Fortsatt långsam åderlåtning av operativ förmåga

”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.”

Igår släpptes Försvarsmaktens budgetunderlag för 2016 och perioden där bortom. Som väntat var det ingen munter läsning. Även om ett nytt försvarsbeslut ska komma under våren har Försvarsmakten fortsatt att planera utifrån de tidigare ekonomiska ramarna och anvisningarna, innebärande en fortsatt åderlåtning av organisationen. Det finns helt enkelt inte ekonomiskt utrymme att öka förmågan annat än på pappret. Försvarsmakten brottas nu både med problemet att lönemedlen inte räcker för personalramarna samt att inga pengar finns att omsätta all den materiel som i den kommande tioårsperioden når end-of-life. På personalsidan föreligger fortsatt kravet att minska lönekostnaderna för Försvarsmakten, varvid hela organisationen kommer att behöva minskas och ger därmed upphov till den nya försvarsmaktsorganisationen som efter många turer nu bytt namn till just ”Organisation Ny” (tidigare namn FM ORG18, FM ORG16).

I sin kommentar till budgetunderlaget konstaterar Officersförbundet att det går att fråga sig om Försvarsmakten kommer att klara av att reproducera sig själv med den nya grundutbildningen och den nya personalorganisationen. Det är en högst motiverad fråga inte minst med tanke på att Försvarsmakten till exempel endast har råd att beställa 150 utbildningsplatser på Officersprogrammet, medan det årliga behovet för att hålla igång den nya organisationen (med reducerade behov jämfört med tidigare) är över 200 nya officerare per år.

Antalet platser i underlaget där man kan utläsa en ambitionshöjning eller reell förmågeökning är få. Ett av undantagen är införandet av den nya jaktroboten Meteor som kommer att innebära en rejäl höjning av den tröskelskapande förmågan då den ger helt andra möjligheter till slåss om kontrollen av luften i krig. Tyvärr finns andra faktorer som istället påverkar negativt och man måste påminna om att  återigen handlar det om system av system. En annan ljuspunkt är att fler besättningar nu sätts upp för Flottans fartyg.

I underlaget finns dock gott om poster där förmågan reduceras, med korvettsystemen som ett tydligt exempel. Av de sex äldre korvetterna från slutet av 80-talet och början av 90-talet är två av de senast levererade nu helt avvecklade. De två Stockholmsklass-korvetterna som under hösten deltog i ubåtsjakterna, ska nu modifieras (rättare sagt snöpas) till vedettbåtar, där man bl.a blir av med släpsonar, varvid ubåtsjaktförmågan nedgår kraftigt. Ett beslut som känns tveksamt i takt med tiden, men däremot ekonomin. Man kan heller inte låta bli att fundera över innebörden av ”Luftförsvarsförmågan vid korvettdivisionerna vidmakthålls i huvudsak på nuvarande nivå”, när inga nya luftförsvarssystem tillförs. Inom Armén tillkommer flera nya kompanier och stridsvagnskompanierna är inte längre fristående. Instinktivt låter detta bra och det ökar den relativa slagkraften, men känner man till att effekten åstadkoms endast genom att personalorganisationen skärs på ett annat sätt, nyanseras bilden. Att investeringarna i ny materiel under den redovisade perioden minskas med 20 %, visar den problematik Försvarsmakten står inför. Särskilt med tanke på att kronan nu tappat 30 % mot dollarn på ett år.

Vid dödens kaj ligger Göteborg och Kalmar två korvetter med förmåga till ubåtsjakt i malpåse! #svfm pic.twitter.com/D4vaubGaL1
— Didrik Forsberg (@DidrikForsberg) 18 oktober 2014

Gråzoner och övningsförutsättningar i en ny organisation
Att genomföra en omorganisation under parollen att fokusera på krigsförbanden och krigsplacering av all personal i krigsförband, låter naturligtvis slagkraftigt och det är ju också meningen. Tänker man ett steg längre inser man att det egentligen innebär att det inte finns några resurser över för att bedriva utbildning och den dagliga stödverksamheten som inte kan upphöra förrän landet är i ett fullskaligt krig. Ta t.ex. en stab där endast en mindre andel av bemanningen har sin grundplacering där i fred, medan övriga som är krigsplacerade i staben jobbar med andra funktioner till vardags. Hur långt ska en kris gå innan dessa kallas in och skapar den kompetensbredd och den uthållighet som staben behöver för att hantera en kris eller ett gråzonstillstånd? Samtidigt faller den ordinarie verksamheten, när staben fullbemannas och det är sådan verksamhet som fortsatt måste bedrivas under ett utdraget krisförlopp. Man skapar härmed ytterligare en sårbarhet för just den typ av gråzonskrigföring vi bevittnat i Ukraina.

Frågan är också vem som ska öva krigsförbanden när all personal tillhör krigsförbanden. Tidigare var fredsförbanden bemannade på ett sådant sätt att man hade mer personal än det krigsförband som just då utbildades. Idag har förbandet bara sin egen personal, om ens det med tanke på alla bemanningsuppdrag som ska skötas runtom i organisationen. Ett kompani som ska övas måste då ta hjälp av grannkompaniet för att utgöra övningsledning, i bästa fall också fiendestyrka.

Det här går naturligtvis igen inte bara i personalen utan även i materielen. När antalet förband och enheter av materielen är så lågt, går det heller inte att avdela någon fiendestyrka som kan representera ett trovärdigt hot. Marinen lider starkt av detta problem redan idag och blir beroende av att annan nation, t.ex. Finland kan uppträda som motståndare (om de finska skattebetalarna vill betala för det). Flygvapnet har hittills haft fördel av utbildningsdivisionerna på F 7 Såtenäs med att vara motståndare under de nationella flygvapenövningarna. Nu försvinner dessa i och med omdaningen till en ny organisation med 3 stridsflygdivisioner istället för 4+2 divisioner. Följden blir att hela Flygvapnet aldrig kommer att kunna övas. Har man ett flygvapen bestående av flera flygkommandon och 10 divisioner är detta inget problem. Har man ett flygvapen bestående av 3 divisioner och ett av Europas geografiskt största ansvarsområden blir det mycket problematiskt.

Ökad förmåga?
Frågan är på vilket sätt en reducerad personalram och en minskad materiell numerär egentligen ökar den operativa förmågan? Det korta svaret är att det gör det inte.

Det enda som ökas är förmågan relativt den enskilda materielenhet som ersätts (soldat vs soldat, stridsvagn gammal vs stridsvagn ny etc.), dvs en internt och lokalt ökad förmåga egentligen innebärande ett vidmakthållande av förmåga. Som hel organisation kan i bästa fall den operativa förmågan ökas internt, men det skulle samtidigt tyda på att man begått mycket allvarliga fel tidigare. Man ska också bära i åtanke att den teknik som är överlägsen idag, är morgondagens standard, varvid det är farligt att borträkna variabeln kvantitet.

De ovanstående jämförelsemåtten är dock totalt irrelevanta sett till operativ förmåga. Operativ förmåga kan endast mätas på ett sätt och det är egen förmåga relativt typmotståndaren. Om typmotståndaren i det här fallet ska sägas vara Ryssland blir därmed frågan om det svenska försvaret 2009 (när båda ländernas försvarsrefomer inleddes) var sämre på att möta de ryska väpnade styrkorna 2009 än vad det svenska försvaret kommer att vara på att möta samma motståndare 2019?

Om svaret blir att ”ja, det svenska försvaret årgång 2019 har bättre förmåga att möta de ryska väpnade styrkorna årgång 2019, än motsvarande förhållande år 2009” (eller för den delen år 2000), så är Sverige på rätt väg.

Blir svaret istället nej så har svensk försvars- och säkerhetspolitik mycket allvarliga problem.

Läs nu återigen citatet längst upp från 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition och fundera över vad som har hänt i världen sedan dess och hur det svenska försvaret har utvecklats och nu avses utvecklas.

Julkalender 2014: Lucka 21 – Krigsbasorganisationen

JAS 39A på krigsbas vintertid. Spridd gruppering längs vägar i området för att försvåra anfall från luften

En av de mest märkbara reduktionerna i försvarsbesluten under 00-talet var avvecklingen av Flygvapnets krigsflygbaser. Från att på 90-talet ha haft 24 basbataljoner, återstod efter försvarsbeslutet 2004 endast två med avsikt att bli en enda. I försvarsbeslutet 2004 lades därtill de sista kvarvarande krigsbaserna ner. Istället skulle JAS-divisionerna i händelse av höjd beredskap vara kvar på sina ordinarie fredsflottiljer. Två av de gamla krigsbaserna, Jokkmokk och Hagshult behölls som övningsbaser för att i första hand kunna öva basbataljonerna. Basbataljonerna som sådana genomgick också en stor omvandling. Från att tidigare ha varit kolosser på över 2000 personer kom de senare att innehålla långt färre än 1000 personer. Samtidigt skulle varje bataljon gå från att betjäna en bas till att betjäna flera. Nu skulle basbataljonen istället jacka in i ett internationellt koncept där man i insatsområdet inte skulle behöva stå för alla förmågor själv, utan de skulle lösas av andra aktörer inom ramen för insatsen. De förmågor i basbataljonen som huvudsakligen varit inriktade på hotbilden i det nationella försvaret, såsom t.ex. markförsvar, reducerades kraftigt när en sådan hotbild inte längre var dimensionerande. En annan förmåga var flygfältingenjörerna som på några få timmar skulle kunna få en bombad startbana i flygbart skick.

I och med Georgienkriget blev det alltmer uppenbart att det i försvarsbeslutet 2004 antagna konceptet inte längre var giltigt. Likväl lyckades man dock aldrig häva den pågående processen att avveckla krigsbaserna. Så sent som 2011 höll man på för fullt med att riva upp infrastrukturen på de kvarvarande krigsbaser som man då visste att man egentligen åter behövde. Några pengar fanns dock inte att avbryta processen och heller inga möjligheter att återta den tidigare typen av basorganisation. Istället fick man inrikta sig på att i högre grad nyttja civila flygfält som framtida krigsbaser om Flygvapnet åter skulle behöva spridas för skydd. Här uppstod dock en rad problem i och med att dessa flygplatser inte hade en infrastruktur avsedd för militära ändamål. Var placeras ammunitionen när de förråd som tidigare funnits avvecklats? Vilka skydd finns för personal och viktig materiel? Hur sprids flygplanen på en bas för inte samtliga slås ut vid luftangrepp? Om flygplan och materiel sprids – hur ska de då försvaras på marken mot specialförband? Hur ska man sköta kommunikationen när allt kablage rivits upp? På tidigare militära flygplatser hade det tidigare funnits lösning på detta. Så icke på civila flygplatser. Avvecklingsorganisationen hade varit nitisk.

I dagsläget är Försvarsmaktens förslag till politikerna att lägga ned basbataljonerna och göra om de 4+2 JAS-divisionerna till 3 större divisioner, där vardera F 7, F 17 och F 21 ska ha en division. Som framgår av Försvarsmaktens underlag utgår divisionerna och basbataljonerna som krigsförband och ersätts av flottiljen som krigsförband istället i syfte att redan 2016 inta den organisation som ska användas när Flygvapnet om drygt 10 år består av 60 JAS 39E. I transformationen, som är påkallad av regeringsbeslut 5/2013, reduceras också antalet personer i varje krigsförband, vilket kommer att göra det än svårare bedriva verksamheten.

I den nya organisationen ingår 4 flottiljer och 1 helikopterflottilj. Den fjärde flottiljen utgörs av Luftstridsskolan i Uppsala, som trots sin nedläggning i försvarsbeslutet 2000 fortfarande utgör den viktigaste krigsbasen med dess närhet till Stockholm. Med tanke på organisationen och att man nu ska vända till ett nytt blad kan man ju ställa sig frågan varför man inte tänkte utanför boxen och placerade en fjärde division på just Uppsala/Ärna, då denna bas kommer att vara den viktigaste i såväl ett skymningsläge som i krig och därtill har mycket av den infrastruktur som krävs, t.ex. en berghangar.

Beklagansvärt är att planerna på att göra om Ärna till civil flygplats och därtill anlägga civila köpcentrum i nordöstra delen av området. Dessa planer har sitt ursprung i just försvarsbeslutet 2004 när man inte längre såg ett behov av militärt flyg på Ärna och istället ville att en civil aktör skulle ta över driften. Nu har omvärldsläget och behovet svängt och inte osannolikt kommer man om planerna förverkligas att skapa sig en stor mängd problem vad avser buller och handlingsfrihet när basen nyttjas till militär flygverksamhet.

Det största problemet man skapat sig genom försvarsbesluten utöver nedläggningen av krigsbaserna är bemanningen av desamma. Skär man i bemanningen får det ofelbart en och samma konsekens, nämligen lösandet av Flygvapnets huvuduppgift: Att hålla flygplan i luften så ofta och så länge som möjligt. Detta oavsett om det handlar om piloter, flygtekniker eller den personal som ska hålla igång basen. Där man tidigare hade ett stort fokus på skydd av baserna med upp till 6 närskyddsplutoner, 2 flygbasjägarplutoner och därutöver också hemvärn, är man idag nere på någon enstaka flygbassäkpluton och därutöver vad det lokala hemvärnet kan ställa upp med. Bekymrande, när man betänker att den motståndare man har att möta i skarpt läge är fiendens högst utbildade, nämligen specialförbanden. Det finns dock lösningar för den som vill. Kan man kanske skriva avtal med lokala entreprenörer att de krigsplaceras för att sköta reparationerna på en bas? Kan markförsvaret tillföras mindre ”drönare” för att hjälpa till med spaningen? Kan man återuppta planerna från 90-talet på att tillföra markförsvaret granatkastare i understödet av deras strid?

Oavsett lösning är det med krigsbasorganisationen som med allt annat i julkalendern. Den korta horisonten när besluten en gång fattades, blir mycket kostsam när det visar sig att den framtid man intecknat inte infann sig. Oavsett vilken lösning man väljer kommer att kosta pengar att ha en förmåga och alternativen att inte bekosta detta eller att skjuta besluten på framtiden innebär bara oförmåga och ökad sårbarhet för yttre påtryckningar.

I inlägget skulle även ha kunnat nämnas krigsbasorganisationen för helikopterförbanden och inte minst för Flottan. Det kan garanteras att luckorna inte är mindre där.

Hårda bud för förbandsverksamhet och beredskap

Enligt försvarsutskottsledamoten Johan Forssell (m), meddelade försvarsminister Peter Hultqvist idag vid sitt besök i Försvarsutskottet att belastningen på Försvarsmakten till följde av slopandet av de halverade ungdomsarbetsgivaravgifterna, riskerar att bli 150 miljoner kr år 2015 och 300 mkr för 2016.

Försvarsminister Hultqvist gästade försvarsutskottet idag. Bekräftade att höjda arbetsgivaravgifter för unga belastar #svfm (..) #föpol
— Johan Forssell (@JohanForssell) 4 november 2014

med ca 150 miljoner redan 2015. För 2016 blir kostnaden ca 300 miljoner. Hultqvists besked är att det får tas inom ram. #svfm #föpol #säkpol
— Johan Forssell (@JohanForssell) 4 november 2014

Detta är mycket allvarligt då resultatet återigen är att s.k. tillskott i själva verket blir minusposter till följd av andra pålagor. I det här fallet ska också nämnas att regeringen avser kompenserna kommunerna för denna effekt, men alltså inte Sveriges största ungdomsarbetsgivare – Försvarsmakten, som får uppgiften att ta kostnaden inom ram. Det blir alltså annan verksamhet som får strykas för att kompensera för dessa kostnader. Som jag tryckt på många gånger tidigare på denna blogg är marginaleffekten på kontot för förbandsverksamhet (där även lönerna ingår), mycket hög. Huvuddelen utgörs av overheadkostnader som är svåra att komma åt. Istället är det övningsverksamheten som får bli regulatorn.

Utöver de ovan nämnda pålagorna låg så sent som den 17 oktober planeringsdirektivet till Försvarsmakten i form av regeringsbeslut 5/2013 kvar, innebärande att Försvarsmakten ska minska sina lönekostnader med 500 mkr till år 2018. Något som endast kan göras genom att reducera personal och verksamhet. Dessa två pålagor tillsammans kommer att bli fullständigt förödande för Försvarsmaktens förmåga att öva, men därigenom också Försvarsmaktens operativa förmåga. Kan man inte ha personal anställd och har man inte råd att öva den, har man heller ingen operativ förmåga.

Samma konto som löner och övningsverksamhet, anslag 1:1 i försvarsbudgeten, bekostar också nationell beredskap och nationella insatser såsom den underrättelseoperation som Försvarsmakten i oktober genomförde mot främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Här tydliggörs en av de stora felkonstruktionerna i försvarsbudgeten, nämligen att nationella insatser ska budgeteras. Finns inte medel kvar och budgeterade på 1:1 för att genomföra t.ex. förstärkt incidentberedskap så blir det heller ingen sådan såvida inte det medges en överflyttning av pengar mellan anslagen, en förstärkning av försvarsbudgeten, eller att man medger ett utnyttjande av beredskapskrediten. Det faller på sin egen orimlighet att man året innan ska budgetera för hur mycket beredskapen ska behöva förstärkas eller om insatser ska behöva genomföras. Nationella insatser och beredskap borde rimligtvis utgöras av ett särskilt anslag.

Konsekvensen blir nu att de ovan nämnda pålagorna såväl indirekt som direkt minskar förmågan till nationell beredskap och nationella insatser. Det råder heller inga större tvivel om att trendpilarna i dessa kurvor, givet ovanstående parametrar, kommer att fortsätta att peka nedåt. Jämför sedan med vad som händer i närområdet.


Försvarsminister Peter Hultqvist ska dock ha all heder av detta besök och hur regeringen hittills hanterat den frågan.

För lite, för sent och för ihåligt (uppdaterat 15/7 07.10)

”When you give one of your myndigheter a omöjligt regeringsuppdrag” Kanske var det just regeringsbeslut 5/2013 som Tumblr-kontot ”When you work at regeringskansliet avsåg?”

I Helsingborgs Dagblad skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och partikollegan Hans Wallmark om hur försvaret ska förberedas för att kunna hantera en för Sverige osäker tid. Det vore ju tacknämligt, men det kan tyckas väl sent för syndarna att vakna först nu. Överhuvudtaget är det ju ett problem att försöka utmåla en pågående försvarsreform som lyckad och samtidigt motivera att det krävs ekonomiska tillskott.
Widegren och Wallmarks debattartikel inleds med att beskriva Försvarsberedningens samstämmighet om de 27 miljarder kr som man enats om att satsa under nästa försvarsinriktningsperiod.  Inte med ett ord nämns att dessa satsningar påbörjas först om fyra år, eller att det trots denna, som det nu utmålas från moderat håll, historiska satsning på intet sätt hanterar att försvarsbudgeten saknar drygt 50 miljarder kr för att verkställa den försvarsreform som Riksdagen beslutade 2009. Därutöver tillkommer de starkt negativa effekterna av det försvarsprisindex som sätts av Finansdepartementet. Som lök på laxen kan vi av debattartikeln konstatera att det inte heller denna gång blir något försvarsbeslut utan återigen endast en ny inriktning av försvaret.

Vad gör då regeringen för att avhjälpa det sedan drygt 4 månader i grunden förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa där Östersjön nu utgör tyngdpunkten i det säkerhetspolitiska manövrerandet mellan Ryssland och NATO? En mycket bra fråga där svaret fortfarande låter vänta på sig eftersom den försvarsberedningsrapport man refererar till och de åtgärder som där beskrivs avser perioden efter 2015.

Widegren och Wallmark listar sedan några förslag för att förbättra försvaret och öka den operativa förmågan, främst genom att ”personal och resurser ska tillföras för att öka övningsverksamhet”. Vidare framhåller man att ”Försvaret bör tillföras ytterligare mer kontinuerligt anställd personal”. Bra förslag men samtidigt ytterst märkliga. Det senaste året har nämligen Försvarsmakten lagt all sin planeringsenergi i såväl Högkvarteret som ute på förbanden för att i enlighet med regeringsbeslut 5/2013 planera för mindre personal och framförallt färre kontinuerligt anställda, vilket har varit något regeringen mycket noggrant betonat.

Frågan är då vilken status regeringsbeslut 5 har just nu? Försvarsminister Karin Enström gick ut omedelbart innan Försvarsmakten lämnade in sitt svar till regeringen och meddelade att regeringen inte tänkte genomföra några förslag som sänker den operativa förmågan. Frågan är dock vilken definition regeringen gör av sänkning av operativ förmåga – för sänker den operativa förmågan gör konsekvenserna av regeringsbeslut 5 definitivt. Till och med den av Försvarsmakten föreslagna reducerade neddragningen definierar myndigheten som medförande ”en organisation nära underkritisk nivå” och med ”kännbara produktionsmässiga och operativa konsekvenser”. Som exempel innebär konsekvenserna av att genomföra RB 5 fullt ut att Armén personellt och materiellt kommer att minskas från 5 mekaniserade bataljoner till 3. Det är en reduktion av antalet manöverbataljoner med 25 %, samtidigt som regeringen omtalar att man satsar på försvaret i en orolig tid.

Läget blev inte klarare i Almedalen då Cecilia Widegren vid ett framträdande på Försvarspolitisk Arena (se 22.45) uttalade att RB 5 nu tillhör byrålådan och att nya planeringsanvisningar gått ut till Försvarsmakten – ”försvaret ska planera utifrån de förusättningar som gäller här och nu och inte som gällde för ett år sedan”. Man får verkligen hoppas att de sparkrav Försvarsmakten ålades i och med RB 5 därmed är utraderade. Är de inte det så påbörjas åtgärderna redan till hösten för att den nya organisationen ska vara intagen 2016. Enligt Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har heller inte myndigheten fått några anvisningar eller liknande om att RB 5 inte längre gäller. (uppdaterat 15/7 07.10)

Den stora frågan man bör ställa med tanke på Widegren och Wallmarks debattartikel ”Förberedelser i en osäker tid” är varför har ingen gjort några förberedelser för den osäkra tid vi upplever redan nu?

Konsekvenserna visas med all tydlighet i läget i Östersjön just nu, vilket beskrivs bra i Svenska Dagbladet ikväll. Här ska det poängteras att vi mycket väl vet hur situationen utvecklats i luften över Östersjön och på havsytan de senaste åren. Dock vet ingen hur läget ser ut under vattnet. Med tanke på hur Ryssland agerat och uppträtt vad avser andra Östersjöstaters luftrum, kan man bara gissa vad som händer under havsytan. Att ubåtsjakten utanför Göteborg 2011 skulle vara en singulär händelse, tvivlar jag på.
Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.

RB 5 och Flygvapnet (uppdaterat 5/5 16.20)

Ukrainakrisen har bekräftat att vi befinner oss i ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte till det sämre. Talande är att den första fråga som ställdes i kvällens partiledardebatt avhandlade försvaret, därpå följt av NATO. Få svenskar lär förstå varför det svenska försvaret framöver ska sänka sin förmåga – för det är just det som nu är på väg att beslutas.

Skipper publicerade i fredags ett lika läsvärt som förfärande inlägg avseende vad regeringsbeslut 5 kommer att innebära för Marinen i form av försvarsmaktsorganisation 18 (FMORG18).

Regeringsbeslut 5 2013 för Försvarsmakten, känt som RB 5 i dagligt tal, anvisar Försvarsmakten att till 2019 reducera lönekostnaderna med 500 miljoner kr med fokus på att öka andelen tidvis tjänstgörande personal (reservare/deltid i mer allmän svenska) och reducera den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsmakten har i flera dokument återkommit till utfallet av RB 5 för myndighetens förmåga att lösa ställda uppgifter. Såväl i det initiala svaret som i det mer utförliga budgetunderlaget för 2015 återkommer Försvarsmakten till att konsekvenserna av RB 5 kommer att bli en sämre operativ verkan och en lägre beredskap och därigenom möjligheter att agera på händelser i omvärlden.

Statsminister Fredrik Reinfeldt undvek helt att svara på frågan från DN om RB 5 vid presskonferensen för två veckor sedan om Alliansens nya ”försvarssatsningar”. Det är lätt att förstå varför då resultaten av RB 5 är så diametralt motsatta det budskap regeringen vill framhålla.

Förutom att reducera lönekostnaderna genom att prioritera tidvis tjänstgörande personal kommer att även en generell kompetenssänkning att genomföras. Uppgifter som tidigare löstes av officer skall nu lösas av specialistofficer, specialistofficers uppgifter av gruppbefäl och gruppbefäls uppgifter av soldat/sjöman. Samma sak sker även bland de civila befattningarna. Genom denna kompetenssänkning ska lönerna sänkas. Den tredje huvudsakliga lösningen på anvisningen är att minska personalen. Som Skipper redovisade så försvinner i Marinen ett helt amfibiekompani och motsvarande konsekvenser finns inom Armén och Flygvapnet också.

Det gångna året har Försvarsmakten lagt huvuddelen av sin planeringskraft på att planera utifrån RB 5 och därmed för att reducera försvaret. Planeringskraft som bättre hade lagts på att genomföra den försvarsplanering som landet i mångt och mycket saknat sedan början av 00-talet och som härom året återupptogs.

Svångremmen dras nu åt hårdare än någonsin förr, men få verkar förstå konsekvenserna. I grund och botten handlar det om att väga ner till enskild person i organisationen på guldvåg. Att Marinens musikkår står inför ett nedläggningshot har upprört många. Men ska man för att behålla musikkåren istället välja bort en ubåtsbesättning? Det är just dessa avvägningar som RB 5 medför. 

Flygvapnet och RB 5
För att planera RB 5 måste Försvarsmakten utgå ifrån det som finns beslutat för framtiden. Det vill säga den ekonomiska ram som lagts fast i senaste budgetpropositionen, den materielutveckling som regeringen och riksdagen beslutat. Det vill säga, man kan inte utgå ifrån de försvarspolitiska utspel som duggat tätt i eftertankens kranka blekhet sedan Ukrainakrisen seglade upp. För Flygvapnets del är därmed en av de starkaste ramfaktorerna riksdagsbeslutet om att 60 st JAS 39E ska ersätta dagens strax under 100 JAS 39C/D med början 2018.

Konsekvenserna av RB 5 blir mycket allvarliga för Flygvapnet, även om man klarar sig något bättre än Armén och Marinen.

I FMORG18 kommer därför Flygvapnet sannolikt att reduceras till totalt tre st JAS 39-divisioner från nuvarande 4 stridsflygdivisioner och 2 utbildningsdivisioner. Redan 2008 i framtagandet av insatsorganisation 2014 reducerades antalet JAS-piloter med ca 20 % även om antalet divisioner (4+2) behölls. Nu halveras antalet divisioner och antalet piloter reduceras till ca 50 % jämfört med 2008. Vi ska då ha i åtanke att under samma period som flygvapnet reduceras med nästan 50 % har vi sett både Georgienkriget och Ukrainakrisen och vi befinner oss mitt i ett europeiskt säkerhetspolitiskt paradigmskifte till det sämre.

På detta följer också en reduktion av den flygtekniska personalen mot det operativa mål i form av flygtid som satts upp för flygstridskrafterna. Detta mål sätts nu så lågt i syfte att spara personalrader att flygtiden per JAS-pilot kommer att motsvara vad en Viggen- eller Draken-pilot flög årligen för att hantera antingen jakt, attack eller spaning. JAS-piloten har hittills förväntats hantera alla tre. Det kommer ej att gå framöver med en så låg tilldelning av flygtid som nuvarande version av FMORG18 medger. Det blir i så fall en kraftig ambitionssänkning och en av de största fördelarna med JAS-systemet försvinner.

Vidare innebär ett lågt antal piloter och tekniker i förhållande till flygplan att operativ förmåga överlag begränsas av låg uthållighet. Stridsflygplan skall vara i luften i händelse av krig, men har man ej piloter att flyga dem och teknisk personal att underhålla dem, kommer de istället en stor andel att stå på marken. En sådan lösning är emot all gängse militärteori, men ett direkt resultat av de ekonomiska ramarna.

Uppdatering 23.00: Nivåerna ner emot 60 flygplan intas inte osannolikt redan inom något år med tanke på det mycket omfattande leasingavtal av JAS 39C som väntar under återstoden av 10-talet till Schweiz, Brasilien och även andra tilltänkta kunder. Det kommer då också att medföra att en än högre del av Flygvapnet sysselsätts med att utbilda utländska piloter. Något som tidigare löstes av de två utbildningsdivisionerna.

Inom flygbassystemet i övrigt utökas numerären något, men då på bekostnad av vissa förmågor. T ex föreslås flygbasjägarsystemet läggas ned, trots att detta torde vara av stor vikt för det nationella försvaret då flygplan är som mest sårbara när de står på marken på flygbaserna. Erfarenheter från Irak, Afghanistan och Ukraina visar detta med all tydlighet. En av flygbasjägarnas lägre prioriterade uppgifter, att utgöra säkringsstyrkor åt transportflyget vid internationella insatser, lever vidare hos nyuppsatt enhet (stod tidigare att flygbasjägarna ominriktas vilket var en feltolkning). Vidare nedgår Flygvapnets förmåga att hantera Försvarsmaktens transporter då vissa kompetenser får utgå, vilket är bekymrande när dagens försvar så intecknar snabb rörlighet, både inom och utom landet.

På helikoptersidan kommer också reduktioner att ske främst inom den markoperativa delen. Den reducerade ambitionen gör att bristen på piloter och tekniker minskas. Då flygbasjägarna försvinner gör så även möjligheterna till CSAR. Positivt är dock att basförbandsstrukturen rättas till för helikopter liksom att mer personal rent generellt krigsplaceras i FMORG18.


Konsekvenser på lång sikt
De omfattande reduktionerna i personal och framförallt nyckelpersonal med långa utbildningscykler gör att RB 5 generellt för Försvarsmakten innebär att man med de reduktioner som föreslås låser organisationen på en låg nivå för många år framöver. Skulle Riksdagen realisera regeringens utlovade anskaffning av ytterligare 10 JAS 39E och vidmakthållandet av nivån 5 ubåtar istället för de 4 som nu är planerade, medför det organisatoriska konsekvenser som blir svåra att hantera. Att utbilda en stridspilot tar idag ca 7 år till en godtagbar lägsta nivå. Avvecklar nu Försvarsmakten en rad piloter kommer det därmed att ta lång tid innan man kan hantera en högre politisk försvarsambition. Samma gäller naturligtvis inom många andra områden i Försvarsmakten. Soldater och sjömän rekryteras lätt. Att utbilda chefer och specialister tar många år innan de ger effekt.

Dessa de långsiktiga konsekvenserna av RB 5 är tillika de allvarligaste och få politiker verkar förstått detta.

Därför är det så beklämmande att höra försvarsministern och andra försvarspolitiker komma med inriktning på inriktning om att öka anskaffningen av JAS 39E, behålla JAS 39D, öka antalet luftvärnsförband etc. samtidigt som man låter RB 5 ligga. I sommar tar Försvarsmakten beslut om FMORG18 i syfte att kunna uppnå de av regeringen anvisade besparingarna. Sen rullar tåget mycket snabbt. Det verkar ha gått den politiska nivån helt förbi med tanke på att inget parti hittills uttryckt någon vilja att dra tillbaka RB 5.

Det blir en intressant uppgift för den politiska nivån att förklara förträffligheten med att genom RB 5 sänka försvarsförmågan. Vad Försvarsberedningen kommer att ha att säga i frågan om knappt två veckor tror jag mig redan veta.

För den som vill höra försvarsministerns uppfattning om RB 5 rekommenderas Riksdagens frågestund från 27 mars, anförande 32 och 34.

Uppdatering 5/5 16.20: Korrektion avseende planerad nedläggning av flygbasjägarförmågan.

Ekots lördagsintervju med statsministern om försvaret

Ingen hade väl förväntat, allra minst den utfrågade själv, att Ekots lördagsintervju med statsminister Fredrik Reinfeldt skulle lägga halva programtiden på försvarsfrågorna. Så blev i alla fall fallet. Det var knappast detta statsministern ville lägga sin exponeringstid på med tanke på att försvaret är en fråga där Moderaterna har låg framgång och trovärdighet. Förmodligen lägst av alla politikområden.

Statsministern fick frågor av Monica Saarinen om såväl försvarsreformen som utvecklingen i omvärlden. Det var överlag mycket bra frågor, även om jag hade önskat mig mer uppföljning på flera av frågorna då svaren var relativt ihåliga.

Kort sagt kan man säga att statsministern helst ville bortförklara den kritik som finns mot försvaret idag som att det dels är tidigare regeringars fel (trots att M m fl suttit vid makten och haft ansvaret för försvaret i nästan 8 år) och dels att folk inte förstår skillnaden på ett förrådsställt invasionsförsvar och nutidens krav innebärande ”mindre enheter, rörliga och med välutvecklad materiel”. Att det är små enheter just nu håller nog till och med Riksrevisionen med om. Den välutvecklade materiel låter dock vänta på sig med tanke på regeringens nedskärningar på materielsidan och att beloppet för ofinansierad materiel som behövs för den nya insatsorgansiationen som skulle ha intagits i år handlar om upp till 75 miljarder kr.

Vidare ansåg statsministern försvaret svårt att utvärdera eftersom förmågan aldrig prövas och det i regel rör sig om påståenden om ”försvarets förmodade förmåga”.

”Vi som har haft ansvar är ju rätt övertygade om att vi är på rätt väg att få en ökad försvarsförmåga”.

Frågan är här naturligtvis med vad man jämför. Jämför man med 2006 eller 1994? Jämför man inom alla områden eller bara vissa? Jämför man objektivt i egen förmåga mot motståndare vid ett och samma tillfälle? Här går det utmärkt att trolla med orden. Vad man lugnt kan konstatera är dock att på 5 år har Ryssland lyckats avsevärt mycket bättre med sin försvarsreform än vad Sverige har gjort. Jag är inte alls lika övertygad som statsministern. Långt därifrån. Skippers åskådliggörande av antalet körmil som svenska stridsfordon rullat årligen sedan millennieskiftet talar också sitt egna språk, även om körmil är ett trubbigt mätvärde. Kännetecknade för ett rörligt försvars kontra ett förrådsställt torde vara just en ökning av körmil och inte en drastisk minskning.

Saarinen ledde därefter in samtalet på ekonomin och frågade om de substantiella höjningar av försvarsbudgeten som Moderaterna talat om under våren innan vårbudgeten. Statsministern omtalade då att under hela hans politiska karriär har det förelegat skillnader ”mellan vad vi vill åstadkomma och vad de [försvaret] har resurser till”. Här fanns inte en tillstymmelse till reflektion kring läget i Försvarsmakten just nu där mycket av verksamheten går på sparlåga till följd av svaga ekonomiska förutsättningar och de varningar som myndigheten under lång tid lämnat att pengarna inte räcker till att uppnå de av regeringen och riksdagen uppsatta målen. Ej heller reflektion över Riksrevisionens granskning.

Intervjun kom sedan av naturliga skäl att handla om Ryssland och det försämrade omvärldsläget och undrade om inte Alliansens försvarspolitik borde ha hållit för den ryska utvecklingen.Statsministern menade då på att ”Ryssland var på väg i en annan riktning som vi hyst mycket hopp kring. Vi trodde på ett mer öppet Ryssland” varpå Saarinen menade på att den ryska upprustningen ju pågått i flera år och att Georgienkriget utspelade sig 2008. Statsministern kontrade då med att den ryska rustningsförmågan varit riktad söderut.

”Nu har man alldeles uppenbart breddat sitt säkerhetssfärstänkande till vad många uppfattar vara de gamla gränserna för Sovjetunionen dessutom hänvisar man till att varhelst det finns människor som talar ryska så använder man det som ursäkt för aggression, till och med använda militära medel”

Saarinen tog upp Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegrens vid det här laget välkända tweet om att Europa är säkrare än på länge då Rysslands intressen är söderut. Statsministern tog då upp egna erfarenheter, som påminde om Widegrens. Han hänvisade till sina träffar med presidenterna Medvedev och Putin och att dessa uttryckt en vilja att modernisera sin ekonomi, öppna upp mot omvärlden och mer handel.

En mer realistisk inställning från en statsminister torde vara att samtidigt som man välkomnar den uttalade ryska linjen och handlar efter denna, även lyssna på sina underrättelseorgan och vidta försiktighetsåtgärder efter dessas rekommendationer. Så har uppenbarligen inte varit fallet när statsministern nu såväl i Agenda förra veckan som dagens lördagsintervju, uttrycker den djupaste förvåning över vilken linje Ryssland har valt. När statsministern sedan omtalar att Ryssland utövar påtryckningar mot länder i vårt närområde som tidigare ingått i Sovjetväldet är det hög tid att börja fundera över vad Sverige egentligen förpliktigat sig till i och med solidaritetsförklaringen.

Avslutningsvis diskuterades återigen pågående försvarsreform, vilken statsministern sade sig vilja ”fullfölja, påskynda och bygga ut. Just det sistnämnda fick mig verkligen att höja på ögonbrynen. Det är en avsikt som jag ej uppfattat att Försvarsmakten är med på. Istället planerar Försvarsmakten just nu för fullt för att reducera organisationen i enlighet med regeringens anvisning om att spara 500 miljoner kr i lönekostnader. Detta kommer att göras genom att minska andelen heltidstjänstgörande till förmån för tidvis tjänstgörande reservofficerare och soldater, en minskning av det totala personalantalet och en generell sänkning av kompetensnivåerna. Konsekvenserna av detta kommer bland annat att bli lägre beredskap och sänkt operativ förmåga, har Försvarsmakten varnat.

Beslut om den nya organisationen fattas i sommar och därefter kommer det sannolikt att gå till dess man passerat den punkt där det kommer att ta mycket lång tid att återställa förlorade förmågor. Försvarsmakten konstaterade också i sitt budgetunderlag för 2015 att man kommer att ha svårt att i framtiden utbilda erforderlig personal för att fylla organisationen så som personalsituationen nu ter sig. Att då statsministern omtalar att han vill ”bygga ut” reformen taktar mycket illa med det arbete som just nu genomförs.

Här krävs det att regering och riksdag är mycket tydliga i vad man vill med försvaret. Jag bedömer exempelvis att kommande försvarsberedningsrapport och nästa års försvarsbeslut kommer att innebära så stora förändringar att det arbete som nu görs för ny organisation kommer att vara irrelevant även av det skälet. Att öka målbilden från 4 till 5 ubåtar, från 60 till 70 JAS 39E och att införa långräckviddigt luftvärn är åtgärder som samtliga för med sig organisatoriska konsekvenser.

Det är därför mycket viktigt att inga förhastade åtgärder vidtas redan nu och det kräver politisk tydlighet.

Varför sänka förmågan när orosmolnen i omvärlden kryper närmare?

Långt närmare än den pyrande Krimkrisen som nu riskerar spridas till övriga Ukraina i form av en fullskalig rysk invasion, står svenskt försvar inför ytterligare ett stålbad de kommande åren. Ett stålbad som i mångt och mycket gått under radarn, trots att Försvarsmakten i flera dokument omtalat de starkt negativa konsekvenser det kommer att få på Försvarsmaktens operativa förmåga och beredskap – om Regeringen fullföljer de anvisade besparingarna.

Vintern 2013 lämnade Försvarsmakten in sitt budgetunderlag för 2014. I budgetunderlaget visade Försvarsmakten återigen på att försvarsanslagen under resterande 10-talet ej kommer att vara tillfyllest för att genomföra insatsorganisation 14, beslutad 2009. Försvarsmakten har meddelat att från 2015 räcker inte finanserna för att bedriva förbandsverksamheten om ej tillskott i miljardbelopp görs. (Utöver detta ska läggas ett materielanskaffningsbehov på många tiotals miljarder kr för att ersätta eller renovera den nu mycket ålderstigna materielen)

Att Försvarsmakten börjat gå in i den ekonomiska väggen blev tydligt redan förra sommaren när förbanden ålades stora besparingar på årets resterande övningsverksamhet, varvid flera övningar kom att ställas in eller kraftigt reduceras. Det knapra ekonomiska läget är också något som fortsätter att dominera in i 2014, där ett inslag i SVT Agenda i söndags nu gett upphov till begreppet ”pang-pangförsvaret” om en verksamhet där man inte har råd att öva ordentligt.

Regeringens svar på Försvarsmaktens budgetunderlag kom blixtsnabbt. I regeringsbeslut 5 2013 (RB 5) uppdrogs Försvarsmakten att redovisa hur man år 2019 har sänkt lönekostnaderna med 500 mkr jämfört med dagens prognosticerade lönekostnader. Detta resulterade i Försvarsmakten i ett omfattande arbete som nu pågått sedan sommaren i form av försvarsmaktsorganisation 2018 (FMORG 18)*. För att målet bedömde Försvarsmakten i somras att man skulle behöva reducera myndigheten med upp till 2000 tjänster efter att vissa personalbefattningar gjorts om till tidvis tjänstgörande (dvs reservofficerare och det som oftast kallas deltidssoldater). Överlag minskar andelen heltidstjänstgörande personal kraftigt till förmån för tidvis tjänstgörande. Därutöver ska också kompetenskraven sänkas på majoriteten av befattningarna i syfte att minska lönekostnaderna. När en minskning sker i antalet officerare blir Försvarsmakten också i än högre grad beroende av att duktiga gruppchefer, soldater och sjömän stannar länge i sin befattning, och inte som idag slutar efter några år (torde vara svårt att uppnå samtidigt som lönekostnaderna ska hållas nere). Att FMORG 18 vållar mycket oro ute bland Försvarsmaktens anställda är lätt att förstå.

Under hösten och vintern har förbanden arbetat med att mer i detalj redovisa hur en framtida organisation kommer att se ut utifrån att dessa krav ska uppfyllas och vackert blir det inte. Mycket pekar också på att dessa åtgärder inte kommer att räcka för att uppnå budgetmålet.

I både svaret på RB 5 hösten 2013 och budgetunderlaget för 2015 från februari 2014, pekar Försvarsmakten på konsekvenserna av RB 5. Man konstaterar i detta liksom i svaret från i höstas att såväl Försvarsmaktens beredskap som den operativa förmågan kommer att nedgå när en betydligt lägre andel av personalen finns direkt gripbar och mängden personal som helhet därtill minskar. Konsekvensen blir därmed en än sämre förmåga att agera vid hastigt uppdykande krissituationer, likt den vi nyligen sett på Krim.

En direkt konsekvens i FMORG 18 är att prioritera insatsorganisationen framför basorganisationen (staber och stödverksamhet). Vid första intryck låter ju detta som ett mycket bra drag. Minskat pappersvändande och mer övningsverksamhet. 

Tyvärr blir resultatet snarast det motsatta. Redan FMORG13 gjorde denna prioritering, vilket innebar att krigsförbanden i hög grad själva får utgöra sitt eget stöd. Istället för att ha personal på skjutfälten som ser till att duka med mål och ställa i ordning får förbanden göra detta själva. Istället för att ha instruktörspersonal som stöttar krigsförbanden får de nu hjälpa varandra med instruktörer, på samma sätt som man ska lösa andra tillkomna uppgifter som t ex bevakningstjänsten, varvid tillgänglig personal nedgått mycket kraftigt. Detta har drabbat alla krigsförband, från skyttepluton till flygunderhållskompani (med färre flygtimmar som följd). Att detta inte fungerat så bra resulterar nu i att Försvarsmakten bl a återanställer personal på Älvdalens skjutfält.

RB 5 kommer ändå att medföra att företeelsen med minskad kärnverksamhet till förmån för ökad sido- och stödverksamhet, blir än mer frekvent för krigsförbanden – särskilt för den heltidstjänstgörande personalen. Som bekant uttryckte det: 
”FMORG 18 hos polisen skulle innebära att de ridande poliserna får mocka i stallet istället för att bedriva polisarbete”.
En mycket träffande liknelse.

Utöver RB 5 kom finansminister Anders Borg i februari med ytterligare sparkrav på en rad myndigheter, av vilka Försvarsmakten fick den största pålagan i form av att spara 101 mkr.

Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist ställde nyligen en fråga till försvarsminister Karin Enström med anledning av den ytterligare reduceringen med 101 mkr. I svaret vill försvarsministern inte alls kännas vid några ”besparingar”. De 101 mkr beskrivs av försvarsministern som 
”åtgärder som syftar till att skapa ett extra omvandlingstryck och driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten. Effektiviseringen uppnås genom en minskad ökning av anslagen”.


Konsekvenserna av RB 5 och finansministerns ”omvandlingstryck” blir därmed
  – minskad operativ förmåga hos Försvarsmakten
  – sämre beredskap att hantera uppkomna händelser i närområdet

Den senaste månaden har vi bevittnat ett mycket snabbt händelseförlopp i Ukraina där Ryssland över ett dygn kunde agera militärt och ställa omvärlden inför ett fait accompli. Dett har också resulterat i ett paradigmskifte i de internationella relationerna. Vi ser nu hur NATO kraftigt förstärker sin närvaro i Polen och Baltikum, där nu även Danmark sällat sig till den tidigare av USA, Storbritannien och Frankrike utlovade förstärkningen.

Är det verkligen rimligt med nuvarande händelseutveckling att Regeringen ska verka för att sänka den svenska försvarsförmågan så allvarligt som kommer att ske i och med regeringsbeslut 5 och det extra omvandlingstrycket?

Just nu slutför Försvarsmakten sina förberedelser för att beordra och påbörja intagandet av FMORG 18. Det finns ännu tid för den politiska nivån att ändra anvisningarna. Jag vid håller mina tre rekommendationer för att snabbt och billigt öka Försvarsmaktens operativa förmåga. Därtill kommer också Försvarsberedningens rapport i mitten av maj inför nästa års försvarsbeslut som ytterligare en styrningsmöjlighet.

Försvarsmaktens svar på RB 5
Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015
Försvarsministerns svar till Peter Hultqvist från 27 mars 2014

*Insatsorganisation är den delen av organisationen som Försvarsmakten ska genomföra insatser med, medan denna kompletterat med den stödjande basorganisationen utgör en försvarsmaktsorganisation.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Är Insatsorganisation 2014 fortsatt relevant?

Det var nog både en och annan som blev förvånad när ÖB i torsdags uttryckte att han var nöjd med insatsorganisation 2014 (IO 14) och att den väl motsvarar de operativa behoven. För allmänheten blev detta känt genom nyhetsrapporteringen på torsdagen, men Försvarsmaktens anställda kunde redan dagen innan läsa om detta på intranätet Emilia:

”Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB.”

Jag är en av dem som blev mycket förvånade både över ÖBs uttalande ovan, men även över uttalandet att inga militära förband behöver vara fast placerade på Gotland.

Skälen till ÖBs ståndpunkt kan vara flera och kan heller inte fastställas. Några förklaringsmodeller som diskuterats de senaste dagarna har varit:

1. Vilka är de operativa behoven? Vem har fastställt dessa? Det är fullt möjligt att utifrån de uttryckta politiskt-strategiska målsättningarna tillgodoses de operativa behoven av IO 14. (Därmed skulle den vidare frågan i så fall bli, vilka är de politiskt-strategiska målsättningarna?)

2. ÖB ser sig inte ha manöverutrymmet att utrycka någon annan åsikt än den nu anförda då det ännu inte utryckts någon annan politisk vilja.

3. ÖB vill ha lugn och ro att nu äntligen fullfölja IO 14 som vid förra prognosen skulle kunna vara intagen 2023 och som Försvarsmakten i den senaste prognosen (budgetunderlag 2015) fastställde inte skulle kunna intas utan kraftigt höjda försvarsanslag.

4. ÖB ser inte att det är lönt att argumentera för mer än det han nu tror sig kunna få, nämligen de medel motsvarande ca 5 mdr kr/år som krävs för att kunna inta IO 14.

5. ÖB ser IO 14 som den bästa grunden att bygga vidare på.

6. Försvarsmaktens personal orkar inte med ytterligare en runda av organisationsförändringar, vilket bland annat kunnat skönjas i FM Vind (medarbetarundersökning).

Jag håller varken de ovanstående eller någon annan förklaring för helt otrolig. Till ÖBs uttalande bör också läggas inlägget av chefen för ledningsstaben på Försvarsmakten kommenterar.

Jag instämmer dock inte med ÖB i att den operativa förmåga som byggs med IO 14 är tillräcklig. Inte alls.

IO 14 process
För att bedöma IO 14 måste man dock backa bandet till försvarsbeslutet 2004. Där ändrades Försvarsmaktens huvuduppgifter fullständigt till att koncentreras på internationella insatser långt bortom svenskt territorium i syfte att där dämpa och förhindra uppblossande kriser och konflikter. Av den anledningen skapades en helt ny insatsorganisation (observera att här utgick begreppet krigsorganisation!) för Försvarsmakten. För att understödja den nya insatsorganisationen skapades också en ny grundorganisation och det är formeringen av denna som gjort att svensk militärgeografi ser ut som den gör idag. Vid formeringen var operativa hänsyn i nationellt försvar helt avgränsade. Ingen sådan uppgift fanns ju längre. Istället skulle det avgörande vara förbandens och orternas möjlighet att producera de internationella insatsförbanden där garnisonstänkande och stordrift premierades.  (Läs gärna FOI rapport om tröskelförmåga som bl a tar upp FB 04)

Från invigningen av Förvarsmaktens centrallager i Arboga september 2009. Foto: Försvarsmakten

Ett resultat av ovanstående ser vi nu i Försvarsmaktens centrallager i Arboga, placerat där för att bl a underlätta flygtransporter från Örebro och ut i världen. Ett annat i det faktum att allt svenskt artilleri idag är placerat i Boden, i fel landsände jämfört med var man ska lösa sina huvudsakliga uppgifter. En tredje konsekvens var att Gotland framgent skulle sakna fast militär närvaro. En fjärde konsekvens var att Flygvapnets krigsbassystem avvecklades och endast två basbataljoner behölls, men ominriktades på att kunna verka från hemmabas eller utländsk bas med stöd av där befintliga resurser. Just det sistnämnda exemplet kommer jag att använda för vidare resonemang kring IO 14 fortsatta operativa relevans.

Ytterligare neddragningar på försvaret var sedan planerade av regeringen av ekonomiska skäl. Debatten kring dessa nådde sin höjdpunkt under våren 2008 när ytterligare ca hälften av Försvarsmaktens förband stod inför nedläggningshot. Georgienkriget innebar dock ett bryskt uppvaknande ur denna drömvärld, men istället för ekonomiska tillskott blev resultatet att dåvarande organisation permanentades, men ominriktades i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. De tilldelade ekonomiska medlen tillät inte ett nytt försvarsbeslut och det blev till att försöka koka soppa på en spik.

Nu skulle Försvarsmaktens även kunna lösa vissa nationella försvarsuppgifter med sin organisation som kom att döpas om till insatsorganisation 2014. Därtill skulle även ett nytt personalförsörjningssystem intas där värnplikten skulle läggas vilande. Det nya systemet skulle istället bygga på anställda soldater i två olika anställningsformer med ett antal och kontraktsformer baserade på internationella insatser. Det stöd för produktionen av insatsorganisationen som tidigare funnits skulle nu också i hög grad ”rationaliseras bort”. Insatsförbanden skulle prioriteras hette det, men i själva verket var det ett sätt att spara in tjänster och prioriteringen av insatsförbanden blev egentligen att dessa utöver att vara insatsförband också skulle lösa sitt eget stöd och utbildning av sig själva och andra.

Det är alltjämt denna verklighet som existerar idag 9 mars 2014, drygt en vecka efter Rysslands ockupation av den ukrainska delrepubliken Krim.

Till ovanstående ska dock också läggas regeringens krav på att Försvarsmakten ska reducera sina lönekostnader inom IO 14 med 500 miljoner kr år 2019 jämfört med 2013. Detta har fått till följd att Försvarsmakten nu planerar för en ”organisation 2018” där antalet befattningar inom insatsorganisationen reduceras kraftigt gentemot det tidigare målet och heltidstjänstgörande byts mot tidvis tjänstgörande. Totalt minskar organisationen med 1550 tjänster. Att detta får operativa konsekvenser påpekar också Försvarsmakten i sina underlag till regeringen (bland annat i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015) framförallt till följd av att den minskade andelen kontinuerligt tjänstgörande personal påverkar beredskapen.

Därav följer också att man måste reflektera över ”vilken” version av insatsorganisation 2014 som ÖB finner vara operativt rätt? Är det den första eller den som byggs utifrån de begränsningar regeringsbeslut 5 medför?

Min ståndpunkt
Jag ställer mig mycket tveksam till den framtida operativa relevansen hos IO 14.

Militärgeografi: Geografiskt har IO 14 till följd av FB 04 flera av sina tyngdpunkter på helt fel ställen. Exempelvis finns inte längre några förband på Gotland. Ett område jag och många bedömare är överens om är ett nyckelområde för samtliga aktörer i vårt närområde. Här hävdar exempelvis regeringen att man ”lätt” kan tillföra militära förband till ön i den händelse det skulle behövas. Det är enligt mig att underskatta de logistiska svårigheterna för en sådan operation och att helt bortse ifrån att just ett sådant drag skulle kunna eskalera en säkerhetspolitisk krissituation jämfört med att förbanden finns utgångsgrupperade. (För en populärversion, läs gärna Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad) Som jämförelse kan också sägas att om det nu är så lätt att förflytta förband till Gotland så borde detsamma gälla även för andra aktörer som därtill förfogar över större logistiska resurser än Sverige. Hösten 2009, samtidigt med den stora ryska övningen Zapad, genomförde Försvarsmakten en beredskapsövning där man koncentrerade tillgängliga förband till Gotland. Det visade sig inte alls vara lätt som man trott.

Ett annat exempel är lokaliseringen av samtliga artilleriförband till Boden, så långt man kan komma från de operationsområden som offentligt utpekats som Försvarsmaktens viktigaste, bl a Stockholm och Gotland. Samma förhållanden gäller även för luftvärnet och ingenjörstrupperna vilket gör övningar av sammansatta förband kostsamma. Ett tredje exempel är att hälften av flygvapnets stridsflyg utgångsgrupperat inom sensortäckning och bekämpningsräckvidd från den enda presumtiva motståndaren i närområdet. Det är troligtvis inte längre möjligt att flytta förbands fredstida lokalisering, men i så fall måste man vidta andra åtgärder för att möta de begränsningar detta medför.

Syfte: IO 14 är fortsatt en organisation dimensionerad och framtagen för internationella insatser oavsett om det gäller personalförsörjning, organisationens sammansättning eller numerär.

Organisatoriska begränsningar: Som illustration avseende IO 14 operativa relevans kan användas flygstridskrafterna. Att flygstridskrafterna är en av grundbultarna i svenskt försvar torde vara oomstritt, men IO 14 ramar blir kraftigt gränssättande för operativ verkan. Till att börja medger IO 14 endast två st basbataljoner som då ska hantera 4 st JAS 39-divisioner. Till skillnad från tidigare basbataljoner är de i IO 14 mycket klent bemannade i jämförelse med sina föregångare. Samtidigt ska de nu var för sig kunna hantera två divisioner istället för en eller en halv. Flygvapnet har traditionellt förlitat sig på att kunna skydda sig från bekämpning genom att sprida sig till flera baser och på varje bas inom större markområden. Kravet på detta utgick i och med FB 04 och målsättningen blir mycket svår att uppnå med IO 14, och än mer så med de än lägre personalramar som sätts upp med org 18. Alternativet till geografisk spridning är att höja skyddsnivån avsevärt på några lämpliga existerande baser utifrån trolig operationsriktning.

Robot 97 med spaningsradar. Ersättare behövs innan 2020, men är ej finansierad. Foto: Försvarsmakten

För att skydda flygbaserna, men även andra förband och infrastruktur från ett hot från luften är man beroende av luftvärn. Även detta är i IO 14 mycket begränsat i och med att det i första hand dimensionerades för internationella operationer. Det har till och med reducerats från 2004 till två bataljoner från tre. Att få dessa att räcka till att skydda både flygbaser, Stockholm och övriga områden som Försvarsmakten har att skydda. Sedan många har successiva försvarsberedningar utpekat att ett av de största militära hoten mot Sverige är insättande av fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar (nu även ballistiska robotar i och med införandet av Iskander i närområdet) med därpå följande krav på försvarsförmåga. En förmåga som Luftvärnet idag saknar med sina robot 97 Hawk och robot 70. Luftvärnet är nu dock planerat att genomföra en materielomsättning av både korträckviddigt luftvärn och införande av ett nytt långräckviddigt system. Frågan är om bägge dessa system ryms inom IO 14 ramar och vilka förmågor de erbjuder mot fjärrstridsmedel?

I media har Försvarsmakten angett Stockholm som huvudsaklig operationsriktning eftersom det är landets huvud. Att avdela markoperativa styrkor till Gotland skulle i så fall innebära en kraftsplittring som IO 14 inte mäktar med. Likväl återstår då ytterligare några operationsområden av mycket stor betydelse för Sverige. Ett exempel är Göteborgsområdet utan vars hamnar och varuflöden Sverige snabbt stannar. IO 14 får ytterst svårt att hantera en situation med ”strategisk pant”, det vill säga att nå avsedd verkan genom att ta ett område i besittning och byta det mot ett annat eller ett önskat handlande. Avdelas styrkor ur IO 14 till Gotland är de sedan fast där och kan ej användas för försvar av huvudstaden. En angripare har mycket goda möjligheter till att genom vilseledning mot ett område nå framgång på annan plats då resurserna ej räcker till samtliga platser och ej heller i ett efterhandsläge.



Beredskap: Hela Försvarsmakten är dock drabbad av friktionerna inom den nya personalförsörjningen innebärande att man även om pengarna fanns inte kan öva hela förbanden och insatsorganisationen innan organisationen någon gång långt bort i framtiden är fullständigt personaluppfylld. De personalrader som ej är fyllda med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater och sjömän är tills vidare fyllda med värnpliktig personal. Antingen personer som gjort värnplikten innan 2010 eller personer som valt att avsluta sin anställning som soldat eller sjöman och därför sorterar under pliktlagen. Något inkallande för övning kan här ej ske innan regeringen beslutar att höja beredskapen.


Väljer man nu att höja den svenska beredskapen är IO 14 visserligen ett fall framåt jämfört med FB 04, men målsättningen är fortsatt låg: ”inget förband ska ha lägre beredskap än sex månader. Händelseförloppet i Ukraina förstärker reformens mål om att förbanden ska vara användbara redan från början då ingen kan förutse händelser flera år i förväg”.

Den berättigade frågan är om man ens kan förutse vad som ligger 6 månader bort? Misstänker man till exempel att Ryssland kommer att agera i Baltikum likt man gjort på Krim i september gäller det alltså att beordra beredskapshöjning för dessa förband redan idag. Att någon skulle fatta ett sådant beslut faller på sin egen orimlighet.

Frågan blir därmed hur IO 14 kan vara operativt tillräcklig om det finns en kvalificerad motståndare, vilket är det Försvarsmakten ska vara dimensionerad att möta. Även om man skulle väga in ett stöd av NATO, är frågan motiverad.

IO 14 och framtiden
Förvisso finns det de som menar på att IO 14 är en god språngbräda för framtiden. Här krävs det dock att man vägen in två faktorer. Den första är att IO 14 inte är en utbildningsorganisation, vilket redan idag skapar stora problem när antalet nya soldater som ska utbildas överstiger det antal organisationen klarar av (FM BU 15). Något som kommer att bli än värre i org 18. Väljer man att bortse från detta faktum återstår ändå frågan huruvida IO 14 utgör en tillräckligt bra språngbräda att utgå ifrån för en ny organisation. Hur långt ska man gå innan man tar beslutet att den väg man anträtt inte leder mot målet? Här ligger erfarenheterna från tidigare 20 års försvarsbeslut i ryggsäcken då inget av dessa till fullo hann implementeras. Önskan att därmed hålla fast vid anträdd vägen därmed omedvetet bli större. Skillnaden är att organisationsförändringarna då gjordes mot tron på en säkrare omvärldssituation. Idag föreställer vi oss det motsatta.

Jag befarar att ÖB med sitt uttalande riskerar att låsa positionerna för framtiden. Hur ska man kunna motivera ett framtida ökat anslag eller ökad organisation om man redan idag meddelar att organisationen är relevant trots en radikalt förändrad säkerhetspolitisk situation? Vilken omvärldsutveckling skulle i så fall motivera en förändring? Det är svårt att teckna ett värre scenario än det nuvarande utan att det redan skulle vara för sent för åtgärder att få verkan.

Jag instämmer med dem som utmålat Krimkrisen som ett paradigmskifte gällande vår säkerhetspolitiska situation, vilket i så fall måste få följder även inom vår försvarspolitik. Det kan omöjligen vara så att när den dimensionerande aktören i vårt närområde inte visat sig vara den följsamma och rationella aktör som svensk säkerhetspolitik intecknat så ska försvarspolitiska inriktningar från en betydligt gynnsammare världsutveckling ligga fast – det vill säga det som resulterade i insatsorganisation 2014. För mig står det klart att Försvarsmakten i framtiden behöver en väsentligt högre tröskelförmåga än den som innehas idag och vad som ursprungligen planerats. Den första åtgärden som bör vidtas omedelbart är att regeringen tillskjuter medel så att Försvarsmakten kan genomföra de övningar av nationellt försvar som planerats för 2014, men reducerats till följd av den ekonomiska situationen.

Härnäst har vi att invänta att Försvarsberedningen kommer med sin rapport den 15 maj och se om även denna bedömer IO 14 som innehållande tillräcklig operativ verkan.

Jag vill ge en eloge till chefen för ledningsstaben generallöjtnant Jan Salestrand som var snabb med att kommentera IO 14-frågan på Försvarsmaktens blogg och att han påpekar det faktum att IO 14 med de ekonomiska ramar som fortsatt gäller ej kan intas, men att en större insatsorganisation är välkommen om den finansieras.

Bloggar: Försvarsmakten kommenterar, Skipper, Allan Widman, Staffan DanielssonPeter Hammarberg