Försvarsbloggare

Av Rune Carlsson

I boken medverkar professorerna Inger Enkvist, Magnus Henrekson och Martin Ingvar samt doktoranden Ingrid Wållgren. De hävdar att Sverige måste frigöra sig från nuvarande kunskaps- och utbildningssyn och börja se skolsystemet med ett helt annat perspektiv. Pedagogiska teorier, som nedvärderar kunskap, har fått ett starkt genomslag i den svenska skolan. Eleverna får själva upptäcka hur världen är beskaffad istället för att bli undervisade.

Synsättet saknar, enligt författarna, stöd i såväl forskning som beprövad erfarenhet. Det elevcentrerade lärandet är ineffektivt. Författarna anser att ett väl utformat lärarlett lärande är mycket effektivare. Centralt i de förslag på ändring de framför, är en strukturerad ämnesdefinierad undervisning, som gör det möjligt att mäta uppnådda resultat.

Det finns naturligtvis likheter, men också avgörande skillnader mellan utbildning av barn och ungdomar i en grundskola och vuxenutbildning, som syftar till att skapa krigsförband. Men det synsätt som nu präglar den svenska skolan började växa fram för ungefär 50 år sedan. Vi fick en Ny befälsordning (NBO), salig i åminnelse, i början av 1980-talet. Påverkades den också av de idéer som då var rådande i samhället? Naturligtvis! Jag var med, och kunde själv konstatera det, men jag såg också, att Försvarets särart gjorde att gamla sanningar inte helt glömdes bort, vilket tycks ha blivit fallet i den allmänna skolan.

NBO infördes för att samhällets förändringar gjorde det nödvändigt. Ett tecken var att folkskola, realexamen och studentexamen försvann. De hade varit en naturlig grund för uppdelning av befälskårerna i underbefäl, underofficerare och officerare. En annan förändring var att auktoritet upphörde att bero på samhällsställning. Den måste förtjänas. Försvaret hade sedan länge varit klar över att ledarskap, grundad i saklig auktoritet, överglänser auktoritärt chefskap. Den skillnaden gjordes tydligare.

Bland tänkare, som påverkade skolans utveckling, kan nämnas John Dewey och Alva Myrdal. De förespråkade en elevcentrerad pedagogik. Fostran i frihet skulle öka elevernas vilja till samarbete, samhälleligt engagemang och solidaritet. Jean Piaget menade att eleven själv konstruerar sin kunskap när han eller hon tar in, bearbetar och tolkar information i samspel med omgivningen. Michel Foucault drog slutsatser från sin forskning, att lärare skall undvika att utöva makt. Han eller hon skall vara en del i gruppen och fungera mer som handledare än som instruktör.

En viktig profet för NBO var Will Schutz, med den gruppdynamiska teorin Fundamental Interpersonal Relations Orientation (FIRO) från 1958. Den bygger på erfarenheter från luftstrider under Koreakriget. Senast jag såg hänvisningar till den, var när den nye moderatledaren, Ulf Kristersson, tog plats i gruppen Alliansledare!

Hur ser olika grundsyn ut i praktiken? En vedertagen metod att lära soldater att ta isär och sätta ihop ett vapen, är att en instruktör först visar hur det går till (för att eleverna skall få överblick och förstå målet med övningen), därefter instrueras eleverna stegvis (gammal kunskap utnyttjas, elevernas korttidsminne överbelastas inte). Sedan kommer det viktigaste momentet, att öva tills färdigheten behärskas helt (överföring av kunskap, färdighet och förståelse för bearbetning och lagring i långtidsminnet). Slutligen prövar instruktören att alla kan vad som krävs. Vi känner igen metoden som: Visa, instruera, öva. Därtill kommer kravet på överinlärning, för att garantera att färdigheten finns kvar när den behövs i ett skarpt läge. Bokens författare torde hålla med om värdet i denna metod.

En nidbild, som kanske ändå säger något om olika synsätt, är att motsvarande övning skulle se ut som följer, om den allmänna skolans grundsyn tillämpas extremt. Handledaren delar ut ett antal vapen, delar in klassen i grupper och ber dem ta isär och sätta ihop vapnen på det sätt de finner lämpligt. Medan grupperna arbetar kan han ägna sig åt föräldrakontakter och andra administrativa uppgifter. Grupperna sätter upp sina egna mål för verksamheten, vilka därför inte kan utvärderas av handledaren.

Den första metoden kräver en instruktör med goda ämneskunskaper, den är bevisat effektiv, eleverna kan motiveras genom att lyckas, men överinlärningen är arbetsam. Metoden är mindre användbar för inlärning på mera avancerade nivåer. Den andra metoden kan belysa behovet av samarbete, men är mycket ineffektiv. Och hur skall handledaren kunna upprätthålla sin auktoritet och skapa lugn och säkerhet för inlärning? Kraven är orimliga och därför inte motiverande för läraren, som borde vara processens viktigaste resurs. Metoden kan emellertid användas på mera avancerade nivåer, förutsatt att läraren har bra kompetens och kan strukturera utbildningen. Den förutsätter också att eleverna har tillräckliga förkunskaper.

I Lärobok för trupputbildning 1980 redovisades Chefens för armén grundsyn för utbildningen: ”All grund- repetitions- och befälsutbildning skall syfta till att skapa och utveckla dugliga soldater och krigsförband. Utbildningen skall baseras på en positiv människosyn”. Den positiva människosynen och olika motivationsfaktorer beskrevs i boken Ledarskap, fastställd av ÖB 1976. I grundsynen talades också om förmedlad utbildning, gruppinriktad utbildning, probleminriktad utbildning och upplevelsebaserad utbildning. Där står också att en helhetssyn skall säkerställas. De vetenskapliga källorna för dessa begrepp var delvis desamma som den allmänna skolan öste ur, men lärdomarna tillämpades uppenbarligen på olika sätt.

I Pedagogiska grunder för Försvarsmakten 2006 (sid. 378 f) står, att en stor svaghet i ämnesuppdelad utbildning är att den splittrar sammanhangen och förvirrar eleverna. Ett alternativ är då problemorienterade, ämnesövergripande teman. Martin Ingvar tycks inte dela den uppfattningen. I Kunskapssynen och pedagogiken skriver han (sid. 184): ”Kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösningsförmåga är heller inte generiska (generella, överföringsbara – min tolkning) kompetenser som kan läras ut direkt. Den sortens förmåga förutsätter specifika kunskapsbanker. . . Kreativitet är alltså till stor del fältspecifik (ung. förekommer inom avgränsade, självständiga områden) och förutsätter att man behärskar det aktuella området väl. Därför är de traditionella ämnesindelningarna fortfarande det bästa sättet att bygga upp den kunskap som behövs för att lösa problem och tänka kritiskt.”

Dessa olika slutsatser beror troligen på att Martin Ingvar talar om inlärning hos barn, vilket Försvarsmakten inte gör. Han vänder sig särskilt mot att alla ämnen, t o m matematik, tenderar att till slut handla om samhällskunskap! Jag hyser en gnagande misstanke om att även Försvaret har underskattat ämneskunskapernas betydelse. Citaten ovan kan tyda på det, men framförallt tanken att med NBO införa ett nytt, unikt enhetsbefäl, som skulle klara alla konster – särskilt som en planerad specialistkurs aldrig kom att genomföras. Det har fått rättas till genom den nya kategorin Specialistofficerare.

Som jag minns utbildningen inom artilleriet, växlade betoningen mellan ämneskunskap och helhetssyn hela tiden. Men kraven på överblick stegrades, när ramen vidgades från grupp, över regemente till fördelning. På den grundläggande Officerskursen i NBO var de viktigaste ämnena eldlednings-, pjäs- och batteriplatstjänst, vid sidan av ledarskap och trupputbildning. Helhetssynen säkrades genom tillämpade förbands­övningar inom haubitskompanis ram.

Att båda aspekterna är viktiga, kan belysas med en historia. Arméstabschefen Robert Lugn lär en gång ha uppmanat en föredragande generalstabsaspirant: ”Dra de stora linjerna, detaljerna kan jag redan!” Hur som helst, dagens utbildare står säkert inför andra utmaningar än vi hade.

Vi fick oss tilldelade ett antal värnpliktiga, uttagna till olika kategorier och tjänstegrenar. De skulle utbildas i grundorganisationen för att bemanna nya krigsförband, som kunde gå direkt in i mobiliseringsorganisationen. Historiskt sett var det en parentes. När krigsförbanden nu skall rekrytera och själva utbilda sina soldater, liknar det förhållandena före Försvarets expansion under beredskapsåren på 1940-talet. En annan skillnad är att vi utvecklade artillerister till officerare. Nu tycks principen vara att utveckla officerare till artillerister. Är det rätt väg?

Utöver säkerhetspolitiska implikationer innebär nuvarande numerär, att konkurrens och erfarenhetsutbyte mellan olika förband uteblir, eftersom det bara finns ett av varje slag med samma förutsättningar och uppgifter. Frågan är väl om numerären ens räcker till klasser av tillräcklig storlek för att utveckla olika personalkategorier på ett effektivt sätt. Ytterligare ett starkt argument för internationellt samarbete!

Den citerade CA:s grundsyn lär ändå stå sig. Sista meningen lyder: ”Utbildningen skall bygga vidare på en beprövad trupputbildningstradition som fortlöpande skall utvecklas.” Nu är emellertid trupputbildning och pedagogik inte riktigt samma sak. CA:s grundsyn har ersatts av ÖB:s grundsyn för pedagogik. Den har akademiserats och omfattar över 60 sidor. Där behandlas frågor som: vad är kunskap, vad är etik och vad är människosyn. Men där står också, att Försvarsmaktens utbildning främst skall utvecklas lokalt. Mera handfast är också Handbok Utbildningsmetodik från 2013. Traditionen lever!

 
Författaren är f d överstelöjtnant och kurschef vid ArtOHS.

av Krister Andrén   [1]

Under försvarsövningen Aurora17 riktades medias strålkastarljus på försvaret. Det var välkommet. Det är mycket som svenska folket behöver förstå bättre. Ett brett och långsiktigt perspektiv på det svenska försvarets uppgifter och behov krävs.

Aurora17 var viktig. För första gången på två decennier övades nationellt försvar mot väpnat angrepp i stor skala och för första gången tillsammans med en bred krets av partnerländer.

Positiv rapportering och retorik under Aurora17 får dock inte undanskymma att det svenska försvaret är extremt illa anpassat till det försämrade omvärldsläget. Den strukturella inriktning, som i ett helt annat läge beslutades 2004, ligger alltjämt fast och det svenska försvarsanslaget ligger på historiskt låga en procent av BNP. Tio viktiga år har förlorats!

Mycket har hänt. Östersjöregionen är åter ett skärningsområde mellan starka motstridiga stormaktsintressen. Svenskt territorium är av stor betydelse för Natos möjligheter att försvara sina utsatta baltiska medlemsstater. Ett svagt försvarat Sverige ger samtidigt Ryssland motiv att tidigt i en uppväxande kris söka ställa Nato inför fait accompli.

Vi måste dessvärre realistiskt utgå från att agerandet mot småstaten Sverige i en verkligt allvarlig kris mellan Ryssland och Nato skulle kunna bli mycket överraskande och kraftfullt. Sveriges säkerhet kan bara säkras genom fred i regionen som helhet och måste byggas tillsammans med andra länder i regionen och med Nato. Ensam är förvisso inte stark!

Låg nivå på fredstida militär verksamhet ses alltför ofta som det främsta kriteriet på stabilitet. Det är en farlig felsyn. Det avgörande kriteriet är stabilitet i en allvarlig kris. Ett svagt svenskt nationellt försvar har en destabiliserande effekt i regionen. Tal om att stärkt svensk tröskelförmåga är spänningshöjande och destabiliserande är fel och vilseledande. Omvärlden behöver övertygas om att förebyggande åtgärder mot Sverige vare sig behövs eller är möjliga.

Dagens svenska försvarsförmåga är för låg och för sårbar. Försvaret och hela samhället behöver ökad robusthet. De fåtaliga verkligt slagkraftiga verkanssystemen liksom ledningssystemet behöver effektivt skydd. Viktiga komponenter saknas.

Luftvärnet, som nästan avvecklades 2004, är idag helt centralt. Det behöver förstärkas och moderniseras så snabbt det bara går. En robust långräckviddig förmåga att bekämpa såväl mål över hela Sveriges yta som angriparsystem och funktionen på större djup behöver också tillföras.

Personal är ofrånkomligen en avgörande begränsande faktor, men pengar får inte vara det. Anslagen behöver snabbt minst fördubblas. Vi har inte råd att förlora mer tid.

Sist men inte minst: Europeisk säkerhet är nyckeln till svensk säkerhet. Med eller utan svenskt Nato-medlemskap utgör det transatlantiska samarbetet grunden för svensk säkerhet. För Europa är den amerikanska kärnvapengarantin åter en omistlig del. Europas del i denna är nog så viktig, nämligen att ge ett enigt politiskt stöd. Det gäller även Sverige.

 
Författaren är tidigare ämnesråd och tidigare rådgivare till Överbefälhavaren. Han är ledamot av KKrVA.
 

Not
[1] Texten är tidigare publicerad i Mariestadstidningen 2017-10-17.

av Jan Leijonhielm

Ryska media har under senare tid, liksom västmedia, ägnat stort utrymme åt Kataloniens krav på självständighet. Den bild som den ryska befolkningen får skiljer sig dock rejält från vi kan läsa i västpress.

En grundläggande syn är att Katalonien självklart skall få sin självständighet, det passar utmärkt in i narrativet att Europa håller på att falla sönder i ett kaos av små självständiga stater. Denna utveckling styrs, enligt rysk syn, i bakgrunden av Bryssel, som genom sönderfallet skulle stärka sin egen maktposition. I Ryssland är alla tankar på regionalt självstyre eller folkliga yttringar för ett sådant inte bara förbjudet i lag, alla tecken bemöts med stor hårdhet, eller brutal krigföring, som i Tjetjenien.

Därutöver förekommer en hel del kopplingar till situationen i Ukraina, Madrid håller i ryska media på att begå precis samma misstag som den illegala och fascistoida regimen i Kiev. Inbördeskrig hotar och en liknande situation som i östra Ukraina kan bli en följd. I fallet Ukraina kan f ö noteras, att allt fler röster höjs för att Moskva skall erkänna Donetsk/Lugansk som självständiga stater eller regioner på samma sätt som skedde i fallet Abchazien och Sydossetien (ännu bara erkända av Ryssland, Nicaragua, Venezuela och öriket Nauru). Förespråkarna hävdar att ett sådant erkännande skulle bevara självständigheten permanent. Samtidigt trappar man upp retoriken kring utbrytarnas ställning. Från officiellt håll har garantier utfärdats för att separatisterna aldrig skall behöva besegras militärt. Dock förnekar man att rysk militär är involverad i stridigheterna, trots otaliga bevis på motsatsen, men att frivilliga naturligtvis strömmar till och att dessa ”måste förses med vapen av lämpligt slag”. Moskva erkänner därigenom öppet att man förser separatisterna med vapen.

För att befästa sin påstådda opartiskhet har man från rysk sida föreslagit att FN skulle gå in och medla, samtidigt som separatisterna med Moskvas militära stöd flagrant bryter mot båda Minskavtalen. Ett villkor är dock att EUs sanktioner skall upphöra.

Relationerna till EU har beskrivits som nästintill krigsliknande, med orättfärdiga sanktioner och hotfulla ordalag från Bryssel. Kopplingar har i media gjorts till både Natos påstådda aggression och utformningen av Zapad som ett svar på detta, inte från officiellt håll, men av tunga säkerhetspolitiska analytiker. Skapandet av centra för cyberförsvar och desinformation i Estland och Lettland utgör tillsammans med de ca 1100 man starka baserade Natoförbanden i de tre baltiska staterna enligt rysk syn ytterligare ett bevis för Natos aggressiva avsikter. Som en reaktion kan man se den fortsatta uppbyggnaden av den militära förmågan i vårt närområde. De kärnvapenbestyckade korvetter som anlände i år till Kaliningrad är uppenbarligen kvar, två nya flygregementen skall tillföras Östersjömarinen, Norra Marinen kommer att få flytande hamnanläggningar för skapande av brohuvuden, två markbrigader med uttryckt kärnvapenkapacitet kommer att upprättas i Västra Militärområdet i närheten av finska gränsen o s v. Den ryske ambassadören i Helsingfors har nyligen hotat Finland med militära motåtgärder om landet skulle gå med i Nato, på samma sätt som hans chef Lavrov hotade Sverige 2016.

Sammantaget framstår den ryska omvärldsuppfattningen som allt mer aggressiv, men också motsägelsefull. Samtidigt som man uppmuntrar separatism och förutser EUs kommande sammanbrott förstärker man den militära hotbilden och rustar för den. Natos snubbeltrådsstyrkor beskrivs som en aggressiv handling. I stort sett allt Nato och EU gör i dagsläget framställs i media med syftet att krossa Ryssland. Inrikespolitiskt förstärks en ohöljd nationalism som används i repressivt syfte. Den som kritiserar annekteringen av Krim eller separatisterna i Ukraina stämplas som landsförrädare.

En del av förklaringen till nuvarande strategi är givetvis Putins behov av en hotbild på den inrikespolitiska scenen. Hans popularitet ligger f n över 80 procent och allt tyder på att han ställer upp i presidentvalet nästa år. Frågan, som ännu inte låter sig besvaras, är om han kommer att fortsätta sin aggressiva hållning till omvärlden efter valet. En from förhoppning är att den då inte är lika nödvändig, men osvuret är nog bäst. Mer troligt är dessvärre att han fortsätter föra Ryssland in i spiralen av en oroväckande utveckling.

Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

av Magnus Sjöland

Om du vore långt bort från jorden, långt bort i universum, skulle du se planeten jorden som en liten blå prick.

Om du zoomar in, skulle du se hav, kontinenter, floder och berg.

Om du zoomar in ytterligare skulle du se människor, djur och växter.

Om du studerar människorna, så ser du att de ibland bär sig väldigt illa åt mot varandra. De konstruerar atomvapen som kan förgöra hela planeten, de hotar varandra med dessa vapen, de bygger interkontinentala missiler som kan nå alla delar av jorden.

De drar streck i naturen som de kallar gränser, på vissa av dessa gränser drar de taggtråd och bygger murar. De bygger murar mellan varandra av rädsla för att de kanske kan få det sämre om någon okänd kommer och hälsar på. De bygger skyddstullar för att de är rädda om sina omoderna fabriker. De tänker inte på att de då samtidigt inte kan köpa den senaste och billigaste teknologin eller den miljömässigt bästa lösningen och att de på sikt blir både fattigare och smutsigare.

Plötsligt kan några människor få för sig att bilda nya länder och dra nya streck genom naturen. Alla är inte med på detta och människoblod spills. Nationalism har börjat frodas. Det finns ibland ett förakt för andra människor för att de ser lite annorlunda ut eller för att de pratar med en annan dialekt. Ibland leder detta till folkmord. Vi ser det på många platser på jorden, och på en plats som heter Europa ökar främlingsfientligheten och plötsligt vill nu många regioner bryta sig loss och dra egna streck genom naturen och bygga nya skydd mot andra människor än de som bor där just nu.

Människorna startar krig, för att de tror på någon gud som några andra människor i närheten inte tror på. Ibland kan det till och med vara så att de tror på samma gud, men ber inte på samma sätt till denna samma gud. De flesta av dessa gudar uppfanns för flera tusen år sedan och människorna har stridit ända sedan dess om vilken gud som är den rätta. Många miljoner människor har dött i religionskrig genom historien och detta pågår fortfarande på den lilla planeten.

Om vi fortsätter att zooma in ser vi att nästan alla människor går omkring och tittar på en liten skärm, de kallas Smartphone. På denna skärm kan de skriva och läsa, skicka bilder och nyheter till hela planeten. Många är rädda och oroliga att någon av de stora ledarna skall skriva ett litet meddelande, det kallas för Twitter, som någon annan ledare uppfattar som en krigsförklaring. Det hände under året 2017 och människorna blev rädda och bävade för vad som skulle hända. Tänk att en människa bland många miljarder med några knapptryckningar på sin Smartphone riskerar att starta ett 3:e världskrig som ingen i förlängningen vet vad det skulle leda till annat än en enorm förödelse. Sådant måste mänskligheten sätta stopp för!

Vetenskapen bland människorna är viktig och många jobbar som forskare, läkare, ingenjörer och uppfinnare. Man vet vad som är bäst för människan. Man vet vad som är nyttigt, vad som är farligt och vad man kan göra för att få en ren planet utan krig och svält.

Men någonting är galet med människorna. Några av dem är maktgalna, andra giriga eller avundsjuka och visar förakt för sina medmänniskor. Vissa av dessa kan göra vad som helst för att kunna göra sig själva eller sitt land större och mäktigare, få berömmelse eller öka sin rikedom. De kan tänka sig massmord, utplåning av hela kulturer eller miljöförstöring, bara de får sitta högst upp och ha maximal makt. Många av dessa njuter av en självförhärligande bild.

Vem skall hjälpa människorna på den lilla blå planeten? Vem skall komma och ställa allt tillrätta? De har ju svaren själva!

De vet ju svaren. De forskar fram nya mediciner, nya fantastiska teknologier som kan hjälpa dem med både nytta och nöjen. Svälten borde vara ett minne blott då de producerar mat i överflöd och fetma är ett större globalt problem än svält. De vet att frihandel, utbildning, massiva globala insatser vid katastrofer och nya virusutbrott, hjälp till självhjälp till utsatta, liberala tankegångar, fri företagsamhet, långsiktiga regler och att alla har lika värde, gör att alla på sikt kan få bo i fred och frihet på en fin liten blå planet långt ut i rymden.

Det finns så mycket människorna har att värna, sin vackra konst, underbar natur med djur och växter, ståtliga byggnader, och alla de människor som bor där – små oskuldsfulla barn, pensionärer som jobbat hårt i hela sitt liv och de som går till jobbet varje dag även om det ibland känns motigt. De får inte heller glömma att de har ett ansvar både mot tidigare generationer som byggt upp det som finns idag och att de bör lämnar över planeten i ett gott skick till framtida generationer.

Alla människor som bor på planeten har ett stort moraliskt ansvar att handla klokt och förståndigt så att mänskligheten inte försvinner, det är det största och viktigaste moraliska målet, att värna människans fortlevnad.

De lever i en revolutionerande tidsålder där de tämjer naturen, gör stora forskningsframgångar, minskar sjukdomar och lidande. Men de har också blivit så kraftfulla att hela mänskligheten kan utrota sig själv och dö ut på väldigt kort tid. De har stor anledning att hålla sams och sträva efter fred. Om de fortsätter att göra stora vetenskapliga framsteg i samma takt som de senaste 200 åren kommer de om 1000 år att kunna kolonisera andra planeter och inte bli så beroende av sin planet.

Den lilla planeten ligger i ett vacuum, ett stort svart vacuum. Rymden som omsluter planeten är väldigt kall och ogästvänlig. Atmosfären runt planeten skyddar människorna mot farlig strålning från rymden, gör att de kan andas och får en behaglig temperatur. Långt, långt borta på en avlägsen planet kanske det bor någon som kan komma till undsättning och hjälpa människorna, men detta är inget de vet något om. Utmaningarna är stora och de får reda ut sina problem själva. Människorna tror att de är utvalda och har en priviligierad ställning i universum, men de är små prickar på en liten fin blå planet i rymden.

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

av Göran Frisk

För närvarande har Sverige ett antal konflikter som vi inte har löst och är långt ifrån att lösa. Här peka på de viktigaste liksom ges några förslag till lösning. I förslagen finns också en del synpunkter på dåligt fungerande organisationer i vårt land.

Konflikterna understöds både inifrån landet av militanta grupper men också från illasinnade stater och organisationer utanför Sverige. Jag prioriterar inte någon eller några konflikter. De hänger ihop på olika sätt, mer eller mindre synligt. Konflikterna är av sådan natur att de bör lösas i närtid. Det existerar inga fördelar med att vänta.

Dagsläget

Det finns ett antal områden i vårt samhälle som är s k ”no-go-zones”. Det är områden i vilka polisen och räddningstjänsten inte ger sig in i utan skydd.

I dessa områden men även inom andra förekommer nästintill dagligen skjutningar och andra våldsdåd, ofta förknippade med uppgörelser mellan kriminella grupper och personer. Det förekommer också våld mot vanliga medborgare särskilt kvinnor och flickor.

En omfattande försäljning av droger förekommer också. Dessa är våldsorsakande. Medborgarna är rädda och går inte ut efter mörkrets inbrott.

Samtidigt säkert växer nazistiska grupper fram med en uttalad våldsideologi. Dessa grupper har visat upp sig bl a under sommaren i Almedalen liksom i samband med bokmässan i Göteborg. Ett stort antal av medlemmarna är straffade för större eller mindre brott.

I samband med nazisternas verksamhet framväxer också olika motståndsgrupper upp. En del av dessa utgörs av militanta vänstergrupper medan andra har medlemmar som kan karakteriseras som ”vanliga medborgare”. I samband med nazisternas verksamhet uppstår ibland motdemonstrationer som resulterar i våld. Också mot polisen.

Sverige tar mot många flyktingar främst från Mellan-Östern och Afrika. Under ”flyktingperioderna” har regler och bestämmelser ändrats med ojämna mellanrum. Detta gäller gränskontroller, asylansökningar, återförening med anhöriga, flyktingarnas boende, skolor och sjukvård etcetera.

Under flykten till Sverige drunknar många i Medelhavet, far illa i usla flyktingläger i Turkiet, Grekland och Italien. I Polen och Ungern jagas de ut ur länderna och misshandlas på olika sätt. I Sverige förekommer våld och motsättningar inom och mellan olika flyktinggrupper och ”vanliga svenskar”. Bilar och skolor bränns.

I tillägg rekryteras medlemmar och stöd ges till IS. Ett mindre antal unga kvinnor åker till stridsområdena i Mellan-Östern. När IS- medlemmar kommer tillbaka till Sverige är de ofta fysiskt och psykiskt skadade.

Samtidigt finns hos en del svenska myndigheter en okunskap och med denna parad likgiltighet för hur hemlig information ska skyddas. I IT–samhället är detta ytterligt allvarligt och skadligt. Detta visades tydligt genom misstagen i Transportstyrelsen. Hur man kan komma på tanken att lägga ut hemlig information utomlands att hanteras på det sätt som skett framstår som totalt obegripligt. Att gå främmande makts ärenden brukade åtminstone tidigare rubriceras som landsförrädisk verksamhet.

En myndighet sticker ut i positiv mening, nämligen Försvarsmakten. Här hanterar man sekretesskyddad information med stor kunskap.

Mot Sverige förekommer aggressiva handlingar som syftar till att skrämma, testa vår beredskap, förbereda väpnade handlingar, utpressning etcetera. Dessa handlingar genomförs av ryska stridsflygplan. De kan innebära förberedelser för anfall mot mål på marken eller störa svenska flygstridskrafters övningar och verksamhet.

De genomförs också under vattenytan av miniubåtar och dykarfarkoster. En av dessa kränkningar har analyserats noggrant av en grupp pensionerade analytiker under ledning av kommendören 1 gr Nils-Ove Jansson som har varit ställföreträdande chef för den Militära Underrättelse och Säkerhetstjänsten (MUST).

Kränkningen skedde i Gävle hamn den 29 juni. Den kränkande farkosten var en rysk dykarfarkost typ Triton NN. Den är en nyutveckling som kan framföras under vattenytan och slussa ut och in attackdykare. Om den vill komma undan snabbt för att kunna docka på en moderubåt eller ett moderfartyg på ytan går den upp i ytläge och förflyttar sig med en fart på över 30 knop.

Sedan har vi kärnvapenhotet. Ett tydligt sådant riktat mot Sverige var ubåten U 137 som gick på grund i Karlskrona skärgård i oktober 1981. Ubåten hade kärnvapentorpeder ombord som kunde förändras till kärnvapenminor med kort varsel.

Motåtgärder med nu tillgängliga resurser

De s k no-go-zones måste göras till go-zones. Eftersom det inte finns några möjligheter att skydda medborgarna och deras egendom med polisens nuvarande resurser måste andra åtgärder vidtas. Vi har inga gendarmeri­förband i Sverige, däremot finns hemvärnsförband i hela landet. Dessa har god lokal- och personkännedom liksom kontakter med kommunala myndigheter. De är utbildade i spanings-, bevaknings-, och skyddsuppgifter. Om kriminella gäng försöker begå brott kan hemvärnsförbandet rapportera till polisen.

Välutbildade bevakningsföretag kan också utnyttjas. De kan samverka med hemvärnsförband och rapportera till polisen.

Våldsanvändning utövas av polisen utom i de fall hemvärnsförband eller personal ur ett bevakningsföretag angrips då de kan tillgripa självförsvar. Polisen har ledningsansvaret.

De nazistiska grupperna hanteras av polisen och säkerhetspolis. Då dessa kan komma att utöva ett direkt hot mot samhällsordningen kan särskilda tvångsåtgärder behöva övervägas mot dessa i väntan på förundersökning och lagföring där gällande lagstiftning bör ses över och skärpas. Nazisternas måltavlor som journalister, politiker, människor med judisk bakgrund liksom muslimer måste få ett väsentligt bättre skydd än f n. Undfallenhet och handlingsförlamning mot de nazistiska ytterlighetsgrupperingarna leder enbart till att dessa tillväxer i antal och styrka. Polisinsatserna i samband med nazist­demonstra­tionerna i Göteborg nyligen förtjänar högsta beröm.

Det är ingen demokratisk rättighet att med odemokratiska metoder försöka att avskaffa den svenska demokratin. Demokratin måste försvaras varje dag med alla till buds stående medel.

Flyktingfrågan är synnerligen komplicerad. De flesta människor i Sverige är villiga till rimliga personliga uppoffringar för att hjälpa flyktingarna. Dessa utgör inte en enhetlig grupp utan har olika behov och önskemål. Här fokuseras på säkerhets och skyddsbehoven. Då det handlar om flera hundratusen människor spridda över hela landet blir säkerhets och skyddsfrågorna svåra.

En lösning är att hemvärn och bevakningsföretag engageras för att skydda människor i flykting­förlägg­ningarna och i övriga områden där flyktingar bor. Detta inkluderar ”no- go-zones”. Man bör här ha i minnet att kriminella gäng och nätverk rekryterar unga pojkar och män ur olika flyktinggrupper till sin brottsliga verksamhet och att detta bl a sker där dessa bor.

Betonas ska att polisen har våldsmonopolet och tillkallas när våldsamma situationer hotar eller redan har utbrutit. I görligaste mån måste också ”föräldrar på stan” engageras för att kunna lugna oroliga situationer liksom vid behov tillkalla bevakningsföretag/ hemvärn/ polis beroende på aktuell hotnivå.

Ett särskilt problemområde utgör flyktingtrafiken över Medelhavet. De europeiska sjönationerna skulle med lätthet kunna patrullera den nordafrikanska kusten för att kunna rädda flyktingar som riskerar att förolyckas i sina undermåliga farkoster. Detta  förutsätter överenskommelser på EU- nivå vilket  borde vara rimligt för länder som har en gemensam uppfattning om människovärdets okränkbarhet.

Likgiltigheten för att skydda hemlig information behöver stävjas. Myndigheter, landsting, länsstyrelser, kommuner, företag m fl som har ärenden, information och kunskaper av hemlig natur måste självfallet skydda denna. Det måste etableras en tydligare insikt om att främmande makter och organisationer vill ha tillgång till den hemliga informationen och kan ha som ambition att vilja skada vårt land. Motåtgärderna är enkla. Säkerhetspolisen och försvarsmakten är de myndigheter som har bäst kunskap i dessa frågor och som också kan utbilda de som behöver öka sina kunskaper. Dessutom är det rimligt att de som bryter mot sekretessbestämmelserna kan lagföras. Som läget nu är från regeringsnivå och nedåt måste aktiva åtgärder genomföras med stor skyndsamhet.

Det får anses ytterligt märkligt att statsministern inte leder verksamheten när det inträffar tillstånd av kris i landet. Denna ledning kan inte delegeras till enskilda fackministrar.

Den militära dimensionen

De kränkningar som riktas mot Sverige i luften, på marken samt på och under vattenytan måste kunna bekämpas. Verksamheten torde logiskt kunna sammankopplas som förberedelser för krig och påtryckningar mot Sverige. Nedrustningen av svenskt försvar behöver ersättas av en skyndsam återuppbyggnad.

Eftersom regeringar och Överbefälhavare avrustat marin förmåga sedan VK II, fokuserar jag på denna.

Vi har så småningom fyra moderna ubåtar, två nybyggda och två moderniserade. Hur någon försvarspolitiker eller försvarsstrateg kan anse detta vara ett rimligt antal är svårbegripligt. Östersjön, Bottniska Viken, Skagerak och Kattegat är bland de bästa ”ubåtsvatten” som finns på vår jordklotet.

Ubåtar som samverkar med attackflyg och ytattack är formidabla slagstyrkor. Ubåtar, attackflyg och ytattackfartyg beväpnade med torpeder, sjö- och markmålsrobotar av kryssningstyp kan ingen mot Sverige aggressiv makt bortse från.

Eftersom en motståndare är lika duktig som vi avseende militärgeografi, marin topografi och hydrografi vill han naturligtvis förstöra flygplan ubåtar och fartyg på deras baser. Därför har angriparen utvecklat system som kan lösa för att lösa dessa uppgifter. Det viktigaste marina systemet för den här typen av uppgifter är miniubåtar och dykarfarkoster. De transporterar spetznazgrupper som löser sabotageuppgifter. Exempelvis att slå ut våra flygstridskrafter, dessas beväpning liksom drivmedelsförråd i anslutning till våra flygbaser. Försvarsmakten har goda kunskaper om detta hot. Vad görs från vår sida som kan hota dessa fientliga stridskrafter?

De stridskrafter som kan utgöra ett allvarligt hot mot miniubåtar och dykarfarkoster är fartygs-, helikopter- och amfibieförband. Vad vi behöver är korvetter, ubåtar, minjaktfartyg, helikopterförband med spaningsutrustningar inklusive vapen av olika slag. Vi har en amfibiebataljon som är utbildad och utrustad för strid i skärgård. De kan bekämpa spetznaz grupper som gömmer sig på öar och på fastlandet.

Situationen kan avsevärt förbättras på kort sikt. Vi har f n fem Visbykorvetter, fyra Göteborgskorvetter varav två ska moderniseras och två ligger i något slags malpåse. Vi har sju minjaktfartyg varav två ligger i malpåse. Vi har nio helikoptrar typ 14 som kan nyttjas för ubåtsjaktverksamhet men de bär inte vapen. Man kan på goda grunder anta att en ubåtschef på en miniubåt eller chefspiloten på en dykarfarkost fruktar vapeninsatser. Under ubåtsjakten på 70- och 80-talen hade helikopter 4 såväl sjunkbomber som trådstyrda torpeder. Ytfartygen hade ELMA- kastare som kunde avfyra ELMA-granater i salvor. En granat räckte för att slå hål i ett ubåtsskrov så att denna började sjunka. Om ubåtschefen med besättning ville överleva var han tvungen att blåsa tankarna och inta ytläge och ge upp.

Helikoptrarna behöver vapen i form av trådstyrda torpeder. Korvetter och minjaktfartyg behöver ELMA-kastare. Våra ubåtar behöver moderna ubåtsjakttorpeder som är mindre känsliga för undervattensmotmedel.

Dessutom kan ytterligare två korvetter och två minjaktfartyg moderniseras. Då får vi inom kort nio ytstridsfartyg och sju minjaktfartyg.

MEN DET STORA BEKYMRET ÄR ATT DET INTE FINNS NÅGRA NYBYGGNADSPLANER FÖR NYA YTSTRIDSFARTYG.

För detta bär regering, politikerna i den senaste försvarsuppgörelsen samt försvarsledningen ansvaret.

De har enligt min mening misskött sitt arbete och felavväger den kommande försvarsmakten. Vi bygger, likaledes enligt min mening, försvaret för det hot från Sovjet som vi ansåg troligt under det kalla kriget, nämligen invasion från havet och från norra landgränsen. Alltså det föregående kriget.

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

av Johan Althén

Så här kort efter att Aurora har genomförts kan det vara lämpligt att reflektera lite över erfarenhetshantering. Att hantera erfarenheter är en utmaning. För vem är det en ny erfarenhet och för vem är det en gammal sanning?

I Försvarsmakten är vi duktiga på att utvärdera, det är något som i princip alltid avslutar en verksamhet. Men vad gör vi med våra utvärderingar? Det är säkert många av detta inläggs läsare som många gånger nickat instämmande och menande pekat på reglementet när fänriken under en utvärdering påtalat en nyvunnen erfarenhet. Men är fänrikens (redan av organisationen kända) erfarenhet mindre viktig? Ur vilket perspektiv?

Jag menar att det finns två perspektiv. Den första är organisationens och den andra är individens. För organisationen finns reglementen, handböcker och styrande dokument som är en samling av tidigare erövrade och beprövade erfarenheter som ständigt (bör) revideras. För individen finns det två delar; Den ena handlar om att ta till sig andras erfarenheter och den andra är att själv uppleva något. Det är med andra ord ingen slump att det under officersutbildningen läses mycket böcker och genomförs prestationsövningar. Till det senare perspektivet är det även enligt mitt förmenande minst lika viktigt att uppmärksamma individen och dennes prestation – du har gjort något vikigt och dina erfarenheter är värdefulla för oss.

Jag upplever att Försvarsmaktens erfarenhetshantering fokuserar på organisationsperspektivet i sin erfarenhetshanteringsprocess. Men är det fel? Nej, jag vill hävda att vår pedagogiska modell (visa, instruera, öva, öva och pröva) i kombination med reglementen och övningar i förband redan har det som behövs för att ge individen den individuella erfarenhet för att kontinuerligt växa i sin yrkesroll. Utmaningen är snarare att avgöra när en erfarenhet är till gagn för organisationen och dess utveckling. Hur får vi till en lärande organisation där styrande dokument ständigt är aktuella?

Det krävs ett systematiskt och metodiskt arbetssätt för att hantera organisationens erfarenheter med ansvarig personal som kan bearbeta inkomna erfarenheter. Hela processen bygger på att systemet föds med erfarenheter. Därför måste vi fortsatt tillåta att fänriken (och andra) påtalar gamla sanningar som nya erfarenheter och snarare ser dem som ett kvittens på den gamla sanningens fortsatta giltighet än gammal skåpmat. För att om vi inte tillåter ett öppet klimat kommer inte organisationen att utvecklas då nya guldkorn ur erfarenhetssamlingarna inte kan identifieras.

Tidigare chefen för markstridsskolan, numera brigadgeneral Michael Claesson, sammanfattar min reflektion väl:

En positiv attityd till erfarenhetshantering (Lessons Learned) bygger på att soldater och officerare känner att någonting görs eller att man åtminstone får en återkoppling på enklaste sätt. Vi måste gemensamt inom armén avliva känslan av att behöva ”lämna information in i ett svart hål”. En metodisk erfarenhetshantering blir därför en förutsättning för en balanserad väg framåt där erfarenheterna från våra insatser hjälper oss och blir en del i den ordinarie taktik-, stridsteknik- och typförbandsutvecklingen.

(länk: https://blogg.forsvarsmakten.se/armebloggen/2011/07/25/utvecklad-erfarenhetshantering-lessons-learned-vid-markstridsskolan)

Det värmer därför ett officershjärta när erfarenheterna från Aurora inte verkar stanna i en skrivbordslåda eller i en digital presentation utan alla nivåer planerar att slå mynt av erfarenheterna. Både organisationen Försvarsmakten och jag som officer har blivit många erfarenheter rikare i vår fortsatta väg framåt.

Utvärdera mera!

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.

av Lars Holmqvist

När detta skrivs går försvarsmaktsövningen Aurora 17 in i sina allra sista moment. Som medlem i Hemvärnet har jag själv haft förmånen att få delta under en del av förra veckan och dessa dagar var mycket intressanta.

Under de militära övningar jag själv deltog i under det kalla kriget fanns utan tvekan civilläget med i de förutsättningar som utgjorde ram för övningarna. Bofasta kunde nyttjas som sagesmän, sommarstugeområden kunde vara folktomma eller, p g a ledighet eller flyktingsituation, vara bebodda. Hänsyn skulle tas till civila vid gruppering och vid förflyttning och i vissa situationer kunde flyktingströmmar vara något som påverkade stridsfältet och/eller egen rörlighet. Civila resurser kunde bli aktuella att rekvirera i vissa lägen, såsom lokaler eller entreprenadmaskiner. Men sammantaget övade vi militär strid och ingenting annat. Den civila sfären var perifer.

Observationen

Nu har jag inte någon överblick över den stora och komplexa organisation som hela Aurora 17 utgör och det ska jag inte heller ha, men inom den ”byggkloss” där mina kamrater och jag övades, kunde jag göra en intressant iakttagelse.

Vi ställdes mot en spelad motståndare som enligt förutsättningarna inte enbart strävade efter att nå militära mål utan även politiska, ickemilitära mål. En motståndare som genom olika insatser skulle försöka skada civil infrastruktur, påverka media i försvarsnegativ riktning, vända civilbefolkningen mot idén att försvara landet och ytterst påverka det politiska beslutsfattandet i regeringen. Detta är – tror jag – nytt och det är synnerligen positivt.

Forskaren Oscar Jonsson, verksam vid Department of War Studies, King’s College i London, skrev i september en artikel för Timbro med anledning av den ryska övningen Zapad 17. Ur artikeln, som är mycket läsvärd, klipper jag följande citat:

”Den ryska förståelsen av krigföring baserar sig på ett holistiskt tankesätt. Motståndaren ses som ett system, och Ryssland letar efter de sårbarheter som kan fälla hela systemet. Detta gör att det i både rysk offensiv och defensiv finns en nära koppling mellan icke-militära och militära medel.

I Zapad kommer en blandning av militära och icke-militära moment att övas. Civilförsvarsmyndigheter, nationalgardet och parallella civila beslutskedjor kommer alla att engageras. Det motsvarar det totalförsvarskoncept som vi i Sverige en gång hade och som regeringen bestämt, men inte avdelat resurser, för att återta.”

Med citatet från Oscar Jonsson i åtanke, vilken blir betydelsen för vårt lands försvar? Vilka är de hårda och svåra delarna av försvaret och omvänt, var kan motståndaren finna sårbarheter? Jag vill här av naturliga skäl inte beskriva vårt försvar på en onödigt detaljerad nivå utan önskar föra ett mer översiktligt resonemang.

Våra militära förband – inklusive Hemvärnet – är organiserade, utrustade och övade för att lösa sin huvuduppgift, väpnad strid.

Det hindrar i och för sig inte att de även kan lösa ickemilitära uppgifter, planerade eller oplanerade, liksom att på olika sätt ge stöd åt det civila försvaret. Samtidigt finns en lång rad av hot och risker där Försvarsmakten inte är och inte heller skall vara lösningen. Vi har få förband och i en krigssituation kommer förbandens huvuduppgifter att vara fullt tillräckligt för dem att hantera.

De olika civila myndigheterna bör alltså planera för att lösa sina respektive åtaganden inom ramen för totalförsvaret med egna resurser och – givet citatet av Oscar Jonsson ovan – göra det på ett sådant sätt att de själva inte utgör en möjlig sårbarhet i en motståndares ögon.

Insikten om det civila försvarets ökade betydelse finns uppenbarligen idag på regeringsnivå och den ligger antagligen bakom de regeringsinitiativ vi sett de senaste två åren för att stärka de civila delarna av försvaret. Detta är en förändring i rätt riktning och det tycks även leda till åtgärder, låt vara att tempot i uppbyggnaden ännu är plågsamt lågt.

Reflektionen

Det finns mer än ett sätt att se på det civila försvaret. Jag tänker mig två scenarier och skillnaden mellan dessa två är ganska stor:

Scenario ett är att vi kan se på det civila försvaret som något som stärker medborgarnas skydd och som skapar resurser för att stödja det militära försvaret. Den bilden tror jag ligger nära synen vi hade på Civilförsvaret under det kalla kriget och den är också intuitiv. Var och en förstår att krig innebär svåra påfrestningar på civilbefolkningen vilket genast leder till frågan om hur vårt samhälle bäst kan organisera ett skydd för dem.

Det andra scenariot är att en motståndare som letat efter och identifierat sårbarheter i det svenska samhället tänker nytt och istället för ett konventionellt militärt anfall väljer ett angreppssätt som i huvudsak bygger på ickemilitära medel. Våra militära förband hamnar då i en situation där de står redo men förblir overksamma då ingen militär motståndare visar sig, samtidigt som civil infrastruktur, kommunikation, beslutsfattande och försvarsvilja i egenskap av motståndarens primära mål angrips på olika sätt.

Scenario två leder till en situation där det civila försvarets chefer finner att deras respektive verksamheter utgör direkta mål för motståndaren och det enda verksamma skyddet mot angreppen är de försvarsförberedelser som på förhand har gjorts. Det kan vara fråga om såväl åtgärder vidtagna med verksamhetens egna resurser som i ett strukturerat, planerat och övat samarbete med andra aktörer.

En fråga jag ställer mig – en smula osäker på om jag verkligen vill veta svaret – är i vilken grad våra politiska och civila beslutsfattare överlag är redo för ett scenario två. Vi kan se på några händelser som uppmärksammats ganska nyligen:

• Tullverkets agerande i samband med attentatet den 7 april, som jag skrivit om tidigare, ledde till att tullens verksamhet avstannade i ett läge då en fast gränskontroll hade kunnat vara ytterst viktig för säkerheten
• Vi har alla tagit del av turerna kring Transportstyrelsens medvetna beslut att bryta mot lagen och därmed skapa stora revor i vår nationella säkerhet
• Miljöpartiet har på Gotland och i Karlshamn valt att gå i opposition mot den regering som partiet de facto ingår i, genom att ifrågasätta Aurora 17
• En rad organisationer, däribland två riksdagspartier (V och Mp) valde att delta i protestaktioner mot Aurora 17 som organiserades av personer tillhöriga Kommunistiska partiet (tidigare KPML(r)). Ett parti som lever upp även till högt ställda krav för att få kallas extremistiskt.

Väl medveten om att punkterna utgör en något anekdotisk bevisföring från min sida så vill jag inte dra några tydliga slutsatser av dem, men sammantaget ger de ändå anledning till viss oro.

Chefer i våra kommuner, landsting, länsstyrelser och nationella myndigheter borde alltså säkerställa att deras totalförsvarsplanering inte bara tar höjd för krigets krav utan även för en situation där den egna civila verksamheten kan utgöra motståndarens förstahandsmål.

Nästa stora svenska övning, Totalförsvarsövning 2020 är nu på planeringsstadiet. Det ska bli intressant att se hur den kommer att svara mot scenario ett respektive scenario två. En annan fråga är hur vi bäst kan göra nytta av tiden fram till 2020. Jag tror att det brådskar.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Helge Löfstedt

I akademiens arbete KV 21 finns olika bedömningar beträffande utnyttjandet av JAS 39 i framtidens försvarsmakt. Inom ramen för Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie Krigsvetenskap i det 21:a århundradet (Kv 21), koncept 1, som efter en inledande analysomgång valts som grund för slutsatser beträffande hur Försvarsmakten bör utvecklas mot 2030, ingår tre divisioner av  JAS 39 E och tre divisioner av JAS39  C/D. I ett senare utkast ingår däremot endast JAS 39 E. Man har där ersatt 3 divisioner JAS 39 C/D med ca 20 stridsflygplan, d v s en division, JAS 39 E.  Frågan om vilket antal som skall anskaffas av JAS 39 E blir rimligen också en av de större frågorna att ta ställning till i det kommande försvarsbeslutet. Här efterlyser jag mera analys för att övertyg­ande visa att det i ett operativt helhetsperspektiv är lämpligt att byta de tre divisionerna JAS 39 C/D mot en division av versionen JAS E.

Uttalandet att JAS 39 C/D inte är “operativt relevant” efter år 2025 har förekommit. JAS 39 C/D kom i tjänst omkring 2003 och är därmed yngre än de flesta internationellt förekomm­ande motsvarigheter.  Här skall man vara medveten om att operativa värderingar av försvarskom­positioner i hög grad är subjek­tiva till sin karaktär. Det kan då vara angeläget att se vad pro­fessionella skapare av försvarskompositioner i utlandet anser. Här följer några exempel från USA, Ryssland och Israel.

Först vill jag dock påminna om principen High-Low-Mix och som karakteriserar försvars­struktureringen i många länder. Denna princip innebär att man samtidigt har två eller flera systemtyper parallellt och där en typ inriktas på moderna och höga prestanda, medan man för andra typer nöjer sig med inte fullt så höga, men fortfarande tillräckliga, prestanda. Detta innebär lägre kostnader som ger möjligheter att få tillgång till en större numerär, vilket i sig möjliggör fördelar i form av högre grad av operativ handlingsfrihet. Ofta består systemen med inte fullt så höga prestanda av mindre moderna system där utvecklingen medfört att deras prestanda överträffas av modernare system.

Mina källor för följande faktaredovisning är The Military Balance 2017 för dagsläget och Wikipedia avseende framtidsbedömningar.

USA

Även den teknologiskt ledande supermakten USA gör avkall på topprestanda för att kunna upprätthålla operativ handlingsfrihet. Flygstridskrafterna består således av toppmoderna stridsflygplan i kombination med äldre med olika grader av modernitet. Totalt kommer USA, åtminstone under det närmaste decenniet, att ha fem tydliga nivåer av prestanda för sina stridsflygplan. Alltifrån F-22 med mycket höga prestanda, men som finns i litet antal. En lägre nivå utgörs av den senast utvecklade typen F-35 (Joint Strike Fighter) och som efter hand ökar i antal. Vidare finns ett antal moderniserade F-15 som fortfarande betraktas som ett högprestandaflygplan trots att det togs i tjänst 1976. Vidare F-16 och F-18, båda från början av 1980-talet. Dessa kommer under lång tid att finnas i två tydliga prestandanivåer, nämligen sådana som är sent tillverkade samt sådana som tillverkades tidigt, men som moderniserats. Till bilden hör då att både F-15, F-16 och F-18 fortfarande produceras trots att produktion av F-35 påbörjats sedan något år. Man kan också notera att de olika typerna med största säkerhet kommer att förbli i tjänst under ytterligare något decennium.

Israel

High-Low-Mix är som princip vanlig också i små länder.  Israel utgör ett framträdande ex­empel. Där finns i aktiv tjänst fyra varianter av F-15 och tre varianter av F-16. D v s totalt sju olika typer.  Allt inom ett totalantal på något över 400 stridsflygplan. De med högsta pre­standa utgörs av de ca 80 flygplan av typen F-15 i olika varianter. Vidare finns ett större antal av F-16 med “tillräckligt höga prestanda” som införts i olika varianter med början av 1980-talet till slutet av 1990-talet. Därutöver finns ytterligare tre typer av äldre stridsflygplan i reserv.

För framtiden har Israel påbörjat anskaffning av F-35 som avses ersätta ett mindre antal av befintliga F-16. Resterande F-16 kan dock förväntas vara operativt relevanta under flera decennier framöver

Ryssland

Ryska stridsflygplan har i detta sammanhang intresse både som internationell trendsättare och som potentiellt hot. Också Ryssland har många typer av jakt-, attack- och spaningsflygplan i tjänst. Av dessa togs två typer i tjänst under 2000-talet. Produktionen av typen Su 34 pågår sedan några år, men kommer att avslutas omkring 2025 med 184 levererade flygplan. Den andra och mest omtalade moderna typen, Su PAK-FA, verkar komma i tjänst under de när­maste åren. Men tillverkningen har fördröjts, bland annat på grund av bristande medel, vilket bl a leder till att ett samarbete med Indien gnisslar. En serielängd på 200 flygplan har nämnts, men det verkar nu tveksamt om mer än en tredjedel kan levereras till Ryssland före år 2025. Tillsammans kan antalet för dessa två nya typer år 2025 uppgå till närmare 250 flygplan.

I övrigt har modernisering påbörjats av nära 400 flygplan som tillverkats från kalla krigets senaste decennium fram till några år in på 1990-talet. Därutöver kommer att finnas drygt 400 nyproducerade flygplan av typer som i hög grad grundas på konstruktioner från kalla kriget. Det gäller Mig-29K och MIG 35 vilka utgår från Mig 29 samt Su-30, 33 och 35 som utgår från Su 27. Äldre typer kommer således att dominera till antalet i ryska flygstridskrafter, d v s vara operativt relevanta under åtskillig tid och detta även efter 2025.

Med tillgängligt öppet underlag kan sedan beståndet av ryska flygplanen i tjänst år 2025 bedömas. De har då naturligtvis tagits i tjänst vid olika tidpunkter. Ett medelvärde för dessa tidpunkter när flygplanen först togs i tjänst kan sedan beräknas till år 1995. Motsvarande medelvärde för ålder blir då 30 år. Som tidigare nämnts togs JAS 39 C/D i tjänst år 2003 dvs för 14 år sedan och typen kommer år 2025 att ha varit i tjänst i 27 år, d v s de är några år yngre än den ryska medelåldern för stridsflygplan.

Ett principiellt perspektiv – High-Low-Mix

Ovanstående genomgång visar att en kombination av stridsflygsystem med olika prestandan och egenskaper, i bland benämnt High-Low-Mix, inte är ovanligt förekommande i omvärldens försvarsmakter. Det kan då vara intressant att närmare reflektera över varför så har blivit fallet. Ett enkelt svar är att det är ekonomin som styr. Men naturligtvis måste gränser dras beträffande vilka prestanda som är användbara och då blir svaret mera komplext.

I många länder förs en diskussion mellan olika skolor i synen på val av vapensystem. Den skola som då synes ha mest inflytande är den som fäster stor vikt vid operativa helhetsbedömningar. Vapensystem av olika schatteringar får där olika roller utifrån sina förutsättningar och sin förmåga att ge olika former av bidrag till en operativ helhetsbild. Dessa operativa överväg­anden utformas då enligt moderna militärteoretiska tankar där man framhåller vikten av manöver i en kamp om operativ handlingsfrihet. Allt naturligtvis i syfte att uppnå politiska mål.

I en andra skola görs analyser för varje vapensystem där man studerar hur dessa ska nyttjas i olika stridssituationer i syfte att vinna framgång mot en avancerad motståndare. I denna skola återspeglas en aversion mot egna förluster, något som efter hand förstärkts i västerländsk syn på krigföring. Lätt överfokuseras, som uttryck för en försiktighetsprincip, på förmåga mot en motståndares mest kapabla system. Värderingarna blir i så fall inte representativa för helheten i en operation. Inom denna skola lyfter man inte heller lika systematiskt fram erfarenheter från sådana dueller till operativ nivå. System med gynnsammare ekonomi beaktas inte fullt ut och konsekvensen av att de ger möjligheter till ett större antal i en begränsad ekonomi beaktas inte. Resul­tatet blir lätt att endast system med de högsta prestanda förordas. Detta leder ytterst till redu­cerad operativ handlingsfrihet jämfört med vad som fås vid en mera grundligt genomförd operativ analys.

Problemet med att kombinera duellvärderingarna med modern operativ helhetsanalys har ingen självklar eller enkel lösning. En väsentlig svårighet är att ange och värdera vad som är tillräckliga prestanda för att en komponent skall kunna ingå i Low-delen inom ramen för en meningsfull High-Low-Mix. Bidraget till den egna operativa handlingsfriheten från förband och system i Low-registret kan då bestå i förmåga att blockera delar av motståndarens ut­veckling i en operation. Om man låter system med inte fullt så höga prestanda ta sig an uppgifter där dess prestanda är tillräckliga frigörs högprestandasystem för uppgifter där deras högre prestanda är mest angelägna. Detta ökade möjligheter för dessa enheter att genomföra flera aktiva aktioner. Sådana indirekta bidrag kan vara lika viktigt som att vinna avgränsade dueller.

Komplett uppsättning av analyser

Med ovanstående som bakgrund är det tydligt att det behövs ett växelspel av försvarseko­nomiska analyser och värderingar som omfattar både analyser i avgränsades stridssituationer och analyser i hela operationsområden. Sveriges militäroperativa situation gör det angeläget att överblicka hela landet i hela dess stora yta och därav följande långa avstånd när stridskraf­terna skall manövreras. Detta medför rimligen komparativa fördelar för högrörliga strids­krafter. Detta gäller då både sådana system som har ”tillräckligt goda prestanda” som de som har mycket goda prestanda. Allt detta bör beaktas för att bedöma i vilken mån uppväxling och byte av de tre divisioner JAS 37C som återfinns i koncept 1i akademiens arbete KV 21 bör ersättas av en nyproducerad division JAS 39 E.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och medlem i KKrVA