Försvarsbloggare

av Stefan Forss

De förfärliga bilderna av små barn som blev mål för attacken med kemiska vapen i Douma i Syrien den 7 april upprörde hela världen, även president Trump. Efter att han den 11 april släppte iväg en tweet om att Ryssland ska se upp, eftersom ”fina, nya och smarta” amerikanska missiler var att vänta, stod det klart att det bara var en tidsfråga när attacken skulle komma.

Typiskt för Trump var detta dock bara en spontan reaktion från hans sida. Enligt en brittisk regeringskälla hade Trump faktiskt ”ingen aning om vad han talade om”. Men redan följande dag verkade han vackla, eftersom han då twittrade att han inte sagt något alls om när en attack mot Syrien skulle ske. ”Det kan ske snart eller inte alls så snart!”

Ryssland som alltjämt blånekar till att allianspartnern Syrien skulle ha haft något med incidenten att göra, klargjorde att varje angrepp skulle besvaras, och särskilt om ryska soldater kom till skada.

När tillräckliga bevis på syriska arméns skuld fanns tillgängliga, var det främst den brittiska premiärministern Theresa May som övertygade Trump om att en militär respons var nödvändig. Sunday Times hade en talande rubrik den 15 april: ”Theresa May shows steel while Donald Trump wobbles in final countdown”. Kritiken mot May att hon skulle gå enbart USA:s ärenden är absurd. Av ytterst stor vikt var att även Frankrikes president Emmanuel Macron ställde upp.

Den begränsade attack som USA, Storbritannien och Frankrike gjorde tidigt på morgonen den 14 april, med politiskt stöd från hela EU och Nato, var noggrant planerad och avvägd och närmast perfekt genomförd utan civila offer. Det finns en uppsjö av information rörande detaljerna i den koordinerade vassa och korta (ca 10 minuter) attacken mot några få mål i Syrien. Bloggaren Corporal Frisks (Robin Hägglund) utmärkta och snabbt gjorda sammanställning kan rekommenderas, med tillägget att vissa detaljer senare blivit klarare redovisade. Det gäller särskilt stridsflygplanet F-22 Raptors roll samt bruket av kryssningsmissilen JASSM. New York Times analytiska artikel den 19 april om operationens tillkomst och följder är mycket läsvärd.

Attacken var först och främst en politisk aktion, utan andra militära målsättningar än att dra en klar gräns mot bruket av kemiska stridsmedel, något som Syrien gjort sig skyldig till otaliga gånger under inbördeskriget och även Ryssland nyligen i fallet Skripal i Salisbury. ”Lavrov ljuger sig blå”, sa den ryska kemisten Vladimir Uglev, 71, om den ryska utrikesministerns sätt att förneka allt samröre med Skripal-affären. Uglev är en av de ledande forskarna i Ryssland som utvecklade nervgiftet Novitjok, vilket han hellre kallar A-234. ”Ryssland erkänner aldrig något, men förr eller senare kommer sanningen fram i alla fall”, sa Uglev till reportern Anna-Lena Laurén (DN och HBL, 21 april).

Man kan kanske t o m betrakta koalitionens angrepp som en variant av Rysslands upphaussade doktrin att eskalera för att de-eskalera militära konflikter. I detta fall handlade det inte om kärnvapen utan om en konventionell eskalering för att få slut på bruket av kemvapen. Rysslands och Syriens försök att misskreditera och försvåra OPCW:s arbete är skamlöst, liksom Rysslands agerande i FN:s säkerhetsråd.

Det bör dock ha kommit som en obehaglig överraskning för Ryssland och Putin att man i väst lyckades på en vecka åstadkomma en allians mot Syrien och att agera militärt mot ryska intressen. Från Kremls horisont sett borde ju tingens ordning vara rakt tvärtom. Ryssland står för överraskningarna, väst står oförberett med garden nere och reagerar med snigelfart, om ens alls.

Vissa observatörer menar att den västliga koalitionens korta attack var meningslös, eftersom den inte löser något och kriget fortsätter i gamla spår. Andra igen menar att Ryssland kan dra en lättnadens suck, eftersom attacken var så begränsad och att ryssarna inte led några förluster.

Ett sådant resonemang håller inte, åtminstone inte på sikt. Ryssland som vill kontrollera länder, måste räkna med att man i militära konflikter med andra länder allt oftare kan få en koalition som motståndare. Att en sådan konstellation uppstod så överraskande snabbt i Syrien har helt klart skärrat Kreml. Från rysk synvinkel kan man definitivt se det som ett oönskat trendbrott. ”Ryssland och Väst befinner sig i en situation som är värre än den som rådde under kalla kriget”, sa utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju för BBC:s program Hardtalk den 16 april.

Under presidentvalskampanjen i Finland i början av året framhöll president Sauli Niinistö att koalitioner av villiga kan uppstå spontant. I ett sådant skarpt läge är politiska allianser i sig inte särskilt mycket värda. För länder som Finland och Sverige gäller det alltså att se till att det även bör innehålla en robust militär dimension, i praktiken förmåga till verklig operativ samverkan med Natopartners.

De ryska vapensystemen kunde knappast ha fått sämre reklam än den de fick den 14 april i Syrien. Från rysk synvinkel var de ryska vapnens verkan pinsamt låg, för att inte säga obefintlig. Man har gjort stora ansträngningar för att fräscha upp bilden, men att rada lögner på varandra lurar kanske det egna folket för en stund, men knappast så många andra och definitivt inga seriösa presumtiva vapenköpare av rysk militär materiel. Ryssland är redan på väg att förlora sin ställning som vapenleverantör till Indien.

Ryska försvarsministeriets talesman, generalmajor Igor Konosjenkov redogjorde i detalj för den USA-ledda attackens ”verkliga mål” (Tass den 16 april). Enligt generalen attackerades också andra syriska militära mål än de som koalitionen redovisade. Bland andra skall flera flygbaser ha attackerats, men det syriska försvaret hade fungerat fenomenalt. Skadegörelsen hade blivit minimal. Generalen sa att sammanlagt 112 syriska luftvärnsmissiler av varierande slag hade använts, inklusive 25 Pantsir-S1-missiler av vilka 23 ska ha träffat sina mål. Buk-systemet var lika effektivt. Bara några äldre ryska luftvärnssystem hade misslyckats. Som bekant hävdades det från ryskt håll snabbt att hela 71 av fiendens 103 kryssningsmissiler och flygburna attackvapen hade avvärjts.

En dominerande västlig uppfattning är att dessa ryska redogörelser är rena sagor. Även finska diplomater har offentligt framhållit att syrierna eller ryssarna inte lyckades skjuta ned några kryssningsmissiler över huvud taget. I normala fall skulle ryssarna direkt ha visat bilder av rester av nedskjutna missiler. Från amerikansk sida beskrev man däremot hur syrierna avfyrade 40 luftvärnsmissiler, men inte mot de angripande missilerna som redan hade nått sina mål, utan efter attacken och mot obefintliga mål.

De senaste åren har man i väst målat upp Rysslands förmåga att åstadkomma s k A2/AD-områden där det är svårt eller omöjligt för Rysslands motståndare att operera militärt. Attacken i Syrien den 14 april kanske ger anledning att tänka om. Dessutom blev betydande västliga kvalitativa förmågor alltjämt outnyttjade. Ryssland kan naturligtvis hävda detsamma, att de mest potenta vapensystemen inte sattes in, men det skulle likväl strida mot general Konosjenkovs pompösa beskrivning.

Rysslands förhållningssätt till frågan om kemiska vapn bör emellertid ses i ett större sammanhang där Ryssland inte längre följer de internationella regelverk man själv varit med om att bygga upp. Detta gäller den grundläggande säkerhetsordningen inom OSSE-området, som skapades med gemensamma krafter efter kalla krigets slut, den övergripande rustningskontrollprocessen inklusive militära förtroendeskapande åtgärder, mellanstatliga fördrag mellan Ryssland och andra länder, t ex Ukraina.

Det tog alltför länge för väst att inse vad som var på gång. Temat för Valdai-klubbens stora sammankomst i Sotji i oktober 2014 kunde knappast ha varit tydligare: ”Nya regler eller ett spel utan regler.” Putins anförande synkroniserade helt med det temat. Det kan vara skäl att återkomma till denna stora fråga i ett senare blogginlägg.

Den eminenta brittiska Rysslandsexperten James Sherr hör till dem som redan kommenterat detta. Han anser att Ryssland överraskades redan av den kraftfulla västliga diplomatiska responsen på Skripalaffären, men att även Rysslands aktioner i Syrien och Ukraina lett till en ”konsoliderad reaktion, inte universell men stark och långt mer samstämmig än vad vi klarade av tidigare”. Slutligen ”börjar även tidigare skeptiker förstå att Ryssland spelar utifrån helt andra målsättningar och med en annan regelbok än den vi har och behöver och som är helt nödvändig för vår säkerhet”.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

av Hans Lindblad

På sistone har allt fler börjat hävda att Sverige numera står helt utan civilt försvar. Det är en stor överdrift. Såvitt jag förstår är i stället förutsättningarna för civilt försvar idag bättre än för 15-20 år sedan och i den avgörande frågan om personalförsörjning radikalt mycket bättre.

Vad gäller militärt försvar lyckades regeringar, riksdag och ÖB från 1990-talet och framåt genomföra en rasering som saknar motstycke bland världens länder de senaste två århundradena, bortsett från den avrustning av Tyskland som beslutades i Versailles 1919. Innan strukturomvandlingen av armén inleddes genom 1987 års försvarsbeslut – tyvärr sedan avbruten och ersatt av totalt kaos – sades att Sverige kunde mobilisera ett militärt försvar med drygt 800 000 personer, nästan bara män. Fram till och med herrar Borgs och Reinfeldts attacker mot ”särintresset” försvar hade ungefär 95 procent av försvarets personalvolym försvunnit. En rimlig och framsynt politik hade i stället varit att låta personalreduceringen stanna vid 70-75 procent och föra över resurser till kvalitet i materiel och utbildning.

Den svenska fixeringen vid extrem numerär, ”sega gubbar”, hade ideologiskt fyra huvudföreträdare, generalerna Sköld, Synnergren och Ljung samt längst och mest rabiat av alla riksdagsmannen Bildt. Det är inte efterklokhet från min sida, eftersom jag hade hårda bataljer med alla fyra om just detta.

800 000 man var 15-30 procent mer än vad vardera Storbritannien. Frankrike, Västtyskland och Polen kunde mobilisera kring 1990. Sverige hade dubbelt så många som Spanien. Ungefär tio gånger fler än stater som Kanada, Danmark, Nederländerna, Japan och Australien hade som aktiva plus reservare. Schweiz, har sedan århundraden ett extremt reservistförsvar, 1990 med 3600 anställda och 350000 reservister. Finland och Norge hade värnpliktstänkande ungefär som Sverige, men genom mindre folkmängd betydligt färre soldater.

Skadeverkningarna av den svenska modellen var enorma. Dels gav det ett militärt markförsvar med till stor del hopplöst ålderdomlig utrustning och väldiga brister ifråga om eldkraft, rörlighet och skydd. Den moraliskt värsta bristen var att sjukvården inte hade ens chans att åtgärda de skador tekniskt underlägsna förband kunde drabbas av. Bristen på sjuktransporthelikoptrar skulle i krig bli förödande, särskilt i övre Norrland. Dels fick den väldiga försvarsmakten till följd att så stora mängder män skulle kallas in vid mobilisering att privata och offentliga verksamheter dränerades på nyckelpersonal till den grad att det kunde resultera i kaos.

Det fanns så kallade K-företag, som skulle fungera också i krig. Tanken var att nyckelpersoner vid sådana företag och viktiga myndigheter skulle kunna frigöras från militär krigsplacering. Jag satt i flera försvarsutredningar och kunde konstatera att detta inte fungerade. Helt enkelt för att det angavs alldeles för många K-företag, så att myndigheterna inte klarade av att sköta krigsplaceringarna. Det kunde gå tio eller mer mellan personalgenomgångarna för ett visst företag. Så mycket var inaktuellt. Så fort ett företag bytt till exempel en IT-chef borde man i stället ha agerat omedelbart. Ofta brydde sig företagen inte förrän den dag vederbörande kallades in till militär repövning, vilket kunde dröja flera år. Först då begärde man att vederbörande skulle få ändrad krigsplacering.

Hade Sverige råkat i krig skulle militärt krigsplacerade ha mobiliserats, och den som uteblev kunde häktas som desertör. Värnpliktsverket och AMS skulle inte ha en chans att snabbt ompröva krigsplaceringar. Förmodligen skulle deras växlar haverera.

Jag deltog i en tragikomisk kontroll när vi, några medlemmar ur en försvarsutredning, besökte jästfabriken i Rotebro, landets enda. Där berättade man för oss att också ovan personal kunde användas, om bara jästmästaren fann på plats. Men han skulle vid mobilisering kallas in till försvaret. Vi undrade vilken militär nyckelbefattning som gjorde honom så oundgänglig i försvarsmakten. Vi bad om besked och fick då veta att jästmästaren var krigsplacerad i övre Norrland, i personalreserven.

En svag länk i totalförsvaret var att staten själv skulle skapa kaos vid mobilisering genom att myndigheterna inte förmådde samarbeta. Bara det faktum att 95 procent av försvarsmaktens personal avskaffats har naturligtvis gjort att det civila försvarets behov av nyckelpersonal nu kan klaras radikalt mycket bättre än tidigare. En del menar att begreppet K-företag ska återinföras. Men välj i så fall ett begränsat antal och bara ifråga om nyckelpersonal. Läget är nu mycket bättre, med en liten försvarsmakt bör det vara få i den som också innehar civila nyckelbefattningar.

I ett krigsläge finns behov av att öka till exempel personal inom äldreomsorg och barnomsorg. Det borde vara uppgifter för de lokala arbetsförmedlingarna, som då får lämna andra uppgifter därhän. Men såvitt jag förstår kommer arbetsförmedlingen eventuellt att upphöra. Ibland skapar riksdagen fler problem än den löser.

En ytterligare skada med den överdimensionerade armén var att vi som önskade en föryngring och kvalitetshöjning genom direktutbildning av civilförsvarets undsättningsenheter var chanslösa, då den officiella doktrinen var att alla värnpliktiga av ideologiska skäl skulle utbildas enbart för det militära försvaret. Dogmatismen var bedövande.

Den särklassigt värsta flaskhalsen i totalförsvaret under alla år jag var försvarspolitiker gällde sjukvården. Med hundra- eller tusentals svårt skadade per dygn i en del av landet går det inte att rädda alla. Inget land utbildar kirurger enbart för krigsbehovet. Ändå är situationen idag rimligen långt bättre än för 20 år sedan. Antalet läkare och sjuksköterskor är klart större idag, Genom fler vårdcentraler har vi en mer robust sjukvårdsorganisation. Det begränsade antalet svenska förband innebär rimligen färre skadade, men naturligtvis finns också högt prioriterade civila mål.

Vid förstärkning av de civila delarna inom totalförsvaret bör vi absolut inte återgå till att bygga skyddsrum i bostadsområden. Under årtionden kostade detta många miljarder som hade gjort långt bättre nytta till exempel inom krigssjukvården. Jag skrev om detta på denna blogg 12 januari i år.

De som numera talar om att det civila försvaret är raserat tycks ha ett byråkratiskt synsätt. Det som försvann var fyra civilbefälhavare och deras kanslier, några tjog tjänstemän totalt. På länsstyrelserna har man upphört att planera för krigstid men i stället lagt större intresse på fredstida katastrofberedskap.

De centrala myndigheter som hade ansvar för krigsplanering inom respektive sektor finns i de flesta fall kvar och bör kunna återta dessa uppgifter. Det borde vara enkelt att ordna. Ledningen måste utövas av samma personer i fred och krig. Ge ett ultimatum till berörda generaldirektör. Antingen låter ni er övas i krigsplanläggning de närmaste två åren och ser till att också andra i myndigheten övas eller också måste ni sluta. Det kan inte vara något stort problem, inte heller att återinrätta civilbefälhavare, eftersom regeringskansliet inte förmår att leda direkt ner till alla kommuner.

Om det civila försvaret avskaffades genom att riksdagen sade att det inte längre behövdes så ordnas det väl enklast med att riksdagen ändrar sig genom att säga att nu behövs det igen. De civila delarna av totalförsvaret utgjordes av människor, planer och fysiska resurser. När riksdagen sade att totalförsvaret inte längre behövdes försvann dock inte en enda civil lastbil, ett enda civilt flygplan eller helikopter, en enda vattentäkt eller anläggning för inkvartering.

I stället har vi alltså fått långt bättre tillgång till nyckelpersonal genom att försvarsmakten är så mycket mindre. Lagring av råolja och oljeprodukter var tidigare stora åtaganden, men oljeberoendet har minskat kraftigt och fortsätter att minska. Som medlemmar i EG har vi rimligen större möjligheter än tidigare till handelsutbyte också i ofred, men lagring inom landet av läkemedel och sjukvårdens engångsprodukter bör nog åter öka, som skedde kring 1990.

Det talas mycket om IT-säkerhet. Men självfallet är läget radikalt förbättrat genom att flertalet datatekniker inte längre krigsplaceras som skyttesoldater, kockar eller liknande. För 20 år sedan skulle förmodligen många företags och myndigheters datasystem klappat ihop efter mobilisering  eftersom liten till ingen kompetens fanns kvar för att åtgärda fel. Den stora majoriteten IT-ingenjörer var ju män, oftast långt under övre värnpliktsåldern 47 år.

Gävle centrum drabbades 1998 av extremt snöfall som stoppade samtliga järnvägar, vägar och gator. Det var första gången på länge som en svensk stad var isolerad. Inga bilar kom fram, men skidor fungerade. Kommun och polis tappade fysisk kontakt med befolkningen. Skolor och arbetsplatser stängdes. Några år tidigare hade Karlskoga drabbats av ett gasutsläpp. Invånarna där tycktes utgå från att man inte behövde göra något, för om det blev farligt skulle polis och kommun gripa in. I Gävle insåg alla att man måste agera själv. Människor hjälpte varandra, till exempel genom att söka upp äldre när hemtjänsten inte kunde nå dem. Efter tre dagar var hyllor i livsmedelsaffärer tomma, så de stängde. Hade isoleringen fortsatt några dygn till hade det blivit allvarligt. Elnätet var dock intakt, annars skulle många ha frusit.

Upplevelsen i Gävle sade mig att människor kan ta ansvar, hjälpa varandra och improvisera. Jag såg ett starkare civilsamhälle än jag väntat. Samma iakttagelse gjordes senare vid terrorangreppet på Drottninggatan. Att människor tog eget ansvar var kanske en följd av att svenskars tro på stat och kommun som ”den gode herden” eroderat genom uppdagade brister, som exempelvis den totala inkompetensen i spaningsledningen efter mordet på Olof Palme.

Civilsamhället verkar åter fungera på gräsrotsnivå, som det alltid gjort i glesbygd. Men desto sämre på central nivå. Två gånger har alla medborgare kunnat se hur regeringskansliet kan fallera på ett förbluffande sätt.

Hade en enda person vågat närma sig statsminister Persson i samband med tsunamin för att få honom att agera hade handlingsförlamningen aldrig blivit så monumental. När regeringen klappat ihop borde socialstyrelsen på egen hand valt att redan första dagen sända flygplan med läkare och sköterskor till Thailand. En apatisk generaldirektör skyllde sedan på att det inte fanns bestämmelser för agerande vid myndigheten. Men finns det inga regler, då måste chefer i stället använda sunt förnuft och handla själv.

Flera år av utredningar (redan före tsunamin) om behovet av ett krisledningsorgan under statsministern ledde till att ett sådant äntligen inrättades 2008. I alla länder utom Sverige är det självklart att i kriser måste regeringschefen (eller presidenten) ta det övergripande ansvaret. Men Stefan Löfven valde vid tillträdet, helt utan beslutsunderlag, att på tvärs mot 15 år av utredande att lägga över krishanteringen på inrikesministern, som sedan visade sig helt ointresserad.

Ifråga om IT-skandalen vid Transportstyrelsen kopplades nämligen krisledningsorganet bort, och oförmågan att informera inom och mellan departement visade sig formidabel.

Sveriges svaga länk tycks alltså vara den högsta ledningen. Det var ett misstag att avveckla ledningsfunktionen inom totalförsvaret. Men förväxla inte det med att de reella mänskliga och materiella resurserna landet runt skulle ha försvunnit, för det har de inte.

Författaren är f d riksdagsman och redaktör samt ledamot av KKrVA.

av Per Blomquist

Under rubriken ”Filtrera bort ubåtarna Filter” skriver majoren och doktoranden i psykologi David Bergman (DB) på försvarsbloggen den 13 april en starkt kritisk artikel om chefredaktören Mattias Göranssons (MG) klargörande artiklar som vänder sig mot svensk ubåtsjuka som inträffade långt innan den ryska ubåten U 137 gick på grund utanför Karlskrona en höstkväll 1981 och än värre därefter.

Major Bergman har ett nedsättande sätt att uttrycka sig på. Och det inte bara mot MG utan också mot kollegan överstelöjtnant Sune Thomsson. Båda har lagt ned åtskillig tid och kraft för att söka sanningen i en för Sveriges säkerhet synnerligen viktig fråga. Som försvarsvän framförde jag genast ett tack för ett skickligt och förtroendegivande arbete. Jag hoppas verkligen att Filter fortsätter sin skickliga undersökande journalistik inom det säkerhetspolitiska området och inte minst rörande försvarspolitiska händelser i Östersjöområdet.

I sak framförde DB inget av värde. Så här skrev han:

Vad som dock allt mer spårat ur är de återkommande artiklarna om de svenska ubåtsjakterna, inkompetenta militärer, hemlighetsnoja och ’mönsterseende. Ett antal fall har med tiden tagits upp, motsägande information har presenterats eller kritiska röster har presenterats. En allt mer försvarsfientlig retorik har vuxit fram runt hur militärers skenande fantasi helt feltolkat verkligheten. Med det som grund har en bild av inkompetenta försvarsanställda med kollektiva vanföreställningar och masshysteri presenterats. Den enda alternativa möjligheten som presenterats till denna masshysteri har varit medvetet bedrägeri.

Jag tvivlar på att DB har läst boken Björnen kommer. Har man gjort det inser man hur informativ den är inte bara för oss militärer som arbetar med försvarspolitik och säkerhetspolitik. Säkerhetspolitiken angår alla.

På ett föredömligt sätt avslöjas debattglada militärer som ensidigt vänder sig mot Ryssland med den tveksamma solidaritetsdeklarationen som underlag och journalistkollegan Mikael Holmström, tidigare i SvD, nu i DN, som blåser upp lättviktiga ryska incidenter i Östersjön. Flera ledande personligheter intervjuas vars utsagor kan användas i en konstruktiv och meningsfull debatt.

När Johan Kihl, före detta generallöjtnant och chef för Högkvarteret, utfrågades om ubåtarna, hörde jag av hans svar ”en gäspning”. Varför? Därför att de var så små händelser i det säkerhetspolitiska sammanhanget. Jag påminde mig det överdrivna debattläget under det kalla kriget, då min chef amiral Bengt Rasin sa: ”Det finns inga ubåtar!” Jag tror att även ubåtsjägaren Emil Svensson minns detta.

När MB och en seriös fackman grundligt har undersökt en av de mest ifrågasatta händelserna från år 1982, i inloppen till Berga, och finner att det inte finns spår efter främmande ubåtar är det en befrielse som borde glädja alla som har arbetat med dessa frågor. Men Bergman framför närmast något som liknar klander.

När jag läste Filter (augusti/september 2016), artikeln ”Den svenska trollfabriken”, ringde jag upp redaktör Göransson och berömde honom för att äntligen ta vår svenska säkerhetspolitik på allvar. Jag är övertygad om att alla seriösa militärer gillar Filters insatser för Sveriges säkerhet.

Bra att MG inte tar upp den politiska frågan för och emot anslutning till Nato. Det räcker att möta Ryssland med respekt och fasthet och tvinga ut debattglada militärer i denna fråga på den försvarspolitiska arenan, med faktorerna tid, rum styrkeförhållanden. Där behövs hjälp av sakliga media som alliansfriheten.se och Filters redaktörer.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Gunilla Herolf

Traditionellt har man inom det säkerhetspolitiska området sett länder och organisationer som de två primära enheterna, båda med sina givna och fasta gränser. I många avseenden stämmer det också fortfarande: staterna har behållit sin starka position när det gäller säkerhet och försvar och inom organisationerna finns områden där gränsen mellan medlemmar och andra är knivskarp.

Samtidigt kan man se en utveckling i Europa som går i flera olika riktningar. I vissa fall luckras gränser upp, medan på andra håll nya gränser uppstår och andra förstärks. I artikeln ges ett antal exempel på sådana förändringar och deras betydelse.

Gränsöverskridande fenomen finns numera av en rad olika slag. Många hot är av en typ som är svåra att kontrollera och bemöta. Det gäller till exempel klimatförändringen, pandemier, terrorism och internationell brottslighet. Extremistiska och populistiska strömningar sprids avsiktligt eller oavsiktligt till människor i andra länder. Krigföring som riktar sig mot it-sektorn och informationskrig för att påverka ett lands befolkning kan utan svårighet användas över långa avstånd och riktas specifikt mot det land som man avser att skada. Samma sak gäller de ekonomiska medel som kan brukas för att på olika sätt få kontroll över andra länder.

Gränser kan också luckras upp med avsikt att skapa positiva effekter. Typiska exempel på detta är när organisationer skapar nya former av anknytning som partnerskap, observatörskap, associerat medlemskap etc. Avsikten kan vara att gradvis hjälpa ett land med den omstrukturering som är nödvändig inför ett medlemskap. Den kan också ha som uppgift att ge några av de fördelar som medlemskap skulle innebära för att därmed dämpa frustrationen för dem som måste vänta länge på medlemskap eller kanske aldrig kan bli medlemmar. Det är ett medvetet val av gränsförsvagning, användbar för en begränsad tid, ofta med huvudsyfte att vara stabilitetsskapande.

Östliga partnerskapet

Såväl Nato som EU har använt sig av dessa typer av utvidgning av respektive organisation för att uppnå de syften som nämns ovan. För EU:s del har det bland annat gällt det Östliga partnerskapet, som på polskt och svenskt initiativ etablerades 2009. Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland ingår i denna grupp av länder, som nu alla i mer eller mindre hög grad har fått en anknytning till EU. Att skapa ökad integration var ett sätt att göra gränsen mindre skarp mellan medlemmar och de länder som inte kunde utlovas framtida medlemskap.

Östliga partnerskapet, som – om än inte utan problem – har tagit ett antal steg framåt, har mött ett reellt hinder i kollisionen mellan två diametralt olika tänkesätt. Den liberala rättsstaten, som bland annat baseras på varje lands rätt att självt få välja sin institutionella tillhörighet, har upplevt ett hårdhänt möte med den ryska geopolitiken enligt vilken politiken är ett nollsummespel, i vilket stormakter har rätt till kontroll över sin egen maktsfär. De västliga argumenten för varje stats suveränitet ses av Ryssland som ett hyckleri avsett att dölja att Nato och västmakterna i själva verket medvetet flyttar fram sina positioner. Med vapen, ekonomiska medel och på en rad andra sätt försöker Ryssland hindra ländernas närmande till EU.

Västra Balkan

Även när det gäller Västra Balkan står en gräns i centrum, men i detta fall är EU:s avsikt att skärpa sin gräns österut, inte att mildra den. Mellan situationen i de Östliga partnerskapsländerna och den i Västra Balkan finns ändå vissa likheter. Det gäller de sex länder på Västra Balkan som nu är i olika stadier av anslutningsprocessen till EU. Makedonien, Montenegro, Serbien och Albanien är kandidatländer medan Bosnien och Kosovo ännu inte hunnit lika långt. Kosovo har störst problem, eftersom fem EU-länder, med Spanien i spetsen, samt dessutom Serbien, vägrar att erkänna landets existens. Att alla de sex länderna fortfarande har stora problem med korruption, organiserad brottslighet samt brister i demokrati och minoriteters rättigheter är alla överens om.

Länderna på Västra Balkan har sedan länge ett löfte att bli EU-medlemmar men tidigare har de egna problemen stått i centrum. Den nya faktorn är Ryssland. Landet är sedan en tid mycket aktivt på Balkan och ökar sitt inflytande på olika sätt i de olika länderna, främst Serbien. Ett misslyckat kuppförsök strax före valet i Montenegro 2017 tillskrivs Ryssland. EU-kommissionen driver frågan om deras inträde i EU hårt, med målet att de första länderna ska blir medlemmar till år 2025.

EU-kommissionen ser detta som en kamp med tiden för att kunna bevara de europeiska värderingarna, som hotas av den nationalism som redan finns och som Ryssland uppmuntrar. Det finns också en oro för att instabilitet i området ska kunna sprida sig till EU. Frågan är emellertid i hur hög grad de nuvarande medlemsländerna ser målet att säkra gränsen från ryskt inflytande som överordnat de nya ländernas svagheter, vilka oundvikligen kommer att bli kännbara för övriga EU-länder.

Gränslinjer inom EU

Även inom EU finns en rad gränslinjer.  De kan ha sina ursprung i geografiska och historiska faktorer som gör att länder i en viss region delar vissa åsikter men de kan också vara orelaterade till geografin och gälla svagheter hos det egna landet och beroende av andra. Rysslands roll är än en gång inte oväsentlig.

Tendensen med gränslinjer inom EU är inte ny: de ”europeiska” (ledda av Frankrike) stod redan på 1990-talet mot de ”atlanticistiska” (ledda av Storbritannien), en konfrontation som nu är betydligt mindre. Det beror inte enbart på Brexit utan har också att göra med den senaste tidens utveckling inom EU samt närmandet mellan Nato och EU.

I samband med den finansiella krisen 2008 kom en helt ny gränslinje, nu mellan de ”ansvarsfulla” länderna i norra Europa och länderna med ekonomiska problem i söder. I norr sågs de sydeuropeiska länderna som oansvariga och med självförvållade problem, medan sydeuropéerna anklagade norr för en politik som underminerade försöken i söder att bygga upp sin ekonomi på nytt. Målet för denna kritik var framför allt Tyskland och märkligt i sammanhanget var att Frankrike, Tysklands gamla parhäst inom EU, deltog i den. Frankrike har under ett antal år misslyckats med att hålla sig till EU:s regler om budget och ser Tysklands hårda budgetpolitik som ansvarigt för detta. I dag har Frankrike en president som inser att Frankrike självt behöver förändras, men kritiken mot den tyska politiken finns fortfarande kvar.

Den gränslinje som nu allt oftare ses som det stora problemet gäller den mellan EU:s östra och västra medlemsländer. Den liberala världsordningen har under många år varit fundamentet i Västeuropa. Visserligen har vissa medlemsländer då och då brutit mot enstaka regler inom dessa, men aldrig tidigare har EU upplevt att en medlem, som nu Ungern, öppet talar om den illiberala staten som ett mål. Inte heller har man sett öppna kampanjer, stödda av regeringen, riktade mot Bryssel. Även i Polen har en rad åtgärder tagits som står i strid mot de principer man själv förbundit sig att hålla, som domstolars oberoende och medias frihet. Tillsammans med Tjeckien och Slovaken, det senare landet nu skakat av ett mord på en journalist som undersökte korruptionen i landet, har dessa så kallade Visegradländer stärkt banden till varandra och i många fall mot EU. Man talar i sitt motstånd mot att ta emot flyktingar om hur man vill bevara den europeiska kulturen. Liksom i länderna på Västra Balkan finns också starka länkar till Ryssland i alla länder förutom Polen.

Givetvis ses den öst-västliga splittringen som ett stort problem inom EU. Unionen har kritiserat Ungern och Polen hårt för de lagar som antagits. I Ungern har vissa av dem försvunnit men nya har tillkommit. Beträffande Polen har EU inlett en process och hotat med artikel 7, en artikel som kan leda till att ett land mister sin rösträtt. Detta har nu lett till en viss kompromissvilja i Polen.

Ett stort problem för EU när det gäller Visegradländerna är att ju hårdare man går fram mot dessa länder desto större är risken för att det ryska inflytandet kommer att öka. Det gäller inte bara ekonomiskt utan också risken för att Ryssland kan påverka deras agerande inom EU och därmed underminera organisationens möjlighet att fatta beslut.

Frågan om EU:s beslutsfattande kapacitet och effektivitet är en fråga som engagerat vissa länder inom EU mycket. Förslag har väckts om att skapa ett Europa i flera hastigheter. Argumentet är att de som vill gå fortare fram ska kunna göra det och de som inte vill vara med inte ska kunna hindra andra från att gå vidare. Både Tyskland och Frankrike är positiva till denna tanke, men det finns också skillnader mellan dem. Tyskland betonar helst integrationsprocessen medan Frankrike ser det som en form av ledarskap. EU:s östra medlemsländer är helt emot: de har förklarat att de ser förslaget om ett Europa i flera hastigheter som ett sätt att skapa en ny järnridå – nu mellan det rika Väst- och det fattiga Östeuropa.

Det är än så länge mycket osäkert hur ett Europa i flera hastigheter skulle kunna se ut. I viss mån finns det redan genom att Schengen- och eurosamarbetet inte omfattar alla. Frågan är emellertid hur många differentieringar som EU klarar av i en situation när organisationen samtidigt har en mängd yttre problem att hantera. Östliga partnerskapet som skapades i en betydligt mer idyllisk tid, Västra Balkan som nu upplevs som ett akut problem och en rad andra stora problem kräver en sammanhållning inom EU som kan vara svår att åstadkomma när länder känner sig ratade och undanskuffade från de inre cirklarna av beslutsfattande.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

av Bo Richard Lundgren

Historikern Gunnar Wetterberg har skrivit flera böcker om Axel Oxenstierna. I en essä betitlad Axel Oxenstierna – Furstespegel för 2000-talet gör han jämförelser med vår egen tid. Det är en ytterst läsvärd publikation som ger oss information om vilka problem och ofullkomligheter som kanslern hade att hantera. Men Wetterberg pekar också på likheter med de problem och brister som svensk statsförvaltning uppvisar idag. Sådana brister har, enligt min mening, blivit väldigt tydliga i samband med statsmakternas ambitioner att åter bygga upp det svenska totalförsvaret. De områden jag har valt att nedan översiktligt behandla är statsförvaltningens strukturer, effektivitet och kompetens ur ett totalförsvarsperspektiv.

Strukturer

Axel Oxenstierna skapade strukturer som skulle länka besluten och åtgärderna i hållbara banor. En viktig del handlade om att göra en tydlig rollfördelning mellan olika nivåer och de olika ämbetsverken. Kanslern hade också blick för den fara som låg i tendenserna till kollegial självgodhet. Därför föreskriver 1634 års regeringsform att kollegierna skulle ”till konungens och rikets tjänst räcka varandra handen”.

När vi nu betraktar dagens struktur som skall genomföra en återuppbyggnad av totalförsvaret kan vi konstatera att den statliga organisationen på den högsta nivån knappast utmärker sig för klarhet vad avser rollfördelning och uppgifter. Vi har en ordning i Regeringskansliet som innebär att uppgifter som rör den militära delen har lagts på Försvarsdepartementet och den civila delen på Justitiedepartementet; ett departement som inte har vana eller tillräckliga resurser att hantera totalförsvarsfrågor. I ett totalförsvarsperspektiv är det dessutom inte alltid lätt att skilja på militära och civila frågor. Denna rollfördelning har gjorts trots att regeringen i olika sammanhang betonat vikten av en sammanhållen planering. På regeringsnivån är alltså rollfördelningen högst bekymmersam.

Man kan också hysa farhågor om hur frågorna kommer att hanteras på central myndighetsnivå. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, sorterar under Justitiedepartementet. MSB skall, enligt sin instruktion, ansvara för frågor om civilt försvar. MSB har dock under många år underlåtit att genomföra en planering för civilt försvar bl a med hänvisning till att uppdraget inte varit tillräckligt tydligt och att krisberedskapen bedömts utgöra en tillräcklig grund.

Nu har Försvarsberedningen föreslagit att MSB ska leda arbetet på central nivå med att bygga upp ett nytt totalförsvar på civil sida. Beredningen har också pekat ut MSB att vara ”en myndighet för civil ledning och samordning”. Vi får hoppas att myndigheten nu tar denna roll på stort allvar. Om så inte sker kommer den politiska ambitionen om ett nytt totalförsvar inte att kunna förverkligas.

Mot denna bakgrund vore det välgörande om den politiska nivån idag – i likhet med Oxenstierna – funderade extra noga över problematiken kring strukturer och ansvarsfördelning.  Även mycket goda politiska ambitioner riskerar att haverera i byråkratier som präglas av otydlighet, revirstrider eller bråk om uppgifter och mandat.

Utan dröjsmål

Oxenstierna krävde att kollegierna (ämbetsverken) skulle se till att ärendena handlades sakkunnigt och utan dröjsmål. Låt oss titta lite på hur beslutsprocessen i princip går till. Försvarsberedningen, som är ett rådgivande parlamentariskt tillsatt organ, lämnar förslag. Dessa förslag omsätts i regeringspropositioner och riksdagsbeslut. Regeringen kan dock dra benen efter sig om det är förslag som inte faller regeringen på läppen trots parlamentarisk enighet. En vanlig metod är att begrava förslag i utredningar eller långa beredningstider. Statsmakternas beslut skall sedan omsättas i regleringsbrev till myndigheterna, helst med åtföljande penningåse efter det att myndigheterna äskat medel. I den svenska förvaltningskulturen tar det alltså mycket lång tid att omsätta politisk vilja till konkreta åtgärder.

När beslutade den politiska nivån att totalförsvaret skulle återuppbyggas? Jo, tydliga signaler kunde avläsas redan år 2013 i direktiven till den förra försvarsberedningen. Och de förslag som den nuvarande försvarsberedningen lämnar syftar på åtgärder som skall genomföras under perioden 2021-2025. Det innebär att när de viktigaste åtgärderna är vidtagna har det gått tolv år!

Kompetens

Oxenstierna hade också tydliga åsikter om statstjänstemännens kompetens. Hans kärnfulla formuleringar förtjänar att återges:

Man måste i distributionen av alle kall och officier (tjänster och ämbeten), men särdeles i krigsväsendet, se på var och ens kapacitet och varken på vänskap eller frändskap, på det riksens tjänst icke går tillbaka och de själva komma till olycka.

Det problem som alltså sysselsatte Oxenstierna var den kompetens som statstjänstemannen i gemen behövde ha. Det gällde både formell utbildning och inställningen till uppgiften som statens tjänare. Efter studier i Tyskland hade han själv satt sig i ”gamla arkivet” och läst statshandlingar från de gångna hundra åren, innan han inledde sin bana som statsman. Senare skisserade han samma lärogång som introduktion för andra unga förmågor.

Wetterberg menar att ett sådant program fortfarande skulle ha fog för sig, och hävdar att vår tids valhänta inskolning av nyanställda regeringstjänstemän skulle ha fått den gamle kanslern att rysa. Det är säkert en riktig förmodan. Själv vill jag tillägga att arbetet med att åter bygga upp totalförsvaret väsentligen hade underlättats om nuvarande tjänstemän i Regeringskansliet och på myndighetsnivå hade ”gått tillbaka till arkivet” i Oxenstiernas anda och skaffat sig elementära kunskaper om hur det gamla totalförsvaret var uppbyggt.

Oxenstierna framhåller också den offentliga tjänstens särart. Det krävs något annat och mer av den som arbetar i rikets tjänst. Därför måste kraven ställas högre på ämbetsmännens kunskaper och erfarenheter lika väl som på deras respekt för kronans krav. I dagens Sverige skulle han antagligen ha förordat mer professionalism och större öppenhet vid rekryteringen av statliga chefer, menar Wetterberg.

Slutsatsen av denna korta genomgång är att Sverige, även idag, skulle må bra av en statsman av Oxenstiernas kaliber. Han var intellektuellt öppen och beredd att ompröva även egna beslut när resultatet visade sig inte fungera. Med en sådan ledare vid rodret kanske vi kunde få ett regeringskansli som kan hantera totalförsvarsfrågor på ett rationellt sätt. Vi kanske skulle undvika ”kollegial självgodhet” och få kompetenta tjänstemän som såg till rikets bästa och ”räckte varandra handen”. Med en sådan ordning skulle det kanske inte behöva ta tolv år innan ett fungerande totalförsvar börjar ta form.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av David Bergman

Det var under tjänstgöring i Afghanistan som jag såg och läste Filter för första gången. En kollega, än mer journalistiskt intresserad än mig, hade tagit med sig det första numret av den då nya tidningen. Sedan dess har jag läst den regelbundet. Några av de bättre reportagen jag kommer ihåg har varit Madeleine Pollnow och Oskar Sonn Lindells respektive texter om hypen runt motiverande talare och vår godtrogenhet mot deras uppblåsta meritlistor. En granskning där även Försvarsmakten fick rättmätig kritik. Det har funnits andra reportage, som exempelvis om den militära övningsverksamheten på Vidsel-området, där jag inte alltid hållit med om vinklingen men helt oaktat läst då jag värdesatt välskrivna reportage med bildade uppfattningar som är annorlunda än min egen.

Vad som dock allt mer spårat ur är de återkommande artiklarna om de svenska ubåtsjakterna, inkompetenta militärer, hemlighetsnoja och ”mönsterseende”. Ett antal fall har med tiden tagits upp, motsägande information har presenterats eller kritiska röster har presenterats. En allt mer försvarsfientlig retorik har vuxit fram runt hur militärers skenande fantasi helt feltolkat verkligheten. Med det som grund har en bild av inkompetenta försvarsanställda med kollektiva vanföreställningar och masshysteri presenterats. Den enda alternativa möjligheten som presenterats till denna masshysteri har varit medvetet bedrägeri.

Som kryddning har ytterligare exempel som ”Svanordern” presenterats. ”Ordern”, som inte är en order, presenterades som uppvärmning inför det aktuella numret som Filter påstår innehöll försvarets allra sista ”skälvande bevis”. Mönstret blir inte bara osakligt utan närmast antydningsjournalistik: presentera ett skrattretande exempel, så ett frö av misstanke och antyd att allt faller om denna detalj ej stämmer.

Inför det senaste numret publicerades till och med förebyggande bemötande av presumtiv kritik. På Twitter bemöttes generell kritik samtidigt med taggarna utåt och krav på att motbevisa detaljer i ett nummer som då inte ens hade landat i tidningshyllorna. Jag har själv aldrig tidigare upplevt en tidning så tydligt gå i förebyggande försvarsställning gentemot läsare av något innan det ens är publicerat och har med tiden fått svårare att ta mig igenom och förhålla mig till de allt mer raljanta och nedsättande texterna.

För att vara tydlig, jag hyser ingen tvekan om att några av observationerna under årens alla ubåtsjakter varit felaktiga. Jag är övertygad om att många av dem varit det. Men en inställning om att lära de inkompetenta militärerna något om ”mönstereffekter” och att hjärnan ibland skarvar och föreställer sig saker blir nästan skrattretande. ”Om du är trött eller rädd kan du lätt se i syne” står det redan i Soldaten i fält och det krävs inte många timmar och lite mörker på ett soldatprov för att alla själva får uppleva och komma till självinsikten att hjärnan ibland spelar individen ett spratt. Förväntanseffekter är inte något nytt fenomen, inte heller den psykologiska kunskapen om hur konformitet, auktoritet och kontext påverkar individernas perception och beslutsfattande. Det har tvärtom alltid varit en inneboende faktor i den militära utbildningen, likaså metoder för att förebygga, hantera och mitigera effekterna av desamma. Detta är också varför information och enskilda indikatorer måste bearbetas och värderas innan man presenterar dem som underrättelser.

Av samma anledning är det vanskligt att avfärda något med enskilda fall som grund. Även om dessa ifrågasätts med rätta håller det inte att göra generaliseringar på det sättet som genomgående görs. Att övertolka en falsifiering av enskilda indikatorer riskerar att leda till vad som kallas för ett Typ II-fel där man felaktigt avfärdar en sann hypotes. Att falsifiera en indikator styrker inte hypotesen att motsatsen gäller. Förenklat: Att någon gripits oskyldigt stödjer inte slutsatsen att det saknas brottslighet. I många av de fall genom krigshistorien där underrättelsetjänster ställts inför ett mer tydligt facit på vad som har hänt har kritiken snarare varit ”Varför såg ni inte detta mönster?” än ”Varför har ni överdrivit?”.

Men det finns en än viktigare aspekt. Förväntanseffekter är inte en ensidig företeelse och varken en journalistisk eller militär utbildning är någon vaccination mot dem. Journalister är lika mycket människor som sjöofficerare och en förutfattad mening om inkompetenta militärer som jagar skuggor riskerar att snabbt bli en självuppfyllande profetia då man omedvetet väljer ut information som styrker sin tidigare uppfattning. Skrattretande fadäser är enkla att hitta i vilken stor organisation som helst och en människa som söker stöd för sin förutfattade mening kommer att hitta dessa. Och ju fler reportage om påstådda militära misstag man publicerar desto fler ”visselblåsare” som upplever förklaringsmodellen som lämplig för att lätta sin egen frustration kommer också att lockas fram. Ironiskt nog riskerar de aktuella reportagen därmed att falla in i samma mönstertänkande som dessa anklagar marinen för.

En debatteknik som bygger på anklagelser om vanföreställningar och förnekelse är dessutom väldigt praktisk att driva eftersom alla kritiker och deras argument automatiskt kan avfärdas med att de befinner sig just i den påstådda vanföreställningen.

Jag vet inte hur Filter och dess chefredaktör kommer att se på min kritik, även om jag med tanke på den förebyggande försvarsmetoden och utåtriktade taggar kan ana. Möjligen är min individuella åsikt som läsare inte längre giltig eftersom jag även är militär vilket enligt den argumentationsmetodik som byggts upp därmed enligt någon logik innebär att jag är del av den kollektiva förnekelse eller konspiration som påstås. Man kan självklart även välja att tolka irritation från läsare eller mothugg från yrkesfolk som effekten av olika psykologiska mekanismer om konformitet, lydnad och auktoritet. Eller så kan man mer logiskt välja att se irritation som en hyfsat naturlig reaktion då man kallar dem för inkompetenta och antyder att de lever i massförnekelse. Men då jag just nu överväger om jag även framgent kommer fortsätta läsa och ta tidningen på allvar vill jag ändå framföra ett råd från en mångårig läsare: filtrera bort era ubåtshistorier Filter.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

av Mats Olofsson

Rätten att uttrycka sina tankar är en grundbult i en väl fungerande demokrati och vikten av åsiktsfrihet ventileras ofta i svenska media. Den nya tidens digitala möjligheter gör det lätt för individen att sprida sin mening. Men åsikter löper samtidigt stor risk att förvanskas eller utnyttjas. Det kan ske genom cyberangrepp där information stjäls och/eller förstörs men också genom digital manipulation av budskap. Sådan förvanskning kan ske inte bara i det skrivna ordet utan digitalt även i fotografier och t o m rörlig film. Detta är fantastiska vapen i informationsoperationer och psykologisk krigföring, som skulle ha älskats av Joseph Goebbels i hans roll som Hitlers propagandaminister. Verktygen för att upptäcka att data manipulerats och information förvanskats är samtidigt komplexa och svårtillgängliga och de flesta av oss har svårt att skilja sådan digitalt falsifierad information från äkta. Kritisk granskning och ifrågasättande har sällan varit mera nödvändig än nu. 

Att cyberdomänen är ett troligt första slagfält i framtida konflikter är en utmaning vid skapandet av det svenska totalförsvarets nya utgåva. Gränserna för polisiärt respektive militärt ansvar måste tydliggöras och nya samverkansmetoder sannolikt etableras. Det finns skäl att tro att det vi i media läser och hör avseende cyberkriminalitet bara är en delmängd av den verkliga omfattningen. Dataintrång och industrispionage är en gren i detta träd, spridning av skadlig kod, låsta datorer och därtill kopplade krav på lösensummor (ransomware) en annan. Vid mellanstatliga konflikter kan vi förvänta oss en ytterligare eskalering.

Jag har i tidigare blogginlägg (t ex 2017-08-05) tagit upp naiviteten hos beslutsfattare (t ex vid Transport­styrelsens outsourcing av datasystem med känslig information) samt behovet av utbildning i och kunskap om förändringen i hur data och information sprids och delas. Det sistnämnda har på senaste tiden kommit att ”explodera” i media genom att det som många vetat, men tidigare blundat för, nu är förstasidesnyheter: Att det ”privata fria ordet” som människor skriver i sina konton på sociala medier, särskilt Facebook, genom snabba och lite naiva godkännanden av flersidiga svårlästa avtalstexter kan skickas vidare till tredje part och utnyttjas på sätt skribenterna inte avsett. I många fall blir detta sedan bas för utskick av riktad reklam. Men det går längre än så – kartläggningen av dina preferenser och intressen utgör grunden till selektiva informationsströmmar i syfte att påverka just ditt individuella tyckande och agerande. Mest aktuellt nu är det brittiska företaget Cambridge Analytica, som under några år fick tillgång till hundratusentals Facebook-användares personlighetstest och kontaktnät – information som kunde användas för riktade kampanjer t ex i samband med politiska val, något som (främst kopplingen till det amerikanska presidentvalet) briserade som en skandal i början av mars. Plötsligt gungar marken under de stora globala jättarna – Facebook, Google m fl – eller blir det bara en tillfällig upprördhet som försvinner efter några löften att ”vi ska se över detta och förbättra individens integritet”?

När jag för många år sedan tjänstgjorde på förband i Flygvapnet var naiviteten också stor. Flottiljernas interna telefonkataloger listade sida upp och sida ner med namn och grad, vem som var divisionschef, strilsektionschef etc. Och i den vanliga telefonkatalogen kunde man ofta enkelt utläsa titel och namn samt hemadress. Försvarsmaktens, FMV:s och FOI:s tryckta telefonkataloger var mycket eftertraktade hos försvarsindustrin m fl. Kunskap och individkännedom är alltid attraktiv. Så även för utländska ambassader och andra med önskan att kartlägga våra system. Under 80-talet florerade rykten om ”polska tavelförsäljare” som kartlade stridspiloter och andra nyckelpersoner i försvarets krigsförband. Kanske var det inte en organiserad verksamhet, men uppmärksamhet skapades och medvetenheten om behovet av restriktioner ökade.

Idag har många befattningar i försvarssektorn dold identitet och tryckta telefonkataloger förekommer nästan inte. Men när soldater på internationella uppdrag lägger ut foton och berättelser på sociala media, för att familjen i hemlandet ska se att pappa eller mamma firat sin födelsedag, då kan skadan bli än värre. Dessa uppgifter, liksom vem man haft kontakt med och var ens mobiltelefon befinner sig, finns som informationsposter i det stora molnet, som av de flesta bara ses som en bärare av våra samtal, mejl eller bilder. För den som har behov och rätt redskap, som nu aktuella Cambridge Analytica men även andra företag och organi­sa­tioner, är dock alla dessa data intressanta pusselbitar i kartläggningen av våra liv. En sådan kartläggning kan användas för såväl kommersiella som säkerhetskränkande syften. I militära sammanhang kan resultatet bli direkt destruktivt. Upprördheten har nu i många länder spridit sig till lagstiftarna och kanske kommer regelverken att skärpas. Men så länge vi som naiva individer fortsätter att älska att visa upp oss för omvärlden kommer kartläggningen att fortsätta. Och genom Internet-of-Things och införande av 5G för kommunikation kommer det snart att finnas tusenfalt mera information att kombinera till intressanta slutsatser om oss, våra liv och våra vanor.

I Kina, där den tekniska utvecklingen och inte minst anammandet av nya tekniska lösningar verkar gå fortare än i Europa, är graden av ”modernitet” högre än i de flesta andra länder. Främst i de stora städerna gäller att nästan alla är uppkopplade, användandet av kortbetalningar snabbt ökande, näthandeln enormt omfattande och strävan att vara på framkant påfallande. Men samtidigt är samhällets utnyttjande av sådan teknik, omfattningen av kameraöver­vakning samt uppföljning och urval av människor utifrån deras prestationer betydligt större än hos oss. Tekniken gör det möjligt och i denna auktoritära, närmast totalitära stat[1] kan övervakningen organiseras och beslutas utan att medborgarna har något egentligt val.

Hur ska vi då förhålla oss till digitalisering och informationsspridning? Det enkla svaret är att den tekniska utvecklingen medför fantastiska möjligheter att bättre förstå vår omvärld, eliminera smutsiga och enformiga arbeten, ta fram nya material och nya läkemedel, skapa hjälpmedel för handikappade m m. Möjligheten att dela kunskap och erfarenheter utan hänsyn till fysiska eller geografiska gränser skapar en ny frihet. Samtidigt kan nya verktyg skapas för sofistikerad begränsning av den individuella friheten. Artificiell intelligens kan innebära enorma framsteg för ett bekvämare och säkrare liv för de flesta av oss. Samtidigt pekade t ex den nyligen avlidne Stephen Hawking och andra ledande forskare på riskerna med AI i ett öppet brev[2] publicerat av the Future of Life Institute. Deras huvudbudskap är att det krävs ansvar och en omfattande och tvärvetenskaplig forskning för att vidareutveckla AI, så att den blir ett stöd för mänskligheten och inte ett gissel.

Genom en kombination av kunskap och förmågan att utifrån sunda värderingar tillämpa sådan kunskap kan den balans erhållas som krävs för samhällets och demokratins vidare positiva utveckling. Det uppvaknande, eller ”tillnyktring” som nu tycks ske avseende hur vi som individer bör begränsa spridandet av våra egna ord och tankar, så att de inte missbrukas med andra syften än våra egna, är kanske ett hoppingivande trendbrott. När vi bygger det framtida totalförsvaret behövs forskning, gärna tvärvetenskaplig, specifik kunskap och framsynta politiska beslut. Där platsar inte naivitet eller okritisk tro på andra aktörers ärliga avsikter.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21 (krigsvetenskap i det 21:a århundradet).

Noter
[1] Läs t ex Ola Wongs artikel i SvD 31 jan 2018 https://www.svd.se/kina-ar-inte-som-sovjet-det-ar-allvarligare
[2] Se https://futureoflife.org/ai-open-letter/. Organisationen Future of Life Institute grundades av bl a svensken Max Tegmark, ett annat internationellt toppnamn avseende framtidsforskning.

av Jan Leijonhielm

Efter en vecka i London med bl a syftet att diskutera den senaste ryska utvecklingen med brittiska kolleger känns det vid återkomsten som lugnet efter stormen. Engelsk press, radio och TV har under veckan närmast dränkts i en stormflod av uttalanden, intervjuer, samtal med specialister, diplomater och en växande mängd faktaprogram kring fallet Skripal. Effekten av en solidarisk omvärld och resulterande utvisningar av sällan skådad omfattning har naturligtvis också skänkt Theresa May många välbehövliga politiska poäng.

Den ryska reaktionen, sådan den framgått av ryska media och uttalanden, har inte oväntat bestått i förnekande och diverse disparata förklaringar. Huvudtemat är att inga konkreta bevis framlagts och att tidigare påståenden om en fientlig russofobisk omvärld nu besannas. Några mer nyanserade ryska analytiker medger dock att Moskva har misslyckats med att försvara sig på ett rimligt sätt och inte förmått ge en trovärdig förklaring till bakgrunden.

Sannolikheten att ryska aktörer ligger bakom attacken är självfallet mycket hög, den följer ett sedan decennier välkänt mönster: Moskva har mördat eller försökt ta livet på avhoppare och ryska kritiker utomlands på olika sätt, allt ifrån ishacka till gift i olika former. Under efterkrigstiden inleddes raden av attacker med mordet på Stepan Bandera i Munchen 1959. Bandera mördades med cyankaliumgas som applicerades genom att en kapsel avlossades från en hoprullad tidning, en enkel och effektiv metod och svårt att spåra förövaren. Även tallium har använts, liksom ricin och strontium.  I det senaste fallet, där f d FSB-agenten Alexander Litvinovskij 2006 mördades med polonium, användes en substans som tack vare ett radioaktivt spår var lättare att följa. En engelsk domstol kunde därför konstatera att Litvinovskij mördats av två tidigare kolleger under en testund i London. Moskva blånekade, vilket knappast styrker deras aktuella dementier. Ryska emigranter av olika slag lever farligt i England, många har dött på ovanligt sätt eller begått påstådda självmord. För ögonblicket undersöker man 14 misstänkta fall, däribland oppositionspolitikern Berezovskij.

Från rysk sida har hävdats att man aldrig tillverkat eller innehar det aktuella giftet, novitjok. På samma sätt förnekade man lögnaktigt t ex utvecklingen av biologiska stridsmedel under sovjeteran eller vissa kemvapen. Påståendet förefaller lätt genomskådat, eftersom flera av deltagarna i utvecklingen av substansen under 1970-talet trätt fram, bl a en person vid namn Mirzajanov som tidigt hoppade av till USA och kunde ge detaljerad information. Genom underrättelsesamarbetet har England fått kunskapen på ett tidigt stadium, vilket gjorde att man relativt snabbt kunde identifiera giftet. Det ryska påståendet att flera länder innehar novitjok behöver dock inte vara felaktigt, för att hitta motmedel kan man ibland tvingas producera små mängder av ämnet i fråga. Ett recept finns också på nätet, men tillverkning kräver en avancerad produktionsförmåga.  Att något av de utpekade länderna skulle använda novitjok för att förgifta en rysk f d GRU-överste faller dock på sin egen orimlighet. Likaså att någon rysk grupp skulle ha nytta av att misskreditera Ryssland på detta sätt. Hämndlystna och okontrollerbara grupperingar inom GRU eller FSB är kanske inte helt otänkbara, men åtkomst och hanteringsproblematiken ställer stora frågetecken. I Moskva, där man kan få stöd för i stort sett vilken krystad förklaring som helst, anser många självklart att det är en västlig konspiration för att svärta ned Ryssland.

Man kan i sammanhanget ställa sig den berättigade frågan: varför använder sig Moskva av ett så utpekande gift? Svaret vad gäller t ex polonium kan vara att man felbedömde spårbarheten, vilket dock inte är sannolikt. I fallet Kriplak måste man ha vetat att det kunde identifieras. Det logiska svaret blir då att man helt enkelt inte bryr sig. Giftet kan förmodligen spåras till personer som hanterat det, men som inte längre finns i landet. Budskapet är sålunda att vi aldrig glömmer eller förlåter och ingen förrädare går säker. Putin bekräftade f ö öppet att han aldrig tänker förlåta förräderi i en intervju för en tid sedan. Sämre relationer med mållandet ingår i kalkylen, de blev vad gäller t ex Litvinenko klart hanterbara. Däremot hade man nog inte räknat med den internationella uppslutningen bakom England och konsekvenserna av denna, framför allt inte den massiva uppslutningen från Washington.

Man kan se den ryska attityden som en spegelbild av den numera lagstadgade rätten att skydda, ryssars, ja t o m rysspråkigas säkerhet, varhelst de befinner sig i världen. Man har således självsvåldigt tagit rätten att intervenera på valfritt sätt i andra länder. Att inte omvärlden protesterade när lagen – som bryter mot ett antal internationella konventioner och avtal – antogs i duman är häpnadsväckande och gav därmed en mycket farlig signal.

Hur utvecklingen kan se ut är naturligtvis svårt att bedöma, den kan såväl eskalera som bibehållas på nuvarande nivå en tid. I skrivande stund ligger far och dotter fortfarande medvetslösa. Om de avlider torde det första alternativet gälla. Hade den engelska polis som drabbades dött, hade situationen enligt många bedömare eskalerat mycket snabbt, troligen hade då en stor mängd ryssar utvisats och tillgångar frysts i England. Det är sannolikt också så, vilket har förespråkats från bl a den brittiske försvarsministern att man kommer att fokusera på Putinvänligt kapital och dess ägare, detta slår, anser man, mot Putin som beskyddare. Från amerikanskt håll har nämnts möjligheten att avslöja vad man vet om Putin och hans familjs tillgångar, t ex döttrarnas banktillgodohavanden i Lettland eller Putins fastigheter i Paris och på andra ställen. Rysk ekonomi, i stort behov av utländska investeringar riskerar ånyo en stagnationsperiod.

Sammanfattningsvis har man nu nått den situation som vissa ryska politiker hävdat man är fullt beredd att ta – Ryssland mot alla. Man är hur som helst fast i sin egen retorik och att backa ter sig närmast omöjligt. Moskva har avslutat perioden av brinkmanship och tagit steget ut i det okända, omvärlden har slutit sig samman och horisonten mörknar. Vägen tillbaka blir sannolikt lång och mödosam.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

av Johan Althén

Alla som tjänstgör i Försvarsmakten vet att sjukvårdstjänsten är en av de viktigaste frågorna att lösa när skarpa uppgifter ska lösas.

I en debattartikel (http://lakartidningen.se/Opinion/Signerat/2018/03/Om-kriget-kommer–krisande-krisberedskap/) skriver Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren om svensk krisberedskap i allmänhet och sjukvården inom totalförsvaret. Stensmyren sätter fingret på en fråga som vi måste lösa. Stensmyren utgår ifrån den nya versionen av foldern ”Om kriget kommer” och beskriver hur den strategiska ”timeouten” har drabbat sjukvårdstjänsten inom Försvarsmakten och totalförsvaret tillsammans med det digitaliserade samhällets sårbarhet i kombination med att Försvarsmakten i stor utsträckning förlitar sig på den civila sjukvården.

Ytterligare en dimension för sjukvården inom Försvarsmakten och totalförsvaret är bemanningen av legitimerad personal till våra krigsförband. Som systemet är uppbyggt idag håller det inte – det är i en del fall samma läkare som ska ingå i våra krigsförband som ska tjänstgöra på sjukhusen. Med andra ord bygger nuvarande plan på att samma individ finns både i början och slutet av sjukvårdskedjan.

En annan fråga som för oss på krigsförbanden som är ständigt aktuell är frågan om bemanning av sjukvården inom ramen för insatser utomlands. När vi upprättar våra förband för operationer utomlands handlar det i många fall om förbandets egna nätverk, personliga kontakter, för att säkerställa bemanning av läkare – med andra ord på frivillig bas. Detta är inte helt enkelt att lösa och har i vissa fall fått direkta operativa begränsningar till följd.

Med ovan nämnda utmaningar bifaller jag Stensmyrens uppfattning av behovet av att detta måste planeras med alla intressenter – militära som civila. Samhället har inte råd att inte ha en robust och sammanhållen plan för att kunna rädda liv i alla olika konfliktnivåer. Krigsplacering av legitimerad personal för att säkerställa att ingen planeras mot dubbla uppgifter är en bra start.

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.

av Zebulon Carlander

Genom rapportering från bl a New York Times har det framkommit att det är underrättelsepersoner och inte diplomater som ligger bakom den senaste tidens utveckling på koreanska halvön.

Det faktumet har inte fått den uppmärksamhet som det förtjänar, inte minst saknas det analyser om vad för implikationer det har för mötet mellan Donald Trump och Kim Jong-un samt möjligheterna för förhandlingar mellan USA/Sydkorea och Nordkorea.

Diplomater och underrättelsepersoner har två fundamentalt olika uppgifter. Den tidigare förhandlar medan den senare producerar underrättelser. Båda är absolut avgörande för en effektiv och framgångsrik utrikespolitik, men det hänger på att arbetsfördelningen mellan dem respekteras.

Vi såg problemen som uppstod i Irak och Afghanistan när det var den amerikanska militären och inte State Department som fick i uppgift att sköta de icke-militära uppgifterna, t ex (åter)uppbyggnad av statsstrukturer.

Riskerna med att Koreakontot har blivit kontrakterad till underrättelseväsendet kommer framförallt att bli uppenbara om toppmötet mellan Trump och Kim äger rum.

Nedrustningsfrågor är oerhört komplexa och kräver mycket kompetens. Nordkoreafrågan är extra komplicerad och involverar både kärnvapen och robotar, inte bara det ena eller det andra.

Således krävs det ett gediget förarbete. Det krävs en tydlig uppfattning om målsättningar, kontakter med andra intressenter i frågan, verktyg för att verifiera möjliga åtaganden, förhandlingsstrategier, och så vidare.

Underrättelsetjänster saknar helt enkelt den expertis och erfarenhet som är nödvändig för att hantera frågan. Att organisera ett möte är en sak, att skapa förutsättningar för att mötet är framgångsrikt i att främja ens intressen är ett annat.

Nyligen valde USA:s chefsförhandlare med Nordkorea, den erfarne diplomaten Joseph Yun, att pensionera sig. Enligt rapporter ska det ha berott på hur hans organisation har marginaliserats i Nordkoreafrågan.

Den centrala frågan är nu om flytten av Mike Pompeo från CIA till State Department kommer att rätta till problemet. Man kan alltid hoppas, men det är osäkert. Pompeo, om han tar sig igenom senaten, kommer tidigast att vara på plats kort innan Trump och Kim träffas.

Möjligen om toppmötet skapar förutsättningarna för framtida förhandlingar, kan det innebära att diplomaterna kan ta över, men Trumps förhållningssätt till toppmötet verkar mer vara att hugga av den gordiska knuten. Det vill säga, presidenten verkar mer se toppmötet som en slutpunkt än en startpunkt.

Valet av John Bolton som ny nationell säkerhetsrådgivare betryggar inte heller. När nyheten om toppmötet mellan Trump och Kim blev offentlig uttryckte Bolton stöd för det med motiveringen att mötets oundvikliga misslyckande (!) skulle en gång för alla visa att det inte går att förhandla med nordkoreanerna.

Trumps beslut att möta med den nordkoreanske diktatorn var från början, för att använda amerikansk fotbollsterminologi, lite av en Hail Mary-manöver. Fakta som nyss har uppdagats indikerar att möjligheterna för något slags genombrott t o m är mindre än vad som tidigare har antagits.

Det bästa i dagsläget är nog om mötet inte alls blir av.

 
Författaren är ledamot i Moderata ungdomsförbundets Internationella kommitté

av Lars Holmqvist

I december 2017 presenterade Försvarsberedningen sin utredning Motståndskraft Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, en grundlig genomgång av de krav som ett väl fungerande totalförsvar bör leva upp till. Med texten nedan önskar jag inte att på något sätt kritisera rapporten eller att gå i polemik med dess författare, tvärtom. Avsikten med texten är att göra några reflektioner kring hur stödet från det civila försvaret kan behöva se ut, sett ur ett hemvärnsförbands perspektiv. I tillämpliga delar gäller motsvarande troligen även för våra övriga militära förband.

I ett svårt utrikespolitiskt läge kan regeringen för samhällets räkning fatta beslut om höjd beredskap. Den kan vara antingen skärpt (den lägre beredskapsgraden) eller högsta vid krig eller omedelbar krigsfara. Med lagens ord: ”Under högsta beredskap är totalförsvar all samhällsverksamhet som då skall bedrivas”.

Reglerna om Hemvärnets beredskapsgrader, liksom för FM i sin helhet, är inte strikt kopplade till lagstiftningen om samhällets beredskap, även om det finns likheter. Under grundberedskap (det vi har idag) är hemvärnssoldatens tjänst frivillig (t ex för att medverka vid eftersök, skogsbrand och liknande). Vid hemvärnsberedskap kan hemvärnsförband komma att tas i anspråk och här övergår tjänstgöringen från frivillig till pliktbaserad. Den högsta nivån, hemvärnslarm, innebär att all personal utan dröjsmål skall infinna sig för tjänstgöring.

Vi kan anta att om regeringen skulle fatta beslut om skärpt beredskap för samhället så kommer även hemvärnsberedskap att beordras, d v s att vissa hemvärnsförband kan kallas in till plikttjänstgöring.

När så hemvärnsförbandet anländer till sitt operationsområde, vilket normalt är i hembygden men som även kan vara på annan plats i riket, så finns det ett antal civila funktioner vilka måste finnas på plats och fungera om förbandet ska klara av att lösa sina uppgifter under längre tid:

Livsmedel. En bataljon behöver ett fyrsiffrigt antal portioner per dygn. Det finns säkerligen avtal upprättade med civila livsmedelsföretag men värdet av dessa avtal beror i hög grad på vilken förhandslagring som redan finns på orten.

Förläggning. Försvarsmakten har förvisso tältmateriel, men för god uthållighet är förläggning i kvarter att föredra. Förläggningen bör även ligga på rimligt avstånd från de skyddsobjekt förbandet har att bevaka. Vilka byggnader finns att tillgå, vem äger dem och är ägaren medveten/vidtalad om förbandets behov?

Skyddsobjekt. Vid Skyddsobjekt X passerar ortens motionsspår precis utanför stängslet. En ström med människor som obemärkt kan passera förbi på nära håll gör förbandets bevakningsuppgift svårare. Från ett litet område i stadsparken får den som så önskar god insyn i ett av kompaniernas förläggning. Hemvärnet har inte rätt att spärra av mark utan vidare. Beslut om skyddsobjekt fattas av regeringen, i praktiken delegerat till länsstyrelsen. Hur säkerställer vi snabb och lagenlig hantering av frågor om utökning av skyddsobjekt?

Observationsplats på privat mark. Ortens största arbetsgivare, företaget Y, har en stor inhägnad industritomt i stadens utkant. Inne på området finns en av ortens få höjder som bedöms vara lämplig för att upprätta en o-plats. Vad gäller om ansvarig chef på företaget helt enkelt säger nej?

Fältarbetsutrustning. En väg som leder fram till ett skyddsobjekt visar sig vara sönderkörd av skogsmaskiner och ligger delvis under vatten. Den går att reparera tillfälligt med hjälp av några lass med grus. Men ortens entreprenadfirma har för närvarande full beläggning på sin maskinpark.

Sjukvårdskedjan. På orten finns en vårdcentral som drivs av ett privat vårdföretag. Vårdcentralen är hårt belastad och hemvärnsförbandet saknar egna sjukvårdsresurser utöver egna sjukvårdare.

Det finns även andra omständigheter som kan påverka. I en situation med fredsmässiga regler för arbetsmiljöskydd kan (och skall) skyddsombud stoppa allt arbete som kan upplevas som farligt, inklusive brott mot gällande arbetstidsregler. Arbetsmiljölagstiftningen är viktig, men kan komma att ställas mot nya typer av krav under skärpt beredskap.

Har vi dessutom lokala beslutsfattare (i kommun, landsting eller i det privata näringslivet) som inte är tillräckligt insatta i vad Försvarsmakten kan komma att behöva och inte heller har förberett sig på detta, så försvåras lösandet av uppgiften. Det kommer inte att finnas tid för att ”utbilda” olika beslutsfattare i deras skyldigheter och rättigheter. Detta måste vara gjort i förväg.

Förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap 13 §, initierar lagar som t ex Förfogandelagen och Arbetsrättsliga beredskapslagen. Dessa lagar träder i kraft vid beredskapslarm (högsta beredskap) men gäller inte med automatik under skärpt beredskap. Saken är den att så länge regeringen ”bara” har utlyst skärpt beredskap så är listan på vad Försvarsmakten har rätt att kräva av det civila försvaret oroväckande kort.

Men om regeringen – till följd av yttre hot – skulle fatta beslut om en stegring från skärpt till högsta beredskap, ställs samhället mer eller mindre om på krigsfot. Det är ett mycket stort steg att ta i ett gråzonsläge och det kan (kommer att?) användas av en motståndare med argument av typen ”den krigshetsande regimen i Stockholm säger nej till dialog, vilket ökar spänningen i onödan”. Risken finns att det politiska etablissemanget stegrar sig inför beslutet och att det därför tas senare än det borde.

Vi skulle behöva en öppenhjärtig diskussion kring steget från skärpt till högsta beredskap. Vilka blir de praktiska konsekvenserna, vilka blir kostnaderna (något som lär tas i noga beaktande inför ett beslut) och hur kommer en sådan skärpning att upplevas av omvärlden, särskilt av den tänkte motståndaren? Är beslutet lätt att ta eller kommer det att tas under betydande vånda? Kan vi vara betjänta av en beredskapstrappa uppbruten i flera steg, t ex att förfogandelagen införs i vissa kommuner/län men inte i hela landet? Lokala avsteg från arbetstidsregler? Tillfällig delegering av rätten att utöka skyddsobjekt eller skapa nya? Det finns även andra frågor, men jag nöjer mig med dessa.

På regeringens axlar vilar ansvar för:

• Att kommunala och landstingskommunala (främst sjukvården) beslutsfattare är väl förtrogna med sina respektive ansvar i händelse av höjd beredskap och att de även har förberett sig för att ta detta ansvar.
• Att motsvarande kunskap och vilja till praktiska förberedelser finns hos beslutsfattare inom näringslivet. Här avser jag inte i första hand det som förr kallades K-företag (som får behandlas i annat sammanhang) utan mer jordnära: livsmedelshandel, bygg/järnhandel, apotek, åkerier, bussbolag, entreprenadföretag, ägare av privata idrottsanläggningar, etc.
• Att medborgare i allmänhet har kunskap om och förståelse för vilka krav som kan komma ställas på det civila försvaret, inte bara nationellt utan även på hemorten.

Hanteras detta rätt så bör vi kunna få tillfredsställande svar på denna typ av frågor: När och hur kommer den omfattande utbildningsinsats att genomföras som möjliggör punkterna ovan? Hur kravställs den förhandslagring hos privata företag (t ex medicin) som kommer att behövas? Vem ska kontrollera att sådana regler efterlevs? Om ett hemvärnsförband vill rekvirera en lastbil, tvåhundra säckar cement och ett större antal arbetsredskap enligt förfogandelagen, kommer säljarna att känna till och acceptera regelverket eller ska varje enskild transaktion föregås av en förhandling? Kommer den enskilda kommunen acceptera att hemvärnet rekvirerar en skolbyggnad? Etcetrera!

Under de senaste åren så har många bra saker skett inom uppbyggnaden av vårt civila försvar. Men vi är inte på något sätt klara. Snarare är det väl så att vi nu så smått börjar skönja strukturerna av det arbete som ligger framför oss Politiska utspel, planer och resurstillskott är i och för sig bra, men dessa räcker inte. Regeringens arbete kan bara bedömas efter en enda måttstock: Vilka delar av det civila försvaret är implementerat, förövat och befunnet vara på en godtagbar nivå? Man kan tänka sig att fler än personalen i Hemvärnet undrar hur arbetet fortlöper.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.