Försvarsbloggare

av Mats Bergquist

Förre danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen har bidragit till en ändring av Danmarks ”grand strategy”. Foto: Slavko Sereda/Shutterstock

I svensk debatt dök denna argumentation kanske först upp i EEC-debatten 1961–1962 där regeringen – och centerpartiet – på goda grunder hävdade att en ansökan mitt under det kalla kriget om medlemskap, med tanke på den europeiska gemenskapens politiska dimensioner, kunde skapa misstro rörande svensk neutralitetspolitik. Temat har, men inte alls lika prominent, figurerat i NATO-debatten.

En mindre stat har i princip alltid tre olika möjliga förhållningssätt till stormaktsgrannar: triumfvagnspolitik, som syftar till att vinna fördelar genom att hålla sig väl med grannen; balanspolitik, d v s att för sin säkerhet alliera sig med en annan stormakt och/eller andra mindre stater; och neutralitets- eller alliansfri politik. Historiskt sett är den första varianten vanligare än den andra. Skiljelinjen mellan den första och tredje varianten kan ibland te sig tunn. En viss stats politik kan förete element av båda dessa förhållningssätt. Finland strävade, med stöd av VSB-pakten, under det kalla kriget att med en 1300 km lång gräns med Sovjet föra en neutralitetspolitik, men hade också påtaglig nytta av sina ekonomiska kontakter med Sovjetunionen. Sverige kunde hålla större distans till Sovjet.

Danmarks politik efter 1864 är en intressant och förbisedd fallstudie i en liten stats relationer till sin stormaktsgranne, i detta fall Tyskland. Man har nu glömt bort att i det danska riket före 1864 ingick också det, i det stora hela tysktalande hertigdömet Slesvig-Holstein, som ju sträckte sig ända till Hamburgs förorter och där således den danske kungen var suverän. Men 1864 berövade Bismarck med våld Danmark detta territorium och infogade det i Preussen. Detta senare land hade redan 1848–1849 försökt skilja hertigdömet från Danmark, men utan att lyckas. Danskarna hade 1864 förhoppningen att om det efter kriget femton är tidigare gick att behålla status quo (bl a med visst svensk-norskt militärt och Storbritanniens diplomatiska stöd) kunde det väl gå igen. Men det blev en snabb och total preussisk-österrikisk triumf. Sammanhanget skildras i en dansk TV-serie som också kördes i svensk TV för några år sedan och som väl skildrar den totala bristen på realism hos såväl statsledningen som militärledningen.

Man kan dra en parallell med effekterna av Sveriges krig med Ryssland 1788–1790 respektive 1808–1809. Eftersom freden i Värälä 1790 slutade med status quo kunde det väl gå bra en gång till, om nu Ryssland skulle gå till anfall? Detta ihåliga självförtroende skall ses mot bakgrund av att föregående krig, för svensk del 1741–1743 respektive för dansk del 1814 med Sverige som båda slutat i en katastrof: förlusten av Finland respektive Norge. Det återupprättade självförtroendet ledde således både Gustaf IV Adolf och den danska statsledningen vilse. Förlusten 1864 av en fjärdedel av landets territorium och 40 % av dess befolkning – så många talade tyska i den tidens Danmark – blev lika traumatisk för Danmark som den blev för Sverige 1809 och framtvingade i båda fallen en strategisk omorientering som varat in i dessa dagar. Danmark måste nu förhålla sig till det allt mäktigare tyska riket. Man anlade en strikt realpolitisk linje, utan att anlägga några moraliska aspekter. Ett mått av pacifism spred sig i det danska samhället och därmed en uppfattning att det rent av vore omoraliskt att om Tyskland skulle gå till angrepp offra danska soldaters liv i en hopplös kamp. Att räkna på hjälp från någon annan stormakt, d v s i praktiken Storbritannien, var inte realistiskt eftersom detta sannolikt tvärtom skulle öka riskerna för Danmark. Det fanns alltså, i motsats till i Sverige, egentligen inget Plan B-tänkande. Man måste förhålla sig till Berlin och förkastade allt balanstänkande.

Detta strikt realpolitiska synsätt skulle styra Danmark genom båda världskrigen. Intressant nog hade Danmark under såväl första som andra världskriget, då landet ju trots ockupationen i princip var suveränt, samma utrikesminister, Erik Scavenius, som företrädde partiet Radikale Venstre, som var influerat av pacifistiska strömningar. En av Scavenius svenska kollegor under första världskriget, Johannes Hellner, utrikesminister i Nils Edéns regering 1917–1920, betecknar sin danska motsvarighet som en av de mest kallt och logiskt resonerande människor han träffat. Denna kylighet och logik manifesterade sig i de eftergifter som den danska regeringen såg sig tvungen göra för att undvika tysk ockupation under det första respektive repressiva övergrepp mot Danmarks suveränitet under det andra världskriget. En sådan ockupation 1914 eller senare hade kunnat bli följden av reducerad dansk livsmedelsexport till Tyskland eller omfattande brittiskt marint inträngande i Östersjön. Danmark skrev 1941 motvilligt på en s k anti-Kominternpakten, Hitlers alliansnätverk, och tillät upprättandet av en frivillig SS-kår till östfronten. Men ibland ansåg också Scavenius det möjligt, som i fallet med en av Tyskland önskad tull- och myntunion, att med framgång motsätta sig tyska krav.

Trots att Danmark 1949 gick med i NATO menar den danske historikern, publicisten och tidigare diplomaten Bo Lidegaard (bl a i en tankeväckande artikel i Politiken 23 november 2014) att den danska realpolitiken fortsatte århundradet ut. Danmark skulle vara med i det västliga samarbetet, men inte i någon framträdande roll, och därtill kunna tala med alla. Försvaret gavs ingen hög prioritet. Nu fanns ingen stormaktsgranne att förhålla sig till, vilket också minskade incitamentet till en eventuell revidering av den strategiska grundlinjen som uppenbarligen hade ett utbrett stöd i landet. Danmark var således inte någon tydligt drivande kraft i NATO och skulle i EU, där man ju kom med 1973, ibland karaktäriseras av den s k asteriskpolitiken, som främst innebar ett danskt undantag från EU:s försvarssamarbete.

Men detta skulle ändras i och med att Anders Fogh Rasmussen 2001 tillträdde som statsminister för en koalitionsregering mellan Venstre och De Konservative. Fogh Rasmussen, som skulle sitta till 2009, för att sedan 2009–2014 som förste dansk i en så ledande internationell position bli NATO:s generalsekreterare, skulle komma att genomföra vad som måste ses som en strategisk omorientering. För Rasmussen var inte realpolitiken nog som riktmärke. Världspolitiken måste också handla om värden, som ibland måste värnas med våld. I Fogh Rasmussens värld var Scavenius realpolitik feg och klandervärd. Danmark borde ha stått upp och slagits, oavsett offren. Danmark blev under Rasmussen följdriktigt, jämte Spaniens José Maria Aznar, en av George W Bushs och Tony Blairs mest trogna allierade i krigen mot Afghanistan och Irak. Danmark har med tanke på insatserna lidit stora personella förluster, över 50 soldater stupade (de allra flesta i Afghanistan), utan att detta förefaller ha väckt någon substantiell opposition mot krigsdeltagandet hos den allmänna opinionen. Man kan nog tryggt anta att en motsvarande situation i Sverige inte vore tänkbar.

Bo Lidegaard menar nu att Danmark till slut gjort sig av med traumat från 1864 och övergett vad han kallar ”hyperrealismen”. Detta har alltså underlättats av att stormaktsgrannen idag är det demokratiska Tyskland som knappast hotar Danmark. USA är naturligtvis fortfarande den helt dominerande stormakten, men inte längre den stat som sätter spelreglerna. Följaktligen behöver USA stöd i kampen mot de onda krafterna. Men det speglar rimligen också en politisk övertygelse hos Anders Fogh Rasmussen personligen. Även om det aktiva danska deltagandet i flera krig inte mött så mycken opposition undrar Bo Lidegaard om allmänheten egentligen uppfattat förändringens vidd. Sannolikt är det inte så många i Sverige heller som noterat eller förstått innebörden av den förändrade danska politiken. Danmark har, trots denna synbara förändring och det aktuella intresset kring Kaliningradexklaven, mera sällan figurerat i den aktuella säkerhetspolitiska debatten, som ju i alla fall sedan Krimkrisen dominerats av läget i norra Östersjöområdet. Att man i Washington tidigt uppfattade dessa nya signaler visades genom att George W Bush redan 2005 avlade ett officiellt bilateralt besök enbart i Köpenhamn.

Det finns säkert de i Danmark som menar att Lidegaard överdriver sina teser. Dessa kan då hänvisa till att Danmark alltfort inte visat tecken på att mjuka upp sitt motstånd mot EU:s gemensamma försvarspolitik och att man således nu inte deltar i diskussionerna kring PESCO (Permanent European Security Co-operation). Omorienteringen skulle därmed inte vara så genomgripande som Lidegaard hävdar. Men denna fortsatta danska inställning kan ju lika väl hänga ihop med att man som Storbritannien inte vill medverka till något som kan riskera att försvaga NATO:s roll som ensamt ansvarig för alliansens territorialförsvar.

Den av Fogh Rasmussen inledda politiken förefaller egentligen inte ha ifrågasatts av hans efterträdare på statsministerposten, partikamraten Lars Lökke Rasmussen 2009–2011, socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt 2011–2015 och ånyo Lökke Rasmussen därefter. Danmark deltar aktivt i luftövervakningen både av Island och Baltikum där det danska flygvapnet f ö var det som störde ryska bombplan som i den s k långfredagsincidenten 2013 övade anfallsföretag mot Sverige, medan den svenska incidentberedskapen stod på marken.

Vilka konsekvenser har då den nya danska politiken i ett vidare perspektiv fått? Danmarks samarbete med USA har ökat väsentligt liksom den danska närvaron i Östersjön och landets specifika säkerhetspolitiska vikt i allmänhet. Den aktiva interventionspolitiken i tredje världen kan tyckas ha flyttat till närområdet. Den roll som NATO:s favoritmedlem i Norden som Norge både av strategiska och politiska skäl haft under de första femtio åren av alliansens tillvaro har fått konkurrens.

En strategisk omorientering genomförs och cementeras inte på dryga 15 år. Vad som skett skall inte heller karaktäriseras som ett skifte av dansk ”grand strategy” eftersom Danmark länge varit medlem i NATO. Men denna tydliga tyngdpunktsförskjutning i dansk säkerhetspolitik är i alla händelser värd att följa noga. Danmark ligger inte längre i någon säkerhetspolitisk skugga, om nu detta tidigare ibland varit fallet.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

av Magnus Sjöland

Säkerhetsläget har försämrats och EU gör nu sin största satsning någonsin för att stärka Europas säkerhet, stärka vår konkurrenskraft och skapa fler arbetstillfällen. EU lanserar nu ”the European Defence Fund”. Totalt handlar det om över 5 miljarder kronor fram till 2020 och därefter över 50 miljarder kronor per år (5.5 miljarder Euro/år). Risken är stor att Sverige endast får smulor av detta eller inget alls medan de stora länderna får det allra mesta. Mer om detta längre ner i artikeln.

EU kommer att satsa på pengar inom tre huvudkategorier:

• Försvarsforskning
• Utveckling av försvarsmateriel
• Medfinansiering från EU

För att ett projekt skall bli beviljat finns flera olika krav, som t ex att medlemsstaterna måste satsa egna pengar och att de företag som är med är Europeiska företag. Andra krav på projekten:

• Skall vara överlägset redan befintliga produkter
• Hög innovationsgrad, gärna ett stort steg framåt
• Ge nya marknadsmöjligheter för export och möjlighet för företag att växa
• Ge möjlighet till autonomi för europeisk industri
• SME (små och medelstora företag) skall ges möjlighet att vara med, detta uppmuntras
• Resultaten skall användas för att stärka EU försvar och säkerhet – inte bara pappersprodukter eller rena forskningsprojekt

Nu till problemet: Sverige har slutat att finansiera nya teknikutvecklingsprojekt inom försvarssektorn sedan ca 15 år tillbaka. Om inte detta ändras betyder det att vi inte kan vara med och få del av de över 50 miljarder kronor per år som EU kommer att satsa på att modernisera vårt försvar och vår kompetens, då det krävs medfinansiering från medlemsländerna för att få vara med i projekten. Om svenska företag vill vara med, så måste svenska staten (Försvarsmakten eller FMV) vara med och finansiera projekten för att det skall beviljas. Men Sverige har strukit dessa ur budgeten för flera år sedan och ingen politisk vilja verkar finnas för att satsa på teknikutveckling. Tyvärr!

Hur skall Sverige få del av den senaste tekniken? Hur skall Sverige möta de senaste hoten? Listan på hot kan göras lång: cyberattacker, nanoteknik, terrorism, ny mycket högre eldkraft, autonoma farkoster, nya kamouflagetekniker, robotar och rymdvapen. Om vi är med i EU:s satsning, får vi del av de andra medlemsländernas teknik och vi är med och utvecklar nya tekniker för att skydda oss mot det nya som hotar våra samhällen. I juni i år kom den första utlysningen från EU:s fond som gällde:

• En teknikdemonstrator för en förbättrad situationsmedvetenhet åt marinen
• Truppskydd och avancerade soldatsystem
• Europeisk inriktning av försvarsforskning

Tidigare lade svenska staten stora belopp på teknikutveckling, vilket lagt grunden för de SME och stora företag vi har idag inom försvarssektorn i Sverige. Staten definierade vad de behövde och medfinansierade nyutveckling av de produkter som behövdes för att försvara vårt land. Många projekt var unika, och har blivit en stor framgång både för vårt försvar och på exportmarknaden. Idag är den förhärskande strategin att ”köpa från hyllan”, vilket ofta innebär att vi köper redan omoderna system eller snart föråldrade system, och ofta missar den allra senaste tekniken. Staten får därför svårt att möta de senaste hoten .

Företagen famlar i blindo och försöker gissa vad staten kan behöva, utvecklar på chans och hoppas att staten skall köpa de nya produkterna. Detta innebär att de svenska företagen tappar konkurrenskraft mot företag i andra länder där de kan få riktade beställningar. När inte svenska staten har köpt produkterna, minskar dessutom företagens trovärdighet på exportmarknaden och mycket exportmöjligheter går förlorade.

USA har flera system som de inte säljer på export, då det är för avancerad teknik. Det kan finnas möjligheter om man har egen high-tech att byta med eller samutveckla nya system tillsammans. Annars får vi snällt vänta tills den blivit så föråldrad att vi får köpa den. Det vore bra om vi i Europa kan lyfta oss så att vi får fram fler världsledande system och tekniker.

Jag tycker att det vore synd om vi i Sverige ställer oss utanför denna fina möjlighet att få del av den senaste tekniken. Risken är även stor för att våra företag hamnar på efterkälken om de utestängs från den Europeiska gemenskapen.

Vi bör avsätta en rejäl slant i försvarsbudgeten för tillämpad forskning och teknikutveckling, samt stärka statens förmåga att analysera hot och definiera utvecklingsprojekt. Detta skulle ge:

• Stärkt skydd av vårt land
• Stärkt svensk konkurrenskraft
• Fler jobb i Sverige
• Fler möjligheter att vara med i samarbetsprojekt både inom EU och med USA

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Av Helge Löfstedt

Akademiens projekt KV21 utgör ett ambitiöst arbete som bör bli av stor nytta både för Försvarsmakten och Försvarsberedningen och deras arbeten inför nästa försvarsbe­slut. Böcker, delrapporteringar och senast symposiet 18 oktober ger också akademiens ledamöter flera möjligheter att delta i processen. Här följer några synpunkter närmast avseende sy­nen på hybridkrigföring med förslag på motåtgärder som bör vara angelägna mot några varianter av terroraktioner.

Hybridkrigföring utgör ett nytt inslag i det militära försvarets uppgifter. Begreppet har varit föremål för analys men resultaten har enligt min åsikt mera bestått i abstraktioner och mindre om tydlig innebörd för Försvarsmaktens verksamhet och organisation. Här vill jag fästa upp­märksamheten vid ett scenario som består i att det bryter ut en våg av sabotage och terror i stor skala utan att det tydligt det kan konstateras att militärt angrepp föreligger. Mycket snabbt uppstår då ett stort behov av bevakning och skydd av infrastruktur, militär såväl som civil. Polisen, som rimligen har huvudansvaret, kom­mer då mycket snabbt att behöva förstärkning.

Den resurs som i ett scenario av ovanstående karaktär ligger närmast till hands att utnyttja utgörs av hemvärn. Ett problem är att det svenska hemvärnet sedan något decennium är jäm­förelsevis fåtaligt. Det är inte självklart att de kvalitativa förbättringar som gjorts inom hem­värnet fullt ut kan kompensera de svårigheter som konstitueras av det ringa antalet personer som finns tillgängliga. I våra grannländer har man också betydligt större styrkor av territoriell karaktär som kan ta sig an motsvarande uppgifter. Danmark och Norge har hemvärn som om­fattar ca 36 000 respektive 45 000 soldater, i båda fallen uppdelat på flera delar varav några mer aktiva och andra mer reservbetonade. I Finland finns lokala och territoriella styrkor som omfattar nära 100 000 soldater. I en jämförelse skall då också beaktas att alla de tre grann­länderna har mindre eller väsentligt mindre yta där känslig civil och militär infrastruktur med behov av skydd återfinns. I alla tre länderna finns också ett inslag av plikt för att rekrytera eller stärka rekrytringen av personal till verksamheten.

Hemvärnsstyrkorna i Danmark och Norge har till del uppgifter som motsvarar de som civilförsvaret tidigare hade i Sverige. Detta som påminnelse att hemvärnets användbarhet vid kriser och påfrestningar av olika slag bör beaktas, således även sådana som inte primärt ställer anspråk på ordinarie militära resurser.

Värnpliktigt hemvärn

Förslaget här är att så snabbt det går förstärka det svenska försvaret med en viss volym av hemvärn som rekryteras med hjälp av värnpliktslagen. Troligen kommer de praktiska svårig­heterna att utbilda och organisera personal att bli gränssättande för den tillväxt i antal som kan bli aktuell under en femårig försvarsbeslutsperiod. Här föreslås ökning med ca 25 000 det vill säga en fördubbling av hemvärnets personalstyrka. Detta medför behov att utbilda motsvarande antal personer. Det innebär 5 000 per år vilket med en utbildningstid på ca 4 månader och två om­gångar per år medför att ca 2 500 utbildningsplatser behöver skapas. I nedanstående tabell visas detta i ett organisatoriskt sammanhang.

Regionala terroristjägare i hemvärnet

Förstärkning vad avser förmåga till bevakning och skydd utgör dock bara en del. Ett viktigt inslag i den hybridkrigföring som vi kan ställas inför utgörs av militära jägarförband (Spetz­nas?) som förberett baser på vårt territorium och därifrån utför upprepade insatser som suc­cessivt genomför den förstörelse av känslig infrastruktur som scenariot innehåller. Förstärk­ningsförslaget utgår från antagandet att det i Sverige på politisk nivå, liksom i många andra länder, finnas en stor tvekan att eskalera situationen och att man därför i det längsta väntar med att deklarera krigstillstånd. Denna tvekan får man förutsätta att en analyserande motstån­dare känner till och att han därför lägger stor vikt vid att lägga agerandet på en nivå så att det länge inte framstår som militärt angrepp. Detta ökar sannolikheten för att en angripare använder sig av militära terrorförband på det dolda sätt som här skisseras.

Uppträdandet liknar gerillakrigföring. Erfarenheter därifrån är att för effektiv motverkan efterfrågas förmåga att aktivt spåra och jaga sådana gerillauppträdande enheter. Detta åligger då främst de basjägarenheter som finns i dagens organisation. Deras antal är dock mycket lågt och det är angeläget att väsentligt öka deras volym. Här föreslås att tio bataljoner med liknande förmåga tillförs.

Man kan naturligtvis diskutera var de enheter som tillförs organisatoriskt skall placeras. I KKrVA symposium 18 oktober nämndes ett antal lokalförsvarsbataljoner som rimligen skulle ha uppgifter som närmar sig det som här föreslås. Här förordas dock att de hänförs till hem­värnet. Motivet att då liknande det som redovisades för det första förslaget, det vill säga att det beredskapsmässigt är lättare att utnyttja hemvärn än övriga delar av det militära försvaret. Den organisation som hemvärnet utvecklat under de senaste decennierna utgör också en god grund som bör underlätta den utveckling som här föreslås.

De tio bataljonerna kan rimligen också ses som ett sätt att ge de nyorganiserade militärregi­onerna resurser som svarar mot uppgifter som de redan ålagts. Fördelningen skulle kunna bli två bataljoner i varje militärregion och med en extra bataljon på Gotland och en i norra regi­onen. Utifrån grundantagandet att enheterna utgör regionala resurser kan säkerligen ovanstå­ende kompletteras med en mera utförlig behovsanalys än vad som här presenterats.

Även för dessa bataljoner blir det under den närmaste försvarsbeslutsperioden närmast en frå­ga om hur mycket personal som det blir möjligt att utbilda och organisera. Tio bataljoner in­nebär en volym på ca 6-7 000 personer och den årliga utbildningen behöver då komma upp till närmare 2 000 personer under försvarsbeslutsperioden.

Tillsammans med utbildningen till det utökade lokala hemvärnet blir behovet ca 4-5 000 nya årliga utbildningsplatser under försvarsbeslutsperioden. Detta utöver den värnpliktsutbild­ning som behövs för att driva den organisation som Försvarsmakten redan har. I Danmark har tankar förts fram på att öka värnpliktsutbildningen till den nivå som här skisseras.

Förslagen om utökat hemvärn avser vad som bedöms angeläget och möjligt att åstadkomma  under en försvarsbeslutsperiod på fem år. Om denna förstärkning är tillräckligt eller om ytter­ligare förstärkning behövs är något som får tas upp i ett fortsatt arbetet och då för att ingå i nästföljande försvarsbeslut omkring år 2025.

Till sist: samtidigt bör även möjligheterna analyseras att få ut större operativ förmåga genom att utnyttja modern teknik. Bakom mitt förslag ligger dock övertygelsen att det även behövs förstärkning av de personella tillgångarna.

En bonus för ovanstående förslag är att tillskottet i militär verksamhet ökar Försvarsmaktens synlighet i samhället och även dess demokratiska förankring.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och ledamot av KKrVA.

av David Bergman

Ökenlandskapet är endast upplyst av fullmånen och helikopterns röda akterlampa. Rotorn blåser upp sand som piskar i ansiktet. En andra helikopter hovrar beskyddande ovanför. Skottlossningen har upphört sedan en tid. Soldater springer hukande med bårar mot den öppna akterrampen. På dem ligger två lokala poliser, båda skottskadade. Deras chef sitter kvar död i sitt fordon någon kilometer bort.

Lugnet hos de skadade förvånar mig. De har båda skottskador i benen. En av dem var först orolig om ”paketet” satt kvar. Han vill kunna älska med sin fru igen. Efter att han fått ställa sig upp och pinka stödd mellan två svenska soldater blir han direkt lugnare, allt verkar sitta kvar och fungera. Hans lättnad sprider en munterhet bland de omkring honom. Sjukvårdarna viker aldrig från de sårades sida.

Stämningen är spänt avslappnad, alla agerar professionellt. Allvaret tar fram det bästa hos varje person. Undantaget är den tyske lastmästaren. Jag är chef på platsen men han är ansvarig över vad som lastas i helikoptern och håller bromsande upp händerna. Den order han fick var att hämta skadade svenska soldater, situationen på marken stämmer inte överens med hans uppgift. Det blir fel på hans lista, ropar han över helikopterns dån, och menar att poliserna själva kan ta sig till ett civilt sjukhus. Jag tror aldrig att jag varit så förbannad i hela mitt liv. Männen blöder fortfarande. Jag har deras blod på min uniform. Det är avgörande att så snabbt som möjligt få dem till kvalificerad sjukvård. Vem fan bryr sig om hans jävla lista? Jag gör inga försök att dölja min irritation och ilska. Kanske är det vad som får honom att ändra sig och stiga åt sidan. Om han vägrat hade jag flyttat honom med våld.

Att verka i väpnad strid är en av de största påfrestningarna en människa kan utsättas för. Att riskera att själv skadas eller dödas men framförallt att kanske behöva genomföra våldshandlingar som skadar eller dödar andra människor är något som aldrig bör romantiseras eller förskönas. Alla texter som utelämnar detta grundläggande faktum är i grunden ofullständiga och missvisande. Trots detta så visar historien gång på gång att människan inte bara fungerar utan även ofta excellerar och presterar det till synes omöjliga i de mest extrema situationer. De värsta situationerna tenderar att kunna ta fram det bästa hos människor. Men striden kan också upplevas som en förlösande avspänning som när den kommer nästan är njutbar, och något som soldater kan sakna i efterhand.

Genom historien kan vi även se att människans reaktioner på, och sätt att hantera strid är relativt konstanta. Även om teknik utvecklat våra metoder för att föra krig så är människan oförändrad. Hur personer hanterar och agerar under strid kan ibland upplevas konstigt, stundtals även provocerande för vissa. Men om vi verkligen vill förstå beteenden under strid bör vi inte beskriva dem med begrepp som rätt och fel, snarare som en naturlig reaktion på en onaturlig och extrem situation. Vi måste även diskutera reaktionerna med utgångspunkt i den kontext de uppstår. Något som ärligt talat kan vara svårt, men inte omöjligt, för den som aldrig upplevt något liknande.

Det saknas inte på något sätt berättelser från människor i strid eller som beskriver människor i strid. Att striden utgör en definierande punkt med starka intryck i mångas liv, som det självupplevda exemplet i inledningen, är sannolikt en av anledningarna att många vill föra dem vidare. Att psykologiska effekter i strid är svåra att studera på ett strikt vetenskapligt objektivt sätt gör dessa berättelse än mer värdefulla. Varje stridssituation är dock unik, precis som varje person som möter den, vilket gör att beteenden även i situationer som liknar varandra kan variera. Men det finns ett antal gemensamma nämnare och en systematik i hur människor hanterar dem. För att kunna förstå bättre vad som är grunden för reaktionerna kommer vi först att gå igenom 1) Vad som kännetecknar den extrema kontexten, och 2) hur människan kan lära sig att fungera i dem.

Jag kommer inte här att vidare beskriva människans fysiologiska stress-respons. Detta finns utförligt beskrivet på många andra ställen. Dessutom är det ur psykologiskt hänseende inte detaljer i detta stress-respons som är mest relevant utan den systematik i hur vi hanterar det.

Risk och osäkerhet

Det som uppenbart skiljer en livshotande situation från en normal, är att den oftast innehåller ett stort mått av risk och osäkerhet. Risk brukar normalt bedömas som en funktion av sannolikhet och konsekvens: vad är sannolikheten att någon skall inträffa och vad är konsekvensen av händelsen? Risk uppfattas även efter hur direkt hotet är. Direkt beskjutning upplevs exempelvis annorlunda än det kumulativa, osäkra hotet av dolda improviserade sprängladdningar.

Risker medför ofta rädsla. När soldater tillfrågas om sin största rädsla innan strid så kommer rädslan för social uteslutning huvudsakligen på första plats. Risken att skadas eller dödas kommer i de allra flesta fall först på andra plats. Soldaterna i en israelisk infanteribrigad med hög nivå av stridserfarenhet fick frågan om vad de upplevde som ”de mest skrämmande aspekterna av strid”. Över 40% svarade ”lämna underordnade/kamrater i sticket”. Resultat blev likartat då frågan ställdes till en svensk FN-bataljon i Libanon som varit utsatt för fientliga aktioner. Variationer finns självklart med nivå av stridserfarenhet samt nivå av ansvar. Exempelvis är rädslan att överge en underordnad högre hos officerare än soldaters rädsla att överge en kamrat, även om båda är höga. Betydelsen av social samhörighet och förbandsanda kan inte tillräckligt understrykas.

När det gäller att bli utsatt för våld är rädslan att bli invalidiserad och vanställd ofta större än att bli dödad. Döden är alltför abstrakt medan alla någon gång upplevt smärtan av att skära sig eller bryta ett ben. Den berömda tyska propaganda-affischen som visar en soldat med ett amputerat ben och texten ”Gentlemen Prefer Blondes But Blondes Don’t Like Cripples” spelar både på rädslan att skadas och på risken att skadan på sikt kan leda till social uteslutning på hemmaplan.

En central faktor i striden är osäkerhet. Till vardags är våra dagar relativt välordnade och schemalagda vilket gör att vi enklare kan förhålla oss till dem och de utmaningar de för med sig. Människan fungerar bäst då hon känner att situationen är begripbar, meningsfull men framförallt hanterbar. Det kända kan vi förhålla oss till och anpassa oss efter, men med ett stort antal okända eller otydliga faktorer är detta omöjligt. Vid ett stort mått av osäkerhet tenderar människan att förbereda sig för det värsta, vad vår fantasi målar upp är nästan alltid värre än verkligheten.

Coping-strategier

Under ordergivningen inför en större operation råder lika stor förvirring som osäkerhet. De lokala förbanden ska vara ledande, om än med sina svenska mentorer som stödhjul, vilket gör att uppgifterna för de egna förbanden och våra order är svåra att precisera.

Min egen frustration är stor. Teamet jag är chef över kommer förvisso att ha en relativt liten roll initialt, men riskerna och komplexiteten i vad som ska inledas tidigt nästa morgon är omfattande. Frågorna är många från fler än mig när ordergivningen drar mot sitt slut. En del av mig känner med den högre chef som håller i ordergivningen. Att döma av hans plågade min och brist på svar bär han på en minst lika stor frustration.

”Vilken uniform tar vi?” frågar slutligen någon. Ökenuniformen är standard. Men vintern har övergått i vår, påtalar frågeställaren, och den tillfälliga grönskan i vissa dalgångar gör att den gröna fältuniformen kan vara lämpligare. Det går fysiskt att se hur den ansvarige chefen slappnar av när ett leende av lättnad kommer över honom. Med en näve i bordet dömer han av att grön uniform gäller. Kompletterande order ges och ingående kontrollfrågor ställs om denna detalj.

Innan avmarsch tidigt efterföljande morgon ropar samme chef fast mig. Jag är övertygad att han vill ge oss några sista uppmuntrande ord eller någon kompletterande information om vår uppgift. Tvärtom hugger hans pekfinger nedåt mot mina fötter. Att jag behållit de sandfärgade ökenkängorna till den gröna uniformen utvärderas grundligt. När den uppsträckningen är klar, vilket den inte är förrän efter en lång stund, ges order om kängbyte och omvisitation. Monologen är som hämtad från en kasernkorridor på inryckningens första dag. Ytterligare information om vår uppgift eller lyckönskningar får vi klara oss utan.

Människan lär sig att hantera rädsla, risk och osäkerhet genom att utveckla coping-strategier. Genom dessa lär sig individen ett mönster för hur denne ska förhålla sig till och bemästra en ofta kaotisk kontext. Det finns flera olika sätt att kategorisera coping-strategierna, men två av de vanligaste är problemfokuserade strategier och emotionellt fokuserade strategier.

Problemfokuserade coping-strategier inriktar sig som namnet antyder på externa faktorer och källan till den upplevda stressen. Detta kan ske exempelvis genom att påverka sin egen förmåga att hantera den som att lära sig nya ”skills”, få bättre underrättelser om det oklara läget eller det självklara i att verka direkt för att eliminera den faktor som skapar stressen.

Högre chefer visar ibland oförståelse för att soldater (enligt dem) lägger oproportionerligt mycket tid på exempelvis val av utrustningsdetaljer eller omsorg i att anpassa dessa på stridsvästen. Men ur ett coping-perspektiv blir detta logiskt. Den enskilde soldaten har inte samma överblick eller chans att påverka den övergripande utvecklingen som sina chefer. Följaktligen blir deras problemfokuserade coping-strategier mer inriktade på att optimera faktorer som exempelvis utrustning vilka de kan påverka.

Ett överdrivet detaljfokus kan även vara chefers coping-strategier för att försöka reducera osäkerhet. Hur den högre chefen i exemplet ovan agerande i uniforms-frågan är sannolikt exempel på just det. När de övergripande frågorna blir för komplexa att överblicka eller påverka tenderar chefer att reducera sitt fokus till de mer jordnära frågor som man kan påverka, som valet av uniform och kängor, eller att generellt tillämpa en högre grad av formell disciplin i detaljer. Rent individuellt fungerar sådana coping-strategier självklart, men riskerar att bli kontraproduktiva i ledningen av förbandet. I avsnittet om inryckningen gick vi igenom sambandet mellan formell och funktionell disciplin, och att underställda måste se den kopplingen för att uppfatta och acceptera disciplinen som funktionell.

Handlingen att avfyra sitt vapen i sig är för många ett utmärkt exempel på en problemfokuserad coping-strategi. Vapenhantering är den mest grundläggande soldatfärdigheten och att avge eld mot en fiende den tydligaste formen av påverkan som går att uppnå. Den israeliska armépsykologen Ben Shalit beskriver i ett exempel hur han följde besättningen på en motortorpedbåt vars uppgift var att stödja exfiltrationen av en kommandoenhet på stranden. Efter en lång tids ansträngande väntan kom stridskontakten plötsligt och Shalit beskriver hur kulspruteskytten (i normala fall kock på båten) fick vad som inte kan beskrivas på annat sätt än ett ”saligt leende” när han kramade av eldskurarna. Vi kommer att prata mer om leendet längre ner. Han beskriver hur besättningen på båten drog en kollektiv lättnadens suck då de äntligen kunde agera för att påverka situationen. Handlingen att krama avtryckaren har en starkt förlösande effekt, vilket ofta gör att anspänningen reduceras eller släpper helt. Detta gör att personal vilka ej har direkt strid som huvuduppgift – exempelvis signalister, förare eller sjukvårdare – kan uppleva en kvarvarande anspänning, trots att de löst sin huvudtjänst föredömligt. Detta av den enkla anledningen att de inte fått avlossa sitt vapen.

De emotionellt fokuserade strategierna riktar sig på att internt hantera de känslomässiga gensvaren på den upplevda stressen. Detta kan innefatta förnekande, undvikande, distansering, att utöva självkontroll, självklandring eller att projicera detsamma på motståndaren.

Samtidigt som soldaterna ordnar stridsvästarna är det inte ovanligt att de även parallellt nyttjar en emotionsbaserad coping genom att distansera sig från den övergripande bilden om de upplever den för komplex eller svårförståelig. Den enskilda situationen blir helt enkelt lättare att förhålla sig till om de inte vet om den fulla komplexiteten utan kan fokusera på vad de har framför sig. Att de heller inte alltid behöver veta allt för att lösa ut sin uppgift, gör strategin än lättare att nyttja.

Tydligare struktur och regelbundenhet kan också fungera som en emotionell coping-strategi. Genom att använda fastställda rutiner blir den extrema situationen lite mer hanterbar. Att använda fasta mallar och rutiner för exempelvis rapportering, signalering och eldledning syftar främst till att kommunikationen ska ske effektivt och minimera risken för missförstånd. Men de fyller också ett tydligt psykologiskt syfte då individerna kan använda dem för att förhålla sig till striden, och därmed reducera i alla fall en del av osäkerheten.

Lastmästarens agerande i den inledande ögonblicksbilden är sannolikt ett exempel på när en coping-strategi gick för långt, även om jag gjorde denna reflektion först långt senare. Att larmas ur beredskap mitt i natten för att med kort varsel landa på en osäkrad landningsplats i öknen där de inte vet säkert vad som hänt är oerhört mentalt påfrestande. Lastmästarens coping-strategier grundade sig troligen i en mycket stor grad på nitisk regeltrogenhet (även för en ordningsam tysk), och att vägra avvika från regelverk eller formalia. Även om coping-strategin fungerade för honom i den bemärkelsen att den reducerade stress och ångest gjorde den honom även mentalt låst och oförmögen att anpassa sig till den faktiska situationen som han mötte (samtidigt som det gjorde mig heligt förbannad).

Vid utbildningar i ämnet brukar jag visa de första 15 minuterna av filmen ”Rädda Menige Ryan” som ger exempel på både positiva och negativa former av problemfokuserad och emotionellt fokuserad coping. Tydliga exempel på emotionell coping kan ses i genomförandet av religiösa riter, exempelvis att be eller kyssa kors på halsband. Vi kan se människor som distanserar sig från händelserna, att de nästan vägrar erkänna att de sker eller låser på i situationen helt oviktiga aspekter. En man är exempelvis låst i att upprätta ett fältsjukhus mitt under brinnande strid, och håller hårt i sin skrivmaskin. Det finns även de som projicerar sina känslor på fienden. Vrede, frustration och ilska leder i stunder till en negativ problemfokuserad coping och vilja att ge igen med överdriven grymhet. När en bunker övertänds ropar en av soldaterna exempelvis ”Skjut inte, låt dem brinna”. Överdriven och obefogad grymhet är naturligtvis en sämre strategi, då onödigt lidande folkrättsligt skall undvikas. Men det finns också exempel på mer positiva strategier. Exempelvis samlar Sergeant Horwath som spelas av Tom Sizemore sand från slagfälten i förmärkta plåtburkar. I ett långt krig måste det ibland delas upp i etapper som ges tydliga avslut för att kännas hanterbart.

När Försvarsmakten släppte en film från strider i Afghanistan reagerade vissa på att soldaterna skrattade. ”Tycker de att dödande är roligt?” frågade sig någon i kommentarsfältet på hemsidan. Att se någon skratta i en livshotande situation kan missuppfattas som kommentatorn gjorde. Sanningen är att både skratt och gråt är vanliga mekanismer för ångestreducering. Jämför detta med att någon skrattar nervöst i socialt pressade situationer när de inte vet vad de ska göra. Humor är även i sig något som ofta nämns som en positiv coping-strategi. Genom att skämta om dem kan stressfyllda upplevelser bli lite mindre påfrestande på samma gång som skratt reducerar muskelspänningar och förstärker ett positivt känslotillstånd. Svart humor måste dock tolkas inom den situation den yttras, och är med största sannolikhet inte lika rolig när den bevittnas av en utomstående.

Övning och träning

I föregående inlägg om våldsutövning och konsten att döda tog jag upp flera exempel på när soldaters benägenhet att avfyra sina vapen varierat genom krigshistorien, inte minst beroende på vilken träning de fått (eller inte fått). Ett grundantagande är att soldater som saknar tillräcklig utbildning och träning med största sannolikhet inte kommer att klara av att fungera i – än mindre bemästra – en stridssituation. Utbildning och övning bygger upp en generell resiliens mot stress samtidigt som det ger individen möjligheter att utveckla coping-strategier som går att använda på framtida skarpa situationer.

Resiliens avser individens förmåga att möta utmaningar och motgångar samtidigt som den funktionella nivån bibehålls. Alla känner vi sannolikt någon som vi sett upp till, som haft förmågan att bibehålla ett orubbligt lugn trots yttre påfrestningar. Även om förmågan är biologiskt betingad kan vi säkert anta att individen inte föddes lugn med stål i blicken, utan att det hänt något mellan vaggan och den kontext där vi observerar denne.

Resiliens är en förmåga som går att påverka genom träning och utbildning. När det gäller militära sammanhang innebär det övningar som innehåller 1) ett upplevt hot mot liv där 2) individen måste vidta aktiva åtgärder för att kunna bemästra situationen (active mastery). Exempel på sådana övningar är fallskärmshoppning, dykning och närkamp. Individen vet sannolikt på ett intellektuellt plan att säkerhetsfunktioner säkerställer deras liv, men människan kan exempelvis inte andas under vatten, vilket gör att vi med rätta tolkar det som ett hot mot liv, och individen vet att det endast är deras aktiva bemästrande av situationen som säkerställer framgång. Att lyckas bygger en självtillit hos individen att andra situationer med liknande, eller ökande svårighetsgrad kan överkommas på samma sätt.

Stridssjukvårdare ur Ledningsregementet övar omhändertagande av skadad. Figuranter med amputerade armar & ben har hyrts in och sminkats för att ge största möjliga realism. Att öva hjälper inte bara individen att befästa praktiska färdigheter utan även att utveckla en generell resiliens mot stress och psykologiska coping-strategier som sedan kan användas i en framtida skarp situation. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten

Övningar som utvecklar coping-beteenden sker huvudsakligen befattningsspecifikt. I detta är specificitetsprincipen från idrottspsykologin en bra beskrivning: att träna tävlingslikt och utsätta kroppen i så stor uppsträckning för de krav som idrottsgrenen medför. Enklare uttryckt: Du blir bra på det du övar. Det kan ske genom att lägga på externa stressorer (exempelvis bakgrundsljud, mörker, fysisk belastning, ytterligare information att processa) eller att göra själva momentet så överensstämmande med den normerande situationen som möjligt. Ett tydligt exempel är sjukvårdsövningar där figuranter sminkas och agerar utefter den simulerade skadan för att göra sjukvårdatens upplevelse och omhändertagande så verklighetstroget som möjligt. Detta underlättar individens förmåga att utveckla coping-strategier som är direkt applicerbara den dag de ställs inför en skarp situation. Ekvationen är enkel: Ju mer verklighetstrogna övningar desto större blir den psykologiska effekten i form av resiliens och coping-strategier.

Träningen är självklart aldrig någon vaccination som gör individen immun mot stress. Strid kommer alltid att vara en enormt påfrestande situation som innebär en svår utmaning. Men rätt träning och utbildning gör att individen utvecklar en resiliens mot stress och coping-strategier, vilket gör kaotiska och komplexa situationer mer hanterbara när de väl ställs inför dem.

 
Författaren är major och försvarsmaktsdoktorand i psykologi

Referenser

Cunningham, C.A., Weber, B.A., Roberts, B.L., Hejmanowski, T.S., Grifin, W.D. & Lutz, B.J. (2014) The role of resilience and social support in predicting post deployment adjustment in otherwise healthy Navy personnel. Military Medicine, 179, 979–985

Green, K.T., Calhoun, P.S., Dennis, M.F. & Beckham, J.C. (2010) Exploration of the resilience construct in posttraumatic stress disorder severity and functional correlates in military combat veterans who have served since September 11, 2001. Journal of Clinical Psychiatry, 71, 823–830

Klann, G. (2003) Crisis leadership: Using military lessons, organizational experiences, and the power of influence to lessen the impact of chaos on the people you lead. Greensboro, NC: CCL Press.

Kolditz, T. A. (2007a) In extremis leadership: Leading as if your life depended on it. San Francisco: Jossey-Bass.

Kolditz, T. A. (2007b) Leading as if your life depended on it. In D. Crandall (Red), Leadership lessons from West Point (pp. 160–187). San Francisco: Jossey-Bass.

Lazarus, R. S., Averill, J. R. & Option, E. M. Jr (1974) The psychology of coping: Issus of Research and Assessment, i Coelho, C. V. & Hamburg, D. A. (Red) Coping and Adaptation, Basic Books, New York

Lazarus, R. S. & Folkman, S. (1984) Stress, Appraisal, and Coping, Springer

Matthews, M. D. (2014) Head Strong – How Psychology is Revolutionizing War, Oxford University Press

Samuels, Steven M. , Foster, Craig A. & Lindsay, Douglas R.(2010) Freefall, Self-Efficacy, and Leading in Dangerous Contexts, Military Psychology, 22: 1, S117 ― S136

Shalit, B (1980) Aggression and Combat Behavior, FOA rapport C 55042-H6, Försvarets Forskningsanstalt, Stockholm

Shalit, B. (1981) Perceived Perceptual Organization and Coping With Military Demands, i Spielberger, C.D. & Sarason, I. G. (Red) Stress and Anxiety, Vol 8, New York

Shalit, B. (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Watson, P. (1978) War on the Mind, Hutchinson, London

av Bo Richard Lundgren

Varje dag kan vi i massmedierna ta del av den svenska polisens tillkortakommanden. Hit hör att uppklarnings­procenten av anmälda brott fortfarande ligger på en skrämmande låg nivå. Hit hör också att polisen inte hinner utreda allvarliga brott t ex våldtäktsfall. Dessutom växer laglösheten i vissa förorter, där kriminella gäng breder ut sig och styr. Och vid oanmälda demonstrationer hinner man inte kommendera tillräckligt många poliser. Listan kan göras lång. Polisen går på knäna.

Samtidigt kräver den svenska allmänheten att ordningen återställs. Att det offentliga agerar och tar sitt ansvar. Vad gör då våra politiker? Jo, man ropar på fler traditionella poliser, trots att man vet att det tar flera år att rekrytera och utbilda dessa. Man vet också att alla platser på polisutbildningen inte är fyllda d v s att man saknar tillräckligt många kvalificerade sökande. Dessutom väljer många poliser i aktiv tjänst att sluta.

Finns det då inga andra svar på dessa problem? Jo, det finns andra lösningar. Men dessa är märkligt frånvarande i den svenska debatten. Det handlar om civil-militära enheter och frivilliga resurser.

Om vi först tittar på civil-militära enheter. Ser vi oss omkring utomlands kan vi konstatera att minst tolv europeiska länder har en särskild poliskår – gendarmer- som är militärt organiserade och som kan användas som nationella säkerhetsstyrkor. Flera av dessa länder, t ex Frankrike, Italien och Belgien har använt sina styrkor för bl a bevakning och terroristbekämpning.

Gendarmer kan ingå i eller underställas ett försvarsministerium eller ett inrikesministerium. Det finns också en gemensam EU-styrka (FGE) som bildades 2004. Denna har i dagsläget 800-900 anställda men växer och kan även räkna med 2300 reservister från Frankrike, Italien, Spanien. Portugal och Nederländerna.

När det gäller frivilliga resurser kan vi notera att dessa välkomnats i den svenska Försvarsmakten. Hemvärnet utgör idag nästan halva armén. Men på polissidan är det helt tomt. Så resonerar man inte i andra länder. Efter Nice-attentatet 2016 uppmanade president Hollande frivilliga att utbilda sig som reservister för att kunna hjälpa till vid liknande tillfällen. De utbildas vid Gendarmerie-skolan i Montlucon. Tanken är att dessa frivilliga skall kunna arbeta sida vid sida med fast anställda gendarmer. I Sverige skulle vi kunna ge frivilliga poliser en kortare utbildning. I skarpa lägen leds dessa av ordinarie polisbefäl.

Nu invänder någon att vi i Norden har en annan tradition. Vi skiljer strikt på polis och militär. Ja, hittills, kan man tillägga. I dagarna meddelades det från Danmark att danska soldater nu tar över vissa polisiära uppgifter. De skall bevaka byggnader som tillhör den judiska församlingen i Köpenhamn. Och danska soldater tar också över delar av den danska gränskontrollen. I Finland planeras en polisreserv. Den kommer att bestå av personer som fått militärpolisutbildning, pensionerade poliser och experter från olika samhällsområden.

Hur ser det då ut i Sverige? Ja, här finns det en uppenbar beröringsångest när det gäller att engagera militär personal och frivilliga för inrikes ordningsproblem. Vi försöker fortfarande upprätthålla en gammal uppdelning mellan inre och yttre säkerhet. Men alla vet att denna gräns inte längre är relevant. I vårt moderna samhälle förs ett krig mot terrorister, kriminella gäng och våldsbejakande organisationer. Hotet från dessa är alla gränsöverskridande.

Var finns då hindren? Var finns motståndet mot nya lösningar? Jag vet faktiskt inte. Jag kan bara gissa. På den politiska nivån kan Ådalen 1931 fortfarande spöka, särskilt hos äldre socialdemokrater. Det är heller inte helt osannolikt att det finns ett professionellt motstånd hos polisen som inte gärna ser ”konkurrerande” organisationer.

Men. Den svenska allmänheten kräver nu att politiker och myndigheter lämnar gamla tankemönster. Att man försöker hitta moderna lösningar för att kunna möta hot mot samhällets och medborgarnas säkerhet. De svenska skattebetalarna har också rätt att kräva att offentliga resurser används på det mest optimala sättet.

Våra europeiska och nordiska grannar har hittat moderna lösningar på allvarliga ordningsproblem i samhället. Man har valt att använda civil-militära enheter. Och man bygger upp frivilliga resurser. Det borde vi också göra.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Bo Hugemark

”Aurora är latin och betyder morgonrodnad vilket är det färgspel som uppstår på himlen när solen går upp”.

Så står det på Försvarsmaktens hemsida som svar på frågan ”Vad betyder Aurora?” Varför det valts som namn på den stora försvarsmaktsövningen förklaras inte. Kan det vara en symbol för en ljusnande framtid för försvaret? Eller kanske det syftar på att morgonrodnadens gudinna var, som Wikipedia uttrycker det, ”inblandad i ett antal kärlekshistorier med olika motparter” alluderande på samövning med tänkbara allierade.

Vladimir Putin lär inte uppskatta den förklaringen. Knappast heller att det också är namnet på kryssaren som spelade en världshistorisk roll såväl i den ryska revolutionen i mars 1917 (”Februarirevolutionen”) som den bolsjevikiska statskuppen i november samma år (”Oktoberrevolutionen”). Ty Putin är inte road av revolutioner, och 1917 är inget märkesår i Ryssland.

2017 kan dock bli ett märkesår för svensk säkerhets- och försvarspolitik, om man utnyttjar de positiva effekter som övningen skapat.

Den bör ha bidragit till att bevara freden i Östersjöområdet genom att visa västlig beredvillighet att stödja Sverige militärt och Sveriges medvetenhet om sin viktiga strategiska roll.

Det handlar med andra ord om att göra Sveriges solidaritetsförklaring mer trovärdig. I boken Till bröders hjälp (Kungl Krigsvetenskapsakademien 2011) hävdade jag att denna trovärdighet vilade på tre pelare; FÖRBAND, FÖRBEREDELSER och FÖRANKRING. I vilken mån har dessa förstärkts?

Förberedelser

Övningen har förvisso gjort staber och förband mer skickade att genomföra strid och operativ verksamhet, detta också i samverkan med tänkbara allierade. Men frågan är om en skarp operativ samverkan skulle kunna komma till stånd tillräckligt snabbt. De kriser och krig som vi kan dras in i kan med stor sannolikhet vara snabbt uppblossande och komma överraskande. Utan en gemensam operativ planering riskerar vi att komma i efterhand. Och en sådan är inte möjlig i ett allianslöst tillstånd. Eller kommer den att genomföras i det fördolda för att slippa NATO-medlemskap för att därmed äta kakan och ha den kvar? Då är vi inne på den tredje pelaren.

Förankring

Helt avgörande för en effektiv militär insats i ett brådskande läge är snabba politiska beslut av alla parter. Redan beslutsprocessen inom NATO kan bli komplicerad. Lägg därtill att det kanske inte är säkert att alliansmedlemmarna i ett läge med många hot väljer att prioritera stöd till fripassageraren Sverige.

Motsvarande problem kan uppstå i Sverige, som fortfarande hänger fast vid den handlingsfrihet som allianslösheten påstås ge. Hos allmänheten är fortfarande föreställningen om Sverige som en neutral stat vitt spridd. Aurora bör ha gjort klart för många att Sveriges försvar kommer att föras tillsammans med allierade. Men det är inte svårt att föreställa sig lägen, då s k ”fredsvänner”, inspirerade av ryska troll, piskar upp demonstrationer och då delar av det politiska etablissemanget grips av provokationsskräck, så att avgörande beslut försenas. En tröghet som kan fresta till ett förebyggande angrepp.

Den viktigaste effekten av ett alliansmedlemskap är just att ett gemensamt uppträdande är satt på pränt i förväg. Det behöver inte bli någon diskussion om att militärt stöd skall ges/tas, utan endast om formerna för detta.

Ytterst hänger effekten av att ge och få stöd på vår egen försvarsförmåga. Därmed över till den förstnämnda pelaren.

Förband

Aurora har säkerligen förbättrat vår försvarsförmåga. Men efter decennier av inkompetent försvarspolitik finns det fortfarande många brister både kvalitativt och kvantitativt. Om detta är de flesta politiker eniga. Men om takten och omfattningen av förstärkningen råder ingen enighet.

Risken finns att de goda föresatserna begravs i den sega planeringsprocessen under tal om vikten av långsiktig planering. Inget fel med långsiktighet, men läget är nu sådant, både i omvärlden och i försvaret, att man det krävs omedelbara åtgärder.

Som jag utvecklade i en KKrVA-blogg i november 2016 finns det mycket som kan göras omgående och som ger snabb effektökning. Åtgärder som också skickar tydliga signaler om vår försvarsvilja, inåt och utåt.

Men pengarna då?

Inför valåret utlovas miljarder till allehanda välfärdsprogram. Vore det fel att lägga en del av dessa miljarder på välfärdens nödvändiga grund och statens primära uppgift – rikets frihet och oberoende?

Aurora 2017 möttes med huvudsakligen positivt intresse hos allmänheten, både för att det visade att vi har ett fungerande försvar och att vi inte står ensamma. Detta måste utnyttjas för att förstärka försvaret och för att tydliggöra vår säkerhetspolitik.

Låt mig återvända till morgonrodnadens gudinna, där hon spränger fram med sitt ekipage, och tillfoga litet mer latin.  Aurora – Carpe diem. Dagen gryr – fånga dagen!

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

av Mats Olofsson

I dagspressen florerar mängder av artiklar om automation och artificiell intelligens, men också om de hot dessa företeelser kan komma att innebära. Samtidigt går Sveriges industri urstarkt och många tar det för självklart att vår position som en ledande innovationsnation (nr 2 i världen enligt senast publicerade index) kommer att bestå. Men risken finns, vilket också påpekas i media, att vi genom den höga orderingången är så ”maxade” att vi inte hinner med att anpassa svensk industri till den nya, digitaliserade, verkligheten. I företagarvärlden kallas denna omdaning ofta för Industri 4.0, för att markera ett systemskifte där digitalisering, automation, sensorer m m dominerar och människan som arbetskraft i traditionell mening kommer på undantag.

Jag är övertygad om att oron är befogad, men att det samtidigt är helt nödvändigt att Sverige anpassar sig till denna globala företeelse, som dessvärre bara kommer att förstärka skillnaderna mellan de framgångsrika och de som ligger i efterläge. Många nationer som redan idag kämpar med sysselsättningskris och dåliga finanser, kommer säkert att uppleva en ännu tydligare markering av sin utsatta position, när låglöneländer som kan erbjuda billig arbetskraft inte längre är intressanta för ”spetsnationerna” som ersätter lönearbetare med robotiserade fabriker på hemmaplan. I dessa kan man kontrollera kvaliteten i realtid, man slipper långa, dyra och miljöskadliga transporter och man kan variera produktionstakten utan hänsyn till fackföreningsavtal m m. Allt detta tilltalar en del och skrämmer andra.

Vi ser dessutom hur även kvalificerade jobb för högutbildade efterhand kan komma att ersättas av system med artificiell intelligens. Den företeelsen tarvar ett eget inlägg på denna blogg vid ett senare tillfälle, för den kan förväntas komma att påverka även funktioner för beslutsfattande i kris och krig, vilket utgör en särskild moralisk utmaning.

Ur en nationalekonomisk synpunkt är automationen intressant och samtidigt är det viktigt att Sverige inte hamnar i ett bakvatten. Vi har kompetensen, vi har de industriella förutsättningarna, vi har relativt billig energi till fabrikerna och vi har gott om plats på landsbygden.

Det som mera sällan syns i diskussionen är vad denna förändring innebär på ett globalt plan, när de välutvecklade ländernas industrier tar hem tidigare legoarbeten från mindre ekonomiskt framgångsrika nationer. En arbetslöshet på flera tiotals procent kommer sannolikt att öka ytterligare, hopplöshet spridas och successivt byggs ett säkerhetspolitiskt förändrat spänningsläge, som kan förmodas yttra sig i form av ökad migration, ökad aversion mot EU och andra globala etablissemang, ökad kriminalitet och i värsta fall även konflikter inom och mellan stater. Tecken som vi redan ser i olika yttringar men som kan förväntas bli flera och alltmer komplexa, särskilt i kombination med effekter av naturkatastrofer, strid om tillgång på rent vatten och många andra orosorsaker.

Att av detta skäl välja bort den nya teknologiska världen, såväl i det civila samhället som i den försvarsmakt som ska försvara samhällets grundläggande institutioner och dess medborgare, är inte ett alternativ för andra än för de naivt godtrogna. Sveriges välstånd är intimt kopplat till dess innovationsförmåga och landets företags internationella trovärdighet som leverantörer i framkant, med spetsiga produkter. Det kan gälla tung basindustri såväl som t ex mode-, musik- och spelbranscherna. Över hela linjen behöver Sverige hålla sig kvar i teknikens framkant, annars rasar snabbt de samhällsekonomiska förutsättningarna att vara öppna, generösa och trovärdiga.

Detta beroende av tekniska anpassningar är nog inte något som gemene man funderar över till vardags, men är som jag uppfattar det nyckeln till varför vi idag har en högkonjunktur, sunda statsfinanser och en stärkt ekonomi hos stora delar av befolkningen. En högteknologisk industri har sedan 1950-talet också varit en orsak till Sveriges hittills väl utvecklade militära förmågor vad avser kvalificerade materielsystem.

I tidigare blogginlägg har jag hävdat att kunskapsbyggande och innovation är centrala faktorer för Sveriges fortsatta välstånd. Det kräver en skola av hög kvalitet, en politik som aktivt stödjer utbildning och företagande samt ett samhälle där alla politikområden hänger ihop, med en sund och hållbar grundinriktning befriad från politiska kast och spretiga svängningar. I denna helhet inbegriper jag Försvarsmakten och försvarspolitiken, som inte får betraktas som väsensskilda från resten av samhället. Teknikutvecklingen måste ske parallellt i de civila och militära systemen, med en extra kravbild avseende robusthet för militära materielsystem. Man kan dock utan tvekan hävda att robusta system inom IT är lika centralt viktigt hos många myndigheter och i sjukvården, annars kan resultatet bli mycket besvärande och i värsta fall katastrofalt för de drabbade.

Inom Krigsvetenskapsakademins projekt KV21 belyses teknikutvecklingen ur olika aspekter. Jag är övertygad om att vi behöver en större samverkan inom stat, region och kommun – militärt och civilt – för att skapa ett tåligt samhälle med robusta system som kan säkra tillgången till våra centrala flöden av varor, betalningsmedel, tjänster, transporter, el, vatten, tele m m. Och då behövs tillförlitliga tekniska system, sensorer, kommunikationssystem och mycket annat till hjälp för samverkan. Därtill behövs en ny ”företagskultur” inom berörda myndigheter. Nu, i den positiva syn på försvarsfrågorna som föreligger i den allmänna debatten, är det hög tid att greppa även dessa kritiska frågor. Inte bara i KU och inte bara för redan upptäckta problemområden, utan framsynt och prestigelöst för att skapa ett resilient samhälle.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21.