Sökresultat för ”FFA” – Sida 53

Förändra materielförsörjningen

Av Stefan Emanuelsson, logistik- och sambandsofficer Försvarsmaktens materielförsörjning av krigsmateriel är tidsödande, kostnadsdrivande och irrationell. Detta beroende på att anskaffnings- och upphandlingsprocesser institutionaliserats på ett för Försvarsmakten ej ändamålsenligt sätt. Detta härrör ur ett antal aspekter men till syvende och sist om att olika aktörer bevakar sina egna intressen som i det här fallet är […]

Det farligaste ögonblicket kommer med segern

När statsminister Reinfeldt på sitt tillbakalutade sätt öppnar för budgetförstärkningar till försvaret är det många törstande i öknen som tackar för denna efterlängtade eftergift från alliansregeringen. Efter en intensiv försvarsdebatt med enveckasförsvar och ryskapåsken betraktas det som en kursändring, vilket det på sitt sätt är, i alla fall principiellt. Själv har jag gång på gång […]

Sover björnen eller kommer vargen?

Utrikesminister Carl Bildt rev upp debatten i fredags sedan han tillbakavisat uppgifterna om att det ryska bombflyget övat mot svenska mål i påskhelgen. Det finns ingen saklig grund för det påståendet, enligt utrikesministern. Som väntat blev det liv i luckan under fredagen. Flera försvarspolitiker ifrågasatte Carl Bildts dementi ur olika aspekter. Med så många uppgifter […]

Den trojanska hästen

Då lämnar vi den #ryskapåsken och hoppas att det sunda förnuftet får råda en stund och att Sveriges säkerhets- och försvarspolitik inte blir en partipolitisk fråga utan ett konsensus byggd på en sund analys, nu är det istället dags för lite försvarsupplysning.

För det första vill jag bara säga att jag EJ är alarmistisk på något sätt med detta inlägg, jag tror inte att vi kommer utsättas för det nedanstående, utan jag vill enbart belysa en faktor som jag anser att Försvarsmakten har glömt och vi bör återta förmågan till att kunna agera mot, detta är det Strategiska överfallet eller dess ursprungliga namn kuppanfall.

Men det jag vill är att framföra tankarna kring det strategiska överfalletoch framför allt när Grannlandet som vi sett i de tidigare inläggen på ett så pass kort varsel kan samla, transportera och utgångsgruppera enheter för att lösa en uppgift. Det gör att vi bör se det som en reell möjlighet att detta förfarande mycket väl kan finnas i Grannlandetsplaneringar.

Då säger ju vän av ordning, ja men det där lär ju inte inträffa det råder ju inget krigshot då behöver vi inte planera inför det. Nej det är helt riktigt just nu råder ingen hotbild, men varför övar vi CBRN? Varför bär vi t ex med oss skyddsmask finns ju ingen som seriöst tror att vi kommer bli utsatta för kemiska stridsmedel. Sund försvarsplanering bygger på att man planerar inför de flesta scenariorna som kan vara rimliga och övar inför dessa, strategisktöverfall ligger inom ramen för trolig.

Men vad är då ett strategiskt överfall och varför rubriken den trojanska hästen. Den trojanska hästen räknas historiskt som ett av de första specialförbandsföretagen, sen har det även setts som en krigslist, men det är även ett exempel på ett strategiskt överfall. Historien kring den trojanska hästen bedömer jag vi inte behöver någon genomgång kring.

Metoden det strategiska överfallet innebär att man med begränsade resurser slår mot sin motståndares sårbara delar i ledningsstrukturer, infrastrukturer o dyl med syftet att lamslå motståndsviljanoch förmågan att utöva ledning.

För att uppnå detta krävs en mer indirekt metod som påverkar motståndaren till den grad att han är oförmågan att kunna påverka händelseförloppet. Det görs främst genom att man slår mot hans tyngdpunkter i olika system. Således kan man säga att B. H. Liddell Hart tankar kring den indirekta metoden och Clausewitz tankar kring tyngdpunkt måste utnyttjas fullt ut.

För att ett strategiskt överfall skall kunna lyckas krävs det dels underrättelser kring vilka delar som är sårbara för att orsaka en initial systemkollaps dels en normalbild som gör att man kan genomför de initiala stegen utan att motståndarens förvarning upptäcker det stundande överfallet och slutligen att man dolt kan samla sina trupper och påbörja transport.

Inhämtningen av information avseende vilka delar som är sårbara genomförs delsgenom öppna källor dels genom spionage och slutligengenom fysisk rekognosering. Exempel på öppna källor är svenska kraftnät som för något år sedan hade en detaljerad bild på det svenska stamnätet ute på internet, där man lätt kunde utläsa vart viktiga delar i nätet var, inte återfunnit den nu dock.

Sverige är på det sättet ett rätt naivt land, mycket information cirkulerar ute på internet som t ex under 80-talet skulle stämplats som hemlig. Spionage är ju rätt självförklarande vad det är. Antingen genomförs det på mänsklig väg eller genom intrång på något sätt för att erhålla informationen som krävs.

Rekognosering är den sista fasen i själva inhämtningen, Grannlandet gör detta för att dels se om det är fysiskt möjligt att göra något delskunna lägga upp en realistisk stridsplan. Om rekognosering skett i Sverige de senaste åren har jag ej kunnat utläsa genom öppna källor, i Norgehar så dock skett av främmande makt.

Anders Silwer nämner i en intervjuatt han inte tyckte att det var så konstigt att en rote TU-22M3 gjorde anflygningar mot Sverige.”För det händer var tredje till fjärde månad”. Observera ordvalet, det är vad som benämns normalbild. Höjer man plötsligt verksamheten eller sänker den så går man utanför normalbilden vilket kan vara en indikator på något förestående.

Därav krävs det för att kunna lyckas med ett strategiskt överfall att man har en normalbild som gör att ens motståndare inte fattar misstanke. Men nu menar jag inte att det övas enbart för strategiskt överfall, utan normal övningsverksamhet kan ha ett högre syfte utan att de som deltar vet om det såsom att förändra normalbilden så att den i något skede kan utnyttjas.

En annan faktor som måste vägas in är radiokommunikation, den följs likväl som övningsverksamheten konstant, ökningar och sänkningar i den är även en indikator. Dels radiokommunikationen mellan förband/staber dels radiokommunikationen till s k ”ideologiska vänner” i grannlandet.

I det strategiska överfallet handlar det främst om radiokommunikation till ”ideologiska vänner”. Denna är erfarenhetsmässigt på en och samma nivå, till stor del består den enbart av ”skensignalering” för att i ett förändrat läge kunna byta ut ”skensignaleringen” till ”skarpsignalering”. Signalering sker även skarpttill ”ideologiska vänner” med dessa stationer av Grannlandet.

Radiokommunikation till de ”ideologiska vännerna” syftar främst till antingen aktivera sabotörer eller medhjälpare. Vilken uppgift de har vet de redan sen innan, det är enbart en order som kommer över radio.

Att truppsammandragningarna måste ske dolt är en självklarhet. Detta kan främst göras på två sätt, antingen genom att man har förband över tiden i en hög beredskap som har förmågan att kunna ta en infallsport och utveckla en anfallskraft från denna. Det andra alternativet är att man utnyttjar förberedelserna inför en övning eller efter en genomförd övning.

Exemplet vad man kan göra med förband i hög beredskap visade sig med de två larmövningarna som genomfördes nu under första kvartalet 2013. Exempel på maskering med övning är Kavkaz 08, då själva övningen till del utnyttjades som förövning och därefter användes förbanden för själva striden.

Hur sker då det strategiska överfallet, mest troligt kommer inledningsvis stor del av vår strömförsörjning samt IT-infrastruktur utsättas för punktangrepp. Punktangreppen genomförs antingen med sabotage, fjärrbekämpningeller flygangrepp. Detta syftar till att försvåra ledningen av dels civila funktioner dels militära.

Parallellt med detta kan en s k ”ouverture” ske med hjälp av specialförband, men det är inget som säger att så måste vara fallet m h t fjärrbekämpning o dyl samt att syftet med det strategiska överfallet är överraskning. Risken för upptäckt ökar om man före skickar in specialförband vilket gör att det ej är att föredra.

I ett sent skede dock före sabotagen, fjärrbekämpningen eller flygangreppen påbörjats inleds förflyttningen av marktrupper antingen luftleds eller sjöleds eller både och. Denna initiala förflyttning försöker man maskera t ex som vid Prag 1968 då flög man in de första trupperna med civila Aeroflot plan. Likväl kan civila fartyg ingående normal handelsverksamhet utgöra en transport. Båda dessa metoder faller inom begreppet ”trojansk häst”.

Då säger ju vän av ordning, ja men sånt måste ju upptäckas, det är inte så säkert, i t ex Kaliningrad finns i dagsläget ett stort antal skyddsområden(jmf med våra tidigare militära skyddsområden) där utlänningar ej får vistas och m h t hur hårt dom går åt människorättsorganisationer just nu enl den s k ”agentlagen” kan jag tänka mig att detta förbud efterlevs.

Den första ”echelongen” tar infallsportar för den andra ”echelongen”. Det är den andra ”echelongen” som utvecklar själva anfallskraften och deras huvuduppgift är att dels ta viktig infrastruktur dels neutralisera de stridskrafter som kan utgöra ett hot för dem.

Parallellt med första och andra ”echelongens” strid påbörjar Grannlandetöppet truppsammandragningar och förberedelser för transport samt genomför transport. Dessa styrkor är de som tar en del av landet och genomföra själva ”ockupationen”.

Hur skyddar man sig mot detta då, i grunden handlar det om en vettig grundberedskap nu menar jag inte att man skall gå på tå över tiden för då hämmas beredskapen i sig. En vettig beredskapsplanering löser det mesta. Med tydligt identifierade sårbarheter i samhället som man vet måste kunna skyddas för att just kunna motstå något av det ovanstående.

Var mycket av denna anledning det var differentiering mellan Norra och Södra Sverige avseende intryckningstider för att kunna ha en god grundberedskap. Hur man skall lösa det med kontinuerligt tjänstgörande förband som är arbetstidsreglerade m m är en annan nöt att knäcka med garanterat inte omöjlig.

Detta är kortfattat vad ett strategiskt överfall är, för den vetgirige finns mer att läsa om detta i den numera upphävda AR 2 och Bengt Gustavssons böcker i FOKK serien.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jag vill peka på ett antal saker:

Grundberedskapen bör ses över dels för våra kontinuerligt tjänstgörande förband dels för våra nationella skyddsstyrkor. Jag tror nämligen att de två larmövningarna som genomfördes nu under första kvartalet 2013 kom som en överraskning för oss att Grannlandet så snabbt kunde samla, transportera och utgångsgruppera förband.
Genomför ”Givakt” övningar liknande de som genomfördes under 80-, 90- och del av 00-talet. Många av befälen idag har EJ varit med om sådana och vet än mindre vad som skall göras i händelse av ”Givakt”. Ett perfekt övningstillfälle för militärregion befälhavaren att se sina förband i vit ögat.
Framför allt måste FM seriöst börja beskriva olika metoder som Grannlandet kan tänkas tillämpa (stridsteknisk till strategisk nivå) d v s hur uppträder en reguljär motståndare, vilken sammansättning har han m m. FM UndSäkC är på mycket god väg med H GRANN(landet) men den måste få spridning så den inte blir som Fiktiv Motståndare.
Seriös utbildning kring den reguljära motståndaren måste börja bedrivas för officerarna som i sin tur bryter ned det till soldatnivå. För det vakuum som varit inom FM kring hur en reguljär motståndare agerar det senaste decenniet är beklämmande. Grunden måste alltid vara väpnad strid vid ett angrepp, då kan jag garantera att man även kan dela ut vatten, samtala med byäldstar o dyl vid internationella insatser.

Have a good one! // Jägarchefen

Nya regler

Tyvärr har vi varit tvungna att ändra på reglerna för kommentarer här på bloggen. Anledningen är att det börjat dyka upp en mycket stor mängd så kallade ”spam”-kommentarer. För att slippa det problemet är minsta kravet för att kommentera på bloggen, från och med nu, att man har ett så kallat Open-ID. Det innebär kommentarer fortfarande kan vara anonyma.

Om du inte redan har någon form av inloggning så kan enkelt skaffa ett Open-ID här. Det kan hända att du redan har ett Open-ID utan att du kanske vet om det? Klicka på samma länk här ovan så får du svaret direkt under förutsättning att du är inloggad på någon av tjänsterna.

Hoppas du som läsare har överseende med detta och att du fortsätter att kommentera inläggen.
Det är kommentarerna som gör bloggen levande.

Kommentarer till Anna Ek, Svenska Freds, inlägg "Efter ryska påsken kommer fruktsallad

I ett blogginlägg av Anna Ek Svenska Freds – Efter ryska påsken kommer fruktsallad kommenterar Ek bland annat två övningar; POMOR-13 (ref Barents Observer) (pågår just nu) där norrmän och ryssar samövar samt en kommande övning FRUKUS 2013 (ref Barents Observer) där Frankrike, UK, USA och Ryssland samövar.

Genom att samöva drar Ek slutsatsen att man på något sätt har ingått en allians och att svenska förespråkare för en återtagning av svensk försvarsmakt nu skulle se sig huggna i ryggen. Fullt så långt kan man nog inte dra sina slutsatser. Om man förenklar världen till svart och vitt så skulle man kunna göra det, men tack och lov är världen inte sådan utan det finns lite fler gråskalor att spela på.

Låt mig ta några exempel i relativ nutid.

Partnership for Peace (som är ett NATO-initiativ eller rättare sagt det var Amerikanerna som genom NATO initierade PfP) skapades för att inkludera stater från fd. Sovjetunionen.
Ryssland är sedan 1994 medlem av PfP. Tanken var då, som nu, att inkludera så många stater som möjligt i ett fredsinitiativ för att om möjligt desarmera potentiella krishärdar.

Under PfP-paraplyet skapades diverse övningar bland annat BALTOPS där ryska marina enheter nu har varit ett kontinuerligt inslag under nästan 10-15 år. Jag har själv gått i formation med ryska fartyg under dessa ”övningar”. Jag sätter övningar inom situationstecken, för som övningar betraktat var de – åtminstone i de tidiga dagarna – helt värdelösa. Det var svårt att få alla att förstå engelska och de mest rudimentära uppgifterna, så som att gå i formation efter varandra och svänga på samma ställe, gick åt pipan. MEN hör och häpna detta gjorde inget eftersom det viktigaste var, just det, att träffas och snacka skit med varandra över en, eller vanligtvis flera, öl.

Andra initiativ som Sverige till exempel genomför med ryska marinen är att det efter Kursk-olyckan 2000, initierades ett samarbete runt ubåtsräddning. Det var faktiskt så att Sverige erbjöd ryssarna att använda vår Ubåtsräddningsfarkost URF i räddningsarbetet vid Kursk-olyckan och om jag inte minns fel så stod den beredd att lastas på strategiskt transportflyg vid Skavsta, men ryssarna avböjde hjälp.
Detta initiativ till samarbete dog abrupt 2008 i och med det bryska svenska uppvaknandet från den eviga freden då ryssarna invaderade Georgien.
Här återfinns en Expressen-artikel och lista på alla Svensk-Ryska samarbeten som stoppades till följd av den ryska invasionen av Georgien (se även lista nedan)

Det här ställs in

I Ryssland
– Stabssamtal.
– Besök av en delegation från Sveriges markstridskrafter för erfarenhetsutbyte om chefsutbildning.
– Besök av en delegation från Livgardet för erfarenhetsutbyte avseende fredsfrämjande verksamhet.
– Besök av en delegation till Moskvas militära högskola
– Besök av en svensk delegation till ryska marinen för arbetsmöte för att utarbeta förslag till ett svenskt-ryskt memorandum om ubåtsräddning.
– Svenskt örlogsbesök.

I Sverige
– Besök av chefen för de ryska flygstridskrafterna.
– Besök av chefen för Leningrads militärområde.
– Besök av en delegation från en gardesmarininfanteribrigad.
– Besök av en delegation från försvarsministeriet för erfarenhetsutbyte om militärjuridik.
– Besök av en delegation från en motorskyttebrigad i Leningrads militärområde för att förbereda en övning.
– Besök av en delegation från försvarsministeriet för överläggningar om utkastet till det rysk-svenska avtalet om ubåtsräddning.
– Besök av en delegation för överläggningar om ett gemensamt projekt för skydd mot kemiska, biologiska och radiologiska stridsmedel.
– Ryskt örlogsbesök.

Källa: Försvarsmakten (TT)

Vidare har vi haft ett antal ryska flottbesök i Sverige.

Maj 1999 – Den ryska jagaren Bespokoiny (Sovremenny-klass) på Stockholms ström

Rysk Kilo (B806) besöker Stockholm inför ubåtsvapnets 100-årsjubileum. Foto: Lars Johnson

I samband med besöket – Ryske marinchefen varken bekräftar eller förnekar intrång (Intervju av SvD Holmström)

På armésidan vet jag att det genomfördes två övningar i Boden kallade Snöflingan 1 och 2. Snöflingan 2 genomfördes innan mars månad 2008 och torde ha varit den sista innan Georgienkriget utbröt i augusti samma år.

På flygsidan har vi t.ex. Open Skies Treaty där 34 länder ingår, däribland Ryssland. Samarbetet syftar till att erbjuda en rustningskontroll där spaningsflygningar över valt territorium kan företas med kort varsel.

Putins grepp hårdnar både på inrikes- såväl som utrikesarenan. Gamla sovjetiska metoder dammas av.
Den ryska doktrinen handlar helt klart om att säkra energiförsörjning och då utgör Arktis ett strategiskt viktigt område. En klar indiciekedja är (den påstådda) placeringen av rysk flagga från en bemannad ubåt på havsbottnen i Arktis. En annan är etableringen av Arktiska brigad(er).

Norge har på ett mjukt sätt försökt att förhålla sig till den arktiska kapplöpningen och har lanserat ett koncept för ett nordiskt samarbete mot övervakning av nordområdet. Den sk. Stoltenbergrapporten detaljerar tankarna och ligger sannolikt bakom tankarna på en nordisk försvarsunion – den som Sverige ensidigt bekänt sig till.

Alltså – Åter till Anna Ek’s resonemang…. Bara för att man inte delar alla synvinklar betyder inte detta att man inte bör ha tät kontakt t.ex. genom övningar. Jag skulle snarare vilja påstå det motsatta. För att minska gapet bör man ha en så tät kontakt som möjligt. Det fanns en anledning till att heta linjen mellan USA och dåvarande Sovjetunionen etablerades.

Summering:
Genom olika typer av samövningar – allt från cocktailpartyn och rena övningar har man försökt inkludera Ryssland. För svensk del så signalerar ”Ryska Påsken” samt de aggresiva anflygningarna mot HMS Orion, en sak. Ryssland kommer att utnyttja ”Hard Power” att backa upp sin Soft Power” med. Se t.ex. kartan nedan där delar av Sverige ingår i rysk intressesfär som uttrycktes av general Makarov i juni 2012.

Ref Observationsplatsen

Sverige kommer aldrig att vara ett hot för Ryssland, men vi måste ha tillräcklig egen ”Hard Power” för att undvika att skrämmas till tystnad. I dagsläget har vi inte det och det gör oss uppenbart tandlösa i vissa frågor. Sedan innebär inte det att vi inte ska stå upp för ryska människorättsorganisationer osv. Nyckeln till framgång handlar om att spela på flera instrument samtidigt – det som Wiseman ofta refererar till som DIME (Diplomati, Information, Militär och Ekonomi).

Tro inte för en sekund att ökade svenska försvarsanslag skulle utgöra ett hot mot Ryssland. Vi skulle väl aldrig komma på tanken att deklarera delar av ryskt territorium som svensk intressesfär? Vi är helt defensiva vilket torde vara uppenbart för alla och envar.

KlartSkepp – – . .

Franska Vitboken

Frankrike släppte förra veckan sin senaste vitbok kring dess försvarsmakts reform och strategiska prioriteringar. Den tidigare släpptes 2008 innan eurokrisen hade slagit till och EU:s Gemensamma Säkerhets- & Försvarspolitik (GSFP) fortfarande var vid fullt liv. Frankrikes strategiska inriktning och förmåga är … Läs mer →

Mer och mindre medvetna val och risktaganden (uppdaterat 7/5 09.05)

Det har vid det här laget blivit en stor mängd inlägg om den ryska påsken och det är ju inte utan anledning eftersom frågan blivit central i såväl den allmänna politiska debatten (så mycket för särintressen…) som inom de försvars- och säkerhetspolitiska debatterna. Frågan har till och med blivit så stor att försvarsfrågorna igår togs upp i SVT:s partiledardebatt där Stefan Löfvén sträckte ut en hand till regeringen i försvarsfrågorna. Det ska bli intressant att se huruvida Alliansen vågar acceptera den inviten. Det skulle kunna vara ett sätt att visa handlingskraft och att man tar ansvar för landet genom att skapa en bred överenskommelse. Statsminister Reinfeldt verkar nu också ha gjort en helomvändning och uteslöt inte ökade försvarsanslag till hösten, vilket även försvarsministern kommenterade i SVT under kvällen. I TV4 talade man ikväll till och med om att försvaret kan bli en valfråga på riktigt. Låt oss se hur det blir med allt detta.

Apropå ryska påsken skriver finske försvarsbloggaren James Mashiri om det svenska uppträdandet och tar avstamp i NATO:s katalog för insatsregler, MC 362. Hur svenska förband uppträder såväl i nationellt som internationellt luftrum och hav styrs i första hand av IKFN. Därutöver finns även en specifik svensk katalog för insatsregler. Ämnet är dock intressant att diskutera avseende hur svenska stridskrafter ska agera och hur en situation kan tolkas.

Eftersom varken svensk incidentjakt eller annan nations incidentjakt var framme och visuellt identifierade de två TU-22M och fyra Su-27 som ryska påsken handlar om, är det svårt att uttala sig om vilken last dessa hade. Ser man däremot till en annan parallell händelse från i somras så annonserade Ryssland i efterhand att man genomfört en flygning över Östersjön med liknande resurser. I pressmeddelandet betonades två saker. Det ena var att flygningen skett med skarpa kryssningsrobotar och det andra att man genomfört den i internationellt luftrum och utan att kränka någon stats nationella luftrum. Det nationella luftrummet är luften ovanför en stats territorialvatten. Sverige, liksom de flesta andra länder, hävdar en territorialvattengräns på 12 sjömil. Således kan man utan att kränka någon stat flyga in till ca 22 km. Då stridsflygplan liknande de nu berörda ofta flyger i farter kring 500 knop handlar det alltså om sekunder mellan att flyga i internationellt luftrum och att vara djupt inne i en annan stats nationella luftrum (vilket inte minst illustreras av händelsen med den turkiska RF-4 som Syrien sköt ner i somras). Med tanke på pressmeddelandet i somras är det uppenbart att man ville sända ett tydligt budskap till stater runt Östersjön.

Det intressanta blir då hur man ska tolka en situation. Låt oss återgå till ryska påsken. I detta fall uppträdde de ryska flygplanen enligt uppgifter i media med avslagna transpondrar, utan att svara på radioanrop och flög an mot svenskt nationellt luftrum i vad man uttolka som profiler för att leverera kryssningsrobotar. Nu var inte svenska flygplan uppe på dessa företag varvid man ”slapp” göra en bedömning om hur man skulle agera.

Ponera då att svensk incidentjakt hade startat för att identifiera dessa flygplan som anflyger mot svenskt luftrum med avslagna transpondrar och utan att svara på radioanrop samt att dessa flygplan i likhet med i somras hade skarp robotar hängda. Väl framme vid de ryska flygplan över Östersjön kan de svenska piloterna i sina utöver automatkanonen obeväpnade JAS 39 se att samtliga flygplan är fullhängda med robotar och att man bibehåller kurs och hög fart mot svenskt territorium.

Någonstans här börjar det nu bli svettigt för ett antal personer som har beslut att fatta, särskilt om det rör sig om de avstånd till nationellt svenskt luftrum som SvD gör sken av. Det är inga lätta beslut att fatta och rent legalt kan man inte göra något förrän nationellt luftrum kränks. För piloterna i incidentjaktroten är situationen förmodligen minst av allt trevlig då man är underlägsen i såväl vapen som antal och måste exponera sig för jakteskorten, dess jaktradar och jaktvapen för att på ett ordentligt sätt kunna identifiera bombflyget. Vissa paralleller kan faktiskt dras till inledningsscenerna i Top Gun (om man bortser från en viss manöver…)

Låt oss då skifta perspektiv och se det från andra sidan. Här tar man en stor risk om man genomför en flygning på detta sätt att man med skarpa vapen hängda anflyger i hög fart mot annan stats luftrum och med kurs rakt mot. Vilka instruktioner i form av insatsregler ger man till sina flygbesättningar utifall den händelse att den svenska jaktincidentroten plötsligt skulle vara aktiv på natten och den eller en svensk befattningshavare råkar fatta ”fel” beslut? Det är en ytterst kalkylerad risk man tar om man beordrar en flygning att genomföras med det beskrivna uppträdandet. En svårhävd eskalation är bara en knapptryckning bort och har även den sina paralleller till filmens värld där folk står med dragna vapen siktandes på varandra utan att någon egentligen vill trycka av. Uppenbarligen fann man från rysk sida risken vara värd att ta för att genomföra uppdraget. Ändamålet var tydligen värt det, vilket måste vägas in i den totala säkerhetspolitiska bedömningen som Sverige och övriga nationer måste göra av det inträffade.

På Försvarsmaktens hemsida publicerades idag en artikel om ryska påsken och incidentberedskapen med ett klassiskt försvarsmaktsupplägg där man har en brödtext med budskap och där befattningshavare, i detta fall Försvarsmaktens insatschef generallöjtnant Anders Silwer, får figurera med ett antal direkta svar för att ytterligare förstärka budskapet i artikeln. Artikeln ska sannolikt ses som en pudel med tanke på de gångna veckornas dåliga publicitet för Försvarsmaktens beredskap och incidentjaktberedskapen i synnerhet.

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att det är en dålig pudel, framförallt för att budskapet inte överensstämmer med flera av de fakta som redan framkommit i media och som bekräftats av Försvarsmakten. I princip är det samma uppgifter som insatschefen uttryckte redan från början och som sedan kompletterades med helt andra uppgifter.

Budskapet inger inte det förtroende som man sannolikt eftersträvar att skapa med artikeln. En lyckad pudel kräver att man känner av vartåt det blåser och därtill analyserar vilka fakta som är kända i målet. Med tanke på den allmänna stämningen i opinionen och de fakta som redan framkommit hade en lyckad pudel varit att erkänna att misstag begåtts till exempel i form av att man gjort fel bedömning i kombination med bristande resurser, men att man nu avser att ändra uppträdande. Det är fakta som alla vid det här laget känner och hade såväl sänt en tydlig signal till den svenska allmänheten som till andra länder att Sverige tar sin territoriella integritet på allvar, vilket att döma av samtliga partiers uttalanden är vad som efterfrågas. För n:te gången i ordningen: Uppträdandet med svensk incidentberedskap är inte på något okänt för andra aktörer i Sveriges närområde. Det är bara den svenska allmänheten som hållits i ovisshet och tyvärr strävar inte den nämnda artikeln till en ökad öppenhet. Måhända är inte artikeln avsedd som en pudel utan som ett förtydligande och i så fall är det än värre.

För övrigt är det intressant att se i artikeln att Anders Silwer tydligen gör skillnad på incidentroten och jaktflyg. Om man använder incidentroten(?) eller spaningsflyg(sic!) så behöver man inte sända upp jaktflyg(!) för att identifiera andra flygplan…

Vill man läsa en mer seriös artikel bör man läsa överstelöjtnant Lars Helmrichs replik i DN på Stefan Hedlunds debattartikel att det inte finns något ryskt hot att frukta. En mycket väl avvägd retorik och analys av vad den ryska upprustningen kan medföra för det svenska närområdet.

En film av dokumentärt slag om hur det såg ut över Östersjön under Kalla kriget. Det var inte riktigt aktuellt då att öva med tungt bombflyg mycket nära svenskt luftrum

Media: DI, 2, SvD, AB, SVT, GP, Exp, VK, DN, SR, 2
Bloggar: Skipper, Jägarchefen, Försvar och Säkerhet

Uppdatering 7/5 09.05: DN:s ledarredaktion hade gjort klokt i att läsa även Lars Helmrichs debattartikel innan man skrev dagens artikel, som även innefattar de klassiska ”upprustning från låg nivå” och ”Rysslands fokus ligger i söder och öster”.

Syds, SvD, NT

Reinfeldt lovar ett utökat försvarsanslag!

Under gårdagens partiledardebatt var ett av debattämnena försvarspolitiken. Undertecknad hade tidigare under dagen utlovat att äta upp min gamla slitna sydväst om försvarsfrågan skulle tas upp till debatt. Frågan debatterades friskt. Sydvästen var inte god, men det var det värt. I synnerhet då statsminister Reinfeldt i direktsändning mer eller mindre tvingades att utlova en förstärkning av försvarsanslaget trots tidigare uttalande om ”särintresse”.

Jan Björklund inledde debatten om försvaret genom att kraftfullt markera att han ansåg den ”ryska påsken” som en mycket genant händelse, och att han själv som delvis ansvarig politiker tar på sig ansvaret för att vår försvarsförmåga inte är bättre än vad den är just nu, men framför allt att han vill förbättra densamma här och nu.

Att Fredrik Reinfeldt nu uppenbart gör en helomvändning i försvarsfrågan, från att för bara några månader sedan talat om försvaret som ett särintresse bland andra och använt det eviga mantrat att det inte finns några hot just nu, till att i stället öppna upp för förstärkningar av försvarsanslaget redan till hösten. Det finns tre saker som skulle kunna vara bidragande orsaker till den helomvändningen. Dessa orsaker oberoende av varandra, eller möjligen i samverkan.

Den ena delen kan vara att Moderaterna med Reinfeldt i spetsen haft en mycket besvärlig tid bakom sig rörande försvarsfrågan under det senaste året och att den har varit till en stor belastning för partiet där man ofta hamnat i dålig dager. Från att under årtionden ha betraktas som det mest försvarsvänliga partiet till att i stället hamnat i samma fack som de mer ”försvarsfientliga” Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man har sannolikt gjort en grov underskattning av försvarsfrågans genomslagskraft, vilken gång på gång under de senaste året fått ny energi genom olika utspel och avslöjanden för att under gårdagen kulminera som en av sju utvalda frågor i en mycket viktig partiledardebatt på bästa sändningstid i SVT.

Den andra aspekten är av mer saklig karaktär där man från regeringens håll insett att man inte längre kan nonchalera den information som man regelbundet erhåller från sina expertmyndigheter Försvarsmakten, FRA och FOI samt från UD:s kanaler rörande det säkerhetspolitiska läget och utvecklingen i vårt närområde. Inte ens en regering som betraktar försvarsfrågan som ett särintresse kan nonchalera upprepande signaler från oberoende källor hur länge som helst till förmån för finansiering av nya samhällsreformer.

En tredje aspekt kan vara att jämka kärnfrågor mellan Allianspartierna för att hålla i hop Alliansen inför nästa val. Folkpartiet är som bekant inte nöjda med nuvarande läge rörande försvarsförmågan och den förda försvarspolitiken. Jan Björklund har vid ett flertal tillfällen den senaste tiden uttalat att han vill se en ökning av försvarsanslaget. Reinfeldt kan möjligen ha insett att det inte är till egen fördel att sitta med en mycket missnöjd vice statsminister inför kommande val och där Moderaterna vill få igenom sina kärnfrågor, hur många korvar man än grillat tillsammans hemma hos Annie Lööf i Maramö.

Att Centerpartiets partiledare Annie Lööf inte är odelat positiv till Reinfeldts vaga löften är inte heller särskilt förvånande. Snarare väntat. För den som minns turerna när Alliansen bildades så var det just Centerpartiet med Maud Olofsson i spetsen som krävde att man skulle minska kostnaderna för försvaret till förmån för andra reformer. Centerpartiet är inte ett parti som vill satsa på försvaret. Det kan man även läsa mellan raderna när den mycket försiktige försvarspolitikern Staffan Danielsson (c) uttalar sig i försvarsfrågorna. Det är oerhört svårt att skapa sig en uppfattning vad Centern vill uppnå, om man ens vill uppnå något inom försvarspolitiken? Frågorna blir ofta fler än svaren när Centern uttalar sig i dessa frågor. Annie Lööf vill inte se något ökat anslag redan till hösten, utan vill istället invänta försvarsberedningens slutrapport som är planerad att redovisas under 2014.

Med detta besked från Reinfeldt kan man ånyo konstatera att försvarsberedningen sannolikt är ett beställningsjobb och/eller enbart ett spel för gallerierna. Bedömningen är att Moderaterna styr försvarsberedningen i den rikting man vill, eller rättare sagt ville innan den senaste tidens bakslag. När man nu ser att försvarsfrågan måste ”hanteras” för att inte framstå i ännu sämre dager än tidigare så verkar man nu helt enkelt strunta i att invänta försvarsberedningens rapport. I de flestas ögon ett mycket välkommet sundhetstecken, men ur ett beredningsmässigt perspektiv ett underkännande av den egna politiken som visar på hur lätt försvarsberedning egentligen väger.

Sveriges%20f%C3%B6rsvarsf%C3%B6rm%C3%A5ga%20kan%20bli%20valfr%C3%A5ga

Att försvarsfrågan nu håller på att bli en valfråga är ett mycket välkommet besked. Vem hade gjort den bedömningen för ett år sedan? Sannolikt ingen!

Men frågan är nu om Fredrik Reinfeldt kommer att stå för sitt ord, och att en ”satsning” på försvaret inte kommer att kunna likställas med tidigare så kallade ”satsningar” på JAS 39E där den satsningen blev en halverad flygplanspark som dessutom är underfinansierad, eller satsningen på modifiering av befintliga stridsbåtar, en åtgärd som redan låg i materielplanen. Eller för att inte tala om satsningar som man genomfört på personalen, försvarets viktigaste resurs, där man nyligen ”satsat” genom att skära bort 800 befattningar ur en redan anorektisk organisation.

Nej Moderaterna, ni har mycket att bevisa innan någon kommer att tro på statsminister Reinfeldts ord o ett utökat försvarsanslag. Undertecknad fick i går äta upp en gammal sydväst serverad med surkål och svartpeppar. Kollegan Wiseman lovade samtidigt att återuppta sitt medlemskap i Moderaterna om satsningen på försvaret omfattar ett tillskott på över 15% och inte är att betrakta som ett engångsbelopp. Låt oss därför hoppas på att Wiseman åter igen blir medlem av de Nya Moderaterna.

Media: DI 2, SvD, AB, SVT, GP, Exp, VK, DN

Bloggar: Sjätte mannen, Westerholm

Markera – markera inte?

En uppmärksammad aspekt på svenska internationella insatser, särskilt Afghanistaninsatsen har varit den mycket bristande samordningen mellan olika svenska myndigheter då t ex Försvarsmaktens och SIDAs insatser i bästa fall saknat samordning och i andra fall varit rent kontraproduktiva. Gång efter annan har på WW den sista tiden tagit upp DIME, menandes hur en aktör påverkar en annan aktör på den internationella arenan genom något eller flera av medlen diplomati, information, militära ansträngningar eller ekonomiskt. Ju fler av dessa verktyg som appliceras, desto större påverkan kan påräknas.

Det har nu snart gått två veckor sedan den svenska allmänheten genom Svenska Dagbladet blev informerad om hur ryska flygplan utnyttjade blottor i den svenska incidentberedskapen för att öva attacker mot Sverige. En övning som ingick som del i den beredskapsövning för det ryska strategiska bombflyget som president Putin beordrade under den västerländska påskhelgen. Något som hittills förvånat i debatten är att ingen grävt djupare i de andra gånger liknande verksamhet genomförts i anslutning till Sverige och vad som då skett, när nu Expressen redan den 23 april berättade att liknande händelser inträffat med jämna mellanrum.

Hittills har Sverige inte genomfört någon officiellt markering mot Ryssland och enligt såväl försvarsminister som utrikesminister är det heller inte aktuellt. Flera intervjuade har avfärdat det inträffade som ”fullt normal övningsverksamhet”. Jag kan tänka mig att en fyrgrupp JAS 39 som genomför en profil för anfall med sjömålsrobot 15 inne i Kaliningrads flyginformationsregion skulle uppfattas som mycket provocerande av Ryssland och leda till högljudda och fullt motiverade protester. Anledningen att oanmält öva i svensk flyginformationsregion, med avslagen transponder och utan att besvara radioanrop får anses ringa om man bara avser att öva mot vilket mål som helst. Man kan lika gärna öva i eget luftrum såvida man inte samtidigt vill sända ett budskap med uppträdandet – i enlighet med DIME. Trots avsaknaden av svenska protester markeringar mot denna incident (och förmodligen även andra incidenter) har andra länder i Östersjöområdet offentligt reagerat starkt på det inträffade, t ex Polen.

I fredags kunde SVT berätta att Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna till veckan kommer att lämna över protestnoter till det ryska utrikesministeriet med anledning av att ryska myndigheter genomförde en aktion mot Nordiska rådets kontor i Kaliningrad i enlighet med den i höstas antagna agentlagen. Intervjuad var utrikesminister Carl Bildt som sakligt föredrog händelsen och varför de nordiska länderna nu överlämnar protestnoter. Att markeringar sker mot denna ur ett demokratiskt perspektiv mycket absurda lag är att applådera.

Det märkliga är dock att dagen innan fattade regeringen beslut om försvarsrelaterat samarbete med Ryssland. Föredragande, då försvarsministern är på utlandsresa, var ingen mindre än utrikesminister Carl Bildt.

Nu kan det ju hypotetiskt vara så att Regeringen fattade ett negativt beslut avseende försvarsrelaterat samarbete med Ryssland, men det förefaller ej troligt med tanke att en kommuniké då gått ut för att förstärka budskapet. Vän av ordning kan fråga sig varför vi ska bejaka försvarsrelaterat samarbete med Ryssland, samtidigt som landet övar överraskningsanfall mot oss och vi samtidigt försöker markera mot ryska övertramp inom området mänskliga rättigheter?

SvD

Vill även slå ett slag för den nystartade försvarsbloggen Jägarchefen som igår diskuterade ryska påsken som del i ett större övningsmönster

Död åt svenskt taktiskt transportflyg och flygvapnet i Västsverige!

Regeringen har med sitt senaste beslut inom försvarssektorn meddelat att det är dags att skrota de svenska C-130H. Detta trots att tillverkaren i sin studie i livscykel i oktober ifjol meddelat att de skrov som Försvarsmakten förfogar över fortfarande har ca 45-55% av sin livstid kvar. Då man meddelat att man iså F 17 ska investera mer än 600 milj kr med bl.a. Ny tp-platta för c-17’står det klart att man ämnar att överge västsveriges enda kvarvarande flottilj. Och den med det mest insatta insatsförband i modern tid (c-130, Tp84). Detta förband ämnar man istället att lämna över till våra nordiska grannländer med en placering i ex Norge genom Nortat. Lobbyingen från Blekinge och dess försvarspolitiker har gett resultat. Risktagandet man gör är att man lämnar Sveriges största hamn till sitt öde och att man ämnar att använda Ärna till att vara en internationel port of entré vid behov av internationellt flygstridskraft vid ett anfall mot Sverige. Hur nu detta val kan vara ett klokt val då det endast ligger 10- mil från det mest intressanta mål i Sverige vid anfall.. Stockholm. Hur skall Ärna kunna försvaras med den korta förvarning om man nu först siktar in sig mot Stockholm och sedan faller av mot Ärna? Tydligen ska Sverige koncentrera all sitt flygvapen på sin östra sida av Sverige och klart lämna sydvästkusten därhän. Det verkar som om att den gamla ryska björnen fortfarande existerar för att de anställda inom försvarsmakten ska kunna vinna sitt egna regionala politiska perspektiv. Frågan är varför man ska avskaffa det svenska taktiska transportflyget till en enorm ny investeringskostnad genom utlokalisering internationellt med de begränsningar med insatsförband som kommer att uppstå och att bara överge de investeringar som redan gjorts på Såtenäs garnison med simulator på gripen och med den miljökoncession som medför betydligt mer rörelser per år än övriga flottiljer? Varför investeras på Ärna med så begränsade miljökoncessionsmöjligheter och varför överges Västsverige så fullständigt i ett flygvapenperspektiv med dessa beslut? Nu mer undrande skattebetalare.

Marin säkerhet på entreprenad – när statliga aktörer inte räcker till.

Civila säkerhetsföretag får efter ett beslut i riksdagen skydda svenskflaggade fartyg med vapen. Beslutet har föregåtts av mycket begränsad debatt men är ändå kontroversiellt. Varför?

Bakgrund:

Idag tog riksdagenställning till det lagförslag som möjliggör för svenskflaggade fartyg utom EES-områdetatt ha beväpnad personal ombord, i praktiken civila säkerhetsföretag. 23 miljöpartister och en socialdemokrat röstade mot, medan övriga ledamöter röstade ja.

Under förra helgen har Sveriges radio rapporterat om problematik med beväpnade säkerhetsvakter ombord på handelsfartyg, mer specifikt vid Adenviken och i Indiska oceanen.

11 jemenitiska fiskare påstås ha dödats av beväpnade säkerhetsvakter.

Reportagen har sänts i Studio Ett och Konfliktoch är gjorda av Lotten Collin och Daniel Öhman.

I programmet beskrivs hur jemenitiska fiskare ska ha blivit beskjutna från passerande handelsfartyg. Det antyds också att säkerhetsvakter ska ha skjutit för nöjes skull, att de skjuter en stor mängd skott mot fiskebåtar som blir manöverodugliga på grund av personella eller materiella skador och slutligen kör in i fartygssidan under kontinuerlig eldgivning. En av incidenterna ska ha involverat ett norsk-flaggat fartyg där VD:n för rederiet inte verkar intresserad av att diskutera händelsen med Sveriges Radio. Inte heller den norska åklagaren verkar ha lagt mycket energi för att undersöka uppgifterna. Slutligen beskrivs en händelse där ett norskt örlogsfartyg besvarat eld och dödat jemeniter. I sakens natur ligger att alla dessa påståenden är svåra att utreda, men Collin och Öhman lyckas verkligen beskriva problematiken och göra troligt att det finns grund bakom påstående.

I en intressant del av programmet beskriver kk Håkan Nilsson ett resonemang om problematiken med att organisationer utom statlig kontroll ges tillåtelse att ytterst använda våld. Han beskriver också en pragmatisk uppfattning att norska och svenska fartyg bör kunna ha privata säkerhetsföretag ombord, då värdegrunden är sådan att man kan förvänta sig att detta fungerar.

Enligt propositionen 2012/13:78 rör det sig om runt 16 fartyg som är svenskflaggade och går utanför närområdet, alla tillhörande samma rederi.

Miljöpartiet har motioneratom att avslå propositionen om ny lag, och för i motionen ett intressant resonemang om våldsupptrappning, privata säkerhetsföretag och möjligheten att Försvarsmakten skulle kunna lösa säkerheten med ombordplacerad personal, något som de menar är föga utrett.

Marininspektören Jan Törnkvist har, bland annat när han var chef för EU:s Task Force i området, uttryckt sina reservationer mot användningen av beväpnade säkerhetsvakter.

http://www.officersforbundet.se/portal/pls/portal/docs/1/52008.PDF

Radioprogrammet och miljöpartiets invändningar väcker en del intressanta frågor.

Finns risk för att säkerhetsföretagen bekämpar oskyldiga och mörkar det inträffade?

Det är onekligen ett gemensamt intresse för befälhavaren, besättning och civila säkerhetsvakter att minimera risken för fartyget. Detta riskerar att öka sannolikheten för bekämpning av oskyldiga och om så sker blir anmälningar av brott mindre sannolika.

En felaktig bekämpning av tredje part är å ena sidan relativt lätt att dölja, å andra sidan besvärlig juridiskt och ekonomiskt. Risk föreligger att ett oseriöst rederi eller en oseriös skeppare väljer att inte rapportera händelser som går att dölja och som, om de rapporterades, skulle skapa oönskade problem för rederiet, befälhavaren och säkerhetsföretaget. På militära fartyg finns en helt annan uppföljning och krav på dokumentation. Jag påstår att det är svårt till omöjligt att mörka inträffade incidenter för militära enheter.

Svaret på frågan är ja.

Har militär personal bättre möjlighet att bedöma vem som är pirat än vad civila säkerhetsföretag har?

Fiskare och andra sjöfarare som manövrerar runt fartyg eller uppehåller sig vid fartygsstråk kan lätt misstas för pirater eller terrorister. Exempelvis har många sjöfarare vid Afrikas horn automatkarbiner ombord för att kunna försvara sig mot rån. Visst fiske sker i anslutning till trafikstråken och dessa fiskares uppträdande är snarlikt det som pirater använder när de spanar efter potentiella mål. Militära fartyg som ingriper mot misstänkta pirater har ofta säkrat bevis för piratverksamhet genom flygspaning eller regelrätt bordning av farkoster. Att på avstånd och från en relativt låg observationshöjd se vad som finns i båtar på hundratals meters avstånd är svårt eller omöjligt. Civila säkerhetsföretag som opererar ombord på handelsfartyg har alltså svårare att observera innehåll i båtar som närmar sig eller passeras och löper därmed större risk att klassificera farkosten som ett hot.

Detta resonemang gäller dock inte fullt ut militär personal som sätts ombord på handelsfartygen som möjligen står i samband med militära fartygsförband. Gör de inte det torde observationsmöjligheterna vara i det närmaste identiska med de civila säkerhetsföretagen.

Svaret på frågeställningen är alltså: Under vissa omständigheter och alltid när örlogsfartyg utgör ledningsplattformen.

Ökar risken för att proportionalitetsprincipen åsidosätts om civila säkerhetsföretag används?

Privata säkerhetsföretag (”contractors” som Academi, tidigare Xe och Blackwater) har historiskt visat att de i vissa lägen tenderar att använda övervåld. Detta förekommer även bland militära förband, men de har då normalt varit utsatta för hård press i form av förluster eller liknande. Avsaknad av ett verksamt disciplinärt system samt stora möjligheter att undgå granskning och lagföring torde öka risken för att oproportionellt våld används. De berättelser från Jemen som sändes i programmet Kaliber ger stöd för att ”värdegrunden” ibland brister bland dessa entreprenörer.

Som anfördes i Kaliber strider beskjutning av fiskare mot norsk och svensk värdegrund. Så är det troligen även om det kan vara magstarkt att hävda att svensk och norsk värdegrund är bättre än andra länders. Man kan dock fråga sig vad som händer på ett svensk-flaggat fartyg som tar ombord en styrka med veteraner från krigszoner, kanske utan utbildning i folkrätt och värdegrund och även förråade genom åratals vistelse i konflikthärdar. Författaren till denna blogg tror att det blir en svår situation för den befälhavare som har en sådan styrka ombord att begränsa våldsanvändningen till självförsvar. Sker övertramp torde även befälhavaren kunna lagföras varför det inte ligger i hans intresse att rapportera det inträffade. Vem skall få veta något? Kommer något fram kan man alltid hävda att det var pirater som besköts. Ett militärt disciplinsystem kan bland annat användas för att minska frekvensen av individuella initiativ som kan skada operationen. De privata säkerhetsföretagens disciplinsystem torde begränsas till risken att inte få förnyat uppdrag, ett litet problem för en person verksam i en värld med ökande efterfrågan på säkerhetstjänster.

Svaret på frågan är ja, troligen.

Varför uppstår ett behov av att anlita civila säkerhetsföretag?

Inom en stat har staten våldsmonopol och utövar detta främst genom polis och krigsmakt. På internationellt vatten finns inget sådant monopol (utom mot piratverksamhet!) och då ytorna är enorma och militära resurser ändliga uppstår ett maktvakuum som olika aktörer kan utnyttja. Pirater, naturligtvis, men även privata säkerhetsföretag. De kommersiella intressena är lika stora på det fria havet som inom staters jurisdiktion, innebärande att rederierna vill skydda sina intressen. Uppfattas det då som att tillgängliga militära styrkor inte är tillräckliga kommer man ordna säkerheten på andra sätt. Här är det även värt att nämna de ”flytande vapendepåer” som används för att kringgå bestämmelser som förhindrar att vapen tas iland i hamnar. Man lägger helt enkelt vapenförrådet till sjöss. Den neddragning av militära styrkor som sker i väst kommer att accelerera utvecklingen, enligt min bedömning.

I propositionen talas mycket om att skeppsdagboken skall visa vilka vapen som tas ombord. Fokus verkar ligga på det faktum att icke-statliga aktörer tillåts förfoga över relativt tunga vapen som karbiner och kulsprutor. Bra så men det vore önskvärt med ett resonemang om hur man säkerhetställer att säkerhetsföretagen agerar seriöst. Bland annat borde noggrann dokumentation borde vara ett krav. Militära fartyg förväntas dokumentera vapeninsatser och även de händelser och beslut som leder fram till dem. Problemet här är att om ingen rapporterar händelsen finns ingen anledning att kräva in dokumentation.

Vad hade konsekvensen av ett nej i riksdagen blivit?

Möjligen utflaggning av vissa eller alla de svenskflaggade fartygen, men mer troligt krav från rederiet att få militär personal ombord under de passager som görs i högriskområden (Främst Adenviken, Indiska oceanen och Malackasundet, men även Västafrika). Huruvida detta varit en möjlig uppgift för den svenska försvarsmakten kan man diskutera, men så länge antalet svenskflaggade fartyg utanför EES-länderna inte ökar lavinartat bedömer jag att det vore möjligt. Särskilt i ljuset av neddragningen av Afghanistan-styrkan.

Vad kan konsekvenserna av dagens beslut bli?

Förhoppningsvis ökad säkerhet för svenskflaggade fartyg och besättningar. I värsta fall incidenter där svenskflaggade fartyg och besättningar blir delaktiga i bekämpning av civilpersoner som inte är pirater. Det är nu upp till rederierna, Transportstyrelsen och skepparna att rätt aktörer ges uppdrag på fartygen.

För ytterligare fördjupning, läs bland annat Lars Bergqvists utmärkta artikel i Tidskrift i sjöväsendet.

Back to basics

Tjeckiska gripen genomförande baltisk incidentberedskap. Foto från tjeckiska försvarsministeriet

Varför sådan skillnad i beredskap?

I SvD har man under månadsskiftet kunnat läsa reportage om NATOs baltiska incidentberedskap och hur Frankrike nu avlöser Danmark som ansvarig för denna i rollen att hålla dygnet runt-beredskap (H24) med 2 stridsflygplan. Sedan den ”ryska påsken” har motiverade jämförelser gjorts mellan den svenska incidentberedskapen och dess ”kontorstider” och grannländernas dygnet-runtberedskap? Frågan alla skattebetalare ställer sig är varför kan man inte för dryga 40 mdr kr i försvarsanslag få en nationell incidentberedskap dygnet runt?

Frågan är som sagt välmotiverad. Danmark håller till exempel både H24 på hemmaplan, liksom i Baltikum. Tjeckien med sina 14 st JAS 39 höll härom året H24 både i Tjeckien och Baltikum samt genomförde normal verksamhet på hemmaplan. Varför klarar inte Försvarsmakten samma sak?

J K Nilsson har på sin blogg Väpnaren liksom på Newsmill föredömligt tagit upp resursfrågan där Flygvapnet sedan nyår deltagit ett antal krävande övningar vilket skapat en ledighetsskuld hos personalen. Värt att notera är dock att detta inlägg skapades innan Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer avslöjade att svensk jaktincidentberedskap endast finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka.

Huvudorsaken till att jaktincidentberedskap inte finns tillgänglig dygnet runt är ekonomisk. Som SvD skriver har Frankrike under de fyra månaderna ett detachement i Litauen på 87 personer för att upprätthålla den baltiska incidentberedskapen H24. Sannolikt hamnar Sverige på en liknande nivå när det gäller att delta i flygövningen på Island som från början skulle vara att upprätthålla en motsvarande isländsk incidentberedskap. På hemmaplan krävs dock inte fullt så mycket personal då vissa funktioner delas med andra intressenter. Det är ändå ett stort antal personer som ska ha ersättning för obekväm arbetstid, övertid och liknande för att hålla igång en incidentberedskap dygnet runt. För att hålla någon form av uthållighet krävs minst två-skift, men helst mer. Det kommer att i anspråkstaga en betydligt större andel personal än vad normal övningsverksamhet har råd att avvara och vad den personalram Försvarsmakten är ålagd medger. Det blir en tuff nöt att knäcka för Försvarsmakten att lösa en kraftigt utökad beredskap inom ram och fortfarande innehålla de statliga arbetstidsavtalen, även om man skulle bortse från den rent ekonomiska aspekten och sannolikt behöver man här omförhandla personalramarna gentemot Försvarsdepartementet. För detta lär dock finnas i alla fall allmänhetens stöd. Annars blir det till att prioritera – ska vi ha ett flygvapen som är övat för att verka i strid eller ska vi ha ett flygvapen som håller incidentberedskap? Att mäkta med båda blir svårt under rådande förhållanden.

Nästa nöt att knäcka kan te sig absurd, men utgör likväl ett kraftigt hinder för en H24-beredskap så länge som man inte deklarerar krigstillstånd. Så gott som alla militära flygplatser dras idag med kraftiga begränsningar avseende miljökoncessionerna. T ex har man i Linköping inte tillstånd att flyga militärt på helgerna vilket är en bidragande anledning till att uppvisningsgruppen Team 60 har stått på backen de senaste åren. På andra militära flygplatser kan koncessioner skrivna under den strategiska time-outen göra att man inte alls får flyga nattetid eller att det inte spelar någon roll om det är militär verksamhet eller den civila flygklubben som förbrukar det enstaka antal rörelser som får genomföras kvälls- och nattetid per månad för att inte störa lokalbefolkningen.

Visst kan man tänka sig att någon gång bryta mot koncessionen, men för att en jaktincidentberedskap ska vara meningsfull måste man kunna visa närvaro med viss regelbundenhet. Har man inte kunnat bryta mot koncessionerna vid t ex flygvapenövningarna eller beredskapsövningen Dagny II, lär det bli svårsmält vid H24-beredskap. Här är det regeringen som sitter på beslutsrätten, så om regeringen verkligen vill ha en heltäckande jaktincidentberedskap är det några beslut bort efter lämplig propå.

Fransk Mirage 2000 och svensk JAS 39C är samtidigt framme och identifierar ryskt signalspaningsflygplan IL-20 (samma typ som härom veckan enligt media flög mellan Öland och Gotland). Lägg märke till att det franska flygplanet bär jaktrobotar. Bild via Oplatsen och franska försvarsministeriet

I SvD kan man idag också läsa om att svensk jaktincidentberedskap ej är beväpnad med jaktrobotar, vilket även det saknar motsvarighet i närområdet. Det är till och med inte ovanligt att svenska flygplan övar tillsammans med den norska incidentberedskapen som då uppträder med skarp last. Från svenskt håll motiveras detta ofta med att man vill ha ytterligare ett steg i hottrappan och att man kan hänga robot för att visa att det börjar bli allvar – ett steg som andra länder inte verkar anse sig ha tid med. Ett lika stort skäl för Sverige är dock ekonomin. Liksom övriga komponenter på ett stridsflygplan har vapnen en begränsad livslängd efter vilka de måste bytas ut eller i vapnens fall förstöras, t ex genom övningsskjutning. När det gäller jaktrobotar handlar det sannolikt om något hundratal timmar. Detta bidrar dock till en kraftigt ökad ekonomisk kostnad för Försvarsmakten, såväl för vapeninköp som för förbrukning av roboten.

Svenska JAS 39C ur incidentberedskapen identifierar ryskt flygplan. Foto via den ryske piloten

En splittrad treenighet

Att nu få till en H24-jaktincidentberedskap är sannolikt det minsta man kan göra för att lugna opinionen, men det kommer att kosta. Situationen efter den ryska påsken är kritisk. Denna händelse var sannolikt vad som slog spiken i kistan för treenigheten allmänheten – Försvarsmakten – politisk nivå. För en fungerande försvarsförmåga krävs det att denna treenighet är sluten och min uppfattning är att man hittills i debatten gravt underskattat vad det innebär att den sönderslagits. Sedan ett antal år har en spricka uppstått mellan Försvarsmakten och den politiska nivån. Redan i och med den neddragna och därefter avskaffade värnplikten samt försvarets ominriktning till internationella insatser har sprickan mellan allmänheten och Försvarsmakten vidgats och folkförankringen har till stor del förlorats. I och med ryska påsken har det även uppstått en spricka mellan allmänheten och den politiska nivån i försvarsfrågorna sedan den bild som målats upp av det nya försvaret som framgångsrikt och insatsberett visat sig vara falsk.

Om allmänhetens har lågt förtroende för Försvarsmakten kommer försvaret snabbt att vittra sönder då rekryteringen inte kommer att fungera och även den dagliga verksamheten ifrågasättas, vilket vi ser många exempel på idag. Har man heller inget förtroende för den politiska nivån blir det en fara för det demokratiska samhället i längden. Har Försvarsmakten och den politiska nivån lågt förtroende för varandra såsom fallet är nu hämmar det all verksamhet och vi får ett skyttegravskrig som tar upp allt större tid och resurser istället för att se till att leverera det allmänheten förväntar sig, antingen som en direkt förväntan eller implicit som i fallet med ryska påsken.

Vad finns då att göra för att råda bot? Som allt förtroendeskapande arbete finns det ingen quick-fix utan det är en lång process. Såväl Försvarsmakten som politisk nivå är att lasta då man förmedlat förväntningar och byggt bilder av saker som inte finns. Ska man nu råda bot på det hela och försöka återbygga treenigheten handlar det inte om att påverka allmänheten att tro rätt, utan att leverera vad allmänheten förväntar sig, varvid SOM-institutets senaste undersökning kan vara en inledande hjälp. Viktigast är att göra rätt saker, det är lika viktigt att det syns synas att man gör rätt saker. Receptet på återknyta treenigheten har Försvarsmakten faktiskt redan identifierat sedan några år tillbaka i form av devisen ”vi syns, vi verkar, vi respekteras”, men helt misslyckats att omsätta till verklighet.

Marginaleffekten inom försvarsbudgeten är mycket stor. Det är därför Försvarsmakten inte har råd att upprätthålla den av allmänheten efterfrågade H24-beredskapen, trots att det egentligen är kaffepengar det handlar om. Den nyss genomförda flygvapenövningen som är den mest kvalificerade övningen för nationell försvarsförmåga på ett drygt decennium, kostade långt mindre än 10 miljoner kr och höjde Flygvapnets förmåga markant. Motsvarande gäller även för liknande övningar för Armén och Marinen. I en försvarsbudget på drygt 40 mdr kr är det här kaffepengar. Likväl är det denna kärnverksamhet man inte har råd med därmed inte heller att göra Försvarsmaktens viktigaste säkerhetspolitiska uppgift i fredstid heltäckande – jaktincidentberedskapen.

Robot 98 IRIS-T hängs på JAS 39 under Flygvapenövning 2013. Foto via Försvarsmakten

Back to basics

Lösningen för att börja återuppbygga treenigheten är att gå ”back-to-basics”. Vad är väsentligt i Försvarsmakten? Vad skapar reell försvarsförmåga och vad är bara snygga kulisser? Det är incidentberedskapsverksamhet och kvalificerade övningar där Försvarsmakten syns och en trovärdig öppenhet om dessa som bygger en folkförankring där allmänheten förstår vad dess skattepengar levererar i form av försvarsförmåga. Att nå dit kommer att kosta pengar, men glädjande nog verkar här marginaleffekten åt rätt håll – om man förmår att prioritera kärnverksamheten.

SvD ledarsida konstaterar korrekt att en stats simulerade anfall på en annan inte är långt ifrån ett skarpt anfall.

Läs gärna även tidigare ÖB Bengt Gustafsson på Newsmill där han levererar en veritabel bredsida mot den rådande försvarspolitiken och det påstått här-och-nu insatsberedda försvaret.

Gästinlägg: Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009

Signaturen Grodman har under våren kommit med ett antal gästinlägg. Det nedanstående avhandlar den senaste veckans stora nyhet, ”Ryska påsken” och kan sägas ta avstamp i §2 i förordning (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten.

Försvarsmaktens devis är sedan något år tillbaka ”Vi syns, vi verkar, vi respekteras”. Den gångna veckan har inneburit att vi nu officiellt kan sätta upp problemet ”Ryska påsken” ≠ (vi syns, vi verkar, vi respekteras). Det är hög tid att göra något åt detta.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009

“From what I have seen of our Russian friends and Allies during the war, I am convinced that there is nothing for which they have less respect than for weakness, especially military weakness.”

Citatet av Winston Churchill kommer från en annan tid, men tänkandet inom Rysslands militära och politiska ledning följer även idag andra maktpolitiska tankebanor än vad många svenskar kan föreställa sig.

2009 genomförde Ryssland de stora övningarna Zapad 09 i Vitryssland och i enklaven Kaliningrad samt Ladoga 09 vid sjön Ladoga nära gränsen mot Finland. Övningarna genomfördes ungefär samtidigt och man övade olika offensiva uppträdanden i stor skala, som exempelvis landstigningar, pansar-, kryssningsrobots- och flyganfall.

Parallellt med dessa övningar initierade dåvarande insatschefen Generallöjtnant Anders Lindström beredskapsövningen Dagny II. Scenariot för övningen var att ett brandskadat ryskt landstigningsfartyg hade sökt nödhamn på norra Gotland och att dess skärrade ryska officerare hade gått iland med sina soldater i hamnområdet. För att hantera och stabilisera denna fiktiva kris skickades ett sammansatt förband till Gotland. Ca 800 man flyttades över till ön och ca 700 man aktiverades i Stockholmsområdet.

Jämfört med de ryska övningsscenarierna i Zapad och Ladoga 09 kan det svenska scenariot närmast beskrivas som gulligt, men det var ett mycket bra scenario på det viset att det både var realistiskt och väl avvägt gentemot vad det svenska försvaret kunde klara av.

Dagny II omfattade merparten av alla gripbara soldater i Sverige vid tidpunkten, och många av soldaterna, som var värnpliktiga, hade vid tillfället en mycket grundläggande utbildningsnivå men övningen visade att man i alla fall kunde genomföra krishantering.

Zapad återkommer vanligtvis vart fjärde år, och Ladoga lite oftare, och de är de största övningarna i det västra militärdistriktet. 2009 genomfördes de samtidigt. 2013 genomfördes däremot Ladoga 13 vid påsk och Zapad 13 kommer att genomföras i september. Man kan tänka sig att motivet till att övningarna är tidsseparerade i år är att militärledningen och Putin ville genomföra en överraskande beredskapskontroll parallellt med Ladoga 13, vilket man också gjorde genom att skicka 7 000 man mot Svarta Havet med bara timmars varsel till befälhavarna, samtidigt som Ladoga 13 genomfördes i full skala vid finska gränsen, och ungefär samtidigt som detta valde den ryska militärledningen även att oväntat genomföra en övningsflygning mot svenska gränsen.

Att tidsseparera övningarna, och att åtminstone i Ladoga 13:s fall parallellt genomföra en stor beredskapskontroll i annan riktning visar tydligt den ökade intensiteten i det ryska övningsmönstret som ofta omnämns i debatten.

Vi får se vad som händer i september, men det är möjligt att Ryssland även då genomför en större beredskapskontroll parallellt med Zapad 13. I så fall troligtvis med fokus på flygstridskrafter eftersom Zapad kommer involvera en stor del av markförbanden med hög beredskap samt Östersjöflottan, och man vet aldrig, delar av den eventuella beredskapskontrollen kanske sker med flyg över Östersjön och i närheten av Sverige likt anfallsövningen i påskas.

När nu Ladoga 13 genomförts berättade, uppseendeväckande nog, insatschefen Generallöjtnant Anders Silwer i en intervju med Expressen att han inte kände till att Ryssland skulle genomföra denna övning, men på sin presskonferens senare berättade han att det visat sig att kunskapen fanns i andra delar av Försvarsmakten. Frågan man tyvärr kan ställa sig är om individerna under Anders Silwer som planerar den ”kontinuerligt anpassade” incidentberedskapen kände till den välannonserade ryska storövningen.

Skillnaden i svenskt uppträdande parallellt med de ryska övningarna mellan 2009 och 2013 är hur som helst hittills slående. 2009 använde vi hela vår lilla och symboliska styrka till att visa att Gotland, trots att ön är obemannad ändå är svensk, och att vi tar ansvar om något militärt missöde skulle inträffa på vårt territorium. Man kan också gissa och hoppas att Sverige under de ryska storövningarna 2009 hade incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt, men oavsett så innehöll åtminstone Dagny II JAS-insatser på Gotland.

2013 däremot, var försvarsmakten helt inaktiv under Ladogaövningen, till den milda grad att vi inte ens hade beredskapsjakt någonstans i Sverige på Långfredagsnatten, något som det påpekats i debatten att Ryssland förmodligen visste och därför initierade en anfallsövning mot Sverige just då. Något som höga ryska officerare respekterar väldigt lite är undermålig militär beredskap. Kanske kände sig till och med de ryska planeringsofficerarna förnärmade av att Sverige inte reagerade på ett relevant sätt mot den ryska storövningen, men de kände sig i alla fall stolta när de genom vad Wilhelm Agrell skulle kallat ett ”verifierande underrättelseexperiment” kunde visa för sina chefer att det ryska underrättelsesystemet fungerar och att Sverige har tappat en del av sin kapacitet eller snarare politiska vilja till genomtänkt och underrättelsestyrt militärt uppträdande på vårt eget territorium sedan 2009.

Detta misslyckande i att ”anpassa beredskapen” efter underrättelser sker dessutom samtidigt som Försvarsmakten via Regeringens senaste direktiv måste göra neddragningar på kvalificerad personal både på Högkvarteret och i den Militära Underrättelsetjänsten.

Det är på flera sätt farligt och internationellt pinsamt när Sverige visar sin oförmåga samtidigt som NATO går upp med incidentflyg över Baltikum. Som internationella tidskriften Jane’s Defence Weekly’s chefredaktör Peter Felstead sa till TT så är det internationellt sett unikt att Sverige inte alltid har jaktflyg i incidentberedskap, och NATO har exempelvis arbetat målmedvetet med sin incidentberedskap i Baltikum de senaste åren för att dämpa det offensiva uppträdandet av ryskt flyg där. Direkta ryska kränkningar av Baltikum har förekommit men, som det verkar, avtagit i takt med att NATO:s baltiska incidentberedskap blivit bättre och snabbare på att reagera.

Förutom medvetna kränkningar är dessutom risken för militära olyckor, likt vad som övades i Dagny II, en viktig aspekt som Sverige dygnet runt måste ha beredskap för. Olyckor är helt oförutsägbara och kan lätt bli gränsöverskridande. När de inträffar gäller det att vi har beredskap för att situationen inte snabbt ska förvärras. Stridsflyg som får akuta haverier hamnar lätt på fel lands territorium även om de avsett att uppehålla sig i internationellt luftrum. Ett bra exempel på detta var när ett ryskt stridsflygplan störtade i Litauen 2005 och orsakade mycket aggressiv rysk retorik mot det lilla grannlandet.

Litauisk soldat vaktar i Litauen havererad rysk Su-27

Vad hade Sverige kunnat göra om ett ryskt stridsflygplan störtat på, eller i territorialvattnet vid Gotska Sandön på Långfredagsnatten?

Vi kan ju knappast säga nej till att Ryssarna drar igång en egen militär räddningsoperation på svenskt territorium om inte vi hinner göra det först. Om det inte finns svensk incidentberedskap direkt att tillgå kommer ryska stridsflygplan börja leta efter sin egen pilot i Sverige. Det vore nog inte heller lämpligt för Stockholms eller Gotlands Landsting att skicka sin räddningshelikopter till området samtidigt som det svärmar av ryskt stridsflyg där..

När brittisk incidentberedskap i förrförra veckan eskorterade ett SAS-flygplan som slutat svara på radion till ett flygfält i Skottland så var det ett rutinuppdrag i deras ögon. Ska vi be något annat land om hjälp, Ryssland till exempel, nästa gång det händer i Sverige? Nej, två JAS dygnet runt måste av många olika orsaker ses som ett kontinuerligt minimikrav.

Uppenbart är att oavsett vad Anders Silwer och Carl Bildt säger, så hade nog rätt agerande under påskhelgens Ladogaövning varit att ha kontinuerlig incidentberedskap med jaktflyg samt helst att tillfälligt flytta fram den till Försvarsmaktens beredskapsflygfält i Visby eller Uppsala för att korta ner reaktionstiden samt befinna sig närmare skeendet och visa närvaro ”i provinserna”. En liten beredskapsövning hade uppenbarligen även varit motiverad under Ladoga, exempelvis i Stockholms skärgård eller på Gotland.

Varför ser vi då ett så radikalt annorlunda uppträdande av Försvarsmakten 2013 jämfört med 2009? Svaret är enkelt. Då hade vi gripbara soldater i form av värnpliktiga. Idag har vi en organisation som är mycket ansträngd personalmässigt.

I vår ovilliga och ointresserade Regering har det dessutom inte funnits incitament till reaktivt agerande tidigare eftersom det ryska uppträdandet fram tills de nyliga läckorna hållits skiljt från debatten genom hemligstämpeln. Även NATO hade en viss startsträcka från Baltstaternas NATO-medlemskap 2004 till dess att offentlig debatt och oro över kränkningarna i framför allt Estland och Litauen gjorde det nödvändigt för dem att spetsa till incidentflygets uppträdande mot de offensiva ryska flygföretagen runt 2005. Sveriges Regering slår däremot rekord i lång startsträcka och inkonsekvensen i säkerhetspolitiken är tydlig när relevant reaktivt svenskt uppträdande tycks ha försvunnit sedan 2009.

I september under Zapad 13 i Kaliningrad hoppas jag att Sverige vänligt och tydligt visar Ryssland att svenskt luftrum och obemannade svenska öar inte är ett säkerhetsvakuum som behöver fyllas av någon annan. Gör vi inte det kanske Ladoga 17 innehåller moment där ryska överljudsbombare faktiskt flyger rakt över någon liten obebodd svensk sandö mitt i havet, och inte bara vid sidan av den.

Grodman

Interoperabel eller Inte operabel?

P-04 Bulta (Latvijas Jūras spēki)

Ett av detta decenniums största modeord – interoperabilitet – ska i detta inlägg belysas ur en marin aspekt. De anställda i Försvarsmakten som inte hört det ordet går nog att räkna på ena handens fingrar.

I slutet på 90-talet och under inledningen av 00-talet smålog vi svenskar bland annat åt de baltiska staternas svårigheter att deltaga i enklare PfP-övningar likt BALTOPS m.m. Vi hade efter en tung start, där vi tvingades att lära oss procedurer och metodik enligt EXTAC, de NATO-publikationer som då var gällande, och som var delgivna oss i egenskap av PfP-land. Fler och fler länder bjöds in till dessa övningar och momenten som övades var i de flesta fall oerhört grundläggande. Men vi fick vara med och leka med de stora grabbarna i NATO-klubben, åtminstone under någon övning lite då och då, och vi var väldigt stolta över just det faktumet.

Vissa av ”de andra” deltagande fartygen hade trots sin status som fullvärdiga NATO-medlemmar, inte ens rätt sjökort utan kölvatten-navigerade efter andra länders enheter. Vissa av dessa fartyg hade inte råd med diesel och mat, utan kom till PSC (Pre Sail Conferense) med näst intill tomma tankar då man räknade med att ”någon annan” skulle stå för den kostnaden. Vissa kunde knappt behärska det engelska språket, och den utrustning som fanns ombord var undermålig och i vissa fall rent av farlig.

Grunden för samverkan vid PfP-övningar under de första åren av internationaliseringen var talad och okrypterad stridsledning, en återgång till 50-talet. Senare kompletterades detta med någon typ av textsamband, oftast okrypterad sådant. Många är de system som temporärt installerats på de svenska fartygen; PC-Net, ADAT, APAN, och under senare tid även diverse inlånade utländska filkrypton m.m.

Men nu är det nya tider och gamla meriter går inte längre att leva på. De länder vi tidigare smålog åt, och tyckte var som ”kusinen från landet” är numera betydligt mer integrerade än oss och begreppet ”skrattar först som skrattar sist” ligger tyvärr inte långt bort.

Nu är det Sverige som i vissa avseenden rörande just interoperabiliteten blir skrattade åt. De internationella övningar som Sverige deltar i har blivit mer och mer komplexa och därmed har också de tekniska kraven ökat avseende de sambandslösningar som krävs för att kunna vara just interoperabla. Det duger inte längre att åka runt och beordra enkla formeringar över okrypterad talad stridsledning som var normalförfarandet för 10-15 år sedan. Det är heller inte längre gott nog att via ”mailtransfer” med kastpåse hämta ordrar i pappersformat hos den taktiska chefen till sjöss. Nu är övningarna flerdimensionella, motståndarna bättre och saker som tidigare inte ens fanns på kartan under dessa övningar, t.ex. störsändning är numera, om än inte vardag, så i alla fall vanligt förekommande.

Det är inte så att NATO jublar över att tvingas förmedla all stridsledning över okrypterad talad radio bara för att några nordbor inte har det som benämns ”secure voice”, d.v.s. krypterad radio för talad stridsledning. Det går inte heller att förvänta sig att de övriga NATO-länderna ska klassa ner textmeddelandenas sekretessnivå för att möjliggöra sändning över öppna sambandsmedel, bara för att vi svenskar ska kunna vara med i matchen. Att Sverige, av förklarliga skäl, inte heller har tillgång till alla hemliga publikationer med procedurer som NATO använder sig av ger heller inga stående ovationer. Det här är ett verkligt problem här och nu, ett problem som däremot alla hade överseende med där och då. Det är nya tider nu!

Det är bara en tidsfråga innan Sverige, likt den lille pojken som står med tummen i munnen och undrar varför inte de stora pojkarna längre låter honom leka med dem, inte längre är välkomna att delta i kvalificerade övningar där de deltagande länderna uteslutande utgörs av fullvärdiga NATO-länder.

Man kan inte ta ifrån oss att vi, Sverige fortfarande gör väldigt bra ifrån oss på PfP- och NATO-övningar och vår uppfattning är att NATO vill fortsätta öva med svenska örlogsfartyg på grund av dess mångsidighet, storlek och besättningarnas kompetens. Men…

Det finns som de flesta förstår en gräns, politiskt såväl som militärt, där nyttan av att öva med svenska enheter övervägs av det problem det medför att vi ej är NATO-medlemmar och således är anledning att NATO-länderna drabbas av våra ständiga särlösningar.

Det finns givetvis olika exempel från verkligheten i närtid där Sverige skickat enheter till NATO-övningar där det klickat. Där och då, i det som i den försvarspolitiska världen benämns här och nu, står Sverige med sina fartyg långt hemifrån och med inget annat samband med de övriga deltagande enheterna än helt okrypterad talad stridsledning, precis som för 15 år sedan.

Detta är inte att vara interoperabel med NATO och det är ytterst beklämmande att fartyg på övningar långt borta från Sverige ska behöva sitta i kläm för att vi inte har tillgång till nödvändig materiel.

Oavsett (och det spelar absolut ingen roll) var det brister så påvisar det vilken skör tråd vi balanserar på när vi ska iväg på övningar likt denna. Vi är helt utelämnade till enstaka nationers goda vilja och NATO:s bestämmelser vad beträffar utlåning av känslig materiel och information.

Ligger felet hos det enskilda fartygets besättning, hos förbandet, hos Marinen eller centralt i Försvarsmakten Nej givetvis inte! Grundproblemet ligger givetvis på den politiska nivån, och kan enbart lösas där.

Sverige är inte ett NATO-land, då kan vi aldrig förvänta oss att bli mer interoperabla än vad vi är i dessa sammanhang här och nu. Vi har inte per automatik tillgång till de nödvändiga systemen eller kryptonycklarna. Förvisso är ett antal Svenska fartyg ”fitted for” (förberedd för) eller ”fitted with” (utrustning redan installerad) NATO-system och krypton. Dock räcker det inte särskilt långt då vi fortfarande saknar makten över den sista pusselbiten; kryptonycklarna. Så kommer det att förbli oavsett hur många nya och fina NATO-prylar som vi för dyra pengar lyfter ombord.

Man kan bara hoppas att våra beslutande politiker informeras om dessa sakförhållanden och hur det egentligen fungerar. Det är inte fair play att den enskilda fartygsbesättningen ska behöva drabbas av problem och där på plats behöva stå med skägget i brevlådan.

Man kan verkligen undra om försvarsminister Karin Enström och Moderaterna inser vad det innebär att säga nej till att ens utreda ett eventuellt NATO-medlemskap. Enström har dessutom hittat nya infallsvinklar på problematiken att ingen vill komma till Sveriges undsättning och gör en egen tolkning där EU helt plötsligt blivit den nya räddningsplankan.

Solidaritetsförklaringen (den ensidiga) som man ständigt hänvisar till innebär att ge och ta emot stöd. Men den minsta gemensamma nämnaren för att kunna vara interoperabel på en acceptabel nivå är vare sig man vill det eller ej, NATO:s procedurer och system. Man kan även hoppas att socialdemokraternas Peter Hultqvist och Urban Ahlin någon gång inser vad det i praktiken innebär när de slår sig för bröstet och påstår att vi ska stå utanför NATO, men ändå fortsätta samarbetet. Man kan inte både ha och äta kakan hur länge som helst.

Kan det hela bli mer tydligt än när NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen vid årets Folk och Försvar konferens uttalade de bevingade orden ”Vi kan göra mycket när det gäller partnerskap. Vi kan komma nära varandra, men vid en viss nivå måste ni bestämma er för om ni är inne eller ute, men det är ert beslut.”

Hur länge orkar NATO bry sig om sin ”oäkting” som i dessa avseenden mest är besvärlig när det finns andra spelare som relativt friktionsfritt kan ta en plats i startelvan ute i sjölådan…?

Fortsättning på nytt säkerhetspolitiskt läge.

Blir ett snabbt inlägg idag rörande hur omvärlden ser på Sverige som nation. Som jag skrev i inlägget om det förändrade säkerhetspolitiska läget så fanns risken att Sverige skulle bli utskrattat rent säkerhetspolitiskt p g a vårt svaga uppträdande.

Detta har nu börjat på allvar, både från Polen och Estland höjs nu kraftigt kritiska röster kring hur Sverige har skött denna incident. Svd beskriver det mycket bra i sin artikel, Sverige har tappat ansiktet.

Snart har varje västland som har en gräns som ligger an mot Stormakten börjat uppfattat dess agerande som någon form av hot i varierande grad samt att normalbilden har förändrats. Hur kan det då komma sig att vi i Sverige inte gör det, vad ser Karin Enström och Cecilia Widegren som vi övriga inte ser och framför allt vilka rapporter får de från våra känselspröt (MUST och FRA) som vi övriga inte får genom OSINT.

För våra två världsbilder är totalt vända, är precis som om det är parallella dimensioner, vi har den negativa medan sittande regering och Försvarsberedning har en positiv. Vad som också är anmärkningsvärt är att Regeringen sitter helt tyst de säger inte ens något om dessa rapporter.

Men troligtvis vet de att de har ”skitit i det blå skåpet” ordentligt nu och vad de än säger i säkerhetspolitiska frågor, så kommer de EJ få något gehör från resten av Europa. Detta är själva grundbulten i varför vi måste kunna hävda vårt territorium, klarar vi inte det kan vi inte påräkna hjälp och vi kommer tappa anseende samt ingen bryr sig om vad den moraliska stormakten Sverige säger.

Finns en liknelse som jag ofta brukar använda för att beskriva hur säkerhetspolitk fungerar mellan nationer. Tänk er små barn i sandlådan på förskolan, den som är störst tar oftast den bästa och roligaste leksaken, gärna av någon annan också som hade den egentligen. Det fungerar exakt likadant mellan nationer är man svag så är det alltid någon starkare som försöker sko sig på den svage.

Detta måste folk förstå, det går inte längre att lulla omkring i någon grandios dröm om att världen är fredlig och vi alla kommer sitta och sjunga ”we shall overcome” trots att moderaterna har provat det en gång tidigare, det gick ju inte så bra som vi alla vet. Det funkar inte så och kommer aldrig funka så. Betänk bara hur ni själva beter er när ni anser er förbigångna av någon anledning på er arbetsplats!

Det är inget annat än defaitism säkerhetspolitiskt från vår sittande Regering, nu om nån gång krävs det krafttag för gör de inget nu när omvärlden raljant sagt skrattar oss i ansiktet, kommer vi definitivt ha förlorat vårt anseende.

Fredrik Reinfeldt dags att agera rollen som Nationens starke man. Det är det här du valdes för att kunna klara av. Klarar du inte trycket, ta då ett steg åt sidan, precis som du borde ha lärt dig under din GU vid Sveriges urjägarförband!

Uppdatering 2013-04-30 20:54:

En vän länkade till en mycket bra videosekvens hur Europa har ändrats sen 1000 ekr intill nu, tror våra folkvalda att det har upphört att gälla även nu? För personligen tror jag inte att människan har utvecklats så mycket moraliskt på 1000 år när väl ”skiten träffar fläkten”. Men vad vet jag som enkel jägarchef…

Övningsmönster del 1 – Zapad’09 och larmövningar

BAKGRUND

Detta är mina egna bedömningar så jag kan vara helt ute och cykla i saker.

Det talas ju ofta och väl från våra två mest ledande försvarspolitiker Cecilia Widegren och Karin Enström att Stormakten har en låg nivå. Ett av de enklaste sätten att bedöma ens motståndares förmåga är att följa dess övningsverksamhet. – Därav att ett signalspaningsflygplan la sig i den smala remsan av internationellt vatten mellan Öland och Gotland. Sen är ju frågan varför den la sig där m h t att övningen i huvudsak skede vid två platser Enköping och Boden och det finns då bättre ställen att lägga sig på än mellan Öland och Gotland. Men varför den var där lär vi aldrig få reda på.

Stormakten har enkelt sett tre strategiska riktningar vilket även inriktar dess övningsverksamhet, det är den Västra, Södra och Östra riktningen. Varav tyngdpunkten med förband trots vad vissa säger ligger i den Västra riktningen.

Fokus är att i den Västra riktningen kunna möta en högteknologisk motståndare, i den Södra riktningen kunna möta en irreguljär motståndaren och i den Östra riktningen kunna möta ett massanfall.

Fokus på övningsmönstren är den taktiska och operativa nivån. Vi kommer således ej titta på enskild soldats nivå dvs hur väl träffar han, tar han en korrekt eldställning. Ej heller stridsteknisk nivå d v s hur väl tar plutonen eller gruppen en stridsställning eller samordnar eld och rörelse. – Detta är saker som vår motståndare i Afghanistan väl klarar av så då får man förutsätta att Stormakten gör det likväl med en relativt lång värnplikt.

Fokus kommer ligga på taktisk nivå i allmänhet och den operativa nivån i synnerhet det är där vi kan se om Stormakten har en låg, mellaneller hög förmåga. Övningsverksamheten som vi kommer titta på är Zapad-09 samt de två s k beredskapsövningarna som har genomförts av Stormakten under första kvartalet av 2013.

Några av de mer intressanta ingående momenten i Zapad-09:

Utöva ledning på långa avstånd med försök till ett integrerat ledningssystem. På ren svenska ha en gemensam lägesbild över allt som sker och kunna utöva ledning av detta från en annan plats. Den gemensamma lägesbilden gör att man kan agera snabbare och fatta mer avvägda beslut.
Luftlandsättning med bataljonsförband som understödjs med jaktflyg i syfte att skydda själva luftlandsättningen samt attackflyg i syfte att bekämpa markmål som skulle kunna försvåra/störa återsamling samt avmarsch från luftlandsättningsområdet.
Landstigning med bedömt bataljonsförband som understödjs med marin- och luftstridskrafter. På ren svenska flyget bombar platsen och fartygen skjuter sönder den så att markförbanden i lugnan ro kan gå iland.
Utöva luftförsvarsledning intrigerat med Vitryssland. Dels leda eget flyg dels luftvärn.
Öva försvar mot en högteknologisk motståndare. – Enligt Stormaktens agerande är anfall alltid bästa försvar. Här simulerades även utnyttjande av taktiska kärnvapen för att nå framgång i sin anfallsrörelse (Stormakten har inte erkänt detta men bedömare gör gällande så).
Mobilisering samt transport av förband.

De slutsatser man kan dra av detta är att Stormakten kan samordna striden lokalt på platsen utan större hinder d v s taktiskt klarar han av att lösa sina uppgifter, om än med föråldrad utrustning. Rent operativt stötte Stormakten på problem, dels försvårades hans transport av förband, dels uppstod ledningsproblem, dock var ledningssystemen under utveckling när övningen genomfördes så några större slutsatser är svåra att dra.

Således borde man riskfritt kunna säga att Stormakten hade en mellan nivå rent taktiskt under Zapad 09 och var någonstans mellan låg och mellan nivå rent operativt främst kopplat till brister i ledningssystem och förmåga att kunna transportera sina förband.

Beredskapsövning 1(130218-130221) Denna beredskapsövning för den största av sitt slag under de senaste 20 åren hos Stormakten. Det Stormakten ville pröva var främst sina ledningsförmåga samt ledningssystem. Förbanden som prövades var inom Centrala och Södra militärdistriktet.

Vad som övades var bl a:

Luftburen förflyttning av förband.
Luftstridskrafterna övade luftstrid samt markmålsbekämpning.
Förflyttning för att därefter lösa stridsuppgift ur marschgruppering.
Parallellt med denna beredskapsövning övades även de strategiska robottrupperna men det är ett kapitel för sig själv.

Vad som framkom med denna övning var bl a brister i materielen viss materiel fungerande inte, viss materiel gick ofta sönder o dyl samt att underhållsorganisationen ej var korrekt dimensionerad med reparations resurser. Sambandsvägarna för att kunna ta emot larmordern fungerade ej heller tillfredsställande. Luftstridskrafterna fick dock mycket beröm framför allt avseende markmålsbekämpning likväl fick luftlandsättnings trupperna detta.

Beredskapsövning 2(130328-130330), denna övningen syftade till att utvärdera beredskapen hos olika förband samt dess förmåga att kunna interagera med andra vapen- och truppslag och borde ses som en uppföljare till den första för att se om ledningstider har förkortas och om förbanden kan inta en högre beredskap på kortare tid (läs alla förbandschefer vet nu att detta kan inträffa och därmed snäpper man upp sig själv).

Vad som övades var bl a:

Förflyttning av luftlandsättningsförband från annat militärdistrikt i syfte att lösa stridsuppgifter.
Landstigning med marininfanteri.
Luftförsvar till sjöss, – ofan måste man kunna sådant också och ha vapensystem till det, tur man som jägarchef vant sig att inte ha något luftvärn…
något som frekvent nämndes var nyttjandet av dessanter ett begrepp som levt kvar sedan VK II hos Stormakten. Detta är kort och gott specialförband eller specialförbandsliknande enheter (läs svenska jägarförband). Dessa utnyttjades vad som skrev för att rekognosera stränder men man kan nog även förutsätta att det genomfördes stridsföretag vid och längre in från kusten, främst då av Generalstabens Spetsnaz förband som även deltog. Detta kommer beröras i en senare artikel som ett exempel på förmågehöjning, fokus kommer då ligga på Östersjömarinens Spetsnaz förband och inte Svarta havs flottans som nu var fallet.

En intressant aspekt är att man hade flyttat landstigningsfartyg från Östersjöflottan till Svarta havs flottan, dessa deltog dock ej i landstigningarna men de deltog i övningarna som en ”skenlandstignings” styrka. Detta innebär att övningen var planerad sedan ett tag tillbaka för att kunna ha rätt antal fartyg under själva övningen.

Fokus på denna övning var främst maritim verksamhet. Det vill säga förbandens stridsvärde testades i en rad olika moment för att se vilken nivå de håller. Detta görs även hos oss i Sverige men det brukar föranledas av punktinsatser på moment som vi vet är dåliga på innan och testerna förbereds i god tid innan, således får man aldrig ett riktigt värde på vart står vi här och nu.

INNEBÖRD

Vad innebär allt detta då, ja:

Övningsmönstret har ändrats, numera klarar Stormakten av att genomföra larmövningar och därefter utan förberedelser kunna påbörja lösandet av en uppgift.
Han kan slå en ovetandes motståndare antingen som utgör ett hot mot Stormakten eller i form av ett väpnat angrepp från Stormakten mot en annan nation m h t att han kan samla förband på kort tid och förflytta dessa en lång sträcka.
Stormakten har även sådan materielstatus att han kan genomföra dessa övningar med kort varsel, vilket rimmar mycket illa med vad vissa försöker få oss att tro rörande statusen hos Stormakten. Dock har han brister i sin materiel främst avseende den som ej blivit utbytt av anledningen att de börjat få för många år på nacken, men dessa brister börjar vi även lida av.

Jag vill återknyta till de fartyg som man flyttade från Östersjöflottan till Svarta havs flottan. Troligtvis hade världens underrättelsetjänster upptäckt denna förflyttning men inte lagt någon större notis om dem m h t att man flyttar fartyg mellan flottorna hela tiden (bl a har man nu börjat flytta fartyg från Svarta havs flottan till Östersjö flottan för Zapad-13).

Men betänk hur fort det gick att samla 7 000 man. Det går rätt fort att trycka in manskap och materiel i landstigningsfartyg, därvid hade man om man valt att göra det erhållit en strategisk överraskning för ingen brydde sig om de fartyg som var på väg till Svarta havet.

Den s k normalbilden börjar alltså att förändras och inte till det bättre, det är då man som analytiker och politiker måste ta sig en ordentlig funderare. Stormakten har på kort tid höjt sin förmåga att kunna agera på ett mycket kraftfullt sätt.

En annan förändringen i normalbilden är att även om de själva påtalar vad de tycker är lång reaktionstid hos sina förband, så kan de på mycket kort tid när som helst på dygnet börja kraftsamla och därefter förflytta sina förband. Jämför detta med vårt eget 07:30 – 16:30 försvar där varje minut före eller efter renderar i övertid vilket ingen förbands-/enhetschef vill vara tvungen att förklara.

Vad som jag personligen kan tycka är alarmerande och som andra bloggare även tagit upp är att dessa larmövningar likväl skulle kunna vara ett sätt för Generalstaben att öva strategiskt överfall. Kort och gott på ren svenska man slår till när ens motståndare som minst anar det, med en sådan kraft att man kan förlama honom, för att därefter vinna tid och samla de övriga trupperna för att slutligen gå in med de samlade trupperna.

SLUTSATSER

Stormakten har numera ur min horisont en mellan nivå på operativ nivå han kan snabbt samla förband, förflytta dessa långa sträckor och där ur marschgruppering påbörja lösandet av en uppgift.

Det man kan se är att sedan Zapad-09 genomfördes har man höjt förmågan avsevärt hos de väpnade styrkorna hos Stormakten. Ledningsmetodiken och systemen måste även ha förbättras utifrån att man lyckats genomföra två större larmövningar och förflyttat förband mellan militärdistrikten utan större missöden.

De som är insatta i FM tidigare beredskapsplanering vet att vi hade differentierade inryckningar mellan Norra och Södra Sverige av den enkla anledningen att vi alltid skulle ha förband snabbt gripbara för att kunna stå emot ett Strategiskt överfall.

Hur ser det ut i dag då, jo svensk semesterlagstiftning stipulerar ju att en arbetstagare har rätt till 4 veckor sammanhängande semester under månaderna Juni, Juli eller Augusti. Är semestern differentierade inom den svenska FM?!? Jag vet inte men har svårt att tro det för ingen har nog tänkt i de banorna, tyvärr…

Att Stormakten har en låg nivå som våra två främsta försvarspolitiska företrädare gör gällande är inget annat än ett skämt. Nu är det upp till bevis om det Svenska skolsystemet har lyckats producera kritiskt granskande och tänkande individer som kan slå håll på försöket.

Åhh just det Karin Enström sekretesslagstiftningen har inte brutits på något sätt i det här inlägget, är enbart öppna källor som utnyttjas dels från FOI dels från säkerhets- och försvarspolitiska institut dels från massmedia dels från internet som helhet. Vad är nästa ”ny moderata” steg göra som vissa andra nationer begränsa internet så det passar ens egen världsbild?

Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för Tredje Sjöstridsflottiljen

Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen

Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona – Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper

————————————————————————

Magnus, du har varit förbandschef under drygt ett år sedan du tillträdde befattningen den 1 januari 2012. Hur har ditt första år som förbandschef varit? Har befattningen och tjänsten motsvarat den bild du hade förväntat dig?

Både ja och nej. Jag visste ju att jag skulle komma att tvingas tillbringa mycket av min tid på resande fot – främst för att delta i centralt påkallade möten och genomgångar. Jag har ju sett hur mina företrädare har haft det. Trots det hade (och har) jag ett antal förväntningar som jag hoppas kunna gå i mål med. Jag visste att mitt fokus som förbandschef skulle tvingas ligga långt fram i tiden samtidigt som jag tycker det är viktigt att vi på förbandsnivån kan koncentrera oss på här-och-nuet. Där har vi en del att ta tag i då det genom den allmänna debatten, inte minst på nätet, är en total fokus på framtiden.

Under 2012 upplevde jag att jag endast till del kunde koncentrera mig på förbandet och dess verksamhet. Detta berodde sannolikt på ett antal olika anledningar; jag var ny på jobbet, vi var mitt inne i omstruktureringen, förbandschefsutbildning, m.m. I år ser situationen bättre ut och jag har i större omfattning kunnat vara där jag borde vara; på förbandet.

Du har ju själv en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall även vara en nackdel?

Det är riktigt, jag tillhör dem som gått ”den långa vägen” på 3:e. Jag började här som ung fänrik 1988 som NS på patrullbåten HMS Vidar. Sedan har jag hoppat mellan patrullbåts- och korvettdivisionerna varvat med utbildningar och stabsbefattningar. Det tror jag är bra då det ger mig en stabil grund att stå på. Jag känner förbandet och därmed även dess styrkor och svagheter. Det ger mig en möjlighet att internt fokusera på rätt frågor utan att jag behöver en lång startsträcka för att förstå var vi står just nu. Men det är samtidigt en utmaning då jag förväntas, och förväntar av mig själv, redan veta allt som behöver vetas om förbandet. Så är det naturligtvis inte. Dels har jag varit borta från 3:e ett antal år och dels så har jag inte tidigare haft full insyn i allt vad flottiljchefen dagligen sysslar med.

Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.

Om vi börjar diskutera på ett övergripande plan, närmare bestämt på den politiska nivån. Försvarsdebatten har sedan årsskiftet, eller egentligen sedan Almedalen förra året, gått för högtryck. Regeringen med Moderaterna i spetsen anklagas av i stort sett alla debattörer och övriga partier för att skönmåla läget i Försvarsmakten och att försöka göra sken av att allt är bra. Många debattörer och skribenter anser att just detta är ett stort problem. Är det här ett problem för Försvarsmakten enligt dig?

Jag tänker inte här och nu ge mig in i en politisk debatt, men jag följer ju givetvis den allmänna debatten och måste ju erkänna att jag tidvis blir lite frågande till hur vitt skilda uppfattningarna verkar vara. Vad detta beror på överlåter jag till andra att bedöma. Sakfrågan är ju inte heller helt enkel. Det hela grundar sig ju i vad IO14 är, och vad vi kan uppnå med den organisationen. Här kan vi nog hitta grundbulten till den uppkomna situationen. Redan 2009 kunde FM å ena sidan konstatera att det skulle vara möjligt att få till en ny organisation OM vissa presenterade förutsättningar kunde uppfyllas.(T.ex. förändringar i grund-organisationen) Det blev nobben på de viktigaste av de förutsättningarna! Å andra sidan så har vi nog själva hittat på lite egna nya idéer längs vägen som inte fanns med från början. (T.ex. uppsättandet av nya krigsförband, vilka förvisso har godkänts efterhand). Det olyckliga i sammanhanget är väl att det ger en bild av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken som inte är särskilt bra.

Ja, så är det onekligen. Kopplat till detta så har ju vår ÖB Sverker Göranson vid ett flertal tillfällen varit mycket tydlig och förklarat för våra politiker det prekära ekonomiska läge Försvarsmakten står inför. Förtroendet för ÖB inom Försvarsmakten har ökat avsevärt sedan dess, även om det är hans jobb att just förklara läget för politiska nivån. Ser du en skillnad mot tidigare år och tidigare överbefälhavare avseende tydligheten i kommunikationen mot uppdragsgivaren?

Ja, jag upplever att det är en skillnad idag gentemot hur det har sett ut de senaste åren. Men samtidigt tror jag att förutsättningarna har förändrats ganska rejält under samma period. Dels förs den allmänna debatten på ett helt annat sätt och i helt andra medier än tidigare, dels så upplever jag att svårigheten för ÖB att få ihop utmaningen att balansera uppgift och tilldelade resurser blivit svårare och sist men inte minst så är min uppfattning att återtagandet efter den strategiska time-outen kräver en ökad tydlighet från ÖB:s sida då både själva återtagandet men även strävan att bibehålla uppnådd förmåga ställer betydligt högre krav på såväl personal som verksamhet och tillgänglig materiel.

En viktig ”spelare” i det du nämner här ovan är den pågående försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren. Försvarsberedningen är just nu i full gång med sitt arbete att göra en omvärldsanalys som skall presenteras i sommar. Därefter ska beredningen fortsätta med att ta fram ett underlag för ett nytt försvarsbeslut som skall tas under 2015. Har du några tankar runt detta och försvarsberedningens arbete kopplat till ett marint perspektiv?

Nästa försvarsbeslut blir givetvis mycket viktigt för hela FM och den framtida utvecklingen, men jag tror att det blir av vital vikt för Marinen. I skrivande stund ser ju framtidsutsikterna för en marin utveckling inte särskilt ljusa ut. Med tanke på utvecklings- och anskaffningstider avseende ny materiel, måste man redan nu fatta strategiskt viktiga beslut som påverkar förbandens förmågor efter 2020. Vi har redan idag förhållandevis gammal materiel och den måste omsättas till stor del strax efter 2020. Med andra ord kommer nästa försvarsbeslut innebära ett strategiskt vägval avseende den marina förmågan i framtiden. Jag vill ju givetvis gärna tro att man inser behovet av de marina förmågorna och att man därför vidtar åtgärder för att dessa skall kunna innehållas även i framtiden.

Kopplat till den framtida Försvarsmakten är så är som du beskriver här ovan så är försvarsanslaget helt vitalt för att kunna realisera framtidens försvarsmakt. Som vi alla könner till så erhöll Försvarsmakten av försvarsdepartementet i höstas ett uppdraget formulerat i regeringsbeslut 7 där man skulle svara på en mängd frågor på mycket kort tid rörande den långsiktiga ekonomin. ÖB har i senare intervjuer sagt att det var en starkt bidragande orsak till hans sjukskrivning. Hade du och ditt förband någon uppgift i samband med detta arbete?

Förbandets uppgift var primärt av perifer art. Huvuddelen av arbetet med att ta fram underlag till FM svar på uppdraget från Fö utfördes av Högkvarterets olika delar. Men över tiden var vi med och stödde HKV med smärre detaljuppgifter.

Förstod ni förbandschefer hur illa ställt det var med ÖB, fick ni någon information om detta vid ÖB:s chefsmöten?

Jag personligen hade ingen information tillgänglig om hur det var ställt med ÖB. Frågan är om han ens själv visste hur illa det var.

Turerna runt ÖB och Försvarsmakten har ju kommenterats flitigt på många ställen. Följer du aktivt försvarsdebatten i media och på bloggar?

Det där går lite upp och ner. Tillgänglig tid medger inte alltid att jag följer debatten i den omfattning jag egentligen skulle vilja. Jag försöker följa de mest frekventa bloggarna såsom din egen, Marinbloggen, WW mfl. Jag har dessutom, efter långt om länge, skaffat mig ett Twitterkonto vilket ju ger en del flashinformation. Däremot är jag dålig på att själv delta i debatten. Det har blivit ett par enklare Twitterinlägg, men att vara så engagerad att jag ger min in på att skriva egna blogginlägg – det räcker helt enkelt inte tiden till för.

Om vi lämnar de övergripande rörande Försvarsmakten i sin helhet och försvarsdebatten, och i stället går tillbaka till ditt eget förband 3. Sjöstridsflottiljen. Hur är läget i stort just nu?

Generellt är läget vid förbandet mycket gott, men det märks tydligt att vi är mitt inne i en ganska stor förändring. Förändringen är stor såtillvida att vi just nu genomför en rejäl generationsväxling på fartygssidan. Främst märks detta i övergången till Visbykorvetter, men det är ju inte den enda förändringen på fartygssidan. Vi har ganska nyligen tagit leverans av moderniserade minröjningsfartyg av Kosterklass, HMS Sturkö skall genomgå en större ombyggnad med start nästa år samtidigt som minröjningsfartygen skall genomföra en generalöversyn. Parallellt med detta planerar vi för en avveckling av HMS Stockholm och HMS Malmö samt våra bevakningsbåtar för att istället, inom några år, ta leverans av två Göteborgskorvetter i olika konfigurationer.

Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.

Om du måste lyfta fram flottiljen största problem just nu (vi undviker ordet utmaning när vi egentligen menar problem) respektive det mest positiva, vad skulle du lyfta fram då?

Vakansläget! Och det problemet är egentligen tudelat. För det första har jag ett antal ”riktiga” vakanser. Det vill säga att jag har befattningar som det idag inte finns något namn till. Problemet med dessa är att det inte går att fylla dessa luckor med nyutexaminerad personal. Det handlar om erfarna besättningsmedlemmar på bl.a. tjänstegrenschefsnivå. Den andra delen av problemet är alla de bemanningsuppdrag där jag tvingas bemanna andra delar av Försvarsmakten med personal som jag inte får ersätta. Det innebär ju att jag i det stående insatsförbandet, som i den bästa av världar skulle varit fullbemannat, tvinga leva med ständiga luckor. Jag har ju inga reserver eller T-förband att ta av.

Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.

Ja, vakansläget är onekligen stort i hela Marinen. Men trots vakansproblemen har du lyckats bemanna upp det största fartyget i din flottilj. Du har nyligen sänt iväg insatsstyrkan ME-03 som med HMS Carlskrona som nu är på plats och löser uppgift i Indiska Oceanen och Adenviken. Hur har vägen framåt varit rörande att sätta upp styrkan ytterligare en gång? Har allt gått enligt plan?

Ja det tycker jag att det i stort sett har gjort. Detta är ju den tredje gången vi deltar i Operation Atalanta. Givetvis finns det förbättringspotential avseende enskilda frågeställningar. Eftersom förbandet är sammansatt av ett antal olika delar från flera andra förband i Försvarsmakten så finns det många olika synpunkter att ta hänsyn till. I den bästa av världar hade HMS Carlskrona varit klar att skicka iväg i sin dagliga konfiguration, men så är det ju givetvis inte. För det första är ju fartyget i vanliga fall utrustat och bemannat som stödfartyg. Det är ju inte i den rollen hon skickas iväg vilket innebär att vi måste se över vilken materiel och vilka personella förmågor som måste tillföras för att hon skall kunna verka i rollen som OPV.

Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!

Vad har du som förbandschef för uppgift kopplat till ME-03 nu när förbandet är insatt och således överlämnat till insatsstaben?

Fartyget är ju idag ”TOA:t” (överlämnat) under EU befäl, vilket innebär att jag inte har några uppgifter alls kopplat till vad fartyget gör inom operationen. Däremot har jag ju ett fortsatt ansvar avseende vissa personalfrågor. Det vi idag arbetar med är planer för avveckling och hemkomstverksamhet, men även planering kring den ”leave” besättningen skall ha och därtill kopplad personaltillförsel under leave-perioden.

Något helt annat nu. En sak man ofta hör från den gamla stammen av ytattackpersonal vid systerflottiljen i Stockholm är att många upplever att förbandet fortfarande präglas av att primärt vara en minröjningsflottilj. Tror du att minröjningspersonalen på ditt förband upplever samma sak fast omvänt?

Jag kan inte säga att jag har upplevt det som något problem på flottiljen. Visst är det så att det slängs ut pikar då och nu, men det är alltid med glimten i ögat. Jag tror att den integrering vi har gjort här i samband med bemanning av Visby-korvetterna har varit starkt bidragande till att vi nu till stora delar är en sjöstridsflottilj. Men vi har även roterat personal mellan de äldre korvetterna och minjaktfartygen i förhållandevis stor omfattning.

Kopplat till ovanstående. Anser du att vi valt rätt väg att gå med inrättandet av sjöstridsflottiljer, och framför allt, hur ser du på framtiden? Tror du att vi kommer att bibehålla nuvarande organisationsstruktur under överskådlig tid? Det har ju tidigare talats om att slå ihop flottans förband till en enda eskader motsv. med basering på två platser?

Med tanke på det stålbad vi i Marinen genomgick i samband med FB04 tror jag att det var den enda möjliga vägen att gå. Alternativet hade varit att bibehålla en ytstridsflottilj och en minröjningsflottilj. Den geografiska uppdelningen mellan syd och ost hade då tvingat fram en lösning som hade varit mer eller mindre katastrofal. Antingen hade det varit nödvändigt att placera den ena flottiljen i Karlskrona och den andra på Berga eller också att dela upp bägge flottiljerna på två ställen. Det första var ju i princip det som hände med ubåtsflottiljen och där lider man fortfarande rejält av de konsekvenser som uppstod då. Den andra lösningen har vi också provat på, om än bara på divisionsnivå, och har då kunnat konstatera att det inte fungerade så särskilt bra. Kontentan av detta är ju då solklar- jag anser att vi behöver ha såväl ytstrids- som minröjningsförmåga både här i Karlskrona och på Berga över tiden.

Huruvida det är lämpligt att slå ihop båda flottiljerna till en eskader kan man ju diskutera för- och nackdelar. Här är det också viktigt att ta med i diskussionen huruvida vi pratar om basorganisation eller insatsorganisation. Tittar vi på våra grannländer Norge och Danmark så finns ju där en Norwegian respektive Danish Task Group. Jag anser att det finns stora fördelar med att vara organiserade i en s.k. ”Type Organisation” ur ett produktionshänseende och här är nuvarande flottilj och divisionsstruktur sannolikt mest lämplig, men jag kan också se att en s.k. ”Task Organisation” eller ”Warfare Organisation” kan vara bäst lämpad för insatsuppgifter och här kan jag se fördelar med en eskaderlösning, eller vad man nu väljer att kalla den. Detta behöver, enligt min uppfattning, noga analyseras och tills vidare förordar jag att nuvarande struktur bibehålls.

När vi ändå är inne på organisation. Divisionsstaberna vid ditt förband har vad vi förstått växt efter omstruktureringen. Varför har man valt den vägen, och har ni hittat en bra arbetsordning för att optimera arbetet vid förbandet?

Det där är en fråga jag ofta får höra. Visst; det är ett oomkullrunkeligt faktum att divisionsstaberna har vuxit de senaste åren, men det är från ett minimalt utgångsläge. Storleken på staberna har dessutom varierat över åren. För inte så länge sedan var de av ungefär samma storlek som nu, för att under några år successivt minska till att i stort sett vara helt borta några år. När jag var divisionschef på korvettdivisionen bestod ”staben” av mig själv och en adjutant. Det var ingen fungerande ledningsresurs utom i mycket begränsad omfattning.
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.

En annan anledning till utökningen är att det ger oss en möjlighet att avdela personal till bemanningsuppdrag utan att behöva nagga på besättningarna. Om vi sedan behöver kalla tillbaka personalen beroende på ett försämrat hotläge eller av annan orsak är startsträckan kortare för att komma igång med stabsarbete än vad det skulle vara att behöva bygga ihop en fullt fungerande fartygsbesättning.

Det finns uppgifter som gör gällande att PTK verksamheten som i dag är organiserad under ditt förband skall flyttas över till SSS från årsskiftet. Man kan i detta beslut se en renodling av förbandet till ett insatsförband när denna PROD-del flyttas. Är det en korrekt iakttagelse?

Ja det är korrekt! Vi arbetar just nu utefter en inriktning att PTK organisatoriskt skall överföras till Sjöstridsskolan. Det finns som i alla andra frågor fördelar såväl som nackdelar med detta. Utan att gå in på alla detaljer så ser jag fördelen med att mitt förband ytterligare renodlas till att bli ett rent insatsförband då PTK har varit den stora basorg-delen av flottiljen.

De övergripande skälen till att omorganisationen sker är sannolikt att man på det sättet koncentrerar utvecklingsfrågor till en plats utanför HKV. På SSS finns ju redan tidigare det som kallas för FunkE och som huvudsakligen sysslar med utvecklingsfrågor. En annan anledning är att PTK utvecklas mot en övergripande marin utvecklingsenhet med ansvar för all provtursverksamhet i Marinen. De senaste har ju fokus legat på Visbyprojektet, men redan från årsskiftet 12/13 så har amfibieuppgifterna tillförts vilket inneburit att jag idag har fyra medarbetare på Berga som sysslar med dessa frågor. Allteftersom nya projekt rullar igång så kommer dessa att hamna under en hatt.

Ett känt problem är att personalhanteringen genom införandet av PRIO trycks nedåt till den första linjens chefer. Detta har på många förband inneburit att chefer inte har tid för sin huvudtjänst i den omfattning man vill. Ser läget likadant ut vid ditt förband?

Jag är övertygad om att det ser likadant ut i hela Försvarsmakten. Man kan tycka vad man vill om PRIO – det har man även gjort om alla andra införanden av nya stödsystem. Palasso skulle aldrig fungera minns jag att det hette. Jag är övertygad om att vi som organisation kommer lära oss hantera PRIO på ett tillräckligt fungerande sätt framöver. Då gäller det att kunna acceptera att alla inledande styrningar kanske inte var så bra utan att de överses och man successivt kommer fram till en bättre lösning. I min värld är det kärnverksamhet man skall syssla med längst ut på linan och inte administration, men med det sagt så tror jag inte att vi någonsin kommer att komma bort från det helt och hållet. Däremot är jag övertygad om att vi som alltid kommer finna en tillräckligt bra medelväg. Så gör vi väl alltid här i mellanmjölkens land.

Mellanmjölkens land, en mycket bra beskrivning av mycket som sker… Åter till personalfrågan som kanske är något av de viktigare ämnena att diskutera. Finns det något annat du vill lyfta fram kopplat till just personalfrågor?

Vakansläget är bekymmersamt. Jag utvecklar ju det lite som svar på en annan fråga här, så jag går inte in på det mer i detalj. Men jag kan ju tycka att Försvarsmakten som helhet fokuserar lite för enkelriktat mot några specifika personalproblem av vilka jag inte delar samtliga.

Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.

Vi upplever idag inget problem att rekrytera GSS. Rekryteringen till de olika officerslinjerna klarar vi också ganska bra, men vi kommer hamna i en rejäl utmaning då Marinen inom kort kommer ”drabbas” av stora pensionsavgångar, vilket innebär att vi måste öka rekryteringen ganska rejält för att kunna försörja främst MarinB och SSS med kompetens.

Hur har införandet av tvåbefälssystemet (OF/SO) diskuterats och hanterats på ditt förband? Många officerare i Försvarsmakten är oroliga för att tvingas till att bli specialistofficer mot sin vilja, samtidigt som andra ser det som en möjlighet. Hur har ni hanterat den förstnämnda frågan?

Hela frågan om införande av ett tvåbefälssystem måste ses i sitt sammanhang. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi helt och hållet har svängt in i det nya systemet. Jag kan se fördelar med att vi i dag hanterar övergången (avseende omgalonering) på frivillig basis till skillnad från hur vi gjorde förra gången 1983. Fördelen med att göra som vi gjorde den gången är att då blir övergången konkret och inte utdragen i tid. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det fortfarande, 30 år senare, fortfarande tjänstgör många officerare som är inskolade i det system vi då hade. Vad vill jag ha sagt med det då? Den frivilliga övergången vi har valt idag kommer innebära att övergångsprocessen kommer pågå under väldigt lång tid – vilket jag kan se som negativt.

I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.

Angående tvåbefälssystemet och specialistofficerare. Vi skrev för en tid sedan ett inlägg på bloggen om att de marina förbanden hanterat befordringen av SO på väldigt olika sätt, där till exempel ditt förband inte har utnämnt en enda individ från SOU till OR7 ännu medan andra utnämnt en större mängd. Sakfrågan kvarstår, hur kommer det sig att det inte finns en enad syn på detta inom Försvarsmakten och Marinen? Man skulle kunna påstå att hanteringen av just den frågan får underkänt. Hur ser du på detta?

Att det inte finns en esnad syn på hur detta ska gå till håller jag med om och kan bara beklaga att det är så. Det känns lite som att vi rusade in i det nya utan att ha alla förutsättningar klara vilket ju givetvis är IG. Vi på 3.sjöstriflj har valt att skynda långsamt just i syfte att invänta OR-projektets slutsatser och därpå kommande styrningar. Dessa har nu stadfästs på ett så pass konkret sätt att vi idag kan påbörja övergången på ett mer ordnat sätt utan att riskera att hamna i situationer som i efterhand visar sig ha varit olämpliga.

Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.

Däremot är det fortfarande oklart vad förbandets OR9 skall ha för arbetsuppgifter. Detta måste ensas inom Marinen innan vi kan påbörja rekrytering. Här pågår ett arbete som innebär att vi dagsläget bedömer att rekryteringen kan inledas efter sommaren.

Mycket intressant! Kopplat till detta så har införandet av GSS fått mycket kritik för att det inte var helt genomtänkt, och att det gick alldeles för fort. Ladorna med personal från värnpliktssystemet börjar nu sina. Hur ser du på rekryteringen av GSS till de marina förbanden i framtiden, kommer det att bli ett problem, eller är det redan ett problem?

Vi har så här långt inte haft några problem att rekrytera sjömän till flottiljen. Antalet ansökningar överstiger behovet. Det är inte heller så att vi bara anställer före detta värnpliktiga. Det ”magasinet” är tomt nu. Vi har ju haft anställda sjömän på förbandet ganska många år nu.

Jag tycker att det är olyckligt att det hela tiden framställs som att Försvarsmakten har svårt att rekrytera GSS. Det olyckliga är att det framställs som ett generellt problem. Vi har svårt att ta till oss problemet inte minst vad gäller GSS/T – vi har inga av den kategorin på 3:e! Att dra hela Försvarsmakten över en kam blir sällan bra. Så länge vi kan erbjuda ”ett omväxlande arbete i skärgårdsmiljö” med en mix av övningar och skarp verksamhet (inte nödvändigtvis internationellt), med mycket tid till sjöss, tror jag inte att rekrytering av sjömän kommer vara ett problem.

Har ditt förband stora avgångar i kategorin GSS, och i så fall, vad gör ni för att försöka minska avgångarna?

Visst, vi har avgångar, och procentuellt har de legat i ungefär samma omfattning som övriga Försvarsmakten. Det som, åtminstone hittills, har varit annorlunda är att den stora merparten av de som slutar som GSS har gjort det för att istället påbörja en specialistofficersutbildning. Det tycker jag är mycket bra och det är därför ingenting som jag försöker motverka. Det innebär ju att vi blir tvungna att hela tiden fylla på med ”nya” sjömän, men än så länge har det inte menligt påverkat vår förmåga i respektive besättning.

Rekrytering är alltid ett ämne som diskuteras. Vad tycker du om Försvarsmaktens centrala rekryteringskampanjer? Senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som exempel?

Det är nog tyvärr så att jag måste inse att jag inte riktigt hänger med hur den yngre generationen tänker. För mig personligen var den senaste kampanjen väldigt märklig. Jag har svårt att se, att det är folk som sitter med huvudet i en gummiboll eller tejpar upp sig själv på väggen med silvertape, är de vi behöver i FM. Fast å andra sidan kan jag ju bara konstatera att den målgrupp som kampanjen främst riktar sig till – 18-20 åringarna – uppskattade den betydligt mer än vad den äldre generationen gjorde.

Du är nog inte ensam om att känna att du inte riktigt hänger med i tankegångarna där…
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?

Man kan – och kommer med allra största sannolikhet – skriva hela avhandlingar och böcker om Visbyprojektet som sådant. Jag kommer inte göra det här och nu, men synpunkter har jag givetvis. Jag var närvarande, som ung örlogskapten, när HMS Visby sjösattes. Ingen kunde väl då ana att hon inte skulle levereras förrän 12 år senare. Som jämförelse kan man ju ta linjeskeppet Stockholm som tog 24 år och linjeskeppet Skandinavien som tog 35 år att färdigställa. Även dessa fartyg modifierades en hel del under tiden från kölsträckning till leverans.

Nu äntligen har vi tagit leverans av det första fartyget i version 5. Det blir ett rejält förmågelyft för sjöstridskrafterna. Vad som nu gäller i närtid är att vi måste implementera fartygstypen i vår dagliga verksamhet. Hur skall de utnyttjas? Vad kan de de facto lösa för uppgifter? Hur skall taktik och stridsteknik anpassas? m.m. m.m.

Tyvärr är det ju inte riktigt det fartyg som ursprungligen planerades som nu levereras – ej heller är numerären så stor som man kunde önska. Men om man jämför med de system som Visbykorvetterna ersätter och/eller kompletterar så är förmågelyftet mycket stort. Visst helikopterförmågan blev aldrig vad det var tänkt från början, men med givna förutsättningar är den tillräckligt bra, framförallt när helikoptersystemet blir sjöoperativt på riktigt. Vad värre är så saknas ju Lv-robot. Men! Då måste man ha i åtanke att det inte alls är så illa som många belackare vill göra gällande. Man uppnår aldrig samma förmåga med ett eldrörsbaserat luftvärn som med ett baserat på lv-robot, men det vi har är top-of-the-line. Så bilden av att fartygen är helt värnlösa är missvisande. Precis som både du och andra framfört i debatten så är vi något bakbundna av sekretess, men så mycket kan jag säga; Vi litar på det system vi har , men med ett tillfört lv-robotsystem skulle förmågan drastiskt öka.

Din beskrivning av luftförsvarsförågan på Visbykorvetterna är kanske en av de bättre och mest nyanserade jag läst. Glädjande! Något annat som diskuterats runt just Visbykorvetterna är ubåtsjaktsystemet. Nu måste även hela ubåtsjaktsystemet HYDRA omsättas då det enligt FMV har nått ”end of life”, något som i sammanhanget får ses som mindre lyckat mht att två av fem fartyg precis levererats i version 5. Hur påverkar detta förbandsproduktionen bär fartygen måste in på varv ytterligare en gång i en nära framtid för att byggas om?

Min uppfattning är att detta inte kommer påverka förbandsproduktionen över huvud taget. Att system faller för åldersstrecket är inget onormalt och med tanke på leveranstiden så är det kanske inte fullt så uppseendeväckande. Att det sedan är olyckligt att det blir så, kan väl vem som helst skriva under på.

Den plan vi idag arbetar utifrån innebär att de fartyg som ännu ej levererats står först i kön för omsättning. Redan levererade fartyg erhåller ny utrustning i samband med kommande översyner. Helt enligt rutin.

Det låter med andra ord som det finns en bra plan för omsättningen av HYDRA. Vi fortsätter med materielfrågorna. MI och C PROD M har tidigare presenterat en alternativ materielplan för Marinen som blev ratad på högre nivå. Den alternativa planen innebar i korthet att allt krut skulle läggas på att bygga två nya fregatter istället för att vidmakthålla och modifiera befintliga fartyg. Var detta förankrat inom den marina chefskretsen?

Ja, det var helt förankrat i chefskretsen innan förändringsförslaget presenterades. Däremot håller jag inte alls med dig i din mycket förenklade bild av vad förslaget egentligen gick ut på. Det handlade om betydligt mycket mer än så. Och begreppet fregatt är ditt eget. Tyvärr ger du en bild som inte stämmer med verkligheten, men jag går inte in på detaljerna här och nu – de finns beskrivna på andra ställen.

Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).

Angående en föreslagen tidigareläggning av ett sådant projekt så var väl den uttalade konsekvensen av detta att inte genomföra planerad HTM av Gävle/Sundsvall m.m. utan enbart genomföra livsuppehållande åtgärder för att tidigare kunna frigöra ekonomiska medel till nya ytstridsfartyg. Anser du att det är en bättre analys av dåvarande läge? 

Ja den analysen känns bättre och för att börja med det sista så är det helt rätt uppfattat. Den planerade ekonomin för den ombyggnaden skulle föras över på nya fartyg istället. Huruvida de nya fartygen skulle kallas fregatt, OPV eller rätt och slätt patrullfartyg är väl i skrivande stund en ickefråga då det inte är en aktuell väg att gå. Jag anser att det är bättre att använda uttrycket ”Nästa generations ytstridsfartyg” för då har vi inte bundit upp oss åt en viss fartygstyp – befintlig eller tilltänkt. Det ger oss åtminstone en mental möjlighet att välja väg när väl analysarbetet är färdigt.

Ja, det är nog klokt. Men om vi för en stund tillåter oss själva att fundera högt, och även lägger på inriktningsbeslutet från 2009 där det framgår att Marinen primärt skall inriktas för nationella uppgifter i närområdet. Hade det då möjligen inte gett mer nationell operativ effekt att lägga motsvarande summa pengar (4,9 mdr) på att anskaffa dubbelt så många (fyra) nya ”mindre” ytstridsfartyg? Vikten av det nationella perspektivet för Försvarsmakten i sin helhet lär knappast minska om man ser på den senaste tidens utveckling samt debatt i media, men även genom politiska uttalanden?

Det där kan man givetvis väga för och emot intill döddagar. Det är ju en uppenbar brist i att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha för att lösa våra uppgifter på ett optimalt sätt, men i min värld finns det många andra faktorer som påverkar de framtida valen. En mycket viktigt ingångsfaktor är behovet av att kunna basera sjöoperativ helikopter ombord för ett framskjutet utgångsläge. Där var ju den ursprungliga tanken att det skulle ske på våra nya stödfartyg vilka vi ju just nu inte ser ut att få inom överskådlig framtid. Då blir följden att vi behöver kunna basera dem på annan enhet, och talar vi om helikopter 14, som ju är den helikopter som kommer få sjöoperativ förmåga fullt ut så saknar vi en sådan baseringsmöjlighet idag. Det är ju givetvis inte den allenarådande anledningen till ovanstående ståndpunkt, men i min värld väger den ganska tungt.

Att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha är vi helt överrens om. Nu har vi pratat framtid och nya fartyg, men hur ser då läget ut för de gamla trotjänarna, korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö som nästa år fyller 30 år. Hur länge ska de leva kvar som läget ser ut just nu?

Den plan som nu ligger säger att de som längst kommer vara kvar 2015 ut. Huruvida det blir så eller om tidsplanen kommer förändras kan jag bara spekulera kring. Det känns ju alltid surt när de fartyg man själv tjänstgjort på utrangeras, men så är ju tidens gång. HMS Stockholm har ju varit ”mitt” fartyg under många år där jag har tjänstgjort i olika befattningar och inte minst som FC, men damerna börjar bli lite till åren komna så tiden måste ju ha sin gång. Det är väl bara att konstatera att det gäller även för undertecknad. De flesta av de fartyg jag tjänstgjort på har ju redan avvecklats. Snart är det bara Falken och Pelikanen kvar!

Det planeras nu för att genomföra en GÖ/HTM för korvetterna Gävle och Sundsvall, där respektive sjöstridsflottilj skall tillföras ett fartyg vardera. Hur ser läget ut i den frågan just nu? Kommer planerade åtgärder att genomföras enligt plan?

Det är min uppfattning, ja! Huruvida tidsplanen kommer att kunna innehållas återstår väl att se, men vi planerar i dagsläget för att bemanna de två fartyg som skall tillföras 3.e. Som du ju väl känner till så har vi ju bara haft fartyg ur Göteborgsklassen i linje på 3:e under en mycket kort period. Detta innebär ju att vi kommer vara tvungna att typutbilda besättningarna, vilket kommer ta tid i anspråk – något som sannolikt kommer påverka bemanningen på andra fartyg.

Det finns även en plan för att modifiera korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar som skall ersätta de mindre bevakningsbåtarna. Har man funderat över bemanningen av dessa för att kunna nyttja dem mer effektivt över tiden som ex.flera besättningar till varje skrov?

Ja det har vi. Detta blir ju en utmaning som heter duga. De två Kalmar-vedettbåtarna skall ju faktiskt ersätta hela sju andra enheter. Det säger ju sig självt att det inte går rakt av. En lösning är att ha dubbla besättningar, Det skulle medge mer tid till sjöss per fartyg vilket rent tekniskt inte bedöms vara negativt. Det finns nu ett förändringsförslag inlämnat om dubbla besättningar, men det har legat några år nu och att i dagsläget äska mer personella resurser är ju inte helt enkelt. Vi ser också över möjligheten att nyttja andra enheter för sjöövervakningsuppgifter, så jag tror att allt kommer vara utrett och klarlagt tills de ”nya” fartygen levereras.

När man intervjuar en sjöstridsflottiljchef får man inte glömma bort det andra viktiga benet, minröjningsfartygen. Angående sjöminröjningsförmågan och det fartygsbestånd Marinen har där, så kan vi ju konstatera att, trots att fartygen i Kosterklassen nu är gamla så har de fått ett nytt liv och nya förmågor genom den senaste stora ombyggnaden. Det känns som att just dessa fartyg nu blivit mycket vassa när det gäller minröjningsförmågan, men även när det kommer till att kunna svara för eget luftförsvar på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Minröjningsdivisionerna genomför ju som vi kan läsa om på olika ställen dessutom regelbundet skarpa insatser. Delar du den bilden, och hur länge bedömer du att dessa fartyg kan tjänstgöra innan man behöver titta på ersättare?

Ja, den bilden delar jag absolut. men fartygen börjar bli till åren komna och deras livslängd är ju långt ifrån oändlig. Min bedömning är att vi ganska omgående behöver börja skissa på ersättare. Vilken typ av fartyg det handlar om vill jag låta vara osagt, men de nuvarande fartygen bör ha en bedömd livslängd till strax bortom decennieskiftet.

Den förmåga som dessa fartyg med sina kompetenta besättningar numera besitter är ett jättelyft jämfört med tidigare. Jag var själv ombord under ett par dagar tidigare i veckan och kunde ju då på plats och ställe följa hur man på västkusten hittade minst två tyska WW II minor och dessutom destruerade två av dem. Det där blev ju rejält uppmärksammat i massmedia i mitten på veckan, vilket ju på ett tydligt sätt belyser värdet av den skarpa verksamhet vi bedriver med våra enheter.

Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.

Vi står också inför ett enormt omsättningsbehov av ytterligare materiel inom Marinen som är oerhört kostnadsdrivande. Exempel är nya stödfartyg, ny ubåt, anskaffning av lvrb till Visby, omsättning av RBS-15, omsättning av Tp45 bara för att nämna några projekt. Hur realistiskt är det att tro att man kommer att gå i mål med allt detta inom en rimlig tid m.h.t. det ekonomiska läget? Följdfrågan är då självklart, vad skulle det innebära för Marinen om dessa projekt inte blev av?

Ur det marina perspektivet ser nu liggande inriktning riktigt illa ut. Om inget av projekten skulle realiseras blir konsekvenserna gigantiska – det säger väl sig självt. Men samtidigt så är det nog tyvärr något orealistiskt att tro att alla projekt vi önskar få till stånd faktisk blir realiserade inom den tidsperiod vi helst hade sett. Jag tror på att våra beslutsfattare – politiska såväl som militära – inser problematiken och att vi därigenom kommer se en förändring till det bättre. Blir den så bra som vi skulle vilja se den? Nej, knappast? Blir den tillräckligt bra? Förhoppningsvis.

Delar din ovanstående analys, och vi får hoppas att din bedömning av att läget kommer att förbättras. Vi ska avsluta med två operativa frågor. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden gått förlorad i samband med att allt fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?

Jag skulle vilja påstå att vi inte har lidit så mycket av den internationella fokus vi haft de senaste åren. Åtminstone inte om man jämför med andra delar av FM som kanske varit 100% fokuserade på Afghanistan och/eller NBG. Men nog är det så att vi tappat en del i förmåga., men det finns många andra anledningar till det – inte minst det faktum att vi mer än halverat antalet fartyg i Flottan. Det sätter ju sina spår i förmågan.

För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!

Idag genomför vi övningar med ett annat bakgrundscenario än vad vi gjorde för några år sedan. Det innebär också en förskjutning av huvuduppgifter mot sjökriget. Men som helhet är förändringarna inte så stora. Icke förty så kommer vi under de kommande större övningarna lägga mycket kraft på att återta det vi trots allt har tappat, så visst! En viss fokusförskjutning mot grundbulten väpnad strid kommer att ske.

Har man i Marinen dragit några viktiga operativa erfarenheter från ubåtsjakten på västkusten i september 2011 och har man i så fall hunnit hanterat och implementera dessa på ett bra sätt?

Självklart har Marinen dragit erfarenheter av verksamheten. Och lika självklart har vi till del kunnat omhänderta dessa. Vilka och hur kan jag av naturliga skäl inte redovisa här. Det är ju i sammanhanget enkelt att konstatera att vi idag inte har samma förutsättningar som vi hade för ett par decennier sedan. Nu gäller det att ta vara på de resurser vi idag förfogar över och av dessa få bästa möjliga out-put.

Med dessa sista rader tackar vi dig Magnus Jönsson så mycket för intervjun, och framför allt för att du tagit dig tid till att svara så utförligt på frågorna som du gjort. Skipper önskar dig fortsatt lycka till i arbetet som chef för Tredje Sjöstridsflottiljen. GMY!

Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall – Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby – Chef för 1. Ubåtsflottiljen

Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för 3. Sjöstridsflottiljen