Försvarsbloggare

Sverige utsätts för påverkan utifrån. Cyberattacker pågår. Skyldiga utpekas: Kina, Iran (mot invandrare och flyktingar) och, förstås viktigast från säkerhetssynpunkt, Ryssland. Det är illa. Om det har gått så långt att vi redan måste sägas vara inne i en gråzon, offer för hybridkrigföring, är frågan hur vårt land reagerar. Kanske som måltavlor utsatta för ett pågående krig – så som man kan tolka den ryska drivkraften – bör vi väl sedan en tid bedriva försvar mot idéer och försåtligt fejkade nyheter.

I det måste desinformation mötas med – ja vad, något mer än information? Om den ena parten är offensiv behöver nog även den andra vara det.

Ett av de viktigast verktygen är här vad Försvarsmakten ställer upp med. Sent omsider leds dess informationsverksamhet återigen militärt, med den artfrämmande titeln kommunikationsdirektör, av brigadgeneralen och ledamoten av vår akademi Mats Ström. Det stärker rimligtvis dess status inåt, i det ibland outgrundliga högkvarteret. Hans professionella bakgrund är också sådan att han inte kan beskyllas för att lida av den gamla journalistiska parollen, eller sjukan, att tro sig säga sanningen oavsett följderna. Istället skadebegränsning, vilket inte är någon konstig officersambition.

Uppgiften? Fortfarande gäller rimligtvis som ett grundkrav att den militära informationen ska vara snabb och sanningsenlig – men, beroende på vad t ex kontroll av uppgifter och den operativa säkerheten kräver, inte alltid och inte omedelbart ge hela sanningen.

I slutet av det kalla kriget var jag som reservofficer vid A 8 chef i krigsorganisationen för den s k pressektionen i högkvarterets informationsavdelning, samtidigt som jag var utrikesredaktör på Dagens Nyheters ledaravdelning. (En något schizofren situation, möjlig därför att lösningen aldrig sattes på det ultimata provet.) Jobbet var inget inåtvänt verk. Det jag verkligen kämpade för i en rätt oförstående stabsmiljö var vår operativa roll, att operation alltid måste innehålla information.

En intressant fråga som aldrig testades under våra övningar i tjänstegrenen var andra informatörers insatser. Framför allt undrade jag hur reportrarna i Sveriges Radio, som självständig organisation men vid högsta beredskap eller vid krig lydande under regeringen, skulle hantera tänkbara svåra avvägningsfrågor. Flertalet ville nog gå på som vanligt.

Under avdelningens övningar mörkade vi inom pressektionen för den skull aldrig om tänkbara informationsutmaningar för landet under öppet krig av typen vådaskjutningar (blue on Blue), sänkta värdefulla örlogsfartyg eller behovet att efter storstrid ge, av regeringen och ÖB nog kontrollerade, samlade förlustsiffror så som israelerna gjort. Vi tvärtom tog fram sådana problem upprepade gånger.

Vid den här tiden aktualiserades frågan om en svensk psykförsvarsorganisation med potentiellt offensiva uppgifter. En viktig ny militär förmåga. I min bild var det likafullt självklart att information mot svenska folket och in till den egna försvarsmakten skulle hållas helt åtskild från psykförsvar och egna försök till påtryckningar mot en fiende.

Men det var då. Gränsen eller fred och krig var dragen som lika självklar som den fortfarande är i svenskt lagrum. Nu ses säkerhet under andra villkor Med dagens hotbild och scenarier är det rätt tydligt att man i Försvarsmaktens informationsstrategiska överväganden, längs en glidande skala, kan känna sig behöva möta mer eller mindre dolda hot med att själv dölja fakta eller rent av att, likt motståndaren, arbeta med vilseledande besked och bedriva informationskrigföring. Och vad i det här skulle Sveriges Radio kunna dras in i – göra något alls?

Min uppfattning är att Försvarsmakten med en psykologiskt offensiv hantering skulle behöva finna andra vägar än den egna informationsorganisationens. Denna borde inte, inte ens under hybridkrigföring eller dess utrerat väpnade delar och hur hårt ansatta vi än vore, få misstänkas att ha dolda agendor. Hur skulle det annars gå att under kris/krig sammanleva/samverka med Sveriges Radio som nationellt centralt informationsorgan?

Det här – vilka som utan förtroendeskador ska lösa svåra nationella uppgifter – är frågor som måste angå även vår akademi. Att vi kan behöva göra något nytt, det känns kanske för många ofrånkomligt men ter sig inte betryggande genomtänkt i alla delar. Vore intressant att möta andras uppfattningar.

Författaren är ledamot av KKrVA.

Två vanliga argument mot svenskt Natomedlemskap heter Trump och Erdogan. De är förvisso de mest motbjudande av presidenterna i Natos medlemsländer och lämpar sig därmed utmärkt för att skrämma ett folk uppfostrat om neutralitetspolitikens och alliansfrihetens välsignelser. Neutralitetspolitiken räddade ju oss från två världskrig, alliansfriheten ingick i den balans som skapade lugn i Norden under det kalla kriget och än i dag – påstås det – bidrar till stabilitet. Varför ska vi då gå med i en militärallians ledd av den oberäknelige amerikanske presidenten, riskera att dras in mellanösternäventyr av den islamistiske turken?

Argumentation kan vara ett medvetet försök att vilseleda. Den kan också bygga på att den som använder argumentet själv är okunnig om vad Nato är och hur det fungerar. Han har uppenbarligen inte läst Artikel 5 i Atlantpaktsfördraget och sett att ”en för alla, alla för en” inte är särskilt skarpt formulerat.

The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

Det är med andra ord varje nations eget beslut med vilka medel den ska bidra i det fall alliansen enas om att agera enligt artikel 5. Detta i motsats till artikel 42:7 i EU:s Lissabonfördrag:

Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga.

De mjuka formuleringarna i Atlantpaktens artikel 5 tillkom på grund av den amerikanska senatens motvilja mot att med villkorslöst dras in i europeiska stormakternas konflikter, t ex i deras koloniala engagemang. Under intryck av det hårdnade kalla kriget bildades organisationen Nato som med olika arrangemang såsom generalsekretariat, kommandostruktur och permanent truppnärvaro gjorde de ömsesidiga säkerhetsgarantierna alltmer trovärdiga. Efter det kalla kriget försvann det hotet och likaså många av de sammanhållande strukturerna.^[1]

Utvecklingen har nu åter vänt, men det är långt tillbaka till den känsla av ödesgemenskap som präglade det kalla krigets Nato. Dagens ryska revanschism känns inte hotande av alla medlemmar, och många ser andra överhängande problem, flyktingströmmar i Medelhavsregionen, krig och kriser i Mellersta Östern etc. En del regimer har också gemensam ideologisk syn med den ryska extremnationalismen. Det som präglar dagens debatt i Nato är därför hur man skall göra det trovärdigt att alliansen lever upp till löftet ömsesidigt bistånd vid en rysk aggression.

Mest oroande därvidlag är givetvis Trump, hans uttalade ointresse för Nato (utom de i och för sig rimliga kraven på ökade försvarssatsningar av europeiska medlemsstater) och hans oförutsägbarhet (förutom på en punkt, högst tvivelaktiga förbindelser med Putin). Det har gått så långt att kongressledamöter från båda partierna dryftar en lag som ska hindra Trump att göra allvar av sina hot att lämna Nato.

Det är väl mindre troligt att det sker, hans utfall mot Nato är kanske ett välplanerat utnyttjande av isolationistiska strömningar i USA.

Hur som helst kan det öka tveksamheten hos vissa europeiska regimer att riskera krig vid ryska Krim-liknande aktioner. Under det kalla kriget talade man om ”the Hamburg grab”, nu hörs ibland uttrycket ”the Narva grab”. Skulle en sådan operation ligga under eller över tröskeln för en gemensam aktion enligt artikel 5? Samma fråga kan ställas om att möta den integrerade användning av militära och icke-militära medel som är huvudspåret i det ryska tänkandet om nutida militära konflikter – det som i väst benämns hybridkrigföring, i Ryssland ”en ny generation krigföring” eller ”icke-linearitet”. Delar av den ligger klart under tröskeln. Ukraina-aggressionen är ett skolexempel, och de baltiska staterna upplever att en sådan operation redan pågår mot dem, propaganda, desinformation, cyberattacker, ekonomiska påtryckningar och ekonomiskt undergrävande, energiavbrott.

Lägg härtill det ökade ryska betoningen av taktiska kärnvapeninsatser för ”de-eskalering” av en konflikt, ett tämligen genomskinligt uttryck för att använda kärnvapen för att avskräcka från befrielse av områden som tagits genom ett kuppartat angrepp.

Det är inte alltför långsökt att tänka sig att flera Natostater skulle dra sig för att riskera konfrontation eller till och med krig för att möta ryska väpnade aktioner mot de baltiska staterna. Ett illavarslande tecken var när Turkiet under Natos toppmöte i utpressningssyfte använde hot om att lägga veto mot uppdatering av Natos försvarsplan för Baltikum.

Jaha, kan Natoskeptikern invända, om risken är överdriven för att Nato drar oss med i äventyrligheter, är det något värde för Sverige att gå i en allians som man inte kan lita på när det gäller? Och få dåligt sällskap av ett antal tvivelaktiga regimer. Är det inte bättre då att fortsätta på Hultqvist-linjen med bilaterala avtal med olika länder?

Det skulle kanske spara tid i en krissituation, och vi skulle slippa risken av veto från ryssvänliga regimer. Tidsvinsten skulle uppväga det förhållandet att vi inte gjort en operativ planläggning i förväg. (I specialfallet Finland har även den nackdelen avskaffats).

Tanken om regionalisering av säkerhetspolitiken har vunnit mer insteg i debatten. Exempel gavs i Sälen av den norske generalen Sverre Diesen. Ett regionalt samarbete mellan Sverige. Norge och Finland med en stark transatlantisk länk skulle vara ett bidrag till säkerheten i det skandinaviska området, och man skulle komma runt diskussionen om Nato som i dagsläget var fruktlös.

Men detta resonemang kringgår kärnfrågan, säkerheten för dem som idag är mest utsatta. Det är inte Sverige, Finland och Norge utan de baltiska staterna. Om de angrips dras vi in. Omvänt är Natos  försvar av Baltikum helt beroende av stöd från de nordiska länderna, och detta måste förberedas med operativ planläggning. Betydelsen av detta uttrycktes sålunda av ambassadör Krister Bringéus i Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57):

Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore sannolikt att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs. Krishanteringen – traktatsmässigt underbyggd av artikel 5 – skulle inte behöva improviseras fram, i en period av stark spänning och med snäva tidsmarginaler. Den gemensamma konfliktavhållande förmågan skulle, av allt att döma, därigenom öka.

Baltstaterna har efter många års vånda fått Natoförsvarsplanering och stationering av snubbeltrådsstyrkor. De torde inte vara benägna att överge detta. Alltså måste ”det nordiska blockets” planering göras parallellt med Natos, och det övergår min förmåga att se hur detta skulle kunna ske. Krigsavhållande effekt i Östersjöområdet kräver en samlad operativ planering.

Det går därför inte att komma runt Natofrågan, om man vill förorda ett nordiskt militärt ”block” som ska bidra till säkerheten i Norden. I stället bör man se detta som en nordlig filial i ett Nato med flera divergerande intressen. Svenskt-finskt Nato medlemskap skulle kanske ha positiv effekt för Natos politiska förmåga och handlingskraft. Det skulle demonstrera att länder med gräns till Ryssland inte drar sig för att stå upp mot underförstådda eller öppna hot. Det bör också minska tvivlen på att Baltikum kan försvaras och därmed bli tungan på vågen när det gäller att bestrida det våldsmonopol som Ryssland tillskansat sig.

Om det ändå skulle gå så illa att central- och sydeuropeiska högerextrema regimer blir alltmer ovilliga att stöta sig med åsiktsfränden i Moskva, och Nato i praktiken splittras, skulle ett nordiskt-baltiskt försvarsförbund kunna fungera som kärnan i en ’de villigas koalition’, om krisen kommer.

Författaren är överste och säkerhetspolitisk analytiker.

Not

[1] För en utförlig diskussion av Nato:s säkerhetsgaranti se Robert Dalsjö, ”Trapped in the Twilight Zone”, sid 59-61, KKrVAHT nr 3/2017

Nyligen har det publicerats två mycket intressanta artiklar om det glesa slagfältet. Robert Dalsjö (@MansRAD), FOI, har i nummer 3/2019 av KKrVA Handlingar och Tidskrift beskrivit hur dagens begränsade tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, kan leda till, eller snarare redan lett till, en helt ny operativ och taktisk miljö. Det kommer inte finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande, ”kringströvande”, stridsgrupper som uppträder över stora, i huvudsak trupptomma, ytor. En angripare kommer ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som underhållsområden, flygfält, hamnar etc. Dessutom är risken överhängande att, om fienden tillåts ”härja fritt”, att det leder till att vi tappar kontrollen över det som sker. Något som erfarenhetsmässigt leder till handlingsförlamning, uppgivenhet och i slutändan kapitulation.

Den finske försvarsdebattören Robin Häggblom (@CorporalFrisk) har på KKrVA blogg, den 7 januari 2019, följt upp Dalsjös resonemang där han till del tonar ner glesheten, men då ur ett finskt perspektiv med den, relativt Sverige, avsevärt större tillgången på förband. Han pekar också på att fenomenet i sig inte är nytt. Det var först i samband med första världskriget som de fasta fronterna blev regel. Dessutom var det glesa slagfältet ett inte sällan förekommande fenomen även under det andra världskriget, t ex i norra Finland. Ibland kommer det vara mer frekvent, ibland mindre. Det beroende på geografi, styrkeförhållanden och mål med angriparens verksamhet.

Båda författarna efterlyser en bredare debatt i ämnet. En svår frestelse att motstå som tidigare chef för Taktikavdelningen i Arméstaben. Vad kan och bör göras för att hantera fenomenet? En diskussion speciellt angelägen i Sverige, ett till ytan mycket stort land med begränsad tillgång på förband. Såväl igår och än mer så idag.

Inte ens under det kalla kriget då vi disponerade i storleksordningen tvåhundra markstridsbataljoner, Hemvärnet oräknat, fanns möjligheten att möta en angripare över hela ytan, t ex efter att han åstadkommit ett genombrott eller luftlandsatt i oförsvarade områden, genom att bara ställa trupp i vägen för honom, fördröja, försvara, och därmed försöka stoppa honom. Angriparen kunde tämligen lätt kringgå sådana försök från vår sida. Eller om motståndet var svagt slå sig vidare.

Bara för att illustrera problemet något. Sverige har en landareal av 407 340 kvadratkilometer. Räknar vi bort områden sannolikt helt ointressanta för angripare att uppträda i, stora delar av fjällvärlden, ett antal öar mm, kanske vi kan anta att något mindre än hälften av Sveriges yta, säg 200 000 kvadratkilometer, skulle kunna vara intressant ur militär synvinkel. Att framrycka igenom eller att besätta. Med antagandet att en svensk bataljon på den tiden kunde fördröja eller försvara inom ett område om ca 5 x 5 km hade vi haft en förmåga att hantera ca 5000 kvadratkilometer – om vi valt att agera passivt, och bara ”ställa oss i vägen” för angriparens förband. En omöjlig taktik kopplat till de ytor som var, och är, aktuella. Svaret var att vi prioriterade motanfallet – att hindra sådan styrketillväxt som i nästa steg skulle leda till att motståndaren kunde uppträda på djupet av vårt territorium eller där denne hotade att bryta igenom i områden där vi bedrev fördröjningsstrid eller hade organiserat ett fast försvar.

Det viktiga här är inte det exakta räknandet av kvadratkilometer utan att konstatera att även med dåtidens tvåhundra markstridsbataljoner, och lika många funktionsbataljoner som artilleri, ingenjörer m m, så var det glesa slagfältet i stora stycken en problematik vi även då var tvungna att ta hänsyn till. Dock, som Dalsjö påpekar, problemet har antagit helt andra dimensioner idag. Angriparen har tack vare modern transportteknik, till sjöss och i luften, avsevärt större möjligheter att välja tid och plats för att nå svenskt territorium. Motståndaren är rörligare och de enskilda förbanden har större eldkraft och kan dessutom understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Det samtidigt som vi inte längre har samma möjligheter att genom fördröjningsstrid eller försvar begränsa hans rörelser.

Det glesa slagfältet av idag kanske skulle kunna liknas vid sjöstrid. Förband som opererar över stora ytor, utan fasta underhållslinjer och som har goda möjligheter att själva bestämma när, och under vilka omständigheter, man väljer att ta strid. Det vi kommer se är stridsgrupper om någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup, där för-, sido- och efterpatrullerna består av drönare som avspanar terrängen flera mil i alla riktningar för att försöka se motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk. Dock, det finns en stor skillnad, jämfört med sjöstriden, stridsgrupperna är geografiskt på väg någonstans. Ta och hålla terräng eller förstöra något. Angriparen måste därför, förr eller senare, hejdas.

Robert Dalsjö ger några förslag på hur han anser att Armén bör utvecklas som en konsekvens av det glesa slagfältet. De viktigaste komponenterna där skulle vara:

• en utökning av manöverförbanden och då med god förmåga till renkonterstrid,
• långräckviddiga bekämpningssystem för såväl bekämpning som för att med fjärrutlagda mineringar fördröja en angripare, och speciellt organiserade flygande och markbundna målinvisningssystem,
• jägarförband, hemvärn och lokalförsvarsförband med inriktning mot att kunna fördröja en angripare,
• helikopterburna markstridsförband för att snabbt kunna placera dem i vägen för en angripares kringgångsförband,
• god förmåga att kunna utnyttja utländska flygsystem för bekämpning av markmål.

Då jag i vissa stycken har en från Dalsjö avvikande uppfattning om vad olika system och förband kan förväntas uträtta, och kanske också när det gäller den övergripande principen hur striden på det glesa slagfältet bör föras, inleder jag med att kommentera hans förslag. Därefter redovisar jag min syn på hur striden borde föras. Jag har där också försökt väga in hur markstriden måste skapa förutsättningar för Marinen och Flygvapnet att verka över tiden, samt att bädda för att ta emot utländsk hjälp.

När det gäller möjligheterna att med olika system, förband, fördröja en angripares framryckning har jag en avsevärt mer pessimistisk syn än Dalsjö. Det kommer vara i det närmaste omöjligt att över större ytor fördröja en angripares framträngande genom insatser med olika typer av ”skytteförband” om dessa inte getts möjlighet att vidta goda förberedelser. Maskering, utföra mineringar, skottfältsröja m m, något som tar tid. Här kan det finnas skäl att påminna om den tidigare illustrationen avseende förhållandet mellan aktuella ytor där en motståndare eventuellt kan uppträda och möjligheterna att vara på plats i förväg och då förbereda sig, innan motståndaren är där, om han överhuvudtaget kommer dit.

Vägnätet i södra Sverige (söder Dalälven) är så vittförgrenat och omfattande att i stort sett varje statisk position, minering eller förstörd förbindelse tämligen lätt kan kringgås med några kilometers, eller i värsta fall några mils extra körning. Något som kanske tar en timme eller två. Det är frågan om det ens alltid är en fråga om kringgång, utan kanske mer val av annan väg, grundat på dagens mycket goda kartunderlag eller information från de luftburna spaningssystem, drönare, som kommer att fungera som förpatrull till den framryckande stridsgruppen.

Övre Norrland ger bättre möjligheter till fördröjande verksamhet på grund av det glesare vägnätet, men fullt så glest som det ofta framställs är det inte. Även t ex skogsbilvägar duger utmärkt för mekaniserade förband. Dessutom är ofta terrängen mellan vägarna framkomlig för pansrade bandfordon. Det tidigare, under kalla kriget, uttalade behovet för en angripare att skapa rimligt säkra underhållsvägar med god kapacitet att försörja stora, resursslukande, förband kommer dessutom till stor del ha bortfallit. Som Dalsjö påpekar, hamnar förbanden inte i strid i någon större omfattning så är resursförbrukningen liten. Sannolikt inte större än att behovet av återfyllnad kan tillgodoses t ex genom helikoptertransporter. Att försöka skära av angriparens underhållsvägar kan därför bli ett slag i tomma luften.

Att fördröja genom att med skytteförband, av vilket sort det än må vara, gå anfallsvis tillväga mot en högrörlig mekaniserad motståndare faller på sin egen orimlighet. Bristande eldkraft, rörlighet och skydd kommer då leda till förödande konsekvenser för förbanden. Det speciellt på ett glest slagfält där de mekaniserade förbanden kommer att ha bra manöverutrymme. Frågan är dessutom i vilken utsträckningen motståndarens kommer vara gripbara för anfall av annat än förband med samma, eller bättre, rörlighet än han själv.

Långräckviddiga indirekta eldsystem, typ MLRS, är utomordentligt potenta, men har också svagheter. Ett batteri om tre utskjutningsanordningar skulle kunna täcka de flesta flygplatser, eller hamnar, med en salva av substridsdelar med verkan i mjuka mål (en verkansform som vi dock avstått ifrån genom att underteckna konventionen mot klustervapen). Vanliga splitterstridsdelar ger mindre verkan och täcker mindre ytor, men ger fortfarande god verkan. Systemen kan även leverera målsökande stridsdelar. Det finns också stridsdelar med vilka det går att sprida minor över stora ytor. Med räckvidder på cirka 40-90 kilometer beroende på rakettyp (det finns varianter med ännu längre räckvidd), vore det ett mycket värdefullt system för att i tidiga skeden av ett angrepp, urlastning eller luftlandsättning påföra en angripare förluster. Han är då fortfarande gripbar på en plats och har heller inte hunnit inta skyddade grupperingar i bebyggelse eller betäckt terräng. Systemet är dock mindre lämpligt för att bekämpa förband som rör sig. Det tar trots allt ett antal minuter innan man kan förvänta sig eld i målet, även under de gynnsammaste omständigheter. Ett förband som rör sig med 30 km/tim förflyttar sig fem kilometer på tio minuter. Dessutom, mot förband grupperade i skog, eller i bebyggelse, t ex vid vila, nedgår verkan avsevärt. Slutsatsen blir att vår taktik ska tvinga en angripares förband att under viss tid samla stora delar av sina förband på en begränsad yta. Det kan vi bl a åstadkomma genom att tvinga honom genomföra anfall för att komma vidare, eller om angriparen måste skydda sig mot våra anfall. Av naturnödvändighet, då de verkar på långa avstånd, är de också starkt beroende av fungerande informationsöverföringssystem. De kan störas. Det gäller även våra långräckviddiga system, när vi anskaffar sådana. Men det bör inte glömmas bort att den som slåss på egen mark har större möjligheter att förbereda alternativa, och därmed mer redundanta, lösningar för informationsöverföring. Men sådant måste förberedas och kan därför knappast bli reservsystem som täcker hela landet. Vissa områden och platser måste prioriteras.

Avseende möjligheterna att få stöd av allierat flyg är det inte bara fråga om förmåga till målangivning som är viktig, utan också att andra länder disponerar vapen, främst då yttäckande vapen, som vi obetänksamt nog frånsagt oss. Här finns dock samma problem som vid användningen av långräckviddiga markbaserade eldsystem, fastän än mer uttalat. Det både vad avser tiden mellan upptäckt/bekämpningsmöjlighet och verkan i målet, men framförallt vad avser tillgänglighet över tiden, eldberedskap. Även här blir det därför frågan om att göra angriparens rörliga förband gripbara genom att tvinga dem att stanna och samlas på mindre ytor.

Det glesa slagfältet är dock inget nytt som Robin Häggblom påpekar i sin artikel. Kanske finns det därför skäl att se till historien. Även om det mesta går att bevisa med krigshistoriska exempel så vore det oklokt att bortse ifrån det faktum att många redan tidigare konfronterats med likartade problem.

Bara för drygt hundra år sedan var kringströvande arméer, som rörde sig tämligen fritt över stora ytor, normalbilden. Men en förutsättning för att de skulle kunna operera var oftast att det fanns befästa städer, eller fästningar, som begränsade en motståndares rörelsefrihet och bidrog till att säkra arméernas försörjning. Ett exempel skulle kunna var Gustav II Adolfs, under trettioåriga kriget, beroende av kuststäderna i norra Tyskland för att upprätthålla förbindelserna med Sverige. Främst då för tillförsel av ammunition, vapen och soldater. I övrigt levde den tidens arméer på landet, inköp på platsen eller plundring. Som Dalsjö påpekar skulle det senare åter kunna bli ett nygammalt inslag på det glesa slagfältet. I alla fall för en hänsynslös angripare, i mindre utsträckning för oss.

De problem fältmarskalken Erich von Manstein stod inför vintern 1943 liknar till delar det glesa slagfält som Dalsjö beskriver. I slutskedet av striden om Stalingrad försökte ryssarna att med en ny, stort upplagd, offensiv i januari-februari 1943 avskära hela Armégrupp A bestående av ca 500 000 man i sydöstra Ukraina. Ett ännu större Stalingrad var under uppsegling. Efter ett antal genombrott av den svaga tyska fronten rörde sig flera ryska stridsgrupper nästan fritt över ett område på cirka 200 x 400 km. Manstein valde då lösningen att kraftsamla sina magra anfallsresurser och slå en rysk tät i taget, och under tiden låta de andra framrycka i stort sett ostört. Det lilla antalet (relativt sett) förband som Manstein disponerade hade inte räckt för att försöka hejda de olika ryska täterna samtidigt – de få tyska förbanden hade blivit slagna var för sig om de splittrats upp i ”småpaket”. Visserligen ledde den valda taktiken till förluster och krisartade situationer på tysk sida, bl a slogs en stor och viktigt flygbas ut och ryska förband hotade också det mycket viktiga underhållscentrumet Zaporozhe som låg ca 200 km bakom den tidigare frontlinjen, men slutresultatet blev att den ryska offensiven hejdades, och Armégrupp A fick tillfälle att slinka ur fällan. Möjligtvis hade Manstein Fredrik II:s av Preussen dictum i minnet ”Wer alles defendieren will, defendiert gar nichts“. En slutsats kungen grundade på sina erfarenheter från de många fälttåg han ledde under slutet av 1700-talet.

Även striderna i Nordafrika under andra världskriget har stora likheter med det Dalsjö beskriver. Där kanske vi också kommer närmast parallellen med sjökrig. Obebyggd öken, få avgörande terrängpartier och stora avstånd. Den som inte ”plottrade bort” sina resurser var oftast var den som vann framgång. Men också där fanns vissa platser som måste försvaras för att manöverförbanden skulle kunna verka, även om de var få: bland annat Tobruk och Tripolis för underhåll och det kanaliserande Halfaya-passet.

Ytterligare tankar kan kanske också hämtas från Vietnamkriget. Amerikanerna tvingades där till att upprätta från skyddade ”fire support bases” och underhållsområden som Khe San och Da Nang då man inte kunde hindra vietnameserna att röra sig tämligen fritt över stora delar av landet.

I vilken utsträckning kriget på marken kommer att se ut som Dalsjö skissar, och vilka historiska erfarenheter som kan ha störst värde, går inte att exakt förutspå. Men att striderna ofta kommer att omfatta stora geografiska ytor där det kommer att vara glest mellan förbanden, såväl egna som angriparens, är en problematik vi måste kunna hantera. Att vi inte heller kommer att ha resurser nog att vara på varje plats där angriparen uppträder är inte bara sannolikt, det måste betraktas som ett grundvärde för hur Armén bör utvecklas.

Utgående från resonemangen ovan skulle jag föreslå ett antal taktiska principer, taktiska förmågor, för hur hantera det glesa slagfältet, vi måste kunna:

• Påverka en angripare i mycket tidiga skeden i samband med att han når svenskt territorium i syfte att påföra honom förluster.
• Lokalisera och följ de stridsgrupper som rör sig över ytan.
• Reducera stridsgruppernas framryckningshastighet för att göra dem gripbara för anfall och bekämpning med långräckviddiga system.
• Slå stridsgrupperna efterhand (och därmed acceptera att vissa kommer kunna agera tämligen fritt under ganska lång tid).
• Hindra stridsgrupper från att understödja varandra.
• Försvåra för stridsgrupperna att vid strid på djupet av svenskt territorium få stöd av långräckviddiga bekämpningssystem.
• Begränsa en angripares rörelsefrihet i ett antal områden vilka är avgörande för Försvarsmaktens totala förmåga, och där förberedelser vidtagits för att ta emot utländsk hjälp.

Vid ett första påseende kan de flesta punkterna ses som självklarheter ”så här har vi ju alltid gjort”. Ja, taktiska principer är i mångt och mycket tidlösa. Men metoderna skiftar. Nyttan med att förteckna och lyfta fram dem är att de utgör grunden för att utveckla organisationen så att det som eftersträvas också kan genomföras. Lika viktigt är att sortera bort principer som inte är tillämpbara som t ex ”genombrott ska omedelbart mötas med motanfall får att återställa frontlinjen” eller ”striden ska bygga på starka försvarspositioner mot vilken fienden ska föröda sin anfallskraft”. I och för sig tänkbara principer i något annat sammanhang, men inte här. Det är måttligt begåvat att skaffa sig vapensystem eller genomföra övningar om man inte har klart för sig vad det är man vill åstadkomma och hur olika förmågor kompletterar varandra. Det finns inget skäl att skapa sig förmåga att slå angriparens stridsgrupper om de inte kan lokaliseras, lika lite som det finns skäl att lokalisera dem om vi inte kan slå dem.

Kopplat till det glesa slagfältet finns också ett några specifika faktorer som vi kan utnyttja, eller måste ta hänsyn till.

• Vill vi göra en angripare gripbar måste vi ha potenta system som har ett rörlighetsöverläge gentemot en angripare som rör sig på marken, både för att göra honom gripbar för anfall som för att försvåra för olika stridsgrupper att förena sig.
• En inneboende svaghet hos angriparens stridsgrupper är deras tämligen låga underhållssäkerhet, tvingas de till strid så kommer de snabbt att behöva tillföras förnödenheter, främst ammunition.
• En angripares stridsgrupper kommer för att kunna föra strid mot andra kvalificerade förband till stor del vara beroende av långräckviddigt understöd.

Omsatt till en mera konkret nivå, hur utveckla Armén, skulle det innebära att:

• Det måste finnas långräckviddiga bekämpningssystem för att: tidigt kunna försvåra för en angripare att föra in förband i Sverige via i övrigt oförsvarade platser, på långa avstånd kunna påföra en angripare förluster när vi påverkat dennes möjligheter till ett spritt och rörligt uppträdande.
• Vi måste ha förmåga att, åtminstone i två landsändar samtidigt, genom rörlig strid, och efterhand, kunna slå några fientliga stridsgrupper bestående av flera bataljoner – det kräver kvalificerade, allsidigt sammansatta, anfallsförband som uppträder kraftsamlat och har uthållighet nog för att genomföra upprepade strider. Att det inom rimlig tid skulle gå att flytta större förband mellan södra och norra Sverige har inget med verkligheten att göra.
• Det måste finnas en komponent som gör det möjligt att bedriva ”aktiv jakt” över stora ytor i syfte att påföra angriparen förluster och därmed tvinga honom till olika skyddsåtgärder. Något som nedsätter såväl hans rörlighet som handlingsfrihet att utnyttja sina vapensystem optimalt. Det gör honom gripbar för anfall och försvårar för olika stridsgrupper att stödja varandra. Här talar vi om system som attackhelikoptrar och beväpnade drönare.
• I samband med anfall mot en angripares stridsgrupper är det viktigt att kontinuerligt, under flera dygn, kunna bekämpa helikoptrar och transportflygplan som en angripare kan utnyttja för att tillföra förnödenheter.
• Vi måste välja ut ett antal områden som kan utgöra plattformar för vår strid och där angripare inte kan nå snabba framgångar genom att agera endast med någon enstaka stridsgrupp. Genom att definiera områdena i förväg, i fred, finns det goda möjligheter att vidta förberedelser och därmed få ut god effekt av andra förbandstyper än utpräglade anfallsförband. Här finns det skäl att titta på det koncept som Sebastian Merlöv (@SMerloev) beskriver i sitt inlägg på KKrVA blogg, 14 januari 2019, fast i större skala. Genom att vi talar om mindre områden (relativt sett) så kan förbandstätheten bli tillräckligt hög för att angriparen inte längre ska ha förmånen av att kunna manövrera fritt – det glesa slagfältet blir mindre glest. För att undvika missförstånd, det är inte ”befästa” områden, utan områden där vi kan begränsa hans rörelsefrihet för att vinna tid och göra angriparen gripbar för bekämpning och anfall.
• De områden som ter sig operativt speciellt viktiga är Boden/Luleå, Östersund/Trondheim, Stockholm/Södertörn, Blekinge, Västergötland/Göteborg. De är dessutom terrängmässigt tämligen gynnsamma ur försvars- och fördröjningssynpunkt, där man kan få god utdelning av strid med olika typer av skytte- och jägarförband. Områdena är tillräckligt stora för att utgöra plattformar för egen mark-, sjö- och flygstridsverksamhet, samtidigt som de inte är större än att enstaka anfall av måttligt stora fientliga stridsgrupper in i områdena kan försvåras, dock inte avvärjas, under viss tid med en rimlig truppinsats.
• Rörelser och strid över stora ytor kommer göra angriparen beroende av väl fungerande sambands- informationssystem för att säkerställa understöd från olika långräckviddiga vapensystem, utöva ledning och för att få underrättelser om vår verksamhet. Vår förmåga till kvalificerad elektronisk krigföring i olika former kommer därför att vara en viktig komponent för att minska stridsgruppernas såväl offensiva som defensiva som kapacitet.
• Alla markbundna funktioner i Försvarsmakten måste ha förmågan att genomföra kvalificerad markstrid, om inte annat i rent självförsvarssyfte. Artilleri-, lednings-, transport-, basförband m fl kommer alla att löpa risken att angripas av en mekaniserad motståndare, något som ställer krav på lämplig vapenutrustning, och än mer på soldaters och officerares utbildning – alla måste vara hyfsat bra infanterister.

Med detta sagt om det glesa slagfältet – det behöver inte alltid bli så. Det kan väl tänkas situationer där en angripare, om han bara har ambitionen att behärska en mindre del av landet för att kunna utnyttja det som plattform för olika långräckviddiga system, försöker skapa en rimligt sammanhängande front för att skydda dessa system, säg i södra Skåne som ett tänkbart exempel.

Den skisserade modellen ger även goda möjligheter att hantera en sådan situation genom den tämligen starka anfallskomponent den innehåller, kombinerad med långräckviddiga bekämpningssystem. För att skydda ett tillräckligt stort område kommer då angriparen tvingas att sätta in, och över tid skeppa över eller flyga in, stora styrkor. Något som skulle ge våra flyg- och marinstridskrafter goda möjligheter att verka, även om angreppet inleddes överraskande och vi därmed hade begränsade möjligheter att påverka hans inledande tillförsel av markstridsförband. Dessutom, de områden som vi definierat som avgörande för vår verksamhet, som ofta också sammanfaller med de an angripare skulle vilja utnyttja, kommer inte heller kunna tas med begränsade insatser. Inom dessa områden kommer det även finnas uttalat goda möjligheter att möta olika ”gråzonshot”.

Visst, det som skissas ovan är en större armé än den som Försvarsberedningen föreslår. Ungefär dubbelt så stor, och med vissa vapensystem som idag inte finns i planerna. Men det är en armé utformad för att möta de hot vi kan ställas inför och inte en funktion av de garnisoner som råkade blir kvar efter nedläggningarna i början på 2000-talet. Höstens försvarsbeslut, avseende perioden 2021-25, kan därför bara vara en startpunkt för att skapa en trovärdig och därmed avskräckande krigföringsförmåga.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Av Douglas Brommesson och Rikard Bengtsson ^[1]

Svenska säkerhetspolitiska beslutsfattare och debattörer har nyligen varit samlade i Sälen för Folk och Försvars rikskonferens, där återigen frågan om ett återuppbyggt civilt försvar diskuterats. Sedan 2015 har myndigheter tillsammans med regioner och kommuner återupptagit planeringen för ett civilt försvar under höjd beredskap och ytterst krig. Näringsliv och civilsamhällesorganisationer har också alltmer kommit att beröras av planeringen för det civila försvaret.

Det är lätt att instämma med försvarspolitikerna om behovet av ett återuppbyggt civilt försvar. Det civila försvar som fanns under kalla kriget har sedan länge slutat att existera i någon reell mening, samtidigt som vi ser ett ökande behov av civil beredskap för att kunna skydda civilsamhället, säkerställa viktiga samhällsfunktioner och understödja det militära försvaret i händelse av kris eller krig.

Trots det är det inte bara att ropa på ett återuppbyggt civilt försvar. De samhälleliga förutsättningarna för civilt försvar har förändrats i grunden. Idag har vi en offentlig förvaltning som i stor utsträckning präglas av en nätverksstyrning där beslutslinjerna inte sällan är oklara, centrala myndighetsfunktioner är privatiserade eller utkontrakterade, vi har ett allt tätare internationellt samarbete, och näringslivet har i allt mindre utsträckning sin bas i Sverige.

Även på medborgarnivå är förutsättningarna i grunden annorlunda. De senaste decenniernas samhälleliga individualisering och medialisering har i kombination med avskaffandet av den allmänna värnplikten och ett gynnsamt säkerhetspolitiskt läge skjutit frågor om försvarsvilja och medborgaransvar i bakgrunden. Olyckligtvis står dessa frågor inte heller i centrum för dagens säkerhetspolitiska debatt.

För att möta den förmodat lägre medvetenheten om ett lämpligt agerande i kris- eller krigssituationer beslutade regeringen att ge Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag att under 2018 återuppta traditionen från kalla kriget med information till samtliga hushåll om hur medborgare bör agera om det värsta skulle hända. MSB:s informationsbroschyr fick titeln Om krisen eller kriget kommer och skickades ut till alla svenska hushåll under maj 2018. Här fick vi alla veta vilka hoten är, hur vi ska agera i kris eller krig och vilken beredskap som det offentliga har. Lyckades då regeringen och MSB med sin ambition att nå ut till medborgarna? Vilken effekt hade informationen på medborgarnas attityder?

För att svara på de här frågorna genomförde vi en studie baserad på två likalydande enkäter till ett urval av medborgare strax före och strax efter broschyren skickades ut. 1549 personer besvarade båda enkäterna vilket innebar en svarsfrekvens på 56 %. Rörande frågan om huruvida informationen nådde ut till medborgarna kan vi först konstatera att vi hade anledning att anta att det skulle vara svårt att nå ut med ett sammanhållet budskap i pappersformat i en tid av individualiserad och digital mediekonsumtion. Detta antagande skulle emellertid komma på skam. 65 % av de svarande i vår enkät hade läst broschyren och nästan 70 % hade tagit del av nyhetsrapporteringen om den. Överraskande nog visade det sig att den åldersgrupp som i störst utsträckning hade tagit del av broschyren var de yngsta (18-29 år), här hade 76 % tagit del av broschyren, vilket kan jämföras med 58 % bland medborgare i övre medelåldern (50-59 år). Måhända var ämnet särskilt intressant för den åldersgrupp som inte upplevt kalla kriget och kanske gjorde pappersformatet informationen mer exklusiv i tider av massmail och ständiga digitala notiser.

Sett till förändringar i medborgarnas attityder är resultaten däremot något mer modesta. Förtroendet för olika myndigheters beredskap inom civilt försvar låg på en medelnivå både före och efter att medborgarna tagit del av informationen. Däremot ökade det ansvar medborgarna tillskrev olika aktörer för att upprätthålla beredskap för civilt försvar: från ett ganska litet ansvar till ett ganska stort ansvar efter att de tagit del av broschyren. Denna förändring inbegrep intressant nog också det ansvar medborgarna tillmätte sig själva.

Innan broschyren skickades ut luftades en oro i debatten om att utskicket skulle leda till en allmän oro för krig givet att regeringen nu kände ett behov att informera om hur vi som medborgare ska agera i krig. Någon sådan effekt infann sig inte – såväl före som efter att medborgarna tagit del av informationen hade de liten oro för krig. Oron ökade inte heller för andra hotbilder. Däremot bedömde medborgarna att risken för demokratidestabiliserande åtgärder och långa elavbrott var större efter att de tagit del av broschyren.

Sammantaget visar våra resultat på att ja, det går att nå ut med samlad myndighetsinformation; förtroendet för det offentligas beredskap befinner sig på en mellannivå; medborgarna upplever efter att ha tagit del av informationen att alla aktörer, inklusive de själva, har ett ganska stort ansvar att upprätthålla en civil beredskap; trots att oron och riskbedömningen för de flesta hot befinner sig på en tämligen låg nivå.

Förutsättningarna för ett civilt försvar är inte desamma som under kalla kriget. Likväl visar vår undersökning att bland medborgarna finns det ett måhända överraskande stort intresse och en ansvarskänsla som pekar i en riktning mot goda förutsättningar för att upprätthålla och stärka försvarsviljan.

Douglas Brommesson och Rikard Bengtsson är båda docenter i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Boris Johnson storseger i parlamentsvalet den 12 december förra året, som gav hans parti den största majoriteten, 365 mandat av 650, sedan Margaret Thatcher 1987, ger premiärministern ett brett mandat men ställer honom också inför stora utmaningar.  Hur han hanterar dessa kommer att bli centralt både för Storbritanniens egen framtida internationella status och för Europa. Man kan sammanfatta hans viktigaste uppgifter i fyra rubriker:

• Avtal med EU om Storbritanniens framtida relationer med EU
• Ny folkomröstning om skotsk självständighet?
• Brexits konsekvenser för Nordirlands relation till London och Dublin
• Det inrikespolitiska programmet med framför allt reformer inom det nationella hälsovårdssystemet (NHS) och infrastrukturen

Sedan Storbritannien väl utträtt ur EU den 31 januari har man 11 månader på sig att komma fram till ett slutligt avtal om de framtida relationerna mellan de båda parterna. Med tanke på att ingångna handelsavtal mellan EU och Canada, Japan, Sydkorea m fl länder tagit många år att komma fram till ter sig dessa 11 månader som en orimligt kort tid, inte minst med tanke på att Det Förenade Kungarikets förbindelser med EU är synnerligen omfattande, vida mer än med de ovan nämnda staterna; EU har ca 600 avtal med omvärlden som London nu måste omförhandla för egen del. Nästan 44 procent av dess utrikeshandel sker med EU som i sin tur har ett handelsöverskott mot Storbritannien på över 90 miljarder pund. Denna volym kan i sin tur vara ett starkt incitament för EU att agera snabbt när det gäller att komma fram till ett avtal, i alla fall täckande varuhandeln. För britternas del är finanssektorn, som nu står för en mycket stor del, drygt en tredjedel av landets ekonomi, helt central. Anmärkningsvärt nog har Boris Johnson för parlamentet framlagt en lag som förbjuder förlängning av övergångstiden efter 31 december 2020. Detta är självfallet avsett att sätta press på EU. Men om det är EU som längre fram i år föreslår London att förlänga tiden kan nog premiärministern komma ur det hela och ge unionen skulden för förseningen.

Det framtida förhållandet mellan London och Bryssel och dess säkerhetspolitiska konsekvenser är ett ämne som jag redan på denna sida har diskuterat, https://kkrva.se/brexit-och-europas-sakerhet, och avser att utförligare återkomma till i annat sammanhang. Nedan skall jag koncentrera mig på den b r i t t i s k a unionens egen framtid som i hög grad påverkas av Brexit. Låt oss erinra om att medan av denna unions fyra riksdelar England och Wales med relativt knapp majoritet, 52.5 procent, röstade för utträde ur EU stödde de övriga två, Skottland med 62 och Nordirland med 56 procent fortsatt medlemskap. Detta har lett till det skotska nationalistpartiet med förnyad energi tagit upp tanken på en ny folkomröstning om självständighet eller inte. År 2014 röstade ju 55 procent av skottarna för att stanna i Det Förenade Kungariket. Men nu har förutsättningarna ändrats, menar partiledaren och den lokala regeringschefen i Edinburgh, Nicola Sturgeon. Dels, hävdar hon, så visste man ju inte 2014 att man 2016 skulle ha ett referendum om att stanna i EU eller inte, dels gick SNP i valet den 12 december fram kraftigt så att man nu i det brittiska underhuset har 48 mandat av Skottlands totalt 59. Tories gick klart tillbaka i Skottland. Vi har inte bett om att bli styrda av de konservativa i Westminister, säger nu Sturgeon, och mot vår vilja tas ut ur EU.

Den konstitutionella ordningen kräver att parlamentet i London bestämmer om det skall bli någon omröstning eller inte. Själva folkomröstningsinstitutet finns inte i brittisk författningstradition  (landet saknar ju skrivna särskilda grundlagar) varför man för varje gång man anordnar en dylik måste få still stånd ett beslut i parlamentet. Det skotska parlamentet som stängdes 1707 när unionen mellan England och Skottland – som dessförinnan var en självständig stat, ehuru sedan 1603 i personalunion med England – ingicks, återupprättades efter en folkomöstning 1998. Det har specifikt angivna maktbefogenheter men kan t ex endast justera skattesatser inom snäva ramar.

Tanken på en s k UDI, Unilateral Declaration of Independence (UDI), har avvisats av SNP som alltså vill ha ett beslut av parlamentet i Westminster om att delegera detta till den lokala församlingen i Edinburgh. Bakgrunden är att en UDI nog skulle göra det svårt för Skottland att vinna diplomatiskt erkännande i Europa och framför allt kunna komma med i EU. Man kan nästan utgå från att Spanien, med tanke på Katalonien, i det längsta kommer att sabotera ett medlemskapsperspektiv för Skottland. Det kan bli svårt nog även om London skulle medge en folkomröstning och SNP skulle få stöd för sin linje. I ett sådant fall skulle Londonregeringen dock knappast själv lägga formella hinder i vägen.

Boris Johnson har så långt sagt att han inte kommer att acceptera en ny folkomröstning om skotsk självständighet. Han och många andra anser att frågan avgjordes 2014 och att sex år är en alldeles för kort tid för att motivera ett nytt referendum. Ett starkt argument är, förutom den politiska nesa ett skotskt utträde skulle innebära för regeringen i London, att den brittiska s k andraslagsförmågan, dess kärnvapenbaserade ubåtar, är stationerade i Skottland. Dessa vapen är en viktig symbol för Storbritanniens anspråk på en global roll. Att, som SNP vill, stänga och flytta denna bas skulle kosta formidabla summor, till förfång för andra angelägna utgifter som NHS och infrastrukturen som efter många år med ekonomisk åtstramningspolitik har enorma kassabehov.

Nästa år är det nya val till det skotska parlamentet där SNP nu är största parti men regerar i minoritetsställning. Skulle partiet ytterligare stärka sin position och nå egen majoritet ökar pressen på London. Kan premiärministern då i längden neka skottarna möjligheten att rösta om EU? Å andra sidan kan man erinra om att av Skottlands handel med sker en helt dominerande del med resten av Storbritannien. Man får också rejäla subsidier från London. Och om man som tidigare hävdats skulle vilja stanna kvar i pundzonen och t o m behålla drottningen som statsöverhuvud, vad är då självständigheten värd?

Två faktorer som kan hålla SNP tillbaka är den ovan nämnda svårigheten att bli medlem i EU och att om man skulle förlora ytterligare en omröstning om suveränitet, skulle frågan vara eliminerad för lång framtid. Så gick det med Quebec, även om där den andra omröstningen blev en mycket knapp seger för de som ville stanna i den kanadensiska federationen. Om man under protest skulle tvingas godta att regeringen i London vägrar att lägga fram en proposition om folkomröstning kan man ju t v samtidigt de facto fortsätta hålla självständighetstanken som en pistol mot Downing Streets huvud och därigenom påminna om Skottlands existens.

Vad kan då den konservativa regeringen göra för att förhindra en Scexit? Sannolikt kommer man att överväga att utöka det skotska parlamentets befogenheter och kanske förvandla Storbritannien till mera av en federativ statsbildning.  Man kan givetvis vidare i förhandlingarna med Bryssel söka utverka sådana eftergifter som antas kunna gynna Skottland. SNP-styret i Edinburgh, liksom dess företrädare i Westminster, som nu troligen med ett försvagat labourparti t v och särskilt under den fortsatta Brexitprocesen blir den mest effektiva oppositionen, kommer inte att tillåta premiärministern att nonchalera den skotska frågan.

Provinsen Nordirland eller Ulster – som den ofta efter ett av Irlands gamla provinser kallas – blev ju en del av Det Förenade Kungariket Storbritannien och Nordirland, som är det officiella namnet, 1921 då unionen mellan Storbritannien från 1801 upplöstes och den irländska fristaten upprättades. Den irländska republiken proklamerades 1949. Delningen innebar ingalunda att Dublin gav upp anspråket på att representera hela öns befolkning. Den katolska minoriteten i norr strävade, tidvis med våld (IRA), efter förening med Irland. Det senaste våldsskedet 1969–1998 skördade 3.500 liv i provinsen. För 100 år sedan var befolkningsmajoriteten i Nordirland protestantisk. Protestanterna är möjligen, trots större födelsetal bland katolikerna och protestantisk utvandring till andra delar av Storbritannien, samväldet och USA, fortfarande flera än katolikerna. En hel del katoliker har också utvandrat till republiken, som automatiskt ger dem medborgarskap, inte minst sedan Irland kom med i EU och dess ekonomi genomgått en metamorfos. Dessutom är det flera idag än tidigare som inte identifierar sig enligt religionstillhörighet. En folkräkning kommer enligt planerna att hållas 2021; den förra 2011 gav dem som angav protestantisk tillhörighet 48 procent mot 45 för katolsk.

Nordirland figurerade mycket i den segslitna utträdesprocessen och blev snabbt den svåraste frågan i förhandlingarna mellan Bryssel och London. Bakgrunden är att regeringen Blair, den irländska regeringen och parterna i Belfast 1998 kom fram till den s k långfredags­överenskommelsen som innebar slutet på 30 års politiskt våld i provinsen och återupprättandet av provinsens autonomi. Efter åratals förhandlingar bildades en samlingsregering där de två ledande protestantiska och katolska partierna, DUP och Sinn Fein, men också ett par andra partier ingick. En förutsättning för avtalet var att gränsen mellan Nordirland och republiken som intill dess av säkerhetsskäl var hårt bevakad – många av IRA:s män kunde hålla sig dolda i republiken – nu skulle vara helt öppen. Om Storbritannien nu lämnar EU måste ju en tullgräns på något sätt återupprättas mellan republiken och provinsen, mellan EU och Storbritannien.

Hur skulle man kunna lösa denna fråga om cirkelns kvadratur? Den föregående konservativa premiärministern Theresa May försökte genom en s k back stop, en nödlösning, låta Storbritannien t v stanna kvar i tullunionen medan man sökte efter en permanent lösning. Men detta kunde inte brexitörerna inom hennes eget parti godta. Svårigheten att hitta en permanent lösning skulle kunna leda till ett brittiskt medlemskap i EU:s tullunion ad infinitum. Vidare skulle landet ju inte kunna sluta sina egna, och i deras ögon säkert förmånligare, handelsavtal med omvärlden vilket var ett av deras huvudargument. Boris Johnson lyckades sedan han blev regeringschef förmå EU att dels de facto begränsa tullunionen till enbart Nordirland dels införa en översynsklausul så att inte nödlösningen behövde bli utan slutstation. Enligt Johnsons överenskommelse med EU skall nu det nordirländska parlamentet vart fjärde år besluta om nödlösningen, medlemskapet i EU:s inre marknad, skall fortsätta. Där står man nu. Gränsen mellan republiken och Ulster skall förbli öppen, men nödvändiga tullarrangemang sas ske på Irländska sjön, vilket redan är fallet med en del ”levande” produkter. Hur detta i praktiken skall gå till är en annan fråga.

I långfredagsöverenskommelsen sägs att väsentligt nya omständigheter kan föranleda en ny diskussion om Nordirland vill kvarstanna i Storbritannien eller inte. Är Brexit och en eventuellt i nästa folkräkning fastställd katolsk nationalistisk pluralitet tillräckliga sådana omständigheter? Det skulle nog många tycka. Men protestanterna kommer inte att utan vidare godta en statsrättslig förändring och bli medborgare i republiken även om detta skulle innebära fördelen av ett fortsatt EU-medlemskap. Och vilka skulle få rösta i ett sådant referendum? Inte minst i England finns det åtskilliga som gärna skulle se de bångstyriga och dyrbara nordirländarna segla ut i Nordatlanten. Kanske kan i så fall en ny delning av provinsen komma till stånd där något eller några av de kanske numera katolskt dominerade grevskapen överförs till republiken?

Sedan samlingsregeringen i Belfast mellan de två största partierna, protestantiska DUP och katolska Sinn Fein i slutet av 2017 bröt samman har provinsen lytt under ministern för Nordirland i ett s k direktstyre. I den besvärliga situation där man både kräver en öppen gräns mellan Nordirland och republiken och samtidigt något slags tullgräns dem emellan behöver premiärministern en partner i Belfast. Därför kan premiärministern glädja sig åt att de två största partierna i Belfast nu träffat en överenskommelse om en samlingsregering.

De konstitutionella arrangemang som för Nordirlands del träffades 1921 och för både Nordirlands och Skottlands del 1998 kommer nu som en konsekvens av Brexit att prövas på allvar. Vilken risk är störst: att Skottland blir självständigt eller att Nordirland förenas med republiken i söder? I värsta fall kommer Storbritannien att upplösas och reduceras till den gamla unionen mellan England och Wales. Även om man ibland talar om walesiska suveränitetsdrömmar – även Wales har sedan 1998 en egen lokal regering och en parlamentarisk församling – har furstendömet formellt ända sedan 1301 (och reellt ännu längre) tillhört England. Skulle den brittiska unionen upplösas skulle detta innebära att folkmängden minskas med 7 av 64 miljoner, dryga 5 i Skottland och knappa 2 i Nordirland. Eftersom England (och Wales som har 3 miljoner) är helt dominerande både befolkningsmässigt och ekonomiskt skulle den reella maktförlusten bli måttlig. Men utvecklingen från 1800-talets imperium till 2020-talets England/Wales skulle då te sig som en statsrättslig kontraktion av en omfattning man inte sett sedan Österrike-Ungern blev den lilla republiken vid Donau och det Osmanska imperiet som också efter första världskriget blev dagens Turkiet. Boris Johnson och hans parti, vars officiella namn är ”The Conservative and Unionist Party”, kommer säkert att gå långt för att förhindra denna möjliga men kanske ändå inte sannolika fragmentering av den gamla världsmakten, Det Förenade Kungariket. Denna möjliga utveckling är givetvis inte bara Brexits fel. Men att utträdet ur EU har skärpt konturerna på både det skotska och det nordirländska problemet torde vara oomtvistligt.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Boris Johnson storseger i parlamentsvalet den 12 december förra året, som gav hans parti den största majoriteten, 365 mandat av 650, sedan Margaret Thatcher 1987, ger premiärministern ett brett mandat men ställer honom också inför stora utmaningar.  Hur han hanterar dessa kommer att bli centralt både för Storbritanniens egen framtida internationella status och för Europa. Man kan sammanfatta hans viktigaste uppgifter i fyra rubriker:

• Avtal med EU om Storbritanniens framtida relationer med EU
• Ny folkomröstning om skotsk självständighet?
• Brexits konsekvenser för Nordirlands relation till London och Dublin
• Det inrikespolitiska programmet med framför allt reformer inom det nationella hälsovårdssystemet (NHS) och infrastrukturen

Sedan Storbritannien väl utträtt ur EU den 31 januari har man 11 månader på sig att komma fram till ett slutligt avtal om de framtida relationerna mellan de båda parterna. Med tanke på att ingångna handelsavtal mellan EU och Canada, Japan, Sydkorea m fl länder tagit många år att komma fram till ter sig dessa 11 månader som en orimligt kort tid, inte minst med tanke på att Det Förenade Kungarikets förbindelser med EU är synnerligen omfattande, vida mer än med de ovan nämnda staterna; EU har ca 600 avtal med omvärlden som London nu måste omförhandla för egen del. Nästan 44 procent av dess utrikeshandel sker med EU som i sin tur har ett handelsöverskott mot Storbritannien på över 90 miljarder pund. Denna volym kan i sin tur vara ett starkt incitament för EU att agera snabbt när det gäller att komma fram till ett avtal, i alla fall täckande varuhandeln. För britternas del är finanssektorn, som nu står för en mycket stor del, drygt en tredjedel av landets ekonomi, helt central. Anmärkningsvärt nog har Boris Johnson för parlamentet framlagt en lag som förbjuder förlängning av övergångstiden efter 31 december 2020. Detta är självfallet avsett att sätta press på EU. Men om det är EU som längre fram i år föreslår London att förlänga tiden kan nog premiärministern komma ur det hela och ge unionen skulden för förseningen.

Det framtida förhållandet mellan London och Bryssel och dess säkerhetspolitiska konsekvenser är ett ämne som jag redan på denna sida har diskuterat, https://kkrva.se/brexit-och-europas-sakerhet, och avser att utförligare återkomma till i annat sammanhang. Nedan skall jag koncentrera mig på den b r i t t i s k a unionens egen framtid som i hög grad påverkas av Brexit. Låt oss erinra om att medan av denna unions fyra riksdelar England och Wales med relativt knapp majoritet, 52.5 procent, röstade för utträde ur EU stödde de övriga två, Skottland med 62 och Nordirland med 56 procent fortsatt medlemskap. Detta har lett till det skotska nationalistpartiet med förnyad energi tagit upp tanken på en ny folkomröstning om självständighet eller inte. År 2014 röstade ju 55 procent av skottarna för att stanna i Det Förenade Kungariket. Men nu har förutsättningarna ändrats, menar partiledaren och den lokala regeringschefen i Edinburgh, Nicola Sturgeon. Dels, hävdar hon, så visste man ju inte 2014 att man 2016 skulle ha ett referendum om att stanna i EU eller inte, dels gick SNP i valet den 12 december fram kraftigt så att man nu i det brittiska underhuset har 48 mandat av Skottlands totalt 59. Tories gick klart tillbaka i Skottland. Vi har inte bett om att bli styrda av de konservativa i Westminister, säger nu Sturgeon, och mot vår vilja tas ut ur EU.

Den konstitutionella ordningen kräver att parlamentet i London bestämmer om det skall bli någon omröstning eller inte. Själva folkomröstningsinstitutet finns inte i brittisk författningstradition  (landet saknar ju skrivna särskilda grundlagar) varför man för varje gång man anordnar en dylik måste få still stånd ett beslut i parlamentet. Det skotska parlamentet som stängdes 1707 när unionen mellan England och Skottland – som dessförinnan var en självständig stat, ehuru sedan 1603 i personalunion med England – ingicks, återupprättades efter en folkomöstning 1998. Det har specifikt angivna maktbefogenheter men kan t ex endast justera skattesatser inom snäva ramar.

Tanken på en s k UDI, Unilateral Declaration of Independence (UDI), har avvisats av SNP som alltså vill ha ett beslut av parlamentet i Westminster om att delegera detta till den lokala församlingen i Edinburgh. Bakgrunden är att en UDI nog skulle göra det svårt för Skottland att vinna diplomatiskt erkännande i Europa och framför allt kunna komma med i EU. Man kan nästan utgå från att Spanien, med tanke på Katalonien, i det längsta kommer att sabotera ett medlemskapsperspektiv för Skottland. Det kan bli svårt nog även om London skulle medge en folkomröstning och SNP skulle få stöd för sin linje. I ett sådant fall skulle Londonregeringen dock knappast själv lägga formella hinder i vägen.

Boris Johnson har så långt sagt att han inte kommer att acceptera en ny folkomröstning om skotsk självständighet. Han och många andra anser att frågan avgjordes 2014 och att sex år är en alldeles för kort tid för att motivera ett nytt referendum. Ett starkt argument är, förutom den politiska nesa ett skotskt utträde skulle innebära för regeringen i London, att den brittiska s k andraslagsförmågan, dess kärnvapenbaserade ubåtar, är stationerade i Skottland. Dessa vapen är en viktig symbol för Storbritanniens anspråk på en global roll. Att, som SNP vill, stänga och flytta denna bas skulle kosta formidabla summor, till förfång för andra angelägna utgifter som NHS och infrastrukturen som efter många år med ekonomisk åtstramningspolitik har enorma kassabehov.

Nästa år är det nya val till det skotska parlamentet där SNP nu är största parti men regerar i minoritetsställning. Skulle partiet ytterligare stärka sin position och nå egen majoritet ökar pressen på London. Kan premiärministern då i längden neka skottarna möjligheten att rösta om EU? Å andra sidan kan man erinra om att av Skottlands handel med sker en helt dominerande del med resten av Storbritannien. Man får också rejäla subsidier från London. Och om man som tidigare hävdats skulle vilja stanna kvar i pundzonen och t o m behålla drottningen som statsöverhuvud, vad är då självständigheten värd?

Två faktorer som kan hålla SNP tillbaka är den ovan nämnda svårigheten att bli medlem i EU och att om man skulle förlora ytterligare en omröstning om suveränitet, skulle frågan vara eliminerad för lång framtid. Så gick det med Quebec, även om där den andra omröstningen blev en mycket knapp seger för de som ville stanna i den kanadensiska federationen. Om man under protest skulle tvingas godta att regeringen i London vägrar att lägga fram en proposition om folkomröstning kan man ju t v samtidigt de facto fortsätta hålla självständighetstanken som en pistol mot Downing Streets huvud och därigenom påminna om Skottlands existens.

Vad kan då den konservativa regeringen göra för att förhindra en Scexit? Sannolikt kommer man att överväga att utöka det skotska parlamentets befogenheter och kanske förvandla Storbritannien till mera av en federativ statsbildning.  Man kan givetvis vidare i förhandlingarna med Bryssel söka utverka sådana eftergifter som antas kunna gynna Skottland. SNP-styret i Edinburgh, liksom dess företrädare i Westminster, som nu troligen med ett försvagat labourparti t v och särskilt under den fortsatta Brexitprocesen blir den mest effektiva oppositionen, kommer inte att tillåta premiärministern att nonchalera den skotska frågan.

Provinsen Nordirland eller Ulster – som den ofta efter ett av Irlands gamla provinser kallas – blev ju en del av Det Förenade Kungariket Storbritannien och Nordirland, som är det officiella namnet, 1921 då unionen mellan Storbritannien från 1801 upplöstes och den irländska fristaten upprättades. Den irländska republiken proklamerades 1949. Delningen innebar ingalunda att Dublin gav upp anspråket på att representera hela öns befolkning. Den katolska minoriteten i norr strävade, tidvis med våld (IRA), efter förening med Irland. Det senaste våldsskedet 1969–1998 skördade 3.500 liv i provinsen. För 100 år sedan var befolkningsmajoriteten i Nordirland protestantisk. Protestanterna är möjligen, trots större födelsetal bland katolikerna och protestantisk utvandring till andra delar av Storbritannien, samväldet och USA, fortfarande flera än katolikerna. En hel del katoliker har också utvandrat till republiken, som automatiskt ger dem medborgarskap, inte minst sedan Irland kom med i EU och dess ekonomi genomgått en metamorfos. Dessutom är det flera idag än tidigare som inte identifierar sig enligt religionstillhörighet. En folkräkning kommer enligt planerna att hållas 2021; den förra 2011 gav dem som angav protestantisk tillhörighet 48 procent mot 45 för katolsk.

Nordirland figurerade mycket i den segslitna utträdesprocessen och blev snabbt den svåraste frågan i förhandlingarna mellan Bryssel och London. Bakgrunden är att regeringen Blair, den irländska regeringen och parterna i Belfast 1998 kom fram till den s k långfredags­överenskommelsen som innebar slutet på 30 års politiskt våld i provinsen och återupprättandet av provinsens autonomi. Efter åratals förhandlingar bildades en samlingsregering där de två ledande protestantiska och katolska partierna, DUP och Sinn Fein, men också ett par andra partier ingick. En förutsättning för avtalet var att gränsen mellan Nordirland och republiken som intill dess av säkerhetsskäl var hårt bevakad – många av IRA:s män kunde hålla sig dolda i republiken – nu skulle vara helt öppen. Om Storbritannien nu lämnar EU måste ju en tullgräns på något sätt återupprättas mellan republiken och provinsen, mellan EU och Storbritannien.

Hur skulle man kunna lösa denna fråga om cirkelns kvadratur? Den föregående konservativa premiärministern Theresa May försökte genom en s k back stop, en nödlösning, låta Storbritannien t v stanna kvar i tullunionen medan man sökte efter en permanent lösning. Men detta kunde inte brexitörerna inom hennes eget parti godta. Svårigheten att hitta en permanent lösning skulle kunna leda till ett brittiskt medlemskap i EU:s tullunion ad infinitum. Vidare skulle landet ju inte kunna sluta sina egna, och i deras ögon säkert förmånligare, handelsavtal med omvärlden vilket var ett av deras huvudargument. Boris Johnson lyckades sedan han blev regeringschef förmå EU att dels de facto begränsa tullunionen till enbart Nordirland dels införa en översynsklausul så att inte nödlösningen behövde bli utan slutstation. Enligt Johnsons överenskommelse med EU skall nu det nordirländska parlamentet vart fjärde år besluta om nödlösningen, medlemskapet i EU:s inre marknad, skall fortsätta. Där står man nu. Gränsen mellan republiken och Ulster skall förbli öppen, men nödvändiga tullarrangemang sas ske på Irländska sjön, vilket redan är fallet med en del ”levande” produkter. Hur detta i praktiken skall gå till är en annan fråga.

I långfredagsöverenskommelsen sägs att väsentligt nya omständigheter kan föranleda en ny diskussion om Nordirland vill kvarstanna i Storbritannien eller inte. Är Brexit och en eventuellt i nästa folkräkning fastställd katolsk nationalistisk pluralitet tillräckliga sådana omständigheter? Det skulle nog många tycka. Men protestanterna kommer inte att utan vidare godta en statsrättslig förändring och bli medborgare i republiken även om detta skulle innebära fördelen av ett fortsatt EU-medlemskap. Och vilka skulle få rösta i ett sådant referendum? Inte minst i England finns det åtskilliga som gärna skulle se de bångstyriga och dyrbara nordirländarna segla ut i Nordatlanten. Kanske kan i så fall en ny delning av provinsen komma till stånd där något eller några av de kanske numera katolskt dominerade grevskapen överförs till republiken?

Sedan samlingsregeringen i Belfast mellan de två största partierna, protestantiska DUP och katolska Sinn Fein i slutet av 2017 bröt samman har provinsen lytt under ministern för Nordirland i ett s k direktstyre. I den besvärliga situation där man både kräver en öppen gräns mellan Nordirland och republiken och samtidigt något slags tullgräns dem emellan behöver premiärministern en partner i Belfast. Därför kan premiärministern glädja sig åt att de två största partierna i Belfast nu träffat en överenskommelse om en samlingsregering.

De konstitutionella arrangemang som för Nordirlands del träffades 1921 och för både Nordirlands och Skottlands del 1998 kommer nu som en konsekvens av Brexit att prövas på allvar. Vilken risk är störst: att Skottland blir självständigt eller att Nordirland förenas med republiken i söder? I värsta fall kommer Storbritannien att upplösas och reduceras till den gamla unionen mellan England och Wales. Även om man ibland talar om walesiska suveränitetsdrömmar – även Wales har sedan 1998 en egen lokal regering och en parlamentarisk församling – har furstendömet formellt ända sedan 1301 (och reellt ännu längre) tillhört England. Skulle den brittiska unionen upplösas skulle detta innebära att folkmängden minskas med 7 av 64 miljoner, dryga 5 i Skottland och knappa 2 i Nordirland. Eftersom England (och Wales som har 3 miljoner) är helt dominerande både befolkningsmässigt och ekonomiskt skulle den reella maktförlusten bli måttlig. Men utvecklingen från 1800-talets imperium till 2020-talets England/Wales skulle då te sig som en statsrättslig kontraktion av en omfattning man inte sett sedan Österrike-Ungern blev den lilla republiken vid Donau och det Osmanska imperiet som också efter första världskriget blev dagens Turkiet. Boris Johnson och hans parti, vars officiella namn är ”The Conservative and Unionist Party”, kommer säkert att gå långt för att förhindra denna möjliga men kanske ändå inte sannolika fragmentering av den gamla världsmakten, Det Förenade Kungariket. Denna möjliga utveckling är givetvis inte bara Brexits fel. Men att utträdet ur EU har skärpt konturerna på både det skotska och det nordirländska problemet torde vara oomtvistligt.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Det är inte många år sedan rikskonferensen i Sälen präglades av risk- och hotbildsförnekelse. Den tiden är förbi. 2020 är bilden realistisk och fördjupad – utmynnande i slutsatsen att den bara blir mörkare. Vad som saknas i uppräkningarna är samlande begrepp som fångar upp en ny och så mycket komplexare verklighet. Som att geografin återigen har blivit central men samtidigt i andra avseenden är helt irrelevant. Eller att angrepp kan ske utan att angriparen ens kan identifieras.

I Sälen rådde det alltså inte någon brist på allvarsamhet. Mot bakgrund av oviljan att tillskjuta resurser uppstår dock viss kognitiv dissonans. Det gäller både det militära och det civila försvaret.

Visst kan det kännas bra när ÖB Micael Bydén redovisar raden av förmågehöjande nyheter under innevarande försvarsbeslut. Men vad innebär det egentligen att ”vi har kommit långt under de här fyra åren”? Har vi verkligen kommit långt i förhållande till sådant som rysk förmågeutveckling eller hur hotbilden har förändrats? Ligger det inte en fara i att signaler om kognitiv balans minskar trycket på politisk handling?

Dissonansen kring Försvarsberedningens beställning av försvarsbeslutet 2021–2025 vs Försvarsmakten militära råd, understryker att beslutsmodellen inte är optimal. Vore det inte rimligare att ÖB med utgångspunkt från regeringens ekonomiska ramar fick i uppdrag att komma med sitt militära råd, som sedan blev föremål för politik. Omvärldsbeskrivning, konsekvenser för Sverige och precisering av svenska intressen kunde samtidigt överlåtas till en grupp experter och sedan ingå i underlaget för den politiska beredningen.

FÖ och UD verkar ha slutit fred. I Sälen visade Ann Linde att Sverige har fått en ny utrikesminister genom att i sitt tal – till skillnad från Margot Wallström – ansluta sig till Försvarsberedningens formulering om att vi inte kan utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära medel mot Sverige. Det innebär att utrikesministern och försvarsministern inte längre har två sinsemellan stridande uppfattningar om hotbilden. Bra i sig, men också viktigt för att få större utväxling på den samlade säkerhetspolitiken när försvars- och utrikespolitiken inte längre utmärks av kognitiv dissonans.

I Peter Hultqvists anförande är det enskilt viktigaste att han lyfte upp kärnvapenfrågan i ett annars förbisett närområdesperspektiv:

”I vårt närområde har vi under det senaste decenniet kunnat se Ryssland utöka sina övningar, på ett sådant sätt att den ryska kärnvapenförmågan tydligt ska framgå. Det är en kraftfull säkerhetspolitisk signal från rysk sida. I oktober förra året genomförde Ryssland vad som framstår som den största kärnvapenövningen sedan 1991, Grom 2019. Övningen omfattade ett eskalerande scenario, som avslutades med ett ryskt kärnvapenanfall.”

Årets upplaga av Rikskonferensen i Sälen blev en imponerande uppvisning av hur mycket som sker och på så många fronter för att stärka totalförsvaret. Samtidigt blev det en påminnelse om hur mycket som återstår, hur mycket tid som gått förlorad – och dessvärre lär fortsätta att förloras.

I sitt anförande erinrade ÖB om en slogan som är hämtad från Försvarsmaktens rekryteringskampanj:

”För allt det som ännu inte har hänt.”

Alltså en erinran om försvarsmaktens uppgift att värna samhällsskick och suveränitet – ytterst i krig men med en så avskräckande försvarsförmåga att hotbilden inte blir verklighet. Det är ett helt centralt budskap. Tyvärr sammanfattar också samma slogan det rådande läget i totalförsvaret.

Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD, redaktör för Säkerhetsrådet och ledamot av KKrVA.

Det är glädjande att yngre officerare debatterar vår officersutbildning. På dessa sidor skrev kapten Stefan Emanuelsson (20/12) och kapten Marcus Dansarie (25/19) om sin syn på dagens officersutbildning.

Tyvärr tycker jag bägge missar det viktigaste. Istället för att diskutera vad officeren skall kunna ryker man ihop om hur förmågan skall uppnås.

Akademisk utbildning leder inte med automatik till rätt kompetens. Tyvärr har akademisk utbildning alltmer blivit liktydigt med teori. I själva verket skall akademisk utbildning bygga på vetenskaplig grund och beprövade erfarenhet och något hinder för praktisk övning finns inte. Den beprövade erfarenheten finns i officersprofessionen – inte i akademin. Rimligen innebär det att man skall kunna sitt jobb – att leda människor under svåra och livsfarliga förhållanden. Därför skall utbildningen leda till att man handgripligen skall kunna göra just detta ”på riktigt”. För att kunna göra detta måste man handgripligen öva på detta i realistiska övningar – och ofta. Verkligheten kommer att bli svår ändå.

Om akademisk utbildning innebär att man skall lära sig officersyrket på skolbänken och i seminarier är Emanuelssons oro berättigad.

Själv har jag svårt att se hur jag skulle ha klarat min yrkesroll utan god kunskap om det praktiska hantverket – detta gäller på alla nivåer från plutonchef till fördelnings-/divisionschef. Att man kan dra pilar på kartan efter teoretisk utbildning må så vara – men att få pilens manöver genomförd i krigets kaotiska miljö är något helt annat.

I forskarparet Lotta och Peter Tillbergs böcker (Uppdrag Chef och Uppdrag Utland)^[1] kan den som vill fördjupa sig i hur ett antal svenska chefer efter utlandsuppdrag ser på vikten av praktisk övning och erfarenhet. Van Creveld är också givande läsning men min favorit är den tyske generalöversten Hermann Balks ”Order in Chaos ”. Att ha överlevt både VK 1 och 2 efter att framgångsrikt lett från pluton till armé – i täten, får väl anses vara beprövad erfarenhet

General Tom Franks som ledde invasionen av Irak lär ha yttrat ”There is no example in history when a platoon commander has managed his platoon up a hill under fire”.

Det insåg kloka reglementsskrivare redan i början av 1970-talet när kommandot ”framåt” ersattes av ”följ mig” i Arméreglementet 1. Man leder genom eget föredöme och för att göra det måste man kunna det handfasta jobbet.

En ung officers behov att göra djupa analyser är begränsad medan hens förmåga att leda sina soldater och förstå förbandets vapensystem är avgörande för framgång. Officersutbildningen är en stege som klättras på under lång tid och det fungerar inte att hoppa upp på den högsta stegen utan att tillgodogjort sig grunderna. Läkare börjar ju inte utbildningen med hjärttransplantationer.

Teoretiskt är det inte svårare än att Försvarsmakten (FM) formulerar vad man vill ha och att utbildningssystemet levererar beställd produkt.

I praktiken är det nu svårigheterna börjar. Ryktet säger att FM inte levererat några tydliga mål och är det sant blir det ju inte så lätt. Kanske skulle FM be KKrVA om hjälp? Här finns mycket beprövad erfarenhet. Den mest nyttiga kurs jag gått under 35 år var i början på 70-talet när jag tvångskommenderades till ”kurs i målformulering” – den har jag haft stor nytta av hela mitt yrkesliv och jag är djupt tacksam för att jag trots protester tvingades dit. Kanske borde den genomföras på HKV

Min erfarenhet^[2] är att akademikers förmåga att solidariskt, i lag, arbeta mot uppsatta mål är begränsad på grund av att man aldrig lärt sig det. Individens egen agenda tar lätt över och är dessa tillräckligt många uppstår kaos och slutprodukten blir inte den beställda.

Ett annat problem är att övningstillfällen är för få bland annat på grund av pengabrist. Det är dessutom det första som ryker när det skall strykas i budgeten.

Förmågan till självständigt tänkande och egna initiativ finns alltid där för den chef som visar att hen efterfrågar det. Det största hindret för det fria åsiktsutbytet är det inneboende motståndet i organisationen, främst hos mellanchefer. Jag tror ganska många känner igen sig i följande mening:

”Uppriktiga kamrater är sällsynta – men det gör inget – efterfrågan är liten”. 

Om nu tyska officerare var akademiskt väl skolade och självständigt tänkande individer frågar jag mig varför man inte gjorde sig kvitt Hitler när man såg vartåt det barkade^[3]. Man hade ju onekligen till gång till maktmedel. ”Akademisk utbildning” är ingen garanti för kvalitet och rätt tänkande. Men utbildning mot väl definierade mål, byggda på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är en bra början.

Författaren är ledamot av KKrVA, f d Fördelningschef och Institutionschef vid FHS.

Noter

[1] FHS 2007och CSMS 2011
[2] 15 år gammal erfarenhet och jag hoppas den är obsolet
[3] Von Stauffenberg var för ensam!

Det spända läget i Mellanöstern, det läge som i sin aktuella fas rått i flera år och då främst som ett slags ställningskrig på låg konfliktnivå mellan USA tillsammans med allierade Israel och Saudiarabien m fl och Iran, tog en dramatisk vändning vid årsskiftet då Trumps USA överraskande genomförde den i internationella sammanhang synnerligen ovanliga åtgärden att likvidera en hög företrädare för en annan stat, Quods-ledaren Qassem Suleimani, de facto nummer 2 i den iranska makthierarkin. Att insatsen därtill skedde på irakiskt territorium spädde på dramatiken, liksom att drönarinsatsen dödade inte bara Suleimani utan också ett antal andra milismän, däribland nr 2 i de iranskstödda PMU-förbanden (vars inlemmande i den reguljära irakiska armén var en viktig del länge varit en svår huvudvärk i den irakiska krishanteringen), al- Muhandis. PMU, Popular Mobilization Units, var ju de enheter som på ayatolla Al-Sistanis kallelse tillskapades för att möta det överhängande IS-hotet 2014.

Insatsen, vars folkrättsenlighet som bäst diskuteras i Washington och andra huvudstäder, väckte först ängsliga frågor om hur skarpt och omfattande det väntade iranska svaret skulle bli, och den ängslan förstorades av allehanda hotelser från Trumps sida om en synnerligen långtgående amerikansk vedergällning mot den väntade iranska vedergällningen, om denna skulle innebära amerikanska förluster. En klassisk och synnerligen olycksbådande spiral av action-reaction syntes skena mot ett nära förestående storkrig.

Nu blev det inte så, denna gång, världen kunde andas ut, det iranska svaret, när det mycket riktigt kom efter tre dagar av sorgedemonstrationer i kolossalformat, blev så pass måttligt (inga rapporterade amerikanska eller allierade förluster, huruvida avsiktligt eller oavsiktligt diskuteras vidare) att det bäddade för ett återhållsamt, icke-eskalerande amerikanskt svar på det iranska svaret: ingen amerikansk militär vedergällning, dock ytterligare skärpta ekonomiska sanktioner och ytterligare förstärkningar i den amerikanska militärnärvaron och beredskapen. Det öppna kriget uteblev, denna gång, men konflikten fortgår.

Så vad händer nu, frågar sig analytiker och politiker i hela världen. Säkra svar finns förstås inte. Däremot mängder av frågor att diskutera. Här ett försök att gruppera en sådan diskussion, i medvetande om att vad som än sägs snabbt kan överspelas av ett hastigt händelseförlopp.

Folkrättsbrott versus ”imminent threat”

Var likvideringen av Suleimani och de övriga i själva verket ett folkrättsbrott? Det handlade ju trots allt om att döda en officiell representant för en suverän stat. Å andra sidan en stat som under ledning av denne Suleimani och hans internationellt verksamma Quod´s Forces, en gren av IRGC, Irans väpnade styrkor, Islamic Revolutionary Guard Corps som USA under Trump stämplat som terrororganisation. Och genom denna terrorstämpling kunde, i Trump-amerikansk version, avrättandet av Suleimani o Co legalt likställas med Obamas likvidering av Bin Laden och Trumps tidigare likvidering av IS-ledaren Baghdadi. Och då uppstår förstås frågan om huruvida en avrättning av en utländsk person genast blir laglig om det föregåtts av en ensidigt proklamerad terrorstämpling av denná person och den organisation eller stat han representerar.

Och så detta: vilket prejudikatsbekymmer uppstår i och med att en stat med anspråk på rättsstatlighet avlivar en representant för ett annat land? Hur sätter man gränser, vad kommer sedan, i vad mån kan andra stater uppleva att det amerikanska föredömet nu skapar ett klimat av fritt fram och uppmaningar till efterföljd?

Dessa frågor har i det aktuella Suleimani-fallet hanterats dels genom en kanonad av demonisering av personen/personerna och dels genom att hävda att likvideringen avvärjde vad man kallade ”an imminent threat” och att förhindrandet av detta omedelbart förestående hot i själva verket räddade ett antal (amerikanska) liv – och att avstående från insatsen skulle ha varit säkerhetspolitiskt oansvarigt. Att insatsen skapade bättre, inte sämre säkerhet. Och att en amerikansk president förvisso har rätt och skyldighet att snabbt ingripa, utan föregående konsultationer med kongressen, om det verkligen handlar om ett nödläge, ”an imminent threat”. Alltså var det i detta fall synnerligen angeläget i amerikansk politisk kultur att amerikansk allmänhet och framför allt kongressen (och i varje fall kongressledande ”gang of 8”) åtminstone i efterhand fick en noggrann och trovärdig redovisning av grunden för att bedöma insatsen – som i omvärlden rimligen bedöms som en krigshandling – som nödvändig för att avvärja ett omedelbart hot. Hurså ”omedelbart”, och hot mot vad, ambassader, baser, vad?

Presidential war powers

Dessa och liknande frågors uppenbara känslighet i begynnande valkampanj och förestående riksrättsprocess i senaten har legat till grund för en omfattande debatt både i den centrala bedömningsfrågan – talade man sanning när man i olika varianter motiverade insatsen i termer av ett omedelbart hot? (en fråga som erhållit minst sagt svävande svar) –  och i frågan om president Trumps lämplighet som landets högste befälhavare; debatt pågår som bäst om behovet av att kringskära Trumps möjligheter att på egen hand begå krigshandlingar. Förslag med denna inriktning och med visst stöd även från den republikanska sidan om skranket ventileras i båda kamrarna. Uppenbarligen kommer presidentvalskampanjen att i hög grad handla om detta, och det reser i sin tur frågor både om denna kampanjs karaktär i termer av polarisering/demonisering och om hur detta kommer att påverka Trump-administrationens fortsatta militärdiplomatiska hantering av Iran- och andra pågående kriser.

Detta om konsekvenser på den amerikanska hemmaplan. Omvärlden, och särskilt allierade regeringskanslier, lär med stort intresse följa vad som sägs och eventuellt görs. Sedan finns allt skäl att observera konsekvenserna av insatsen (och det iranska svaret, hittills) för läget i Iran respektive Irak och för den regionala utvecklingen och, inte minst, för kärnavtalet, JCPOA, mellan Iran och en grupp ledande stater, Obamas avtal som Trump sedermera övergav och därmed initierade den process av spänningshöjning som därefter följt och som kulminerade (hittills) vid årsskiftet.

En dödsstöt för kärnavtalet JCPOA?

I fråga om JCPOA-avtalet, denna i icke-spridningssammanhang extremt känsliga och viktiga sak, befinner vi oss nu, som väntat, i en mycket vansklig situation, i och med att det iranska svaret på Suleimani-attacken också innefattade att signalera ytterligare iranska steg mot ”non-compliance” vilket skapat ytterligare svårigheter för avtalets européer, UK, Frankrike och Tyskland i dessas strävan att hålla avtalet vid liv, trots det amerikanska avhoppet och trots Trumps tydliga markering efter drönarattacken och det militära iranska svaret att NU är det dags för avtalets kvarvarande anhängare, européerna plus Ryssland och Kina, att följa USAs exempel och överge JCPOA och i stället pressa fram ett annat, bättre avtal. Och på detta har europeiska trion dels svarat nej, dels tillskrivit parterna att man vill aktivera en mekanism för att hantera dispyter om (iranskt) avtalsbrott, och dels därvid fått frän rysk kritik. Och så har alldeles nyligen Boris Johnson gjort ett eget utspel om att man kanske ändå borde söka samsyn med USA, vilket tolkas som oroande tecken på vad som kan hända med europeisk säkerhetspolitik till följd av Brexit. På detta område finns uppenbarligen mycket att oroa sig för, dess värre.

JCPOA-frågans centralitet i Iran-krishanteringen i stort är tydlig och ödesmättad, särskilt om man därtill vägen in faktorerna Israel och Saudiarabien, mm. Men det kanske inte Trump med närmaste rådgivare tänkte närmare på när man beslutade om attacken mot Suleimani. Eller för den delen när man beslutade om att frånträda avtalet.

Katastrofläge i Iran – och inte minst Irak

Beträffande utvecklingen i Iran efter (till vidare) avslutad militär duell kan sägas att denna bör ha varit mardrömslik för regimen. Det började ju med höstens antiregimdemonstrationer som kunde slås ner endast genom brutalt våld med 100-tals offer, och så händer Suleimani-attacken och plötsligt översvämmas Teherans och andra städers gator av miljontals upprörda sörjande, och så kommer det iranska militära svaret – missilattackerna mot bl a amerikanska baser i Irak och viss ängslig triumf (och en massa frågetecken) kring detta, men så händer mitt i denna dynamik den katastrofala nedskjutningen av det ukrainska civilflygplanet, och bilden ändras igen: massiva demonstrationer i protest mot den fatala nedskjutningen. Hur regimen ska reagera på och kunna ta sig ur detta sällsamt pressade läge är i skrivande stund skrivet i stjärnorna.

Men så handlar det om konsekvenserna för grannlandet, tillika Syriens grannland Irak, ett Irak som alltså dels drabbades av att drönarattacken mot Suleimani med entourage skedde på irakiskt territorium, Bagdads flygplats, liksom dagarna därefter även det iranska svaret, missilattackerna mot de huvudsakligen amerikanskbemannade baserna, Ain Al-Asad och den nära Erbil i norr. Alltså en amerikansk-iransk militär slagväxling på riktigt, förlagd till irakiskt territorium, en olycksbådande olycka för en redan hårt trängd övergångsregim i Bagdad.

Bakgrunden i Bagdad/Irak var ju dels en lång och stökig höst med ihållande gatudemonstrationer, liknande de i Teheran (och Beirut m fl platser), hårdhänta regimförsök att slå ner protesterna och problematiska konsekvenser av detta i form av regimeftergifter, inklusive premiärministern Mahdis avgång och därefter följande regimkris. Och så vid årsskiftet händelseutvecklingen med först en milisraketattack mot en armébas som dödar en amerikansk kontraktsanställd, därefter en omfattande amerikansk vedergällningsattack som riktades mot den iranskstödda milisgrupp (Kata´ib Hezbollah)) som hölls ansvarig för den första attacken med åtminstone 25 döda milismän som resultat, därefter så angreppet på den amerikanska ambassaden i den befästa Gröna zonen ledd och inspirerad av denna milis. Och som ett resultat av allt denna händelsekedja att regimen Mahdi såg sig nödsakad att utlova att fr o m nu skulle de amerikanska styrkorna – i Irak med mandatet att stödja den irakiska arméns kamp mot resterna av IS.

Och det är detta löfte som sedermera följts upp med ett beslut i shia-dominerat parlament att porta USA, något som Trump sedan reagerat på genom att hota det ”allierade” Irak med kraftiga sanktioner om man gör allvar av utvisningsambitionen. På gatorna skanderar folkmassorna nu att man vill bli av med både amris och iranier – man betackar sig för att utgöra slagfält för en amerikansk-iransk uppgörelse.

Och samtidigt tvingas både USA och övriga i anti-IS-koalitionen, däribland Danmark (snart med tilldelat huvudansvar för koalitionens och NATO:s Irakinsats) och Sverige (med 70 soldater på plats), att nu hantera en svår säkerhetssituation på marken; det handlar då både om ett mer storskaligt hot om ytterligare iranska ”svar” på Suleimani och andra motiv och ett mer eller mindre diffust angreppshot – i skuggan av den stora konflikten – av både kvarvarande IS och Iran-sympatiserande miliser. Hur allvarligt och långvarigt detta kombinerade hot bedöms vara avgör hur de involverade länderna nu agerar: lämna landet hals över huvud eller vara kvar, helt eller delvis, men i så fall i skydd och utan möjligheter att utföra de uppgifter (träna irakier, bekämpa IS) som legitimerar att man alls finns på plats.

Stor osäkerhet, många frågor

Kring allt detta finns nu stor osäkerhet och många frågor. Segdragna förhandlingar i turbulent miljö är att vänta, men klart är att om Iraks regering återkallar sin inbjudan till den internationella närvaron så upphör per definition den legala grunden för denna närvaro. Och närvaron legitimering handlar uteslutande om kampen mot IS (som nu alltså kraftigt försvåras), inte om USA:s konflikt med Iran. Till yttermera visso finns ju i detta också en syrisk komplikation. Om USA – och därmed i praktiken även övriga länders styrkor i anti-IS koalitionen – skulle tvingas lämna Irak så undergrävs rimligen också grunden för den amerikanska närvaron i nordöstra Syrien, den mindre styrka om c.a 6-700 man som Trump efter allt vacklande i höstas fann för gott att låta kvarstå där för fortsatt militär samverkan med kurdiska YPG, mot IS men också mot Assad-regimen.

Precis så här vådligt spänt, tilltrasslat, ovisst och farligt ter sig väl läget i regionen just nu, i hög grad om inte skapat så dock i varje fall tillspetsat av det amerikanska, kanske inte helt genomtänkta och i en begriplig strategi förankrade, beslutet att göra något i internationella sammanhang så ovanligt som att likvidera (andra begrepp finns förvisso) en hög företrädare för en annan stat. Att politiskt, diplomatiskt, militärt och analytiskt ta tag i alla trådar som nu finns att ta tag i – för att baxa läget in i lugnare och stabilare banor lär bli en herkuleansk uppgift. En uppgift som på den amerikanska arenan i tiden sammanfaller med en fortsatt polariserande brygd av riksrätt och valkampanj.

Måhända blir en, annan, konsekvens av utvecklingen, särskilt i det arma Irak, det något paradoxala att president Trump i stället för att kunna fullfölja vallöftena 2016 och senare om att militärt lämna krisernas Mellanöstern i praktiken fastnar allt djupare i militära åtaganden till synes utan slut, och utan begriplig strategi. Det lär bli knepigt för president Trump att i stundande valrörelse å ena sidan göra det trovärdigt att vallöftena om tillbakadragande skall fullföljas, å andra sidan steg för steg förstärka den militära närvaron och insatsberedskapen just i det Mellanöstern som pekats ut som prioriterat för tillbakadragande: senaste beslut om förstärkning med 3000 man efter Suleimani-duellen. överlagrat förra årets förstärkningar om c.a 15 000 man, indikerar färdriktning.

Mot detta står, i den fortsatta duellen, att Suleimanis snabbt utnämnda efterträdare Esmail Ghaani och andra deklarerat att målet för Iran fr o m nu – om inte förr – är att se till att USA militärt lämnar MÖ-regionen, för gott, dock oklart hur.

Vi har hursomhelst ett händelserikt år att se fram emot. Enkla lösningar saknas. Spänn fast säkerhetsbältena.

Författaren är ambassadör, Fil dr och tidigare statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.

Händelserna i Iran och Irak har på kort tid ställt det moderna tekniska och automatiserade kriget i blixtbelysning. USA har visat att landet är i stånd att verkställa en presidentbeordrad avrättning av en högt uppsatt iransk militär chef med hjälp av en fjärrmanövrerad drönare. På detta har Iran svarat i form av raketattacker mot amerikanska baser i Irak och kort därefter har nedskjutning, av ett civilt flygplan ägt rum över iranskt luftrum med en luftvärnsrobot, något som anges ha skett av ”misstag”. De detaljerade orsakerna till detta ”misstag” är i nuläget oklara.

Den första händelsen visar hur modern övervakningsteknik gör det möjligt att följa enskilda individer i realtid och med hjälp av fjärrstyrda beväpnade drönare verkställa bekämpning av en enskild individ så att denne dör. Det innebär att snart sagt ingen individ, vare sig i fred eller krig, helt kan undgå att bli bekämpad om någon statsledning finner det förenligt med sina intressen ett genomföra en sådan ”avrättning”.

Den andra händelsen visar att bekämpning av civila och militära mål med robotar på långa avstånd med mycket hög träffsannolikhet även mot mycket små mål, sedan lång tid är fullt möjliga att genomföra. De ryska Iskanderrobotarna som utplacerats i Kaliningrad utgör därför att hot mot ett stort antal civila och militära mål i hela Sydsverige.

Den tredje händelsen visar också med stor tydlighet hur oerhört korta tidsrymder som föreligger för beslut om insättande av avancerade vapensystem vid upplevda hot. Händelsen visar också hur misstag kan uppstå p g a ofullständig information före beslut, något som kan leda till katastrofala konsekvenser i form av stora förluster i människoliv, men också oöverskådliga konsekvenser av militär och politisk natur som kan eskalera en konflikt långt över den ursprungligen avsedda.

Det bör också observeras att alla dessa tre händelser, som utspelats under en relativt kort tidsrymd, ägt rum utan att formellt krig egentligen föreligger mellan USA och Iran. Den senare staten föredrar att bedriva olika former av angrepp i flera olika stater genom ombud. Delvis likartade förhållanden råder i Östra Ukraina.

För svensk del är det således av vikt att i den fortsatta utvecklingen av totalförsvaret beakta att allvarliga angrepp mot viktiga delar av vår ledning, av vår militära och civila infrastruktur etc kan äga rum utan att vi formellt sett befinner oss i krig. Sådana händelser är inte att anse som fredstida ”kriser” trots att inte krigstillstånd råder. Beredskapen för sådana handlingar, vilka uppenbarligen hör hemma i en kontext av säkerhetspolitisk fara för landet, bör således betecknas som ”krigsfara” i Regeringsformens mening, och måste således – på ett relativt tidigt stadium – kunna föranleda beredskapshöjningar för krig, d v s en övergång till skärpt beredskap.

Författaren är f d Generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

I veckan startade Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Många frågor hanteras under denna konferens men en viktig beståndsdel i ett framtida försvar – de regionala förbanden – kommer sannolikt inte att behandlas så utförligt. Kanske p g a att Försvarsmakten initialt varit otydlig hur dessa förband passar in i sannolika hotbilder och scenarios men också att Försvarsberedningen kraftigt sänkte ambitionsnivån och utformningen av dessa förband i Värnkraft. I Försvarsmaktens svar från oktober 2019 nedprioriteras förbandstypen  ytterligare till att inte ens realiseras förrän 2030.

Vi bör kraftigt höja ambitionsnivån avseende regionala förband då de kan bli en viktig komponent i totalförsvaret och är kostnadseffektiva, således ger ”pang för pengarna”. Min artikel kan också läsas tillsammans med Jacob Fritzons artikel kring regionalförsvar (https://kkrva.se/regionalforsvar) som i mycket är överlappande med min argumentation.

Bakgrund

Redan i Försvarsmaktens Perspektivstudie från 2018 nämns behov av så kallade MR(Militärregion)-skyttebataljoner. I Försvars­beredningens Värnkraft vidareförs detta koncept som då benämns Lokalförsvarsbataljoner där man fastställer att det bör upprättas en bataljon i varje Militärregion samt en bataljon på Gotland under perioden 2021-2025. Uppgiften i Värnkraft anges till att ”försvara, skydda och bevaka viktiga områden och objekt”. Produktionen av lokalförsvarsbataljonerna vill man ska genomföras i ett nytt utbildningsspår som skiljer sig från övrig förbandsproduktion, men där rekryteringen ska ske från den årliga kullen av värnpliktiga.

Parallellt med detta fastställer Värnkraft att säkerhetsförband i plutons- eller kompanis storlek ska organiseras i varje Militärregion samt på Gotland under samma period.

I Försvarsmaktens svar på Värnkraft från oktober 2019 flyttar man produktionen av dessa förband från perioden 2021-2025 och anger att man först mot 2030 kan ha dessa bataljoner redo. Dessutom att av säkerhetsförband ska det enbart finnas en pluton i varje Militärregion.

Detta ska ses med bakgrund av att den s k gråzonen är den mest troliga konfliktnivån som följs av snabba och fokuserade angrepp på strategiska platser i Sverige.

Ambitionsnivå och förmåga

Ambitionsnivån måste sättas mot den typ av relevanta konfliktscenarier som Sverige mest troligt kan hamna i. Att försvara och bevaka områden och objekt i de bakre områdena vid en konflikt är föga realistiskt om volymen utgörs av en bataljon per Militärregion. Ett förband som ska skydda andras uppmarsch kan inte rimligen vara pliktade förband som själv ska mobiliseras på samma sätt som övriga.

Förbandsproduktionen

Varför upprätta ett helt nytt utbildningsspår som inte är beprövat? Vilka officerare eller värnpliktiga skulle vara attraherade av att genomföra 9 månaders utbildning med en förmåga som kanske inte ens når över redan befintliga Hemvärnsförband? Det är inte effektivt användande av skattemedel.

Tidplanen

Att vi skulle ha regionala bataljoner och säkerhetsförband eventuellt klara först om 10 år duger inte. Vi måste snarast möjligt få dessa förband på plats. Varje Militärregion måste ha denna resurs tillgänglig samordnat med den uppbyggnad som nu sker regionalt av övriga regionala totalförsvarsförmågor.

Lösningen – Regionala Insatsbataljoner initierade innan slutet 2023

Försvarsmakten och Försvarsberedningen är överens om att de mest sannolika scenarier som Sverige kan utsättas för är kopplade till olika variationer av gråzons-scenarier som kan övergå till  överraskningsanfall mot ett antal geografiskt avgränsade områden.

Regionala förband som både kan verka i gråzonen men också möta initiala luftlandsättningar eller amfibieoperationer är en avgörande komponent i den samlade försvarsförmågan. Således en förbandstyp som kan verka tillsammans med andra regionala funktioner inom totalförsvaret för att möta icke-linjära hybridhot.

Tänk om kring produktionen

Idag finns tusentals före detta värnpliktiga liksom heltids- eller deltidsanställda soldater (GSS K/T) mellan 25-38 år Många av dessa har erfarenhet från skarpa konflikter. Att rekrytera/krigsplacera denna kompetenta reserv är ett bra sätt att skapa den personella grunden för dessa förband.

Försvarsmakten anger att man ska omsätta nuvarande brigader vart 10:e år och då erbjuda denna personal plats i Hemvärnet. Författaren till denna artikel hävdar att de bästa soldaterna inom fältförbanden efter 10 år istället får en fortsatt krigsplacering i de regionala bataljonerna som tidvis anställda och övriga erbjudas plats i Hemvärnet.

På detta sätt finns det begränsad nyproduktionskostnad för detta förband och de kostnader man har haft för att producera och vidmakthålla förmågan i de övriga förbanden hämtar man hem under minst ytterligare 10-15 år.

Tänk om kring förmågan

Med den låga kvantitet som Försvaret kommer ha också efter 15-20 år så måste varje förband vara en avgörande komponent i den totala försvarsförmågan. Därför föreslås att regionala bataljoners uppgifter ska ha fokus på att genomföra insatser i gråzonen tillsammans med andra delar av totalförsvaret samt när konflikten blir ”öppen” kunna möta luftlandsättningar, förhindra att brohuvuden upprättas samt fördröja och aktivt störa en fiende som etablerat sig inom regionen.

Bataljonen bör innehålla minst 3 skyttekompanier med förmåga att möta en initial luftlandsättning, amfibieoperation, urban strid och strid i avgränsande terrängavsnitt med fokus på fördröjning.

Till detta krävs ett reducerat säkerhetskompani så att man inte bara kan agera mot subversiv verksamhet utan även ha resurserna för att genomföra eskorter och liknande säkerhetsrelaterad verksamhet. En pluton är för lite.

I bataljonen bör också en ny förmåga. En jägarskvadron med uppgift att bedriva underrättelseinhämtning i regionen, förstärka skyttekompanierna vid avgörande stridssituationer samt för strid på djupet mot fiendens lednings- och logistikfunktioner.

Förmåga till bekämpning av stridsfordon med granatgevär, understöd med granatkastare samt ett buret luftvärnssystem är angelägna resurser. Användning av mindre drönare kommer att vara viktigt för att bataljonen ska kunna maximera sina insatser inom regionen.

Fordon bör matchas med den upphandling FMV har kring Light Multi-Purpose Vehicles (LMPV). Det finns även stora fördelar med att i många scenarier nyttja civila bilar.

Förbandstypen bör inte vara kopplat till politiska mobiliseringsbeslut som gör att förbandet inte kan verka när det behövs d vs tidigt i en konflikt. Personalen bör i huvuddel vara tidvis anställd med beredskapskontrakt så att cheferna för Militärregionerna har mandat att avgöra när och hur bataljonen ska kallas in. Här bör man kunna ta erfarenhet av hur beredskapspolisen tidigare fungerade.

Styrkan, därest lokalrekrytering tillämpas, är att soldaterna lever och verkar i regionen vilket gör att bataljonen därmed får större möjlighet att verka i ett totalförsvarskoncept som särskilt i en gråzon kan kräva fler kompetenser än direkt militära.

Mot en icke-linjär motståndare är det författarens starka övertygelse, efter 8 år i ett tidvis anställt förband, att kombinationen militär kompetens och en civil dito en stor tillgång i denna typ av scenarier.

Dags att agera

Genomförs ovanstående så kommer vi att väsentligt öka antalet gripbara förband tidigt i en konflikt utöver de resurser som vi disponerar idag. Under ett senare skede innebär också en bataljon med skisserad förmåga att övriga fältförband är friare att agera och kraftsamla där de behövs.

Ovanstående är ett förslag som ökar vår totalförsvarsförmåga och nyttjar resurserna på ett bättre sätt än det befintliga förslaget. Och det kan börja initieras redan under 2021.

En lågt hängande frukt som både politiker och Högkvarteret snabbt borde plocka

Författaren är försvarsdebattör (s) samt tidvis anställt gruppbefäl på K3 i Karlsborg.