I början (maj 2011) av det som nu är ett regionalt ombudskrig i Syrien, så hotade Assads kusin och mångmiljardären Rami Makhlouf att Israels stabilitet skulle gå förlorad, om Syrien hotades av upplösning. Nedanstående är ett försök att analysera ur Assads perspektiv, vilket/vilka grannländer hans styrkor hypotetiskt skulle kunna ge sig på med konventionella styrkor, […]
Sökresultat för: Ledning
Uppdaterat 22.45: MARINEN ÄR PÅ VÄG ATT LÄGGAS NER!
Ovanstående rubrik kan man i dag läsa på Aftonbladets webbsida. Redan för drygt ett år sedan under Almedalenveckan 2012 aviserade ÖB att han kan tvingas att lägga ner en hel försvarsvarsgren om inte regeringen tillför de pengar som behövs. ”Det är den magnituden vi talar om”. Nu är vi alltså där!
Men för det första måste en del begrepp redas ut i den här soppan. Försvarsmakten äger inte beslutet att på egen hand avveckla en hel försvarsgren som kvälltidningen förmedlar. Det gör riksdagen. För att påvisa hur tågordningen fungerar runt sådana beslut så finns det ett närtida exempel där både regeringen och Försvarsmakten var överens om att SWEDEC i Eksjö skulle avvecklas som förband. Detta stoppades sedan av riksdagens försvarsutskott genom att SD anslöt sig till Socialdemokraterna i frågan och röstade ner Alliansförslaget.
Av ovanstående anledning är jag något tveksam till Aftonbladets ”centrala källa”. Den felaktiga benämningen vapengren samt att det är kvällspressen, och inte de som normalt sett står för den sakliga bevakningen av försvarsfrågorna SvD eller DN, som publicerar informationen tyder på missnöje och oro i de lägre leden, förvisso ett helt befogat sådant.
Oaktat detta så så finns det, och har under en längre tid funnits ett överhängande hot mot hela Försvarsmakten och i synnerhet Marinen! De signaler som förmedlas i Aftonbladet måste tas på största allvar då det inte blir någon rök utan eld. Försvarsmakten måste dessutom fundera på hur man i den här frågan tillämpar Ö som i Öppenhet kopplat till sin egen uttalade värdegrundsambition.
Kollegan Wiseman har nu på förmiddagen skrivit ett mycket viktigt inlägg i ämnet där han helt riktigt konstaterar att det inte alls behöver ske en aktiv nedläggning av Marinen, utan att Marinen kommer att utraderas på naturlig väg när materielen sakta men säkert blir helt obsolet. Jag delar helt Wiseman bedömning. Min övertygelse är att om inte Marinen får den tillförsel av ny materiel som är nödvändig för att kunna finnas kvar i framtiden så kommer försvarsgrenen att dö sotdöden! Det finns ett antal materielärenden som nu ligger på regeringens bord, men där inga beslut fattas.
Det handlar om modifiering/vidmakthållande åtgärder på två korvetter av Göteborgsklass samt två korvetter som skall modifieras till vedettbåtar. Vi har ännu inte sett något byggnadsavtal rörande nya ubåtar. Nya stödfartyg och nya ytstridsfartyg som har legat i materielplanen kan man med nuvarande ekonomiska läge och den nedprioritering av Marinen vi kan utläsa, se sig om bland stjärnorna efter.
Detta sammantaget, tillsammans med en rad andra märkligheter kommer otvivelaktigt leda till att Marinen kommer att dö sotdöden inom ett antal år om inte politiker agerar aktivt här och nu! Det som saknas är pengar, inget annat. Det behövs inte fler utredningar eller flera destruktiva regeringsbeslut som RB5. Att försvarsanslaget nu är nere på rekordlåga 1,15% av BNP (och sjunkande) talar sitt tydliga språk! För den som inte förstått det allvarliga läget kan jag rekommendera bildspelet hos KKrVA från akademiens vintersymposium. Det är sedan länge dags för er politiker att ta ert ansvar för rikets säkerhet!
Att man från regeringens och Försvarsmaktens sida väljer att lägga miljardbelopp på service och viss renovering av ett 40-tal stridsvagnar är för mig i sammanhanget obegripligt. För samma summa hade samtliga fyra korvetter av göteborgsklass kunnat genomgå planerade och nödvändiga åtgärder för att säkerställa marinens (begränsade) förmågor de närmaste 15 åren. Åtgärder som regeringen fortfarande inte fattat beslut om! Dessa fyra fartyg levererar exakt det som regeringen kräver och hela tiden har basunerat ut. D.v.s. ett ”flexibelt, tillgängligt och användbart försvar” här och nu! Fartyg som dessutom skulle kunna bidra till att upprätthålla vår terrotoriella integritet på daglig basis. Istället ligger tre av dessa fartyg vid ”döda skeppens kaj” och förfaller mer och mer för varje dag regeringen inte fattar besluten! Att när kassakistan gapar tom i stället prioritera stridsvagnsrenovering framför dessa fartyg är som sagt obegripligt!
I det läge Marinen befinner sig i just nu är det oerhört viktigt att våra chefer kliver fram och visar ledarskap!
Amiraler och förbandschefer kan inte längre verka i det tysta utan att kommunicera med personalen. Vi lever i ett informationssamhälle anno 2013 där informationsvägarna är många. Att sitta bakom stängda dörrar och diskutera marinens framtid i en sluten krets duger inte längre. Nu vet personalen att det är svåra tider som stundar. Det är nu ni som chefer måste visa vägen, stå upp för Marinen och dess personal, och ta en öppen debatt. I gengäld kommer ni att få all uppbackning som är möjlig tillbaka!
Jag avslutar i dag inlägget med tre olika citat som i dag är mycket talande för dagen.
”Näst Gud hänger rikets välfärd på flottan” (Gustav II Adolf)
”Sverige är ett land som befolkas av bönder med ryggen vänd mot havet” (Respekterad chef)
Bloggar: Wiseman
Media: Aftonbladet, Expressen, BLT, SR
Övriga: Fria Tider, Exponerat
—————————————-
Uppdaterat 11.30:
Försvarsmakten går nu ut och kommenterar artikeln i media, och skriver att några sådana diskussioner inte har förekommit inom HKV, utan att det precis som jag misstänkte handlar om materielplanen. Eftersom Jan Salestrand otvetydigt vet att det har föregåtts av en intern diskussion vore det högst lämpligt att aktörerna öppnar upp sig och tillämpar värdegrundens Ö som i öppenhet.
—————————————-
Uppdaterat 20.00:
Avser här nedan att göra ett förtydligande runt den del i inlägget som handlar om korvetter kontra stridsvagnar i syfte att inga missförstånd ska ske.
De som följt bloggen sedan start vet att jag har varit noga med att undvika att att ställa olika materielsystem, förband, försvarsgrenar eller förbandsorter mot varandra i debatten. Detta leder oftast bara till interna stridigheter och sådana är destruktiva för hela Försvarsmakten där sällan någon vinnare kan utses. Här är vi alla förlorare!
I grund och botten är jag av uppfattningen att samtliga delar av Försvarsmakten är helt nödvändiga. Framför allt så länge vi inte kan påräkna militär hjälp från någon försvarsallians (läs NATO). Tidigare har den så kallade osthyvelprincipen tillämpats genom varje katastrofalt försvarsbeslut de senaste 20 åren. Vi har således medvetet behållit alla förbandstyper och alla förmågor. Detta har inneburit att vi nu står med ett så kallat demonstatorförsvar med ett, möjligen två förbandstyper av varje slag, där det viktiga har varit att vidmakthålla kompetens inom varje område. Inte att kunna försvara Sverige.
Det som nu har hänt är att den kritiska nivån är nådd, och det är nu de verkliga konsekvenserna av ett under lång tid underfinansierat försvar börjar komma i kapp gemene man. Pengarna räcker nu inte ens till att vidmakthålla förband i singular till på hög nivå.
Varför då ställa stridsvagnar mot korvetter i det här inlägget?
Det är ren verklighetsflykt om man nu inte inser att det inte längre är möjligt att vidmakthålla alla materielsystem som är nödvändiga för att uppnå beställd organisation IO14. Ekonomin räcker helt enkelt inte till om inte försvarsanslaget utökas med mångmiljardbelopp. Då kommer man till ett läge där man måste prioritera, och där står vi nu. Prioritera innebär att man väljer bort något, tillfälligt eller för gott.
Min ståndpunkt är att vi då tillfälligt ska prioritera de system som tillför mest effekt både i vardagen, och i händelse av krig. Således är det stridsflygsystemet och ytstridsfartygen jag anser måste prioriteras. Det vill säga de komponenter som i krig står för det oundgängliga skalförsvaret och samtidigt, på daglig basis kan upprätthålla incidentberedskap i såväl luften och på havet för att hävda vår territoriella integritet.
Av den anledningen ställer jag kostnaden för stridsvagnsrenoveringen mot att kunna driftsätta fyra korvetter/vedettbåtar. Det handlar alltså inte om att förringa nödvändigheten av stridsvagnar för ett trovärdigt försvar.
Av den anledningen anser jag att det – här och nu – är betydligt viktigare att Försvarsmakten får ut fyra fartyg i operativ tjänst varav endast ett av dessa är fungerande i dag. Detta ska alltså ställas mot att renovera ett fyrtiotal fullt fungerande stridsvagnar. Runt detta har jag även diskuterat med kloka pansarkollegor som besitter en sund helhetssyn. Dessa delar min uppfattning.
Stridsvagnsrenoveringen bör därför skjutas framåt för att tillfälligt frigöra ekonomiska medel för att möjliggöra annat.
—————————————
Uppdaterat 22.45:
Aftonbladet följer upp sin artikel från morgonen med att intervjua ett antal personer, bland annat Jan Salestrand. Rubriksättningen ”Marinen kommer inte lägga ner” känns tyvärr mycket amatörmässig.
Förutom att en mängd självklarheter förmedlas, så som att en försvarsmakt inte kan klara sig utan en marin, i synnerhet inte för ett land med Sveriges geografiska läge, så får vi veta en annan sak som inte varit känd i allmänna kretsar. I intervjun med generalen Jan Salestrand får vi veta följande.
Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret, bekräftar i dag att ett antal miljarder förskjutits från marinen till andra vapengrenar inom Försvarsmakten. Orsaken till det är att två korvetter från marinens flotta inte kommer att ersättas med nya under försvarets nuvarande tioårsplan.
Salestrand ser bekymmer i ekonomin men hävdar att budgeten omarbetas varje år och att en avveckling av marinen inte är aktuell.
Marinen i framtiden
I Aftonbladet idag så förekommer det uppgifter om att marinen kommer att läggas ned. Svaret är enkelt. ÖB har inte tagit några sådana beslut. Det pågår inte heller något arbete som skulle innebära detta. Det som artikeln refererar till är långsiktig … Continue reading →
En försvarspolitik byggd på SMS-lån (uppdatering 23.10)
”Om polisen i Storstockholm skulle bemanna och utrusta sin personal för en högriskmatch i fotboll mellan AIK och Djurgårn på Friends Arena såsom om det rörde sig som en pensionärsprotest i Humlegården mot ojämn skattfördelning för äldre, torde knappast Solnaborna vara tillfreds med utsikterna att ordningsmakten kommer att kunna upprätthålla säkerheten inom kommunen.”
Citat av Peter Neppelberg beskrivandes nuvarande försvarspolitik jämfört med den säkerhetspolitiska utvecklingen kring Östersjön.
I Aftonbladet meddelas idag att Marinen nu riskerar att dö den sotdöd ÖB varnade för under förra sommaren. Bakgrunden står att finna i att försvarsbudgeten under lång tid varit underfinansierad, där den kortsiktiga lösningen varit att skjuta materielanskaffningar framåt i tiden. Detta är en lösning som tagits till nya höjder av Alliansregeringen, vilken spelat på myten om det stora materielanslaget och för att täcka brister i verksamhetsanslaget (övningar, löner etc) överfört medel från materielanslaget. Det är lösningar som i praktiken är att jämställa med att ta nya sms-lån för att täcka andra lån som man inte kan betala tillbaka.
I sitt budgetunderlag för 2014 varnade Försvarsmakten för en allvarlig underfinansiering från och med 2015 för att till år 2019 kunna nå insatsorganisation 2014 (en något absurd mening). Drygt 1 miljard kr per år skulle fattas även om antalet försvarsanställda bantades med några hundra. Utöver denna summa meddelade man att drygt 50 miljarder kr saknades i budgeten för den kommande tio-årsperioden för omsättning av de mest väsentliga materielbehoven, men bedömningen var att organisationen och försvarsindustrin endast skulle mäkta med att ta emot och täcka behov för motsvarande 30 mdr kr. Av dessa utgörs 5 miljarder kr av anskaffningen av JAS 39E, där största delarna av kostnaderna därtill ligger utanför tioårsperioden. Regeringens påstådda kompensation förra hösten för JAS 39E-anskaffningen utgör inte ens normal statlig löneökning för Försvarsmaktens personal.
Den första konsekvensen vi alltså ser är Marinens materielbehov. Regeringens kalla hand till ÖB:s påpekande om bristen på 5 miljarder kr möttes med beskedet att Regeringen minsann har tillskjutit pengar och att det nu bara är att prioritera om, vilket man ansåg vara en smal sak. Marinen har liksom övriga försvarsgrenar ett stort uppdämt materielomsättningsbehov där flera fartyg kommer att behöva tas ur drift om de ej inom något år för genomgå omfattande renoveringar alternativt ersättas. Likaså kommer såväl Marinen som Flygvapnet snart att stå utan sjömålsrobotar när dessa inom några år faller för åldersstrecket. Det behövs alltså inga aktiva beslut för Marinen ska dö ut. Det sker per automatik genom att inte fatta beslut. Exempelvis har också ärendet med gångtidsförlängning och renovering av fartyg länge legat på Regeringens bord för beslut utan att något sådant fattats. Istället verkar det även i år som att Försvarsmakten får lämna tillbaka de pengar som avsatts i budgeten för ändamålet.
Marinen är dock inte ensam om att befinna sig i en mycket allvarlig situation även om det verkar som tiden är först att rinna ut där. Exempelvis varnade flygvapeninspektören i somras för att Sverige nästa år måste ta beslut om det svenska transportflygets framtid. Pengar måste avsättas för att antingen renovera befintliga Herculesflygplan eller för anskaffning av nya. Inom något år kommer Sverige heller inte att kunna utbilda piloter då livstiden för SK 60 runnit ut. Ej heller där finns pengar för någon ersättning.
Dagens ”marina läcka” är otvivelaktigt ett sätt att försöka väcka opinionen att förstå galenskaperna som pågår i försvarspolitiken. Jag tror dock att en framkomligare väg hade varit att vara mer öppen kring vad som pågått i, under och över Östersjön och det svenska närområdet de senaste åren och i en allt mer accelererande takt. En utveckling som utan tvivel ställer krav på svensk marin förmåga.
Lägg därtill också eventuella konsekvenser av Regeringsbeslut 5…
Media: Exp
Uppdatering 11.22: Chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Jan Salestrand kommenterar Aftonbladets artikel på Försvarsmaktens blogg ”Försvarsmaktens kommenterar”. Jag finner det intressant att Salestrand talar om ”marina företrädare” (därtill plural) då Aftonbladets artikel inte nämner någonting om källans/källornas bakgrund/hemvist. Är det Salestrands tolkning eller är det något han vet?
Uppdatering 23.10: Aftonbladet följer nu upp sin artikel med en intervju med Jan Salestrand. Här får man hoppas på journalistslarv då artikeln skriver så här om Peter Hultqvist (s):
”Enligt Hultqvist står försvarsberedningen nu inför en oerhört stor utmaning för att få ihop budgeten”
Förhoppningsvis är inte de ekonomiska förbehållen så pass uttalade för Försvarsberedningen.
Gästinlägg: Jobbansökan
Ännu ett träffsäkert gästinlägg. Den här gången ett nytt inlägg från signaturen Boatswain som nu söker nytt jobb som politisk sekreterare hos försvarsutskottets vice ordförande tillika försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. Platsannonsen fanns att läsa på Moderaternas sida med lediga jobb fram till i går, men är nu borttagen. Bloggkollegan Sjätte mannen hade dock sparat ner en kopia på platsannonsen som finns att läsa här.
——————————————————-
Som du ser har jag begåvats med såväl läsandet som skrivandets gåva och borde därmed passa utmärkt som ”kommunikativt stöd” och ”skriva debattartiklar, pressmeddelanden”. Jag kan även ljuga, förvanska och försköna verkligheten vilket är något jag förstått uppskattas i de nymoderata leden.
Ni söker någon som ”gärna har politisk erfarenhet”. Jag har röstat i varje val och har varit på studiebesök i Riksdagen en gång för länge sedan. Det måste väl räcka med tanke på att mina arbetsuppgifter är att basunera ut det nymoderata budskapet tills det korkade folket förstår hur det står till med försvaret av landet.
I hela mitt röstberättigade liv har undertecknad röstat borgerligt och även om jag för tillfället är något politiskt vilsen så tror jag att jag, likt många andra moderater, under partipiskan kan övertygas om att den nymoderata vägen är den rätta.
Tyvärr är min enda ”erfarenhet från ideell organisation” att jag en gång skänkte en slant till Frälsningsarmén men det motsvarar väl ungefär Moderaternas satsningar på Försvarsmakten.
Ni söker någon ”som kan anpassa språk till olika målgrupper”; jag kan svära på ett tiotal språk och har även, från den bedrövliga och icke tillgängliga värnpliktens tid, en god förmåga i att skälla ut människor efter behov. Jag kan tänka mig att ni skulle behöva någon som kan läxa upp de svartmålande (och uppenbart felinformerade) försvarsbloggarna ibland vilket skulle passa mig som handen i stridshandsken!
Ni har skrivit mycket om stridsvagnar den senaste tiden. Vilket sammanträffande. Jag har både sett och åkt en stridsvagn och kan nog (faktiskt bättre än ni) övertyga alla skeptiker att den senast kommunicerade ”satsningen” på Försvarsmakten är av enorm karaktär.
Moderaterna beskriver även investeringen i 60 st JAS Gripen som en stor förmågeuppbyggnad. Detta kan jag också skriva under på då jag faktiskt sett flera gamla JAS på flyguppvisningar. Detta gamla ruckel till flygplan måste vi byta ut, 39C/D har ju knappt levererats och trots min svaga tvåa i mattebetyg från gymnasiet förstår jag att 60 st är fler än 100.
Enligt befattningsbeskrivningen innebär tjänsten att ”planera politiska aktiviteter” vilket jag tyvärr har ringa erfarenhet av. Däremot har jag ofta de senaste åren förundrats över varför inte officerare kan strejka i missnöje mot förd försvarspolitik, det kanske räcker som merit?
Mina löneanspråk är anspråkslösa då jag förstått att min löneutveckling framöver kommer att vara begränsad med tanke på den ack så nödvändiga neddragningen á 500 miljoner av Försvarsmaktens personalkostnader. Dessa soldater och officerare borde veta bättre och arbeta för ära och heder och inte riksdaler som riket och vår Försvars… förlåt, Finansminister, kan behöva bättre.
Om ni önskar att jag flyttar dit plikten kallar så är det inget problem. Jag har flyttat mycket i mina dagar då förband lagts ned och vad jag förstår utesluter ni moderater inte detta i framtiden.
Som du ser när du läser min ansökan är jag mycket väl skickad att ”genomföra research och analys av fakta”. De fakta Försvarsmakten kommer med angående att RB5 skulle påverka den operativa förmågan kan jag lätt genomskåda som en bluff för att de vill ha höjda anslag. Typiskt särintresse!
Referenser kan lämnas på begäran då mina kollegor på kontoret helst ser att jag lämnar dem då yngre förmågor behövs bättre.
Jag kan ibland uppfattas som ironisk men de flesta på min arbetsplats, framförallt jag själv, brukar uppskatta detta.
Med hopp om ett positivt besked!
Mvh
Boatswain
Med svarta pjäser i Syrien
Jag hade tänkt att analysera riskerna för spridning av det regionala ombudskriget i Syrien, men så annonserade president Obama i går kväll att han fattat två beslut: Det ska bli en militär insats mot Syrien och han tänker söka bredda det politiska stödet genom kongressen. Analysen om grannländerna får vänta ett par dagar, för det […]
Gästinlägg: A(m)bitioner på villovägar…
Sydasien – i skuggan av Mellanöstern
Av Johan Larnefeldt, statsvetare Läget i Syrien fortsätter att förvärras och något slags internationell intervention verkar alltmer sannolik. Samtidigt upplever Egypten en dramatisk återgång till styret före de arabiska upproren – men med skarpare konfliktlinjer och radikaliserade aktörer. Det är knappast märkligt att Sydasien inte står i centrum för världens uppmärksamhet. Flertalet av de konflikter […]
Reflektioner kring RB5
Bestraffningsinsats mot Syrien – ett omöjligt uppdrag?
Igår fortsatte diskussionerna med oförminskad intensitet om Syrien. Det är fortfarande inte offentligt klarlagt vad som dödade ett stort antal människor i Damaskus förra veckan. FN:s särskilda sändebud Lakhdar Brahimi uppgav igår till AFP att det ”förefaller” vara någon kemisk substans som dödat de flesta. Mer säkra är de stora länderna i väst, som kan […]
Oroväckande utveckling och olyckliga uttalanden
Ännu har inte riksmedia reagerat över de katastrofala konsekvenserna som regeringsbeslut 5 kommer att medföra om inte regeringen inser misstaget och slår stopp i maskin. Att ett sådant mirakel ska ske är dock inget man kan hoppas på! Detta då det i praktiken skulle innebära att man underkänner sitt eget arbete på det moderatstyrda försvarsdepartementet. Mycket oroväckande är också de naiva uttalanden från chefer inom Försvarsmakten vi sett i dag då man uppenbart inte förmår lyfta blicken och se helheten.
Än så länge ser det ut som att det enbart är de två försvarsmaktsberoende orterna Skövde och Karlskrona/Ronneby som noterat innebörden av Försvarsmaktens svar som publicerades under gårdagen. Uttalanden från F17 känns nyanserade då man vill intvänta mer information innan man drar några slutsatser hur beskedet kommer att påverka det enskilda förbandet. Uttalandet från ställföreträdande marinbaschefen är en stor besvikelse då det känns som man därifrån ser det hela ur ett sugrörsperpektiv.
..från marinbasen säger man sig inte se någon direkt oro vad gäller framtiden för sjöförbanden.
Rapporter från de som läst den lokala pappertidningen säger även att samma sagesman menar att han inte alls är orolig för några neddragningar och att det ändå kommer att bli en bra balans då man inte kan reducera bort individer ur ex fartygsbesättningar då det inte går att bedriva verksamhet till sjöss utan personal!
Ja, det är helt korrekt, men då har man helt missat att de kommande reduceringarna avseende både officerare och civilanställda indirekt kommer att påverka insatsförbanden. Detta då det mest sannolikt blir personalen i grundorganisationen (PROD eller Basorg för att tala nysvenska) som får stryka på foten vilket i sin tur innebär att insatsförbandet får ännu fler uppgifter att lösa. Uppgifter som inte bör hanteras av ett krigsförband! Det kan handla om att antalet bemanningsuppdrag kommer att öka, att man får ytterligare utökade administrativa uppgifter nedtryckta till lägsta nivå, att man själv får grundutbilda egen personal. Min bedömning är att det otvivlaktigt är stödfunktionerna runt krigsförbanden som kommer att få ta den största smällen om detta realiseras. För Marinens del är det just Marinbasen och även Sjöstridsskolan jag bedömer ligger sämst till i ett sådant läge.
Försvarsstabschefen (C LEDS) Jan Salestrand ska i samma tidning ha uttalat att han bedömer att reduceringarna kommer att skära genom hela Försvarsmakten vilket gör att ovanstående uttalanden från Marinbasen med en gång känns mycket obsoleta.
Det mest beklämmande i sammanhanget är ändå att man enbart tycks se det lokala perspektivet på det hela. Ingen har ännu berört det större perspektivet vilket innebär att Sveriges totala försvarsförmåga kommer att reduceras! Att skära bort 15 procent från nyckelpersonalen i ett redan mycket hårt ansträngt personalläge kommer att tveklöst att påverka försvarsförmågan negativt. Följdeffekterna av detta kommer även att påverka moralen hos den befintliga personalen samt sätta käppar i hjulet för den redan besvärliga rekryteringen. Faktorer man inte kan bortse från.
Officersförbundet är i det här fallet betydligt mer klarynta än Marinbasen, och förbundets vice ordförande Johnas Mård påpekar mycket riktigt att detta beslut kommer att leda till ohälsa inom myndigheten.
Även i Skövde intar man det lokala perspektivet och rubriksätter artikeln med ”Två P4 kan läggas ned av regeringen”. Lokaltidningen tar redan nu upp frågeställningen om eventuella ”fribrev” till enskilda förband. En beklämmande syn på sakernas tillstånd.
I det offentliggjorda materialet finns inga uppgifter om Försvarsmakten ser något av landets regemente som mer hotat än något annat, eller om någon redan nu kan få fribrev.
Det positiva med att skaraborgsmedia tar upp just detta och kritiserar regeringens direktiv är att man möjligen en gång för alla kommer att syna korten från bygdens starka kvinna, och därmed hennes uttalanden om alla ”satsningar på försvaret”.
Men varför skriver då inte SvD och DN om detta? Varför gör inte TV några inslag om det stålbad som Försvarsmakten ännu en gång är på väg att kastas i? Anledningen kan vara att det här per definition inte längre är att betrakta som nyheter?
Den retoriska frågeställningen får mig att minnas ett seminarium i våras arrangerat av Folk & Försvar där Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg deltog. Han förklarade då pedagogiskt varför riksmedia sällan tar upp händelser som dessa då de per definition inte är någon nyhet! Detta med ett tydligt exempel som lät ungefär så här.
Rubriken ”Hund bet brevbärare!” är per definition ingen nyhet då sådant händer hela tiden. Däremot så är ”Brevbärare bet hund!” att betrakta som en stor nyhet då sådant nästan aldrig händer. Man kan då genast dra paralleller till den moderatstyrda försvarspolitiken där Moderaterna under lång tid har vanskött försvarspolitiken. Då detta numera är mer regel än undantag (på samma sätt som socialdemokraternas tidigare vanstyre) är det nog så illa att det inte längre är att betrakta som nyheter, och därav är mediaintresset svalt. För försvarsfrågan och försvarsdebatten är detta lika katastrofalt som direktivet RB5 är.
Det ser dessutom mycket mörkt ut på den allmänpolitiska fronten när det kommer till möjligheterna att eventuellt stärka försvarsanslaget i kommande budget trots att Reinfeldt efter ”ryska påsken” och partiledardebatten öppnade upp för detta!
Anders Borg och hans finansdepartement aviserar nu (ännu ofinansierade) reformer för hela 25 miljarder till höstbudgeten. Dessa miljarder måste givetsvis hämtas hem genom reduceringar inom andra lägre prioriterade politikområden. Då försvarsfrågan tidigare klassificerats som ett särintresse av vår statsminister, så ser möjligheterna för ett utökat försvarsanslag för närvarande mycket mörka ut.
Men… Här har nu Folkpartiet och Kristdemokraterna ett gyllene tillfälle att visa handlingskraft runt sina tidigare uttalanden om att de vill satsa på försvaret då man uttryckt stort missnöje över nuvarande situation. KD tog till och med upp detta i partiledartalet under Almedalenveckan vilket får ses som unikt. Nu är det med andra ord upp till bevis och att gå från ord till handling. Just nu ser det ut att vara den enda räddningen för Försvarsmakten på kort sikt.
För övrigt briljerar ånyo Moderaterna, i dag genom norrlänningen Johan Johansson, som förklarar tydligt för hela Sverige hur det försvarsvänliga partiet Nya Moderaterna satsar på försvaret och stärker försvarsförmågan.
Bloggar: Cornucopia
Media: Skövde Nyheter, P4 Blekinge
Tidigare inlägg i ämnet: 1, 2
Upp till bevis om personalförsörjningen
Igår lämnade Försvarsmakten in sitt svar till regeringen enligt Regeringsuppdrag 5. Uppgiften har varit att redovisa hur myndigheten kan spara 500 miljoner i lönekostnader jämfört med BU 14. Först ut att kommentera var Skipper, vars genomgripande genomgång du kan läsa här. Om vi backar några steg bakåt, så började problemen med Försvarsmaktens personalförsörjning i underlagsarbetet […]
Världens viktigaste CSI
De avlägsna krigstrummorna hörs nu allt tydligare i det dagliga bruset av det som konstituerar det så kallade informationssamhället. Trots detta vet vi inte med säkerhet vem och vad som dödade en stor mängd människor i onsdags i Damaskus. Inte i offentligheten i alla fall. USA: utrikesminister John Kerry var mycket tydlig på sin korta […]
Troligen inte en sarinattack i Syrien – Del 3
Spekulationerna om utvecklingen i kölvattnet av det stora antalet döda i Damaskus fortsätter med oförminskad styrka. Särskilt handlar det om vad framförallt USA kan tänkas göra i det här läget tillsammans med Storbritannien och Frankrike. Igår rapporterade Läkare utan gränser att tre sjukhus i Damaskus som organisationen stödjer i sin tur rapporterat att de på […]
Låg nivå blev lägre men trots det mycket hög?
Bild från Cornucopia |
Dagens nyhet på den försvarspolitiska spelplanen lär knappast inte undgått någon läsare. Men trots att jag i dag blir puckfyra på ämnet så kan jag inte låta bli att kommentera samma sak ännu en gång, men också ur ett annat perspektiv. Det handlar givetvis om nya fakta som framkommit runt stridsvagnsbluffen signerad det regeringsbärande partiet Nya Moderaterna.
Till att börja med så måste vi be alla läsare om ursäkt då även Skipper helt uppenbart har sysslat med skönmålning på en hög nivå i samband med tidigare faktakoll, då det helt felaktigt skrevs att det var 56 stridsvagnar som skulle in på en renovering som mer liknar en omfattande service. Jag får skylla på att det vid tillfället inte fanns mer fakta i ämnet än det som redovisades i försvarsmaktens öppna materielplan. Det har nu visat sig efter Ny Tekniks avslöjande, att det således inte är fler än 42 stridsvagnar som ska renoveras!
”Beslutet gäller samtliga stridsvagnar i den svenska insatsorganisationen (IO14)”, uppger Henrik Hedberg, försvarsminister Karin Enströms pressekreterare, via sms. Han förtydligar att det avser 42 stycken.
Tidigare skandal handlade om en halvering av det totala beståndet, men i själva verket är skandalen större än så då det endast en tredjedel av nuvarande stridsvagnsbestånd som ska erhålla renoveringen! Varför berättade inte Cecilia Widegren (m) detta faktum då hon basunerade ut nyheten om satsningen på försvaret? Var det möjligen en medveten mörkning för att få det hela att framstå i bättre dager? Jag är helt övertygad om att hon faktiskt har lyckats lura en mycket stor del av alla som läste artikeln då de publicerades.
Fler oklarheter och en märklig hemligstämpling!
Beslutet sägs ha tagits redan i maj, men inga dokument står att finna. Förklaringen påstås vara att förutsättningarna runt detta ”investeringsbeslut” är hemligstämplade, vilket även Cecilia Widegren bekräftar i SR intervjun då hon säger att ”det är en miljardinvestering som går till Skövde och Boden” men att den exakta summa är hemlig.
Vi kan trots hemligstämplingen, genom Försvarsmaktens öppna materielplan konstatera att summan för renoveringen av stridsvagnarna är planerad till en summa av 900-1400 miljoner.
Vi kan även genom materielplanen konstatera att anskaffningen/installation av stridsledningssystemet SLB (som är en del i åtgärderna) till totalt 500 fordon bedöms kosta 250-325 miljoner. Detta ger vid hand (om vi räknar på den högre siffran) att installationen på ett enda fordon skulle kosta 650.000:-(!) För dessa 42 stridsvagnar skulle det således kosta totalt ca 27 miljoner.
Vad renoveringen omfattar går också att utläsa på FMV webbsida och presenteras även i Ny Tekniks artikel från dagen. Så varför är då detta hemligstämplat?
Cecilia Widegren hävdar i intervjun att beslutet är hemligt av ”förmågeskäl och upphandlingsskäl” något som inte riktigt går att förstå då kostnadsspannet redan återfinns tillsammans vilka förmågor det handlar om, om man ens kan prata om förmågor runt den här upphandlingen då det enligt öppna källor knappt sker någon förändring jmf nuläget. Det luktar snarare missbruk av hemligstämpeln, och det verkliga skälet är möjligen att det är PH (pinsamt hemligt) då åtgärdernas ringa omfattning på endast en tredjedel av vagnarna verkar ske till en mycket stor kostnad!
Märkliga prioriteringar!
Den här bloggen har sedan den startade medvetet undvikt att ställa försvarsgrenarnas olika interessen mot varandra när det kommer till resursfördelning av den enkla anledningen att alla nuvarande förmågor är nödvändiga. Debatten bör givetvis handla om hur vi ökar vår försvarsförmåga på bredden, i synnerhet då vi inte kan förlita oss på någon annan än oss själva när det kommer till försvaret av Sverige.
Men nu har vi passerat en gräns och hamnat långt under den kritiska nivån. Det går det inte längre att undvika att beröra ämnet om hur anslaget prioriteras och fördelas inom Försvarsmakten.
Man måste i en hårt ansatt ekonomi ställa den enorma summan (som en mindre renovering av 42 stycken stridsvagnar medför) jämfört med vad det skulle kosta att åtgärda andra, i mina ögon betydligt större bristområden! I synnerhet när man på försvarsdepartementet konstaterar att ”de vagnar som blir över är fullt stridsdugliga” (d.v.s. de vagnar som inte kommer att renoveras).
Det finns tre saker som jag anser borde fått betydligt högre prioritet än att renovera dessa stridsvagnar för miljardbelopp! Det är moderna vapensystem till våra enheter som är satta att upprätthålla skalförsvaret. Korvetter och stridsflygplan används till skillnad från stridsvagnar dagligen i vår nationella beredskap och är de mest tillgängliga och rörliga enheter vi har! Dessa borde således vara högt prioriterade, men så är inte fallet just nu. De åtgärder jag anser vara viktigast handlar primärt om:
- Markbaserad långräckviddig lv-robot (ersättare till antika Hawk 97)
- Ny sjömålsrobot till korvetter och JAS 39 (ersättare till föråldrade RBS-15)
- Luftvärnsrobotar till korvetter ) som i dag helt saknas.
Kostnaden för att anskaffa en ny relevant sjömålsrobot till både Flygvapnet och Marinen skulle enl materielplanen uppgå till 800-1100 miljoner. Noterbart är att Flygvapnet fortfarande nyttjar den numera antika (30 år gamla) RBS-15F från 1980. Att anskaffa och installera lv-robot på samtliga Visbykorvetter skulle uppskattningsvis kosta 2000 miljoner.
Vi kan alltså konstatera att vi skulle kunna omsätta beståndet av RBS-15, alternativt bestycka 2-3 Visbykorvetter med den helt nödvändiga luftvärnsroboten för samma summa som den omtalade stridsvagnsrenoveringen kostar.
När det gäller långräckviddigt markbaserat luftvärn eller luftvärnsrobotar till korvetter så finns det inte ens med i nuvarande materielplan som sträcker sig till 2020. En sådan eventuell anskaffning kommer således att ligga långt bortom 2020! Ny sjömålsrobot finns med men ligger i slutet av perioden. Dessa materielsystem anses således inte vara prioriterade!
För övrigt börjar det bli tröttsamt att från politiker, och nu även tjänstemän på försvarsdepartementet, höra det ständiga pratet om alla dessa nivåer. Ungefär vad rubriken till detta inlägg försöker åskådliggöra. Allt vi i Sverige gör är tydligen på en mycket hög nivå samtidigt som grannen i öster tydligen fastnat på en nivå som varierar från låg till mycket låg. Mer ärligt vore att säga sanningen. Då räcker det med att bara att skifta plats på de omnämnda aktörerna!
– Kommer regeringen att besluta om mer stridsvagnspengar, till ett steg 2?
– Nej, det är absolut inte klart. Det enda som är avgjort är de 42 som regeringen tagit beslut om. Men några ytterligare ersättningsvagnar har regeringen inte tagit ställning till, säger Andreas Savelli, handläggare på försvarsdepartementet, som nämner att de nya vagnarna får en ”väldigt hög nivå”.
Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Sjätte mannen
Siffrorna bakom rubrikerna (uppdaterat 10.30)
Tidningen Arbetarbladet rapporterar att andelen kvinnor som söker militär grundutbildning nu är 20 % av de sökande, vilket rapporteras vara en ökning från 5 % under värnpliktstiden. Det kan tyckas positivt, även om det är långt kvar till situationen i vårt västra grannland som nu har infört könsneutral värnplikt.
Frågan är dock vad som döljer sig bakom Arbetarbladets siffror utöver den kreativa journalistiken att jämföra antalet sökande med antalet som sedan genomför utbildningen. Svaren går till största delen att hitta i Pliktverkets och Rekryteringsmyndighetens årsredovisningar. När det gäller kvinnor är det dessutom betydligt lättare att jämföra sifforna än när det gäller män, då kvinnor under värnpliktstiden liksom idag helt frivilligt ansökte om att få göra militärtjänst. Med andra ord ingen skillnad vad ansökningsförfarande.
Nu talar Arbetarbladets artikel, som även fått stort genomslag i Sveriges Radio och övriga riksmedia, om antalet sökande. En ”sökande” är idag en person som fyllt i ett formulär på internet (motsvarande intresseanmälan) och som sedan leder till en inbjudan om att göra webbtestet. En något kreativ definition av sökande kan tyckas. Här menar i alla fall Arbetarbladet (som fått sina uppgifter från Försvarsmakten) på att det är en stor ökning då 20 % av sökande idag är kvinnor. Det vill säga 20 % av de som anmäler intresse är kvinnor. År 2012 var det 5 047 kvinnor av totalt 26 124 personer som anmälde intresse (19,3 %).
När man sedan kommer fram till webbtestet verkar dock intresset hos såväl män som kvinnor ha svalnat eftersom endast 17 970 personer av de som Försvarsmakten och Försvarsdeparatementet refererar till som ”sökande” valde att göra webbtestet. Av dessa var 3 315 kvinnor (18,4 %), varvid könsfördelningen fortsatt var ungefär densamma. Det är också först med webbtestet som man kan jämföra dagens system med det tidigare
Nu börjar det bli intressant att jämföra med värnpliktstiden då enligt Arbetarbladet endast 5 % av de som gjorde värnplikten var kvinnor.
Går man tillbaka några år så finner man att 2009 var det 11 % kvinnor som på samma sätt som idag svarade på den webbtest som används för att sålla inför antagningsprövningen. En markant skillnad i könsfördelning, men som beror på att det då var obligatoriskt för män att göra detta webbtest (98 % av männen svarade). Går man tillbaka ytterligare ett år till 2008 var det 12 % kvinnor som svarade på webbtestet. Man skulle alltså i Arbetarbladet kunnat presentera det hela som en fördubbling av andelen kvinnor som gjort det inledande webbtestet.
Mer intressant blir det dock när man tittar på siffrorna bakom procenttalen.
Vad vi alltså kan se är att antalet kvinnor som genomfört webbtesten på fem år sjunkit med nästan 80 %. Av någon anledning är det alltså endast en femtedel så många kvinnor som söker militär utbildning idag som för 5 år sedan.
Två stora skillnader existerar mellan idag och tiden 2008-2009. Då genomförde Pliktverket en ny modell för rekrytering där även samtliga kvinnor som fyllde 17 år under året fick erbjudande om att göra webbtestet, vilket resulterade i det stora antalet svar. Den andra är att de ungdomar som idag gör GMU i första hand förväntas fortsätta som kontinuerligt anställda soldater, vilket innebär en anställning om flera år istället för dåtidens värnplikt som innebar cirka ett års tjänstgöring och därefter inkallelse för repetitionsutbildning (genomfördes aldrig under 00-talet) alternativt mobilisering.
Efter webbtestet sker en första sållning och lämplighetsbedömning varefter lämpliga individer kallas till antagningsprövning.
Utvecklingen från antalet kvinnor som kallats till inskrivningsprövning efter att ha genomfört webbtestet till antalet som blivit inskrivna/nominerade (antal som dykt upp vid inryck okänt) |
Som synes av tabellen så är det stora frånfall mellan varje steg. Under 2012 och 2011 var det nästan hälften som inte dök upp till antagningsprövningen.
Efter antagningsprövningen sker ytterligare en sållning utefter resultat och av de prelimärt antagna väljer Försvarsmakten ut de man helst vill ha och övriga blir reserver. Tackar en person nej till det slutliga erbjudandet om utbildningsplats ges istället en reserv möjlighet att ta platsen. Även här faller varannan ifrån.
Efter nomineringen sker själva inrycket där det senaste var nu igår, vilket förklarar den massmediala uppmärksamheten. Även till inrycket sker frånfall. Som synes av Blekinge Flygflottiljs facebooksida så dök drygt 11 % av rekryterna inte upp.
För att då återgå till den ursprungliga sakfrågan: ja, 20 % av de ”sökande” (i klartext de som fyller i en intresseanmälan) var kvinnor. Något sådant jämförelsetal finns inte för värnpliktstiden eftersom Pliktverket då skickade ut information motsvarande intresseanmälan till samtliga 17-åringar, män som kvinnor. Antalet kvinnor som går vidare och gör det första testet har däremot sjunkit med 80 % de senaste fem åren, vilket torde innebära en försämring av rekryteringsbasen med motsvarande siffra.
Vad sedan gäller könsfördelningen under värnplikt/GMU så har den sett ut så här under motsvarande period.
2008: 8 % kvinnor
2009: 23 % kvinnor
2011: 14 % kvinnor
2012: 18 % kvinnor
Här får jag också göra en pudel då jag på Twitter under förmiddagen skrev 30 % istället för 23 %.
Det är glädjande att andelen kvinnor har ökat sedan 2008 och förhoppningsvis fortsätter den att öka. Vad som bekymrar är att man idag når ut till endast en femtedel så många kvinnor som då. Arbetarbladets ”5 %” som snurrat under dagen är av okänd årgång och tyvärr verkar det inte vara fler kvinnor som söker utan att det framförallt handlar om att det är färre män som söker, vilket jämnar ut könsfördelningen. Därmed blir det ett i slutänden större problem. Frågan är också vad överste Peter Öberg har för belägg för siffran 3-4 % som han tar upp i vissa intervjuer.
Mest bekymrande är det stora frånfallet under utbildningens gång och under anställningstiden. Under vårens utbildningsomgång hoppade 35 % av rekryterna av under den grundläggande militära utbildningen vilket ska jämföras med ca 10 % under värnpliktens sista år. Att betänka är att soldaterna i bägge fallen frivilligt sökt sig till utbildningen eftersom ”tvånget” ej tillämpades under de sista åren.
Vad som skulle vara intressant att se är tydligare statistik på hur många soldater som slutar årligen i Försvarsmakten och under vilket tjänsteår med tanke på att systemet bygger på att anställda soldater i snitt stannar i sex år. Att det behövs åtgärder både för att få fler sökande och framförallt att få de som redan är under utbildning och anställda att stanna är tydligt.
Läs gärna gästinlägget från en sjöman i Försvarsmakten om hur han upplever situationen.
Källmaterial:
Pliktverkets årsredovisning 2009
Rekryteringsmyndighetens årsredovisning 2011, 2012
Uppdatering 10.30: TV 4 Nyhetsmorgon hade i morse ett inslag med bl a personalstabens stabschef överste Peter Öberg, en kvinnlig officer och en nyinryckt kvinnlig soldat med anledning av gårdagens nyheter om ”det ökade antalet” kvinnor som söker militär utbildning idag jämfört med under värnplikten. Detta var något som Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten tipsade om igår på Twitter, varvid jag påpekade att det kanske vore på sin plats att Öberg såg till att det inte jämfördes äpplen och päron. Likväl resulterade det i Nyhetsmorgon i en dialog hur bra det var att så många flera kvinnor idag söker till Försvarsmakten än tidigare, trots att antalet kvinnor som sökte 2012 var en femtedel så många som 2008. Det som är som sagt alltid viktigast att verka effektiv. Förhoppningsvis kan antalet kvinnor som söker öka framöver till åtminstone hälften av 2008 års siffra, men även antalet män som söker behöver öka ordentligt. Utfallet syns tydligt i diagrammen ovan.
Försvarsmakten bör också i ärlighetens namn sluta vara så kreativ i sin definition av vad som är en sökande. I Folkbladet kan man nu t ex läsa att 33 000 sökt militär utbildning jämfört med de 28 000 män som pliktskyldigt mönstrade år 2008 (Här har Folkbladet fel då det var 28000 män och kvinnor som kallades till mönstring 2008). Nu är visserligen Folkbladets siffra 33 000 från årets ansökningar, men ser man till tidigare år är det endast drygt 50 % av de som ”söker” (fyller i intresse på internet) som sedan kallas till antagningsprövningen. Till antagningsprövningen, motsvarande mönstringen, dyker sedan endast en tredjedel av de ”sökande” upp. 2012 var siffran 8 857 av 26 124 ”sökande”. Ur Folkbladets ledare:
”Det är svårt att gradera mellan alla de tänkbara motiv som driver de 33 000 unga kvinnorna och männen mot det militära. Men varför krångla till det? Låt oss kort och gott glädjas över att viljan att försvara det vi är, är större och mer jämställd när folk får välja själva”
Ledarskribentens slutsats faller därmed då vi 2008 hade drygt 16 000 kvinnor som uttryckte ett starkare ”försvarsintresse” än vad vi kan se idag, men det är ju inte helt lätt att hålla isär begreppen när myndigheten medvetet är kreativ med definitionerna.
Den strategiska idén – eller avsaknad av den?
Under de senaste två veckorna har vi kunnat följa Johan Wiktorins eminenta serie ”Korridoren till Kaliningrad” där han med djup kunskap rörande såväl säkerhetspolitik, omvärldskunskap och det försvarspolitiska dilemma vi befinner i oss just nu, lotsat oss genom ett scenario innehållande både spänning och realism. Scenariot är dessutom högst trovärdigt och de problem Sverige ställs inför bedömer jag ligger oerhört nära en möjlig verklighet. Har DU inte läst serien av inlägg ännu, så är det inget att vänta på. Länkar finns i slutet av detta inlägg.
I lördags publicerade Wiseman ett gästinlägg signerat Kamrat Kalle som dels är en recension av Wiktorins serie, men även en reflektion över ”vad Försvarsmakten egentligen fyller för syfte och roll som statens resurs.” En högst befogad frågeställning!
Den politiska nivåns verkliga strategiska idé är inte helt enkel att utläsa, men genom att titta på försvars- och säkerhetspolitiska målsättningar hämtade ur det senaste försvarspolitiska inrikningsbeslutet så kan man få en någorlunda rättvisande bild av vad regeringen vill, även om vi numera tyvärr vet att orden i flera fall inte har någon närmare verklighetsanknytning.
Det militära försvaret ska enskilt och tillsammans med andra försvara Sverige och främja vår säkerhet, både i Sverige, i närområdet och utanför närområdet. Hela Sverige ska försvaras.
Armé-, marin- och flygstridskrafterna ska ha en kvalificerad förmåga att genomföra strid i hela skalan från lågintensiva till högintensiva konfliktnivåer.
Förmågan till väpnad strid är Försvarsmaktens unika bidrag till Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Användbara förband med hög tillgänglighet och förmågan att genomföra väpnad strid, liksom omvärldens kunskap om detta verka konfliktförebyggande, konfliktdämpande och krigsavhållande.
Just försvarspolitiken är ett område man som politiker kan komma runt relativt enkelt genom att påstå en sak samtidigt som verkligheten är en annan vilket tillämpas allt för ofta av vissa ledande försvarspolitiker. Det enda som på riktigt skulle bevisa att målsättningar inte är i synk med verkligheten skulle vara att Sverige hamnade i krig, vilket ingen normalt funtad människa kan önska. Granskningen inom området är generellt sett för dålig då insatta journalister är för få. Först under det senaste halvåret har granskningen ökat. Dels efter ÖB nyårsintervju och dels efter den ryska påskflygningen som vi inte kunde möta. Det är dock lång väg att gå innan intresset för att granska området ens kommer i närheten av områden som vård, skola och omsorg.
Ett försvar tillsammans med andra?
Regeringen påstående att Sverige tillsammans med andra ska försvara Sverige(!) är en annan sak som aldrig ställs på sin spets, och som regeringen aldrig åläggs att förklara i detalj, d.v.s. hur man har tänkt att detta ska fungera i praktiken. Detta är något som är mycket beklämmande. Att påstå att någon annan ska bidra till med Sveriges försvar utan att ha täckning för ett sådan garanti gentemot landets befolkning kan inte annat än att än rent hyckleri.
Den finska tidningen Hufvudstadsbladet publicerar i dag en oerhört läsvärd ledare där just detta beskrivs på ett alldeles ypperligt sätt och där kärnan är att nordiskt försvarssamarbete (Nordefco) aldrig kan ersätta en försvarsallians (läs NATO).
”Annars kan någon invaggas i förhoppningen om att Nordefco så småningom kan leda till en nordisk försvarsunion eller åtminstone en skyldighet att komma till varandras undsättning i en militär konflikt.
Det kommer Nordefco inte att göra. Det finns bara en organisation som har både en uttrycklig politisk vilja och den militära kapacitet som krävs och det är Nato. Men Natos solidaritetsklausul gäller bara medlemmar och till dem räknas inte Finland och Sverige.”
Strategisk idé baserat på skalförsvar, djupförsvar eller både och?
Något som Johan Wiktorin genom sin serie påvisar vikten av för att vara krigsavhållande är till vilken nivå Sverige kan upprätthålla ett skalförsvar, något han även tagit upp i tidigare inlägg. I den bästa av världar utan ekonomiska restriktioner skulle vi givetvis både satsa på att bygga upp ett starkt skalförsvar (stridsflyg, fartyg, ubåtar, luftvärn) tillsammans med ett djupförsvar (markförband).
Ett skalförsvar har fördelen att i ett första skede vara krigsavhållande, och i ett senare skede då ett angrepp är ett faktum kan utgöra en sköld för att förvägra/fördröja en motståndare att sätta en enda känga på svensk mark. Ett relevant skalförsvar ger med andra ord även politisk handlingsfrihet, något Wiktorin med all önskvärd tydlighet påvisat kan bli ett reellt problem med dagens låga nivåer i sin serie ”Korridoren till Kaliningrad.”
Att enbart satsa på ett skalförsvar innebär givetvis en hel del risker, så som att ingående system är både dyrbara resurser, men också sårbara när de befinner sig i sin mer eller mindre oskyddade fredsbasering. Trovärdigheten med att satsa huvuddelen av resurserna på ett skalförsvar kan bara motiveras med att man samtidigt kan förvänta sig hjälp av någon annan kort efter att ett angrepp är ett faktum. Där är som sagt NATO det enda alternativet.
Avslutning
Sverige har under många år tillämpat osthyvelsprincipen när det kommer till försvarets nedmontering som nu pågått under en längre tid. Av den anledningen har vi i dag ett demonstratorförsvar med förbandstyper, allt för ofta i singular då vi hellre valt att behålla samtliga förmågor till en mycket liten numerär än att helt kapa bort något som i praktiken blir omöjligt att återta under överskådlig tid. Huruvida detta har varit rätt eller fel kan givetvis diskuteras.
Men med en försvarsbudget som utgör rekordlåga 1,15% av BNP medger inte ekonomin inget annat, och vi står nu inför det faktum att anslaget numera inte ens räcker till ett demonstratorförsvar med bibehållen förmågebredd. Att gång på gång, år efter år reducera övningsverksamheten p.g.a ekonomin är inte längre hållbart! Beställd insatsorganisation IO14 kommer aldrig att kunna intas om vi enbart fortsätter på samma inslagna väg. Något måste alltså göras, och det nyss!
Jag håller med Kamrat Kalle i det faktum att det saknas en konkret (verklighetsförankrad) strategisk idé eller uttalad inriktning för vårt försvar. Sverige är i dag inte med i någon försvarsallians, således kan vi ej räkna med hjälp från någon annan, inte ens våra nordiska grannar. Detta har vi att förhålla oss till här och nu och så länge inget annat beslut fattas.
Men när vi nu står inför det faktum att lägstanivån redan är passerad för länge sedan och att omvärldsläget förändras, är det nu dags att våra politiker sätter ned foten och presenterar en trovärdig och genomförbar strategisk idé rörande sveriges försvar! Kommer försvarsberedningen i sin andra del ta sig an den uppgiften? En sådan idé bör rimligtvis utgå från att Sverige snarast blir medlemmar av NATO och att vi utifrån detta, på riktigt, kan bygga ett försvar tillsammans med andra!
Korridoren till Kaliningrad läser du via länkarna här nedan:
Prolog
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5
Prolog till Zapad’13
Änglar i luften demoner på marken
Gästinlägg: Recension och reflektioner om "Korridoren till Kaliningrad"
Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad” har bidragit till att konkretisera svensk försvars- och säkerhetspolitik genom ett inte helt otänkbart scenario i Östersjöområdet. En stor fördel är att detta ger en utgångspunkt för vidare diskussion av försvars- och säkerhetspolitik. Nedan följer ett mycket läsvärt gästinlägg, vilket är en utveckling av något som först publicerades som kommentar till följetongens epilog.
För egen del planerar jag också ett inlägg om Sveriges möjligheter att effektivt ta emot militärt stöd, men det får anstå någon dag.
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Recension och reflektioner om ”Korridoren till Kaliningrad”
Det skönlitterära svenska politiskt-strategiska scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” återfinns på http://kkrva.se/ och kan läsas med fördel på bloggen, då varje avsnitt innehåller intressanta läsarkommentarer.
Det är en läsvärd och lättläst berättelse om Gotlands roll för att upprätthålla en svensk solidaritetspolitik med Baltikum, kritik mot nuvarande försvarspolitik inom ramen för den uttalade säkerhetspolitiken, kritik mot nuvarande försvarsstruktur och förmåga, reklam/pekpinne för signalspaning och underrättelsetjänsten, men kanske mest intressant belyser den hur stridskrafterna i första hand används som politikens instrument – med framgång eller misslyckande.
I detta fall misslyckas man att stödja svenska nationella intressen på grund av brister i försvarsförmågan. Oförmågan att agera militärt i samverkan med allierade leder till stora svenska, och internationella, eftergifter gentemot ett Ryssland som är berett att använda det militära instrumentet för att utöva påtryckningar och genomföra sin politik. Det får naturligtvis konsekvenser för svenskt anseende och inflytande i omvärlden.
(Redan idag ifrågasätts den svenska utvecklingen av forskare i omvärlden…)
“Korridoren till Kaliningrad” inspirerar till att reflektera om vad Försvarsmakten egentligen fyller för syfte och roll som statens resurs.
Försvarsmakten – en resurs för krig eller för fred?
Faran med nuvarande utveckling av svensk försvarsförmåga som den beskrivs i scenariot är alltså inte en överhängande och sannolik krigsrisk på riktigt (även om hot om militärt angrepp används som påtryckningsmedel av motståndaren), utan att Sverige förlorar handlingsfrihet att agera utrikespolitiskt i vårt närområde för att driva svenska och allierade intressen. Vi är inte dimensionerade eller förberedda med utrustning och personal, övade eller förberedda för att möta den förmåga som motståndaren kan spela med som medel i sin utrikespolitik.
Intressant och intelligent utgångspunkt för berättelsen. Betydligt bättre än den förskolenivå som i övrigt präglar den politiska försvarsretoriken och mediabeskrivningen av försvarsfrågor i Sverige.
Vi har i Sverige till och med en statsminister som avfärdar försvarskritiken med att konstatera det uppenbara: ”Det är inte sannolikt med ett ryskt angrepp mot Sverige under överskådlig tid”. En ståndpunkt som, förutom att vara uppenbar, är helt irrelevant för sakfrågan om svenskt behov av försvarsförmåga. Förtroendet för hur landet kommer att ledas i kris blir inte stärkt när försvarsretoriken från rikets högsta ledning uppfattas som ytterligt naiv och förenklad.
”Korridoren till Kaliningrad” handlar inte om att Försvarsmakten inte klarar ett uthålligt krig på hemmaplan, vilket egentligen aldrig varit ett mål för Försvarsmaktens existens. Inte ens under invasionsförsvaret, då säkerhetspolitiken för det nationella försvaret var utformad mycket tydligare fredsbevarande och krigsavhållande än idag. Ändå lyckades SvD kicka igång en trög försvarsdebatt med just denna ”nyhet”.
Försvarsmakten behövde (åtminstone i den gamla säkerhetspolitiken) krigföringsförmåga som ett medel för att projicera en avhållande effekt – före ett krig utbryter i första hand. Om kriget är ett faktum så har både säkerhets- och försvarspolitik misslyckats. Politiken och Försvarsmakten syftar till att bevara fred och säkerhet, inte till att vinna krig (nationellt). Men, man måste trovärdigt kunna erbjuda ett så stort motstånd att verkan blir krigsavhållande. Kanske en månad räcker? Eller en vecka? Det beror på motståndaren och vilka insatser och förluster man anser det vara värt för att uppnå sina politiska mål.
Motståndaren måste i sin planering förhålla sig till risken för ett starkt motstånd och stora förluster. Gärna så stora att nackdelarna med ett militärt alternativ överväger långbänken och kompromisserna som kommer med ett diplomatiskt alternativ. Då är Försvarsmaktens nationella mål uppnått. När politikerna får möta motståndaren vid förhandlingsbordet snarare än på slagfältet. Helst med en stark förhandlingsposition, vilket i scenariot inte blir fallet. Istället tvingas man till förödmjukande eftergifter.
”Trovärdig” försvarsförmåga är inte nödvändigtvis ”användbar” eller ”på riktigt”. Särskilt om den aldrig behöver användas på riktigt (vilket var själva idén i invasionsförsvaret – att det aldrig skulle behöva användas, för då hade det varit oönskat krig istället för önskad fred och säkerhet).
Det är motståndarens uppfattning om vår försvarsförmåga som är central, och den avhållande effekten.
Därmed var försvarssekretessen ett centralt instrument för säkerhetspolitiken och försvarsförmågan (förmågan att vidmakthålla fred och säkerhet genom en krigsavhållande effekt). Om motståndaren måste förhålla sig till en viss förmåga, inte vet riktigt men vi kan möjligen ha den, så uppnås den avhållande effekten oavsett hur det verkligen ser ut i mobförråden och planerna. ”Pappersförbanden” var användbara (och billiga) och tillräckligt tillgängliga för dåtidens politik och syften. Ett internationellt insatsförsvar för riktiga insatser ”här och nu” är en annan politik med ett annat syfte för, och (dyrt) krav på, stridskrafterna.
En stark allmän motståndsvilja och förankring i samhället (totalförsvar, värnplikt) bidrog också igår till försvarseffekten – imorgon är det andra förutsättningar – man undrar hur uppgiften och lösningarna kommer att se ut.
En inkonsekvent politisk retorik och praktik – vem lever egentligen kvar i det gamla?
Idag är vi så långt från ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” som man kan vara. Regeringen har i solidaritetspolitiken tydligt deklarerat att Sverige inte kommer stå overksamma om våra grannar, inkl. baltstaterna, blir angripna. Det är raka motsatsen till att avse vara neutral i händelse av kriser mellan länder i närområdet. Vi deltar dessutom aktivt i krigföring i Afghanistan, så ett antal aktörer i världen, må vara icke statliga, betraktar oss sannolikt som krigförande på fiendesidan – ur deras perspektiv råder inte fred, utan Sverige är i krig med dem.
Låt oss minnas den gamla säkerhetspolitiken. ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Om nu syftet inte längre är ”neutralitet i krig”, så kan man undra varför man envist hävdar betydelsen av svensk militär alliansfrihet? Varför ska vi vara militärt alliansfria om vi inte längre avser vara neutrala i händelse av konflikter i vårt närområde? Vad är syftet med alliansfriheten? Är det inte snarare skadligt att fortsätta hävda alliansfrihet när vi inte längre kan räkna med att betraktas som neutrala i händelse av en konflikt i vårt närområde? Borde det då inte vara bra med allierade, särskilt mot bakgrund av att det är grunden för den rådande försvarspolitiken och Försvarsmaktens dimensionering. Vi räknar med hjälp, men skaffar oss inga garantier i den heliga ”alliansfrihetens” namn. En alliansfrihet som egentligen inte fyller något syfte längre.
Vi har inte längre en säkerhetspolitik och försvarspolitik för neutralitet, istället är den till för multinationella säkerhetsskapande insatser (”krig”) tillsammans med andra länder (allierade, dock inte militärt…).
Försvarsmakten är inte dimensionerad för en neutralitetspolitik.
Vi har inte på många år haft råd med ett totalförsvar och en Försvarsmakt dimensionerad för en neutralitetspolitik, så en återgång till invasionsförsvar är inget alternativ. Vad svenskarna är villiga att lägga på försvar räcker idag till ca 6% av gårdagens invasionsförsvar i termer av volym. Omvärldsutveckling och modern krigföring har dessutom neutraliserat den avhållande försvarseffekten hos gårdagens försvar och krigföringsförmåga. Den typen av försvar klarar inte dagens och morgondagens militära hot och har därmed ingen krigsavhållande försvarseffekt. Men, vad är den nya försvarsidén för Sverige? Vilket är det nya syftet med Försvarsmaktens förmågor i vårt närområde? Vem ska debattera denna nya försvarsidé? Det görs inte ens på försvarsbloggarna.
De flesta politiker talar offentligt fortfarande om vikten av ”alliansfrihet”, ”militär alliansfrihet”, ”Sverige är neutralt”, m.m. De har väl själva formulerat säkerhets- och försvarspolitiken och dimensionerat försvarsförmågan därefter? Försvarsreformen är tyvärr inte offentligt debatterad eller förankrad hos väljarna, trots att den påbörjades i slutet av 90-talet. Syftet med att fortsätta tala om irrelevanta mål i förhållande till praktisk politik är nog en följd av att inte vilja reta upp väljarna. Vilket skadar svenska långsiktiga intressen och innebär en hög risktagning med vår och våra grannars säkerhet.
Svensk försvarsförmåga
Dagens försvarsförmåga är inte utformad eller dimensionerad för en krigsavhållande uppgift nationellt, utan är en slimmad organisation skräddarsydd för internationella säkerhetsoperationer. Nuvarande bud är att inriktningen från försvarsbeslutet 2009 ligger kvar, där armén i huvudsak är en organisation för internationella säkerhetsoperationer, som i värsta fall borde (?) kunna verka även hemma på samma sätt. (Låt oss påminnas om de Georgiska brigaderna som stred i Irak och inte hann hem innan kriget var slut). Marinen och flygvapnet har mer tydligt fått ett nationellt fokus, men svänger om från volymer och förmågor som tidigare också dimensionerats och utformats för att ge bidrag till internationella, multinationella säkerhetsoperationer.
Vi talar om ett ”skalförsvar” där flygvapen och marin är skalet. Vi talar inte om uthålliga strider på marken. Låt oss då fundera över den avhållande effekten. Erfarenheter från dagens operationer visar att uthålligheten på luft- och sjöstridskrafter generellt är begränsad i en försvarsroll. Anfallaren kommer ganska snart till möjligheten att påbörja en markoffensiv. Erfarenheter från de senaste markoperationerna i Irak och Afghanistan visar hur svårt det är att lyckas på marken. Det tar lång tid, kostar mycket resurser och det är mycket svårt att uppnå de politiska målen snabbt. Däremot går det fort att vinna kriget och etablera sig på territoriet. I Libyen drog man sig för att ge sig in i en markoperation, likt man gjorde de första 30 åren efter Vietnam. Dagens dyrköpta erfarenhet, i ljuset av en global finanskris, verkar vara att det är en större tröskel att tvingas till utdragna markoperationer än att skapa förutsättningar för en markoperation (territoriella påtryckningar) genom att slå ut luft- och sjöförsvar. Man kan relativt snabbt och enkelt skaffa sig kontroll över luft- och sjöarenan samt därmed möjliggöra operationer (eller hot) mot markmål med minimal hotbild. I Sverige är dessutom både luft- och sjöförsvarsförmågan kraftigt ifrågasatt, bl.a. tydligt visat i scenariot som ”Korridoren till Kaliningrad” redovisar. Därmed kan den avhållande effekten i ett ”skalförsvar” utan förmåga till uthålligt motstånd på marken eventuellt ifrågasättas baserat på erfarenheter av modern krigföring. Det är risken för att binda sig i resurskrävande och kostsamma operationer på marken under lång tid som får västmakterna idag att avhålla sig från nya markoperationer.
Försvarsstrukturen som beslutades i försvarsbeslutet 2009 finns ännu bara på papper och är i sig underfinansierad avseende bl.a. materielbehov, samt har stora problem med personalförsörjningen. Man fokuserar i första hand på att möta dessa problem och gör ingen större ändring i kursen. Därmed är scenariot som redovisas i ”Korridoren till Kaliningrad” inte orimligt.
Framtiden för svensk försvarsförmåga?
En del försvarsdebattörer i media tror att anslagen kommer att höjas. Vissa tror att försvarsfrågan till och med kan bli en valfråga. Oppositionen vädrar kanske ett politiskt sårbart område…
Vi får väl se. De politiska utspelen imponerar inte i termer av klarsyn och objektivitet. Populistiskt, mediakänsligt, och naivt i många fall.
Recensionen?
Dagens brister inom försvarspolitiken avslöjas bland annat av Amanda Wollstad i gårdagens ledare i KvP.
Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” är ett välskrivet, aktuellt, underhållande och lättläst politiskt-strategisk scenario för att belysa och förtydliga viktiga argument inom den svenska försvarsdebatten. Det är ett bra grepp för att ”tala till bönder på bönders vis” med adress till läsare som kanske har svårt att följa debatten när den förs på krigsvetenskapligt fikonspråk. Scenariot tillför en dimension till försvarsdebatten som jag tidigare saknat – diskussionen om Försvarsmaktens egentliga syfte, uppgifter och roll i ett nationellt perspektiv. En diskussion som hittills inte gått att föra utan att avfärdas ohörd som ”invasionsförsvarskramare”. Det är ett sakkunnigt, intelligent, för framtiden realistiskt och tydligt exempel, om än bara ett av många möjliga scenarion.
Tack, Kungliga krigsvetenskapsakademien och Johan Wiktorin, för en nödvändig vitamininjektion till försvarsdebatten. Hoppas den kan bidra till att lyfta svensk försvarspolitik och -retorik till en kompetensnivå som är värdig en stat och dess ledning.
Kamrat Kalle
F.d. officer som skriver utifrån rollen som skattebetalare och väljare med ett starkt engagemang i försvarsfrågor baserat på ett mångårigt yrkesliv inom Försvarsmakten.