Idén grundar sig på att Sverige tar ett stort säkerhetspolitiskt ansvar för Östersjöområdet (och den egna nationen). Det innebär i …
Sökresultat för: Organisation Ny
REA: Försvarsmakt med kort datum
Igår damp det ned ett besked som till och med förvånade mig: Det ryska försvarsministeriet har godkänt planer på att fördubbla luftlandsättningstruppernas storlek till 72 000 till 2019. Det ska bland annat ske genom en tillförsel av ett tredje regemente i de existerande fyra divisionerna och en omorganisering av det 45. luftburna Spetsnazregementet till en […]
I jakten på en svensk rådande militärstrategi – en idé – ii/ii
Idén grundar sig på att Sverige tar ta ett stort säkerhetspolitiskt ansvar för Östersjöområdet (och den egna nationen). Det innebär …
Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 12 – Bland silade mygg och svalda kameler
I vår jakt på räddning från kriget i Ukraina kom nyheten i the Independent om rysk-tyska förhandlingar i fokus under gårdagen. Enligt tidningen skulle fred i Ukraina bytas mot en acceptans av Krims annektering, Ukrainas neutralitet och tillträde till europeiska marknader samt en energiuppgörelse. Tyska utrikesdepartementet förnekade frenetiskt uppgifterna. Europa uppskattar inte rysk-tyska överenskommelser efter […]
Reträtt från Libyen – Den globala kampen hårdnar
Den gångna helgens evakuering av den amerikanska ambassaden i Libyen till Tunisien satte punkt för fas II i det libyska kriget. Där förut flygplan från USA, Västeuropa och Gulfstaterna med närmare 10 000 flyguppdrag satte stopp för Khaddafiväldets förtryck kretsade nu amerikanska F-16 defensivt ovanför konvojen från Tripoli. De flaggviftningar som mötte franska och brittiska […]
En soldat är en soldat
Med anledning av flera mycket tråkiga kommentarer på Livgardets Facebook-flöde vill jag länka till ett blogginlägg som handlar Försvarsmakten, homosexualitet och tolerans (eller bristen därav):
En soldat är en soldat.
Kommentarerna på Facebook är bla från fd soldater som motsätter sig Livgardets deltagande i Pride-festivalen.
Det finns anledning att diskutera vilka event som Försvarsmakten deltar i men det ska givetvis ske på ett sunt sätt. Många tror att Pride är ett politiskt event och att Försvarsmakten därför inte ska delta och med det visar de på sin okunnighet. Pride är inte politiskt och inte heller är FM:s strävan efter en mångfald och vital organisation politisk. Försvarsmakten vill med sitt deltagande visa på att man bejakar allas lika värde. Det är förtroendeingivande och attraktionshöjande, för de som förstår vill säga. Det finns (tydligen) vissa som inte vill förstå.
Mikael Wallentin Åström skriver:
”Med en försvarsmakt som representeras av olika delar av samhället skapas också en medvetenhet om omvärlden, ibland helt eller delvis avgörande för hur Försvarsmakten kan eller bör agera i krig och fred. Därför bör Försvarsmakten fortsätta rekrytera brett.”
”Försvarsmaktens värdegrund slår vakt om alla människors lika värde, rättvisa och jämlikhet och främjar demokrati och mänskliga rättigheter. För att våra uppdrag ska vara framgångsrika förutsätts att alla medarbetare uppträder enligt värdegrunden.”
Ukraina och det sluttande planet
Världen blev en farligare plats när MH17 sköts ned för tio dagar sedan. Det som troligen var ett misstag var också en logisk fortsättning på allt högre insatser. I takt med att den ukrainska krigsmakten och polisstyrkor ökat sin förmåga och börjat pressa tillbaka separatisterna, så har den materiella tillförseln från Ryssland tilltagit. Därför har […]
Men alltför länge sen…
Alla läser inte Sydsvenska Dagbladet. Publicerade följande artikel där idag:
För lite, för sent och för ihåligt (uppdaterat 15/7 07.10)
”When you give one of your myndigheter a omöjligt regeringsuppdrag” Kanske var det just regeringsbeslut 5/2013 som Tumblr-kontot ”When you work at regeringskansliet avsåg?” |
Kan tron försätta berg?
I skuggan av Almedalen
Almedalen 2014 – försvars- och säkerhetspolitisk sammanfattning
Att det är ”supervalår” har onekligen märkts i Almedalen då antalet evenemang i år ökat med mer än 50 % från förra året till över 3500. Antalet evenemang inom försvars- och säkerhetspolitiken är en ynka bråkdel som det ”särintresse” det är enligt vissa. Liksom tidigare år har Folk och Försvar tillsammans med en lång rad andra organisationer hållit fanan högt inom dessa politikområden med ett stort antal intressanta seminarier på Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg, varav jag tänkte beröra några som hastigast.
I partiledartalen valde flera av partiledarna, Stefan Löfven, Göran Hägglund, Jimmy Åkesson och Fredrik Reinfeldt att beröra försvarsfrågorna. Löfven och Hägglund redan i inledningen av sina tal, medan Reinfeldt omtalade de berömda moderata satsningarna på försvaret. Med tanke på hur tidigt i sina tal i synnerhet Löfven, men även Hägglund tog upp försvarsfrågorna, finns det uppenbarligen de politiska strateger som försvarsfrågan som en fråga där man kan tippa rösterna åt ett gynnsamt håll. Efter att ha hört Jan Björklunds tal var jag något förvånad att han inte berörde försvaret, men det står nog klart för de flesta var Folkpartiet står i försvarsfrågorna. I samband med Folkpartiets dag på lördagen gjorde man också ett utspel om att återinföra värnplikten, vilket understryker bilden av att det faktiskt finns en rad politiska nyansskillnader i Alliansen. På liknande sätt meddelade Kristdemokraterna under sin dag att man vill se en parlamentarisk NATO-utredning.
På vänstersidan handlade försvarspolitiken i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ mest om att förbjuda vapenexporten, en företeelse som Vänsterpartiet anser försätta Sverige i beroendeförhållande till andra länder. Inget av partierna verkar dock reflektera för ett ögonblick över vilka beroendeförhållanden Sverige hamnar i om all krigsmateriel ska importeras. Det blir ju nämligen inte mycket försvarsindustri kvar i Sverige om man alls ej får exportera produkterna. Det lär bli svårt för Socialdemokraterna att hantera då den svenska försvarsindustrin med underleverantörer sysselsätter många tiotusentals människor. På den yttersta vänsterkanten levererade Feministiskt Initiativ besked om sin försvarspolitik. Till en början ska 10 miljarder av försvarsbudgeten istället omfördelas till kvinnojourer och kriminalvården.
Vad avser det stora antal försvars- och säkerhetspolitiska seminarier som hölls kommer jag bara att beröra ett fåtal. Mest intressanta av seminarierna fann jag seminarierna Ny krigföring i Ryssland, Ukraina och det nya säkerhetspolitiska läget samt Försvarsberedningen och Ukrainakrisen. I dessa seminarier berättade bl a Peter Mattsson (FHS) och Carolina Vendil Pallin (FOI) om den ryska försvarsreformen, de tecken man sett tidigare under 00-talet och vart Ryssland nu är på väg. Liksom Carl Bildt i SVT:s mycket sevärda Rakt på-intervju, konstaterade man att den ryska tröskeln för att använda militär makt för att lösa säkerhetspolitiska problem är lägre än vad man trott i väst, men samtidigt har man i Moskva företagit sig det man tidigare omtalat i den säkerhetspolitiska retoriken. Jag rekommenderar varmt att man tittar på dessa seminarier. Ytterst intressanta och särskilt tänkvärda när man reflekterar över vad FOI och svenska underrättelseorgan tidigare meddelat regeringen och vilka åtgärderna blivit i försvarspolitiken sedan 2008.
På tisdagen hölls ett extrainsatt seminarium på Försvarspolitisk Arena om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön, vilket jag blivit inbjuden att delta i, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet till. Det är ett intressant och brännande ämne där det hos allmänhet och media idag råder en stor okunskap om vad som pågått under våren i Östersjön nära Gotland, särskilt under veckorna innan Almedalen. Här får man en mycket bättre bild genom att följa andra länders försvarsmakter i deras rapportering från Östersjön, samt civila ”signalspaningsamatörer” som lägger ut sina resultat i sociala media. Här har Försvarsmakten otroligt mycket att jobba med, då man av outgrundlig anledning väljer att hemlighålla information som grannländer och NATO-länder lägger ut öppet, t.ex. hur många gånger incidentberedskapen startat och mot vad. I Almedalen uppstod i år exakt samma problem som tidigare år. Almedalsdeltagare som till vardags verkar ha fullt upp med att sätta post-itlappar på fönster och baka surdegsbröd rasar över Försvarsmaktens ”jippoflygningar” med JAS över Visby. Att det är incidentberedskapen som flyger är inget Försvarsmakten lyckas få ut i media. Istället underbygger tystnaden bara den stora okunskapen och mytbildningen. Jag
Ett förvånansvärt intressant seminarium gällde Hewlett Packards förslag till lösning på Försvarsmaktens personalförsörjning och personalhantering. Jag var nog inte ensam om att höja på ögonbrynen när HP kom på tal i detta. Det visar sig att HP sedan många år redan sköter detta åt det brittiska försvaret inklusive att karriärväxla personalen mot slutet av sin tjänstgöring. Löftet här från HP var att göra det bättre och till lägre kostnad än nu och om man inte lyckades skulle man heller inte ta betalt. Med tanke på nuvarande friktioner i personalförsörjningen förstår jag att såväl moderat som vänsterpartistisk paneldeltagare var attraherad av lösningen. Personligen har jag mycket lättare att acceptera outsourcing av personaladministration och karriärväxling än kärnuppgifter som t.ex flygunderhåll och bevakning.
Utfrågningarna av respektive partis företrädare och ungdomsförbundsordförande var också intressanta att lyssna till liksom vissa av seminarierna där respektive partis försvarspolitiska företrädare var ihoptussade i kontroversiella frågor. Där blev det stundom riktigt hett. Ett bestående intryck av hur påläst Peter Hultqvist nu blivit i försvarspolitiken där han nu lätt och ledigt hanterar en bred flora av olika ämnen på ett sätt få av hans motståndare mäktar med.
Ett seminarium jag blev mycket besviken på var Den militära personalens syn på försvarspolitiken. Här ställdes Peter Hultqvist och Johan Forssell mot varandra och för att kommentera den medarbetarundersökning Officersförbundet gjort i Försvarsmakten avseende de anställdas syn på försvarspolitiken. Återigen visade undersökningen att de anställdas förtroende för regeringens försvarspolitik sjunkit. Från skrämmande låga siffror till mycket skrämmande, skulle man nog kunna sammanfatta det hela. Det är inte utan att man undrar om det finns något politikområde med motsvarande siffror. Tyvärr urartade seminariet i pajkastning mellan Forssell och Hultqvist, vilket väl ändå får ses som talande för resultatet i Officersförbundets undersökning.
Tyvärr är det också så att problematiken kvarstår. Man kan slå sig för bröstet hur mycket man vill över att Försvarsberedningen lyckats leverera en rapport med en god analys av läget, men där en hel mandat period ligger mellan läget idag och de åtgärder som föreslås. Här ska det understrykas att detta är såväl Alliansen som Socialdemokraterna överens om och den ekonomi som skiljer sidorna åt är kaffepengar. Till detta ska också läggas de effekter av Finansdepartementets försvarsprisindex som i realiteten gör att försvarsbudgeten än snabbare krymper enligt FOI. Det är med andra ord inte så svårt att förstå varför försvarsanställda har så lågt förtroende för försvarspolitiken. Se gärna Karlis Neretnieks i seminariet Duger det nationella försvaret? beskriva hur infrastrukturpolitiken skulle se ut om man agerade som försvarspolitiken.
Ett stort tack till Försvarspolitiska Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg för inte bara intressanta seminarier utan nu även ypperliga webb-sändningar som gör det möjligt att följa både på distans och i efterhand.
Gästinlägg: Ubåten i framtidens försvar – framgångssaga eller bara fortsatt morrhårsplanering?
Foto: Försvarsmakten |
Nedanstående gästinlägg är författat av kommendör Bo Rask, ubåtsofficer med mångårig tjänstgöring som officer ombord på våra svenska ubåtar. Han var bland annat förste fartygschefen på ubåten HMS Södermanland 1988-1991 och tog därmed även den första Flank Array Sonar (FAS) till sjöss 1991. Han gjorde även en kort period som fartygschef på HMS Västergötland 1994. Därefter var han stabschef på ubåtsflottiljen 1995-1996, stabschef Marinkommande Ost 1997-2000 samt chef för ubåtsflottiljen 2000-2003. Efter att tiden på ubåtsflottiljen var avslutad så var Bo Rask operationsledare vid dåvarande OPIL under drygt ett år för att därefter tillträda befattning som försvarsattaché i London/Dublin under åren 2005-2008. Karriären i Försvarsmaktens regi avslutades i befattning som stabschef vid Marinens Taktiska Stab (MTS). Utöver detta är Bo Rask även ledamot samt sekreterare i Kungliga Örlogsmammasällskapet.
—————————
Under det senaste halvåret har ubåtar diskuterats i media i stort sett dagligen. Kulmen nåddes i samband med att försvarsberedningen överlämnade sitt betänkande den 15 maj. Vi har informerats om hur de ”elaka” tyska ägarna till TKMS AB (före detta Kockums AB) har försökt ta över unika svenska IPR-skyddade (Intellectual Property Rights) tekniska lösningar samtidigt som de aktivt förhindrat ubåtsproduktion annat än för Sveriges nationella behov. Den smala svenska produktionen har dock varit omgärdad av flera tyska förbehåll som till exempel full teknisk insyn i projektet, krav på ekonomisk transparens samt krav på bok och räkning i stället för fast pris vilket är normalt när FMV upphandlar försvarssystem. Någon export av svensk ubåtsteknologi för att dela utvecklingskostnaderna med andra länder har inte accepterats.
Vi har även upplysts om att undervattensteknologin är ett vitalt svenskt säkerhetsintresse och att de politiska partierna i stort är eniga om vikten att värna svensk ubåtsteknologi. Planerna att modernisera två ubåtar av Gotlandklassen (eventuellt tre ubåtar enligt det senaste politiska utspelet) ligger fast samtidigt som regeringsbeslutet att bygga två nya ubåtar i det tidigare A26 projektet, numera Nästa Generations Ubåt (NGU) också ska fullföljas. Försvarsminister Karin Enström slår fast att Sverige måste ha ”ett kvalificerat ubåtsvapen” och att fokus ska vara att utveckla svensk ubåtsteknik och se till att behålla kontroll över den. GD FMV Lena Erixon anser att det ”krävs en ny industriell lösning, att det inte finns någon möjlighet för ett svensk-tyskt samarbete och att Sverige nu måste ha tillbaka full kontroll över de svenska ubåtarna”.
Grunden för dessa uppfattningar är att ubåtarna anses vara vitala i det svenska försvarsbygget genom att de kan verka dolt, är svåra att slå ut och är utmärkta som plattformar för dold underrättelseinhämtning. Den nuvarande flottiljchefen kommendören Jens Nykvist, uttalar sig i media SvD 12 april ”ubåtsvapnet har aldrig tidigare har haft så mycket stöd som nu”.
Så här långt är allt gott och väl, men det saknas fortfarande några viktiga åtgärder och beslut för att det strategiska vägvalet att åter konstruera och bygga ubåtar helt i svensk regi ska visa sig vara riktigt samt även för att ubåtssystemet ska kunna fortsätta att leverera effekt idag, imorgon och i framtiden. Utan dessa beslut är det hög risk att ubåtssystemet bara reduceras till ett vapensystem med begränsad effekt och med dåliga framtidsutsikter för export av vårt ubåtskunnande.
För att beskriva dagsläget är det lämpligt att gå tillbaka i tiden och granska de beslut och händelser som ligger till grund för dagens läge.
Ifrågasatta och reduktion av antalet ubåtar
Sverige producerade efter det andra världskriget en ny ubåtsklass ungefär vart tionde år genom klasserna Hajen 1954, Draken 1962, Näcken 1977, Västergötland 1986, Gotland 1996 vilket var unikt i västvärlden och det gav samtidigt en styrkeposition genom att under ekonomiskt och tekniskt säkra former stegvis utveckla ubåtsteknologin till att vara världsledande inom konventionell teknik.
Under hela 80-talet och under tidigt 90-tal utnyttjades ubåtarna intensivt i spaningsuppdrag och ubåtsjaktoperationer runt den svenska kusten. Samverkan med övriga sjöstridskrafterna var väl utvecklad och tillstånd till vapeninsats med målsökande torped mot kränkande ubåtar tilldelades vid några särskilda tillfällen. Sju till åtta ubåtar av de totalt tolv ubåtarna (fem Sjöormen, tre Näcken samt fyra Västergötland) var ständigt bemannade och utnyttjades i balanserad produktion, underhåll och insatser. Systemet rekryterade årligen såväl operatörer, tekniker och ingenjörer ur värnpliktskadern. Systemet avkastade befäl till den viktiga ubåtsräddningsfunktionen samt till staber, skolor och tekniska förvaltningar. Systemet var i stort i balans.
Personalen vid FMV arbetade med Gotlandsprojektet (tre ubåtar) som snart skulle börja byggas vid Kockums AB och studerade även ersättaren till Näckenubåtarna. Stirlingmotorteknologin och andra spetsteknologier studerades samtidigt. I HKV började dock diskussioner föras om reduktioner i antalet ubåtar när det kalla kriget hade upphört, risken för kustinvasion minskade och Sovjetunionen upplöstes.
Den ubåtstyp som inledningsvis var tänkt att ersätta Näckenubåtarna kallades i början på 90-talet för ubåt 2000. Operationsområdet var fortfarande Östersjön och övriga Sveriges omgivande farvatten. Designen var ganska djärv med luftoberoende maskineri byggt på de goda erfarenheterna från proven med Stirlingmaskineri i ubåten Näcken, ett mindre batteri och ett flundra- eller spolformat formskrov klätt med sonardämpande material för att minimera risken för upptäckt med aktiva sonarsystem. Bottennära uppträdande var en taktik som diskuterades, men tekniken skulle kräva bättre sensorer och andra typer av sjökortsdata.
Reduktionen i antalet ubåtar beslutades och den nya nivån skulle vara nio. Marinens argument om rekryteringssvårigheter och svårigheter att bemanna staber, skolor och förvaltningar med rätt kompetens nonchalerades. Ubåtssystemets ledande officerare och ingenjörer insåg vid den här tiden att det sannolikt skulle underlätta att få fullfölja det nya ubåtsprojektet om internationellt samarbete etablerades. Observera att detta inledningsvis inte var ett ”dekret” uppifrån i HKV utan en sund insikt hos ett antal ubåtsofficerare och ingenjörer. I första hand analyserades förutsättningarna för ett nordiskt samarbete och snart växte ubåtsprojektet Viking fram som ett mycket seriöst och även politiskt välsignat projekt. Tidsöverensstämmelsen mellan ländernas olika projekt var idealisk. Tanken var att Norge skulle ersätta de sex ubåtarna av Kobbenklass (tysk 207-klass), Danmark behövde tre – helst fyra nya ubåtar och Sverige riktade in sig mot två för att nå numerären nio (4 Västergötland, 3 Gotland och 2 Viking). Styrkan i upplägget var hög serieeffekt vilket skulle ge lägre styckekostnad och stabilitet vid industrin i de tre länderna genom den långa serien om 10 till 12 ubåtar. Arbetet i de olika projektgrupperna gick bra, ett gemensamt projektkontor under en norsk chef etablerades hos Kockums och ubåten Näcken leasades till Danmark för att den danska flottan tidigt skulle få bekanta sig med modern ubåtsteknologi och för att kunna dra taktiska erfarenheter av ett luftoberoende maskineri baserat på Stirlingteknik.
I den högsta militära ledningen och i politisk ledning ifrågasattes trots genomförd reduktion fortfarande behovet av ubåtssystemet i den nya fredliga värld som skulle uppstå efter murens fall och Sovjetunionens upplösning. Kockums AB såldes 1999 till Howaldwerke Deutsche Werft (HDW) och Viking projektet avslutades hösten 2004 när Norge främst av ekonomiska skäl beslutat att inte ersätta Kobben klassen samtidigt som Danmark beslutade att helt avveckla ubåtssystemet. Sverige stod nu ensamt kvar med sina anskaffningsplaner. Nu var hela ubåtssystemet återigen starkt ifrågasatt och mycket sårbart. Någon risk för överskeppning av kustinvasionstonnage förelåg inte och marinens belackare vädrade morgonluft. Resurserna för forskning och utveckling reducerades kraftigt.
Deltagande i internationella insatser blev viktigt och bedömdes vara en förutsättning för åtminstone kortsiktig överlevnad. Ubåten Gotland (på provtur) deltog i den första internationella övningen – ubåtsräddningsövningen Sorbet Royal 1996 utanför Bodö i Nordnorge. Det blev en succé! Snart övade ubåtarna även i brittiska farvatten samtidigt som några underrättelseoperationer genomfördes med enastående bra resultat. Trots dessa lyckade resultat nedvärderades ubåtssystemet i de få operativa spel som genomfördes i HKV med resultat att studier av nya ubåtar gick på sparlåga. Materielsystemet systemutveckling ubåt underfinansierades med följd att Kockums AB bara skedmatades med små studieuppdrag för att till del kunna vidmakthålla kompetensen att utveckla ubåtar. Finansieringen av systemutveckling ubåt avvecklades 2005. Under perioden 2005-2007 varmhölls teknikområdet med minimal finansiering samt med stöd av utlandssamarbete. Några nya byggnadsprojekt syntes inte i materielplanerna.
De internationella övningarna fortsatte med bland annat en drygt tre månader lång resa för ubåten Halland till Medelhavet hösten 2000. Resultatet var mycket bra och nu började intrycken från omvärlden så sakta nå Sverige via olika utländska kanaler. Två framgångsrika övningar ubåt mot ubåt med amerikanska ubåtar genomfördes några år senare och som ett direkt resultat leasades ubåten Gotland under två års tid för att vara sparringpartner till US Navy i Stilla Havet. Resultaten i Stilla Havet var så bra och de utländska omdömena om teknik och personalens kunnande så goda, att behovet av ubåtssystemet och dess flexibilitet åter började omprövas. Men numerären fortsatte att sjunka genom att de tre Näcken utrangerades utan ersättning. Ubåtsförbandet omlokaliserades dessutom i strid med Försvarsmaktens uppfattning till Karlskrona vid försvarsbeslutet 2004. Två Västergötland såldes senare till Singapore genom en hård överlevnadsprioritering trots de ständigt ökade svårigheterna att hålla ihop hela systemet. Brister i bemanningen ombord, vakanser vid skolor och staber samt vid FMV blev det direkta resultatet av de politiska besluten.
Var är den långsiktiga planeringen?
I år är det 26 respektive 18 år sedan Södermanland och Gotland sjösattes. Den planerade livslängden för de två systemen är numera 30 år (inledningsvis var den bara 20 år för Västergötlandssystemet, senare Södermanland). Med minimala tekniska åtgärder höjdes livslängden först till 24 år och därefter utan vidare åtgärder till 30 år. Det betyder att Södermanland och Östergötland måste börja fasas ut redan 2018 samt Gotland 2026. Överskrids dessa planerade livslängder uppstår problem med att anskaffa reservdelar samtidigt som osäkerheten om eventuell utmattning av tryckskroven börjar öka. Att förlänga planerad livslängd är mycket kostsamt och det är tveksamt om det ger den önskade effekten att ha fler ubåtar tillgängliga.
Numera lovsjunger politikerna ubåtssystemet och dess inneboende förmågor. Ubåtarna anses jämte stridflygsystemet vara vitala för Sveriges försvar. Vissa politiker vill nu också öka antalet ubåtar från det politiskt beslutade fyra till fem vilket måste anses vara ett måttligt ekonomiskt åtagande då vi redan har fem skrov tillgängliga. Ett av motiven för att uppdra åt SAAB att utreda förutsättningarna för att återigen utveckla, konstruera och bygga ubåtar i svensk regi är definitivt exportpotentialen och därmed möjligheten att dela utvecklingskostnaderna med andra länder. Många länder står i begrepp att omsätta sin ubåtsnumerär och andra är beredda att börja operera ubåtar.
Potentialen till att dela utvecklingskostnaderna finns där, men då måste också Försvarsmakten börja investera i utveckling av systemet. Det innebär till att börja med att återinföra systemutveckling inom FoT programmet. I sådan utveckling ligger bland annat fortsatt motorutveckling, studier av nya sensorsystem och mer effektiva vapen samt fortsatt reducering av signaturer och ökning av motståndsförmågan mot stöt (verkan av detonerande vapen på korta avstånd).
Ett allvarligt problem för den framtidsinriktade utvecklingen är att redan om fyra år har vi klara tekniska begränsningar i de två Södermanlandubåtarna samtidigt som NGU ännu inte är levererade och operativa. När de två NGU börjar bli operativa ca 2023, fortsätter problemen genom att det då är bara tre år kvar av den planerade livslängden i Gotlandsklassen.
De två ubåtar som skulle byggas för att antalet ubåtar skulle vara nio, ligger antalsmässigt kvar i politisk och militär planering trots att förutsättningarna så totalt har ändrats. Genom att vi har ”hoppat över” den ubåtsklass som skulle ersätta Näcken omkring 2005 medför tidsförhållandena nu att två ubåtsklasser om totalt fem ubåtar måste ersättas ungefär samtidigt. Men det är bara två nya ubåtar som är beställda av regering och riksdag! Hur ska Försvarsmakten kunna hålla besättningskompetensen uppe på de besättningar som ska dela på två till tre skrov innan utbildning inför NGU ska starta? Hur ska senare operativ verksamhet kunna bedrivas samtidigt med provturer med de två nya ubåtarna? Risken är därmed uppenbar att ubåtssystemet ytterligare reduceras. Kanske inte så mycket av politisk vilja, men som resultat av de tekniska förutsättningarna. En ytterligare antalsreducering ner till endast två ubåtar omkring 2026, kommer att medföra att systemet inte långsiktigt kan vidmakthållas genom att personalen blir den begränsande faktorn. Den operativa effekten av endast två ubåtar är mycket låg.
Sammantaget leder ovanstående resonemang till att de två planerade NGU redan nu i planeringen borde vara minst fem, helst sex nya ubåtar för att öka systemeffekten, långsiktigt säkerställa systemets överlevnad och minska styckekostnaden genom serieeffekten. Bygger man endast två ubåtar så minskar inte heller nämnvärt styckepriset för att bygga ubåt nummer två relativt den första. I en större serie (minst fyra) sjunker dock antalet mantimmar betydligt för varje ny byggd ubåt genom inlärningseffekten vilket leder till en påtaglig kostnadsminskning per ubåt. En större serie skulle ge stabilitet i produktionen, skapa långsiktig handlingsfrihet för att kunna återbygga och stabilisera ubåtssystemet samtidigt som exportpotentialen säkras. Sammantaget skulle med en större serie det strategiska vägvalet att åter börja utveckla och producera ubåtar i svensk regi ekonomiskt kunna motiveras.
Fatta beslut!
Hittills har diskussionerna om framtidens vapenlaster ombord i NGU varit underordnade behoven av att konstruera en tekniskt väl balanserad ubåt till så låg styckekostnad som möjligt. Med det politiska stöd som nu finns för ubåtssystemet, så måste även frågan om vad ubåtarna ska kunna utnyttjas till i fred och krig diskuteras. De höga styckekostnaderna per ubåt kräver en seriös studie av nya sensorsystem för underrättelseinhämtning, målinmätning och även studier av nya typer av vapenlaster. Redan ca 2025 måste dagens tunga torped 62 omsättas, varför det omgående bör studeras både torpeder, minor och robotbeväpning samt eventuell luftvärnsförmåga för egenskydd. Att underlåta att redan nu diskutera framtidens vapenlaster kan leda till tekniska suboptimeringar. Att till exempel beväpna ubåtarna med ett antal kryssningsrobotar för precisionsstyrda attacker på stora avstånd mot välförsvarade markmål med ett högt värde som flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser kan ge mycket hög försvarseffekt och därmed också öka en fiendes risktagning vid operationer mot Sverige. En sorts andraslagsförmåga med högt skydd skulle skapas.
Försvarsmaktens studieverksamhet bör därför inriktas mot att utveckla ubåtssystemet med dess stödsystem samtidigt som systemutveckling ubåt åter måste finansieras till en nivå där förutsättningarna skapas för att kunna göra fortsatta tekniska genombrott i skeppstekniken.
Rekryteringsmöjligheterna måste förbättras genom att inledningsvis en, senare två ubåtar och på sikt halva ubåtsförbandet återigen baseras Berga alternativt Muskö. Baseringen av hela ubåtsförbandet i Karlskrona är en dyster anomali helt politiskt driven som har skapat omfattande rekryteringsproblem. Ubåtsförbandet har tidigare alltid varit delat mellan Stockholm, Karlskrona och även Göteborg utan stora olägenheter och med maximalt utnyttjande av de bättre rekryteringsförutsättningarna i de två större städerna.
Lämpligen organiseras även en sammanhållen utvecklingsenhet mellan FM, FMV och FOI samt industrin i Muskö – Berga området inom ramen för systemutveckling ubåt. Här skulle utveckling av taktik och teknik kunna gå hand i hand i de för ubåtsverksamheten så mycket gynnsammare havsområdena utanför Stockholm.
Redan utbildad ubåtspersonal, officerare, ingenjörer och GSS måste åter placeras i ubåtsbefattningar så att inte kompetensen slösas bort i mer allmänna befattningar. Återstart av rekrytering och utbildning av ubåtsingenjörer är också ett viktigt krav för att fortsatt hög teknisk nivå skall kunna garanteras.
Slutligen måste ubåtarna omgående börja bemannas med två besättningar per fartyg. Det kommer att ta tid, men betalar sig om några år vid provturerna med NGU. Ubåtarna är dyra att anskaffa, men besättningsstorleken gör dem billiga över fartygens hela livslängd i en jämförelse med andra mer personalkrävande försvarssystem. Två besättningar per ubåt skulle återigen skapa personalbalans i systemet och möjliggöra att på sikt åter kunna bemanna staber, skolor och systemförvaltande organisationer och myndigheter med kompetent personal. Med två besättningar kan även den tillgängliga ubåtstiden till sjöss ökas vilket är ett högt operativt krav.
Flera av besluten ovan kan fattas av Försvarsmakten och skulle ge de förutsättningar som krävs för att skapa ett stridsdugligt ubåtsförband med exportpotential av NGU och kommande ubåtssystem. Det är dags för Försvarsmakten att i handling följa de politiska ambitionerna för ubåtssystemet.
/ Bo Rask
Den svenska Törnrosasömnen
Skeendet i Ukraina är under förändring sedan den ukrainska armén har gått till offensiven senaste veckan och igår tagit Slovjansk och Kramatorsk. De pro-ryska separatisterna är under omgruppering för att framförallt befästa Donetsk. En av separatistledarna, Denis Pushilin, anklagade Vladimir Putin för att ha svikit separatisterna genom sin uppmuntran. Parallellt med händelserna på marken går […]
Den operativa förmågan i skuggan av Ukraina
Wiseman, Skipper och jag har tidigare gjort granskningar av övningsverksamheten i de olika försvarsgrenarna. Övningsverksamheten bygger krigföringsförmågan med ingående personal, materiel, reglementen och ledarskap bland annat. Därför tänkte jag att det skulle vara intressant att se hur Försvarsmaktens operativa förmåga har påverkats genom att gå igenom alla Försvarsmaktens årsredovisningar mellan 2001 till 2013. Från början […]
Almedalen: SvD om försvarsanslaget samt torsdagens evenemang
Försvarspolitiskt morgonpass med Moderaterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Cecilia Widegren (M), Erik Bengtzboe (MUF)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA
Medverkande: Peter Hultqvist (S), Gabriel Wikström (SSU)
Moderator: Marinette Radebo
10:30-11:15
Försvarsberedningens rapport – en analys och vägen framåt
Medverkande: Cecilia Widegren (M), ordförande Försvarsberedningen;
Peter Rådberg (MP), ledamot Försvarsberedningen; Torbjörn Björlund (V), ledamot Försvarsberedningen
Moderator: Lena Bartholdson
11:45-12:30
Duger det nationella försvaret? – En analys av försvarsberedningens rapport.
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som i huvudsak är formad för expeditionära uppgifter. För att iståndsätta denna organisation krävs en årlig anslagsförstärkning på flera miljarder. Till detta kan föras om organisationen duger i ett nationellt perspektiv, bland annat mot bakgrund av krisen i Ukraina. I maj överlämnade försvarsberedningen en rapport med förslag på försvarets långsiktiga utveckling. Detta seminarium syftar till att debattera beredningens förslag.
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget årligen behöver förstärkas med 4 miljarder kronor för att så ska ske. Cirka en miljard av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande tre miljarder krävs för att täcka vissa materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel.
2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, vilket denna expeditionära organisation har begränsad förmåga att svara upp mot. Bland annat gäller det försvaret av Gotland.
2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Som underlag för detta beslut har en försvarsberedning med ledamöter från riksdagens alla partier utarbetat en rapport vilken överlämnades till regeringen den 15 maj i år.
Vilken inriktning föreslås i rapporten för det framtida försvaret? Hur kommer kraven på ett försvar med nationell förmåga att uppfyllas? Har vi framför oss en insatsorganisation som fortsatt bygger på materiel kvalitet i enlighet med vad Försvarsmakten föreslagit? Hur ska personalförsörjningen säkras? Är värnplikten på väg att återinföras?
Dessa frågor och säkert några fler ska förhoppningsvis få ett svar, vilket tre riksdagsledamöter ur beredningen är beredda att ge. Till hands finns tre ledamöter ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilka har kritiskt granskat rapporten ur olika synvinklar.
Medverkande: Allan Widman (Fp), Peter Hultqvist (S), Karlis Neretnieks, KKrVA; Annika Nordgren Christensen, KKrVA; Mike Winnerstig, KKrVA
Moderator: Stefan Ring
Nytt fokus för Sveriges internationella insatser?
Hur kommer vårt framtida internationella militära engagemang se ut? Prioriterar vi rätt? Hur ställer vi oss till FN-ledda insatser kontra Nato- och EU-ledda? Med Mali och Centralafrikanska republiken (CAR) som aktuella exempel.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström. Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag. Aleksander Gabelic, ordförande, Svenska FN-förbundet.
Moderator: Cindy Sturesson, programansvarig Folk och Försvar.
Plats: Sommartorg
Försvarsmaktens omställning från ett värnpliktsförsvar till anställda soldater och sjömän har flera utmaningar. Personalreformen är en viktig del av försvarsreformen. Vad behöver Försvarsmakten göra och vilka vägar har andra länder valt för att anta dessa utmaningar?
Medverkande: Harri Larsson, HP; Torbjörn Björlund (V); Annicka Engblom (M); ordf. Officersförbundet Lars Fresker; Karl Hertting, Reservofficerare
Moderator: Stefan Ring
16:00 – 17:00
En utrikes- och försvarspolitik för framtiden
Nya Moderaternas eget seminarium på Moderaternas dag i Almedalen
Medverkande: Sofia Arkelsten, ordförande i riksdagens utrikesutskott. Carl Bildt, utrikesminister. Karin Enström, försvarsminister. Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen.
16:45-17:30
Sverige – Ett säkerhetshål i Östersjöregionen?
På vilket sätt påverkar Sveriges försvarspolitik säkerhetssituationen i Östersjöregionen? Och hur kan det säkerhetsvakuum som många menar har uppstått täppas till? De senaste årens negativa utveckling i Ryssland som kulminerat med krisen i Ukraina har dragit frågorna till sin spets.
Medverkande: Stefan Olsson, Chef, Frivärld; Karl Neretnieks, KKrVA; Linda Nordlund, Förbundsordförande, Liberala Ungdomsförbundet.
Moderator: Katarina Tracz
Säkerhetspolitiskt Försnack med Moderaterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar
Försvarspolitiskt morgonpass med Miljöpartiet
Dagens första morgonpass hade Miljöpartiet som gäster där försvarsutskottets Peter Rådberg gästade. Ungdomsförbunden brukar vara representerade med starka kort i form av respektive ungdomsförbundsorförande. Peter Rådberg och Miljöpartiet hade i dag valt att ta med en viss Carolina Bruseman som uppenbart inte har ägnat en sekund åt att sätta sig in i de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna.
Trots att jag egentligen vet om det så blir jag varje gång lika förvånad över hur naiva majoriteten av alla miljöpartister är, och att de i allt större omfattning glider mot vänsterkantens ytterlighet på den politiska skalan. I många frågor står de långt till vänster om vänsterpartiet. En person skrev följande på twitter om miljöpartiet i samband med seminariet.
”Allt mer udda fågel, även bland systerpartier. Tydlig Meloneffekt = grön på utsidan, röd på insidan.”
Peter Rådberg pratade enligt miljöpartimanualen om ”det vidgade säkerhetsbegreppet” och att Sverige behöver en ny ”säkerhetsstrategi”. Underförstått, omfördela pengar från försvar till andra saker. Det var precis det här som Folkpartiets Linda Nordlund varnade för, och tog tydligt avstånd för i går.
Rådberg säger absolut nej till NATO p.g.a ”att man har en gemensam kärnvapendoktrin, men han ger även dubbla budskap då han säger sig vara mot försvarsallianser men samtidigt säger sig vara för ett nordiskt samarbete med Finland. Wiseman skrev träffande ang kärnvapnen… ”Varför är EU bättre än NATO? EU-länder har också kärnvapen – är vi då inte med Mp-resonemang redan med i ”kärnvapenklubben”?
Miljöpartiet ifrågasätter starkt anskaffningen av JAS 39E som bygger på ett villkor om att Schweiz också anskaffar flygplanet. Den säkerhetspolitiska analysen som ligger bakom det villkoret är märklig, här håller jag med Rådberg i sak.
Det mest anmärkningsvärda var diskussionen om FN:s roll. FN står i många fall handlingsförlamade p.g.a. vetorätten, och diskussionen handlade om hur man skulle kunna stärka organisationen. Här ansåg Rådberg att det handlar om att förändra FN i grunden (att få de fem stora länderna att ge upp sitt veto) något som bara ytterligare pekar på vilken naiv syn Miljöpartiet har på sakernas tillstånd.
Carolina Bruseman från Grön Ungdom, som för övrigt är för civil olydnad visade sig vara en minst sagt udda fågel i detta sammanhang.
Hon vill på sikt (inom fyra år) avveckla det svenska försvaret, svensk försvarsindustri och vapenexport och istället satsa på bistånd, rättvis handel och demokratiutveckling. Hon vill att ingenjörerna på vapenfabriker istället ska utveckla grön teknik. Hon tycker att det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har försämrats, men trots det ska försvaret nedrustas.
Bruseman tycker även att vi hycklar i Sverige när vi säger att vi inte har varit i krig på 200 år – samtidigt som det skjuts runt om i världen med svenska vapen ”med en label där det står made in Sweden”…? Hon ansåg för övrigt att NATO är krig, kärnvapen och en klubb för inbördes beundran.
Moderatorn Stefan Ring ställde den klockrena frågan: ”Varför kan ni inte ha två tankar i huvudet samtidigt, och bara titta på det vidgande säkerhetshotet och ändå inte acceptera att det kan behövas en militär förmåga i syfte att stabilisera?” Svaret från Bruseman blev att man inte tror på ett militärt försvar…
Ring fick in ytterligare en fullträff när personalförsörjningen diskuterades. Rådberg menade att det är viktigt att personalen känner förtroende för det man gör. Ring kontrade med att påpeka att det är under 1% av Försvarsmaktens anställda har förtroende för den försvarspolitik som Miljöpartiet står för enligt officersförbundets senaste undersökning…
Ovanstående talande procentsats får avsluta detta inlägg och jag konstaterar ånyo att Miljöpartiet inte är något parti att hålla sig i när mörka säkerhetspolitiska moln tornar upp över Östersjön..
Almedalen: Onsdagens mest intressanta evenemang
09:05-09:35
Försvarspolitiskt morgonpass med Miljöpartiet: Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Peter Rådberg (MP)
Moderator: Stefan Ring
Plats: FPA Almedalen
09:45-10:15
Försvarspolitiskt morgonpass med Centerpartiet: Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Staffan Danielsson (C), Hanna Wagenius (CUF)
Moderator: Stefan Ring
Plats: FPA Almedalen
10:30-11:30
Försvaret och samhället – en ny relation
Under olika tider har relationerna mellan det militära försvaret, civila organisationer och övriga samhället sett olika ut. Från allmän värnplikt till rekryteringskampanjer, från invasions- till insatsförsvar. Vad har ändrats, varför och hur vill vi ha det?
Medverkande: Erik Lagersten, informationsdirektör Försvarsmakten. Anna Ek, ordförande Svenska Freds. Irene Wennemo, ledarskribent, Aftonbladet. Christer Stoltz, Region Gotland m.fl.
Moderator: Svante Werger, kommunikationsdirektör, MSB
13:00-13:45
Försvarsmaktens personalförsörjning – behov av utveckling?
2009 års beslut om en ny inriktning för Försvarsmakten innebar en rad förändringar. En var personalförsörjningen där frivillighet skulle ersätta plikt. Nu fem år senare: Hur ser läget ut? Behövs revideringar? Vad händer med personalförsörjningen om vi får en ny politisk majoritet efter riksdagsvalet?
Medverkande: Karin Enström (M), försvarsminister; Stefan Ryding-Berg, särskild utredare; Peter Hultqvist (S)
Moderator: Lena Bartholdson
Plats: FPA Almedalen
15:30-16:30
Ukraina och det nya säkerhetspolitiska läget
Ryssland annekterar Krim under starkt internationell kritik. Vad hände, hur kunde det ske och hur påverkar detta Sveriges, Europas och den globala säkerheten? Hur kommer Sverige navigera i den nya säkerhetspolitiska verkligheten?
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström. Peter Hultqvist (S) ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag. Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI. Jan Mörtberg, chef för Institutionen för säkerhet strategi och ledarskap, Försvarshögskolan.
Moderator: Lena Bartholdson, generalsekreterare, Folk och Försvar
Den urholkade armén
Bloggaktiviteten har varit lite låg de senaste två veckorna på grund av viss ledighet, men till Almedalen ska det bli några inlägg. Detta inlägg är en fristående fortsättning till de tidigare inläggen Den oövade armén och Armén – I det nakna ljuset av RB 5. För god översikt för hela Försvarsmakten – se även Skippers […]
Inför Almedalen – 5 – Den operativa relevansen?
Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med.
Ovastående är ett citat hämtat från mars månad då ÖB Sverker Göranson besökte Amf 1 på Berga. Detta uttalande förvånade mig då väldigt mycket, och jag var den första som också skrev om det vid detta tillfälle. Anledningen till min förvåning var två saker. För det första, hur kunde ÖB så tydligt på egen hand fastställa att Försvarsmakten inte skulle komma att utökas trots att det då var extremt oroligt i Europa och att i stort sett samtliga politiska partier diskuterade försvaret och dess storlek.
Principerna i reformen enligt försvarsbeslutet bygger på användbara och snabbt gripbara moderna förband som är frivilligt rekryterade ….. Med detta menar jag att reformen är operativt relevant med hänsyn till möjliga scenarier för den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde.
Det är nog få som inte håller med ÖB i hans syn på att förband i dag måste vara snabbt gripbara och moderna, däremot är vi nog också relativt många som inte riktigt håller med ÖB att det enbart är dessa faktorer som talar om huruvida det försvar Sverige har i dag är operativ relevant eller inte.
ÖB säger i videon ovan att ”läget i vår omvärld är mycket allvarligt”. Det försvar ÖB anser är operativt relevant för att möta detta allvarliga läge är alltså en fullt utbyggt och fullt ut finansierad IO14. Jag håller inte med.
Insatsorganisation 2014 som beslutades 2009 är som bekant ett försvar som inte byggdes för att i första hand kunna verka på hemmaplan. Vårt nuvarande försvar är konstruerat under den strategiska time-outen primärt för att kunna utgöra en del i internationella insatser över hela världen. Ett tydligt bevis på detta är att den mest strategiskt viktiga platsen i hela Östersjön – Gotland – är helt demilitariserat. Funktionsförband som artilleri, luftvärn och ingenjörtrupper finns på helt andra geografiska platser än manöverförbanden vilket gör de så nödvändiga gemensamma övningarna mycket kostsamma att åstadkomma. Vi har även samlat stora delar av vår materiel i centrala förråd vilket är ytterst sårbart liksom vi avvecklat stora delar av våra skyddade ledningsplatser i det svenska urberget.
Jag har givetvis förståelse för den oro ÖB uttrycker i olika forum för att inte springa i väg och besluta om organisationsförändringar och beställa ny materiel som inte Försvarsmakten kan ta emot med nuvarande organisation. Något som kan innebära att den sedan länge beslutade IO14 i ännu större omfattning än den är i dag – aldrig blir färdig. Men jag anser dock att frågan om den operativa relevansen ändå måste utvidgas till att IO14 ställs mot rådande omvärldsläge med andra faktorer än bara principerna som den försvarsreformen från 2009 bygger på.
För det förhåller sig ändå på det sättet att det största problemet ändå är den mycket låga numerären avseende krigsförband och avgörande materiel när IO14 benämns som operativt relevant. Detta innebär i förlängningen att det blir näst intill omöjligt att verka på mer än över en mycket begränsad yta vid varje tillfälle med en alldeles för dålig uthållighet (läs enveckasförsvaret).
På samma sätt blir det väldigt konstigt när regeringen ena sekunden säger att försvarsreformen från 2009 skall fullföljas och i den andra sägar att försvaret primärt ska utformas för att kunna verka i vårt omedelbara närområde mht omvärldsutvecklingen. Det är en paradox om någon.
Med bakgrund av ovanstående så blir en av de stora frågan som behöver debatteras i Almedalen huruvida gällande insatsorganisation, även en fullt utbyggd och finansierad sådan, verkligen räcker till med hänsyn till det helt förändrade omvärldsläge vi nu befinner oss mitt uppe i. Är nuvarande numerär verkligen tillräcklig, och är verkligen ÖB rekommendation att inte placera personal och materiel på Gotland en strategsikt-operativt riktig sådan?
Del 1 – Säkerhetspolitisk härdsmälta