Sökresultat för ”org ny” – Sida 4

Nytt läge del 3 – "Kampen om sjöförbindelserna"

Sammanfattning

Ett nytt läge förefaller uppstått där dels Atlanten och Nordsjön dels den svenska Västkusten fått en ökad strategisk betydelse. Detta nya läge har uppstått dels p.g.a. den begränsade förmågan att föra in förstärkningar i Östersjön, varav sjöförbindelserna till den svenska Västkusten blir avgörande. Dels är den nuvarande förbandsmassan för NATO som finns i Europa på intet sätt tillräcklig i händelse av en konventionell konflikt. Därtill befinner sig bedömt NATO i en prekär situation då det bedömt tar en (1) till två (2) månader innan förstärkningar från Nordamerika kan nå Europa. I händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland kommer den som dominerar sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa vara den som mest troligt går vinnande ur konflikten.

Analys

Ett gammalt läge, med trolig bäring även mot Sverige, förefaller det senaste halvåret återigen aktualiserats i stor omfattning. Vad som åter aktualiserats är det s.k. GIUK-gapet, det geografiska området mellan Grönland – Island – Storbritannien, vilket kan ses som porten till Atlanten från Grönlandshavet och Norska havet och vice versa. Två (2) faktorer får ses som avgörande till att GIUK-gapet återigen är aktualiserat, dels det förändrade säkerhetsläget i Europa dels den ökade aktiviteten av Rysslands Norra Marin i Atlanten, då främst dess ubåtsflotta.

Inleder vi med den ökade aktiviteten med ubåtar ur den ryska Norra Marinen i Atlanten, så förefaller den påbörjats 2009. Det året förefaller varit första gången under 2000-talet som det genomfördes patrullering med ryska attackubåtar utanför USA östkust.¹ Utnyttjandet av attackubåtar för att patrullera utanför USA respektive nuvarande Rysslands kust var vanligt förekommande under det kalla kriget av båda staterna. Dock minskade det i omfattning, efter det kalla krigets avslut, och för Ryssland förefaller det, mer eller mindre, inte genomförts intill 2009.²

Från Storbritannien kom 2010 uppgifter om en markant ökning av rysk ubåtsaktivitet i Atlanten, enligt de då publicerade uppgifterna skulle mängden kontakter med ryska ubåtar motsvarat samma nivå som under 1987, vilken mängd det skulle bestå i har ej publicerats. Enligt de då publicerade uppgifterna så skall både den Amerikanska och Franska flottan även uppfattat en ökning av den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten.³ Därtill förefaller man återtagit en metod från kalla kriget⁴ som innebär att man ligger och väntar utanför den brittiska ubåtsbasen för dess strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar och när en ubåt lämnar den så börjar man skugga den.

Nästa tillfälle som Ryssland förefaller genomfört patrullering med attackubåtar utanför USA östkust är under 2012. Det förefaller vara under två tillfällen, det ena tillfället förefaller vara mer dunkelt⁵ jämfört med det andra⁶. Även vid dessa tillfällen har man uppehållit sig på internationellt vatten. Intressant att notera är dock att vid det ena tillfället, det som förefaller vara obekräftat av officiella källor, så förefaller det sammanfallit med övningsflygning av ryskt strategiskt bombflyg utanför bl.a. USA östkust.⁷ Vid det andra tillfället, i November, så förefaller även ett ryskt underrättelsefartyg agerat inom samma geografiska område.⁸

I sammanhanget kan det vara värt att notera att Ryska flottans chef vid 2012, Vladimir Vysotsky, medgav att den ryska flottan fr.o.m. 01JUN2012 skulle påbörja kontinuerlig patrullering med kärnvapenbärande ubåtar.⁹ Detta kan, mycket väl, inneburit att det även åsyftades attackubåtar som kan bära kryssningsmissiler,¹⁰ dessa kryssningsmissiler kan ju som bekant även beväpnas med kärnvapen, vilket kan förklara det som förefaller blivit en ökning i rapporter, avseende ubåtar fr.o.m. 2012 utanför USA östkust. Då kryssningsrobotar kräver att den bärande plattformen är placerade närmre sitt målområde, då räckvidden är kortare, jmf. med de ballistiskt bärande ubåtarna.

Under 2013, förefaller det ej publicerats några artiklar om observationer av rysk ubåtsverksamhet i Atlanten. Därmed inte sagt att det skett någon aktivitet, för det har det bedömt genomförts.¹¹Således, förefaller den ryska ubåtsaktiviteten i dels Atlanten dels längs USA östkust påbörjats vid 2009, troligtvis kan några mindre företag genomförts innan det, men en mer kontinuerlig patrullering förefaller återupptagits vid det tillfället, för att fram till 2013 gradvis öka i omfattning.

Därefter inträffade konflikten i Ukraina, sett till den maritima verksamheten med ubåtar i Atlanten av den ryska norra marinen, så förefaller dess aktivitet även kraftigt ökat i samband med den konfliktens början, mellan 2013 och 2014 noterade den amerikanska marinen en 50% ökning i aktivitet.¹² I Juli 2015, fastställde även Rysslands President, Vladimir Putin, en ny rysk maritim doktrin, där Atlanten fått en ökad tyngdpunkt.¹³Därefter förefaller dels en ökad oro för vad den ryska ubåtsaktiviteten syftar till uppstått¹⁴ dels förefaller även den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten markant ökat under 2015,¹⁵troligtvis som en följd av dels den nya maritima doktrinen dels det än mer försämrade säkerhetsläget i Europa.

I sammanhanget bör belysas hur många ubåtar som bedöms operativa i dagsläget hos den ryska norra marinen. Office of Naval Intelligence (ONI),publicerade i december 2015 en öppen rapport avseende den ryska marinen. Enligt den har norra marinen, sju (7) stycken strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, 17 stycken reaktordrivna robot-/attackubåtar samt sex (6) stycken konventionella ubåtar.¹⁶Vi kommer återkomma till dessa siffror längre fram i inlägget.

Dock, torde vi kunna räkna bort de sju (7) strategiskt kärnvapenbärande robotubåtarna, då utnyttjandet av dessa har varit i Barents hav, Karahavet och Norra ishavet, sedan slutet av 1980-talet, då räckvidden gradvis ökade för de ballistiska robotarna.¹⁷Men även som en konsekvens av den anpassade amerikanska doktrinen att i ett tidigt skede av ett krig, sänka dessa ubåtar.¹⁸Varav Ryssland kom att utveckla det s.k. ”bastion” konceptet, som innebar att det Norska havet är ett fördröjningsområde för de ryska ubåtsjaktstyrkorna, därefter är Barents hav, Karahavet och Norra ishavet ett skyddsområde för dessa ubåtar. Detta koncept förefaller fortfarande vara det som är gällande för Ryssland.¹⁹Vilket stärker tesen att dessa ubåtar ej torde agera i Atlanten.

GIUK-gapet kom tidigt, under det kalla kriget, identifieras som ett strategiskt viktigt område för att dels kontrollera Sovjetiska flottrörelser dels nyttjas som en ”spärrlinje” för att i händelse av en konflikt förhindra att Sovjetiska flottstyrkor tog sig ut i Atlanten för att påverka sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa.²⁰ Dock så går historien kring GIUK-gapet tillbaka längre än så, det spelade även en viktig roll under andra världskriget, då tyska flottstyrkor, bl.a. slagskeppet Bismark och Prinz Eugen,²¹ utnyttjade det området för att genom Nordsjön ta sig ut i Atlanten via GIUK-gapet.

Bild 1. ”Nordkaps-gapet”.

Vad som kanske är mindre känt är det strategiskt viktiga ”Nordkaps-gapet” som kan ses som den första försvarslinjen NATO har/hade för att skydda sina sjöförbindelser i Atlanten. Uppgifter gör gällande, åtminstone under det kalla kriget, att del av det världsomspännande SOSUS systemet fanns/finns utlagt i havet mellan Nordkap och Björnön.²² Detta möjliggjorde till del uppföljning av Sovjetiska ubåtsrörelser i Barentshav, därtill så skall ytterligare system finnas/funnits utlagda vid Andöya och längs med kusten vid Finnmark.²³ Således var och är det s.k. ”Nordkaps-gapet” en, möjlig, första, detektions- och försvarslinje för sjöförbindelserna i Atlanten mellan Nordamerika och Europa.

Bild 2. ”GIUK-gapet”.

Den andra detektions- och försvarslinjen för sjöförbindelserna i Atlanten kom att bli det kända GIUK-gapet. Även i detta område, mellan Grönland – Island och Storbritannien, kom SOSUS systemet att placeras för att kunna följa bl.a. ubåtsrörelser.²⁴I sammanhanget kan det vara värt att nämna detektionsavståndet för SOSUS systemet, likt allt annat så varierar det m.h.t. olika faktorer, det generella detektionsavståndet förefaller varit mellan 500-700 km från punkten där systemet låg utlagt, man kunde därtill ge ett sökområde med en radie på ca 100 km, således förefaller man inte kunnat ge en exakt position.²⁵En viktig komponent i lokaliseringen av undervattensverksamheten i bl.a. Atlanten, som tillkom under 1980-talet, under det kalla kriget var SURTASS, fartyg som var utrustade med ett form av släpande hydrofonsystem för lokalisering av bl.a. ubåtar på långa avstånd.

I både det Norska havet och Atlanten agerade ubåtsjaktstyrkor understödda med ubåtsjaktflygplan, utifrån informationen som levererades av SOSUS systemet. I fredstid genomförde dessa styrkor kontinuerlig uppföljning av de Sovjetiska ubåtsrörelserma i Atlanten och Norska havet.²⁶ I händelse av en konflikt, skulle dessa styrkor säkerställa säkerheten för konvojerna mellan Nordamerika och Europa längs sjöförbindelserna i Atlanten. Således kan man se dessa ubåtsjaktstyrkor som den tredje försvarslinjen i Atlanten under det kalla kriget.

Så såg det ut under det kalla kriget, hur ser det då ut idag i GIUK-gapet? Under 2000-talet avvecklades en stor del av NATO flygburna ubåtsjaktförmågan, d.v.s. ett antal medlemsländer drog dels ned på förmågan dels avvecklade den. Därtill, förefaller, förmågan till ubåtsjakt kraftigt nedgått inom NATO under 2000-talet, som en följd av den ändrade inriktning, som innebär militär verksamhet riktad mot främst irreguljära motståndare både på den maritima arenan men även de övriga arenorna.²⁷Således förefaller NATO som organisation i dagsläget vara dåligt rustad för att genomföra ubåtsjakt.

Dock förefaller man ta situationen på allvar, då man dels återigen förefaller planera för att påbörja basering av ubåtsjaktflygplan på Island, vid Keflavik.²⁸ Dels förefaller Storbritannien återta sin flygburna ubåtsjaktförmåga då de kommer införskaffa P-8A Poseidon,²⁹ vilket kommer öka förmågan dels i Atlanten dels i Norska havet. En förmåga som Storbritannien tydligt uppvisat sig sakna, då man varit tvungen att begära ubåtsjaktflygplan från NATO länder, bl.a. Frankrike,³⁰då man misstänkt främmande undervattensverksamhet innanför sin territorialvattengräns, dock är återtagande några år bort.

I sammanhanget är det intressant att notera General Philip M. Breedlove, uttalande vid en senat utfrågning den 01MAR2016.³¹Där man kan tolka det som att dels har man svårigheter att följa den ryska undervattensverksamheten vid GIUK-gapet dels förefaller det vara en rätt omfattande verksamhet jämfört med tidigare nivåer. Således försöker man göra något åt situationen vid GIUK-gapet, men man ligger dels på efterhand dels förefaller man sakna resurserna i dagsläget för att kunna följa verksamheten.

Men på vilket sätt har allt detta bäring mot dels vår nutid dels Sverige? Inleder vi med vår nutid, så är det sedan tidigare känt vilka neddragningar som dels genomförts på förband³²dels förrådd³³ som funnits på den Europeiska kontinenten för att möjliggöra en relativt snabb styrketillväxt i händelse av antingen en konflikt eller ett spänt säkerhetspolitiskt läge. Dessa förmågor finns inte längre i någon större omfattning, varpå styrketillväxten måste ske främst genom luft- och sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa.

I sammanhanget är det intressant att titta på marinkårens depå i Norge, Trøndelag, som upprättades under 1980-talet för att möjliggöra en relativt snabb styrketillväxt i Norge i händelse av en konflikt, denna depå finns fortfarande kvar.³⁴Den amerikanska tankesmedjan RAND, publicerade 1989 en studie kring generell styrketillväxt till Norge inom ramen för NATO, vid en konflikt, studien fick namnet ”Don’t Rock the Boat”. Titeln anspelar på den s.k. ”Nordiska balansen” under det kalla kriget.35

I slutet av 1980-talet, när den aktuella studien genomfördes, beräknande man att det skulle krävas minst 8-12 dagar för att förflytta 4. Marinkårsbrigaden, som hade en av sina beredduppgifter i Norge, det skulle dock innebära dels lufttransport dels sjötransport.³⁶ Värt att notera, för att enbart förflytta den brigaden med flygplan, från Nordamerika till Norge, beräknande man att det skulle krävas mellan 250-350 flygplansrörelser för att brigaden skulle kunna flyttas till Norge, trots att huvuddelen av dess utrustning fanns, förhandslagrad i Norge.³⁷ Skulle brigaden förflyttas till Norge med hjälp av fartyg skulle förflyttningen ta mellan 24 till 26 dagar.³⁸

Enligt uppgift skall det, i dagsläget, ta upp till 1-2 månader innan allierade förstärkningar skulle nå Norge, varav en huvuddel skulle transporteras sjöledes. En förhandsstyrka bedömer man skulle kunna vara på plats inom 14 dygn i Norge, denna styrka är dock enbart till för att kunna förbereda mottagandet av de efterföljande förbanden, flyg- och sjöförband bedömer man dock kommer kunna vara snabbare på plats, för luftstridskrafterna bedömer man 2-4 dygn och sjöstridskrafterna 8-14 dygn, innan de kan vara i Norge.³⁹Värt att notera, i dagsläget räknar man med att lufttransporttiden för en (1) tung amerikans mekaniserad brigad, med samtlig utrustning och personal, är upptill tre (3) veckor i tid.⁴⁰

Med vilken tidsåtgång bedömde man det skulle ta för att förflytta förband, generellt sett, under det kalla kriget? Lufttransporttiden är bedömt fortsatt densamma, hastigheten på de större transportflygplanen har ej ökat markant och det är i stort sett desamma modellerna då som nu. Förflyttning med hjälp av konvojering över Atlanten förefaller tagit mellan två (2) till tre (3) veckor att genomföra,⁴¹ här har faktorer såsom i-/urlastning, tilltransport till ilastningshamnar, anpassning utifrån hotbilder o.dyl. tagits hänsyn till.

Inledningsvis jämförs transporttiderna, som det beräknades att styrkeförstärkningarna skall ta mellan, bedömt, Nordamerika och Norge, i dagsläget, så förefaller de i bästa fall vara i paritet med tiden för sjötransport som beräknades under det kalla kriget, i värsta fall dubbelt så lång tid. Troligtvis ligger sanning närmre dubbelt så lång tid, än i paritet med tiden som beräknades under det kalla kriget. Då under det kalla kriget, kontinuerligt genomförde övningar i sjötransporter mellan Nordamerika och Europa, främst med REFORGER, REturn of FORces to GERmany, den sista REFORGER övningen genomfördes 1993.⁴² Varpå förmågan i dagsläget till att genomföra liknande verksamhet får ses som låg.

Sammantaget, vad avser styrkeförstärkningar kommer troligtvis huvuddelen av dessa gå längs sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa, då det ej kommer finnas tillräckligt med lufttransportkapacitet. Därtill så är det dels ett numera oövat system att genomföra styrketillväxt i stor omfattning via sjöförbindelser dels är det ett stort frågetecken om det finns tillräckligt med tonnage upphandlat för att genomföra dessa transporter snabbt, således kommer en styrketillväxt med sjöförbindelserna som huvudtransportmedel, troligtvis, ta väldigt lång tid.

På vilket sätt har då detta bäring mot Sverige? Överbefälhavaren, General Micael Bydén, beskrev i en intervju, 13MAR2016, Sveriges nya militärstrategiska doktrin, där en av hörnstenarna är att Sverige tillsammans med andra länder skall kunna vinna över en angripare på svenskt territorium.⁴³ En hörnsten i att kunna strida tillsammans med andra stater, är först och främst kunna ta emot dess stöd. Inleder vi med de stater vi har i vårt närområde, Norge – Danmark – Finland – Polen – Tyskland samt de Baltiska staterna, så kommer troligtvis de agera för att omsätta redan uppgjorde planer för att dels skydda sitt eget territorium dels i fallet med de stater ingående i NATO förstärka sina allierade i närområdet kring konflikten.

Ett annat perspektiv är dels vår självpåtagna solidaritetsförklaring dels det eventuella värdlandsavtalet mellan Sverige och NATO. Inleder vi med solidaritetsförklaringen⁴⁴ så skulle det i praktiken kunna innebära att det stöd vi väljer att ge är att upplåta vårt territorium för transitering av NATO förband till, t.ex. de Baltiska staternas försvar, dock så blir det svårt att t.ex. föröva sådant stöd och upprätta planer för det, men ser vi till Sveriges historia så skulle vi även varit neutrala och alliansfria under det kalla kriget, något som ej visat sig stämma i efterhand,⁴⁵ då planer för bl.a. stöd upprättades gentemot NATO och USA. Sen innefattar själva solidaritetsförklaringen även att vi ser att vi får stöd i händelse av ett Sverige utsätts för kraftiga påfrestningar eller krig. Värdlandsavtalet bygger på att vi skall kunna få och kunna ge stöd i olika situationer samt underlätta övningsverksamhet o.dyl.⁴⁶

Med hänsyn till tidigare konstaterande i inlägget, får vi förutsätta antingen om det rör stöd till Sverige eller t.ex. de Baltiska staterna i händelse av en konflikt, kommer huvuddelen av dessa transporter anlända med fartyg. En annan faktor som blir mer eller mindre tvingande till detta är t.ex. bristen på tungtransportfordon, fordon samt trailer, i Europa, som exempel kan nämnas att under 2015, hade USA enbart 16 stycken sådana i Europa och Storbritannien hade 40 stycken,⁴⁷ därtill är de järnvägsvagnar som tidigare utnyttjades för tungtransporter av t.ex. stridsvagnar avvecklade, uppgifter från 2014, inom NATO länderna,.⁴⁸dock torde till del detta kunna avhjälpas med ordinarie flatbäddsvagnar.

Bild 3. Svenska Västkusten.

Vad avser stöd till dels Sverige dels de baltiska staterna i händelse av en konflikt i södra Östersjön mellan NATO och Ryssland, så torde en ytterst liten del gå i de södra delarna av Östersjön m.h.t. dels A2/AD förmågan Ryssland besitter dels dess sjö- och luftstridskrafter, vilket troligtvis skulle innebära ett ”gatlopp” för de transportfartyg som skall transportera förband och materiel.⁴⁹ Troligare blir i sådant fall intransport av stöd i de större svenska hamnarna längs västkusten, dels för stöd till svenska stridskrafter dels för de baltiska staterna, den s.k. ”Korridoren till Baltikum”, dock måste det finnas tillräckligt transporttonage gripbart i de norra delarna av Östersjön och Bottenhavet för att möjliggöra en sådant uttransport från den svenska östkusten till de baltiska staterna.

Således skall stöd till antingen Sverige eller NATO östra medlemsländer ges, kommer Nordsjön samt de större svenska hamnarna på Västkusten bli en avgörande skådeplats. En möjlig indikator på att Nordsjön fått ett större strategiskt värde, är att en av de största ubåtsjaktövningarna, Dynamic Mongoose, i NATO historia genomfördes under 2015 i Nordsjön.⁵⁰ Sveriges militära närvaro på Västkusten är som bekant minimal dels med marktrupp dels med sjöstridskrafter, vilket kan utgöra försvårande omständigheter då infrastruktur o.dyl. för att dels mottaga stöd dels distribuera, kommer vara sårbara för påverkan av t.ex. sabotageförband eller fjärrstridsmedel.

Vad innebär då all ovanstående information i praktiken? Inleder vi med den ökade ubåtsaktiviteten i Atlanten, så måste man väga in vad en ökning är i praktiken. I dagsläget förefaller Norra Marinen förfoga över 17 stycken reaktordrivna robot-/attackubåtar vilket får ses som de troligaste ubåtarna att agera där. De konventionella attackubåtarna har bedömt ej uppgifter i Atlanten, utan snarare inom det s.k. ”bastion området” som får ses som ett säkert område som lämpar sig bättre för konventionella attackubåtar då de frekvent bl.a. måste genomföra snorkling, något som kan avhjälpas med luftoberoende system dock förefaller Ryssland ej lyckats med denna konstruktionstyp än.

Att samtliga 17 reaktordrivna robot-/attackubåtar skulle vara ute samtidigt anser jag är osannolikt, då det i praktiken skulle försatt NATO samtliga mariner på krigsfot, därtill får man förutsätta att ubåtarna genomför kontinuerlig översyn o.dyl. Sen måste man se till systemuthållighet o.dyl. varpå en trolig siffra torde vara att maximalt en tredjedel av den totala flottan av reaktordrivna robot-/attackubåtar i den norra marinen är ute till sjöss. Således rör det sig troligtvis om att maximalt 5-6 ubåtar befinner sig över tiden i Atlanten. Varpå man troligtvis får se den s.k. ”dramatiska” ökningen främst vara en ”media groda”, en dramatisk ökning hade varit om 2/3 av beståndet varit ute samtidigt i Atlanten, men det hade samtidigt indikerat krigsfara, varpå problemet hade varit betydligt större.

Vad har då ubåtarna för uppgifter? Troligtvis är det tre (3) uppgifter. Den första (1) är att bedriva underrättelseinhämtning d.v.s. följa t.ex. Amerikanska strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar och inhämta andra underrättelser. Den andra (2) är bedömt att befinna sig i en sådan position att man kan skjuta kryssningsrobotar mot strategiska mål i Nordamerika i händelse av en konflikt. Den tredje (3) uppgiften är bedömt att kunna påverka sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa i händelse av en konflikt.

Att ubåtarna skall ha till uppgift att ”klippa” av dataledningar, som vissa uppgifter gjort gällande, mellan Nordamerika och Europa ser jag som mindre troligt, då det är betydligt enklare att slå ut de punkter där ledningarna ansluter på fastlandet, därtill skulle det innebära att varje ubåt skall medföra utrustning för det, vilket faller på sin egen orimlighet då sådan utrustning torde vara högst specialiserad och det torde ej genomföras tillverkning i någon större mängd av den. Däremot är det fullt möjligt att avlyssning kan genomföras likt det USA genomförde mot Sovjetunionen under det kalla kriget.

Som många andra, torde även Ryssland identifierat att förmågan att förstärka Europa i händelse av ett spänt säkerhetspolitiskt läge eller vid en konflikt mellan NATO och Ryssland är direkt avhängt sjöförbindelserna. Vilket gör att kontinuerlig patrullering med ubåtar i Atlanten blir nödvändig, då en konflikt som bekant kan uppstå relativt snabbt, detta är troligtvis även en förklaring till en ökad tyngdpunkt på Atlanten i den nya ryska marina doktrinen. Det skulle även kunna förklara till del varför man ökat mängden med forskningsfartyg utanför USA östkust, då det till del kan innebära att man försöker finna lämpliga och skydda bottenplatser där ubåtar kan ligga och vänta för att sedan börja förfölja t.ex. konvojer, men även kunna nyttja som utskjutningsplatser för kryssningsrobotar och därefter söka en ny skyddad plats och vänta på konvojer.

NATO som allians förefaller här hamnat i en efterhandssituation och mer eller mindre befinner sig i samma prekära läge som de allierade gjorde under andra världskriget, då det kom till att kunna genomföra effektiv konvojering över Atlanten. Man förefaller ha stora svårigheter att dels kunna följa de ryska ubåtarnas rörelse i Atlanten redan i fredstid dels förefaller man sakna effektiva medel, något man hade under det kalla kriget, för att genomföra ubåtsjaktoperationer i Atlanten.

Därtill är troligtvis förmågan att genomföra effektiv konvojering i händelse av en snabb händelseutveckling eftersatt, något som de norska uppgifterna om tidsåtgången innan förstärkningar kan tänkas vara på plats indikerar. Därtill är det sedan 1993 ett, i stort sett, oövat system, att förflytta förband mer eller mindre fredsmässigt såsom vid operationerna i Irak och Afghanistan, är något helt annat än vad det skulle innebära att förflytta stora mängder förband under en hotbild mellan Nordamerika och Europa.

Således innebär det att det troligtvis skulle ta en (1) till två (2) månader innan substantiella förstärkningar når Europa från Nordamerika i händelse av ett spänt säkerhetspolitiskt läge eller konflikt. Därtill blir det även en fråga om hur mycket som i praktiken kommer fram t.ex. om det är under en konflikt, då konvojerna kommer påverkas mest troligt. Det innebär även att Europa har det de har i händelse av en konflikt. Det innebär även att det mest troligt skulle innebära att det tar en (1) till två (2) månader innan Sverige skulle kunna få något stöd i händelse av en konflikt.

Slutsatser

Nedan följer tre (3) generella slutsatser av ovanstående resonemang:

De mediala uppgifterna om att det skall ha skett en ”dramatisk” ökning av rysk undervattensverksamhet i Atlanten, innebär troligtvis 5-6 ubåtar som kontinuerligt genomför patrullering i Atlanten. Således rör det sig ej om någon stor mängd ubåtar som befinner sig i Atlanten. Troligtvis utnyttjas del av dessa ubåtar som en del av den ryska andraslagsförmågan, huvuddelen av denna befinner sig dock inom det s.k. ”bastion området”.
NATO som organisation befinner sig bedömt i en prekär situation i händelse av en konflikt, då dess nuvarande förbandsmassa ej motsvarar den mängd som kan tänkas behövas vid en konventionell konflikt mellan NATO och Ryssland. Därtill tar det bedömt en (1) till två (2) månader innan substantiella förstärkningar kan nå Europa, då sjöförbindelserna kommer vara den huvudsakliga vägen som kan utnyttjas för att få fram dessa substantiella förstärkningar.
Ur svenska förhållanden innebär det att dels tar det minst en (1) till två (2) månader innan förstärkningar kan tänkas nå Sverige i händelse av en konflikt. Därtill blir den svenska västkusten, samt Nordsjön, ur både ett NATO perspektiv men även ur Rysslands perspektiv väldigt aktuell, då det i praktiken är det enda sättet att få in förstärkningar dels till Sverige dels till Baltikum.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aldrimer 1(Norska)

Associated Press 1(Engelska)

Cable News Network 1(Engelska)

Center for Strategic and International Studies 1(Engelska)

Chatham House 1(Engelska)

Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)

Defense One 1(Engelska)

Defense News 1, 2(Engelska)

Foreign Policy 1(Engelska)

IHS Jane’s 360 1(Engelska)

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

Naval Historical Foundation 1(Engelska)

Office of Naval Intelligence 1(Engelska)

RAND 1(Engelska)

Reuters 1, 2(Engelska)

Sputnik 1, 2(Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

The Telegraph 1, 2(Engelska)

The Washington Free Beacon 1, 2, 3(Engelska)

The Washington Post 1, 2(Engelska)

The Wall Street Journal 1, 2 (Engelska)

United States Senate 1(Engelska)

U.S. Navy 1(Engelska)

Utrikesdepartementet 1(Svenska)

Vice News 1(Engelska)

Duke, Simon. United States Military Forces and Installations in Europe. Oxford: Oxford University Press, 1989.

Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015.

Giles, Keir. Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power. London: Chatham House, 2016, E-bok.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009.

Olav, Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok.

Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok.

Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok.

The International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. Routledge: Oxford, 2016.

Slutnoter

¹The New York Times. Mazzetti, Mark. Shanker, Thom. Russian Subs Patrolling Off East Coast of U.S. 2009. http://www.nytimes.com/2009/08/05/world/05patrol.html?_r=0Hämtad 2016-04-16

²Ibid.

The Washington Post. Pan, Philip P. Russian General Calls Submarine Patrols off U.S. East Coast Routine. 2009. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/08/04/AR2009080402863.htmlHämtad 2016-04-16

³The Telegraph. Harding, Thomas. Russian subs stalk Trident in echo of Cold War. 2010. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/7969017/Russian-subs-stalk-Trident-in-echo-of-Cold-War.htmlHämtad 2016-04-16

⁴Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009, 186.

⁵Cable News Network. Mount, Mike. Navy detects Russian sub off U.S. East Coast. 2012. http://security.blogs.cnn.com/2012/11/06/navy-detects-russian-sub-off-u-s-east-coast/Hämtad 2016-04-16

⁶The Washington Free Beacon. Gertz, Bill. Gulf War. 2012. http://freebeacon.com/national-security/gulf-war/Hämtad 2016-04-16

⁷The Washington Free Beacon. Gertz, Bill. Silent Running. 2012. http://freebeacon.com/national-security/silent-running/Hämtad 2016-04-16

⁸The Washington Free Beacon. Gertz, Bill. Russian Sub Skirts Coast. 2012. http://freebeacon.com/national-security/russian-subs-skirt-coast/Hämtad 2016-04-16

⁹Sputnik. Russian Strategic Subs to Resume Routine World Patrols. 2012. http://sputniknews.com/military/20120204/171127327.htmlHämtad 2016-04-36

¹⁰Foreign Policy. Lewis, Jeffrey. Led Zeppelin Comes to Washington. 2015. http://foreignpolicy.com/2015/01/05/led-zeppelin-comes-to-washington-russia-nukes-putin-arms-control/Hämtad 2016-04-16

¹¹Sputnik. Russian Nuclear Submarines Step Up Patrols Over Past Year – Navy Commander. 2015. http://sputniknews.com/russia/20150319/1019714161.htmlHämtad 2016-04-16

¹²The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. Top U.S. Admiral Says NATO Should Rework Maritime Strategy. 2015. http://blogs.wsj.com/brussels/2015/10/22/top-u-s-admiral-says-nato-should-rework-maritime-strategy/Hämtad 2016-04-16

¹³Associated Press. Putin OKs maritime code calling for strong Atlantic presence. 2015. http://bigstory.ap.org/article/ec132d04ae0942e299bf06935c6aad09/putin-oks-maritime-code-calling-strong-atlantic-presenceHämtad 2016-04-16

¹⁴The New York Times. Sanger, David E. Schmitt, Eric. Russian Ships Near Data Cables Are Too Close for U.S. Comfort. 2015. http://www.nytimes.com/2015/10/26/world/europe/russian-presence-near-undersea-cables-concerns-us.htmlHämtad 2016-04-16

¹⁵IHS Jane’s Defence Weekly. de Larrinaga, Nicholas. Russian submarine activity topping Cold War levels. 2016. http://www.janes.com/article/57650/russian-submarine-activity-topping-cold-war-levels Hämtad 2016-04-16

¹⁶Office of Naval Intelligence. The Russian Navy – A Historic Transition. Washington, DC: U.S. Department of Defense, 2015, 16.

¹⁷Naval Historical Foundation. Soviet Patrol Area Charts. 2013. http://usnavymuseum.org/Ex2_SovietThreat.aspHämtad 2016-04-16

¹⁸Posen, Barry R. U.S. martitime strategy: a dangerous game. Bulletin of the Atomic Scientists. 43 no. 7 (1987): 24.

¹⁹Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015, 20-21.

²⁰Duke, Simon. United States Military Forces and Installations in Europe. Oxford: Oxford University Press, 1989, 181.

²¹Nationalencyklopedin. Bismarck. 2016. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/bismarckHämtad 2016-04-16

²²Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3141.

²³Olav Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok, 181.

²⁴Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok, 21-22, 172.

Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3111.

²⁵Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok, 22.

²⁶Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3111-3131.

²⁷Defense One. Nordenman, Magnus. Russian Subs Are Reheating a Cold War Chokepoint. 2016. http://www.defenseone.com/ideas/2016/03/russian-subs-are-reheating-cold-war-chokepoint/126428/Hämtad 2016-04-16

²⁸Vice News. Faith, Ryan. Russian Resurgence Brings Back Another Cold War Icon: the US Navy in Iceland. 2016. https://news.vice.com/article/russian-resurgence-brings-back-another-cold-war-icon-the-us-navy-in-icelandHämtad 2016-04-16

IHS Jane’s 360. Jennings, Gareth. NATO looks to Poseidon to plug GIUK gap against Russian submarines. 2016. http://www.janes.com/article/57898/nato-looks-to-poseidon-to-plug-giuk-gap-against-russian-submarinesHämtad 2016-04-16

²⁹Reuters. Shalal, Andrea. U.S. approves $3.2 billion sale of Boeing P-8A patrol planes to UK. 2016. http://www.reuters.com/article/us-boeing-uk-idUSKCN0WR1IRHämtad 2016-04-16

³⁰The Telegraph. Farmer, Ben. Britain forced to ask Nato to track ’Russian submarine’ in Scottish waters. 2014. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/11283926/Britain-forced-to-ask-Nato-to-track-Russian-submarine-in-Scottish-waters.htmlHämtad 2016-04-16

³¹United States Senate. Hearing to Receive Testimony On United States European Command. Washington, D.C. : Committee On Armed Services, 2016, 23.

³²The International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. Routledge: Oxford, 2016, 24.

³³Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe. Center for Strategic and International Studies: Washington, 2016, 7.

³⁴Defense News. Cavas, Christopher P. Cave-Dwellers: Inside the US Marine Corps Prepositioning Program-Norway. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/show-daily/modern-day-marine/2015/09/20/inside-us-marine-corps-prepositioning-program-norway/32511065/Hämtad 2016-04-16

³⁵Statens offentliga utredningar. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, 2002, 399-407.

³⁶Lund, John. Don’t Rock the Boat Reinforcing Norway in Crisis and War. Santa Monica: The RAND Corporation, 1989, 66.

³⁷Ibid, 80.

³⁸Ibid, 66.

³⁹Aldrimer. Stormark, Kjetil. Tar 1-2 måneder før NATO kan hjelpe. 2016. https://www.aldrimer.no/1-2-maneder-for-natos-hovedstyrke-kommer/Hämtad 2016-04-16

⁴⁰Defense News. Gould, Joe. US Army To Expand Prepositioned Stocks. 2015. http://www.defensenews.com/story/defense/land/army/2015/06/03/us-army-aims-to-expand-prepositioned-stocks-africa-asia-pacific-latin-america/28423437/Hämtad 2016-04-16

⁴¹Central Intelligence Agency. Soviet Conventional Forces and the Military Balance in Europe. Central Intelligence Agency: Washington, 1976, 17.

Rabben, Kenneth J. It Takes Sealift to Support Troops. All Hands Magazine of the U.S. NAVY no. 793 (1983): 18-25.

⁴²The Washington Post. Applebaum, Anne. NATO’s next mission. 2010. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/11/22/AR2010112206403.htmlHämtad 2016-04-16

⁴³Dagens Nyheter. ÖB lovar försvar till sista soldat. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-lovar-forsvar-till-sista-soldat/Hämtad 2016-04-16

⁴⁴Svenska Dagbladet. Sverige har valt sida. Holmström, Mikael. 2009. http://www.svd.se/sverige-har-valt-sidaHämtad 2016-04-16

⁴⁵Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 27-36.

⁴⁶Dagens Nyheter. Wallström, Margot. Hultqvist, Peter. Stålhammar, Pernilla. Dalunde, Jakop. Värdlandsavtalet rubbar inte principen om militär alliansfrihet. 2016. http://www.dn.se/debatt/vardlandsavtalet-rubbar-inte-principen-om-militar-alliansfrihet/Hämtad 2016-04-16

⁴⁷Giles, Keir. Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power. London: Chatham House, 2016, E-bok, 57.

⁴⁸The Wall Street Journal. Fidler, Stephen. NATO Struggles to Muster ‘Spearhead Force’ to Counter Russia. 2014. http://www.wsj.com/articles/nato-struggles-to-muster-spearhead-force-to-counter-russia-1417459067Hämtad 2016-04-16

⁴⁹Giles, Keir. Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power. London: Chatham House, 2016, E-bok, 55-56.

⁵⁰Reuters. Koranyi, Balazs. NATO starts anti submarine exercise in North Sea as tension with Russia rise. 2015. http://www.reuters.com/article/us-nato-submarine-idUSKBN0NP12820150504Hämtad 2016-04-16

Jan Thörnqvist ny insatschef i Försvarsmakten

I enlighet med tidigare bedömningar blev det mycket riktigt marinchefen, konteramiral Jan Thörnqvist som av regeringen idag utsågs till ny insatschef i Försvarsmakten. Ett bra och klokt val!

Beslutet innebär även att Thörnqvist utnämns till viceamiral. En grad som ingen i Försvarsmakten har haft sedan 2001 då Frank Rosenius avgick som vice ÖB. Den sista marinchefen med viceamirals grad var Peter Nordbeck, han lämnade posten 1998. Någon fyrstjärnig amiral har Sverige inte haft i aktiv militär tjänst under varken 1900- eller 2000-talet.

Beslutet innebär även att den militära balansen i FML (försvarsmaktsledningen) blir säkerställd med två general/amiralspersoner vardera från Armén, Flygvapnet och Marinen, något som kan vara nog så viktigt.

När Micael Bydén tillträdde som ÖB var det många som gjorde bedömningen att en av hans första åtgärder skulle vara att lyfta in Arméchef, Flygvapenchef och Marinchef i FML, en åtgärd som borde ligga i tiden då det är dessa tre som har örat mot rälsen och står de militära förbanden och förbandscheferna närmast. Ett sådant beslut har tyvärr uteblivit. Att ”försvarsgrenscheferna” inte sitter i FML, men att fyra civila direktörer utöver GD (personaldirektör, chefsjurist, ekonomidirektör och kommunikationsdirektör) gör det, tyder på ett annat fokus.

Ett annat bra beslut är att generalmajor Bernt Grundevik blir stf C INS.

Frågorna som återstår är var tjänsteförrättande C INS, konteramiral Anders Grenstad placeras? Han har tre år kvar till sin pension. Den andra frågan är vem som efterträder Jan Thörnqvist som marinchef? Det är minst sagt ”Silly Season” i Försvarsmakten just nu.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort GRATTIS till Jan Thörnqvist. Han är inte bara en bra chef och en tydlig ledare, utan är även en av få aktiva amiraler/generaler som officiellt uttryckt sig positivt till en öppen och levande försvarsdebatt. Något som hedrar honom särskilt.

GMY samt FF LK (samt FF LO om andan faller på.)

Förändrad organisation för militärstrategisk analys och planering?

av Helge Löfstedt I boken ”Kan Sverige försvaras och mot vad?” ger ledande företrädare för politik, akademi och näringsliv sin syn på vad som krävs för de utmaningar det svenska försvaret står inför. Ett inlägg i denna bok är författat av Stefan Ring, generalsekreteraren i Allmänna Försvarsföreningen. Han skriver under rubriken: ”Det är på hemmaplan […]

Morgonrodnad i väster

Reflektion

Rysslands Försvarsminister, Sergej Shoigu, berörde, den 25MAR2016, den kommande övningsverksamheten inom det västra militärdistriktet (MD V) för 2016. Enligt honom kommer över300 beredskapskontroller genomföras inom MD V under 2016. Därtill kommer över 800 större övningar genomföras inom MD V. Detta är dock något som nuvarande chefen för MD V, Andrei Kartapolov, redan i början av 2016 delgavsom en inriktning under sin årsredovisning för 2015, något som fortfarande förefaller vara gällande då det första kvartalet av 2016 snart är avklarat.

Inleder vi med mängden beredskapskontroller så förefaller man aktivt arbeta på att höja stridsvärdetinom MD V, utifrån den mängd beredskapskontroller som är anbefallda, då det förefaller vara den metodman valtför att få förbandscheferna att aktivt jobba mot ställda målsättningar, då beredskapskontrollerna, de facto, mäter hur dugligt förbandet är på att lösa olika uppgifter. Hur många beredskapskontroller som genomförts inom MD V under 2015, har ej i skrivande stund gått att finna, dock som jämförelse kan man utnyttja antalet som genomförts vid det södra militärdistriktet (MD S) under 2015, som var cirka 200 stycken, härvid blir cirka 300 beredskapskontroller en relativt rimlig mängd i förhållande till den större andelen förband som finns inom MD V kontra MD S.

Siffran 800 större övningar torde vara bataljonsövningar, inom markstridskrafterna, och högre förband samt på motsvarande nivå och högre inom luft- och marinstridskrafterna. Sätter man det i perspektivet hur många större övningar man totalt aviseratunder 2016 för de ryska väpnande styrkorna, vilket är över 4000, så är det nästan 1/4 av övningarna som är fördelad till MD V. Varpå siffran i sig ej blir anmärkningsvärd, dock är det fortfarande omfattande övningsverksamhet. Värt att notera är att det ej förefaller ske någon kraftsamling av den totala övningsverksamheten till MD V, i förhållande till de övriga militärdistrikten.

Det intressanta med Shoigu’s uttalande var dock att övningsverksamheten inom MD V redan nu ärinriktad mot nästa års strategiska övning för de väpnade styrkorna, vilket är Zapad-2017, som genomförs inom MD V. Att övningsverksamheten redan nu är inriktad mot Zapad-2017, är heller inte anmärkningsvärt m.h.t. den ökade mängden av förband inom MD V. Som exempel under 2015 skapades 1. Pansararmén, och fortsatt nu under 2016 upprättades ytterligare två divisioner. Detta gör att Zapad-2017 blir en viktig hållpunkt, något som tidigare påtalats, för att kunna mäta om avsedd operativ effekt hos MD V uppnåtts med förbandsökningarna. Troligtvis är det även i samband med Zapad-2017, de nyupprättade, förbanden har uppnått en sådan grad av samövning så att de kan prövas fullt ut.

Historiskt har den ryska generalstabens strategiska övningar under de senaste årengenomförts i September månad. Varvid sannolikheten får ses som relativ hög att Zapad-2017 kommer genomföras i september månad 2017, likt Zapad-2013. När i september månad är dock något som får ses som oklart, då man under de senaste åren förefaller starta de strategiska övningarna med en beredskapskontroll, som varierat i längd, för att därefter påbörja den egentliga övningen.

Troligtvis kommer Zapad-2017, likt Zapad-2009/2013, omfatta väpnad strid mot en högteknologisk motståndare, därmed inte sagt att man kommer medge det, men övningsmönstret kommer troligtvis peka på det, likt de tidigare övningarna. Därtill kommer troligtvis själva Zapad övning likt de två tidigare bestå av ett flertalet parallellt pågående övningar inom MD V. Där den uttalade Zapad övningen enbart är en mindre del, men helheten med alla parallellt pågående övningar utgör själva Zapad övningen för den ryska generalstaben.

Den totala storleken på Zapad-2017 kommer bedömt vara större än 2009 och 2013, då mängden förband ökat inom MD V, därtill får man se det som troligt att de två (2) nya divisionerna samt 1. Pansararmén kommer prövas, varvid det kommer vara en ansenlig mängd mekaniserade förband som övas och prövas. Fyra till fem månader innan d.v.s. i April-Maj månad 2017, kommer bedömt övningsverksamheten inom MD V, likt tidigare Zapad övningar, markant öka, då man påbörjar förövningsserie inför Zapad övningen. Bedömt kommer stora delar MD V geografiska område samt Belarus utnyttjas likt tidigare övningar.

Det vetgirige har säkert redan noterat att Försvarsmaktsövning2017, FMÖ’17, mer känd som övning Aurora, även kommer genomföras under september månad 2017. Sannolikheten får ses som hög att de båda övningarna, Zapad och Aurora, kommer genomföras samtidigt i tid. Därtill får nog sannolikheten ses som hög att de båda övade parterna kommer möta varandra ffa. över och på södra Östersjön. Då bl.a. Gotland förefaller vara en av de geografiska platserna den svenska övningen kommer ske vid och troligtvis kommer Zapad-2017 beröra Kaliningrad Oblast. Utöver det kan man förutsätta att ytterligare nationer i Östersjöregionen kommer genomföra övningar inom samma tidsperiod.

Som flertalet säkert även noterat så har förberedelser för övningarna redan påbörjats, andra nationer har säkerligen även påbörjat förberedelser för motsvarande övningar i samma tidsperiod, vilket är en del i bedömandetför 2016, som menar på att övningsverksamheten under 2016 kommer öka, samt därtill öka än mer under 2017. Tidigare kunde man notera ett liknande crescendo i samband med övningen BALTOPS’14, ett motsvarande kan troligtvis uppstå under september månad 2017, vilket troligtvis kommer bli en mycket hektisk period för samtliga Östersjöstater.

Have a good one! // Jägarchefen

Nytt läge – Del 2 "Korridoren till Baltikum"

Sammanfattning

Rysk A2/AD, Anti-Access/Area Denial, förmåga i södra Östersjön, omintetgör NATO förstärkningar till de baltiska staterna dels via sjötransporter dels via lufttransporter, via södra Östersjön, i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO. A2/AD förmågan skapar i dagsläget en korridor till Baltikum, norr om Gotland, denna korridor utgör i dagsläget livlinan till de baltiska staterna i händelse av en konflikt. Denna korridor förutsätter att man dels kan utnyttja det svenska fastlandet dels att Gotland ej ockuperas.

Analys

I det förgåendeinlägget, identifierades att dels mellersta och norra delen av Östersjön blivit mer strategiskt viktigt, dels Svenskt territorium i form av det svenska fastlandet blivit mer strategiskt viktigt, men vad innebär det i praktiken, det är vad detta inlägg skall försöka beröra. Detta inlägg kommer således bli ett mer hypotetiskt inlägg då vi försöker se in i framtiden.

Bild 1. Nuvarande och kommande A2/AD förmåga i Kaliningrad Oblast.

Då södra Östersjön i praktiken redan i fred behärskas av Ryssland m.h.t. dess A2/AD förmåga,¹ ger det i hand, att NATO samt Ryssland måste skapa nya planer för hur en möjlig konflikt, mellan de i dagsläget både antagonisterna,² kan utvecklas. Den svenska debatten har ofta cirkulerat kring Gotland och dess strategiska placering, Gotlands strategiska placering kan ej förnekas, men ur ett A2/AD perspektiv är Gotland redan överspelat, då man redan nu indirekt kan påverka den platsen.

Bild 2. ”Tomrum” norr Gotland.

Ur ett Ryskt perspektiv handlar således Gotland om att kunna täcka det tomrum som uppstår norr om dess placering, utifrån nuvarande och kommande fjärrbekämpningsförmåga.³ Ur ett NATO perspektiv handlar det om att förneka Ryssland förmågan att täcka detta tomrum, som de facto i dagsläget utgör livlinan till Baltikum i händelse av en konflikt mellan de båda antagonisterna. Vad avser Gotlands strategiska värde, har det berörts tidigare på denna blogg och andra bloggar, men vad som föga berörts är det tomrum som finns norr om dess geografiska placering.

Detta tomrum, norr Gotland, möjliggör för NATO stridskrafter att tillföra resurser till de baltiska staterna dels via luften dels via havet. Under förutsättningen att svenskt territorium kan utnyttjas som ett transitområde. Således den som äger Gotland kan antingen förneka eller möjliggöra förstärkningar till de Baltiska staterna, vilket är den egentliga strategiska frågan, därav blir mellersta och norra Östersjön ett mycket strategiskt område, då södra Östersjön redan i fred är ”förnekat” NATO.

Inleder vi med sjötransporter för NATO så kommer, mest troligt, intransportpunkten vara Göteborgshamn, och uttransport området kommer vara från Norrköpingsområdet och norrut m.h.t. räckvidder på rysk fjärrbekämpningsförmåga, inom ramen för dess A2/AD-förmåga i Östersjöregionen. Transporterna mellan väst- och östkusten kommer troligtvis i huvudsak ske på järnväg då det är det snabbaste sättet att transportera en stor mängd, tung materiel, mellan två platser. Sårbarheten i det svenska järnvägsförbindelserna exemplifieras bra av den brand som uppstod i Göteborg, 13FEB2016, som kraftigt minskat effekten hos järnvägstransporterna.4

Vad avser lufttransporter så kommer de bedömt passera in över Sverige vid Göteborgsområdet, eller norr om, därefter ut vid Stockholms området, för att därefter fortsätta vidare in mot Estland, sett till, teoretisk, räckvidd på SA-21 systemen som finns i Kaliningrad Oblast. Dock uppstår problemet för NATO luftstridskrafter när de närmar sig Estland eller någon av de övriga baltiska staterna, då ryskt luftvärn från ryskt territorium kan påverka de baltiska staternas luftrum. Givetvis kan man tillämpa låghöjdsflygning för att t.ex. undgå luftvärnssystem, dock krävs mer bränsle samt sannolikheten finns fortfarande att man kan bli påverkad.

Ovanstående resonemang kring NATO styrketillförsel bygger på att antingen NATO har en förvarning kring en möjlig konflikt. Varpå man ej vill ta risken att transportera förband och materiel inom ett område som kan påverkas, varpå Sverige blir det naturliga alternativet. Eller en konflikt har påbörjas och NATO förband lyckas fördröja en rysk framträning så länge, att förband kan transporteras över Östersjön till de baltiska staterna. Därutöver bygger det på att Gotland ej besätts av Ryssland.

Bild 3. ”Korridoren till Baltikum”.

Således, på det svenska fastlandet blir Göteborgshamn, järnvägsförbindelserna mellan öst- och västkusten, mest troligt västra stambanan, samt utskeppningshamnarna från Norrköping och norrut till Stockholm, strategiskt viktiga i händelse av en konflikt, mellan NATO och Ryssland. Varpå man kan säga att det svenska fastlandet utgör en korridor till Baltikum. Denna korridor till Baltikum kan påverkas på två (2) sätt, antingen besätts Gotland av ryska stridskrafter eller så utnyttjas ryska sjöstridskrafter norr Gotland för att påverka dels fartygstransporter dels lufttransporter.

Det kommer således bli en kapplöpning om dels Gotland dels ”korridoren till Baltikum” av både NATO och Ryssland, i händelse av en konflikt mellan de två antagonisterna. Denna kapplöpning pågår redan nu i fred, i form av diverse olika utspel och förslag. Hur det kan te sig vid ett än mer försämrat säkerhetspolitiskt läge är oklart, dock vet båda parter Sveriges historia att vi vid olika tillfällen vikit ned oss för krav, när det varit konflikter i vårt närområde, vilket gör att påtryckningar mot Sverige med militära maktmedel i bakgrunden får ses som troliga, i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöregionen.

Därav blir det s.k. värdlandsavtalet ur NATO perspektiv mycket viktigt att få till, ur det ryska perspektivet så underlättar det markant om värdlandsavtalet ej röstas igenom. För ser man ur NATO perspektivet kommer det krävas omfattande förberedelser för att kunna få till en korridor till Baltikum, för att undvika den ryska A2/AD förmågan i södra Östersjön. Ur det ryska perspektivet krävs det dock ej så omfattande åtgärder för att i händelse av en konflikt kunna påverka denna korridor till Baltikum, även om värdlandsavtalet med NATO röstas igenom i Sveriges riksdag.

Ur Rysslands perspektiv när det kommer till det svenska fastlandet, innebär det att man bl.a. måste:

Kunna påverka Sverige så att transporter av NATO stridskrafter ej tillåts i händelse av ett försämrat säkerhetspolitisk läge. Detta kan göras på ett flertal olika sätt, den gemensamma nämnaren är bedömt att militära maktmedel kommer finnas i bakgrunden, för att få svenska beslutsfattare att säga nej till en möjlig NATO förfrågan kring utnyttjande av svenskt territorium.
Säkerställa redan i fred, dels att man har så pass goda underrättelsenätverk, så man kan få underrättelser rörande vilka fartyg samt vad som transporteras in i Göteborgshamn i händelse av en konflikt. Dels krävs det att man kan följa transporternas rörelser längs det svenska järnvägsnätet till utskeppningshamnar på östtkusten. Avslutningsvis kunna avgöra när och var ilastning samt utskeppning från östkusten kommer ske.
Med aktiva metoder, kunna påverka in- och utskeppningshamnar, bedömt med olika former av fjärrstridsmedel. Därtill kunna påverka järnvägsförbindelserna mellan in- och utskeppningshamnarna, bedömt med specialförband och/eller illegala underrättelsenätverk, eller offensiv cyberkrigföring.

Ur NATO perspektiv när det kommer till det svenska fastlandet, innebär det att man bl.a. måste:

Kunna säkerställa inskeppning till Göteborgshamn, d.v.s. att förflyttningen ej, på något sätt, hindras. Därefter måste urlastning kunna ske utan hinder i hamnen. Då den svenska marina förmågan på västkusten i princip är obefintlig kommer det åligga NATO enskilt att säkerställa den förflyttningen. Därtill med en nästan obefintlig svensk luftvärnsförmåga, så måste luftvärn tillföras Göteborgsområdet av NATO länderna för att kunna skydda Göteborgshamn mot fjärrbekämpning.
Säkerställa på liknade sätt skyddet av utskeppningshamnarna på östkusten med luftvärnsförmåga, för att kunna skydda dessa mot fjärrbekämpning. Därutöver måste bedömt en stor del av NATO marina kapacitet i Östersjön avdelas för att skydda transporterna mellan den svenska östkusten och den baltiska kusten. Denna typ av transport kommer bedömt bli ett prioriterat mål, att bekämpa, för de ryska luft- och sjöstridskrafterna i Östersjön.
Säkerställa baseringsmöjlighet av NATO luftstridskrafter på svenskt territorium, för att kunna skydda transporter över Östersjön. Därutöver även kunna utnyttja luftstridskrafterna för att kunna skydda de baltiska staterna. Då de kommer vara ytterst sårbara mot bekämpning om de är baserade i antingen Baltikum eller i de östra delarna av Polen.
Antingen med svenska förband eller NATO förband kunna skydda järnvägstransporter från väst- till östkusten. Samt skydda i- och urlastningsplatser för järnvägstransporterna gentemot fjärrbekämpning, vilket troligtvis enskilt blir ett NATO problem, då återigen den svenska luftvärnsförmågan i princip är obefintlig.

Slutsatser

Tre generella slutsatser blir:

För att kunna undgå rysk A2/AD förmåga blir det svenska fastlandet avgörande för NATO om de skall kunna tillföra förband till de baltiska staterna. För att kunna genomföra luft- samt sjötransporter genom ”korridoren till Baltikum” kommer det krävas, av NATO, omfattande förberedelser i Sverige, därtill måste förband redan i fredstid ur NATO stridskrafter predestineras, i dess planering, mot en sådan uppgift för att kunna möjliggöra den.
För att NATO skall kunna lyckas med detta får det nog ses som en grundförutsättning att värdlandsavtalet röstas igenom i riksdagen. Ur ett ryskt perspektiv underlättas situationen givetvis om det ej röstas igenom. Dock så får man bedöma att Ryssland med ytterst små medel, då främst asymmetriska sådana, kan påverka ”korridoren till Baltikum”, så att det som minst uppstår förseningar i transporterna, i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO.
”Korridoren till Baltikum” i mellersta och norra Östersjön, som uppstår genom den Ryska A2/AD förmågan i södra Östersjön, kan bedömt som helhet omintetgöras i händelse av en ockupation av Gotland. Till del kan korridoren påverkas genom en frambasering av ryska sjöstridskrafter i mellersta och norra Östersjön i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO, om man ej ockuperar Gotland.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Army Recognition 1, 2(Engelska)

Defense News 1(Engelska)

Navy Recognition 1(Engelska)

Reuters 1(Engelska)

Sveriges Television 1, 2(Svenska)

TASS 1(Engelska)

Slutnoter

¹Sveriges Television. Olsson, Jonas. Amerikansk toppgeneral varnar: Ryssland kan blockera Östersjön. 2015. http://www.svt.se/articles/amerikansk-toppgeneral-varnar-ryssland-kan-blockera-ostersjon/Hämtad 2016-02-14

Defense News. Bodner, Matthew. NATO Deputy SecGen: Russia’s Anti-Access/Area-Denial Build-Up Is Biggest Worry. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/policy-budget/leaders/interviews/2016/02/13/nato-deputy-secgen-russias-anti-accessarea-denial-build-up-biggest-worry/80343130/Hämtad 2016-02-14

²Reuters. Emmott, Robin. Nasralla, Shadia. Russia warns of new Cold War as east Ukraine violence surges. 2016. http://www.reuters.com/article/us-ukraine-crisis-minsk-idUSKCN0VM0L6 Hämtad 2016-01-14

³Navy Recognition. Russia To Deploy K-300P Bastion Mobile Batteries With Yakhont Antiship Missiles in Arctic in 2015. 2015. http://www.navyrecognition.com/index.php?option=com_content&task=view&id=2776Hämtad 2016-02-14

Warfare.be. SS-C-1B REDUT/SS-C-* RANZHIR COASTAL DEFENSE. 2015. http://warfare.be/db/linkid/2487/catid/312/Hämtad 2016-02-14

Army Recognition. S-400 Triumf 5P85TE2 SA-21 Growler Surface-to-Air defense missile. 2016. http://www.armyrecognition.com/russia_russian_missile_system_vehicle_uk/s-400_triumph_triumf_sa-21_growler_5p85te2_long_range_surface_air_missile_system_defense_data_sheet.htmlHämtad 2016-02-14

Army Recognition. Iskander Iskander-M SS-26 Stone 9M72 9P78E Ballistic missile system. 2016. http://www.armyrecognition.com/russia_russian_missile_system_vehicle_uk/iskander_iskander-m_missile_9k720_9p78e_9t250e_ss-26_stone_tactical_ballistic_missile_russian_army.htmlHämtad 2016-02-14

TASS. Iskander-M missile system crews begin drills in Russia’s Western Military District. 2015. http://tass.ru/en/defense/847326Hämtad 2016-02-14

⁴Sveriges Television. Vaccari, Cecilia. Tågförseningar lång tid framöver. 2016. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/tagforseningar-lang-tid-framover?cmpid=del:pd:ny:20160213:tagforseningar-lang-tid-framover:nyhHämtad 2016-02-14

Nytt läge – del 1

Sammanfattning

De ökade styrkeförhållandena i Östersjöregionen samt Rysslands A2/AD förmåga i den södra delen av Östersjöregionen, samt NATO behov av att fortsatt kunna genomföra förstärkningar till de baltiska staterna. ökar bedömt det strategiska värdet av det Svenska fastlandet. Främst de södra delarna av Sverige samt delar av mellersta Sverige.

Analys

Östersjöområdet förefaller återigen hamna i en spänningssituation, samt vikten av Sveriges territorium förefaller öka, något som förutsågs i bedömandetför 2016. Ryssland å ena sidan har meddelat att man kommer tillföra ytterligare tre (3) divisioner till det västra militärdistriktet (MD V).¹ USA och NATO å andra sidan förefaller nu öka förbandsmängden till de östra medlemsländerna.² USA bedöms tillföra en (1) tyngre brigad.³ Därtill förefaller man inom NATO dragit upp riktlinjer för att öka mängden personal som tidvis skall befinna sig i de östra medlemsländerna, något man kommer fatta beslut om vid NATO toppmötet i Warszawa under Juni 2016.

Inleder vi med de ryska förstärkningarna i MD V, så förefaller det vara två (2) divisioner som kommer upprättas i anslutning till Ukraina, samt en (1) division som kommer upprättas i anslutning till Belarus.⁴ Därtill upprättas ytterligare en (1) division i det centrala militärdistriktet (MD C) under 2016.⁵Enligt en tidigare given order är styrkeförstärkningen inom MD V högt prioriterad under 2016.⁶ Under 2015, upprättades även en (1) armékår i MD V, 1. Pansararmén, varpå man i dagsläget har tre (3) armékårer inom MD V, 6. och 20. Armékåren samt 1. Pansararmén.⁷

Bedömt kommer de ytterligare tre (3) divisionerna inordnas i de redan befintliga armékårerna. Vad som är intressant att notera är att en (1) av grupperingsplatserna för divisionerna ligger inom det södra militärdistriktet (MD S). Antingen kommer divisionen utlokaliseras dit från MD V eller så förstärks även MD S. Dock kan en justering genomförts, av gränsdragningen, varvid Ukraina i huvudsak blir MD V ansvarsområde. Det skulle i sådant fall innebära att MD V i dagsläget har tre (3) operationsriktningar, den Karelska i norr, den Baltiska i väster och den Ukrainska i söder. Vilket skulle vara logiskt, då den baltiska operationsriktningen tidigare omfattade ett, relativt, stort geografiskt område.

Den ökade förbandsuppbyggnaden kommer leda till ett ökat övningsmönster inom MD V, något som tidigare identifierats, dock kommer troligtvis, 2017 års strategiska övning för Ryssland, som genomförs i MD V, blir ytterst viktig. Detta är bedömt det första tillfället man kan pröva och mäta om förstärkningen med dels 1. pansararmén dels de tre (3) nya divisioner har givit ökad operativ effekt. Varvid 2017, bedömt kommer innehålla ett än mer ökat övningsmönster i Östersjöregionen, än under 2016.

Huruvida man kommer lyckas genomföra denna förstärkning inom MD V, med hänsyn till den ekonomiska situationen i Ryssland,⁸ får vara oskrivet, dock har Ryssland Premiärminister, Dmitrij Medvedev, varit tydlig i december 2015. Genomförs ej reformprogrammet av Rysslands väpnade styrkor, så menar han på, kommer inte Ryssland finnas kvar som stat längre.⁹ Varpå man får se viljan att genomföra dels reformen av de väpnade styrkorna i Ryssland som hög, dels torde därmed indirekt viljan att upprätta de tre (3) divisionerna vara hög.

Som tidigare nämnts förefaller NATO förstärkning av dess östra medlemsstater därtill dess östra strategiska riktning, bestå av en ökad mängd förband som tillfälligt baseras i de östra medlemsstaterna. Därtill en (1) tung amerikansk brigad. Jämför man detta med den ryska förstärkningen av MD V, så är det i grunden ett slag i luften. Den ursprungliga försvarsplanen av NATO, för Polen och de baltiska staterna, som togs fram efter Georgien konflikten 2008, förespråkade minst nio (9) divisioner för att försvara Polen samt de Baltiska staterna.¹⁰

Därtill visar en nyligen publicerad studie av RAND, för att fördröja en rysk framryckning i de Baltiska staterna krävs minst sex (6) till sju (7) brigader, varav tre (3) måste vara tunga mekaniserade brigad.¹¹ Det vill säga, för att enbart vinna tid, för att kunna få in förstärkningar, krävs ytterligare sex (6) brigader. Därtill är den Amerikanska brigaden ejpredestinerad de baltiska staterna, utan den skall även kunna vara i Polen. Därmed är det en väldigt marginellförstärkning man genomför av de östra medlemsstaterna.

Således, förefaller NATO fortsatta strategi, vara en där man fullföljer satsningen på dess nya snabbinsatsstyrka, därtill förefaller man ej se ett reguljärt angrepp mot t.ex. de baltiska staterna som ett troligt scenario, utan ett lågintensivt scenario, där man ej passerar ”gränsvärdet” för Artikel 5, ses som det troliga.¹² Snabbinsatsstyrkan som skall bestå av cirka 5,000 soldater skall ha en förmåga att inom 48 timmar påbörja förflyttning, därefter skall en större styrka, på cirka 25,000 soldater, kunna följa upp efter några veckor.¹³

Värt att notera med NATO synsätt på dess östra flank, är ett som förefaller bygga på två grundfundament. Det ena är att man bygger sitt operativa tänkande på förvarning, det vill säga, man skall hinna påbörja aktivering av snabbinsatsförband, innan ett presumtivt angrepp kan ske. Det andra, är att man bygger den på att man har förmågan att förflytta förbanden, utan hinder, till sitt operationsområde, innan ett angrepp har påbörjats.

Dock så förefaller man ha problem med båda grundfundamenten. Ser man till förmågan till underrättelsetjänst, så har både USA och NATO vid ett flertal tillfällen, enligt dem själva, blivit överraskade av Rysslands s.k. beredskapskontroller.¹⁴Därtill så förefaller man missbedömt Rysslands operativa intentioner dels vid annekteringen av Krimhalvön¹⁵ dels vid starten av den, just nu pågående, militära operationen i Syrien.¹⁶ Varvid deras förmåga i dagsläget, för att identifiera och tyda ryskt militär agerande, samt intentioner, får ses som relativt svag.

Därtill tillkommer Rysslands förmåga att blockera tillförsel av NATO förstärkningar till de Baltiska staterna i dagsläget, något som Chefen för de Amerikanska styrkorna i Europa, Ben Hodges, delgav i december 2015.¹⁷ Förmågan att blockera ett område benämns i militära termer A2/AD, Anti-Access/Area-Denial, en lämplig svensk militär term saknas i dagsläget. Bedömt avses södra Östersjöområdet i Generallöjtnant Hodges uttalande, med hänsyn till räckvidd på nu befintliga system i Kaliningrad Oblast.

Förnekas sjövägen och/eller luftvägen, återstår landvägen. Där den mest beprövade och snabbaste metoden är transport på järnvägen till ett avlastningsområde. Dock saknar man i dagsläget, inom NATO, utrustningen för större järnvägstransporter.¹⁸ Vilket skulle innebära landsvägstransport samt förflyttning, vilket dels är långsamt dels är sårbart. Därtill tvingas man passera det s.k. ”Suwalki passet”¹⁹ vilket är ett mindre geografiskt område mellan Kaliningrad Oblast och Belarus där Polen och Litauen möts, vilket mycket enkelt skulle kunna blockeras med indirekta bekämpningsmetoder.

En effekt av detta, blir således att NATO kanaliseras längre norrut, för att kunna förstärka de baltiska medlemsstaterna. Vilket blir en, naturlig, sidoeffekt av A2/AD,²⁰ förnekar man en part ett område, trycks denna i en annan riktning. Vilket innebär att mellersta och norra Östersjön i dagsläget, är högst intressant för NATO och Ryssland.

Då Södra Östersjön är stängd för NATO förband, innebär det i praktiken att all form av intransport måste ske över svenskt territorium för att kunna förstärka de baltiska staterna. Detta kan genomföras på två (2) sätt, antingen via lufttransport eller intransport med fartyg på västkusten, därefter landsvägstransport till den svenska östkusten för att där genomföra sjötransport, över Östersjön till de baltiska staterna.

Slutsats

Den påbörjade och nyss annonserade styrkeuppbyggnaden inom MD V ökar tydligt Rysslands förmåga att genomföra reguljär väpnad strid i Östersjöregionen. Då MD V, bedömt i dagsläget, har tre operationsriktningar och därmed kan avdela en armékår i respektive operationsinriktning. NATO nuvarande styrkeförhållande och i dagsläget annonserade ökning, kräver fortfarande omfattande transporter av förband till Östersjöregionen i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Bejakar vi den tidigare historiken, där NATO och USA förefaller ha svårigheter att förutsäga Rysslands militära agerande. Därtill att Ryssland i dagsläget har förmågan att blockera södra Östersjön. Får vi se det som högst sannolikt att det kan bli en kapplöpning kring delar av det svenska fastlandet, av både NATO och Ryssland i händelse av en konflikt mellan de två parterna i Östersjöregionen. Där den ena parten måste utnyttja territoriet för att genomföra styrkeförstärkningar och den andra parten måste påverka förmågan, bedömt med fjärrbekämpningsmedel, att genomföra förstärkningar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

European Command 1(Engelska)

Foregin Policy 1(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)

Rysslands Försvarsministerium 1(Engelska)

Stratfor 1(Engelska)

Sveriges Television 1(Svenska)

TASS 1(Engelska)

The Guardian 1(Engelska)

The Wall Street Journal 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

The Washington Times 1(Engelska)

Vedomosti 1(Ryska)

Voyenno-promyshlennyy kuryer 1 (Ryska)

Shlapak, David A. Johnson, Michael W. Reinforcing Deterrence on NATO’s Eastern Flank. Santa Monica: Rand Corporation, 2016.

Hedenskog, Jakob (red). Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013.

Slutnoter

¹Reuters. Kiselyova, Maria. Devitt, Polina. Russia to deploy new divisions on Western flank, form nuclear regiments. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-army-idUSKCN0UQ0YA20160112Hämtad 2016-01-07

²Reuters. Emmott, Robin. Armed with new U.S. money, NATO to strengthen Russia deterrence. 2016. http://www.reuters.com/article/us-nato-russia-idUSKCN0VE1QAHämtad 2016-01-07

³The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Expected to Approve Expansion of Troop Deployments on Eastern Flank. 2016. http://www.wsj.com/articles/nato-expected-to-approve-expansion-of-troop-deployments-on-eastern-flank-1454680933Hämtad 2016-01-07

⁴Vedomosti. Nikolskiy, Aleksey. Zapadnuyu granitsu Rossii prikroyut tri novyye divizii. 2016. http://www.vedomosti.ru/politics/articles/2016/01/13/623777-granitsu-prikroyutHämtad 2016-02-07

⁵Voyenno-promyshlennyy kuryer. Ramm, Aleksey. Reinkarnatsii v Vooruzhennykh Silakh. 2016. http://vpk-news.ru/articles/28914Hämtad 2016-02-07

⁶Russian Defence Ministry. Russian Armed Forces tasks for 2016. 2015. http://eng.itogi2015.mil.ru/tasks2016Hämtad 2016-02-07

⁷TASS. Russia plans to form three west-oriented army divisions in 2016 — defense minister. 2016. http://tass.ru/en/defense/848904Hämtad 2016-02-07

⁸Reuters. Winning, Alexander. Kiselyova, Maria. Korsunskaya, Darya. UPDATE 1-Russia FinMin: budget to be short of over $38 bln at current oil price. 2016. http://www.reuters.com/article/russia-finmin-rouble-idUSL8N1500BL Hämtad 2016-02-07

⁹Reuters. Kelly, Lidia. Russian PM: we’ll stick to defence spending plans. 2015. http://www.reuters.com/article/russia-medvedev-defence-idINR4N13Q02B20151209Hämtad 2016-02-07

¹⁰The Guardian. Traynor, Ian. WikiLeaks cables reveal secret Nato plans to defend Baltics from Russia. 2010. http://www.theguardian.com/world/2010/dec/06/wikileaks-cables-nato-russia-balticsHämtad 2016-02-08

¹¹Shlapak, David A. Johnson, Michael W. Reinforcing Deterrence on NATO’s Eastern Flank. Santa Monica: Rand Corporation, 2016, 8.

¹²The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Works to Adapt to More Ambiguous Warfare Techniques. 2016. http://www.wsj.com/articles/nato-works-to-adapt-to-more-ambiguous-warfare-techniques-1454928411Hämtad 2016-02-08

¹³The Wall Street Journal. Bendavid, Naftali. NATO Completes Plans for ‘Spearhead’ Force. 2015. http://www.wsj.com/articles/nato-pledges-support-for-ukraine-no-word-on-weapon-1423139719Hämtad 2016-02-08

¹⁴United States European Command. Senate Armed Services Committee Opening Statement by General Phil Breedlove, Commander, U.S. European Command. 2015. http://eucom.mil/media-library/article/33031/senate-armed-services-committee-opening-statement-by-general-phil-breedlove-commander-u-s-europeanHämtad 2016-02-09

¹⁵The Wall Street Journal. Entous, Adam. Barnes, Julian E. Gorman, Siobhan. U.S. Scurries to Shore Up Spying on Russia. 2014. http://www.wsj.com/articles/SB10001424052702304026304579453331966405354Hämtad 2016-02-09

¹⁶The Washington Times. Taylor, Guy. Congress investigates U.S. intelligence failures on Russian aggression in Syria. 2015. http://www.washingtontimes.com/news/2015/oct/8/congress-investigates-us-intelligence-failures-rus/?page=allHämtad 2016-02-09

¹⁷Sveriges Television. Olsson, Jonas. Amerikansk toppgeneral varnar: Ryssland kan blockera Östersjön. 2015. http://www.svt.se/articles/amerikansk-toppgeneral-varnar-ryssland-kan-blockera-ostersjon/Hämtad 2016-02-09

¹⁸The Wall Street Journal. Fidler, Stephen. NATO Struggles to Muster ‘Spearhead Force’ to Counter Russia. 2014. http://www.wsj.com/articles/nato-struggles-to-muster-spearhead-force-to-counter-russia-1417459067Hämtad 2016-02-09

¹⁹Foreign Policy. McLeary, Paul. Meet the New Fulda Gap. 2015. http://foreignpolicy.com/2015/09/29/fulda-gap-nato-russia-putin-us-army/Hämtad 2016-02-09

²⁰Stratfor. How Modern Warfare Works. 2015. https://www.stratfor.com/image/how-modern-warfare-worksHämtad 2016-02-09

Kostnaden motsvarar inte den operativa nyttan

Uppgifter i media gör gällande att Försvarsmakten vill skrota ett ”modernt” radarsystem för 630 miljoner kronor. Det är inte en korrekt beskrivning. Det mobila radarsystemet som kallas ArtE 740 togs fram för ledning av kustartilleri, men innan det blev driftsatt beslutade Sveriges riksdag att kustartilleriet … Continue reading →

Den nya globala säkerhetsstrategin

av Gunilla Herolf En process pågår nu med mål att skapa en ny säkerhetsstrategi för EU. Processen leds av den höga representanten Federica Mogherini och den planeras att vara avslutad i juni 2016. Detta är inte en ny ide. Den första säkerhetsstrategin presenterades 2003. Det var ett mycket hyllat dokument som i en situation när […]

Tänka nytt – tänka operativ balans

Försvarsbeslut 2015 har kommit att bli ett välkommet trendbrott i åderlåtningen av Försvarsmakten och vår säkerhetspolitik. Att den drygt 20-åriga …

Läs mer →

Nya game changers i Turkiet/Mellanöstern

av Michael Sahlin Just när detta skrivs kablas nyheten ut att ett bombdåd skett i turkiska huvudstaden Ankara, med kanske 100 eller fler döda och kanske 400 skadade, det enskilt blodigaste bombdådet i Turkiets historia, och därtill i centrala delen av huvudstaden, därtill riktat mot oskyldiga civila och därtill blott tre veckor för det ödemättade […]

Norges eller Rysslands specialförband?

Stillbilden visar inte det omtalade vapnet – titta istället efter 48 sekunder.

En soldat med ett tyskt vapen och uniform av typen multicam, ett inom Nato vanligt kamouflagemönster, borde indikera att soldaten ifråga kommer från Nato. Då vapnet ifråga, från tyska Heckler & Koch, finns i norska försvaret skulle man kanske kunna anta att det rör sig om en operatör från exempelvis ett norskt specialförband? Klippet ovan visar dock vare sig norska eller tyska soldater utan ryska soldater.

Högst sannolikt rör det sig om spetsnaz-operatörer från inrikesministeriet MVD och/eller säkerhetstjänsten FSB, i strid mot jihadister/separatister i ryska Dagestan. Det är vad som står i samband med klippet på Youtube och det stämmer nog. Att de använder brittiska prickskyttegevär av typen Accuracy International Arctic Warfare är inte det mest intressanta – sådana har köpts in helt legalt av ryska myndigheter för flera år sedan. Nej, det nya är vapnet som syns rätt bra efter 48 sekunder. Det rör sig om de kanske första släppta bilderna av det tyska automatgeväret HK417 i rysk tjänst.

HK417 (7,62 mm) kan även beskrivas som en tung automatkarbin och kan efter pipbyte också användas som en automatkarbin. Den är ”storebror” till HK416 (5,56 mm). Såväl HK416 som HK417 ingår i det norska försvaret.

Men ÄR det verkligen en HK417 man ser i filmklippet ovan? Det finns några mer civila versioner av HK417 med andra beteckningar – som i vissa länder går att köpa på den civila vapenmarknaden. För att säkert utröna om det är någon av dem eller en HK417 måste man se vapnet på mycket nära håll. Det som talar för att det inte är en äkta HK417 är att så vitt sökande på nätet gett vid handen har Tyskland inte exporterat HK417 till Ryssland. Med andra ord är det man ser ett vapen av HK417-typ men det är inte säkert om äkta HK417.

Hursomhaver kan man nu konstatera att det blivit lite svårare att dra slutsats om land utifrån uniform och vapen.

Ny personalförsörjningsutredning och nytt t-system?

Regeringen har nu utsett Annika Nordgren Christensen till att leda den senaste utredningen om Försvarsmaktens personalförsörjning. Enligt min mening är detta ett mycket bra val, av flera skäl.

Regeringens utredningsdirektiv (vilka jag läst) är sannolikt skrivna delvis tillsammans med utredaren. Jag har svårt att tro att Annika skulle åta sig ett utredningsuppdrag som detta utan att ha ett rimligt utrymme att lyfta på alla stenar. Det finns jobb att göra.

Denna blogg är dock ingen påhejare av en återinförd plikt att genomgå militär grundutbildning. Jag vet att politiker och höga generaler har en ”våt dröm” att förena de svenska, danska och norska systemen, dvs. skapa ett system med ett flertal olika anställnings- och associationsformer, där plikten att genomgå militär grundutbildning så att säga ska vara den slutliga garanten för att årsklasserna blir fyllda.

Här i hyddan vid Nilens strand är nog åsikten mer att man först bör överväga att markant öka attraktionskraften i t-systemet. Plikt ska användas för att säkerställa att redan utbildad personal kan krigsplaceras och övas, men inte för att generera ett inflöde.

Så – vad saknas i t-systemet?

För det första så är systemet grymt osynligt. Förutom på Försvarsmaktens hemsida så har jag inte sett några kampanjer över tiden för att tydliggöra t-systemet, med reservofficerare och tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. De flesta kampanjer har haft ett tydligt eller outtalat k-fokus. Om regeringens företrädare uttalar sig om t-systemet är det oftast med rynkad panna och bekymrad uppsyn.

För det andra måste man överväga att mycket mer kraftfullt använda ekonomiska verktyg för att locka och belöna t-personalen. I förra inlägget hade jag lite idéer om reducerad skatt, reducerad eller borttagen arbetsgivaravgift, fördelaktiga pensionsvillkor etc. Till detta finns det ytterligare ett tänkbart verktyg, nämligen skattefria befattningspengar av samma typ som hemvärnet har för hemvärnsmän.

Till saken hör att idag används inga av dessa verktyg, däremot så riskerar t-personalen att få ett skattepliktigt förmånsvärde vid logementsboende (!).

För det tredje så är det så att problemet med t-personal egentligen inte är att de slutar i förtid – problemen är snarare följande.

Ungdomarna har får liten kunskap om systemet och är därför inte benägna att gå in i en anställning för t-tjänstgöring. Inflödet av rekryter är för litet med nuvarande verktygslåda.
Alltför många tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän går över till kontinuerlig tjänstgöring, vilket i princip balanserar det flöde som går åt andra hållet.
Ett klokt användande av ekonomiska verktyg bör åtminstone kunna minska flödet ut ut t-systemet. Det är också värt att notera att rörande reservofficerare har det aldrig varit något stort flöde till yrkesofficersanställningar.

Uppenbarligen blir man reservofficer just för att man bli reservofficer och inte för att man inte kunde bli yrkesofficer. Så måste det bli också för tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän.

Jag vill slutligen skriva några ord om vad som egentligen är Akilleshälen i hela personalförsörjningen – nämligen utbildningskapaciteten.

Om Försvarsmakten kan öka den nuvarande utbildningskapaciteten på cirka 3 500 rekryter/år till det dubbla så kommer krigsorganisationen att fyllas med ny personal mycket snabbare. Det finns dock många domedagsprofeter som menar att kapaciteten inte tillåter sådana volymer. En del av begränsningen är att det saknas personal.

För mig och många andra låter detta fullständigt orimligt! Skulle inte 9 000 yrkesofficerare samt 5 500 kontinuerligt tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän tillsammans kunna utbilda 7 000 rekryter? Teoretiskt finns det alltså 2 personer gripbara per rekryt. Många dock med fel kompetens och dålig vilja kanske.

Men – nu är det på riktigt. Försvarsmakten primära uppgifter några år framåt bör vara två: grundutbildning och repetitionsutbildning. Allt annat bör vara underställd dessa två huvuduppgifter.

Ett exempel på när det blir helt fel är att i år ska det repetitionsutbildas cirka 425 värnpliktiga. Nästa år planeras dock en mycket ”stor höjning” – till 6-700. Detta är fullständigt oacceptabelt i en situation när det finns över 7 000 krigsplacerade värnpliktiga, vilka alltså ALLA ska vara övade senast år 2020.

Det här duger inte. Vår nye ÖB, regeringen och Annika har ett grannlaga jobb framför sig.

GMY

Sinuhe

Som nyttigast är man när man inte själv förstår

I förra veckan höll det ryska mc-gänget Nattvargarna (Notjnije Volki) sin årliga ”Bike-show”. I år, liksom förra året, hölls showen i Sevastopol på det annekterade Krim. Dessa shower har genom åren alltid varit mycket påkostade och med ett starkt ryskt (till och med sovjetiskt) patriotiskt tema, där samarbetet med den ryska staten och militären är mycket omfattande. Exempelvis brukar man nyttja ryska örlogsfartyg som både rekvisita, fasader och för att köra i land motorcyklar och andra fordon.

Nattvargarna är inte vilket mc-gäng som helst. Som andra mc-gäng håller de på sin beskärda del av brottslighet, men de har också kommit att stå president Putin mycket nära. Gängets ledare, Alexander Zoldostanov, även känd som ”kirurgen”, har blivit en personlig vän till president Putin och dyker regelbundet upp på Putins tv-sända frågestunder. 2011 anlände Putin personligen till det årets ”Bike-show” på motorcykel.

Kirurgen och Putin vid ett evenemang i Volgograd 2013. Foto kremlin.ru via Wikimedia Commons

I förra veckan blev det allmänt känt i Sverige att det svenska hårdrocksbandet Sabaton spelat under årets upplaga av ”Bike-show”. Sabaton är ett mycket populärt svenskt hårdrocksband med många historiska och militära inslag i sina texter. Bandet är också mycket populärt bland Försvarsmaktens personal och 2008 förärades den svenska insatsen i Tchad en egen låt. Sabaton anser inte att det finns något kontroversiellt i detta utan att det var som vilken spelning som helst för deras fans och med ett tema (årets tema var 70 år sedan Sovjetunionens seger över Nazityskland) som passade deras profil. Man anser sig överhuvudtaget inte ha något med politiken att göra.

Under den gångna veckan har jag fört en av tidsmässiga skäl sporadisk diskussion på Twitter med Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman, som är av åsikten att Sabaton inte kan och inte ska ta några politiska hänsyn då musiken står över sådant. Det är en åsikt som jag inte fullt ut håller med om, särskilt inte i detta fall. Diskussionen ledde förmodligen senare fram till denna ledarkrönika av Cwejman.

Jag tror varken Sabaton eller Cwejman har förstått vare sig vilka Nattvargarna är eller deras roll i den ryska informationskrigföringen, i det här fallet främst avsedd gentemot den ryska befolkningen. Nattvargarna har under alla år tagit på sig en roll för att stärka den ryska patriotismen och är sedan flera år också samordnade med den ryska statens egna ansträngningar på området – därav de täta banden med militären och president Putin, samt att deras shower direktsänds i tv. Den som sett en av dessa shower inser omedelbart att detta skådespel, närmast i klass med en OS-invigning när det gäller resurser och koreografi, inte är något Nattvargarna betalat för och ordnat själva. Även om det varit tydligt i tidigare shower, så gick detta faktum inte att blunda för i förra årets upplaga och då särskilt inte heller gruppens roll i informationskrigföringen.

I förra årets ”Bike-Show” som visas ovan, var temat Majdan och den ryska interventionen i Ukraina. Showen börjar med att visa ett fredligt samhälle där barn och kvinnor leker där lugnet avbryts av flyglarm. Det visas sedan hur något gror under ytan i form av den ukrainska nazismen. Nazisterna börjar sedan marschera i form av ett hakkors samtidigt som publiken får höra rösterna av Hitler, Obama och Merkel. I rekvisitan i bakgrunden ser vi det amerikanska riksvapnet på händerna som styr de nazistiska marionetterna samt pyramiden, det allseende ögat och dollartecknet från dollarsedlarna. Därefter utbryter strider mellan ”stackars” obeväpnade kravallpoliser och nazister, samt lynchningar. Något senare får man se hur ”ukrainska frihetskämpar” i östra Ukraina tar över stridsfordon från regeringen och påbörjar ”befrielsen”. Efter halvtimmeslång glorifiering av den ryska sidan i Ukraina, dessutom väl tajmad att sammanfalla med den reguljära ryska arméns offensiv i östra Ukraina som vände kriget, övergår sedan showen till uppvisning av motorcyklar m.m. genom att dessa anländer genom stävportarna på ett landstigningsfartyg.

Detta är alltså kontexten för den typen av evenemang som Sabaton valt att delta i och det bakomliggande syftet med dessa. Adam Cwejman frågade mig om det med mitt resonemang inte var så att ”band som spelade i DDR på stora kulturevenemang, deltog de i propagandasatsningar?” Visst kan man tolka det så, men det är ändå en stor skillnad mellan det Sabaton deltagit i och exempelvis Metallicas spelning i Moskva under veckan. Sabaton har valt att delta i ett evenemang med en klart olämplig kontext, anordnad av intressen som för ett informationskrig inte bara mot den egna befolkningen utan även mot Sverige och övriga Västvärlden, samt på en annekterad plats där Sverige och EU har sanktioner (om än inte inom kultursektorn). Emedan Metallica kan stå rakryggade och säga att man spelade på sina egna villkor för sina fans, har Sabaton medvetet eller omedvetet låtit sig utnyttjas såväl av den ryska propagandamaskinen som i informationskrigföringen. Har man gjort detta omedvetet och fortfarande inte förstår vad det är man gjort, ja då finns det ett rätt passande sovjetiskt uttryck för detta.

Det går inte att komma undan med att säga att ”jag/vi bryr oss inte om politik”. Det är nämligen så för vissa av oss i samhället att politiken bryr sig om oss och vill använda oss som redskap för att uppfylla mål som inte alltid är så behjärtansvärda. Förstår man inte det, så blir naturligtvis effekten ännu bättre.

DT, SR P4

Ny intressant information

I fredagens SvD skrev jag i min kolumn kortfattat om de märkliga omständigheterna runt fyndet av den ryska ubåten SOM, något som jag i en lägre version också har avhandlat här på bloggen. Men nu har det kommit fram ytterligare mycket intressant information som skulle kunna förklara vissa detaljer runt fyndet.

Jag blev under fredagen kontaktad av Ritva Rönnberg, reporter på TV4, som hade en hel del intressanta saker att berätta efter att hon hade läst min kolumn. Vad hon berättade för mig återfinns att läsa i en ny kolumn hos SvD. Då TV4 inte hade för avsikt att göra något med detta i nuläget så bedömde hon att det förmodligen skulle intressera mig och säkert många andra.

Efter att jag två gånger stämt av med Rönnberg att jag hade uppfattat det hon berättade helt korrekt så kontaktade jag Försvarsmakten och informerade om de uppgifter jag hade erhållit, även om det hela egentligen inte är en fråga för Försvarsmakten med hänsyn till vrakets ålder. Uppgifterna är i mina ögon mycket intressanta. Huruvida det faktiskt förhåller sig så som Rönnberg har uppgett låter jag vara osagt, men mycket tyder på att det kan stämma. Men osvuret är alltid bäst.

Vi har tillsammans diskuterat huruvida det skulle kunna handla om någon sammanblandning med någon annan ubåt från VK1, men hennes uppgifter runt omständigheterna stämmer vad jag kan se inte in på något annat känt vrak.

Ett alternativ som vi diskuterade är den ”Tsar-Ryska” ubåten Bars (Snöleopard) som sjönk året efter SOM, d.v.s. 1917. Men den ubåten hittades av sjömätningsfartyget Jacob Hägg så sent som 2009 och inte 2002. Dessutom ligger den inte på svenskt vatten, utan ca 30 NM nordost om Gotska Sandön. Rönnberg utesluter att det skulle handla om den här ubåten. Vad jag vet så finns det inga fler kända ryska ubåtar från VK1 på Östersjöns botten, varken återfunna eller icke återfunna sådana. Däremot finns ett stort antal sänkta VK2-ubåtar i Östersjön, men här var Rönnberg tvärsäker, den hon fick information om 2002 var en ”Tsar-rysk” som sjönk under första världskriget.

Det är dock inte alls säkert att Försvarsmakten som myndighet känner till något om detta, det var enligt Rönnberg även en annan myndighet inblandad då det hela begav sig.

Om jag tillåter mig själv för en stund spekulera fritt. Om allt stämmer så kan situationen vid det aktuella tillfället möjligen ha bedömts som politiskt känsligt om det skulle visa sig att det var en ny ubåt som man hade hittat på havets botten, långt in på svenskt vatten. Det är även Rönnbergs egen teori. Möjligen ville man undvika samma spekulationer som vi förra veckan fick runt fyndet av SOM. Av den anledningen kan uppgifterna möjligen ha hanterats av enstaka individer med uppgift att fastställa identiteten på vraket, och som därefter överlämnades till UD? All information är inte alltid avsedd för alla, och det organisatoriska minnet suddas ofta ut när personal omsätts. Så är det i all verksamhet. Men som sagt, hur det hela förhåller vet vi inte och det här är enbart ett försök till att försöka finna en rimlig förklaring.

Oaktat detta så bedömer jag Rönnbergs uppgifter som mycket intressanta då de stämmer väl in på de faktiska omständigheterna runt SOM.

Men nyckeln till detta bör således finnas hos UD om uppgifterna stämmer.

Ritva Rönnberg TV4

Gästinlägg: En medborgerlig skyldighet

Cynismer har blivit anförtrodda ett gästinlägg från Förvaltare Håkan Lindberg. De som följt försvarsdebatten genom åren vet vem Håkan är. För er andra kan jag berätta att han har tjänstgjort inom samtliga arenor och på många olika håll inom Försvarsmakten, inkluderande några internationella insatser.
/C

En medborgerlig skyldighet?

Jag har under ett par år följt debatten om värnpliktens vara eller inte vara. Mestadels har jag gjort detta för att lära mig argumentationen hos dem dem som förespråkar att försörja Försvarsmakten med personal genom plikt då jag själv har varit av helt motsatt åsikt.
När jag läser det som skrivs i ämnet på debattsidor, bloggar och övriga sociala media ser jag tre huvudlinjer i argumentationen:

1. Värnplikten behövs som en för ungdomen fostrande funktion och för den samhälleliga integrationens skull. Till denna linje sluter sig huvuddelenen av alla skribenter i frågan. Anmärkningsvärt är att det är oerhört få kvinnor som framträder i debatten trots att vi nu har en könsneutral vilande pliktlag.

2. Värnplikt behövs för att fylla främst markförband med personal. Här framträder främst militär personal i debatten.

3. Behovet av personal till det civila försvaret. Några få skribenter berör det som kanske är den allra viktigaste funktionen för ett pliktsystem.

Särskilt den sista punkten har fångat mitt intresse då jag själv och min familj med jämna mellanrum får uppleva hur sårbart vårt moderna samhälle är och då kan jag säga att vi är både vana och förberedda vilket jag inte tror är så vanligt framförallt bland den huvuddel av rikets befolkning som bor i tätorter.

Jag vill i detta inlägg lansera ett utkast på ett förslag som skulle kunna lösa de behov som samhället har av personal vid katastrofer och krig. Ett förslag som är genomförbart och visserligen innebär plikt men ändå med en god chans för individen att välja hur den skall göras.

När jag har läst argumentationen för värnplikt och hur den skulle vara utformad ser jag ett antal problem som måste lösas för att detta skall bli till nytta, vara någorlunda rättvist och vara logistiskt och utbildningsmässigt hanterbart, dessa är:

1. För att värnplikt/medborgarplikt skall vara allmän måste huvuddelen av de ungdomar som uppfyller kraven genomföra den.

2. Det måste finnas förläggningar, bespisning, utbildare, lokaler, övningsterräng etc.

3. Dessa skall krigsplaceras i någon form av förband/enhet som även innehåller modern och fungerande materiel, leds av kompetent personal samt repetitionsövas regelbundet.

Militärt fokus

Genom åren har fokus varit på det militära försvaret men jag kan nu till min glädje konstatera att diskussionen om behovet av civilt försvar börjar dyka upp. Enligt mitt förmenande så behöver Sverige bygga upp en civilförsvarsorganisation igen som kan nyttjas vid översvämningar, skogsbränder, evakueringar p.g.a. naturkatastrofer samt krig. Samtidigt inser jag behovet av personal till framförallt markstridskrafterna och till vissa andra militära förband. Att det inte är lätt att rekrytera några massor till Armén förstår jag med tanke på den ångest jag själv kände när jag klev ut från mönstringsförrättaren med en lapp i näven som det stod Norrbottens Pansarbataljon på.

Mitt förslag går ut på att allmän mönstring genomförs för tjejer och killar. Vid mönstringen tas huvuddelen av de som befunnits fysiskt och psykiskt dugliga ut till en kortare(ca 2-3 veckor) civilförsvarsutbildning i syfte att kunna krigsplacera dem i det lokala civilförsvaret. De som önskar samt de som behövs för att fylla upp ev. brister i frivilligheten tas ut till militär utbildning som ser ut som det kommande GMU Ny-systemet med krigsplacering och repetitionsövningar som följd.

De som önskar kan stanna i FM som GSS T/K eller genomgå officersutbildning. Skall denna typ av medborgarplikt på något sätt kallas allmän så måste minst 50% av den dugliga delen av årsklassen inkallas till någon form av tjänstgöring annars ter sig systemet mest som ett straff för de mest dugliga medborgarna

Civilförsvarsutbildning

Rörande civilförsvarsutbildningen ser jag framför mig mellan 15-20 dagars intensivutbildning i brandteori, hantering av handbrandsläckare, hantering av vattensläckningsutrustning, sjukvård motsv. sjukvårdsmannautbildningen, utbildning i hur att hantera strömavbrott och vattenbrist, hur evakuering går till samt information från de frivilligorganisationer som stöder den civila delen av totalförsvaret(Civilförsvarsförbundet, FRO, Blå Stjärnan etc.)

Utbildningen genomförs av den lokala räddningstjänsten som förstärks med särskilda utbildningsgrupper som förutom att genomföra denna typ av utbildning stöttar ordinarie räddningstjänst vid utbildning och större insatser. En sådan utbildningsgrupp skulle kunna bestå av ca 10 personer för en kommun om ca 50 000-60 000 innevånare och fler eller färre beroende på kommunens storlek och den lokala räddningstjänstens organisation. Detta torde dessutom öka lokal räddningstjänst förmåga att hantera stora katastrofer och krig.

Eleverna bor hemma men erhåller förplägnad och viss utrustning som overaller, T-tröjor och kängor mm. Eleverna lyder under disciplinära bestämmelser och engagemang, tidspassning, samarbetsförmåga belönas med en premie. Brist på något av det uppräknande innebär avsaknad av premie.

Effekter

Vad skulle då detta innebära? Som jag ser det vinner samhället följande:

1. Krigsplaceringsbar personal till militärt och civilt försvar.

2. En ökad integration mellan olika samhällsgrupper.

3. En ökad medvetenhet om krisberedskap.

4. Möjlighet att rekrytera till frivilliga försvarsorganisationer.

5. Ökade resurser för att hantera svårartade påfrestningar på samhället.

Det negativa för samhället blir givetvis kostnaden för att bygga upp ett nytt och fungerande civilförsvar med kapacitet för riktigt svårartade anspänningar på samhället.

Detta är som jag inledningsvis sade ett utkast på ett system som skulle givet att ekonomiska medel tillförs i stor omfattning skulle kunna uppfylla de praktiska och moraliska kraven på en form av medborgarplikt. Jag vill på intet sätt sätta detta emot behovet av stående välutbildade och välutrustade militära förband utan civilförsvarsutbildningen skall ses som personalförsörjning till annan vital del av Totalförsvaret.

Skall man vara dessutom vara lite pragmatisk och handlingskraftig när det gäller integrationen låter man även ungdomar med permanent uppehållstillstånd genomföra mönstring samt civilförsvarsutbildning för att sedan kunna krigsplaceras när de erhåller medborgarskap.

Jag tror fortfarande på att femhundra soldater på rätt plats inom några timmar vid ett överraskande anfall är bättre än 5000 som skall mobiliseras och övas för att sättas in två veckor senare. Vi behöver stående förband och Hemvärnet men vi behöver också uppfyllda arméförband och vi behöver ett civilförsvar värdigt namnet.

Håkan Lindberg

”Vad döljer sig under ytan” – undervattenskränkningar i går och i morgon

Anförande hos Försvarspolitisk Arena i Almedalen 2015-07-02

Live:
https://www.youtube.com/watch?v=fDn1do2w3bc

Manus:

Paradoxalt nog kan vi vänta oss fler ubåtskränkningar i framtiden jämfört med Kalla kriget.

Vi har idag en annan säkerhetspolitisk geografi i Östersjöområdet.

Under det Kalla kriget var Baltikum en del av Sovjetunionen, idag är de självständiga stater och medlemmar i Nato och EU.

Det innebär att även om det tidigare hade inneburit fördelar för Nato att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för operationer mot Sovjet så var det inte absolut nödvändigt.

Idag är man förpliktigad att försvara de baltiska staterna – att Nato kan utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium har en avgörande betydelse för att alliansens säkerhetsgarantier skall vara trovärdiga.

Omvänt gäller att om Ryssland kan hindra Nato att använda svenskt luftrum och sjöterritorium så skulle eventuella ryska militära operationer mot Baltikum underlättas kraftigt.

Skulle man kunna gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem på Gotland och delar av fastlandet t ex Vikbolandet eller Blekinge skulle det vara svårt för Nato att operera på eller över Östersjön.

Ryssland skulle ha skapat en ”mur” bakom vilken man kan genomföra operationer i Baltikum.

Hur kommer ubåtskränkningarna in här?

Redan under det Kalla kriget var den ryska misstänksamheten mot Sverige stor. Skulle vi trots alla stolta deklarationer om neutralitet i händelse av krig i vår omgivning verkligen hålla oss utanför?

Skulle Sverige med vapenmakt försöka hindra Nato att utnyttja svenskt territorium? Mycket tveksamt.

Bäst därför att trots allt förbereda sig för att genomföra operationer mot Sverige – vilket man gjorde.

En viktig del av dessa förberedelser var att försöka hindra den svenska marinen att operera i och från de svenska skärgårdarna.

De ryska ubåtsoperationerna var här en viktig komponent.

Bl a för att:

– Förbereda minutläggning i farleder

– Kartlägga våra mineringar som skulle kunna försvåra ryska operationer

– Kontrollera hur effektiva våra sensorer och motåtgärder skulle kunna var i en krigssituation

– Förbereda dolda landsättning av sabotageförband

En faktor som sällan nämns, men som ur sovjetisk synvinkel var minst lika viktig som att hindra svenska marina operationer, var att hindra den dåtida västtyska marinen att utnyttja svenska skärgårdsområden för basering.

Den var beroende av ett litet antal extremt sårbara hamnar i södra Östersjön. Jag skulle vilja hävda att om den skulle kunna bedriva någon typ av uthålliga operationer så var förutsättningen att den kunde utnyttja svenska skärgårdsområden för basering. Det var ingen tillfällighet att man satsade på en sjöburen logistikorganisation som var oberoende av fasta hemmabaser.

Det här begrep självfallet de sovjetiska planerarna också.

De sovjetiska ubåtsoperationerna i de svenska skärgårdarna under det Kalla kriget var därför lika mycket riktade mot Nato som mot Sverige.

Att de sovjetiska misstankarna var befogade vet vi idag. Det är osannolikt att man i dag har annorlunda tankar om på vilken sida Sverige kommer att stå i händelse av en konflikt i Östersjöområdet. Snarare har de förstärkts, det samtidigt som Natos behov av att kunna utnyttja svenskt territorium ökat kraftigt.

Visserligen har nu Nato fler hamnar att utnyttja i södra Östersjön, det forna Östtyskland och Polen är Natomedlemmar, men sårbarheten kvarstår. Hamnarna ligger på öppen kust och dagens vapen har avsevärt längre räckvidder och större precision. Att försöka basera där i händelse av krig vore utomordentligt riskfyllt, om ens möjligt.

Alternativet i dag, precis som tidigare, är att utnyttja de svenska, och finska, skärgårdarna, vilka skulle ge mycket bättre möjligheter till en skyddad basering.

Genom att Nato idag är tvingat till att hjälpa sina baltiska alliansmedlemmar och där möjligheterna att göra det beror på att man har operationsfrihet på och över Östersjön så är optionen att kunna utnyttja de svenska skärgårdarna nu än viktigare än förr.

Omvänt gäller att fördelarna för Ryssland med att kunna hindra sådana operationer också blivit större.

Sammantaget; vi står sannolikt inför ökade undervattensaktiviteter i svenska vatten och paradoxalt nog, ju duktigare vi blir att jaga ubåtar desto större kommer incitamentet vara för Ryssland att bedriva undervattensverksamhet i svenska vatten.

Vill man kan man också dra slutsatsen att ju bättre vi är på att jaga ubåtar desto mer bidrar vi till Natos trovärdighet när det gäller att försvara Baltikum och därmed också till ökad stabilitet i Östersjöområdet.

*****

Plikt att försvara Sveriges territorium och medborgare

av Jan Wickbom Jag påstår att 1990-talets svenska säkerhets- och försvarspolitik var rent kriminell och att vi det därpå följande decenniet uppförde oss infantilt (jag tänker på mina barnbarn, sittande på golvet i barnkammaren, skrikande för att de inte har några leksaker och att de därför nödvändigtvis vill iväg till dagis för att busa). […]

Bryssel – intet nytt?

av Odd Werin För lite drygt ett år sedan var det otänkbart att tala om krig i Europa. I Bryssel hade slutsatserna från Europeiska Rådet 2013 (ER 13) så sakta börjat omsättas i konkreta åtgärder inom den Gemensamma Säkerhets och Försvarspolitiken, GSFP. På Nato-sidan fördes diskussionerna främst kring innehållet i det kommande toppmötet i Wales. […]

En ny säkerhetsordning i Europa – ”den ryska planen”

Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.

***

Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1] uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).

Nedan texten i planen i sammandrag.

——-

”Alexander Nevskij planen”

Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet. Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.

Bakgrund

Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.

Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.

Planeringsförutsättningar

Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.

Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.

Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.

Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.

Förslag på strategisk inriktning

Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.

Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:

1. Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,

2. Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,

3. Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,

4. Minska sammanhållningen inom EU och Nato,

5. Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,

6. Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.

En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.

Konkreta åtgärder

Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.

USA:s förmåga och vilja att agera i Europapåverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.

Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd – USA:s resurser är inte oändliga.

EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.

Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.

De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär, att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum.

Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.

Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland. Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.

En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.

Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet. Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato.

Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid. Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.

En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka. Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt – vilket inte är helt nödvändigt, territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.

I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).

Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3]och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].

Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.

Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan. Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt. Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer.

En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder. På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s k fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång – de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.

I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där.

När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.

Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma. Vår förmåga att utnyttja s k sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.

Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer. Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”. En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.

Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.

Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.

Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.

Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.

Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera. En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA.

Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2016/17 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön.

Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.

I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.

Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser. Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.

Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder. Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten. Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande. De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.

En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna.

Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer. Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare. Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.

Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2016/17 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.

Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.

Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.

Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.

Sammanfattande slutsats och rekommendation

Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.

Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”

[1]Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.

Fortsatta trovärdighetsproblem hos Nya M

Den senaste veckan har försvaret åter stått i medias fokus. Regeringens utspel rörande anslagsökningar under de kommande fem åren har följts upp av såväl media som de övriga politiska partierna.

Men än så länge är det en lång väg att gå innan vi får se några konkreta förändringar. Att regeringen endast kan åstadkomma drygt 25% av Försvarsmaktens framställda behov, som dessutom är satt som ett absolut minimum tyder på att vi inte har förstått allvaret. Jag tror att vi svenskar har blivit ”fredsskadade” vilket jag skriver om i SvD imorgon fredag (som kan läsas på webben redan nu).

När det kommer till finansieringen så pågår det budgivning och miljonbingo just nu. Socialdemokraterna vill öka med 6,2 (5) miljarder. Moderaterna säger att de vill öka med 10 miljarder, och Folkpartiet toppar än så länge med 17 miljarder i ökning under de kommande fem åren vilket innebär att partiet är det enda som når upp till Försvarsmaktens minimibehov.

Kristdemokraterna och Centerpartiet har inte lagt sina bud ännu. Men en gissning är att KD kommer att lägga sig mellan Moderaterna och Folkpartiet på runt 12 miljarder och att Centerpartiet inte kommer att ha någon uppfattning i ärendet. Möjligtvis gör man som vanligt och gör exakt likadant som Moderaterna vill. Så var det åtminstone under Alliansregeringens tid. Folkpartiet och Kristdemokraterna kan med hyfsat gott samvete kräva högre försvarsanslag. Även om de satt med i Alliansen under tiden för alla ”satsningar” som i själva verket enbart blev innebar fortsatt reducering av försvaret så har de ständigt höjt rösten för försvaret, även då. Men de har tyvärr tvingats gå i moderaternas ledband när det kommer till kritan.

Men Nya Moderaterna och Centerpartiet har grava trovärdighetsproblem. Under sin tid vid regeringsmakten så har de drivit en linje där kostnaderna för försvaret ska minska. Det slog man fast redan när Alliansen bildades. Nu vill Moderaterna öka anslaget. Man vill dessutom att det ska ske omgående, och man kräver att ett NATO-medlemskap ska utredas. I sak helt rätt och något som både är välkommet och nödvändigt. Men….

Problemet är att Nya Moderaterna inte gjort en enda ansats under sin tid i regeringsställning för att åstadkomma detta, och därmed har grava trovärdighetsproblem. För det första så la man fram ett finansieringsförslag som havererade hela försvarsberedningen som hette ”5,5 miljarder till försvaret”. I förslaget så var det i sammanhanget enbart småpengar som tillfördes under den då kommande mandatperioden, d.v.s. nu. Allt för att slippa skjuta till pengar om man skulle ha vunnit valet i höstas. När man nu är i opposition så kräver man, förvisso helt rätt, att den stora ökningen skall komma mycket tidigare… I DN skriver Erik Helmersson om detta som ”pinsamt”.

Ännu mer pinsamt blir det när Moderaterna nu kräver en NATO-utredning. Man hotar att det kommer bli svårt att komma överens om det inte blir någon NATO-utredning. Man glömde tydligen väldigt fort bort det faktum att man hade åtta (8) år på sig att driva igenom detta i regeringsställning, då partiet själva huserade på försvarsdepartementet. Men då försökte statsminister Fredrik Reinfeldt undvika Nato-diskussionen genom att konstatera:

–Ett Nato-medlemskap är inte aktuellt eftersom det inte finns något brett stöd för detta i riksdagen.

Samma budskap har även f.d. försvarsminister Karin Enström trummat in – trots att Moderaterna egentligen vill gå med i Nato. men nu ställs plötsligt tydliga krav, förvisso helt rätt även detta, på att frågan ska utredas. Det här leder givetvis till svåra trovärdighetsproblem då man byter fot så fort man hamnar i opposition.

En annan mycket intressant iakttagelse från veckan är att ÖB inte längre vill kommentera de politiska utspelen. Han har tidigare använt en helt annan retorik där han deklarerat att han kan tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte pengar tillförs, att det är den magnituden det handlar om. Men efter den olycksaliga sjukskrivningen så är den retoriken (tyvärr) borta. Är det någon gång det krävs klarspråk så är det nu.

Det går utför i allt högre tempo nu. SÄPO konstaterade i veckan att Rysslands spioneri mot Sverige har ökat i stor omfattning. Underrättelseexperten Wilhelm Agrell anser att vi är inne i ett nytt kallt krig. En av få aktörer i debatten som fortfarande tonar ner läget är Försvarsmakten. Så sent som i januari under Folk & Försvars rikskonferens så uttrycket ÖB bland annat

”Att tala om ett nytt kallt krig är missvisande…” och ”Någon förhöjd risk för väpnat angrepp mot Sverige ser vi inte idag.”

Tittar man på den senaste utvecklingen i Ryssland och i vårt närområde så anser jag att Agrells analys är korrekt. Om detta skrev jag den 12 oktober förra året i mitt mest lästa inlägg på bloggen ”Ny normalbild eller nytt kallt krig”. Sedan dess har det skett ytterligare ett antal händelser som pekar på att utvecklingen går åt helt fel håll. Under veckan så har man dessutom flyttat fram Iskander till Kaliningrad vilket, om uppgifterna stämmer, innebär ett stort kliv upp på kalla krigstrappan.

Läs även Rolf K Nilsson i samma ämne.