Försvarsbloggare

Det är glädjande att yngre officerare debatterar vår officersutbildning. På dessa sidor skrev kapten Stefan Emanuelsson (20/12) och kapten Marcus Dansarie (25/19) om sin syn på dagens officersutbildning.

Tyvärr tycker jag bägge missar det viktigaste. Istället för att diskutera vad officeren skall kunna ryker man ihop om hur förmågan skall uppnås.

Akademisk utbildning leder inte med automatik till rätt kompetens. Tyvärr har akademisk utbildning alltmer blivit liktydigt med teori. I själva verket skall akademisk utbildning bygga på vetenskaplig grund och beprövade erfarenhet och något hinder för praktisk övning finns inte. Den beprövade erfarenheten finns i officersprofessionen – inte i akademin. Rimligen innebär det att man skall kunna sitt jobb – att leda människor under svåra och livsfarliga förhållanden. Därför skall utbildningen leda till att man handgripligen skall kunna göra just detta ”på riktigt”. För att kunna göra detta måste man handgripligen öva på detta i realistiska övningar – och ofta. Verkligheten kommer att bli svår ändå.

Om akademisk utbildning innebär att man skall lära sig officersyrket på skolbänken och i seminarier är Emanuelssons oro berättigad.

Själv har jag svårt att se hur jag skulle ha klarat min yrkesroll utan god kunskap om det praktiska hantverket – detta gäller på alla nivåer från plutonchef till fördelnings-/divisionschef. Att man kan dra pilar på kartan efter teoretisk utbildning må så vara – men att få pilens manöver genomförd i krigets kaotiska miljö är något helt annat.

I forskarparet Lotta och Peter Tillbergs böcker (Uppdrag Chef och Uppdrag Utland)^[1] kan den som vill fördjupa sig i hur ett antal svenska chefer efter utlandsuppdrag ser på vikten av praktisk övning och erfarenhet. Van Creveld är också givande läsning men min favorit är den tyske generalöversten Hermann Balks ”Order in Chaos ”. Att ha överlevt både VK 1 och 2 efter att framgångsrikt lett från pluton till armé – i täten, får väl anses vara beprövad erfarenhet

General Tom Franks som ledde invasionen av Irak lär ha yttrat ”There is no example in history when a platoon commander has managed his platoon up a hill under fire”.

Det insåg kloka reglementsskrivare redan i början av 1970-talet när kommandot ”framåt” ersattes av ”följ mig” i Arméreglementet 1. Man leder genom eget föredöme och för att göra det måste man kunna det handfasta jobbet.

En ung officers behov att göra djupa analyser är begränsad medan hens förmåga att leda sina soldater och förstå förbandets vapensystem är avgörande för framgång. Officersutbildningen är en stege som klättras på under lång tid och det fungerar inte att hoppa upp på den högsta stegen utan att tillgodogjort sig grunderna. Läkare börjar ju inte utbildningen med hjärttransplantationer.

Teoretiskt är det inte svårare än att Försvarsmakten (FM) formulerar vad man vill ha och att utbildningssystemet levererar beställd produkt.

I praktiken är det nu svårigheterna börjar. Ryktet säger att FM inte levererat några tydliga mål och är det sant blir det ju inte så lätt. Kanske skulle FM be KKrVA om hjälp? Här finns mycket beprövad erfarenhet. Den mest nyttiga kurs jag gått under 35 år var i början på 70-talet när jag tvångskommenderades till ”kurs i målformulering” – den har jag haft stor nytta av hela mitt yrkesliv och jag är djupt tacksam för att jag trots protester tvingades dit. Kanske borde den genomföras på HKV

Min erfarenhet^[2] är att akademikers förmåga att solidariskt, i lag, arbeta mot uppsatta mål är begränsad på grund av att man aldrig lärt sig det. Individens egen agenda tar lätt över och är dessa tillräckligt många uppstår kaos och slutprodukten blir inte den beställda.

Ett annat problem är att övningstillfällen är för få bland annat på grund av pengabrist. Det är dessutom det första som ryker när det skall strykas i budgeten.

Förmågan till självständigt tänkande och egna initiativ finns alltid där för den chef som visar att hen efterfrågar det. Det största hindret för det fria åsiktsutbytet är det inneboende motståndet i organisationen, främst hos mellanchefer. Jag tror ganska många känner igen sig i följande mening:

”Uppriktiga kamrater är sällsynta – men det gör inget – efterfrågan är liten”. 

Om nu tyska officerare var akademiskt väl skolade och självständigt tänkande individer frågar jag mig varför man inte gjorde sig kvitt Hitler när man såg vartåt det barkade^[3]. Man hade ju onekligen till gång till maktmedel. ”Akademisk utbildning” är ingen garanti för kvalitet och rätt tänkande. Men utbildning mot väl definierade mål, byggda på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är en bra början.

Författaren är ledamot av KKrVA, f d Fördelningschef och Institutionschef vid FHS.

Noter

[1] FHS 2007och CSMS 2011
[2] 15 år gammal erfarenhet och jag hoppas den är obsolet
[3] Von Stauffenberg var för ensam!

Det spända läget i Mellanöstern, det läge som i sin aktuella fas rått i flera år och då främst som ett slags ställningskrig på låg konfliktnivå mellan USA tillsammans med allierade Israel och Saudiarabien m fl och Iran, tog en dramatisk vändning vid årsskiftet då Trumps USA överraskande genomförde den i internationella sammanhang synnerligen ovanliga åtgärden att likvidera en hög företrädare för en annan stat, Quods-ledaren Qassem Suleimani, de facto nummer 2 i den iranska makthierarkin. Att insatsen därtill skedde på irakiskt territorium spädde på dramatiken, liksom att drönarinsatsen dödade inte bara Suleimani utan också ett antal andra milismän, däribland nr 2 i de iranskstödda PMU-förbanden (vars inlemmande i den reguljära irakiska armén var en viktig del länge varit en svår huvudvärk i den irakiska krishanteringen), al- Muhandis. PMU, Popular Mobilization Units, var ju de enheter som på ayatolla Al-Sistanis kallelse tillskapades för att möta det överhängande IS-hotet 2014.

Insatsen, vars folkrättsenlighet som bäst diskuteras i Washington och andra huvudstäder, väckte först ängsliga frågor om hur skarpt och omfattande det väntade iranska svaret skulle bli, och den ängslan förstorades av allehanda hotelser från Trumps sida om en synnerligen långtgående amerikansk vedergällning mot den väntade iranska vedergällningen, om denna skulle innebära amerikanska förluster. En klassisk och synnerligen olycksbådande spiral av action-reaction syntes skena mot ett nära förestående storkrig.

Nu blev det inte så, denna gång, världen kunde andas ut, det iranska svaret, när det mycket riktigt kom efter tre dagar av sorgedemonstrationer i kolossalformat, blev så pass måttligt (inga rapporterade amerikanska eller allierade förluster, huruvida avsiktligt eller oavsiktligt diskuteras vidare) att det bäddade för ett återhållsamt, icke-eskalerande amerikanskt svar på det iranska svaret: ingen amerikansk militär vedergällning, dock ytterligare skärpta ekonomiska sanktioner och ytterligare förstärkningar i den amerikanska militärnärvaron och beredskapen. Det öppna kriget uteblev, denna gång, men konflikten fortgår.

Så vad händer nu, frågar sig analytiker och politiker i hela världen. Säkra svar finns förstås inte. Däremot mängder av frågor att diskutera. Här ett försök att gruppera en sådan diskussion, i medvetande om att vad som än sägs snabbt kan överspelas av ett hastigt händelseförlopp.

Folkrättsbrott versus ”imminent threat”

Var likvideringen av Suleimani och de övriga i själva verket ett folkrättsbrott? Det handlade ju trots allt om att döda en officiell representant för en suverän stat. Å andra sidan en stat som under ledning av denne Suleimani och hans internationellt verksamma Quod´s Forces, en gren av IRGC, Irans väpnade styrkor, Islamic Revolutionary Guard Corps som USA under Trump stämplat som terrororganisation. Och genom denna terrorstämpling kunde, i Trump-amerikansk version, avrättandet av Suleimani o Co legalt likställas med Obamas likvidering av Bin Laden och Trumps tidigare likvidering av IS-ledaren Baghdadi. Och då uppstår förstås frågan om huruvida en avrättning av en utländsk person genast blir laglig om det föregåtts av en ensidigt proklamerad terrorstämpling av denná person och den organisation eller stat han representerar.

Och så detta: vilket prejudikatsbekymmer uppstår i och med att en stat med anspråk på rättsstatlighet avlivar en representant för ett annat land? Hur sätter man gränser, vad kommer sedan, i vad mån kan andra stater uppleva att det amerikanska föredömet nu skapar ett klimat av fritt fram och uppmaningar till efterföljd?

Dessa frågor har i det aktuella Suleimani-fallet hanterats dels genom en kanonad av demonisering av personen/personerna och dels genom att hävda att likvideringen avvärjde vad man kallade ”an imminent threat” och att förhindrandet av detta omedelbart förestående hot i själva verket räddade ett antal (amerikanska) liv – och att avstående från insatsen skulle ha varit säkerhetspolitiskt oansvarigt. Att insatsen skapade bättre, inte sämre säkerhet. Och att en amerikansk president förvisso har rätt och skyldighet att snabbt ingripa, utan föregående konsultationer med kongressen, om det verkligen handlar om ett nödläge, ”an imminent threat”. Alltså var det i detta fall synnerligen angeläget i amerikansk politisk kultur att amerikansk allmänhet och framför allt kongressen (och i varje fall kongressledande ”gang of 8”) åtminstone i efterhand fick en noggrann och trovärdig redovisning av grunden för att bedöma insatsen – som i omvärlden rimligen bedöms som en krigshandling – som nödvändig för att avvärja ett omedelbart hot. Hurså ”omedelbart”, och hot mot vad, ambassader, baser, vad?

Presidential war powers

Dessa och liknande frågors uppenbara känslighet i begynnande valkampanj och förestående riksrättsprocess i senaten har legat till grund för en omfattande debatt både i den centrala bedömningsfrågan – talade man sanning när man i olika varianter motiverade insatsen i termer av ett omedelbart hot? (en fråga som erhållit minst sagt svävande svar) –  och i frågan om president Trumps lämplighet som landets högste befälhavare; debatt pågår som bäst om behovet av att kringskära Trumps möjligheter att på egen hand begå krigshandlingar. Förslag med denna inriktning och med visst stöd även från den republikanska sidan om skranket ventileras i båda kamrarna. Uppenbarligen kommer presidentvalskampanjen att i hög grad handla om detta, och det reser i sin tur frågor både om denna kampanjs karaktär i termer av polarisering/demonisering och om hur detta kommer att påverka Trump-administrationens fortsatta militärdiplomatiska hantering av Iran- och andra pågående kriser.

Detta om konsekvenser på den amerikanska hemmaplan. Omvärlden, och särskilt allierade regeringskanslier, lär med stort intresse följa vad som sägs och eventuellt görs. Sedan finns allt skäl att observera konsekvenserna av insatsen (och det iranska svaret, hittills) för läget i Iran respektive Irak och för den regionala utvecklingen och, inte minst, för kärnavtalet, JCPOA, mellan Iran och en grupp ledande stater, Obamas avtal som Trump sedermera övergav och därmed initierade den process av spänningshöjning som därefter följt och som kulminerade (hittills) vid årsskiftet.

En dödsstöt för kärnavtalet JCPOA?

I fråga om JCPOA-avtalet, denna i icke-spridningssammanhang extremt känsliga och viktiga sak, befinner vi oss nu, som väntat, i en mycket vansklig situation, i och med att det iranska svaret på Suleimani-attacken också innefattade att signalera ytterligare iranska steg mot ”non-compliance” vilket skapat ytterligare svårigheter för avtalets européer, UK, Frankrike och Tyskland i dessas strävan att hålla avtalet vid liv, trots det amerikanska avhoppet och trots Trumps tydliga markering efter drönarattacken och det militära iranska svaret att NU är det dags för avtalets kvarvarande anhängare, européerna plus Ryssland och Kina, att följa USAs exempel och överge JCPOA och i stället pressa fram ett annat, bättre avtal. Och på detta har europeiska trion dels svarat nej, dels tillskrivit parterna att man vill aktivera en mekanism för att hantera dispyter om (iranskt) avtalsbrott, och dels därvid fått frän rysk kritik. Och så har alldeles nyligen Boris Johnson gjort ett eget utspel om att man kanske ändå borde söka samsyn med USA, vilket tolkas som oroande tecken på vad som kan hända med europeisk säkerhetspolitik till följd av Brexit. På detta område finns uppenbarligen mycket att oroa sig för, dess värre.

JCPOA-frågans centralitet i Iran-krishanteringen i stort är tydlig och ödesmättad, särskilt om man därtill vägen in faktorerna Israel och Saudiarabien, mm. Men det kanske inte Trump med närmaste rådgivare tänkte närmare på när man beslutade om attacken mot Suleimani. Eller för den delen när man beslutade om att frånträda avtalet.

Katastrofläge i Iran – och inte minst Irak

Beträffande utvecklingen i Iran efter (till vidare) avslutad militär duell kan sägas att denna bör ha varit mardrömslik för regimen. Det började ju med höstens antiregimdemonstrationer som kunde slås ner endast genom brutalt våld med 100-tals offer, och så händer Suleimani-attacken och plötsligt översvämmas Teherans och andra städers gator av miljontals upprörda sörjande, och så kommer det iranska militära svaret – missilattackerna mot bl a amerikanska baser i Irak och viss ängslig triumf (och en massa frågetecken) kring detta, men så händer mitt i denna dynamik den katastrofala nedskjutningen av det ukrainska civilflygplanet, och bilden ändras igen: massiva demonstrationer i protest mot den fatala nedskjutningen. Hur regimen ska reagera på och kunna ta sig ur detta sällsamt pressade läge är i skrivande stund skrivet i stjärnorna.

Men så handlar det om konsekvenserna för grannlandet, tillika Syriens grannland Irak, ett Irak som alltså dels drabbades av att drönarattacken mot Suleimani med entourage skedde på irakiskt territorium, Bagdads flygplats, liksom dagarna därefter även det iranska svaret, missilattackerna mot de huvudsakligen amerikanskbemannade baserna, Ain Al-Asad och den nära Erbil i norr. Alltså en amerikansk-iransk militär slagväxling på riktigt, förlagd till irakiskt territorium, en olycksbådande olycka för en redan hårt trängd övergångsregim i Bagdad.

Bakgrunden i Bagdad/Irak var ju dels en lång och stökig höst med ihållande gatudemonstrationer, liknande de i Teheran (och Beirut m fl platser), hårdhänta regimförsök att slå ner protesterna och problematiska konsekvenser av detta i form av regimeftergifter, inklusive premiärministern Mahdis avgång och därefter följande regimkris. Och så vid årsskiftet händelseutvecklingen med först en milisraketattack mot en armébas som dödar en amerikansk kontraktsanställd, därefter en omfattande amerikansk vedergällningsattack som riktades mot den iranskstödda milisgrupp (Kata´ib Hezbollah)) som hölls ansvarig för den första attacken med åtminstone 25 döda milismän som resultat, därefter så angreppet på den amerikanska ambassaden i den befästa Gröna zonen ledd och inspirerad av denna milis. Och som ett resultat av allt denna händelsekedja att regimen Mahdi såg sig nödsakad att utlova att fr o m nu skulle de amerikanska styrkorna – i Irak med mandatet att stödja den irakiska arméns kamp mot resterna av IS.

Och det är detta löfte som sedermera följts upp med ett beslut i shia-dominerat parlament att porta USA, något som Trump sedan reagerat på genom att hota det ”allierade” Irak med kraftiga sanktioner om man gör allvar av utvisningsambitionen. På gatorna skanderar folkmassorna nu att man vill bli av med både amris och iranier – man betackar sig för att utgöra slagfält för en amerikansk-iransk uppgörelse.

Och samtidigt tvingas både USA och övriga i anti-IS-koalitionen, däribland Danmark (snart med tilldelat huvudansvar för koalitionens och NATO:s Irakinsats) och Sverige (med 70 soldater på plats), att nu hantera en svår säkerhetssituation på marken; det handlar då både om ett mer storskaligt hot om ytterligare iranska ”svar” på Suleimani och andra motiv och ett mer eller mindre diffust angreppshot – i skuggan av den stora konflikten – av både kvarvarande IS och Iran-sympatiserande miliser. Hur allvarligt och långvarigt detta kombinerade hot bedöms vara avgör hur de involverade länderna nu agerar: lämna landet hals över huvud eller vara kvar, helt eller delvis, men i så fall i skydd och utan möjligheter att utföra de uppgifter (träna irakier, bekämpa IS) som legitimerar att man alls finns på plats.

Stor osäkerhet, många frågor

Kring allt detta finns nu stor osäkerhet och många frågor. Segdragna förhandlingar i turbulent miljö är att vänta, men klart är att om Iraks regering återkallar sin inbjudan till den internationella närvaron så upphör per definition den legala grunden för denna närvaro. Och närvaron legitimering handlar uteslutande om kampen mot IS (som nu alltså kraftigt försvåras), inte om USA:s konflikt med Iran. Till yttermera visso finns ju i detta också en syrisk komplikation. Om USA – och därmed i praktiken även övriga länders styrkor i anti-IS koalitionen – skulle tvingas lämna Irak så undergrävs rimligen också grunden för den amerikanska närvaron i nordöstra Syrien, den mindre styrka om c.a 6-700 man som Trump efter allt vacklande i höstas fann för gott att låta kvarstå där för fortsatt militär samverkan med kurdiska YPG, mot IS men också mot Assad-regimen.

Precis så här vådligt spänt, tilltrasslat, ovisst och farligt ter sig väl läget i regionen just nu, i hög grad om inte skapat så dock i varje fall tillspetsat av det amerikanska, kanske inte helt genomtänkta och i en begriplig strategi förankrade, beslutet att göra något i internationella sammanhang så ovanligt som att likvidera (andra begrepp finns förvisso) en hög företrädare för en annan stat. Att politiskt, diplomatiskt, militärt och analytiskt ta tag i alla trådar som nu finns att ta tag i – för att baxa läget in i lugnare och stabilare banor lär bli en herkuleansk uppgift. En uppgift som på den amerikanska arenan i tiden sammanfaller med en fortsatt polariserande brygd av riksrätt och valkampanj.

Måhända blir en, annan, konsekvens av utvecklingen, särskilt i det arma Irak, det något paradoxala att president Trump i stället för att kunna fullfölja vallöftena 2016 och senare om att militärt lämna krisernas Mellanöstern i praktiken fastnar allt djupare i militära åtaganden till synes utan slut, och utan begriplig strategi. Det lär bli knepigt för president Trump att i stundande valrörelse å ena sidan göra det trovärdigt att vallöftena om tillbakadragande skall fullföljas, å andra sidan steg för steg förstärka den militära närvaron och insatsberedskapen just i det Mellanöstern som pekats ut som prioriterat för tillbakadragande: senaste beslut om förstärkning med 3000 man efter Suleimani-duellen. överlagrat förra årets förstärkningar om c.a 15 000 man, indikerar färdriktning.

Mot detta står, i den fortsatta duellen, att Suleimanis snabbt utnämnda efterträdare Esmail Ghaani och andra deklarerat att målet för Iran fr o m nu – om inte förr – är att se till att USA militärt lämnar MÖ-regionen, för gott, dock oklart hur.

Vi har hursomhelst ett händelserikt år att se fram emot. Enkla lösningar saknas. Spänn fast säkerhetsbältena.

Författaren är ambassadör, Fil dr och tidigare statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.

Händelserna i Iran och Irak har på kort tid ställt det moderna tekniska och automatiserade kriget i blixtbelysning. USA har visat att landet är i stånd att verkställa en presidentbeordrad avrättning av en högt uppsatt iransk militär chef med hjälp av en fjärrmanövrerad drönare. På detta har Iran svarat i form av raketattacker mot amerikanska baser i Irak och kort därefter har nedskjutning, av ett civilt flygplan ägt rum över iranskt luftrum med en luftvärnsrobot, något som anges ha skett av ”misstag”. De detaljerade orsakerna till detta ”misstag” är i nuläget oklara.

Den första händelsen visar hur modern övervakningsteknik gör det möjligt att följa enskilda individer i realtid och med hjälp av fjärrstyrda beväpnade drönare verkställa bekämpning av en enskild individ så att denne dör. Det innebär att snart sagt ingen individ, vare sig i fred eller krig, helt kan undgå att bli bekämpad om någon statsledning finner det förenligt med sina intressen ett genomföra en sådan ”avrättning”.

Den andra händelsen visar att bekämpning av civila och militära mål med robotar på långa avstånd med mycket hög träffsannolikhet även mot mycket små mål, sedan lång tid är fullt möjliga att genomföra. De ryska Iskanderrobotarna som utplacerats i Kaliningrad utgör därför att hot mot ett stort antal civila och militära mål i hela Sydsverige.

Den tredje händelsen visar också med stor tydlighet hur oerhört korta tidsrymder som föreligger för beslut om insättande av avancerade vapensystem vid upplevda hot. Händelsen visar också hur misstag kan uppstå p g a ofullständig information före beslut, något som kan leda till katastrofala konsekvenser i form av stora förluster i människoliv, men också oöverskådliga konsekvenser av militär och politisk natur som kan eskalera en konflikt långt över den ursprungligen avsedda.

Det bör också observeras att alla dessa tre händelser, som utspelats under en relativt kort tidsrymd, ägt rum utan att formellt krig egentligen föreligger mellan USA och Iran. Den senare staten föredrar att bedriva olika former av angrepp i flera olika stater genom ombud. Delvis likartade förhållanden råder i Östra Ukraina.

För svensk del är det således av vikt att i den fortsatta utvecklingen av totalförsvaret beakta att allvarliga angrepp mot viktiga delar av vår ledning, av vår militära och civila infrastruktur etc kan äga rum utan att vi formellt sett befinner oss i krig. Sådana händelser är inte att anse som fredstida ”kriser” trots att inte krigstillstånd råder. Beredskapen för sådana handlingar, vilka uppenbarligen hör hemma i en kontext av säkerhetspolitisk fara för landet, bör således betecknas som ”krigsfara” i Regeringsformens mening, och måste således – på ett relativt tidigt stadium – kunna föranleda beredskapshöjningar för krig, d v s en övergång till skärpt beredskap.

Författaren är f d Generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

I veckan startade Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Många frågor hanteras under denna konferens men en viktig beståndsdel i ett framtida försvar – de regionala förbanden – kommer sannolikt inte att behandlas så utförligt. Kanske p g a att Försvarsmakten initialt varit otydlig hur dessa förband passar in i sannolika hotbilder och scenarios men också att Försvarsberedningen kraftigt sänkte ambitionsnivån och utformningen av dessa förband i Värnkraft. I Försvarsmaktens svar från oktober 2019 nedprioriteras förbandstypen  ytterligare till att inte ens realiseras förrän 2030.

Vi bör kraftigt höja ambitionsnivån avseende regionala förband då de kan bli en viktig komponent i totalförsvaret och är kostnadseffektiva, således ger ”pang för pengarna”. Min artikel kan också läsas tillsammans med Jacob Fritzons artikel kring regionalförsvar (https://kkrva.se/regionalforsvar) som i mycket är överlappande med min argumentation.

Bakgrund

Redan i Försvarsmaktens Perspektivstudie från 2018 nämns behov av så kallade MR(Militärregion)-skyttebataljoner. I Försvars­beredningens Värnkraft vidareförs detta koncept som då benämns Lokalförsvarsbataljoner där man fastställer att det bör upprättas en bataljon i varje Militärregion samt en bataljon på Gotland under perioden 2021-2025. Uppgiften i Värnkraft anges till att ”försvara, skydda och bevaka viktiga områden och objekt”. Produktionen av lokalförsvarsbataljonerna vill man ska genomföras i ett nytt utbildningsspår som skiljer sig från övrig förbandsproduktion, men där rekryteringen ska ske från den årliga kullen av värnpliktiga.

Parallellt med detta fastställer Värnkraft att säkerhetsförband i plutons- eller kompanis storlek ska organiseras i varje Militärregion samt på Gotland under samma period.

I Försvarsmaktens svar på Värnkraft från oktober 2019 flyttar man produktionen av dessa förband från perioden 2021-2025 och anger att man först mot 2030 kan ha dessa bataljoner redo. Dessutom att av säkerhetsförband ska det enbart finnas en pluton i varje Militärregion.

Detta ska ses med bakgrund av att den s k gråzonen är den mest troliga konfliktnivån som följs av snabba och fokuserade angrepp på strategiska platser i Sverige.

Ambitionsnivå och förmåga

Ambitionsnivån måste sättas mot den typ av relevanta konfliktscenarier som Sverige mest troligt kan hamna i. Att försvara och bevaka områden och objekt i de bakre områdena vid en konflikt är föga realistiskt om volymen utgörs av en bataljon per Militärregion. Ett förband som ska skydda andras uppmarsch kan inte rimligen vara pliktade förband som själv ska mobiliseras på samma sätt som övriga.

Förbandsproduktionen

Varför upprätta ett helt nytt utbildningsspår som inte är beprövat? Vilka officerare eller värnpliktiga skulle vara attraherade av att genomföra 9 månaders utbildning med en förmåga som kanske inte ens når över redan befintliga Hemvärnsförband? Det är inte effektivt användande av skattemedel.

Tidplanen

Att vi skulle ha regionala bataljoner och säkerhetsförband eventuellt klara först om 10 år duger inte. Vi måste snarast möjligt få dessa förband på plats. Varje Militärregion måste ha denna resurs tillgänglig samordnat med den uppbyggnad som nu sker regionalt av övriga regionala totalförsvarsförmågor.

Lösningen – Regionala Insatsbataljoner initierade innan slutet 2023

Försvarsmakten och Försvarsberedningen är överens om att de mest sannolika scenarier som Sverige kan utsättas för är kopplade till olika variationer av gråzons-scenarier som kan övergå till  överraskningsanfall mot ett antal geografiskt avgränsade områden.

Regionala förband som både kan verka i gråzonen men också möta initiala luftlandsättningar eller amfibieoperationer är en avgörande komponent i den samlade försvarsförmågan. Således en förbandstyp som kan verka tillsammans med andra regionala funktioner inom totalförsvaret för att möta icke-linjära hybridhot.

Tänk om kring produktionen

Idag finns tusentals före detta värnpliktiga liksom heltids- eller deltidsanställda soldater (GSS K/T) mellan 25-38 år Många av dessa har erfarenhet från skarpa konflikter. Att rekrytera/krigsplacera denna kompetenta reserv är ett bra sätt att skapa den personella grunden för dessa förband.

Försvarsmakten anger att man ska omsätta nuvarande brigader vart 10:e år och då erbjuda denna personal plats i Hemvärnet. Författaren till denna artikel hävdar att de bästa soldaterna inom fältförbanden efter 10 år istället får en fortsatt krigsplacering i de regionala bataljonerna som tidvis anställda och övriga erbjudas plats i Hemvärnet.

På detta sätt finns det begränsad nyproduktionskostnad för detta förband och de kostnader man har haft för att producera och vidmakthålla förmågan i de övriga förbanden hämtar man hem under minst ytterligare 10-15 år.

Tänk om kring förmågan

Med den låga kvantitet som Försvaret kommer ha också efter 15-20 år så måste varje förband vara en avgörande komponent i den totala försvarsförmågan. Därför föreslås att regionala bataljoners uppgifter ska ha fokus på att genomföra insatser i gråzonen tillsammans med andra delar av totalförsvaret samt när konflikten blir ”öppen” kunna möta luftlandsättningar, förhindra att brohuvuden upprättas samt fördröja och aktivt störa en fiende som etablerat sig inom regionen.

Bataljonen bör innehålla minst 3 skyttekompanier med förmåga att möta en initial luftlandsättning, amfibieoperation, urban strid och strid i avgränsande terrängavsnitt med fokus på fördröjning.

Till detta krävs ett reducerat säkerhetskompani så att man inte bara kan agera mot subversiv verksamhet utan även ha resurserna för att genomföra eskorter och liknande säkerhetsrelaterad verksamhet. En pluton är för lite.

I bataljonen bör också en ny förmåga. En jägarskvadron med uppgift att bedriva underrättelseinhämtning i regionen, förstärka skyttekompanierna vid avgörande stridssituationer samt för strid på djupet mot fiendens lednings- och logistikfunktioner.

Förmåga till bekämpning av stridsfordon med granatgevär, understöd med granatkastare samt ett buret luftvärnssystem är angelägna resurser. Användning av mindre drönare kommer att vara viktigt för att bataljonen ska kunna maximera sina insatser inom regionen.

Fordon bör matchas med den upphandling FMV har kring Light Multi-Purpose Vehicles (LMPV). Det finns även stora fördelar med att i många scenarier nyttja civila bilar.

Förbandstypen bör inte vara kopplat till politiska mobiliseringsbeslut som gör att förbandet inte kan verka när det behövs d vs tidigt i en konflikt. Personalen bör i huvuddel vara tidvis anställd med beredskapskontrakt så att cheferna för Militärregionerna har mandat att avgöra när och hur bataljonen ska kallas in. Här bör man kunna ta erfarenhet av hur beredskapspolisen tidigare fungerade.

Styrkan, därest lokalrekrytering tillämpas, är att soldaterna lever och verkar i regionen vilket gör att bataljonen därmed får större möjlighet att verka i ett totalförsvarskoncept som särskilt i en gråzon kan kräva fler kompetenser än direkt militära.

Mot en icke-linjär motståndare är det författarens starka övertygelse, efter 8 år i ett tidvis anställt förband, att kombinationen militär kompetens och en civil dito en stor tillgång i denna typ av scenarier.

Dags att agera

Genomförs ovanstående så kommer vi att väsentligt öka antalet gripbara förband tidigt i en konflikt utöver de resurser som vi disponerar idag. Under ett senare skede innebär också en bataljon med skisserad förmåga att övriga fältförband är friare att agera och kraftsamla där de behövs.

Ovanstående är ett förslag som ökar vår totalförsvarsförmåga och nyttjar resurserna på ett bättre sätt än det befintliga förslaget. Och det kan börja initieras redan under 2021.

En lågt hängande frukt som både politiker och Högkvarteret snabbt borde plocka

Författaren är försvarsdebattör (s) samt tidvis anställt gruppbefäl på K3 i Karlsborg.

Året 2020 börjar med att USA:s president utmanar Iran på ett sätt som både strider mot folkrätten och kan leda till krig. I detta läge blir medlemskapet i NATO av de flesta länderna i Europa en belastning för dem. Är ett gemensamt EU-försvar en utväg, och bör Sverige ställa sig utanför?

En råare syn på mellanstatliga relationer

Detta skrivs två dagar efter att ett mord på befälhavaren för Irans tidigare irreguljära elitförband Quds utfördes på order av USA:s president Donald Trump. Händelsen är en utmärkt illustration till den nya riktlinje för amerikansk utrikespolitik som följs av Trump´s administration och som säger att USA i kraft av sin stormaktsstatus bör sätta sig över folkrättens regler, när det skulle strida mot något väsentligt intresse för landet att följa dem (Kiesow, Ingolf: ”Kinas och USA:s angrepp på folkrätten”, KKrVAHT, 2 häftet, 2019, s17-34).

Det enda övriga land som ibland erkänner att man följer samma riktlinje för egen del är Kina. Å ena sidan brukar visserligen Kina som stöd för sin inställning argumentera att omstridda folkrättsregler tillkom utan Kinas medverkan. Å andra sidan bryter man öppet mot folkrätten i Sydkinesiska havet, och i FN kräver Kina omtolkning av reglerna om mänskliga rättigheter så att de inte ger individen ovillkorliga rättigheter mot den egna staten. Ryssland ljuger för sin del ogenerat om sina folkrättsbrott i Syrien i stället för att erkänna att man också ställer sig över folkrättens regler vid behov. Dessa avsteg av stormakterna från folkrättens regler utgör en minskad trygghet för småstater som Sverige.

Iran utlovar en kännbar vedergällning för mordet på generalen, och risken för ett nytt krig har blivit överhängande, särskilt som Trump har utlovat flygattacker mot 52 mål i Iran om hämnden verkställs. Trump säger att han bl a kommer att rikta anfallen mot kulturella skatter och göra dem oproportionerligt omfattande. Allt detta strider mot folkrättskonventioner, som USA både har skrivit under och ratificerat. Han uttrycker redan från början en avsikt att sätta sig över folkrättens regler utan att ens motivera varför.

Europa riskerar att redan från början bli indraget i konflikten genom att artikel 5 i NATO-fördraget säger att en attack på en eller flera av medlemmarna i Europa eller Nordamerika skall betraktas som ett angrepp på alla. Risken för utbredning av konflikten är också avsevärd genom att både Ryssland och Kina står på Irans sida i ett flertal konflikter i Mellanöstern. Sverige är visserligen inte medlem av Nato, men kom att – åtminstone med icke-stridande förband – bli indraget på NATO-sidan i såväl Korea-kriget, Kuwait-kriget och i Afghanistan och har fortfarande trupper kvar i Irak, där mordet på den iranske generalen ägde rum.

Andra konflikter än i Mellanöstern

I ett sådant läge tenderar all uppmärksamhet – naturligt nog – att ägnas åt konfliktriskerna i Europas närhet, vilket idag innebär Mellanöstern. Det gör att man tenderar att också förbise det faktum att USA löper risk att hamna i väpnade konflikter på andra håll i världen, där Europa kan bli indraget. I dagsläget gäller detta till exempel Sydkinesiska havet. Där tog  Kina i december 2019 i bruk sitt andra nya hangarfartyg och gav det i uppdrag att mota bort amerikanska örlogsfartyg, som på gällande instruktioner från Washington fortsätter att patrullera i vatten i Sydkinesiska havet, som Kina gör anspråk på att äga – i strid med folkrätten. Både brittiska och franska örlogsfartyg bistår USA i denna patrullering.

I Taiwan äger allmänna val rum den 11 januari 2020, och händelserna i Hong Kong har gjort att de anti-kinesiska stämningarna i Taiwan har vuxit i styrka. Oförsiktiga ordval kan leda till att Kina verkställer sina hotelser om att använda vapen för att återförena Taiwan med Kina. Eftersom det finns lagar i USA om att ge ”allt det stöd som krävs” för att Taiwan skall kunna bevara sin självständighet är risken för en storkonflikt mera påtaglig än vanligt.

I Nordkorea hotar landets ledare Kim Jong Un med nya strategiska vapen med anledning av att Trump enligt hans mening inte har levt upp till sina förpliktelser i förhandlingarna om en normalisering av förbindelserna. Med tanke på Trump´s väldokumenterade brist på återhållsamhet och Nordkoreas likaså väldokumenterade prestigekänslighet finns en konfliktrisk även på Korea-halvön.

Världen på väg att delas upp i intressesfärer

Kina och Ryssland har funnit sina säkerhetspolitiska intressen sammanfalla under trycket av den internationella händelseutvecklingen. Det rysk-kinesiska samarbetet kommer inte plötsligt. Ryssland och Kina har flera grundläggande gemensamma intressen. För det första har de mellan sig världens längsta landgräns mellan två stater. För det andra delar man en motvilja mot USA:s och övriga västländers dominans i världspolitiken. För det tredje har båda länderna expansionistiska ambitioner.

Som en illustration till den höga graden av samordning kan nämnas att de båda presidenterna  har haft över 20 toppmöten sedan Xi Jinping tillträdde sitt ämbete som Kinas president. Genom sina expansionssträvanden kommer båda länderna i motsatsställning till grannar, som vill bevara status quo och som stöds av USA. Det militära samarbetet mellan Kina och Ryssland inskränker sig inte till marina samövningar i Medelhavet, Kaspiska havet och Sydkinesiska havet. Det omfattar också samövningar till lands och i luften ”för att bekämpa terrorism” och omfattar även gemensam utveckling av nya vapen.

Kapprustning på väg

Båda länderna bedriver en upprustning, som främst riktar sig mot USA. För Rysslands del begränsas den huvudsakligen till utveckling av nya kärnvapen, eftersom den ryska ekonomien sätter ganska snäva gränser för vapenutveckling. Kina har å andra sidan i kraft av sin ekonomiska styrka haft möjlighet till utveckling av nya vapen, som främst fokuserar på offensiva vapensystem, såsom hypersoniska kärnvapenbärande ”glidarmissiler”, som kan tränga igenom USA:s missilförsvar, nya hangarfartyg (ett tredje har enligt uppgift redan börjat byggas), kärnvapenbärande strategiska ubåtar, världens största amfibieflygplan, lufttankningsflygplan, landstigningsfartyg och svärmar av AI-kontrollerade beväpnade drönare. Tonen i kinesiska uttalanden blir alltmera självsäker och samtidigt mera hotfull.

Kapprustning har, precis som under Ronald Reagan´s dagar, en ekonomisk sida. Denna gång talar siffrorna emellertid inte till USA:s fördel, vare sig på kort eller lång sikt. Sovjetunionen upplöstes delvis på grund av att man inte mäktade med de dyrbara satsningarna på nukleär kapprustning. Idag ger Kinas ekonomiska tillväxt varje år  mera tillskott i form av BNP-tillväxt än motsvarande tillskott i USA:s BNP, som växer i en långsammare takt. Inget talar idag för en hastig ökning av USA:s ekonomiska tillväxt eller någon stor minskning av Kinas ekonomiska tillväxt.

Att Kina utvecklas i riktning mot en alltmera auktoritär stat med territoriella ambitioner och krav på att ”leda” hela den eurasiska kontinenten har inte kommit plötsligt. Det har inte skapats som en motreaktion mot USA:s handels-och försvarspolitik under Donald Trump och inte av att han startat ett handelskrig med Kina. Det började redan under Hu Jintaos tid som ledare för den kinesiska nationen att märkas en åtstramning av yttrandefriheten och en reaktion mot utländskt inflytande och minskande benägenhet att uppfylla de löften man hade avgivit för att Kina skulle få ansluta sig till världshandelsorganisationen WTO.

Då hade Västvärlden tagit emot Kina med öppna armar i förhoppning om att öppnandet av den kinesiska marknaden för omvärlden och deltagande i världshandeln skulle leda till en demokratisering av det kinesiska samhället. Nu var det tydligt att utvecklingen i stället började gå åt det andra hållet. När Xi Jinping trädde till makten i Kina 2012 blev det tydligt att Kina ville återgå till sin historiska position som ett auktoritärt styrt ”Mittens rike” med inflytande över hela den eurasiska kontinenten.

Den 19:e partikongressen i oktober 2017 blev en milstolpe. Xi Jinping avslöjade då sina storstilade ambitioner för landet. Av de dokument som presenterades i samband med den 19:e nationalkongressen med Kinas kommunistiska parti framgår bl  a att Xi Jingping ensam får makt över alla delar av partiet – och därmed landet – på ett sätt som inte beviljats någon annan ledare sedan Mao Tsetungs dagar, att Xi Jingping fortsätter att vara landets ledare och att hans teser om hur Kina skall styras upphöjs till en del av partiets konstitution.  Kina skall ”inleda en ny epok och återta sin plats i centrum” och spela en ledande roll i världen. Sedan dess har Kina arbetat vidare med denna målsättning, och inget tyder på att den har blivit ifrågasatt på allvar inom Kina.

Uppvägs risken att dras in i USA:s konflikter av den trygghet som NATO ger?

Man kan ifrågasätta om man i Europa bör väga in kostnaderna för att dras in i USA:s många konflikter i Asien och Mellanöstern med samma vikt som tidigare. Är det för medlemmarna av NATO en riktig kostnads- och intäktsanalys att fortsätta att genom sitt medlemskap förlita sig på USA:s stöd i händelse av angrepp från Ryssland? Gäller det också, när USA inte längre tycks ha råd med att öka sin militära förmåga i Europa, trots ett växande hot från Ryssland mot de små länderna i öster? USA förväntar sig å andra sidan stöd av Europa i sina utrikespolitiska utspel, som ibland innehåller allvarliga folkrättsbrott.  Europa har ju inte egna väsentliga strategiska intressen i Asien, och är det då rimligt att ta risken att dras in i konflikter i Asien, när Donald Trump antyder att stöd inte automatiskt kan påräknas av länder i Europa, som inte har bidragit tillräckligt till NATO:s samlade förmåga? Sådana farhågor diskuteras sällan öppet, eftersom man inte vill yppa tvivel om NATO:s värde, men de oroar många inom EU och NATO.

Kan EU stå på egna ben?

I en ledarartikel den 1 januari 2020 skriver Financial Times att EU behöver ”lära sig maktens språk.” Budskapet är att ”strategisk autonomi” är en värdig målsättning för EU, men inte på bekostnad av alliansen med USA. 2016 års beslut av EU om att ge ny kraft åt EU:s yttre säkerhet och försvar innehåller en genomförandeplan för säkerhet och försvar och kräver snabba åtgärder för att öka samarbetet mellan EU och NATO. Idag är det ändå svårt att se att särskilt mycket har hänt i den vägen.

Visserligen lovar EU-kommissionens nya president Ursula von der Leyen att leda ”en geopolitisk exekutivkommitté, som inte är rädd för att driva EU:s intressen på ett lika hårdhänt sätt som Kina, Ryssland och USA. EU:s utrikespolitiska chef Josep Borrel säger också att EU ”måste lära sig att tala maktspråk”, men innebörden i önskan om autonomi har olika innebörd, menar Financial Times.

Enligt Frankrikes president Emanuel Macron betyder det ökat oberoende av Washington, som han kallar ”hjärndött”. Tyskland däremot har ett inbyggt motstånd mot en mera kraftfull attityd till försvars- och utrikespolitik, även om utmaningen från Kina gör att Tyskland överlägger med Frankrike om att skapa ett ”Europeiskt säkerhetsråd”, vilket Financial Times´redaktion rekommenderar att Storbritannien skall ansluta sig till efter fullbordat Brexit. Ändå varnar tidningens redaktion för att det kommer att dröja många år innan några åtgärder hinner att ge resultat i form av ökad försvarsförmåga och äkta strategisk autonomi på grund av trögheten i medlemsländernas budgetarbete. Därför varnar Financial Times i sin nyårsledare EU för att lämna det transatlantiska samarbetet så länge det inte finns något trovärdigt europeiskt alternativ.

Sverige riskerar att bli musen som röt

Här bör observeras att Sverige varken är medlem av NATO eller har varit berett att medverka i skapandet av ett gemensamt EU-försvar. Det parti som enligt väljarbarometrarna för närvarande skulle få flest röster i ett val, d v s Sverigedemokraterna, är motståndare till tanken på en Europaarmé och vill även se en folkomröstning om att lämna EU. Samtidigt talar moderatledaren Ulf Kristersson om att Sverige måste visa en hårdare attityd mot Kinas försök att påverka opinionen och vidta åtgärder för att möta den kinesiska ambassadens hot mot vår handel med Kina. Det skulle i betänklig grad komma att påminna om musen som röt – om Sverige i framtiden skulle fortsätta att stå utanför både NATO och ett europeiskt försvar.

EU:s före detta handelskommissionär Cecilia Malmström formulerar problemet

Inför avslutandet av sitt uppdrag som EU:s handelskommissionär skrev Cecilia Malmström en artikel i Aftonbladet, där hon uttryckte en annan åsikt om USA, inte så att EU borde koppla loss från USA, men väl att USA:s och EU:s intressen inte längre tycks lika tätt sammanflätade som förr. …….”Europeiskt stål och aluminium beläggs med amerikanska importtullar, eftersom de anses underminera amerikansk nationell säkerhet”. Att Kina nu utmanar både USA och EU anser hon vara anledning till huvudbry, särskilt som vi i Europa har förlorat det tekniska ledarskapet till Kina och USA. ”Vi är en stark global aktör inom handel, men fragmenterade i vår samlade utrikespolitik.” Den tiden är förbi, då ”ett allierat demokratiskt och marknadsekonomiskt Västeuropa utgjorde en militär, kulturell och ekonomisk buffertzon mellan Atlanten och det sovjetiska imperiet….I den värld där makt går före rätt, klarar vi oss mindre bra…EU står nu inför uppgiften att fokusera på relationerna med resten av världen, och orientera sig i en multipolär ordning samtidigt som vi dras med interna spänningar.” Cecilia Malmström frågar hur vi kan hålla fast vid de principer som gjort vår kontinent relativt fri och rik.

Vi står redan inför problemet

För svensk del har detta dilemma aktualiserats av att Kina kidnappade en svensk medborgare, som var på semester i Thailand och den kinesiska ambassadens hotfulla uppträdande mot personer och organisationer i Sverige, som har verkat för hans frigivande. En årlig konsultation om handelsfrågor har redan ställts in av Kina, uppenbarligen som en första bestraffning av Sverige. Det ger oss en försmak av hur en framtid med Kina som ledare för den eurasiska kontinenten med rysk hjälp skulle te sig. Den försmaken bör vara anledning till att ta Cecilia Malmströms avskedsord på stort allvar.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Senaste numret av ”Vårt Försvar” (nr 4/2019) ägnar stort utrymme åt ”Folkförankring” med bidrag från flera författare, bl a Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow. Den röda tråden är att samhället skall förstå och biträda behovet av ett motståndskraftigt totalförsvar, berett tillskjuta resurser samt slutligen stå fast i prövningens stund. Folkförankringstanken har under lång tid varit en portalparagraf i svensk säkerhets- och försvarspolitik. Lätt att förstå och ta till sig.

En central fråga är vad händer med folkförankringen när kriget är här? En fråga om trovärdighet och ansvar.

I nämnda nummer av Vårt Försvar berörs främst betydelsen av att de civila delarna av totalförsvaret kan ”leverera” för att folkförankringstanken ska bli relevant. En rimlig fokusering på det område inom totalförsvaret som måste byggas upp från grunden. Eftersom vi avvecklat det civila totalförsvaret efter sekelskiftet kommer det att ta tid att åter komma upp till rimlig nivå. Trots att alla är överens om den civila delens av totalförsvaret betydelse för alla samhällsfunktioner vid kris och krig, inklusive försvarsmaktens, går återuppbyggnaden otillåtet långsamt. När regering och riksdag tydligen inte kan leverera – kommer alla vackra ord om folkförankring bara att stanna vid retoriska dimmor?

För de militära delarna av totalförsvaret – Försvarsmakten (FM) – ägnas numret främst åt övningar och kommunikation. En rimlig utgångspunkt för en organisation som finns och är aktiv och inte som de civila delarna vilka måste återskapas. Nu finns det tyvärr moln på himlen även för FM – Försvarsberedningens rapport Motståndskraft innebär främst en volymökning, med bara begränsade kvalitativa satsningar på de stridande förbanden. Tyvärr talar dessutom mycket för att de ekonomiska satsningarna som förespråkats kommer att naggas i kanten – vi kommer alltså att ånyo upprepa decennier av bristavvägning i stället för utveckling. De begränsade kvalitativa satsningarna blir då ännu mindre i spåren av att personal och infrastruktur tar en större andel av kakan. Avståndet till vad vi behöver för att kunna möta en modernt utrustad angripare kommer att öka.

Totalförsvar och folkförankring kan jämställas med övriga nationella kärnverksamheter som alla bygger på att det finns en folklig acceptans för hur de organiseras och utförs – bl a lag och ordning, hälsovård, äldrevård och infrastruktur. Till skillnad från Totalförsvar är dessa kärnverksamheter i ”skarp verksamhet dygnet runt” och bedöms således dagligen. Laglösheten på gator och torg, stängda vårdavdelningar, äldre som vägras adekvat omsorg och återkommande tågförseningar innebär antagligen var för sig, att det finns starka frågetecken kring ”folkförankring” inom dessa kärnverksamheter.

En rimlig utgångspunkt vid bedömning av Totalförsvaret folkförankring bör vara hur man klarar krigsuppgiften – en inte helt lätt uppgift. KKRVA har i sin studie ”Krigsvetenskapen i 21:a århundrandet” ingående visat vilka krav som måste vara uppfyllda för att Moskva ska uppfatta vårt totalförsvar som relevant och svårbekämpat, d v s krigsavhållande. Försvarsberedningen har i princip kopierat Akademiens förslag avseende de civila delarna av Totalförsvaret men inte velat ta till sig Akademiens förslag till nödvändiga satsningar när det gäller det militära försvaret. Det är beklagligt att ohörsamheten kring vad soldaten, sjömannen och officeren behöver för att kunna lösa sina uppgifter inte beaktats. En fråga som beslutsfattarna kan leva med i fred men som i stridssituationer snabbt kommer att erodera ”Folkförankringen” när motgångarna kommer och förlustsiffrorna blir höga.

Man kan möjligen ana i artikeln om Militärstrategisk kommunikation i nämnt nummer av Vårt Försvar att man kan ”prata upp” vår krigsavhållande tröskeleffekt och därmed folkförankringen? – jag rekommenderar att man talar klartext om förmågor och behov. Utvecklingen inom sociala media kan locka till utspel och ”oneliners” för att påverka det folkliga stödet, men slår tillbaka snabbt och brutalt när något går snett. De med någon insikt i FM´s vittomfattande verksamhet vet att det finns brister. Våga vara lika tydlig med det som är dåligt som det som är bra.

Folkförankring är en nödvändighet för i princip alla samhällsfunktioner – till skillnad från övriga blir bedömningsgrunderna för Totalförsvaret olika i fred och i krig. I fredstid väger närvaro och volym tungt, i krig framgång på slagfältet och för ett land som Sverige låga förlustsiffror. Det ligger i politikernas händer att frigöra sig från partitaktik, regionalpolitik mm och ta sitt ansvar för att skapa en försvarsmakt med tillräckliga förmågor för att folkförankringen ska kunna bibehållas även om vi blir angripna. Försvarsmaktens ansvar kring ”tillräckliga förmågor” är lika viktigt – här finns fackkompetens om angriparens förmågor. Folkförankringen måste vara trovärdig också i Moskva, det är främst Försvarsmaktens ansvar.

Författaren är viceamiral och f d stf överbefälhavare. Han är hedersledamot av KKrVA och dess förutvarande styresman.

How can I possibly put a new idea into your heads, if I do not first remove your delusions? – Robert Heinlein, 1967

Stefan Emanuelsson har i grunden missförstått den roll som UKÄ har i den akademiska världen. UKÄ är inget hinder för hur Försvarsmakten och Försvarshögskolan väljer att bedriva utbildning, utan är en kontrollfunktion för att tillse att lärandemålen uppnår tillräcklig hög kvalité. För att ha en ärlig debatt om hur kadetter utbildas måste vi ha en gemensam förståelse för vilken roll UKÄ respektive FHS spelar för Officersutbildningen.

I sitt inlägg “Akademiseringen av officersutbildningen – en möjlig effektsänkare”, skriver Stefan Emanuelsson  att den svenska krigskonsten ”riskerar att bli lidande till förmån för nästa akademiska examinationsnivå… Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har tidigare kritiserat FHS avseende att officersutbildningarna hållit för låg akademisk nivå. Vad i officersutvecklingen och indirekt den svenska krigskonsten får stå tillbaka för att få UKÄ:s gunst avseende officersutbildningarna?”^[1]

Insinuationen, att den akademiska utbildningen vid FHS underminerar svenskt krigskonst, är en allvarlig anklagelse. Trots att Marcus Dansarie i sin replik till Emanuelsson påvisat flera brister i inlägget^[2], känner även jag mig tvungen att svara. Då Dansarie gått igenom hela Emanuelssons inlägg kommer jag istället ayy fokusera på citatet ovan, och beskriva varför idén att ”officersutvecklingen och indirekt den svenska krigskonsten får stå tillbaka för att få UKÄ:s gunst”, är direkt felaktig.

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) är en granskande myndighet^[3], och dess roll är att kontrollera att läromålen som universiteten själv sätter uppfylls. UKÄ granskar inte på vilket sätt utbildningen genomförs. Att skylla upplevd bristande kvalité på Officersprogrammet (OP) på UKÄ är således ett argument som saknar grund.

Efter en granskning av OP 2014 fattade Universitetskanslersämbetet (UKÄ) beslut om att utbildningen som leder till officersexamen ansågs hålla bristande kvalitet. Försvarshögskolan (FHS) fick ett år på sig att inkomma med en redogörelse över vilka åtgärder som skolan vidtagit. Dåvarande rektor Romulo Enmark tillsatte i mitten av november 2014 en arbetsgrupp, (AG åtgärdsplan OP) för att ta fram åtgärdsförslag samt en åtgärdsredovisning till UKÄ i syfte att utbildningen skulle erhålla omdömet hög kvalitet vid UKÄ:s uppföljning. Jag, som ensam studeranderepresentant, satt med i AG, och har därför direkt insyn i kritiken från UKÄ, samt de åtgärder som FHS har vidtagit sedan dess.

En betydande del av detta inlägg är hämtat från den rapport som AG framställde och låg till grund för FHS svar till UKÄ.

Vad UKÄ fann vid granskningen

I sin granskning fann UKÄ att tre lärandemål för Officersprogrammet (OP) innehöll bristande kvalitet:

1. För officersexamen ska studenten visa kunskap om områdets vetenskapliga grund och dess beprövade erfarenhet och kännedom om aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete samt kunskap om sambandet mellan vetenskap och beprövad erfarenhet och sambandets betydelse för yrkesutövningen.
2. För officersexamen ska studenten visa förmåga att kritiskt och systematiskt granska, bedöma och använda relevant information.
3. För officersexamen ska studenten visa förmåga att i såväl nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt redogöra för och diskutera information, problem och lösningar med olika grupper.

Av dessa brister framgick även preciserad kritik, bland annat:

1.1. Alltför stor variation och brister i (ibland avsaknad av) metodredovisning i de studerandes självständiga arbeten

1.3. Alltför stor variation och brister avseende kunskaper om sambandet mellan vetenskap och beprövad erfarenhet och sambandets betydelse för yrkesutövningen

2.1. Alltför stor variation och brister i användning av källmaterial, inklusive diskussion om validitet och reliabilitet

2.2. Alltför stor variation och brister i kritisk reflektion, vilket sammantaget med 2.1 vittnar om brister i kunskaper om teori, metod och analysverktyg

3.2 Alltför stor variation och brister i språkbruk, inkl. förmåga att argumentera sakligt

Åtgärder vidtagna av FHS och OP

Dessa är allvarliga brister, och på vilket sätt att åtgärda bristerna skulle påverka den svenska krigskonsten i negativ riktning är för mig oklart. Det UKÄ påvisade var snarare att OP måste bli bättre, och höja kadetters kunskapsnivåer avseende bland annat ”vetenskap och beprövad erfarenhet och sambandets betydelse för yrkesutövningen” samt förmågan att argumentera sakligt. Huruvida dessa kunskaper är viktiga för officerare får varje individ själv bedöma. Jag vet var jag står.

AG analyserade kritiken från UKÄ, och kunde konstatera att kritiken var både rättvis och rättvisande. AG kunde bland annat konstatera att det saknades en tydlig progression i utbildningen som ledde upp till ett självständigt arbete i termin sex; att inom den krigsvetenskapliga profilen var endast två kurser av 14 på CFU som leddes av vetenskapligt skolad personal (2014); och att kadetter inte hade tillgång till akademiska databaser som exempelvis JSTOR.

Ser vi till hur OP genomförs idag, jämfört med för endast ett par år tidigare, kan det konstateras att ett antal av AG förslag har genomförts, och lett till en förbättrad utbildning för kadetter vid FHS. Det finns idag en tydlig progression från grundkurser, till fortsättningskurser, till påbyggnadskurser^[4]; antalet databaser, inklusive JSTOR, har ökat; FHS kan nu bedriva forskningsutbildning^[5] och därigenom öka antalet akademiskt skolad personal, samt öka kunskapen om krigsvetenskap och officersprofessionen.

Slutsatser

Detta korta svar ville belysa och visa varför UKÄ inte är en belastning för Försvarshögskolan och Försvarsmakten, snarare tvärtom. UKÄ är inte en bromskloss, och svensk krigskonst lever inte på nåder av myndigheten. UKÄ tillser att den akademiska utbildning som kadetter får håller högsta möjliga nivå, myndighetens ansvar är att granska ”kvaliteten i högre utbildning och lärosätenas system för kvalitetssäkring av högre utbildning och forskning”^[6]. Hur den bedrivs lägger sig inte UKÄ i. Det finns såldes utmärkta möjligheter för Försvarsmakten att tillsammans med Försvarshögskolan utforma hur Officersprogrammet drivs och vilka lärandemål som skall uppfyllas för examen.

Frågan om huruvida Officersutbildningen i sig skall vara akademisk, är en helt annan diskussion. En typ av icke-akademisk officersutbildning genomförs redan av Försvarsmakten, och förser Försvarsmakten med specialistofficerare. Det kan dock konstateras att vid West Point i USA erhåller blivande taktiska officerare en kandidatexamen^[7], i Tyskland en masterexamen^[8], och i Storbritannien hade ca 80 % av alla antagna till RMS Sandhurst 2017 en kandidatexamen^[9]. Att tro att Sveriges befolkning och värnpliktiga är så unika, eller svensk krigskonst så speciell, att vi kan helt gå vår egen väg, framstår därför som naivt.

Dansarie, i sin replik till Emanuelsson, gör en viktig poäng när han redovisar vad högskolelagen faktiskt säger – nämligen att ”utbildning på grundnivå ska utveckla studenternas förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar, förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, och beredskap att möta förändringar i arbetslivet.”^[10]

Det är exakt det OP skall göra, och att kritisera FHS och UKÄ för att hålla tillbaka svensk krigskonst framstår förhoppningsvis, efter denna replik, som direkt felaktig.

Det Försvarshögskolan och Försvarsmakten kan göra, är att tillse att den utbildning kadetter erhåller håller högsta möjliga nivå. De åtgärder som har genomförts sedan 2015 vid FHS efter UKÄs granskning, är en bra bit på vägen.

Författaren är Officer vid Ledningsregementet.

Noter

[1] Emanuelsson, S., 2019, https://kkrva.se/akademisering-av-officersutbildningen-en-mojlig-effektsankare (hämtad 2019-12-28)

[2] Dansarie, M., 2019, https://kkrva.se/replik-pa-akademiseringen-av-officersutbildningen-en-mojlig-effektsankare/ (hämtad 2019-12-28)

[3] Universitetskanslersämbetet, 2019, https://www.uka.se/om-oss/var-verksamhet.html (hämtad 2019-12-28)

[4]Försvarshögskolan, 2019, https://www.fhs.se/studentportalen/studera/mina-studier/kursplan-och-kurslitteratur/utbildnings–och-kursplaner-officersprogrammet-19-22.html (hämtad 2019-12-28)

[5] Ibid, 2019, https://www.fhs.se/forskning/forskarutbildning.html (Hämtad 2019-12-28)

[6] Universitetskanslersämbetet, 2019, https://www.uka.se/om-oss/var-verksamhet.html (hämtad 2019-12-28)

[7] West Point Military Academcy, 2019, https://www.westpoint.edu/academic_pillar, (hämtad 2019-12-28)

[8] Bundeswehr, Laufbahn der Offiziere, https://www.bundeswehrentdecken.de/soldatenberuf/zeitsoldaten/offizier (hämtad 2019-12-28).

[9] Turner, C., 2017, https://www.telegraph.co.uk/education/2017/08/14/army-chief-reveals-plans-entice-school-leavers-sandhurst-offering/ (hämtad 2019-12-28).

[10] Högskolelagen, 1 kap, 8 § 2 st, https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/hogskolelag-19921434_sfs-1992-1434 (Hämtad 2019-12-28)

Robert Dalsjö beskrev i KKrVA:s Handlingar och Tidskrift nr 3/2019 det glesa slagfältets problematik, och hur det ställer andra krav på både truppförbandens uppsättning och på deras materiel. I korthet kan man sammanfatta teserna som att det glesa slagfältet ger rum för fiendens mindre förband att manövrera fritt i de luckor som uppstår då de egna manöverförbanden är för få till antalet för att kunna skapa en sammanhängande frontlinje. Det leder i sin tur till att det ställs ökade krav på spanings- och eldledningsresurser samt ett fokus på vapensystem med lång räckvidd, både hos Flygvapnet och hos Arméns resurser för indirekt eldgivning, för att undvika långa förflyttningar som till sin natur är både riskabla och tidskrävande (vilket i sin tur ger fienden initiativet).

Det finns många potentiella infallsvinklar, och Dalsjö konstaterar själv i sin artikel att det viktigaste just nu snarare är att få liv i diskussionen än att ha alla svaren färdiga. Det är lätt att hålla med om den punkten, det glesa slagfältet har potential att bli vår tidsålders skyttegravskrig – ett fenomen som går att förutse, men som har så pass långtgående påverkan på kriget att det är svårt att helt ut förutse hur de olika nymodigheternas växelverkan kommer att falla ut. Klart står emellertid att slagfältet i ett modernt krig i Norden inte kommer att påminna överdrivet mycket om andra världskriget, och knappast heller om hur ett tredje världskrig i Fuldagapet skulle sett ut.

För Sveriges del är det glesa slagfältet mer eller mindre givet. Inte ens två starka brigader skapar någon längre frontlinje, och Ryssland saknar i praktiken överskeppningstonnage för att sätta in riktigt stora förband. Luftlandsättningar i inledningsskedet har en viss potential, men också här tar transportkapaciteten snabbt slut om förbanden ska flygas in med sina fordon. I annat fall saknar de den operativa rörlighet som krävs för att fullt ut kunna använda de möjligheter som den svenska militära ”glesbygden” erbjuder. För Finlands del ser situationen något annorlunda ut, och ifall den finska Försvarsmakten hunnit mobilisera så skulle striderna längs med E18 (Helsingfors – St Petersburg) troligen kännetecknas av en relativt hög förbandstäthet och traditionella mekaniserade förband i huvudrollen. Samtidigt är det fritt fram att börja räkna antalet finska manöverförband, och rätt snart inser man att den norra flanken börjar bli gles om det fortfarande ska finnas styrkor kvar att sköta försvaret av frontlinjen norr om Kajana.

Det här är egentligen inget nytt. Under andra världskriget så var ödemarkerna norr om Segozero (fi. Seesjärvi) befästa till varierande grad, något som illustreras av det faktum att både ryska partisaner och finska patruller relativt framgångsrikt passerade genom frontlinjen och in bakom de fientliga linjerna. Parallellerna till ökenkriget 1941–1943 och speciellt den södra flanken är slående, men samtidigt går det inte att blunda för en viktig skillnad mot det moderna glesa slagfält som Dalsjö målar upp: ödemarkerna var glest befolkade för att ingendera sida sökte ett avgörande där, det moderna slagfältet kommer att vara glest också i avgörande områden.

Vän av ordningen vill antagligen i det här skedet påpeka att glesa slagfält knappast kan ses som något revolutionerande – trots allt har krigföring under större delen av historien kännetecknats av arméer som strövat runt, levt av landet, och mött fiender i större omfattning endast i samband med regelrätta slag och belägringar. Det var egentligen först i samband med första världskrigets skyttegravar som en statisk frontlinje över hela spännvidden etablerades, och också i det fallet så gällde det i första hand västfronten och Italien. Östfronten och Mellanöstern medgav fortfarande en större grad av fri rörlighet.

Innebär då den nuvarande utvecklingen där förbanden blir för dyra för att kunna sättas upp i de mängder som en kompakt frontlinje kräver egentligen bara en återgång till det som varit det vanliga sättet att föra krig i århundraden, med fasta frontlinjer som en knappt sekellång anomali? Det är möjligt, men samtidigt ska man notera att t ex. de ryska erfarenheterna från Ukraina verkar ha lett till en större fokus på större och tyngre förband, med t ex återtagandet av divisioner som en fast förbandsnivå, och med lättare enheter som marininfanteri och luftlandsättningstrupper som tillförts fler egna stridsvagnar. Det är också en paradox i att de ryska förband som bäst lämpar sig för självständiga operationer på motståndarens djup också är de som är svårast att ersätta i fall de lider förluster, vilket ökar trycket på att ha säkra försörjningslinjer till hemlandet. Inte ens ett land av Rysslands storlek kan kosta på sig att slänga bort luftlandsatta stridsgrupper om de inte kan räkna med att nå avgörande fördelar.

Men kanske är det moderna glesa slagfältet närmast besläktat med krigföringen under 1800-talets andra hälft? Då ett fåtal spridda förband ska kraftsamlas blir von Moltkes princip om att marschera åtskilt men slå gemensamt (ty. Getrennt marschieren, vereint schlagen) plötsligt aktuell, men nu med den extra krydda som kommer av riskerna att bli bekämpade redan under uppmarschfasen. Det fungerar så klart åt båda hållen: egna förband behöver inte nödvändigtvis befinna sig i samma område som fienden för att kunna delta i striderna. Samtidigt är det skäl att minnas att både de långräckviddiga systemen och deras ammunition är dyra, så relativt begränsade motåtgärder i form av spridning och luftvärn lär kraftigt kunna minska riskerna för en upprepning av Selenopillja. Däremot så kan manöver i sig skapa effekter som vida överstiger de egentliga kinetiska förmågorna ett förband har. Vetskapen om att fientliga förband har initiativet och kan rumstera om mer eller mindre som de vill i ryggen kan lätt ge upphov till en panik som inte står i proportion till den egentliga lägesbilden. Frankrike 1940 är troligen det bästa exemplet, men också t ex Sinai 1967 är exempel där slagkraftiga arméer blivit besegrade av känslan av att ha förlorat snarare än av att ha blivit grundligt slagna på själva slagfältet. En annan intressant fråga är hur kommunikationerna ska skötas? 1860 var svaret telegrafen, 1940 radion. Men kan man lita på radiosändningar på dagens slagfält med ett stort antal system för elektronisk krigföring? Och är det ens önskvärt att ha aktiva sändare i de marscherande förbanden?

Det glesa slagfältets exakta natur och krav förtjänar onekligen noggrannare studier, då glesheten redan vid en ytlig granskning utkristalliseras som en av de övergripande faktorer som förändrats i grunden sedan det senaste högintensiva kriget mellan modernt utrustade stridskrafter. Material till detta kan med fördel hittas i hur tidigare glesa slagfält sett ut, men man ska samtidigt vara försiktig med att dra för långtgående slutsatser baserat på historiska förebilder – vid Königgrätz 1866 drabbade 450 000 man samman på ett slagfält som var 10 km brett och 5 km djupt, vilket är siffror vi knappast lär se återkomma.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com