Tysk ubåt?

Reflektion

Sveriges Radio publiceradeigår, 11JUN2016, uppgifter om att det sedan tidigare s.k. avgörandet beviset, som av Försvarsmakten nedklassadesoch ej användes som underlag i den slutliga utredningen av undervattensverksamheten i oktober månad 2014, skall vara en ljudupptagning som härrör från en svensk källa. I sak kan det finnas intresse vad det var, dock har Försvarsmakten ejinkluderat denna ljudupptagning i sin analys, vilket även delgavsallmänheten 2015, som de facto slår fast att främmande makt kränkte svenskt inre vatten i oktober 2014.

Underrättelsebetonat utredningsarbete, vilket slutrapporten kring Operation Örnen får ses som, kan jämföras med en brottsutredning som Polismyndigheten genomför, ibland upptäcker man att saker och ting ej stämmer, där/men den samlade bevisbördan är det som leder fram till en fällande dom. På samma sätt är det kring Operation Örnen, den samladebevisbördan fastslår att främmande makt kränkte svenskt inre vatten, således inte ett utan flera bevis, vilket man måste få se som en grund då saker skall fastställas, det går ej enkomt förlita sig på en källa/bevis, utan flera krävs.

Detta är dock det minst uppseendeväckande kring gårdagens nyhetsrapportering, enligt Sveriges Radio har källortill dem, notera pluralis, gjort gällande att den av Mikael Holmström, vid Dagens Nyheter, tidigare rapporteradeubåtsobservationen vid Vindbåden 2015, skall vara en tysk ubåt. Det Holmström beskrev i sin artikel var enbart att ett ubåtsperiskop hade observerats, således måste det finnas markant mer bevisföring för att Försvarsmakten, då dom är de enda i Sverige som, skall kunna nationalitetsbestämma en ubåt.

Vad som dock gör denna nyhet intressant är påståendet att Tyskland skall kränkt svenskt territorium med ubåtar är inget nytt. Avseende kränkningarna under det kalla kriget har Västtyskland framförts som ett möjligt kränkande land. Bland annat har Ambassadör Mathias Mossberg framfört det i sin bok, Imörkavatten, före detta Överbefälhavaren Bengt Gustafsson har även belyst det i sin bok, Sanningenomubåtsfrågan. Diskrepansen mellan de två författarna är att Bengt Gustafsson bild mer lutar åt oavsiktliga intrång, medan Mathias Mossberg framför en bild av mer avsiktlig intrång. I ett flertal andra sammanhang har även Västtyskland belysts som en möjligt kränkande nation av svenskt territorialvatten under det kalla kriget.

Skulle då det återförenande Tyskland, 2015 välja att kränka svenskt inre vatten samt göra det mitt i en, med svenska mått mätt, större ubåtsjaktövning? Personligen har jag svårt att tro det, av två (2) skäl. Det första är historiskt, vad som finns i litteraturen, så är det ett fåtal stater där det finns dokumenterat att de valt att gå in i övningar med ubåtar för att dokumentera en annan stats förmåga, Tyskland har ej varit en av dessa stater, då det är förenat med stora risker dels politiskt dels personellt och materiellt, risken är markant större att antingen skadas eller dokumenteras kontra andra former av inträngningsoperationer.

Det andra, är Tysklands hållning i ett antal frågor, såsom deras agerande vid avslöjandet att NSA hade genomfört inhämtningsoperationer mot tyska intressen. Därtill dess eget agerande då det avslöjades att Tyskland själva hade genomfört inhämtningsoperationer mot Europeiska intressen. Signalspaning är ju som bekant inte helt riskfritt men i stort sett, vilket kan medge ett risktagande, dock att olovligt skicka in en ubåt mitt in i en ubåtsjaktövning, bedömer jag utifrån dessa två ovanstående exempel som något Tyskland ej skulle genomföra.

Oaktat anser jag att det är av yttersta vikt att detta påstående från Sveriges Radio klarläggs, då svensk public service i form av Sveriges Radio utpekat Tyskland som en kränkande nation, utifrån uppgifter som måste härröra från statliga myndigheter/organisationer då de är de enda som kan klarlägga sådana sakförhållanden, vilket får ses som väldigt allvarliga och grova anklagelser. Detta är således den stora nyheten, inte en ett år gammal nyhet att den s.k. avgörande observationen hade tagits bort som ett bevis i slutanalysen av Operation Örnen.

Have a good one! // Jägarchefen

Gästrecension – Ett halvt år ett helt liv

Vi har tidigare skrivit om Magnus Ernströms bok Ett halvt år - Ett helt liv, om den första Bosnienbataljonen BA01. Nu ger vi utrymme till en av Magnus riktigt gamla vänner Thomas. Hans perspektiv ger ytterligare dimension till boken och insatsen som sådan.

_______________________________________________________________________



Även jag har läst Magnus Ernströms magnifika bok Ett halvt år - ett helt liv. Jag har känt Magnus sen mellanstadiet och han är en fantastisk kille, tönt eller ej. Jag var väl också en av töntarna på den tiden... och är kanske fortfarande?


Hursomhelst, boken. När Magnus kom hem på den berömda permisen [beskrivs i boken] träffades vi och han var otroligt förändrad, tyckte vi. Han berättade en del av de saker som jag nu läst om i boken, bl.a. den händelsen där han i princip haft en mikrometer kvar på trycket i KSP:n innan det smällde.

Det var obehagligt att se hur annorlunda han blivit. Kall, cynisk, inte Magnus. Men det förstod både jag, och förmodligen de andra i gänget också, att det inte var lätt där nere i Bosinien, som Magnus kallade det. Hur illa det egentligen var hade vi ingen aning om. 

Jag sträckläste boken häromdan och det var efter att den legat och vrålstirrat på mej på bordet i två dagar. Jag vågade liksom inte ta tag i det, överkänslig som jag tyvärr är. Men sen läste jag recensioner på nätet och tänkte att jag måste ju ta tjuren vid hornen, så jag greppade boken och plöjde. 

Att Magnus skriver bra visste jag ju redan, men denna boken är helt otrolig i sitt upplägg och språk. Roliga fotnötter à "Jo, det ÄR rättstavat..." och med glimten i ögat så fort det bara gick. Sån är han. Språket spöar de flesta svenska författare jag läst, Guillou t.ex. Jag missade allt om Bosnien i TV och tidningar när det begav sig så jag såg varken DN-artikeln eller TV4-intervjun, så det var ju intressant att läsa om det. Typiskt också att den mest ordentlige soldaten (på sitt egna lilla vis visserligen) i Bosnien kommer i DN som Vietnamveteran!


Det enda jag hört innan om BA01 var att det var hårt, svårt och otroligt motarbetat både inom organisationen och givetvis från "fienden" vilket visade sig vara alla. Trots detta gick det uppenbarligen bra då "bara" en dog. Fantastiskt också att läsa kommentarerna mellan kapitlen där amerikanska framstående soldater säger att svenska FN-bataljonen i Bosnien löste saker som i princip var omöjliga. Väldigt imponerande!


Det som sitter kvar när jag stängt den alltför korta boken, är stolthet över svenska soldater, över Magnus, över hur fantastisk hans chef verkar ha varit. "Lös uppgiften" har fått en helt ny betydelse. Tack alla inblandade!

/Thomas

Ät inte upp sättpotatisen!

av Mats Olofsson

I vår- och försommartider är det säkert många som förberett sitt grönsaksland och satt potatis, som i sommar förhoppningsvis ska ge god skörd av färskpotatis till sillen. Men sättpotatisen är ju också potatis och är man riktigt utsvulten så kan man äta upp den direkt. Den ger näring och mättnad och man blir tillfreds – för stunden. Det blir dock värre framåt hösten, när det inte finns något att skörda och hungern återkommit. Då får man handla dyrt eller be andra om nödhjälp.

Likheten med att satsa på forskning är faktiskt slående. Att investera nu ger inte ”mättnad” idag, men det ger möjlighet att skörda kunskap, skapa storverk och vara efterfrågad om tio-femton år. Alla satsningar ger inte resultat, men alla frön och sättpotatisar gror inte heller. Sätter man många kan man dock räkna med att kunna skörda.

Jag har genom åren sett med oro på det faktum att såväl politiker som interna beslutsfattare ofta har valt vägen att omfördela medel från forskning och teknikutveckling – i försvarssektorn kallad FoT – för att lösa närliggande, ofta mycket akuta, utmaningar som behövt finansiering. Som andel av försvarsanslaget har FoT-satsningarna på tio år minskat från ca 4% till drygt 1.3%. Det är sant att omvärlden förändrats och det samtidigt införts en materielförsörjningsstrategi som anger att vi inte ska satsa på egenutveckling annat än i särskilda fall. Men det innebär enligt min uppfattning en alltför snäv tolkning att därför strypa forskningen och förutsättningarna att pröva ny teknik. Därtill har tron på en lugn omvärlds­utveckling på sistone fått sig en rejäl törn. FoT genererar kunskap, som kan omsättas i förtroenden, samarbeten och byte mot andra viktiga förmåner i det komplexa internationella maktspelet, bilateralt eller med FN/EU/Nato.

Att handla kvalificerad materiel ”från hyllan” kräver också kunskap och insikt, för att kunna ställa rätt krav och utvärdera till sin egen fördel. Ett kostsamt felköp baserat på alltför begränsad insikt eller systemförståelse kan bli direkt kontraproduktivt. Och i en skarp konflikt kan det vara helt avgörande att expertkunskap för anpassning av den materiel man disponerar finns gripbar på hemmaplan, särskilt för en alliansfri nation som Sverige.

Det är inte bara i försvarssektorn som reduktioner varit en trend. Staten som helhet satsar enligt egen utsago mycket på forskning, men andelen av BNP har minskat under senare år. Ändå är det för en så export­beroende nation som Sverige helt fundamentalt att fortsätta skapa framgångsrika företag, handla med sin expertis och bibehålla sin konkurrenskraft. Morgondagens motståndare på den tävlingsarenan (främst nationerna i Asien) satsar enormt på utbildning och FoU. Det tidigare enprocentsmålet för statligt beställd forskning borde återinföras, innebärande större satsningar då BNP stiger. Sveriges höga placering på listan över mest innovativa länder är ingen självklarhet. Den bygger på en kombination av ständig kunskapsutveckling och utrymme för kreativt tänkande utan alltför hierarkisk styrning. Ett sådant synsätt och arbetssätt har tidigare med stor framgång tillämpats i såväl myndigheter (inklusive universitet och högskolor) och industri i vårt land. Men verksamheten behöver anpassas till omvärldsutvecklingen och den behöver ny gödning!

Cyber, autonomi (obemannat) och rymd är exempel på relativt nya områden med ökande kunskapsbehov, där civila och militära forskningsbehov till stor del sammanfaller. Det brukar benämnas dual-use och här anser jag att ytterligare samverkan kan ske. Men det krävs också specialkunskaper inom respektive användningsområde, varför finansiering krävs från båda samhällssektorerna.

Spelindustrin, Spotify och musikbranschen i all ära – de drar in många miljarder till Sverige idag, men de är ändå att betrakta som toppen i den mänskliga behovspyramiden. För att få mat att äta, ett försvar med rätt förmåga och välstånd även för våra barnbarn, så får vi inte äta upp sättpotatisen. Då riskerar vi att inte upplevas som intressanta i framtiden – d v s ha fel (läs för dålig) utbildning, för låg tillväxt i företagssektorn, ont om nya jobb och en försvarsmakt utan relevanta förmågor relativt omvärld och hotbild. Den framtiden vill nog ingen av oss medvetet gå in i, så min uppmaning blir: Plantera idag! Dvs öka satsningarna i höstens forskningspolitiska proposition, bredda försvars-FoT och satsa på att göra Sverige konkurrenskraftigt genom kunskap. Enfald är kanske ett väl hårt ord, men den långvariga nedmonteringen av FoT i försvaret och oviljan att satsa på allvar även i resten av samhället skapar varken mättnad eller välstånd i framtiden.

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA. Han var tidigare chef för FoU/FoT i Försvarsmakten.

Sanktionerna mot Ryssland – nära vägs ände?

av Gunilla Herolf

I juni 2016 förväntas Europeiska rådet att besluta om förlängda sanktioner mot Ryssland. En anledning till detta är att inga framgångar kan ses när det gäller efterlevnaden av Minsk II-fördraget. Sanktionerna var tänkta att upphöra så snart Ukraina och Ryssland hade uppfyllt de löften de givit i fördraget.

EUs medlemsländer har under hela den tid som sanktionerna existerat varit splittrade. Länder som tidigare varit del av Sovjetunionen eller Warszawapakten har ofta varit starka förespråkare för fortsatta sanktioner, medan en del stater med stor handel med Ryssland har sett priset för det egna landet som alltför högt.

Under en längre tid har det funnits påtagliga tecken på att stödet bakom EUs sanktionspolitik blivit allt bräckligare. Framträdande bland kritikerna är Italien, Ungern, Cypern och Grekland. Italien lyckades genom sitt motstånd förhala det beslut om förlängning av sanktionerna som togs i december 2015. Inget land har dock ännu deklarerat att det tänker lägga in sitt veto mot det beslut som nu ska tas.

På den andra sidan finns länder som Polen, Baltikum, Sverige och Storbritannien. Även USA, som vidtagit egna sanktioner, har påtalat att med tanke på att inget händer i det ryska beteendet måste sanktionerna fortsätta.

Tyskland är ett nyckelland. Landet har hela tiden varit starkt delat och Angela Merkel har av vissa varit hårt kritiserad för sin sanktionsvänlighet. Idag ser man att de krafter som vill bryta upp sanktionerna vuxit sig allt starkare. Ett antal kristdemokrater, socialdemokrater och vänsterpartister besökte nyligen den ryska duman och mottogs av dumans ordförande, Sergej Naryshkin. Naryshkin står nära Putin och ingår i den grupp som omfattas av EUs sanktioner och som därför inte får resa in i EU (Han står för övrigt som undertecknare av propagandabrev till ett antal svenska politiker.) Strax efter detta besök kom nästa tyska grupp, den här gången företrädare för den s k Petersburgdialogen, bestående av tyska affärsmän, vilka länge protesterat mot sanktionerna. Den tyske vice-kanslern Sigmar Gabriel tillhör den grupp som öppet talar mot fortsatta sanktioner. Han menar att Minskprotokollet ska respekteras, men i motsats till Angela Merkel anser han att sanktionerna gradvis kan tas bort allt eftersom de olika kraven möts.

Ett annat nyckelland är Frankrike. Här finns liksom i Tyskland starka krafter som gärna överger sanktionerna. Nyligen gavs inresetillstånd till den ryske jordbruksministern, en av de personer som omfattas av sanktionerna om inreseförbud i EU.

När man jämför befolkningarnas åsikter kan man se samma mönster. Tyskar och fransmän är mindre positiva till sanktioner än nordbor och engelsmän och har också mindre sympati för Ukrainas nuvarande regering. Jordbrukare, affärsmän och andra grupper som drabbas av sanktionerna har också länge protesterat mot dem.

Den interna press som nu riktas mot den tyska förbundskanslern är oerhört stark. Som den viktigaste politikern i Europa har hon hittills försökt balansera olika europeiska intressen. Det är en svår uppgift med osäkert resultat. Om Storbritannien lämnar EU kommer sanktionsförespråkarna att bli svagare. Å andra sidan kan man tänka sig att Merkel inte heller gärna tar annan ståndpunkt än den amerikanska i denna fråga. Om Minskprotokollet skulle börja efterlevas skulle problemet lösas, men det är inte så troligt. Mest sannolikt är nog en underminering av sanktionerna av den typ som vi nu ser ske i olika länder och så småningom ett totalt upphörande av dem.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Operationsriktningar

Reflektion

Enligt den Litauiskasäkerhetstjänsten, förefaller 6. och 20. Armén samt 1. Pansararmén i dagsläget erhållit predestinerade operationsriktningar. Den 6. Armén förefaller ha den Baltiska och Karelska operationsriktningen, den 20. Armén har den Ukrainska operationsriktningen samt 1. Pansararmén har den Belarusiska operationsriktningen. Utöver dessa fyra operationsriktningar så skall det enligt den Estniskaunderrättelsetjänsten finnas ytterligare två (2) operationsriktningar, totalt sex (6) operationsriktningar inom det västra militärdistriktet (MD V), dessa operationsriktningar är sedan indelade i taktiska riktningar.

Bild 1. Arméers operationsriktningar inom MD V.
Utifrån den 11. Armékårens återupprättande i Kaliningrad Oblast, så ligger det nära till hand att förutsätta att en (1) av de kvarvarande två (2) operationsriktningarna åtminstone har Kaliningrad som utgångspunkt, dock torde den vara statisk då förbanden inom Kaliningrad Oblast i huvudsak kan tänkas utnyttjas för försvar och då främst av Östersjömarinens (ÖM) basering. Utifrån detta resonemang torde den avslutande operationsriktningen för MD V i sådant fall vara en Arktisk sådan, troligtvis innefattande norra Finland, norra Sverige och norra Norge då det traditionellt betraktats som ett sammanhängande geografiskt område, samt Arktis.

Med ovanstående fakta och slutsatser ligger det nära till hand att förutsätta att man inom den Arktiska operationsriktningen, som i grunden ligger inom den norra strategiska riktningen, som i praktiken handhas av Norra marinen, borde ytterligare en armé eller armékår upprättas, för att administrativt förenkla den Arktiska operationsriktningen, då de övriga operationsriktningarna de facto har en armé eller armékår. Dock vill jag påpeka att antagandet, från min sida, avseende MD V arktiska operationsriktning kan vara fel, då som ovan beskrivs ligger den Norra strategiska riktningen under Norra marinens ansvar, under ett tag så benämndes det även som ett militärdistrikt av det Ryska Försvarsministeriets pressinformation, oaktat så borde rent logiskt en armé upprättas inom Norra marinen, då man nu återupprättat 11. Armékåren i Kaliningrad oblast.

Bild 2. Tillförsel av förband till MD V.
I sammanhanget bör man noteramöjligheten avseende de två (2) motoriserade brigader som förefaller förflyttats från det centrala militärdistriktet (MD C) under kvartal (KV) I-II 2016 till MD V. De två (2) brigaderna det rör sig om är 23. Motoriserade brigaden från Samara i Samara oblast som förflyttas till Valujki i Belgorod oblast samt 28. motoriserade brigaden från Jekaterinburg i Sverdlovsk oblast som förflyttas till Klintsy i Brjansk oblast. Den ryske presidentens talesman, Dmitrij Peskov, förefallerförneka att 28. motoriserade brigaden har förflyttats.

Särskilt bör man notera att de båda brigaderna hamnar inom 20. Arméns operationsriktning, vilket i praktiken skulle innebära att det är den förstärkning som tidigare uttalats. Den 20. Armén tömdes i stort sett på förband då 1. Pansararmén upprättadesunder 2015, det som då sades var att förband skulle tillförasför att återupprätta 20. Armén, vilket detta skulle kunna vara en tydlig indikator på. Intressant i sammanhanget är att man förefaller "åderlåta" MD C vilket setts som den strategiskareserven samt den andra echelongen i händelse av en väpnad konflikt.

Sett till upprättandetav de två (2) divisionerna inom MD V under 2016 som det varit en relativt omfattande rapportering kring, så förefaller åtminstone en upprättasinom den 20. Arméns operationsriktning, den andra utifrån sin placering förefaller hamna inom 1. Pansararméns operationsriktning. Detta tillsammans med de tillförda brigaderna, skulle i praktiken innebära att den 20. Armén i slutet av 2016 till del är återupprättad och har förband som är utgångsgrupperad för att kunna lösa uppgifter gentemot den Ukrainska operationsriktningen.

Vad som dock blir en motsägelse, är att de två (2) tillkommande divisionerna skall ses som en motvikt gentemot NATO enligt mediarapportering. Deras nuvarande placeringar därtill dess troliga operationsriktningar utifrån dess placeringar, innebär på intet sätt någon motvikt. I dagsläget är det 6. Armén och 11. Armékåren som de facto har sina operationsriktningar direkt i anslutning till NATO anslutna länder, bedömt, de minsta arméerna. Vilket blir väldigt motsägelsefullt, då man från rysk sida förefaller försöka åtminstone utåt sett gentemot massmedia och sin egen befolkning visa på att man nu tar krafttag gentemot NATO.

Givetvis kan 1. Pansararmén förstärka den 6. Arméns operationsriktning, dock så förefaller det onekligen vara så att 1. Pansararmén skall förstärka Belarus i händelse av en konflikt, därtill placeras ytterligare en (1) division i dess operationsriktning. Vilket i praktiken gör att den armé som borde förstärkas, d.v.s. 6. Armén, just nu förefaller ha det största operationsområdet men minst förband att agera med, därtill har man de facto den fysiska gränsen gentemot NATO, som mest troligt kommer förstärkas med förband under KV III-IV 2016 samt KV I 2017.

Bild 3. Möjliga operationsriktningar inom MD V.
Om man nu från rysk sida ser framför sig en västlig aggression, så torde det mest logiska varit att förstärka den 6. Arméns operationsriktning, och inte som nu, tilldela dem det största operationsområdet, med ytterst begränsade resurser, det man de facto just nu förefaller skapa är ett "förbandsvakuum" inom det operationsområdet. Dock tror jag inte att den ryska Generalstaben är så "blinda" att de förbisett detta, utan det måste finnas ett tungt vägande skäl till det. Skälen till detta kan vara många och skulle kräva relativt stor textmängd att utveckla, utan just nu får ni läsare nöja er med det konstaterandet.

Avslutningsvis för att återkoppla till operationsriktningar, det är tillika kraftsamlingsriktningar, således beroende på vart förband placeras, eller för den delen tillfälligt tillförs, så går det då även att utläsa vilken tyngdpunkt Ryssland för tillfället ser och kommer agera i med olika metoder. Inom MD V förefaller tyngdpunkten, just nu, ligga i Sydvästlig och Sydlig riktning.

Have a good one! // Jägarchefen

Simulerade kärnvapen under svenska övningar

Kärnvapenexplosioner simulerades i Dalarna och Halland.

Nog visste man att det i glesbefolkade delar av Norrbotten simulerades kärnvapen under 1950-talet. Men i den helt nya boken Svenska atomvapen (red: professor Kent Zetterberg) får man se ett fejkat svampmoln över Knäred i Halland 1964. Dylika laddningar användes även vid större övningar i bl a Dalarna och Östergötland.

I Svenska atomvapen får man ta del av den samlade kunskapen om både de kärnvapen som Sverige planerade att skaffa sig, tänkta vapenbärare inklusive inte minst stridsflygplanet A 36, många bilder jag aldrig sett förr samt en hel del fint bonusmaterial, som det om Sverige i sovjetisk operativ planläggning.

Kort sagt är boken ett måste för den med intresse för Sverige under det klassiska kalla kriget. Senaste numret av Pennan & Svärdet innehåller även en ny och högaktuell thriller om Gotland i en nära framtid, Bricka i stort spel. Till den kommer jag att återkomma men kan direkt rekommendera den.

Natorapporten har en allvarlig slagsida

av Yrsa Grüne

Den bedömning av vilka återverkningar ett eventuellt finländskt Natomedlemskap skulle ha för Finland är tydlig på en punkt. Finland och Sverige bör fatta ett gemensamt beslut – om att ansöka om Natomedlemskap eller att stå utanför det.

Det är en önskvärd tanke, åtminstone för dem som betonar det gemensamma mellan de två länderna före olikheterna. Men vad handlar det om? De fyra experterna – Mats Bergquist, François Heisbourg, René Nyberg och Teija Tiilikainen – skrev en bedömning som i själva verket inte innehöll mycket av vad som tidigare har sagts. Det nya är att detta nu är listat på ett och samma ställe.

Experterna påpekar i sin rapport att detta är första gången sedan 2007 som en dylik bedömning har gjorts. Uppenbarligen syftar de med sitt uttalande till den rapport om ett finländskt Natomedlemskap som ambassadör Antti Sierla gjorde 2007. Expertgruppens bedömning kan ändå inte jämföras med Sierlas utredning. Bland annat fattas den ekonomiska ramen – Sierla för en diskussion om ett finländskt Natomedlemskap kunde göra Finland mer attraktivt för utländska investerare – helt och hållet och också i övrigt är synfältet mer begränsat. Ingenting om försörjningstryggheten heller.

Det begränsade synfältet har också sina fördelar. Symbiosen Finland-Sverige togs inte upp i Sierlas utredning, där handlade perspektivet mer om Norden. Tiden var annorlunda och geopolitiken fanns, men inte så uttalat som efter Rysslands olagliga annektering av Krim.

Medlemmarnas – inklusive små Natoländers – möjligheter att påverka USA inom Nato betonas av expertgruppen. Samma sak skrev Karoliina Honkanen redan 2001 i boken ”Små länders möjligheter att påverka Nato” (fri översättning till svenska av titeln ”Pienten Maiden vaikutusvalta Natossa”). Och om man tror på detta är ju den enda logiska slutsatsen att alla nordiska länder borde vara medlemmar av Nato.

Eller för att citera den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg: de nordiska länderna borde alltid vara tillsammans i alla organisationer. Se bara på det senaste mötet i Vita huset mellan president Barack Obama och de nordiska statsledarna. Vi uppfattas som ett av omvärlden, oberoende av om vi vill det eller inte. Och trots att vi ingalunda är lika.

Vi kunde utnyttja det bättre.

Men det skulle kräva någon form av nordisk union och det verka inte riktigt sannolikt att en överenskommelse vore möjlig inom en överskådlig framtid. Därmed uppstår frågor kring expertgruppens Natorapport. I själva verket kommer det första ”aber” – här med avsikt valt det tyska språket som av någon outgrundlig anledning förekommer på flera ställen i rapporten – i själva översättningen till svenska. ”Konsekvenser” har åtminstone i finlandssvenskan en lite mer negativ klang än ”verkningar” (som användes i Sierlas rapport) eller det mer ålderdomliga ”återverkningar”.

Men bortsett från semantiken som man naturligtvis kan tolka olika och diskutera finns det en substansfråga som är principiellt oerhört viktig. Och som ännu väntar på sitt svar.

Forskaren Johan Strang vid Helsingfors universitet lade fingret på kärnfrågan i en insändare i tidningen Helsingin Sanomat den 7 maj. Strang undrar vad expertgruppen menar med att det vore att rekommendera att Finland och Sverige borde koordinera sina beslut i Natofrågan. ”Vad betyder ’ett koordinerat beslut’ i praktiken”, undrar Strang och fortsätter ”det kan åtminstone inte betyda att Finland passivt följer med Sveriges försvarspolitiska beslut. Strang understryker också att hela den utrikespolitiska ledningen, inklusive republikens president, har betonat att Finland fattar sina beslut självständigt.

Så hur skulle denna ”koordinering” gå till i praktiken?

Fortsättningen i Strangs resonemang är intressant. Han konstaterar  att en försvarsallians (mellan Finland och Sverige) skulle möjliggöra en gemensam linje men som alla vet, är en dylik inte aktuell. Sverige har förbundit sig att inte förbli passivt om ett annat nordiskt eller EU-land utsätts för militär aggression men är inte säkert på att Finlands inställning till de baltiska länderna skulle vara densamma som Sveriges i en krissituation.

En försvarspakt mellan Finland och Sverige kunde då bli ett problem för Sverige.

Strang bollar med tanken om ett avtal mellan Finland och Sverige att röra sig i överenskommen riktning i Natofrågan.

Inte heller det verkar realistiskt. Varje land ser om sitt eget hus, och om Sverige upplever att hot riktas direkt mot landet och att ”bufferten” Finland inte längre fungerar, ligger det helt enkelt inte i Sveriges intresse att binda sig till Finland. Däremot är säkert solidaritetstänkandet fortfarande starkt, en faktor som inte bör förringas.

Expertgruppen säger klart ut att Ryssland är den potentiella fienden.

I den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som regeringen ska lägga fram inför riksdagen blir det intressant att se hur de praktiska arrangemangen för symbiosen med Sverige är tänkt.

 
Författaren är journalist.

Ett halvt år – ett helt liv

Jag har nu läst Magnus Ernströms bok om den första Bosnienbataljonen BA01, Ett halvt år - ett helt liv, och jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska beskriva vad jag känner för den. Det finns så mycket att förmedla.
Ska jag börja med hur jag som värnpliktig slog ut tänderna på Magnus under en innebandymatch med fängelse-regler, eller ska jag skriva en formell recension? Jag vet inte. Det får bli som det blir.

Foto: Författaren Magnus Ernström signerar sin bok i skrivarstugan. Privat


I många år har jag väntat på att Magnus skulle få ut boken. Vi satt vid elden vid Ljusnan efter hans hemkomst från Bosnien och utbytte historier, han från Bosnien och jag från Libanon. Inför min Bosnienvända pratade vi en hel del. Många historier var förfärande och föga moraliskt uppbyggande för mig inför rotation.
Magnus skrev senare målande inlägg på SoldF Forum och sedermera på sin egen blogg Morgonsur. Inlägg som gav mersmak.


Det mesta som skrivits om BA01 har jag nog läst men Ett halvt år - ett helt liv tror jag är det bästa jag läst om insatsen. Magnus personliga berättarstil gör att man inte vill lägga i från sig boken. Dispositionen med cliffhangers gör att man nyfiket läser vidare. Detaljrikedomen är väl avvägd.

Persongalleriet innehåller en hel del bekanta. Flera av dem har jag tjänstgjort med både i Sverige och utomlands. De är beskrivna med vad som kan ses som ömhet, om än med vissa gliringar. Stämningen mellan soldaterna går nästan att ta på, för en som varit med i motsvarande sammanhang.

Händelserna som utspelas i boken är hemska, för hemska, och det värsta av allt är att det har hänt på riktigt. Bosnien-kriget var fruktansvärt på alla sätt och skildringen blottlägger hur jävligt det faktiskt var.

Vad som också blir tydligt är vilken risktagning som BA01 kontinuerligt tog. Många gånger var det ren tur att inte fler skadades eller stupade. "Gud är svensk" var ett uttryck på Balkan i mitten på 90-talet, åsyftande den osannolika tur som svensk trupp hade.


Titeln Ett halvt år - ett helt liv är omsorgsfullt vald. Jag tror dock att det krävs en utlandsveteran för att tillfullo förstå innebörden. Det man får uppleva på en kort tidsperiod bär man med sig resten av livet. På gott och ont.

Jag kan tänka mig att det har varit jobbigt att skriva boken. Vissa saker vill man helst lägga bakom sig och det kan göra ont att lyfta upp dem till ytan igen. Jag hoppas och tror att Magnus tycker att det var värt det. För oss läsare gav det mycket.
Jag har fått se Magnus före och efter BA01, liksom jag har sett andra genomgå det en insats kan innebära. Boken kan ge förståelse till de som inte själva varit med.


Ett stort tack till dig Magnus för att du delat med dig av dina upplevelser. Historier är till för att berättas.

/C

Militärt missnöje

av Olof Santesson

Inom försvaret gror missnöje. Publikinlägg på det temat bröt sig mot trevliga frågor och svar när Micael Bydén ett stycke in i maj framträdde vid Allmänna försvarsföreningens årsmöte i Lejonskjöldska salen på FHS. Nye ÖB, som gentemot organisation och omvärld inlett sitt jobb med nästan bedövande optimism, verkade i det ögonblicket mest bekymrad – som om det rörde sig om stämningsproblem.

Gudarna ska veta att jobbiga förhållanden på svensk arbetsmarknad ges det dagliga belägg för. Titta på barnmorskor eller cancerpersonal ilskna/uttröttade av slimmade personalförhållanden. Varför skulle Försvarsmakten vara förskonad? Men kunde inte diskussionen, utöver att gälla tidsbrist och drunknande i pappersflöden, åtminstone snuddat vid hur det måste kännas hos militära yrkesmän och -kvinnor när de konfronteras med vad verktygen räcker till inför deras mantra – förmåga till väpnad strid?

De blå kan nog glädja sig åt sina fåtaliga system, även om det brister i tillgänglighet på flygplan och Visbykorvetterna saknar eget luftvärn. Mer motsägelsefullt borde det kännas för arméofficerare att behöva tro på det meningsfulla i att försöka leva upp till en ny nationell försvarsplan, på marken uppbyggd på en handfull bataljoner som måste lappas och lagas på med snart överåriga värnpliktiga.

Vår politiker kan blunda litet, de har vanan inne. Dock, åtminstone en svensk befälsgeneration har måst vänja sig i något som liknar Danmarks militära läge på nittonhundratrettiotalet: till vad kan det nytta? Om det påverkar stämningen, då förstår man att inte ens stridsglad ÖB har lätt att peppa de sina.

Och den nog lite besläktade spetsiga frågan, om hur vi ska reda oss i en nationell försvarsuppgift med en organisation alltjämt baserad på internationella insatser med lätta förband, glömde han att svara på eller ville inte. Annars kunde ÖB ju ändå ha sagt att fem bataljoner i alla fall ska organiseras enligt den gamla framsynta principen med en blandning- av pansarskytteskyttekompanier och stridsvagnskompani (-er?), hur det nu ska gå ihop.

Men om återtagningsarbetet någonsin blir färdigt, skulle faktiskt några officerare inte längre bara behöva hanka vidare med ”behovssammansatta” förband rimligtvis utan någon fasthet. Tanken under 2000-talets nödår efter sekelskiftet hade möjligen varit god (och billig?): man skulle, om det behövdes, trä på lätta skyttebataljoner med tilläggsenheter. Försvarsmaktens konstruktörer kunde förstås ha gått den andra vägen – skala av enheter som inte krävdes för bataljonens specifika uppgift. En pansaröverstelöjtnant skulle nog ha klarat att leda enbart skyttekompanier.

Men nu, med en nygammal huvuduppgift kan väl i alla fall även en flygare som Bydén och en ny arméchef uppmuntra lite. I bästa fall får en liten ny kull av bataljonschefer med stabspersonal öva sig att föra mekaniserade förband. Sådant kunde kanske lätta upp deras tillvaro.

 
Författaren är ledamot av KKrVA.

Jan hedrad på bästa sätt

Länderna som Jan ställde upp för fanns med på flera sätt vid avskedet.

Örebro-Värmlandsgruppen (ÖVG) är underställd Livregementets husarer (K 3), där Jan Danielsen, frivillig i Finland och sedan Norge, i decennier var reservofficer. Hedersvakten vid Jans begravning med frivilliga från ÖVG var alltså synnerligen lämplig och de tre representanterna inklusive ÖVG:s chef överstelöjtnant Bengt Fransson gav ceremonin en gedigen inramning.

Stort tack för alla som på olika sätt bidrog till ett vackert och berikande avsked av en man som i både ord och handling ställde upp för Nordens frihet.

Veterandagen 2016

I strålande solsken genomfördes Veterandagen 2016. På Gärdet flögs det drake och minnen från Afghanistan for genom mig. Mycket passande.

Det var några år sen sist som jag hade möjlighet att delta i högtidligheten vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Och det har hänt en del sen sist. Fler organisationer deltar och dagen känns välkomponerad. Arrangemanget har börjat sätta sig.


Några korta intryck:

Statsminister Lövén deltog, som förste statsminster. Hans tal var riktigt bra. Inget politiskt manifesterande utan rakt på ett tal till och om veteranerna.
Även moderaternas Anna Kinberg Batra besökte ceremonin.

Callis Amid blev medaljerad för sina insatser för bland annat de afghanska tolkarna. Välförtjänt utsågs han också till Årets veteran.

På plats var många andra kändisar från försvarsdebatten som förs på nätet. Johanne Hildebrandt, Magnus Morgonsur Ernström, Jan Mörtberg, för att nämna några. Det var givetvis många andra prominenta gäster på plats, inte bara från Försvarsmakten utan också tex HMK och GD MSB (som faktiskt varit i Afghanistan).

Även förre försvarsministern Sten Tolgfors var på plats och jag tog tillfället i akt att tacka honom för att han lyfte upp veteranfrågan högre på det politiska bordet. Utan hans engagemang hade vi inte varit där vi är idag.
Vi hade en intressant diskussion om försvarspolitik och hur den ska kunna kopplas ihop med "plutonsnivån" och jag hoppas kunna återkomma med ett inlägg i ämnet.
Tolgfors uppmuntrade till återupptaget bloggande.

Försvarsmusikens framförde Vid dagens slut, en låt som liksom kommer åt det där ömma längst in i mig. Jag mindes särskilt Gunnar, Johan och Kenneth som stupade där ute och ett antal vars liv inte gick att rädda när de kom hem. Det gör ont att bara tänka på dem. Skönt är att omhändertagandet för hemkomna blir allt bättre.


Veterandagen 2016 var en trevlig tillställning. Jag hoppas på upprepning nästa år.

Vass bok om Afghanistan-insatsen

Det finns en hel del frispåkighet i denna nya bok.

Grattis på veterandagen, veteraner. En hel del av er har tjänstgjort i Afghanistan och nu släpps inom kort en ny bok med en hel del mycket uppriktiga och högintressanta texter om olika aspekter av de svenska insatserna i landet. Plus ett otroligt bildmaterial - bland det absolut bästa jag sett från landet.

Boken heter Uppdrag Afghanistan...

Om den skenbara stabiliteten

av Jan Leijonhielm Jag bevistade för några dagar sedan ett seminarium med bl a Peter Hultquist, som gav sin syn på vårt säkerhetspolitiska läge. Efter att korrekt och utan att darra på manschetten beskrivit den ryska utvecklingen med ett alltmer hotfullt uppträdande mot omvärlden underströk försvarsministern att Sveriges alliansfria linje låg fast och skulle så förbli. […]

Bland armékårer och divisioner

Reflektion

Den nyhet som troligtvis förbisetts mest i nyhetsrapporteringen avseende stridskraftsförhållanden under maj månad, 2016, är återupprättandetav 11. Armékåren i Kaliningrad Oblast. Under det s.k. "kalla kriget" var den 11. Armékåren inordnad i det Baltiskamilitärdistriktet och var placeradi Kaliningrad Oblast. Armékåren kom att finnast.om. 1997 då den upplöstes och förbanden inordnades i Östersjömarinen (ÖM).

I dagsläget förefaller inga ytterligare förband tillföras Kaliningrad Oblast och den nyupprättade armékåren, utan detta förefaller vara en strikt administrativ åtgärd. Ser vi till den organisation man hade innan återupprättandet av armékåren, så var det en väldigt stor mängd förband som var direkt underställda chefen för ÖM, varvid detta troligtvis förenklar ledningen av förbanden, armékåren kommer fortsatt vara underställd chefen för ÖM.

I sammanhanget är det intressant att påminna om återupprättandet av 1. Pansararmén inom det västra militärdistriktet (MD V) samt upprättandet av ytterligare två (2) nya divisioner inom MD V. Med 11. Armékårens återupprättandet så har de ryska väpnande styrkorna under de senaste tre (3) åren dels förändrat organisationen inom MD V dels återgått till en organisation mer lik den som fanns under Sovjetunionens tid inom MD V.

Anledningen till detta kan vara olika, generellt sett, oaktat vilken nation det än må röra, så är väpnande styrkor väldigt obenägna att förändra sig till nya strukturer, vilket säkert kan vara en bidragande orsak, dock så är det i MD V som en återgång till divisionskoncept kan skönjas. Hade det varit en generell trend att man ej trodde på den inslagna vägen med brigadkoncept som man antagit, torde trenden varit mer omfattande att återgå till divisioner i de övriga militärdistrikten.

En bidragande orsak kan troligtvis vara att minska antalet direkt underställda chefer (DUC) inom armékårerna, då man får en mer hierarkisk struktur med divisionskonceptet, vilket generellt sett förenklar ledningen. Sett till början av reformprogrammet för de ryska väpnande styrkorna, var det en väldigt platt organisation som skapades med väldigt många DUC till ett fåtal ledningsnivåer. Vilket kan jämföras med hur det såg ut i Sverige under en period efter militärdistrikten upplöstes och det ej fanns någon ledningsnivå mellan förband och t.ex. Armétaktiskstab (ATS).

En annan förklaring till återupprättandet av divisioner kan vara att man upplever att denna struktur lämpar sig bättre för en möjlig konventionell konflikt mellan Ryssland och NATO. Framförallt då många av de högre cheferna inom den ryska armén är utbildad i detta koncept. Det som motsäger detta är dock övningsmönstren, i de strategiska övningarna så har brigadkonceptet varit i fokus och bataljonsövningar är generellt rådande i den ordinarie övningsverksamheten inom militärdistrikten.

Det troliga blir således att divisionsnivån enbart är en ledningsnivå för att förenkla för armékårstaberna ledningen av sina förband. Istället för att ha en stor mängd brigader direkt under armékårerna, sammanfogar man de till divisionsledningsnivå, vilket skapar enkelhet för staberna. Striden kommer troligtvis fortfarande föras inom ramen för manöverbrigader, och bataljonsstridsgrupper, som tankegångarna varit med reformprogammet för de väpnande styrkorna från första början.

Dock bör man se upprättandet av de två (2) nya divisioner främst som en kaderorganisation i dagsläget, då man ej har manskap till det inom MD V. Vilket skulle kräva omfördelning av förband från t.ex. det centrala (MD C) och/eller östra militärdistriktet (MD Ö), för att bemanna dessa fullt ut. Vissa indikationer finns att förband är på väg att förflyttas, dock finns det ingen entydig media rapportering på det, varvid kaderorganisation som sedan bemannas av reservister vid mobilisering är det troliga i dagsläget.

Have a good one! // Jägarchefen

Natos toppmöte och södra flanken

av Michael Sahlin ”The security vacuum in the Middle East and North Africa will have long-term negative consequences for the stability of Europe. The offensive of the Islamic State, mass migration, and Russia s attempts to rebuild its influence in opposition to the West in general, and the US and NATO in particular, will intensify […]

Spy vs Spy

Reflektion

Denna veckas stora nyhet, dock än bara tisdag, är troligtvis arresteringen av en Portugisisk agent samt dess ryska handledare i Rom under lördagen, 21MAJ2016, föra veckan. Gripande av dels agenter knutna till rysk underrättelsetjänst dels att ryska underrättelseofficerare grips eller utvisas är inte ovanligt, dock är det ej mängder som arresteras. Varvid vid första anblick kanske inte nyheten i sig ter sig så märkvärdig, men den är klart märkvärdig av ett antal olika skäl, som förhoppningsvis kan belysas med detta inlägg.

Några ingångsvärden innan vi fortsätter. Inledningsvis den Portugisiske agenten förefaller under en period varit sektions-/byråchef inom den Portugisiska säkerhetstjänsten men omplacerats och därefter arbetat med analyser. Därefter förefaller han arbetat ett längre tag som agent för Ryssland, som minst sedan 2014. Slutligen individen i fråga skall även varit föremål för disciplinäraåtgärder inom den Portugisiska säkerhetstjänsten, samt han skall även haft flertalet relationer med Östeuropeiska kvinnor.

Vi inleder med att han skall ha blivit omplacerad, detta är ett klassiskt "grepp" av säkerhetstjänster då man börjar få tydliga misstankar att någon arbetar för främmande makt, man försöker helt enkelt minska individens inflytande och/eller tillgång till hemlig information. Således kan vi förutsätta att den Portugisiska säkerhetstjänsten under en längre tid, längre än vad man öppet medger med att man startade förundersökning för ett år sedan, misstänkt att individen i frågan, arbetat för Ryssland. Huruvida det Portugisiska kontraspionaget kan ha lyckats placera falsk information som han vidarebefordrat, efter misstankarna mot honom blivit större, eller om han på annat sätt tillförskansat sig hemlig information får vara oskrivet, dock är det ett klassiskt agerande hos kontraspionage att placera falsk information om man misstänker någon för spionage.

Fortsätter vi med att individen i fråga förefaller varit föremål för disciplinära åtgärder, så kan det innebära ett flertal olika saker, men i grunden kan det inneburit att han skaffat sig ett agg mot sin egen organisation, vilket mycket väl kan ha utnyttjats för att rekrytera honom som agent. Den andra möjligheten är givetvis att han fallit offer för en klassisk fälla med utnyttjande av s.k. "svalor", något som är ett känt modus operandi hos rysk underrättelsetjänst, men även andra underrättelsetjänster, d.v.s. försätta en individ i en komprometterande situation med hjälp av antingen manliga eller kvinnliga medhjälpare, för att därefter kunna utnyttja det i en rekryteringsprocess.

Så här långt kan man konstatera att "fallet" uppvisar de flesta klassiska tecknen på en spionhistoria, ett möjligt aggmot sin arbetsgivare eller snärjd i en fälla som gjort han till en agent. Ett kontraspionage som misstänker att han arbetar för en annan stats underrättelsetjänst och därmed försöker "isolera" honom, då kontraspionaget mest troligt upptäckt att Ryssland vidtagit motåtgärder utifrån den information som förmedlats till dem och därmed även röjt att man har en källa någonstans. Men där slutar även de klassiska med denna historia.

Sett till den position som individen förefaller innehaft hos den Portugisiska säkerhetstjänsten, så förefaller det mindre troligt att någon av de ryska underrättelsetjänsterna, skall använt sig av en mindre erfaren handledare/underrättelseofficer. Att det Portugisisk och Italienska kontraspionaget då lyckas arrestera dem vid växlingen av information mot pengar, är mer eller mindre anmärkningsvärt, hade det varit en lägre placerad källa hade man kunnat anta att det var en ung oerfaren handledare, vilket hade varit mer förståeligt, i detta fallet får vi se det som mindre troligt.

Därtill att det antingen är en underrättelseofficer med s.k. "ickeofficiell täckbefattning" eller en illegalist som blivit arresterad, gör det hela än mer anmärkningsvärt. Då båda kategorierna har betydligt längre och mer omfattandeutbildning kontra de underrättelseofficerare som placeras med en täckbefattning på t.ex. ambassader, då de har ett visst skydd via sin diplomatiska immunitet. Givetvis kan det Portugisiska och Italienska kontraspionaget haft tur och lyckas ta dem på bar gärning.

Vad man dock skall ha med sig är att rysk underrättelsetjänst och dess förmåga att arbeta med mänskliga källor, HUMINT, är världsledande. Då man till del blivit tvingad att arbeta mer inom det området då de saknat det teknologiska försprånget som t.ex. de västliga underrättelsetjänsterna har. Men de sätter även högre tillit vid att t.ex. få faktiska dokument i handen kontra t.ex. signalunderrättelser eller bildunderrättelser. Antingen har man felat grovt från båda sidor d.v.s. handledare och agent, inför och under överlämningen, eller så har man medvetet valt att ta risker för man bedömt informationen så viktigt att den måste komma fram.

Underrättelsetjänster tar ogärna risker, vilket kan tyda på att agent och handledare felat grovt. Dock så har flertalet västliga säkerhetstjänster tydligt beskrivit att den ryska inhämtningen blivit markant mer offensiv sedan den ryska militära operationen gentemot Ukraina påbörjades 2014. Vilket tyder på att man de facto tar större risker, då säkerhetstjänsterna lättare detekterar den ryska underrättelsetjänstens verksamhet. Så att entydigt säga antingen eller är väldigt svårt.

Vad kan det dras för slutsatser av det hela? Inledningsvis kan man konstatera att rysk underrättelsetjänst med hög sannolikhet inte lyckats infiltrera det Portugisiska kontraspionaget, då hade inte dessa arresteringar kunnat ske. Därefter kan vi troligtvis förutsätta att det kommer genomföras någon form av utbytte inom det närmsta halvåret, den ryska handledaren gentemot någon i Ryssland arresterad västerländsk källa.

Slutligen skall vi komma ihåg James Angeltons devis i spionaffärer, det är en "Wilderness of Mirrors" d.v.s. vad vi ser behöver inte innebära att det faktiskt är vad vi ser. Agenten kanske hela tiden arbetade för det Portugisiska kontraspionaget och lyckades vända den ryska handledaren och fått honom att hoppa av till väst. Den ryska handledaren kanske medvetet låtit sig gripas för att kunna placera falsk information då man mest troligt kommer genomföra ett utbyte i närtid, osv.

Have a good one! // Jägarchefen

Dödförklarad 1940 men dog 2016

Stenen till minne av svenska medborgare fallna för Norge 1940-45, på Västra gravlunden i Oslo.

Nu på fredag den 27 maj begravs en svensk som var frivillig för både Finland och Norge, Jan Danielsen. Det var mycket som jag uppskattade med Jan, inte minst hans vänliga sätt och humor. Det känns tomt nu men samtidigt har det i både brev och per telefon kommit värmande ord om honom.

Under Jans deltagande i striderna om södra Norge blev han rapporterad som stupad och hans föräldrar började få kondoleansbrev om den stupade sonen. Flaggan hemmavid vajade därför en tid på halv stång. Men Jan klarade sig både den gången, liksom många gånger till. Några av hans kamraters namn hamnade dock på minnesstenen över stupade svenskar 1940-45, i Oslo, den sten som syns här ovanför.

Hur hittar man förresten minnesmärken över stupade svenskar, både utomlands och i Sverige? En del har Lennart Westberg och jag tagit upp i Svenskar i krig 1914-45 men det finns många fler. Det finns också sedan några år en förening som sysslar med att inventera alla olika svenska militära minnesmärken, och verkar för att de skall vårdas. Besök gärna föreningens hemsida och förundras över i hur många länder det finns svenska militära minnesmärken.

Norska Aftenposten har infört denna nekrolog om Jan.

“Mastfallet”

av Lars Holmqvist Onsdagen den 25 maj förväntas Riksdagen fatta beslut angående ett svenskt Värdlandsavtal med NATO. Intressant nog har vi den senaste tiden kunnat se flera olika störningar riktade mot vår infrastruktur. En efter en av dessa störningar har i efterhand visat sig vara en följd av handhavandefel eller bristande underhåll. Senast under lördagen […]

Ryska ubåten och kärleksgåvorna

Den ryska ubåten "Som", på svenska "Malen".

Det är idag exakt 100 år sedan den ryska ubåten Som på svenskt territorialvatten kolliderade med det svenska civila fartyget Ångermanland. Det skrevs ifjol mycket om fyndet av ubåten, men än idag har få medier (några alls?) tagit upp den krigsrelaterade last Ångermanland hade.

Ifjol kunde jag efter en del arkivsökande berätta om vad lasten "kärleksgåvor" innebar. Jag presenterade även den 25-årige ryske ubåtschefens korrekta namn, Chrisanf Bugurajev. Svenska riksmedier har dock vad jag sett ännu inte tagit upp dessa rön (rätta mig om jag har fel) eller att det är 100-årsdagen idag.

En lokaltidning, Norrtelje Tidning, kan dock idag rapportera några nyheter om ubåten, att en kompass just har bärgats och vilka ståndpunkter det finns om en fullständig bärgning. Det är bra med lokaltidningar!