Sökresultat för ”vila” – Sida 35

Läckor inifrån Försvarsmakten

Att försvarsdebatten är mer levande än någonsin är mycket glädjande. Försvarsfrågor debatteras på alla plan och gemene man är förmodligen mer upplyst om vad som händer inom försvarsområdet nu än vad man varit under det senaste decenniet. I kölvattnet av den för debatten positiva rapporteringen finns tyvärr även negativa delar som inte gynnar en fortsatt seriös försvarsdebatt. Det handlar om läckor inifrån Försvarsmakten.

Om vi börjar på det övergripande planet och de stora frågorna så har påskincidenten som fått benämningen ”ryska påsken” den senaste tiden dominerat rapporteringen runt försvarsfrågor i media. Ryska bombflygplan genomförde under påskhelgen en övning mot mål i Sverige samtidigt som vårt egna flygvapen stod på marken. Varken piloter eller flygplan fanns i beredskap för att gå upp och ”visa svensk flagg” vilket i praktiken innebär att vi tydligt markerar att vi ser er, och vi vet vad ni sysslar med. Nu ska inte inlägget avhandla just den här händelsen ytterligare en gång, utan i stället det faktum att någon har försett Mikael Holmström på SvD med detaljerad information om de ryska flygföretaget som enligt Holmström var riktat mot Sverige. Att uppgifterna härstammar inifrån Försvarsmakten alternativt någon annan myndighet under försvarsdepartementets hatt råder det ingen större tvivel om. Än mer intressant, och än mer känslig blir frågan när Mikael Holmström även påstår sig veta att flygföretaget genomförde anfall mot mål i Sverige. För att känna till sådant krävs det helt andra källor som kan bidra med en högre detaljeringsgrad än vad en enskild luftbevakande radaroperatör i en svensk luftförsvarscentral som följde flygföretaget kan bidraga med (med det inte sagt att det är en sådan som har läckt).

I det enskilda fallet ”ryska påsken” så har myntet två sidor. På ett sätt är det mycket bra för försvarsdebatten och på sikt även för utvecklingen av vår försvarsförmåga att Mikael Holmström blev försedd med dessa uppgifter då det sett i sin helhet har varit positivt då det för många, inkluderat våra styrande politiker, blev en ögonöppnare! Hur många kände till att vi enbart hade jaktberedskap tillgänglig under valda delar av dygnet? Många har i efterhand deklarerat att de levde i tron att Försvarsmakten hade flygplan redo för start dygnet runt, året runt från flera platser i vårt avlånga land. För så står det bland annat på Försvarsmaktens hemsida – fortfarande! Men så var nu alltså inte fallet. Att just dessa uppgifter kom till dagens ljus var positivt för försvarsdebatten då det har lett till större medvetenhet om bristerna i vår försvarsförmåga vilket i sin tur har satt i gång en politisk debatt, och förhoppningsvis även vissa åtgärder. Enligt SvD jagar man nu läckor inom Försvarsmakten.

Den andra sidan av myntet är mindre positivt, och i vissa fall riktigt oroväckande. Om uppgifter om de ryska flygplanens mål är korrekt kan de bara komma från väldigt unika källor. När uppgifter från sådana unika källor läcker ut finns alltid en risk för att inte bara uppgiften röjs, utan även källan. I bästa fall kan man inte använda en sådan källa längre, och i värsta fall så kan det innebära en stor risk för enskilda individer. Av den anledningen kan det således vara oerhört skadligt att läcka uppgifter som dessa.

Försvarsbloggar och sekretessbelagda uppgifter

I anslutning till diskussionen om läckor inifrån Försvarsmakten så finns det tyvärr en villfarelse hos civila med ringa kunskap i ämnet, men även hos viss personal inom Försvarsmakten att försvarsbloggarna skulle vara livsfarliga sekretessläckor. Mycket olyckligt! I själva verket är det givetvis tvärt om, och då tar vi oss friheten att tala för samtliga etablerade försvarsbloggar. Skribenterna på dessa bloggar har genom bred kunskap inom de ämnen som avhandlas mycket god uppfattning av vad som omfattas av sekretess, och vad som är öppna uppgifter. Genom kunskap kan risken för röjande av sekretessbelagd information helt undvikas. När det kommer till händelser som ryska påsken eller liknande så är en grundregel att uppgifterna ska finnas publicerade på annan plats, antingen i media eller via Försvarsmaktens officiella kanaler, innan de över huvud taget kommenteras. Alternativt att det är uppgifter som är kända av en bred massa. Samma principer tillämpas även av kollegan Wiseman.

Sekretessbelagda uppgifter ska heller inte förväxlas med besvärliga uppgifter. Med besvärliga uppgifter menas sådant som kan vara förargligt eller rent av pinsamt. Wiseman har till och med hittat en nu vedertagen klassificering på detta fenomen: PH (Pinsamt Hemligt) en mycket passande benämning. Sådana uppgifter vill givetvis de berörda få så liten spridning på som möjligt och hanterar det som om de vore sekretessbelagda. Några tydliga exempel på sådant som gärna hanteras som PH är den felaktiga hanteringen av en vådaskottsincident och den omtalade ”uppsägningen” via SMS.

Ett sådant förhållningssätt är både oroväckande och kan på sikt även vara skadligt för Försvarsmakten. Det är ofta sådana uppgifter som försvarsbloggarna belyser ur olika perspektiv. Att försöka lägga locket på sådant står i direkt strid mot ÖB:s ledord ÖRA (Öppenhet, Resultat och Ansvar). I stället bör felaktigheter givetvis spridas på bredden i syfte att andra inte ska göra om samma misstag vare sig det handlar om händelser på central nivå, på förbandsnivå eller hos den enskilda individen. Det är bland annat därför Försvarsmakten har olika avvikelsehanteringssystem.

Försvarsbloggar är ett fenomen som i grunden verkar för att belysa viktiga ämnen som inte avhandlas i tidningen Försvarets Forum. Bloggarnas primära syfte är all hålla försvarsdebatten vid liv. Avsikten är aldrig att göra så kallade scoop genom att avslöja sekretessbelagda uppgifter. Låt oss därför slippa höra spekulationer runt detta framöver.

Läcker det verkligen sekretessbelagda uppgifter inifrån Försvarsmakten?

Svaret är nog tyvärr ja. Det finns ett antal exempel på det som inte går att beröra av just sekretesskäl. I vilket syfte man medvetet läcker information är däremot svårare att avgöra. Här finns det sannolikt en hel del ”nyttiga idioter” inom Försvarsmakten som tror att de gör någon (vem är oklart) en tjänst genom att läcka, men även de som enbart vill framstå som viktiga beroende på att de har kunskap som få andra sitter på. De individer som medvetet läcker uppgifter till media eller andra instanser bör ta sig en funderare på vad man egentligen sysslar med och i vilket syfte? I många fall handlar det kanske mer om etik och moral än vad det berör ett brott mot sekretesslagen.

Det finns ett antal färska exempel från närtiden då olika saker publicerats på bloggen Sjätte mannen. Bland annat har det avhandlats uppgifter i samband med ryska påsken där det påståtts att svenska radarstationer skulle blivit utstörda samt andra uppgifter att det svenska signalspaningsfartyget HMS Orion skulle blivit hårt ansatt av ryskt stridsflyg. Huruvida dessa uppgifter är korrekta låter sig vara osagt. Men jag håller det som högst osannolikt. Försvarsmakten har åtminstone dementerat uppgiften om radarstörning.

I det senaste exemplet har någon delgivit bloggägaren information om att det skett regelbundna ryska kränkningar av svenskt vatten.

”…upprepade kränkningar av svenskt territorialvatten öster om Gotland och Gotska Sandön – i närheten av gasledningen Nordstream. Det handlar om kränkande ryska statsfartyg – örlogsfartyg.”

I just det här fallet är bedömningen att det handlar om ren desinformation. Ett sådant upprepat agerande skulle, om det vore korrekt, knappast gått media förbi. Jämför gärna med den här händelsen som redovisades i SvD i augusti 2010.

I de omnämnda fallen bör man inte klandra den som publicerar uppgifterna, i det här fallet bloggen Den sjätte mannen. Man kan ha full förståelse för den frustration som uppstår när man erhåller samma uppgifter från flera olika källor samtidigt som man inte hör någonting om saken från de officiella kanalerna samtidigt som vår politiker likt Per-Albin hävdar att ”vår beredskap är god”. Trovärdigheten för statsapparaten och Försvarsmakten sjunker givietvis när man hör att vårt territorium kränks men inga åtgärder vidtas. Då kan det i vissa fall leda till sådan frustration att man vill att allmänheten ska få veta det man själv vet!

Men budskapet är ändå att vara försiktig med uppgifter som dessa. Låter det för konstigt för att vara sant är det ofta också så. Men den stora frågan är fortfarande vem/vilka som läcker korrekt information och i vilket syfte, men och vilka som sprider desinformation? Runt detta kan man bara spekulera.

Men till dig inom Försvarsmaktens som medvetet läcker sekretessklassad information kan jag bara säga, tänk i genom vad du sysslar med!

Försvarsberedningens tydliga vägval

”De globala utmaningarna och hoten, inklusive situationen i vårt närområde, teknikutvecklingen och den allmänna säkerhetspolitiska utvecklingen, understryker behovet av att fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av Riksdagen 2009.” Svensk försvarspolitik har stått vid en tvåvägskorsning och alla som väntat på upplösningen av vårvinterns försvarspolitiska drama fick nytt syre redan vid rubriken på […]

Rekrytering är nog inte viktigt för Flygvapnet

Försvarsmakten har problem att rekrytera personal. En identifierad anledning är det dåliga intresset för försvarsfrågor vilket i sin tur hänger ihop med felaktigt sätt att informera och kommunicera med intressanta målgrupper.

Flygvapnet har att ta eget ansvar för sin rekrytering och inte lita på de landsomfattande svårbegripliga försvarsmaktskampanjerna vilka mest applåderas inom mediabranschen. Flygvapnet tar inte det ansvaret i tillräcklig stor grad. Färska exempel är den nyss genomförda flygdagen på Hässlö och den om en vecka planerade dito på Säve i Göteborg.
Det åskådare vill se är flygvapnets flygplan både på marken och och i luften. Att gå på en flygdag kan också vara den mycket unge besökarens trigger till att i framtiden välja Flygvapnet.

På Hässlö visades en C-130 Hercules på marken där folk fick titta in. Det var bra. Gripen kom flög en stund och återvände till F 7, landade aldrig, ej heller någon maskin på marken för statisk förevisning. Dessutom inga rekryteringstånd eller utställningar. Veteranflyget från Såtenäs visade dock upp en civil Viggen samt civila SK 60 och Hawker Hunter vilket var bra. Flygvapnets insats var dock inte mycket att skryta med.

Kommande evenemang på Säve har enbart veteranflyget från Såtenäs på plats. en Gripen skall flyga men på marken står, hör och häpna, en plastmodell av Gripen i full skala. Helt underkänt och som en flygofficer på
F 7 uttryckte det: ”Man skäms”. Dessutom lär infoansvarig på Såtenäs sagt att det är ingen idé att satsa på flygdagar då det bara kommer småungar och pensionärer. Med den inställningen lär det inte bli mycket kommunicerat med flygdagsbesökarna och eventuella intresserade.

Försvarsberedningens öden och äventyr – Examen Säkpol (del 5)

Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (m), avslutade nyss pressträffen kring beredningens rapport Vägval i en globaliserad värld. De stora dragen i beredningens slutsatser är att osäkerheten har ökat, att Sverige bör fördjupa det nordiska-(baltiska) samarbetet och att säkerhetspolitiken fortsatt ska vila på solidaritetsförklaringens grund. Ledamoten Johan Wiktorin kommer att kommentera Försvarsberedningens rapport på Folk och Försvars […]

Förmåga eller oförmåga ett förstå?

Tanken var att publicera ett inlägg om Vitrysslands militära samarbete med Ryssland och vilka implikationer det kan få för Östersjöregionen, men det får bli en annan vecka, för upprinnelsen till detta inlägg var Statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande kring att Ryssland varken hade vilja eller förmåga att anfalla Sverige och istället för att skriva något i affekt så sansade jag mig. Så Östersjöflottans marininfanteri får stå för lite exemplifiering.

Viljan tror inte jag heller de har för Sverige har inget strategiskt värde förutom vår militärgeografiska placering. Däremot förmågan har de utan tvivel vilket jag skall försöka exemplifiera med detta inlägg kring det ryska marininfanteriet.

FAKTA

Enligt det ryska försvarsministerietså skall marininfanteriet kunna genomföra landstigningar i syfte att ta brohuvud för att armé stridskrafterna skall kunna fortsätta genomföra anfallsrörelse. De skall även kunna ta örlogsbaser, hamnar, öar eller viktig kustterräng eller kustnära terräng.

Ryskt marininfanteri kan genomföra fem typer av landstigningar dessa är strategisk, operativ, taktisk, spaningsoch sabotage. Strategisklandstigning syftar till att öppna en ny front, detta kräver flertalet divisioner och är högstosannoliktatt Ryssland är kapabel att genomföra, det är att jämföra med Operation Overlord.

Operativlandstigning syftar till att understödja mark- eller sjöförband i kustområde och nedkämpa motståndarens förband i detta område maximalt 150 km från egna förband. Detta kan även innebära att marininfanteriet utnyttjas som en första ”echelong” för att ta en infalls port åt efterföljande markstridsförband. Den utförs av främst brigad. Exempel på storlek av en operativ landstigning är Zapad’81.

Taktisklandstigning syftar till att stödja en framryckande division max 50 km framför egna förband genom att kraftsplittraen motståndare, ta öar, hamnar, flygfält i anslutning till kust e dyl. Den utförs av kompani till brigad.

Landstigningar för spaningoch sabotagegenomförs delsför att inhämta information för att kunna genomföra större landstigningar delsför att störa en motståndare eller i större omfattning genomföra skenlandstigningar för att kraftsplittra honom.

2009 meddelandeman att det ryska marininfanteriet skulle moderniseras med djup intill 2015. Man skall tillföras T-90, BMP-3, BTR-82A, BRDM-3, 2C31 VENA, luftförsvarsförmågan samt finkalibriga vapensystem skulle även moderniseras. I veckan kunde man läsaom att BTR-82A tillförts i Kaliningrad så denna modernisering av marininfanteriet verkar pågå.

Det ryska marininfanteriet utnyttjar i dagsläget värnpliktiga av vilket de vanligtvis brukar få de med högst skattning med inryckning två gånger per år och 12 månaders grundutbildning. Enbart yrkesofficerare är anställd på kontinuerlig basis inom marininfanteriet. Detta medför till del att förbandets förmåga nedgår under vissa tidpunkter.

Delar av marininfanteriet har även genomfört/genomför utbildning i fallskärmshoppning främst desant trupperna. Om marininfanteribrigaden i Kaliningrad genomför sådan utbildning har jag ej funnit något om.

Den marininfanteribrigad som finns i Kaliningrad och tillhörande Östersjöflottan består av tre (3) stycken marininfanteribataljoner varav en desant, en (1) artilleribataljon och en (1) kombinerad luftvärns- och artilleribataljon. Marininfanteribrigaden i Kaliningrad bedöms bestå av ca 2500 – 4000 man. Detta styrkeförhållande motsvarar som minst den gamla regementsstrukturen för ett Marininfanteriregemente upptill en Marininfanteribrigad enligt gamla brigadstrukturen under Sovjetunionen.

Denna brigad skall enligt uppgifthaft följande utrustning 2011-12:

MATERIELSLAG	ANTAL
BTR-80/80A	134
2S1	18
2S9/2S23	22
MT-LB	59
AT-5	9
AT-4	18
ZSU SHILKA	9

Enligt gammal struktur bestod en marininfanteribataljon av 34 BTR och ca 400 man. Detta responderar väl med antalet BTR samt antalet soldater som Marininfanteribrigaden bedöms bestå av i dagsläget (3 marininfanteribataljoner motsvarar 104 BTR och 1200 man).

Till detta tillkommer transportresurser för att kunna transportera brigaden enligt uppgift finns i dagsläget följande renodlade militära transportresurser inom Östersjöflottan:

MATERIELSLAG	ANTAL	LASTKAPACITET
Ropucha-klass	4	500 ton
Landstigningsfarkost	3-4	–
Pomornik-klass	2	130 ton

Omvandlat i förmåga innebär detta att en Ropucha kan förflytta en reducerad marinbataljon, fordon för cirka 1 kompani och manskap för ca 2½ kompani. En Pomornik kan förflytta ett marininfanteri kompani.

Utöver dessa bedöms även civila RORO (Roll On Roll Off) fartyg kunna tillföras. Detta var en av anledningarna till varför Sovjetunionen aldrig kraftsamlade till en produktion på renodlat landstigningstonnage i och med att man skulle inskriva RORO fartygen i händelse av krig. Samt man tänkte genomföra trupptransport med personal på fartygen enligt andra världskrigs modell.

INNEBÖRD

Brigaden har relativt god förmåga ett kunna verka med indirekt eld, systemen är något gammal men mot en motståndare som ej har eget indirekt eld inom området fungerar det väl, samt det är bandgående och till del splitterskyddat.

Brigaden är motoriserad i huvudsak med hjulfordon som till del är terränggående dock ej med samma förmågor som ett bandgående fordon. Detta medger en hög framryckningshastighet och förmåga att kunna tillämpa en rörlig strid.

Brigaden har relativt bra närluftvärn för att kunna skydda ett brohuvud. Pansarvärnsförmågan avseende robotar är däremot mer begränsad främst utifrån det äldre systemet som utnyttjas, viss effekt kan dock påräknas mot våra fordon.

Brigaden saknar enligt de uppgifter jag fått fram stridsvagnar vilket innebär att det ej finns renodlade stridsvagnsförband som är övade i landstigning. Dock kan stridsvagnsförband transporteras in till ett etablerat brohuvud och därefter insättas.

Med det i dagsläget tillgängliga landstigningstonaget kan antingen verkans- eller understödsdelar i huvudsak förflyttas i ett lyft eller en kombination. Hela brigaden bör kunna förflyttas i två till tre lyft.

SLUTSATSER

Brigaden kan i dagsläget ej ta brohuvud där moderna stridsfordons- eller stridsvagnsförband kan tänkas uppträda. Brigaden bör skyndsamt tillföras stridsvagnsförband vid ett etablerat brohuvud.

Brigadens relativt omoderna luftvärnssystem ställer krav på att man har eget luftherravälde över området där brohuvud etableras eller har etablerats intill dess att mer kvalificerat luftvärn har tillförts.

Brigaden bör kunna slå en motståndare med äldre materiel (läs IB 77 d v s dagens hemvärn). Detta innebär att om ett första lyft med låt oss säga 1½ marininfanteribataljon samt reducerad luftvärns- och artilleribataljon sätts in mot t ex Gotland så bör de utan tvivel kunna besätta ön. Markoperativkontroll över området är mer tveksamt men den HvBat som finns på ön kommer troligtvis bli slagen relativt omgående.

Detta förutsätter dock att förflyttningen av landstigningstonnage får genomföras utan större påverkan från våra yt- och luftstridskrafter. Vet dock ej hur samverkan varit mellan sjöstridsflottiljerna och stridsflygsdivisionerna men kan tänka mig att som allt annat har förfallit under det senaste decenniet så har även det.

E1 (attackeskadern) genomförde på den tiden den fanns årligen övningen ”Stormålet” just för att piloterna skulle kunna få en uppfattning samt realistisk övning i hur man skall bekämpa landstigningstonnage, kanske dags att börja öva det igen i en reducerad omfattning?

Återigen det räcker inte med 14 stridsvagnar och en Hvbat enligt modell IB 77 för att kunna hävda Svenskt territorium. För det här är de facto förband som finns, inte de pappersförband som vi i dagsläget arbetar med runtomkring på våra s k insatsförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till marinflyget

Efter en tids uppehåll i serien av historiska inlägg om ubåtsjakt så har vi nu kommit fram till det femte inlägget i serien, eller del fyra om man ska vara mer exakt. Just det här inlägget kommer inte att avhandla någon ubåtskränkning, utan något helt annat nämligen införandet av helikoptrar i Marinen för bland annat flygburen ubåtsjakt. Då helikoptrarna ända fram till den förtida avvecklingen av trotjänaren helikopter 4 varit en helt avgörande nyckelspelare i ubåtsjaktstyrkan så kan det vara lämpligt i en serie som denna att ägna ett alldeles eget inlägg till dessa flygande farkoster och hur det gick till där dessa blev en del av Marinen. Det passar även in rent tidsmässigt i serien då det föregående inlägget som bekant avhandlade en incident 1962.

Marinflyget bildas
Förra året skulle Marinflyget egentligen firat sitt 100-års jubileum, om det hade funnits något marinflyg i dag vilket det tyvärr inte gör, även om det i själ och hjärta fortfarande finns en del marinflygare kvar i nuvarande organisation. Om detta skrev pensionerade marinflygaren Christer Hägg ett mycket intressant och läsvärt gästinlägg på Marinbloggen för en tid sedan.

För att göra en lång historia kort rörande grunden för bildandet av Marinflyget så kan man notera att det var Marinen som tog de första stegen mot militärflyget i Sverige genom Löjtnant Olof Dahlbeck som flög den så kallade ”bryggarkärran” den 3 januari 1912. Flygplanet finns idag bevarat på tekniska museet i Stockholm.

Bryggarkärran

I samband med detta började Marinen att titta på användningsområden för flygande farkoster. Senare bildades MFV (Marinens Flygväsende) och utvecklingen tog fart på allvar. Flygvapnet bildades först långt senare, närmare bestämt 1 juli 1926 med anledning av att en herre vid namn Carl Florman genom ”regelrätt lobbyistisk driftighet” lyckades få regeringen att fatta ett avgörande beslut för bildandet av Flygvapnet. Efter krigsslutet runt 1948 avvecklades Marinflyget helt och hållet.

Prov med helikoptrar och återupprättande av Marinflyget
Bara några år senare, närmare bestämt 1951 återupprättades Marinflyget i liten skala då helikoptrarna gjorde inträde i Marinen, om än genom inlånade helikoptrar och att man snabbt insåg dess förträfflighet i flera olika avseenden. Det var tack vare en driftig herre vid namn Lennart Osterman som startade företaget Osterman Aero AB redan 1946 genom att han köpte en Bell 47 helikopter som blev världens första helikopter med civilt luftvärdighetsbevis.

Lennart Ostermans första helikopter. En Bell 47 (SE-HAA)

Dåvarande flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld ansåg att en helikopterorganisation inom försvaret för närvarande inte var aktuell. Stora delar av övriga samhället fick under de närmaste åren upp ögonen för helikoptrar och dess föredelar, men Flygvapnet var fortfarande ointresserade. Många fältflygare insåg dock att detta kunde vara framtiden och skolade efter sin kontraktstid om sig och tog anställning som helikopterpiloter, inledningsvis hos Osterman. Några som däremot visade ett sort intresse för helikopterar var Marinen som köpte tjänster av samma Osterman, framförallt för snabba transporter av personal. Det dröjde sedan inte många år innan CM tog beslutet att påbörja prov och försöksverksamhet med helikoptrar och tecknade 1951 ett avtal med Osterman Aero om att under en längre tid förhyra helikoptrar med piloter för Marinens räkning.

Vid samma tid ville man bygga tjugo nya ubåtsjaktfartyg. Av detta blev inget. I stället modifierade man ett antal jagare till fregatter och byggde om dessa med landningsplats för helikopter med möjlighet att tanka helikoptrarna ombord, precis sådana saker som vi i dag måste lära oss igen, men nu gör det betydligt svårare för oss själva med hänsyn taget till alla nya reglementen, procedurer och föreskrifter. En av anledningarna till dessa prover på de nygamla fregatterna var att kunna erhålla ett mer rationellt användande av helikoptrarna framför allt vid ubåtsjakt.

Helikopter som landat på ett kanontorn

För att kunna utrusta helikoptrar med sonarutrustning så krävdes större helikoptrar. Åter igen tog man kontakt med Lennart Osterman för att kontrollera om han var villig att köpa in två större helikoptrar. Osterman ställde sig positiv men krävde att Marinen köpte minst 200 timmar flygtid det första året. Sagt och gjort, ett kontrakt tecknades och Lennart Osterman åkte över till USA och anskaffade två Sikorsky S-55.

En av Ostermans Sikorsky S-55 överlämnar materiel till en jagare

1955 beslutade CM att påbörja pilotutbildning av egen personal. Även denna gång blev Osterman Aero tillfrågade om man kunde vara behjälpliga med detta. Företagets två S-55 utrutades med vinsch, radar och en ny sonar som man anskaffade från USA (AQS-4) och dessa båda helikoptrar flögs nu uteslutande för Marinens räkning och flygtimmarna blev betydligt fler än de från början avtalade.

Anskaffning av helikoptrar och upprättande av Första Helikopterdivisionen
I februari 1957 tog riksdagen ett beslut som innebar att Marinen fick sätta upp det första egna helikopterförbandet och även att anskaffa egna helikoptrar. Ett stort och viktigt steg! CM hade motiverat detta med att framför allt ubåtsjaktkapaciteten skulle ökas avsevärt med helikoptrar. Man fick beviljat att anskaffa både medeltunga och lätta helikoptrar. Valet föll efter långa studier på de helikoptrar som senare skulle benämnas Hkp 1 och Hkp 2.

Den 1 november 1957 uppsattes 1. Helikopterdivisionen som initialt blev ett förband inom MKO men som inledningsvis utgångsgrupperade på Bromma flygplats i ett antal gamla baracker på en undanskymd del av flygplatsen. Kommendörkapten Per Floderus blev förbandets första chef. I början när Marinens personal skulle passera in genom vakten vid Bromma och där sa att man tillhörde Marinen så fick många höra att ”då måste du nog ha gått fel, för här finns inget vatten och inga båtar”.

Den 4 september 1961 omlokaliserades helikopterdivisionen från Bromma till Berga. ”Berga Heliport” var vid den tidpunkten norra Europas och Sveriges första flygplats avsedd endast för helikopterverksamhet.

Hkp 1 i Marinen

I mars 1959 levererades de första Vertol 44A till Marinen. Dessa var en direkt utveckling av Piasecki H-21 med kolvmotor (stjärnmotor). Man beställde totalt nio Vertol 44A som fick beteckningen Hkp 1. Leverans av de nio helikoptrarna pågick fram till december 1960. Då hade även 2. Helikopterdivisionen upprättats vid Säve utanför Göteborg.

Hkp 1 i Marinens originalmålning

Hkp 1 användes för en mängd olika uppdrag. För ubåtsjakt fanns sonar samt att helikoptrarna kunde utrustas för sjunkbombsfällning. Hkp 1 användes även för minsvepning. Helikoptern blev en trogen arbetshäst inom Marinen och tjänstgjorde i närmare 15 år. Omfattande motorproblem gjorde att en större modifiering av samtliga motorer och helikoptrar efter hand genomfördes. Helikoptertypens konstruktion med dubbla rotorer gjorde att den hade utomordentliga flygegenskaper. Trots detta har tre av helikoptrarna havererat under tiden i Krigsmakten/Försvarsmakten. Då helikoptern ingick i sjöräddningen genomfördes också en stort antal räddningsuppdrag under åren med Hkp 1, vilket självklart innebar ett stort lyft för svensk sjöräddning.

Marinens Hkp 1 i den senare gröna målningen

Ganska snart insåg även Flygvapnet att helikoptrarna var en helt ovärderlig komponent och man insåg att helikoptrar för flygräddning (FRÄD) var helt nödvändigt. Därför beställde man nu nya helikoptrar, de som senare skulle bli Hkp 4. I väntan på dessa beställda helikoptrar lånade Flygvapnet i oktober 1962 två Vertol 44B från det civila bolaget New York Airways. Dessa helikoptrar användes dock endast två år inom flygvapnet innan Marinen i juni 1964 köpte dessa två, samt ytterligare tre begagnade Vertol 44B från Boeing. Alla dessa kom ursprungligen från New York Ariways och syftet var nu att modifiera två till svenska marinens Hkp 1-standard. Det blev, inte särskilt förvånande, även denna gång Ostermans Aero på Bromma, som fick uppdraget att göra modifieringen. Två helikoptrar (nr 10 och 11) levererades 1965. Övriga tre helikoptrar skrotades och användes som reservdelshelikoptrar för att hålla Marinens övriga Hkp 1 flygande. Vertol 44B skilde sig från ursprungsversionen genom större fönster på kroppens sidor. Detta med anledning av att man flugit dessa i civil passagerartrafik i New York. I övrigt var versionerna till det yttre likvärdiga.

Hkp 1 togs ur tjänst 1972. Första exemplaret av Hkp1 (Individ 01) finns i dag fortfarande bevarad i mycket gott skick vid Flygvapenmuseum i Linköping. Bara av den anledningen är museet värt ett besök.

Hkp 1 (01) vid Flygvapenmuseum

Ubåtsjakt!
Hösten 1959 reste en grupp från 1.khpdiv till Portland i England för att studera ubåtsjakt vid en etablerad ubåtsjaktskola, närmare bestämt vid ubåtsjaktskolan HMS Osprey, Weymouth. Man drog där ett antal mycket viktiga erfarenheter. De främsta var:

1. Specialutbilda officerare för helikopterburen ubåtsjakt (Piloter fanns redan gott om)
2. Utveckla sökmetoder för helikopter i samverkan med fartyg och för enskilt-/roteuppträdande
3. Anskaffa ändamålsenliga övningsanläggningar/simulatorer
4. Renodla ubåtsjaktfunktionen vid ett förband för att undvika att övriga uppgifter stör verksamheten

Trots att det i dag är över 50 år sedan man drog dessa slutsatser, är de lika aktuella än i dag!

Svenska Marinen låg vid det här tiden (1959) långt framme i planerna på att utveckla helikopterburen ubåtsjakt. En anledning till att detta ansågs så viktigt var att ubåtar under andra världskriget mer eller mindre knäckte beståndet av ytfartyg hos de krigförande länderna. I samband med anskaffningen av Hkp 1 (Vertol 44) köpte man även in sonaren AQS-4 vilken blev den första sonaren som användes, och som man utbildades på. Samma sonar hade Osterman använt på sina helikoptrar varför en viss erfarenhet av systemet redan fanns hos Marinens personal.

Svägaren från sonarsystemet AQS-4

Beväpningen på helikoptrarna utgjordes vid den här tiden av modifierade sjunkbomb 33 som placerades i sjunkbombsfällare på helikopterns skrovsidor.

Sammanfattning
Varför ett helt eget inlägg om införandet av helikoptrar i Marinen i en serie som skulle avhandla ubåtsjakt? Helt enkelt av den anledningen att just helikoptrar kommer att förekomma frekvent i de kommande inläggen. Under en tid utgjorde helikoptrarna dessutom de enda kvalificerade resurserna som Marinen förfogade över när det kom till ubåtsjakt.

I kommande inlägg kommer vi att återgå till att beskriva händelser som gjort stora avtryck i den svenska ubåtsjakthistorian. Vi har då tagit oss fram till 1966 och ska i kommande inlägg i serien berätta om en incident som fick stor uppmärksamhet då.

Missa inte filmen längst ner i inlägget. Den beskriver mycket bra verksamheten med Marinens helikoptrar under de första åren. Fyll på en ny kopp kaffe och njut av 16 minuter film!

Källmateriel:

Internet

Wikipedia – Hkp 1

Wikiedia – 1. Helikopterdivisionen

SMB – Hkp 1 fakta

Sonarutrustning
AEF – Hkp 1 fakta
FMV – Sjunkbomb 33

Tryckt litteratur

Marinhelikoptern, Norberg och Liander, Soing Tech, 1997
Marinflyget på Västkusten, Flera författare, 2004

Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 2008

Relaterat materiel:

Marinens Hkp 4 – En historisk tillbakablick

Den mycket sevärda filmen Marinflyget från marinens filmdetalj 1963

Tidigare blogginlägg i serien:

Under ytan – Prolog

Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar

Under ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955

Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962

Medborgarna – resurs eller belastning?

När ett samhälle utsätts för allvarliga händelser, som avviker från vardagens rutiner, krävs det stora insatser för att hantera den uppkomna situationen. Möjligheterna att anpassa den ordinarie organisationen för mer krävande situationer finns knappast i praktiken. För att undvika samhällskollaps, … Continue reading →

Det farligaste ögonblicket kommer med segern

När statsminister Reinfeldt på sitt tillbakalutade sätt öppnar för budgetförstärkningar till försvaret är det många törstande i öknen som tackar för denna efterlängtade eftergift från alliansregeringen. Efter en intensiv försvarsdebatt med enveckasförsvar och ryskapåsken betraktas det som en kursändring, vilket det på sitt sätt är, i alla fall principiellt. Själv har jag gång på gång […]

Den trojanska hästen

Då lämnar vi den #ryskapåsken och hoppas att det sunda förnuftet får råda en stund och att Sveriges säkerhets- och försvarspolitik inte blir en partipolitisk fråga utan ett konsensus byggd på en sund analys, nu är det istället dags för lite försvarsupplysning.

För det första vill jag bara säga att jag EJ är alarmistisk på något sätt med detta inlägg, jag tror inte att vi kommer utsättas för det nedanstående, utan jag vill enbart belysa en faktor som jag anser att Försvarsmakten har glömt och vi bör återta förmågan till att kunna agera mot, detta är det Strategiska överfallet eller dess ursprungliga namn kuppanfall.

Men det jag vill är att framföra tankarna kring det strategiska överfalletoch framför allt när Grannlandet som vi sett i de tidigare inläggen på ett så pass kort varsel kan samla, transportera och utgångsgruppera enheter för att lösa en uppgift. Det gör att vi bör se det som en reell möjlighet att detta förfarande mycket väl kan finnas i Grannlandetsplaneringar.

Då säger ju vän av ordning, ja men det där lär ju inte inträffa det råder ju inget krigshot då behöver vi inte planera inför det. Nej det är helt riktigt just nu råder ingen hotbild, men varför övar vi CBRN? Varför bär vi t ex med oss skyddsmask finns ju ingen som seriöst tror att vi kommer bli utsatta för kemiska stridsmedel. Sund försvarsplanering bygger på att man planerar inför de flesta scenariorna som kan vara rimliga och övar inför dessa, strategisktöverfall ligger inom ramen för trolig.

Men vad är då ett strategiskt överfall och varför rubriken den trojanska hästen. Den trojanska hästen räknas historiskt som ett av de första specialförbandsföretagen, sen har det även setts som en krigslist, men det är även ett exempel på ett strategiskt överfall. Historien kring den trojanska hästen bedömer jag vi inte behöver någon genomgång kring.

Metoden det strategiska överfallet innebär att man med begränsade resurser slår mot sin motståndares sårbara delar i ledningsstrukturer, infrastrukturer o dyl med syftet att lamslå motståndsviljanoch förmågan att utöva ledning.

För att uppnå detta krävs en mer indirekt metod som påverkar motståndaren till den grad att han är oförmågan att kunna påverka händelseförloppet. Det görs främst genom att man slår mot hans tyngdpunkter i olika system. Således kan man säga att B. H. Liddell Hart tankar kring den indirekta metoden och Clausewitz tankar kring tyngdpunkt måste utnyttjas fullt ut.

För att ett strategiskt överfall skall kunna lyckas krävs det dels underrättelser kring vilka delar som är sårbara för att orsaka en initial systemkollaps dels en normalbild som gör att man kan genomför de initiala stegen utan att motståndarens förvarning upptäcker det stundande överfallet och slutligen att man dolt kan samla sina trupper och påbörja transport.

Inhämtningen av information avseende vilka delar som är sårbara genomförs delsgenom öppna källor dels genom spionage och slutligengenom fysisk rekognosering. Exempel på öppna källor är svenska kraftnät som för något år sedan hade en detaljerad bild på det svenska stamnätet ute på internet, där man lätt kunde utläsa vart viktiga delar i nätet var, inte återfunnit den nu dock.

Sverige är på det sättet ett rätt naivt land, mycket information cirkulerar ute på internet som t ex under 80-talet skulle stämplats som hemlig. Spionage är ju rätt självförklarande vad det är. Antingen genomförs det på mänsklig väg eller genom intrång på något sätt för att erhålla informationen som krävs.

Rekognosering är den sista fasen i själva inhämtningen, Grannlandet gör detta för att dels se om det är fysiskt möjligt att göra något delskunna lägga upp en realistisk stridsplan. Om rekognosering skett i Sverige de senaste åren har jag ej kunnat utläsa genom öppna källor, i Norgehar så dock skett av främmande makt.

Anders Silwer nämner i en intervjuatt han inte tyckte att det var så konstigt att en rote TU-22M3 gjorde anflygningar mot Sverige.”För det händer var tredje till fjärde månad”. Observera ordvalet, det är vad som benämns normalbild. Höjer man plötsligt verksamheten eller sänker den så går man utanför normalbilden vilket kan vara en indikator på något förestående.

Därav krävs det för att kunna lyckas med ett strategiskt överfall att man har en normalbild som gör att ens motståndare inte fattar misstanke. Men nu menar jag inte att det övas enbart för strategiskt överfall, utan normal övningsverksamhet kan ha ett högre syfte utan att de som deltar vet om det såsom att förändra normalbilden så att den i något skede kan utnyttjas.

En annan faktor som måste vägas in är radiokommunikation, den följs likväl som övningsverksamheten konstant, ökningar och sänkningar i den är även en indikator. Dels radiokommunikationen mellan förband/staber dels radiokommunikationen till s k ”ideologiska vänner” i grannlandet.

I det strategiska överfallet handlar det främst om radiokommunikation till ”ideologiska vänner”. Denna är erfarenhetsmässigt på en och samma nivå, till stor del består den enbart av ”skensignalering” för att i ett förändrat läge kunna byta ut ”skensignaleringen” till ”skarpsignalering”. Signalering sker även skarpttill ”ideologiska vänner” med dessa stationer av Grannlandet.

Radiokommunikation till de ”ideologiska vännerna” syftar främst till antingen aktivera sabotörer eller medhjälpare. Vilken uppgift de har vet de redan sen innan, det är enbart en order som kommer över radio.

Att truppsammandragningarna måste ske dolt är en självklarhet. Detta kan främst göras på två sätt, antingen genom att man har förband över tiden i en hög beredskap som har förmågan att kunna ta en infallsport och utveckla en anfallskraft från denna. Det andra alternativet är att man utnyttjar förberedelserna inför en övning eller efter en genomförd övning.

Exemplet vad man kan göra med förband i hög beredskap visade sig med de två larmövningarna som genomfördes nu under första kvartalet 2013. Exempel på maskering med övning är Kavkaz 08, då själva övningen till del utnyttjades som förövning och därefter användes förbanden för själva striden.

Hur sker då det strategiska överfallet, mest troligt kommer inledningsvis stor del av vår strömförsörjning samt IT-infrastruktur utsättas för punktangrepp. Punktangreppen genomförs antingen med sabotage, fjärrbekämpningeller flygangrepp. Detta syftar till att försvåra ledningen av dels civila funktioner dels militära.

Parallellt med detta kan en s k ”ouverture” ske med hjälp av specialförband, men det är inget som säger att så måste vara fallet m h t fjärrbekämpning o dyl samt att syftet med det strategiska överfallet är överraskning. Risken för upptäckt ökar om man före skickar in specialförband vilket gör att det ej är att föredra.

I ett sent skede dock före sabotagen, fjärrbekämpningen eller flygangreppen påbörjats inleds förflyttningen av marktrupper antingen luftleds eller sjöleds eller både och. Denna initiala förflyttning försöker man maskera t ex som vid Prag 1968 då flög man in de första trupperna med civila Aeroflot plan. Likväl kan civila fartyg ingående normal handelsverksamhet utgöra en transport. Båda dessa metoder faller inom begreppet ”trojansk häst”.

Då säger ju vän av ordning, ja men sånt måste ju upptäckas, det är inte så säkert, i t ex Kaliningrad finns i dagsläget ett stort antal skyddsområden(jmf med våra tidigare militära skyddsområden) där utlänningar ej får vistas och m h t hur hårt dom går åt människorättsorganisationer just nu enl den s k ”agentlagen” kan jag tänka mig att detta förbud efterlevs.

Den första ”echelongen” tar infallsportar för den andra ”echelongen”. Det är den andra ”echelongen” som utvecklar själva anfallskraften och deras huvuduppgift är att dels ta viktig infrastruktur dels neutralisera de stridskrafter som kan utgöra ett hot för dem.

Parallellt med första och andra ”echelongens” strid påbörjar Grannlandetöppet truppsammandragningar och förberedelser för transport samt genomför transport. Dessa styrkor är de som tar en del av landet och genomföra själva ”ockupationen”.

Hur skyddar man sig mot detta då, i grunden handlar det om en vettig grundberedskap nu menar jag inte att man skall gå på tå över tiden för då hämmas beredskapen i sig. En vettig beredskapsplanering löser det mesta. Med tydligt identifierade sårbarheter i samhället som man vet måste kunna skyddas för att just kunna motstå något av det ovanstående.

Var mycket av denna anledning det var differentiering mellan Norra och Södra Sverige avseende intryckningstider för att kunna ha en god grundberedskap. Hur man skall lösa det med kontinuerligt tjänstgörande förband som är arbetstidsreglerade m m är en annan nöt att knäcka med garanterat inte omöjlig.

Detta är kortfattat vad ett strategiskt överfall är, för den vetgirige finns mer att läsa om detta i den numera upphävda AR 2 och Bengt Gustavssons böcker i FOKK serien.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jag vill peka på ett antal saker:

Grundberedskapen bör ses över dels för våra kontinuerligt tjänstgörande förband dels för våra nationella skyddsstyrkor. Jag tror nämligen att de två larmövningarna som genomfördes nu under första kvartalet 2013 kom som en överraskning för oss att Grannlandet så snabbt kunde samla, transportera och utgångsgruppera förband.
Genomför ”Givakt” övningar liknande de som genomfördes under 80-, 90- och del av 00-talet. Många av befälen idag har EJ varit med om sådana och vet än mindre vad som skall göras i händelse av ”Givakt”. Ett perfekt övningstillfälle för militärregion befälhavaren att se sina förband i vit ögat.
Framför allt måste FM seriöst börja beskriva olika metoder som Grannlandet kan tänkas tillämpa (stridsteknisk till strategisk nivå) d v s hur uppträder en reguljär motståndare, vilken sammansättning har han m m. FM UndSäkC är på mycket god väg med H GRANN(landet) men den måste få spridning så den inte blir som Fiktiv Motståndare.
Seriös utbildning kring den reguljära motståndaren måste börja bedrivas för officerarna som i sin tur bryter ned det till soldatnivå. För det vakuum som varit inom FM kring hur en reguljär motståndare agerar det senaste decenniet är beklämmande. Grunden måste alltid vara väpnad strid vid ett angrepp, då kan jag garantera att man även kan dela ut vatten, samtala med byäldstar o dyl vid internationella insatser.

Have a good one! // Jägarchefen

Det kaukasiska lackmustestet och Carl Bildt

Blir ett kort inlägg idag kring Carl Bildts uttalande i Dagens Nyheter rörande den s k ”ryskapåsken”.

Carl Bildt säger: ”Det finns inget sakligt underlag för påståendet att de övade anfall mot Sverige.” Då skall vi se de Ryska planen gör anflygning mot Sverige och lägger sig kring Gotska Sandön 0200 på natten med avstängda transponders.

Några motargument från min sida är:

För det första, det kan omöjligtvis höra till normalbilden inom de Ryska luftstridskrafterna att man lägger sig utanför en annan nations territorialgräns med avstängda transponders på natten.
För det andra, vad gjorde de där som de INTE hade kunnat öva på eget territorium över land med snabbare tillgång till räddningsresurser, antingen under dagtid eller om det nu är som vår Utrikesminister försöker göra sken av en övning i mörkerflygning.
För det tredje, samma offensiva aggerande har genomförts mot den enda egentliga kvarvarande supermakten, att då tro att man inte har erhållit en relativt hög förmåga i dagsläget är blåögt (se inlägget längre ned).

Men myntet har alltid två sidor, så Carl Bildt kan ha rätt att de inte övade anfall mot någon av våra ledningscentraler, men då är min slutsats att de genomförde eller övade någon annan form av offensiv åtgärd mot Sverige utifrån ovanstående tre argument.

Vidare säger Carl Bildt i intervjun: ”Det ryska försvaret krymper högst avsevärt kvantitativt. Men de satsar på att ge det modernt materiel och de har börjat öva det igen efter det att de upptäckte alla brister i samband med Georgienkriget och efter att ha investerat mycket lite under en väldigt lång tid.”

Vi börjar med det första att det ryska försvaret krymper. Ja det är helt riktigt men jag tror inte att det finns någon seriös analytiker eller officer som trodde att de 2008 hade 1980 stridsdugliga arméförband. Däremot av de planerade i dagsläget 192 arméförbanden har nog en stor del en högre förmåga och vissa en lägre förmåga.

Det här säger FOI kortfattat rörande Rysslands agerande under Georgienkriget 2008:

Den ryska insatsen var på det hela taget framgångsrik.
Det ryska militära uppträdandet i samband med insatsen påvisar att Ryssland tagit tydliga steg framåt i utvecklandet av förmågan att samverka i tid och rum med militära, paramilitära och civila resurser. Det framgår tydligt att Ryssland förfogar över en betydande militär förmåga.
Trots det ringa motståndet är det en bedrift att på kort tid kunna koordinera landstigningsoperationer med ytfartygsinsatser av den omfattning som Svartahavsmarinen genomförde under kriget.

Modern bepansring, mörkermedel samt sambands- och positioneringsutrustning saknas i stor utsträckning. De Väpnade Styrkornas nuvarande tekniska utrusningsgrad motsvarar inte behoven för strider liknande den i kriget mot Georgien.
Ryska mark- och flygförband synes också ha en påtagligt begränsad förmåga till precisionsbekämpning, i synnerhet över stora avstånd, i kuperad terräng med kraftig vegetation.
Bristen på såväl långräckviddiga precisionsvapensystem som underrättelsesystem och färdighet att använda dessa medför att de ryska Väpnade Styrkorna i första hand utgör ett hot mot länder med landgräns mot Ryssland.
De största begränsningarna återfinns dock inom luftstridskrafterna. Ryssland har tillsynes påtagliga begränsningar i förmåga att bekämpa fientligt luftförsvar och fientligt attackflyg samt att tillhandahålla flygunderstöd till stridande markförband.

Det FOI säger är således att taktiken och stridstekniken hade de på en låg till mellan nivå 2008, vilket jag även hänvisar till kring Zapad’09 det de saknade var adekvat utrustning. Men med ovanstående uttalande tror man att det inte är förrän nu Ryssland skall ha börjat göra något åt de dragna slutsatserna av Georgienkriget, så är dock inte fallet, det har runnit mycket vatten under bron sen 2008.

Vill dra mig till minnes en annan nation som inledningsvis hade dålig utrustning men de övade kader med ”lådbilar” och efter 6 år gav sig de ut på erövringståg. Det svåra är inte att ha bra utrustning, det svåra är att ha bra chefer som kan planera och genomföra militära operationer. Det säger FOI att Ryssland mer eller mindre hade redan 2008, det de saknade var utrustningen. Vilket de moderniserade redan då och fortsatt intill nu.

Sen detta återkommande till Kalla Krigets nivåer hela tiden, ingen har mig veterligen försökt påtala att vi har gått in i ett nytt kallt krig. Utan det jag med andra försöker påtala är att vi måste hålla jämna steg, det är mer rustade och välövade styrkor som Ryssland förfogar över idag. Som börjat öva mer offensivt då krävs det att även vi gör något åt vår situation det är kärnpunkten i diskussionen.

För om vi skall börja jämföra med Kalla Krigets nivåer då kommer vi inte börja göra något åt vår Försvarsmakt förän det är RIKTIGT sent.

För den informationstörstande kan jag rekommendera två rapporter från FOI som berör det som skrivs i inlägget och Carl Bildts uttlande i Dagens Nyheter. Det kaukasiska lackmustestet och Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv –2011.

Have a good one! // Jägarchefen

Franska Vitboken

Frankrike släppte förra veckan sin senaste vitbok kring dess försvarsmakts reform och strategiska prioriteringar. Den tidigare släpptes 2008 innan eurokrisen hade slagit till och EU:s Gemensamma Säkerhets- & Försvarspolitik (GSFP) fortfarande var vid fullt liv. Frankrikes strategiska inriktning och förmåga är … Läs mer →

Marin säkerhet på entreprenad – när statliga aktörer inte räcker till.

Civila säkerhetsföretag får efter ett beslut i riksdagen skydda svenskflaggade fartyg med vapen. Beslutet har föregåtts av mycket begränsad debatt men är ändå kontroversiellt. Varför?

Bakgrund:

Idag tog riksdagenställning till det lagförslag som möjliggör för svenskflaggade fartyg utom EES-områdetatt ha beväpnad personal ombord, i praktiken civila säkerhetsföretag. 23 miljöpartister och en socialdemokrat röstade mot, medan övriga ledamöter röstade ja.

Under förra helgen har Sveriges radio rapporterat om problematik med beväpnade säkerhetsvakter ombord på handelsfartyg, mer specifikt vid Adenviken och i Indiska oceanen.

11 jemenitiska fiskare påstås ha dödats av beväpnade säkerhetsvakter.

Reportagen har sänts i Studio Ett och Konfliktoch är gjorda av Lotten Collin och Daniel Öhman.

I programmet beskrivs hur jemenitiska fiskare ska ha blivit beskjutna från passerande handelsfartyg. Det antyds också att säkerhetsvakter ska ha skjutit för nöjes skull, att de skjuter en stor mängd skott mot fiskebåtar som blir manöverodugliga på grund av personella eller materiella skador och slutligen kör in i fartygssidan under kontinuerlig eldgivning. En av incidenterna ska ha involverat ett norsk-flaggat fartyg där VD:n för rederiet inte verkar intresserad av att diskutera händelsen med Sveriges Radio. Inte heller den norska åklagaren verkar ha lagt mycket energi för att undersöka uppgifterna. Slutligen beskrivs en händelse där ett norskt örlogsfartyg besvarat eld och dödat jemeniter. I sakens natur ligger att alla dessa påståenden är svåra att utreda, men Collin och Öhman lyckas verkligen beskriva problematiken och göra troligt att det finns grund bakom påstående.

I en intressant del av programmet beskriver kk Håkan Nilsson ett resonemang om problematiken med att organisationer utom statlig kontroll ges tillåtelse att ytterst använda våld. Han beskriver också en pragmatisk uppfattning att norska och svenska fartyg bör kunna ha privata säkerhetsföretag ombord, då värdegrunden är sådan att man kan förvänta sig att detta fungerar.

Enligt propositionen 2012/13:78 rör det sig om runt 16 fartyg som är svenskflaggade och går utanför närområdet, alla tillhörande samma rederi.

Miljöpartiet har motioneratom att avslå propositionen om ny lag, och för i motionen ett intressant resonemang om våldsupptrappning, privata säkerhetsföretag och möjligheten att Försvarsmakten skulle kunna lösa säkerheten med ombordplacerad personal, något som de menar är föga utrett.

Marininspektören Jan Törnkvist har, bland annat när han var chef för EU:s Task Force i området, uttryckt sina reservationer mot användningen av beväpnade säkerhetsvakter.

http://www.officersforbundet.se/portal/pls/portal/docs/1/52008.PDF

Radioprogrammet och miljöpartiets invändningar väcker en del intressanta frågor.

Finns risk för att säkerhetsföretagen bekämpar oskyldiga och mörkar det inträffade?

Det är onekligen ett gemensamt intresse för befälhavaren, besättning och civila säkerhetsvakter att minimera risken för fartyget. Detta riskerar att öka sannolikheten för bekämpning av oskyldiga och om så sker blir anmälningar av brott mindre sannolika.

En felaktig bekämpning av tredje part är å ena sidan relativt lätt att dölja, å andra sidan besvärlig juridiskt och ekonomiskt. Risk föreligger att ett oseriöst rederi eller en oseriös skeppare väljer att inte rapportera händelser som går att dölja och som, om de rapporterades, skulle skapa oönskade problem för rederiet, befälhavaren och säkerhetsföretaget. På militära fartyg finns en helt annan uppföljning och krav på dokumentation. Jag påstår att det är svårt till omöjligt att mörka inträffade incidenter för militära enheter.

Svaret på frågan är ja.

Har militär personal bättre möjlighet att bedöma vem som är pirat än vad civila säkerhetsföretag har?

Fiskare och andra sjöfarare som manövrerar runt fartyg eller uppehåller sig vid fartygsstråk kan lätt misstas för pirater eller terrorister. Exempelvis har många sjöfarare vid Afrikas horn automatkarbiner ombord för att kunna försvara sig mot rån. Visst fiske sker i anslutning till trafikstråken och dessa fiskares uppträdande är snarlikt det som pirater använder när de spanar efter potentiella mål. Militära fartyg som ingriper mot misstänkta pirater har ofta säkrat bevis för piratverksamhet genom flygspaning eller regelrätt bordning av farkoster. Att på avstånd och från en relativt låg observationshöjd se vad som finns i båtar på hundratals meters avstånd är svårt eller omöjligt. Civila säkerhetsföretag som opererar ombord på handelsfartyg har alltså svårare att observera innehåll i båtar som närmar sig eller passeras och löper därmed större risk att klassificera farkosten som ett hot.

Detta resonemang gäller dock inte fullt ut militär personal som sätts ombord på handelsfartygen som möjligen står i samband med militära fartygsförband. Gör de inte det torde observationsmöjligheterna vara i det närmaste identiska med de civila säkerhetsföretagen.

Svaret på frågeställningen är alltså: Under vissa omständigheter och alltid när örlogsfartyg utgör ledningsplattformen.

Ökar risken för att proportionalitetsprincipen åsidosätts om civila säkerhetsföretag används?

Privata säkerhetsföretag (”contractors” som Academi, tidigare Xe och Blackwater) har historiskt visat att de i vissa lägen tenderar att använda övervåld. Detta förekommer även bland militära förband, men de har då normalt varit utsatta för hård press i form av förluster eller liknande. Avsaknad av ett verksamt disciplinärt system samt stora möjligheter att undgå granskning och lagföring torde öka risken för att oproportionellt våld används. De berättelser från Jemen som sändes i programmet Kaliber ger stöd för att ”värdegrunden” ibland brister bland dessa entreprenörer.

Som anfördes i Kaliber strider beskjutning av fiskare mot norsk och svensk värdegrund. Så är det troligen även om det kan vara magstarkt att hävda att svensk och norsk värdegrund är bättre än andra länders. Man kan dock fråga sig vad som händer på ett svensk-flaggat fartyg som tar ombord en styrka med veteraner från krigszoner, kanske utan utbildning i folkrätt och värdegrund och även förråade genom åratals vistelse i konflikthärdar. Författaren till denna blogg tror att det blir en svår situation för den befälhavare som har en sådan styrka ombord att begränsa våldsanvändningen till självförsvar. Sker övertramp torde även befälhavaren kunna lagföras varför det inte ligger i hans intresse att rapportera det inträffade. Vem skall få veta något? Kommer något fram kan man alltid hävda att det var pirater som besköts. Ett militärt disciplinsystem kan bland annat användas för att minska frekvensen av individuella initiativ som kan skada operationen. De privata säkerhetsföretagens disciplinsystem torde begränsas till risken att inte få förnyat uppdrag, ett litet problem för en person verksam i en värld med ökande efterfrågan på säkerhetstjänster.

Svaret på frågan är ja, troligen.

Varför uppstår ett behov av att anlita civila säkerhetsföretag?

Inom en stat har staten våldsmonopol och utövar detta främst genom polis och krigsmakt. På internationellt vatten finns inget sådant monopol (utom mot piratverksamhet!) och då ytorna är enorma och militära resurser ändliga uppstår ett maktvakuum som olika aktörer kan utnyttja. Pirater, naturligtvis, men även privata säkerhetsföretag. De kommersiella intressena är lika stora på det fria havet som inom staters jurisdiktion, innebärande att rederierna vill skydda sina intressen. Uppfattas det då som att tillgängliga militära styrkor inte är tillräckliga kommer man ordna säkerheten på andra sätt. Här är det även värt att nämna de ”flytande vapendepåer” som används för att kringgå bestämmelser som förhindrar att vapen tas iland i hamnar. Man lägger helt enkelt vapenförrådet till sjöss. Den neddragning av militära styrkor som sker i väst kommer att accelerera utvecklingen, enligt min bedömning.

I propositionen talas mycket om att skeppsdagboken skall visa vilka vapen som tas ombord. Fokus verkar ligga på det faktum att icke-statliga aktörer tillåts förfoga över relativt tunga vapen som karbiner och kulsprutor. Bra så men det vore önskvärt med ett resonemang om hur man säkerhetställer att säkerhetsföretagen agerar seriöst. Bland annat borde noggrann dokumentation borde vara ett krav. Militära fartyg förväntas dokumentera vapeninsatser och även de händelser och beslut som leder fram till dem. Problemet här är att om ingen rapporterar händelsen finns ingen anledning att kräva in dokumentation.

Vad hade konsekvensen av ett nej i riksdagen blivit?

Möjligen utflaggning av vissa eller alla de svenskflaggade fartygen, men mer troligt krav från rederiet att få militär personal ombord under de passager som görs i högriskområden (Främst Adenviken, Indiska oceanen och Malackasundet, men även Västafrika). Huruvida detta varit en möjlig uppgift för den svenska försvarsmakten kan man diskutera, men så länge antalet svenskflaggade fartyg utanför EES-länderna inte ökar lavinartat bedömer jag att det vore möjligt. Särskilt i ljuset av neddragningen av Afghanistan-styrkan.

Vad kan konsekvenserna av dagens beslut bli?

Förhoppningsvis ökad säkerhet för svenskflaggade fartyg och besättningar. I värsta fall incidenter där svenskflaggade fartyg och besättningar blir delaktiga i bekämpning av civilpersoner som inte är pirater. Det är nu upp till rederierna, Transportstyrelsen och skepparna att rätt aktörer ges uppdrag på fartygen.

För ytterligare fördjupning, läs bland annat Lars Bergqvists utmärkta artikel i Tidskrift i sjöväsendet.

Back to basics

Tjeckiska gripen genomförande baltisk incidentberedskap. Foto från tjeckiska försvarsministeriet

Varför sådan skillnad i beredskap?

I SvD har man under månadsskiftet kunnat läsa reportage om NATOs baltiska incidentberedskap och hur Frankrike nu avlöser Danmark som ansvarig för denna i rollen att hålla dygnet runt-beredskap (H24) med 2 stridsflygplan. Sedan den ”ryska påsken” har motiverade jämförelser gjorts mellan den svenska incidentberedskapen och dess ”kontorstider” och grannländernas dygnet-runtberedskap? Frågan alla skattebetalare ställer sig är varför kan man inte för dryga 40 mdr kr i försvarsanslag få en nationell incidentberedskap dygnet runt?

Frågan är som sagt välmotiverad. Danmark håller till exempel både H24 på hemmaplan, liksom i Baltikum. Tjeckien med sina 14 st JAS 39 höll härom året H24 både i Tjeckien och Baltikum samt genomförde normal verksamhet på hemmaplan. Varför klarar inte Försvarsmakten samma sak?

J K Nilsson har på sin blogg Väpnaren liksom på Newsmill föredömligt tagit upp resursfrågan där Flygvapnet sedan nyår deltagit ett antal krävande övningar vilket skapat en ledighetsskuld hos personalen. Värt att notera är dock att detta inlägg skapades innan Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer avslöjade att svensk jaktincidentberedskap endast finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka.

Huvudorsaken till att jaktincidentberedskap inte finns tillgänglig dygnet runt är ekonomisk. Som SvD skriver har Frankrike under de fyra månaderna ett detachement i Litauen på 87 personer för att upprätthålla den baltiska incidentberedskapen H24. Sannolikt hamnar Sverige på en liknande nivå när det gäller att delta i flygövningen på Island som från början skulle vara att upprätthålla en motsvarande isländsk incidentberedskap. På hemmaplan krävs dock inte fullt så mycket personal då vissa funktioner delas med andra intressenter. Det är ändå ett stort antal personer som ska ha ersättning för obekväm arbetstid, övertid och liknande för att hålla igång en incidentberedskap dygnet runt. För att hålla någon form av uthållighet krävs minst två-skift, men helst mer. Det kommer att i anspråkstaga en betydligt större andel personal än vad normal övningsverksamhet har råd att avvara och vad den personalram Försvarsmakten är ålagd medger. Det blir en tuff nöt att knäcka för Försvarsmakten att lösa en kraftigt utökad beredskap inom ram och fortfarande innehålla de statliga arbetstidsavtalen, även om man skulle bortse från den rent ekonomiska aspekten och sannolikt behöver man här omförhandla personalramarna gentemot Försvarsdepartementet. För detta lär dock finnas i alla fall allmänhetens stöd. Annars blir det till att prioritera – ska vi ha ett flygvapen som är övat för att verka i strid eller ska vi ha ett flygvapen som håller incidentberedskap? Att mäkta med båda blir svårt under rådande förhållanden.

Nästa nöt att knäcka kan te sig absurd, men utgör likväl ett kraftigt hinder för en H24-beredskap så länge som man inte deklarerar krigstillstånd. Så gott som alla militära flygplatser dras idag med kraftiga begränsningar avseende miljökoncessionerna. T ex har man i Linköping inte tillstånd att flyga militärt på helgerna vilket är en bidragande anledning till att uppvisningsgruppen Team 60 har stått på backen de senaste åren. På andra militära flygplatser kan koncessioner skrivna under den strategiska time-outen göra att man inte alls får flyga nattetid eller att det inte spelar någon roll om det är militär verksamhet eller den civila flygklubben som förbrukar det enstaka antal rörelser som får genomföras kvälls- och nattetid per månad för att inte störa lokalbefolkningen.

Visst kan man tänka sig att någon gång bryta mot koncessionen, men för att en jaktincidentberedskap ska vara meningsfull måste man kunna visa närvaro med viss regelbundenhet. Har man inte kunnat bryta mot koncessionerna vid t ex flygvapenövningarna eller beredskapsövningen Dagny II, lär det bli svårsmält vid H24-beredskap. Här är det regeringen som sitter på beslutsrätten, så om regeringen verkligen vill ha en heltäckande jaktincidentberedskap är det några beslut bort efter lämplig propå.

Fransk Mirage 2000 och svensk JAS 39C är samtidigt framme och identifierar ryskt signalspaningsflygplan IL-20 (samma typ som härom veckan enligt media flög mellan Öland och Gotland). Lägg märke till att det franska flygplanet bär jaktrobotar. Bild via Oplatsen och franska försvarsministeriet

I SvD kan man idag också läsa om att svensk jaktincidentberedskap ej är beväpnad med jaktrobotar, vilket även det saknar motsvarighet i närområdet. Det är till och med inte ovanligt att svenska flygplan övar tillsammans med den norska incidentberedskapen som då uppträder med skarp last. Från svenskt håll motiveras detta ofta med att man vill ha ytterligare ett steg i hottrappan och att man kan hänga robot för att visa att det börjar bli allvar – ett steg som andra länder inte verkar anse sig ha tid med. Ett lika stort skäl för Sverige är dock ekonomin. Liksom övriga komponenter på ett stridsflygplan har vapnen en begränsad livslängd efter vilka de måste bytas ut eller i vapnens fall förstöras, t ex genom övningsskjutning. När det gäller jaktrobotar handlar det sannolikt om något hundratal timmar. Detta bidrar dock till en kraftigt ökad ekonomisk kostnad för Försvarsmakten, såväl för vapeninköp som för förbrukning av roboten.

Svenska JAS 39C ur incidentberedskapen identifierar ryskt flygplan. Foto via den ryske piloten

En splittrad treenighet

Att nu få till en H24-jaktincidentberedskap är sannolikt det minsta man kan göra för att lugna opinionen, men det kommer att kosta. Situationen efter den ryska påsken är kritisk. Denna händelse var sannolikt vad som slog spiken i kistan för treenigheten allmänheten – Försvarsmakten – politisk nivå. För en fungerande försvarsförmåga krävs det att denna treenighet är sluten och min uppfattning är att man hittills i debatten gravt underskattat vad det innebär att den sönderslagits. Sedan ett antal år har en spricka uppstått mellan Försvarsmakten och den politiska nivån. Redan i och med den neddragna och därefter avskaffade värnplikten samt försvarets ominriktning till internationella insatser har sprickan mellan allmänheten och Försvarsmakten vidgats och folkförankringen har till stor del förlorats. I och med ryska påsken har det även uppstått en spricka mellan allmänheten och den politiska nivån i försvarsfrågorna sedan den bild som målats upp av det nya försvaret som framgångsrikt och insatsberett visat sig vara falsk.

Om allmänhetens har lågt förtroende för Försvarsmakten kommer försvaret snabbt att vittra sönder då rekryteringen inte kommer att fungera och även den dagliga verksamheten ifrågasättas, vilket vi ser många exempel på idag. Har man heller inget förtroende för den politiska nivån blir det en fara för det demokratiska samhället i längden. Har Försvarsmakten och den politiska nivån lågt förtroende för varandra såsom fallet är nu hämmar det all verksamhet och vi får ett skyttegravskrig som tar upp allt större tid och resurser istället för att se till att leverera det allmänheten förväntar sig, antingen som en direkt förväntan eller implicit som i fallet med ryska påsken.

Vad finns då att göra för att råda bot? Som allt förtroendeskapande arbete finns det ingen quick-fix utan det är en lång process. Såväl Försvarsmakten som politisk nivå är att lasta då man förmedlat förväntningar och byggt bilder av saker som inte finns. Ska man nu råda bot på det hela och försöka återbygga treenigheten handlar det inte om att påverka allmänheten att tro rätt, utan att leverera vad allmänheten förväntar sig, varvid SOM-institutets senaste undersökning kan vara en inledande hjälp. Viktigast är att göra rätt saker, det är lika viktigt att det syns synas att man gör rätt saker. Receptet på återknyta treenigheten har Försvarsmakten faktiskt redan identifierat sedan några år tillbaka i form av devisen ”vi syns, vi verkar, vi respekteras”, men helt misslyckats att omsätta till verklighet.

Marginaleffekten inom försvarsbudgeten är mycket stor. Det är därför Försvarsmakten inte har råd att upprätthålla den av allmänheten efterfrågade H24-beredskapen, trots att det egentligen är kaffepengar det handlar om. Den nyss genomförda flygvapenövningen som är den mest kvalificerade övningen för nationell försvarsförmåga på ett drygt decennium, kostade långt mindre än 10 miljoner kr och höjde Flygvapnets förmåga markant. Motsvarande gäller även för liknande övningar för Armén och Marinen. I en försvarsbudget på drygt 40 mdr kr är det här kaffepengar. Likväl är det denna kärnverksamhet man inte har råd med därmed inte heller att göra Försvarsmaktens viktigaste säkerhetspolitiska uppgift i fredstid heltäckande – jaktincidentberedskapen.

Robot 98 IRIS-T hängs på JAS 39 under Flygvapenövning 2013. Foto via Försvarsmakten

Back to basics

Lösningen för att börja återuppbygga treenigheten är att gå ”back-to-basics”. Vad är väsentligt i Försvarsmakten? Vad skapar reell försvarsförmåga och vad är bara snygga kulisser? Det är incidentberedskapsverksamhet och kvalificerade övningar där Försvarsmakten syns och en trovärdig öppenhet om dessa som bygger en folkförankring där allmänheten förstår vad dess skattepengar levererar i form av försvarsförmåga. Att nå dit kommer att kosta pengar, men glädjande nog verkar här marginaleffekten åt rätt håll – om man förmår att prioritera kärnverksamheten.

SvD ledarsida konstaterar korrekt att en stats simulerade anfall på en annan inte är långt ifrån ett skarpt anfall.

Läs gärna även tidigare ÖB Bengt Gustafsson på Newsmill där han levererar en veritabel bredsida mot den rådande försvarspolitiken och det påstått här-och-nu insatsberedda försvaret.

Recension: Midsommargryning

Året är 2023. Tio år efter det att Sverige förlorat Gotland efter den ryska överraskningsattacken under det s.k. ”Mellandagskriget”. Svenska politiker har börjat vänja sig vid det faktum att Republiken Gotland numera är ”självständig” under rysk kontroll. Men alla har inte vant sig. Alla har inte glömt. Erik, hjälten från striderna på Gotland för 10 år sedan, har gjort spikrak karriär och är numera ÖB. En ÖB som svenska politiker vill bli av med då hans hårda hållning mot Ryssland förnekar Sverige att få ta del av den olja som ryssarna funnit på Gotland. Men ÖB har egna planer. På midsommardagens morgon inleder svenska trupper strid för att återta Gotland. Upptrappningen har dolts av den stora försvarsövningen ”Midsommardans”. ÖB har planerat detta utan att politikerna fått insyn.

Lars Wilderäng, a.k.a. Cornucopia, är tillbaka med uppföljaren på sin förra succébok ”Midvintermörker”. Jag tyckte mycket om första boken, då den tog upp många av de aktuella problemen med svensk säkerhetspolitik. Satsningarna på internationella insatser på kostnad av förmågan att försvara Sverige. Neddragningen av militär närvaro på Gotland. Samling av alla militära enheter på ett fåtal fredsflottiljer/regementen, vilket gör de mycket sårbara för strategisk förbekämpning. Den ökade geostrategiska betydelsen i närområdet med bl.a. den ryska satsningen på gasledningar genom Östersjön. Georgienkriget 2008 och den ryska militära upptrappningen. Visbykorvetternas avsaknad av luftvärn m.m. Den som hänger med i vad som händer inom svensk säkerhetspolitik kände därför igen sig i alla problemområden som togs upp i ”Midvintermörker”.

Denna aktuella stämning kan naturligtvis inte förekomma i den nya boken. Handlingen utspelar sig trots allt tio år framåt i tiden och efter ett krig som (ännu) inte inträffat. Försvarsmakten har ställts om enligt de idag beslutade ramarna för Insatsorganistion 2014. Dessutom har man givetvis baserat på erfarenheterna från kriget tvingats göra anpassningar som idag inte ens finns i de svenska politikernas drömmar. Verkligheten i boken är därför långt ifrån Sverige av idag. Detta gör att man som läsare måste fundera för att kunna ta ställning till ett antal känsliga frågeställningar som belyses i boken.

– Hur mycket skulle svenska politiker ge efter för att få politisk stabilitet? Vad gör de för att få stöd av EU och IMU för att sanera den svenska ekonomin som havererat efter kriget för 10 år sedan? Är de beredda att släppa alla svenska krav och erkänna Republiken Gotland?

– Vilken sida tar svensk polis när politiker och militärer drar åt varsitt håll?

– Vem är en svensk yrkesarmé lojal mot? Politikerna eller sina befäl? Särskilt när befälen är hjältar från ett krig som alla militärer känner att de förlorat. Detta är en intressant fråga då den typ av yrkesarmé som Försvarsmakten går mot tillsammans med slopandet av värnplikten mycket väl kan skapa en subkultur med värderingar och åsikter skild från allmänheten.

– Vilken sida skulle invånarna på Gotland ta? Ryssland som infört skattebefrielse för invånarna eller Sverige som lämnade dem åt sitt öde? Trots allt innebär nya strider att det oundvikligen blir nya civila offer. Jämför med hur civilbefolkningen i de ockuperade länderna i Europa under VK2 agerade mot tysk närvaro.

– Hur skulle en svensk Stay Behindgerilla fungera? Lärdomen de allierade fick efter kriget var att det var svårt att starta en motståndsrörelse efter att fienden intagit ett land. Därför måste den förberedas i fredstid.

Som svensk läsare får man sätta sig in i den situation som många människor befinner sig i runt omkring i världen idag. Hur ser Georgiska medborgare på den ryska närvaron i Abchazien och Sydossetien? Hur kommer det sig att EU valde att blunda efter Georgienkriget 2008? Kan franska försäljningar av militärmateriel till Ryssland och tyska köp av rysk gas ha något med saken att göra? Skulle EU blunda om det gällde Gotland? Hur ser Japanska medborgare på tvisten med Ryssland om ögruppen Kurilerna.

Det har gjorts försök att få svenska folket att sätta sig in i andra människors vardag. Jag kommer ihåg den gamla svenska TV-serien ”Det finns inga smålänningar” där man fick sätta sig in i palestiniernas situation. Den serien går nog inte att sända på svensk TV en gång, med tanke på kritiken förra gången och att dagens politiska klimat styrts mer åt höger. Men, man kan säga vad man vill om det politiska innehållet i TV-serien, ur en mänsklig synpunkt så kan jag fullt förstå hur människor reagerar under ockupation och förtryck.

Precis som i förra boken så är jargongen och stämningen mycket autentisk. Wilderäng har nog fått hjälp av diverse personer som är insatta i militär stridstaktik. Bl.a. har Skipper i ett inlägg erkänt att han haft del i granskningen av de marina operationerna. I bokens efterord så tackar Wildräng bl.a. ”Morgonsur”, W, P.R, ”Stingray” och P.

Som flygnörd så är det trevligt att se att Flygvapnet fått sina JAS 39E Gripen operativa. Man har dessutom fått tillgång till en del nya vapen. Rb 18 KEPD-350 Taurus för att slå ut fasta anläggningar på mycket långt håll. Mot sjömål så har man fått Rb 15 Mk4.

”På den här höjden skulle det fortsätta vara mörk i ytterligare tjugo minuter innan solens strålar letade sig över horisonten över Baltikum och lyste upp överstelöjtnant Sven Borgs JAS 39E, där han låg på 18.000 fots höjd över den fortfarande kolsvarta Östersjön. De fyra JAS-planen hade precis passerat över Landsort och det var bara minuter innan de skulle vara framme vid den gotländska territorialvattengränsen norr om Gotska Sandön. Sandön var fortfarande omtvistad, och normalt tog den ryska incidentberedskapen all flygning mot ön som en provokation.

I nattens mörker var Sven tacksam för den i hjälmen integrerade bildförstärkaren. Han tittade först åt höger och sedan åt vänster för att stämma av att de andra tre planen låg i formation. Rotekamraten låg något bakom honom för att kunna skydda honom bättre.

Alla planen var utrustade likadant med fyra IR-jaktrobotar Rb 99 IRIS-T (Anm: här är ett av få upptäckta faktafel i boken. IRIS-T går redan idag under benämningen Rb 98 i Flygvapnet. Rb 99 är den amerikanska AIM-120 AMRAAM) var och tre stora avlånga klumpar. Dels den sedvanliga extratanken under buken, dels två Robot 18 KEPD-350 Taurus. Normal skulle de, förutom de två kryssningsrobotarna, ha haft två IRIS-T och två Rb 101 Meteor, men för den här delen av uppdraget fungerade bara IR-robotar.”

Det är inte bara Flygvapnet som moderniserats. Luftvärnet har fått sig en rejäl välbehövlig upplyftning med EldE 99 NASAMS 2 och RBS 100 Aster 30. Marinen har fått nya korvetter av Borgholmsklass. De planerade A26 ubåtarna är operativa. Arméns Archerhaubitsat är operativa. Dessutom så nyttjas en särskild cyberkrigföringsenhet.

Men precis som i verkligheten så har även fienden fått tillgång till nya vassare vapen. Ryssarna har befäst Gotland med Su 50 med NATO-beteckningen ”Flatline”, vilket jag tycker är passande. De har bl.a. ny intressant teknik som optisk maskering, vilket inte är så science fiction som det låter. Det studeras t.o.m i Sverige för närvarande. De franska Mistralhelikopterkryssarna är färdiglevererade och utgör ett hot då trupperna på Gotland kan förstärkas.

Sammanfattningsvis så blir mitt omdöme om ”Midsommargryning” att den är inte lika bra som ”Midvintermörker”, men trots det mycket läsvärd. Jag hade svårt att lägga från mig boken och sträckläste den på kort tid. Jag gillar språket och upplägget med flera parallella handlingar på marken, på havet och i luften. Att Wilderäng dessutom passar på att ge en spark åt svenska politikers flathet gör bara historien desto mer trovärd. Jag ser därför med förväntan fram emot bok nummer tre.

Se även Cynisk, Aldabergr och Sjätte mannen.

Drönare och framtida krigföring

Efter en del debatt om drönare (till och med ”attackdrönare” och ”dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet Det målas det ofta en … … Läs mer →

Galenskapen inom försvars- och säkerhetspolitiken fortsätter!

Försvarsminister Karin Enström förvånar nog inte någon längre. Vi vet vid det här laget exakt vad som komma skall vid varje enskilt uttalande och vid varje framträdande.

Sveriges försvarsförmåga är som vanligt mycket god. Den är självklart avsevärt mycket bättre än när Alliansregeringen tillträdde 2006 och i bland hör man till och med att vår försvarsförmåga i dag är bättre än för 20 år sedan.

Den nymoderata försvarsreformen är även den mycket lyckad, i synnerhet är rekryteringen till det nya systemet med anställda soldater och sjömän en så oerhört lyckad satsning att det är cirka 10 till 14 sökande till varje plats. Värnplikten var ju faktiskt helt värdelös med alla dessa oanvändbara soldater som fanns på den tiden.

Som om det inte vore nog med detta så har vi nu en betydligt högre tillgänglighet på våra nya världsbästa ”stående förband” än vad vi tidigare hade med de inneliggande värnpliktskullarna på landets regementen, flygflottiljer och fartygsförband, De var ju som bekant helt oanvändbara och värdelösa.

De nya Moderaterna genomför till skillnad från tidigare regeringar nu ”satsningar” på Försvarsmakten. En av satsningarna är att gå från 100 stridsflygplan till 60. Man genomför även andra satsningar där man halverar antalet tillgängliga artilleripjäser i Försvarsmakten från 48 till 24. Man har satsat så mycket på detta system att numerären enligt uppgift för tillfället är noll, eller möjligen en?

Man har nyligen aviserat att man ”satsar” på att modifera våra stridsbåtar. Är det någon oppositionspolitiker som funderat på att ställa frågan om det är det totala beståndet som modifieras? För det kan väl inte vara så att det bara är en bråkdel som ska modifieras, vilket skulle innebära att resten av båtparken så småningom kommer att falla för åldersstrecket och vi då har en faktisk smygreducering.. förlåt satsning…på/av försvarsförmågan??? Men sådana detaljer behöver ju varken riksdag eller någon annan informeras om…

Man anskaffar även ett ”ytterst kvalificerat” och ”långräckviddigt” luftvärnssystem i form av IRIS-T som kompensation för ”satsningen” där 40 flygplan bara försvann, så vad är problemet? Varför bråkar alla?

Ja listan över nymoderaternas ”satsningar” på försvaret kan göras mycket lång!
För säkerhets skull bör nog tilläggas att det förekommer en stor portion ironi i ovanstående text!

*** *** *** *** *** *** *** ***

I dag skriver SvD som vanligt initierat och bra om försvars- och säkerhetspolitiken. Rysslands mångmiljardsatsning på militär förmågeuppbygnad i vårt omedelbara närområde är dagens ämne.

För den som på regelbunden basis följer försvarsdebatten är inte detta några överraskande nyheter. Allt detta har vi känt till under lång tid, och försvarsbloggarna har skrivit spaltmeter i ämnet under flera års tid. Att nu få draghjälp i ämnet försvarsupplysning från riksmedia är ett gott tecken. ÖB:s uttalande om ”en-veckasförsvaret” var som bekant gnistan som behövdes för att debatten skulle komma i gång på allvar. I SvD:s artikel hämtar Holmström information ur den mycket läsvärda finska rapporten om rysk försvarspolitik som alla borde läsa, i synnerhet våra försvarspolitiker!

”Målet är att skapa enheter med hög insatsberedskap som kan åstadkomma resultat västerut genom att direkt från sina fredstida baser sätta in överraskande attacker”, slår rapporten fast. Strategin är att snabbt och överraskande slå ut en motståndare som paralyseras, varpå större ryska förband sätts in. En sådan strategi skulle inte bara lamslå det angripna landet utan även ställa Nato inför fullbordat faktum.

Vi var nog många, som när vi läste artikeln i morse tänkte att den kommer att bemötas med standardrepliken från vår försvarsminister Karin Enström ”Ryssland utgör inget hot och de rustar från en mycket låg nivå”. Vi behövde inte vänta så värst många timmar innan standardsvaret kom som ett brev på posten i samma tidning. SvD presenterade nämligen en intervju med ministern under eftermiddagen.

Något direkt militärt hot från Ryssland till följd av den militära upprustningen vill Karin Enström inte prata om. Hon väljer också att hellre kalla upprustningen för en modernisering. ” – Upprustningen, som du beskriver det, sker från en låg nivå. Det är en modernisering eftersom man inte har kunnat satsa under en lång tid.”

Att det råder stor oenighet inom regeringen i försvarsfrågan får vi ytterligare ett bevis för när vice statsministern och folkpartiledaren Jan Björklund till skillnad från Karin Enström ånyo uttrycker stor oro för utvecklingen och rustningen som sker i närområdet.

Något annat vi försvarsdebattörer länge oroat oss för är att försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren är mer av ett beställningsjobb av finansen, än en oberoende utredning. Sanningen ligger sannolikt någonstans däremellan. Vi vet sedan tidigare att ett NATO-medlemskap inte får utredas, och att man ska utgå från en prolongerad försvarsbudget. Vilka andra styrningar har beredningen fått? Vi har inte ens fått se det fullständiga direktivet till försvarsberedningen ännu. Har man fått muntliga direktiv att den militära uppbygnaden i närområdet ska tonas ned i slutrapporten? Man kan åtminstone börja fundera på om det finns sådana muntliga ”tips” till Cecilia Widegren?

Ett ytterligare mycket oroväckande bevis för att det skulle kunna förhålla sig på det viset är Jan Björklunds uttalande om försvarsberedningen och att folkpartiet där inte får gehör för sin oro?

Får Folkpartiet gehör i Försvarsberedningen?
– Det har vi inte fått än. Men den här typen av rapporter måste alla lyssna in och ta del av. Jan Björklund säger att den nu arbetande Försvarsberedningen, som leds av Cecilia Widegren, M, måste fundera på hur försvaret ska stärkas och anger själv tre klara prioriteringar: – För det första behöver vi ett försvar av Gotland. För det andra behöver vi luftvärn med längre räckvidd. För det tredje så blir det nya yrkesförsvaret för litet och för dyrt. Vi behöver en mix av yrkes- och mobiliseringsförsvar för att till en rimlig kostnad ha en mycket större krigsorganisation, säger Jan Björklund

Övriga medlemmar i försvarsberedningen uttalar sig också i ärendet. Det som man slås mest av är Peter Hultqvist (s) mer återhållsamma uttalanden. Han har tidigare varit mycket kritiskt till Moderaternas nonchalans av försvarspolitiken och läget i närområdet. Hultqvist pratar numera dessutom i termer av rysk ”försvarsförmåga” när det i praktiken handlar om att Ryssland även bygger upp en omfattande offensiv förmåga samtidigt som man över offensiva operationer så som landstigning och luftlandsättning. Man får hoppas att Hultqvist enbart är felciterad.

Ytterligare ett bevis för att försvarsberedningens kommande rapport inte verkar vara av så särskilt stor betydelse för moderaterna kan man konstatera när Karin Enström redan innan rapporten släppts beslutat att minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 miljoner genom att ta bort 500 officerare och 300 civilanställda. Nu kommer nya direktiv, innan försvarsberedningen ens har lämnat i från sig någon rapport, om att HKV ska minskas med ytterligare 200 tjänster!

Det har skrivits förut, och måste skrivas igen. Regeringens försvarspolitik är naiv och ytterst oseriös! Var ska detta sluta?

Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, Wiseman, Oscar Jonsson
Media: Aftonbladet, SvD, SvD

Mycket pengar för lite effekt i statens kärnverksamheter

Det brukar bli en del upprörda kommentarer när WW avhandlar annat än försvars- och säkerhetspolitik. Faktum är dock att det finns vissa paralleller mellan det här inläggets ämne och Försvarsmakten.

Från Kärnsjukhuset i Skövde rapporteras nu i veckan att man gått in i beredskapstillstånd eftersom så många sökt vård efter påsken, ofta för helt vanliga infektionssjukdomar. Det är alltså inte någon katastrof, kris eller liknande. Idag rapporterar Sveriges Radio att läget är liknande i andra delar av landet.

Det går inte helt bra för den svenska sjukvården. Befolkningen ökar och antalet vårdplatser blir allt färre. Ökar gör däremot antalet läkare och vårdpersonal i allmänhet, men var och en som besökt ett sjukhus de senaste åren vet att personalen har mer än fullt upp. Som anhörig blir man såväl förskräckt som förbannad över att se patienter som trycker på larmknappar men inte får hjälp på uppåt 15 minuter. Det är sällan man känner sig så maktlös.

2001 kom boken ”Den sjuka vården” och listade skrämmande siffror för utvecklingen avseende vårdplatser och vårdpersonal. 1975 hade Sverige 8 500 läkare som hanterade 17,2 miljoner patientbesök (9 per dag och läkare). År 2000 hade antalet läkare ökat till drygt 23 000, men antalet patientbesök hade endast ökat till 21,3 miljoner. Antalet patienter som varje läkare hanterade per dag hade sjunkit till 4. Vårdplatserna å sin sida sjönk från 136 000 år 1975 till 29 000 år 2001 (för den som inte vill köpa boken finns viss information ur den upplagd här). Visserligen var det så att många av dessa platser försvann i och med att dagkirurgi kunde börja användas och framförallt genom regeringen Bildts Ädelreform där långvård, äldrevård etc överfördes till kommunerna. Antalet vårdplatser har dock fortsatt sjunka under 00-talet för att 2009 vara nere på drygt 25 000. Antalet har därefter fortsatt att sjunka. Under 00-talet har Sverige enligt Socialstyrelsen och OECD haft det lägsta antalet vårdplatser per tusen invånare – varje år.

Ur Socialstyrelsens rapport 2009 om tillgång på vårdplatser

Frågan är då om vi är så otroligt mycket sjukare i Sverige idag? Antagligen inte, även om det idag finns betydligt fler behandlingsbara sjukdomar och därtill har befolkningen ökat ordentligt sedan 1975. Remarkabelt är dock den kontinuerliga minskningen av antalet vårdplatser och framförallt hur i Sverige en läkare endast klarar av att behandla hälften så många patienter per dag som sina kollegor i andra I-länder?

Felet lär knappast ligga i finansiering eller de facto personalbrist. Sverige ligger i topp tio i världen vad avser utgifter för hälso- och sjukvård och likaså i antalet läkare per tusen invånare. Ändå har antalet hanterade besök per läkare sjunkit i Sverige med nästan 20 % från 1999 till 2008 enligt uppgifter från OECD. Frågan man då kan ställa sig är om vi har rätt typ av läkare och framförallt om våra läkare och sjuksköterskor gör rätt saker på sin arbetstid? (därmed inte menat som kritik att personalen skulle sitta och surfa, ta långa raster eller dylikt)

Det sistnämnda är en fråga som i hög grad går igenom inom offentlig förvaltning, inte minst inom Försvarsmakten. Sjukvården var dock ett av de områden där man var tidigt ute med att ”rationalisera” bort administration. Både av ekonomiska skäl då man trodde sig kunna spara pengar där liksom inte minst av rättviseskäl att alla ska minsann kunna göra sin egen administration. Frågan är naturligtvis om vi spenderar pengarna rätt när en läkare med många långa års dyr utbildning ska spendera stora delar av sin arbetstid med administration, journalföring och liknande istället för hos patienterna, när en administratör, sekreterare eller liknande hade kunnat göra detta jobb och åt andra och därmed friställa tid för det som är kärnverksamhet?

I Försvarsmakten har det nya datasystemet PRIO inte bara inneburit ett större helhetsgrepp på behovet av olika stödsystem för logistik, personal, ekonomi med mera. Med PRIO valde man också att införa nya arbetssätt ”i syfte att spara pengar” varvid stora delar av den lokala administrationen avvecklades. Vissa delar centraliserades, medan mycket sköts över på chefer ute i organisationen som utöver kärnverksamheten nu fann sig med nya också prioriterade uppgifter. Läs gärna den mycket bra debattartikeln i Kunglig Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift där en ”första linjens chef” analyserar införandet av PRIO i Försvarsmakten där man valde att anpassa Försvarsmaktens arbetssätt till PRIO istället för den mer naturliga motsatsen. (Tyvärr ej publicerad på nätet än)

De onaturliga och påtvingade arbetssätten inom offentlig förvaltning leder till märkliga förslag på lösning till likaledes märkliga problem. Är det till exempel rätt väg att gå att nu överlåta på civila att sköta polisförhör då poliserna är för upptagna med annat, exempelvis administrationen av de otal datasystem som ej får tala med varandra? Det är föga förvånande att man i civila företag med sådan framgång kan slå sig in på den offentliga marknaden och vara effektivare.

Såväl sjukvården som Försvarsmakten och många andra delar av den offentliga förvaltning lär tjäna mycket i uteffekt på att åter se över sina arbetssätt och att differentiera arbetsuppgifterna. Se till att dyrt specialutbildad personal används till just det skattebetalarna investerat i dem för. Vi har i dagsläget en inte alltför låg arbetslöshet i landet, som därtill Stefan Löfvén lovat göra till den lägsta i Europa. Ett sätt att minska arbetslösheten och därtill få mer tid för kärnverksamhet inte minst i vården är just de enklare men ack så viktiga jobben som försvunnit och som utgjort stöd till kärnverksamheten.

Naturligtvis är detta inte den fullständiga lösningen på den svenska sjukvårdens problem. Vi kan dock konstatera att det blir allt mindre vård för de svenska skattebetalarna till allt högre kostnader, och tyvärr är trenden på många områden liknande inom Försvarsmakten. En hund får idag tid för magnetröntgen dagen efter, medan det för en människa som står utan privat sjukförsäkring ofta är väntetid på månader. Det är inte för inte som jag efter att ha spenderat alldeles för mycket tid på sjukhus med anhöriga de senaste åren nu ser till att ha en privat sjukvårdsförsäkring – för att få något som jag egentligen redan betalat skatt för.

För att avsluta med situationen i Skaraborg och ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Betänk också att nästan all krigssjukvård avvecklats i Sverige (vilket i sedvanlig ordning kom som en överraskning för den politiska nivån året senare när Göran Persson 2003 ville skicka fältsjukhus till Irak). I händelse av krig och katastrof är det nu framförallt den civila vården som ska nyttjas. Den lilla kvarvarande delen är välutbildad och välutrustad, men ack så liten och framförallt avsedd för begränsade internationella insatser, därtill fullt operativ om fem år. När den civila sjukvården går på knäna till följd av vanliga förkylningar finns det goda anledningar att bli bekymrad för huruvida ”vår beredskap är god”.

Gräver man lite i dokumenten ser man att vår tidigare försvarsminister Sten Tolgfors 2005 motionerade i Riksdagen om just diskrepansen mellan antalet anställda i svensk sjukvård och output:en. Det verkar dock inte ha varit en fråga som Alliansregeringen har lyckats med.

SvD, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 3, SVT, GP, 2, 3, SydS, 2, Baro

Att vårda sitt varumärke

På nätet går diskussionen just nu högljutt om framtiden för FV veteranflyg, d.v.s. 32 Lansen och 35 Draken som fram tills nu bedrivit sin flygverksamhet i Flygvapnets regi på F 7 i Såtenäs. Man vill från flottiljledningens sida att verksamheten ska övergå i Swedish Air Force Historical Flights regi, då veteranflygverksamheten ”stör 39 produktionen”.

Kanske inte en så dum idé. På så sätt samlar man alla ägg i en korg. SwAFHF är en förening som bedrivs av entusiaster med ekonomiskt stöd från bl.a. industrin, Försvarsmakten och stödjande medlemmar. Man opererar idag ett flertal veteranflygplan.

SwAFHF opererar J29F Tunnan, Hawker Hunter, DH Vampire, Sk16, SK50, SK60 och SK61. Ännu ej flygande projekt är SK35C och SK 37 Viggen.

Utöver dessa kom AJS 37 Viggen upp i luften förra året.

Men att föra över flygplanen till civil verksamhet är dock inte så enkelt som det låter. Det tog många år att få upp 37 Viggen i luften igen. Detta trots att flygplanet hela tiden var tekniskt flygbart. Orsaken heter byråkrati! Flygverksamhet som drivs utanför Försvarsmaktens regi måste ha civila certifikat, vilket försvåras av att många av apparaterna i militära flygplan saknar denna typ av dokumentation. Om jag inte minns helt fel så var ett av problemen med att få 37 i luften att regulatorn i RM8A motorn saknade ursprungstillverkarcertifikat.

Att operera dessa typer av flygplan är heller inte billigt och SwAFHF kommer att vara beroende av fortsatta bidrag från bl.a. Försvarsmakten för att kunna hålla flygplanen i luften. Även de lokaler m.m. som man idag nyttjar på F 7 är svåra att ersätta om man skulle behöva flytta på verksamheten. För att inte tala om den personal som idag ställer upp på sin fritid.

Nu är det ju inte omöjligt att få upp flygplanen i luften, men det kommer att ta tid och kosta pengar. Lansen har redan tidigare flugit i civil regi i Sverige och Draken har flugit i civil regi i USA. Så någon typ av dokumentation finns säkert någonstans, frågan är bara var då det nog var före de digitala arkiven på Internets tid.

Det som är trist i sammanhanget är att Flygvapnet släpper ytterligare en av sina reklampelare. Redan tidigare i år meddelande min bloggkollega Borneo att Team 60 inte kommer att flyga i år. Orsaken var att man hade brist på piloter vilket innebar att man tvingades att välja mellan att utbilda nya piloter eller bedriva Team 60 verksamhet. Nu lovade i och för sig chefen för Flygskolan att det skulle bedrivas uppvisningsverksamhet under året.

”Grundproblematiken kvarstår tyvärr fortfarande, vi är inte tillräcklig många piloter för att både lösa utbildningsuppgiften och samtidigt köra Team 60 (Vilket för övrigt inte är något som man bara skakar ur rockärmen så fort man får flygtid och ekonomi. Ett uppvisningsprogram av Team 60 kaliber kräver, med erfarna uppvisningspiloter, nästan ett års återtagning)

Team 60 kommer inte att återuppstå 2013 men till glädje för engagerade i detta forum så kan jag meddela att Flygvapnet/Flygskolan kommer att genomföra ett antal förevisnings-/uppvisningsflygningar i 6-grupp under året, visserligen inte under Team 60 varumärke, men ni kan ju gissa vilka som sitter i och styr.”

Flygvapnet har liksom övriga Försvarsmakten inte helt lätt att rekrytera nya medarbetare. Att då lägga ner en av de bästa rekryteringsförmågor man har är inte helt lyckat. Deltagande på flygdagar väger i mina ögon betydligt tyngre än allt som reklammupparna kan hitta på för att rekrytera ungdomar. Dock så ska man i sammanhanget nämna att även andra Försvarsmakter i ekonomisk kris tvingas göra liknande åtgärder. Bl.a. så kommer USAF Thunderbirds att kraftigt skära ner på sin uppvisningssäsong 2013.

”As the Air Force braces for potential sequester, leadership has cancelled all aviation support to public events for at least the remainder of the fiscal year and is standing down the Thunderbirds aerial demonstration team to save flying hours to support readiness needs.

Effective today, active-duty, Reserve and Guard units will cease all aviation support to the public. This includes the cancellation of support to all air shows, tradeshows, flyovers (including funerals and military graduations), orientation flights, heritage flights, F-22 demonstration flights and open houses, unless the event includes only local static assets.

Additionally, the Air Force will cancel the Thunderbirds’ entire 2013 season beginning April 1.”

I andra länder så är dock vården av varumärket viktigt, även om pengarna tryter. Dels för att komma ihåg sin historia och dels som flygande rekrytering.

I Storbritannien så finns både RAF Battle of Brittian Memorial Flight och Royal Navy Historical Flight. Där är minnet av VK1, VK2, Falklandskriget, Gulfkriget, Afghanistan m.m. starkt. Genom att visa upp vad man gjort genom åren så får skattebetalarna en förståelse för vad man måste göra i framtiden. Att få vara divisionschef vid någon av dessa två förband är liksom uppvisningsgruppen Red Arrows en ära som väger tungt i framtida karriärer.

I Kanada så har man det senaste åren målat om ett antal flygplan för att hedra personer som anses bidragit mycket till landets utveckling. Slöseri tycker en del, respekt tycker andra. Men det ger mycket uppmärksamhet och massor av gratis reklam. Hmm, en Gripen med Astrid Lindgren på vore kanske något? Att kanadensarna fick inspirationen från vårt grannlands flygbolag Norwegian gör inte saken sämre.

Därför är det bra att det finns initiativ i Sverige att bevara vår historia och bevara den i flygande skick. På ett antal av flygvapnets nuvarande samt nedlagda flottiljer finns flygklubbverksamhet som bedriver flygning i f.d. Flygvapnets SK 50 Safir eller SK 61 Bulldog. Många av dessa klubbar ställer upp med att åka runt på flygdagar runt omkring i landet och visa upp flygplanen. Jag är självmedlem i en sådan klubb och ser fram emot att åter få flyga flygplan med kronmärket på vingarna till sommaren.

Vi får se hur uppvisningsverksamheten blir i sommar. SwAFHF fortsätter nog som vanligt även om FV veteranflyg tar time-out under året. Jag hoppas att vi återigen kan se en grupp Saab-flygplan på samma sätt som under 2012. Tills vidare så rekommenderar jag alla att stötta SwAFHF genom att bli medlem.

P.S: En liten film om veteranflyget på F7.

Är gräset grönare på andra sidan stängslet?

I samband med införandet av utlandsobligatoriet i Försvarsmakten så var det många officerare som tog av sig uniformen och bytte om till civil karriär. Bl.a. så tappade Helikopterflottiljen många välutbildade flygtekniker för HKP 14 och HKP 15. Detta dessutom under ett mycket kritiskt skede med insats med HKP 10 i Afghanistan, HKP 15 i Adenviken och anskaffning av HKP 16. Tyvärr så räckte inte ens detta som motivering för att behandla teknikerna extra varsamt i omställningen av Försvarsmakten.

Nu har det hänt igen. LV 6 tappar stora delar av sin utvecklingsavdelning till industrin. (Länken kräver tyvärr att man är prenumerant på Hallandsposten).

”Kruxet för Luftvärnsregementet i Halmstad är dock att huvuddelen av personalen på den utvecklingsavdelning som skulle ansvara för hur man ska använda de nya robotarna och utbilda personalen har sagt upp sig.

– Tidigare har det varit en eller två officerare om året som gått från Lv 6 till industrin, men att regementet mister så många på en gång har jag aldrig varit med om. Det enda liknande jag hört talas om var på Helikopterflottiljen i Linköping, säger Per Carlsson”

Precis som för Helikopterflottiljen så kommer avhoppen vid sämsta tänkbara tillfälle. Luftvärnet har äntligen påbörjar modernisering med införande av IRIS-T som markbaserat robotsystem.

”Försvarsminister Karin Enström bekräftar för Svenska Dagbladet att regeringen bemyndigat köp ”av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem”.

Tanken är att det ska ersätta luftvärnssystemet Robot-70, som används i Sverige sedan 70-talet och i omgångar moderniserats för såväl svenska som utländska försvarsmakters räkning. Robot-70 utvecklades av Bofors och anses nu nå sin tekniska livslängd runt 2016.

IRIS-T finns i dag i Sverige som jaktrobot på Jas 39 Gripen. Nu pågår en vidareutveckling av IRIS-T som en robot som kan avfyras från marken i två versioner, en för kort räckvidd och en för medellånga distanser.”

Luftvärnet har under flera år varit styvmoderligt behandlat. I t.ex. Afghanistan behövs inget luftvärn och därmed så har Luftvärnet länge saknat fokus från beslutsfattarna. Nu har vindarna äntligen börjat vända och diskussionerna svallar om robotsystem för Visbykorvetter samt eventuell efterträdare till de gamla Hawkrobotarna då Bamse endast införskaffats i enstaka exemplar. Att då tappa all kompetens är obra. Vad som ligger bakom det hela är oklart, men jag skulle inte bli helt förvånad om det är en sådan enkel sak som lönen. Den civila arbetsmarknaden har mer muskler än Försvarsmakten och om inte arbetsuppgifterna eller den goda stämningen på arbetsplatsen längre är på topp så lockar nog gräset (och lönen) på andra sidan stängslet.

Det har kan bli något av ett dilemma för Försvarsmakten i framtiden. Man vill ha personal som är attraktiv för civila arbeten för att kunna omsätta förbanden och undvika framtida ”köttberg” av äldre officerare som kanske inte är lika sugna på internationella insatser som när de var yngre och saknade familj. Samtidigt så har man svårt att hålla konkurrenskraftiga lönenivåer.

Vad händer i Bangladesh?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare Sedan början av februari har hundratusentals demonstranter, framför allt ungdomar, samlats på Shahbagtorget i centrala Dhaka för att protestera. De har lovat att inte lämna torget förrän de fått gehör för sina krav. Motdemonstrationer, ofta mer våldsamma, har ägt rum, och armén har kallats in i flera delar av landet. De […]