Sökresultat för ”sis” – Sida 57

Almedalen: Socialdemokraternas dag

Under devisen ”bättre sent än aldrig” kommer här det sista utlovade inlägget med temat Almedalen. I tidigare inlägg under årets upplaga av Almedalen har de olika partiernas uttalade försvarspolitik beslyst. Undantaget är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som av olika anledningar inte kommer att behandlas den här gången. Att inte skriva om Socialdemokraternas försvarspolitik då partiet enligt Novus senaste väljarbarometer når upp till hela 34,4% är nog att betrakta tjänstefel av en försvarsbloggare. I synnerhet då partiet baserat på dessa siffror ser ut att bli det regeringsbärande partiet efter nästa val. Trots att Almedalenveckan för länge sedan är avslutad ska vi därför rekapitulera och göra en kortfattad analys av Socialdemokraternas försvarspolitik.

Allt fokus rörande försvars- och säkerhetspolitiken har det senaste året hamnat på Moderaterna. Med all rätt skall tilläggas då partiet har missbrukat det förtroende man fått från sina väljare å det grövsta när det kommer till detta politikområde. Men hur är det då med Socialdemokraterna, ett parti som ligger bakom de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004 då man slog de sista spikarna i kistan för nedmonteringen av det nationella försvaret. Är Socialdemokraterna bättre än Moderaterna, eller är det bara tomma tunnor som skramlar? Detta ska vi titta närmare på.

Peter Hultqvist

När Håkan Juholt, tidigare försvarspolitisk talesperson för Socialdemokraterna blev det röda partiets store ledare så fick Socialdemokraterna en ny försvarspolitisk talesperson i Peter Hultqvist från Borlänge. Han är numera även försvarsutskottets ordförande. Man kan inte annat säga att Hultqvist är en frisk fläkt i försvarsdebatten med sin bullriga attityd, och där han aldrig drar sig för att ta upp De Nya Moderaternas återkommande skönmålning av läget inom Försvarsmakten. I synnerhet rörande vårt nya personalförsörjningssystem och underfinansieringen av materielberget.

Hultqvist upplevs av de flesta som en enkel och jordnära person med båda fötterna på jorden, och som till skillnad från Moderaterna sannolikt aldrig skulle beskriva upprustningar av rullbanor på flygplatser och planerat underhåll av stridsbåtar som ”stora satsningar” på Försvarsmakten.

I januari skrev Hultqvist en debattartikel med rubriken ”Försvarsministerns nöjdhet bekymrar” där han bland annat tar upp frågan om ”en-veckasförsvaret” d.v.s. vår försvarsförmåga och kopplingen till den oroväckande utvecklingen i Ryssland. Mycket bra, men vad anser Hultqvist att det behövs göras rent konkret? Det framgår tyvärr inte på något tydligt sätt här, eller för den delen på någon annan plats heller. Han avslutar artikeln med följande rader.

En försvars- och säkerhetspolitik som med trovärdighet bevarar den militära alliansfriheten måste präglas av både en djupare och långsiktigare problematisering, högre kravbild och en bättre försvarsförmåga än det som präglar regeringens enveckasförsvar och försvarspolitik. Enligt min mening borde Enström tigit istället för att uttala ensidig nöjdhet.

Hultqvist kräver en bättre försvarsförmåga, men sådan kostar pengar. Några pengar har Socialdemokraterna dessvärre inte skjutit till i någon större omfattning i uttalanden eller i någon skuggbudget.

Man kan då fundera på om Hultqvist har klart bakåt runt sin retorik? Är det förankrat inom partiet och framför allt, det heligaste av det heliga, socialdemokraternas verkställande, utskott att partiet ska öka försvarsförmågan (vilket innebär högre försvarsutgifter) om man vinner valet 2014 och således kan komma att styra över försvarspolitiken? Detta verkar inte vara helt solklart.

Övriga socialdemokrater i försvarsutskottet

När det kommer till de fem övriga socialdemokratiska ledamöterna i försvarsutskottet och dess kompetens måste man ändå fundera på om de är insatta i sitt politikområde, och om de är av rätt kaliber för att kunna driva en saklig försvarspolitik? Tyvärr har försvarsutskottet av många partier setts som en plats där man kan få en ”instegsbefattning” innan man anförtros viktigare politikområden. En olycklig utveckling och en attityd som måste stävjas.

För socialdemokraterna sitter sjöofficeren Peter Jeppsson som jag vet är påläst och kompetent, men tyvärr anser jag att han är alldeles för passiv inom det område han är satt att verka inom. Från Jeppsson kan man förvänta sig betydligt mer. De fyra övriga, Anna-Lena Sörenson, Åsa Lindestam, Kent Härstedt och Clas-Göran Carlsson har inte utmärkt sig i någon större omfattning och verkar näst intill mest plikttroget sitta i utskottet. Något större intresse att driva och debattera försvarsfrågor verkar inte finnas från någon av dessa fem vilket är högst olyckligt.

Socialdemokraternas försvarspolitik

Kärnpunkterna i partiets försvarspolitik är relativt enkla att sammanfatta. Till att börja med så är Socialdemokraterna en stark motståndare till ett eventuellt NATO-medlemskap. Mona Sahlin uttalade under sin tid som partiledare de välkända orden ”Sverige ska inte gå med i Nato under min livstid”. Ord som varken är trovärdiga och något hon av naturliga skäl inte har täckning för. År 2010 var hon dessutom öppet kritisk till att Sverige skulle deltaga med flyg i NATO-operationer och ev. åtaganden i Baltikum. Efter hennes avgång har den kritiska synen på NATO tonats ned något. mer om detta längre ned i detta inlägg.

I stället för NATO förespråkar Socialdemokraterna i stället ett nordiskt försvarssamarbete. Just detta är en återkommande retorik bland alla NATO-motståndare. Sverigedemokraterna använder samma retorik, så på den punkten är partierna mycket lika. Dessvärre är en sådan argumentation mycket ihålig då både Norge och Danmark är medlemmar av NATO och tydligt har deklarerat att när det kommer till försvarssamarbete så har man sina lojaliteter där. Finland har deklarerat att ett försvarssamarbete (med gemensam försvarsplanering osv) inte är aktuellt. Frågan är då vilka Socialdemokraterna anser att man ska samarbeta med och på vilket sätt? Detta är en högst relevant fråga som det vore högst klädsamt om partiet (och övriga partier med samma åsikt) kunde svara på. Det är det minsta man kan kräva.

Socialdemokraterna tillsammans med SD, FP, KD och V vill glädjande återuppta försvaret av Gotland. I vilken grad man vill genomföra detta skiljer mellan de olika partierna, men det finns nu en så pass stor majoritet i riksdagens att ett konkretiserat förslag på ett återtagande borde gå att genomföra. I dagsläget är det sannolikt enbart Moderaterna och Miljöpartiet som är motståndare till detta. Centerpartiet har som vanligt – ingen åsikt. Till och med Vänsterpatiet har svängt i försvarsfrågan och stödjer ett sådant förslag. Inledningsvis är det absolut viktigaste att ett permanent förband återupprättas på ön, inte vad det innehåller. Utifrån detta kan man därefter bygga vidare.

Socialdemokraterna vill även stärka den inhemska försvarsindustrin samt att man vill se över finansieringen av försvarsmaterielen. Även på dessa punkter är socialdemokraterna väldigt lika Sverigedemokraterna i sin syn på försvarsfrågan.

Några konkreta förslag på hur, och framför allt om man vill öka den nationella försvarsförmågan jämfört med nuvarande mycket låga nivå kan man tyvärr inte finna. Inte heller nämner man några siffror runt hur man har tänkt sig finansiera de satsningar man vill göra på Gotland och försvarsmateriel för att uppnå den redan beslutade organisationen IO14 står att finna. Under årets rikskonferens arrangerad av Folk&Försvars i Sälen presenterade Socialdemokraterna vid en presskonferens ett tio-punktsprogram rörande sin egen försvarspolitik och ser ut som följer.

Sverige ska vara militärt alliansfritt. Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga. Försvarsberedningen ska ta ställning till kapaciteten för det nationella försvaret. Vi anser att den ambitionsnivå som regeringen givit uttryck för är för låg.
Ökat nordiskt samarbete. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet. Vi står bakom den nordiska solidaritetsförklaringen. De Nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco när det gäller övningar, operationer, utbildning, militär förmåga etc. är viktiga framtidsuppgifter. Ett långsiktigt och fungerande försvarsindustriellt samarbete bör inledas.
Nej till EU-försvar – utveckla den fredsbevarande förmågan. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett EU-försvar, vi värnar den militära alliansfriheten och EUs solidaritetsklausul. Vi vill istället se EU utveckla sin ”mjuka makt” och sin militära förmåga att ställa upp i FN-operationer.
Bevaka den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet.Rysslands militära förmåga kommer att förstärkas kraftigt fram till 2030. Utvecklingen måste studeras noggrant i försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys. Det som sker är en realitet som vårt land måste förhålla sig till.
Stärkt fokus på Gotland. Gotlands har en unik geografisk position centralt i Östersjön och omges av en omfattande kommersiell trafik med gas- och olja samt en gasledning. En tydligare svensk marin närvaro är att förorda. Luftförsvaret i anslutning till Gotland bör stärkas.
Minska soldatavhopp inom försvaret. Angrip den höga andelen soldatavhopp i försvaret genom att skyndsamt fullfölja uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokraterna när det gäller översyn av löner, premier, bättre sociala villkor och villkor för vidareutbildning etc. Anslå ökade ekonomiska medel till förbandens övningsverksamhet.
Stärk den folkliga förankringen. Inled arbete med att öka allmänhetens kunskaper och kompetens om hur man agerar i samband med kriser och konflikter. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetens som idag finns att successivt försvagas.
Värna svensk materielkompetens. Riksdagen bör fatta ett beslut om att bl a stridsflyget och ubåtssystemen är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ett sådant beslut skulle vara en tydlig signal till omvärlden att vi värnar svensk kompetens och teknik som är särskilt kopplad till svensk militär strategi och våra unika förhållande.
Ta den svåra situationen angående försvarsmateriel på allvar.Inled ett brett arbete som förankras i Sveriges riksdag om hur vi ska bearbeta problemet med det ofinansierade s k materielberget omfattande 30 miljarder kronor under 10 år. Hur denna fråga hanteras är inte enbart en angelägenhet för regeringen, utan kräver en bredare parlamentarisk öppenhet.
Gör upp om en hållbar JAS-finansiering. Regeringen måste släppa sin omöjliga ståndpunkt om JAS finansiering. Det är dags att inse att det ofinansierade gapet på cirka 5.5 miljarder kronor under tio år är orimligt. Socialdemokraterna är beredda till en uppgörelse i frågan.

Socialdemokraterna uttrycker dock att regeringens ambitionsnivå är för låg och att luftförsvaret i anslutning till Gotland måste stärkas. Bra. Men hur avser man finansiera detta? Det är en fråga som Socialdemokraterna måste svara på innan det stundande riksdagsvalet.

De enda konkreta siffror som hittills har kommit från partiets sida var i samband med beställningen av 60 stycken nya stridsflygplan JAS 39E. Där ville Hultqvist lösa underskottet i finansieringen, inte genom att skjuta till mer pengar, utan att istället överföra 300 miljoner från internationella insatser till materielanslaget. Den som varit med ett tag vet att man tidigare under många år gjorde tvärt om. D.v.s. flyttade pengar från materiel till verksamhet när det var tomt i botten på kassakistan. Detta efter förslag från Försvarsmakten… Det är bland annat detta som gjort att vi nu står med ett ofinansierat materielberg som vida överstiger 30 miljarder kronor. Snart en hel försvarsbudget.

NATO-frågan

Här kan man konstrar som beskrivits tidigare i inlägget att Socialdemokraterna mjuknat.

Mitt under Almedalenveckan deklarerade partiet att man ställer sig positiv till deltagande i NRF, något jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Ett ställningstagande som kanske inte var helt väntat med hänsyn till partiets tidigare så hårdnackade motstånd till allt vad NATO innebär.

Att ärendet i hemlighet har förberetts på regeringsnivå är ganska uppenbart då Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade ett möte med NATO:s generalsekreterare i vintras direkt efter Sälenkonferensen där Fogh Rasmussen deltog. Uppgifter gör gällande att det var bland annat NRF som då diskuterades.

Efter Socialdemokraternas utspel under Almedalenveckan tog det sedan bara några dagar innan regeringen anmälde sitt intresse för deltagande i NRF till NATO. Man kan således konstatera att det indirekt var Socialdemokraterna som tog beslutet, men att ärendet har varit väl förberett under en längre tid genom försvarsdepartementets försorg.

Har Socialdemokraterna trots sin officiellt uttalade ståndpunkt om att aldrig någonsin gå med i NATO, börjat inse att det inte längre finns några alternativ? Är det början till något nytt vi nu ser framför oss?

Allan Widman kommenterar Socialdemokraternas beslut om att säga JA till NRF

Vänsterpartiet om Socialdemokraternas JA till deltagande i NRF

Socialdemokraterna i Almedalen

Peter Hultqvist deltog precis som övriga partiers försvarspolitiska talespersoner vid det eminenta arrangemanget Försvarspolitisk Arena tillsammans med SSU-orföranden Gabriel Wikström.

Hultqvist tog upp frågan om personalförsörjnigen var som vanligt mycket kritisk till avskaffandet av värnplikten med tre rösters majoritet. han menar att ”så gör man inte med en så viktig fråga som denna”. Hultqvist anser att de stora problemen med 20% avhopp från GMU/GSS och svårigheten att rekrytera tidvis tjänstgörande måste hanteras tillsammans med det ofinansierade materielberget.

Jag har sagt det förut och jag vill säga det igen. SSU-ordföranden Gabriel Wikström imponerade stort med att vara saklig och påläst runt försvarsfrågan och har ett statsmannamässigt sätt att tala och problematisera viktiga frågor. Här har Socialdemokraterna ett framtidsman man bör vårda! Wikströms samlade poäng, åtminstone hos mig, när han kritiserade synen på försvarsmakten som budgetregulator. Något som framförallt Göran Persson till och med offentligt uttalat. ”Den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret”.

Hultqvist diskuterade även frågan om Ryssland och den enorma förmågeuppbyggnad som sker där och menar att det är något man förhållande till.I samband med detta så uttryckte han även att den primära uppgiften för Försvarsmakten är att försvara Sverige i Sverige. Han tog kraftigt avstånd från de propagandatexter som bland annat Försvarsmakten själva producerat som gör gällande att försvaret av Sverige börjar i Afghanistan. Detta är som alla vet en utkomst av den strategiska time-outen där Försvarsmakten hade grava identitetsproblem och sökte varje halmstrå för att kunna hävda sin existens.

På frågan om hur Hultqvist ställer sig till ett återinförande av värnplikten svarade han

”Det går inte, därför att det har varit så mycket oro och instabilitet i Försvarsmakten så att vi måste liksom försöka bygga det här systemet nu så att det blir så bra som möjligt. Men det kräver ett öppet förhållningssätt och det kräver att man inser att inte solen lyser från klarblå himmel varje dag. Det finns en rad problem och huvudproblemet är avhoppen på 20%,”

Gabriel Wikström konstaterar klokt att ett återinförande av värnplikten sannolikt skulle ske med lika liten majoritet som när beslutet tog och menar att man inte ska jobba på det sättet. Enkel med imponerande analys med en snygg känga till Moderaterna. Se hela morgonpasset med Socialdemokraternas Peter Hultqvist och Gabriel Wikström här nedan.

Your browser does not support iframes.

Socialdemokraterna i försvarspolitiskt morgonpass

En ny stjärna på den journalistiska himlen när det kommer till bevakning av försvarspolitik är Hallandspostens t.f. ledarskribent Csaba Bene Perlenberg som var på plats i Almedalen.

Han gjorde där ett antal intervjuer med olika försvarspolitiker där samtliga intervjuer han gjorde bör läsas av de som inte redan gjort det. Han har fångat essensen runt viktiga frågor. Kanske med viss inspiraration av försvarsbloggarna? Intervjun med Socialdemokraternas Peter Hultqvist är mycket bra och bör som sagt läsas i sin helhet där många av de stora frågorna diskuteras.

Tigande och skönmålningen i kombination leder egentligen till att problem inte blir lösta. Och det viktiga är att vi löser våra problem. Vi har på försvars- och säkerhetspolitikens område en rejäl hemläxa att göra, enligt min mening. / Peter Hultqvist

Sammanfattning

Med ovanstående citat i bakhuvudet så ser det onekligen ut som att Socialdemokraterna till skillnad från partiets år vid makten under 90 och 00-talet nu är beredda att omvärdera försvarsfrågan vilket är glädjande. Men å andra sidan så finns det heller ingen annan trovärdig väg att gå. Den låga nivån som bland annat Cecilia Widegren (m) pratar om stämmer som alla vet bättre in på Sverige än på det avsedda landet Ryssland.

Socialdemokraterna ser ut att på riktigt vilja lösa de problem som finns inom Försvarsmakten. Framför allt runt de stora problem som finns rörande finansieringen och bemanningen av den av politiska nivån redan beställda försvarsmaktsorganisationen IO14. Något som Moderaterna fullständigt misslyckats med under sin tid vid makten och som ansvariga för försvarsdepartementet. Blir det Socialdemokraterna som kommer att driva upp försvarsanlaget från nuvarande skamligt låga nivå på 1,15% av BNP ?

Men man får inte låta sig luras så enkelt.

Peter Hultqvist är dock konsekvent i sina uttalanden, men har han täckning bakåt? Partiledaren Stefan Löfvén verkar vara helt ointresserad av försvarspolitik och försvarsfrågan. I partiledardebatten i SVT den 5 maj uppfattades Löfvén som mycket passiv och verkade till och med dåligt insatt i ämnet.

Anledningen till detta är sannolikt att partiet har helt andra prioriteringar för att kunna vinna väljarnas förtroende och för att kunna utlova de reformer som kommer att krävas inför valet. Min bedömning är att försvarsfrågan inte kommer att vara prioriterad i Socialdemokraternas valstugor runt om i landet.

Socialdemokraterna är med hänsyn taget till ovanstående faktorer mycket svårbedömda. Om partiet har accepterat Hultqvist linje så kommer försvarspolitiken att bedrivas på ett bättre sätt än med sittande regering under nymoderat ledning. Smolket i bägaren är partiets ståndpukt rörande NATO-frågan och avsaknad av konkret finansiering. Där faller tyvärr trovärdigheten.

Låt oss dock hoppas att Socialdemokraterna kommer att överraska positivt!

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Dags för ompositionering?

Den kristna tidningen Inblick är den första svenska tidningen att få kommentarer från flera av landets försvars- och utrikespolitiker om den mycket stora ryska beredskapsövningen som genomfördes härom veckan och som vänder upp och ner på mycket av det som uttrycks som grundförutsättningar i dagens svenska försvarspolitik. Först ut att rapportera om Inblicks reportage var Lars Wilderäng (bloggen Cornucopia) och han konstaterar att den försvarspolitiska definitionen på #lågnivå verkar vara ”allt under Sovjets nivå”.

Den som följt med i försvarspolitiken under senare år känner säkerligen igen regeringens och moderaternas retorik där man hela tiden hänvisar till en låg nivå och att moderata försvarspolitiker på frågan hur man ska ställa sig till den massiva ryska upprustningen, ständigt återkommer till att det är en ökning från låg nivå. Syftet med uttalandet är otvivelaktigt att lyssnaren/läsaren ska få intrycket av att det fortfarande handlar om låg nivåer. (Se gärna intervju i denna länk). Som många gånger påpekats så befinner sig de ryska väpnade styrkorna defintivt inte på någon låg nivå.

Det blir därför än mer intressant att läsa Inblicks artikel där man helt plötsligt definierar låg nivå rakt ut, vilket man inte gjort tidigare. Hans Wallmark, moderat ledamot av Utrikesutskottet, har varit en av de flitigaste debattörerna och debattartikelförfattarna när det gäller moderat försvars- och säkerhetspolitik. I Intervjun med en kristen tidning har möjligtvis fått Wallmark att tänka över sina tidigare uttalanden då han nu yttrar sig så här:

”Ledamoten Hans Wallmark (M) konstaterar att försvarsberedningen ägnar ett eget kapitel åt utvecklingen i Ryssland.
– Som vi skriver kan otvivelaktigt ett nytt mönster iakttas. De tidigare nivåer vi hänvisar till är det tidiga 1990-talet. Då var det berättigat att tala om ”låg nivå”. Därifrån har onekligen en hel del skett rent militärt. Men det är långt från kalla krigets-dagar, menar Hans Wallmark.”

Det är ju en i högsta grad nykter slutsats kring läget och något man kan känna igen från Försvarsberedningens rapport. Uttalandet föder dock två nya frågor:

– Varför uttalar sig i så fall Försvarsberedningens ordförande så som hon gör i intervjun i Almedalen när det inte har något alls med ämnet att göra?

– Varför ska man i svensk försvars- och säkerhetspolitik ständigt referera till rysk militär förmåga på Sovjettiden och 90-talet i stället för läget idag och kommande år, när det motsatta gäller för svensk förmåga?

Ett ytterligare åskådliggörande av den sista frågan. Svensk försvarspolitiken fick en delvis ny inriktning 2009 (återkommer till detta i ett kommand inlägg). Rysk försvarspolitik fick en ny inriktning redan vid millennieskiftet. Båda har ungefär samma slutdatum (2019 vs 2020) med skillnaden att det ryska målet endast är ett uttalat etappmål. I Sverige framhålls den svenska försvarsreformen av Regeringen som ett säkert uppfyllande, trots att alla vet att finansieringen av den beslutade insatsorganisationen är sammanlagt runt 75 mdr kr kort. Om den ryska försvarsreformen, som är finansierad så länge energipriserna inte kollapsar på världsmarknaden, uttrycker sig den svenska Regeringen och Moderaterna att den är högst osäker till följd av utvecklingen på energimarknaden, den ryska demografin, sociala förhållanden etc.

Slutligen kan man också fundera över hur långt ifrån ”kalla krigets-dagar” den ryska förmågan är och när den är för nära? Vad har vi tidigare anpassat vår försvarspolitik efter? Det kommer i ett senare inlägg.

Kvällsposten har en i mina ögon mycket duktig ledarskribent i form av Amanda Wollstad. Hon har skrivit flera skarpa artiklar tidigare om situationen i svensk försvars- och säkerhetspolitik och dagens är inte sämre. I dagens artikel lyfter hon just den totala tystnaden från försvarsminister Karin Enström och Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. I artikeln uppmärksammar också Wollstad ”dimridåerna” kring #lågnivå och sällar sig därmed till andra ledarredaktioner i landet. I de egna moderat leden är det däremot inte helt tyst. I Eskilstuna-Kuriren närmast sågar den moderata riksdagskandidaten Maria von Beetzen från Strängnäs det egna partiets försvarspolitik och talar istället om att det svenska försvaret måste höja sig från den låga nivå som det nu håller och att ett första steg måste bli att höja försvarsbudgeten till samma nivå som våra grannländer, nämligen 1,5 % av BNP. Uppenbarligen finns det i alla fall en kandidat för moderata försvarsvänliga väljare i Sörmland att välja på för dem som vill undvika att byta parti. Låt bara hoppas att von Beetzen slipper bli ett offer för ”Knapptryckarkompaniet” likt Anton Abele och andra moderater.

Det ska bli intressant att se om fler än Urban Ahlin och Hans Wallmark nu ska börja positionera om sig i försvarsfrågorna. Såväl Karin Enström som Cecilia Widegren kanske ägnar semestern åt att i lugn och ro fundera över situationen?

60 JAS 39E borta

En av veckans stora nyheter, bortsett från Lars Ohlys snoppbild, var Vattenfalls enorma nedskrivningar. Företagets värde skrivs ned med 30 miljarder kr, varav ungefär hälften utgörs av den synnerligen usla affären att köpa holländska Nuon. I årsredovisningen för 2012 redovisade Vattenfall en vinst på 17 mdr kr vilket gjorde att den totala vinstsammanräkningen uppgick till 73 mdr kr, varav drygt 6 mdr kr skulle delas ut till ägarna.

Vi var nog flera som förra veckan lyssnade på Carolina Neuraths intressanta sommarprogram där hon bland annat berättade om sin bok om HQ-skandalen. Vad som i mångt och mycket stjälpte HQ Bank var trading-verksamheten där de många av de optioner bankens tradingavdelning var grovt övervärderade. När de sista positionerna stängdes uppgick förlusten till dryga miljarden kr. Ser man till situationen i Vattenfall så verkar det inte ha gått mycket bättre där. Nedskrivningarna inom Vattenfalls tradingverksamhet, som syftar till att värdesäkra elpriser, uppgick till 6,5 mdr kr. Det är en oerhört stor summa med tanke på att Vattenfall förra året redovisade att omsättningen inom tradingen var 4,7 mdr kr. Är summan över 6 mdr kr innebär det att det är världens 20:e största tradingförlust och då är Vattenfall inte ens en bank, fondmäklare eller dylikt. HQ var för övrigt 39:a på listan.

Det är svårt att förstå hur mycket pengar som egentligen har försvunnit för Vattenfall, särskilt i form av Nuon-köpet där värdet till dags datum skrivits ned med 37,5 mdr kr av en ursprunglig köpeskilling på 97 mdr kr. En fullständig katastrof.

Sätter man siffrorna i ett jämförande sammanhang så motvarar Vattenfalls nedskrivning i den nu presenterade halvårsrapporten HELA anskaffningen av 60 st JAS 39E som Regeringen presenterade för snart ett år sedan, värderad till ca 27 mdr kr. Det är en helt ofattbar hantering av skattebetalarnas pengar och då är det ju inte så konstigt att Regeringen tvingas presentera av myndigheter redan budgeterat underhåll och renoveringar som ”satsningar”. Mer granskning behövs, även om finansmarknadsministern verkar tycka att saken är utagerad.

Vi kan återigen konstatera att ingen regeringsföreträdare uttalat sig om vilka följder den mycket stora ryska beredskapsövningen får för svensk försvarspolitik då den helt vänder upp och ner på många av den förda politikens grundstenar.

DN, 2, 3, AFV

Försvarssamarbete mellan Ryssland och Kina!

Att Ryssland för någon vecka sedan har genomförde den största militära övningen i världen sedan 1967 (Övning Dnepr i Sovjetunionen med 200.000 man var större) lär inte undgått någon. I media har det felaktigt spekulerats om att även Kina deltog i beredskapsövningen, något som är felaktigt. Det som sannolikt har förvirrat media är den Rysk-Kinesiska marina samövningen som genomfördes precis innan den av Putin beordrade beredskapsövningen i det östra och centrala militäromårdet. Om den Rysk-Kinesiska marinövningen har det inte rapporterats något om i svensk media varför det kan vara på sin plats att skriva några rader i ämnet.

Övningarna mellan kommunistdiktaturen Kina och det under president Putin allt mer autktoritära Ryssland startade redan 2005 inom ramen för SCO (Shanghai Cooperation Organization) där även fyra ”stan-länder” ingår ( Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan.) Övningarna mellan Ryssland och Kina beskrivs av Kina på det här sättet.

Rather than being aimed at any third party, these drills are designed to strengthen ties in joint military training and improve coordination between the two countries’ armed forces, China’s General Staff chief added.

Antiterroristövningar

Till skillnad från den marina stridsövningen har alltså Ryssland och Kina sedan 2005 genomfört antiterroristövningar på land i Tjebarkul. Det var så det egentligen började. Där övar marktrupper och flyget för att bekämpa stora olagliga beväpnade grupper (benämnt terrorister). Men när militära experter studerat sammansättningen av förbanden och materielen som används under dessa övningar har man dragit slutsatser att det i själva verket handlar om förberedelser för ett lokalt markkrig och ingen egentlig terroristbekämpning

Den marina samövningen 5-12 juli

Ryssland och Kina påbörjade den marina samövningen den 5 juli i Japanska sjön mellan Ryssland och Japan. Man vill kalla dessa övningar för ”sjömilitära antiterrorövningar”. Militära analytiker från olika håll gör dock hela andra bedömningar som väcker stor oro i Asien med även i väst (dock ej i Sverige eftersom vi uppenbart inte mäktar med att bevaka militära händelser i den delen av världen…)

Cirka 20 större örlogsfartyg deltog från de båda sidorna. Jagare, robotkryssare, och ubåtsjaktfregatter samt stödfartyg har genomfört skjutningar mot såväl ytmål och luftmål samt regelrätt ubåtsjakt. Man har även genomfört gemensamma räddningsoperationer. Även flygplan och ubåtsjakthelikoptrar har deltagit.

Då Kina har köpt en stor mängd rysk materiel har tester av olika system genomförts i samverkan med Ryssland. Jagaren Shenyang är bl.a. försedd med det rysktillverkade kraftfulla luftvärnssystemet S-300FM.

Omedelbart efter att den Rysk-Kinesiska marinövningen var avslutad drog alltså president Putin i gång den största ryska beredskapsövningen sedan 1967. Bloggrannen Cornucopia rapporterar även att mitt under den ryska beredskapsövningen så passerade kinesiska örlogsfartyg mellan Sakhalin och Japan för första gången någonsin.

Se en film inspelad under övningen här.

Redan förra året genomfördes en motsvarande övning. Beskrivningarna från denna övning, dess omfattning och momentövningarnas innehåll talar tydligt för att det inte alls handlar om någon terroristbekämpning som man officiellt vill framhäva. Behåll detta i minnet till dess att ni läser försvarsberedningens bedömning lägre ner i inlägget.

Interoperabilitet

Här hemma i Sverige brukar vi ofta ondgöra oss över interoperabilitetsproblem med NATO då vi inte är fullvärdiga medlemmar och inte har tillgång till alla system vi egentligen behöver för ett optimalt samarbete så som LINK 11,16 och 22, Secure Voice samt alla nödvändiga publikationer.

Man skulle kunna tänka sig att problemen mellan Ryssland och Kina kan vara likvärdiga, men sannolikt ännu fler. Samarbetet just nu skulle kunna jämföra med när svenska flottan för första gången deltog i Baltops 94 och var mer av banan än på. Men vi har under årens lopp blivit allt mer interoperabla, och är i dag mer kompatibla med NATO än flera fullvärdiga medlemsländer. Detta ska man ha i åtanke när man bedömmer Rysslands och Kinas interoperabilitet i dag. Den kommer med framtida övningar bara att öka.

Kina och Ryssland har dock inte ett gemensamt språk att hänga upp den militära verksamheten på. Förvisso finns ett gemensamt språk i mongolskan, men sannolikheten att ryska och kinesiska marinofficerare pratar mongolska är nog liten. Kompetensen att prata Engelska vet vi är mycket låg inom den ryska flottan, sannolikt ännu lägre inom den Kinesiska.

Inte heller lär det finnas några regelverk som styr upp standardprocedurer likt inom NATO. Det hade varit oerhört intressant att få medfölja en sådan övning som observatör bara för att se hur man arbetar, men den möjligheten är nog mikroskopisk…

Fördelarna är att man har mycket gemensam materiel, rysktillverkad sådan. Det gör att ledningssystem och sambandsinstallationer på fartygen mest sannolikt är fullt kompatibla med varandra.

Försvarmaterielexport

När vi ändå är inne på ämnet försvarsmateriel så kan vi konstatera att Ryssland redan har, och kommer att exportera stora mängder materiel till Kina. Under 2012 beställde Kina vapen och materiel för över 2 miljarder dollar. I detta ingick bl.a. 140 flygmotorer AL-31F och 52 helikoptrar av typen Mi-17.

Under 2013 spår man ett nytt rekord då Kina förväntas att köpa 24 jaktflygplan av typen Su-35S, fyra nya ubåtar Amur-1650 med kryssningsrobotar, den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400 och transportflygplan Il-76. Enbart leveransen av Su-35 omfattar hela1,5 miljarder dollar.

Sedan tidigare har man köpt en hel del materiel som bedömarna tror kommer att moderniseras framöver. Det handlar om S-300P som ev. kommer att moderniseras till S-300PMU Favorit. Även jaktflygplan av typen Su-27 och Su-30 samt en stor mängd materiel på örlogsfartyg ska uppgraderas.

Detta stärker möjligheterna och förmågan till militärt samarbete ytterligare, och att ha gemensam materiel underlättar avsevärt, det vet alla.

Försvarsberedningens rapport

När man analyserar det Rysk-Kinesiska samarbetet så är det intressant att se vad försvarsberedningen skrev i sin rapport ”Vägval i en globaliserad värld” som man släppte så sent som i våras. I rapporten skriver man så här om ett samarbete mellan Ryssland och Kina.

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_07_06/Ryssland-och-Kina-lar-sig-att-kriga-tillsammans/Försvarsberedningens rapportNär man analyserar det pågående samarbetet mellan Ryssland och Kina kan det vara intressant att återvända till försvarsberedningens rapport (Vägval i en globaliserad värld) som avhandlar omvärldsläget. En rapport som ska ligga till grund för fortsatta analys och inriktning av det framtida svenska försvaret. I sin rapport skriver försvarsberedningen följande rader om Ryssland och Kinas samarbeten.

”På den globala säkerhetshimlen syns för närvarande mest Ryssland och Kina, som båda dels rustar kraftigt, dels vill stärka sina roller som stormakter. Alla länder bör förhålla sig till detta faktum. Ett scenario som måste finnas med i varje global säkerhetspolitisk analys är risken för en militär allians mellan Kina och Ryssland, inte för att den är sannolik, utan för att den skulle kraftigt förändra det geopolitiska läget.”

Vi vet redan nu hur otroligt fel försvarsberedningen hade i sin analys rörande Rysslands förmåga att genomföra större övningar, och vi kan nu också konstatera att försvarsberedningen även hade fel rörande sin bedömning av de militära samarbeten inom ramen för SCO. Så här skrev man om detta i sin nyproducerade rapport.

”Det har varit svårt för medlemsländerna att fördjupa det ekonomiska samarbetet då inte minst Ryssland och i viss mån även de centralasiatiska länderna varit oroliga för att Kina skulle dominera detta. Länderna inom SCO har funnit det enklare att samarbeta kring säkerhet och då främst de hot man definierar som terrorism, separatism och extremism. Inom ramen för detta säkerhetssamarbete anordnas även militära övningar med SCO som samordnande ram och oftast med hot om terrorism och separatism som deklarerat scenario.”

Det visade sig alltså att försvarsberedningen hade helt fel i sin bedömning av SCO och ett Ryskt-Kinesiskt försvarssamarbete där man bedömt att det enbart skulle komma att handla om terroristbekämpning etc. Utöver de regelbundna övningarna har alltså Ryssland och Kina både i år och förra året genomfört regelrätta marina övningar med gemensamma stridsövningar i alla dimensioner. Har försvarsberedningen under sina resor till fjärran länder verkligen köpt den av Ryssland och Kina uttalade övningsmålsättningen ”antiterroristbekämpning” utan närmare analys?

Sammanfattning

Militära analytiker hävdar att genom dessa marina övningarna så demonstrerar Ryssland och Kina att en militärallians är fullt möjlig och budskapet i detta är helt klart avsett för USA och Japan.

Övningarna visar att Ryssland och Kina tänker försvara sina nationella intressen gemensamt.

Ryssland ser att Japan utövar viss påtryckning på Ryssland då Japan är bundsförvant till USA och att det finns det en stora amerikansk militära styrkor i Japan vilket även innefattar utbyggnad av robotförsvar. Även Kina har sina anledningar att se på USA och Japan med kritiska ögon då man oroar sig över kontroverser omkring de omtvistade öarna i Östkinesiska och Sydkinesiska haven samt i Malackasundet genom vilket Kina huvudsakligen får olja och gas.

I morgon är det dags igen för en nya Rysk-Kinesisk övning. Den 27 juli starar en antiterroristövning nära ryska staden Tjeljabinsk.övningarna pågår ända till den 15 augusti. Av förbandssammansättningarna kommer det bli intressant att se om det är regelrätt markstrid som kommer att övas. Detta överlämnas dock med varm hand till en annan bloggkollega att observera.

Utvecklingen är på flera sätt oroväckande när två mycket stora länder, militärt starka och ekonomiskt starka, närmar sig varandra allt mer. När ett auktoritärt styrt Ryssland och ett diktaturstyr Kina i samverkan blir en enorm maktfaktor i regionen kommer det precis som försvarsberedningen skriver – förändra det geopolitiska läget.

Kommer försvarsberedningen att bevaka utvecklingen, och kommer svensk media att börja rapportera i ämnet?

Länkar:

Rysslands röst 1 2 3 4 5 6 7 8 9

Gästinlägg: Boatswains bokhörna – När Balkan brann av Ulf Henricsson

Ännu ett inlägg från Boatswain som ägnat några dagar att läsa en av de senast utgivna böckerna från SMB och som här nedan reflekterar över bokens innehåll och de ledarskapsfunderingar som man per automatik kommer in på när man läser om Henricsson och BA01. Jag delar helt uppfattningen att fler chefer borde dela med sig av sina erfarenheter från verkligheten där ute.

/ Skipper

————————————————

Bakgrund

Lagom till BA01 20-årsjubileum ger Överste 1. Ulf Henricsson, på Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, ut sin berättelse om sin första mission på Balkan.

Henricsson var chef för den första svensk-danska FN-bataljonen Nordbat2 som ingick i UNPROFOR från september 1993 till april 1994. Missionen är mest känd under beteckningen BA01 och är en av de mest omtalade och omskrivna svenska internationella insatserna, dels för den ständiga beskjutningen av bataljonen, det politiska spelet kring konflikten och även det faktum att många ur bataljonen fortfarande bär med sig tunga minnen från tiden där nere.

Några år senare återkom Henricsson till Balkan som chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001. Senare var Henricsson även chef för Sri Lanka Monitoring Mission (SLMM) april till september 2006.

Henricsson tilldelades 1997 Försvarsmaktens medalj för internationella insatser i guld med blått band och svärd i guld med motiveringen ”som chef visat upprepat personligt mod som inneburit betydelsefullt föredöme under tjänstgöring september 1993-april 1994” för sina insatser på Balkan. Han förärades även Kungliga Krigsvetenskapsakademins guldmedalj ”för föredömligt ledarskap i internationell tjänst”.

Någon ytterligare presentation om mannen som blivit både älskad och förmodligen, i vissa kretsar, mindre älskad för sitt tydliga och ibland hårdnackade ledarskap känns överflödig.

Boken

Det finns åtskilliga skildringar (bl.a. Alfa Sierra: BA01 – Nordbat 2 iBosnien – Hercegovina ) från soldater och officerare som tjänstgjort i fd. Jugoslavien och den här boken skulle kunna vara en i raden som skildrar misär, lera, beskjutningar m.m. Till del finns även detta beskrivet även här men det är inte det som gör boken intressant. Ett citat som väl sammanfattar innehållet och språket i boken ges av Aftonbladets kolumnist Staffan Heimersson:

”Henricson slår rekord i politisk inkorrekthet, nämner saker vid dess rätta namn och skriver enkelt målande, humoristiskt och brutalt i en grabbigt lakonisk stil utan ransonering av kraftuttryck.”

Bokens styrka är istället Henricssons exemplifiernade lärdomar om ledarskap under påfrestande förhållanden, både gentemot soldaten i skyttekompaniet, stabsmedlemmen, lokala makthavare, politiker och Högkvarteret i Sverige. Henricsson tar upp föregångsmannaskap som ett ledord som många pratar om men färre efterlever och även det som förekommer i de flesta insatser, disciplinärenden och hur att hantera dessa där allt kanske inte är svart eller vitt.

En annan av ledarskapets hörnstenar som Henricsson berör med såväl bra som dåliga exempel flera gånger är uppdragstaktik. Oftast handlar det dock om något som kanske ska tillämpas men där detaljstyrningarna tar sig abnorma proportioner, bl.a. politiska detaljstyrningar som försenade hjälpen och i förlängningen ledde till att liv gick förlorade.

Då mandatet de arbetade under stundtals lämnade utrymme för tolkning valde Henricsson att tolka dessa till sin och bataljonens fördel. Han beskriver i boken varför han gjorde som han gjorde och även att uppgiftens lösande stod främst. Det vanligaste i den situationen hade varit att fråga högre chef om mandatet var otydligt men Henricsson visste att om han frågade skulle han bli begränsad. Därmed valde han sin egen tolkning och tog även ansvar för det. Tyvärr något som inte förekommer lika ofta numera.

Den vanliga svenska (och för all del FN) sättet att lösa konflikter, genom diplomati, förhandlingar och samtal, konstaterar Henricsson tidigt inte enbart kommer fungera där. Han motsäger sig tolkningen av orsakerna till konflikten som enbart religiösa utan där krigsherrar och dylikt slåss för ära, pengar och makt oaktat religion. Dessa skurkar bryr sig varken om FN-flaggor, röda korsetmärkningar eller resolutioner och måste därmed mötas med det språk som de förstår och själva tillämpar – hot om våld och om inte det hjälper, våld. P.g.a. Henricssons hårda nypor mot buset och bl.a. efter uttalandet ”vi har från och med nu slut på varningsskott och skjuter skarpt direkt” så fick han smeknamnet ”Sheriffen från Vares”.

Henricsson beskriver inte enbart typiska macho-incidenter utan tar även upp en del intressanta moraliska frågeställningar, t.ex. människors lika värde. Detta ställt på sin spets när det i media och bland politiker börjar talas om eventuella kommande svenska förluster, hur mycket är ett balkanliv värt kontra ett nordeuropeiskt, 1 mot 1 eller…?

Den svenska insatsen (inte bara BA01) i Bosnien gjorde skillnad. Det största beviset på detta är uppgifterna om att vissa döpte sina barn till svenska namn som en hyllning till den hjälp de fått av svenska soldater.

Avslutning

Nu är staffetpinnen överlämnad till andra högre chefer inom Försvarsmakten där ledarskapserfarenheterna torde vara som störst. Dela med er av era erfarenheter till yngre och äldre kollegor så att myndigheten kan fostra duktiga ledare även framgent! T.ex. har vi snart genomfört fem marina insatser med fartyg långt hemifrån. Under dessa insatser skulle det förvåna mig mycket om det inte finns viktiga ledarskapsmässiga erfarenheter att ta till sig.

Fartygschefer, kontingentschefer m.f.l. från ML- och ME-insatserna, fatta pennan och förmedla er syn på ledarskap under påfrestande förhållanden!

Min egen erfarenhet säger att oftast lär man sig mest av sina egna tillkortakommanden och lyckade insatser inom området ledarskap. Näst mest lär man sig av praktiska exempel från andra och där fyller böcker likt denna en oerhört viktig funktion. Slutligen så anser jag att man lär sig minst av att endast läsa olika teorier kring ledarskap, även om detta givetvis inte kan utelämnas.

Tipset till kollegor, oavsett färg på uniformen, blir därför; läs boken! Köp den från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (smb.nu) eller låna den på närmsta bibliotek eller av en kamrat.

Om fler av dagens chefer var som Ulf Henricsson skulle dagens FM förmodligen se annorlunda ut!

Bokens betyg blir 4 mustiga skepparkransar.

/ Boatswain

Länkar:

Staffan Heimersson om boken
Bloggen Morgonsur, Magnus Ernströms bokprojekt om BA01 (utges prel. i höst enligt bloggen)
P3Dokumentär ”Svenskarna i Bosnienkriget”
Försvarsmaktens om Bosnineninsatsen

Fortsatt tystnad

Fortfarande har inget hörts från Regeringen eller Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren avseende den mycket stora ryska övning som genomförts under veckan. En övning som helt vänder upp och ner på många av de uttalanden Regeringen tidigare gjort och delar av Försvarsberedningens rapport.

Helt tyst är det dock inte. Det sänds på andra kanaler. Cecilia Widegren har idag en debattartikel i GT där hon beskriver hur ”Regeringen satsar 122 miljoner kr på förvaret i Västsverige”. Vad dessa 122 mkr handlar om är en renovering och anpassning av flygplatsområdet i Karlsborg. Karlsborg hade fram till mitten av 90-talet en flygflottilj då den lades ned. Flygplatsen har sedan funnits kvar för att möjliggöra transport av framförallt fallskärmsjägarförbanden och specialförbanden och senare även den luftburna bataljonen och för flygning med UAV. (För övrigt avvecklas den luftburna bataljonen under innevarande år för att uppgå i manöverbataljon lätt tillsammans med enheter ur Livgardet. Debattartikeln ger inte riktigt den bilden)

Liksom övriga flygflottiljer och militära flygplatser har det under de gångna decennierna ackumulerats stora behov av renoveringen av infrastrukturen. I Ronneby har det handlat om hangarer och ett nytt flygledartorn där det i år hade gått så långt att lokalerna inom kort hade blivit obrukbara enligt lag. I Luleå har det handlat om renovering och utbyggnad av en transportplatta för att bland annat kunna ta emot de transportflygplan som försvaret numera är beroende av för sin rörlighet.

Detta är investeringar som Förvarsmakten i flera år budgeterat för, men där Regeringen ej fattat beslut. Resultatet har då blivit att pengar årligen återlämnats till statskassan – en klar vinst för Finansdepartementet. Förvisso har Försvarsmakten ofta fått tillbaka delar av anslaget längre fram i tiden, men likväl blir resultatet ett lägre försvarsanslag. Samtidigt får Försvarsmakten år efter år budgetera för samma renovering samtidigt som verksamheten blir lidande liksom andra budgetposter får skjutas på framtiden. Resultatet av renoveringarna och tillbyggnaderna blir ju som Widegren skriver i sin debattartikel att ”nu kan det övas och utbildas mer och fler verksamheter”. Hade inte Regeringen väntat med att fatta beslut om redan budgeterade investeringarna hade dessa fördelar kunnat nås för flera år sedan.

Frågan blir då, är det satsningar som Regeringen genomför när det handlar om projekt som i flera i år budgeteras inom redan angiven ram?

Vad avser det sista stycket i debattartikeln blir det skäl att återkomma senare. Vi får tydligen också fortsätta vänta på att få höra Regeringens och Försvarsberedningens åsikter om hur den stora ryska övningen ska anses påverka försvarspolitiken.

Jägarchefen och bredsida från Småland

Ett tåg kommer lastat, och inte bara ett tåg.

Jag är störtimponerad av Jägarchefens analys av rekordövningen, den som just håller på att avslutas. Min enda kritik skulle vara att han missat att illustrera med klippet ovan från rysk militär-TV.

I övrigt kan jag bara hålla med om hur läsvärd den polska analysen är, trots att den alltså skrevs före senaste beredskapsövningen. Bara ett kort utdrag: ”They have no precedent in Russia’s recent history in terms of the size of the forces involved, the measures employed, the territorial span, the number of exercises, or the scheduling and mode of carrying out the drills […] at least some parts of the Russian army have reached the expected level of permanent readiness.”

Sist men inte minst ett citat ur Smålandspostens senaste ledare: ”grundantagandena för det senaste årtiondets försvarspolitiska beslut gäller inte längre”.

Amatörer pratar om stridsteknik proffs pratar om logistik

Analys

Analysen kommer vara indelad i sex (6) ämnesområden, Allmänt, Sjöstridskrafterna, Luftstridskrafterna, Markstridskrafterna, Logistik samt Diplomati. Detta för att kunna erhålla en högre grad av läsbarhet och spårbarhet. Sammanfattning i slutet kommer likväl vara uppdelad enligt de sex underrubrikerna. Att observera är att detta är en initial analys av beredskapskontrollen, jag kommer återkomma rörande den vid rekapitulering av 3.kv övningsverksamhet.

Likt tidigare analyser på denna blogg vill jag poängtera att detta är en analys gjord på öppen information samt det är hur jag ser på det. Således är det ej knutet till varken Försvarsmakten eller någon annan statlig eller icke statlig verksamhet. Jag kommer ej heller beröra allt som skett under övningen. Denna analys omfattar åtta (8) A4 sidor, däremot har jag nog material för uppemot 20 sidor, men att lägga ut allt detta på en blogg fyller inget syfte, redan denna mängd talar på storleken av övningen. Således är det bort skalat övningsmoment o dyl och jag har valt att belysa visa saker.

Allmänt.Under fredag kvällen (130712) beordrade President Vladimir Putin Försvarsminister Sergei Shoigu att genomföra en beredskapskontroll i det östra och centrala militärdistriktet (MD Ö och MD C). Övningen skulle påbörjas under den tidiga lördagsnatten, dvs order gick ut under fredagskvällen samt larm gick ut till förbanden under sena fredagskvällen tidig lördag. Särskilt fokus skulle läggas vid genomförande av förflyttning av stora militära förband, underhållstjänst, sjukvårdstjänst samt ubåtsräddningsinsatser.

Att delar av MD C markförband kom att deltaga i denna beredskapsövning bör nog ses ur ljuset att vissa av dessa förband fick mycket dåliga värderingar utifrån den första beredskapskontrollen som genomfördes. Samt att mest troligt är även delar av förbanden inom MD C är predestinerad att genomföra förflyttning till MD Ö i händelse av en konflikt i detta område m h t att MD Ö enbart omfattar 26 st brigader inom olika funktioner.

Inledningsvis kom rapporteringen göra gällande att övningen skulle omfatta 80,000 soldater cirka 1,000 stridsvagnar och stridsfordon, 130 luftfarkoster av olika typer samt cirka 70 fartyg ur Stilla Havsflottan. Detta uppgavs under natten mot lördag (130713). För att därefterunder morgonen (130713) ändras till att antalet soldater skulle nu uppgå till 160,000 stycken, fortfarande samma mängd fordon, luftfarkoster samt fartyg. För att slutligen måndagen (130715) omfatta 5,000 stridsvagnar och stridsfordon i övrigt samma uppgifter enligt lördagen.

Beredskapskontrollen har varit indelad i tre (3) stycken skeden. Skede 1 var tilltransport och förberedelser, kan liknas med ett mobiliseringsskede dvs förbanden förflyttas till koncentrationsområden där förberedelser för strid genomförs. Detta skede varade mellan 130713 intill 130715. Skede 2har innehållit stridsövningar d v s vid ett riktigt väpnat angrepp försvars och anfallsstrid genomförs detta skede varade mellan 130715-17. Slutligen skede 3 vilket är att likställa med en demobilisering (återtransport till ordinarie grupperingsplatser) av förbanden vilket varade mellan 130717-20.

Beredskapskontrollen har likheter med en klassisk mobiliseringsövning. Det vill säga att inledningsvis genomför man inryckning/förflyttning till koncentrationsområden. Därefter genomför man inskjutning, kontroll/repetition av grundläggande kunskaper. Därefter genomförs stridsövningar. Slutligen demobilisering av förbanden.

Redan halvvägs in i övningen ansåg President Vladimir Putin att övningen var med beröm godkänd hur förbanden hade löst sina uppgifter. Samt han berömde den höga stridsberedskapen på förbanden. Han valde att noggrant poängtera att förbanden ej varit förberedda på detta och att det är en sak att prövas på sitt eget övningsfält kontra dessa prövningar som de utsätts för nu under realistiskaförhållanden. Detta var ingen utbildningssituation utan en fullt tillämpad övningen enligt honom. Dock så påtalade han att övningen är inte över förän förbanden är åter sin utgångsgruppering. Han påtalade även att att de Ryska väpnade styrkorka skall vara stolt över sig själv och vad de åstadkommit.

Sjöstridskrafterna.Totalt sett har cirka 70 olika typer av fartyg ur Stilla Havsflottan varit delaktiga i beredskapskontrollen. Övningar har genomförts i Japanska havet och Ochotska sjön. Ingående typer av fartyg har varit kryssare, jagare, robotbåtar, landstigningsfartyg, underhållsfartyg m m.

Huvdsaklingen har rapporteringen varit kring följande fartyg Kryssaren Varyag (Slava), Jagarna Bystryy (Sovremennyy), Marsalk Shaposhnikov (Udaloy I), Admiral Vinogradov (Udaloy I) och landstigningsfartygenOslyabya (Ropucha I) och Nikolay Vilkov (Alligator).

Ingående övningsmoment för flottan har varit artillerieldgivning, luftförsvar, ubåtsjakt, minjakt, manövreringar, skadehantering och antipirat operationer. Ubåtsjakten har även genomförts i samarbete med marinflyget.

Vad avser eldgivningmed fartygsartilleri skall samtliga blivit godkända samt kryssaren Varyag erhöll högsta betyg. Likväl skall förbanden blivit godkända på ubåtsjakt uppgiften. Bekämpning av luftmålmed artilleri har även genomförts av flottan. Resultaten skall även där ha varit tillfylles enligt rapporteringen.

Att notera är att under den senare delen av beredskapskontrollen skall det ha varit mycket hårt väder som flottenheterna övades under. Det har rapporteras om stormstyrka samt även dålig sikt, trots detta har förbanden fortsatt öva. Detta tyder på att de ej har en låg nivå i sjömanskap, vilket skulle varit fallet om de ej övat mycket, än mindre handhavande av egen materiel under sådana förhållanden.

Dessa förmågor liknar de som övades under beredskapsövning 2 med Svarta havsflottan dock med tillägget antipiratoperationer. Således kan man förutsätta att detta är basförmågor som den Ryska flottan skall besitta över tiden.

Stilla Havsflottans bassäkerhetsförband har även övat antisabotage uppgifter mot specialförband. Uppgiften var att nedkämpa fientliga attackdykare i hamnbassäng samt kontrollera efter sabotage samt sprängladdningar på såväl fartyg som atomdrivna ubåtar. Denna uppgift har de löst väl enligt rapporteringen.

Avseende utnyttjandet av bassäkerhetsförband under beredskapskontrollen finns en intressant notis för cirka 2 veckor sedan att vid Stilla havsflottan satte man upp ett nytt säkerhetsförband just för att skydda sina flottinstallationer. Om det var det förbandet som nu prövades eller om det var något av de ordinarie marina spetsnaz förbanden skall jag låta vara osagt. Men att man tar seriöst på skyddet av sina flottinstallationer mot special-/jägarförband är tydligt. Men bedömt lär de ordinarie marina spetsnaz förbanden utnyttjas som B styrka för att öka realismen men även att de skulle prövas i att genomföra DA (Direct Action) insats mot flottinstallationer.

Luftstridskrafterna.Flygstridskrafterna har i huvudsak utnyttjas ur 3. PVO. Stridsflyg som utnyttjas har varit SU-24, SU-24MR, SU-25 ,SU-27SM, MIG-31. Övrigt flyg som nyttjas är även IL-20 samt IL-76. Helikoptrar som utnyttjas har varit MI-8, MI-24 och KA-52. TU-95MS ur det strategiska bombflyget har även utnyttjas samt TU-142 och II-38 ur marinflyget.

SU-27 ur 3. PVO har bl a genomfört bl a skydd av fartygs formationer mot luftangrepp, orienteringsövningar över hav, samt havsövervakning i syfte att lokalisera fartyg och objekt. Man har även skyddat tilltransporter samt omgrupperingar över land mot luftangrepp. Samt genomfört understöd med luftförsvar vid landstigning.

Marinflyget har även varit aktivt, som tidigare nämnts har det genomförts samövning avseende ubåtsjakt med Stilla Havsflottan. Flygplanstyper som varit aktiva vid dessa moment är TU-142 samt II-38, dessa skall ha löst sina uppgifter.

Attackflyg samt attackhelikoptrar har även övat samverkan och attack mot markmål. Vid ett tillfälle genomförde 14 SU-25 samt 8 MI-24 ett gemensamt luftangrepp mot en tänkt motståndare. 800 raketer avfyrades samt 30 flygbomber släpptes, resultatet skall enligt övningsledningen varit tillfyllest.

Likt beredskapsövning två i mars, så höjdes även beredskapen på det strategiska bombflyget under denna övning. Den 13 juli gick man upp i full stridsberedskap med de långräckviddiga TU-95MS flygplanen och påbörjade förberedelser för att genomföra stridsuppdrag. Vilket kan tyda på att i händelse av väpnad strid i något av militärdistrikten kommer det strategiska bombflyget utgöra flankskydd i de övriga riktningarna.

En uppgiften det strategiska bombflyget erhöll var att genomföra s k strategisk avskräckning, denna skall ha genomförts över Japanska och Ochotska havet. För att skydda TU-95MS bombplanen utnyttjades sju (7) stycken SU-27SM.

Vid detta tillfälle utnyttjades en rote TU-95MS som flugit i anslutning till Japanskt territorium, längs de japanska öarna från söder djup intill Hokkaido. De Japanska självförsvarsstyrkorna kom att skicka upp sin incidentberedskap. Japanskt luftrum kränktes ej av denna flygning. Likväl kom det Sydkorenska flygvapnet skicka upp sin incidentberedskap för att följa förflyttningen av roten då dessa höll på att kränka Sydkorenskt luftförsvarsområde.

Vid ytterliggare ett tillfälle utnyttjades fyra (4) stycken TU-95MS för att understödja med Stilla Havsflottan med att finna motståndarens fartyg. Detta skall också ha genomförts över det Japanska havet. Denna flygning skall ha genomförts utan intermesson och över internationellt vatten uppger man.

En intressant sak som påtalas vid ett flertal tillfällen är att man genomför samverkan med Stilla Havsflottan. Dels utnyttjas marinflyget dels utnyttjas de ordinarie luftstridskrafterna och det strategiska bombflyget för att bekämpa motståndarens fartyg. Detta tyder på att man kan lösa sina ordinarie uppgifter och har tagit steget längre för att kunna samverka med de andra försvarsgrenarna för att erhålla en högre operativ uteffekt. Likväl så faller samverkan in med markstridskrafterna in inom samma område där. Således kan man dra slutsatsen att luftstridskrafterna ej har en låg nivå utan de behärskar väl sina grundläggande förmågar och kan utan förvarning/förövning genomföra understöd av andra försvarsgrenars strid såsom markstrid.

Markstridskrafterna.Ur markstridskrafterna skall följande arméer deltagit 5, 26, 29, 35 och 36, jag kommer inte fördjupa mig i vilka brigader som deltagit. Dels är troligtvis inte alla redovisade dels blir det för omfattande text för att bli läsbart. Ett antal moment kommer belysas för att ej göra redovisningen för stor.

De ingående enheterna genomförde sina grundläggande prov ingående i beredskapskontrollen vid 17 stycken övningsfält. Det som prövades var bl a skjutning, körteknik och eldledning. Övningen i rörlig försvarsstrid med mekaniserade förband har även genomförts.

103. Robotbrigaden utrustad med Tochka-U har bl a genomfört grupperingsövningar. Vad avser grupperingsövningarna omfattade de gruppera samt skyddaoch försvara grupperingsplatsen mot markförband. Skenmaterial utnyttjades även för att upprätta falska grupperingsplatser. Således förutsätter man åtminstone inom MD Ö att jägarförband kan tänkas agera i de bakre områdena och ha markrobotförbanden som mål. Samt att skenmål finns för att förvilla luftstridskrafter.

En ledningsbrigad och en logistikbrigaden genomförde fordonsmarsch under två dagar till sitt övningsområde, totalt förflyttade sig ca 400 fordon. Likväl har en motoriserade brigaden genomfört fordonsmarsch till sitt övningsområde där förflytta de ca 300 fordon. Detta tyder på en hög vilja att pröva förmågan att genomföra längre förflyttningar med reglementerad utrustning på ordinarie fordon. Detta kopplat till underhållsorganisationen som är tidigare beskriven visar på att man har en god förmåga att flytta förband inom MD.

En enhet ur 1. Mobila NBC Brigaden i MD C förflyttades över 8 000 km till MD Ö för att där sammansättas till en tillfällig enhet med delar ur 16. NBC Brigaden ur MD Ö. Enheten har genomfört sanneringsuppgifter efter ROTA (Release Other Than Attack). Vad som är intressant är att enheten ur 1 Mobila Brigaden genomförde först en 100 km förflyttning till Engels flygbas, därefter ilastade de 10 stycken transportflygplan (fordon av typen RHM-6, samt mobila laboratorier o dyl ilastades.) av typen IL 76 för att landa in vid Ussuriysk. Där sattes enheten ihop med delar ur 16. NBC Brigaden för att därefter genomföra en 80 km marsch till Sibirtsevo för att ur marschgrupperingen påbörja sanerings- och indikeringsuppgifter. Detta tyder på en hög förmåga hos dessa förband.

Delar ur 83. luftlandsättningsbrigaden genomförde ilastning vid flygfälten i Ussuriysk och Vladivostok 130713. Totalt utnyttjas 20 stycken transportflygplan av typ IL-76 för transporten, 50 stycken fordon ilastades. Därefter genomfördes förflyttning till luftlandsättningsområde över ön Sakhalin, där även luftlandsättning genomfördes. Syftet med övningsmomentet var att öva strid i okänd terräng. Bedömt genomfördes luftlandsättning med reducerad fallskärmsjägarbataljon i området. Två saker är mycket intressanta rörande denna luftlandsättning dels att den genomförs på en ö dels att den genomförs mycket nära Japanskt territorium och Japan gör även territoriella anspråk på del av ön, ett mycket tydligt budskap skickades med denna luftlandsättning.

På grund av starka vindar kom man att avbryta en luftlandsättning med två förstärka fallskärmsjägarkompanier över övningsfältet Tsugol 130717. Enligt uppgift var det President Vladimir Putin som avbröt övningsmomentet han ansåg att det ej var värt risken att genomför mht skador.

Under beredskapskontrollen har även fyra (4) stycken UAV system utnyttjas/prövas för att genomföra informationsinhämtning och därmed utgöra beslutsunderlag för högre chefer. Dessa kom sedan att utnyttjas i stridens förande.

Armén har även övat i samverkan med luftstridskrafterna vid ett övningsmoment vid övningsfältet i Tsugol övade samtidigt över 3,000 skyttesoldater med över 200 stridsvagnar samt stridsfordon samt SU-25 och MI-24 som understöd i striden. UAV utnyttjades även vid detta tillfälle för att bedömt möjliggöra beslutsunderlag för högre chef i striden. Bedömt var det en reducerad mekaniserad brigad som övades mht soldatantalet kontra mängden som skall vara i de nya brigaderna enligt reformeringsplanerna. Vad som är intressant med detta är att de verkar återtagit sådant kompetens att de utan förövning kan genomföra anfallsstrid med understöd av flygstridskrafter samt att UAV aktiv används i stridens förande.

Markstridsförbanden har bedömt återtagit en stor förmåga avseende förmåga till egen rörlighet samt de erhåller understöd av en väl fungerande logistiks organisation för att möjliggöra denna. Främst avseende långa förflyttningar över upprepade dygn. Markstridsförbanden har även erhållit så pass hög nivå att det utan förövning/förvarning kan genomföra strid i brigads ram med understöd av luftstridskrafter. Detta tyder på en hög förmåga till att genomföra mekaniserad strid. Ett mycket intressant inslag är utnyttjandet av UAV i stridens genomförande. Bedömt har det utnyttjas för ledning av indirekta bekämpning samt lägesuppdateringar för att möjliggöra ledning av brigadens verksamhet.

Logistik.För tilltransport av arméförbanden utnyttjades det upptill 700 stycken järnvägsvagnar och 50 lokomotiv för att möjliggöra styrketillväxten inom området. Likväl upprättades ett stort antal stödpunkter för att kunna genomföra tankning, avhjälpande underhåll o dyl enbart för styrketillväxten som genomfördes med fordonstransport. Ett flertal logistikbaser upprättades under övningen med möjlighet att genomföra reparationer, förnödenhetsförsörjning m m. Således finns ett tydligt ”tänk” kring hur underhållstjänsten skall genomföras. Samt det är även tydligt att förbanden har god förmåga på detta för hur rapporteringen har genomförts verkar underhållstjänsten ha fungerat klanderfritt.

Totalt sett har fyra (4) stycken underhållsbrigader försett den övade personal med olika former av underhållstjänster, allt från drivmedel till förnödenheter. En intressant del är att man påtalar att samtliga deltagare i övningen får lagad mat och som ett exempel kring förnödenhetsförsörjningen är att man bakar upp mot 50 ton bröd per dygn för att förse de 160 000 soldaterna. Således har man en väl fungerande förnödenhetsförsörjningsorganisation liknande den som svenska Försvarsmakten tidigare hade.

Enbart logistikförbanden under övningen kom att uppgå till 19 000 soldater. Logistikförbanden kom att lägga upp underhåll för 10 dygns verksamhet utan ersättning. En av de viktigare uppgifterna för logistik förbanden var att säkerställa att arméförbanden kunde utgångsgruppera vid de 17 stycken övningsfälten där övningen genomfördes.

Halvvägs in i övningen hade transportflyget genomfört över 200 flyguppdrag och förflyttat mer än 10 000 soldater, 930 ton materiel och 482 fordon, containrar o dyl. Totalt har 28 IL-76 varit involverad i transporten, de har tillfälligt sammansatts till en transportenheten. Flygplanen har tagits från baserna i Taganrog, Pskov och Tver. Observera att mängden soldater tyder på att fler flygplanstyper eller chartat civil flyg måste varit i anspråkstaget för trupptransporterna.

Vid frambaseringen av förbanden och underhåll har järnvägstrupperna förflyttat sig med en hastighet av cirka 800-1000 km per dygn. Detta skall jämföras mot det reglementerade 650 km per dygn. Enligt Försvarsministeriet så beror ökningen i förflyttningshastighet på att man har förbättrat av- och pålastningsförmågan vid järnvägsstationerna.Detta är mycket intressant information för det kräver en revidering kring hur snabbt Ryssland kan frambasera trupper. Att transportsystemet skall vara uppbyggt på likadant sätt mot MD V är högst troligt.

Järnvägstrupperna upprättade även en 200 meter lång pontonbro för att möjliggöra förflyttning över floden Zeya, pontonbron utnyttjades även ”skarpt” i den regelrätta förflyttningen på järnväg. Runt bron skyddade skytteförband förbindelsen mot jägarförband samt luftvärnsförband skyddade mot luftangrepp. Således ett agerande enligt Sovjet doktrinärt uppträdande. Mycket av rapporteringen känns igen från dels HSTORM 3 samt KavR Jgrp/Jplut hur Sovjetunionens förband skulle agera rörande underhållstjänsten i de bakre områdena.

Det blev mycket skriverier kring att lufttransporterna försenades över 10 timmar vid ett flygfält. Detta berodde på ej inkörda rutiner, där den civila flygplatsen ansåg att flygvapnet skulle betala startavgift, medan flygvapnet ej ansåg det. Detta föranledde ett rätt stort ramaskri hos Försvarsministern. För att råda bot på den problematik som uppstod med förseningen för militära transportplan från flygplatsen, så skall metoder utvecklas som möjliggöra att de väpnade styrkorna skall kunna lyfta utan att behöva betala i förväg vid beredskapskontroller. Detta har jag uppfattat hos vissa i rapporteringen är ett tecken på att det är en lågnivå, man skall ha klart för sig att detta hade likaväl kunnat vara i Sverige eller något annat Västeuropeiskt land detta hade uppstått. Så jag anser att det övriga i logistikredovisningen tyder på allt annat än en låg nivå rörande transporttjänsten hos de Väpnande styrkorna i Ryssland.

Diplomati.Enligt biträdande Försvarsminister Anatoly Antonov så skall man några timmar innan beredskapskontrollen påbörjades informerat randstaterna i Fjärran Östern om den stundande beredskapskontrollen. Kina kom att erhålla en fördjupad information rörande övningen iom att man har särskilda avtal mellan staterna. Han påtalade även att man hade informerat OSSE om detta, trots att området som övningen genomförs i ej beröras av dess avtal.

Enligt biträdande Försvarsminister Anatoly Antonov så skulle inga negativa reaktioner framförts vid mötet mellan honom och de inbjudna försvarsattachéerna under måndagen 130715. Enligt honom övervakar man även reaktionerna i Europa och så långt har de inte märkt av några negativa strömningar kring beredskapskontrollen. Dock framförande han även att vissa nationer verkade mer intresserade och följde mer noggrant vad som händer under övningen, utan att fördjupa sig något mer i den frågan. Han påtalade även att Försvarsattachéerna objektiv bör meddela sina chefer om vad som sker vid övningen och vilken information de har erhållit under sin genomgång.

Ytterligare har även Anatoly Antonov uttalat sig under samma intervju att de skall försöka bli mer transparenta/öppna kring sådana här övningar som kring den genomförandet av reformen av de väpnade styrkorna. Enligt honom så upplever han att randstaterna ställer sig frågande kring den omfattande reformen och övningarna som genomförs, vilket han säger är förståeligt, men ger inte någon djupare förklaring.

Vidare har Anatoly Antonov förklarat att denna beredskapskontroll ej är ett sätt att spänna och visa musklerna för omvärlden. Den syftar enbart till att pröva stridsvärdet hos de väpnande styrkorna samt förbättra stridsberedskapen hos dem. För att göra övningen än mer transparent påtalar han även att media fortlöpande får information rörande den samt att media finns på plats vid övningen.

Sammanfattning

Allmänt.Vad är det då som har övats? Myntet har ju två sidor säger man ju, så bör man även se på den här övningen. Dels kan de Ryska väpnade styrkorna övat hur man skall agera i händelse av ett överraskande angrepp mot MD Ö dels kan de övat förfarandet för att själva snabbt mobilisera trupper för att därefter själva genomföra ett angrepp, antingen offensivt eller preventivt om man fått indikationer på att man inom närtid (läs inom 24 timmar) kan bli utsatt för ett angrepp. Förfarandet är detsamma.

Att man skall se beredskapskontrollen som ett politiskt budskap det tror jag. Sen vem det kan vara riktat mot skall jag låta vara osagt för det kan vara omvärlden som helhet. Att man vill visa att man återfått militär styrka igen och bör räknas som en global aktör. Det kan givetvis även vara för att visa en eller ett antal nationer inom regionen att man snabbt kan mobilisera stora styrkor. Ryssarna själva känner av en hotbild inom regionen sannt eller falskt skall jag låta vara osagt för det är ens egen omvärlds bild som formar det.

Skall man nu gå på den allmänna rapporteringen så verkar denna övningen har fungerat mycket bra. Likväl som President Vladimir Putin sa med beröm godkänt. Det man måste ha klart för sig är storheten i den här övningen. Nu tror jag personligen inte att det var 160,000 man igång samtidigt men någonstans kring 100 – 120,000 kan det sannolikt varit. Trots det är detta ofantligt stora mängder trupp som övas samtidigt. Att starta det från noll och få allt att fungera mer eller mindre under 24 timmar är god förmåga i mina ögon, jag skall inte säga hög men mycket god är den.

Det man skall ha klart för sig är dock att materielmässigt ligger de fortfarande till del i lä jämfört med västerländska stridskrafter. Men västerländska stridskrafter kan ha världens bästa ledningssystem, underrättelsesystem o dyl för att kunna gå mot motståndarens svagheter för att vinna striden, men har man inte tillräcklig mängd stridskrafter så spelar det ingen roll. Ryssland har mängden och de håller även på att med kraft modernisera sin materiel. Får de ordning på sin materiel enligt tidsplan kommer de ha en hög förmåga inom 3-6 år.

Tidigare under våren vid de föregående beredskapskontrollerna varnade jag för att Ryssland hade förmåga att snabbt sätta upp stora mängder trupp, då gjorde jag själv bedömningen att de rätt snabbt skulle kunna dra samman i runda slängar 20 000 – 30 000 man. Det de har visat prov på nu översteg vida mina bedömningar. Man måste ta detta på allvarinom det svenska försvars- och säkerhetsetablismanget och rent politiskt. Återigen jag påstår inte att vi riskerar att bli utsatt för ett isolerat angrepp men, vi är ej medlem i någon militärallians, vi har en klart underdimensionerad Försvarsmakt för nationellt försvar och därmed blir vi ett lätt offerför påtryckningar.

Varför har vi då inte sett något liknande inom MD V, C eller S. Min bedömning är att de skulle mycket väl kunna genomföra något liknande men Wiendokumentet sätter käppar i hjulet för dem avseende storleken på övningen. Styrkekorrelationen mellan MD Ö och MD V talar för det, enbart inom MD V finns 36 brigader med bättre materiel status än vad de inom MD Ö har är min uppfattning utifrån OSINT.

Sjöstridskrafterna.Sjöstridskrafterna genomförde samma övningsmoment som vid beredskapskontroll 2 i mars månad inom MD S. Resultaten verkar utifrån rapporteringen vara likartade. Sjöstridskrafterna där fick gott betyg likväl har FOI gett Svarta Havsflottan gott betyg i tidigare rapporter. Enbart utifrån mediarapporteringen som finns att tillgå bör de således ligga på en likartad nivå. Slutsaten blir att de håller en hög nivå inom Stilla Havsflottan.

Luftstridskrafterna.Dels har luftstridskrafterna mer än väl lyckats genomföra en stor logistik operation för att få denna operation att fungera. Men de har även visat att de kan samverka med de två övriga arenorna på ett gott sätt. Detta tyder som jag tidigare skrev att de mer än väl behärskar sin egen verksamhet och därmed genomföra understödjande operationer med övriga stridskrafter.

Markstridskrafterna.Man har klart visat att man kan strida i åtminstone reducerad brigadsram med understöd av luftstridskrafter och utnyttjande av UAV i striden. Den komplexitet som detta innebär tyder på att man helt klart har rest sig från 90-talets lågvattennivåer till att man befinner sig med markstridskrafterna på en god nivå, inte hög men det är materiella saker som de själva har identifierat och påbörjat en moderniserings process.

En annan intressant faktor som givetvis värmer i ens jägarhjärta är att framför allt inom den ryska armén tar man åtminstone inom MD Ö hotet om jägarförband på allvar. Det är vid ett flertal tillfällen det nämnts i artiklar att man upprättat skydd bakom frontlinjen för att kunna påverka förband så att de ej kan störa den egna verksamheten. Nu till saken hör ju att den österländska krigskonsten som tillämpas av randstaterna till MD Ö är full av vad vi skulle definiera som stridsteknik som jägarförband utnyttjar, utan att det för den delen behöver vara jägarförband som utnyttjas. Men randstaterna har även ett stort antal jägarliknande förband. Hur man gör t ex i MD V om man tar hotet om jägarförband där på lika stort allvar skall jag vara osagt, men jag håller det för troligt, vilket återigen bekräftar gamla sanningar som står i våra numera upphävda reglementen för jägarförband.

Logistik.Rent logistikmässigt verkar de ha en mycket fungerande organisation för att snabbt förflytta trupper, något som de själva även väljer att påtala. Dels kan de förflytta sig med egna resurser och underhållsförbanden upprättar tankplatser delskan järnvägstrupperna och transportflyget snabbt förflytta stora mängder trupp. Detta har även identifierats under de tidigare beredskapskontrollerna. Bedömt har de lika stor kapacitet att förflytta förband i västlig riktning m h t den tidigare upprättade infrastrukturen innan Sovjetunionens sammanbrott samt att infrastrukturen generellt är bättre i de västliga delarna av Ryssland.

Detta är även den i särklass viktigaste indikatorn på att de fått ordning på de Väpnade styrkorna, logistik organisation verkar fungera klanderfritt. Man kan ha världens bästa förband men de kommer stå stilla om inte logistiken fungerar så enkelt är det, något som oftast glöms bort. Vilket Kungliga krigsvetenskaps akademin mer än tydligt poängterade rörande IO 14 under våren 2013.

Diplomati.En aspekt som måste belysas avseende den här beredskapsövningen men även detidigare är att de får ett mycket stortmediautrymme i Ryssland, vilket är ett sätt att visa öppenhet enligt dem själva. Det är näst intill så att man kan följa övningsförloppet på minutbasis. Ur ett OSINT sammanhang är detta mycket bra, men man kan få känslan stundtals att man försöker piska upp en stämning inom landet att det finns en tydlig hotbild mot dem. Därav visar man sin militära styrka, något som även OSW har kommenterat i sin rapport rörande de tidigare beredskapsövningarna.

Slutsats.Sammantaget Rysslands väpnade styrkor har ej en låg nivå som vissa vill påskina. De har en god förmåga att lösa uppgifter inom samtliga arenor är min uppfattning, vilket denna övning mer än väl har bevisat, att hävda annat är att i mina ögon vara naiv och blunda för sanning. Men de har ej en hög nivå.

Utvecklingen i Ryssland är mycket oroande. Man underkuvar opposition på olika sätt, man inför lagstiftningar som skall minska utländska icke statliga organisationer möjlighet till att få en demokratisk utveckling inom landet. Oppositionella fängslas, oftast på lösa grunder. Man väljer att skära ned på vård, skola och omsorg markant, man riskerar även den intellektuella utvecklingen i landet med neddragningarna allt för att accelerera den militära upprustningen. Detta är indikatorer man ej kan blunda för, framför allt den demokratiska utvecklingen.

Vi riskerar inte att bli utsatt för ett väpnat angrepp av Ryssland, men vi måste seriöst börja se över vart vi står och det måste gå snabbt. För vi är en randstat till en stormakt. Har vi inte en egen stabil säkerhetsstruktur så kommer vi för eller senare vara tvungen att vika oss i frågor som vi ej bör vika oss i.

Ett lästips är länken till OSW genomgång rörande de senaste beredskapskontrollerna som har genomförts, den uppfattar jag som personligen mycket saklig och adekvat i ämnet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, (Ryska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Engelska)

OSIMINT 1

FLOT 1

Aftonbladet 1

SR Studio ett 1

ABC News 1

OSW 1

Wiseman’s Wisdoms 6 år (uppdatering 21.55)

Idag är det 6 år sedan Wiseman’s Wisdoms startade. Mycket har hänt sedan sedan och det som från början var ett sätt att ventilera tankar och publicera debattinlägg när dessa inte togs in i dagstidningarna, har idag vuxit sig långt större än vad någon kunnat ana. Sedan starten rapporterar Statcounter 3,6 miljoner besökare och Google 4,5 miljoner sidvyer. Inte illa för en blogg som diskuterar ett ”särintresse”. Det inte många bloggar som handlar om politik som har fler läsare än WW enligt Bloggportalen, vilket tyder på en visst intresse för ”särintresset”

Det senaste året har bjudit på en rad intressanta händelser som det blivit anledning att diskutera och besökssiffrorna har blivit därefter, varvid rekordet var på 13 000 besök under en och samma dag.

Ambitionen för det kommande året är att fortsätta på samma sätt som tidigare, men även att försöka strukturera upp bloggens utseende lite mer. Med tanke på utvecklingen i vårt närområde lär det inte bli mindre försvars- och säkerhetspolitik att diskutera under det kommande året.

Därför är det så glädjande att vi under det gångna året fått ännu fler ”försvarsbloggar”, vilket ytterligare breddar den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. En av de nyaste och därtill med mycket hög kvalitet är Jägarchefen så det föll sig naturligt att bjuda in Jägarchefen att skriva ett gästinlägg med anledning av 6-årsjubileet. (Jägarchefen återfinns även på Twitter)

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Wiseman’s Wisdoms 6 år

När jag fick frågan för någon vecka sen om jag ville skriva ett gästinlägg på bloggen med anledning av att den fyller sex år så var det inte svårt att tacka ja. Tanken som kom direkt efter var givetvis, vad har jag tackat ja till den här gången då? Men resolut som sig bör för en jägare så är det bara att ta sig an problemet och lösa uppgiften för ge upp eller misslyckas finns inte i vokabuläret för oss. Så nedan kommer några reflektioner.

För snart sex år sedan hörde man för första gången talas om bloggen Wisemans Wisedoms, före det var det stängda dörrar på befälsrummet, gärna att folk såg det var stäng med en baktanke så fler anslöt för att vanligtvis diskutera problematiken i den dagliga tjänsten.

Vad som uppstod för sex år sedan skulle jag vilja drifta mig till att säga var att vi dels inom Försvarsmakten dels inom den försvarspolitiska arenan fick en punkt att samla oss kring, en punkt att få utlopp för vad vi egentligen tycker och tänker och inte vad vi säger/får höra vid klatchiga powerpoint presentationer framförda för/av antingen delegationer från Högkvarteret eller försvarspolitiker från Riksdagen.

Ryktet gick först genom Försvarsmakten, allt från fänrikar med hög datormognad till omgalonerade Fanjunkare med fler krigsförbandsövningar på nacken än vad yngre kaptenerna har missioner fann sig till rätta med den här informationskällan, sen fann sig även den breda allmänheten med ett försvarsintresse till rätta med den.

Nu skulle jag ju kunna avsluta mina reflektioner här och börja belysa t ex den senaste beredskapsövningen i Ryssland, läget inom den svenska Försvarsmakten eller helt enkelt välja att belysa något som ligger mig nära. Men jag väljer att avstå från det utan istället allmänt diskutera kring debatten som skett, sker och säkert kommer fortsätta att ske.

Försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet är ju kära ämnen för många att diskutera och alla har var sin klokhet och vishet att komma med. Ofta är det så att diskussionerna går heta och ibland känner sig folk trampade på tårna av någons åsikter eller hur man valt att framföra något.

Att bloggarna i allmänhet och denna i synnerhet har blivit ett viktigt instrument i förandet av diskussioner kring försvars- och säkerhetspolitik märks. Flertalet prominenta gästinlägg har det varit till och med överbefälhavaren har valt att tala på denna sida.

Det i sig är en intressant sak, att rikets överbefälhavare tar sig tid att besvara diskussioner som förs på en blogg är bra, men det tyder även på att t ex INFO S på HKV mer än väl vet vilket genomslag denna blogg har och hur många i organisationen som läser den på en frekvent basis och därmed också vilken effekt den kan ha.

Det enskilt viktigaste är att vi har en diskussion, vilket till slut verkar ha kommit igång inom detta område även i Sverige. Dock så är det generellt sett individer inom det försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget som för diskussionen dvs lite raljant sagt vi försöker ”frälsa” oss själva. Vilket det förhoppningsvis blir en ändring på så att den breda allmänheten även kommer in i diskussionen.

För att det diskuteras tyder på att man vill någonting, det är lätt att ta en diskussion som kritik mot egna fattade beslut m m. Men ytterst skulle jag vilja säga att det handlar åtminstone för de försvarsanställda att man vill organisationen väl, man vill få den mer effektiv, man vill få ut mer effekt av den i slutändan. Sen måste diskussionen föras inom visa ramar det förstår vi alla, men ibland kan det vara lätt att gå i affekt över saker och ting, men då får man ta några djupa andetag och fokusera. Samt saker och ting som berör försvars- och säkerhetspolitik hamnar oftast på ett eller annat sätt inom sekretesslagstiftningen vilket manar till eftertänksamhet både en och två gånger.

Flertalet av de som framför åsikter, gör detta anonymt oftast under någon form av pseudonym. Det i sig är en nackdel i diskussionen för man vet egentligen inte vem man diskuterar med. Staffan Danielsson valde under våren att göra sig lite lustig på sin blogg rörande det, personligen tyckte jag att det fanns lite humor i det. Men den stora frågan som jag personligen inte tycker han belyste med sitt inlägg är, varför anonymitet? Den låter jag stå obesvarad för den är mångfacetterad.

Ytterligare ett problem med diskussionerna är som jag skrev tidigare är att allmänheten inte är intresserad i någon större omfattningen kring de problem som finns och kan uppstå. Detta tycker jag belyses på ett rätt bra sätt under den gångna veckan, den hittills största övningen sedan kalla krigets slut som genomförs i Ryssland i skrivande stund har renderat i en mindre notis i Dagens Nyheter.

Sedan Berlin murens fall skulle jag vilja påstå har folkförankringen med Försvarsmakten och därmed också den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen långsamt tynat bort intill det vi står i idag. Det är nog den enskilt största svagheten för både Försvarsmakten och debatten. Det i sig gör också att t ex rekrytering till insatsförbanden blir lidande. Hade rapporteringen och intresset varit som under mitten på 80-talet kring försvars- och säkerhetspolitik tror jag inte vi hade haft några rekryteringsproblem för medvetande graden hos allmänheten hade varit betydligt större.

Hur kan man då råda bot på det här? Ja bloggen som du sitter och läser på just nu är ett sätt, enskilda individer väljer att börja skriva, belysa och diskutera försvars- och säkerhetspolitik, det gör att säkert någon som inte tidigare haft ett intresse på ett eller annat sätt hamnar på sidan och inledningsvis börjar ”ströläsa” något för att sen få ett intresse.

Försvarsmakten i sig syns på ett antal olika evenemang i media m m. Men media i sig dvs tidningar, nyhetsprogram o dyl måste få upp ögonen på ett annat sätt för försvars- och säkerhetspolitik. När de tunga mediajättarna börjar lyfta försvars- och säkerhetspolitik på ett sådant sätt som allmänheten får upp ögonen för det kommer diskussionen och därmed även folkförankringen öka intill dess kommer det vara ett ”särintresse”.

Hur kommer det sig då att jag håller mig an kring folkförankring och diskussion då? Jo det är grundbulten till att vi skall kunna få ett effektivt försvar. Se t ex på diskussionerna som pågår om bl a vård, skola och rättsväsende. Mer eller mindre varje medborgare som är från 12-13 års ålder har en genuin uppfattning i dessa frågor, vilket även påverkar hur debatten förs rent politiskt och hur beslut sen även tas.

Ser man hur försvarsdebatten har förts ute i allmänheten och inom det politiska etablissemanget så är det milsvida skillnader. Jag har mycket svårt att se om allmänhetens medvetandegrad varit högre inom detta område, att vissa uttalanden som kommit under de två senaste åren gått så smärtfritt förbi för visa politiska partier, likväl även vissa beslut som fattats.

Så en bred debatt där samtliga politiska partier är involverad men även allmänheten är av yttersta vikt för att vända begreppet ”särintresse” till allmänintresse och i förlängningen sätta Försvarsmakten i rampljuset. För trots allt alla i Försvarsmakten gör ett ”hästjobb”. Sen är det nog lätt att både från Högkvarteret titta ned på förbanden och undra vad de håller på med och framför allt från förbanden upp mot Högkvarteret peka finger och komma med diverse tillmälen. Men så är det och så kommer det nog också alltid vara det är lite grann som begreppet ”dagens ungdom” m m för samla en mängd människor som är drivna för att lösa en uppgift inom samma organisation så är det nog det som uppstå.

Därmed vill jag avsluta detta gratulationsinlägg. Med förhoppningar om ytterligare ett års diskussioner i god anda som för Försvarsmakten i synnerhet och i allmänhet den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen i Sverige framåt.

Have a good one! // Jägarchefen

Uppdatering 21.55: Bloggens årsdag uppmärksammas hos Dagens Opinion. Högst smickrande!

Under ytan – Del 5 – Västkusten 1966

Det är nu dags att fortsätta serien av blogginlägg om undervattenskränkningar av svenska vatten i Sverige och har nu tagit oss ytterligare några år framåt i tiden och befinner oss nu på västkusten och året är 1966.

Men som vanligt i denna serie av inlägg så rekapitulerar vi och tittar kort på vad som vid denna tid hände i samhället i syfte att sätta in händelsen i den tid vi hade i Sverige där och då. Sedan det förra inlägget som avhandlade 1962 har inga förändringar skett i statsledning eller vid krigsmaktens ledande befattningar sånär som på att amiralen Dag Arvas övertog befälet som CKF. Däremot så påbörjade vår nuvarande kung Carl Gustaf detta år sin militärtjänstgöring där han bland annat åkte långresa med Älvsnabben och tjäsntgjorde på torpedbåt. Frankrike lämnade NATO detta år (och återinträdde så sent som 1993 igen). I Sverige invigdes Essingeleden och Nya Älvsborgsbron samtidigt som Volvo lanserade den nya modellen Volvo 144. SAAB i Linköping premiärvisar i slutet av året det nya toppmoderna stridsflygplanet 37 Viggen! Året innebar även köldrekord då temperaturen i Vuoggatjålme den 2 februari sjönk till -52,6°. Detta är den lägsta februaritemperaturen någonsin och gäller också som det absoluta köldrekordet för Sverige. Men nog om detta och åter till väsentligheterna.

Roll-out av 37-1 i Linköping 1966

Volvo 144 årsmodell 1966

Hösten, en årstid för ubåtsverksamhet

Som så många andra gånger (skulle det visa sig senare) är hösten tydligen en bra tid för ubåtsoperationer i svenska vatten. Det förefaller sig förvisso ganska logiskt då vi normalt sett har is i samtliga våra skärgårdsområden från december fram till någon gång i slutet av mars. Längs norrlandskusten är perioden givetvis ytterligare något längre. Det finns ytterligare en aspekt, fritidsbåtar och sommarboende i skärgården. Något man får räkna med figurerar i stor omfattning från maj till september. Således återstår april och oktober-november som ”gynnsamma” månader att så ostört som möjligt uppträda med ubåtar i våra skärgårdsområden så till vida att man inte vill bli upptäckt… Ett ämne vi har anledning att återkomma till i framtida inlägg. Men nu är det alltså höst, närmare bestämt oktober och året är 1966. Platsen är den bohuslänska kusten och Gullmarsfjorden i direkt anslutning till Lysekil.

Gullmarsfjorden med sin långa djupränna från Lysekil till Skredsvik

Ubåtsindikation!

En första indikationen på undervattensverksamhet kommer på natten den 1 oktober kl 0500 då vakthavande officeren i den alldeles nyligen omorganiserade milostaben i Skövde får in uppgifter om främmande ubåt i Gullmarsfjorden. Detta upprepades sedan gång på gång under den följande veckan i form av olika indikationer, främst genom optiska periskopindikationer och luftuppkok. Man observerade saker som kunde tyda på ubåtsverksamhet så långt som ända inne vid Gullmarsbasen. Verksamheten pågick den här gången i ett par veckor utan att man lyckades hindra den.

Ubåtsjaktresurserna på västkusten var vid det här laget minst sagt begränsade jämfört med dåtidens mått mätt. Av den anledningen var stämningen i milostaben minst sagt dålig. Den huvudsakliga resursen som fanns att tillgå var helikoptrar från Säve. Men ännu hade man inte kommit särskilt långt i utbildningen av ubåtsjaktoperatörer och utrustningen var fortfarande ny och relativt oprövad. Till följd av den bristfälliga utrustning för ubåtsjakt var chefen för MB V amiral Oscar Krokstedt och och Chefen för Örlogsbas Väst, konteramiral Hans Uggla inte så nöjda. Fartygsbeståndet utgjordes främst av minsvepare. Några fregatter eller jagare fanns inte att tillgå.

Nya och otydliga ledningsförhållanden

1966 gjorde en namnändring av militärområdet till Västra militärområdet. Namnändringen var i sammanhanget den lilla förändringen. C MB tillfördes nu de operativa uppgifterna som tidigare legat på marinkommandochefer och jakteskaderchefer vilket gjorde att militärbefälhavaren fick ansvar för den samlade operativa ledning för samtliga stridskrafter inom militärområdet. Han ansvarade även för den territoriella och markoperativa uppgiften. Tidigare hade staben enbart ägnat sig åt arméverksamhet.

Efter omprganisationen bestod västra militärområdet av fyra flygförband, åtta arméregementen och två marinförband. Det var med andra ord ingen lite organisation som skulle ledas från Skövde! Som jämförelse så utgörs hela nuvarande Försvarsmakten av ungefär samma numerär. Något man kan reflektera över.

Eftersom staben var både nybildad och inte fullt bemannad var det mesta under ubåtsjakten tvunget att delegeras till örlogsbasen i Göteborg även om operaionerna formellt sett fortfarande leddes från Skövde.

Kända försvarsdebattörer i hetluften

En gammal bekant från det förra inlägget, Hans von Hofsten, har nu tillfälligt blivit ”landkrabba” och tillträder samma dag som ubåtskränkningarna startar sin nya tjänst vid Milostaben i Skövde. I bilen på vägen dit hör han på radion om de pågående kränkningarna. När han klev in på det nya jobbet, och innan han ens hade hunnit ta av sig uniformskappan möttes han av en upphetsad fanjunkare med ett signalmeddelande som frågade ”om den här positionen är på svenskt vatten?” Hofsten svarade ”Hämta ett sjökort!” Fanjunkaren som var på väg att rusa i väg tvärvände och svarade att ”Här finns inga sjökort?”

Hofstens första åtgärd på det nya jobbet blev att beställa sjökort som täckte hela militärområdets kust och skärgård. Ett tydligt tecken på att den nyinrättade milostaben tidigare varit en renodlad arméstab.

Hofsten var vid det här laget nyexaminerad kapten och då avdelningschefen vid sjöoperativa avdelningen ännu ej hade installerat sig p.g.a. omorganisationen så fick han dels ta hand om massmedia dels föredra händelsen för ÖB och försvarsstabschefen. Hofsten skriver i sina memoarer.

”Dessa generaler tillhörande Flygvapnet och Armén hade svårt att få ett grepp om vad det rört sig om, kliade sig på hakorna och tackade. Jag fick gå utan kommentarer!”

När Hofsten kom tillbaka till Skövde ville han borra i historien och försöka bringa klarhet i vad som faktiskt hade hänt. Ubåtarna hade nämligen varit långt inne i Gullmarsfjorden och till och med innanför hamnpirarna till den militära depå som fanns där. Men Hofsten blev besviken när hans nyanlända avdelningschef helt uppenbart hade andra prioriteringar. Han ansåg det var viktigare att skriva den nya operationsorder som skulle gälla i den nyuppsatta organisationen. Hofsten fortsätter.

”I stället för att ta tag i allvarliga och dagsaktuella händelser skulle vi i stället sätta oss och planlägga för spekulativa krigsfall i framtiden! Arma Sverige tänkte jag. Det hela var mycket förvånande …. Det visar den totala brist på mentalt beredskap som då rådde i Sverige”

Kk Hans von Hofsten 16 år efter ubåtsjakten på västkusten

En annan känd debattör som i allra högsta grad var inblandad i ubåtsjakten på västkusten 1966 var Claës Skoglund som precis som von Hofsten tillträdde Skoglund sin befattning som stabschef Milo Väst samma dag som ubåtsjakten bröt ut. Skoglund var vid detta tillfälle Överste och hade precis lämnat befattningen som regementschef vid I17. Skoglund är upphovsman till mer parten av texten här nedan.

Sjunkbombning!

I slutet av oktober var det så dags igen!

Den 24 oktober vid middagstid observerades ett ubåtstorn utanför örlogsbasen ÖGull längst in i Gullmarsfjorden. De två ”fiskeminsveparna” Blackan och Dämman ur minsvepardivisionen vid Lysekil gick omedelbart till sjöss och avspanade var sitt område utanför fjordmynning i höjd med Gävens fyr. Vid 1730-tiden (mörkt men klar sikt och betydlig sjöhävning) fick minsveparen i norra delområdet ekokontakt med ett föremål som stod stilla på c:a 10 meters djup (bottendjup c:a 30 m). Man misstänkte främmande ubåt. Den andra minsveparen tillkallades och gjorde samma observation både horisontellt och vertikalt med aktiv hydrofon. Fartygen lades nu på varsin sida om ekot med 50 meters lucka. Den större minsveparen Hasslö med sjunkbomber men utan sonar beordrades till platsen och gick mittemellan, d.v.s. rätt över ekot och kastande knallskott.

Av bullret och propellervattnet förlorades ekot en kort stund.

Den ena fiskeminsveparen lyckades nu manövrera sig rätt ovanför ekot. Drygt två timmar hade förlupit sedan första upptäckt. Ett lod om 100 kg (två järnkulor) firades ned för att konstatera om det var ett fast förmål, och inte ett fiskstim. Wiren slackade på 10 m och järnkulorna lade sig på förmålet under någon minut. När sedan fartyget långsamt rörde sig framåt sträcktes wiren, tyngderna släpades över föremålet varpå de ramlade rätt ner och wiren hamnade lodrätt.

Omedelbart därefter konstaterades från båda minsveparna var för sig ett uppkok av vatten – propellerrörelse av ubåt? Hasslö fällde en sjunkbomb 300 m från ekot och fick därefter radarkontakt med ett föremål som stuckit upp ovanför vattenytan och sedan försvann igen. En andra sjunkbomb fälldes som verkanseld mot ubåten. Ekot var nu försvunnet och återfanns inte trots idogt sökande hela natten avlöst av helikoptrar på morgonen.

Minsveparen HMS Hasslö fick agera ”bombbåt” och fälla sjunkbomber mot ubåten.

Minsveparen HMS Hasslö gick sydvart efter gryningen och observerade senare ett ubåtsperiskop. En helikoptergrupp tillkallades snabbt.

Marinen fick upp en rote Hkp 1 och snart hade man fått kontakt med ett föremål som klassificerades som ubåt och som rörde sig parallelt med TVG men helt klart innanför, d.v.s. på svenskt vatten. Helikoptern hade fått strikta order om att inte använda sjunkbomber på order från någon annan än C MB V i Skövde med vilka man hade direktsamband via kortvågsradio. Spanaren kapten Sven Robertsson anhöll om att få tillstånd att få fälla en sjunkbomb mot ubåten. Efter lång väntan gavs eldtillstånd för en sjunkbomb men inte närmare än 600 meter från ubåten.

Här skiljer sig dock fakta av vad som hände efter att helikoptern fällde sjunkbomber.

Den första källan,Claës Skoglund, som är stabschefen vid Milo Väst skriver att ubåten efter bombningarna aldrig mer syntes till och inga spår av den fanns.

Den andra källan, Sven Robertsson, spanare på helikoptern som fällde sjunkbomb säger att resultatet den här gången blev att ubåten girade 90 grader styrbord och satte kurs bort från svenskt vatten.

Den tredje källan som är Expressen har en helt annan bild av vad som hände. I Expressen bara någon dag efter händelsen skriver man att helikoptern detekterade en större oljefläck och att man därefter tappade kontakten på en plats mellan mellan Tovas ungar och Gävens fyr. Expressen hade den 27 oktober 1966 en löpsedel med rubriken

”HAR VI SÄNKT EN U-BÅT”

”I DAG LETAR STORA MARINSTYRKOR EFTER VRAKET”

Analys

Noggrann uppföljning av incidenten gjordes den här gången till skillnad från den första i samma månad. Teletekniska experter granskade hydrofon-diagrammen. Man ansåg att de registrerade ekona måste komma från ett från havsbotten skilt föremål på c:a 10 m djup. Fiskstim var uteslutet, valteorin avfärdades av expertis från Riksmuseet. Lotsdirektören och en överlots i Lysekil försäkrade att grund eller vrak inte fanns i det aktuella området vars läge hade fastställs genom radarmätning mot Gävens fyr.

Som en konsekvens av dessa händelser detacherades från kustflottan följande år fregattdivisionen som egentligen tillhörde milo Västkusten från Östersjön till Västerhavet. Det var fregatterna Visby och Sundsvall som just moderniserats med släphydrofoner.

Claës Skoglund var en minst sagt aktiv och engagerad chef och skriver följande intressanta rader.

Jag följde en ubåtsjaktövning med divisionen utanför Väderöarna. En kustubåt skulle manövrera inom en kvadratmil stor yta och jagas av fregatterna. Ingen kontakt trots sökande i timmar! Divisionschefen misstänkte att ubåten lagt sig på botten med stoppade motorer i den inbördes tävlingen: upptäckas eller inte.

På divisionschefens brygga beordrade jag fram en helikopter från Sävebasen och ubåten upp till ytan. Lät sedan lyfta mig över till denna – nog så blött i den ganska grova sjön och på den lilla ubåtens rundade däck – och beordrade dykning.

Under min kontroll gick sedan ubåten fram och tillbaka inom den fastställda kvadratmilen. Men förgäves, den förblev oupptäckt. Jag lärde mig svårigheterna med ubåtsjakt. En av dessa är ljudbrytningen i vattnet vid skiktningen på olika djup, främst p g a växlingen i temperatur i Östersjön, salthalten i Västerhavet.

Men några fler kränkningar blev det inte så länge den avhållande fregattdivisionen var kvar. En tankeställare även för försvarspolitiker.

Filmatisering av händelsen

Redan året efter den beskrivna ubåtsjakten så valde Marinen att med en film beskriva händelsen under hösten 1966.

Vilka var det som besökte Västkusten och Gullmarsfjorden?

Nils Bruzelius vid Försvarshögskolan (tidigare ubåtsman och kommendör) har teorier om att det under den här tiden fanns amerikanska atomubåtar som rekognoserade avfyringsplatser för Polarisrobotar på svenskt vatten.

För att dessa ubåtar skulle kunna nå och träffa sina mål i Sovjetunionen utan att upptäckas och sänkas av fienden anser Bruzelius att det enda rimliga är att just Skagerrak var deras viktigaste operationsområde. Missilerna måste flyga över Sverige för att nå fram. Han anser att allt talar för att det var nödvändigt för USA att operera i svenska vatten. Huruvida det var dessa ubåtar som kränkte Gullmarsfjorden den här gången får vi låta vara osagt då några entydiga bevis helt saknas. Men att gå ända in i ett basområde med den typen av ubåtar känns dock något långsökt.

Stabschefen Skoglund konstaterar att man trots allt inte lyckades bevisa att främmande ubåtar rörde sig i våra farvatten hösten 1966. Han anser dock att motiven skulle vara följande.

Kalla kriget rasade och Östersjöutloppen, från Bornholmsgattet till där Skagerack möter Nordsjön var av stor strategisk betydelse. För Warszawapakten (WP) och Sovjetunionen att komma ut på Atlanten och samtidigt hindra NATO att tränga in i Östersjön. I milo V övade vi därför, inspirerade av NATO:s Main Brace 1951 under förutsättningen att ryssarna tagit Jylland landvägen och minspärrade Skagen – Tjörn alternativt Orust efter kupp mot endera ön. Detta krävde för WP underrättelser om förhållandena i skärgården.

För NATO:s del hade tyskarna hela 1900-talet varit intresserade av kusten alltifrån Kungsbackafjorden och nordvart. Nu gällde det bättre basering än sandstränderna kring Kiel. Frekvensen av semesterseglande tyska sjöofficerare var påfallande stor i Bohusläns skärgård.

Noterbart är att Skoglund till skillnad från övriga sjöofficerare i debatten inte från början besämt sig för vilken sida det var som kränkte svenska vatten när man inte har några entydiga bevis. En inställning som är glädjande, men tyvärr allt för sällsynt.

Gullmarsfjorden sedd från norr mot inloppet vid Lysekil

Har vi lärt oss av historien?

Efter denna spektakulära ubåtsjakt i slutet av 60-talet tilfördes Örlogsbas Väst ett antal kvalificerade fartyg då man uppebnart hade lärt sig av den senaste händelsen. Tyvärr har allt detta sedan glömts bort i olika omgångar och genom en rad katastrofala försvarsbeslut. Redan vid FB00 försvann den sista patrullbåtsdivisionen, och vid FB04 avvecklades det sista förbandet som existerade, Amf 4. Den marina närvaron på västkusten utgörs i dag av vedettbåten Jägaren som var prototyp till de patrullbåtar som för länge sedan är skrotade. HMS Jägaren är 40 år gammal och saknar helt utrustning för ubåtsjakt och hon har heller inga kvalificerade vapensystem. På västkusten finns dock 17. bevakningsbåtskompaniet med sina 4+1 bevakningsbåt 80 med begränsade möjligheter till ubåtsjakt då dessa båtar enbart har en skrovfast sonar.

Avvecklat är Marinkommando Väst, KA 4/Amf 4, 12.helikopterdivisionen på Säve, 18.patrullbåtsdivisionen, Tånguddens örlogshamn. Sedan längre tillbaka i tiden fanns även 6. minröjningsflottiljen och en ubåtsdivision i Göteborg. Allt detta är nu avvecklat.

Västkusten med de för Sverige helt livsnödvändiga hamnarna Brofjorden (Olja) och Göteborg står i dag helt utan kvalificerat sjöfartsskydd. ÖB har ju förklarat att Sverige kan försvaras på en plats under en vecka. Väljer man då att fokusera på Västkusten kommer övriga Sverige att stå helt utan marina resurser. Detta är inte hållbart!

HMS Jägaren (Foto:Försvarsmakten)

Extra läsning

I en kommentar till Del 1 i denna serie skriver signaturen ”Teaterdirektören” följande rader runt ett fartyg vid namn Amasis som sänktes under andra världskriget och som har en gemensam beröringspunkt med den beskrivna incidenten 1966.

Amasis har fortsatt att spöka för den Svenska marinen. En spännande incident utspelade sig den 26 oktober 1966. Under en stor militärövning vid Lysekil fick marinen kontakt med ett undervattensföremål och via ekolodet kommit i kontakt med vraket efter Amasis. Ingen av marinens dykare hade varit nere vid vraket, men hade fått höra att Ingemar Larsson från Lysekil dykt mycket på vraket och vill genom honom få reda på i vilken kondition vraket var i. Ingemar berättade att vraket var helt intakt och att det stod upprätt på botten. Marinen hade med sina fina ekolod konstaterat att tätt intill vraket låg ett långt och smalt föremål som avvek från fartygssidan. Föremålet sträckte sig drygt en tredjedel längs fartygsidan och man misstänkte att det var en främmande ubåt. Händelsen tystades sedan ner och någon ubåt fångades aldrig.

Källmateriel:

Internet

http://www.aff.a.se/vf022_20.htm

http://hjak.se/2012/10/22/okanda-ekon-i-vast/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-vatten-krigsbas-for-usa
http://sv.wikipedia.org/wiki/Milo_V
https://sv.wikipedia.org/wiki/Militärområden

Tryckt litteratur

Marinhelikoptern, Norberg och Liander, Soing Tech, 1997
Marinflyget på Västkusten, Flera författare, 2004

Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 1996
I kamp mot överheten, Hans von Hofsten, 1993

Tidigare blogginlägg i serien:

Under ytan – Prolog

Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar

Under ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955

Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962
Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till Marinflyget

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Putins tålamod inte precis stort

Artigheterna avklaras på 14 sekunder, sen är det upp till bevis. Putin på Sachalin vid Japan efter att nyss ha suttit i miniubåt vid Hogland i Finska viken.

Idag kom nyheten ut på allvar, att den nu pågående ryska beredskapsövningen i Centrala och Östra militärområdena är historiskt stor. Efter några dagars tystnad rapporterar nu medier som BBC, CNN, TIME, SvD och AB om övningen. En liten detalj i den kanske dock väger mer än alla deltagande stridsvagnar?

Jag hade idag förmånen att i Studio Ett få delge min medförfattare Joakim von Brauns slutsats att vad gäller tiden efter 1945 är den nu pågående övningen endast överträffad av 1967 års Dnjepr-övning (Lars Wilderäng kom också fram till Dnjepr). Mellan den nu pågående och 1967 års alltså ingen militärövning som varit större. Joakim har kommit fram till fler slutsatser men jag hade inte möjlighet att i radion redogöra för alla. Så låt mig här berätta om en till, Vladimir Putins väpnade styrkor har nu inte bara kommit upp i sovjetisk övningsstorlek, de har även nått en övningsfrekvens som är minst lika god som den sovjetiska.

Väl att märka är att övningen 1967 inte var någon oförberedd övning. Bara i år har Ryssland alltså satt igång tre stora beredskapsövningar. Mer om Joakims och mina rön om förmåga till snabba insatser i vår kommande bok Ryska elitförband, som släpps i höst.

För att återvända till den nu pågående övningen tror jag bestämt inte på ABC:s/AP:s påstående om 5000 deltagande stridsvagnar. Här spökar det klassiska felet att kalla alla pansarfordon för stridsvagnar. 1000 stridsvagnar och 4000 övriga pansarfordon är imponerande nog. Men kanske viktigare än dessa är något som filmklippet ovan tydliggör. Det är väl ingen nyhet att Putins tålamod inte är särskilt stort men genom att i ena stunden utforska Finska viken i miniubåt och i nästa inspektera rekordövningen på Sachalin, intill Japan, visar Putin att hans rastlöshet inte minskat. Artigheterna vid hans inspektioner har väl aldrig avklarats så snabbt som idag. Det dröjer bara några sekunder efter ankomsten (sätter fot på marken 0:36), så sätter han igång (0:50) som en otålig rektor förhör sina elever. Presidenten frågar inte om tjafs, han vill ha militära detaljer, genast. Kanske borde man ha denna otålighet i åtanke när man betänker Putins militära och geopolitiska mål?

I övrigt har Wiseman redan tagit upp hur underskattad den logistiska sidan av sådana här övningar är och som bonus får man en sammanfattning av ”ryska påsken”. Slutligen, här är källan till försvarsminister Carl Haglunds citat från förra veckan: ”Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation.”

Korta kommentarer kring Studio Ett den 16 juli (uppdaterat 17/7 08.00)

Sveriges Radios Studio Ett ägnade idag tolv minuter åt den ryska beredskapsövningen och vilken innebörd den kan ha för Sverige. Medverkande gäster var Lars Gyllenhaal och Anna-Lena Laurén, moskvakorrespondent.

Att nu även Sveriges Radio och andra svenska media snappat upp vad som pågår är postivt även om det tagit tre dagar sedan Dagens Nyheter kom med den första artikeln. Jag tror dock inte man alls förstår komplexiteten i att iståndsätta en övning av det här slaget och att flytta mängder av materiel och personal flera tusen kilometer. Bara logistikdelen av övningen sysselsätter 19 000 personer. Att få fram förnödenheter, reservdelar och inte minst drivmedel till 160 000 personer och 5000 stridsfordon går knappt att tänka sig. Det var en operation USA lade månader på att förbereda inför Irakkriget som ju dock skedde på annat territorium. Ska man översätta detta till svenska förhållanden så är det nog ingen idag som riktigt vet hur man ska göra för att förflytta en motsvarande stor andel av det svenska försvaret från ena landsänden till den andra. Det var mycket länge sedan något liknande övades och mycket av infrastrukturen för detta har avvecklats, trots att nuvarande organisation bygger på just rörlighet.

Anna-Lena Laurén skrockar i programmet åt de friktioner som man stött på under övningen, bland annat att få möjlighet att landa med militära flygplan på numera civila flygplatser. Återigen, hur duktiga är vi i Sverige och Finland på motsvarande? När man i Sverige 2009 gjorde en ansats till att kontrollera den svenska beredskapen genom att vid förra upplagan av Zapad-övningen mobilisera vad som fanns snabbt tillgängligt upptäcktes mängder av liknande problem. Beredskapskontrakt med färjebolag etc hade förfallit sedan försvarsbeslutet 2004 bestämde att något behov av nationellt försvar ej längre förelåg. Idag har Försvarsmakten i princip gjort sig av med alla militära flygplatser utom de ordinarie militära, men man är likväl beroende av de civila flygplatser som krigsflygbaser för spridning. Vad säger att vi inte stöter på motsvarande problem? Det bästa sättet vore naturligtvis att genomföra en ny mer omfattande beredskapövning. En av de största erfarenheterna från den förra var att liknande övningar måste ske regelmässigt. Tyvärr har så ej skett och förmodligen finns det ett visst intresse från Försvarsdepartementet att så ej heller sker innan valet då resultatet riskerar att inte helt överensstämma med vad som utlovats.

Det många också missar med den nu pågående övningen är att det är lika snabbt, för att inte säga snabbare, att vända på kakan. Infrastrukturen är betydligt sämre utbyggd i östra Ryssland än i västra vilket i hög grad ökar övningsriktningens lämplighet om man vill öva och pröva logistiken. Att denna övning är riktad mot Kina är inte så självklart. Vi ska också betänka att Ryssland så sent som förra veckan övade tillsammans med Kina i samma område och att Kina enligt uppgift var det första land som informerades om övningen. Som jämförelse drog sig Ryssland utan förvarning ur motsvarande övningar i Östersjön i början av sommaren. Det är också en tydlig indikator var man placerar den nyaste och mest kvalificerade materielen och det är inte i öster.

En intressant aspekt i övrigt är att såväl Sveriges Radio som nu SVT hakat på TT:s miss att övningen genomförs tillsammans med kinesiska förband. Det vore i högsta grad märkligt om nu övningen samtidigt skulle rikta sig mot Kina?

Varför då genomföra en övning av det här slaget? Med tanke på omfattningen så är budskapet till omvärlden, men även internt en mycket viktig faktor. Likaså lär övningen med tanke på storleken syfta till att öva och framförallt pröva såväl logistiken som ledningsförmågan. Den ryska militärreformen har nu pågått i ett antal år där man börjat på förbandsnivå och nu senaste året övergått mer och mer till att öva stora förband och därtill utan förvarning. Ledning och framförallt logistik är två av de mest komplicerade områden inom krigföring och är mycket svåra att öva utan verkliga förband då friktioner likt de Anna-Lena Laurén nämnde aldrig uppkommer. Troligtvis utgör också denna övning en förövning till årets huvudövning som återigen är Zapad (Väst. Nästa år är det enligt schemat Vostok som betyder öst).

Sist men inte minst berör Studio Ett återigen ”ryska påsken”. Att detta endast skulle vara ett sätt att öva håller jag för mycket otroligt. Vill man i Ryssland öva sina luftstridskrafter i anfall med kryssningsrobotar och eskort av verkansförband har man oerhört mycket bättre möjligheter att göra det över det egna fastlandet än i andra nationers flyginformationsregioner där man stör den civila flygtrafiken. Agerar man på detta sätt vill man skicka ett budskap på samma sätt som man nu gör när man genomför den största militärövning världen sett sedan 1967.

Det återstår fortfarande för media att intervjua Försvarsberedningen eller försvarsministern med anledning av den ryska övningen. Den förstnämnda menade i sin månadsgamla rapport på att det är långt kvar innan Ryssland kommer att nå i närheten av de övningsomfång Sovjetunionen hade. Framtiden har, precis som Försvarsberedningens ordförande omtalat, visat sig vara både komplex och oförutsägbar.

Uppdatering 17/7 08.00: SvD har nu en artikel av Anna-Lena Laurén om övningen.

Dad’s Army Del 2

Nu är det säkert ett antal av er läsare som hade hoppats på ett nytt inlägg rörande den pågående övningen inom MD Ö i Ryssland. Det kommer, men inte förrän till helgen när övningen är avslutad. Just nu sker det mycket rapportering ifrån den så att skriva ett inlägg om det skulle snabbt bli inaktuellt, så en fördjupad analys kommer till helgen alternativt följ med på Twitter där det sker hyffsat regelbundna uppdateringar på vad som sker.

Analys

Tidigare inlägget i Dad’s Army utlovade jag en ”Kajsa kavat” lösning på hur vi kan erhålla en högre territoriell uteffekt av Hemvärnet utöver bevaka, skydda och ytövervaka. Detta har jag tänkt komma fram till i det här inlägget. För att komma fram till det måste vi gå tillbaka några år i historien och titta på hur våra jägarförband var organiserade då.

Enkelt beskrivet hade vi från tidigt 1980-tal framtill 2000 dels i södra Sverige delsi norra Sverige, Jägarbataljoner krigsplacerade. K 3 hade utbildnings-, utvecklings-, och krigsplaceringsansvar för Jägarbataljon syd (Jbat Syd). K 4 och I 22 hade likadant för Norrlandsjägarbataljonerna (Njbat).

Ytterligare enkelt beskrivet skulle dessa bataljoner, mobiliseras i ett tidigt skede för att kunna genomföra förberedelser i sina respektive bataljons, skvadrons/kompani och plutonsområden. Främst avseende underhållstjänst samt fältarbetstjänst. Därefter skulle man inledningsvis rapportera motståndarens rörelser och aktivitet, för att därefter påbörja ett störskede där motståndarens gränssättande funktioner skulle påverkas och slutligen ett hindra skede där brigaderna skulle anfalla för att slå motståndaren och jägarförbanden skulle hindra förstärkningar och underhåll att nå fram till fronten.

Förbanden hade likt övriga förband inom armén ett tydligt geografiskt område som de skulle vara placerade i, således kunde cheferna redan i fredstid genomföra rekognosering. Därmed även lägga upp sin stridsplan hur de skulle lösa sin strid inom just sitt geografiska område. Stridstekniken som skulle utnyttjas var förbindelseförstörning, eldöverfall och överfall mot högvärdiga mål såsom artillerigrupperingar, staber, underhållsförband, underhållstransporter o dyl.

Huvuddelen av Sveriges yta lämpar sig mycket väl för den ovan beskrivna verksamheten. Det är enbart de urbana områdena samt Skåne, Gotlandoch Öland som jag skulle säga ej lämpar sig för sådan verksamhet, där krävs mer traditionell motståndsrörelse verksamhet. Detta tog man fasta vid i den tidigare försvarsplaneringen när vi hade ett territorialförsvar och ej ett insatsförsvar som vi har nu. Genom att sprida jägarförband över ytan gav man ett hot som han ej kunde negligera.

Norrlandsjägarbataljonerna och Jägarbataljon Syd avvecklades i och med FB 00. Jbat Syd kom att bli en prototyp för konceptet med Luftburen bataljon medan Norrlandsjägarbataljonerna gick mot den nya benämningen Jägarbataljon 2004 där nuvarande Arméns Jägarbataljon då K 4 hade utvecklings- och bemanningsansvaret.

I och med införandet av Jbat’04 kom jägarbataljonen att få ett nationellt ansvar d v s man var inte styrd som tidigare beskrivit till ett geografiskt område, utan man skulle verka där högre chef bedömde att man gjorde mest nytta d v s där det fanns högvärdiga mål som om de nedkämpades kunde ge stor mer effekt för de övriga förbandens strid.

Denna förändring var nödvändig för utvecklingen av jägarkonceptet, det tror jag alla inser och håller med om, jägartjänsten renodlades i Sverige. Dessutom fick vi en naturlig indelningen mellan de konventionellaförbanden och specialförbandensom då var under utveckling/uppförande. Jägarförbanden intog en plats mitt i mellan dessa och löser därmed uppgifter som de konventionella förbanden ej klarar av och som specialförbanden ej bör behöva avdela resurser till. Således en naturlig stegringstrappa i förmågor för att optimera effekten.

Genom denna taktiska förändring av jägarbataljonens användning så kom själva uppbindningseffekten som de tidigare jägarbataljonerna utgjorde att gå om intet. Denna effekt var en sidoeffekt och inte själva ursprungstanken med jägarförbanden. Men det skulle vid ett försämrat säkerhetspolitiskt läge säkert till del kunnat ha en krigsavhållande effekt. Det vill säga motståndaren skulle vara tvungen att använda mer styrkor än vad som skulle kunna vara brukligt och därmed dra sig för att anfalla. I och med att man från egen sida kallt räknade med att motståndaren skulle vara tvungen att sätta in ytterligare mekaniserade skytte resurser för att försvåra för jägarförbanden att verka.

Går det här förfaringssättet då att återanvända på något sätt? Ja tveklöst skulle jag svara på den frågan. Nu skall man inte jämföra vad de irreguljära krigarna i t ex Afghanistan gör för något kontra renodlade förband som har utbildning för att lösa en specifik uppgift. Men tveklöst är att i t ex Afghanistan så binder de upp stora förband samt de tillämpar en liknande stridsteknik som Njbat och Jbat Syd skulle utnyttja i händelse av ett väpnat angrepp och beroende på stridsvärde hos dem når de olika stor framgång.

Ser man då till Hemvärnet som är själva klon i det här resonemanget, så är det utifrån mitt tidigare resonemang främst insatskompanierna som lämpar sig för sådana uppgifter. Detta är dels kopplat till åldersstruktur dels stridsvärde (utbildning, materieluppfyllnad m m). Genom sin lokalgeografiska anknytning lämpar sig även Hemvärnsförband väl för att genomföra jägarliknande strid inom ett ockuperat område. Man känner så att säga redan sin terräng, vilket underlättar markant förandet av striden.

Ålderstrukturen är av vikt, ålderspannet på personalen som skulle kunna tänkas vara delaktig, bör vara någonstans mellan 20-40 år och ha god skogsvana samt en god grundkondition. Nu är det inte de krav vi talar som ställs på en jägarsoldat utan att individen måste klara sig i skogen under en längre tid och kunna lösa uppgifter. Han/hon skallinte lösa de uppgifter som ställs på en jägarsoldat.

Således kommer det mest troligt vara en tillfälligt sammansatt enhet det rör sig om för att uppfylla t ex grundkriteriet åldersstruktur samt kondition. Att den är tillfälligt sammansatt när väl uppgiften ”förberett motstånd” utlöses kommer ge friktioner. Detta löser man till del genom att den personal som skall ianspråktas för detta genomför utbildningen som krävs för det tillsammans. Då har man till del en grundlagd duglighet att kunna verka tillsammans men brister kommer finnas.

Då säger vän av ordning, varför inte använda underrättelsekompanierna? Dessa skall ju trots allt befinna sig bakom motståndarens linjer för att rapportera. Ja det är helt rätt, men underrättelsekompanierna finns inte i lika stor omfattning som insatskompanierna. Genom att utnyttja del av insatskompaniet får man en större geografisk spridning över hela ytan, därmed raljant sagt mer huvudvärk för en motståndare att ta i beaktande.

Genom att utnyttja t ex totalt sett en pluton i respektive insatskompani för jägarliknande uppgifter, får man en stor effektökning som tvingar motståndaren till att vara tvungen att vidta stridstekniska och taktiska motåtgärder. Den främsta motåtgärden kommer ju vara att de måsteavdela avsevärt mer trupp än vad som skulle vara fallet utan en sådan åtgärd.

Att nu säga att man skall ha jägarplutoner inom Hemvärnet är felaktigt, vad det här handlar om är snarare förberett motstånd. Då säger vän av ordning, alla förband har väl fortfarande ”fria kriget” som uppgift. Ja mig veterligen är det fortfarande så att det är fallet, men fria kriget handlar inte om ett förberett motstånd utan det handlar mer om att striden skall fortsätta isåfall på ockuperat område om man ej kan ta sig till egna linjer.

Detta liknar mer de uppgifter som den organiserade motståndsrörelsenskulle ha enligt Mikael Holmströms beskrivning i hans bok ”Den dolda alliansen”. Dock med skillnaden att det ej rör sig om kaderförband utan om redan organiserade förband som har fortsatt motstånd somuppgift i händelse av ett väpnat angrepp. Dock måste dessa kvarlämnade förband vara beredda på att ta emot och utrusta ”frivilliga”. Detta är fullt förenligt med folkrätten så länge de grundkriterier som rör motståndsrörelseuppfylles.

Sekretessen kring denna verksamhet måste dock vara stor. Att den genomförs kan vara känt det skulle enbart ha en preventiv effekt hos en potentiell motståndare. Med det menar jag att han vet att över helaSveriges yta finns det förbereda förband som kommer ta upp striden när området blivit ockuperat. Utan det som det krävs en mycket hög sekretess kring är de förberedelser som vidtas, stridsplaner som läggs upp, vilka som är involveradem m.

Vad skulle krävas då? Dels krävs det en fördjupad utbildning i stridsteknik, något som tar tid och härmed krävs det också en ambitionshöjning från alla inblandade parter. Men bedömt skulle det kanske krävas fyra (4) veckors utbildning främst avseende eldöverfall, fältarbetstjänst, bastjänst, sammanstötsförfarandenoch underhållstjänst. Dels krävs det förberedelseri fredstid i form av rekognosering av lämpliga basområden, lämpliga platser för eldöverfall, förbindelseförstörningar, upplagsplatser m m för att möjliggöra stridens förande.

Rent materiellt har insatskompanierna en stor mängd materiel som lämpar sig för den ovanstående beskrivna striden, det jag kan tänka mig måste tillföras är främst min- och sprängmateriel. Samt till del ytterligare sambandsmateriel främst i form av kortvågssamband något som finns inom Hemvärnet idag men inte på plutonsnivå vilket skulle krävas vid sådan här verksamhet. Utöver denna materiel krävs en väl genomtänkt underhållstjänst. Respektive insatskompani måste tillföras en plutonspott med t ex ammunition, förplägnad m m för ett stort antal dygn innan man måste övergå till mer klassisk motstånds verksamhet d v s överleva på vad bygden och naturen kan ge.

Sammanfattning

Genom att ge i storleksordningen en pluton i varje insatskompani stridsteknisk utbildning i förandet av strid bakommotståndarens linjer erhåller man bedömt ytterligare en taktisk svårighet för motståndaren som blir mycket svår att lösa. Motståndaren skulle behöva stora förbandsinsatser för att kunna säkerställa egen rörelsefrihet inom ett ockuperat område.

Problematiken blir delsatt finna lämplig personal dels att ge förutsättningar för förberedelser och utbildning i detta. Dock bedömer jag att genom denna enkla ”Kajsa kavat” lösning så skulle man höja uteffekten på Hemvärnet markant och försvåra för en motståndare att kunna lösa sina uppgifter.

Avslutningsvis vill jag poängtera att detta resonemang handlar ej om att upprätta jägarplutoner inom Hemvärnet, utan snarare att Hemvärnet tar sig an en uppgift som tidigare jägarförbandssystem hade. Så ni som är jägarchefer ute i insatsorganisationen ni behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Hemvärnet 1, 2, 3

Försvarsmakten 1

InfKavR Jförb, Försvarsmakten, 1987 (Upphävd)

InfKavR Jkomp-NjSkv, Försvarsmakten, 1990 (Upphävd)

KavR Jplut/Jgrp, Försvarsmakten, 1980 (Upphävd)

Den dolda alliansen, Mikael Holmström, 2011

Insats – höst i Bosnien

Missionen i Bosnien närmade sig sitt slut. Del 4 i serien om livet på mission

Höst i Bosnien 1995

Flyktingkatastrofen var över, för oss i alla fall. Vi hade fått göra något men var ganska trötta. BSA hade avancerat trots omvärldens fördömande. Bägaren höll på att rinna över. Fortfarande hade FN svårt att röra sig i landet och i Sarajevo var läget återigen mycket dåligt.
Dåligt var också vårt radiosamband. Plutonchefen beslöt sig för att göra något åt det så vi tog och åkte till ett gammalt svensk-tillhåll, OP Snapphanen, numera i Pakistansk ägo.

När vi kom dit upptäckte vi att en pakistansk skytteomgång flyttat in i vår relähydda, dragit ur strömmen till våra radioapparater och dragit ur våra antennkablar för att använda dessa till torklinor. Suck. Dessa pakistanier.

Efter ett kort snack med deras plutonchef åkte omgången ut med huvudet före och vi kunde koppla in utrustningen igen. Vi hade ingen större lust att åka hem direkt utan dröjde kvar lite och passade på att laga deras TV-parabol så att de kunde se på TV. Som tack bjöds vi på lunch. Det var mycket gott.

Efter maten satt vi ute i solen och snackade med plutonchefen. Han talade mycket bra engelska och berättade att han hade varit chef för sherpas under den första svenska K2-bestigningen. Det var spännande att höra hans historier. Han berättade också att det alltid var mycket lugnt i hans område.

Han hade knappt hunnit uttala det sista innan en tung kulspruta hostade igång 500 meter längre ner i dalen. Är det här lugnt, tänkte jag, men hann inte innan fortsättningen.

Helt plötsligt dånar det till och vi hör att det är ett stridsflygplan som gör en inflygning. Sedan ser vi ett svampmoln och därefter en oerhört kraftig smäll. Sedan kom fler plan och historien upprepade sig. NATO:s ”Operation Deliberate Force” med bombningar av BSA hade börjat.

Ute i havet låg ett hangarfartyg och US Navy skickade F18 Hornets mot serbiska ställningar i Bosnien med början i Sarajevoområdet. Vi tackade den pakistanske kaptenen, packade ihop och åkte hemåt i vår Chevrolet (helt utan splitterskydd). Vi kunde höra VL på radion, hur de med panik i rösten ropade efter oss. Vi svarade men de hörde oss inte.

Vi förstod att det var fara på färde, att vi var i risk. Vi förstod också att campen hade höjt beredskapen och att det var full utrustning på. Det såg vi inte framemot. Efter några om och men var vi hemma på campen för vår utskällning. Den fick plutonchefen ta och förklara varför vi hade varit borta utan samband under pågående stridigheter. Den utlösande faktorn till operationen var en granatattack mot civila på en marknadsplats i Sarajevo.

Någon dag senare var det Tuzla-områdets tur att bli bombat. Vi stod på taken och jublade när flygplanen attackerade de hatade serbiska ställningarna. Payback!

En F18 flög över oss på inflygningen och vinklade upp underredet på vägen tillbaka för att visa att han hade släppt sin last, denna gång över Vis-höjden. Jublet visste inga gränser. Allt snack om opartiskhet var borta då. Så blir det efter månader av beskjutning. Eller förresten var vi nog inte opartiska ändå. Vi tyckte ju lika illa om alla parter. Har man blivit beskjuten av alla parter så framstår de ungefär lika illa, allihop.

BiH tog tillfället i akt och gick till anfall. BSA var ju nedtryckta av NATO:s bombningar och kunde inte stå emot markangreppet. BiH lyckades därmed flytta fram sina gränser avsevärt, framförallt i Ozren-fickan. Förhandlingar pågick på hög politisk nivå medan kriget fortsatte i terrängen. Återigen fick vi eld mot oss. Nu var det BSA som terrorsköt mot oss bara för att jävlas. Även byar som tidigare klarat sig bra fick smaka. Srebrenik där 7:e och 9:e kompanierna var grupperade blev utsatt för granatbeskjutning. Det blev också TAB:en och det var då som sjukvårdare Olsson riskerade livet för att undsätta en norrman. Tyvärr dog en norsk soldat, oklart om det var den som Olsson tog hand om eller en annan. Olsson fick en norsk tapperhetsmedalj för sin insats och måånga år senare även en svensk förtjänstmedalj.

Ett flyktingläger i Zenica tog en direktträff av en splitterbomb och sex människor dödades och ett 20-tal skadades. Återigen var de flesta barn och återigen fick Nordbat 2 rycka in. Jag slapp delta den gången.
I Krajina pågick en Kroatisk offensiv så serberna var starkt pressade och vapenvila syntes möjlig.

Jag hade ansökt om att få rotera hem i första rotationen för att hinna till min brors bröllop och min ansökan beviljades. Jag packade ihop min utrustning i en sjösäck och lämnade Camp Oden en morgon för transporten ner till Split och vidare hem till Sverige. Nu blev vi inte stoppade någonstans längs vägen utan allt gick jättesmidigt.

Det kändes grymt härligt att göra patron ur vid gränsen till Kroatien. Mitt deltagande i Bosnien-kriget var nu slut, även om det fortsatte en liten stund till.

Legend:

BSA = Bosniensserbiska Armén

BiH = Bosnien federationen

Kortsiktiga lösningar blir kostsamma lösningar (uppdaterat 17/7 16.10)

Ekot berättar idag om de statliga fastighetsbolagen digra arbete med att avveckla militära anläggningar och sälja dessa till företag och privatpersoner med anledning av försvarsbeslutet 2004 (FB 04) då Riksdagen beslutade att de facto avveckla det nationella försvaret och att istället satsa på internationella insatser.

FB 04 innebar dödsstöten för det svenska försvaret och det är följderna av detta försvarsbeslut som man idag har fullt upp med att försöka bromsa eller rätta till. Det blir nämligen så när man tänker alltför enkelspårigt och kortsiktigt i försvarspolitiken. Det Ryssland som i fredags inledde världens största militärövning sedan 60-talet var vid tiden för FB 04 helt uträknat och något nationellt försvar skulle inte behövas under överskådlig tid. Detta fick bland annat till följd att Flygvapnets samtliga krigsbaser avvecklades, utom två som skulle sparas för övningsändamål (Byggnader tillhörande vissa baser ser man förresten även idag på Fortifikationsverkets försäljningslista). Likaså sattes slutligt punkt för försörjningsberedskapen och de anläggningar med logistiskt stöd som skulle förenkla transporter av förband från ena änden av landet till den andra försvann också.

Idag 10 år senare är läget ett helt annat, även om det verkar ha gått talespersonen från Fortifikationsverket förbi. Det blev ett yrvaket uppvaknande i och med Georgienkriget 2008 och år 2009 fick Försvarsmakten åter order om att planera för ett nationellt försvar. Pendeln började därmed svänga tillbaka mot ett nationellt försvar. Problemet är dock att mycket av den förmåga man idag så kritiskt behöver för att kunna upprätthålla ett nationellt försvar avvecklats, sålts och som framgår av Ekots reportage, fortfarande säljs för högtryck. De kustrobotar som försvann redan i försvarsbeslutet 2000 är en förmåga som idag är hett eftertraktad och som nästintill varje politiker skulle vilja placera på Gotland. De flygbaser som behövs för att sprida flygvapnet finns inte längre. De har avrustats för mångmiljonbelopp, sålts för struntsummor och att återuppbygga dem skulle kosta mångmiljardbelopp. Att behålla dem ett tag till ”utifall att” hade kostat några miljoner. När det fasta kustartilleriet avvecklades beräknas avvecklingskostnaderna ha uppgått till motsvarande 50 års driftskostnader.

Att Fortifikationsverket med flera andra statliga fastighetsbolag lyckas rädda några slantar ur konkursboet är naturligtvis tacksamt för skattebetalarna. Av investeringsvärden på motsvarande hundratals miljarder har man enligt Ekot lyckats dra in en miljard kr till staten. Det räcker sannolikt inte för att iståndsätta ens en enda krigsflygbas. Den civila marknaden för bergrum kan också sägas vara rätt mättad vid det här laget. Det går inte att ha ur många serverhallar som helst. I fallet med bergrummet i Nora har företaget redan gått i konkurs. Förhoppningsvis fick kommunen igen varenda krona man lade ut på att vara mellanhand i affären.

Självfallet är det positivt att Fortifikationsverket lyckas avveckla det som är övertaligt så det inte bär onödiga kostnader. Men hur vet vi att det är övertaligt? Historien har ju redan visat att såväl försvarsbesluten 2000 som 2004 var felaktiga. Idag är insatsorganisation 2014 den enda sanningen. En organisation som är beklagligen är illa anpassad för nationellt försvar. Vad sparas för den dag man kommer fram till att det är dags att växa ur IO 2014 på samma sätt som vi upptäckt med FB 00 och 04?

Tyvärr finns ingen sådan tanke idag eftersom inga pengar kan avsättas för omfall. Så sent som förra sommaren var avvecklingsarbetet i full gång med den sista krigsbasen för Flygvapnet trots att man år tidigare kommit fram till att just dessa behövdes. Att inte ta höjd för framtida eventualiteter och att fortsätta agera likadant idag som 2000 och 2004 kan betydligt mer kostsamt än vad underhållsdriften går på.

Nedan ett inslag ur Aktuellt efter den så kallade Järna-smällen 1987 med ett förråd som under 00-talet var helt föråldrat, men som idag åter visat sig vara i ropet

Uppdatering 18.30: Även i DN

Uppdatering 21.00: Uppdatering med reportage från Handelsbanken TV från det objekt som FortV nämner som en mycket lyckad försäljning, men där företaget bara ett halvår senare gjorde konkurs. Lägg märke till arealen som omtalas och lägg framförallt märke till det helhetstänkande som präglade det gamla Totalförsvaret. Något liknande existerar tyvärr inte idag.

Gamla försvarsanläggningar får nytt liv

Uppdatering 16/7 10.00: Aftonbladet hakar nu på med en artikel om utförsäljningarna
Uppdatering 16/7 14.10: … liksom Göteborgs-Posten. Verkar som om FortV får den intresseökning man sannolikt var ute efter när man ”läckte” till media. Då blir det förhoppningsvis lite mer pengar in till statskassan.

Uppdatering 17/7 16.10: Ännu mer från GP.

Består de låga nivåerna? (uppdaterat 16/7 13.45)

På samma sätt som veckan efter Almedalen anno 2012 var mycket säkerhetspolitiskt intressant i närområdet så har även så varit fallet i år.

Militärreform hellre än vård, skola, omsorg

Under Almedalsveckan publicerade den ryska statliga nyhetsbyrån Interfax ett pressmeddelande att president Putin beordrat en översyn av den nu pågående försvarsmaktsreform 2020 i vilken de ryska väpnade styrkorna ska genomgå en mycket kraftig modernisering till år 2020. Det framgick inte då åt vilket håll översynen skulle ta. Tidiga rapporter talade om att Putin manade att försvarsreformen inte fick innebära för stora konsekvenser för det vi i Sverige refererar till som ”vård, skola, omsorg”. Ur global synvinkel, såväl som rysk, vore detta högst önskvärt. Om det är något Ryssland behöver så är det just ökade hälsotal och en samhällsutveckling där ekonomin differentieras från kolväten och krigsmaterielproduktion.

Oscar Jonsson publicerade i veckan ett mycket intressant blogginlägg på sin blogg Säkerhetspolitiska Reflektioner. Jonsson tar avstamp i det inlägg jag skrev för jämnt ett år sedan om att den ryska regeringen väljer att prioritera de väpnade styrkor före just vård, skola och omsorg. Jonsson har dock hittat data att ytterligare klä på dessa ambitioner, något som även Dagens Nyheter lyfte under gårdagen. De ryska militära utgifterna stiger nu från 15,7 % av de statliga utgifterna till 22 % år 2016. Som Jonsson redovisar handlar det om en BNP-ökning från 3,2 % till 3,8 %. Dock inkluderar detta inte områden som i andra länder skulle falla under den militära domänen, t ex inrikestrupperna, FSB med dess paramilitära delar och så vidare. Tas dessa med stiger utgifterna med ytterligare 1,5 %. (Som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten år 2012 var 1,17 % av BNP)

Jonsson för sedan ett intressant resonemang kring försvarsreformen och anledningen till att den förre försvarsministern Serdyukov tvingades bort. Men vad är det som driver försvarsreformen? Varför denna enorma stegringstakt?

”Viktigt att se till övningarna som genomförs”

Stegringstakten är nämligen enorm. Inte bara i försvarsutgifter, utan även i återtagande av tidigare förmågor och omfattande övningar. Som flera säkert redan noterat initierade president Putin i fredags en beredskapsövning för de väpnade styrkorna. Från början omfattades ca 80 000 man i landets östra delar. På lördagen hade övningen svällt och hade 160 000 man insatta tillsammans med 1000 stridsvagnar och 130 flygplan. Förband i västra militärområdet omgrupperades snabbt österut, vilket fick påverkningar för den civila flygtrafiken i bl a Kaliningrad.

Den logistiska operation det innebär att ställa 160 000 man på krigsfötter och därtill flytta stora delar från en världsdel till en annan, kan inte nog betonas. Ej heller det faktum att detta är den största militärövning som genomförts i världen sedan Sovjetunionens kollaps för 20 år sedan. Frågan är även om man under Sovjetunionens sista årtionden var uppe på dessa nivåer. Det som räknats som världens största militära övning i ”modern” tid, övningen Zapad 1981, innefattade endast ca 100 000 man. För att sätta det i ett sammanhang så är den nu aktuella övningen mer omfattande personellt än de amerikanska styrkorna under Irakinvasionen. Man bör också komma ihåg att kan man mycket snabbt flytta avsevärda styrkor från väster till öster, gäller det också det motsatta.

Under årets Almedalsvecka höll Swedbank ett seminarium om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen. Från Försvarsmakten deltog generalmajor Dennis Gyllensporre. De kraftigt ökade ryska försvarsanslagen har gång efter annan betonats i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten, vilket från regeringshåll bemötts med att man måste sätta det i ett sammanhang. Sammanhanget är då att den ryska upprustningen är ”från en mycket låg nivå”. Detta påstående har gång efter annan skjutits i sank, då den låga nivån sedan många år lämnats.

Gyllensporre uttryckte under Swedbankseminariet klokt att ”det viktiga är inte Rysslands försvarsbudget utan övningarna de genomför”. Jag håller helt och hållet med i det påståendet. Jämför man rysk och amerikansk försvarsbudget ser man att den amerikanska är flera gånger större. Jämför man dock vad man får för samma summa pengar i de bägge länderna blir resultatet annat. Ser man till de övningar som Ryssland genomfört under senare år, speciellt det senaste, är det ingalunda någon låg nivå som framträder utan ett mycket målmedvetet och hittills framgångsrikt arbete att modernisera och förstärka de väpnade styrkorna. Frågan är om man i USA har möjligheten att lika snabbt dra igång en så omfattande övning som den som nu genomförs i Ryssland.

Ser vi alltså till de övningar Ryssland nu och nyligen genomfört blir bilden mycket bekymrande. Applicerar vi samma modell på Sverige blir bilden än mer oroande. Senaste gången Försvarsmakten på allvar övades sammansatt var 1993, även om en försvarsmaktsgemensam beredskapsövning genomfördes hösten 2009. Denna var dock i sammanhanget mycket liten såväl personellt som till omfång.

Den nu pågående beredskapsövningen är utan tvivel av en sådan storlek att den måste föranmälas enligt Wiendokumentet. Huruvida så har skett har jag ej funnit i rapporteringen. Om så har skett eller ej borde kunna meddelas av det svenska Försvarsdepartementet. Frågan torde ligga högt på den svenska agendan med tanke på att försvarsminister Karin Enström så sent som förra veckan var i Moskva för att just tala om vikten av att Ryssland är öppen med sin information om kommande övningar. Utan tvekan en följd av våren och försommarens aktiviteter i Östersjön. Det ryska försvarsdepartementet har utlovat information till utländska attachéer under måndagen. Ett nog så intressant val att dra igång en massiv övning på en fredag, därefter ”ta helgledigt” och tillhandahålla informationen efter helgen. Som jämförelse kan nämnas att enligt uppgifter till Försvar och Säkerhet var senaste gången Sverige behövde anmäla en övning enligt Wiendokumentet just 1993.

Indikatorer vs halmstrån

När man diskuterar rysk militär förmåga hänvisar ofta de som vill tona ned denna till att korruptionen gör att Ryssland inte kommer att nå målen, försvarsindustrin har inte förmågan, befolkningsutvecklingen ser negativ ut och att den ryska ekonomin inte kommer att klara försvarsutgifter av detta slag och så vidare. Tyvärr måste man konstatera att den ryska försvarsreformen trots detta hittills till största del har löpt enligt plan. Det enda smolket i bägaren än så länge rör personalsituationen där man likt i Sverige har svårt med det nya personalförsörjningssystemet.

Vad avser statsekonomin har åsikten många gånger framförts att denna inte klarar den nedgång i oljepriset som kommer de närmaste åren. Huruvida nedgången kommer eller inte i och med USA:s ökade möjligheter till självförsörjning balanserad mot en globalt ökad konsumtion av olja fortsätter att vara omtvistat. Den nuvarande ryska statsbudgeten för 2013 är beräknad på ett oljepris på 97 dollar per fat. Som jämförelse kan nämnas att oljepriset i år som högst stått i 118 dollar per fat och som lägst 99 dollar per fat. Sommarens oroligheter i Egypten har dock kommit som på beställning för den ryska regeringen med stigande priser och oljepriset nådde i fredags 109 dollar per fat.

Vad som framförallt bekymrar är de förhållanden som under slutet av 90-talet och 00-talet användes för att motivera den svenska ”strategiska time-outen” och vars förändring tillika skulle utgöra anledning till ett svenskt militärt återtagande, samtliga sedan år är uppfyllda. Inte minst frånträdandet av internationella avtal för nedrustning och kontroll, såsom CFE-avtalet oroar. Likt den dåliga investeraren finner man dock i Sverige ständigt nya halmstrån att försöka hålla sig fast vid för att slippa vidta några åtgärder, även om rodret nu sakta verkar ha börjat läggas om.

Vår försvarsberednings omvärldsrapport från i våras verkar föråldras snabbt. Denna talar till exempel om övningar i storleken 25 000 man och att ”det är långt till den omfattning övningsverksamheten hade i Sovjetunionen”. Vi får se vad man lyckas fånga upp till nästa rapport som kommer under våren.

Läget kring den pågående beredskapsövningen torde klarna något på måndag när attachéerna informerats. Möjligheten finns att de siffror som presenterats är uppblåsta. Dock är detta idag betydligt enklare att syna än för några decennier sedan tack vare utvecklingen inom rymdbaserade sensorer. Nyss rapporterades att det ryska strategiska bombflyget försatts i högsta beredskap. Sist detta skedde var i påskas. Vad som då hände vet förmodligen varenda svensk vid det här laget.

10 000-kronorsfrågan återstår dock att besvara. Vad syftar denna massiva ryska upprustning till och varför är det så oerhört bråttom? Otvivelaktigt är detta den viktigaste frågan att besvara. Svarar man dock fel, kan det få ödesdigra konsekvenser.

Bloggar: Jägarchefen, Cornucopia, Skipper, Försvar & Säkerhet (synnerligen läsvärt), Johan Westerholm, Brezjnev

Uppdatering 16/7 13.45: TT har felaktigt kablat ut att även Kina deltar i den stora ryska övningen. En uppgift man som är ensam nyhetsbyrå om i världen. Tyvärr har även SR/Ekot huggit på detta. Gissningsvis har någon sommarvikarie rört ihop det med den rysk-kinesiska flottövningen som genomfördes förra veckan, men som nu är avslutad. I övriga världen talas dock om övningen som en markering mot just Kina, men även Japan.

Media i Sverige har så smått börjat vakna och berätta om övningen. Hallandsposten hade en bra ledare i morse (tyvärr bakom betalvägg) och så även Norrköpings Tidningar. I Norrbottens-Kuriren blev det en notis på ledarsidan med en rejäl känga till försvarsministern. Även TT-artiklarna riktar viss kritik mot Försvarsberedningen enligt vad som även nämnts ovan i inlägget.

Andra TT-artiklar: DN, SvD,

Lägg ned IO 14 – Pröva svensk beredskap

I veckan kom så Regeringens anvisningar till Försvarsberedningen. De viktigaste beskeden i dessa var att inriktningen från 2009 skall fullföljas. Meningen; ”Det inkluderar bland annat en insatsorganisation med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter.”; är upphov till en hel del av gnisslet i debatten. Vi som vet […]

Ryssland genomför största övningen sedan kalla kriget och media sover?

Man kanske skulle kunna tro att den största ryska övningen någonsin sedan kalla kriget möjligen skulle rendera i ett nyhetsinslag hos SVT eller TV4 och kanske en artikel hos de större svenska mediahusen? Men så är inte fallet. Inte ens en mindre blänkare från TT går att finna. Än så länge verkar det enbart vara rysk media som rapporterar om den oerhört omfattande övningen.

Det var presedent Vladimir Putin själv som i fredags (enligt RIA Novosti) beordrade en omedelbar beredskapsövning i det östra militärdistriktet. En motsvarande beredskapsövning genomfördes tidigare i år inom det västra militärdistriktet där den numera ökända påskflyningen ”ryska påsken” utgjorde en del av övningen.

Under den pågående övningen har man inom de ryska styrkorna i det östra militärdistriktet redan i dag lördag på mindre än 24 timmar skrapat ihop:

80.000 man
1.000 bepansrade fordon
130 flygplan
70 örlogsfartyg

Huvudsyftet med övningen är att kontrollera beredskapen hos förbanden och dess möjlighet att lösa sina stridsuppgifter. Övningen kommer enligt uppgifter i media att pågå till den 20 juli.

President Putin har enligt uppgift också gett försvarsminister Sergei Shoigu (som f.ö. alldeles nyligen träffade Karin Enström och där hon uppmanat Ryssland att utbyta information om höstens övningar i Östrsjön för att undvika missförstånd) i uppdrag att informera granländerna i de östra delarna om att man nu genomför denna beredskapsövning. En övning man nu genomför för tredje gången under innevarande år fördelat på de olika militärdistrikten.

Redan senare under innevarande dag informerade Sergei Shoigu media om att man nu dessutom utökat övningen till att omfatta 160.000 man. En siffra som är näst intill obegriplig att man lyckas uppbringa under en helg vid en oförberedd(?) beredskapsövning.

Alldeles innan denna beredskapsövning drog i gång (5 juli) så hade ryska stilla havsflottan genomfört den största marinövningen någonsin tillsammans med den kinesiska flottan i japanska sjön under tiden 5-12 juli. En utveckling som är minst sagt oroväckande och som man från USA lär följa med stort intresse. Men man kan alltså notera att Putin drog igång den pågående enorma beredskapsövningen när delar av flottan fortfarande var till sjöss och precis hade avslutat en större övning.

Bloggrannen Jagarchefen gör en klarsynt notering att militära övningar som överstigande 9000 man enligt Wiendokumentet från 1999 ska föranmälas. Att detta inte har gjorts är nog alltför uppenbart. Bloggrannen Cornucopia gör en annan reflektion, nämligen att Irakkriget 2003 omfattade 112 000 amerikanska soldater och uppbyggnaden och aktiveringen tog månader. Ryssland har bara i det östra militärområdet på mindre än ett dygn skrapat i hop 160.000 man….

I sammanhanget kan man inte låta bli att citera en moderat riksdagledamot
”Ryssland genomför en modernisering från en mycket låg nivå”

Bloggar: Jagarchefen, Conucopia
Media: BBC, PressTV, RIA 1, RIA 2

Uppdaterat: Nu på kvällen vaknade DN till liv och publicerade en kortare artikel i ämnet.

Under ytan – Del XX – Uppdrag Granskning och Hårsfjärden

Skriver i dag ett nytt kortare inlägg i serien ”under ytan” med anledning av gårdagens Uppdrag Granskning i SVT där Lars Borgnäs återkommer till Hårsfjärden och det krig som Marinen under ett antal veckor hösten 1982 där utkämpade mot främmande ubåtar. Serien av inlägg har hittills avhandlats i kronologisk ordning och kommer så även att göras i fortsättningen. Detta blir ett undantag med anledning av att ämnet helt plötsligt blivit aktuellt igen.

Merparten av avsnittet sändes redan 2008 så det är inga nyheter som Borgnäs kommer med. Det är snarare ett försök att väcka liv i en tyvärr avsomnad fråga. Borgnäs konstaterar i slutet av programmet att det skulle krävas en politiskt vilja och ett stort engagemang från många aktörer om man ska kunna ta frågan längre än vad man efter tre olika utredningar hittills har gjort.

Det allra mest intressanta i detta program är det föremål man med stor sannolikhet klassificerat som en transponder. En transponder sänder ut en signal som kan användas som positionsreferens under vattnet vilket i praktiken innebär att en ubåt kan ta emot signalen och använda den för navigationsändamål, eller rättare sagt att kunna leda två eller flera ubåtar till en bestämd mötesplats.

Föremålet hade detekterats och lokaliserats genom att den sände ut en signal med 24kHz. Signalen ledde således Marinen till platsen och vid dykningar på platsen så hittades ett 30-40cm långt föremål som satt fast på en betongplatta. Uppdraget beordrades av dåvarande marinchefen Per Rudberg och bedömdes vara så intressant att resultatet på beslut av ÖB skulle föredras för statsminister Olof Palme.

Men vad visade då analysen av denna transponder? Det är här det blir intressant, för nu visar det sig att det aldrig blev någon föredragning för statsministern. Dessutom försvann all dokumentation runt fyndet, och helt plötsligt minns ingen någonting, inte ens marinchefen Per Rudberg som själv hade beordrat dykningarna och gjort bedömningen att detta är ett högintressant fynd som skulle kunna ge ett svar i nationalitetsfrågan.

I stället säger man i efterhand att det var granater man hittade på botten…. Som satt fast på en betongplatta och som dessutom sände en signal på 24kHz som gjorde att man kunde lokalisera den med stor noggrannhet? Granater?

Det finns all anledning att se på hela Hårsfjärdenincidenten under hösten 1982 med öppna ögon och utan förutfattade meningar om nationalitetsfrågan. I stort sett samtliga bevis, ljudinspelningar, foton, vattenprover, krigsdagböcker, vittnesbeskrivningar som faktiskt i olika grad skulle kunna fastställa nationaliteten ….. försvunnit! Att tro att detta är en slump vore mycket naivt! Då måste man alltså ställa sig frågan om varför så många avgörande bevis inte går att återfinna, och varför de i så fall försvann?

Tyvärr har vi i den pågående debatten, en debatt som är högst aktiv men som inte förekommer i riksmedia, drabbats av att det blivit två läger där pajkastningen är värre än någonsin. I ena ringhörnan står Ola Tunander, Lars Borgnäs, Mattias Mossberg och Anders Jallai. I den andra står Bengt Gustafsson, Emil Svensson tillsammans med ytterligare ett antal äldre officerare.

Dessa är fast övertygade om att de egna teorierna är de korrekta och att den andra sidan har (som Sten Tolgfors brukade säga) …helt fel.

Det finns ett fåtal individer från den ena sidan som inte utesluter att det förekommit ubåtar från båda sidorna (Väst och Öst) som kränkte svenska vatten medan den andra sidan är så övertygade om att det enbart var Sovjet som kränkte oss så att de näst intill verkar se rött om något annat en yppas i debatten.

Att ubåtsfrågan rimligtvis borde väckas till liv igen har sin grund i att många saker inte är utredda fullt ut, dessutom har nya fakta kommit fram efter den sista utredningen ledd av Ekeus 2001. Det har dessutom förlöpt en så pass lång tid nu (30 år) så att det är nu eller aldrig man bör gå till botten med vad som egentligen hände. Frågan som i detta sammanhang också måste ställas är om det finns ett arkiv inom Försvarsmakten som är (var) så hemligt att det i teorin inte ens existerar? Det skulle nog krävas att ett sådant arkiv ”återfanns” för att frågan skulle kunna utredas fullt ut.

Runt Hårsfjärdenincidenten och mycket annat kommer vi att återkomma till längre fram i serien ”under ytan” där omständigheterna runt just Hårsfjärden kommer att avhandlas i ett större antal inlägg p.g.a dess komplexitet och omfattning.

Se hela det senaste avsnittet på SVT Play

Tidigare blogginlägg i serien:

Under ytan – Prolog

Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar

Under ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955

Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962
Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till Marinflyget

Dagens goda nyhet!

Foto: Försvarsmakten

En lättnadens suck kan nu dras för Försvarsmaktens sjöoperativa räkning. FMV levererade i dag en god nyhet i samband med att man nu lagt en beställning till Kockums som omfattar ombyggnad av den femte och sista Visbykorvetten till version 5 standard.

Det har möjligen inte varit allmänt känt att det inte sedan tidigare fanns en beställning för att färdigställa samtliga fem korvetter av Visbyklass till samma status som de två levererade korvetterna Visby och Nyköping. Uppgifter sedan tidigare gör gällande att det inte har varit helt klart avseende finansiering av att färdigställa det sista skrovet, men nu är det alltså klart. FMV har lagt en beställning till Kockums som omfattar uppgradering av den femte korvetten HMS Härnösand.

I pressmeddelandet framgår det att FMV har beställt ”vapen och sensorinstallationer” till en kostnad av 180 miljoner kronor.

Vän av ordning (med risk för att hamna i facket ”svartmålare”) bör ställa sig frågan om det inom ramen för denna order även ingår att göra HMS Härnösand till ”flygplats” för att kunna landa helikopter? Sommaren 2011 informerade MI marinens personal om att enbart två av Visbykorvetterna kommer att utrustas för att kunna landa Hkp 15. Senare uppgifter har gjort gällande att numerären har utökats till att omfatta tre? Av den anledningen bör man därför fråga sig om denna order innefattar integrering av helikopterfunktion även på detta fartyg, och att således alla fem korvetterna i serien kommer att få samma helikopterkapacitet?

När vi ändå är inne på att beskriva saker för vad de är så har det förekommit uppgifter i den annars goda debatten runt detta ämne om att helikopterhangaren på Visbykorvetterna är för liten för att hangarera Hkp 15. Detta är fel. Saken är den att Visbykorvetten helt saknar helikopterhangar. Inte heller Visbykorvettens däck lär vara dimensionerat för att kunna landa den tunga sjöoperativa helikoptern Hkp 14F som kommer att levereras i endast fem exemplar och som bedömt blir operativ runt 2020?

Det viktigaste med dagens besked är trots allt att HMS Härnösand får RBS-15 integrerat. Åt detta ska vi glädjas i dag.

Media: AB, SvD, GP, BLT,