by Stefan Forss

Current mainstream thinking in the West is that extension of the New START Treaty should be urgently pursued as a relatively straightforward means to improve strained U.S. – Russian relations. This became evident before and after the U.S. and Russian presidents Helsinki Summit. Some say extension of the treaty is in the U.S. interest. Others disagree.

Losing the on-site verification instrument would undoubtedly be bad. One should though understand that New START on-site verification is not as good as it used to be in the original START. The Russians didn’t like ”legalized spying” and insisted that portal monitoring at the very important missile plant in Votkinsk was terminated.

Getting the START process back on track will require resolute measures from the U.S. side. It will not happen just by putting arms control in the driver’s seat. Arms control, however commendable, will always be a side show. It works fine when there are mutual interests, but these lacking, it is a pipe dream.

One eminent professional insider informed me privately of the basics why Russia ten years ago abandoned Gorbachev’s vision of a nuclear free world, a view which the Soviet president shared with president Reagan.

Ambassador Anatoly Antonov, now a member of Putin’s delegation in Helsinki, didn’t want nuclear arms control to get a more prominent place on the UN agenda. Russia had made a reassessment of its position in the world and Gorbachev’s vision had to go. Two distinct motives help explain such a dramatic change in Moscow’s approach to the total elimination of nuclear weapons: balance of power and Russia’s global power status.

Instead Russia embarked upon an extremely ambitious nuclear rearmament program which brought such results that in the end even the U.S. had to reconsider its nuclear plans for the future. The huge investments required to modernize the U.S. triad is certainly perceived as a bonus by the Kremlin as it will contribute to diverting money otherwise to be spent on U.S. conventional weapons developments, an area where Russia is less able to compete.

The Russians themselves thought that their huge ICBM flagship, the Ukrainian built R-36M2 (SS-18 Satan) eventually was lost for good. Basically all others who follow these issues thought so too. Therefore, it came as a real surprise on March 1, when Putin in his speech about the current spectacular nuclear developments, disclosed that the RS-28 Sarmat heavy ICBM essentially is as big as SS-18. The RS-28 Sarmat – nicknamed SS-X-30 Satan 2 – has a lift-off weight of 200 tons and a far greater range and variable payloads than the old SS-18 which will be retired in the mid 2020s at the latest.

The troubled sea-based Bulava SLBM development program is finally finished. The spectacular demonstration in May, when four Bulava missiles were launched at roughly ten second intervals from the Yuri Dolgorukiy SSBN and successfully hit their targets at the Kura missile range in Kamchatka was the final exam. Bulava was recently adopted for active service.

Lacking a stealth bomber capable of deep penetration, Russia instead chose to develop very long-range ALCMs, such as the Kh-101/-102, operationally tested in Syria. These systems are able to cover all of Europe and part of the U.S. west coast without leaving Russian territory.

While useful for political signaling and showing presence in airspace close to opponents borders, these platforms can’t operate there in a shooting war against capable opposition. They would simply be shot down. Long range ALCMs solves that problem. The long endurance of these rather old platforms ensures that they’re not easily destroyed on the ground. They’ll remain safe as long as they stay in Russia’s airspace below the radar horizon.

On the sub-strategic level Russia has restored a whole triad. All major services are able to operate non-strategic nukes. It is, however, fair to say that Russia’s non-strategic nuclear warheads are in central storage sites. In the U.S. by comparison, only the USAF operates a very modest amount of non-strategic nuclear weapons

For all practical purposes Russia has now restored almost everything that was lost because of Gorbachev. It is prudent to assume that there are nuclear weapons available for the whole spectrum of distances, starting from the 152 mm nuclear artillery grenade to very long intercontinental ranges. The yields of the nuclear charges likewise encompass a full spectrum, starting from mini-nukes with a few tens of tons TNT equivalent yields to multi-megaton yields of some ICBM warheads. Even the idea of weapons in the Czar Bomb 100 Mt class has been floated. The platform suggested is a remotely controlled underwater vehicle.

To sum up. A lot more is at stake here than just extending the New START. Keep in mind that Obama repeatedly invited Russia to a next round of START negotiations and also set the goal to reduce operational strategic nuclear weapons by a third to roughly 1000. Russia rejected his proposals. After Obama’s Berlin speech in 2013 Lavrov responded that the era of bilateral U.S. – Russian strategic negotiations was over. The next round, if there was one, would have to be multilateral in the P5 format with all internationally recognized nuclear weapon states present. Russia then as a matter of fact dumped the START process.

Helsinki may seem to be a return to former policies, but I’m still skeptical. No commitment to a new round of negotiations with clear reduction aims has been stated. After the Helsinki Summit ambassador Antonov said that both parties verbally agreed in Helsinki to extend the New START Treaty as well as to keep INF. When Putin spoke to his ambassadors on July 19, he didn’t mention INF.  and also said that Russia, “generally speaking, could have lived without [the New START Treaty] even several years ago”.

Putin, no doubt, thinks that this time it is the other way around compared to Reagan’s times, now it is Russia which negotiates from a position of strength. This view is shared by one prominent Russian nuclear expert, Dr Pavel Podvig. Secretary of Defense Jim Mattis indicated already in February 2017 that the U.S. is ready to negotiate with Russia, but will negotiate from a position of strength. Russian Defense Minister Shoigu reportedly was not very happy with this remark. The U.S. should stay firm.

 
The author is professor and a fellow of Royal Swedish Academy of War Sciences.

av Ingolf Kiesow

Donald Trump har skapat ett svårt läge för Europa och Mellanöstern

“Väst” är förvirrat. Vad är till exempel EU och vart hör England? Kan man lita på NATO? Är EU verkligen en fiende till USA och en vän till Kina? Vart hör Östeuropa och Italien? Nyhetsflödet under det senaste halvåret har varit motsägelsefullt. Medias uppmärksamhet fokuserar på Donald Trump och hans sätt att se på den ledarroll som han förväntas spela. Det har sett ut som om han inte har haft någon utrikespolitisk plan sedan han tillträdde. Det intrycket är dock knappast korrekt. Den 4 januari 2017 skrev jag följande i ett blogginlägg i denna spalt om den så kallade Trump-doktrinen:

”Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från Mexico, minska USA:s engagemang i NATO, men höja försvarsutgifterna kraftigt, inställa förhandlingarna om ett frihandelsområde kring Stilla havet, frånträda det nordamerikanska frihandelsavtalet, sluta delta i klimatförhandlingarna och återgå till användning av fossila bränslen, införa höga skyddstullar mot import från Kina, hota med att erkänna Taiwan för att stoppa Kinas expansion i Sydkinesiska havet och tvinga Kina att spela efter regler, ”fair play”, i handelsfrågor………  att han först kommer att gripa sig an relationerna med Ryssland.”

Nästan allt detta har Donald Trump genomfört under sina ett och ett halvt år vid makten. Han har kunnat övervinna motståndet mot sina avvikelser från traditionell amerikansk säkerhetspolitisk doktrin. Det motståndet får nog sägas ha varit mindre påtagligt än man skulle kunna ha väntat sig. Vad han för övrigt tänker göra med den situation han har skapat med sin handlingsplan från 2016 är däremot oklart, och det förbryllar även den amerikanska opinionen.

Den situationen innebär att han har lämnat Assad fria händer att avsluta inbördeskriget och bli shiitisk envåldshärskare utan att hindras av amerikanskt bistånd till den sunnitiska oppositionen samt åt Ryssland att för överskådlig framtid vara en stormakt med militär närvaro i östra Medelhavet. ”Vinnaren tar allt”. Ryssland samarbetar med Syrien och det likaledes shiitiskt styrda Iran, medan EU försöker avvärja ett hot från iranska kärnvapen och upprätthålla en balansgång mellan maktgrupperna i Mellanöstern genom att rädda Iran-avtalets existens med fortsatt handel.  Det saboteras i sin tur av att USA:s sanktioner drabbar även europeiska företag som handlar med Iran.

USA:s  solidaritet med Europa försvagas

Trumps uttalanden om EU har varit provocerande, men udden har tagits bort genom ”förklaringar”. Både demokrater och republikaner har ändå i kongressen häftigt kritiserat vad han har sagt om EU som förhatlig organisation och om NATO som fossil antikvitet.

Dock kvarstår intrycken från Trumps resor i juli, nämligen att en tämligen enig opinion i den amerikanska utrikespolitiska debatten fördömer EU-ländernas låga försvarsutgifter som ett slags förräderi mot deras åtaganden i NATO samt att verkställande av gasledningsprojektet Nordstream 2 också skulle vara ett slags förräderi, i synnerhet som det finns amerikansk flytande gas att köpa i stället för den gas som skall komma genom den ryska gasledningen.

EU saknar egen militär förmåga

På den europeiska sidan har naturligt nog skapats en motreaktion och en ny misstänksamhet mot USA som garant för NATO-ländernas säkerhet. Både Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes utrikesminister  Heiko Maas har flera gånger uttalat att EU inte längre kan lita på USA utan snart måste ta sin egen säkerhet i sina egna händer, ett tema som Frankrikes president Emanuel Macron har talat om länge.

Samtidigt gör Europas bristande entusiasm för högre försvarsutgifter och växande inre splittring varje sådant uttalande mindre trovärdigt. Det tyska socialdemokratiska partiet knorrar redan över de aktuella budgetsiffrorna för försvaret, och England är på väg att lämna unionen. Italien utövar utpressning genom att hota med att obstruera verksamheten genom sin vetorätt om inte EU avbryter sanktionerna mot Ryssland och inför en allmänt mera Rysslandsvänlig hållning. Om migrationsfrågan är man nästan lika oenig som för ett år sedan. Väldigt mycket återstår uppenbarligen att enas om, innan det kan vara dags att tala om en vilja att skapa ett europeiskt försvarsförbund och vilket hot det skall vara till för att bemöta.

Trump verkar inte inse hur försvagat USA är jämfört med Kina i västra Stilla havet

Trump har mött Nordkoreas härskare som en jämbördig förhandlingspartner, men inte fått något mera i retur än en allmän försäkran om vilja att förhandla om ”avnuklearisering av den koreanska halvön”. Prestigen kräver att han snart börjar använda hårdare påtryckningsmedel, men genom att Kina har börjat att komma med varningar om att ”ingen lösning kan uppnås utan att Kina medverkar” kan detta bli en farlig fråga. Både USA och Kina kan misstänkas för att använda Nordkorea som ett påtryckningsmedel mot varandra i handelskonflikten.

Motsättningarna i Sydkinesiska havet fortsätter att trappas upp långsamt men säkert och håller på att utvidgas till det så kallade Formosa-sundet mellan det kinesiska fastlandet och Taiwan. Trump sade under sin valkampanj att det ingick i hans handlingsplan att använda hot om erkännande av Taiwan för att pressa Kina att vika sig för de amerikanska kraven i handelsfrågorna.  Så som situationen har utvecklats skulle denna ovanliga sammanblandning av handels- och militära frågor lätt kunna bli en tändande gnista i en väpnad konflikt, som USA inte kan vara säkert på att vinna.

Den slutsatsen  – att USA inte längre kan vara säkert på att vinna en väpnad konflikt i Sydkinesiska havet eller om Taiwan – dras i varje fall i en stor studie, som gjordes av Rand Corporation 2015. Den förutsade att redan med då pågående nyanskaffningar och utbildning skulle Kina i år vara överlägset de amerikanska styrkorna på sex av nio områden av relevans vid en väpnad konflikt om Taiwan och på fyra av nio områden av relevans vid en konflikt i Sydkinesiska havet. ”USA:s dominans är en vikande frontlinje ” heter det i en presentation av rapporten 2016. Donald Trump verkar inte ha tagit intryck av den rapporten.

Ömsesidiga åtaganden inte längre självklara

Skulle USA bli indraget i en väpnad konflikt med Kina i västra Stilla havet är det sannolikt att man skulle be om hjälp från NATO om konflikten skulle bli utdragen. Frågan är om EU-länderna skulle känna sig manade att bistå i ett sådant läge. Kan man i Europa då känna sig säkra på att USA vid behov skulle låta sig engageras i en väpnad konflikt om till exempel Montenegros frihet -vilket Trump har betvivlat? Annars lär den europeiska delen av NATO knappast överväga att låta sig engageras i en konflikt i Asien där man inte har några egna nationella intressen att försvara – och möjligen inte ens om USA lyckas övertyga européerna om att Trumps yttranden om Montenegro inte var ”så illa menade”. Var Europa kommer att stå vid en eventuell konflikt i Asien är inte självklart – och det lär i sin tur påverka USA:s engagemang för NATO. USA:s intresse för Asien växer, medan intresset för Europa avtar.

”Västs” så kallade universella värderingar är inte heller något som självklart fortsätter att binda samman länderna på båda sidorna av Atlanten. Visserligen gäller fortfarande de flesta av dessa i Europa, men numera kan man göra följande invändningar om USA:

• Internationell säkerhet (Militär satsning på att göra USA till ensam global hegemon, villkorat stöd till medlemsländerna i NATO, närmande till Ryssland);
• Frihandel (Införande av importskatter, trotsande av WTO-reglerna, omförhandling av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA och avbrytandet av förhandlingar om frihandelsområden i Stilla havet -TPP- och Atlanten – TTIP);
• Klimatfrågan (Fortsatt förnekelse);
• Humanitär solidaritet (Kraftig nedskärning av utvecklingsbiståndet och finansieringen av FN:s hjälpinsatser, utträde ur FN:s råd för mänskliga rättigheter, inreseförbud för resenärer från vissa muslimska länder och splittring av familjer med barn till papperslösa föräldrar).

Globaliseringen har också blivit militär

Händelserna under det gångna året ser ut att resultera i att det är en i växande grad oviss värld som vi lever i.  Inte ens grundläggande värderingar består. Stormakternas rivalitet fortsätter att växa, och det talas om ett nytt kallt krig. Det är visserligen ännu rätt långt dit (förutsatt att det påbörjade handelskriget mellan USA och resten av världen inte förvärras och till sist urartar till ett kallt krig mellan Kina och USA, där EU får svårt att ge USA helhjärtat stöd). Det finns en risk för att handelsmotsättningarna utvecklas till ett handels- och valutakrig. Oron märks redan på valutamarknaden.

Det är illavarslande att stormakternas långsiktiga avsikter ter sig alltmera svårförutsägbara. Den amerikanska befolkningen är djupt splittrad i sina politiska åsikter och är oförutsägbar i sina reaktioner till sådant som rör Europa. Affärskretsar i USA oroar sig för att EU närmar sig Kina i handelsfrågor, vilket kan resultera i en enad front mot USA. I Tyskland visar en opinionsundersökning att två av tre tyskar är mera rädda för Trump än för Putin. Krig i vårt närområde är inte längre något alldeles orealistiskt, lika litet som en väpnad konflikt i Asien, vars återverkningar kan spridas till vår del av den eurasiska kontinenten. Trumps hantering av Taiwan-frågan är ett bra exempel på en sådan risk.

Svensk militär avskräckning?

Ingen försvarsallians ger Sverige några garantier om skydd mot kränkningar. Tyvärr finns det inte något politiskt parti i Sverige, som vågar tala om egen militär förmåga till avskräckning. Det skulle kännas tryggare om den svenska valdebatten ägande uppmärksamhet åt att vi inom en inte alls så avlägsen framtid kan komma att behöva ett försvar som har en viss egen förmåga till avskräckning från en kränkning av vårt territorium eller ett angrepp på vår suveränitet. Ukraina har visat att kärnvapendimensionen inte har eliminerat betydelsen av ett konventionellt försvar.

En annan utväg ser fortfarande ut att stå till buds för Sverige; NATO-anslutning. Det kräver dock en ny sammansättning av politiska partier i riksdagen, vilket bara kan åstadkommas i riksdagsval. Det kräver också enligt dagens NATO-regler en snabb höjning av försvarsanslagen till 2 procent av BNP. För att ett medlemskap i NATO skall bli en solid garanti för vår säkerhet krävs antagligen också att Donald Trump slutar att vara USA:s president.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Mats Olofsson

Att påverka människors åsikter är ju varje politikers roll, särskilt ett valår, men det finns också de som vill påverka våra åsikter i det fördolda. Detta inte för att bidra till ett stabilt styrelseskick utan raka motsatsen – destabilisering och misstro. Under årets Almedalsvecka handlade många diskussioner med politiker och experter om riskerna för manipulativ åsiktspåverkan inför höstens val och regeringsbildning. Bakgrunden var kunskaperna om vad som skett i presidentvalen i USA och Frankrike, Brexit-omröstningen m m.

Kungl Krigsvetenskapsakademien anordnade tillsammans med Allmänna Försvarsföreningen och Försvarsutbildarna ett seminarium benämnt just Att manipulera val genom att så misstro, där undertecknad var med och inledde varefter vi fick höra bl a försvarsminister Peter Hultqvist och riksdagsledamoten Beatrice Ask ge sina respektive uppfattningar om situationen. Min medverkan handlade främst om hur sådana manipulationer genomförs.  I detta blogginlägg ger jag en sammanfattning av min presentation, med en del tillägg.

Teknikutvecklingen styr indirekt mycket av den övriga utveckling som sker i samhället. Det gäller t ex produktionsprocesser, transporter, sjukvård, underhållning och vardagslivet i hemmet. World Wide Web och Internet har på 20-30 år fullständigt förändrat människans vardag, kommunikation med och förväntningar på omvärlden. Vi vill ha information snabbt, om allt som vi önskar veta och vi vill helst inte störas av sådant vi inte är intresserade av.

Vi lägger själva upp digitala spår och bjuder in till påverkan

Genom att hämta och skicka digital information via utvalda leverantörer visar vi i detalj vem vi är, våra intressen, våra vanor, kontakter och andra preferenser. Vi lägger upp digitala spår över våra liv, resor, umgänge m m, i form av notiser, foton och inte minst loggad historik över var, när, hur och om vad vi varit uppkopplade på Internet och agerat som en liten nod i ett enormt nätverk. Allt detta borde vara ganska känt av medborgarna, men de flesta reflekterar inte och framför allt vet de inte vad som händer med all den information de lämnar efter sig genom sina aktiviteter på nätet.

Reklam som anpassas på individnivå styr individen mot en strömlinjeformad, filtrerad och utvald mängd av riktad information. Den som väljer att av bekvämlighet läsa nyheter i sina sociala medieflöden, i nyhetsappar, via nyhetsflöden (feeds) och via sökmotorsökningar får de nyheter som den utpekade leverantören valt ut, kanske för att passa just ens egna intressen, politiska preferenser och andra parametrar. Vi är alla påverkade av s k filterbubblor idag.

Genom att människor, baserat på naivitet, okunskap och otålighet, men också bekvämlighet, lämnar ständiga spår på olika sociala media, hos kundklubbar m m, blir en alltmer komplett bild av våra liv, intressen och aktiviteter möjlig att sammanställa. Sådana sammanställningar är värda mycket – i kommersiella sammanhang men också som underlag för påverkansoperationer.

All sådan information kan ingå i datalager (Big Data) som i sin tur kan primäranalyseras av avancerade automatiserade program med maskininlärning, varefter det kan skapas en uppsjö av olika utdata enligt beställarens önskemål. Denna aggregerade bild av våra liv kan idag analyseras med hjälp av AI (Artificiell Intelligens) som successivt bygger en alltmer komplett bild av vår personlighet. Genom sådana analyser avslöjas också våra profiler avseende t ex: hur benägna vi är att byta åsikt/konsumtionsmönster/varumärke, hur benägna vi är att söka ny kunskap eller ”klicka” på erbjudanden, våra ideologiska preferenser och mycket annat. Det mest flagranta exemplet (som de flesta blev påtagligt medvetna om i vintras) var det nu avvecklade företaget Cambridge Analytica, som fick tillgång till Facebook-data för miljontals människor, vilka sedan användes för profileringar och därefter riktade budskap i avsikt att påverka valutgången i USA och troligtvis i flera andra sammanhang.

”Trollfabriker” producerar mängder av falsk information

Riktad reklam har funnits i årtionden, men när den målstyrs rakt in i ”personliga sfärer” som mobiltelefoner, Facebook, Instagram m m så tycks vår grad av misstroende vara lägre och vi är mer mottagliga för vilseledande budskap. Riktade budskap i politiska sammanhang kan vara än mer sublima och egentligen än mer integritetsstörande. Detta är precis vad som noterats ske från s k ”trollfabriker”, som producerar falsk eller ”twistad” information riktad till utvalda målgrupper. De är ofta baserade i stater som Ryssland, Ukraina och andra tidigare Sovjetstater. Ett mål för dessa riktade budskap med tendensiöst innehåll är dels att påverka individens uppfattning mot vissa bestämda åsikter, dels att skapa osäkerhet och smutskasta rådande styre, ledning, organisationer eller institutioner. Allt för att splittra och ifrågasätta befintliga system, vare sig det gäller ett enskilt land, EU eller synen på demokrati, på utlandet, nationalism m m. Samt att minska förtroendet för valsystemen i väst och därigenom delvis också förtroendet för demokratin som vi uppfattar den. Det gäller både agerande genom desinformation och ”fake news”, ett begrepp som av många främst kopplas till angrepp på media från president Donald Trump men som nu förekommer på bred front.

Inte bara det skrivna ordet förvrängs

Jag vill också nämna en speciell typ av ”fake news” som uppkommer genom kvalificerad manipulation av digitala röst-, bild och t o m videodata. Det går idag att med hjälp av teknik förändra informationen så att det för oss framstår som att det är vissa personer (kända, trovärdiga individer) som uttalar budskap, syns på bild eller t o m agerar i filmade sekvenser. Men det kan vara riggat av bluffaktörer, vars röst, bild eller filmagerande har manipulerats att precis likna den välkända personen. Här kommer vi dessvärre troligen att se en snabb och skrämmande fortsatt utveckling, så att det snart blir svårt att lita på något som sprids i öppna fora. Enligt Gartner [1] kommer människor inom fyra år att konsumera mer falska än riktiga nyheter, helt enkelt för att de AI som hittar på fabler har initiativet framför de AI som skall motverka dem. Trovärdiga redaktionella medier och hög utbildningsnivå har aldrig varit viktigare.

Vi måste förstå att det inte längre räcker att ha uppdaterade antivirusprogram, brandväggar och andra skydd mot manipulering av våra datorer. Innanför de skyddande murarna släpper vi på eget initiativ in information i våra sociala medier, genom att vi abonnerar på olika feeds och låter dem träffa oss, ofta utan kritisk granskning. När vi utsätts för fejknyheter och sedan sprider dem vidare bidrar vi till att bygga den falsifierade verklighet som upphovet syftar till. Just genom att mottagarna då ser informationen komma från betrodda vänner gör dem mindre benägna att ifrågasätta. Och detta beteende gäller även nyhetsmedia, som snabbt hakar på andras nyheter, allt för att inte framstå som otidsenliga och ineffektiva. Vi såg exempel på detta i samband med terrordådet på Drottninggatan, då många falska rykten snabbt fick spridning även via etablerade media.

Hur skyddar vi oss?

Motåtgärder arbetas det med. Dels mot alla intrångsförsök i våra informationssystem, men också genom uppmaningen att vara mentalt förberedda. Aktualitet fick detta t ex när Saab:s VD Håkan Buskhe utmålade att ”Sverige är ockuperat av främmande makt”, syftande på riktade kampanjer och intrång inom IT-sfären. MSB har uppdragit åt Lunds Universitet att utarbeta underlag för en ”Handbok mot desinformation”. Ett av de viktigaste budskapen där är sannolikt behovet att vara källkritisk och inte sprida vidare sådant som kan vara del i en riggad åsiktspåverkan.

I Riga i Lettland har sedan 2014 etablerats en enhet, StratCom, ett Centre of Excellence inom Nato, med uppgift att övervaka ”informationskriget” och följa trollfabrikernas arbete. Man kommer 2018 att följa valen i flera länder, däribland Sverige och mellanårsvalen i USA. Man har ingen offensiv uppgift, utan ska vara en ”kunskapsgenerator”. Sverige deltar i arbetet.

Efter skandalen med Cambridge Analytica och Facebook har ett visst uppvaknande skett ”under galgen”. Facebook har nu börjat använda teknik som ska sätta stopp för aktörer (utanför USA) som försöker tjäna pengar på att sprida fejknyheter och desinformation till amerikaner. Bolaget uppger att den nya programvaran, som använder maskininlärning, automatiskt kan upptäcka bluffsajter och begränsa deras räckvidd. Åtgärden är bland annat riktad mot trollfabriker i länder som Nordmakedonien, som spred stora mängder fejknyheter i samband med presidentvalet i USA. Redan i fjol aviserade Facebook att bolaget skulle börja använda maskininlärning för att hitta potentiella bluffnyheter. Och under ett utskottsförhör i EU-parlamentet i våras lovade grundaren Mark Zuckerberg ytterligare åtgärder.

Det går också att analysera nät-trafik med kvalificerade hjälpmedel. Ett företag som gör sådant är det svenska (verksamt i USA) Recorded Future. Företagets verksamhet beskrevs kort i boken Det digitaliserade försvaret – Teknikutvecklingens påverkan på försvarsförmågan, som gavs ut 2017 inom ramen för KKrVA projekt KV21.

”Storebror ser dig” – Orwells 1984 [2] är värd att läsa igen

I förlängningen av allt som nämnts ovan kommer nu också en ökande mängd kameror i offentliga miljöer. Snabbast utvecklas detta i Kina. Där är avsikten att det ska installeras 600 miljoner webkameror runt om i landet. I vissa städer, som i Hangzhou, installeras sådana även i klassrummen för att följa ansiktsuttrycken hos eleverna och klassificera dem som intresserade, trötta eller fritänkande etc. På gatorna kopplas ansikts- och nummerplåtsigenkänning i stor skala till nationella ID-register, som en grund för beslut om en slags klassificering av medborgarna. Med koll på alla individer (inkl turister) och fordon så har vi snart ett komplett ”storebrors­samhälle” som sedan kan uppsöka feltänkande och försöka påverka deras tankar och åsikter.

Var källkritisk!

Kontentan i mitt budskap är att man ska vara vaksam, tänka efter två gånger innan man sprider nyheter vidare samt alltid tillämpa ett källkritiskt förhållningssätt till omvärlden och det allt snabbare informationsflödet omkring oss. Vi måste alla bidra för att kunna behålla förtroendet för den kommande valprocessen och den påföljande regeringsbildningen. Påverkarna på motståndarsidan har redan påbörjat sitt värv enligt Säpo [3] – det är nu upp till oss alla att bevara vår sansade svenska demokrati.

Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han var tidigare Försvarsmaktens forskningschef och har också varit delprojektledare inom Akademiens studieprojekt Krigsvetenskap i det 21 århundradet (KV21).

Noter

[1] Se https://www.gartner.com/newsroom/id/3811367

[2] Storebror är den ”virtuelle” diktatorn i George Orwells framtidsdystopi 1984. Då sedd som science fiction, idag en begynnande realitet om vi inte bevarar/bevakar vår demokratiska grund.

[3] Se t ex https://www.svd.se/sapo-varnar-for-paverkan/i/tv

av Ulf Henricsson

För några veckor sedan skrev Jacob Fritzson på denna blogg om behovet av fler förband utbildade och utrustade för norrländska förhållanden. Det är roligt att unga officerare deltar i försvarsdebatten, det skall uppmuntras men för den skull behöver man ju inte hålla med om allt.

Att vi behöver fler förband håller jag med om – och då inte bara i Norrland. Jag håller också med om att personalen måste känna klimatet och terrängen samt att pansarfordon på hjul inte har i Norrland att göra. Däremot håller jag inte med om hur förbanden skall organiseras. Avgörande element i striden är eld, rörelse och skydd.

I slutet av 1980 och början på 1990-talet genomförde vi ett antal övningar för att utveckla vår förmåga att strida i Norrland. Vi fann att de mekaniserade förbanden hade bättre framkomlighet än norrlandsbrigadens förband utrustade med bandvagn 206 i huvuddelen av norrländsk terräng. Vi prövade bland annat strf 90, stridsvagn 121 och T72 samt MTLB (pbv401) i praktisk framryckning i orekognoserad terräng. Resultaten följdes upp under FMÖ 91 Nordanvind och bekräftades. Dessutom fann vi att skytteförbanden hade svårt att hitta lämpliga stridsställningar för sina pansarvärnsvapen. Den norrländska skogen stod i vägen och begränsade siktfälten och var tillika effektiva skydd mot våra vapen med riktad sprängverkan eftersom risken för banbrisad är stor. Norrlandsbrigaden hade också otillräckligt med vapen med kinetisk energi som är avsevärt mindre känslig för hinder i banan. Detta ledde till att det genomfördes ett antal dubbelsidiga övningar mellan mekaniserade- och infanteriförband. Dessa leddes av infanteriet och pansartruppernas stridsskolor och utvärderades av FOI.

Resultaten var entydiga – oskyddat infanteri kom i alla prövade stridssituationer till korta mot mekaniserade förband. Förhoppningsvis finns försöksrapporterna med videofilmer kvar vid MSS för den som vill fördjupa sig mer i denna angelägna fråga.

Slutresultatet blev att infanteriet och pansartrupperna slogs i ihop till ett brigadtruppslag och armén mekaniserades i större utsträckning. Förutom nya stridsvagnar köptes de gamla ”ryssfordonen” MTLB (pbv401) och BMP (pbv501) in till infanteri-/norrlandsbrigaderna.

Det är pbv 401 som Fritzson behöver – utmärkt rörlighet, bra splitterskydd – men ok, den är lite obekväm – men ett splitter i magen är också ganska obekvämt. Bv 206 i plast hör möjligtvis hemma i trossen. Studier har visat att ingen åtgärd ger så stor effekthöjning för ett infanteriförband som ett gott splitterskydd.

Hur skall striden gå till när man nått terrängen man skall försvara? Frågan gäller såväl Fritzsons norrlandsförband som mekbataljonerna med pansarbil 360. Om jag läst Fritzon rätt skall man då lämna splitterskyddet och strida i skjortan. Jag antar att den nyttiga övningen att bygga ståvärn med splitterskydd sedan länge är borttagen från officersutbildningen – det var ju ganska jobbigt och tog avsevärd tid. Det gäller att åka fort om man skall hinna fixa skyddet i tid. Kanske bättre att åka något långsammare och ha med sig såväl skydd som adekvat beväpning. Att mekaniserade förband generellt är sämre på försvarsstrid än oskyddade infanterister är inte sant. De har bättre skydd, eldkraft och rörlighet, så med samma utbildningsnivå är de överlägsna även i försvarsstrid. Det Fritzson möjligen avser är ett väl förberett och befäst försvar vilket också kräver minor och skottfältsröjning – och tid, vecka/veckor. Hur skapas den tiden? Och då är man låst till en plats som kan kringgås av fiendens mekaniserade förband.

Vi får inte ånyo skaffa oss en organisation som skulle ge oss orimliga förluster om den skulle behöva användas i strid. När vi har så få markstridsförband att bara delar av Sverige kan försvaras måste de vara allsidigt användbara – det är mekaniserade förband med stridsvagnar.

 
Författaren är överste 1 gr, ledamot av KKrVA och tidigare bl a brigad- och fördelningschef.

av Helge Löfstedt

I KKrVA handlingar och Tidskrift Nr 2/2018 redovisades framträdanden vid konferensen Krigsvetenskap i det 21.århundradet – slutkonferens som genomfördes i april 2018. Här följer ett kort referat av inlägget Digitaliseringen och försvarets utveckling av Bo Dahlbom som är professor i informationsteknologi vid Göteborgs universitet. Här ges ett kort referat av detta inlägg och några reflexioner kring det som sades.

Det som nu föranleder en reaktion är Dahlboms avslutande slutsatser: ”… försvaret behöver se över hur man bedriver sin utbildning och forskning. Utbildning av försvarets personal sker fortfarande i särskilda specialskolor. Forskningsresurser inom försvarssektorn tillfaller fortfarande väsentligen sektorforskningsorgan som i betydande utsträckning för en tillvaro i utkanten av, eller utanför, det internationella forskarsamhället. Som en konsekvens av detta förblir försvarssektorns kompetensförsörjning ineffektiv och kostnadskrävande.”

Starka formuleringar! Hur har då Dahlbom kommit till dessa slutsatser? Jag återkommer till detta men först ett referat av den text som föregår denna dom. Han börjar med att ansluta sig till bedömningen ”att digitaliseringen kommer att innebära lika stora förändringar av sam­hällen och deras verksamheter som en gång industrialiseringen. En trend är att digitaliseringen innebär automatisering av intellektuella arbetsuppgifter. En annan trend är att systematisering av samhället och industrisamhällets infrastruktur integreras allt mer med Internet. En tredje trend som Dahlbom nämner är global konsumtion. Därvid dominerar ett fåtal digitala jättar i USA och Kina som driver teknikutvecklingen och erbjuder tjänster som är överlägsna allt annat. Att utnyttja dessa innebär att beroendeförhållanden skapas men det blir förenat med ekonomiska och andra nackdelar om man t ex av säkerhetsskäl vill välja lokala lösningar. En fjärde trend är att data samlas in och bearbetas för att utveckla och effektivisera verksamheter av olika slag. Alla verksamheter förvandlas då: transporter, energiförsörjning och rättsväsende för att nämna några. Detta gäller naturligtvis även försvaret och cyberförsvaret framträder som en ny för­svarsgren. En femte trend som Dahlbom vill lyfta fram är att digitaliseringen driver fram plattformar för att byta information, där alla kan ”utbyta idéer, köpa, sälja, styra och ställa”. Tidigare plattformar, som industrisamhällets fabriker, var slutna system där obehöriga ej ägde tillträde. Digitaliseringens plattformar är däremot öppna, men framstår då också som ständigt övervakade. Den sjätte trenden är fortsatta mycket omfattande förändringar som är jämförbara med industrialiseringens revolutionära inverkan på samhället.

Sedan kommer Dahlbom till slutsatser för försvarets framtida utveckling. Där påminner han om att försvaret liksom andra verksamheter måste befinna sig i ständig förändring. Lätt att instämma i – knappast någon nyhet. Han fortsätter med: …”sektorforskningsorgan som i betydande utsträckning för en tillvaro i utkanten av, eller utanför, det internationella forskar­samhället”. Detta är felaktigt. Man samverkar nationellt och internationellt.

När det gäller liknande sektorforskningsorgan i utlandet är det viktigt att samverkan åtminstone till del förutsätter att de svenska representanterna har speciella rela­tioner till försvaret. Detta bland annat för delgivning av hemlig information, men också för allmän probleminsikt. Självfallet gäller motsvarande förhållande för försvarets ”specialskolor”. Vidare: en initierad läsare vet naturligtvis att specialskolorna liksom andra sektororgan har kontakter med civila motsvarigheter. Om det skulle vara för litet samverkan fordrar det en motivering. Rimligen grundad på någon form av utvärdering och som då antyds med några ord.

I sammanhanget bör då påminnas om Björn von Sydows utredning Forskning och utveckling på försvarsområdet, SOU 2016:90. Där karakteriseras inte försvarsforskningen som ”ineffek­tiv och kostnadskrävande”. Tvärtom säger man där: ”Forskning och utveckling inom för­svarsområdet behöver förstärkas”. Dahlbom har själv hämtat viss information från denna. Men något resonemang som visar hur han kommer till rakt motsatt slutsats redovisas inte.

Avslutningsvis: Dahlbom påstår också att ”Militär kompetens förlorar allt mer av sin egenart”. De försök till motivering som framförs leder snarare till en mindre långtgående slutsats, nämligen att den militära kompetensens utveckling i hög rad påverkas av digitaliseringen. Likaså är det min tro att denna kompetens i framtiden med nödvändighet kommer att innehålla andra komponenter än dagens. Men fortfarande kommer att ha egenart. Detta i likhet med många andra professioner.

 
Helge Löfstedt är överingenjör, operationsanalytiker, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

Plattformar i försvaret – svar till Helge Löfstedt

av Bo Dahlbom

Jag tackar Helge Löfstedt för att han tog sig tid att inte bara läsa och reagera på, utan också skriva en kommentar till min lilla text om försvarets framtida utveckling (KKrVA handlingar och Tidskrift Nr 2/2018). I min text försökte jag översiktligt peka ut några trender i den pågående digitaliseringen av betydelse för försvarets uppgifter och utformning. Löfstedt refererar dem snabbt. När han ska diskutera mina slutsatser begränsar han sig till dem som närmast verkar beröra hans egen verksamhet som forskare vid FOI. Jag får ett intryck att han snarare vill försvara professionen än diskutera digitaliseringens utmaningar.

En av trenderna beskriver en utveckling från system till plattformar och är föremål för en omfattande diskussion i de senaste årens forskning och managementlitteratur på digitaliseringsområdet. Med utgångspunkt i de spektakulära framgångarna för företag som Apple, Google, Facebook, Amazon, Alibaba, m fl, har man försökt identifiera särarten hos dessa digitala jätteföretag. De är inte (bara) välfungerande, effektiva produktionssystem med karismatiska ledare, de har inte bara mycket attraktiva produkter och tjänster, utan de har dessutom utvecklat överlägsna former för samarbete och samverkan.

Genom att erbjuda digitala plattformar som lättillgängliga och välfungerande marknadsplatser kan dessa företag dra nytta av kunder och oberoende utvecklare som bidrar med innehåll och teknik. Facebook och YouTube får sitt värde av det innehåll som skapas av kunderna. Apples telefoner fylls av tjänster från utvecklare världen över.

De digitala plattformarna möjliggör en mer effektiv användning av befintliga resurser – såväl mänskliga som materiella. Tack vare en digital plattform har Airbnb på bara ett par år blivit världens största hotellrörelse utan att äga ett enda hotell och Uber en snabbt växande taxirörelse utan att äga en enda bil. Industriföretag använder plattformarna för att ge sina kunder tjänster knutna till företagets produkter och planerar för en affär där tjänsterna blir viktigare än produkterna. Privatbilismen förvandlas till kollektiv verksamhet med bilen som tjänst tillgänglig på digitala plattformar. Ett genomgående tema i dessa förändringar är ett förlitande på befintliga resurser snarare än egenutvecklade.

På 1900-talet utövade bilindustrin, först genom Ford, senare genom Toyota, ett mycket stort inflytande över vårt sätt att organisera verksamheter. Det är inte orimligt att anta att de digitala plattformsföretagen kommer att påverka vårt sätt att organisera 2000-talets verksamheter. Vad kan detta innebära för vårt sätt att organisera det svenska försvaret? Hur kommer försvaret att förändras om det väljer att med hjälp av plattformar för samverkan och samarbete förlita sig på befintliga samhällsresurser snarare än att fortsätta bygga upp slutna, professionella system för sin verksamhet?

I min text försökte jag lite snabbt ge några exempel på områden där man kunde förvänta sig förändringar: totalförsvaret, utbildning, forskning, infrastruktur, logistik, transporter, telekommunikation och IT. Jag försökte skissa på en utveckling där försvaret med tiden blev integrerat i civilsamhället. Kanske borde jag avhållit mig från den sortens spekulationer, men min avsikt var att försöka väcka intresse för den sortens stora samhällsförändringar som kan förväntas påverka försvarets utveckling under 2000-talet.

Löfstedt reagerade på mina uttalanden om försvarets forskning och utbildning som idag i stor utsträckning bedrivs i egna institutioner. Min huvudpoäng var här att digitaliseringen kan förväntas leda till en ökande integration med övriga samhället även på dessa områden. Jag försökte i min text avhålla mig från värderingar, jag ville ju bara peka ut en trolig framtida utveckling, men det är klart att jag tagit intryck av plattformsföretagens framgångar och tror att det vore en fördel om försvaret i större utsträckning använde sig av samhällets forsknings- och utbildningsresurser i stället för att förlita sig på egna institutioner.

Att övertygande visa på denna fördel kräver en helt annan sorts argumentation och genomgång av ett tämligen komplext material. Här skulle resas frågor om för- och nackdelar med en offentlig sektor som upphandlare snarare än utförare, om stordriftsfördelar, behovet av specialisering, etc. Samtidigt är det enkelt att konstatera att dagens officersutbildning, som i stora stycken närmast liknar en samhällsvetenskaplig utbildning vid våra universitet, är mer än 20 gånger så dyr som en sådan utbildning. Man kan också konstatera att den amerikanska officersutbildningen är betydligt bättre integrerad i det allmänna universitetssystemet.

Löfstedt citerar Björn von Sydows utredning, men jag håller naturligtvis med om att ”forskning och utveckling inom försvarsområdet behöver förstärkas”. Hela min text kan läsas som en sådan uppmaning. Det jag ville ifrågasätta var ju möjligen organiseringen av den forskningen och utvecklingen. Framför allt ville jag ifrågasätta det revirtänkande som genomsyrar von Sydows utredning, till exempel den gamla ”sanningen” att försvarets teknik måste (kan) vara överlägsen civilsamhällets.

Sverige har hamnat efter i digitaliseringen. För varje dag blir det mera uppenbart hur verksamheter som krisberedskap, sjukvård, utbildning, transporter, energiförsörjning, etc., skulle kunna utvecklas och effektiviseras med hjälp av digitala plattformar och den samverkan som plattformarna möjliggör. Revirtänkande är just en viktig anledning till att utvecklingen går så långsamt. Min text var i första hand ett upprop till försvarsvänner att ta digitaliseringen på större allvar, se tydligare både dess utmaningar och möjligheter. Att utveckla försvarsmaktens digitala kompetens är en nödvändighet, men på sikt tror jag också att vi kommer att se ett mindre revirkänsligt, mer plattformsorienterat försvar.

Samhällsrevolutioner förändrar villkoren för professioner. Den industriella revolutionen gjorde slut på det medeltida skråväsendet. Den militära professionen har en lång och intressant historia. Jag är övertygad om att den har en minst lika spännande framtid, men jag tror att den framtiden inte finns i isolering från civilsamhället utan tvärtom i en allt större integration.

 
Författaren är professor i informationsteknik vid Göteborgs universitet.

av David Bergman

Att läsa skönlitterärt är nyttigt av flera anledningar, inte minst i att kunna se framåt och utveckla vår egen profession. William Gibson myntade exempelvis begreppet Cyberspace när han 1984 kom ut med sin klassiska science fiction-roman Neuromancer. Men fördelen med olika typer av skönlitteratur är inte främst att den är förutsägande, utan att den är utmanande. Den utmanar våra tankar och tvingar oss att ifrågasätta våra egna antaganden och förutfattade meningar om hur saker ska vara. Den lär oss att hur bra en grundläggande analys än är så kommer fantasin och förmågan att ibland tänka utanför ramarna ofta att avgöra vem som blir framgångsrik, oaktat om det är i affärsvärlden eller på slagfältet.

Den svenska skönlitteraturen med militärt tema har länge varit näst intill icke-existerande. Det har funnits ett glapp mellan 80-talet klassiska Operation Garbo-trilogi som Christiansson, Hugemark & Dörfer gav oss till de böcker som kommit nu de senaste åren. De flesta som läser detta känner säkerligen till böckerna av de duktiga författarkollegorna Robert Karjel, Lars Wilderäng, Kaj Karlsson, Chris Berg, Anders Jallai & Erik Lewin. De som inte redan gjort det kan se fram emot att ha deras böcker kvar att läsa. Bland de senare tillskotten kan glädjande ses Anna Tell med sin debut Fyra dagar i Kabul samt Björn Andersson och Tommy Jeppssons Gotland Befriat som avslutar deras trilogi om när kriget kom till Gotland.

Jag fick en gång frågan om vad som ligger bakom ”syndafloden” av svenska författare av technothrillers som debuterat de senaste åren. Mitt svar är att jag inte ser någon syndaflod alls, möjligen en sakta droppande kran där det tidigare inte kommit något alls. Vi lever i en tid när det kommer cirka 400 nya kokböcker varje år, och ändå verkar vi svenskar ha hunger kvar efter mer litteratur om grillning och matlagning. Vi kan säkert anta att det finns en god mån innan vi närmar oss 400 författare av militära techno-thrillers i Sverige och marknaden är mättad. Att även de övriga kollegorna inom genren säljer bra visar dessutom tydligt att det finns ett stort läsintresse, även utanför den inre målgrupp som med kärlek brukar kallas möp:ar. Förhoppningsvis kan detta inspirera än fler dugliga aspirerande skribenter att ta tag i och förverkliga sina egna projekt i en genre där jag hoppas få se än fler duktiga författare framgent.

En allt mer populär tradition för militära chefer på senare år har varit att ge ut läslistor med sina tips, som ofta även innehållit exempel på skönlitterära verk. Sådana listor orsakar alltid diskussioner. Ofta innehåller de många guldklimpar men får också ofta kritik för att fokusera för mycket på en epok, ett perspektiv eller en viss typ av författare. Detta är i viss mån naturligt. Listor med ett specifikt syfte blir per definition exkluderande och starkt återspeglande de värderingar och det syfte som finns hos den som prioriterat listan. Men samtidigt är denna debatt i sig positiv, då de alltid för bildningen framåt. Och om två soldater bråkar om vilken bok som mest förtjänar att finnas på en lista känner jag mig ärligt talat mest nöjd med att de läst och reflekterat över båda.

Självklart kan jag inte vara sämre än att ge några skönlitterära lästips för militärt intresserade att ta sig an i hängmattan. Den som drar efter andan för att indignerat påpeka att Red Storm Rising, eller någon annan given klassiker i möp:ens bokhylla, inte finns med högt upp kan andas ut i försäkran att listan varken gör anspråk att vara vare sig rangordnande eller allomfattande. Förhoppningen är snarare att den militärt skolade eller intresserade skall hitta något nytt som ännu inte är en naturlig del i deras bokhylla som kittlar fantasin på ett nytt sätt under några timmar i hängmattan.

• Orson Scott Card – Ender’s Game
• Eric L. Harry – Arc Light
• Alistair Maclean – M.S. Ulysses
• W. Singer & August Cole – Ghost Fleet
• David Morrell – Tvekampen / First Blood
• Michael Z. Williamsson – The weapon
• Robert Heinlein – Starship Troopers
• Ralph Peters – Red Army
• David Weber – On Basilisk Station
• Brian Haig – Secret Sanction

Men om ni redan läst allt? Då kan ni antingen ta tiden att läsa om en vältummad favoritpocket, sätta er ner och komponera en egen lista över tips eller också ladda ner och läsa ”Berättelsen om Operation Garbo” som Bo Hugemark skrev ihop för några år sedan. Helt oaktat, ha en skön läs-sommar.

För den invigde: The enemy gate is down!

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

av Magnus Sjöland

U S Department of Homeland Security har gått ut med en varning för hackerdrönare, därför tänkte jag också göra det så att du blir medveten om hotet och vad det innebär. Jag vet inte om det finns något svenskt ord för dessa drönare och översatte det amerikanska Danger drone, med hackerdrönare.

Det största hindret för hackers som vill komma åt isolerade och mycket säkra nätverk, är ofta staket, murar och andra former av fysiska hinder. Om en hacker står utanför ett skyddsobjekt med en dator bli denne snabbt misstänkt och i vissa fall åtalad och satt i fängelse. Vi talar i detta fall om kärnkraftverk, hamnar, gruvor, militära anläggningar och andra anläggningar där det kan finnas intresse för spionage eller sabotage.

Nu finns speciellt utrustade hackerdrönare att köpa på nätet för ca 5 000 kronor, speciellt utvecklade för att bryta sig in i datorer och nätverk. Dessa är utrustade med de vanligaste programvarorna för hackers, dator och antenner. Dessa drönare kan nu, utan att någon uppmärksammar dem, cirkla utanför skyddsobjekten och ställa till stor skada.

Jag har hört rykten om attentat, utan att ha fått dessa verifierade. Men jag kan nämna några möjliga scenarier:

• Vid tankning av fartyg så stängs inte tillförseln av bränsle av till fartyget, utan hamnen blir full av bränsle som sedan antänds.
• Containerfartyg som lastar av containrar med obemannade automatiska kranar, styrs om så att containrar lastas av i fel ordning så att antingen fartyget bryts itu eller välter runt.
• En gruva med automatiska obemannade fordon, där fordonen körs över kanten och förstörs.
• Känslig information i hemliga nätverk kan avlyssnas.
• Drönare används för att hitta säkerhetsluckor.
• FBI har gått ut och varnat för att kriminella använder drönare i ökande omfattning för att förbereda brott genom att kartlägga både polisens arbete och hitta mål att attackera.

Listan kan göras lång, detta är exempel så att du skall förstå hotet bättre.

Dessa attacker är ofta svåra att utföra utan att bli sedd, men med hackerdrönare finns nu en ny möjlighet att med minskad risk för upptäckt utföra olika operationer. De billigaste drönarna kan hanteras på avstånd upp till 2 km, med extrautrustning i form av GPS, kan operatören sitta ännu längre bort.

Nu vet du om hotet och har därför större möjlighet att upptäcka och avvärja det.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA.

av Nils Daag

Vi måste stärka vår säkerhetspolitiska analysförmåga på medellång sikt:

Sällan eller aldrig har så många processer pågått som direkt påverkar Sveriges säkerhet i vidaste mening. Nya utmaningar som klimat, migration, cyber, terrorism, populism har uppkommit samtidigt som gamla hot, inkl militära, har återuppstått. De internationella spelreglerna ifrågasätts och snabba förändringar äger rum i de relativa styrkeförhållandena, ekonomiskt, politiskt och militärt. Inte minst måste vi analysera konsekvenserna av maktförskjutningen till Asien och USA:s minskade intresse att ta ansvar för europeiskt säkerhet.

Säkerhetspolitik brukar definieras som utrikespolitik plus försvarspolitik. Idag råder bred enighet om att försvaret behöver stärkas med åtskilliga miljarder. Några motsvarande krav finns inte beträffande UD. I själva verket krymper förmågan relativt sett allteftersom de nya utmaningarna  inte kompenseras på resurssidan. Det är inte bara metoderna och resurserna som skiljer de bägge delarna av säkerhetspolitiken åt. Försvarspolitiken har planeringshorisonter som sträcker sig över decennier. Svårigheterna att förutse framtiden har gjort att det svenska försvaret ofta varit ”ur fas” i förhållande till storleken och karaktären på hoten och utmaningarna. Som allra svagast, möjligen med undantag för dagsläget, var det åren före Andra världskrigets utbrott. Och i modern tid har vårt försvar aldrig varit så starkt som de tidiga efterkrigsåren. När det på 1990-talet krävdes kvalificerade internationella insatser var inriktningen nationellt försvar. Och idag handlar det i första hand om en återgång till ett territorialförsvar om än med förstärkt bilateralt samarbete.

Utrikesförvaltningen möter utmaningar av ett annat slag. Medlemskapet i EU i förening med  krympande resurser har tvingat UD att fokusera på det kortsiktigt operativa. Samtidigt sköljer ett enormt informationsflöde över oss. Att snabbt sortera ut det för Sverige relevanta blir en central uppgift. Därutöver finns föga tid för brett strategiskt tänkande. Ett sådant skulle, utöver mer resurser, kräva utökad samverkan inom regeringskansliet och med myndigheter och organisationer. Och, inte minst, att vi lär av erfarenheten och misstagen.

Det finns helt klart ett säkerhetspolitiskt planeringsbehov i perspektivet fem-tio år, där UD skulle kunna spela en central roll, gärna i nära samverkan med andra departement, myndigheter och organisationer som FOI och UI. Det var länge sedan UD förlorade sitt monopol på utrikespolitiken. Men genom att systematiskt samverka med andra kan man bidra till att stärka Sveriges förmåga att inhämta information, analysera  denna och, inte minst, prioritera. Det finns fortfarande en tendens att söka göra allting. Kraftsamling på ett begränsat antal områden skulle ge bättre genomslag för svensk säkerhetspolitik. Exempelvis bör man  noga överväga hur de omfattande resurser som varit insatta för att stödja vår plats i FNs Säkerhetsråd kan utnyttjas framöver.

En löpande process behövs, där Sveriges roll och prioriteringar och nödvändiga resurser på säkerhetspolitikens område analyseras mot bakgrund av utvecklingen i omvärlden. Inriktningen bör vara medelfristig, d v s i intervallet mellan det dagsoperativa och försvarsplaneringens decennieperspektiv. Analysen bör självfallet innefatta vår roll i EU och i olika multilaterala fora. Formen för denna process kan hämta inspiration från försvarssektorn, t ex Försvarsberedningen eller KKrVA nyss avslutade studieprojekt, Krigsvetenskap i det 21 århundradet (KV 21), eller kanske snarare ”Säkerhet i morgondagens Europa – Svenska perspektiv (SES)”, som inleds i höst. Upplägget innefattar då bl a en rad seminarier etc, där man systematiskt tillsammans med samarbetspartners går igenom olika  frågor och redovisar dessa  i kortare papper, intervjuer och artiklar som samlas i ett slutdokument. Därmed kan man tidigt upptäcka trendförändringar och förstärka kontakterna utåt, vilket är lika viktigt som den formella slutprodukten. Formuleringen  ”utrikespolitiken är vår första försvarslinje” skulle ges ett mer konkret innehåll.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.