– Vad är moderaternas försvars- och säkerhetspolitik? Moderaterna, vi arbetar för att stärka Sveriges försvar och försvarsförmåga. Vi ska ha ett starkt försvar som är modernt och relevant. Det är viktigt att komma ihåg varifrån vi kommer. När allainse tillträdde var vår försvarsförmåga bristfällig. Vi hade låg beredskap och låg tillgänglighet. Vi är nu uppe […]
Sökresultat för: BA 06
Är verkligen internationella insatser välbetalda?
I förra veckan publicerades två gästinlägg med anledning av Försvarsmaktens nyttjande av §27 av arbetstidsavtalet vid nationella insatser. Läsare som ej är insatta i ämnet rekommenderas att börja med att läsa det första gästinlägget.
Det nya arbetstidsavtalet skiljer inte på insatser nationellt och internationellt. Sålunda är det rättvist. Moraliskt så råder ingen skillnad mellan dessa insatstyper. Det är lika mycket betalt, med undantag av att internationella insatser även genererar ett missionstillägg utifrån risken i missionsområdet. I Sverige utgår inget missionstillägg för en insats vilket skulle kunna tyckas märkligt. Det finns ju i regel en anledning till varför en nationell insats påbörjas och är en bedömning om att risken för terrordåd är 4/5 annorlunda om den är i Sverige eller i ett annat land?
Till att börja med kan man ställa sig frågan varför militär personal ska ha en särskild ersättning vid insatser jämfört med daglig tjänst? Ingår det inte i det militära yrket att vara beredd på alla eventualiteter? Visst är det så. Dock är detta inget som är inkluderat i löneutvecklingen i Försvarsmakten. Löneutvecklingen är sedan många år framförhandlad av arbetsgivaren att ej omfatta den risk och de vedermödor som kontinuerlig insatsberedskap skulle medföra. Detta skulle helt enkelt bli för dyrt för myndigheten att ersätta och normalbilden är också utbildning och förvaltning och inte beredskap och insats, även om pendeln inom framförallt Flygvapnet nu börjat svänga kraftigt mot det senare i och med uppgiften nationellt försvar.
Bruket av §27 för nationella insatser har dock gjort att Försvarsmaktens personal fått upp ögonen för hur dåligt betalt svensk militär personal egentligen får för insatsverksamheten. Men är det inte bra betalt vid internationella insatser?
För att besvara frågan måste man börja med att reda ut vari ersättningen vid en nationell respektive internationell insats består:
Gemensamt för de bägge insatstyperna:
– Ersättning per dag 0,0099 x grundlön + 264 kr, alternativt per månad vid insats överstigande en kalendermånad: 1,3 x grundlön + 8000 kr
Tillkommer vid internationell insats:
– Missionstillägg bestående av en ”insatsdel” och en eventuell del för fredsframtvingande operationer. För Afghanistan just nu 8600 kr + 2000 kr = 10 600 kr
– Utlandstillägg:
Utgår för personal som tjänstgör mer än 30 dagar utomlands och är avsett att täcka de merkostnader (min understrykning) som uppstår hemma i Sverige till följd av utlandstjänstgöringen. I grunden är utlandstillägget 3000 kr. För person som har barn är utlandstillägget höjt till 7000 kr.
Man kan därmed konstatera att risken är gratis vid nationella insatser. Det finns helt enkelt ingen risk enligt arbetsgivaren. Troligtvis är det också så att majoriteten av de försvarsanställda är beredda att ta en högre risk vid en riktigt skarp nationell insats än en internationell, då den förstnämnda i högre grad kan få konsekvenser för egen familj etc. Men hur skiljer man idag en nationell insats från en internationell när vårt nationella operationsområde till följd av solidaritetsdeklarationen lika gärna kan vara i Finland som i Sverige? Jag kan dock instämma i att risken generellt är betydligt högre för den soldat som genomför en patrull i Afghanistan än den flygstridsledare som kallats in för att leda ett incidentuppdrag. Men är det ofarligt att delta i skyddet kring en händelse i Sverige där man bedömt risknivån för exempelvis terrordåd som förhöjd? Som jämförelse kan nämnas att personal i Libyeninsatsen som tjänstgjorde på flygbasen långt utanför konfliktområdet erhöll 800 kr i missionstillägg. Måhända utgjordes risken av den italienska trafiken, eller är det skillnad på terrordåd och terrordåd?
Man kan också fråga sig om personal som kommenderas till nationella insatser, t ex utan att ha stått i beredskap, inte heller drabbas av merkostnader som uppstår på grund av insatsen?
Den gemensamma delen för insatstyperna är den ersättning som utbetalas för att arbetstagaren ej längre är arbetstidsreglerad. Envar som deltagit i en insats vet att det sällan rör sig om några 8 h arbetsdagar. Likaså gör sällan väpnade konflikter och dylika företeelser paus för helgvila, varvid även helgerna innebär arbete i samma omfattning som vardagar. Dubbla arbetstiden per vecka eller mer är närmare regel än undantag vid insats.
Hur mycket ger då ersättningen vid insats för att arbetstagaren blir av med sitt arbetstidsskydd? För en soldat som tjänar 18 000 kr per månad, det vill säga Försvarsmaktens lägsta lönenivå, blir ersättningen procentuellt högst. Soldaten får istället för 18 000 kr per månad den vid första anblicken tilltalande lönen 31 400 kr. Den nya lönen blir dock mindre imponerande när man betänker att ökningen endast är 74 %, medan timersättningen vid ett arbetstidsuttag om 80 h per vecka sjunkit med 13 % när veckoarbetstiden fördubblats.
Det blir alltså arbetsgivaren snarare än arbetstagaren som fått mängdrabatt vid insats. För en officer med 30 000 kr i grundlön blir det vid insats ett sämre tillskott än för soldaten. Vid insats erhålls månadslönen 47 000 kr, vilket endast är en ökning på 57 % trots ett fördubblat arbetstidsuttag. Officeren får se sin timersättning sjunka med hela 22 %.
Så fortsätter det hela vägen upp till förbandschefen. Ju högre grundlön, desto mindre extra tjänar man vid insats.
Det förvånar mig därför att Officersförbundet i sitt gästinlägg uttrycker att ersättningen är bättre vid en internationell insats än en nationell, om än ”samlad ersättning” åsyftades. Jag välkomnar ändå att Officersförbundet vill påkalla en översyn av ersättningen vid nationella insatser, men även ersättningen för internationella insatser behöver bli skälig – särskilt ersättningens nivå i förhållande till arbetsinsatsen.
Det behöver väl kanske inte förtydligas, men samtliga belopp ovan är nivåer före skatt. Avsikten är att i kommande inlägg fortsätta diskussionen kring insatser och ersättningar.
Europas dödligaste konflikt: Slutsatser
Förra måndagen kom rapporterna om att en kvinnlig självmordsbombare hade dödat sex personer och skadat ett 30-tal i Volgograds distrikt. Detta är den första större attacken i Ryssland utanför Norra Kaukasus sedan den mot Domededovo-flygplatsen 2011. Självmordsbombaren ska vara en … Läs mer →
Grattis spetsnaz!
ÖB och spetsnaz
Sveriges ÖB i Murmansk på Zvezda-kanalen.
Två nyheter som svenska medier hittills inte tagit upp är ÖB Sverker Göransons visit i Ryssland denna vecka, trots att det är hans första i landet, samt att Ryssland idag firat den nationella spetsnaz-dagen.
Man får söka sig till Försvarsmaktens hemsida eller den ryska militärkanalen Zvezda (se klippet ovan) för att få ta del av ÖB-besöket i Ryssland. Formuleringarna om besöket skiljer sig åt en del. En nyckelformulering i Zvezdas skildring av det rysksvenska militära toppmötet var ”med gemensamma krafter stå emot terroristhotet”. Försvarsmakten sammanfattar besöket så här: ”Huvudfokus under resan har legat på erfarenhetsutbyte kring Sveriges respektive Rysslands försvarsreform, samt möjligheter till fördjupat samarbete mellan Sverige och Ryssland särskilt vad gäller maritim säkerhet i Östersjön och Arktis.”
Vad gäller att stå emot terrorister och diversanter (jägarsoldater/operatörer) så handlade ett av dagens ryska TV-reportage om spetsnaz om det. Som framgår av min och Joakim von Brauns bok Ryska elitförband införde president Putin 2006 en särskild minnesdag för de väpnade styrkornas spetsnaz-förband den 24 oktober – till minne av att Sovjets dåvarande försvarsminister den 24 oktober 1950 skapade de första spetsnaz-förbanden av modernt snitt. Sedan 2006 är det därför också naturligt nog extra uppmärksamhet på spetsnaz i ryska medier just denna dag. Klippet nedan sändes idag och visar några nyheter inom spetsnaz.
Mer ansiktsmasker verkar vara en trend inom spetsnaz.
I klippet syns ett nytt PDSS-förband, ett marint förband mot terrorister och diversanter som också benämns som spetsnaz (i detta fall inom stillahavsflottan). Man tänker enligt reportaget införa hästar bland sina vanliga transportmedel och har därför nyligen infört ridutbildning, med viss civil assistans.
Låt oss så avsluta med ett annat spetsnaz-klipp från idag som visar spetsnaz inom armén:
Som sagt, masktrend.
Det rör sig om ett ospecificerat spetsnaz-förband i Tambovområdet. Men med hjälp av Ryska elitförband kan man räkna ut att det torde röra sig om den 16. spetsnaz-brigaden.
Karin Enström är oss svaret skyldig!
På bilden kan de två avrustade korvetterna av Göteborgsklass som inlägget avser beskådas. Fartygen har legat avrustade sedan 2004 respektive 2006. Foto: www.femorefortet.se (Marindagen 2012) |
För att ge en kort bakgrund så har regeringen i regleringsbrevet till Försvarsmakten gett direktivet att all materielanskaffning överstigande 200 miljoner skall generera ett regeringsärende. D.v.s Försvarsmakten får inte själva fatta beslut om anskaffning som överstiger detta belopp. Därför landar de flesta viktiga materielbesluten på regeringens bord, och Försvarsmakten kan bara snällt sitta och vänta på beslutet. För att gå och tjata om beslut hos regeringen gör inte en myndighet.
Med anledning av detta extremt dåliga beteenden från regeringens sida att förhala beslut, eller i vissa fall skjuta det på obestämd framtid så innebär det att Försvarsmakten i vissa fall förlorar en del av försvarsanslaget då man först budgeterat för ett projekt som man har förväntat sig att regeringen ska fatta beslut om. När regeringen sedan inte fattar dessa beslut så kan Försvarsmakten (FMV) inte arbeta upp hela materielanslaget, vilket innebär att delar av anslaget går tillbaka in i Anders Borgs statskassa. Detta då Försvarsmakten enbart tillåts att spara en viss del av de pengar man inte använder, ett s.k. anslagssparande.
Med anledning av hur illa regeringen hanterat Försvarsmaktens materielärenden så kan man nästan drista sig till att tro att regeringen systematiskt utnyttjar den här möjligheten för att få tillbaka en del av försvarsanslaget för andra syften än att stärka vår försvarsförmåga.
Ett av alla regeringsärenden som regeringen inte fattar några beslut runt är de absolut nödvändiga materielåtgärderna som krävs för att bygga om två korvetter (se bilden) till vedettbåtar som därefter är planerade att ersätta sju befintliga fartyg som ska avrustas och utgå ur organisationen av olika anledningar. Allt enligt det regeringsärende som benämns RÄ12/6, något som även C LEDS, Jan Salestrand skrev om här på bloggen för någon månad sedan.
Fråga
2013/14:78 Marinens personal- och rustningsplan
av Peter Jeppsson (S)
till försvarsminister Karin Enström (M)
Sex bevakningsbåtar kommer att avrustas 2015, och vedettbåten HMS Jägaren kommer att avrustas 2016.
Enligt plan kommer ytstridsfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar att byggas om till så kallade vedettbåtar, för att sedan kunna utföra bevakningsuppdrag. HMS Kalmar beräknas vara i drift i mitten av 2016, och HMS Göteborg beräknas vara i drift i mitten av 2017.
Jag har följande fråga:
Vilka åtgärder avser försvarsministern att vidta för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras, med tanke på ovan nämnda förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet?
Sverige ska ha ett modernt försvar, utformat och dimensionerat för att försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld. Med den pågående försvarsreformen tar alliansregeringen ansvar för Sveriges försvar och genom regeringens satsningar på försvaret stärks försvarsförmågan.
I dag är försvarsförmågan betydligt bättre än när reformen inleddes 2009. Redan tidigare i år har regeringen genomfört stora satsningar på Marinen i samband med beslutet att renovera ett antal stridsbåtar.
Vi kan åtminstone glädjas över att det finns en riksdagsledamot som engagerar sig i Marinens framtid, och således vår försvarsförmåga. Bra Peter Jeppsson! Låt oss hoppas på att hans engagemang återföljs av andra riksdagsledamöter än enbart Allan Widman (fp).
Karin Enström är oss nu svaret skyldig!
FM Org 18 ur ett Arméperspektiv
Pansarfestens facit
Atom, en Mistral på land. Kamouflagemönstret ser lite bekant ut.
Nyligen premiärvisades det rysk-franska stridsfordonet Atom, liksom uppföljaren till stads-stridsfordonet Terminator.
Knappt hade jag skrivit klart min artikel för serien MILITÄRT! om bakgrunden till stads-stridsfordonet Terminator, så avtäcker man en moderniserad version, Terminator 2, se klippet nedan. Notera att statsministern hjälper till med marknadsföringen. Vid samma vapenmässa fick statsministern och andra VIP även en exklusiv titt på Rysslands kommande huvudstridsvagn, Armata. Den som var ett av Putins vallöften i det senaste presidentvalet och som ska ha tillverkats i 2,300 exemplar om sju år (så lyder ännu löftet). Tyvärr släpptes inga bilder av Armatan men här bekräftas en del tidigare påståenden om den. Uppenbarligen kommer Armatan inte vara en upphottad T-90 utan något nytt.
Apropå ryska revolutioner läser jag för närvarande Ryska revolutionen 1900-1927 av Robert Service, hans helt reviderade sammanfattning av de händelser som än idag kastar sin starka skugga över Ryssland. På omslaget står Lenin passande nog på en pansarbil, dock inte med syftet att marknadsföra pansar. Jag har inte läst ut boken men kan konstatera att det är en mycket god investering för 98 riksdaler, som är priset inom SMB, det är månadens premiebok.
Terminator 2 presenterad av statsminister Dmitrij Medvedev.
Handling ger konsekvens…
Reflektion
Staffan Danielsson (c) – Ser motiv att diskutera en höjning av anslaget
Vi fortsätter intervjua de försvarspolitiska talespersonerna i samband med deras respektive kongresser etc. Intervjun gjordes före Försvarsmakten lämnade in sin perspektivplan. – Vad är centerns försvars- och säkerhetspolitik? Centern är ju en del av alliansen. Vi har ju samarbetat med socialdemokraterna på 90-talet och en bit in på 2000-talet, så vi har aldrig reserverat oss […]
Riktad opinionsbildning?
Sammanfattning
Vad avser den Europeiska unionen så har andelen som en mycket positiv inställning till unionen har sjunkit från 9% 2003 till 4% 2013. Andelen som har en mycket dålig syn på unionen har ökat från 2% 2003 till 5% 2013. Likväl har andelen som har en generellt dålig inställning till unionen gått från 9% 2003 till 24% 2013.
Gästinlägg: Ett perspektiv på ett perspektiv
Det finns ingen anledning att, från mitt håll, ge mig på en djupare analys av den Perspektivstudie 2013 som FM lämnade ifrån sig i veckan. Två eminenta skribenter har redan på ett förtjänstfullt sätt gjort detta och jag kan varmt rekommendera Kungliga Krigsvetenskapsakademin och Annika Nordgren Christensen för såväl en sammanfattning som en del reflektioner och synpunkter.
Det är ett digert dokument som i sin helhet är välskrivet och väldigt skarpt formulerat. Det finns inte utrymme för (skön)tolkningar utan nu är det raka puckar som levereras. Det är befriande att läsa saker som benämns vid sitt rätta namn men även ack så dystert. Dystert i den mening att den framtid, som förvisso inte var okänd för många, nu blir så konkret och reell. Jag tänkte bara göra ett par nedslag i studien för att ge en sammanfattning för de som inte orkar läsa hela dokumentet.
Regeringen har, via regleringsbrevet, gett FM uppgiften att ta fram en perspektivstudie i tidsspannet 10-20 år framöver dvs. bortom 2030. FM har valt att redovisa försvarsförmågan utefter antagandet om oförändrat ekonomi, s.k. prolongerad ekonomi, inkluderande de av regeringen aviserade (knappt märkbara) höjningarna under de närmaste åren. Inledningsvis upprepar man det som skrevs i årsredovisningen för 2012:
Försvarsmakten ansåg därför att konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2019 att Försvarsmaktens uppgifter måste förändras. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga sker under en följd av år och får successivt alltmer omfattande konsekvenser. Prolongerade anslagsramar innebär avgörande begränsningar i förmågan att möta ett begränsat väpnat angrepp. Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår.
För att sätta detta i ett sammanhang så är det alltså ”en-veckasförsvaret” som får ”avgörande begränsningar” och inte något som tar avstamp från en hög nivå. Vidare, fortfarande hämtat från delen som återupprepar årsredovisningen, läser jag:
En prolongerad anslagsnivå medför också att förmågan att delta i internationella insatser enligt den nivå riksdagen beslutat inte kan upprätthållas.
Det som i debatten något raljant har benämnts ”långtbortistan-doktrinen” och som utgör grunden för och syftet med IO14 får även det sig en rejäl smocka. Om det inte ens går att hålla 2.000 man utomlands med en myndighet med 40 miljarder i årligen i plånboken, ja då är det illa ställt. Det är med insatser utomlands politikerna samlar pluskulor hos NATO och andra västländer vilket i sin tur ger inflytande på den internationella spelplanen. Frågan är om regeringen nu reagerar på den här skrivningen?
Nedan beskriven utveckling 2020 utgår från en prolongerad ekonomi inklusive föreslagna anslagsförstärkningar och inriktas mot bibehållen förmågebredd och fokus på manöverkrigföring. Inriktningen innebär reduceringar av krigsförbandens storlek samt ytterligare ökning av andelen tidvis tjänstgörande personal. […] Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår jämfört med en operativt relevant insatsorganisation. Vidare medför den låga volymen av stridskrafter risk att den territoriella integriteten inte kan upprätthållas vid systematiska kränkningar.
Det är alltså inte ens tal om att hantera väpnade angrepp längre utan nu står vi med byxorna nere redan vid systematiska kränkningar. Citat liknande de ovan återkommer på många av sidorna i rapporten, därav min tidigare skrivning om dyster läsning. Jag avser inte ge några fler citat eller analyser av vad som skrivits utan hänvisar till Kkrva och A Nordgren Christensen.
Det man däremot, i sedvanlig ordning, kan konstera är att från nymoderat håll är det lika tyst angående Försvarsmaktens Perspektivstudie som när Ryssland skramlade ihop en bättre beredskapsövning för ett tag sen.
- Fömin recenserar hellre Anders Björck och dennes kritik mot den moderata försvarspolitiken och upprepar att han ska ”veta hut”.
- På Cecilia-ordförande för försvarsberedningen-Widegrens blogg kan vi läsa om vårdbesök i Falköping, den i sammanhanget mycket viktiga motionen som skrivits om att valkretsen Västra Götalands läns Östra återfår sitt ursprungliga namn (Skaraborg) samt en inbjudan till årets Hästriksdag 2013.
- F.d. Fömin Sten Tolgfors kommer rusande till försvar för sina kollegor och tycker att debattörerna är elaka mot hans vänner i (m).
Nu har nuvarande och framtida regering (oavsett färg) ett par seriösa alternativ att välja mellan:
- Göra en pudel och erkänna att FM i sin Perspektivstudie (och merparten av försvarsdebattörerna) har rätt, skjuta till medel och uppnå balans mellan uppgift och budget.
- I sak hålla med i FM:s bedömning men meddela att man tar den kalkylerade risken med en sjunkande försvarsförmåga och förlorade förmågor och därmed inte skjuter till några medel.
- Framlägga en egen trovärdig analys som påvisar att FM har fel i sin studie och därmed bibehålla den nuvarande inriktningen utifrån sin egen slutsats.
Då det verkar vara populärt att citera Konstitutionsutskottet utfrågning av Carl Lidbom 1989 så passar Lidboms välkända uttalande även den moderata försvarspolitiken; ”…det du håller på med är trams”!
/Boatswain
Socialdemokraternas försvarspolitiska svek!
Men innan jag kommenterar ovanstående mycket intressanta och högaktuella ämnen så avser jag ta upp den fråga jag anser vara den kanske viktigaste just nu, något som kommer att påverka Försvarsmaktens framtid i allra högsta grad, och det gäller givetvis Försvarsmaktens ekonomi. Jag har inte sett att det jag kommer att lyfta fram i detta inlägg har kommenterats på annan plats, vilket är än mer skrämmande.
Som bekant lägger alla oppositionspartier fram sin egen skuggbudget varje höst. För 2014 har oppositionspartierna S, V, MP och SD alldeles nyligen släppt dessa dokument som ska spegla hur respektive parti skulle förvalta statsfinanserna samt vilka prioriteringar man gör. Ett verktyg som partierna kan använda för att påvisa vilka politikområden man anser ska prioriteras och vilka reformer man vill genomföra.
Man hade här hoppats på att framför allt Socialdemokraterna skulle stå upp för försvarsfrågan efter allt som har hänt den senaste tiden (en-veckasförsvaret, ryska påsken, rikspjäsen osv.) och efter all kritik som Socialdemokraternas försvarpolitiska företrädare med Peter Hultqvist i spetsen (med all rätt) har riktat mot regeringen de senaste åren. I vissa fall genom ett antal rejäla bredsidor. Med detta i färskt minne förväntade man sig att stora ord skulle följas av stor handling inom politikområdet försvar. Men så blev det inte!
Socialdemokraterna ökade försvarsbudgeten i sin skuggbudget med exakt NOLL kronor jämfört med regeringen. Ett stort svek som fullständigt underminerar trovärdigheten hos Socialdemokraterna och dess försvarspolitiska företrädare!
Det kan vara på sin plats att påminna Hultqvist och hans s-kamrater i försvarsutskottet om vad som har sagts den sensate tiden.
”Peter Hultqvist (S) tycker också att försvarministern skapar konflikt och konfrontation. Grundproblemet är för små anslag och det kräver åtgärder. Vi kommer att ha ekonomiska problem framför oss, det är bara att inse. Då måste man börja jobba med det, säger han.” / SR
”Under perioden 2014-2017 ökar därmed försvarsanslagen med totalt 1,4 miljarder kronor, medan budgetnivån jämfört med i år höjs en halv miljard. Peter Hultqvist (S), försvarspolitisk talesperson, tycker inte att regeringens höjning är mer än ”okej”. Det är en puts i marginalen när det gäller de stora proportionerna, och ingenting som löser försvarets försörjningsproblem, säger han till TT.” / SvD
”Peter Hultqvist (S), som är ordförande i riksdagens försvarsutskott, anser att promemorian från regeringskansliet, som SvD avslöjat, visar hur ekonomiskt illa ställt det är i försvaret. – Vi har framfört länge att det finns en strukturell underfinansiering, både vad gäller materiel och personal inom Försvarsmakten. Det här blir en bekräftelse på att det vi sagt stämmer.” / SvD
”Det duger inte som regeringen att återkommande måla upp en bild av att allt är bra. Det skriver Peter Hultqvist (S), ordförande i riksdagens försvarsutskott. Det försvars- och säkerhetspolitiska läget har successivt förändrats. I vårt närområde sker en tydlig upprustning med Rysslands allt större investeringar i att bygga upp militär kapacitet för framtiden. Övnings- och underrättelseverksamheten ökar också. Samtidigt meddelar ÖB Sverker Göransson att svenskt försvar klarar ett militärt angrepp i cirka en vecka. I somras talade han om att med nuvarande anslag så finns det en risk för att en hel försvarsgren måste avvecklas.” / Peter Hultqvist i Dagens Arena
Det här är bara en bråkdel av den kritik mot den systemkollaps Försvarsmakten befinner sig i just nu. I sak har Peter Hultqvist helt rätt, det har han haft hela tiden. Försvarsmakten har genom Moderaternas så kallade försvarspolitik sakta men säkert gått mot ett totalhaveri, vilket bekräftas i perspektivplaneringen. Peter Hultqvist har riktad saklig kritik mot vanstyret, men detta faller nu platt när hans eget parti satsar NOLL kronor mer än regeringen avser göra på försvaret.
Jag bedömer att Peter Hultqvist nu kommer att hänvisa till att man inväntar försvarsberedningen rapport innan man skjuter till ytterligare medel i sin egen budget, något jag redan innan uttalandet har gjorts avfärdar som rent snömos. Har man som Hultqvist redan uttalat att försvarsanslaget är för litet måste man kunna stå för det hela vägen. Problemet är nog precis som jag skrev om för en tid sedan, att Hultqvist inte har sin linje förankrad hela vägen upp i partiledningen. Då skrev jag så här.
Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har under de senaste åren totalsågat Moderaternas hantering av försvarsfrågan och den ständiga skönmålningen av det prekära läget. Således är det nu upp till bevis för Socialdemokaterna. Det finns dock mörka moln även här. Jag tror inte att Hultqvist & co har klart bakåt hela vägen upp till verkställande utskottet där man sannolikt har andra saker högre upp på agendan i syfte att vinna kommande val. Jag tror Hultqvist kommer att påverka beredningens arbete till det bättre, men vet nog att det egna partiet inte kommer att stå bakom allt för höga krav på ökat anslag.
Situationen rörande Sveriges säkerhet och indirekt för Försvarsmakten kommer inte att förbättras vid ett regeringsskifte. Läget kommer bedömt att bli ännu värre då Socialdemokraternas ”stödparti” Miljöpartiet vill sänka försvarsbudgeten med flera miljarder jämfört med nuvarande låga nivå som nått bottenrekordet 1,15% av BNP.
Som en jämförelse kan man notera att SD vill öka försvarsanslaget med 3 miljarder redan 2014 för att därefter öka med ytterligare 2 miljarder årligen. Vi kan då konstatera att det enbart är SD tillsammans med FP och KD som uttalat att de vill öka försvarsanslaget.
Vi går en mycket mörk framtid till mötes avseende försvarets ekonomi, och beskedet från Socialdemokraterna är att betrakta som ytterligare ett stort svek inom det försvarspolitiska området. Minns även att det var Socialdemokraterna som låg bakom de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04.
Ett rop på hjälp
Igår redovisade Försvarsmakten den perspektivstudie regeringen beställde i regleringsbrevet för 2013. För en försvarsintresserad person är den sprängfylld med politisk dynamit. Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på […]
Här och nu?
Igår överlämnade Försvarsmakten perspektivplanen till regeringen. De knappa medlens inverkan på möjligheterna att förverkliga insatsorganisationen och det växande materielberget underströks på nytt.
Mot bakgrund av att varje myndighetschef någonstans måste utgå från att man ”har de pengar man har” tycktes ÖB göra ett materielstrategiskt vägval:
– Med de ekonomiska ramar som regeringen föreslagit i budgetpropositionen för 2014 förordar Försvarsmakten att högkvalitativa och högteknologiska förmågor prioriteras framför en bibehållen förbandsvolym utrustad med föråldrad materiel som inte klarar att möta tänkbara hot eller kvalificerade motståndare.
– Effekt och kvalitet framför kvantitet, säger Sverker Göranson.
Det där låter kanske bra, men många av vår tids materielprojekt har som bekant underpresterat både avseende leveranstider och prestanda. I flera fall har höga, för att inte säga orealistiska, utvecklingsambitioner lett till nedgång, glapp och tapp i förmågor.
Med den omvärldsutveckling som rådde under 90- och delar av 00-talet kunde vi kanske kosta på oss dessa risktagningar. Nu framstår det inte som lika självklart att kasta bort det som är betalt och fungerande till förmån för smalare och mer osäkra förmågor i morgon.
Sverker Göransons företrädare, Håkan Syrén, gav 2006 ut det lilla häftet ”Här och nu”. I många avseenden en tänkvärd skrift, som argumenterade för att myndigheten i närtid skulle kunna leverera militär förmåga. Inledningsvis räknade ÖB upp de frågor som han ansåg relevanta för denna målsättning. Den sista av dessa frågor lydde: ”Vad händer om omvärldsläget plötsligt ändras”?
Jag påstår inte att omvärldsläget undergått någon plötslig förändring. Snarare har Ryssland sedan Putins andra presidentperiod gradvis försämrats. Ryssland satsar sedan snart ett decennium hårt på en ökad militär förmåga samtidigt som den politiska utvecklingen konsekvent rört sig i en oönskad riktning.
Jag förstår att Sverker Göransons uttalande tas emot väl av den inhemska försvarsindustri vars existens just beror av utveckling. Men som skattebetalare och försvarspolitiker vill jag påminna om att nu snart kan vara här.
Allan Widman
HELLDUCKs över Östersjön
1:16 dyker en rote FULLBACKs upp över landstigningsstranden. Under den nyss avslutade rysk-vitryska samövningen ZAPAD 2013 genomfördes en del av momenten i den ryska exklaven Kaliningrad. En av överraskningarna var överskeppning av vitryska luftlandsättningsförband från S:t Petersburg till örlogsbasen i Baltijsk för deltagande i landstigningsövningar vid Östersjöns stränder. Med tanke på den politiska utvecklingen under […]
Zapad’13
Bild 1. Ungefärliga övningsområden under Zapad’13. |
Vad som sas först avseende Zapad’13 var att Vitryssland skulle deltaga med 10,400 soldater och Ryssland skulle delta med ca 2,500 soldater således en styrkenumerär på 12,900 soldater. Vad avser materiel skulle det omfatta ca 60 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt upp till 250 fordon (pansarskyttefordon och stridsvagnar).
Uppdaterat Gästinlägg: Att använda pengar till rätt saker
Det har väl inte undgått någon att Försvarsmaktens kärva ekonomi i allmänhet och marinens i synnerhet, har debatterats flitigt den senaste tiden. Det är ont om pengar till nyanskaffning, Regeringen vill att FM ska spara 500 miljoner på lönemedel och höstens övningsverksamhet har skurits kraftigt för att hålla budgeten till årsskiftet. Detta har avhandlats av andra och det här inlägget avser istället belysa det faktum att vi i marinen kanske inte använder våra medel (och tid till sjöss) på rätt sätt.
Tre av de fem byggda Visbykorvetterna ska kunna ta emot Hkp 15. För att möjliggöra detta krävs bl.a. (utöver ett helikopterdäck anpassat för uppgiften):
- utbildad och övad personal som arbetar på helikopterdäcket
- lös materiel (t.ex. dräkter, hjälmar m.m. till Flight Deck Team, FDT)
- utbildad och övad personal som leder helikoptern (Helicopter Control Officer, HCO)
- att fartyget blir klassat som flygplats och även bibehåller den statusen
Personalen har utbildats av Sjöstridsskolan, PRISM Defence (ett australiensiskt företag specialiserade på helikopterintegrering), personal har skickats till Norge, Danmark och Holland för att bli certifierade som HCO. Hur många veckor och mantimmar detta har omfattat är svåröverskådligt men att utbilda helikopterdäckspersonalen tar flera veckor och HCO ännu mer. Lägg därtill att vi har tre skrov och därmed tre besättningar som ska utbildas. Försvarsmaktens höga personalrotation leder dessutom till att utbildningen måste genomföras årligen då personal slutar, byter tjänst eller tar tjänstledigt.
Alla som sysslat med någon form av flygverksamhet i FM vet att det (oftast med rätta) är behäftat med en djungel av regler. Krydda dessutom med Regler för Militär Sjäfart, RMS och anrättningen blir ganska komplex vilket resulterar i speciallösningar, krav och stora kostnader.
Vad ska vi då använda den sjöoperativa Hkp 15 till? Den går ju att använda till allt möjligt bra hävdar vissa. Absolut! Den kan fälla sonarbojar, länka FLIR-/radarbild och sonarbojsdata, transportera personal/materiel, lokalisera och identifiera fartyg m.m. Klockrent med andra ord? Om vi istället tar ett kliv tillbaka och funderar i termer av nationell försvarsförmåga, är det då värt att satsa så många miljoner och värdefull arbets- och övningstid på detta?
MI har fastslagit att ”strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen”. Så långt allt väl. Passar då Hkp 15 in den dimensioneringen? Jag vill hävda att så ej är fallet.
De uppgifter som nämndes ovan är inte uppgifter som är rimliga i ett nationellt försvarsperspektiv mot ett kvalificerad och högteknologisk motståndare. Att använda Hkp 15 för ytspaning mot ett luftförsvarsbestyckat fartyg går bort då helikoptern skulle bli bekämpad omedelbart. Vidare är radarn inte en ytspaningsradar utan en väderradar. Hkp 15 har inte något försvar mot luftvärnsrobotar och blir således ett enkelt mål för ett fartyg som inte uppskattar att få sitt målläge sänt till robotbestyckade svenska enheter. Bara för att vi själva inte förfogar över luftvärnsrobotar på våra enheter kan vi inte förutsätta att motståndaren är lika illa utrustad.
Övriga uppgifter som kvarstår är i så fall transporter av materiel och personal samt länkning av sonarbojsdata. För transport av materiel och personal (via vinschning) borde det inte krävas samma omfattande utbildning och utrustning från fartygets sida för att ta emot detta som att landa och husera helikoptern ombord. Vad beträffar nyttjandet av helikoptern som relästation för bojdata krävs att vi behärskar luftrummet. Om så är fallet kan helikoptern ansluta från land för att genomföra sina uppgifter och behöver inte baseras ombord.
Visbykorvetterna är designade för att synas så lite som möjligt vilket är en framgångsfaktor i duellen mot en kvalificerad motståndare. Hur påverkas signaturen av att ha en helikopter på däck? Det krävs inga stora mängder med högskolepoäng för att räkna ut att signaturen försämras. Det var ju som bekant tänkt att helikoptern skulle kunna sänkas ner i en hangar ombord för service och för att inte påverka signaturen. Detta ströks i ett tidigt sked p.g.a. platsbrist. Är det då rimligt att först spendera miljarder på att göra fartygen svårupptäckta för att sedan spendera ytterligare miljoner för att förstöra detta?
Hur mycket har då helikopterintegreringen på Visbysystemet kostat? Ingen aning men det rör sig säkert om hundratals miljoner. Detta är en kostnad som, i skenet av vår ansträngda ekonomi, är svår att motivera.
Är det då helt bortkastat att öva helikopteroperationer från en Visbykorvett?
Det finns säkerligen fördelar med detta, t.ex. att de som är HCO får övas och framgent kan leda Hkp 14 i ubåtsjaktrollen, en uppgift som taktar mot MI:s inriktning, – strid mot en högteknologisk motståndare (i detta fallet ubåt). För helikopterbesättningarna finns också fördelar med att redan nu öva med flottan för att på så sätt snabbare bli operativ med Hkp 14 då den anländer till förbands- och insatsproduktionen. Självklart ska vi öva med sjöoperativ helikopter men är det värt pengarna att låta den landa och lyfta från en Visbykorvett. Det går ypperligt att leda externt tillförd helikopter som startar från land, flyger ut över havet, därefter leds av ett fartyg och sedan återgår till sin basering i land.
I ett Adenviken-scenario är det ypperligt med helikopter ombord men vi ska inte bygga fartyg för den uppgiften utan med det nationella försvaret som dimensionerande!
Frågan vi bör ställa oss kvartstår; är Hkp 15-operationer från Visbykorvett tillräckligt med pang för pengarna eller är det ett dyrt nöje vi idag inte har råd med?
/Boatswain
Uppdatering 2013-09-21
Övningsmängden med Hkp 15 under NOCO har varit stor och besättningarna har fått bra träning i målöverföring och metodik. Det är bra och något vi ska fortsätta med!
Men…
Jag ställer mig fortfarande frågande till varför helikoptern ska baseras ombord? En aspekt som jag ej belyste tidigare är hur personalkrävande detta är. Fartygen är bemannade för att kunna strida i tre dimensioner i halv stridsberedskap (dvs. med mindre än halva besättningen). En besättning består av 43 man varav ca 10 av dessa är direkt involverade i stridsledningscentralens arbete under varje vakt. Vad händer då om fartyget ska leda och ta emot helikopter under vakten? Visst kan man ta några vaktfria till hjälp men oundvikligen måste personal ianspråktagas från den egna vakten. Vilka ska man då avdela till helikopterverksamheten? De som behövs minst för tillfället kanske många tycker. Det låter rimligt men då ska man ha klart för sig att alla inte är utbildade för att surra helikoptern på däck eller leda den till moderfartyget. Därav blir man väldigt låst och statisk i vilka man har att spela med. Kontentan av detta kan som ett exempel bli att två personer ur ubåtsjaktfunktionen och en sambandsoperatör måste bege sig från sin drabbningsplats till någon annan plats ombord för att utföra sitt arbete kopplat till helikopterlandningen. Hur påverkar det då sambandet och ubåtsjaktförmågan? Förmodligen negativt och om helikoptern sen ska tanka för att därefter lyfta försvinner dyrbar tid (timmar) till annat än stridstjänsten.
Om man å andra sidan använder enbart fria vakten så blir deras vilotid lidande och besättningens uthållighet blir inte veckor utan max några dagar vid intensiv helikopterverksamhet. Med helikoptern ombord ska den givetvis användas och inte bara stå och samla damm (eller havsvatten) vilket leder till begränsningar i att lösa de för fartyget ålagda huvuduppgifterna.
Dessutom förhåller det sig som så att Hkp 15 i närtid har landat på ett civilt handelsfartyg. Denna händelse gick av stapeln till sjöss, och högst sannolikt utan att följande funktioner som är nödvändiga för att landa ombord på kv typ Visby fanns:
- 1 HCO
- 1 FLYCO
- 4 personer som utgör däcksmanskap och surrar helikoptern
- 1 FDO vilt viftande med färgglada pinnar eller lysande stavar
- 1 Räddningsman som ska kunna hjälpa en hkp-besättning som kraschat i vattnet
- Adekvat helikopterbelysning som ska se till att helikoptern landar rätt
Om det går att genomföra detta på ett helt civilt fartyg som inte alls är förberedd för att ta emot helikopter måste man fråga sig om vi verkligen gör rätt saker och om våra regelverk är relevanta?
Jag är inte ute efter en återgång till det som många kallar ”den gamla goda tiden då man kunde sätta ner en Hkp 4 på backen på en Patrullbåt”. Det måste finnas något mittemellan ”den gamla goda tiden” och nutid där sunt förnuft får råda över rädslan att göra fel och att inte ha tillräckligt mycket regler.
Vilka är då Boatswains förslag på förbättring bland all kritik och svartmålning?
- Fortsätt öva med Hkp 15 men med basering av hkp iland som huvudmetod för att träna besättningarna i metodik för enklare ytövervakning och sonarbojshantering
- Se över regelverket för att förenkla procedurerna och minska personalresurserna för att landa hkp ombord
- Öva korvetterna mot b-styrka bestående av fartyg+hkp för att taktikanpassa mot en motståndare som använder den sammansättningen av stridskrafter
Till vad ska vi ha försvaret?
Igår hade jag glädjen att medverka i ett seminarium under rubriken ”Till vad ska vi ha försvaret?” arrangerat av Folk och Försvar. Mitt enkla och raka svar är att vi ska ha det till att kunna ha ihjäl de som politiken bestämmer. Det är just detta som är Försvarsmaktens yttersta existensberättigande. Allt annat kan andra […]