Försvarsbloggare

av Jan Leijonhielm

Jag lyssnade förra veckan i Haag till en redogörelse av organisationen Belincat som i detalj beskrev hur man gick tillväga för att fastslå att det var en rysk missil som sköt ned flight MH 17 över Ukraina. Genom en ihärdig kartläggning under mer än två år lyckades man inte bara konstatera vilken avskjutnings­anordning som användes, hur och när den transporterades till avskjutnings­stället och därifrån, utan även vilka soldater som deltog och deras befäl samt högre militära chefer med namn. Resultatet, som torde hålla i vilken domstol som helst, avvisades naturligtvis av Moskva som amatörmässig, osann (”det finns inga bevis för att det funnits någon rysk trupp i Ukraina”) och ett av många bevis på västlig smutskastning av Ryssland.

Veckan innan i Stockholm redogjorde representanter för Golos, den opolitiska ryska föreningen för valövervakning tillsammans med politiker från Jabloko, det största oppositionspartiet, för det ryska parlamentsvalet i september. Valet präglades enligt dem av massivt fusk, särskilt vad gäller valdeltagandet. Putins parti- Förenade Ryssland- som nu fick egen majoritet, stöddes i verkligheten av ca 25 procent av de röstberättigade. Jabloko, som officiellt inte fick nödvändiga sex procent av rösterna, skulle egentligen ha passerat gränsen och blivit representerat i duman. Manipulationer och illegala aktioner mot oppositionens kandidater förekom i stor skala under hela valkampen. Protester har nonchalerats av ryska myndigheter, och Golos riskerar sannolikt att snart stämplas som utländsk agent. Tilläggas kan att västmedia vid flera tillfällen okritiskt rapporterade den officiella versionen av valutgången, t ex valdeltagandet. I realiteten spelar naturligtvis valutgången inte någon politisk roll-Duman har länge varit ett skenparlament, men nu tycks man inte ens bry sig om att låtsas notera ryska eller utländska protester.

Dessa två bevis på ryska makthavares likgiltighet eller förnekande inför fakta kan mångdubblas och katalogen utökas dagligen. Putin själv anger tonen, och hela skaran av nickedockor ljuger sig sedan friskt igenom uttalanden, intervjuer och presskonferenser. Den politiske megafonen, utrikesminister Lavrov, som hotar Sverige i föga förtäckta ordalag, och som Margot Wallström gärna träffar, har faktiskt blivit utsatt för skrattsalvor när han talat inför icke-ryska församlingar. Samma sak hände ordföranden för Dumans utrikesutskott när han besökte Stockholm. Den ryske Sverigeambassadören Tatarintsev, tidigare utvisad från Sverige, blånekar till alla anklagelser i SR och hans kollega i FN förnekar att hans land bombar civila i Syrien.

Detta sker mot en bakgrund av Putins växande aggressivitet mot såväl den egna befolkningen som mot omvärlden. Inom Ryssland ökar repressionen konstant, antalet konstaterade politiska fångar är nu enligt Amnesty-som snabbt belönades med en stängning av lokalerna-över 100, sannolikt betydligt fler. Ett nytt statssäkerhetsministerium skall samla alla säkerhetsfunktioner likt det gamla KGB. Duman har gett nyskapade nationella insatsstyrkor mandat att skjuta skarpt mot demonstranter, FSB har fått ökade resurser och allt fler människorättsorganisationer stämplas som utländska agenter. Demonstranter, bloggare och ifrågasättare av annekteringen av Krim stämplas som landsförrädare och åtalas, osv osv.

Samtidigt bedriver Putin tillsammans med slaktaren Assad en hänsynslös krigföring i Syrien som borde garantera en plats inför internationella krigsförbrytardomstolen i Haag, något han  redan förtjänat under det andra Tjetjenienkriget. Moskva bryter flagrant mot internationella avtal, driver fortsatt krigföring i Ukraina och ett ökande cyberkrig mot omvärlden.  Desinformationskampanjer och förtal av såväl stater som personer förekommer flitigt. Utländska media som kritiserar Ryssland utpekas som russofobiska, liksom enskilda journalister. Underrättelseverksamheten mot omvärlden växer enligt samstämmiga uppgifter från berörda länder.

Sammantaget avlägsnar sig Moskva alltmer från en global gemenskap, kvar i vänkretsen blir några få diktaturer eller totalitära stater. Man får väl hoppas att USA inte kommer att räknas till denna skara med Donald Trump som president. Det existerar ett belysande bevis på detta-en bild tagen vid en lunch på senaste G 20-mötet 2014 i Brisbane. Placeringen var fri, men vid det stora bord där Putin slog sig ned förblev han ensam-ingen ville sitta ens i närheten av honom. Han lämnade också konferensen i förtid och i vredesmod och uppenbarligen utan att ha lärt sig något. I en ond cirkel där han finner det omöjligt att backa trissar han nu upp hotbilder och retorik och drar samtidigt med sig Ryssland in i ett mörker, genomsyrat av repression, rättslöshet och alltmer av pariastatus i de internationella relationerna.

Vad kan omvärlden göra för att hantera den ryska utvecklingen? Dessvärre inte mycket. I första hand naturligtvis att bibehålla och helst utöka sanktionerna, som börjat bita i en allt mer utsatt och sviktande rysk ekonomi. Putins popularitet är inte i första hand beroende av den ekonomiska situationen, men befolkningen känner alltmer att levnadsstandarden sjunker och tillgången på importerade varor minskar. Å andra sidan bekräftas då bilden av den fientliga omvärlden och risken ökar att Putin kan känna att han behöver ett nytt krig för att stärka sin popularitet. Där finns dock sannolikt en gräns för ryssens tålamod, och Putin torde i bästa fall tveka inför nya äventyr-de är kostsamma. Men det är ett svagt hopp, och en efterträdare kommer av allt att döma från samma kategori av makthavare-någon motverkande kraft som skulle ändra färdriktningen syns ännu inte och Putin har nu byggt ett stort antal skyddsvallar mot alla tänkbara hot mot sin maktställning.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

 
av Erik Lagersten

Under hösten har en viral inbjudan florerat på nätet. Vänner har uppmanat vänner och förband har uppmanat förband att markera uppskattning för veteraner och belysa problematiken med kamrater som drabbats av olika former av efterverkningar med anledning av militär tjänstgöring. Särskilt har uppmärksammats det faktum att i USA tar 22 veteraner om dagen livet av sig och därför har utmaningen kommit att handla om 22 armhävningar i 22 dagar.

Många har gjort inlägg på temat och även överbefälhavaren drog sitt strå till stacken. Chefen för livregementets husarer utökade för egen del prövningen till imponerade 110 dagar med 22 armhävningar per dag men även ledarskribenten Ivar Arpi prövade fysikens lagar. Bland det mest imponerade sågs 1st Battalion, The Royal Gurkha Rifles göra det i trupp och Försvarsmaktens produktionschef flyggeneralen Anders Silwer i en komplett serie.

Även jag fick vänligen några nomineringar, men då armhävningar inte riktigt är my cup of tea blev min utlovade respons ett resonemang kring veteranfrågan och möjligtvis ett problematiserande.

Under många år har Sveriges och Försvarsmaktens hantering av veteraner lämnat mycket att önska. I det allmänna medvetandet, men också från företrädare för det officiella Sverige, talas det ofta om att vi inte varit i krig på 200 år. Det är korrekt om man talar om våra gränser men inte när det gäller våra medborgare. Sedan andra världskriget har mer än 100 000 svenskar deltagit i internationella insatser. Det gäller personal och frivilliga ur Försvarsmakten men också polis, räddnings- och biståndspersonal med flera. Insatserna har omfattat allt från lugna områden till operationer under krigsliknande omständigheter.

Sverige har aldrig fullt ut kunnat ta till sig de händelser och omständigheter som mötte unga svenskar och som dessa tog med sig hem. Många äldre veteraner, men också yngre, talar om ett bemötande som i bästa fall var oförstående. Även inom Försvarsmakten betraktades inte alltid internationell tjänst eller ”skarpa” erfarenheter med blida ögon. Det var på kaserngården som det gjordes karriär.

Synen på veteraner och kraven på berörda myndigheter förändrades dock i slutet av 2000-talet. Politiker, myndigheter men även veteraner själva både ändrade språkbruk och handling och tog de steg som var nödvändiga för att ge personalen både erkänsla, men också det stöd som krävs för att kunna återgå till det ”ordinarie” civila eller militära livet. Mycket återstår men det som gjorts är i grunden väsensskilt från tidigare betraktelsesätt. Vi pratar om veteranfunktioner centralt och lokalt, veterandagar och en veteranchef på generalsnivå samt kanske det mest symboliska, att våra kongoveteraner erhöll medalj eller jetong för sina insatser nära 50 år efter att avslutad insats. Det senare är både en glädje och en skam för det officiella Sverige på en och samma gång. Det finns också en volontärrörelse som är värd att märka och mycket imponerade där kanske främst VRRs ekonomiska stöd bör uppmärksammas.

Men man bör vara observant på hur veterandiskussionen tenderar utvecklas. USA formar på många sätt föreställningsvärlden om veteranpolitiken. Där finns ett veteranomhändertagande, en särskild minister och ett system för veteranfrågor. Det ses som självklart i landet, även om det har brister, och Sverige tittar gärna på detta som modell.

Problemet är att i andra länder så är veteranfrågan dubbel. Det bygger på ett omhändertagande men främst på en genuin uppskattning för de som genomfört militärtjänst. För de som sett en militärparad i Frankrike, varit i Storbritannien veckorna innan Remembrance Day eller för den delen rest i uniform i USA vet att erkänslan strömmar mot den enskilde. Att varit veteran innebär oftast en merit och det allmänna visar detta i tanke och handling. Det positiva står i förgrunden och skapar förutsättningar för ett omhändertagande för de som behöver hjälp. De vanliga orden ”Thank you for your service” har en sådan dubbel innebörd.

I Sverige är det problemen som står i förgrunden och inte den positiva kraft veterankollektivet utgör. Av svensk statistik som finns tillgänglig har veteraner generellt bättre fysisk och psykisk hälsa än befolkning i stort. Det får inte genom tillfällig uppmärksamhet skapas en bild av veteraner som ett problem, utan fokus måste ligga på en stor grupp som borde vara efterfrågade som en samhällsresurs. Här har vi som burit eller bär uniform ett stort ansvar.

Vi riskerar att få enskilda som känner att de är martyrer för en bristande uppskattning eller erkänsla. Det finns också tendenser att förklara alla problem som uppstår senare i livet på tidigare militärtjänstgöring. Det tror jag är en olycklig generell problemformulering, till men för den enskilde i synnerhet och för veteraner i allmänhet.

Jag skulle vilja att regeringen, Försvarsmakten, Polisen, övriga berörda samhällsfunktioner samt veteranföreningar talade om sina veteraner som en samhällsresurs och en grupp som vi alla har anledning att känna stolthet över, med uppskattning som utgångspunkt och inte med medömkan. Att vi hjälper dem som behöver stöd, men att vi inser att dessa är färre än de många som positivt utvecklats genom sin tjänstgöring. Att svensk militärtjänstgöring internationellt och nationellt betraktas som en merit och inte något som unga soldater känner att de behöver dölja sin erfarenhet av när de söker jobb. Att stolthet präglar veteraner snarare än motsatsen, och att de som har berättelser om sina erfarenheter berättar om dem snarare än tiger. Först då får vi en sund veterankultur, i en svensk kontext, att prägla en nation med ständigt pågående militära insatser till gagn för svenska intressen.

 
Författaren är kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen och tidigare informationsdirektör i Försvarsmakten.

av Lars Holmqvist

Läget i våra mest utsatta förorter, där bördan av kriminalitet är som tyngst, är idag sådant att det riskerar att påverka svensk säkerhetspolitik. Staten bör skyndsamt vidta åtgärder för att vända utvecklingen, inte bara för att vi har – eller i alla fall borde ha – förpliktelser mot de många medborgare som för närvarande tvingas leva i kriminalitetens skugga, utan för att sådana åtgärder även stärker svensk säkerhetspolitik.

Rysslands försvarsministerium organiserar och finansierar Медиа-Ас (Media Ace), en mediefestival som hölls första gången 2015 och som är tänkt att vara återkommande. Vid den första festivalens final den 28 mars 2015 höll Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu ett anförande där han bland annat sade följande:

”The day has come when we all have to admit that a word, a camera, a photo, the Internet, and information in general have become yet another type of weapons, yet another component of the armed forces…” texten från Interfax.ru

Det förklarar Media Ace. Om information är ett av dagens vapen så faller det sig naturligt att ett försvarsministerium organiserar mediafestivaler.

Samtiden bjuder oss på fler domedagsprofeter än vanligt. Både i vårt land och utomlands finns många som gärna sprider budskap i linje med att samhället håller på att förstöras (eller redan är förstört) eller vi alla står inför en nära kollaps av det ena eller andra slaget. Några utländska exempel kan vara de argument och det språkbruk vi kunde se i samband med Brexitomröstningen (både före och efter 23/6) och den nu pågående amerikanska presidentvalskampanjen. En folkhemsk variant som läsaren kanske känner igen är Socialdemokraternas upprepade budskap från 2014 (ursprungligen troligen myntat av Håkan Juholt) om att ”något har gått sönder i Sverige”.

I Sverige kommer idag liknande budskap inte från ett fåtal källor, utan från många. Vi kan se exempel på alarmistiska debattörer mot vilka kan ställas ledarskribenter som manar till återhållsamhet. Intresset för preppning ökar, inte bara i media utan även MSB har påbörjat utbildning i den blygsamma ambitionen att överleva i minst 72 timmar på egen hand. Antalet bloggare och andra i sociala medier som ägnar sig åt detta ämnesområde är oräkneliga. Bland alla dessa finns allt från vanliga medborgare som uttrycker sin oro till målinriktade manipulatörer som verkar i syfte att skapa oro i samhället. De ryska medieaktörerna RT och Sputnik bidrar gärna.

Sedan tidigare har våra politiskt tillsatta makthavare varit vana vid en kritiskt granskande journalistkår. Däri ligger ingenting nytt. Men bilden har förändrats på kort tid, något som nu ställer högre krav på den politiska sfären. En höjning av kraven som alla politiker kanske ännu inte har uppfattat. Det räcker inte att göra ungefär rätt och acceptera att medial kritik – befogad eller inte – återkommer med jämna mellanrum. När landet ställs inför försök att riva ner vår tillit, vidga sprickorna i samhället och att underblåsa ett förakt mot ”eliten” eller mot ”dem där uppe” så måste vi som samhälle vara bättre, mer uppmärksamma, snabbare i reaktionen och bäst av allt, vara kapabla att förekomma.

Nazistdemonstration Stockholm. Källa SVT

Utdelat flygblad, oktober 2016

Bilbrand i Skåne. Källa SDS

Låt oss se på läget i våra mest utsatta förorter.

I oktober 2014 presenterade Rikskriminalpolisens underrättelsesektion en rapport med namnet ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället”. Rapporten nämnde att det vid tidpunkten fanns 55 geografiska områden, i 22 städer, där ”lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället”. Detta döptes snabbt om till ”no go-zoner” i SvD och begreppet har därefter alltmer satt sig, inte minst efter ett antal fall av stenkastning mot blåljuspersonal under senare tid.

Tanken att ambulans, brandkår eller polis skall behöva skydda sig mot stenkastning eller uppeldning står förstås i stark kontrast mot den normalbild som formats i vårt land under sekler.

En annan sak vi möter i våra media är utvecklingen av kriminaliteten. Den långsiktiga trenden enligt BRÅ är att kriminaliteten minskar. Samtidigt levererar media uppgifter som pekar åt det motsatta hållet. I november 2015 presenterade SVT statistik över skottskadade och dödsskjutna i Stockholm/­Göteborg/­Malmö jämfört med Köpenhamn/­Oslo/­Helsingfors från 2010 och framåt. De två grupperna med städer är ungefär lika folkrika.

I de svenska städerna hade 361 blivit skottskadade under perioden jämfört med 70 i grannländernas huvudstäder. Dödsskjutningarna uppgick till 45 mot 11. Under 2016 har hittills (slutet av oktober) 105 skottlossningar rapporterats i Stockholms län. Även detta är en rekordnotering.

Slutsatsen är enkel nog. Problemet med skottlossningar är på en betydligt högre nivå i Sverige än i Danmark, Finland och Norge, länder vilka mer än några andra liknar vårt eget. I själva verket är skjutningarna så pass många och ökningen har varit så pass snabb att det är besynnerligt att frågan inte tas på större allvar i den allmänna debatten.

Den svenska polisorganisationen har utsatts för åtskillig press den senaste tiden. En omfattande omorganisation, från 21 länspolismyndigheter till en samlad myndighet indelad i sju regioner, har genomförts och inte utan viss friktion. Den sittande rikspolischefen har varit omstridd, den stora migrationen under hösten 2015 innebar en kraftig belastning på Polisens resurser. Poliskåren har på olika sätt luftat missnöje med löner, kommenderingar och betungande administration.

Det ovan skissade problemklustret, förorter som plågas av kriminalitet och en poliskår under press, utgör i sig en ymnig källa att ösa ur för den som medvetet och uthålligt vill sprida bilden av en förestående svensk samhällskollaps. Det vore därför värdefullt om vi i närtid kunde vända utvecklingen.

Förslag till åtgärder

Även om ”den hotande kollapsen” är långt borta finns det åtskilliga skäl att vända utvecklingen, att låta rättssamhället få räkna hem några signifikanta segrar. Rätt hanterat, kan vi inte bara möta hoten utan vända dem till vår fördel.

Det första steget är att formulera en målbild för förorterna, kring vilken vi kan bygga största möjliga uppslutning. Jag ska inte försöka formulera den, men väl några beståndsdelar som borde ingå i en sådan:

• De medborgare som bor i något av de 55 områdena (Jag har ingen exakt siffra, men det rör sig om – med råge – ett sexsiffrigt tal personer och vore de samlade på en ort, skulle det vara en av rikets största städer) kan gå ner i tvättstugan eller i parkeringshuset en helgkväll utan att riskera möta knarkförsäljning eller annan kriminalitet
• Alla medborgare är trygga i att bära religiöst eller kulturellt präglade kläder och symboler, (som t ex niqab, kippa, krucifix eller regnbågssymboler) under dygnets alla timmar och de kan även tryggt välja att inte bära dem
• Betydligt färre bilbränder
• Polisen, såväl organisationen som enskilda poliser, upplever att det löpande arbetet leder till framgång och därmed är till glädje för medborgarna
• Organiserade kriminella upplever motsatsen. Deras vardag innebär ständiga motgångar och de märker att livet som brottsling blir allt svårare.

Några saker måste finnas på plats för att nå målbilden. Framgångsfaktorer:

• Statsmakten måste vara tydlig när man kommunicerar vad som skall uppnås. Planen för uppföljning skall vara lättfattlig och den måste följas över tiden
• Tillräckliga resurser. Arbetet kommer att kosta och det måste finansieras. Poliskåren vet rimligen bäst hur tillförda medel skall komma till nytta mest effektivt, givet att uppgiften har definierats tillräckligt tydligt
• Poliser på fältet skall arbeta efter väldefinierade och ändamålsenliga mandat som inte är i onödan begränsande
• Vi måste få till ett mer effektivt samarbete mellan domstolsväsende och poliskår. Det är oacceptabelt att enskild polis, som idag, ska tvingas tillbringa flera timmar av ett arbetspass på stationen p g a ineffektiva administrativa rutiner, avseende tillgången på jouråklagare och annat
• Att den politiska ledningen och Polisledningen är redo att ge fältinsatserna ett helhjärtat stöd över tiden, särskilt i händelse av olika slags mediareaktioner.

Det säkerhetspolitiska syftet med en satsning av detta slag är att de som försöker måla upp bilden av en svensk samhällskollaps ska uppleva att uppmålandet blir det enda resultatet. Men värdet av att ett stort antal svenskar slipper uppleva kriminalitetens inverkan på vardagslivet är också stort. Inte minst förmedlar vi att även förortsbornas välbefinnande, inte bara medelklassens, är viktigt. Det finns nog anledning att tro att samhället har brustit i detta avseende hittills.

Någon kanske undrar. Krävs det inte sociala insatser, istället för poliser? Jovisst. Den långsiktiga lösningen är aldrig polisiär. Sociala insatser för att förebygga problem, att kunna ta tag i uppkomna problem tidigt, ge stöd till familjer och/eller barn och ungdomar i riskzonen eller att aktivt stödja dem som vill lämna ett kriminellt liv bakom sig, kommer antagligen att kräva långt större resurser framöver än vad vi för närvarande betalar.

Behovet finns inte enbart i de 55 områdena utan även i andra områden som för närvarande har en negativ utveckling och i våra stadskärnor.

Men ur säkerhetspolitisk synvinkel blir logiken delvis en annan. Det är angeläget att vi snabbt visar – både oss själva och våra ovänner – att Sverige har läget under kontroll och att vi har både förmåga och vilja att vända utvecklingen i våra mest utsatta områden. En seger i förorten är också en seger för svensk säkerhetspolitik.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

av René Nyberg

De säkerhetspolitiska utredningar som offentliggjorts i Finland och Sverige har skapat en tydligare bild av skillnaderna och likheterna mellan länderna. Uttrycket Common strategic space är ett nyckelbegrepp i Finlands Natoutredning. Det syftar på närheten och det ömsesidiga beroendet, alltså på det faktum att Finlands och Sveriges beslut och åtgärder påverkar varandra. Däremot är talet om automatik vilseledande. Båda länderna fattar sina egna beslut utgående från sina nationella intressen.

På andra sidan Bottniska viken förs en annorlunda diskussion. Den svenska debatten är öppet partipolitisk. Sverige har mycket att ta igen när det gäller att stärka den egna försvarspolitiken. Efter Kalla krigets slut monterade Sverige ner sitt försvar och avstod från det territoriella försvaret och värnplikten. Kvar har man dock en av tradition stark vapenindustri, ett flygvapen med hög prestationsförmåga, en slagkraftig marin med toppresterande ubåtar och en underrättelseförmåga i världsklass.

Finlands styrka är avskräckning genom bestridande från att utnyttja Finlands territorium – deterrence by denial. Således ett territoriellt försvar.

Finlands svagheter har att göra med materiel och den långsamma höjningen av beredskapen. Vidare är detaljerna i den kommande underrättelselagen fortfarande öppna, framför allt vad gäller metoderna för inhämtning av information.

Frågan om södra Östersjön, som dominerar i den svenska debatten, får Finland att framstå som en avlägsen landsända, en periferi. Det är dock en illusion. Södra Östersjön är ingen egen, fristående krigsskådeplats. Det är ingen ny neuralgisk front mellan Ryssland och Väst, som en svensk bedömare uttryckte det. Verksamheten på Östersjön är en återspegling av kriget i Ukraina och utgör därmed en sidoskådeplats – som visserligen ger upphov till nervsmärta, det ska inte förnekas. Det var därför Finlands F-18 Hornet-plan anföll och Sveriges JAS 39 Gripen-plan försvarade Gotland i september.

Den ökade militära verksamheten på Östersjön har breda återverkningar. Med den tangerar Östersjön Rysslands kärnområden, Sankt Petersburg och Murmanska kusten. I ett ryskt perspektiv visar sig hela Östersjön i ljuset av Sankt Petersburg och Sankt Petersburg-regionen. Södra Östersjön kan inte separeras från den större militärgeografiska helheten.

Den förmåga som Ryssland har skapat, att med hjälp av olika vapensystem bestrida tillträde till och kontroll över ett stridsområde – A2/AD – är en betydande militär faktor. På detta sätt agerar Ryssland förutom i Kaliningrad också på Krim, i Syrien och i Sankt Petersburg och Murmansk. I norr är strävan att skjuta fram skyddet av andraslagsförmågan ända till Norska havet. Uppgiften om att man grupperat S-400 SAM-robotar i Leningrads oblast i riktning mot finska gränsen är en del av denna helhet. Det har också att göra med robotförsvaret, vars begränsningar Ryssland och USA inte lyckats enas om.

Det är naturligt att Finland och Norge har en omfattande och politiskt betydelsefull bilateral agenda med grannlandet Ryssland. Medlemskapet i Nato är Norges sätt att hantera sitt eget dilemma, alltså det olösliga problem som en stormaktsgranne utgör. Däremot är det överraskande att Sverige inte har någon motsvarande väsentlig agenda. Stockholms kontakter till Moskva är i dag ringa, rentav sämre än på länge. I detta ligger något paradoxalt, alltså till synes ologiskt. Och det förklaras inte enbart av geografin.

Skillnaderna mellan Finland och Sverige stammar inte bara ur geografin, utan också ur ländernas olika historiska erfarenheter. De avspeglas direkt i dagens värderingar. Pragmatismen är Finlands trosbekännelse. Överlevnadsinstinkten – survival – definierar än i dag Finlands identitet. Sveriges ideologiskt färgade världsuppfattning har trängt den i andra världskriget och Kalla kriget hårt prövade pragmatismen åt sidan. Den 200-åriga neutralitetstraditionen utgör fortfarande en del av den svenska identiteten. Därför är en del av befolkningen i opinionsmätningarna för både neutralitet och en anslutning till Nato.

Detta förklarar vissa centrala skillnader i ländernas säkerhetspolitik. Enligt den svenske utredaren Krister Bringéus innebär det militära samarbetet mellan Finland och Sverige dock ett skifte av paradigm, alltså en ändring av ett allmänt accepterat tankesystem. Vid Gullrandadiskussionerna i juni konstaterade statsminister Stefan Löfven att det militära samarbetet med Finland syftar till operativ planering för situationer bortom fredstida förhållanden. De allra ivrigaste i Finland hann redan se framför sig en försvarsallians, dock utan att komma ihåg att Sverige varken ger eller begär några garantier. Detta är dock inget hinder för en utveckling av det militära samarbetet steg för steg.

En liknande paradox, det vill säga en skenbar ologiskhet, finner man i ländernas sätt att förhålla sig till ett medlemskap i Nato, även om båda ländernas försvarsmakter i lika hög grad är kompatibla med Nato. Den svenska regeringen överväger inte ett medlemskap. Den finska regeringen utesluter däremot inte möjligheten.

De ovannämnda exemplen återspeglar betydande kulturskillnader. Sveriges intresse för att utveckla det militära samarbetet vittnar dock om att Finland inte är den enda vinnande parten, även om det ökade strategiska djupet entydigt stärker Finlands ställning.

Säkerhetspolitiken måste vara långsiktig eftersom den inte har någon slutpunkt, ingen slutgiltig lösning – finalité. I den oberoende Natoutredningen talar man om Finlands geopolitiska dilemma, det vill säga det olösta problem som dess oförutsägbara granne utgör. Då man inte kan lösa dilemmat måste man kunna hantera det.  

 
Författaren är Finlands f.d. ambassadör i Moskva och Berlin

av Fredric Westerdahl

Försvaret bygger idag på frivillighet och har idag mycket professionella medarbetare. Soldater och sjömän är mer kompetenta idag än förr. Vi får nog bege oss till sjuttonhundratalet för att finna högre nivå på erfarenhet och duglighet bland soldater och sjömän. Tillsammans löser försvarets personal svåra uppgifter, såväl i Sverige som ute i världen. Omvärldsläget gör nu att ett starkare försvar krävs.
 

Författaren framför ett antal argument mot återinförandet av värnplikt. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Våra folkvalda vill inte betala kostnaderna för det försvaret de beslutat om, utan verkar vilja vältra över stora delar av försvarets personalkostnader på de individer som ska tvingas till värnpliktstjänst utan lön.

Frivillighet innebär att en medborgare fritt väljer att leva och verka som hon eller han själv vill. Att med tvång kallas in för värnpliktstjänst vid olika tider i livet är inte frivillighet. Prat om frivilliga värnpliktiga är som att prata om kristna ateister. Värnpliktiga skulle tjänstgöra under tvång, de är inte frivilliga.

Den unga generationen kan sannolikt uppleva tvångsutskrivning som otidsenligt och ett gravt ingrepp i deras frihet. Alla medborgare har såväl rättigheter som skyldigheter, men när värnplikt inte är allmän, när endast en liten del tvingas till tjänstgöring blir skyldigheten selektiv. Värnplikt skulle därför skilja sig från andra medborgerliga skyldigheter.

Att ekonomiskt ersätta personer som tvingas till tjänstgöring på minst samma nivå som anställda verkar inte föresväva i debatten, vilket visar att syftet är att vältra över kostnaderna på de medborgare som tvingas till värnpliktstjänst.

Försvarets behov av personal i förbanden har hittills, med nuvarande förutsättningar, inte fullt gått att möta med frivilliga. Att återaktivera den tvångsutskrivning av värnpliktiga som infördes 1905 är ett alternativ, ett annat alternativ är fortsatt frivillighet. Att erbjuda frivilliga soldater och sjömän bättre villkor kan göras så att tillräckligt många väljer att börja och fortsätta jobba i försvaret. Staten kan välja att ge skattelättnader till de soldater och sjömän vilka förväntas riskera livet i försvaret av Sverige. Staten kan också välja att sätta löner vilka motsvarar lönerna för samma kompetenser i civil verksamhet. Att köra grön lastbil borde betalas som att köra röd lastbil, inte betydligt lägre. Att rekrytera och behålla personal på frivillig grund kostar pengar, och det är där skon klämmer.

Försvarets grundläggande utmaning är att våra politiska beslutsfattare inte vill betala för Sveriges försvar. Att återinföra tvångsutskrivningen av värnpliktiga är ett sätt att dölja kostnader, då de med tvång inkallade värnpliktiga ser ut som gratis arbetskraft. Värnpliktens samhällskostnader med uteblivna skatteintäkter och minskad BNP kan bli stor, men mindre synlig än konkreta budgetposter.

Effekten på Sveriges operativa förmåga av återaktiverad värnplikt blir inte entydigt positivt. Förband med värnpliktiga kan med nuvarande lagstiftning inte lösa fredsfrämjande operationer i andra delar av världen. Våra redan begränsade operativa möjligheter att solidariskt bidra vid ett angrepp på något av våra grannländer begränsas ytterligare med värnpliktiga i förbanden.

Försvarsmaktens möjlighet att locka nya medarbetare kan påverkas negativt av ett system med värnplikt. En medborgare som visar intresse att jobba i Försvaret skulle efter påbörjad utbildning bli tvingad att såväl fullgöra utbildningen som att senare bli tvångsinkallad till ytterligare tjänstgöring. Detta vare sig den personen vill eller inte. Tvång är tvång och inte frivillighet. Allt färre kan, med de förutsättningarna, komma att frivilligt söka sig till försvaret. Konsekvensen kan bli att en allt större och växande andel av personalen istället måste tvingas in med värnplikt för att fylla förbanden. Att då fortsatt bygga försvaret på i huvudsak frivillighet kan bli utmanande. De vackra orden om att fortsatt bygga främst på frivillighet är kanske bara ett sätt att säga att hemvärnet fortsatt ska utgöra nästan hälften av förvaret och att det förblir frivilligt för anställda soldater, sjömän, gruppchefer, officerar och civila att fortsätta sin anställning.

Försvaret har brist på personal, men bristen på utrustning är allvarligare. Att fylla förband med tvångsutskrivna värnpliktiga när det saknas relevant utrustning vore att visa allt annat än respekt för medborgare vilka med värnpliktens tvångsmedel får ställa sin tid och sina liv till statens förfogande. Försvarsmateriel saknas, eller är så föråldrad och sliten, att personalbristen i sammanhanget framstår som den mindre utmaningen.

Frågan vi bör ställa oss själva, innan vi hoppar upp på konsensuståget, är hur framtidens vapensystem bäst förs samman med kompetent personal. Det är inte givet att detta bäst löses genom tvångsutskrivning av värnpliktiga.

Nostalgin kring värnpliktens fördelar är omfattande både utom och inom försvaret. Att värnplikt har nackdelar behöver vi vara medvetna om. Nackdelarna rör förbandens tillgänglighet och operativa användbarhet, personalens motivation, samt möjligheterna att ha kompetens att hantera avancerad materiel. Försvaret finns ytterst för att kunna genomföra strid mot en kvalificerad motståndare och den fria viljan är avgörande för motivationen. En människa som tvingas i tjänst kan inte förväntas lösa sin uppgift med samma engagemang och självuppoffrande beslutsamhet som den som själv valt sitt öde.

En fördel med tvångsutskrivning av värnpliktiga är att en del av försvarets personalkostnader kan vältras över på de unga som tvångsutskrivningen drabbar. Försvaret behöver heller inte anstränga sig för att framstå som en attraktiv arbetsgivare för de unga, som med värnplikt tvingas in i verksamheten. Återaktiverad värnplikt kan vara ett sätt att fylla förbanden.

Det finns de som önskar vrida klockan tillbaka och göra all nedmontering av Sveriges försvarsförmåga ogjord. Att flygets landsvägsbaser inte avvecklats, att artilleripjäserna inte sågats upp, att försvarsanläggningarna inte rivits, listan är lång och spåren förskräcker. Det finns de som önskar att Sverige aldrig hade övergett den allmänna värnplikten där de flesta unga män i varje generation fick militär grundutbildning.

Nu går det inte att göra nedmonteringen ogjord. Ekonomiska resurser saknas för att återbygga vad som rivits ned. Det är så illa att resurser på många håll saknas för att underhålla det försvaret fortfarande har. Det kan tyckas lockande att åter börja tillämpa värnplikt för att kunna vältra personalkostnader från försvarsbudgeten över på tvångsutskrivna, icke frivilliga, värnpliktiga.

Det går tyvärr fortare att riva ned än att bygga upp. Låt oss avstå från att riva ned den frivilliga personalförsörjning som byggts upp. Att ställa om från värnplikt till frivillighet har varit ett omfattande arbete. Att återigen ändra personalförsörjningen kan innebära ännu ett omställningsarbete på bekostnad av operativ förmåga här och nu. Det kan stå oss dyrt. Förmåga går snabbt att riva ned, men tar tid att bygga upp.

Ett försvar i takt med tiden förutsätter en försvarspolitik som gör rätt för sig genom att betala vad det reellt kostar. Nuvarande försvarspolitik kan liknas vid att beställa en trerättersmeny, men endast lägga hälften av vad detta kostar på bordet. Vackra ord som inte efterföljs av rejäla satsningar av resurser är tomma ord.

Två procent av bruttonationalprodukten till försvar är målet för Natos medlemsländer. Att tro att ett land, utan att vara med i alliansen, ska bygga ett tillräckligt bra förvar med hälften av den ekonomiska satsningen, är att köra huvudet i sanden.

 
Författaren är  överstelöjtnant.

av Magnus Haglund

En viss debatt kring dessa frågor fördes för ganska länge sedan. Det var därför intressant att lyssna på ledamoten  Martin Norsells inträdesanförande vid oktobersammanträdet och vad den akademiska världen i själva verket önskade eller krävde för att officersutbildningen skulle passa in i det akademiska systemet. Många aspekter lämnades på problemen kring akademiseringen av officersutbildningen och hur man eventuellt skulle kunna uppnå en slags akademiskt samordnad officersprofession på sina egna villkor för därmed kunna passa in densamma på en normalt sätt i vårt akademiska system. Avsikten är tydligen – i klartext – att en inpassning under Utbildningsdepartementet därmed skulle kunna förtydligas eller klargöras.

Enligt min mening söker man därmed efter något som egentligen inte finns – en gemensam professionell grund för officersyrket. Utbildningen kan i så fall få en alltför förenklad och snäv inriktning mot den del av professionen, som handlar om att ”kunna utöva den legala rätten att bruka våld för landets försvar genom att ha förmåga till väpnad strid.” Det är det kanske detta alltför snäva perspektiv på officersprofessionen, som ännu förleder tankarna kring utbildningens inriktning. Officersyrket handlar ju om betydligt mera än så och ett bredare perspektiv bör därför anläggas på vår officersutbildning.
 

Magnus Haglund argumenterar för att vi behöver prioritera professionens krav på den unge officeren.
Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Dagens akademisering fick sina grunder redan under mitten av 1990-talet, då det ännu saknades en tydligare strategisk inriktning inom försvaret och inom Försvarsmakten – och frågan är kanske om vi kommit så mycket längre sedan dess. Till stora delar saknades dessutom ett brett anlagt synsätt på officersprofessionen som underlag för utvecklingen av de individer som antagits till det dåvarande officersprogrammet. Jag tycker att man kunde läsa det ganska tydligt mellan raderna i de presentationer, som då fanns.[1]  Det blev därför ganska naturligt, att erfarenheter från det gamla invasionsförsvaret och FHS egna, och kanske inte helt relevanta, värderingar därför fick ett ganska stort genomslag i uppbyggnaden av den officersutbildning, som vi nu har. Vi har nu, närmare 20 år efter ”akademiseringen”, medverkat i flera internationella operationer på marken, till sjöss och i luften och det borde finnas ganska omfattande erfarenheter att ta fasta på för en förbättrad utbildning av våra officerare. Det borde nu också finnas en tydligare politisk inriktning och därmed en strategisk grund för vårt insatsförsvar och hur det ska fungera. Sådana grundläggande faktorer bör, enligt min mening, läggas till grund för en omfattande översyn av officersutbildningen och hur våra framtida officerare snabbt ska kunna skolas in i sina avsedda befattningar inom förbanden samtidigt som en nödvändig akademisering kan utvecklas inom försvarssektorn. Flera kollegor anser dock fortfarande att akademiseringen mest inneburit en försämring för officersutbildningen – en uppfattning, som jag inte helt delar. En akademisering, som bygger på försvarets behov, borde vi välkomna, men inte en professionalisering, som bygger på den akademiska världens systematik.

Inledningsvis måste vi alltså klargöra för oss att förutsättningarna har förändrats i grunden. Det är inte längre enskilda individers frivilliga åtaganden, som etablerar bemanningen av ett förband inför en internationell operation.  Det finns inte heller en uppdelning mellan nationell insatsorganisation och en särskild, frivillig utlandsstyrka, som tyvärr alltför många fortfarande tycks tro.[2] Det handlar nu i stället om insatser med mer eller mindre stående förband även om det väl ännu inte är genomfört överallt. En viktig slutsats, som ändå redan nu kan dras, är, att befälsutvecklingen och -utbildningen bör vara koncentrerad till förbandens behov, vilket i sin tur skärper kraven främst på befälsutövning och professionell kompetens för förbandens befäl av alla kategorier.

Ämnet Krigsvetenskap betraktades tidigt som en grund för akademiseringen och det kan då kanske vara av intresse, att se hur detta ämne definieras. Enligt Nationalencyklopedin omfattar ämnet traditionellt:

– Krigföring (lant,-  sjö,- senare även luftkrigskonst), vapenteknik, ballistik, fortifikation, topografi och krigshistoria. Senare anses flera hjälpvetenskaper tillkommit som krigsmedicin, veterinärmedicin, juridik, meteorologi, etik, beteendevetenskap, statsvetenskap, utrikes- och säkerhetspolitik.

Kan det verkligen vara dessa ämnen som framdeles ska bilda en grund för den professionella och akademiserade officersutbildningen, när vi nu känner till hur vårt försvar ska kunna användas – i närområdet och hemma?

Min egen erfarenhet är att det är en annan ämnesgrupp, som måste ligga till grund för en framtida professionell officersroll. Det handlar om ledarskap och befälsutövning. [3]Utan en tydlig kompetens inom dessa områden torde vårt försvar ganska snart degradera sig själv till en administrativ managementorganisation och det är inte bara jag som redan sett trista tendenser i den riktningen. Under många år var det ju dessutom kutym att alla civila ledarskapsutbildningar inbjöd  en erfaren och uppskattad militär föreläsare i ämnet ledarskap, men så är det inte längre. Även i modernare sammanhang tycks det militära ledarskapet reducerats alltför mycket. Det finns sannolikt fler än jag som kunnat observera, att officeren/instruktören numera tycks stå vid sidan om i utbildningssituationerna. Det finns många exempel på detta – inte minst på Försvarsmaktens hemsida. Maskeringsmålade och beväpnade soldater instrueras att ett befäl, som ”kontorsklädd” står vid sidan om och pekar! I ett insatsförsvar är det förstås chefen som leder och instruerar. Självklart är han utrustad på samma sätt som sina underlydande! Det finns alltså ett omfattande och viktigt ämne att återerövra och här borde den framtida officersutbildningen bli en viktig och uppskattad funktion för hela samhällets behov av säkerhet och i en bredare bemärkelse.

Det är nog dessvärre också så att den gamla och begränsade synen på deltagandet i internationella operationer fortfarande styr Försvarsmaktens agerande i flera avseenden och alltför många tycks fortfarande sätta likhetstecken mellan internationell verksamhet och särskilt beordrade internationella markoperationer. Det förhåller sig ju inte alls på det sättet och eftersom vi nu måste få fram dugliga yngre officerare till våra förband, så bör vi ju i första hand satsa på deras ledarskapsutveckling och professionella förmåga och kunskaper. På enkel förbandsnivå måste det finnas chefer som kan leda sin enhet och kunna förstå vad den taktiska situationen kräver av insats med förbandets personal och utrustning. Det är ett tydligt krav inom en försvarsorganisation. Det verkar då inte särskilt väl genomtänkt att marinens nyutnämnda officerare i stort sett saknar erfarenhet från bryggtjänst och förmåga att framföra fartyg, för att ta ett för mig närstående exempel.  Min slutsats är mycket klar. Vi måste i första hand prioritera professionens allmänna krav på den unga officeren. [4]Det är först i andra hand som individernas fortsatta utbildning kan komma att prioriteras och då gärna i form av studier inom den militära professionens alla möjliga akademiseringsmöjligheter.

Jag hade personligen förmånen att för ganska länge sedan få studera hur den brittiska sjöofficersutbildningen fungerade, och jag tror mig förstå, att den har över åren stått sig väl från professionell utgångspunkt och har ett internationellt erkänt anseende även i våra dagar. Vår utbildning av officerare vid marinen bör nog snarare ta sin inspiration därifrån och avstå från gamla och konstruerade föreställningar från det kalla krigets dagar. Det inledande utbildningsmålet för blivande marinofficerare i den brittiska marinen är ganska enkelt. Man ska omvandlas från att vara en jordbunden varelse till att kunna fungera i verksamhet till sjöss. Med en sådan inriktning för marinens kadettutbildning torde det dessutom bli en attraktiv inriktning även för kustbevakningens befäl och en sådan samordning skulle förmodligen den svenska staten också uppskatta. Därefter utbildas den nyutnämnde officeren till en ”krigande sjövarelse”, och efter en normal officerskarriär till sjöss kan en mera akademisk utbildning tillkomma. Om Royal Navy ansåg sig behöva kunskaper inom något specialområde, så rekryterar man redan färdigutbildade akademiker genom det som kallas University Cadet Entry. På det sättet kunde man skaffa sig specialister över en ganska stor bredd och det borde vi också överväga inför alla nya situationer som kan påverka vårt behov av specialkunskaper i en globaliserad värld – och det gäller nog inte enbart för marinen.[5] I antagningskravet för den vanlige sökanden till sjökrigsskolan fanns annars en ”kandidatnivå” bestående av två ”O-levels” och en A-level” – kanske kan det nödtorftigt jämföras med vår grundskoleexamen, vilket bör vara tillräckligt som rekryteringsgrund.[6] Det är kanske i första hand andra kvaliteter än skolbetyg som trots allt är mera betydelsefulla för en blivande officer. [7]

Hur officersutbildningen inom de andra försvarsgrenarna lämpligen bör anordnas, har jag dessvärre ganska begränsade möjligheter att föreslå. Det faller utanför mitt personliga kompetensområde och jag tror att det är viktigt att man förstår den ”innersta avsikten” bakom utbildningen och försvarsgrenens ”själ” för att kunna bygga upp ett nytt och bättre system än dagens ganska utslätade. För marinen behövs således både sailors and scholars! I ett nytt synsätt på officersprofessionen inom insatsförsvaret bör därför våra försvarsgrenar själva söka finna utbildningsgångar, som i första hand kan tillgodose förbandens behov av kompetenta yngre befäl och inte främst söka hitta utbildningsavsnitt, som skulle kunna vara gemensamma över försvarsgrensgränserna. En övergripande synpunkt är alltså, att den framtida officersutbildningen snarare bör anordnas försvarsgrensvis än att vara ”outsourcad” [8] till en annan myndighet. Det skulle antagligen professionen vinna på och möjligheterna till ”coachning” genom äldre yrkeskollegors försorg kan tillvaratas på ett naturligt sätt och det är troligen bra inte enbart för försvarsgrenen utan för hela försvarsfunktionen.

Möjligen skulle en annan utbildningsgång, inriktad på förbandens tidiga behov, även kunna erbjuda en ny möjlighet till internationell samordning – med våra nordiska grannar! Och det kunde samtidigt ses som en naturlig del i solidaritetspolitiken. Det antalsmässigt begränsade framtida behovet av officerare finns ju inte bara i vårt land.

Det är först senare i en militär karriär som individernas – de professionella officerarna – mera akademiska liv bör inledas – och här finns alltså redan en hel del att tillvarata och vidareutveckla från de senaste decennierna på FHS. Och det är viktigt att vi fortsätter en utveckling – för våra egna behov och för andra länders officerare och inte minst då en internationell samordning kan bedömas vara av säkerhetspolitisk betydelse för vårt land!

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA

Noter

[1] Det var ganska svårt för en icke initierad att skapa sig en bild av utbildningsmålen för den akademiserade officersutbildningen. Försvarsmaktens broschyr ”Försvarsmakten i fickformat” är mycket otydlig härvidlag och Försvarshögskolans presentationer på nätet utgör mest en ansamling av kursavsnitt med deras meritvärdering mätt i högskolepoäng. Ingendera beskriver egentligen vad man vill att den nyutnämnde officeren ska kunna i sina professionella roller.

[2] Försvarsmaktens ganska märkliga hantering av sina anställda efter en förfrågan för några år sedan, om man kunde tänka sig att delta i internationella operationer eller inte och att man då avskedade exempelvis biträdespersonal i Högkvarteret, som svarat nej, tyder på att insikten om skillnaderna inte riktigt tagit form.

[3] Som ett slags ödets ironi, har just institutionen för ledarskap lagts ner på FHS, eftersom det tydligen fuskats med ekonomin inom instutitionen.

[4] Det är väl sannolikt, att en sådan inriktning dessutom skulle ge en betydande rekryteringskraft.

[5] Genom sådana rekryteringar kunde vi kanske skaffa oss kunskaper även i några mera udda vetenskaper, som kanske till del redan finns ett behov av t ex oceanografi, geologi och, varför inte, humanistiska vetenskapsgrenar.

[6] Om man, å andra sidan, skulle kunna tänka sig en officersrekrytering som bygger på ungefär tre terminers studier vid högskola/universitet, så genomförs ju en annan form av akademisering, vilket skulle kunna vara ett alternativ till dagens system med ”inomverksutbildning”. Denna form har nu blivit standard i den brittiska marinen.

[7] I Sverige diskuterades då – i mitten av 1960-talet – om vilka krav inom ämnena matematik och fysik, som skulle vara vägledande vid antagningarna till Sjökrigsskolan. Vår fråga om vilka ämneskrav som ställdes på de sökandes O-levels och A-level tedde sig dock egendomlig för våra brittiska värdar, som ansåg att detta naturligtvis var individens val. Man hade då nyligen diskuterat om ”Klassisk kinesiska” kunde vara en grund för en kommande sjöofficersutbildning och funnit att så kunde det visst vara. Kunskapsbredden inom en officerskår blir förstås betydande med ett sådant synsätt!

[8] Det kan anses vara rimligt att den militära professionens grunder, som är eller borde vara yrkets kännemärke, hanteras försvarsgrensvis även i Sverige som i de flesta jämförbara länder.

av Mats Bergquist

Sten Tolgfors utförliga genmäle till min artikel, ”Nato-debatten och säkerhetsdilemmat” föranleder följande kommentarer.

1. Genomgående i Tolgfors text är att han verkar tro, att när jag gör ett analytiskt konstaterande/an­tagan­de, detta också är min preferens. Men en noggrann läsning av min text borde klargöra denna viktiga skillnad. Han tycks vidare tro att jag gör en annan bedömning av orsakerna till att det säkerhetspolitiska läget blivit som det nu är i vårt närområde. Men på denna punkt skiljer vi oss inte särskilt mycket åt, vilket var anledningen till att jag i min text inte alls diskuterade detta.

Ett avgörande problem för Nato-anhängarna är dock i mina ögon att deras slutsats inte logiskt följer av analysen av säkerhetsläget. Frågan är nämligen – och här kommer säkerhetsdilemmat in i bilden – om det är i vårt, regionens eller för den delen Natos:s, intresse att spänningen y t t e r l i g a r e skruvas upp genom en svensk och kanske finsk ansökan till alliansen? Här måste man använda vad Hans Blix har kallat ett vidvinkelperspektiv. Ty att en svensk och ev finsk ansökan kommer att trappa upp spänningen i Nordeuropa kan Tolgfors och jag säkert vara ense om, också om vi har olika meningar om nivån och för hur lång tid detta tillstånd kan vara. Även om vår omedelbara säkerhet genom Nato:s artikel 5 skulle förbättras, kan den samtidigt f ö r s ä m r a s genom att Östersjöområdet – och Arktis – än mer blir 2000-talets säkerhetspolitiskt neuralgiska punkt.

2. Sten Tolgfors skriver att det är ”beklagligt” att i sammanhanget referera kalla krigets försök att skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst. Men jag konstaterade endast att under det kalla kriget lades fram ett antal olika konkreta förslag att minska den spänning som var en konsekvens av den omedelbara närheten mellan Nato och Warszawapakten i Centraleuropa. Dessa försök ledde inte till något väsentligt resultat och spänningen kom således att i huvudsak bestå till det kalla krigets slut. Den Brandtska östpolitiken, ESK och en del nedrustningsinitiativ bidrog dock i någon mån att dämpa den värsta spänningen. En ökad spänning i Östersjöområdet skulle kunna bestå under lång tid, även om vi som medlem i Nato skulle ålägga oss ensidiga restriktioner av den typ som Norge och Danmark har. Vår alliansfria politik, dubblerad med ett slags Plan B, tillhandahåller en viss distans till Moskva, liksom faktiskt varit fallet under en god del av de senaste dryga 150 åren.
3. Ett upprepat argument bland Nato-anhängarna är att vi inte skall låta Putin bestämma om vi skall gå med i alliansen eller inte. Naturligtvis inte. Vi kan som suveränt land givetvis ansöka om medlemskap. Men ett sådant politiskt steg måste självfallet beakta det geopolitiska läget. Det har alla tidigare svenska säkerhetspolitiker från Oscar I till Peter Hultqvist i sin analys gjort; detta ämne återkommer jag till i ett annat sammanhang senare i höst. Kontinuiteten i vår säkerhetspolitik är ingen slump.
4. Sten Tolgfors vill inte, liksom många av sina meningsfränder, se den viktiga p o l i t i s k a skillnaden mellan ett medlemskap och ett praktiskt samarbete med alliansen inom ramen för fortsatt alliansfrihet. Vi har diskuterat detta i den finska Nato-rapporten. En svensk och nästan än mer en finsk ansökan skulle innebära ett allvarligt politiskt nederlag för Putin. Om man inte skulle reagera skarpt skulle detta både externt och internt kunna tolkas som tecken på eftergivenhet.
5. Hur Tolgfors kan ifrågasätta att ett svenskt och samtidigt finskt medlemskap i alliansen skulle innebära den största säkerhetspolitiska territoriella förändringen i V ä s t-Europa sedan 1952 då Turkiet och Grekland, också i ett spänt läge och i ett flankområde, kom med i NATO, undandrar sig mitt bedömande. Det är bara att räkna kvadratkilometer. NATO:s två tidigare utvidgningsrundor 1999 och 2004 var således dels territoriellt mindre, dels kom till i ett helt annat och mycket mera godartat säkerhetspolitiskt läge.
6. Så till folkomröstningsproblemet – och opinionsläget i riksdagen -som Sten Tolgfors ägnar huvuddelen av sin text. Detta är välkommet eftersom detta ämne så sällan diskuteras. Precis som Tolgfors anser jag att dessa frågor är en – mycket viktig – aspekt av hela frågekomplexet. Att NATO-anhängarna sällan diskuterar detta måste, antar jag, bero på att det för dem just är en störande faktor i ekvationen och att man inte vet hur man skall hantera saken.

Tolgfors vill lämna detta åt politikerna att lösa. Dessa ”äger” nämligen enligt Tolgfors frågan. Men som analytiker finner jag det naturligt att intressera mig för hur man skall kunna få en folklig accept av en ansökan. Att hoppas på en ”kunskapssökande och folkbildande diskussion” är berömvärt men tror jag tyvärr ganska futilt, trots att det nu finns åtskilligt värdefullt underlag. Frågan om medlemskap eller inte i NATO är en närmast existentiell identitetsfråga som liksom andra folkomröstningar om liknande frågor kommer att avgöras på helt eller delvis andra grunder. Detta kan man beklaga men alla erfarenheter av folkomröstningar tyder på att jag har rätt. I mina ögon är det, och detta är igen ett analytiskt påstående, helt osannolikt att man, annat än i ett mycket akut läge, kan komma ifrån ett s k ”enabling” referendum, som alltså skulle ge regeringen mandat att begära inträde i alliansen.

Genom en intressant beräkning kommer Sten Tolgfors fram till att NATO-anhängarna har flertal i riksdagen eftersom nejsidan enligt honom består av två olika läger, ”isolationisterna” som omfattar vänsterpartiet, sverigedemokraterna och delar av socialdemokraterna (och, antar jag, miljöpartiet som Tolgfors dock inte nämner), respektive Hultqvistlinjen. Men även om Tolgfors analys skulle ha någon relevans, kommer hans ”isolationister” och anhängarna av Peter Hultqvists bilaterala nätverk, göra gemensam sak i en folkomröstning eller, för den delen, i en omröstning i Riksdagen; båda bejakar fortsatt alliansfrihet. Tolgfors flertal tror jag  därför för överskådlig framtid förblir en politisk chimär.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

 
Denna debatt är därmed avslutad.
Redaktören

av Claes Arvidsson

I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga.

Det är ju allmängods. Eller?

Att det finns en kvarhängande bild av iskalla relationer kan nog äga sin riktighet, men verkligheten var mer komplex än så. På ett plan var de alldeles utmärkta. Samtidigt finns det en del paralleller med dagens spända läge som kan vara värda att uppmärksamma. En uppenbar likhet är det envetna förnekandet från Kremls sida av aggression och dolska avsikter.

Men det finns också aktuella beröringspunkter i svensk politik? Ja, i alla fall några tankekors. 

Ubåtskrisen på 1980-talet

U 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 skapade en synnerligen allvarlig kris i relationerna med Sovjetunionen. Tvåpartiregeringen Thorbjörn Fälldin levererade en skarp protest. Allt besöksutbyte avbröts. Olof Palme och socialdemokraterna ställde sig till en början på samma barrikad, men snart skildes vägarna.

Efter valet 1982 blev det regeringsskifte, Palme kom tillbaka.

De borgerliga partierna – och särskilt moderaterna och folkpartiet – skärpte den kritiska synen på Sovjetunionen. Det påverkade i sin tur även uppfattningen om Palmes avspännings- och fredspolitik (t ex förslaget om kärnvapenfri zon i Norden) som bedrevs med fortsatt iver. Socialdemokraternas problemformuleringshegemoni utmanades.

Samtidigt fortsatte ubåtsjakten. Läget spetsades till när Ubåtsskyddskommission under ledning av den förre försvarsministern Sven Andersson (och med Carl Bildt som en av ledamöterna) kom med sitt betänkande i april 1983. Trots att det inte hade ingått i direktiven hade kommissionen valt att svara på den fråga alla ville ha svar på: Vem var inkräktaren? Sovjetunionen eller annat WP-land utpekades.

Kommissionens slutsatser kunde inte annat än leda till en skarp protest från regeringen Palme sida. I noten lades dock all skuld på den sovjetiska militären. Kreml frikändes men uppmanades att ta befälet och beordra militären att stoppa kränkningen av svenska vatten. Dessa fortsatte dock. Trots detta tonade regeringen ned ÖB:s ubåtsrapporter. Man talade om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. Det man från militär sida beskrev som säkra kränkningar blev i Rosenbad till iakttagelser som vederbörande myndigheter ”inte kunnat utesluta var kränkningar”.

Enligt Thage G Peterson, i boken Olof Palme som jag minns honom, var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Palme hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Han ansåg sig ha blivit lurad. Andra ledande s-politiker har senare beskrivit ubåtskränkningarna som ”ubåtar i syne” (Ingvar Carlsson) och ”irrfärder ”(Pierre Schori).

När ubåtsjakten förblev resultatlös så till vida att det inte gick att nationalitetsbestämma inkräktarna togs detta till intäkt av regeringen för att normalisera förbindelserna med Sovjetunionen. Under pågående jakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett besök i Moskva av den svenske statsministern 1986.

Sett från ett annat perspektiv – Palmes freds- och avspänningspolitik – ter sig också bilden av ett hårt klimat minst sagt överdriven. Den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985 i boken Sovjet och Norden att ”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Så vad gäller relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen var de, som ambassadör Tatarintsev säger i Ekointervjun, mycket riktigt inte lika dåliga som de är i dag.

Tankekors 2016

Ubåtskrisen på 1980-talet ledde till inrikespolitisk strid om neutralitetspolitikens innebörd. Bahr, Bodström, Ferm och Milstein gav namn till olika affärer som sådde misstro kring utrikes- och säkerhetspolitiken med Palme själv i centrum (Palmekommissionen, Brandtkommissionen, femkontinentinitiativet). Kritiska röster talade, och det med rätta, om dubbelspel.

Och i dag? Problemet är ett slags dubbelpolitik. Ska men sätta kritiska frågetecken för regeringen Löfven handlar det om en kluvenhet mellan Arvfurstens palats och Jakobsgatan 9. Utrikesminister Wallström är fast förankrad i neutralismens idévärld med allt vad den innebär av distans till Nato. Palme är hjälten. Närområdet är snarast FN, manifesterat i regeringens prioritering av den eftertraktade platsen i säkerhetsrådet.

Kostnaden för kampanjen (22 miljoner kronor) är det inte mycket att säga om. Däremot finns anledning fundera över vad som kan ha utlovats på vägen eller vilka handlingsrestriktioner som först kampanjen och sedan det kommande arbetet i rådet för med sig. De kan gälla allt från den svenska hanteringen av Nordstream II, beslutet att stödja FN-resolutionen om förbud av kärnvapen eller medlemskap i Nato.

Under ubåtskrisens dagar möttes kritiker av regeringen Palmes politik med varningar för korståg och avståndstagande från tanken på systemskifte i Moskva. Man kan lätt ana hur det skulle ha låtit i dag. Men så låter det inte alls från regeringen Löfven som utan att tveka lägger skulden på Ryssland för kriget i Ukraina och hotbilden i Östersjöområdet.

I ett avseende är dock linjen lång. Att inte vilja sitta still i båten ledde på Palmes tid till anklagelser mot oppositionen om hot mot Sveriges fred och säkerhet. Nu är handlingsimperativet detsamma när ett svenskt medlemskap i Nato står på agendan i den politiska debatten: Sitt still i båten, annars! Men liksom på 1980-talet är inte heller regeringens politik stillasittande. Som väl är, är dock rörelseriktningen den motsatta. Närmare USA. Närmare Nato.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av kkrVA.