Försvarsbloggare

av Jens Nykvist

Försvarsmakten försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer. Försvaret av dessa värden pågår varje dag, året runt. Till sjöss, bortom horisonten, och långt utanför svenskt territorium är det en realitet för marinen.

Sveriges geostrategiska läge är omgärdat av hav som länkar oss samman med andra. Sjöfarten utgör en grund för vår försörjning. Sjövägarna i vårt närområde har en viktig och dominerande roll, inte minst på västkusten och i Östersjön. Det är också där ute till sjöss vi har möjligheten att genom uthållig närvaro identifiera avvikelser från normalbilden och om så krävs tidigt hantera hot mot vårt land, innan det blir en realitet till lands.

Marinens närvaro skapar stabilitet och bidrar till en krigsavhållande effekt. Men för att i ljuset av det försämrade säkerhetsläget kunna göra det på ett trovärdigt sätt behöver vi bli större och starkare. Vi måste kunna uppträda samtidigt på flera ställen längs vår kust. Vi måste också ha förmågan att agera till sjöss tillsammans med andra, så att vi är en attraktiv och trovärdig partner. Det senare ökar den operativa effekten och blir därmed krigsavhållande. Förväntningarna på marinen är tydliga!

Jag är stolt över att vara chef över en marin som är bra på att slåss med det vi har. Våra ubåtar är bland världens bästa och är genom sin blotta existens ett strategiskt verktyg som inger respekt. Våra ytstridsfartyg är med sin smygförmåga stridstekniskt avancerade och våra minröjningsförband är operativt erfarna. Amfibieförbanden innehar en unik förmåga i skärgårdsområden och kustnära terräng. Men flera materielsystem går på övertid och snart följer tyvärr många fler. Detta är marinens största utmaning! I perioden 2025 till 2030 kommer ett förmågeglapp att uppstå om inte framåtblickande beslut fattas här och nu. Det handlar främst om ersättare till de äldre korvetterna, nya stridsbåtar och nya typer av stödfartyg. Men också om satsningar inom viktiga delsystem som sensorer, luftförsvarssystem, sjömålsvapen och ledningssystem till befintliga plattformar. Beslut om ersättning och utveckling av dessa system måste fattas i närtid för att kunna vara operativa om tio till femton år.

Men sådana beslut vidmakthåller i grunden endast en befintlig numerär. Det finns dock åtgärder där jag ser realistiska möjligheter att öka marinens operativa förmåga ytterligare. Inledningsvis bör antalet ytstridsfartyg öka med sex till åtta fartyg och minst ytterligare en amfibiebataljon skapas. Marinen behöver också öka undervattensförmågan varför modifiering av även den tredje Gotlandsubåten, i syfte att skapa en femte operativ ubåt, snarast bör beslutas. Genom anskaffning av en tredje ny ubåt typ Blekinge skulle marinens undervattensförmåga öka ytterligare.

En sådan marin skulle erbjuda en väsentligt ökad förmåga och uthållighet. Säkerhetsläget i vårt närområde har som jag nämnde inledningsvis försämrats de senaste åren och är i dag också mer oförutsägbart. Inga tecken på avspänning syns vid horisonten. Ryssland ökar sin militära kapacitet och uppträder till sjöss allt längre västerut i Östersjön och ut mot Västerhavet och Nordsjön. Sveriges beroende av export och import innebär därutöver att konsekvensen av störningar i sjöfarten omedelbart skulle innebära påfrestningar på hela vårt samhälle, vår välfärd och utveckling. Jag vill därför bidra till att utvecklingen av en marin som fullt kan möta denna omvärldssituation påbörjas nu.

Avslutningsvis vill jag belysa två missuppfattningar i den pågående försvarsdebatten. För det första: Ibland hörs röster för att det skulle vara alltför riskfyllt att vara till sjöss i händelse av höjda hotnivåer mot vårt land. De kan inte ha mer fel. Närvaro på plats långt ut för att tidigt upptäcka, identifiera och bygga krigsavhållande effekt är marinens raison d’être. Det definierar oss. Vår taktik och teknik, med inte minst Visbykorvetterna, är dimensionerad för det. Dessutom kommer sjöfarten att behöva fortgå även vid krigsliknande tillstånd. Detta omfattar både handeln och möjligheten att realisera det värdlandsstöd vi tecknat avtal om med våra partners. En angripare förutsätts också ha ordentligt med marinstridskrafter. Varför skulle vi då tänka annorlunda och bortse från dessa behov och de kapaciteter de medger?

För det andra: Som en följd av risken finns det de som uttrycker att Sveriges försvar därför med fördel kan skötas från land eller luften och att marinens utveckling därmed inte skulle behöva vara prioriterad. Jag anser – tvärtom – att marinen har en nyckelroll att spela för vårt lands fortsatta säkerhet och ansvarstagande i närområdet. Genom att aktivt kunna möta en angripares militära rörelser i hela sitt djup mot oss bidrar marinen, tillsammans med Försvarsmaktens övriga krigsförband och våra partners, till ett trovärdigt och starkt försvar. Vårt territorialvatten är en del av Sverige och måste skyddas och kunna försvaras från intrång av marina enheter.

Marinen bör därför – efter snart 500 års existens – ges möjligheten att vända de senaste decenniernas reduceringar och åter växa. Då verkar vi krigsavhållande och kan än mer bidra till att skapa stabilitet, hantera kriser och förebygga eller ytterst utkämpa krig och då också i fler geografiska riktningar. Men dessa beslut behövs nu om inte vår förmåga ska minska efter 2025.

I väntan på dessa beslut arbetar jag och min personal på med det vi har. Varje dag, dygnet runt.

Författaren är konteramiral och Marinchef.

Texten har varit publicerad på Säkerhetsrådet lördagen 16 februari.

av Claes Arvidsson

I Motståndskraft – Försvarsberedningen första delrapport – konstateras att det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Sveriges närområde och i Europa, ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

Försvaret av Sverige kräver ett militärt försvar med större kraft och uthållighet och återuppbyggnad av ett civilt försvar, men även om Försvarsberedningen skulle överraska bygger försvarsplaneringen på att Sverige inte ska stå ensamt. Alla vet att Sverige är helt beroende av militärt stöd i händelse av elände. Det naturliga steget vore därför medlemskap i Nato.

Så varför är Sverige inte med i Nato? Enkelt uttryckt saknas det en majoritet i riksdagen. M, L, C och KD är för medlemskap medan S och ytterkantspartierna V, MP och SD är emot. Ett annat skäl som förs fram är att svenskarna inte vill. Visserligen har opinionen utvecklats i en positiv riktning men ännu är inställningen kluven. Ibland visar opinionsmätningarna på en knapp majoritet för, ibland emot.

Det är kanske inte så konstigt.

I regeringsförklaringen i januari 2019 slog Stefan Löfven fast att den utrikes- och säkerhetspolitiska linjen ligger fast, d v s den militära alliansfriheten. Fastheten består i att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato, men samtidigt slog statsministern också fast betydelsen av försvarssamarbeten. Särskilt med Finland ska det utvecklas. Den transatlantiska länken med fokus på USA och Nato ska värnas.

Vad det betyder är inte helt enkelt att förstå. I Dagens Nyheters nyhetsartikel 21/1 om regeringsförklaringen beskrevs doktrinen så här:

”Alliansfriheten innebär att Sverige håller sig neutralt, men inte passivt, för den händelse att en katastrof eller ett angrepp drabbar ett annat land i Norden eller EU. Motsvarande förväntar sig Sverige att dessa länder agerar på samma sätt om vi drabbas, sa Stefan Löfven, i linje med solidaritetsförklaringen.”

Inte ens Sveriges största morgontidning hade alltså pejling på den svenska säkerhetsdoktrinen (först nästan en månad senare uppdaterades artikeln efter att saken uppmärksammats på twitter).

I en SOM-mätning om Nato-medlemskap som gjordes 2015 ställdes även frågan om inställningen till en alliansfri politik syftande till neutralitet i krig, d v s en doktrin som redan var avskriven till förmån för den om militär alliansfrihet. Det visade sig att 60 procent av de tillfrågade var positiva och att detta även gällde 25 procent av dem som förordade ett medlemskap i Nato.

Att SOM-undersökningen ställde en fråga om en doktrin som Sverige övergivit, kan man ju ställa sig etiskt undrande inför. Likväl är svaret förstås intressant. En inte särskilt överraskande slutsats är väl att folk i allmänhet inte har så mycket kunskap om säkerhetspolitik och doktriner, något som understryker hur befängd tanken på en folkomröstning är. Men problematiken har fler bottnar.

I artikeln Sweden and the issue of NATO membership: exploring a public opinion paradox (Journal of Defence Studies 2019:1), tar sig forskarna Karl Ydén, Joakim Berndtsson och Magnus Petersson an den paradox som kom till uttryck i Som-mätningen. Slutsatsen är att folkförvirringen kan ses som ett medvetet resultat av det svenska politiska Nato-narrativet; hur man i politiken har försökt manövrera i det svårmanövrerbara farvattnet traditionell idealistisk utrikespolitik och realpolitiska säkerhetsbehov.

Sak samma kan egentligen sägas om varför Nato-opinionen inte är mer positiv.

I artikeln närmar man sig frågeställningen via sociologen Erving Goffmans distinktion mellan vad som utspelas front stage respektive backstage. Under kalla kriget – och framför allt under Palmes hegemoni – var den idealistiska sidan helt dominerande på scenen. Det ledde till att neutraliteten som fredsgaranti och som en del av den nationella identiteten (eller annorlunda uttryck ”fredsskadan”) befästes.

I verkligheten hade ju Sverige back stage ett nära men hemligt samarbete med Nato-länder och i praktiken skyddades riket av USA:s kärnvapenparaply. Detta allt medan den officiella kritiken haglade och den offentliga debatten präglades av nej till Europa och anti-amerikanism. Försök att försiktigtvis lyfta samarbete med Nato (Hjalmarsson 1959 och Wedén 1968) fördömdes. Det fanns, kort sagt, en avgrund mellan det som utspelade sig front stage i politiken respektiv back stage.

Efter kalla krigets slut har samarbetet med och integrationen i Nato fördjupats och avhemliggjorts. Numera kan Sveriges position bäst – men likväl oklart – beskrivas som de facto-medlem men utan säkerhetsgaranti. Fredskadan består dock. Så också socialdemokraternas behov av att politiskt navigera mellan den gamla sortens idealism och realpolitiken. Avgrunden har krympt men antalet ”övervintrare” inom socialdemokratin – och den därpå följande rädslan för ett sprucket parti – utgör en effektiv bromskloss för att partiet ska ta steget full ut.

Idealismens fokus på fredsbevarande insatser har i den nya tiden övergått till att även omfatta deltagande i fredsframtvingande operationer.1990-talets nya Nato med fokus på internationell krishantering kunde ganska sömlöst fogas in i den idealistiska traditionen. I artikeln påminns även om hur idealistiska argument om till exempel kvinnofrigörelse har använts front stage för att motivera svensk insats under Nato-befäl i Afghanistan. Realpolitiken back stage bottnade i behovet av ökad interoperabilitet, d v s förmåga att strida tillsammans med Natostyrkor.

Och, kan det tilläggas, av att solidariskt delta i hopp om bistånd om Sverige skulle utsättas för ett angrepp.

Med rådande öppenheten är, som artikelförfattarna påpekar, skillnaden mellan vad som sägs, beslutas och görs mindre hycklande, men på sätt och vis skulle jag säga snarare annorlunda.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar väl om Nato och regeringens deklarationer betonar vikten av samarbetet med Nato. Samtidigt utesluts medlemskap. Ett nätverk av bilaterala och multilaterala samarbeten är tryggare för Sverige. Hultqvist har till och med talat ned Nato:s förmåga (organisatoriskt tungrott) i sitt försvar för sin egen doktrin. Man ska inte heller göra någon plötslig omsvängning som kan skada stabiliteten i närområdet (d v s Ryssland). Samtidigt är, som artikelförfattarna understryker, beroendet av Nato lika stort som någonsin – och viljan till integration i alliansen tycks omättbar.

Den enda gräns som inte får överträdas är den ansökan som leder till fullvärdigt medlemskap.

I långa stycken låter regeringen som socialdemokraterna alltid har gjort med betoning lagd på en politikens idealistiska sida samtidigt som den (militära) alliansfriheten pryds med Natoflaggan. Man låtsas som om inget har hänt. Som artikelförfattarna konstaterar är det därför inte konstigt att delar av svenska folket tror att alliansfrihet och Natomedlemskap kan förenas. Det är ju just det som regeringen i hög grad ger uttryck för.

Paradoxen är alltså egentligen inte i oförenligheten i opinionen utan snarare den politiska föreställning som Löfven, Wallström och Hultqvist ger front stage.

Författaren är redaktör, författare och ledamot av KKrVA.

av Ulf Henricsson

Det Andrew Wallace skriver är klokt och jag delar i huvudsak hans uppfattning.

Dock glömmer vi alltför ofta bort att för att göra de listigheter Wallace beskriver måste vi kunna genomföra väpnad strid, det vill säga ta livet av en angripare på ett sätt som får denne att tro att vi kan det och kommer att göra det. Därmed inte sagt att vi alltid skall göra det. Härom veckan hörde jag försvarsberedningens ordförande säga att vi bör förbereda oss för att det värsta kan hända – klokt tycker jag!

Det som bekymrar mig är – kan vi verkligen göra det konkreta hantverk som krävs för att utföra de operativa konster Wallace beskriver? De amerikanska Sabre piloternas framgångar berodde ju på att de behärskade sina flygplan, sin stridsteknik och kunde leverera verkan i målet. Kan vi inte det, kan vi göra hur många OODA looper som helst utan att det leder till framgång.

Sedan måste vi också som Wallace skriver vinna folkets förtroende och det gjorde vi bra under den allmänna värnpliktens tid. Så här skriver generalen Sir Michael Rose om soldaterna i den första nordiska bataljonen i Bosnien 1993.

”… the Swedish soldiers were of exceptionally high quality and were well equipped. Although Sweden has not been at war for almost 200 years. It was plain that they had lost nothing of the martial quality that allowed them to dominate northern Europe in the seventeenth century. They could be extremely bloody-minded and always returned fire immediately with their heavy weapons if they were fired upon”.

Sant eller inte – men så tolkades vi av omgivningen och det gjorde i många stycken livet enklare för oss. Viljan att skrämma och trakassera oss minskade påtagligt eftersom det kunde vara farligt.

Hur är det idag? Ett antal år utan värnplikt och nu med en mycket begränsad värnplikt, har den förändrat folkets stöd för väpnat motstånd? Inte så mycket tror jag, däremot tror jag att vår förmåga att uthärda krigets påfrestningar har minskat.

Att vi måste vara oförutsägbara håller jag också med om. För mig är den viktigaste taktiska och operativa grundregeln att överraska motståndaren. En allsidig och flexibel organisation ger de bästa förutsättningarna för det. Men framförallt krävs ett ”mindset” som törs tänka utanför boxen och vågar ta risker för att vi skall lyckas med oförutsägbarheten. Försvarsmaktens ledningsfilosofi – uppdragstaktik – borde lägga grunden för det. Dessvärre känns det som om det fyrkantiga fredstida administrativa regelverket effektivt motarbetar detta och det går inte att växla mellan regelstyrning och uppdragsstyrning över en natt. Då uppdragstaktik är en ledningsfilosofi, inte ett regelverk, krävs det att man uppfostras och kontinuerligt verkar i den miljön.

Teori och praktik måste samspela.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

By Andrew Wallace

The Kingdom of Wu was smaller and inferior to the neighbouring kingdom of Chu. Which gave Wu cause for concern as Wu was a target for Chu and was likely to be invaded. The king of Wu turned to Sun Tzu and gave him command of the army of Wu. After training the army, Sun Tzu did the unthinkable; he invaded Chu. But Sun Tzu didn’t attack the much superior army of Chu. Instead, he attacked lightly, if at all, defended towns in the kingdom of Chu. Manoeuvring from one town to another, striking at will, until the army of Chu was forced to leave its stronghold and seek battle with the army of Wu. When the final engagement was apparently on them, as the army of Chu closed in, Sun Tzu sent part of his army to attack the now defenceless capital city of Chu. In doing so, Sun Tzu forced Chu to surrender.

Another time, another place; T. E. Lawrence commanded a force of irregular Arab cavalry during the First World War. But instead of using that force to engage the Ottoman Turks directly, he used them as small, light, manoeuvrable elements that he then used to strike at the enemy where they were weak. An example of this was his attacks against the Hejaz railway. Relying on speed and mobility he would strike at the railway, quickly withdraw only to quickly strike again at another location. This caused the Ottoman Turks to break up their large strong formations and spread their troops thinly in order to protect the railway. Large numbers of Ottoman Turk troops were tied up in this operation, effectively taking them out of the war.

Manoeuvre?

“Det som gör mig bekymrad är dock att den entusiasm som finns för lättrörliga snabba förband inte resulterar i en beskrivning av hur striden – den egentliga krigsverksamheten – skall gå till. Hur får man verkan i målet samtidigt som man överlever för att kunna göra nästa insats?

Enligt Clausewitz är stridens mål att förinta eller besegra motståndaren och det är svårt att åstadkomma utan vapenverkan.” – Col 1gr. Ulf Henricsson.

Perhaps I misunderstood but that did come over to me as if somewhere the concept of manoeuvre warfare hasn’t been really understood in the Swedish armed forces. It is not just the above, but there have been several things I have read and seen as well as recent experience from an exercise I was on in January that all seem to push me to the same conclusion. I’m not even really sure the author of MSD16 really understood the concept either.

Or to put it another way; what I am seeing is not consistent with my understanding of manoeuvre warfare. Perhaps that is language or a culture problem?

Both of the examples above achieved victory without concentration of effort nor through destroying the enemy in a traditional Clausewitzian way. They begin to answer the question posed by the good colonel 1gr. How do we survive? Well, both Sun Tzu and T. E. Lawrence did it by using a Chinese stratagem called “to entice a tiger from the mountains”.

The examples fit in with how I understand manoeuvre warfare, so perhaps I should explain my understanding?

To start with, to me, manoeuvre warfare is not about manoeuvre. In a way, I think “manoeuvre warfare” is a misnomer.

To say manoeuvre warfare is about manoeuvre is a bit like saying sword fighting is about fighting with swords. Well, yes it is but no, it is not. If you study sword fighting, say longsword fighting as I do, then you will study a lot of techniques to fight with a sword. But that is not the objective. At the end of the day, sword fighting is not about swinging a sword around. It is about sticking the pointy end into someone else before they stick one in you. In other words, sword fighting is about conflict resolution with pointy sticks. All that waving them about is a means to an end.

The same with manoeuvre warfare. All that manoeuvring about is not what manoeuvre warfare is all about; it is a means to an end. It is that end that manoeuvre warfare is all about. So, what is that end?

What if you could achieve the ends without all that waving swords about. Say by sticking your pointy stick in your enemy’s back while they slept?

Mind Games

At this point I would like to bring in US Air Force Colonel John Boyd who made this observation:

“Terrain does not fight wars. Machines don’t fight wars. People do it and they use their minds. So you better understand the people, because if you don’t understand them, you ain’t going to make it, period.”

“Machines don’t fight wars, terrain doesn’t fight wars, people do and they use their what? Minds. So you keep track of that all the time. So if you got their minds, or you get inside the other guy’s mind, you pull his socks down. He gets inside yours, he pulls your socks down.”

– John Boyd, Patterns of Conflict.

And that, to me, captures what manoeuvre warfare is all about; manoeuvre warfare is a mind game. All that manoeuvring about is a means to an end; to get inside your enemy’s mind space.

So, when Sun Tzu defeated the army of Chu, he did so by getting into his enemy’s mind space, causing his enemy to do something he did not want to do. The same for T. E. Lawrence.

As another example we can look at the Russian annexation of the Crimea. There, the Russians managed to capture the peninsula with hardly a shot fired. That was an example of another Chinese stratagem; “to loot a burning house”.  The Russians got inside the Ukrainians’ mind and exploited the political situation to take what they wanted, leaving the Ukrainians virtually paralysed.

We can really sum it up if we look at OODA. The OODA loop was proposed by John Boyd as a way of modelling the thinking process of a person (or even a group). He developed the concept after studying why American Sabre pilots out performed Chinese MIG pilots despite the MIGs being superior planes on paper. He then applied the concept to conflicts throughout history.

It takes time for a person to first Observe what is happening, then to Orientate themselves (which is the really complicated bit) before they can Decide what to do then Act. In a conflict, the one who does the OODA loop first is the one most likely to win. If they can get to Act first, they change the situation, making their enemy’s actions obsolete, and force their enemy back to the Observe part.

If you can get inside your enemy’s mind you change the situation in such a way that the enemy’s understanding of what is happening is no longer relevant. His orders are out of date.

Understanding that leads to understanding manoeuvre warfare isn’t just something for the battlefield. As Sun Tzu says:

“The supreme art of war is to defeat the enemy without fighting.”

Understanding that leads to an understanding of current Russian behaviour and perhaps sheds light on the US withdrawal from Syria and INF. Putin plays the game like a master of Sun Tzu.

So, coming back to the question; how do you get the effect in the target while surviving to be able to make the next effort? You get inside your enemy’s mind space, You use stratagems.

Much of manoeuvre warfare theory can be understood in terms of this mind space idea; mission type orders are a way to act such as to get inside the enemy’s OODA loop. Tempo, is all about right time right place so you get inside the enemy’s OODA loop. Centre of gravity? Isn’t that all about defeat being a psychological phenomena? Doesn’t that mean getting into the enemy’s mind space?

What does that mean as regards small mobile units as opposed to larger brigade size units? To my mind, we need both. Or to be more precise; we need units that can do both. So, brigades that can dissolve into smaller mobile units and then reform into larger units. We need both because we need to be unpredictable. We are not going to get inside the enemy’s OODA loop if we just have one formation, If we just follow the book. It would be like standing in a line with our backs against an object. It won’t take much for an enemy to know how to defeat us.

Flexible units is another way of looking at the ordinary / extraordinary force. A small mobile force could act as an extraordinary force, whereas a more traditional brigade could act as an ordinary force. But what happens if the units change roles? The mobile units form a brigade and the brigade dissolves into mobile units. We would start to become more unpredictable. In doing so, we have the possibility to get inside the enemy’s OODA loop and that is how we survive.

The author is a senior software engineer at cgi in Umeå in artificial intelligence.

av Björn Körlof

När man tar del av regeringens utrikesdeklaration och den efterföljande riksdagsdebatten blir en omständighet mer framträdande än andra; det är bristen på ambition att göra en genuin analys av de komplicerade säkerhetspolitiska problem Sverige står inför. En sådan tydlig brist på analys är när regeringen ger uttryck åt den gängse uppfattningen att Sveriges alliansfrihet ”tjänar oss väl” och att den ”bidrar till stabilitet och säkerhet i Europa”.

Det är inte uteslutet  att regeringen, vid en samlad bedömning av många komplexa faktorer, kan ha stannat vid en rimlig ståndpunkt. Men det är svårt att ta ställning till detta om inte regeringen redovisar vilka faktorer den analyserat och hur de vägts mot varandra vilka sedan lett den fram till den angivna ståndpunkten. Detta är av stor betydelse för att en seriös fortgående offentlig säkerhetspolitisk diskussion skall kunna äga rum. Den har inte minst också stor politisk betydelse för trovärdighet både inåt och utåt.

Kort sagt: varför tjänar oss alliansfriheten väl, eller uttryckt på annat sätt, varför tjänar oss (alltså Sverige som nation) detta vägval bättre än jämfört med en NATO-anslutning, eller en försvarspakt med Finland, vilka väl torde vara de enda realistiska alternativen? Och varför bidrar Sveriges alliansfria hållning till stabilitet och säkerhet i Europa? Underförstått skulle en svensk NATO-anslutning eller en försvarspakt med Finland skapa sämre förutsättningar för stabilitet och säkerhet i Europa?

Finns det en rädsla för att en svensk NATO-anslutning kan leda till ökade säkerhetspolitiska bekymmer för Finland eller de baltiska staterna och en starkt ökad militär spänning i Östersjön framkallad av ryska reaktioner? Och om Sverige och Finland väljer att ingå en försvarspakt nära knuten till NATO, får det negativa konsekvenser för läget i Östersjön eller längs den finsk-ryska gränsen p g a negativa ryska reaktioner på en sådan lösning? Är det sådana, kanske känsliga, faktorer som förestavar den brist på analys som föreligger i utrikesdeklarationen.

Att en regering är försiktig i sina ordval i förhållande till främmande makt är förståeligt, men de ovan angivna riskerna och faktorerna är ändå sådana att de diskuteras i alla möjliga fora av högt renommerade forskare m fl och en överdriven försiktighet kan mot den bakgrunden lätt tolkas som undfallenhet.

Det har ofta framhållits att alliansfriheten skapar förutsättningar för en viss politisk handlingsfrihet i säkerhetspolitiskt brydsamma situationer, alltså att inte med automatik dras in i en militär konflikt. Detta kan ha haft en viss betydelse i den säkerhetspolitiska geografi som var för handen under det kalla kriget. När Norge, Danmark, Tyskland, Polen och de baltiska staterna nu är med i NATO och i praktiken militärt ”grenslar” större delen av Östersjön (och i själva verket grenslar större delen av Skandinavien) liksom tillfartsvägarna dit, är det väl högst tveksamt, kanske rentav illusoriskt, att föreställa sig en större konflikt i detta område som inte med ”automatik” skulle dra in också Sverige. Är denna bedömning riktig kan alliansfriheten i själva verket skapa en mycket farofylld situation. Om osäkerhet uppstår om svenskt agerande i en brydsam situation kan detta i själva verket bli den faktor som utlöser kraftiga militära insatser från olika sidor i syfte att inte komma i efterhand. Säkerhet och stabilitet har inte minst också att göra med förutsebarhet.

Också om Sverige och Finland skulle ingå en försvarspakt utanför NATO uppstår en osäkerhetssituation under ett upptrappat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöområdet.

Alla sådana frågeställningar och bedömningar har som sin grundläggande fond en rysk hotbild som de senaste åren trappats upp och där ryska aktiviteter på en mängd olika arenor, inte bara rent militära, blivit alltmer påtagliga.

Det måste därför hållas för sannolikt att ryska reaktioner på en öppen och klargörande diskussion om dessa hotfulla faktorer som bör eller inte bör förändra svensk säkerhetspolitik (t ex NATO-anslutning eller en försvarspakt med Finland) utgör den viktigaste faktorn i den bedömning regeringen gjort och som kan ha tagit sig uttryck i en så omsorgsfull försiktighet. Sådana ryska reaktioner är självfallet högst sannolika och kan ta sig en mängd olika former. Men om det är av oro för ryska reaktioner som inte ens regeringens tydliga analys kan göras, är risken för politisk undfallenhet högst påtaglig.

Det måste naturligtvis stå klart även för den ryska ledningen, att det är de ryska militära aktiviteterna i Georgien, på Krim och i Ukraina, de fortgående påverkanskampanjerna etc som utlöser oron i grannländer som Sverige, Finland m fl och som lett till ökad militär rustning. Det måste också stå klart för den ryska ledningen att ju mer landet ägnar sig åt hotfull politik mot omvärlden (inklusive Sverige) desto mer kommer folkopinionen att sträva efter ökad säkerhetspolitisk trygghet genom att prioritera val av allianser med dem vi närmast samarbetar med, något som naturligtvis påverkar dessa länders säkerhetspolitik i för Ryssland ogynnsam riktning.

Det är sådana nu redovisade analyser och resultaten av dem som regeringen bör vara mer öppen med och som bör ligga till grund för vår säkerhetspolitiska diskussion tiden framöver.

Och inte minst bör regeringen signalera till Moskva att en fortsatt hotfull rysk attityd mot Östersjöområdet och fortsatta påverkanskampanjer riktade mot oss kommer att förskjuta svensk opinion i alltmer NATO-vänlig riktning.

Författaren är f d generaldirektör, riksdagsledamot och reservofficer. Han är ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist

 
Det påpekas inte sällan att Storbritanniens förhållande till Europa alltid varit ambivalent. Under i alla fall de senaste 300 åren har man i London fört en debatt om landets primära intressen återfunnits på kontinenten eller på den globala scenen. I tider då det brittiska imperiet, särskilt under 1800-talet, var den dominerande stormakten kunde man ha råd med att följa båda linjerna. Men det fanns alltid en tyngdpunkt i utrikespolitiken. Det gällde att se till att Europa inte dominerades av någon makt som kunde hota England och dess världsomspännande besittningar. Under 1700-talet och de första decennierna av 1800-talet var det Frankrike som var hotet, mot slutet av 1800-talet, efter ett relativt fridsamt sekel, det vilhelminska Tyskland och en bit in på 1900-talet först Hitlers Tyskland och sedan Stalins Sovjet.

Den kände brittiske historikern Niall Ferguson menar i sin ”The Pity of War” att första världskriget egentligen var onödigt eftersom utvecklingen ändå med EU slutade med tysk dominans. Det var dock andra skäl än risken för att någon uppstigande stormakt skulle leda kontinenten som 1961 förmådde den dåvarande premiärministern Harold Macmillan att söka medlemskap i EEC, som det då hette. Det förenade kungariket var efter den dyrbara segern i andra världskriget utmattat men (efter 1951) åter regerat av de konservativa med tydliga imperiella reflexer. Den gamle viktorianen Macmillan kände dock efter det snöpliga Suezäventyret 1956 och den fortsatt skakiga brittiska ekonomin av ”the winds of change”. Landets framtid kanske ändå fanns som ett ledande europeiskt land; hans efterträdare Harold Wilson ville avsluta kapitlet ”East of Suez” och satsa på modernisering och ”the white heat of technology”. General de Gaulle ville emellertid inte släppa in britterna i den kontinentala organisationen och sade nej både 1963 och 1967. Efter generalens frånfälle och under den mest proeuropeiska regering Storbritannien någonsin haft, Edward Heaths 1970-1974, kom dock landet till slut 1973 med i EEC. Sedan regeringen fallit 1974 ordnade den nya labourregeringen, i enlighet med sitt vallöfte, en folkomröstning som resulterade i att 67 % röstade för att stanna kvar i gemenskapen.

Det brittiska engagemanget i Europas affärer har alltså, delvis som en följd av utvecklingen på andra sidan kanalen, växlat med perioder av huvudsakligen globala intressen. En del av dem som nu förordar Brexit företräder en nostalgisk känsla för att det måste vara möjligt för deras land att kasta loss från EU och, med stöd av en öppen ekonomi och finanssektorn, vara en oberoende global spelare vid sidan av EU. De som helst vill stanna i unionen eller i alla fall ha så nära relationer som möjligt med denna sammananslutning anser att Storbritanniens globala era är förbi och att nostalgiska känslor bara lägger hinder i vägen för landets utveckling.

Ännu vet vi inte riktigt hur den dramatiska process som inleddes med folkomröstningen den 23 juni 2016 skall sluta. Men det är uppenbart att ett brittiskt utträde ur EU kommer att få också säkerhetspolitiska konsekvenser. Britterna har aldrig – liksom vårt land – tillhört de som velat påskynda EU:s utveckling på det säkerhets- och försvarspolitiska fältet. Tvärtom har man alltid betonat NATO:s primat när det gällt territorialförsvaret. Denna grundlinje låg bakom den överenskommelse som premiärministrarna Tony Blair och Jacques Chirac träffade 1998 i St. Malo och vars kanske viktigaste politiska element var upplösningen av WEU, Västeuropeiska unionen, bildad 1948 före NATO och av särskilt fransmännen betraktad som ett slags ”reservallians” för den dag de transatlantiska banden skulle försvagas. Nu när Donald Trump ofta vädrar sitt missnöje med sina allierade i Europa, kanske en och annan, särskilt i Frankrike, beklagar att WEU inte finns kvar. Det utökade bilaterala försvarssamarbetet mellan Paris och London som inleddes med St Maloöverenskommelsen, lär båda länderna, oavsett Brexit, vara angelägna att fortsätta med.

Även om Storbritannien således inte varit särskilt aktivt när det gällt att utveckla EU:s försvarspolitiska dimension, har London ändå haft ett betydande inflytande på detta fält. De brittiska försvarsutgifterna har på senare år, till följd av den konservativa regeringen Camerons (2010-2016) hårda besparingspolitik, sjunkit under NATO:s tvåprocentsmål när det gäller försvarsutgifternas andel av BNP. Målsättningen är dock att, nu när man övergett dåvarande finansministern Osbornes modell, åter nå det mål ännu bara en minoritet av NATO:s medlemsländer, trots den amerikanske presidentens högljudda klagomål, kan åberopa. Men Frankrike och Storbritannien förblir ännu Europas starkaste militärmakter med en visserligen reducerad men dock expeditionär kapacitet. Tyskland har trots ett ökat satsande på försvaret en lång väg att gå. Och det politiska stödet för försvarsmakten förblir mycket svagare än i Storbritannien och Frankrike. Och som unionens enda kärnvapenmakter har dessa båda länder en särskild tyngd. De kan berömma sig av att ha en egen strategisk kultur.

Det är således sannolikt att unionen med Storbritanniens sannolika utträde kommer att tappa specifik säkerhetspolitisk vikt. Under förhandlingarna om utträdesavtalet har någon gång premiärminister Theresa May rätt diskret refererat till detta brittiska förhandlingskort, vilket då genast på en del håll i Bryssel betecknats som utpressning. Sannolikt har de i de flesta EU-länder – givetvis också Sverige – låga försvarsutgifterna lett till dåligt samvete och till att man inte vill bli påmind om att britternas på detta område – i alla fall relativt – starka position. Det är mot denna bakgrund en smula anmärkningsvärt att utträdet också skulle medföra att Storbritannien måste lämna det gemensamma satellitspaningssystemet Galileo. Det förefaller som principerna här på EU-håll tagit över det sunda förnuftet. På detta område och med tanke på landets signalspaningskapacitet och medlemskap i kvintetten ”Five eyes” (USA, Canada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland) borde EU vara angeläget om ett fortsatt nära samarbete med Londonregeringen.

Efter Donald Trumps uttalanden om NATO, att USA inte längre vill stå för en så stor del av notan och att man har blivit lurat av sina allierade, har den europeiska försvarsdimensionen föga förvånande åter fått nytt liv i debatten. Angela Merkel har flera gånger offentligt betonat att det nu vore uppenbart att européerna i betydligt högre grad måste lita till sig själva. Detta har ju alltsedan de Gaulle också varit ett franskt tema och lett till ett nytt franskt initiativ, ännu dock opreciserat. Ännu diskuterar endast få tanken på en europeisk armé. Den förstärkta försvarsdimensionen handlar om förbättrad krishantering och materielsamarbete och är långt ifrån NATO:s art 5. I den nyligen (22 januari) antagna s k Aachendeklarationen har Emanuel Macron och Angela Merkel ånyo betonat vikten av försvarssamarbetet de båda länderna emellan och förbundit sig att upprätta ett gemensamt säkerhetspolitiskt råd.

Även om Brexit och farhågor om den amerikanska politikens inriktning leder till en viss europeisk omorientering och incitament att agera när det gäller den egna säkerheten innebär britternas uttåg en försvagning av EU:s säkerhetspolitiska vikt. Det finns emellertid de som menar att Brexit också innebär möjligheter till ökat försvarssamarbete när man inte längre har Storbritannien som släpankare. Britterna kommer säkert också därför att vara angelägna om att bygga upp institutionella band med Bryssel. Det brittiska förslaget om en ”Joint Expeditionary Force” kan ses i detta ljus. Men i valet mellan den transatlantiska länken och den europeiska kommer man i London säkert även i fortsättningen att lägga tyngdpunkten vid den förra. Man hoppas att epoken Trump är ett hack i utvecklingen och att synen i Washington på värdet av särskilt NATO-alliansen men också det bilaterala militära samarbetet med USA även fortsättningsvis skall konstituera något av ett ”special relationship”.

Det finns således en risk att det brittiska utträdet på det säkerhetspolitiska området kommer att försvaga både EU och Storbritannien. I London inser många att den tyngd som EU, i alla fall på det ekonomiska området har och som på den globala scenen ger en allmän politisk porté, kommer att allvarligt naggas i kanten.

Britterna kommer även fortsättningsvis att hålla distans till europeiska tankar på att bygga upp en egen territorialförsvarskapacitet. Frågan är alltså om Brexit kan generera en större beredvillighet i de kontinentala medlemsstaterna än tidigare att bidra till ett gemensamt territorialförsvar. Många menar ju att den enorma fördyring som försvarsmaterielen undergått tvingar fram ett närmare samarbete. Men Brexit skulle lika väl kunna bidra till en ännu mera tydlig tendens att på vissa håll satsa än mera på en ”bandwagon”-modell visavis Ryssland. Flera EU-länder, Italien, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Grekland främst, tycks idag vara mera intresserade av att ha goda relationer med Putins Ryssland än upprätthållandet av en gemensam maktbalanspolitik visavis Moskva. Faran är förstås att sådana tendenser kommer att förstärkas med Det förenade kungarikets utträde ur EU. De större länder i unionen som idag tydligast betonar vikten av att balansera och hålla distansen till Ryssland är Storbritannien och Polen. I ett EU utan Det förenade kungariket blir Polens nästan enda allierade de baltiska staterna. Finland kombinerar – av lättförståeliga skäl – om paradoxen tillåts, en alliansfri militär maktbalanspolitik med en kontinuerlig dialog med Moskva.

Det är kanske sannolikt att EU, trots de mycket blandade erfarenheterna av vissa tidigare Warszawapaktstaters medlemskap, efter en paus och oavsett Brexit fortsätter på utvidgningens väg. Aktuella kandidater är flera Balkanländer, som kanske inte nu kan möta EU:s kriterier för medlemskap men ändå kan komma att släppas in. Det är helt enkelt, anser många, lättare att söka påverka dem innanför EU än utanför. Detta är dock en diskutabel tes med tanke på att somliga EU-stater väl inne i unionen kan blockera beslut som just skulle rikta sig mot deras bristande accept av grundläggande kriterier.

Unionen kan således komma att utvidgas i sydöst och öst (Moldavien, Ukraina) medan man i alla fall försvagar en central länk västerut. Frankrike blir då EU:s västliga utpost och unionen förskjuts österut. Detta är givetvis av betydelse för vilken karaktär som unionen kan komma att få och, framför allt, hur den kommer att förhålla sig till Moskva. Här man kanske se den s k nya Hansan, en informell allians mellan ett antal nordeuropeiska länder, inklusive Sverige, Finland och de baltiska staterna, inte bara i Storbritanniens frånvaro som värnare av frihandel utan också en politisk gruppering ägnad åt att betona EU:s kärnvärden om demokrati, mänskliga rättigheter, det lagbundna samhället, tryckfrihet m m.

Det är ganska anmärkningsvärt att aspekter som dessa på Brexit, av allt som skrivits om ämnet inte tycks ha diskuterats under förhandlingarna. De borde annars kontinuerligt ha svävat över Bryssel. Men med tanke på förhandlingarnas komplexa natur var de 27 övriga EU-länderna säkert tvungna att koncentrera sig på legala och andra mera omedelbara aspekter på Brexit. De säkerhetspolitiska dimensionerna kan komma att spela en större roll i diskussionen om det framtida förhållandet mellan UK och EU. Då kommer rimligen också upp vad utträdet kan betyda för USA. Donald Trump tycker utifrån sin ideologiska färgläggning att det är bra att Brexit sker, men detta är med all sannolikhet en uppfattning som inte delas inom större delen av det säkerhetspolitiska etablissemanget i Washington. Där har man ju under hela efterkrigstiden stött den europeiska integrationsprocessen och att Storbritannien skulle delta i densamma. Utanför EU får London en helt annan roll, kanske som om parallellen tillåts, ett europeiskt Australien?

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

av Ulf Henricsson

Per Blomqvist och jag är helt överens om att Sverige inte ensamt kan strida mot en stormakt. Därför har vi solidaritetsförklaringen som säger att vi skall göra det tillsammans med andra. Det bästa tycker jag då är att ansluta oss till NATO. Eftersom det för närvarande inte är politiskt möjligt får vi förlita oss på solidaritetsförklaringen och våra olika bilaterala avtal.

Vill man samarbeta med andra är det en stor fördel att ha lika förbandsstrukturer och operativa mål. I vår omgivning är det brigadstrukturen som är norm, även i Ryssland. Eftersom försvaret i första hand skall vara fredsbevarande bör vi fråga oss vad Ryssland har mest respekt för? Det svaret finns inte hos oss utan i Moskva. Min egen uppfattning är att en motståndare som kan föra en markstrid med ”kombinerade vapen” (direkt riktad och indirekt eld, luftvärn, minor och övriga fältarbeten) inger mer respekt. Brigadstrukturen kan dessutom brytas ned i lägre förband om vi skulle tvingas till det. Tvärtom är inte möjligt.

Strid med små enheter har ju inte visat sig så effektivt i de konflikter vi ser idag. Att de trots allt har verkan beror ju främst på att stormakterna inte sätter in de resurser som skulle avgöra krigen. Att små enheter inte skulle angripas för att det är för dyrt motsägs ju också i dessa konflikter eftersom stormakternas insatser till stor del består av flyg med styrda vapen och avancerade sensorer.

Det som gör mig bekymrad är dock att den entusiasm som finns för lättrörliga snabba förband inte resulterar i en beskrivning av hur striden – den egentliga krigsverksamheten – skall gå till. Hur får man verkan i målet samtidigt som man överlever för att kunna göra nästa insats?

Enligt Clausewitz är stridens mål att förinta eller besegra motståndaren och det är svårt att åstadkomma utan vapenverkan. Jag får intryck av att den ”strategiska pausen” högst avsevärt minskat kunskapen om strid med kombinerade vapen. Hur går övergången från förflyttning till strid till – utan att man förlorar all tid man eventuellt tjänat in på en snabbare förflyttning. Hur hittar man bra stridsställningar med rimligt skydd. Jag och andra som sett IB 77 och NB 85 försöka genomföra detta konststycke väntar med spänning på en beskrivning av metoden.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Per Blomqvist

Ledamoten Ulf Henricsson skriver på akademins blogg den 24/1 : ”Flera officerare jag pratat med har stor tilltro till lätta och snabba förband – ingen av dem har på ett trovärdigt sätt förklarat hur man får en tung mekaniserad motståndare gripbar …” Svaret är minor och fältarbeten, menar Henricsson.

Javisst, minor är bra! Och utmärkt att ”flera officerare har stor tilltro till lätta och snabba förband”, som kan ge ett krigsavhållande försvar. Jag fäster mig vid Henricssons göra ”motståndaren gripbar”. Att möta en stormakt i duellstrid är inte realistiskt. Stormakten bekämpar och väljer snabbt områden.

Raimo Jakola har under decennier följt hur USA/Nato och Ryssland har utvecklat medel för preventiv krigföring och ta för dem vitala områden. Sverige kan vara ett sådant område.

Jakola har visat med inlägg på akademins blogg att oavsett angripare kan denne i krigsöppningen med robotar av olika slag slå ut brigader, avancerat robotluftvärn m m. Återigen, Sverige kan omöjligt föra duellstrid mot en stormakt. Jakola menar att strid över ytan ska föras med mindre jägarförband.

Stormakten har en huvudmotståndare och önskar snabba avgöranden i sekundära områden. Henricssons göra ”motståndaren gripbar” blir då viktigt för de små enheterna. Angriparen ska göras gripbar, styras och förhandsläge skapas i av oss valda områden.

Redan i mitten av 1950-talet tänkte och övade Sverige markstrid över ytan mot en stormakt. Ett koncept från Frankrike inhämtades som förebild. Motoriserade spaningsförband infördes för att snabbt fastställa luftlandsättningar och fientlig verkan av kärnladdningar. Pansar, luftvärn och helikoptrar skulle tillföras dessa spaningsförband. Så blev det inte. Men övningar genomfördes under ett par decennier över hela Sveriges territorium. Spaningsförbanden och metoden visade sig vara mycket effektiv.

Sverige bör organisera små lättrörliga pansarade spaningsenheter, med lättrörligt robotluftvärn, drönare m m, spriddda över ytan för att tillsammans med jägarförbanden göra ”angriparen gripbar”. Små enheter bedöms inte vara kostnadseffektiva att bekämpa. I gynnsamma fall kan små enheter även samlas och slå mot motståndarens mjukare enheter.

Vår militära styrka med beredskap ska finnas i folket över hela vårt markterritorium mot krig för fred. Angriparen ska redan vid planerigsbordet veta att han i Sverige kan förlora tid, tvingas binda stridskrafter för skydd och kan få förluster över tiden.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

by Andrew Wallace
 

Introduction

The Finnish army found itself in a poor state at the start of the Winter War in 1939. They faced an army equipped with tanks when they themselves lacked serious anti-tank weaponry. However, they overcame the problem by developing the Molotov cocktail. Originally a Spanish idea developed to take on tanks, the Finns modified and improved on it. They used it with some degree of success as part of their anti-tank small unit tactics that they had developed.

The Selous Scouts found themselves facing restrictions due to the political situation with Rhodesia resulting in not having the international help they needed and limited resources. So, they developed new training methods that resulted in the Selous Scouts becoming, arguably, the most successful special forces unit of the 20^th Century.

Lessons learnt from history; when the going gets tough; the tough innovate.

Meanwhile, Back in Sweden …

The Swedish military, today, faces challenges. Decades of, what I would consider, unwise defence decisions from politicians have left the defence of Sweden in an extremely poor state. The defence lacks much of the funding it requires and is in serious need of rebuilding. Yet, there doesn’t appear, to me, to be neither the will nor the understanding from politicians to deal with the problem.

In such a situation, what can be done to improve the defence of Sweden? What innovations can we come up with? Instead of sitting around complaining about things outside of our control, look at what is inside our control and what we can do to make the situation better. That is; take ownership of the problem.

It was with that thought that I started to look at possibilities. I decided to focused on what could be done that was cost effective and easy to implement and directed that effort toward training. What follows then, is the result of that investigation and forms a review of possibilities to add to or complement training within the Swedish military.

I don’t envision any of these ideas to, in anyway, replace getting “out there” and doing real training but I could see that they could complement current training (it is better than nothing). It could add to what we already have and cost little or nothing. For an organisation that has serious problems, any little bit could help. Beggars can’t be choosers.

Much of these possibilities would suit a part-time defence but there is no reason why they could not extend the training opportunities for full-time service personnel as well.

Computer Based Training

Computer based MilSim

Klicka här för bildspel
I once worked on a project developing, what today would be called, a milsim (military simulation) program for training crews of Armoured Fighting Vehicles (AFV). We actually used a real Scorpion CVR(T) where we placed computer screens on the windows and gun sights. From the crews’ point of view, they would use the vehicle as normal but they would look out onto a virtual world. We worked with a former British Army tank commander who understood the potential for such a training system.

That was in the 1990s. Since then, computer systems have advanced and we now have more powerful possibilities for training. I was then, and still am today, convinced that computer based milsim systems can make a significant contribution to training. It appears that the Swedish Army agrees (as does the armies of many other nations) as they have purchased a system called Virtual Battle Space 3 (VBS 3) and termed it STRISIM-PC within the Swedish military.

The commercial alternative to VBS 3 is Armed Assault 3 (Arma 3). Arma 3 is based on VBS 3 and both are produced by the same company. It is a bit different to VBS 3 and lacks some features. But still, it is good enough to add to or compliment current training.

The basic version doesn’t come with Swedish forces but you can find online a mod called Swedish Forces Pack (SFP) that can correct that problem. SFP will not only add Swedish soldiers in M90 but also many vehicles and aircraft currently in service; from everyone’s favourite BV 206 to Black Hawk helicopters.

Arma 3 can then be used to conduct training for up to 100 people at a time, which would cover a company (or even a battalion if we use Artificial Intelligent (AI) soldiers). The training itself can be quite diverse; from “skyddsvakt” to IKFN to a full scale war. Not just infantry but tanks, IFVs, and even aircraft can be simulated giving the opportunity for combined arms training. It is even possible to train medics in game (although not fully but at least train casevac). I think Arma 3 is especially suitable for order training and, as it has maps and radios such a RA 180, command and control. An example of its use can be found here: https://www.youtube.com/watch?v=RNtYU9zHGSs

It is also possible to use milsim for experimentation. The last thing any commander wants to do is stick to the book; “form a firing line, back against an object” sort of thing. The enemy has also read SoldF and to do just what the book says means we will become extremely predictable. Being predictable to the enemy in a real combat situation doesn’t do a commander’s promotional prospects any good. It has been recommended that a commander should have about three procedures for common situations. To be able to develop those alternatives effectively takes experimentation and doing that out in the field can be time consuming. An alternative would be to use a milsim program like Arma 3 to experiment with alternatives. Then, when a set of possibilities have been worked out, test them out in the real world.

The key bit of theory here is called case based reasoning. In all likelihood, you will never really do in a real situation exactly what you did in a training situation. However, if you train enough situations (cases) then, hopefully, the real situation will be similar to a few of the training situations. You can then work out what to do effectively under high stress by quickly reasoning from you past training experiences and adapting them to the real situation. Training using something like Arma gives you an opportunity to develop experiences of a variety of cases. More so than you could experience doing real world training. You can play out the scenarios and experience how they would turn out time and time again, varying the solution till you have something workable.

Milsim also gives the opportunity to train with equipment that you cannot or seldom can get the opportunity to train with. From mines to enemy vehicles and fighter planes.

Another advantage with computer based milsim is it emulates friction and the fog of war. You can have much the same problems in Arma 3 as in the real world; vehicles breaking down, traffic accidents, confusion as to what is going on or where you are, misunderstanding orders, and friendly fire.

I haven’t looked at milsim specifically for the air force nor navy but I imagine there should be something useful around?

On the down side, Arma is a computer simulation and not everyone has good computer skills. All milsim programs are a limited simulation of reality. Not all simulated equipment behaves exactly as it does in the real world. You have to use a keyboard instead of pulling a trigger. I also find that the AI can sometimes appear more “artificial” than “intelligent”.

Skype / Hamsphere

There are a number of Voice Over IP (VoIP) programs around that could be used for training or keeping fresh radio procedure skills. Skype (https://www.skype.com/en/) I’ve used and it is free. Many people are familiar with it. Hamsphere (https://www.hamsphere.com/) costs but it emulates real radios so you get all the noise and interference and the extra realism helps with the training.

On the downside, it gets a bit boring reading out a fixed set of messages while sitting at home or in the office so it could be advantageous to link up radio practice with something else. The radio chatter in Arma actually goes through another VoIP program called Teamspeak. It would be possible to use that program by itself as a way to practice radio procedures but as it is linked up with Arma, you have something more interesting to say over the radio. For example, giving a 7s report where you actually report back what you are seeing in game (see here: https://www.youtube.com/watch?v=SKZMDcsigN0).

Wargaming

Wargaming has been a central technique for training for many a year, usually table top but there are, of course, computer based alternatives.

One such alternative that I have tried out is Steel Panther: MBT (http://www.shrapnelgames.com/Camo_Workshop/MBT/MBT_page.html). This is a turn based system that can simulate conflict between two opposing conventional armies on a hex based grid down to section level. You can use the given units and maps as is or add your own. It has the advantage that it is possible to play via email. Thus, you can train tactics and strategy with another human with little impact on your day.

It does, however, have a limit that it is only at command level and emulates conventional war so no “skyddsvakt”. It is also an adaptation from a DOS game, so the interface is a bit out of date. I tend to find it useful to draw out the map on paper when playing. However, it is free.

Another way to play war games on computers is to use a program called Battle Commander (http://www.historicalsoftware.com/). This program is a real time milsim suitable for training commanders and staff. You can simulate down to sections and individual vehicles and watch how scenarios play out on maps using real terrain data. Thus, it is possible to put customisable units and terrain in the game and, therefore, train with your “own” units on your “own” home ground.

On the downside, Battle Commander is a very detailed simulation and, thus, can be somewhat complex to learn and use. To get the full advantage of it, you would really need the full command staff to play, thus, it is not so well suited to play at home.

Paper

Coming back to tabletop wargaming. A cheap implementation would be to print out paper soldiers. Fortunately, the nice people at Junior General (http://www.juniorgeneral.org/) have already made Swedish soldiers and vehicles. With those it is possible to cheaply put together a simple wargame. There are rules available either free or for purchase.

But there are soldiers from many different armies and time periods. This opens up the possibility of studying historical scenarios by printing out the relevant armies and going through the events of some past battle on a table top in the office or at home.

I’ve played this kind of war games for many years and the main disadvantage I have found is that it is hard to use deception. As it is easy for both sides to see the full battlefield and all the troop placements, thus the games tends towards attrition warfare. As the Swedish army is supposed to be more manoeuvrer warfare based, this could be a disadvantage. One way to overcome the disadvantage is to try and adapt the rules or have the “generals” in another room where they can’t see the table.

The computer based wargame programs don’t have this disadvantage as you will only see, when it is your turn, your own forces and the enemy forces that are visible to your forces. In other words, you don’t get to see everything and surprise becomes a possibility.

Tactical Decision Games

If you end up with generals in another room, they are effectively playing a typical staff exercise without any real troops. The advantage of doing that with a war game running in another room is the outcome is not predetermined (it’s a bit more realistic from the staff point of view).

It is possible to extend this idea of a paper exercise all the way down to section level with Tactical Decision Games (TDG). These are just scenarios laid out on pieces of paper with a command decision at the end; this is the situation, what do you do? The participants have a fixed amount of time to come up with an order. If you do this exercise as a class based exercise then a discussion could be held afterwards where each individual (or small group) presents their order. Did everyone come up with the same order? Different alternatives for the same scenario? What would work? What wouldn’t work? Have a look here: https://www.youtube.com/watch?v=1LbeKkg3D0c

Although a class based exercise gives opportunity to learn from others and think about alternatives it is possible to run these exercises in a magazine like the Home Guard magazine or the Officer’s magazine in the Swedish military. An example of this can be found in the US Marine Corps magazine here: https://www.mca-marines.org/gazette/tdg-archives. This also offers an opportunity to build up an archive where different people write in with their own suggestions for TDGs as the US marines have done. So, here we have an opportunity to train while off duty as well as on duty with little, if any, extra cost. You can even commit such sacrilege as train command and order giving while having fika!

Newsletters

Newsletters are like magazines; they can inform and keep the soldiers up to date as to what is going on but they are more locally focused (battalion or company level). They can also be used as away of training. For example, discussions of past exercises, TDGs, explaining small unit tactics, or for teaching manoeuvre warfare concepts.

Getting Outside

Of course, playing around on computers and paper is all well and good but it is not going to replace getting out there and doing real stuff, nor is it meant to. There are few ways to get out and about and do stuff in the real world that is also cost effective.

Drill Nights

Probably more aimed for part time service personnel, an evening once a week or once every two weeks gives the opportunity to practice basic skills. Dry runs through weapons systems, out practising small unit movement techniques, hand signals, or even discussions on how to improve units. Drill nights opens up these possibilities and with a social afterwards, it gives the opportunity for unit cohesion as members get to know each other. This should cost little or nothing but have the potential to add a lot to training and unit performance.

Discussion can be extended by having lectures or instructions on techniques, history, or even the enemy organisation and equipment. It’s a way to improve soldier’s basic knowledge and professionalism.

A disadvantage with these activities is they can deteriorate into social activities. People are people and they like to meet up with their friends, socialise, and chat.

Airsoft

Klicka här för bildspel
Starting to get a bit more expensive here, but airsoft offers a way of training combat and small unit tactics out in the real world with less cost than training with real kit. It is possible to increase the realism by using airsoft rifles that are the same as the current rifles used by the military in Sweden i.e. airsoft copies of AK4 and AK5 rifles (for example: http://www.rodastjarnan.com/airsoft/lct-g3a3-ak4-lc-3-37444 and https://www.tacticalstore.se/se/art/group-1/airsoft-rifles/airsoft-aeg/ak5-models/).

One advantage of using airsoft is you get hit by something and you notice; it stings if a pellet hits bare flesh. That gives soldiers a bit of motivation to get their heads down, something that firing blank ammo doesn’t, driving the right behaviour.

Airsoft does have a few disadvantages. From when I’ve been out playing airsoft I’d say you don’t get the full experience of firing a real rifle; no big bang nor having to handle empty magazines in a realistic way (as an air rifle has hundreds of pellets as opposed to 20 or 30 rounds in a real rifle’s magazine). Also, the range is a bit limited. My rifle (a G36C) can hit a human size target up to 40m so long as the wind isn’t too strong but even then I find I need to fire on full automatic to insure a hit. There are some rifles that can shoot further but in a woodland environment, 40m isn’t too bad. But that brings up another problem; concealment becomes cover. It doesn’t take much to stop a pellet compared to a bullet.

Individual / groups

It is easy to get out and about a do a few simple exercises that contribute to training. One thing I like to do is estimate the distance to objects when I’m out walking. I know I take about 60 double paces for 100 m. So, when I’m out for a walk I look ahead and see what I can see then estimate how far away whatever it is, like a person or even where the path turns, is that I have spotted. Then I check by counting paces. If I’m out in a forest I can add to the training observation by searching for objects through the trees. Extending this there is navigation and orienteering using a compass. That is, basic navigation and map skills which is easy to do when you are out anyway and cost practically nothing; map, compass, ranger beads and you are off.

I assume everyone is already exercising, out running or weight training at the gym, so I won’t say anything about that. But something else that would also contribute to training and fitness is martial arts training such as ju jitsu or krav maga. There are plenty of civilian clubs one can join or it could be organised within the military unit.

Other exercises that can be conducted at the individual level or as small group on one’s own initiative that can contribute to military training at little, if any, cost is getting out in the forest and practising survival skills or even tracking. Even if it is just popping out for a day and getting a campfire going, it is something.

Even learning to tie a few knots like bowline or clove hitch is an easy and cheap form of training. I have a few bits of rope that I use just to practice knots when I don’t have much else to do. Normally when I’m waiting for 5 or 10 minutes for something else to happen.

Professional Military Clubs

This is another way to raise the standard of professionalism within the military. It is a way of implementing lifelong learning. A Professional Military Club (PMC) is local in character but can network with other clubs to share ideas. It concentrates on activities such as book reading, lectures, and discussions with an aim of improving the knowledge and competence of service personnel in the areas of military theory and war science.

For example, how many service personnel are well versed in the ideas of manoeuvre warfare? If the answer is few, PMC is a way to address that problem. There are various books on the subject. I haven’t found anything in Swedish but in English there are, for example, Lind’s “Maneuver Warfare Handbook” and Poole’s “The Last Hundred Yards: The NCO’s Contribution to Warfare”. Sun Tzu’s “The Art of War” is, of course, the standard that everyone should have read but another book that should be of interest is “The Defence of Duffer’s Drift” by Major General Sir Ernest Dunlop Swinton (Lt. Backsight Forethought).

Lind has published a list of books recommended for studying manoeuvre warfare. The list includes “The Seeds of Disaster: The Development of French Army Doctrine, 1919-1939” by Robert A. Doughty, and “The Battle for Hunger Hill: The 1st Battalion, 327th Infantry Regiment at the Joint Readiness Training Center” by Daniel P. Bolger. Well worth looking at the full list as well as a few other books by Poole, if you haven’t already.

The US Marine Corps manuals are also well worth reading. Especially the Warfighting book and Command and Control.

Some books are free to download from the internet but some books will need to be either borrowed from the library or bought.

But it is not just military books that are of interest to study to improve service personnel’s knowledge. Other books of interest to study that I would recommend for a PMC include “The Goal: A Process of Ongoing Improvement” by Eliyahu M. Goldratt and “The Obstacle Is the Way: The Timeless Art of Turning Trials into Triumph” by Ryan Holiday.

Going beyond books there is also film. There are plenty of Youtube videos that could be used for self study if one wishes to improve one’s knowledge and expertise and they can be part of a study circle organised by a PMC.

Just a few examples: “Manœuvre Warfare“ https://www.youtube.com/watch?v=ZxmgSuSp1Cs, which gives an introduction to the ideas. Or have a look at the set of videos here: https://www.youtube.com/channel/UCLorCiYziMQ-j08Z5o6U-0g. There are also videos from unarmed combat to combat medical procedures to survival to land navigation and more. Even if the techniques don’t fit in with the Swedish army training, it can still be of value to know what others are doing to raise points for discussion on how to improve things within the Swedish military.

There are even a set of videos of John Boyd’s lectures on Patterns of Conflict (https://www.youtube.com/user/Jasonmbro/videos?disable_polymer=1). The audio is bad but there is a transcript available online. This is a good set to go through to understand OODA.

There are also ways to train and enjoy one’s self at the same time (as if reading a forest of books is not fun enough). There are plenty of films that could form the central point of discussion for a PMC. “Ender’s Game”, for example, covers manoeuvre warfare ideas (although, the book is supposed to be better but I haven’t read it so can’t verify). As another example, how about “Star Wars: The Last Jedi”? The character Poe Dameron gives two excellent examples of strategy / tactics for discussion in a PMC from that film.

On the downside, a PMC will only work if the members are disciplined enough to make it work. If people can’t be bothered to put the effort in then nothing will happen. But then, this is true for any activity involving people.

Conclusion

There are a number of opportunities to add to or complement training that are cost effective. They have their advantages and disadvantages. They are not a replacement for getting out in the field but everything that can help should be at least investigated. So, the thing that remains is how to make things happen; how do we make things better?

The author is a senior software engineer at cgi in umeå in artificial intelligence.

av Robin Häggblom

Den svenska Flottan behöver fler ytstridsenheter, och det snabbt! Det här är ett återkommande budskap från såväl Marinchefen, konteramiral Nykvist som ett antal försvarsdebattörer. Den aktuella lösningen för nyproduktion är en modifierad Visby-klass, Visby 2.0, som är längre, har bättre sjöegenskaper, ersätter de bränsleslukande gasturbinerna med dieselmotorer, och inte minst utrustas med luftvärnsrobotar.

“Sakta i backarna!”, ropar vän av Finskt-Svenskt försvarssamarbete. “Visby 2.0 är fortfarande en renodlad pappersprodukt, om vi ska växa snabbt ska vi titta österut på den finska Pohjanmaa-klassen.” Förslaget är inte nytt, och förtjänar utan tvekan att ses på. Den finska projekteringen har hunnit längre än Visby 2.0, och den första Pohjanmaa-korvetten sjösätts 2024. Fartygens storlek har ifrågasatts, men de placerar sig storleksmässigt ganska precis mitt emellan den tyska K130-klassen och de ryska Steregusjtjij-klass korvetterna, två moderna fartygsklasser som visat sig lämpade för Östersjön. Att gå ner i mindre storlekar leder snabbt till antingen sämre sjöegenskaper och/eller att man blir tvungen att ge avkall på uthållighet eller förmåga till strid i alla tre dimensioner. Det senare är ett särskilt stort problem för de finska robotbåtarna som inte kunnat optimeras för både ubåtsjakt och luftförsvar samtidigt. En skrovlängd på 90+ meter ger kraftigt ökad flexibilitet, och gör att den finska Marinen får en strategisk roll då de kan påverka slagfältet i landets södra delar på ett helt nytt sätt.

Mycket uppmärksamhet har också skiftet från aluminium till stålskrov fått, och epitetet “isbrytare” har använts. Det är missvisande, korvetterna kommer att byggas till en standard som motsvarar den civila isklass 1A, vilket medger gång under svåra isförhållande på Östersjön, vid behov assisterade av isbrytare. Det är det vad många fraktfartyg som trafikerar norra Östersjön är klassade som. Det är svårt att se förmågan att operera under svåra isförhållande som något negativt ur svensk synvinkel. Betydelsen av minvapnet lyftes av chefen för 4 sjöstridsflottiljen så sent som 30 januari, och förmågan att lägga betydande minfält med relativt snabbgående enheter som inte behöver eskort av de fåtaliga korvetterna är knappast heller en nackdel även om det inte kravställts på Visby 2.0. Stora mindäck erbjuder dessutom en viss flexibilitet att nyttjas för andra uppgifter om minering inte är aktuell, det handlar ju i praktiken om stora öppna rum inne i skrovet.

Ur en Finländskt-Svenskt perspektiv är det naturligt att om båda flottorna opererar samma fartygsklass skulle det förenkla vissa aspekter. Samtidigt ska inte fördelarna överdrivas.  Den finska skärgården är grund och korvetterna är antagligen mer grundgående är vad som krävs för svenska vatten. Det är å andra sidan knappast till skada, även om skrovformen kanske inte är så optimerad som den kunde vara om större djupgående tillåtits.

Det stora frågetecknet för tillfället är om Saabs 9LV kommer att vara hjärtat i fartygens stridsledningssytem eller inte? Det är svårt att se att en svensk order av Pohjanmaa inte skulle förutsätta 9LV och Robot 15, i tillägg till ett antal andra “försvenskningskrav”. Hur stora förändringar är och vad de skulle kosta är svårt att bedöma i nuläget, men några direkta kopior skulle båtarna knappast vara. En bra jämförelse är antagligen fregatterna i det fransk/italienska FREMM-projektet, som också har ett mycket gott rykte när det kommer till europeiska samprojekt. Och visst skulle en gemensam eskader med systrar ur Pohjanmaa- (Österbotten) och Västerbotten(?)-klasserna vara en stark signal till omvärlden.

I grunden finns ett stort problem. Sverige har korvetter men saknar robotbåtar, Finland har robotbåtar men saknar (ännu) korvetter. I dagsläget står båda flottorna inför utmaningen med snäva budgetar och begränsningar när det kommer till personalförsörjning. För att kunna hålla antalet enheter på en acceptabel nivå krävs det avvägningar, och ett naturligt sätt är att skapa en “high-low”-mix med ett antal mer avancerade (och dyrare) plattformar uppbackade av ett större antal mindre och enklare fartyg. För Finland är det nu dags att köpa stora enheter, för Sverige är det lättare korvetter som faller för åldersstrecket. Ett annat faktum är att även om Pohjanmaa är planerade med reducerad signatur är de inte de till samma grad som Visby, då den mycket höga nivån på Visby kommer med en rejält tilltagen prislapp. Det är inte svårt att tänka sig scenarion där en mixad Visby/Pohjanmaa-eskader har svårt att fullt ut utnyttja Visbys smygförmåga på ett sätt som en Visby/Visby 2.0-eskader inte har några problem med. Den svenska Flottan har målmedvetet under de senaste decennierna strävat efter att själv bestämma när de syns och inte syns, Pohjanmaa skulle markera ett avsteg från den linjen.

I slutändan handlar mycket om politisk vilja. Om svenska politiker beslutar att flottan ska växa här och nu ligger Pohjanmaa bra till. Samma gäller om det politiskt anses värdefullt att markera samarbete med Finland, eller om det plötsligt krävs en rejäl affär för att balansera upp ett finskt köp av Gripen E/F. Om hjulen däremot får rulla på som de gjort känns Visby 2.0 som ett mer logiskt val, eller som konteramiral Nykvist uttryckte det under ett besök i Finland i fjol: stegvis utveckling.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com