan i år få påbörja sin tjänstgöring inom ryska flottan.

Vad gäller de mindre Krim-souvenirerna får man väl gratulera den ryska medaljindustrin med tanke på den imponerande effektivitet man uppvisat genom framtagandet och tillverkningen av den nya ”medaljen för återbördandet av Krim” (se klippet ovan). Har en medalj någonsin tagits fram på kortare tid?

Inte lika glada som medaljmottagarna är nog de finländare vid ryska gränsen som undrar över de ännu pågående ryska flygövningarna vid rysk-finska gränsen, ”Ladoga-2014”.

Årets upplaga av flygövningen Ladoga.

Slutligen, vad hände med Strilkove-operationen, alltså några kilometer in i länet Cherson, norr om Krim. Enligt bland annat Kyiv Post pågår den ännu och har senast inneburit att Ukraina blivit av med en del civil materiel, rätt så stora souvenirer…

Vad har beslagtagandet av alla dessa fartyg för syfte? Varför har Ryssland kvar trupp i Cherson?