Försvarsbloggare

av Yrsa Grüne

 ”En kontinuerlig utveckling av det militära samarbetet med Nato är en av de viktigaste delfaktorerna för att Finland ska kunna upprätthålla och utveckla det nationella försvaret och kapaciteten att försvara sitt eget territorium. Finland fortsätter med sitt omfattande deltagande i Natos övningar och utbildningsverksamhet.”

Bland annat så står detta i Finlands regerings utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som gavs till riksdagen strax före midsommar och man kan utgå ifrån att regeringen inte kommer att avvika från den linjen.

Det är i högsta grad en politisk avsiktsförklaring. Svaren på hur Finland praktiskt har tänkt utveckla sitt försvar kommer senare i den försvarspolitiska redogörelsen. Den beräknas vara klar tidigast vid årsskiftet 2016-2017. Östersjöområdet har präglats av växlingar mellan försiktig optimism om en stabilare säkerhetssituation och oro för en ytterligare upptrappning. Detta enligt Finlands statsledning. Hur frågan hanteras i den kommande redogörelsen återstår att se.

Eftersom de tidigare utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen svällt ut med varje ny regering, har man redan tidigare övervägt en uppdelning likt den statsminister Juha Sipiläs regering tog in i sitt program när regeringen tillsattes för drygt ett år sedan. Indelningen har gjort det möjligt att behandla varje område mer utförligt. Den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen omfattar den här gången bara drygt trettio sidor.

Den röda tråden i redogörelsen handlar om att utveckla nätverken ytterligare och att stärka det territoriella försvaret: ”Finland måste med tanke på sin säkerhet noggrant bevaka den militära förmågan och de militära avsikterna hos aktörer som påverkar i synnerhet vår närmiljö.”

Geopolitiken har aldrig försvunnit från sättet att resonera men gör nu sitt återtåg också officiellt i Finlands regerings bedömning. Tydligare än förr erkänner man att omvärlden och närområdet har förändrats till det sämre. ”Den förändrade omvärlden för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik kännetecknas av snabba förändringar och oförutsägbarhet.”

För första gången får också det fördjupade samarbetet med Sverige, de övriga nordiska länderna och Förenta Staterna ett eget avsnitt. ”Försvarssamarbetet med Sverige har som främsta syfte att stärka säkerheten i Östersjön samt Finlands och Sveriges försvar”, heter det i redogörelsen, och man talar också om ett omfattande samarbete som ”främjas utifrån gemensamma intressen, utan några begränsningar”. I synnerhet det sistnämnda – utan några begränsningar – hör till det mest citerade när det gäller mediernas och forskarnas försök att bena ut vad det kunde betyda i praktiken.

Natoanhängarna har naturligtvis glatt sig åt att den så kallade ”optionen” finns kvar när det gäller ett eventuellt Natomedlemskap i framtiden. Jämfört med regeringen Katainens regering kan man också tolka formuleringen som att tröskeln för att ansöka om Natomedlemskap har sänkts: ”Finland bibehåller möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato och ger noggrant akt på förändringar i sin säkerhetsmiljö.”

Regeringen Sipilä har understrukit att den inte planerar lämna in en medlemsansökan men valde ändå att inte skriva in att en ansökan inte ens kommer att förberedas under den här regeringsperioden (som Katainens regering gjorde).

Natooptionen har tyvärr alltför ofta tolkats som en biljett in i Atlantalliansen. Det skärpta säkerhetsläget i Östersjöområdet har dämpat dylika förhoppningar. I dag tror de flesta att a) Nato inte skulle acceptera Finland under rådande förhållanden och b) att Finland ändå inte skulle kunna räkna med hjälp enligt artikel fem i Natostadgan vid en kris.

Inför Natos toppmöte i Warszawa kunde man notera en viss nervositet. Före de nordiska statsöverhuvudenas besök i Washington var man inte säker på att en inbjudan till Natomötet skulle droppa in. Osäkerheten förbyttes i öppen belåtenhet – kanske rentav stolthet – när det blev klart att Finland och Sverige som enda länder av Natos Enhanced Opportunities Programme (EOP) – det fördjupade partnerskapsprogrammet – fanns med på listan över inbjudna. Att president Sauli Niinistö och statsminister Stefan Löfven skulle sitta med vid middagsbordet höjde statusen ytterligare.

Man brukar tala om att det inte finns några gratisluncher. Frågan är om det finns några gratismiddagar inom Natokonceptet?

Finland och Sverige har aktivt agerat för att få ett uppgraderat partnerskapssamarbete med Nato och har nu fått vad de ville ha. Men hur är det med aktiviteten när det gäller förslag om hur man inom EOP kunde dra sitt strå till stacken när det gäller säkerheten? Med rättigheter följer också ansvar. Att Finland försvarar sitt territorium är en förpliktelse som gagnar Nato – men utgör ingenting nytt. Det finns dock en förståelse inom Nato för att Finland ogärna åtar sig andra förpliktelser. Vid en kris i närområdet vore det gamla territoriella försvarskonceptet en stor utmaning och man kan anta att det skärpta säkerhetsläget i närområdet har lyft konceptet till en ny nivå. Så kan man tolka formuleringen som gäller Finland avsikt att ”noggrant följa med”.

Regeringen kritiserades för att publicera redogörelsen en knapp vecka före Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskapet. Regeringen försvarade sig med att det ”alltid” finns någon deadline man borde beakta och att Finland måste kunna göra sina egna bedömningar oberoende av dem.

Men just när det gäller brexit kunde det ha varit bra att vänta. I redogörelsen talas det om Finlands vilja att stärka den militära förmåga inom EU. Med tanke på att en överväldigande majoritet av EU-länderna också är medlemmar i Nato är utsikterna inte särskilt ljusa, oberoende av vad Natos toppmöte kommer fram till.

Storbritannien är den starkaste transatlantiska militära länken och har varit den drivande kraften för att utveckla EU:s förmåga att ta hand om kriser i sitt eget område. Ett mer militärt starkt EU ter sig knappast särskilt attraktivt efter brexit, i synnerhet om det finns risk för dupliceringar. Saken diskuteras på toppmötet men chanserna för att stärka EU:s militära samarbete snarare har minskat än ökat efter brexit.

I den brittiska försvarskommitténs rapport (Russia: Implications for UK defence and security) finns det en formulering som pekar på att Nato internt måste komma överens om att artikel fem bör gälla eventuella nya medlemmar redan innan de har accepterats.

Möjligheten togs upp också i den bedömning som en expertgrupp gjorde på uppdrag av Finlands regering. Den betraktades dock som praktiskt ogenomförbar, eftersom folkomröstningar i Finland och Sverige om ett Natomedlemskap kunde resultera i ett nej.

Som situationen ser ut nu i Östersjöområdet skulle ett eventuellt förslag om dylika garantier med största sannolikhet falla på sin politiska omöjlighet och med hänsyn till Ryssland.

Det betyder att det militära samarbetet med Sverige växer i betydelse för Finland. Samtidigt sneglar man i Finland oroligt mot Stockholm, alla försäkrandes om motsatsen till trots. Oron för att Sverige ansöker om Natomedlemskap handlar inte om misstro mot den svenska regeringen – den oberäknelighet som nämns i redogörelsen tyder på att man i Finland mycket väl är medveten om att tvära kast kan ske.

Det är möjligt att det helt enkelt inte finns tid för att meddela om sina avsikter i god tid.

Ett sätt att försöka dämpa osäkerheten i närområdet är försöken till en dialog med Ryssland. Den vägen har Finland valt. Att det inte är lätt kunde tydligt utläsas av kroppsspråket när Finlands president Sauli Niinistö och Rysslands president Vladimir Putin höll sin presskonferens den 1 juli på Gullranda. Finland fattar naturligtvis sitt eget beslut, sade Putin med hänvisning till ett Natomedlemskap. Men det har sina konsekvenser, tillade han och slängde iväg en ballong med ett påstående om att det inte finns några ryska styrkor på 1500 kilometers avstånd från gränsen.

Dessa kilometrar började leva sitt eget liv i kommentarer och analyser om vad Putin egentligen menade: skulle man räkna avståndet på bredden eller på längden, handlade det om en fel översättning eller om att den ryske presidenten var illa informerad. Så flyttades uppmärksamheten bort från kärnan i Putins budskap: att Ryssland skarpt motsätter sig ett finländskt Natomedlemskap. Manöverutrymmet för Finland är än en gång litet.

 
Författaren är journalist.

Soldat och officersyrket är inte vilket jobb som helst. Utövarna ska klara jobbet också i farliga situationer. Det är det grundläggande skälet till att dom är anställda. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

av Ulf Henricsson

Kapten David Bergmans inlägg på denna blogg w 25 gladde mig men gjorde mig också nedstämd.

Det gladde mig för att det visar att det fortfarande finns officerare i tjänst som törs sticka ut hakan och ifrågasätta det man tycker är fel.

Det som gör mig nedstämd är den beskrivna attityden att hantera döden, sin egen eller andras, som ju är en ofrånkomlig del av den militära professionen. 

Till det första. Jag fick för några år sedan frågan avseende försvarsmaktens personals deltagande i försvarsdebatten av f d ÖB Bengt Gustafsson: ”Du Ulf – var det så här lågt till tak när vi höll på”? Mitt svar var – nej. Äldre kollegor vittnar om att de uppmuntrades av sina chefer att ha synpunkter även om dessa stred mot den officiella ståndpunkten. I samband med försvarsminister Tolgfors avgång ringde en av våra TV-kanaler och undrade vad man tyckte inom Försvarsmakten. ”Då tycker jag du skall ringa någon som arbetar i försvaret – jag är pensionär sedan tio år” svarade jag. ”Jovisst – men det är ingen där som törs säga något” var det nedslående svaret. Det var inte första gången jag fått den kommentaren avseende angelägna försvarsfrågor och när jag påpekar den uppfattningen för generaler och informationsfolk slår de ifrån sig och säger att vi ställer alltid upp och här är högt i tak.

Talar jag med yngre officerare tycker de inte alls det är högt i tak. Oavsett vad som är sant borde detta göra försvarsledningen bekymrad. Jo – jag vet att vi har major Carl Bergqvist och örlogskapten Niklas Wiklund som skriver, men märk att de under många år skrev under pseudonymer (Wiseman och Skipper) och kom ut på arenan med egna namn när de var etablerade och svåra att få tyst på, utan alltför mycket uppmärksamhet.

Vilka skall debattera försvarsfrågor om inte yrkesfolket får eller törs? Vi  pensionärer och civilister? Ok – men skyll er själva och demokratiministern borde vara bekymrad eftersom tystnaden sprider sig mer och mer i offentlig förvaltning. Men märk väl, hemligheter diskuterar man inte offentligt.

Och så till döden. Uppgiften att David under en övning inte fick visa bilder på ”döden” skulle jag tagit som ett dåligt skämt om jag inte upplevt samma sak själv. I början av 2000-talet skickade vi från FHS in ett uppdragsförslag för forskning till Försvarsmakten med rubriken ” Militär organisation och döden”. Ett ganska angeläget ärende eftersom svenska soldater understundom dör i tjänsten både i utlandsmissioner och hemmavid. Svaret fick mig att häpna! –” behov saknas” Är detta några få tillfälligheter utan betydelse? Nej, under min tid som fördelningschef mötte jag officerare som tänkte säga upp sig i händelse av krig för att undvika konfrontationen med döden – då har man missat något under rekrytering och utbildning!  Det var länge sedan – javisst men för någon månad sedan under ett fördrag för en officerskurs fanns det några kadetter som inte kunde tänka sig att döda.

Många soldater som varit i utlandstjänst uppger att ”döden” lämnades utanför utbildningen inför missionen. Själv fick jag kritik för att låta alla soldater på första Bosnienbataljonen fylla i Fonus ”Vita arkivet” där du planerar din begravning. Mitt syfte var att få alla att tänka efter före.

Kanske var det civila personer närvarande vid det tillfälle David relaterar till? – så mycket bättre – civilsamhället är lika dåligt på att hantera döden som försvaret. Trots att vi alla den vägen skall vandra.  Att hantera dessa frågor seriöst före en utlandsmission skulle minska antalet PTSD fall att behandla efteråt.

En organisation med det yttersta syftet att utöva statskontrollerat våld genom väpnad strid måste förberedas för detta och i detta ingår att vara beredd att hantera död och elände. Och det gör man inte genom att låtsas som om problemet inte finns.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist

Under senare års Nato-debatt har motståndare till medlemskap nästan alltid hänvisat till den tvåhundraåriga obrutna tradition av neutralitet eller, numera, alliansfrihet Sverige representerar. En sådan framgångsrik politik överger man inte utan vidare. Anhängarna av medlemskap brukar på motsvarande sätt hävda att denna tradition inte alls är så obruten som det sägs; särskilt refereras då till det samarbete som Sverige under det kalla kriget i hemlighet bedrev med USA och en del Nato-länder och som bl a beskrivits i Mikael Holmströms bok. Alltså är steget till medlemskap inte långt.

I själva verket har ingen av sidorna helt fel. Alliansfriheten har sedan paradigmskiftet 1812 (-1814), då Sverige under Bernadottes ledning efter ett likaså tvåhundraårigt engagemang på kontinenten, drog sig tillbaka från den europeiska scenen, varit huvudlinjen i svensk säkerhetspolitik. Denna har, med en formulering jag använde under ett finsk-svenskt säkerhetspolitiskt seminarium häromveckan på President Niinistös sommarresidens, varit Plan A. Men denna Plan A har ofta, men inte alltid, ackompanjerats av en Plan B, avsedd att fungera för den händelse alliansfriheten skulle kränkas av någon stormakt. Omvärlden skulle kunna utgå från att inga anfallsföretag mot främmande makt skulle utgå från svensk mark – om således svensk alliansfrihet respekterades. Men om Sverige skulle komma med i ett krig i vår del av Europa skulle Plan B kunna medföra politiskt eller militärt stöd från en annan stormakt. 

Plan B har under årens lopp haft mycket olika skepnader och ibland varit mera implicit än explicit. I november 1855, då Oscar I under Krimkriget 1853-1856 för att återvinna Finland eller i alla fall Åland, var frestad att ansluta sig till alliansen mot Ryssland, ingick Sverige ett formellt fördrag med Frankrike och Storbritannien. Dess innebörd var att Sverige-Norge inte skulle avstå territorium till Ryssland (man tänkte på en möjlig isfri hamn längs Ishavet), mot att de allierade makterna garanterade de förenade kungarikenas territoriella integritet, alltså en defensivallians.

Så långt har ingen svensk regering därefter gått. Ibland har Plan B mera baserat sig på nära dynastiska och politiska kontakter, som t.ex. Oscar II:s och Gustav V strävanden att, efter Frankrikes nederlag i fransk-tyska kriget 1870-1871, orientera sig mot den nya stormakten Tyskland. De ledde egentligen inte längre än till vissa militära överläggningar. Men de nära kontakterna mellan Stockholm och Berlin föranledde Ryssland att frukta att Sverige skulle ansluta sig centralmakterna, om ett krig skulle komma. Detta fungerade som en sannolikt effektiv avskräcknings­mekanism. År 1910 sade utrikesminister Arvid Taube i en föredragning för regeringen att Sverige borde fullfölja sin neutralitetspolitik, men samtidigt försäkra sig om stöd utifrån, och detta i tid. Det var Tyskland han tänkte på.

Under första världskriget gjorde sig regeringen Hammarskjöld (1914-1917) till ovän med flera stormakter, främst England, vilket förorsakade stora försörjningsproblem.  Vänstermajoriteten i riksdagen beslöt 1920 att ansluta vårt land till Nationernas Förbund. Detta motsatte sig både högern, bondepartierna och yttervänstern, som alla sade sig vilja värna alliansfriheten. Under större delen av medlemskapet av NF 1920-1936 skulle man kunna säga att Plan A och B fusionerades, då man naivt nog hoppades att det kollektiva säkerhetssystemet kunde fungera. Men 1936 förklarade sig de nordiska länderna inte längre bundna av den artikel 16 i stadgan som symboliserade den kollektiva säkerhetstanken.

Efter det andra världskriget, slutpunkten för den tioårsperiod då Sverige var helt utan någon Plan B, ville den politikergeneration som gjorde sina lärospår under kriget (Erlander, Sträng, Torsten Nilsson, Sven Andersson), inte en gång till fångas med byxorna nere. Därför sanktionerade de under det kalla kriget ett allt närmare samarbete med först Storbritannien, sedan USA och våra Nato-grannar Norge och Danmark. Olof Palme fortsatte samma politik. Detta var då okänt för det svenska folket, men väl känt av Moskva, inte minst genom spionerna Wennerström och Bergling. Den amerikanska beslutet att föra in vårt land under kärnvapenparaplyet blev självfallet den mest effektiva avskräcknings­mekanismen. Hur känd denna garanti var är förstås osäkert. Men i Moskva kunde man kanske ana det hela.

Sedan regeringen Löfven tillträdde 2014 har försvarsminister Peter Hultqvist, under betonande av att alliansfriheten består, ingått  bilaterala samarbetsavtal med Finland, där samverkan  enligt statsminister Löfvens tal på det finsk-svenska seminariet kan sträcka sig bortom fredstida förhållanden, och flera Nato-länder, inkl  USA. Förra månaden antog Riksdagen det s k värdlandsavtalet med Nato som reglerar utländska truppers närvaro för den händelse Sverige skulle begära militärt stöd. Denna Hultqvists Plan B är givetvis avsedd att signalera att om vår alliansfrihet inte respekteras, har vi byggt upp ett säkerhetsnät som skall verka avskräckande. I denna politik, som i motsats till det kalla krigets år skett i all öppenhet, har regeringen Löfven och Hultqvist, mot bakgrund av en ökad spänning i vårt närområde, gått längre än någon sedan Oscar I. Dock är det en principiell skillnad mellan November­traktaten och regeringen Löfvens samarbetsavtal.

Denna politik har således föranlett både inhemska och utländska kritiker av den nuvarande politiken att anklaga Sverige för dubbel bokföring och bristande moral. Men i mina ögon är denna politik rationell, men kräver givetvis ett starkare försvar än det som olika regeringar före 2014 rustat ned; om Plan A fallerar, får man lita till Plan B. Den period som Sverige inte haft någon form av Plan B, 1936-1945, är således den farligaste i senare århundradens historia. Då var landet utan något som helst politiskt eller militärt stöd från något håll och således mer eller mindre prisgivet åt stormakternas nycker och intressen. Denna situation vill vi inte se igen.

Tanken på en Plan A och en Plan B är det svenska folket tydligen inte främmande för. När Göteborgs universitets årliga undersökning om Nato-sympatierna i år visade ett visst ökat stöd för medlemskap, uttalade 60 % av de tillfrågade  s a m t i d i g t  stöd för fortsatt alliansfrihet, vilket media, såvitt jag kunde se, underlät att redovisa.

Hur Plan B skulle fungera i ett krisläge vet varken vi själva eller omvärlden. Det beror, som den nestorn på det finsk-svenska seminariet, Jaakko Iloniemi, påpekade, på stormakternas intressen och bedömning av det akuta läget. När en internationellt känd strategisk tänkare för inte så länge sedan frågade en svensk politiker om vederbörande trodde att den amerikanska kärnvapengarantin till Sverige från det kalla kriget fortfarande gällde, uteblev svaret, vilket strategen fann märkligt.  Men, som jag svarade på en liknande fråga under det finsk-svenska seminariet, varför skall man svara på sådana frågor?

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

av Lars Wedin

Sverige har nu uppenbarligen valt att liera sig med USA. I stället för att bli en jämställd partner i Nato knyter vi oss till en stormakt vars intressen inte nödvändigtvis är våra.

Det senaste halvåret har vårt förhållande till Nato varit föremål för en intensiv och välgörande debatt. Denna har innehållit många klarlägganden och kloka synpunkter men också många konstiga eller rent av falska påståenden. Nu är i alla fall värdlandsavtalet på plats.

Det förefaller troligt att Nato kommer att öka sin närvaro i Östersjön till sjöss och i luften. Detta kommer att ställa stora krav på Marinen och Flygvapnet och framför allt kräva en klar strategi. Hur skall vi se på denna närvaro och hur skall vi agera? Vår halvallians med USA och nära förhållande till Nato – men utan att vara medlemmar – kan komma att ställa oss inför delikata situationer.

Det konstiga är att Försvarsmakten och dess förmåga inte har diskuterats tydligare. I stort sett alla vet att försvarsöverenskommelsen 2015 var underfinansierad; målet att nå den organisation som fastställdes 2009 kan inte nås. Och då är detta mål alldeles för lågt satt. För Marinen, som denna blogg handlar om är målet sju korvetter, fem ubåtar och sju minröjningsfartyg alldeles för litet. Det dubbla skulle ligga närmare sanningen. Femton korvetter fördelade till Stockholms, Karlskronas och Göteborgs skärgårdar förefaller vara en rimlig utgångsgruppering. Härtill kommer att Marinen tillsammans med luftvärnet borde bygga ett antal luftvärnsfregatter för försvar av hamnar och Gotland.

En försvarssatsning om knappt 1 % av BNP är alldeles för låg. Sverige ligger i botten av ”Europaligan”. Som allianslös nation vore minst 2 % rimligare. Försvarsbeslutets ramar behöver alltså (minst) dubblas!

Dubbla försvarsbudgeten vore ett mål som alla med insikt i försvaret borde kunna enas om. Kanske en kampanj: ”Försvaret dubbelt upp – nu!”

ICDS-rapporten Closing Nato’s Baltic Gap[1] visar för övrigt att Nato inte har några stora resurser att avsätta till Sveriges försvar.

BREXIT är kanske början på en stor geopolitisk omvälvning. I sådana tider behöver ett land kunna lita till sina egna krafter OCH vara en intressant partner. Att vara fripassagerare duger inte.

För Marinen är läget allvarligt givet att det tar åtminstone tio år att få en ny fartygstyp operativ. Eftersom ingenting utom två ubåtar tycks finnas i planerna är Marinens själva existens i fara.

Försvaret behöver en professionell ledning

Arméchefen Brännströms avgång aktualiserar en annan viktig fråga – försvarets ledning. Krig förs med stridskrafter: armé-, marin- och flygstridskrafter. Men ingen av stridskraftscheferna ingår i Försvarsmaktens ledning; denna är i stället dominerad av stödfunktioner som ledning, kommunikation och produktion. Undertecknad känner inte till något annat land med en sådan organisation.

Vi bör därför snarast återgå till en organisation där armé-, marin- och flygvapencheferna är ÖB närmaste rådgivare avseende respektive stridskraftområde med entydigt ansvarig för sina stridskrafter; låt oss kalla dem försvarsgrenschefer. Produktion, kommunikation m.m. bör växlas ned till att bli stödfunktioner.

Sveriges överbefälhavare har en unik ställning. Det finns knappast något annat land som i fredstid har en militär som ”supreme commander”! Detta må vara en del i den besynnerliga svenska författningen och dess historiska rötter. Men det har också inneburit att försvarsgrenscheferna har fått munkavle. Regering, riksdag och press har ingen ordentlig insyn i försvaret och dess avvägningar. Tidigare, när en försvarsgrenschef kunde avge en ”avvikande mening” fick våra styrande också en insikt i försvarets olika avvägningsproblem; problem som alltid kommer att finnas. Konkurrensen mellan försvarsgrenarna har ju inte försvunnit utan bara flyttat in i Försvarsmaktens högkvarter. Denna konkurrens är dessutom inte enbart av ondo, tvärt om; bedriven med ansvar handlar ”försvarsgrensstrider” om olika strategier; var tyngdpunkten i försvaret skall läggas. Sådan debatt, också bedriven av militära chefer, är en väsentlig funktion i en demokrati.

För Marinen vore en sådan nyordning av särskilt stor betydelse eftersom Marinen inte bara är en del av försvarsmakten utan också en del av det maritima Sverige. Armén och Flygvapnet har säkert också argument för en sådan nyordning men här är det Marinen det handlar om.

En maritim strategi

Regeringen har 2015 lagt fram en maritim strategi. Denna innehåller en bra beskrivning av havets betydelse för Sverige. Några axplock ur inledningen:

Sverige har en av Europas längsta kustlinjer och en stark tradition av mari­tim verksamhet. Sveriges maritima näringar har goda möjligheter för tillväxt och kan dra nytta av den globala expansion som förutspås inom området. Samtidigt innebär ökade anspråk på havs- och kustområden, användning av marina resurser och tillväxt inom besöksnäringen, ett ökat tryck på hav och kust. Med en balanserad utveckling och en aktiv politik för att hantera dessa utmaningar, kan de maritima näringarnas potential realiseras. Med sin mångfald av maritima akti­viteter utgör svenska havs- och kust­områden en stor tillgång för svensk ekonomi. … Haven utgör en förbindelselänk med andra länder. Över 90 procent av Sveriges export och import använder sjöfart som därmed är en livsnerv för handel med omvärlden, men ytterst också för Sveriges välstånd…

Detta är naturligtvis utmärkt men – vare sig Försvarsmakten, Marinen eller Kustbevakningen är nämnd i dokumentet. Det borde vara självklart att Marinen och Kustbevakningen skulle vara en del av en maritim strategi.

Detta är också ett skäl till att återinföra en riktig marinchef som aktivt kan delta i den maritima utvecklingen och som kan agera som jämbördig till Kustbevakningens generaldirektör.

Det är Marinen och Kustbevakningen som har att skydda den verksamhet som den maritima strategin talar om. De är också avnämare av denna: maritimt intresserat samhälle, sjöintresserad personal och en innovativ maritim industri för att nämna tre viktiga områden.

Marinen + Kustbevakningen = sant?

Den maritima strategin ställer ökade krav på statens samlade förmåga att agera till sjöss i fred, kris och krig. För att ta ett exempel: när vindkraftverk till sjöss får allt större betydelse för elförsörjningen så ökar också skyddsbehovet.

Sverige drar traditionellt en skarp skiljelinje mellan fred och krig. Detta återspeglas också i den marina uppgiftsfördelningen: Kustbevakningen i första hand i fred (den är ju obeväpnad) medan Marinen skall ha förmåga för väpnad strid, d v s krig. Denna skarpa skiljelinje har för länge sedan upphört att existera i verkligheten; det går inte att dra skarpa gränser mellan inre och yttre säkerhet, civilt och militärt. Det finns naturligtvis ytterlighetsfall. Vi behöver inte kustkorvetter för att kontrollera nykterheten till sjöss på midsommarafton och Kustbevakningens fartyg har knappast någon förmåga vid ett invasionsförsök. Men däremellan finns en lång rad scenarier med mer diffus och komplex hotbild: organiserad brottslighet, terrorism och nu hybridkrigföring. Den senare typen kännetecknas just av osäkerhet om intentioner och aktörer.

Nu är det knappast troligt att Marinen och Kustbevakningen slås ihop. Det faktum att det finns en militär och en civil marin organisation ger också statsmakterna ett ökat spelutrymme. Däremot är det absolut nödvändigt att skapa så mycket synergi som möjligt; både den civila och den militära flottan är otillräcklig. Kustbevakningen har visserligen många båtar men inga snabba fartyg för kontinuerlig patrullering av vår ekonomiska zon.

Ett förslag vore anskaffandet av ett antal OPV – Offshore Patrol Vessels – på marknaden. Materielen bör så långt möjligt vara lika. Teknikutvecklingen underlättar detta genom att fler och fler uppgifter kan lösas av drönare (drones). Det bör understrykas att även Kustbevakningen behöver ha beväpning – nödvändigt med hänsyn till det ökade hotet från terrorister. Ett skräckscenario är ett terroristangrepp på ett stort kryssningsfartyg.

Med ett sådant upplägg skulle fartygen kunna växla uppgift mellan civila och militära uppdrag även om de givetvis skulle vara specialiserade för det ena eller det andra ändamålet. När så behövs kan marina fartyg ta ombord kustbevakningspersonal med polisiära befogenheter.

Härutöver måste personalramarna ökas så att alla fartyg kan vara fullbemannade och, helst, med dubbla besättningar.

Utbildning

En väsentlig fördel med att återinföra försvarsgrenarna är att försvarsgrenschefen skulle ”äga” utbildningen. En blick på Försvarsmaktens hemsida avseende GMU (Grundläggande Militär Utbildning) visar att det är fråga om att utbilda infanterister. För den som är intresserad av ett yrkesliv till sjöss förefaller GMU inte så lockande. Visst behövs vakt- och vapenutbildning men den blivande sjömannen behöver i första hand sjömanskap.

Den blivande sjöofficeren behöver också läsa ett antal ämnen som hans kamrater inte behöver (det omvända gäller givetvis också): internationell rätt (FN havsrättskonvention m.m.), hydrografi, sjömanskap, det maritima regelverket samt, för blivande nautisk personal, navigering. Visst behöver också sjöofficeren statskunskap men denna bör då inriktas på hans/hennes yrkessfär. Militärhistoria är ett nödvändigt ämne för alla officerare – sjöofficeren skall givetvis i första hand läsa marinhistoria.

Ingenting hindrar att en marin officersutbildning vilar på vetenskaplig grund. Kanske kan det nordiska samarbetet leda till en gemensam sjökrigsskola (och krigs- respektive flygkrigsskola). Utbildningen kan sedan avslutas med ett gemensamt halvår avseende specifika nationella frågor.

Avslutning

BREXIT visar att dagens geostrategiska verklighet inte är evig. Visst bör Sverige bli medlem i Nato samt drivande när gäller försvarsutvecklingen inom EU. Men svensk politik måste grundas på svensk förmåga.

Försvarsmakten måste åter få en professionell ledning där försvarsgrenschef, under ÖB, har ett odelat ansvar. Detta är speciellt viktig för Marinen som inte bara är en del av Försvarsmakten utan också en del av det maritima Sverige.

Det nära samarbete med Kustbevakningen som är nödvändigt av finansiella och operativa skäl kräver att Marinen kan agera även utanför Försvarsmaktens område.

En nyanskaffningsplan måste snarast utformas. Den nuvarande, i FB 2009 fastställda, marina styrkan är alldeles för liten och dessutom inte hållbar på sikt. Här borde synergi med Kustbevakningen kunna skapas.

För att en sådan utveckling skall vara möjlig måste försvarsanslaget höjas rejält. Det finns inga pengar att överföra mellan försvarsgrenarna, alla har för små resurser.

Starta en kampanj med mottot ”Försvaret dubbelt upp – nu!”

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Wesley Clark, Jüri Luik, Egon Ramms, Richard Shirref, ”Closing Nato’s Baltic Gap”, International Centre for Defence and Security, Tallin, 2016.

En svensk soldat besegrar en afghansk soldat under en vänskaplig (men prestigefylld) brottningsmatch mellan förbanden i Afghanistan. Trots att användandet av våld är en naturlig del av krigets natur finns i viss mån närmast en beröringsskräck för frågor om våld och dödande inom delar av den militära organisationen. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten

av David Bergman

”Hur kan man vilja bli rättsläkare?” frågar en av kadetterna. Framför gruppen ligger tre kroppar på metallbårar. En har avlidit av naturliga orsaker. De andra av mindre naturliga, men mer uppenbara anledningar. Den kvinnliga rättsläkaren som visat oss runt under studiebesöket på bårhuset vid avdelningen för rättsmedicin är tyst några sekunder, till synes oförstående inför frågan, men svarar slutligen: ”Men hur kan ni vilja bli militärer, ni ska ju kunna göra det här mot en annan människa?”

Trots den centrala del som våldsanvändning och handlingen att döda utgör i krigföring, är diskussioner om ämnet relativt begränsade. Debatter om framtidens konflikter kan även ibland ge intrycket av att dessa kommer att kommer vara blodlösa, digitalt utkämpade informationskrig som kommer att avgöras utan att en enda kula avlossas.

Att verka i väpnad strid är bland det mest stressfyllda en människa kan utsättas för. Det betyder att du riskerar att skadas, eller att dödas men även att du kan komma att behöva korsa den psykologiska tröskeln som det innebär att ta en annan människas liv. Alla texter om krigföring som utelämnar eller förskönar dessa grundläggande fakta är ofullständiga och missvisande.

Våldshandlingar begränsas i samhället inte bara i lagar och religiösa skrifter, utan även i kulturella och sociala normer. Genom dessa socialiseras vi under vår uppväxt (förhoppningsvis) till en inneboende aversion gentemot explicit våldsutövning som måste överkommas för att kunna fungera på slagfältet.

Att ikläda sig en uni-form är en betydande del i en avindividualisering genom vilken soldaten inte längre är en individ utan genomför legitima handlingar som del av ett kollektiv. En annan av de mest centrala aspekterna i dödandet är avhumanisering, vilket används som en naturlig och inneboende del i militära utbildningar. Soldaten lär sig tidigt under sin grundutbildning att skjuta inte på människor, utan på silhuetter med grova attribut och elak uppsyn. Genom denna process förvandlas målet för det egna våldet från en människa med tankar och känslor till ett objekt: Fienden. Avhumaniseringen förstärks inte sällan utöver de avsiktliga processerna genom att motståndaren ges öknamn eller framställs som obildade, blodtörstiga vildar (animalistisk humanisering) eller rigida robotar utan emotioner eller känslor (mekanisk humanisering).

Den inneboende avindividualiseringen och avhumaniseringen i militär utbildning är naturlig och måste finnas. Men dess effekter har sina begränsningar. Eftersom våra soldater är intelligenta individer som ofrånkomligen kommer att fundera och resonera runt sina handlingar krävs även senare i utbildningsstegen omvänt en humaniseringsprocess där samtal om våldshandlingar, att döda och om döden, är naturliga moment.

Trots detta är diskussioner runt och utbildning i psykologin bakom våldsutövning, med några få undantag och insatser av enskilda eldsjälar, relativt sällsynt i den militära organisationen. Tvärtom finns det stundtals närmast en beröringsskräck inför diskussioner om våldsanvändning och en tendens att överintellektualisera krigföring. När våld blir systematiserat diskuterar vi oftare krigföring i termer av att ”komma innanför motståndarens OODA-loop” och att ”orsaka systemkollaps” än att uttryckligen tala om att det är våldsverkan och dödande som uttrycken avser.

”Det här är väl ändå inte särskilt smakfullt” sade en hög officer vid ett tillfälle under en större stabsövning och jag blev bryskt tillrättavisad på grund av att bilder på dödade civila användes på en fingerad propagandaprodukt. Min roll var att spela ”röd” sida och agera som motståndarens special- & psyopsförband. Den kritiserade propagandaprodukten pekade falskt ut att civila lokalinnevånare skulle ha dödats av den fredsbevarande styrkans artillerield mot motståndsmännens positioner. Den högre officeren menade att bilden ”kunde missförstås” och inte hade något i övningen att göra. I viss mån hade kollegan rätt; Bilden var inte smakfull. Men mina argument, att det var så civilt lidande i en konfliktzon mycket väl kunde se ut, men framförallt att motståndarens verksamhet och propaganda i ett skarpt läge sannolikt skulle sett mycket värre ut, föll för döva öron. En direkt order gavs att inga bilder på skadade eller döda fick användas inom övningen och mina efterföljande inspel blev så kraftigt detaljstyrda och koreograferade att de inte orsakade någon som helst inverkan på övningsspelet.

Trots att krigets grundläggande natur sannolikt kommer att förbli oförändrad, ser vi i kontrast en omfattande utveckling och diskussioner kring metoder för att föra krig. Inte minst vad gäller en kraftig ökning av specialoperationer, informationsoperationer och cyberkrigföring. Inför denna utveckling är det lätt att få intrycket att framtidens slagfält med hybridkrigföring kommer att vara kontaktlöst, fritt från blod och helt utspelas i informationskanaler och digitala domäner. Men termen ’hybrid’ betyder just korsning och att olika metoder för krigföring utnyttjas samordnat och på nya sätt – inte att det traditionella sättet att föra krig skulle upphöra eller krigets natur ändras. Tvärtom ser vi att även konflikter som anses vara skolboksexempel i användandet av informationskrigföring, i allra högsta grad även innehållit våld och dödande.

Utvecklingen av metoder för krigföring kan få som en följd att frågan om just våldsverkan och dödande blir svårare att beröra som en effekt av en överintellektualisering av synen på krigföring. Men att utöva våld och att vid behov också döda kommer högst sannolikt att vara en central del även i framtida konflikter och något som måste behandlas inom all militär utbildning.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi.

av Bo Richard Lundgren

Mycket tyder på att återuppbyggnaden av det svenska civila försvaret går väldigt trögt. I senaste numret av MSB:s tidning TJUGOFYRA7 vittnar en analytiker på myndigheten om detta. Han har tagit del av de senaste nationella risk- och förmågebedömningar som gjorts och säger att ”det verkar saknas kunskap om vad man ska ta höjd för i sin planering, både när det gäller krisberedskapen och civilt försvar.”

Det finns naturligtvis flera skäl till varför planeringen går trögt i Sverige. Det viktigaste skälet är den långa ”strategiska time-outen” som fick genomslag efter murens fall. Ett annat viktigt skäl är frånvaron av tydliga planeringsanvisningar från regeringens sida. En tredje väsentlig orsak är att statsmakterna inte anslagit några nya pengar till det civila försvaret trots upprepade paroller om att såväl totalförsvar som det civila försvaret ska byggas upp på nytt.

Denna oförmåga att komma igång med planeringen på civil sida finns också inom Nato. I slutet av maj i år höll chefen för Nato:s civila planering – Lorenz Meyer-Minnemann  ett uppmärksammat tal där han framhöll behovet av att medlemsländerna och partners på allvar tar itu med den civila planeringen.

Som vägledning har Nato nyligen gett ut Riktlinjer och baskrav för den civila planeringen (RESILIENCE GUIDELINES FOR SEVEN BASELINE REQUIREMENTS).  Dessa riktlinjer och krav är genomarbetade och ganska detaljerade och är väl lämpade att utgöra en grund för ländernas analys och genomgångar av viktiga områden. De sju områdena är:

1. Assured Continuity of Government and Critical Government Services.
2. Resilient Energy Supply.
3. Ability to Deal Effectively with Uncontrolled Movement of People.
4. Resilient Food and Water Resources.
5. Ability to Deal with Mass Casualties.
6. Resilient Civil Communication Systems.
7. Resilient Civil Transport System.

Dessa områden har stor relevans även för det svenska civila försvaret. Meyer-Minnemann använde uttrycket restart the engine. Men han ansåg att det inte räckte med att återstarta maskinen. We also havet to re-design it. Det stämmer också på svenska förhållanden. Vi behöver återstarta under nya moderna former. Enligt min mening skulle Natos inriktning kunna utgöra en bra grund och en inspiration för en sådan återstart.

Statsmakterna har framhållit att den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken och att hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och i samverkan med andra länder. Vi har nu möjlighet att i handling visa att vi menar allvar med dessa deklarationer. Vi kan på det civila försvarets område bygga upp vår säkerhet efter gemensamma mål och riktlinjer. Det gagnar oss själva. Och det gagnar alla.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.