Lucka 15: Granatkastare

Provskott med den nya granatkastarbandvagnen. Foto via FMV.

I lucka 15 diskuterades i julkalendern 2014 granatkastare. Framförallt berördes bristen på ett splitterskyddat granatkastarsystem med hög egen rörlighet. Våren 2008 avbröt den politiska genomförandegruppen anskaffningen av det snabbskjutande AMOS-systemet som hade utvecklats tillsammans med Finland och där den svenska versionen var monterad på ett stridsfordon 90. Systemet hade dubbla automatladdade 12 cm granatkastare med lång skottvidd och hög eldhastighet. Det kunde framrycka i samma takt som övriga delar av de mekaniserade förbanden och skjuta både direktriktad och indirekt eld. När Genomförandegruppen beordrade Försvarsmakten och FMV att avbryta projektet återstod endast några hundra miljoner kr, samt ammunitionsanskaffningen till dess att systemet hade varit färdiglevererat. Genomförandegruppens alla beslut, där dessutom Försvarsmakten och FMV ej hade fått vara delaktiga, granskades några år senare av Riksrevisionen. Man konstaterade då i sin rapport att nästan samtliga projekt senare hade fått återläggas, men till avsevärda fördyringar.

Den trenden har hållit i sig sedan rapporten publicerades 2012 och det splitterskyddade granatkastarsystemet är tyvärr bara ett exempel på denna politiska klåfingrighet grundad i stort oförstånd. I försvarsbeslutet 2015 återkom så de splitterskyddade granatkastarna i ett snabbspår. Vagnarna stod klara sedan tidigare, men det gällde att få fram nya vapenhuvar. I december 2016 lades en order på 40 st nya granatkastarbandvagnar med en ny typ av vapenhuv. Chassit var detsamma och därmed också rörligheten och skyddet hos fordonet. Därefter har utvecklingen gått snabbt och de första vagnarna levererades i början av 2019. Slutleverans av alla 40 vagnar ska ske under 2020. Därefter gäller det att förbandssätta alla fordon inkl. utbildning av besättningar innan dess att förmågan är skapad.

Man kan glädjas åt att det har gått snabbt efter försvarsbeslutet 2015 att utveckla och anskaffa det splitterskyddade granatkastarsystemet. Samtidigt kan man inte annat än åter uppröras över den dåvarande regeringens genomförandegrupp 2008. När det nya systemet slutligen är förbandssatt har det gått drygt tio år sedan AMOS-varianten hade varit förbandssatt och anskaffningskostnaden har också blivit långt högre.

Införandet av de nya systemen innebär också en viss möjlighet att Hemvärnet får överta vissa av de äldre dragna granatkastarna som har längst kvarvarande livslängd.

Lucka 15: Granatkastare

Provskott med den nya granatkastarbandvagnen. Foto via FMV.

I lucka 15 diskuterades i julkalendern 2014 granatkastare. Framförallt berördes bristen på ett splitterskyddat granatkastarsystem med hög egen rörlighet. Våren 2008 avbröt den politiska genomförandegruppen anskaffningen av det snabbskjutande AMOS-systemet som hade utvecklats tillsammans med Finland och där den svenska versionen var monterad på ett stridsfordon 90. Systemet hade dubbla automatladdade 12 cm granatkastare med lång skottvidd och hög eldhastighet. Det kunde framrycka i samma takt som övriga delar av de mekaniserade förbanden och skjuta både direktriktad och indirekt eld. När Genomförandegruppen beordrade Försvarsmakten och FMV att avbryta projektet återstod endast några hundra miljoner kr, samt ammunitionsanskaffningen till dess att systemet hade varit färdiglevererat. Genomförandegruppens alla beslut, där dessutom Försvarsmakten och FMV ej hade fått vara delaktiga, granskades några år senare av Riksrevisionen. Man konstaterade då i sin rapport att nästan samtliga projekt senare hade fått återläggas, men till avsevärda fördyringar.

Den trenden har hållit i sig sedan rapporten publicerades 2012 och det splitterskyddade granatkastarsystemet är tyvärr bara ett exempel på denna politiska klåfingrighet grundad i stort oförstånd. I försvarsbeslutet 2015 återkom så de splitterskyddade granatkastarna i ett snabbspår. Vagnarna stod klara sedan tidigare, men det gällde att få fram nya vapenhuvar. I december 2016 lades en order på 40 st nya granatkastarbandvagnar med en ny typ av vapenhuv. Chassit var detsamma och därmed också rörligheten och skyddet hos fordonet. Därefter har utvecklingen gått snabbt och de första vagnarna levererades i början av 2019. Slutleverans av alla 40 vagnar ska ske under 2020. Därefter gäller det att förbandssätta alla fordon inkl. utbildning av besättningar innan dess att förmågan är skapad.

Man kan glädjas åt att det har gått snabbt efter försvarsbeslutet 2015 att utveckla och anskaffa det splitterskyddade granatkastarsystemet. Samtidigt kan man inte annat än åter uppröras över den dåvarande regeringens genomförandegrupp 2008. När det nya systemet slutligen är förbandssatt har det gått drygt tio år sedan AMOS-varianten hade varit förbandssatt och anskaffningskostnaden har också blivit långt högre.

Införandet av de nya systemen innebär också en viss möjlighet att Hemvärnet får överta vissa av de äldre dragna granatkastarna som har längst kvarvarande livslängd.

Lucka 14: Sjöräddningshelikoptrar

Lucka 14 i julkalendern 2014 handlade också om ett mycket diskuterat ämne på denna blogg, liksom hos Skipper och inte minst på Twitter, nämligen sjöräddningshelikoptrar. Den korta bakgrunden var att efter försvarsbeslutet 2004 skulle Försvarsmaktens verksamhet renodlas. Stöd till samhället skulle inte längre vara en huvuduppgift, utan Försvarsmakten skulle endast dimensioneras och resurssättas utifrån rent militära uppgifter. Att stå för sjö- och flygräddning var inte en sådan utan uppdraget lades istället på Sjöfartsverket som upphandlade tjänsten hos operatören Norrlandsflyg. Norrlandsflyg lyckades aldrig få ekonomi i uppgiften, utan höll på att gå i konkurs varvid Sjöfartsverket köpte verksamheten. Under åren sedan Sjöfartsverket tog över verksamheten har resultatet varit begränsningar i Försvarsmaktens operativa verksamhet då denna i flera fall är beroende av att det finns en räddningsberedskap.

Vintern 2014 var Uppdrag Gransknings skärskådning av Sjöfartsverket helikopterverksamhet ännu inte känd. Det var först våren 2015 som det första programmet sändes. I detta granskades Sjöfartsverkets märkliga upphandling av 7 nya räddningshelikoptrar. Ingen lär glömma myndighetsrepresentantens förklaring att just denna helikopter anskaffats för att den klarade "närmast arktiska förhållanden". För många inom Försvarsmakten inbjöd detta ändå till en förhoppning om att Sjöfartsverket med den nya helikoptern och dess förmåga att hantera "närmast arktiska förhållanden" att man äntligen skulle kunna hantera mörker och dåligt väder på det sätt som Försvarsmakten kunde. Att inte ha räddningsberedskap innebar att Flygvapnet och Marinen fick ställa såväl övningsverksamhet som skarp verksamhet.

Så vad har då hänt på fem år i spåren av åtskilliga program av Uppdrag Granskning och uppmärksammanden i Riksdagen? Inte så mycket faktiskt. Sjöfartsverket har fortsatt endast sju helikoptrar som man försöker upprätthålla H24-beredskap med på fem st baser. Vem som helst som sysslat med flygunderhåll vet att det är en närmast omöjlig ekvation. Sjörfartsverket har haft för vana att vid tillgänglighetsproblem dra in Visby-basen, vilket allvarligt försämrar insatstiderna öster om Gotland när området endast täcks av helikoptrarna i Norrtälje och Kristianstad (tidigar baserad i Ronneby). Det har i omgångar också varit spänt mellan Sjöfartsverkets flygbesättningar och myndigheten som arbetsgivare. Baseringen som myndigheten valt är också suboptimal för Försvarsmaktens verksamhet, vilket gör att såväl F 21 i norr som Marinen ofta får hoppas på att någon av grannländernas räddningsresurser. Fortsatt råder samarbetsproblem mellan Försvarsmakten och Sjöfartsverket avseende bl.a. informationsutbyte. Sjöfartsverket har efter skogsbränderna sommaren 2018 försökt få en statlig uppgift att bekämpa skogsbränder, vilket skulle öppna en annan väg för att anskaffa fler helikoptrar.

Vad som händer framöver är ovisst, men i dagsläget pekar inget på en förändring av flyg- och sjöräddningen.


Lucka 13: Hydrofonbojfartyg

Spaningsbåt typ 82. Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten
Lucka 13 år 2014 var ytterligare en i raden av luckor som berörde ubåtsjaktförmågan, närmare bestämt hydrofonbojfartyg. De ursprungliga fartygen var förbandssatta så sent som 1992 och gav Marinen en helt ny nivå av känslighet vad gällde inmätning av ljud. Efter endast 12 år tjänstgöring dömde försvarsbeslutet 2004 ut förmågan som icke-relevant för framtiden. Tio år senare var denna feldömning ett faktum även för allmänheten.

Sen gick det snabbt. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att 6 av de 12 bevakningsbåtar som Marinen hade skulle byggas om till bojbåtar. Förutom den befintliga sjunkbombsförmågan, skulle de ges ett nytt sonarsystem och utrustas med sonarbojar. Sedan dess har dessa bojbåtar getts förvånansvärt stort utrymme i såväl försvarsbeslut, som beredningsrapporter, årsredovisningar och budgetunderlag. Det råder ingen tvekan om att det är ett bra tillskott till Marinens ubåtsjaktförmåga, men det är på inga sätt någon revolutionerande förmåga eller system. Snarare är det ett tecken på hur svagt försvarsbeslutet 2015 egentligen var när dessa bojbåtar blir något av det största som hänt Marinen, på samma sätt som lastbilar, kängor och annan grundläggande materiel också gavs oproportionerligt stort utrymme.

Man får dock glädjas åt att det i detta fall blev ett snabbt beslut kring "en lågt hängande frukt".

Lucka 12: Pansarvärnsrobotar

Robot 56 någon gång i mitten av 90-talet. Foto: Försvarsmakten

Bakom lucka 12 2014 dolde sig pansarvärnsrobotar. Detta var ännu ett system som försvann under den strategiska time-outen då Försvarsmakten inte under överskådlig tid skulle behöva möta en kvalificerad fiendes arméstridskrafter. Då stridsvagnen och diverse stridsfordon varit dominerande på slagfältet under kalla kriget och Warzawapaktens stridskrafter hade en hög grad av mekanisering, så byggdes en omfattande pansarvärnsförmåga upp i den svenska armén. Granatgeväret Carl-Gustav, pansarskotten m/68 och m/86, samt den revolutionernades takslående pansvarvärnsroboten Bill, är alla exempel på detta. Carl-Gustav och pansarskott m/86 har också blivit internationella försäljningssuccéer. I början av 00-talet hade den svenska armén två olika pansarvärnsrobotsystem. Rbs 56 Bill för mål upp till ca 2000 m. Systemet var mycket spritt inom de mekaniserade förbanden. Därtill fanns rbs 55 TOW med räckvidd upp till 4000 m. Systemet var dock inte lika spritt utan fanns främst inom dedikerade pansarvärnsplutoner och -kompanier. Efter att rbs 56 avvecklats från mitten av 00-talet uppstod svårigheter för infanteri att bekämpa stridsvagnar och stridsfordon på avstånd över de 600 m som är räckvidden på den lätta pansarvärnsroboten rb 57 som också infördes från mitten av 00-talet.

I samband med försvarsbeslutet 2015 återkom behovet av förstärkt pansarvärnsförmåga inom markstridskrafterna, framförallt inom de motoriserade bataljonerna. Kriget i Ukraina hade varit lika mekaniserat som man hade kunnat förvänta av två stater med arv från Sovjetunionen. Utöver nyttjande av stora mängder långräckviddiga artillerisystem hade Ryssland också använt Ukraina som försöksområden för sina nya stridsvagnstyper. Var det något som den ukrainska sidan led brist på så var det kvalificerade bärbara pansarvärnsvapen och det blev en het fråga att försöka få tag i moderna amerikanska system (vilket också är en del av turerna kring president Trump och riksrättsåtalet). En upphandling inleddes av ett nytt pansarvärnsrobotsystem, benämnt rbs 58. Av oklar anledning avbröts upphandlingen i början av 2019. Det återstår att se vad som sker med rbs 58 i det stundande försvarsbeslutet.

Tills vidare kvarstår därmed svårigheterna för markförbanden att verka mot stridsvagnar och stridsfordon bortom 600 m om man inte har tillgång till stridsvagn eller är tilldelad understöd av indirekt eld. Detta påverkar särskilt de motoriserade bataljonerna vars pansarterrängbilar skulle behöva kombineras med ett tyngre vapensystem för att man fullt ut skulle kunna utnyttja den effekt som förbandens höga rörlighet ger grunderna för. En annan påverkad förbandstyp är jägarförbanden. Mig veterligen ligger fortfarande rbs 56 Bill i materielreserven, där de legat sedan de skulle exporteras till Saudi-Arabien. Jag kan tänka mig att åtminstone en eventuellt blivande försvarsgren skulle vara intresserade av dessa. Vän av ordning (och försvaret) tycker att efter 5 år av kriget i Ukraina (och några års krig i Syrien där pansarvärnsrobotarna också har bevisat sin betydelse) borde ha lett till en förstärkning av pansarvärnsförmågan.


En svensk ”stand-off förmåga”

Sverige behöver ett långräckviddigt konventionellt missilsystem där ett exempel på vad som avses är det amerikanska luft till marksystemet JASSM som bl a Finland anskaffat. Foto: US Air Force.

Det svenska försvaret saknar förmåga att med hög precision bekämpa högvärdiga angriparmål på stora avstånd (stand-off förmåga). En sådan förmåga framstår som en allt centralare komponent i en eftersträvad trovärdig krigsavhållande tröskel. Teknikutvecklingen ger idag även små länder möjligheter att skaffa dessa system. De nordiska grannländerna Finland och Norge har båda redan dragit denna slutsats. Den finska JASSM respektive den norska Joint/Naval Strike Missile har räckvidder i intervallet från 200 till över 300 km. [1]

Nytänk och mer resurser krävs

Otillräckligheten lyser i eldskrift mellan raderna rakt igenom försvarsberedningens senaste rapport Värnkraft. Den struktur som föreslås är i allt väsentligt den extremt magra struktur som i en helt annan situation beslutades 2004. Den var då storleksmässigt en miniatyrförsvarsmakt utformad för att nödtorftigt kunna vidmakthålla kompetenser och lösa fredstida uppgifter, men utan krav på att kunna möta ett väpnat stormaktsangrepp. Organisationen är i allt väsentligt en miniatyr av det invasionsförsvar som fanns på 1990-talet. Sett till innehållet representerar det vad som borde ha beslutats för tio år sedan när det säkerhetspolitiska klimatskiftet började bli synligt i samband med Rysslands angrepp på Georgien.

Förslaget innebär att vår lilla försvarsmakt nu efterhand ska fyllas med mer substans. Dock kommer den om tio år fortfarande att vara alldeles för svag för att kunna hantera de krav som beredningen ställer på försvaret redan idag. Förslaget innebär att Sverige, trots de betydande ekonomiska påslag som nu till sist föreslås, under åtminstone ytterligare ett decennium kommer att sakna förmåga att möta grundläggande säkerhetspolitiska behov.

Slutsatsen blir att ett rejält omtag behövs. Det är inte en balanserad miniförsvarsmakt utformad utifrån1990-talets struktur som kan lösa 2020-talets utmaningar. En operativ helhetssyn måste genomsyra allt som görs.’ Personal är en knapp resurs som behöver utnyttjas effektivt. Teknikutvecklingens möjligheter måste tillvaratas maximalt.

Försvarets huvuduppgift är att vara en krigsavhållande tröskel vid en uppväxande stormaktskris. Beredningen har rätt väl formulerat vad det innebär. Territoriet och då inte minst luftrummet behöver kunna hävdas effektivt och uthålligt vid ett krigshot som kan vara utdragen i tid. Hela Sverige måste kunna försvaras. Det handlar då om att ha snabbt gripbara förmågor som gör att en främmande makt aldrig kan utnyttja eller få kontroll över svenskt territorium utan att tillgripa väpnat våld.

Stärkt stand-off förmåga

En svensk långräckviddig bekämpningsförmåga har en given plats i en struktur för 2020-talet.

Det handlar för det första om rörlighet. Sverige har sedan länge övergivit modellen med ett territoriellt försvar. En lokal tröskel behövs även idag om hela landet ska försvaras, men den måste i stor utsträckning bygga på att verkan snabbt och precist kan sättas in mot en angripare från långa avstånd. Strategiskt grupperade långräckviddiga system, markbaserade eller flygburna, i kombination med specialutbildat hemvärn och snabbrörliga specialförband skulle idag kunna fylla luckan efter de tidigare lokalförsvarsförbanden.

Det handlar för det andra om robusthet och skydd.. Ryssland har anammat den nya teknologins möjligheter och förfogar idag över en snabbt växande arsenal av långräckviddiga ballistiska missiler och kryssningsrobotar. En ofta förbisedd effekt av att det avtal som benämns Intermediate Range Nuclear Forces Treaty (INF) nu övergivits är att Ryssland inte längre har några kvantitativa begränsningar på den arsenal av markbaserade robotar som från väl skyddade grupperingar i Ryssland kan insättas mot inmätta mål i det nordiska området. Att antalet kvalificerade förband och system på vår sida har blivit så litet bidrar än mer till att göra skydd till huvuddimension av en trovärdig avhållande förmåga. Det accentuerar värdet av att kunna verka från dolda grupperingar inom stora områden. Väl dolda och undangömda markrobotförband som kan verka från långa avstånd har en given nyckelroll som komplement till flygstridskrafterna.

Det handlar för det tredje om möjligheten att hota en angripare på stor bredd i tid och rum.

Den tid är förbi då Sverige och andra mindre stater kunde upprätthålla a en trovärdig rent defensiv avhållande förmåga. Idag behöver även småstaten Sveriges avhållande förmåga gentemot den militära stormakten Ryssland inkludera förmåga att uthålligt hota olika typer av värdefulla mål även långt från svenskt territorium. Det genererar kostsamma skyddsbehov och innebär hög risk för att en konflikt snabbt når en nivå där USA och hela Nato engageras, Långräckviddig stand-off förmåga från flygplan, ubåtar och landbaserade plattformar har här en nyckelroll.

Det handlar sist och viktigast om att inse att ensam är inte stark, Sverige, Norge och Finland har mycket att vinna på bygga en trovärdig regional avhållande tröskel tillsammans. Det nordiska området utgör strategiskt en helhet och försvaras bäst genom en samlad försvarslösning som utesluter möjligheten för Ryssland att initialt geografiskt begränsa ett angrepp till en mindre del av området. Ett väl utformat system av system med långräckviddig stand-off förmåga med möjligheter till basering och verkan från hela området kan höja den regionala avhållande tröskeln väsentligt.

Den samlade slutsatsen blir att beredningens förslag skyndsamt bör kompletteras med en strategiskt operativ fjärrbekämpningförmåga, som givetvis också innehåller en väl integrerad underrättelse- och ledningsfunktion. Till denna funktion ska alla förband och system som kan verka på stora avstånd knytas. Den ska vara uthållig och ha hög tillgänglighet, De enskilda komponenterna ska vara personalsnåla och utnyttja teknikens möjligheter maximalt. Den bör i största möjliga utsträckning utformas så att den kan verka i en samlad nordisk ram.

NBF, ett nätverks baserat försvar, må ha varit en ouppnåelig vision för tjugo år sedan men beskriver väl vad det måste handla om under 2020-talet.

Författaren är f d ämnesråd- Han är ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Artikeln har tidigare varit införd i tidskriften Vårt Försvar nr 3-2019.

Lucka 11: Krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar

Dagens lucka avhandlar krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar och läget inom dessa områden sedan 2014. Hösten 2014 var Sverige skakat efter den stora skogsbranden i Västmanland. Det kom närmast som en chock att Försvarsmakten inte längre hade en prioriterad uppgift att stödja samhället, utan endast skulle göra det när det inte inverkade menligt på andra uppgifter. Att bistå med bekämpning av skogsbränder med helikoptrar kunde Försvarsmakten göra, men det var inget man längre skulle hålla beredskap för och inte heller något som varit en dimensionerande faktor i materielanskaffningen. De privata företag som hade vattentunnor till sina helikoptrar hade inte samma kapacitet som den Försvarsmakten en gång haft. Samhället stod också handfallet när det gällde att förnödenhetsförsörja de brandmän och frivilliga som bekämpade skogsbranden. Mat och förnödenheter fick huvudsakligen samlas in genom frivilligas försorg. Ej heller ledningen fungerade tillfredsställande.

Stora lärdomar drogs och när stora skogsbränder åter härjade sommaren 2018 så var Sverige bättre rustat vad gäller ledning av insatserna. Man var också snabbare att begära stöd med utländska resurser. Försvarsmakten hade återanskaffat släcktunnor till sina helikoptrar. Fortfarande var det dock tydligt att Sverige inte var resursmässigt rustat på ett tillfredsställande sätt för att hantera kriser i den omfattning som skogsbränderna innebar, trots skogbranden i Västmanland och migrationskrisen hösten 2015. Dock så ter sig utvecklingen nu vara på väg åt rätt håll. Under 2020 kommer de civila delarna av totalförsvaret att övas på en nivå som inte skett på decennier. Utan tvekan kommer stora lärdomar att dras av detta. Vidare innebär Försvarsberedningen rapport Motståndskraft en rejäl genomlysning av totalförsvaret, men frågan som kvarstår är hur riksdagen kommer att ta ansvar för att stärka de nödvändiga delarna av totalförsvaret. Det är en sak att vara medveten om bristerna och en annan att finansiera beslut för avhjälpa dem.

Vems intelligens kommer att styra i framtiden – din egen eller den artificiella (AI)?

Artificiell intelligens, en resurs och en utmaning. Bilden visar ett exempel på hur maskininlärning kan manipuleras. Foto: Shutterstock.com.

I media hör och läser vi regelbundet om att AI, Artificiell Intelligens, kommer ta över miljontals jobb och att vi står inför en radikal förändring av hur samhällen och företag kommer vara organiserade och styrda. I en aktuell undersökning genomförd av Kairos Future framkommer att av 300 tillfrågade svenska toppchefer tror 38% att företag som inte lyckas transformera verksamheten till en AI- och datadriven organisation är borta från marknaden år 2030. En tredjedel bedömer också att man 2030 kommer att ha en icke-mänsklig medlem i sin ledningsgrupp. Fler än 70% av toppföretagen identifierar brist på kompetent personal som en av deras främsta utmaningar.

Myndigheter är inte konkurrensutsatta på samma sätt som företag, men jag vill påstå att samma grundläggande insikter måste finnas även hos organisationer som inte är affärsdrivande. Den digitala eran är redan här och utan förståelse för hur det påverkar verksamheten – och åtgärder för att anpassa sig – blir man snart överflödig. Inte minst viktigt är att kunna rekrytera kompetent personal för att hantera transformationen.

Försvarsmakten har en speciell situation i sin rätt att utöva våld för att försvara landets suveränitet och dess invånares säkerhet. För att vara trovärdig i en konflikt måste man då ha möjlighet att agera med utrustning och personal som är relevant i relation till motståndaren.

I militära sammanhang talas idag ofta om begrepp som precisionsbekämpning, multistatisk radar, obemannade och även autonoma farkoster, signaturanpassning etc, som alla bygger på en kvalificerad användning av digitala data. Inget av detta är nytt, men miniatyrisering och en snabb ökning av tillgänglig processorkraft gör att vi nu ser tillämpningar där begrepp som AI, maskininlärning och djupinlärning har börjat tillämpas i militära system. En annan förändring är den begynnande förekomsten av hypersoniska vapen, som kan flyga och slå ner i farter av 5-10 gånger ljudhastigheten, med en enorm anslagsenergi som gör att de kan penetrera nästan alla mål. Att bekämpa sådana ställer krav på förvarning med oerhört korta tidsintervall samt på nya kvalificerade motmedel.

Den mänskliga hjärnan är fantastisk, men kan inte ta in och bearbeta mer än en mycket begränsad mängd information per tidsenhet, medan ett nätverk av sensorer och kraftfulla datorer, med datafusion och med koppling även till databaser med tidigare erfarenhetsdata, i den nya snabba verkligheten är överlägsen som grund för beslutsfattande. Med AI kan smarta algoritmer göra beräkningar, simulera olika utfall och därefter anpassa algoritmerna och göra nya beräkningar – allt detta sekundsnabbt. Med maskininlärnings­metoder kan systemet successivt lära sig och förbättra sig. Med ännu mer avancerade djupinlärningsmetoder ser vi ytterligare ett steg på väg mot överlägsenhet. Då syftar jag på överlägsenhet över människans tänkande. Om motståndaren använder liknande verktyg för att bygga sina smarta vapen så accelererar det i ett race om vem som har de mest avancerade algoritmerna.

Men här ligger också faran! Sådan AI som med djupinlärning (Deep Learning) lyckats slå världsmästaren i det strategiska spelet Go 100 gånger av 100, är inte förutsägbar. Vi kan därför inte förstå varje steg i hur systemet modifierar sina algoritmer och drar sina slutsatser. Ett system med vapenverkan som använder sådana principer skulle kunna vinna i varje hotsituation, men om besluten att agera inte fattas baserat på krigets lagar och demokratiska principer om människors lika värde och regler för att så långt möjligt undvika civila offer etc – vad har vi då skapat för samhälle?

I traditionell militär utbildning och träning, och i alla historiska konflikter, finns alltid ett läge där någon har getts mandatet att fatta beslut. Därefter kan vederbörande göras ansvarig för sina handlingar. Om AI, innefattande maskininlärning och djupinlärning, ges möjlighet att själv göra anpassningar och förändringar med uppdraget att vinna en duell eller förgöra ett mål, kan människan inte fullt ut styra hur detta sker och framför allt inte i förväg veta hur beslutskedjan ser ut. Därmed kan människan, individen, inte ta ansvar för resultatet.

Samma dilemma diskuteras idag avseende AI i självkörande bilar. Om en situation uppstår att det inte går att stanna bilen innan den kolliderar (de fysikaliska lagarna om fart, massa och tröghet kan inte upphävas), ska systemet då välja att köra på två människor på vägkanten eller krascha bilen över stupet på andra sidan, med en säker död för personerna i bilen? Vem skriver algoritmen som beräknar det optimala utfallet och hur värderas olika människoliv?

Om det är svårt i daglig fredstid, hur svårt blir det inte i konflikt och krig?! Det besvärande i detta dilemma är också att alla stater inte agerar efter samma grundläggande värderingar. Problemet med AI-styrda vapen – och då talar jag inte om själva styrningen, eller sensorinhämtningen, där AI kommer användas i stor utsträckning, utan om beslutsprocessen för insats med vapenverkan – är att utfallet blir definitivt men inte förutsägbart och att vi samtidigt bekänner oss till demokratiska regelverk som ska kunna efterlevas.

Det stannar inte heller vid osäkerheten kring hur systemet anpassar sitt agerande för att nå optimal verkan. Helt digitaliserade system är sällan avskilda från omgivande nätverk, genom vilka de kan (och kommer) utsättas för intrångsförsök. Möjligheter att ”hacka” AI-baserade system och på sofistikerade sätt introducera kod som förändrar systemets uppträdande, kommer locka statliga ”Cyberkrigare” såväl som kriminella mörka krafter.

Det finns ett forskningsområde inom AI, på engelska benämnt ”Adversarial machine learning”, som närmast kan översättas med ”fientlig maskininlärning”. Genom att träna system på fel data kan man åstadkomma obehagliga beteenden, som blir obegripliga för en betraktare. Ett exempel som genomförts för att visa effekten var: ett självkörande system för bil tränades på vägmärken ur en bilddatabas, så att den skulle kunna köra helt korrekt efter alla regler. Man satte så några ganska små klisterlappar på bilder av en stoppskylt (vårt mänskliga förnuft såg direkt att det var en stoppskylt) och lärde systemet att detta var en hastighetsbegränsning, t ex 90. Systemet tolkade sedan alla vanliga stoppskyltar rätt, men genom att klistra på de bestämda symbolerna på en kritisk stoppskylt någonstans skulle bilens autopilot tolka det som en 90-skylt, inte stanna utan accelerera iväg med haveri som ett troligt resultat.

Om en sabotör lyckas hacka/attackera en beslutsdatabas för militärt beslutsfattande och lär systemet att satellitbilden av ett visst sexkantigt sjukhus föreställer en grupp stridsvagnar, trots att ett mänskligt öga kan se skillnaden, skulle resultatet bli än mer förödande. Cybersäkerhetsaspekten blir således en extremt viktig del i uppbyggnaden av framtida automatiserade militära lednings- och beslutssystem, om sådana introduceras. Exemplet är påhittat och givetvis skulle många säkerhets­funktioner byggas in för att förhindra ett sådant scenario, men hur vet vi att vi ”har full koll”?.

AI-utvecklingen leds idag av Kina, som gör enorma ekonomiska satsningar, utbildar, publicerar (numera med hög kvalitet och i större antal än de fyra ledande europeiska länderna tillsammans)  och sätter upp målsättningar och program. Där finns inte så tydliga skiljelinjer mellan civila forsknings­institutioner och militära intressenter och vi kan läsa om nya vapensystem där AI spelar en stor roll. Det sker även i Ryssland, som under hösten börjat rulla ut ett automatiserat ledningssystem, ISBU och Akatsia-M som (från en artikel i Izvestia i juni) utnyttjar AI-metoder som ”samlar information om fiendens aktiviteter, sedan om luft, mark, störning, strålning och övriga NBC-situationen i arméns verkansområde. Det summerar också data avseende tillgänglighet av materiel, tillgänglighet av ammunition, bränsle mm samt även om moral och den psykologiska statusen hos egen personal”. Systemet hämtar data från radio, fasta nät, satellit m fl informationskanaler. Med detta som grund görs ett antal simuleringar och systemet lämnar därefter en prioriterad lista över lämpligaste agerande, som underlag för befälhavarens beslut. Detta sker på bråkdelar av den tid det tagit i tidigare system och ryska armén hävdar att USA och Nato inte har något liknande framme. Allt detta enligt öppna ryska källor. Troligen tar det tid innan ett sådant system fungerar fullt ut, men det ger ändå en bild av vad vi kan förvänta oss och vad som säkert är under utveckling även på andra håll, inte minst i Kina. Det som beskrivs känner vi igen som ”nätverksbaserat försvar”, men med lite nya förtecken.

En uppenbar nytta med AI i militära sammanhang är alltså att ge avgörande stöd när tiden är alltför knapp, genom att analysera och prioritera bland en mängd handlingsalternativ i situationer när människan själv inte klarar av omfattningen.

Andra områden med försvarsanknytning där AI kommer att göra sitt intåg är t ex inom underrättelse­ tjänst, logistik och underhåll, undervisning, försvarsmedicin samt på bredden inom HMI-området, dvs människa-maskin-samverkan.

I dessa former, snarare än att autonomt sättas att fatta beslut om vapenverkan, kommer vi se en omfattande utveckling. I den måste Sverige och svensk försvarsmateriel – och därmed försvarsindustri – sträva efter att hålla sig i kunskapens framkant.

Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han har också varit delprojektledare inom KV21.

Michael Howard har avlidit

En av världens främsta historiker, professor Sir Michael Howard har avlidit. Han blev 97 år. Hans huvudinriktning var krig och konflikter. ” The Causes of War” som utgavs 1983 är en klassiker. Howard var en av grundarna till IISS. Under 1980-talet innehade han den kanske mest prestigefyllda professuren i Storbritannien, Regius i modern historia i Oxford. Ett dussin av hans föreläsningar från denna tid gavs ut 1991 med titeln ” The Lessons of History”. Under min tid vid Ambassaden i London 1986 – 90 hade jag ett antal tillfällen att lyssna till och tala med denne lärdomsgigant. Några av mina intryck finns nedtecknade i en artikel i Svensk Tidskrift nr 7/91.

Howard var i grunden en skeptiker och realist. Han varnade för generaliseringar och tron på historiska upprepningar. De konkreta omständigheterna skilde sig alltid åt. Neutralitetspolitik kunde fungera för en del länder i vissa skeden, men inte för andra. Kapprustning kunde resultera i krig, men inte alltid o s v.

I en diskussion om civilisationernas uppgång och fall, konkluderar Howard att det inte finns något säkert lyckligt slut. Tillvaron består av ständiga utmaningar som måste mötas, om vi ska nå framsteg. Howard är i hög grad fokuserad på de säkerhetspolitiska aspekterna och individens betydelse. Där framstår han i bjärt kontrast till sin samtida Paul Kennedy som i The Rise and the Fall of the Great Powers betonar ekonomins helt centrala roll för imperiers utveckling och avveckling.

Ett ledmotiv är att krig i många fall kan vara oundvikligt och att alternativet kunde vara värre. Nya nationer har ofta förlösts i strid. Samtidigt närs en förhoppning att man i mer utvecklade samhällen på längre sikt skall kunna avstå från väpnade konflikter. Howards fokus var nationalstaten, åtminstone under de år jag följde honom närmare. FN och andra multilaterala fora spelade en begränsad roll i hans arbeten.

Det finns all anledning att ta tillfället i akt och läsa om och lära av Michael Howard.  Bland hans senare verk kan nämnas ”War in European History” och The Continental Commitment”. Den sistnämnda åter aktuell i dessa Brexit-tider.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Lucka 10: Antiubåtsgranater

ELMA-kastare under provskjutning hösten 2018. Foto: FMV

Den tionde luckan 2014 handlade liksom den nionde om ubåtsjaktförmåga. Under 80-talets ubåtsjakter uppkom behov av både nya sensorer och verkansmedel. Ett exempel på det sistnämnda var antiubåtsgranatsystemet ELMA. Granaterna avfyrades i salva mot läget för en undervattenskontakt och kunde genom starka magneter fästa på en ubåts skrov. Därefter verkade granaten med riktad sprängverkan för att slå hål på ubåtens skrov. Från början skulle systemet endast verka för att tvinga upp en ubåt till ytan, men systemet utvecklades sedan för att uppnå sänkande förmåga sedan insatsreglerna hade förstärkts under senare delen av 80-talet. Liksom så mycket annat inom ubåtsjaktförmågan avvecklades systemen under 00-talet och på samma sätt blev det tydligt under 10-talets ubåtsjakter, särskilt hösten 2014, att det hade varit ett gravt felaktigt beslut. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att försöka återinföra systemen på åtminstone två av minröjningsfartygen, vilket FMV påbörjade under 2018. En förbättring jämfört med 2014, även om förmågan inte är helt åter och det har tagit tid.

Lucka 9: Målubåt

Spiggen II på museum i Töre. Foto: David Bergman
I spåren av ubåtsjakten i Stockholms skärgård hösten 2014, även benämnd underrättelseoperation Örnen, stod det klart att det (återigen) fanns tydliga behov av att förbättra Marinens ubåtsjaktförmåga. Detta var tyvärr ytterligare ett exempel på gamla lärdomar och erfarenheter som slängts på tippen i spåren av Fukuyamas End of history där den liberala världordningen och slutet på krigen hade kommit för att stanna. Varför lägga energi och pengar på att upprätthålla en förmåga jaga ubåt om nu militära insatser framförallt skulle ske mot irreguljära aktörer med låg teknologisk utveckling i andra världsdelar?

Varningstecknen vad gäller behoven av ubåtsjakt hade kommit flera år tidigare, även om det passade illa med den dåtida försvarspolitiken där "tillväxt endast kunde ske i den takt ekonomin medger". Ett av de mer kända tillfällena där det jagades ubåt på svenskt vatten var sensommaren 2011 där en skarp ubåtsjakt inleddes samtidigt som kungen genomförde ett längre besök ombord på ett av Flottans fartyg i samband med en övning. Under hösten 2014, ett halvår efter Rysslands annektering av Krim, stod det tydligt för även journalister och allmänhet att många av de resurser som behövdes för effektiv ubåtsjakt inte längre fanns att tillgå. Antalet fartyg med ubåtsjaktförmåga hade kraftigt reducerats. Bojbåtarna med uthållig spaningsförmåga var borta. I princip alla fasta sensorer och minlinjer hade avvecklats. Värst var att det inte längre fanns någon flygande ubåtsjaktförmåga med sensor och vapensystem sedan helikopter 4 avvecklades i slutet av 00-talet.

Ubåtsjakt är en konst där Östersjöns, och särskilt skärgårdens vatten gynnar ubåten. Olika temperaturskikt och bottentopografi gör inmätning svårt både med passiva och aktiva sensorer. En ubåt kan ofta höra en aktiv sonar innan denna har tillräcklig kraft att generera ett eko tillbaka till sensorplattformen. Likt fallet med en radar kan man genom att byta kurs utnyttja kursändring till noll-doppler för att göra sig osynlig. Att upprätthålla en ubåtsjaktförmåga är till stora delar hantverk, även om man har rätt materiel och det kräver att man har tillgång till något att öva mot.

Den huvudsakliga motståndaren i svenska vatten har genom åren varit olika typer av miniubåtar. Sverige har därför i omgångar anskaffat målubåtar av denna storlekskategori för att ha en realistisk motståndare att öva mot. På 00-talet var också den dåvarande målubåten Spiggen II ett av alla de materielsystem som togs ur organisationen. Spiggen lades i malpåse och avvecklades helt så sent som våren 2014 då hon skänktes till ett försvarsmuseum - endast ett knappt halvår innan den omtalade ubåtsjakten och några månader efter annekteringen av Krim. Marinen har istället fått nöja sig med att hyra in en mindre kvalificerad, privat ubåt när man ska öva mot mindre måltyper. Spiggen ligger fortsatt på museum utanför Töre som ett minne både över ubåtsjakten i Töre, liksom kortsiktig svensk försvarspolitik.

Train as you fight. Kan man inte öva på ett realistiskt sätt, så har man också svårt att upprätthålla en god förmåga. Med de speciella förhållanden som råder i den svenska operationsmiljön så är Marinen betjänt av ändamålsenliga målubåtssystem. Det finns betydligt fler aspekter att föra fram vad avser ubåtsjaktförmågans utveckling sedan 2014, men det får anstå till andra luckor i årets kalender.

Tolkien i krig

Här i första världskrigets skyttegravar blev mycket av Tolkiens böcker till.

Den nya Tolkien-filmen, som helt enkelt heter "Tolkien", utspelar sig inte så mycket i sagornas värld utan i England och Frankrike. Den handlar alltså om J.R.R. Tolkiens barndom, ungdom och tid vid fronten under första världskriget. Filmen har mest fått ljumma recensioner, men är den ändå sevärd?

Det verkar som om få svenska biografer (några alls?) har visat "Tolkien". Kanske den släpptes direkt på DVD i Sverige? Hursomhelst har jag nu sett den, på DVD, och min åsikt är att den inte bara är sevärd, den är helt enkelt underbar. För som film betraktat är det en både gripande, romantisk och mycket vacker film. Lägg därtill att regissören är finländare, Dome Karukoski. Va, en regissör från Finland? Faktiskt inte så märkligt, med tanke på att det finska språket var viktigt i Tolkiens språkvärld, liksom Kalevala - Finlands nationalepos.

Så, strunta i recensionerna och se filmen själv. Vill du sedan veta mer om Tolkiens krigserfarenheter kan jag varmt rekommendera Tolkien and the Great War av John Garth. En fantastiskt fin bok om man är riktigt Tolkien-intresserad och därtill har militärhistoriskt intresse.

Lucka 8: Kustrobot

Provskott med Robot 15 KA 2016. Foto: FMV
Liksom fallet med Gotland i förra inlägget är kustrobot ett område där det glädjande nog har hänt mycket sedan lucka 8 i julkalendern 2014. Kustrobotsystemet robot 15 KA lades liksom det övriga kustartilleriet ner i försvarsbeslutet 2000 efter att endast ha varit operativt i några få år.

Hösten 2016 kom så beskedet att Försvarsmakten åter förbandssatte delar av förbandet, samt att man även genomfört provskott. Detta hade möjliggjorts genom att återanvända delar från gamla batteriet, och komponenter från avvecklade robotbåtar och korvetter. Beskedet var mycket välkommet eftersom det innebär att det inte enbart är Marinens fartyg som står för den uthålliga sjömålsbekämpningsförmågan på ytan. En angripare behöver också ta hänsyn till var dessa svårupptäckta robotsystem grupperats. Kombinationen av luftvärn (helst långräckviddigt som erhålls genom införandet av rb 103 Patriot) och sjömålsrobotar, ger möjligheter att avregla stora områden för en fiende och begränsas dennes rörelsefrihet och fysiska handlingsfrihet.

Att Försvarsmakten så snabbt skulle kunna återta kustrobotsystemet var det ingen som hade vågat hoppas på, även om vi var många som önskade och förordade det. Utrustat med Länk 16 skulle systemet snabbt kunna erhålla mållägen från andra plattformar, t.ex. ASC 890, JAS 39, helikoptrar, korvetter eller t.o.m. allierades plattformar och därmed kunna verka utan att öppna egen sensorer. På sikt vore det lämpligt att omsätta systemet med en modernare variant av roboten med en sekundär markmålsförmåga. Detta är dock inget som omnämns i Försvarsberedningens rapport Värnkraft, som nöjer sig med att konstatera att man vill se att förmågan vidmakthålls bortom 2025. En ny upphandling skulle sannolikt kunna samordnas med Finland som också opererar systemet.

Lucka 7: Gotland

Foto: Jesper Sundström/Försvarsmakten

Gotland. Denna strageiska ö mitt i Östersjön. Lucka 7 i julkalendern 2014 diskuterade det strategiska vakuum som Sverige åstadkommit genom att tio år tidigare avveckla det sista reguljära militära förbandet på ön, bortsett från bastroppen på Visby flygplats. När internationella insatser blev den enda prioriterade verksamheten, var inte längre det nationella försvaret geografiska krav längre ett urvalskriterium. Århundraden av strategiska erfarenheter och sanningar kunde läggas åt sidan.

Våren 2014 var dock misstaget tydligare än någonsin tidigare. Annekteringen av Krim och kriget i Ukraina hade gjort Östersjöområdet till den primära friktionsytan mellan NATO/EU och Ryssland. Mitt i alltihopa låg Gotland som ett strategisk vakuum. I försvarsbeslutet 2015 beslutades därför om en ny permanent militär närvaro på Gotland i form av en stridsgrupp. Ca 1 miljard kr avsattes för ändamålet. Takten för återetableringen visade dock inte på någon större hast eftersom Gotlands regemente skulle återuppsättas först i januari 2018. Antalet övningar på Gotland ökade dock. Så plötsligt sensommaren 2016 kom nyheten att Försvarsmakten skulle rotera markförband genom Gotland för att tillse en stående närvaro på Gotland. Den som sysslat med operationsplanering kunde känna igen resultatet av omedelbara åtgärder som vidtas i ett tidigt skede av planeringen efter inledande analys av läget. Dessa åtgärder på Gotland och därpå följande har haft en tydlig signaleffekt om svensk säkerhetspolitisk beslutsamhet. Det är trots allt vad man gör och mindre vad man säger som spelar roll inom säkerhetspolitiken. Ett annat tydligt exempel på beslutsamhet var beskedet i somras att väcka liv i luftvärnssystemet 23 BAMSE och gruppera detta på ön. Detta innebär att under de fem år som gått sedan förra julkalendern så har Gotland fått en reell militär närvaro där en märkbar tröskel har etablerats. Det är inte längre bara att ta för sig av Gotland. Försvarsbeslutet 2020 kommer att innebära ytterligare förstärkningar av stridsgruppen på Gotland med grund i Försvarsberedningens rekommendationer.

Det finns dock visst smolk i bägaren. Som med andra militära etablering är frågan om övnings- och skjutfält central. Förband måste kunna övas. Likaså är det centralt att etablera övrig stödjande infrastruktur. Här har det som förväntat gått trögt, vilket är något man också bör bära i åtanke inför det stundande försvarsbeslutet. Infra- och miljöfrågor har idag minst 5 års tid från påbörjade process till förverkligande. I fallet med Gotlands regemente har problematiken huvudsakligen kretsat kring Tofta skjutfält. Detta visar återigen hur regional och kommunal politik tillåts sätta upp hinder för statliga säkerhetspolitiska beslut. Ett annat exempel är Nordstream 2 och Karlshamns kommuns beslut som gick stick i stäv mot regeringens inriktning.

Är det något man ska lära sig av Gotlandsexemplet är hur lång tid det tar att återta nedlagda förmågor och de omfattande resurser i form av pengar och arbetskraft som detta kräver.


Uppdatering 8/12 16.00: Chefen för Gotlands Regemente, överste Mattias Ardin, meddelar att läget är förbättrat avseende miljötillståndet för skjutfältet.



Vara granne med en ond makt

Marskalken av Finland, Gustaf Mannerheim, symbolen för en framgångsrik kamp mot en antagonistisk stormaktsgranne. Foto: Helmut Laxin, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1653135.

Finland gjorde rätt med sitt väpnade motstånd för åttio år sedan? Ja, naturligtvis var det rätt att försvara sig. Med de minst sagt ojämna styrkeförhållandena var det ett krigsårens ryktbara särfall. När Stalins arméer vällde in över gränserna var kriget oundvikligt, som rubriken över Stefan Forss blogg säger. Den diskussion som tid efter annan dyker upp handlar om hur finländarna skötte förhandlingarna med Sovjetledningen före krigsutbrottet.

Till argumenten mot deras linje att först sent och motvilligt överväga små justeringar hör påpekanden om att de som bäst kände Finlands begränsade försvarsresurser, Mannerheim inte minst, hade varit mer beredda att tillmötesgå kraven om ökad säkerhet för Leningrad. Det säger förstås inte hur kompromissberedda krafter i Finland skulle ha reagerat för en fullt tänkbar, kanske t o m trolig ”baltisk” utveckling, där eftergifter kunde ha lett till nya krav o s v tills självständigheten inte bara blivit en chimär utan helt gick under.

Man kunde inte veta hur långt Stalin hade kunnat nöja sig/tänkt vinna med förhandlingar, men man såg blott alltför väl hur brett upplagt det sovjetiska angreppet blev med en rad anfall över hela den långa gränsen, inklusive ambitionen att skära av Finland på mitten, den som stäcktes vid Suomussalmi. Balternas medvetna val, med historisk surdeg av tyskt inflytande, att hoppas på Stalins välvilja visade ju förskräckande tydligt hur han såg på dem, i underkastelsetermer.

Å andra sidan, Finlands hundradagarskamp väckte största beundran i vårt land men minst lika mycket i västvärldens stormakter. Överrumplingen med Molotov-Ribbentropp-pakten och motviljan mot bolsjevismen drev fram reaktioner av mer ideologisk art än sedvanligt självfallet stormaktstänkande.

Britter och fransmän var i grunden mest upptagna av att vinna tid och komma på något slags militära åtgärder mot Tyskland som kunde övertyga hemmaopinionen om att de menade allvar med att hejda hotet från Hitler. Men hur hade de tänkt i ett eget ”Leningrad”-fall? Minns hur länge man i London motsatte sig att få Irland som liten självständigt motspänstig granne.

Här skymtar den bakomliggande frågan i återkommande tankar på att Finland kunde hanterat Sovjetunionen annorlunda. Bör/ska inte en småstat med det olyckliga läget att vara granne med en stormakt veta att anpassa sig. I samhällsvetenskapliga sammanhang, på området internationella relationer och i litteraturen saknar i varje fall bedömningen/påståendet inte relevans. Som om exemplet Finland aldrig funnits, synes rekommendationen vara att, på säkerhetsområdet som granne till en stormakt, den lilla statens enda väg är underkastelse. Stå i vägen gör man på egen risk, synbarligen oförnuftigt. Att vara granne med ondskan medger tydligen inget undantag.

Mycket hänger den läsningen ihop med att de kunskaper vi tar till oss nästan alltid kommer från den anglosaxiska världen. Här kretsar överväganden, reaktioner och föreskrifter praktisk taget uteslutande de stora makternas förehavanden, med mycket ringa energi över för små staters säkerhetsproblem. Stefan Forss nämner särskilt Stephen Kotkins stora Stalinbiografi som, exempel på småstatsbehandlingens försvinnande i framställningen.

När mycket står på spel för de stora, vilka intressen finns då för att ta med de smås behov i beräkningen? Inte hade Churchill någon tanke på att Sverige skulle få ställa sig i vägen vintern 1940, när möjligheten att beröva Hitler malmfältens tillgångar övervägdes i London och Paris?

Finska vinterkriget tog ett fast grepp om också svenska känslor. Det bildade långt efteråt klangbotten till det kalla krigets föreställningar att vi om Sovjetunionen angrep oss, likt en gång finländarna, skulle försvara oss militärt tills hjälp anlände. (Hur Finland självt då skulle agera fanns det olika funderingar om i svenska staber.) Strategin innehöll inga väsentligt annorlunda ingredienser, såsom något slags tillmötesgående av Moskvas behov. Senare, till stöd för sekelskiftets makabra militära rasering fanns för närområdet ingen strategi alls.

Den som sätter sig in i Finlands läge hösten 1939 kan inte gärna finna att förhandlingseftergivenhet skulle varit det överlägsna alternativet till en försvarskamp som krävde 21 000 stupade och långt fler sårade och skadade. Men frågan om relationerna småstat-stormakt fick inget generellt överlägset svar.

Större insikter i stormakters drivkrafter innebär inte hjälplös förståelse. Naturligt för svenskt tänkande ter sig motvärn snarare än (kanske förklädd) underkastelse, Men så lever vi också i en beskedlig mindre stat utan central plats i storpolitikens teorier och praktik, och störres annorlunda instinkt om vad deras storlek betyder och förpliktar till.

Stormaktens vilja och dess behov av omkringliggandes respekt, för att inte säga undergivenhet, ställer hursomhelst vårt eget krav på klokast möjliga förhållningssätt; ett återupptaget totalförsvar väger kanske tyngre än ett under överskådlig tid bra litet militärt försvar. Därtill mer eller mindre, numera mer, tydlig förlitan på en annans stöd, hur det nu kan tas för givet.

Författaren är ledamot av KKrVA.

Lucka 6: Robot 75 och flygburna attackvapen

Lucka 6 i julkalendern 2014 belyste den då sedan ett tag avvecklade robot 75. Robot 75 var en tv-styrd attackrobot som användes på Attackviggen och den första versionen av JAS 39 Gripen. I inlägget 2014 fick vapnet i fråga utgöra exemplet på ett förmågeglapp eller ett redskap som saknas i verktygslådan.

Sedan 2014 har JAS 39 uppgraderats till det som kallas version 20, där bl.a. den långräckviddiga jaktroboten Meteor infördes, liksom den långräckviddiga glidbomben Small Diameter Bomb (SDB). SDB är på intet sätt en ersättare till rb 75, eller för den delen bombkapsel 90. Däremot erbjuder vapnet istället andra förmågor. Det kan fällas i mängd på hög höjd och glida många mål för att sedan träffa med meterprecision. Tyvärr är dock stridsdelen liten eftersom vapnet från början togs fram för scenarior där reducerad skada på tredje part var en primär egenskap. Redan tidigt i Gripenprogrammet planerades för ett långräckviddigt attackvapen, liksom ett tungt styrt attackvapen. Dessa försvann under 90-talet av ekonomiska skäl samtidigt som försvaret omorienterades mot internationella insatser. Idag när nationellt försvar är prioriterat står dessa vapens förmågor åter högt i kurs. Robot 75 och bombkapsel 90 hade sina begränsningar, men erbjöd möjligheter till att uppträda på lägsta höjd inför anfall och efter avfyrning/fällning snabbt lämna målområdet. Räckvidden ter sig idag klen, men eldkraften möjliggjorde påverkan på de större mål som är intressanta ur perspektivet nationellt försvar. Uppträdande på låg höjd möjliggör också att man utmanar långräckviddiga luftvärnssystem, då terrängmask är svårt att hantera för ett luftvärnssystem så länge man inte har tillgång till en extern, eleverad sensor.

I Försvarsberedningens rapport Värnkraft talas åter om långräckviddig markmålsförmåga, vilket kan sägas vara en omskrivning för kryssningsrobotar. Även ersättaren till den flygburna sjömålsrobot 15F avses få en sekundär markmålsförmåga. Det återstår att se vad försvarsbeslutet medger och när. Som så ofta går det snabbt att avveckla en förmåga, men tar desto längre tid att återinföra den. Som jag flera gånger påpekat tidigare har grannlandet Finland det senaste decenniet gått från att inte ha någon markmålsförmåga alls i sitt flygvapen (följd av freden under VK2) till att idag ha Nordens främsta markmålsförmåga. Det går om man vill.

Lucka 5: Beredskapspolisen

I julkalenderns lucka 5 2014 diskuterades beredskapspolisen. Detta var bara några månader efter den stora skogsbranden i Västmanland, som hade tagit i anspråk omfattande polisresurser för bevakningsuppgifter och andra enklare polisiära uppgifter. Jag kan rekommendera att man läser hela det gamla inlägget först och reflekterar över detta, för det är fortsatt aktuellt och kanske än mer så idag.

4 år senare hade vi åter flera nya stora skogsbränder, som än en gång tärde på Polisens resurser. Hösten 2015 hade migrationskrisen bundit upp stora polisresurser. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att Polisens arbetsläge är närmast överansträngt under normala förhållanden. En kris eller konflikt med ett längre gråzonsskede, syftande till att påverka det svenska samhället genom subversion, kriminalitet och terrorism skulle bli mycket svårt för Polisen att hantera när grundanspänningen är så hög. De samhällspåfrestningar som prövat Polisens resurser de senaste åren har dock inte varit organiserade och samordnade av en statsaktör, så ett dylikt scenario oroar.

Det finns också idag ett politiskt tryck på att återskapa någon form av reservpolis som kan bistå den ordinarie polisen vid samhällspåfrestningar. Polisen har i flera år fått stränga påbud att den måste växa sin organisation. Resultaten låter dock vänta på sig, då ledtiderna är långa som alltid för en kvalificerad organisation. Oavsett när Polisens tillväxt är genomförd, så kommer organisationen att behöva en förstärkningsresurs i händelse av större samhällspåfrestningar. Detta har också Försvarsberedningen identifierat i sin rapport Motståndskraft från december 2017, där man tillmäter en polisär förstärkningsresurs stor vikt. Man talar till och med om att en förstärkningsresurs borde uppgå till 3000 personer 2025. Man talar också om att krigsplacera personal vid bevakningsföretag som ytterligare en resurs för Polisen. Det ska bli intressant att följa vad som händer i dessa frågor. Försvarsutskottet ställde sig i mars 2018 bakom beredningens rapport och ansåg att en förstärkningsresurs om 1000 civilpliktiga borde finnas på plats innan 2022. Något mer har dock inte hänt.

Sällan har politiska beslut varit så dåligt tajmade som nedläggningen av den särskild beredskapspolisen 2012. Om en ny försärkningsresurs ska skapas och nå de nämnda målen, är det mycket hög tid att sätta fart. Trots allt som har hänt såväl inom landet i form av samhällspåfrestningar och insikterna om hur krig idag i än högre grad kan föras i gråzonen, har i princip inget hänt i fråga om en ersättare till (den särskilda) beredskapspolisen.


Lucka 4: Logistiken

Lucka 4 i 2014 års julkalender handlade om logistiken. Alla områden av försvaret undergick stora omdaningar under "ökenvandringen" i slutet av 90-talet och under 00-talet. Ett av de områden som drabbades hårdast var logistiken. En robust logistikorganisation är fundamental för de hårda prövning på såväl försvar som samhälle som ett krig innebär. Eftersom det inte skulle bli krig under överskådlig tid, kunde också logistik omorganiseras till insatslogistik, d.v.s. att tillfälligt koncentrera de tillgängliga resurserna till en insats istället för att både ha bredd och djup. Under ökenvandringen omstrukturerades också logisitiken till en mer New Public Management-lik organisation. Materiel och förnödenheter skulle beställas från centrala förråd och anlända just-in-time. Allt från strumpor till gradteckningar och granater. I denna tanke återfanns också det stora centrallagret utanför Arboga, kommenterat av en attaché från ett land väl öster om Sverige med "I wonder how the air defences of this place is". Spridda mobiliseringsförråd koncentrerades till färre platser då ekonomi vida översteg beredskap i värde. Försvarsmakten hann också med att överföra all sin logistik till FMV – som knappt hunnit ta över verksamheten och bli inkörda på det hela innan Ryssland hade annekterat Krim och Försvarsmakten fick ta tillbaka logistiken.

Nu är det andra tider och Försvarsberedningen har varit mycket tydlig i sin rapport från tidigare i år (Värnkraft) att Försvarsmakten måste bygga ut sin logistikorganisation. Att återuppbygga logistikorganisationen till en nivå som kan stödja hela försvaret vid ett väpnat angrepp kommer att ta lång tid, även om Försvarsmakten framhåller logistik som ett prioriterat område inför nästa försvarsbeslut. Det är en långsam tillväxttakt som återfinns i underlagets förbandstabell. Man ska också betänka att precis som det logistiska underområdet krigssjukvård, så är stora delar av logistiken beroende av resurser i samhället och att staten tidigare vidtagit rätt åtgärder. För att det militära försvaret ska fungera krävs det att samhället har en grundläggande försörjningstrygghet i form av drivmedelslager, livsmedel, mediciner och en stor mängd andra förnödenheter. Som synes av Försvarsberedningens rapport Motståndskraft är Sverige mycket långt ifrån denna nivå. Det är bara att konstatera att det tyvärr inte har hänt så mycket på fem år förutom att Försvarsmakten fått återta ansvaret för den militära bakre logistiken.

The seeds of disaster

The defeat of the French army in 1940 came as a shock. How could such a modern army be beaten by, what should have been, an inferior army so quickly? Brig. Gen. Doughty points out that the French were not stupid (”The Seeds of Disaster: The Development of French Army Doctrine, 1919-39” by Brig. Gen. Robert A. Doughty, USA (Ret.)).

They did not lack finances. They were open to debate and open to criticism. They made a determined effort not to repeat the mistakes of the past. They conducted experimentation and had inter-war experience fighting wars in the colonies. The French also foresaw the future development of artillery and the importance of the tank. They were innovative (they came up with the modern tank). So, how could the French do everything right but end up so wrong?

French military doctrine was logical and Brig. Gen. Doughty guides us through its logical development. From infantry to tanks to artillery and even the logic and necessity behind the Maginot Line. A logical development that led to a fractured military command. To the idea of a methodological and tightly controlled battle. To an army that was inflexible and unable to adapt to the rapid pace of war that the Germans dictated.

I, however, would disagree with some of what the general says. The development of French military doctrine as presented in the book does show signs of group-think and group-think is a form of stupidity. The fragmentation within the French high command led to competition and decisions that affected the military as a whole had to be reached by consensus. Yes, they were open to criticism and debate but the criticism and debate all circled within the zeitgeist of the times. There was no serious criticism of what they were doing. For example, the logic of the development of the doctrine led to a conscript army and there was no criticism of that. They had no irritating critic playing devil’s advocate. The debate, for example was about one, one and a half, or two years conscription. The closest they came to any form of serious critic was Gen. Charles de Gaulle arguing for a professional army because warfare had become more technical. But even he didn’t argue against the idea of conscription and was easily defeated in the debates as he held such a minority view.

I could also criticise the French’s experimentations. Brig. Gen. Doughty doesn’t go much into them but what he does say makes me wonder if they hit the physical grounding problem; simulate whatever you want to simulate, which is not necessary what you should nor need to simulate. If they had pushed their experimentation to trying to break their ideas rather than just trying to confirm what they were doing they might have seen the limitations and problems they were building before they hit reality in 1940.

What interested me when reading the book, however, were the ultimate causes that led to the chain of events in the first place. Why did the French set off down the path they did? No matter how logical we are if we start off with the wrong idea, it will be difficult to get to the right destination. The development of French military doctrine was like driving from Sundsvall to Stockholm in a new car, following all the rules of the road correctly, only to arrive at Stockholm to find we should have gone to Haparanda.

There are three ultimate causes, as I can see it:

  • Romance and traditions
  • Victory in the First World War
  • Government interference

Doughty points out that in 1914 the French made the mistake of believing that very brave and very courageous soldiers would defeat an invader. And the battlefields of 1914 were full of very brave and very courageous and very dead French soldiers. The French high command realised the mistake and the French army of 1918, as Doughty explains, was very different army from that that went to war in 1914. However, despite the French high command’s attempt to avoid the mistakes of the past, romance came to the fore again in the inter war years. The romantic notions of ”citizen soldiers” and ”every man’s duty to defend the country” led to a conscript army that wasn’t well trained and, therefore, unable to adapt and change rapidly in 1940.

Victory in the First World War meant that the French failed to fully understand the potential of the tank nor were they able to change their own internal culture. You don’t fix what ain’t broken, right? As Brig. Gen. Doughty points out, the French were not trying to re-do the battles of 1918 but they were well rooted in 1918.

The government was another problem. They say the worst thing that can happen to a general is a politician gets involved and the French government did hinder the military development. Doughty goes through a number of examples of this in the book. Going against the Supreme Council of War, for one, or even arguing that the military was too important to be left to technicians (i.e. the military experts who knew what they were doing), for another. Ironically, when France did get a politician as minister of war who understood that he did not understand military matters it made matters worse. Instead of unifying the military, authority was delegated to the various parts of the military command which resulted in increased competition within the military.

The French army of the inter-war years is not the Swedish army of today. There are many differences. For example, the French did not develop the idea of a rapid reaction force. It was total war or no war. However, there are some areas of similarities that make the reading worthwhile with important lessons to be learnt.

The book is also the second book in Lind’s manoeuvrer warfare cannon, thus, should be a compulsory read for everyone in the Swedish Armed Forces (if it is not already). The book lays the foundations as to why we want to do manoeuvrer warfare in the first place.

The author is BEng(hons) PhD EurIng.

Förmågeglapp

Reflektion

Den 03DEC2019 publicerade Totalförsvarets forskningsinstitut en nyutgåva av dess återkommande rapport, "Rysk militärförmåga i ett tioårsperspektiv". Detta inlägg kommer belysa två faktorer i den tidigare nämnda rapporten och utveckla dessa i förhållande till den försvarspolitiska diskussion som nu pågår kring anslagsmängden inför det stundande försvarsbeslutet. Det finns sannolikt skäl för att återkomma till den nyss publicerade rapporten, i senare inlägg och aspekter, då fler intressanta faktorer berörs i den.

Den första intressanta faktorn är att enligt FOI har Ryssland nu, 2019, uppnått förmågan att kunna initiera ett regionalt krig. Det skall jämföras mot tidigare antaganden när Ryssland enbart antogs kunna föra ett lokalt krig. Denna förmågeökning har Ryssland lyckats uppnå på 8 år, mellan 2011-19.1Beskrivningen FOI använder av regionalt krig är flera nationer som strider i en region i världen där striden sker mellan nationer eller koalitioner vilket t.ex. skulle kunna vara en väpnad konflikt mellan Ryssland och flertalet stater eller koalitioner i Europa.2Detta korrelerar i stora drag med de ryska väpnade styrkornas definition av ett regionalt krig.3 För att kunna genomföra ett regionalt krig gör FOI bedömningen att det av Ryssland krävs, flertalet kombinerade armékårer, mariner och luftförsvarsarméer.4

Den andra intressanta faktorn FOI tar upp är att huvuddelen av den ryska militära förmågan finns i dess västra geografiska område,5 i praktiken Rysslands västra militärdistrikt (MD V) vilket i sig inte är någon nyhet. Dock skall kraftsamlingen av de mest kvalificerade och kapabla förbanden även genomförts till MD V.6 Vad som även är intressant att notera i FOI rapport är den tydliga ökningen av s.k. bataljonsstridsgrupper (BSG) som skett, enligt FOI skall det 2019 finnas totalt 52 BSG i MD V.7 Vilket skall jämföras med ett antagande av CSIS från 2016 att Ryssland då hade 22 BSG inom MD V.8 Vilket innebär mer än en fördubbling på tre år av förband som med mycket kort varsel är gripbara för att kunna påbörja lösande av uppgift.9 FOI uppskattar att de 52 BSG i MD V omfattar ca. 36-47,000 soldater.10

Vad innebär då detta? Först och främst måste det klargöras att det är en markant skillnad mellan att inneha en förmåga, såsom kunna initiera ett regionalt krig, kontra viljan att genomföra det. Detta kan exemplifieras med den danska militära underrättelsetjänstens riskvärdering publicerad 29NOV2019. Där de gör bedömningen att det är osannolikt att Ryssland skulle påbörja offensiva operationer mot de baltiska staterna eller något annat land i Danmarks närområde, om det skulle kunna medföra en höjd risk för direkt militär konfrontation med NATO,11 vilket det sistnämnda, i skrivande stund, får anses vara troligt skulle ske om Ryssland skulle angripa t.ex. de baltiska staterna.12

Däremot finns alltid risken att t.ex. en incident uppstår maa. den förhöjda militära aktiviteten i vårt närområde vilket snabbt kan eskalera bortom en incident till en väpnad konflikt. Där själva eskalationen underbyggs av de spänningar som det negativa säkerhetsläget har utvecklat i vårt direkta närområde. I det negativa säkerhetsläget ingår t.ex. att de baltiska staterna ser ett ryskt militärt hot mot sitt territorium, men även en generellt ökad insikt bland de övriga Natoländerna om en rysk förmåga och vilja att i vissa situationer använda militära maktmedel för att nå politiska mål.13 Emedan Ryssland även ser ett militärt hot mot sig, då de enligt den danska militära underrättelsetjänsten ej ser det som uteslutet att en väpnad konflikt med NATO kan inträffa antingen i anslutning till eller på tidigare sovjetiskt territorium.14 Hur stor sannolikheten är för att en incident eskalerar bortom kontroll går inte att kvantifiera. Utan det handlar snarare om att möjligheten finns och det mer är slumpen som styr utgången av den.

Dock innebär säkerhetspolitik bl.a. att kunna skapa trösklar för att skydda sig, vad som nu går att konstatera utifrån FOI rapport är att Ryssland troligtvis besitter en hög förmåga då de bedöms kunna initiera ett regionalt krig, där även förmågan att kunna utkämpa ett regionalt krig mot NATO i Europa bedöms som goda av FOI.15 Varvid följande skrivelse i Försvarsmakten svar till Försvarspolitisk proposition 2021-25, "Även om merparten av Försvarsberedningens förslag kan genomföras så nås inte den tröskeleffekt som Försvarsberedningens förslag skulle innebära fullt ut",16 får anses vara något olycksbådande.

Detta skulle kunna innebära i händelse av ett eskalerande händelseförlopp eller konflikt i vårt närområde, dels att vi ej har en tillräcklig tröskeleffekt för att antingen själva eller tillsammans med andra verka konfliktdämpande, dels att vi ej har vad som kan bedömas vara en adekvat försvarsförmåga i händelse av en väpnad konflikt. Där det sistnämnda eventuellt kan indikeras utav Danmarks Försvarsminister, Trine Bramsen, uttalande V947. Där hon framförde att om Sverige eller Finland skulle bli utsatta för ett överraskande angrepp av Ryssland, måste Danmark vara beredd att hjälpa till och försvara de två länderna mot såväl fysiska angrepp som cyberangrepp,17 ett uttalande som blir något intressant mtp. den danska Försvarsmaktens storlek och vår egen.18

Vad avser Trine Bramsens uttalande är det även intressant att notera hur det divergerar gentemot den danska militära underrättelsetjänstens skrivelse att ett väpnat angrepp som inleds av Ryssland mot något land i Danmarks närområde ansågs som mer eller mindre osannolikt. Dock gjorde hon sitt uttalande två veckor innan den danska militära underrättelsetjänstens riskvärdering publicerades. Varvid hon eventuellt ej varit delgiven den slutsatsen.

Utifrån den höjda ryska militära förmågan och den säkerhetspolitiska osäkerhet som råder och troligtvis kommer råda framgent samt eventuellt öka, dels lokalt, dels globalt. Blir den enkla slutsatsen att Försvarsberedningens förslag bör genomförs fullt ut. Varvid själva diskussionen om att kalla in Försvarsberedningen igen eller inte,19 blir irrelevant, utan snarare handlar det om att säkerställa att de finansiella medlen finns för att genomföra förslaget. Tillförs inte dessa medel vilket Sveriges Statsminister, Stefan Löfven, var tydlig med ej kommer ske,20får det ses som troligt att det fortsatt kommer råda ett s.k. förmågeglapp i vår förmåga att dels skapa en trovärdig tröskeleffekt, dels inneha en adekvat försvarsförmåga. Detta förmågeglapp riskerar även att öka i en allt mer osäker omvärld, såväl lokalt som globalt.

Avslutningsvis, den ryska förmågehöjning som har skett är inte att betrakta som något oväntat. Vad som dock får anses vara något oväntat är den oförmåga många i beslutande positioner i de västliga länderna har haft, och i många fall fortfarande har, i att ta till sig denna förmågeökning och eventuella innebörder av den.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Altinget 1(Danska)
Center For Strategic & International Studies 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Forsvarets Efterretningstjeneste 1(Danska)
Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Engelska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Engelska)
Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)

The International Institute for Strategic Studies. The military balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2019.

Slutnoter

1Oxenstierna, Susanne. Westerlund, Fredrik. (eds). Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 4, 19.
2Ibid. s. 65.
3Ministry of Defence of the Russian Federation. Mission and Objectives of the Russian Armed Forces. 2019. http://eng.mil.ru/en/mission/tasks.htm(Hämtad 2019-12-03)
4Oxenstierna, Susanne. Westerlund, Fredrik. (eds). Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 65.
5Ibid. s. 19.
6Ibid. s. 43.
7Ibid. s. 39.
8Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. New York: Center For Strategic & International Studies, 2016, s. 2.
9Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6.
10Oxenstierna, Susanne (eds). Westerlund, Fredrik (eds). Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 39.
11Forsvarets Efterretningstjeneste. Efterretningsmæssig Risikovurdering 2019. København: Forsvarets Efterretningstjeneste, 2019, s 25.
12Reuters. Plucinska, Joanna. NATO will respond to any attack on Poland or Baltics: Stoltenberg. 2019. https://www.reuters.com/article/us-nato-summit-stoltenberg-poland/nato-will-respond-to-any-attack-on-poland-or-baltics-stoltenberg-idUSKBN1Y70MC(Hämtad 2019-12-03)
13Försvarsmakten. Försvarsmaktens underlag för försvarspolitisk proposition 2021–2025. Bilaga 1. Stockholm: Försvarsmakten, 2019, s. 12.
14Forsvarets Efterretningstjeneste. Efterretningsmæssig Risikovurdering 2019. København: Forsvarets Efterretningstjeneste, 2019, s. 8.
15Oxenstierna, Susanne. Westerlund, Fredrik. (eds). Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 67.
16Försvarsmakten. Försvarsmaktens underlag för försvarspolitisk proposition 2021–2025. Stockholm: Försvarsmakten, 2019, s. 2.
17Altinget. Krog, Andreas. Trine Bramsen: Vi skal være parat til at hjælpe Sverige og Finland. 2019. https://www.altinget.dk/artikel/bramsen-vi-skal-vaere-parate-til-at-hjaelpe-sverige-og-finland(Hämtad 2019-12-03)
18The International Institute for Strategic Studies. The military balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2019, s. 100-101, 150-152.
19Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Besked om försvarsberedning dröjer. 2019. https://www.dn.se/nyheter/besked-om-forsvarsberedning-drojer/(Hämtad 2019-12-03)
20Svenska Dagbladet. Wallberg, Peter. ÖB kan inte räkna med ännu mer pengar. 2019. https://www.svd.se/ob-kan-inte-rakna-med-mer-pengar(Hämtad 2019-12-03)