Sökresultat för: Ledning

Signalspaningsfartyg i Östersjön tillhör normalbilden!



I går kunde vi läsa på SvD i en artikel signerad Mikael Holmström att Ryssland uppträder aktivt med signalspaningsfartyg i Östersjön och i synnerhet under den nyss avslutade marina övningen Northern Coast där Sverige deltog tillsammans med andra enheter under två veckors tid.

Det som Holmström har grävt fram den här gången är absolut inget nytt under solen. Att ryska signalspaningsfartyg uppträder i Östersjön är en del av vardagen där ute. Lika naturligt som att övriga Östersjöländer gör detsamma. Även Sverige har ett fartyg dedikerat för exakt samma uppgift, nämligen HMS Orion.

Att det ryska signalspaningsfartyget Fedor Golovin är aktivt under en stor internationell marinövning relativt nära ryskt territorium är mer en självklarhet än något märkligt. Fartyget är det första av sju fartyg av Vischnya-klassen varav två numera ingår i ryska Östersjömarinen. I signalspaningsdivisionen baserad i Baltijsk (Kaliningrad) ingår totalt fyra signalspaningsfartyg.

Det är bra att detta kommer upp till ytan av flera anledningar. För det första så kan nu ämnet diskuteras i kontexten att det de facto pågår underrättelseinhämtning mot svenska intressen från havet utan att någon kommer viftandes med hemligstämplar och liknande. Att detta i intervjun bekräftas av Marininspektören är bra! För det andra så är det även bra att försvarspolitiker får detta sig till livs (även om man får särskilda dragningar) vilket gör det svårare för dem att ständigt återkomma till låg nivå.

Marininspektören tar upp den viktiga delen att de ryska signalspaningsfartygen inte sedan kalla kriget uppträtt väster om Gotland. Den detaljen är mycket anmärkningsvärd tillsammans med andra delar
som dock inte nämns i reportaget.

Det bekymmersamma i det hela är att vi helt uppenbart saknar kvalificerade journalister i Sverige som kan dessa frågor. Som vanligt är det Holmström som levererar, och de andra tidningarna hakar på och skriver om samma artikel med andra ord helt utan att tillföra något nytt. De som tillförde något nytt var Aftonbladet, men där handlar det enbart att skapa rubriker, gärna genom att komplettera med ett hittat youtube-klipp. Låg nivå!

Aftonbladet använder ord som ”spionfartyg” och är allmänt förvånade att fartyget Feodor Golovin på bilderna uppträder så nära Malmö så att man kan se Turning Torso. Reportern verkar vara helt omedveten om att Öresund är ett utlopp från Östersjön vilket alla fartyg, även ryska örlogsfartyg, har rätt att nyttja för att ta sig in och ut. Aftonbladets reportrar bör ta sig en titt på ett sjökort över Öresund och läsa dokument som Öresundstraktatet och havsrätt. Det är inte krångligare än så.

Att bedriva underättelseinhämtning genom signalspaning är inte olagligt. I synnerhet inte om det bedrivs från fartyg på internationellt vatten eller från flygplan i internationellt luftrum. Spioneri däremot, ordet som Aftonbladet slänger sig med, är i de flesta fall olagligt och därmed straffbart.

I Aftonbladets TV-repotage avslutar speakerrösten med att säga ”Det ryska fartyget Fjodor Golovin ska ha vänt kusten söderut” sannolikt menade hon ”kursen” men sa ”kusten”. Hela repotaget känns föga trovärdigt och det andas enbart dålig kvällstidningsjournalistik!

Länkar: SvD 1, 2, Aftonbladet 1 2, DN, Expressen

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Uppdaterat Gästinlägg: Att använda pengar till rätt saker

Ännu ett läsvärt gästinlägg av signaturen Boatswain som den här gången funderar över om den sjöoperativa helikopterverksamheten i Marinen – här och nu – ger rätt pang för pengarna? Personligen anser jag att sjöoperativ helikopterverksamhet är av största vikt. Men tyvärr tenderar vi gång på gång att gå i otakt avseende tillgänglig och rätt materiel kontra verksamhetens verkliga behov!

/ Skipper
—————————————————————–

Det har väl inte undgått någon att Försvarsmaktens kärva ekonomi i allmänhet och marinens i synnerhet, har debatterats flitigt den senaste tiden. Det är ont om pengar till nyanskaffning, Regeringen vill att FM ska spara 500 miljoner på lönemedel och höstens övningsverksamhet har skurits kraftigt för att hålla budgeten till årsskiftet. Detta har avhandlats av andra och det här inlägget avser istället belysa det faktum att vi i marinen kanske inte använder våra medel (och tid till sjöss) på rätt sätt.

Tre av de fem byggda Visbykorvetterna ska kunna ta emot Hkp 15. För att möjliggöra detta krävs bl.a. (utöver ett helikopterdäck anpassat för uppgiften):

  • utbildad och övad personal som arbetar på helikopterdäcket 
  • lös materiel (t.ex. dräkter, hjälmar m.m. till Flight Deck Team, FDT) 
  • utbildad och övad personal som leder helikoptern (Helicopter Control Officer, HCO) 
  • att fartyget blir klassat som flygplats och även bibehåller den statusen

Personalen har utbildats av Sjöstridsskolan, PRISM Defence (ett australiensiskt företag specialiserade på helikopterintegrering), personal har skickats till Norge, Danmark och Holland för att bli certifierade som HCO. Hur många veckor och mantimmar detta har omfattat är svåröverskådligt men att utbilda helikopterdäckspersonalen tar flera veckor och HCO ännu mer. Lägg därtill att vi har tre skrov och därmed tre besättningar som ska utbildas. Försvarsmaktens höga personalrotation leder dessutom till att utbildningen måste genomföras årligen då personal slutar, byter tjänst eller tar tjänstledigt.

Alla som sysslat med någon form av flygverksamhet i FM vet att det (oftast med rätta) är behäftat med en djungel av regler. Krydda dessutom med Regler för Militär Sjäfart, RMS och anrättningen blir ganska komplex vilket resulterar i speciallösningar, krav och stora kostnader.

Vad ska vi då använda den sjöoperativa Hkp 15 till? Den går ju att använda till allt möjligt bra hävdar vissa. Absolut! Den kan fälla sonarbojar, länka FLIR-/radarbild och sonarbojsdata, transportera personal/materiel, lokalisera och identifiera fartyg m.m. Klockrent med andra ord? Om vi istället tar ett kliv tillbaka och funderar i termer av nationell försvarsförmåga, är det då värt att satsa så många miljoner och värdefull arbets- och övningstid på detta?

MI har fastslagit att ”strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen”. Så långt allt väl. Passar då Hkp 15 in den dimensioneringen? Jag vill hävda att så ej är fallet.

De uppgifter som nämndes ovan är inte uppgifter som är rimliga i ett nationellt försvarsperspektiv mot ett kvalificerad och högteknologisk motståndare. Att använda Hkp 15 för ytspaning mot ett luftförsvarsbestyckat fartyg går bort då helikoptern skulle bli bekämpad omedelbart. Vidare är radarn inte en ytspaningsradar utan en väderradar. Hkp 15 har inte något försvar mot luftvärnsrobotar och blir således ett enkelt mål för ett fartyg som inte uppskattar att få sitt målläge sänt till robotbestyckade svenska enheter. Bara för att vi själva inte förfogar över luftvärnsrobotar på våra enheter kan vi inte förutsätta att motståndaren är lika illa utrustad.

Övriga uppgifter som kvarstår är i så fall transporter av materiel och personal samt länkning av sonarbojsdata. För transport av materiel och personal (via vinschning) borde det inte krävas samma omfattande utbildning och utrustning från fartygets sida för att ta emot detta som att landa och husera helikoptern ombord. Vad beträffar nyttjandet av helikoptern som relästation för bojdata krävs att vi behärskar luftrummet. Om så är fallet kan helikoptern ansluta från land för att genomföra sina uppgifter och behöver inte baseras ombord.

Visbykorvetterna är designade för att synas så lite som möjligt vilket är en framgångsfaktor i duellen mot en kvalificerad motståndare. Hur påverkas signaturen av att ha en helikopter på däck? Det krävs inga stora mängder med högskolepoäng för att räkna ut att signaturen försämras. Det var ju som bekant tänkt att helikoptern skulle kunna sänkas ner i en hangar ombord för service och för att inte påverka signaturen. Detta ströks i ett tidigt sked p.g.a. platsbrist. Är det då rimligt att först spendera miljarder på att göra fartygen svårupptäckta för att sedan spendera ytterligare miljoner för att förstöra detta?

Hur mycket har då helikopterintegreringen på Visbysystemet kostat? Ingen aning men det rör sig säkert om hundratals miljoner. Detta är en kostnad som, i skenet av vår ansträngda ekonomi, är svår att motivera.

Är det då helt bortkastat att öva helikopteroperationer från en Visbykorvett?

Det finns säkerligen fördelar med detta, t.ex. att de som är HCO får övas och framgent kan leda Hkp 14 i ubåtsjaktrollen, en uppgift som taktar mot MI:s inriktning, – strid mot en högteknologisk motståndare (i detta fallet ubåt). För helikopterbesättningarna finns också fördelar med att redan nu öva med flottan för att på så sätt snabbare bli operativ med Hkp 14 då den anländer till förbands- och insatsproduktionen. Självklart ska vi öva med sjöoperativ helikopter men är det värt pengarna att låta den landa och lyfta från en Visbykorvett. Det går ypperligt att leda externt tillförd helikopter som startar från land, flyger ut över havet, därefter leds av ett fartyg och sedan återgår till sin basering i land.

I ett Adenviken-scenario är det ypperligt med helikopter ombord men vi ska inte bygga fartyg för den uppgiften utan med det nationella försvaret som dimensionerande!

Frågan vi bör ställa oss kvartstår; är Hkp 15-operationer från Visbykorvett tillräckligt med pang för pengarna eller är det ett dyrt nöje vi idag inte har råd med?

/Boatswain

Uppdatering 2013-09-21


Gästinläggsskribenten önskar uppdatera sitt inlägg med ytterligare några parametrar runt detta ämne efter den debatt som förevarit i kommentarsfältet. Det är positivt med en aktiv debatt runt ämnet liksom runt annat, i synnerhet runt sådant som drar mycket resurser ur den redan ansträngda myndigheten rörande såväl ekonomi som personal. Min personliga uppfattning runt detta är att en landbaserad Hkp 15 för sjöoperativa uppdrag inte är att tänka på med hänsyn tagen till tillgänglig flygtid, i synnerhet inte längre ut till sjöss. Det är av just den anledningen, tillsammans med många andra, det är av största vikt att Hkp 14 blir operativ fullt ut så snart som möjligt! Att det helt uppenbart, så som skribenten beskriver, att det går att landa samma helikopter, fortfarande i Flygvapnets regi, på ett civilt fartyg utan problem samtidigt som vi själva har klassificerat våra egna fartyg som militär flygplats med betydligt svårare regelverk gör det hela ännu märkligare. 

/ Skipper
————————————————-
Övningen Northern Coasts (NOCO) med Sverige som ”host nation” har nyligen avslutats. Med tanke på den för svensk del omfattande helikopterverksamheten som bedrevs från HMS Visby och HMS Nyköping samt för att ge en längre kommentar till några av ämnena som berörts i kommentarsfunktionen kommer här en uppdatering av inlägget.

Övningsmängden med Hkp 15 under NOCO har varit stor och besättningarna har fått bra träning i målöverföring och metodik. Det är bra och något vi ska fortsätta med!

Men…

Jag ställer mig fortfarande frågande till varför helikoptern ska baseras ombord? En aspekt som jag ej belyste tidigare är hur personalkrävande detta är. Fartygen är bemannade för att kunna strida i tre dimensioner i halv stridsberedskap (dvs. med mindre än halva besättningen). En besättning består av 43 man varav ca 10 av dessa är direkt involverade i stridsledningscentralens arbete under varje vakt. Vad händer då om fartyget ska leda och ta emot helikopter under vakten? Visst kan man ta några vaktfria till hjälp men oundvikligen måste personal ianspråktagas från den egna vakten. Vilka ska man då avdela till helikopterverksamheten? De som behövs minst för tillfället kanske många tycker. Det låter rimligt men då ska man ha klart för sig att alla inte är utbildade för att surra helikoptern på däck eller leda den till moderfartyget. Därav blir man väldigt låst och statisk i vilka man har att spela med. Kontentan av detta kan som ett exempel bli att två personer ur ubåtsjaktfunktionen och en sambandsoperatör måste bege sig från sin drabbningsplats till någon annan plats ombord för att utföra sitt arbete kopplat till helikopterlandningen. Hur påverkar det då sambandet och ubåtsjaktförmågan? Förmodligen negativt och om helikoptern sen ska tanka för att därefter lyfta försvinner dyrbar tid (timmar) till annat än stridstjänsten.

Om man å andra sidan använder enbart fria vakten så blir deras vilotid lidande och besättningens uthållighet blir inte veckor utan max några dagar vid intensiv helikopterverksamhet. Med helikoptern ombord ska den givetvis användas och inte bara stå och samla damm (eller havsvatten) vilket leder till begränsningar i att lösa de för fartyget ålagda huvuduppgifterna.

Dessutom förhåller det sig som så att Hkp 15 i närtid har landat på ett civilt handelsfartyg. Denna händelse gick av stapeln till sjöss, och högst sannolikt utan att följande funktioner som är nödvändiga för att landa ombord på kv typ Visby fanns:

  • 1 HCO 
  • 1 FLYCO
  • 4 personer som utgör däcksmanskap och surrar helikoptern 
  • 1 FDO vilt viftande med färgglada pinnar eller lysande stavar 
  • 1 Räddningsman som ska kunna hjälpa en hkp-besättning som kraschat i vattnet 
  • Adekvat helikopterbelysning som ska se till att helikoptern landar rätt 

Om det går att genomföra detta på ett helt civilt fartyg som inte alls är förberedd för att ta emot helikopter måste man fråga sig om vi verkligen gör rätt saker och om våra regelverk är relevanta?

Jag är inte ute efter en återgång till det som många kallar ”den gamla goda tiden då man kunde sätta ner en Hkp 4 på backen på en Patrullbåt”. Det måste finnas något mittemellan ”den gamla goda tiden” och nutid där sunt förnuft får råda över rädslan att göra fel och att inte ha tillräckligt mycket regler.


Vilka är då Boatswains förslag på förbättring bland all kritik och svartmålning?

  • Fortsätt öva med Hkp 15 men med basering av hkp iland som huvudmetod för att träna besättningarna i metodik för enklare ytövervakning och sonarbojshantering 
  • Se över regelverket för att förenkla procedurerna och minska personalresurserna för att landa hkp ombord 
  • Öva korvetterna mot b-styrka bestående av fartyg+hkp för att taktikanpassa mot en motståndare som använder den sammansättningen av stridskrafter
/Boatswain

Go west life is peaceful there

Blir ett snabbt och kort inlägg rörande Zapad 2013. Förberedelserna för Zapad’13 är nu i full gång och själva övningsupplägget går till del att läsa i det tidigare inlägget rörande Zapad.
Analys
Ryska inrikesministeriet meddelade idag (130917) att man mobiliserat förband inom inrikestrupperna som en del i övning Zapad’13. Styrkeantalet man har mobiliserat skall uppgå till hela 20,000 soldater med tillhörande materiel. Denna beredskapskontroll av inrikestrupperna kommer fortgå till slutet av veckan låter man meddela dvs djup intill lördag eller söndag således väl in i övning Zapad’13.
Den uppgift inrikestrupperna skall lösa inom ramen för Zapad’13 är att finna s k diversionsförband dvs jägar- och specialförband och nedkämpa dessa. Detta är även en sedan tidigare känd uppgift som dessa förband skall lösa. Enligt tidigare doktrin skulle inrikes- och gränstrupperna i händelse av väpnad strid aktivt söka jägar- och specialförband.
Föra veckan (130914) meddelade man även att man på Rysk sida skulle öva cirka 9,400 personer utöver de 2,500 som var föranmält inom ramen för Zapad’13 övning på Vitryskt territorium. Således är det just nu meddelat att man kommer öva cirka 13,000 soldater i de reguljära förbanden om man bortser från inrikestrupperna. Till detta tillkommer även de tidigare meddelade 10,400 Vitryska soldaterna som skall övas.
Sammanfattning
Således är det i dagsläget 22,300 (Ryska samt Vitryska) reguljära soldater vilket man har meddelat som kommer övas inom ramen för Zapad’13. Tillkommer gör de 20,000 soldaterna från inrikestrupperna således kommer övning Zapad’13 åtminstone i inledningsskedet omfatta 42,300 soldater.
Sannolikheten att man kommer göra ytterligare beredskapskontroller under Zapad’13 bedömer jag som trolig. Främst i och med att man för några dagar sedan lät meddela att man skulle fortsätta med beredskapskontroller inom de Ryska väpnade styrkorna. Likväl är detta en slamkrypare som finns inskrivet i Wiendokumentet, vilket avhandlas under sommarens beredskapskontroller.
Bedömt kan det handla om att man väljer att genomföra beredskapskontroll i t ex MD C som bedömt har förstärkningsuppgifter både inom MD V och MD Ö i händelse av ett krigsfall där. Det kan även omfatta beredskapskontroll inom MD Ö om det finns förband där som lyckades mindre väl under beredskapskontrollen där i sommar. Vilket kan vara troligt m h t att man öppet säger att man genomför en strategisk övning och trupptransport mellan MD Ö och MD V skulle klart kunna klassas som en strategisk transport samt Generalstaben måste lösa det dvs på strategisk nivå.
Om det inte händer något större revolutionerade kring övning Zapad’13 så kommer en analys rörande övningen när den är avklarad.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
RIA Novosti 1, 2 (Engelska)

Smert sjpionam

Detta inlägg handlar inte så mycket om pågående händelseutvecklingar som kan påverka Sverige utan mer om något som pågått under en längre tid på andra sidan Östersjön. Där man de facto lever med en helt annan realitet trots att det enbart skiljer ett innanhav mellan oss. Detta inlägg bör mana till eftertänksamhet för detta är saker som de facto har inträffat, frågan är bara i vilken grad har liknande saker inträffat i vårt eget land och hur har det kanske påverkat skeden och beslut?
Analys
Estland.De Ryska inhämtningsoperationerna i Estland fokuserar främst på tre områden dels NATO Cyberförsvarscenter dels NATO försvarsplaner för de Baltiska staterna dvs OP Guardian Eagle samthur NATO och väst genomför inhämtnings operationer mot Ryssland samt Ryska intressen. Detta kommer av att Estland är tydligt integrerat i NATO underrättelsesfär. Tre kände spionfall finns i dagsläget, Vladimir Veitman 2013, AlekseiDressen 2012 och Hermann Simm 2009.
Enligt den estniska säkerhetstjänsten skall de ryska underrättelseorganen vara mycket aktiva i rekryteringsförsök mot personer som jobbar inom delssäkerhetstjänsten dels försvarsmakten. Huvuddelen av rekryteringsförsöken misslyckas, främst genom att individen som man försöker rekrytera anmäler detta till säkerhetstjänsten. Men bedömt finns det som nedan bevisar ett mörkertal, alla anmäler inte och blir därmed mer eller mindre snärjd in i spioneri.
I början av Augusti 2013 greps för spionage Vladimir Veitman en Estnisk underrättelseofficer för att ha spionerat för Rysslands räkning. Enligt uppgift så skall han ej ha kunnat utlämna dokument som berör EU eller NATO. Dock skall han ha överlämnat sekretessbelagda dokument som berör Estland. Veitman arbetade tidigare för KGB under Sovjeteran. Veitman arbetade med tekniska metoder för inhämtning samt utplacering av teknisk utrustning för att genomföra själva inhämtningen. Dock så var han aldrig delaktig i själva inhämtningen, planeringen av inhämtning eller bearbetningen av den inhämtade informationen.
Aleksei Dressen arbetade mellan 1993 och 2012 inom den Estniska säkerhetstjänsten. Han rekryterades av FSB 2001 och av den avdelning där som arbetar med att infiltrera och påverka motståndarens kontraspionage. Likväl kom hans fru Viktoria Dressen bli involverad i spionaget då som kurir. Hans drivkraft var pengar vilket FSB utnyttjade för att kunna rekrytera honom. Dressen arbetade främst mot rysktalande subversiva grupperingar i Estland. Han greps tillsammans med sin fru när de skulle flyga till Ryssland. På sig hade frun en minnessticka med hemliga handlingar, som bedömt skulle överlämnas till FSB.
Den hittills största ryska spionen i Estland som har avslöjats är Hermann Simm. Simm arbetade på det Estniska försvarsdepartementet och handlade säkerhetsfrågor. Han rekryterades 1995 av SVR. Han arbetade under Sovjeteran som KGB officer och hade överstes grad. Han kom att avslöja cirka 400 EU och NATO dokument som berörde främst sambandssystem, kontraspionage och försvarsplaner. Samt 3,294 sekretessbelagda estniska dokument. Hans dåliga engelska skall tydligen ha hindrat honom från att göra avslöja fler/större hemligheter från EU/NATO. Vid en kontraspionage konferens i Holland 2006, skall information rörande kända och misstänkta personer som då spionerade för Rysslands räkning inom NATO ha delats ut samt namn på s k dubbelagenter. Detta kan nog ses som Simm största underrättelsebedrift, denna information gick hela vägen upp till Ryssland President Vladimir Putin. Informationen skall även ”skakat” om den ryska underrättelse- och säkerhetsstrukturen.
Enligt uppgift skall han ha varit den spion som orsakatmest skada genom NATO hela historia. Hans drivkraft skall ha varit att han hade velat återfå sin överstes grad i KGB. Han kom att avslöjas genom att hans handläggare försökte rekrytera en annan källa i ett annat land. Dock så larmade han kontraspionaget i sitt hemland varvid handläggaren kom att läggas under bevakning och Simm fotograferades med honom. Han grepps 2009 således spionerade han för SVR under 14 år. Utöver dessa gripna spioner tillkommer ett antal utvisade Ryska diplomater för spioneri dvs i praktiken handledning av spioner.
En svaghet i den Estniska säkerhetsstrukturen var att man blev så nödga tvingad att anställa in f d KGB personal när Estland blev ett fritt land. Givetvis lär man gjort bedömningen att de var säkra, men som visat med två av de tre kända fallen så gick man åter till sin gamla arbetsgivare. Detta var även något som den Västtyska underrättelsetjänsten fick erfara i sina tidiga dagar då man blev kraftigt infiltrerad av dåvarande Sovjetunionen.
Lettland.Enligt Lettlands säkerhetstjänst fokuserar främmande makt (de har ej som Estland och Litauen pekat ut Ryssland som den främsta aktören utan utnyttjar istället begreppet främmande makt) sin inhämtning inom fem områden. Dessa fem är Lettlands inrikespolitik, dess utrikespolitik, dess ekonomiska situation, försvars- och säkerhetsstruktur samt vetenskapliga framsteg.
De utländska underrättelseofficerarna i Lettland arbetar i huvudsak i skydd av diplomatisk immunitet främst som attachéer motsv. Huvudsakliga inhämtningsmetoden är genom källdrivning dvs att man har en personlig kontakt med en källa som lämnar uppgifter till en. Likväl genomförs inhämtning genom öppen information som därefter analyseras.
Dock så pekar den Lettiska säkerhetstjänsten ut Ryssland officiellt för att genom propaganda samt andra metoder försöka påverka opinionen samt den politiska situationen i Lettland. Detta genomförs främst genom att man försöker arbeta med de ryska minoriteterna i landet samt genom tv program förvanska fakta så att dessa passar ens agenda.
Enligt uppgift har man identifierat cirka 50 misstänkta ryska spioner som är aktiva i Lettland. Informationen rörande dessa individer skall också vara överlämnad till allierade med Lettland. Vissa av dessa individer skall även finnas inom den Lettiska säkerhetstjänsten, varför ingen har gripits är bedömt pga att man ej har återigen hundraprocentiga bevis för spionaget.
Lettland har genom åren utvisat ett antal Ryska diplomater med hänvisning till att de utgjort ett hot mot Lettlands säkerhet. Bedömt har dessa varit involverad i olovlig underrättelseinhämtning dock så har dessa diplomatisk immunitet varvid de ej kan arresteras utan enbart utvisas ur landet.
Den första utvisningen genomfördes 2004, då en rysk diplomat skall ha försökt tillförskansa sig hemlig information rörande NATO, detta skede en månad efter Lettland hade fått medlemskap i NATO. 2008 Utvisades även en Rysk diplomat under förevändningen att han utgjorde ett hot mot Lettlands säkerhet. Likaså 2009 utvisades en Rysk diplomat som enligt uppgift skall ha försökt planera ett mord på Georgiens President Saakashvili, när han var placerad i Georgien mellan 2000 och 2004. 2012 blev två ryska medborgare stämplad som person non grata i Lettland, dessa skall ha gjort sig skyldiga till säkerhetshotande verksamhet i Lettland.
Jag har inte funnit några kända spionfall såsom i Estland, detta kan bero på att man ej har någon hundraprocentig bevisning utan att man istället väljer att isolera dessa individer så att de ej kan komma åt känslig information eller att man istället ger dem falsk information för att genomföra en desinformationsoperation.
Likväl så väljer inte Lettland att peka ut Ryssland som det land som främst genomför underrättelseoperationer inom dess gränser. Dock kan man genom andra källor och genom att man öppet väljer att peka ut Ryssland som en nation som genomför informationsoperationer mot Lettland, dra slutsatsen att det är Ryssland de främst åsyftar som den främmande makten som genomför underrättelseoperationer på dess mark.
Litauen.Enligt den Litauiska säkerhetstjänsten är främmande makt främst intresserad av två saker. Det första är att man är intresserad av den Litauiska energiförsörjningen och investeringar/projekt inom detta område. Det andra området är informationsflödet och att kunna påverka det. Påverkan sker främst genom s k ”soft power”.
I huvudsak är det två länder som agerar offensivt med sina underrättelsetjänster i Litauen. Det är dels Ryssland dels Vitryssland. Inhämtningen genomförs dels genom teknisk inhämtning inom Litauen dels genom kontakttagande med individer som besitter sekretessbelagd information som man kan utnyttja. I vissa fall har även operationer genomförts för att påverka beslutsfattande inom dels den Litauiska regeringen dels inom den privata sektorn.
Ryssland är med dess underrättelseorgan det mest aggressiva landet i Litauen. Enligt uppgift skall Ryssland även försökt och försöker skapa spänningar mellan de olika etniska grupperingarna som finns i Litauen. Vilket ytterst syftar till att skapa missnöje med hur Litauen hanterar situationen för dessa grupperingar.
Både Ryssland och Vitryssland bedöms använda främst operatörer med täckbefattning som journalister i Litauen. Ett exempel på detta är när ett Tv bolag ville ackreditera 15 st personer för ett tillfälle. Likväl så genomförs ingen större kontroll av just journalister, det som krävs för ackreditering i Litauen är ett pass, resedokument samt intyg att man arbetar som journalist vid ett nyhetsbolag.
Litauen likt Lettland utvisat ett antal Ryska diplomater med hänvisningen till att de genomfört spioneri inom Lettland. 2004 utvisade man dels den Ryska militärattachén dels två andra diplomater med hänvisningen till spioneri. 2006 utvisade man återigen en Rysk diplomat för spioneri. Likväl 2009 utvisade man även en diplomat återigen med hänvisningen till spioneri.
Jag har inte funnit några exempel på gripna spioner som har offentliggjorts såsom i Estland, dock så håller jag det inte för otroligt att man har kännedom om spioner som man isolerat pga en ej hundraprocentig bevisningsgrad. Vad som är intressant här är att man påtalar att man är utsatt för sk ”soft power” kontra t ex i Estland där man ser mer klassisk subversiv verksamhet kombinerad med renodlad underrättelseverksamhet.
Sammanfattning
Vad vi kan se bara av denna lilla genomgång av vad som sker på andra sidan Östersjön är att de Ryska underrättelseorganen är mycket aktiva i delsinhämtningsoperationer mot respektive land samt mot EU och NATO. Dels att man inte drar sig för att genomföra både ”hard power” och ”soft power” insatser mot respektive land för att kunna påverka dem i en för Ryssland mer gynnsam riktning.
Vad som även är intressant är att det är en tydlig skillnad i vilket modus operandi man väljer för respektive land. Detta i sig är inget revolutionerande, man gör alltid en analys kring en mängd faktorer innan man fastställer vilket tillvägagångssätt man skall ha, men tydligheten blir likväl slående t ex i Litauen utnyttjar man journalister i en större omfattning medan i t ex Lettland är det attachéer man utnyttjar.
Att det främst är NATO och EU sekretessbelagd information som man är intresserad av från Ryskt håll är mycket enkelt att förstå. Har man kännedom om denna är det mycket lätt att kunna få en större uteffekt. Likväl finns i de Baltiska staterna en rekryteringsgrund som är mer gynnsam för att få tillgång till sådan information kontra t ex i Sverige eller Danmark. Med detta åsyftar jag att dessa länders historia dvs de var en del av Sovjetunionen så att informationen finns bedömt oftast sedan tidigare kring de ledande individerna lagrad så att man har redan ”hållhakar” på dem.
Är det då någon skillnad i Sverige? Tveksamt, skillnaden är bedömt i Sverige att vi har ett annat synsätt på hur vi skall bemöta spionaget. Med detta menar jag att kontraspionaget jobbar mer preventivt dels möter man upp hotet i ett tidigt skede dels sektionerar man individer man bedömer som troliga spioner från att få tillgång till känslig information. Varvid det sällan blir tidningsrubriker kring spionage i Sverige.

Varför väljer man då detta tillvägagångssätt? Främst för att få hundraprocentigt hållbara bevis i en rättegång som berör spionage är mycket, mycket svårt. Själva syftet med spionage är just att undgå upptäckt och tillförskansa sig ett övertag. Detta gör att bevisen oftast bygger på indicier, sen kan man ha tur såsom i Wennerström fallet då man lyckas få tag på bevis såsom filmrullar med hemliga handlingar på vindsbotten.
Men vad vi i Sverige måste börja förstå är återigen att bilderna på sjukna fartyg där man dragit ur ”bottenpluggen” på är sedan länge förbi. Ryssland är aktiv på alla fronter. Varav underrättelsefronten är bedömt en sådan där intensiteten enbart markant sjönk under Rysslands lågvattenmärke under 90-talet.
Kontentan av detta inlägg är återigen att den låga nivån som man oftast hänvisar till är ur min horisont enbart en illusion och önsketänkande för att man själv skall kunna somna varje kväll med ett rent samvete. Vad som är farligt är att man t ex i Baltikum från Ryskt håll väljer att utnyttja både ”hard power” och ”soft power” för att påverka dessa länder. Det man måste betänka är att dessa tre länder är med i både NATO och EU, vad är då Ryssland inte beredd att göra mot ej NATO anslutna länder såsom Sverige och Finland om intressena hamnar på kollisionskurs?
Ps
Tack Lars Gyllenhaal för att rätta min Ryska 🙂
Ds
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Baltic News Network 1, 2
BBC 1
CNN 1
Der Spiegel 1
Estonia Public Broadcasting 1
Euobserver 1, 2, 3, 4
Kaitsepolitseiamet (Estniska säkerhetstjänsten) 1
Lettiska säkerhetstjänsten (Satvermes Aizsardzibas Birojs) 1
Ministry of Foreign Affairs of the republic of Latvia 1
Pravda 1
RIA Novosti 1
The Baltic Times 1
The Interpeter 1
The Lithuania Tribune 1, 2, 3, 4, 5
Voice of America 1

Den marinblå vapenarsenalen



Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.

Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.


Bofors 57mm

Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.

Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   
Artilleri
Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.
Minor
Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats

Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.
Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber
Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.
Ubåtsjakttorped
På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.
Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 – Systemet avvecklat

Antiubåtsgranater
Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.
En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA – Nu totalavvecklade

Slutsats
Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.


Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Vilse i OODA-loopen

Det var den amerikanske flygöversten John Boyd som lade grunden för hur hela västvärlden kom att uppfatta de (militära) besluten när han lanserade den så kallade OODA-loopen. John Boyds modell var en beslutscykel med stegen Observe-Orient-Decide-Act. Många uppfattar, delvis felaktigt menar jag, att det viktigaste är att ha en snabb besluscykel. Det är viktigare på […]

En streckad röd linje

Utvecklingen kring Syriens kemiska vapen är i högsta grad anmärkningsvärd. Det hela har tagit en vändning som få kunnat förutspå tidigare. Vad vi ser nu är ett USA som plötsligt blivit uppsnurrat av Ryssland hur mycket än den amerikanska administrationen försöker få det att framstå som att det nuvarande läget varit det eftersträvade.

Huruvida utrikesminister John Kerrys öppning för Ryssland var en groda eller inte lär vi aldrig få reda. Klart är i vilket fall som helst att det öppnade för Ryssland och president Putin att ta initiativet i Syrienfrågan.

Vad är då det anmärkningsvärda? Jo, att den amerikanska feta röda linjen plötsligt blivit en tunn streckad linje. Användande av kemiska stridsmedel i Syrien har sedan tidigare uttryckts av president Obama som en skarp gräns som skulle trigga en amerikansk militär intervention. Plötsligt är den borta till följd av såväl skickligt ryskt manövrerande, men också en mycket krigstrött amerikansk opinion. Hemmaopinionen har svårt att se på vilket sätt det syriska inbördeskriget och eventuellt användande av kemiska vapen där skulle vara ett hot mot USA eller en moralisk fråga som är värd att offra amerikanska soldaters liv för och att öka på ett redan monumentalt amerikanskt budgetunderskott.

USA har från början målat in sig i ett hörn genom hotet om en intervention, men utan en tydlig politik som underbygger hotet. Precis som Ivar Arpi i SvD och Stephen M Walt i Foreign Policy skriver, är det svårt att motivera en intervention i Syrien utifrån de tydliga kriterier som den så kallade Powell-doktrinen ställer upp. Det finns också all anledning att fundera över vilka kedjereaktioner ett amerikanskt militärt ingripande i Syrien hade medfört.

Oavsett vad nu nästa steg blir, om Syrien destruerar sina kemiska vapen eller ej, så är vad vi hittills bevittnat att en tydlig amerikansk röd linje i utrikes- och säkerhetspolitiken blivit till en streckad linje. Detta är något att fundera över för mindre stater som byggt sin suveränitet på amerikanskt stöd. Hur långt är USA villigt att gå för att stötta ett Ukraina som utsätts för starka ryska insatser med framförallt soft-power eller för den delen en liknande situation i Baltikum? Det samtida USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska agerande påminner nu i allt högre grad om 30-talets appeasementpolitik.

Vi har nu nått en situation i Syrienfrågan som Ryssland redan för två år sedan hade kunnat uppnå på egen hand om man hade varit intresserad av en sådan lösning. Den syriska regimen har alltid varit och förblir beroende av ryskt stöd, varvid Putin om han hade velat redan tidigare hade kunnat pressa Assad till att förstöra de kemiska vapnen. I och med den velande amerikanska inställningen fanns dock plötsligt ett gyllene tillfälle som erbjöd hög avkastning i världspolitiken.

Frågan är på vilket sätt de senaste veckorna påverkat Syrienkonflikten, annat än att påvisa att amerikanska röda linjer numera har vissa mellanrum. Detta faktum är något vi måste ta med oss till den svenska säkerhetspolitiska debatten.

Läs gärna Jenny Nordberg i SvD, Johan Wiktorin på Försvar & Säkerhet och gärna också Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet om rysk desinformation.

Media: Svd, 2, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, 2, SR, 2, 3, 4, GP, 2, 3

Världens största fartyg anlöpte Göteborgs hamn


Den 27 augusti gjorde världens största fartyg Mærsk Mc-Kinney Möller ett anlöp till Göteborgs continerhamn för första gången. Det är ett enormt stort fartyg som med sin längd av 400 meter är betydligt mycket större än amerikanska hangarfartyg.

Fartyget tillhör den så kallade ”Triple-E class” som har beställts av danska rederiet Maersk i hela 20 exemplar. Fartyget kan lasta så många som 18.000 20-fots containers Maersk har för övrigt också ”sponsrat” nya fartyg till den danska flottan. Det är Daewoo shipbuilding i Sydkorea som fått förmånen att bygga dessa tre fartyg till kontraktspriset 3,8 miljarder dollar.

Med sitt djupgående på närmare femton meter är hon för stor för att gå i Panamakanalen, och uppgifter gör även gällande att hon inte kan anlöpa hamnar i USA på grund av djupgåendet.

In till Göteborgs djuphamn kan hon däremot gå, vilket visar på vikten av handelsflöden på köl till Sverige. Som bekant så går 85% av all vår import och export via fartyg. Betänk att dessa flöden på ett eller annat sätt skulle hindras tillfälligt eller helt stoppas. Det skulle bli enorma konsekvenser för hela samhället.

Den myndighet som ska skydda och säkra dessa handelsflöden i händelse av oro, kris eller krig är Försvarsmakten och i synnerhet Marinen. När det i dessa tider av politiskt vanstyre runt både försvars- och säkerhetspolitik står klart att Marinen prioriteras ned då pengarna inte räcker till, och flottan är nere på en anorektiskt låg nivå rörande numerär så bör man reflektera.

Här blir ÖB:s ”enveckasförsvar” på en begränsad plats en tydlig påminnelse om verkligheten. Om Marinen ska genomföra en sjöfartysskyddsoperation i anslutning till Göteborgs hamn så kommer det precis som ÖB beskrivit att binda alla tänkbara marina resurser till västkusten. Då lämnas övriga 270 mil kuststräcka med tillhörande havsområden helt utan marin närvaro? Är det någon utanför Försvarsmaktens hägn som ens reflekterat över detta?

Värsta tänkbara scenario skulle vara att ett fartyg av Mærsk Mc-Kinney Möller storlek skulle sänkas på den punkt där de båda stora farlederna Torshamnsleden och Böttöleden går samman precis utanför Göteborgs hamn. Då är hamnen stäng för gott.

Sverige behöver en flotta som klarar av att genomföra operationer med kvalité på minst två platser. Det bör rimligtvis vara en lägstanivå som står ovanför nuvarande skamgräns. Av den enkla anledningen påstår jag att det i framtiden är viktigare att sikta på numerär framför storlek, något jag avser återkomma till och utveckla i framtida inlägg.

För den som missade detta sevärda fartyg så ges en ny möjlighet den 1 oktober då systerfartyget anlöper Göteborgs hamn.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Eldsjälar

Få läsare av bloggen lär ha missat generalmajor Berndt Grundeviks gästinlägg i måndags där han efterlyste en intensivare försvarsdebatt och gav förslag på hur han själv skulle vilja se förändringar inom försvaret. Om det är något svensk försvarsdebatt skulle behöva så är det flera framstående och insatta officerare som agerade i försvarsdebatten och tog bladet från munnen medan de fortfarande är aktiva och har full insyn. Alltför få har genom åren gjort samma sak som Grundevik och de som har gjort det har det tyvärr ofta blivit tråkigheter för. Nu har dock Försvarsmakten en uttalad policy om motsatsen, även om många ännu inte vågar lita på den.

Ute i landet finns dock ett litet antal personer som är riktiga eldsjälar och som ger sitt yttersta för att ta försvarsdebatten och försvarsfrågorna till politikerna istället för att som så många andra knyta handen i fickan – eller starta en blogg. Dessa personer skriver såväl debattartiklar som framförallt brev och mejl till såväl politiker som högre chefer i Försvarsmakten. En av dessa, kaptenen i Hemvärnet Jan-Olov Holm, som ofta ses kommentera såväl denna som andra försvarsbloggar. Utöver det allmänheten ser så är Holm flitig med att tillskriva såväl försvarsmaktsledningen och Försvarsmaktens inspektörer, som de svenska försvarspolitikerna. I sin korrespondens är Holm aktiv med att påminna mottagarna om incidenter som händer i omvärlden som kan ha en betydelse för svensk försvars- och säkerhetspolitik och även genom att framföra vad han som medborgare förväntar sig i form av handling. Därmed fångar också Holm essensen i hur en representativ demokrati som den svenska fungerar och ska fungera. Medborgarna ska tala om för sina politiska representanter vad man förväntar av dem. Tyvärr är det alldeles för få som gör det utan istället tror att demokratin endast handlar om att lägga lappar i en låda var fjärde år.

En annan oförtröttlig eldsjäl är Daniel Vikström, löjtnant hemmahörande i Boden. Utöver att Vikström är en flitig kommentator av försvars- och säkerhetspolitik på Twitter så är han även en av landets flitigaste skribenter av debattartiklar i media. En bättre beskrivning vore kanske upphovsman till repliker på debattartiklar i nämnda ämnen. Som säkerligen bekant är det ett vanligt grepp att man som politiker skickar sina debattartiklar på turné i landsortspressen för att behålla greppet om de lokala väljarna. Såväl försvarsminister Karin Enström som Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren är mycket drivna i detta förfarande och för några veckor sedan kunde man genom Cecilia Widegren läsa i såväl Västra Götaland (Widegrens hemdistrikt) som i Norrbotten (då undertecknat tillsammans med lokalpolitiker) hur Regeringen ”satsade en miljard” på försvaret i just tidningens region (namn beroende på vilken lokaltidning artikeln fanns i). Dessa och andra liknande artiklar har Vikström varit mycket snabb att bemöta, vilket är mycket bra då de läsarna med all sannolikhet inte följer försvarsbloggarna och därmed endast får del av ett mycket ensidigt budskap.

Försvarsdebatten behöver fler eldsjälar och vi kan alla ta lärdom av de tre ovan nämnda – så även den här bloggaren, även om han stundom redan gör på de nämnda sätten.

Pest eller kolera?

Från Thailand meddelades idag att landet är intresserat av att köpa ytterligare 6 JAS 39 Gripen. De sista tre i den ursprungliga orderna om 12 st JAS 39 och 2 st Saab 340 radarspaningsflygplan levererades till landet i förra veckan. Samtidigt så fattade den schweiziska nationalkammaren (andrakammaren) idag beslut om att godkänna Schweiz köp av 22 st JAS 39E samt finansieringsplanen. Affären är dock inte i hamn efter den nu måste godkännas av förstakammaren, Ständerat, vilken i våras sade nej och därefter förmodligen i en folkomröstning. Enligt svenska media är ca 60 % av schweizarna mot ett köp av nya stridsflygplan, vilket bidrar till en något mulnare himmel för Sverige och Saab.

På andra delar av världsmarknaden finns det också visst hopp om att Sverige ska få sälja JAS 39. I Brasilien har relationerna till USA surnat i och med att det avslöjats att USA avlyssnat flera brasilianska bolag. Sverige har också mottagit ett antal brasilianska besök under sensommaren, vilket ytterligare spär på förhoppningarna. I Tjeckien väntas landet inom korta fatta beslut om att förlänga leasingen av 14 JAS 39C/D Gripen i åtminstone 10 år till. Inte osannolikt längre. Därtill finns ytterligare länder som visat intresse för Gripen. I USA talas det t ex nu om att anskaffa JAS 39 som framtida avancerat skolflygplan(!). Ett projekt där Boeing och Saab nu arbetar tillsammans (observera dock att Boeing och Saab är rivaler i såväl Danmark som Brasilien).

För Saab och dess underleverantörer är det naturligtvis goda nyheter ju fler JAS 39 som säljs och så även för den svenska statskassan. På ytan även så för Försvarsmakten.

På ett annat plan innebär affärerna ett risktagande. Den svenska anskaffningen av JAS 39E står och faller med affären med Schweiz. Om Schweiz avbryter sitt köp är det troligt att Sverige gör likaså, varvid Sverige under 2020-talet kommer att stå med gravt föråldrade flygstridskrafter i en geografisk stridsmiljö som kommer att höra till världens mest avancerade. De dimensionerande hotsystemen kommer alla att flyga fortare, skjuta längre, bära mer last och framförallt även se längre samtidigt som de själva är svårupptäckta. Ur den aspekten är det av yttersta vikt att Sverige anskaffar ett nytt stridsflygsystem, vilket i så fall hänger på Schweizaffären.

Det ska dock nämnas att redan den numerär av JAS 39E Regeringen och Riksdagen valt att anskaffa i hög grad kommer att förlama de svenska luftstridskrafterna. På den mer negativa sidan är att alla försäljningar till andra länder innebär svåra förmågepåfrestningar för de svenska luftstridskrafterna. Vid årsskiftet 2012/2013 togs resterande JAS 39A/B ur tjänst. Ett politiskt beslut som fattades för flera år sedan. Tyvärr fick det till följd att det svenska stridsflyget allvarligt decimerades och det oavsiktligt. Meningen var ursprungligen att man vid samma tidpunkt skulle ha alla 100 JAS 39C/D levererade, men denna leveransplan sträcktes ut i tiden för att dels hålla nere Försvarsmaktens kostnader och dels hålla igång Saabs produktionslina.

Sannolikt kommer Flygvapnet aldrig att komma närmare 100 JAS 39 än idag av två anledningar. Den ena är att man inom kort kommer att behöva börja modifiera befintliga JAS 39C till JAS 39E. Den andra att Regeringen leasat ut motsvarande en division flygplan (11 st) till Schweiz från och med 2015. De svenska luftstridskrafternas förmåga har därmed, utan att överdriva, kraftigt reducerats och reduktionen kommer att fortsätta till dess JAS 39 är slutlevererad under slutet av 2020-talet.

En ytterligare försvårande faktor är resursprioriteringen där resurser i första hand avdelas för exportkunderna och i andra hand Flygvapnet. Det blir med andra ord Flygvapnet som får täcka bristerna när det tryter i exportkundernas förråd. Något annat vore att bryta mot ingångna kontrakt, vilket vore förödande för det svenska ryktet.

Detta är dock helt i takt med den agenda som rått under många år där Försvarsmaktens investeringar säljs vidare till andra stater. De två radarspaningsflygplan som såldes till Thailand skulle till exempel ha kunnat ge Sverige möjligheten att ha flygande radarplattformar dygnet runt. Det är ingen som helst hemlighet att detta inte är något som man löser med endast två flygplan, vilket är det som idag finns kvar i Sverige efter att 4 av de ursprungliga 6 sålts. Försvarsmakten står för den initiala investeringen och får sedan se sin materiel såld till närmast nypris samtidigt som man får några enstaka procent själv som kompensation. Den av TT avslöjade Saudi-affären gick till exempel ut på att Försvarsmaktens pansarvärnsrobotar fick övertas av industrin som sedan kunde modifiera dem och sälja dem till fullpris till Saudi-Arabien. Hela förfarandet påminner på något sätt om Colin Nutleys Nionde kompaniet.

SvD, DN, NyT, 2, 3, SVT, 2

Vet vänster hand vad höger gör?

Efter läst igenom Cecilia Widegrens (M) senaste inlägg rörande den fortsatta förstärkningen av vår Försvarsmakt kunde jag tyvärr inte avstå från att skriva ett inlägg kring det hela. I huvudsak försöker jag avstå sådant här och istället fokusera på vårt närområde och dess möjliga implikationer för vår säkerhetspolitiska situation, men som sagt nu gick det inte längre.
Reflektion
I inledningen av artikeln får vi läsa, ”Alliansregeringen ökar försvarsbudgeten för 2014. Syftet med höjningen är att öka Sveriges försvarsförmåga.” Jaså skall vi öka vår Försvarsförmåga nu helt plötsligt. Har det hänt något i vår omvärld som kräver det? Var det inte frid och fröjd nyss i omvärldsanalysen som Försvarsberedningen redovisade? Är det då en s k långsam ökning av övningsverksamheten från en lågnivå? Att det här ej är en ökning av vår faktiska försvarsförmåga har Wisemanförklarat mycket bra, så jag kommer inte fördjupa mig i det. Och ja jag är kraftigt ironisk och raljant men det är faktiskt det enda sättet att överleva det här, vilket en stor del av Försvarsmaktens egen personal insett också.
Därefter kommer den vanliga floskeln, ”Alliansen påbörjade under förra mandatperioden en omfattande och nödvändig reformering av försvaret i syfte att ställa om till ett tillgängligt, användbart och rörligt insatsförsvar. Redan idag har försvaret en bättre förmåga än när alliansregeringen tillträdde 2006 men ytterligare arbete återstår innan den nya organisationen är helt på plats.” Inte för att jag är en ivrig påhejare av invasionsförsvarets glada dagar, men jag undrar om den nuvarande regeringens delegation på Försvarsdepartementet hört talas om den s k ”riksbataljonen” och vilken insatsberedskap den hade? Likväl så påtalar Försvarsmakten i sin egen redovisning att konsekvenserna av RB5 innebär att förmågan att upprätthålla grundberedskap nedgår, samt att den operativa effekten nedgår. Hur man då kan skriva något sådant när Försvarsmakten öppet har redovisat konsekvenserna över de senaste besparingskraven mot myndigheten övergår mitt förstånd.
Vidare står det i artikeln, ”Personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och de kommande åren ska Försvarsmakten anställa ca 16 000 soldater och sjömän på hel- och deltid.” Så bra att man har kommit fram till att personalen är den viktigaste resursen. Tyvärr låter det riktigt ihåligt när man anmodar Försvarsmakten att bespara 500 miljoner i de faktiska lönekostnaderna. Vilket resulterar bedömt i att Försvarsmakten måste avskeda 1000-1200 yrkesofficerare, 500-700 GSS/K samt 550-700 kontinuerligt tjänstgörande civila. Vet ens den vänstra handen vad den högra effektuerar numera? Att man ens kan säga en sådan sak är ett hån i mina ögon mot Försvarsmaktens personal, skärpning!
Avslutningsvis får vi läsa den klämkäcka avslutning som är ett signum i alla Cicilia Widegrens inlägg i Försvarsdebatten, ”Alliansregeringen har till skillnad från tidigare regeringar stärkt försvaret. Under Socialdemokraternas år vid makten lades ett 60-tal förband och enheter ner.” För det första är det Riksdagen som röstat igenom förbandsnedläggningarna så alla partier i mina ögon är lika delaktiga i att vi står där vi står nu med skägget i brevlådan. För det andraså skulle jag bra gärna vilja se dessa faktiskasatsningar som Alliansen har genomfört. Nödvändiga REMO åtgärder för att vi ens säkerhetsmässigt skall få utnyttja materielen är EJ en satsning. En satsning är om vi säger att vi måste ta tag i vår logistik organisation, en satsning är om vi säger att vi måste dimensionera vårt luftförsvar utifrån de faktiska hot som finns m m. För det tredje om man skall ta ansvar för vårt försvar bör man inse Gotlands strategiska värde, man tar inte ansvar för vårt rike genom att glömma bort den delen, dock så verkar ju andra förstått vikten av den ön och övar de facto på den med större numerär än vi gjort sedan bedömt förbandsnedläggningarna 2004 kommande vecka!
Så här skulle jag kunna fortsätta några A4 sidor till, men nu får man faktiskt skärpa sig, ingen går på det här längre, tror man ens själv på vad det är man skriver? Vem försöker man få att tro att allt står rätt till och att vi nu lägger i en högre växel? Inte är det Försvarsmaktens personal, inte är det de seriösa försvarsdebattörerna, definitivt inte vi försvarsbloggare som fått epitetet #svartmålare. Det enda jag kan komma fram till det är att man försöker vinna väljare i nästa års val genom att påskina att man tagit ansvar för Sveriges säkerhet? Samt att man tror sig kunna lyckas med detta genom att den breda allmänheten inte har något intresse av just säkerhets- och försvarspolitik förrän man inser att man behöver nyttja dessa verktyg. Jag hoppas innerligt att Genmj Grundeviks inläggfår ett genomslag för den breda allmänheten så att de förstår situationens allvar.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Cecilia Widegren 1
Försvarsmakten 1
Corren.se 1

Det blir inga fartyg utan politiska beslut!


Det här blir ett kort uppföljande inlägg till dels förra söndagens absurda kvällstidningsrubriker om att Marinen kommer att läggas ner, dels till Jan Salestrands förtydligande här på bloggen till det som rör marinens materielprojekt.

Det som nu står klart efter generalens förtydligande här på bloggen är att inte alla projekt är strukna.  Trots mycket dystra besked om att nybyggnation av ytstridsfartyg nu har trillat ur materielplanen, är det i sammanhanget givetvis glädjande att erhålla ett förtydligande runt det faktum att de planerade åtgärderna för samtliga fyra korvetter av Göteborgsklass inte är strukna ur planen.

Dessa två olika materielprojekt har diskuterats åtskilliga gånger här på bloggen, men då det engagerar många, samt är två nyckel projekt som påverkar stora delar av Marinen så är det nog på sin plats att kommentera detta igen.

Precis som generalen Salestrand skriver kommer korvetterna Göteborg och Kalmar att byggas om till vedettbåtar i syfte att ersätta sex bevakningsbåtar (BevB 80) samt HMS Jägaren som alla avrustas efter 2014. Alla dessa fartyg bidrar i allra högsta grad till vår nationella ytlägesbild och bevakningen av vårt sjöterritorium. Sju fartyg ska således ersättas av två. Dessa två fartyg ligger i dag avrustade till kaj sedan 2004 respektive 2006. Dessa måste in på varv snarast. Förhoppningsvis bibehålls dagens vapeninstallationer i syfte att kunna utöka förmågan vid behov, allt annat vore oerhört korkat.

När det kommer till de andra två korvetterna Gävle och Sundsvall så ska dessa två modifieras och livstidsförlängas och därefter fortsätta sitt liv som korvetter även i framtiden. I dag är enbart HMS Sundsvall operativ då man avrustade systerfartyget redan förra året då hon skulle påbörja ombyggnad. Men fortfarande har inget hänt, inga åtgärder är påbörjade, och det finns givetvis anledningar till detta.

För att Försvarsmakten över huvud taget ska få påbörja materiella åtgärder ska myndigheten framställa om regeringens medgivande för beställning av andra objekt och verksamheter som bedöms uppfylla kriterierna för regeringsärenden. Dessa kriterier är större ekonomiska bindningar, över 200 miljoner kronor, eller påverkan på regeringens framtida handlingsfrihet.


Redan 2011 redovisade Försvarsmakten att man avsåg genomföra ovanstående åtgärder. Ombyggnaden till vedettbåtar har sedan dess beteckningarna regeringsärende (RÄ 12/6) och för modifiering av korvetter (RÄ 12/2). Om Försvarsmakten och Prod Marin gjort hemläxan rätt så bör dessa ärenden redan nu ligga på regeringens bord, vilket de enligt uppgift nu även ska göra. 
Problemet är att regeringen har en riktigt dålig ovana att förhala materielärenden som Försvarsmakten planerat och budgeterat för. Ärenden som dessa påverkar inte bara tillförsel av fartyg, utan även Försvarsmaktens ekonomi i allra högsta grad. Om Försvarsmakten budgeterat för ett projekt som inte regeringen fattar beslut om under året, så återgår merparten av dessa ej upparbetade pengar till den totala statskassan. För Försvarsmaktens del innebär en sådan manöver att kostnaden för att omsätta materiel, det så kallade materielberget ökar ytterligare. det är inte långt i från att man skulle kunna drista sig till att regeringen taktiserar med Försvarsmaktens anslag för att täcka andra underskott i statskassan.
Men det handlar inte bara om pengar. Att inte få ut fartygen i produktion enligt de enskilda förbandens planering påverkar både operativ effekt, men även personalplanering. Kommer inte dessa fartyg ut enligt plan så tvingas all planering göras om ännu en gång.
Att regeringen förhalar regeringsbeslut kan dels tyda på taktisering med statsbudgeten, men även att regeringen själva vill välja ett lämpligt tillfälle för att presentera sina omtalade satsningar. I dag är det regeringssammanträde, men något beslut har sannolikt inte tagits i dag heller… Men jag håller det inte för omöjligt att vi inom kort förhoppningsvis får se ett pressmeddelande om ”stora satsningar som ytterligare stärker vår försvarsförmåga”.

Gästinlägg: Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyår kan det vara för sent !

Nedan följer ett med anledning av gårdagens besked från Regeringen om ”höjd” försvarsbudget rykande aktuellt gästinlägg signerat generalmajor Bernt Grundevik. Att generalmajor Grundevik är så öppen i försvarsdebatten vill jag ge honom en eloge för. Om det är något vi saknar i försvarsdebatten så är det deltagande av högre chefer som ger sin egen syn på situationen. Det är också på sin plats att påminna om detta inlägg från försvarsmaktens informationsdirektör.

/Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyåret kan det vara för sent ! 

Den 2 juli 2012 skrev jag på Armébloggen –”Vad händer med försvaret efter 2014”– Ett av budskapen i inlägget var att ”vi har mellan 18-24 månader på oss att sakligt debattera. Därefter måste vi alla respektera och acceptera det beslut som fattas i demokratisk ordning av Sveriges riksdag”

I samma tidsperiod gjorde ÖB sitt utspel under politikerveckan i Almedalen. Hans budskap var att försvaret behöver ca 4 miljarder mer /år för att kunna fullfölja inriktningen i försvarsbeslut 2009, vilket var betydelsefull information.

Vid nyåret 2013 kom nästa utspel från ÖB då han redovisade ”en veckas försvaret”. Sällan har försvarsdebatten varit så intensiv som under våren 2013 och som ”lök på laxen” kom den ryska flygövningen utanför Gotland under påskhelgen att ge ny näring till frågan om nationellt försvar o beredskap. ÖB ska ha en eloge. Hans uttalanden fick verkligen försvars debatten att lyfta till en begriplig nivå för allmänheten.

I Juni 2013 redovisade Försvarsberedningen sin rapport 1, omvärldsanalysen, som skall ligga till grund för politiska bedömningar om hotbild och långsiktig utveckling/trender i vårt närområde.

Efter sommaren 2013 har det enligt min uppfattning varit för lite engagemang i debatten rörande ett nytt försvarsbeslut. Det är under hösten debatten och diskussionen om försvarets framtid behöver ta fart igen om vi tillsammans skall kunna påverka de olika politiska beslutsfattarna och pågående planeringsprocesser innan det är för sent.

Tidsförhållanden

Under hösten arbetar den parlamentariskt tillsatta försvarsberedningen intensivt med att ta fram rapport 2 som i huvudsak syftar till att redovisa förslag till Försvarets fortsatta utveckling, uppgifter, organisation mm. Rapport 2 skall lämnas till riksdagen i slutet av mars 2014.

Det är bedömningsvis åtta månader kvar, efter att rapport 2 har redovisats, innan ett nytt försvarsbeslut fattas av riksdagen under december 2014. Alternativt kan beslutet skjutas fram till första kvartalet 2015. Slutsatser och rekommendationer i försvarsberedningens rapport 2 kommer att vara mycket viktiga som vägledning i fortsatta diskussioner och remissyttranden inom de politiska partierna, i riksdagen och hos andra myndigheter och organisationer.

Under 2014 är det valår och högst sannolikt är det andra frågor än försvarsfrågan som de olika politiska partierna vill lyfta fram i valrörelsen.

Mot denna bakgrund är det troligt att man inom försvarsberedningen (förmodligen mellan alliansen och socialdemokraterna) vill ha en samsyn i försvarsfrågan så att det inte finns fundamentalt olika synpunkter, särskrivningar och avvikande uppfattningar i rapport 2. Det som talar för denna bedömning är att så skedde med rapport 1 där det var många och långa diskussioner avseende beskrivningen av utvecklingen i Ryssland innan man till sist enades mellan de tongivande partierna.

Tiden att utkomma med en försvarspolitisk proposition är kort. Därför är det högst troligt att, parallellt med försvarsberedningens arbete, så skissar regeringen redan nu på ett utkast till ny försvarspolitisk inriktning för att inte komma i tidsnöd efter att försvarsberedningen har levererat sin rapport 2.

Inom försvarsmakten pågår nu BU 15 arbetet, dvs förslag till verksamhet och en budget i balans, för 2015 i detalj och inriktande för 2016 och 2017. För att kunna göra detta arbete erhåller Försvarsmakten så kallade planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. I de fall man saknar anvisningar för man göra antaganden för att planeringsprocessen inte ska avstanna. Försvarsmakten har likt andra myndigheter kravet att kunna lämna in budgetunderlaget senast den sista februari 2014.

När man väger samman ovan redovisade fakta och bedömningar ovan så blir min slutsats följande;

Debattera försvarsfrågan intensivt under hösten 2013- efter nyåret kan det vara för sent!

Om man i försvarsberedningens rapport 2 är överens i stort så bedömer jag att ”manöverutrymmet” för debatt som påverkar processen inför ett nytt försvarsbeslut kan vara mycket litet efter januari/februari 2014!

”Kan vi försvara oss?”

Hösten 2012 utkom Kungliga Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Kan vi försvara oss?”.

Rapporten är mycket läsvärd och utgjorde en del av projektet Svensk säkerhet efter 2014. Både som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och som officer ställer jag mig helt bakom rapporten som på ett logiskt och pedagogiskt sätt försöker beskriva läget i Försvarsmakten och de utmaningar som finns att hantera.

I rapportens sammanfattning redovisas bl a följande viktiga synpunkter;

 – När man genomför en analys av det slag vi gör är det lätt att problematisera i hög grad. Så skall det naturligtvis vara, men för ordningens skull vill vi inledningsvis lyfta fram och betona att de förändringar som gjorts i huvudsak varit riktiga och att dagens försvar har ett antal positiva sidor men

 – Det är tveksamt om försvaret i en framtid har möjlighet att uppfylla de krav som ställs, framför allt avseende det nationella försvaret i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. För detta krävs det både en förstärkt budget och att vi på ett helt annat sätt än tidigare skapar operativa förmågor tillsammans med de länder vi uttryckt solidaritet med. Vi är i ett läge att antingen tillföra försvaret mer resurser eller minska vår ambition genom att ta bort operativa förmågor, alternativt göra en allmän ambitionsminskning.

  • – Inom alla stridskrafter har vi för få förband för att självständigt kunna ta upp ett försvar av territoriet, även vid ett mycket begränsat angrepp.
  • – Bristen på ett luftförsvarsluftvärn är uppenbar.
  • – För alla stridskrafter gäller att de på mycket länge inte övats i större förbandsenheter och i ett operativt sammanhang i försvaret av det egna landet
  • – Personellt är det nya systemet med frivilligt rekryterade gruppbefäl, soldater och sjömän infört men inte genomfört.
  • – I en 20 års period i behov av att omsätta ett antal tunga materielsystem.
  • – Om vi under kalla kriget hade en logik i vårt försvarssystem, från den säkerhetspolitiska miljön, vår neutralitet och alliansfrihet till det att vi byggde försvar på värnplikt och inhemsk försvarsindustri kan vi konstatera att motsvarande logik inte finns i dagens försvarssystem.

Kungl Krigsvetenskapsakademien anser avslutningsvis att i nedanstående viktigare områden –frågor av strategisk karaktär – behövs ett fördjupat resonemang inför ett nytt försvarsbeslut:

  • – avvägningen mellan olika stridskrafter

  • – personalförsörjningen

  • – investeringsnivån avseende krigsmateriel

  • – den faktiska prisutvecklingen på försvarsspecifik materiel

  • – alliansfrågan

  • – den politiska processen som leder fram till ett nytt försvarsbeslut


De operativa frågorna

Utöver de strategiska frågorna, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien anser viktiga att ytterligare debattera, finns det enligt min mening flera och komplexa operativa förmågor/frågeställningar som försvarsberedningen och ytterst riksdagen behöver ta ställning till. Några exempel

  • – Luftförsvaret av befolkningscentra o viktiga samhällsfunktioner/anläggningar och områden

  • – Försvaret av Gotland

  • – Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna samt balansen av viktiga förmågor inom respektive försvarsgren

  • – Övningsverksamheten både nationellt och internationellt

  • – Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser

Luftförsvaret
Det fnns ett stort operativt behov av att skydda befolkningscentra, viktigare infrastruktur, basområden för flygstridskrafterna och de marina förbanden, förflyttningar av markstridskrafter mm. Det är flygstridskrafterna och det markbundna luftvärnets som skall svara för lösandet av luftförsvarsuppgiften.

JAS frågan har tidigare debatterats flitigt och där har regeringen med stöd av socialdemokraterna fattat beslut om vidareutveckling av JAS systemet och en anskaffning av 60 nya plan. Avgränsar mig i detta inlägg och tar ej upp JAS frågan ytterligare.

Bristen på markbaserat luftvärn är mycket stor. Idag finns det bara två luftvärnsbataljoner kvar i försvarsmaktens insatsorganisation. Deras materiel är föråldrad och behöver moderniseras i perioden 2015-2017. Att samtidigt skydda olika basområden för bland annat flygstridskrafterna ,så att dessa kan komma till verkan, samt tillsammans med dessa skydda befolkningscentra och annan viktig infrastruktur är en omöjlig ekvation givet en så liten numerär markbaserat luftvärn

Förhoppningsvis kommer luftförsvarsutredningen att leverera ett underlag som innebär att luftförsvarsfrågan kan hanteras utifrån ett helhetsperspektiv. Politiskt måste man i kommande försvarsbeslut tydligt ta ställning till vilken långsiktig ambitionsnivå som skall gälla för luftförsvaret av Sverige.


Gotland
Förutom öns strategiska betydelse för östersjöområdet och Sverige så har vi ett moraliskt ansvar för försvaret av Gotlands ca 58000 bofasta svenskar.

Givetvis finns en försvarsplanering där man i olika skeden och beredskapssteg kan förstärka Gotland med rörliga förband från fastlandet. Utav sekretesskäl vill jag inte gå in på detaljer om detta.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att på Gotland finns idag mycket få stationära resurser (enligt öppna källor en hemvärnsbataljon om ca 500 personer, en utbildningsgrupp för hemvärnet om ca 10 officerare, en handfull mängd flygvapenpersonal för att hantera klargöring av incidentroten, ett förrådsställt stridsvagnskompani (14 vagnar) samt ett 10 tal personer ur FM logistik ) som kan göra något vid en snabbt uppkommen krissituation.

Enligt min mening har vi i grundberedskapen för få stationära resurser på Gotland. Beroende på händelseutvecklingen kan det uppstå flera slag av friktioner som försvårar eller helt begränsar möjligheten att genomföra planerade förstärkningar från fastlandet.

Olika ambitionsnivåer att förbättra läget kostar pengar. Dock finns det pragmatiska lösningar som kan bli mycket kostnadseffektiva utan att det behöver byggas upp ny infrastruktur, således man kan nyttja det som finns.

Det finns mycket som den politiska nivån borde fatta beslut om när det gäller försvaret av Gotland. Jag anser att den lägsta ambitionsnivån som kan vara ett steg i rätt riktning samt skapar signaleffekt både för befolkningen och omvärlden är exempelvis:

  1. Organisera ett ”Detachement regional ledning Gotland” . Stabspersonal bör omfördelas inom försvarsmakten så att ett antal stabsofficerare, under ledning av en överste, bildar en ledningsresurs med placering i Visby. Enheten bör vara underställd regional ledning i Stockholm. Vid normal beredskap föreslås denna ledningsresurs ägna sig åt civil-militär samverkan samt försvarsplanering. Vid förhöjd beredskap bör denna stabsdel inledningsvis kunna leda tilltransporterade förbandsenheter från fastlandet innan övrig stabsförstärkning anländer och kan fungera.

  2. Flygvapnets incidentberedskap med en jaktrote JAS bör finnas grupperad i Visby under huvuddelen av året.
  3. Marin närvaro med minst ett fartyg typ korvett i farvattnen utanför Gotland under huvuddelen av årets dagar.
  4. Delar av luftvärnsförbandet i Halmstad bör med kompani, i ett roterande schema, genomföra övningsverksamhet på Gotland under huvuddelen av året vilket bidrar till förbättrad beredskap och luftförsvarsförmåga.
  5. Bemanna stridsvagnskompaniet med tidvis tjänstgörande soldater o befäl från Gotland. Dessa personer, ett 80 tal, genomför årligen ca 10 dagars repetitionsutbildning inkluderande stridskjutning.
  6. Ge hemvärnsförbandet möjlighet till bättre eldkraft genom att tillföra 12 cm granatkastare och omorganisera ett av kompanierna till ett granatkastarkompani.



Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna
Det finns flera utmaningar att hantera när det gäller framtida uppgifter, dimensionering och materielutveckling för de olika stridskrafterna oavsett vilken ekonomisk nivå som tilldelas försvaret. Utöver att det organisatoriskt finns för få förband i respektive försvarsgren så finns det stora materiel- och ”förmågeglapp” att hantera i kommande försvarsbeslut. Låt mig ge några exempel att ta ställning till;

– Armén behöver ett nytt bataljonsartilleri i form av ett nytt granatkastarsystem samt att fler stridsvagnar behöver renoveras än vad som nu är planerat för att få en relevant eldkraft i de mekaniserade förbanden. Därutöver behövs ett nytt stridsbrosystem så att man kan gå över vattendrag och diken.

– Marinen saknar ett robotluftvärn på ytstridsfartygen vilket gör att de fåtaliga fartygen bland annat har en begränsad förmåga till eskort samt är sårbara. Därutöver behöver ubåtsjaktförmågan utvecklas.

– Flygvapnets transportflygplan, C-130 Hercules, är mycket åldersstigna och behöver bytas ut. Därutöver är basförbanden underdimensionerade när det gäller uthållighet och för skyddet av egen gruppering vilket begränsar ett flexibelt nyttjande..



 Övningsverksamheten både nationellt och internationellt
Utan relevant övningsverksamhet så når inte förbanden beslutad kravnivå med resultatet att dessa steg för steg självdör. Övningsverksamheten får heller inte vara en ”budgetregulator” vilket skulle påverka personalförsörjningen mycket negativt, speciellt för tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Dessa kommer idag på frivillig basis till förbanden för att de tillsammans vill utvecklas och lösa uppgifter både nationellt och internationellt. Inställda, bristfälliga eller för få övningar tar död på deras intresse att ställa upp.

Övningsverksamheten är en trovärdighetsfråga för all personal i försvarsmakten samt hos svenska folket. Utifrån ett internationellt perspektiv så är signaleffekten av ett välövat försvar, oavsett dess numerär, också en trovärdighetsfråga av stor betydelse.



 Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser
Både i försvarsbeslutet från december 2004 (två större insatser o tre mindre insatser samtidigt) respektive juni 2009 (upp till 2000 soldater/sjömän samtidigt) redovisade riksdagen tydligt kraven på försvarsmaktens förmåga att kunna delta i internationella insatser.

Detta var tydligt och bra men samtidigt saknades tydliga krav på förmåga att kunna verka nationellt, således vilken ambitionsnivå gäller för försvarat av Sverige i Sverige!

Detta är en av de viktigaste uppgifterna för riksdagen att ta ställning i vid nästa försvarsbeslut
Övrigt
Inför ett nytt försvarsbeslut är det viktigt att våra folkvalda tar sitt ansvar och fattar nödvändiga beslut med långsiktig hållbarhet. Men det finns också frågor som försvarsmakten internt skall lösa inom ramen för myndighetens ansvar.

”Uppdragstaktik” dvs ledning genom att tilldela underställda tydliga mål och avdela relevanta resurser för detta, är den ledningsfilosofi som Försvarsmakten valt. Lever organisationen då efter detta? Enligt mitt förmenande är svaret – tveksamt. Jag anser att Försvarsmakten är alltför centralistisk i sin ledning och inte tilldelar förbandschefsnivån den handlingsfrihet som är befogad och som underlättar ledningen. Att inte ”Försvarsgrenscheferna” sitter med som ordinarie ledamöter i FML (försvarsmaktsledningen) och där kan ge råd och ge synpunkter på viktiga beslut är ett annat exempel på vad som internt behöver förändras. HKV har omorganiserats ett flertal gånger och ännu är organisationen inte optimal. Slå ihop HKV/Prod och HKV/Insatsorg till en organisation i HKV så att det är ”ett rör ut och in” till organisationsenheter och förband. Dessutom behöver funktioner såsom pers, info och HRC decentraliseras mera. Därutöver bör den regionala ledningen stärkas och att det finns en brigadgeneral som chef på den regionala nivån, en nivå som rimligen är ett naturligt generalsbefäl.

Sammanfattningsvis bör Försvarsmakten internt;

  1. Decentralisera sin ledning- tillämpa uppdragstaktik i större omfattning

  2. Ge mer befogenheter till förbandschefer o regional ledning
  3. Låt försvarsgrenscheferna vara ordinarie ledamöter i FML
  4. Omorganisera HKV


Avslutning

Försvarsminister Karin Enström skriver så här om framtiden för försvaret på Regeringens hemsida;

” Syftet är att skapa ett modernt försvar som är redo att användas. Vi ska kunna försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld idag. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld”.

Kommande försvarsbeslut blir mycket viktigt för Försvarsmaktens framtida kapacitet och inriktning. Det finns i praktiken fyra scenarier kopplat till den ekonomi som beslutas:

  1. Ett tillskott av mer än 4 miljarder/år för att bryta trenden och skapa möjligheter att ha högre ambition än vad som beslutades 2009.

  2. Ett tillskott på 3.5 till 4 miljarder för att fullfölja försvarsbeslutet från 2009.
  3. Samma ekonomiska ram som idag vilket medför en ytterligare reducering av försvarsmaktens förmåga.
  4. Ännu mindre pengar än idag och ännu större konsekvenser för försvarsmakten än i punkt 3.


Vad tycker du? Vad vill du bidra med i den fortsatta debatten? Hur mycket är vi beredda att betala för den långsiktiga ”försäkringen” som försvaret utgör ?( idag 1.11 % av BNP- förr ca 3.1% !)

Jag anser att det krävs en omfattande debatt som bidrar till ett bra beslutsunderlag inför kommande försvarsbeslut. Historiskt sett har debatten inför försvarsbesluten varit för anonym och ofta handlat om regionalpolitik och vilka förband som kommer att överleva alternativt läggas ner.

En omfattande debatt bidrar också till en ”folkförankring” och större insikt i försvarsfrågan vilket är bra för den demokratiska processen. Debatten måste föras på en begriplig nivå. ”En veckas försvaret” blev förståelig för allmänheten och därför fick utspelet så stort genomslag.

Avslutningsvis vill jag återkoppla till vad Kungliga Krigsvetenskapsakademien skrev i förordet till rapporten ”Kan vi försvara oss?

– ”försvarspolitikens närmaste uppgift är att forma grunden för ett försvar som möjliggör att vi praktiskt och tekniskt över tiden behåller en förmåga – låt vara med varierande styrka och beredskap – som förmår att ge oss en trovärdig möjlighet att möta över tiden säkerhetspolitiskt skiftande krav.”

Generalmajor Berndt Grundevik


Det bidde en tumme (uppdaterat 00.00)

Ikväll kom beskedet från Regeringen via försvarsminister Karin Enström om att försvarsbudgeten höjs i och med höstbudgeten. Det blir en budgetförstärkning av förbandsanslaget på inledningsvis 200 miljoner kr och därefter 100 miljoner kr per år till år 2017. En i sammanhanget mycket blygsam summa och man kan konstatera att det bidde en tumme av den utlovade budgethöjningen.

Till saken hör också att Regeringens sparkrav på Försvarsmaktens lönekostnader om 500 miljoner kr år 2019 jämför med i år kvarstår(!). Nollsummespelet är häpnadsväckande. En normal statlig löneutveckling om 3,3 % årligen lär inte bli aktuell för Försvarsmaktens anställda. I paritet kan sägas att den av Regeringen utlovade summan för nästa år motsvarar drygt 2 % av Försvarsmaktens lönekostnader. Jämför man den påstådda satsningen med konjunkturinstitutets prognos för svensk BNP-utveckling kan man konstatera att Försvarsanslaget forsätter att backa stadigt jämfört med BNP – trots de pengar Regeringen symboliskt skjuter till. Inom staten finns också ett årligt rationaliseringskrav på myndigheterna som innebär att i myndighetens budget kompenseras inte ökade lönekostnader fullt ut utan tanken är istället att myndigheten kontinuerligt ska rationalisera sig själv. För Försvarsmakten är det 1,5 -2 % årligen. Vad det innebär för en myndighet där statsmakterna fastställt en viss organisation om ett visst antal förband och individer säger sig självt. Tyvärr görs inget undantag från reglerna.

Försvarsmakten konstaterade i sitt utökade budgetunderlag under vårvintern (bilaga 1) att till år 2019 kommer förbandsanslaget att sakna 1,3 mdr kr för kunna öva och avlöna den insatsorganisation som skulle vara klar 2014, men som nu beräknas klar till 2023. Jämför man den påstådda satsningen med konjunkturinstitutets prognos för svensk BNP-utveckling kan man konstatera att Försvarsanslaget fortsätter att backa stadigt jämfört med BNP – trots de pengar Regeringen symboliskt skjuter till.

Till detta ska läggas de enorma underskotten på materielanslaget som under lång tid använts av flera regeringar och inte minst den sittande till att genomföra besparingar på Försvarsmakten och för att täcka brister i förbandsanslaget. Situationen har också stadigt förvärrats då Regeringen skjutit investeringar på framtiden vilka redan budgeterats av Försvarsmakten i lagd budget, men som Regeringen ej gett ok att verkställa. Det av Försvarsmakten beräknade underskottet på materielanslaget kommande tioårsperiod beräknas till drygt 51 mdr kr, men man tror sig bara kunna organisatoriskt kunna hantera en omsättning av materiel till motsvarande 31 mdr kr. Detta är inte en brist Regeringen avser att befatta sig med.

Istället har försvarsminister Karin Enström mage att stå utanför Riksdagshuset och säga till SVT:

”Det vi gör nu, det är att vi höjer anslaget och samtidigt så får Försvarsmakten se över sina befarade (betonades) kostnadsökningar på lång sikt”


Ett konstaterat underskott på långt över 50 mdr kr möter alltså Regeringen med 1,4 mdr kr till år 2017. Till 2023 blir summan 4,4 mdr. Man täcker alltså inte ens 5 % av underskottet till 2023. Uppenbarligen lever man i en fantasivärld.
Socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist kommenterar också Regeringens besked som ”en puts i marginalen när det gäller de stora proportionerna”. Öppet mål för oppositionen kan man konstatera.

Tyvärr verkar man även göra det säkerhetspolitiskt. Ser vi oss om i omvärlden konstaterar vi en betydligt allvarligare säkerhetspolitisk situation än på flera år. Särskilt tydlig blir skillnaden när vi studerar utvecklingen i Sveriges närområde där situationen är den sämsta sedan Sovjetunionens fall. Detta var också något som Carl Bildt konstaterade i internationell media när han gick till hårt angrepp mot Rysslands maktspråk mot Moldavien, Ukraina och Georgien med vilka EU förhandlar om frihandelsavtal och där Ryssland nu påbörjat en ekonomisk krigföring i skuggan av Syrienkonflikten.

Imorgon bitti publiceras ett mycket intressant och kvalificerat gästinlägg som lär få en hel del reaktioner.  Inte minst kommer inlägget att vara högaktuellt med bakgrund av kvällens besked från Regeringen.

Väl mött då!

Läs även inlägget om konsekvenserna av Regeringens sparkrav på Försvarsmaktens lönekostnader.

SvD, DN, Aft, SVT, SR, GP, Moderaterna

Uppdatering 00.00: Läs detta inlägg av Allan Widman om sammanslagningen av Statens Fastighetsverk och Fortifikationsverket till en ny myndighet. Det börjar klarna hur Regeringen avser finansiera ”budgethöjningen”. Kostnaden lär dock bli större för Försvarsmakten än vad man får i höjning av Regeringen.

Boföring, en kreativ konst?

I dagarna kom den senaste utredningen om försvarsfastigheterna. Bland annat föreslås att Statens Fastighetsverk och Fortifikationsverket läggs ned och att en ny myndighet inrättas med ett samlat ansvar för de fastigheter staten ska behålla.

Det som ej behålls ska antingen överföras till statliga bolag eller avyttras på marknaden. Till den förstnämnda kategorin föreslås garnisonerna i Arvidsjaur, Halmstad, Enköping, Umeå, Kungsängen, Käringberget, Skövde och Revinge att föras. Det är en beaktansvärd andel av det svenska försvaret.

Så långt är väl allt väl, men sedan kommer det som oroar: Utredningen för omfattande resonemang om hur hyressättningen av försvarsfastigheterna ska regleras. Fastigheterna ska värderas och ligga till grund för ett avkastningskrav. Man diskuterar olika modeller – som alla har det gemensamt att det kan ge stora utslag på FMs lokalkostnader.

Hur denna utredning hanteras i regeringskansliet förtjänar stor uppmärksamhet de kommande månaderna. I den nuvarande ”hyresmodellen” för FM är självkostnadsprincipen fundamentet. Trots det bör väl också nämnas att den egna kassan i Fortverket enligt årsredovisningen för 2010 uppgår till nära trekvarts miljard.

För mer än sju år sedan skrev jag, på förekommen anledning, följande interpellation till den dåvarande försvarsministern Leni Björklund (s):

den 24 april 2006
 
Interpellation 2005/06:363 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund (s)
Försvarsmaktens hyror
 
Riksdagens revisorer gjorde 2002 en genomgång av Fortifikationsverkets och Försvarsmaktens hyresrelationer. I början av 90-talet infördes som bekant ett beställar- och utförarsystem som innebar att Fortifikationsverket och försvarets fastigheter separerades från Försvarsmakten. Genom den nya modellen skulle effektiviteten i lokalnyttjandet höjas till båtnad för både Försvarsmakten och statskassan.
 
Redan vid revisorernas genomgång stod det klart att Fortifikationsverket tog ut för höga hyror. Vid tidpunkten för rapporten hade ett resultat på 564 miljoner kronor redan ackumulerats hos myndigheten. Strax därefter drogs medlen in till statskassan av Finansdepartementet.
Riksdagens revisorer reagerade starkt mot förfaringssättet och hänvisade till att riksdagen ”betonat att självkostnadshyra bör vara den självklara utgångspunkten i de fall hyresgästen har begränsade alternativ och är beroende av en statlig hyresvärd”.
 
Våren 2006 har Fortifikationsverket arbetat upp ett nytt eget kapital. Nu handlar det om drygt 955 miljoner kronor. Enligt regleringsbrevet till Fortifikationsverket för 2006 ska myndigheten nu betala in delar av sitt överskott till statskassan.
 
Innebörden blir att de medel som riksdagen anslår till försvaret tas hem bakvägen till statskassan via Fortifikationsverkets överhyror. Försvarsmakten har i princip bara en leverantör av lokaler och kan inte värja sig.
 
Mot bakgrund av vad som anförts vill jag fråga försvarsministern vilka åtgärder hon är beredd att vidta för att säkerställa att riksdagens uttalande om självkostnadshyra blir gällande för Försvarsmaktens lokalutnyttjande? 
 
 
Allan Widman

Svårt att idag effektivt ta emot militärt stöd

Två saker föranleder detta inlägg. Dels Johan Wiktorins eminenta ”Korridoren till Kaliningrad” där amerikanska förband begär att få stationera framförallt flygförband i Sverige , och dels president Obamas nyss avklarade besök där ett intensifierat amerikanskt och nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete varit ett av de diskuterade ämnena. Avsikten med detta inlägg är nämligen att diskutera svårigheterna med att ta emot stöd när man som idag inte har genomfört några som helst förberedelser.

Jägarchefen beskrev häromdagen i ett inlägg den mycket intensiva övningsverksamheten i det svenska närområdet under september. I södra Sverige och Östersjön drog den marina NATO-övningen Northern Coasts igång igår. Om en dryg vecka drar den ryska och vitryska försvarsmaktsövningen Zapad 13 igång med delar i såväl södra Östersjön som i Barentsområdet och i Vitryssland. Strax dessförinnan startar i norra Sverige, Norge och Finland flygövningen Arctic Challenge Exercise, även kallad ACE. Denna övning är till omfånget nu sannolikt Europas största flygövning i år sedan USA återkommit till övningen. I samband med den amerikanska försvarsmaktens handbroms i våras ströks det amerikanska deltagandet för att för några veckor sedan återkomma. Antingen hade man hittat nya pengar eller också ansågs helt enkelt ett starkt amerikanskt deltagande på Nordkalotten vara av hög prioritet. Det är nämligen inte mindre än drygt 30 st F-15, varav hälften F-15E Strike Eagle som ska delta i övningen, tillsammans med stödresurser som exempelvis lufttankningsflygplan. Som tur är så är frambasering av amerikanskt flyg till Norge välövat sedan ett halvt sekel och norska flygbaser förberedda för detta.

Bodö flygbas. Varje beige fläck söder om banan är en flygplanuppställningsplats för ett stridsflygplan och bredvid det ett fortifikatoriskt skydd som ska motstå en sovjetisk(!) standardbomb
Visa större karta


Det råder nämligen i Sverige en bred naivitet vad gäller svårigheterna med att effektivt ta emot stöd. Grunderna i överbrygga dessa svårigheter är förberedelser och förövning. Det sistnämnda ser vi med regelbundenhet genomföras i vårt närområde. I vårt västra grannland Norge genomförs med täta intervaller större övningar där man övar tillförsel av andra NATO-förband och ledning av dessa. Om några veckor kommer vi även att se motsvarande i Baltikum och Polen i form av övningen Steadfast Jazz. Marinövningen Northern Coasts som startar idag i södra Sverige och Arctic Challenge Exercise om en dryg vecka övar i viss mån deployering. Man ska dock betänka att det är ytterst fredsmässiga övningar där man fokuserar på respektive stridskrafts övningsmålsättningar och där deployeringen är en mycket ringa del. Flera av de för mottagande av stöd/host nation support vitala delarna är därmed avgränsade.

Ett försvar beroende av utländskt stöd
I Sverige har vi ett försvar som idag är helt beroende av utländskt stöd för att kunna möta ens de minsta påfrestningar utöver incidentberedskap då organisationen i grunden är anpassad för internationella insatser. Vår närmast ensidiga solidaritetsdeklaration utfäster att vi ska lämna militärt stöd till våra grannländer mot att vi ska erhålla ett motsvarande stöd om vi i vår tur skulle behöva det. Något sådant har aldrig kunnat övas eftersom inget parti i Sverige vågar peka ut vem eller vilket land som ska stå för det militära stödet.

Enbart den svenska solidaritetsförklaringen och det säkerhetspolitiska dominospelet i Norden skulle förtjäna ett eget inlägg. Liksom vi i Sverige inte förväntar oss att en konflikt endast kan drabba Sverige så kan vi utgå ifrån att även en konflikt i något grannland i hög grad kommer att påverka även Sverige, svenskt försvar och svensk säkerhetspolitik. Besöket från president Obama i Sverige hade också en säkerhetspolitisk dimension och det svenska säkerhetssamarbetet med NATO ökar, liksom USA:s säkerhetspolitiska intresse för den nordiska regionen.

I ”Korridoren till Kaliningrad”är grunden oroligheter mellan Litauen och Ryssland, vilket ger känningar även i Sverige. Vissa NATO- och EU-länder intar en mer passiv hållning medan Polen och USA är mer aktiva. Från USA kommer så småningom propåer om att få frambasera framförallt stridsflyg till Sverige, men även att över Sverige upprätta luftområden för lufttankningsflygplan och radarspaningsflygplan i syfte att understödja operationer över Östersjön och Baltikum. Här ser vi hur svenskt territorium i högsta grad kan vara aktuellt för användning både vid stöd av Sverige och för NATO vid understöd av medlemsländer i vårt närområde. Sannolikt är det också i första hand flygstridskrafter som i första skulle komma ifråga för frambasering till svenskt territorium, något senare därefter marinstridskrafter och på ytterligare lite sikt markstridskrafter.

Vad krävs för en deployering?
Att ta emot stödet är dock inte så enkelt om man ska säkerställa sig om att det ska fungera. I Wiktorins följetong begär USA att få nyttja flygplatserna i Uppsala, Karlsborg och Västerås för frambasering av flyg. Att det är just dessa är ingen slump. I Sverige finns ett mycket begränsat antal flygplatser som är lämpliga för att ta emot utländska flygstridskrafter –och för den delen idag även vårt eget strids- och transportflyg. Att effektivt kunna nyttja en flygplats för militära ändamål ställer betydligt mer långtgående krav än att det bara ska finnas 2000 m asfalt.

Västerås flygplats, tidigare Västmanlands flygflottilj. Banan förlängd under Kalla Kriget för att kunna ta emot bombflygplan. Uppställningsplatser för 3 divisioner Draken. Lägg märke till parallell taxibana. Visa större karta

Vid deployering av ett flygförband till en annan flygplats måste till en början bas- och stödresurser tillföras. Detta sker i regel med transportflygplan om det gäller längre sträckor. Man kan alltså utgå ifrån att ett antal transportflygplan ska kunna landas in och lastas av för att få in de nödvändiga resurserna där antalet i hög grad beror på vad som redan finns på plats. Som jämförelse kan tas den svenska Libyeninsatsen där man baserade på en bas som redan var en aktiv flygbas och man därför kunde ta med sig ett minimum av personal och resurser. Likväl krävdes det ett icke oansenligt antal Tp 84 Hercules för att flytta förbandet (som jämförelse kan nämnas att president Obamas besök i Sverige krävde ett ännu större antal C-17 – ett flygplan som lastar betydligt mer än Hercules). Hade Sverige och Italien/USA tillhört samma försvarsallians med därav minskade krav på kommunikationsutrustning, bevakningspersonal etc hade detta mildrats något liksom tiden för upprättande av förbandet.

En amerikansk stridsflygdivision är betydligt mer omfattande vad avser personal och materiel än en svensk stridsflygdivision. Det blir alltså betydligt fler transportflygplan som ska landas in, rangeras och lossas för att få personal och materiel på plats för att därefter kunna ta emot flygplanen som också ska ställas upp någonstans. Därtill kommer intensiteten i flygverksamheten öka väsentligt jämfört med en vanlig svensk landsortsflygplats, vilket ställer ökade krav på såväl flygplatsens infrastruktur som övrig logistik som förläggningar, mat, vatten och inte minst drivmedel. Sist men inte minst ska man också betänka att det krävs ett antal transportflygplan för att föra in den ammunition som stridsflygplanen kan komma att förbruka. Även denna ska förvaras någonstans, vilket i värsta fall kan bli under bar himmel, men då på en hårdgjord yta.

Om man utgår från det grundläggande för en flygplats att effektivt kunna fungera som bas för tillkommande stridsflyg är 2000 m asfalt ett lägsta krav. Sålunda skulle många av landets landsortsflygplatser såsom Borlänge, Jönköping och Karlstad etc kunna fungera. Det finns tillräcklig bana för att starta och landa både stridsflyg och transportflygplan som t ex C-17. Det blir däremot betydligt svårare för radar- och transportflygplan som kräver något mera banlängd. Däremot skulle nog de flesta NATO-länder vilja ställa dit en bromsvajeranläggning för flygplan i nöd, vilket i sig skulle fordra ett extra transportflygplan. Ser man dock till Borlänge, Jönköping och Karlstad så har dessa flygplatser enligt Luftfartsverket alla den banlängd som krävs för att ta emot stridsflyg (F-15, F-16, F-18) och transportflygplan som t ex C-130 Hercules och C-17 Globemaster III. För den sistnämnda kommer dock bärigheten i banan och taxibanan att vara begränsande och på t ex Borlänge kan ej operationer med maxvikt genomföras (se även dokument med krav för bärigheter för olika amerikanska militära flygplan). Vid operationer med tankflygplan fungerar Jönköping så länge det inte är för varmt då banan blir för kort. På t ex Borlänge och Karlstad skulle bärigheten vara för låg.

Luftfartsverkets flygplatskarta över Karlstad flygplats. Lång och bra bana, men låg bärighet och avsaknaden av taxibana gör det svårt att hantera större mängder trafik
En flygplats lämplighet som flygbas är dock så mycket mer än bara själva banan. För att en flygplats ska kunna understödja intensiv flygverksamhet krävs att den både har uppställningsplatser för ett större antal flygplan och att den har minst en parallell taxibana för att möjliggöra mer än en flygplanrörelse i taget. Naturligtvis måste plattor och uppställningsplatser också vara anpassade för de flygplan man ska kunna ta emot, t ex vad avser bärighet, men också mått. Tar man en titt på kartorna för de ovan nämnda flygplatserna ser man snabbt att den enda av de tre nämnda som har en parallell taxibana är Borlänge, då denna har varit en militär krigsbas. Som sådan är den dock avvecklad i och med försvarsbeslutet 2000 och den militära infrastruktur är antingen uppbruten eller underhålls inte längre, vilket då även gäller taxibanan som därför ej heller listas i Luftfartsverket information.

Operationer på Karlstad och Jönköping skulle innebära att alla militära flygplan liksom de civila idag skulle tvingas att använda huvudbanan för att köra till respektive banände för start och det motsatta efter landning. Operationstempot nedgår därför betydligt i hastighet när ingen taxibana finns. Tittar man via exempevis Google Maps på tidigare krigsbaser, t ex Kjula, Kubbe (nedan), Gunnarn, Färila, Byholma, så ser man att alla dessa, oavsett storlek och placering ute i ödemarken, hade en parallell taxibana till sin huvudbana. Vidare har samtliga dessa baser en rad uppställningsplatser för de stridsflygplan som skulle baseras där. Ofta fanns också en mindre ”transportplatta” för den/de Tp 84 Hercules som skulle tillföra viss utrustning/personal som inte kom via landsväg eller redan fanns på plats (idag finns dock ingen utrustning på dessa flygplatser eftersom de är nedlagda som baser och i vissa fall även som flygplatser).

Den nedlagda krigsflygbasen Kubbe nordväst om Örnsköldsvik. Drygt 2000 m huvudbana, parallell taxibana, kortbanor och flygplanplatser synlig längs vägnätet. Infrastruktur idag helt avvecklad och området ägt av privatperson. Visa större karta

En dimensionerande faktor blir därmed inte bara tillgången på lämpliga rull- och taxibanor utan även var man ska ställa upp flygplanen på marken. De gamla krigsbaserna hade en rad flygplanplatser spridda i terrängen runt basen varvid vägarnas bärighet är av vikt. Något sådant finns dock inte längre idag om man bortser från de två kvarvarande ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Det är dock tveksamt om detta skulle kunna nyttjas av utländska stridsflygplan som ofta är större än de Viggen och Gripenflygplan som baserna anpassats för vad avser bärighet och hinderfrihet. Återstår då att hålla sig i anslutning till huvudbanan och att använda normala flygplatser. Tittar man då på Karlstad eller Borlänge ser man snabbt att det är ytterst begränsade ytor för parkering av flygplan. Att ta emot 6 st C-17, lasta av dessa, rangera om godset och sedan starta igen är helt enkelt inte görligt. Har man sådan tur att man har en större flygplats eller hamn i närheten och kan acceptera de extra dagar detta förfarande tar kan man nyttja dessa för de tunga transporterna och sedan köra godset på väg till den tilltänkta flygbasen. Fortfarande kvarstår dock problemet med att hitta uppställningsplatser för 12-15 stridsflygplan.

Antalet lämpliga flygplatser för att ta emot stöd minskar därmed drastiskt – även om man räknar in de svenska flygflottiljerna eftersom dessa som sagt är anpassade för de mindre svenska flygplanen. Tittar man på en Googlebild från t ex Såtenäs så ser man att det finns gott om uppställningsplatser för stridsflygplan. Tar man sedan fram mätverktyget i Google Earth ser man att ett flygplan ej får ha större spännvidd än ca 14 m för att rymmas fysiskt. Därtill vill man ha någon extra meter på varje sida för att kunna arbeta med flygplanet och för att ha viss vingelmån. Det fungerar utmärkt för JAS 39 som har en spännvidd på 8,4 m och för F-16 med 10 m, men desto sämre för F-15 var spännvidd är drygt 13 m. Dessa skulle vid en frambasering till Sverige bli tvingade att använda vanliga öppna flygplanplattor även vid basering på en militär flygplats.


 Flygflottiljen i F 7 Såtenäs. Hemvist för svenska Tp 84 Hercules och 2 utbildningsdivisioner JAS 39 för svenska och utländska piloter. Gott om uppställningsplatser. Visa större karta


Det var alltså inte utan anledning som det blev just Västerås, Karlsborg, Uppsala och Såtenäs som USA begärde att få bruka i Korridoren till Kaliningrad. Alla tre har banlängder som skulle fungera för såväl transportflygplan som stridsflygplan och även taxibanor och plattor för att underlätta trafikflödena. I fallet med Västerås skulle dock det civila flyget få se sig bortschasat då man skulle bli tvungen att nyttja trafikflygets platta såväl som privatflygets plattor. På Uppsala skulle det bli viss konkurrens mellan svenskt frambaserat stridsflyg och tillfört amerikanskt stridsflyg, men det finns dock plattor att rymma såväl en svensk som utländsk division och därtill hantera transportflygplan. På Karlsborg skulle det bli värre då operationer med utländskt stridsflyg skulle riskera att hämma svenska operationer med transportflyg för att transportera de svenska förband som finns i anslutning till Karlsborg och som i hög grad är beroende av flygtransporter.

Applicerar man ovan listade kriterier på svenska flygplatser finner man snart att av landets alla flygplatser är den endast en handfull som är användbara för basering av tillkommande militärt flyg. Det rör sig främst om de flottiljflygplatser som används idag och som till följd av försvarsbeslutet 2004 tillika är huvudsakliga krigsbaser för flygstridskrafterna och utöver dessa i första hand landets största civila flygplatser (Arlanda, Sturup och Landvetter), särskilt om man avser att via luften tillföra inte bara flygstridskrafter utan även andra resurser. Valet står då mellan att flytta de svenska flygstridskrafterna eller närmaste helt stänga det civila flyget. Vart de svenska flygstridskrafterna i så fall ska flyttas är en fråga i sig då flottiljflygplatserna idag även utgör huvudbaser vid skarpt läge.

Bild från Jägarchefen utvisande räckvidd för luftvärnsrobotsystem grupperade i Kaliningrad

Utöver dessa grundläggande kriterier tillkommer sedan även den geografiska aspekten. Hur långt är det från den tilltänkta flygbasen och operationsområdet? Nära operationsområdet är fördelaktigt ur aspekterna uthållighet och anflygningstid, men samtidigt en allvarlig nackdel då man istället hotas av motståndarens flygstridskrafter. Här skulle exempelvis Visby, Ronneby, Kalmar falla bort direkt och i andra varvet även Linköping, Nyköping och kanske även Uppsala och Arlanda. Än mer så om man inte har luftvärn på plats från början för att skydda flygplatserna. Baserna ligger helt enkelt för nära operationsområdet är påverkbara för framförallt kryssningsrobotar, men även långräckviddigt luftvärn från exempelvis Kaliningrad.

I en artikel i DN i somras beskrevs hur det idag är närmast jämförbart att ta svenska militära förband till Gotland och att göra det till Tchad. Ytterst lite finns förberett på endera platsen. Detsamma gäller i högsta grad för det svenska Flygvapnet. Från att för tio år sedan ha ett stort antal förberedda baser runtom i landet finns idag endast flottiljflygplatserna och i viss mån även ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. I Korridoren till Kaliningrad vill den flygtaktiske chefen sprida sina ”ägg” från Ronneby och Uppsala när läget hotar att lämna fokus på territoriell integritet och övergå till väpnad strid, men har helt enkelt inte resurserna att göra det. Skulle den flygtaktiske chefen ändra sin prioritering från att ha nära till operationsområdet till att vara mer defensiv och sprida ut förbanden till mer baktung basering skulle han skapa logistik- och ledningsproblem. Det finns ju som sagt inte längre några krigsbaser kvar med förberedd infrastruktur då dessa avvecklats med ”Långtbortistandoktrinen” som ledord. Att få fram resurser till t ex flygplatsen i Jönköping blir än mer expeditionärt än att basera ett stridsflygförband på Sicilien. Hur få dit resurserna? Hur säkerställer man ett krypterat samband? Hur ska man sköta logistiken? Med vilka resurser ska basen försvaras?

Holländskt luftvärnsförband (Patriot) grupperat vid Adana-flygplatsen i Turkiet till skydd mot syriska angrepp. Deployeringstiden var föga imponerade en dryg månad från beslut till förmåga på plats

I Korridoren till Kaliningrad får USA ta med sig egna luftvärnsresurser eftersom de enda svenska är på väg att transporteras till Gotland. Detta gör i sin tur att det tar ytterligare ett antal lyft med transportflygplan för att få dessa resurser på plats. Man ska också ha i åtanke att det under fredstida förhållanden tog NATO över en månad att få liknande resurser på plats och operativa i Turkiet efter begäran om hjälp med skydd från Syrien. Luftvärn är dock väsentligt för en flygbas fortsatta funktion och i än högre grad så om man ej har tillgång till fortifikatoriskt skydd (jämför tidigare inlägg om NATO vs svenska flygbaser). Likaså måste även markförsvaret fungera. I detta scenario binds också huvuddelen av den svenska markstridskrafterna upp av att försvara just de flygplatser som USA ska använda. Skydd av flygbaser är annars idag något som huvudsakligen ska lösas av Hemvärnet då personalramen och ekonomin för Insatsorganisation 2014 inte tillåter att Flygvapnet har dylika resurser. Därmed blir även frågan om mobilisering av Hemvärnet intressant. När ska Hemvärnet mobiliseras och i vilken grad kan man assistera i att skydda flygplatser som ska användas av utländska förband?

Slutligen är det så logistiken och inte minst ledningen. Det lär bli ett antal glada näringsidkare i Karlsborgstrakten, Uppsala och Västerås när flera tusen amerikanska soldater ska ha de grundläggande behoven som mat, vatten och logi. Men vem tryggar och säkerställer transporterna av drivmedel till baserna? En stridsflygdivision, särskilt en amerikansk, gör i normalt operationstempo av med flera gånger mer drivmedel per tidsenhet än det normala civilflyget på exempelvis Västerås flygplats.

Vy över operationsrummet i ett CAOC (Combined Air Operations Center) varifrån taktisk ledning av flygstridskrafter sker. Ej att förväxla med ett svenskt StriC varifrån stridsteknisk ledning sker. NATO:s luftstridskrafter i norra Europa leds idag från ett CAOC i tyska Uedem
Den stora frågan är också vem som ska leda operationer från svenskt territorium. Detta är en fråga som måste redas ut i förväg. Om utländska stridskrafter frambaseras till svenskt territorium vore det naturliga att Sverige tog ”lead” på denna ledning – men är svenska staber bemannade till den nivå och har man den erfarenhet som krävs för detta. Med tanke på att man idag aldrig ens får öva att i verkligheten leda brigader eller leda en övning som ACE så är det tveksamt. Att överlämna ledningen för svenska stridskrafter till exempelvis NATO vid försvar av Sverige lär vara politiskt ohållbart, även i krig. Liknande svårigheter existerar naturligtvis om det gäller stöd till operationer i exempelvis Baltikum.

I Korridoren till Kalingrad tilldelas Sverige av USA betyget ”FX” i scenariots upplösning. FX är den amerikanska förkortningen för betyget underkänd till följd av undermåligt deltagande. Utan tvekan gäller detta idag även för förberedelserna för att ta emot stöd utifrån. Som ovan påvisat finns idag mycket ringa möjligheter att effektivt ta emot det utländska stöd vilket som mest konkret i försvarsdebatten omnämts som flyg- och sjöstridskrafter. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver allt från förberedd infrastruktur till organisationer för logistik och ledning som understödjer detta. Framförallt kräver det förövning för att hitta igen flaskhalsar och problem.

Detta synes idag som ett olösligt problem då vi inte ens kan tänka oss vem som ska komma till vår hjälp och inte ens har politiker som vågar uttala sig i frågan. Resultat blir därefter.

Intern skönmålning och uteblivna övningar

Försvarsmakten publicerade i onsdags en artikel på webbsidan där det fortsatta arbetet efter delårsrapporten skulle beskrivas. Tyvärr verkar det inte bättre än att Försvarsmakten likt regeringen målar upp en bild av verksamheten som möjligen inte delas av alla längst ut i organisationen.

Reformen av Försvarsmakten löper i stort enligt plan, med ett bättre verksamhetsresultat än motsvarande period förra året. Det finns dock ett antal faktorer som påverkar omställningen till den nya insatsorganisationen, IO14.

För det första måste man bena ut vad som i sammanhanget avses med ”reformen”, men allt tyder på att det är uppsättandet av IO14 som avses. Man bör även bena ut vad ”enligt plan” innebär.

Tidigare har man sagt att IO14 skulle vara intagen 2019, men allt tyder på att klartecken inte kommer att kunna lämnas tidigast 2023 medan andra bedömare hävdar att den aldrig kommer att kunna intas. Anledningen är givetvis ekonomi och rekrytering.

För att kunna ge klartecken i guld till regeringen så bör en insatsorganisation var bemannad och utrustad på rätt sätt och i rätt omfattning. Ett annat krav borde rimligen vara att den också är övad, men låt oss för en stund bortse från denna lilla parentes.

Vi vet alla att rekryteringen haltar betänkligt, i synnerhet rörande GSS/T. Till detta ska läggas alla de allt för tidiga avhoppen från GSS/K samt alla tjänstledigheter för studier som det ansöks om, och som Försvarsmakten inte kan neka till. Det är ett hinder av flera för att kunna sätta upp och bemanna IO14. Som vi nu vet har man även aviserat reduceringar på 500 miljoner kronor vilket skulle innebära att 15% av officerare och civilanställda ska plockas bort från en redan mycket anorektisk organisation. Det kommer garanterat att omfatta nyckelpersonal som är viktig för att kunna utbilda ny personal.

Ett annat hinder är materielförsörjningen. Härom veckan när det var tal om att hela Marinen skulle läggas ner, vilket senare förklarades med att omsättningen av nya fartyg skjuts på framtiden. D.v.s ännu ett bakslag. Det ofinansierade materielberget uppgår nu till enorma summor. Det talas om 30-50 miljarder beroende på hur man räknar.

Bara detta talar mot att reformen löper enligt plan.

Lägg sedan till en kraftfullt reducerad ambitionsnivå rörande övningar under innevarande budgetår. Vi gasade under våren, nu är det således dags att bromsa igen.

– För att förbättra balansen mellan verksamhet, personal och ekonomi minskas kostnaderna för förbandsverksamheten med cirka 160 miljoner för återstående del av året och resterande reduceringar tas på Försvarsmaktens centrala verksamhet, säger Bengt Svensson. 

För övningsverksamheten innebär det att marinövningarna Northern Coast och SWENEX genomförs, men minskas i omfattning. Planerad utveckling av förmågan att uppträda i sammansatta förband förskjuts mot 2014. 

En brigadstridsledningsövning ställs in medan markstridsövningarna Höstlöv och Joint Challenge genomförs om än förkortade och med färre förband. Uppbyggnaden av den nationella stridsgruppen fortsätter, medan förmågan i brigad påverkas och förskjuts mot 2014 och 2015. 

Flygövningen Arctic Challenge Exercise genomförs men reduceras och totalt sett sker ett mindre flygtidsuttag på JAS 39, helikoptrar, skolflygplan och transportflyg. Förmågeuppbyggnaden för bland annat basbataljonerna förskjuts mot 2014.
Hemvärnets övningar genomförs men ambitionen reduceras. 

För logistik- och ledningsförband sker minskad verksamhet som en följd av reduceringar inom övningsverksamheten.

Som vi ser är det inga små reduceringar i förmågeuppbyggnaden vi kan utläsa. Oroväckande med detta är att vi således skjuter detta på framtiden och att förmågan rörande kvalificerad väpnad tar längre tid att uppnå. Som vi ser förskjuts många delar till 2014. Då ska man vara väldigt medveten om att 2014 redan nu ser ut att bli et mycket svårt år rent ekonomiskt, svårare än 2013. ÖB varnade tidigare för att ekonomin bortom 2015 inte är i balans mätt mot verksamhetens behov. Det ser onekligen ut som att 2015 inträffade redan 2014, och att framtiden ser ännu värre ut. Trots detta säger generalmajor Bengt Svensson.

– Jag bedömer att de viktigaste förbandsmålsättningarna nås under 2013 och att det som utgår i år i huvudsak ska kunna inplaneras under 2014 och 2015.

Med risk för att erhålla ytterligare en stämpel som svartmålare så påstår jag att reformen av Försvarsmakten haltar rejält, och det beror på rekryteringsproblematiken och ekonomin. Viss del av rekryteringsproblematiken kan även den härledas till ekonomi då högre löner givetvis skulle öka attraktionskraften. Att ekonomin haltar ska inte Försvarsmakten belastas för, även om man bör kunna se över det faktiska behovet av vissa förband så som exempelvis ROL, numerär och storlek på diverse staber etc.

Men huvuddelen av problemet ligger som bekant på regeringen och ingen annan. Det går inte att hålla en Försvarsmakt på svältkost hur länge som helst. Men så länge Försvarsmakten redovisar att allt går enligt plan, så kommer definitivt inget att hända. Låt oss hoppas att man är tydligare i kommunikationen med departementet än vad man är i artikeln.

I samma ämne: Försvar & Säkerhet, Wiseman

Styling istället för ett bättre försvar?

Igår lanserade Försvarsmakten en nyhet som på Twitter paketerades som att reformen går i stort enligt plan. Det är inte utan att det går att ställa sig frågan: ”Vad nu?” Läser vi vidare i Försvarsmaktens artikel visar det sig att snart sagt alla övningar av betydelse under hösten reduceras, eller vad sägs om följande: Marinövningarna […]

Det är mycket nu

Då har vi passerat in i en mycket intressant och spännande månad vad avser militär aktivitet i vårt närområde. Denna månad kommer bedömt vara en övertidsmånad för många analytiker och stridsledare inom Försvarsmakten på olika nivåer. Analysen bygger enbart på öppnakällor.
Analys
Allmänt.Under september månad kommer det genomföras ett antal stora övningar dels i Sverige dels i vårt angränsande närområde. För huvuddelen är det nog inte okända övningar heller NOCO’13, ACE’13, Dragon’13, Brilliant Arrow och Zapad’13 m fl genomförs alla under denna månad. Jag kommer kortfattat beskriva Dragon’13 och Brilliant Arrow i och med att Sverige ej har något truppbidrag där, därefter lite mer ingående Zapad’13 samt de två övningar som har svenskt truppbidrag NOCO’13 samt ACE’13.
Brilliant Arrowär en flygövning som genomförs i Norge inom ramen för NRF (NATO Response Force) övningen genomförs under perioden 26 Augusti till 5 September 2013. Totalt deltar 9 NATO länder i övningen. Övningen syftar till att förbereda deltagarna för att kunna ingå i NRF. Övningen omfattar cirka 800 deltagare och 50 flygplan av olika typer.
Dragon’13 är en stor Polsk armé övning som går av stapeln under September månad, några exakta datum har jag ej funnit genom öppna gäller utan man talar enbart om September. Övningen är att jämföra med de ASÖ:er (Arméns SlutÖvning) som genomfördes under 90-talet i Sverige. Att man satsar stort på den är tydligt för man kan redan i början av November i fjol (2012) se att övningen nämns. Samt att det är den viktigaste övningen man genomför under 2013 i Polen.
Zapad’13.Detta är en Rysk och Vitrysk samövning som främst syftar till att samöva sina förband samt inom ramen för dess gemensamma försvarsåtaganden öva försvaret av Vitryssland vid ett angrepp. Officiellt har man nu delgivet datumen 20-26 september för genomförandet av övningen.
Likt tidigare så vidmakthåller man att övningen enbart kommer omfatta 12,900 man varav cirka 10,000 skall vara Vitryska och cirka 2,500 ryska och cirka 300 från andra CSTO länder. Man påtalar även att Zapad’13 är indelad i två faser. Varav den första fasen är en uppbyggnadsfas samt den andra fasen är en aktiv fas. Enligt vitryska uppgifter skall man genomföra Zapad’13 på 6 stycken övningsplatser dels i Vitryssland dels i Kaliningrad. Således bör huvuddelen av de nu anmälda ryska trupperna vara ur den marininfanteribrigad som finns i Kaliningrad.
Bedömt kommer man påbörja övningen tidigare likt Zapad’09 som även den var indelad i två faser. Varav den första fasen var samövning och den andra fasen var tillämpning. Bedömt är de delgivna datumen tillämpnings fasen av Zapad’13. Tidsuttaget är ungefär detsamma som under Zapad’09 tillämpningsfas. Vad som ej stämmer med denna rapportering är att man ej nämner något om Barens området som i tidigare rapportering omfattats i Zapad. Detta kan dels bero på att de senaste uppgifterna kring Zapad kommer från Vitrysk rapportering dels kan det bero på att man kommer genomföra en separat övning där som på pappret ej sker inom ramen för Zapad med ledningsmässigt på de högre nivåerna ingår likt 2009 års övning.
Likväl delger man att man har för avsikt att utnyttja cirka 350 bepansrade fordon, varav cirka 70 stycken skall vara stridsvagnar. Man kommer även utnyttja cirka 50 artilleripjäser dels haubits delsraketartilleri samt över 50 stycken luftfarkoster dvs helikoptrar och flygplan. En än mer intressant sak som döljer sig i texten är att man påtalar att detta är en strategisk övning. Zapad 2009 bedömdes som en operativ övning med inslag av strategiska moment, nu säger man således att övningen är på strategisk nivå, något man bör betänka.
En möjlig utveckling här kan vara i och med att övningen skall vara av strategisk karaktär att man genomför ytterligare en beredskapskontroll i något av MD och genomför lufttransport av förband likt tidigare beredskapsövningar till MD V. Under Vostok 2010 genomfördes ett liknande moment dock inte som beredskapskontroll utan för att förstärka MD Ö. Vilket även skulle vara ett troligt scenario i händelse av en konflikt att man flyttar förband från andra mindre utsatta MD till MD V.
Northern Coasts (NOCO) 2013. Detta är en multinationell marinövning där totalt ett 40-tal fartyg, 10 helikoptrar, 25 flygplan och fler än 2500 soldater och sjömän (varav 500 är markstridsinriktad) från 14 olika nationer. Övningen genomförs i södra och mellersta Östersjön under perioden 6-19 September. Övningen syftar till att öva stridsteknik och taktik i mindre fartygsenheter som är sammansatta i en multinationell stridsgrupp. Övningen leds av Tyskland men Sverige är värdnation och genomfört all planering inför övningen.
Utöver detta kommer flygverksamhet utgå från Kallinge (F 17) där bl a målflyg och transportflyg kommer utgå från för att genomföra olika övningsmoment. Mellan perioden 13 och 19 September kommer även Gotland utnyttjas av flygstridskrafter varvid Visby flygplats kommer utnyttjas som flygbas. Lågflygningar, kvälls- och nattflygningar kommer att genomföras över och kring Gotland. Likväl kommer flyg baseras på Skavsta flygplats under vecka 38. Inget stridsflyg kommer deltaga i övningen.
Övningen kommer vara indelad i två faser. Den första fasen omfattar formella övningsmoment samt samövning. Den andra fasen är en tillämpad övning Svårighetsgraden i övningen ökar successivt efterhand. Samövning med andra nationer övas genom hela övningen.
Vad som är intressant här är att man kommer utnyttja Gotland under genomförandet av övningen. Gotlands strategiska vikt har debatterats rikligt varvid det inte kräver någon ytterligare fördjupning. Men att man tydligt väver in Gotland i övningen visar på att man vill markera närvaro, trots avsaknaden av någon egentlig närvaro. Förhoppningsvis får vi se en övning av operativ transport av marktrupp från det Svenska fastlandet med hjälp av transportflyg till Gotland.
Artic Challange Exercise (ACE). Detta är en flygövning som genomförs mellan den 16 september och den 27 september 2013. Cirka 80 flygplan och 1,000 personer kommer deltaga i övningen. Övningen sträcker sig över Norra Norge, Sverige och Finland. Flygplanen kommer vara stationerad på flygbaserna i Bodö, Kallax och Rovaniemi. Deltagande nationer är Norge, Sverige, Finland, USA och Storbritannien.
Det grundläggande scenariot är i grunden en internationell insats med FN mandat. Övningsförutsättningarna kommer vara olika varje dag. En av målsättningarna med övningen är att ge möjligheten att öva i stora förband, en annan målsättning är att öva med utländska förband för att öva sin förmåga att lösa uppgifter i en multinationell miljö.
Under förmiddagarna kommer man främst öva över sitt ordinarie luftrum för att under eftermiddagarna kommer samtliga länder uppträda över Svenskt luftrum. Som mest kommer det vara över 50 flygplan i luften samtidigt.
Vad som är intressant här är att övning ACE genomförs samtidigt som övning Zapad. Samt att del av övning Zapad genomförs i nära anslutning till ACE övningsområde. Detta kan innebära en ökad risk för incidenter beroende på vad som väljs att öva hos de båda parterna.
Sammanfattning
Således runt Sverige samt framför allt i anslutning till de områden där Zapad’13 genomförs kommer västliga stridskrafter även genomföra övningsverksamhet. Vad som är intressant när man studerar datumen för övningarna är att man täckt in hela September månad med olika övningar som löser av varandra ur ett västligt perspektiv. Om det är en tillfällighet eller en konsekvens av att man från Ryskt håll under lång tid enbart meddelat att man under September tänkt genomföra Zapad’13 får vara osagt. Men under hela September har man en hög grundberedskap med dels de svenska Fjärrstridskrafterna (Flottan del av tiden, Flygvapnet del av tiden) dels med NATO stridskrafter. Således kan man luta sig mer åt att man de facto i den västliga sfären höjt sin gard något om än med övningar. Men att gå från övning till skarp verksamhet går snabbt i och med att personalen de facto är samlad på plats.
Vad är riskerna i detta då? Ser man initialt till den flottaktivitet som genomförs så är Östersjön inte ett stort hav. En stor mängd fartyg övar på en begränsad yta, om än separerat något i tid i förhållande till den nu delgivna tidpunkten för Zapad’13 så kommer man bedömt påbörja delövningar under kommande vecka. För att samöva förbanden för att därefter gå in i en tillämpad fas under perioden 20-26 september. Detta innebär att en stor mängd ryska samt västliga fartyg kommer öva samtidigt. Risken för incidenter ökar markant.
Ser man till flygaktiviteten så kommer man aktivt öva under samma period som Zapad’13. Från Ryskt håll har man öppet sagt att man kommer öva i Barensområdet. Vilken aktivitet är dock oklart men ser man till den övningsrapportering som skett under den senaste månad från verksamheten i Norra delen av MD V så är det tydligt att man förövat dels marinstridskrafterna dels flygstridskrafterna. Att således en stor mängd flygplan övar under samma tidpunkt ökar återigen risken för incidenter.
Tillhör det normalbilden att det är så här mycket övningar? Nej det kan man inte påstå men att aktiviteten har ökat är tydligt och det är inte från en lågnivå som vissa vill påskina. Utan övningsaktiviteten har successivt ökat i vårt närområde främst från rysk sida. Därmed har de västliga nationerna också ökat sin aktivitet. Nu är det precis som C INS säger att vi är inte uppe i nivåer som under kalla kriget men det är ur mitt förmenande en helt irrelevant liknelse. Vi befinner oss inte i en kalla kriget liknande situation just nu mellan två stormaktsblock, däremot har vi en stormakt i vårt direkta närområde som genomför en massiv upprustning och markant ökad övningsaktivitet på samtliga arenor. Reagerar man inte således på att man gått från 3-4 händelser per kvartal till 3-4 gånger per månad med kalla kriget liknande incidenter så är det illa, mycket illa. För det är en markant höjning av aktiviteten.
Med de tydliga riskerna att det kan bli incidenter är det då fel att öva samtidigt? Nej, det är enbart ett sätt att öka singrundberedskap, vilket är en konsekvens av det säkerhetspolitiska spelet, man måste helt enkelt se om sitt eget hus när det blåser runt en. Däremot bör man kunna förbereda sig på att Ryssland mycket väl kan tänkas ”spänna musklerna” under Zapad’13 med det menar jag att den senaste tidens händelseutveckling mycket väl kan föranleda att man väljer att visa sin styrka under en övning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Försvarsmakten 1, 2
Svt 1
SR 1, 2
NSD 1
SN 1
Helagotland 1
Jamestown Foundation 1, 2,
Belarusian Telegraph Agency 1, 2
RIA Novosti 1, 2
OSW 1
FOI 1
Brilliant Arrow 2013 1, 2

Gästinlägg: Förtydligande från C LEDS avseende materielplanen

Efter Aftonbladets skandalrubriker om att Marinen skulle vara på väg att läggas ner har lugnet lagt sig igen. Åtminstone runt detta befängda påstående. Det som fortfarande inte varit fullständigt utklarat är vilka marina materielsystem som har fått stryka på foten, alternativt flyttats fram i tiden. Chefen för Ledningsstaben, Jan Salestrand gör här nedan ett viktigt och nödvändigt förtydligande runt den frågan då det är väldigt många som står frågande till vad som egentligen avses.

Från de rykten som spridits där i princip allt är struket, så är detta ett välkommet besked där vi tydligt kan se att så inte är fallet. Det Marinen får vänta på är nyproduktion.

Det är mycket bra att FM högsta ledning är lyhörda och öppna runt frågor som denna.

/ Skipper

—————————————

Med anledning av de frågeställningar som väckts rörande långsiktig materielplanering för våra korvetter finns det skäl att kommentera några saker i detalj.

Grunden är att vi ska ha sju korvetter enligt gällande inriktningsbeslut som beslutades av riksdagen 2009.

  • Fem korvetter Visby slutlevereras 2012-2014.
  • Två korvetter typ Göteborg (Gävle och Sundsvall) genomgår generalöversyn ochmodifiering i syfte att vara operativa minst under perioden. Klassen döps om till korvett typ Gävle.
  • Två korvetter typ Göteborg (Kalmar och Göteborg f n avrustade) genomgår ombyggnad till vedettbåt och ersätter nuvarande bevakningsbåtar och vedettbåten Jägaren. Klassen döps om till vedettbåt typ Kalmar.
  • Två korvetter typ Stockholm (Stockholm och Malmö) avvecklas 2015.
  • Projektering av nästa generation ytstridsfartyg som ska ersätta Gävle och Sundsvall påbörjas 2022.

Materielplanen rullas varje år och är en plan som inlämnas till regeringen årligen 1 marstillsammans med budgetunderlaget. Regeringen anger i regleringsbrev vilka specifika materielsystem som kräver regeringsbeslut och generellt krävs regeringsbeslut om kostnaden överstiger 200 miljoner.

Vid varje rullning krävs hårda prioriteringar då det oftast finns många förändringar som det måste tas hänsyn till det kan t ex vara egna tvingande behov, ökade kostnader eller tillkommande politiska beslut. Den största förändringen relativt materielplan 2013 vad avser korvetter är att ersättning av Gävle och Sundvall har förskjutits ur tioårsplanen men projektering påbörjas inom perioden. Det innebär att medel tillförts för att modifiera Gävle och Sundvall.

Slutligen vill jag hänvisa till Försvarsmaktens svar i det s k regeringsbeslut 7 som är en redovisning av behoven på längre sikt och där framgår det att alla stridskrafter har behov som inte inryms i gällande planering

Vi kan konstatera att Försvarsministern nämner ökade anslag och det är naturligt försvarsberedningen kommer att analysera IO14 (insatsorganisation 2014) och dess behov. Utkomsten av detta får vi avvakta.


Jan Salestrand


Chef för ledningsstaben vid Högkvarteret