Gästinlägg: Skrota slussen på A 26!


Debatt är alltid bra. När den dessutom innehåller konstruktiva förslag till förändringar som ökar den operativa förmågan är den särskilt bra. Nedanstående gästinlägg är författat av Nils Bruzelius.

Nils Bruzelius är pensionerad kommendör med en lång erfarenhet inom svenskt ubåtsvapen, bl.a. som chef på de tre Näckenubåtarna och 1. adjutant/stabschef på ubåtsflotiljen. Efter sin pensionering har han avlagt en Licensiatexamen vid KTH och skrivit en avhandling om US Navy:s strategiska ubåtar. För närvarande arbetar han som lärare i Militärteknik vid Försvarshögskolan. Bruzelius är ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet.

/ Skipper
--------------------

De nu beställda ubåtarna av typ A 26 har sitt ursprung i det samnordiska ubåtsprojektet VIKING från 1990 talet. Inom detta nu nedlagda projekt drev Norge ett önskemål om en stor flexibel sluss i ubåtens förskepp. Tanken var att man från denna sluss skulle kunna sända ut dykare och norsktillverkade undervattensfarkoster. Norge har nu dragit sig ur all ubåtsanskaffning med Sverige men slussen finns kvar på de svenska ubåtarna.

Denna sluss kommer att vara sex meter lång och knapp två meter i diameter. Volymen blir därmed ca 20 kubikmeter. Om denna sluss förträfflighet försöker SAAB/Kockums övertyga oss med delvis felaktiga bilder (se t.ex. TiS nr 1, 2014, sid 33) och med tanke på den internationella marknaden är slussen döpt till Flexible Payload Lock.

Jag personligen tvivlar starkt på slussens användbarhet och jag är övertygad om att det finns bättre alternativ.

Vad är det då för fel på den föreslagna dykarslussen?

För det första kan slussen i praktiken endast användas när ubåten ligger stilla på havsbotten, vilket hon också gör på alla reklambilder. Detta är en stark begränsning av slussens användbarhet. Man riskerar även att vid bottenläge få in grus, lera eller främmande föremål som förhindrar att den stora slussluckan sluter tätt vid stängning. Om detta inträffar kan slussen inte länsas ur och ubåten befinners sig därmed i ett synnerligen besvärligt läge.

Att slussa ut dykare och undervattenfarkoster med ubåten svävande i vattnet är teoretiskt möjligt men i praktiken innebär det stora problem och risker. En svävande ubåt saknar förmåga ett bibehålla sin geografiska position och kommer att driva åt det håll vattenströmmen sätter henne. Om man försöker fixera positionen genom att ankra uppstår nya problem. Att fälla ankaret i uläge går kanske bra men att till ankars stanna kvar stabilt och avvägt på ett bestämt djup torde vara omöjligt. Dragningen i ankarvajern kommer obönhörligen att leda till att ubåten långsamt men okontrollerat pendlar upp och ned i vattenvolymen. Endast om dykarna skall lämna ubåten för att aldrig mer komma tillbaka är svävande utslussning ett tänkbart alternativ.

Vidare är sikten i vattnet så begränsad, ett tiotal meter på sin höjd i Östersjön, att dykarna riskerar att förlora kontakten med ubåten så snart man lämnat henne. Detta framgår inte av reklambilderna där dykarna obekymrat simmar omkring och sikten i vattnet är över 100 meter. Hydroakustiska fyrar är röjande så dykarna är hänvisade till fasta förbindelser, dykarlinor eller kablar, för att med säkerhet hitta tillbaka till ubåten efter utfört uppdrag.

Det är svårt att slussa in de obemannade undervattensfarkoster man enkelt kan slussa ut. I teorin går det bra och det är enligt uppgift provat inslussning med en slussattrapp nedsänkt i en bassäng. Men i praktiken är det nog svårare och det måste gå bra varje gång annars kommer ubåtscheferna inte att vilja använda slussen. När US Navy anskaffade en radioboj till sina ubåtar var det enkelt att konstruera radiobojen, att installera den ombord gick också bra, men att få ubåtscheferna att använda bojen visade sig omöjligt. Risken att radiobojens kabel skulle trassla in sig i ubåtens propeller var visserligen liten men risken var tillräckligt stor för att ubåtschefen skulle avstå från att använda bojen. Samma sak kan inträffa här.

Slussen är så stor att den begränsar antalet torpedtuber och den vapenlast ubåten kan föra med sig. Den ökade flexibilitet som tuben enligt sitt engelska namn tillför ubåten sker till pris av en betydande inskränkning av ubåtens förmåga att lösa sin huvuduppgift. Vidare undrar jag om det verkligen är lämpligt att bygga in en så stor och oprövad konstruktion i nya ubåtar. Det naturliga vore att på prov bygga in en sluss på en äldre ubåt vid dess halvtidsmodernisering. Det var den principen vi tillämpade med ubåtarnas mingördel och tillsatsmaskineri.

Hur ser då alternativet ut om man avstår från den stora slussen. 

På slussens plats får det rum minst två torpedtuber till och ubåten kan ges en mycket mer varierad och användbar vapenlast. Ubåten har i dag endast fyra tuber avsedda för tung torped. Denna torped är i för sig ett utmärkt vapen men den är inte optimal för insats mot en fientlig ubåt. Inte heller ger den möjlighet till graderad verkan. Med ytterligare två torpedtuber kan ubåten utrustas även med lätt torped. Denna typ av torpeder har funnits ombord på våra ubåtar sedan 1960-talet, ubåt typ Gotland har denna torped och även våra helikoptrar kan bära den. Denna torpedtyp är optimerad för insats mot fientlig ubåt och dess relativt lilla stridsdel ger möjlighet till graderad verkan. Ubåten kan stoppa ett fartyg utan att sänka det.

Enligt allianspartierna senaste förslag skall en ny sjömålsrobot utvecklas för att ersätta den åldrande robot 15. Ett utmärkt förslag, men förslaget att placera den typ av robot på Gotland (ön Gotland alltså) är mindre välbetänkt. En landbaserad sjömålsrobot kräver en omfattande och personalkrävande organisation med radarstationer och stridsledningscentraler utöver de personer som skall sköta om robotarna. Bättre då att bestycka de nya ubåtarna med en sjömålsrobot som kan skjutas från befintliga torpedtuber. Den personal som redan finns ombord kan ta hand om robotarna och ubåten kan med sina egna spaningsmedel upptäcka och identifiera de mål som skall bekämpas. Även industrin borde vara mycket intresserade av ubåtsalternativet, de konkurerande sjömålsrobotarna Harpoon och Exocet kan båda skjutas från ubåt.

Slutligen kan vi förse ubåten med luftvärnsrobot. Den robot som vi nu i stort antal anskaffar till luftvärnet och JAS finns i en variant som kan skjutas från en torpedtub på ubåt. Med en luftvärnsrobot i arsenalen kan ubåten försvara sig mot fientliga ubåtsjakthelikoptrar, det enda reella hotet.

Om ubåten utrustas med tung och lätt torped, sjömålsrobot och en luftvärnsrobot för självförsvar blir den en formidabel tillgång i försvaret av Sverige. En angripare skulle nog tänka över situationen både en och två gången innan han ens börjar fundera på att angripa oss. Ubåten blir fredbevarande genom avskräckning. Men detta kräver en kvalificerad vapenlast och fler än fyra torpedtuber. En dykarsluss i förskeppet skrämmer ingen. Ubåten skulle även bli billigare att bygga, ty två små tuber är alltid billigare än en stor.

Med denna artikel har jag visat på att det finns tveksamheter i det nu planerade alternativet med en stor sluss i ubåtens förskepp och att det finns ett bättre alternativ att välja. Men detta måste göras nu, snart är det för sent.

/ Nils Bruzelius

Jan, vila i frid!

Jan som nyutnämnd fänrik, omedveten om att han inom kort ska bli frivillig för Finland och Norge.

Jan Danielsen avled i lördags och därmed har den siste av svenskarna som ställde upp i andra världskriget både för Finland och Norge lämnat oss. Han stred alltså högst konkret både mot Stalins och Hitlers krigsmakter.

Jan gav mig förtroendet att få skriva boken om honom och för det är jag honom för evigt tacksam. I en av de sista intervjuerna med Jan tog han upp att han inte kände något hat gentemot de soldater han stred mot och det är något jag kan bekräfta - som haft rätt intensiv kontakt med honom. Jan var en rak, stark men också omtänksam gentleman med en stark tro på personligt ansvar för den frihet vi åtnjuter i Norden. Hans tid som frivillig för våra grannar står i fokus i Jan och Nordens frihet, men han var också en begåvad entreprenör och uppfinnare - även efter att han fyllt nittio år. Nu i sommar skulle han fylla 99.

Pekfingrar modell Kreml

av Björn Körlof Vi har på kort tid fått ta del av två viktiga intervjuer med höga företrädare för rysk utrikes- och säkerhetspolitik. Konstantin Kosatjev är ordförande i ryska federationsrådets utrikesutskott och till hör president Putins parti Enade Ryssland. Han intervjuades i SvD den 23 april. Sergej Lavrov, Rysslands utrikesminister, intervjuades i DN den 29 […]

Diplomatisk kulmination?

Reflektion

Dagens Nyheters intervju med Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, torde inte undgått någon säkerhetspolitiskt intresserad. Huvudfokus i den svenska debatten så här långt har varit kring ordvalet ”militärtekniska åtgärder” i händelse av att Sverige skulle välja att söka medlemskap och upptas i NATO. Sveriges Statsminister, Stefan Löfven, Utrikesminister, Margot Wallström, samt Försvarsminister, Peter Hultqvist, kom att bemöta detta, med huvudbudskapet att Sverige väljer sin egen säkerhetspolitiska inriktning som oberoende stat, vilket är ett helt korrekt och riktigt agerande från deras sida.

Uttalandet av Rysslands Utrikesminister är i sig inget nytt, Rysslands Premiärminister, Dmitrij Medvedev, uttaladesig i liknade termer, dock inte att militärtekniska åtgärder skulle vidtas, redan 2013. Rysslands Ambassadör, ViktorTatarintsev, i Sverige gjorde 2015 även ett uttalandedär han menade på att ett Svenskt medlemskap i NATO skulle få militära konsekvenser. Under 2015 uttaladesig bl.a. Ryska Utrikesministeriets talesperson, Maria Zacharova, även i frågan om Sverige och NATO, där hon menade på att det skulle föranleda motåtgärder från Ryssland om Sverige skulle gå med i NATO.

Finland har även fått liknande framstötar, om än ur mitt skrivande svenska perspektiv, förefaller de vara färre. Den ryska Presidentens personliga sändebud, Sergej Markov, uttalade sig 2014 vid en fråga avseende ett Finland som NATO medlem med orden ”vill ni vara med och starta ett tredje världskriget?”. Rysslands President, Vladimir Putin, menadeäven vid ett av den Finske Presidentens statsbesök i Ryssland, att dess bästa säkerhetsgaranti är att förbli neutral, här får man dock anta att han avser militärt alliansfri, då Finland via EU och Lissabonfördraget får anses vara icke neutral.

Finns det då något nytt med den ryske Utrikesministerns uttalande? Givetvis gör det de, det är dels nivån som uttalandet genomförs på dels att man explicit nämner militärtekniska åtgärder. Ser man till de tidigare uttalandena som genomförts har de varit på längre nivå om än att de, de facto representerar staten Ryssland. Därtill har de varit i vissa fall mindre tydliga vad konsekvenserna kunde vara och i vissa fall mer tydliga. Därtill får man se det som en tydlig inriktning från Rysk sida, då det de facto är Rysslands Utrikesminister som gör uttalandet, d.v.s. ”gör ni si kommer vi göra så”.

Den 29APR2016, publicerade RIA Novosti, ett antal artiklar, 8 stycken, som får ses som en uppföljning på Dagens Nyheters intervju. RIA Novosti lyfter fram ett antal individer, på lägre nivåer, som förklarar vad dessa militärtekniska åtgärder kan vara, samt kanske än mer intressant är hur de väljer att se på konsekvenserna ur ett ryskt perspektiv i händelse av ett svenskt NATO medlemskap.

I en artikelmålar förste biträdande ordföranden i Dumans utskott för försvarsfrågor, Sergej Zhigarev, upp en bild av att Ryssland i dagsläget står inför samma situation som Sovjetunionen gjorde 1941 innan Tyskland angrepp mot dem. Docent JevgenijSerebrennikov vid Moskvas Universitet, målar i en annan artikelupp bilden av ett möjligt Svenskt NATO medlemskap skulle vara i paritet med blockaden av Finska Viken under andra världskriget, för den ryska Östersjömarinen.

Vad avser de mer praktiska åtgärderna så skulle det bl.a. vara en ökning av de militära förbanden i Norra och Nordvästra Ryssland, enligt förste biträdande ordföranden för Försvarsfrågor i Rysslands federala råd, Jevgenij Serebrennikov. Han nämneräven utplacering av Iskander i Kaliningrad Oblast som en möjlighet, dock är detta ett rutin uttalande ffa. då Iskander som absolut senast 2018 kommer finnas i Kaliningrad Oblast m.h.t. införandeplanen av systemet. Mer intressant är dock uttalandet kring möjliga omdisponeringar av enheter som kan bära kryssningsrobotsystemet Kalibr till Östersjömarinen.

Inledningsvis är då detta något att sätta någon vikt vid? Ja onekligen bör man göra det, bara att RIA Novosti väljer att följa upp den ryske Utrikesministerns uttalande under en hel dag för den ryska publiken, får ses som anmärkningsvärt. Vilket är en (1) av två (2) faktorer man verkligen bör uppmärksamma kring detta, vilket har fått en mer undanskymd roll i den svenska rapporteringen. Detta bör sättas in i sitt sammanhang kring den tidigare rapporteringrörande Sverige i Ryssland. Att Ryssland skulle agera på något sätt, om Sverige skulle söka medlemskap och bli upptagen i NATO, får mer eller mindre ses som självklart, så det är inte anmärkningsvärt i sig.

Därtill bör man notera inom ramen för denna rapportering parallellerna till det stora fosterländska kriget, oaktat nivån som uttalandet skett på, är det något man sätter särskild vikt på inom Ryssland. Mycket kring dess militära planering men även i dess sinne baseras på de dyrköpta erfarenheterna man drog under andra världskriget, något vi i Sverige tenderar att negligera. Att man då drar paralleller med Sverige och NATO till det stora fosterländska kriget, så nära det officiella firandet av segerdagen i Ryssland för det andra världskriget, är något man bör sätta särskildvikt vid, vilket även är den andra (2) faktorn man bör fästa vikt vid.

Därefter bör den ryske Utrikesministerns uttalande i Dagens Nyheters intervju ses som en diplomatisk kulmination av ett gradvis försämrat klimat mellan Sverige och Ryssland. Detta bör även sättas i sitt sammanhang med tidigare rysk rapportering om Sverige som ett "Ryssofobiskt" land som mer eller mindre genomför öppen informationskrigföring gentemot Ryssland, men även anses vara drivande av denna linje hos de Nordiska länderna gentemot Ryssland. Hur det diplomatiska samspelet mellan Sverige och Ryssland kommer fortsätta efter detta förtjänar särskild uppmärksamhet, då båda parter titt som tätt sagt att man har ett mer eller mindre låst förhållande mellan sig.

Slutligen har ett antal teorier framlagts kring varför denna "tydlighet" från den ryska Utrikesministern? Där har den stundande omröstningen kring värdlandsavtalet i Sveriges Riksdag den 25MAJ2016 framlagts som en möjlighet. En möjlig reaktion inför publicerandet av den Finländska NATO utredningen har varit en annan, en signal gentemot NATO toppmöte i Warszawa senare i år kan vara en annan. Troligtvis finns det en viss möjlighet i dessa teorier. Men det mest självklara är de facto att Ryssland sätter oerhörd vikt på hur svenskt territorium kan nyttjas av någon part, men givetvis även hur det kan nyttjas av Ryssland för att påverka en annan part. Det är vad det i grund och botten handlar om, inget annat. Något som ej framkommit i den svenska rapporteringen, vilket jag kan anse är direkt oroväckande, något som ett antal Svenska beslutsfattare bör reflektera över innebörden av.

Sammanfattningsvis hur skall "bilden" som framträder tolkas? Det diplomatiska samspelet mellan Östersjöstaterna och Ryssland förefaller mer eller mindre kapsejsat och militära medel utnyttjas i en allt högre grad för att genomföra en avancerad form av "katt och råtta" lek, nivån för de officiellaallvarliga incidenterna mellan Ryssland och USA för hela 2015 (2 stycken) passerades under enbart April månad 2016 i Östersjöregionen (3 stycken) och närmar sig nu toppåret 2014 (5 stycken). Inträffar något under dessa förhållanden har man en allvarlig kris under uppsegling, där Sverige förefaller kunna få en framträdande roll i händelse av en kris, utifrån den bild som målas upp av Sverige både i ryska diplomatiska och mediala sammanhang.

Have a good one! // Jägarchefen

Det handlar om mer


Som CNN nu rapporterar har idag ytterligare en incident över Östersjön mellan Ryssland och USA inträffat. Den innebar den andra ryska "tunnelrollen" över ett amerikanskt flygplan bara under denna månad - som i övrigt inneburit extremt nära avstånd mellan ryskt flyg och ett amerikanskt örlogsfartyg på internationellt vatten.

Det råder nu ett läge i Östersjön som måste betecknas som det mest spända sedan Kreml inledde sina operationer mot Ukraina. Har svårt att kommentera detta på annat sätt än vad Johan Wiktorin redan har gjort, härom veckan. Han skrev om vikten av att vi stärker vårt totalförsvar omedelbart: "Det är en skyldighet mot tidigare generationers mödosamma arbete med att bygga ett bättre samhälle." Ja, det handlar nu inte så mycket om Försvarsmaktens tillstånd. Det handlar om mer, om att bry sig om sitt samhälle, sitt land.

Finland inför ett viktigt avgörande

av Yrsa Grüne En kraftig armbrytning är att vänta när Finlands riksdag ska ta ställning till de lagändringar som behövs för att Finland ska kunna ge militär hjälp till andra länder – och tillåta andra länders militära hjälp på sitt eget område. Lagändringar behövs både på Försvarsministeriets och Inrikesministeriets områden. En sak är alla ändå […]

Militär kapacitet och militär samverkan är två sidor på samma mynt

av Herman Fältström Lars Wedin har skrivit en tankeväckande analys av den Nato-debatt som äger rum i Sverige. Jag har svårt att förstå det som debattörerna använder som argument för eller emot en anslutning till Nato. För många av debattörerna borde en historisk tillbakablick råda till eftertanke. Samma dag som Tyskland invaderat Polen, den 1 […]

Nytt läge del 4 – "Fastlandsvakuum"

Sammanfattning

Den strategiska vikten av mellersta Norrland, Jämtland - Västernorrland, har sedan 1980-talet varit stor, det kommer troligtvis öka under de närmsta åren, då Trøndelags området i Norge kommer bli ett strategiskt tyngdpunktsområde. I dagsläget utgör detta område, mellersta Norrland, ett strategiskt "fastlandsvakuum" likt Gotland utgör ett vakuum i södra Östersjön. I händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland får sannolikheten ses som hög, att det kommer bli en kapplöpning om att kunna utnyttja denna del av det svenska fastlandet i syfte att nå operativa fördelar.

Analys

Sveriges Television Västernorrland har i två artiklar/inslag (del 1, 2) beskrivit vad som hände med det militära försvaret i det tidigare militärområdet (MILO) Nedre Norrland (NN), då främst den mellersta delen av detta område d.v.s. Västernorrland och Jämtland. Jag har tidigare berört detta området som det "strategiska vakuumet" på det svenska fastlandet, något som kan kräva en djupare förklaring. Säkerhetspolitik och militära förhållanden hänger ofta samman med vad som finns i ens närområde, ett till synes harmlöst geografiskt område kan de facto bli en tyngdpunkt för att lyckas med militära operationer över ett betydligt större geografiskt område än vad kanske det harmlösa området fysiskt representerar.

Bild 1. Sverige i förhållande till Trøndelags området.
Dock, för att förstå vår nutid, måste vissa faktorer från det kalla kriget belysas, som de facto fortfarande idag är allmängiltiga. Det kan t.o.m. vara så att området kan tillmätas ett än högre militärstrategiskt värde än vad det gjorde tidigare, utifrån de förändrade militära styrkeförhållandena inom Sverige, men även i vårt närområde. Vad är det då för förhållanden som gör detta "fastlandsvakuum" högintressant både för oss, Västmakterna och Ryssland? Det är två (2) faktorer i mellersta Norge samt två (2) faktorer i Norra Ryssland som skapar det.

Inleder vi med Norge, så är det dels en gammal faktor dels en ny som gör området militärstrategiskt mycket viktigt. I höjd med Östersund och Örnsköldsvik fast vid den Norska kusten, finns det åtta (8) stycken bergrum där förhandslagring genomförs av materiel för den amerikanska marinkåren, närmare bestämt i Trøndelag, Norge.1Dessa bergrum byggdes under 1980-talet för att skyddat kunna förvara den utrustning som krävdes för att möjliggöra en relativt snabb förstärkning till Norge.

Processen började dock tidigare än så, för att upprätta dessa bergförråd, redan under 1970-talet förhandlade USA och Norge avseende denna förhandslagring. Parterna kom 1981 underteckna ett avtal och 1982 började materiel samt ammunition föras över. Därefter påbörjades upprättandet av bergförråden 1986 och 1988 var berganläggningarna färdigställda.2 Vid 2011, fanns ammunition och annat underhåll för cirka 30 dagars verksamhet och möjligheten att utrusta drygt 13,000 man förvarade i dessa berganläggningar, därtill vid 2014 började man även tillföra ytterligare materiel såsom stridsvagnar.3

Den nya faktorn i denna ekvation är att huvuddelen av Norges nya flotta av flygplan, F-35,4 kommer baseras i Trøndelag området.5Vilket ökar den militärstrategiska vikten av området markant, från att varit, troligtvis, det viktigaste området för att möjliggöra ett effektivt försvar av Norge i händelse av ett angrepp. Kommer även huvuddelen av dess luftstridskrafter baseras i området. Vilket i praktiken innebär att Trøndelag området, kommer blir bli ett tyngdpunktsområde inom ett antal år i militärstrategiska sammanhang.

Är då Trøndelag området militärstrategiskt viktigt? Som minst upplevde Sovjetunionen/Warszawapakten det som viktigt under det kalla kriget. Flygflottiljen i Östersund, F 4, var den flygflottilj som under det kalla kriget var mest utsatt för inhämtningsföretag av olika former riktad mot sina piloter.6 Då mellan Norrland i sig inte har ett tydligt strategiskt värde, så blir det troligt att förutsätta att det var förråden i Trøndelag som skapade behovet av att genomföra inhämtning mot piloterna vid F 4. Då de, de facto, var det som stod i vägen mellan förråden och en möjlig angripare, som kunnat utnyttja luftrummet öster om förråden för ett angrepp, kontra en längre och farligare angreppsväg utmed Norska Havet.

Således, värdet av mellersta Norrland, torde ej minskat i den senaste kraftmätningen mellan Väst och Ryssland, utan snarare ökatdå ytterligare en faktor tillkommit i ekvationen i form av huvuddelen av Norges moderna flygplansflotta kommer baseras i dess närområde. Vad som dock har uppstått är en mer instabil situation än tidigare dels finns inget reellt markförsvar dels finns inget luftförsvar i området på den svenska sidan, något både NATO och Norge tidigare kunde förlita sig på skulle ge ett visst skydd.

Bild 2. Murmanskregionen i förhållande till Norge och Sverige.
Ur det Ryska perspektivet är nutid och historia detsamma. Ryssland har i dagsläget cirka 2/3 av sin andraslagsförmåga, d.v.s. strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, baserad i Murmanskregionen,7vilket var detsamma under det kalla kriget,8 vad som skiljer är mängden strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, som är mycket färre nu, jämfört med under det kalla kriget. Sett till vikten man fortsatt tillmäter sin kärnvapenförmåga kontra konventionell förmåga i Ryssland,9 så blir dess andraslagsförmåga bedömt en mycket viktigt strategisk resurs som måste skyddas.

För att skydda sin andraslagsförmåga har Ryssland sedan 1980-talet tillämpat ett "bastion koncept", som innebär att de strategiskt kärnvapenbärande robotubåtarna patrullerar i Barents Hav, Norra ishavet och Karahavet. Inom detta område skall dels ubåtarna dels infrastrukturen för dessa skyddas. Del av detta område omfattar norra Norge och Finland.10 Bortom detta försvarsområde har man ett stör/fördröjningsområde som omfattar främst Norska havet, till i höjd med södra Norge. Inom detta område skall helst ubåtar, ubåtsjaktstyrkor, flott- och flygförband hejdas eller decimeras, så att de ej kan påverka själva bastionen.

Vad har då mellersta Norrland att göra med de norra haven samt norra Ryssland? För att kunna möjliggöra det s.k. "bastion konceptet" blir det direkt avgörande för Ryssland att hindra Norges och NATOs möjligheter till styrkeförstärkningar till norra Norge. Vilket i praktiken innebär att utrustningen för de 13,000 soldaterna i Trøndelag måste göras "obrukbar" på något sätt. Ett väldigt enkelt sätt är t.ex. avståndsutlaggda mineringar som fälls i mängder runt ingångarna till förråden med hjälp av t.ex. flygplan. Därtill blir det även inom några år direkt avgörande för Ryssland att kunna påverka de norska luftstridskrafterna i ett initialt skede, vilket även är baserat i området, för att möjliggöra "bastion konceptet".

För att möjliggöra denna påverkan, är det bedömt enklast att utnyttja svenskt territorium, något Sovjetunionen/Warszawapakten förefaller planerat för redan under det kalla kriget. Ur dåtidsperspektivet möjliggjorde troligtvis baseringarna i de nuvarande baltiska staterna att detta var enklare att genomföra än i nutid. Dock skall man ha klart för sig att de närmsta svenska luftförsvarsresurserna är baserad i Kallax utanför Luleå, som kan påverka företag över mellan Norrland. Så förlusten av baseringsmöjligheterna i Baltikum uppvägs troligtvis av det vakuum som uppstått i mellan Norrland. På detta sätt hör således mellersta Norrland samman med de militära förmågor som finns baserade i norra Ryssland.

I sammanhanget kan det vara värt att notera att under 1980-talet var frekvensen av främmande undervattensverksamhet lika hög inom Milo NN område som t.ex. i Milo Syd (S) vilket bl.a. omfattade Karlskrona skärgård.11 Utifrån den mediala rapporteringen kan man dock få uppfattningen att det ej var en hög frekvens av främmande undervattensverksamhet i Milo NN. Något som indikerar att någon eller båda antagonisterna under 1980-talet fäste stor vikt vid att agera redan i fred i det aktuella området. Troligtvis var installationerna i Trøndelags området en aktivt bidragande orsak till den främmande undervattensverksamheten, på samma sätt som att stridspiloterna, vid F 4, kartlades i stor utsträckning.

Huruvida några undervattenskränkningar skett i det aktuella området i nutid är ej bekräftat. Dock har det cirkulerat ett antal massmediala uppgifter om att det dels skall finnas rapporter hos Försvarsmakten rörande främmande undervattensverksamhet i området.12Dels har civila observerat misstänkt verksamhet som media har lyft fram,13 dock är det mycket svårt att värdera dessa uppgifter. Men om vi ser till helheten avseende dels Trøndelags områdets strategiska betydelse dels indirekt även då mellan Norrlands strategiska betydelse, samt historiken, så torde det ej vara omöjligt att främmande undervattensverksamhet har skett i det aktuella geografiska området under de senaste åren, då det säkerhetspolitiska läget försämrats.

Slutsats

Således, både Ryssland och NATO kommer i händelse av en konflikt mellan de båda antagonisterna ha operativa intressen av mellersta Norrland. I dagsläget utgör detta geografiska område ett "fastlands vakuum" likt Gotland utgör ett vakuum i Östersjön. Båda platserna har indirekt påverkan på NATO möjligheter att genomföra förstärkningsåtgärder och båda platserna har indirekt även påverkan för hur Ryssland skulle kunna omintetgöra dessa förstärkningsåtgärder, samt uppnå ett operativt övertag i händelse av en konflikt.. Det är således fullt rimligt att anta, att i händelse av en konflikt mellan de båda antagonisterna kommer det bli en kapplöpning om att kunna utnyttja detta geografiska område på något sätt för att skapa sig operativa fördelar.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftonbladet 1(Svenska)
Allehanda 1, 2(Svenska)
Adresseavisen 1(Norska)
Defense News 1(Engelska)
Norsk Rikskringkasting 1(Norska)
Offisersbladet 1(Norska)
RAND 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1(Engelska)
Sundsvalls Tidning 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
The Washington Post 1(Engelska)

Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015.
Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Slutnoter

1Defense News. Cavas, Christopher P. Cave-Dwellers: Inside the US Marine Corps Prepositioning Program-Norway. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/show-daily/modern-day-marine/2015/09/20/inside-us-marine-corps-prepositioning-program-norway/32511065/Hämtad 2016-04-24
2Clausen, Einar Holst. Amerikansk forhåndslagring i Norge. Offisersbladet64 no. 4 (2011): 55.
3Ibid.
The Washington Post. Lamothe, Dan. The Pentagon is adding to its arsenal of weapons in Norway’s caves. 2014. https://www.washingtonpost.com/news/checkpoint/wp/2014/08/12/the-pentagon-is-adding-to-its-arsenal-of-weapons-in-norways-caves/Hämtad 2016-04-24
4Svenska Dagbladet. Augustsson, Tomas. Dyrt flyga med Norges nya stridsflygplan. 2012. http://www.svd.se/dyrt-flyga-med-norges-nya-stridsflygplanHämtad 2016-04-24
Norsk Rikskringkasting. Sandmo, Espen. Sørensen, Tom Erik. Første norske F-35-pilot på vingene. 2015. http://www.nrk.no/trondelag/forste-norske-f-35-pilot-pa-vingene-1.12647566Hämtad 2016-04-24
5Adresseavisen. Holme, Leif Arne. Midtbø, Mia Kristin. Trøndelag blir veldig viktig som forsvarsområde. 2016. http://www.adressa.no/nyheter/nordtrondelag/2016/03/02/Tr%C3%B8ndelag-blir-veldig-viktig-som-forsvarsomr%C3%A5de-12224631.eceHämtad 2016-04-24
6Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 268.
7Russian strategic nuclear forces. Strategic fleet. 2016. http://russianforces.org/navy/Hämtad 2016-04-24
8Lund, John. Don't Rock the Boat Reinforcing Norway in Crisis and War. Santa Monica: The RAND Corporation, 1989, 45.
9Reuters. Croft, Adrian. Insight - Russia's nuclear strategy raises concerns in NATO. 2016. http://www.reuters.com/article/uk-ukraine-crisis-russia-nuclear-insight-idUKKBN0L825A20150204Hämtad 2016-04-24
10Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015, 20-21.
11Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 11.
12Aftonbladet. Gustafsson, Bengt. fd Överbefälhavaren: Mossberg bluffar. 2015. http://www.aftonbladet.se/kultur/article21051542.abHämtad 2016-04-24
Sundsvalls Tidning. Strandh, Birgitta. Främmande ubåtar ska ha kränkt Sundsvall. 2014. http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/frammande-ubatar-ska-ha-krankt-sundsvallHämtad 2016-04-24
13Allehanda. Leffler, Klas. Ullacarin såg misstänkt ubåt i Ångermanälvens mynning – förhördes av försvaret. 2015. http://www.allehanda.se/angermanland/harnosand/ullacarin-sag-misstankt-ubat-i-angermanalvens-mynning-forhordes-av-forsvaretHämtad 2016-04-24

Allehanda. Leffler, Klas. Militären inte förvånad om ubåtsobservationen stämmer. 2015. http://www.allehanda.se/allmant/angermanland/militaren-inte-forvanad-om-ubatsobservationen-stammerHämtad 2016-04-24

Författarens kommentarer till ”I sista minuten”


Batteri Tjurkö pjäsplats idag (Bild lånad från www.fortsweden.com)
Flera frågor har dykt upp efter serien som publicerats i veckan. Här reder författaren ut några frågetecken.

/ Skipper

---------------


Först tre STORA tack: till er som tagit er tid att läsa mitt opus; för alla positiva reaktioner; samt till Skipper, som gjort sig möda att publicera det.

Först vill jag nämna något om berättelsen i sig, sedan svara på några av de frågor som ställts och där utveckla en av den för att visa på hur många överväganden kan ligga bakom ett till synes enkelt beslut. till slut ska jag än en gång försöka vederlägga desinformationen om "felnavigering".

"I sista minuten" är publicerad i Marinmuseets årsbok 2010. Efter att obetänksamt tackat ja till att skriva ett kapitel, drabbades jag av viss vånda. Hur skriva utan att ta kopia på krigsdagboken, hur undvika allftör omfattande fotnoter, hur förmedla känslan i oprummet de där timmarma, och framför allt: hur göra händelseutvecklingen förståelig för den helt oinsatte?

Reslultatet blev en mycket tidsavgänsad, dramadokumentärsinfluread berättelse, som endast i smådetaljer avviker från krigsdagboken, av sekretess- och förståelseskäl. Sedan måste jag även tacka "Amiralen", som plötsligt uppenbarade sig och gav mig möjligheten att ge en rimlig förklaring till Sovjets agerande. För säkerhets skull: det är inte hans inre monologer, de är helt och hållet mina egna.

Förutom händelseförloppet var avsikten att försöka förmedla något av den nervpress, stress och arbetsbörda som sedan blev vardagsmat för stora delar av främst marinens personal.
Slutligen, att försöka avliva några av de värsta myterna och desinformationerna.

Så: några av frågorna. Ja det är kustrobotbatterimed Rb 08 som avses. Materiel och personal fanns i närområdet, och"Amiralen" räknade säkert med att även detta system kunde aktiveras på motsvarande sätt som batteri Tjurkö. Hans klocka startade ju i från den tid U 137 gick på, så han måsste räkna med möjligheten att delar av kustrobotsystemet kunde utnyttjas. För vår del gjorde personalbristen att vi inte kunde bemanna systemet, de behövdes bl a på TÖ.

AJ 37 och Rb 04: Där och då visste vi på vår nivå inte om man hunnit ladda planen vid denna tid. Någon samordning av flygvapnets och våra eventuella vapeninsatser hade inte aktualiserats vid denna tid. "Amiralens" överväganden har jag redogjort för.

Nej, inga varningsskott avlossades. Däremot genomfördes ju korrektionsskjutningarna på ett synnerligen "demonstrativt" sätt.

Så till frågan varför vi inte valde batteri Ellenabben (EN) istället? Deras ARTE 719, var ju redan "planterad" och klar. Batteriet låg på Aspö, med ARTE:n på Bollö, dvs väster om Tjurkö. Batteri EN hade 7,5 cm pjäser och betydligt kortare skottvidd än batteri Tjurkö ( TÖ). Om vi öppnade batt EN skulle Sovjets styrka enkelt kunna "runda" batt EN:s effektiva porté. EN hade också sämre möjligheter att eldleda i Gåsefjärdens närområde Öppnade vi batt EN ARTE 719, fick vi inte fram budskapet att de tunga pjäserna på TÖ var eldberedda. Batt EN, helt ögrupperat, underhålls- och transportåtgäder krävdes, dvs mer personal och fler båtar. Batt TÖ förmåga att bekämpa markmål: att inte räkna med helikopterluftlandsättning vid fritagningsförsök borde leda till krigsrätt. 
ARTE 719 på Torhamn har redogjorts för, den användes flitigt i telekrigföringen. Personalen räcker inte till att bemanna två batterier. Osv, osv. 
Osorterat? ja, men så snurrade övervägandena inledningsvis. Den grova kalibern och markmålsförmågan blev avgörande: Bemanna batteri TÖ. Bakom många till synes enkla beslut ligger omfattande bedömanden.

Källan till Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen" i dessa avseenden är jag.

Så "felnavigeringen". Observera att detta skrevs 2010, alltså före det Sverige fick tillgång till 2011 års informationer. Om syftet tar jag inte ställning annat än 1995 år kommissions uttalanden; givetvis kan andra syften funnits; i detta sammanhang egentligen av mindre vikt. Oavsett vilket syftet var, har det uppenbarligen krävt U 137 närvaro på svenskt inre vatten; med kärnvapenbestyckning.

1995 års kommission är enligt min uppfattning den mest gedigna och självstandiga hittills. Den arbetade under lång tid, med hög intensitet och med de bästa hjärnorna som fanns. Den arbetade strängt vetenskapligt. Dess slutsatser måste tas på största allvar av både statsledning och debattörer.

Därmed har jag också sagt att jag anser Ekelius/Mossbergs utredning, som arbetade några månader med få personer, uppenbarligen på det tidigare materialet i pappersform, vara ett beställningsverk utan tillräcklig fakta- eller vetenskaplig grund för sina slutsatser. Bl a neglierar man 1995 års konstaterande, att U 137 noga fastställt sitt läge, utan att vederlägga det med nya fakta.

1995 års kommission fastslog alltså, att "..........ubåten noga fastslällt sitt läge....". Att detta förtfarande avfärdas av vissa är minst sagt uppseendeväckande.

Men det mest uppenbara beviset anser jag att vi haft framför näsan hela tiden. Jag tar det igen. långsamt:

Ubåten går på grund.
Ubåten kör dieslarna på högvarv hela natten.
Ubåten kan definitift inte köra framåt, över grundet.
Ubåten kan definitivt inte försöka backa av grundet, DET ÄR TENKNISKT OMÖJLIGT att backa för dieseldrift.

Då finns det bara en enda vettig anledning att ligga och väsnas hela natten: att ladda batterierna för att SEDAN försöka backa av grundet med eldrift.

Ubåt som befinner sig vid Bornholm eller NÅGOT annat ställe, på rutinuppdrag eller övning, knallar ALDRIG omkring med tomma batterier.

En sovjetisk ubåtschef, med kärnvapen ombord, som uppträdde så skulle omgående få en lång vistelse i ett kallt klimat, bokstavligen

Ubåt har bara tomma batterier om den är på speciellt uppdrag i speciellt område, där den inte kan snorkla , därför att den inte får upptäckas där och tvingats till undervattensläge och hindrats att snorkla av yttre omständigheter.

Eller, enklare uttryckt: genomföra ett uppdrag på annan stats territorium.

Tack
Rolf Lindén

Tu-22 över Östersjön och M-55 över Norrland



Igår flög två stycken strategiska bombflygplan av typen Tu-22M3 Backfire över Östersjön. Samma flygplanstyp som enligt Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg övade kärnvapenanfall mot Sverige i samband med "ryska påsken".

Flygföretaget övervakades enligt Försvarsmakten av svenska JAS 39 Gripen.
Edit: Trots att ett dygn har gått sedan händelsen har media fortfarande inte rapporterat något.


Samma dag genomförde ett ryskt statsluftfartyg en flygning över svenskt territorium, ett flygplan som enligt Försvarsmakten har brutit mot tillträdesbestämmelserna. 


Flygplanet av typen M-55 Geophysica har enligt uppgift genomför verksamhet i Sverige på uppdrag av ett tyskt företag. Det ryska statsluftfartyget skulle lämnat svenskt territorium senast den 18 april. Flygplanet lämnade ej svenskt territorium enligt det förlängda tillståndet och bröt således mot bestämmelserna i tillträdesförordningen. I går genomfördes en flygning från Kiruna till Ryssland via Finland på 17.000(!) meters höjd. M-55 är ett höghöjdsspaningsflygplan motsvarande prestanda som det mycket kända amerikanska "spionflygplanet" U-2.

Se även artikel hos SR P4 där det påstås att förseningen beror på "tekniska fel".

I en artikel i Norran framgår det att Försvarsmakten "inte känner till detaljerna om vilken slags forskning det handlar om".







Vad har Salabranden lärt oss?

av Christoffer Wedebrand Efter en omfattande utredning av den så kallade Salabranden har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i rapporten Ansvar, samverkan, handling nyligen lämnat över förslag på åtgärder i syfte att stärka samhällets krisberedskap. Bland annat föreslår MSB att de principer som i dagsläget vägleder den samlade krisberedskapen byts ut. Både närhets- och […]

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 4 av 4)



Här publiceras den fjärde och sista delen i berättelsen från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Har du inte läst Del 1, 2 och 3 så gör det först!

/ Skipper

--------------------------

Epilog

Bemanningen slet som djur på Tjurkö. Vid 22-tiden var eldledningen inmätt och horisonterad. De sovjetiska fartygen övervakades minutiöst, nu med spaningsmod igen. Ett av fartygen hade ju inte stoppat i tid, utan kommit in nästan 500 meter på svenskt vatten, innan en ilsken morsesignal från en av våra torpedbåtar fått den att skyndsamt vända.

Teknikerna hade det ännu värre: först skulle pjäsdatorn monteras, och det är ju första gången på det här batteriet….. Sedan skulle förbindelserna till eldledningen kopplas in, men det var bemanningen på den rörliga eldledningen väl förfaren med. Vid tretiden är systemet hopkopplat och en timma senare är alla kontroller och dubbelkontroller klara.

Rapporten går till OP-rummet:
”Vi är eldberedda! Pjäsen har högsta eldberedskap! Målföljning kan omedelbart påbörjas – tid till första skott är max 30 sekunder!” 

Från oprummet går omedelbart en begäran till Militärbefälhavaren att få korrektionsskjuta pjäsen klockan 0600. När man skjuter på tjugo tusen meters avstånd, är granaten uppe på nästan sextusen meter, innan den vänder ner igen och den är i luften i över en minut. Inte nog med att lufttryck, luftfuktighet, vindriktning och vindstyrka, olika på varje höjd, påverkar den. Jorden har ju faktiskt roterat lite grann, innan den kommer ner igen. Dessutom påverkar krutets temperatur och eldrörets förslitning skottvidden. Allt det där beräknas förstås, men särskilt de atmosfäriska värdena är mariga. Därför ställer man helt enkelt in ett avstånd och en riktning till en punkt på havet, där man bedömer att eld kan behöva öppnas, skjuter ett par granater, ser hur mycket de missar punkten och ställer in en korrektion, så att man träffar prick vid nästa gång, man öppnar eld i området.

Nej, inget tillstånd till korrektionsskjutning. Men ett dygn senare, prick klockan 0600, drabbas de sovjetiska hydrofonisterna och ubåtsspanarna av ett visst obehag. Plötsligt kommer två 15,2-centimetersgranater nedvrålandes på bara ett par tusen meters avstånd. Innan de hinner få av sig lurarna har nästan fyrtio kilo trotyl detonerat, åtta meter under vattenytan. Det tar tid att få hörseln tillbaka efter sådant. Den första korrektionsskjutningen är genomförd.

Torsdag, en vecka senare. Klockan 1630. Statsminister Thorbjörn Fälldin inleder sin direktsända presskonferens. Överallt lyssnar folk på radio eller ser på TV:n, nästan lite nonchalant. Det här börjar bli vardagsmat, allt har ju gått bra hittills….. Plötsligt stelnar alla till, även framför TV:n i OP-prummet. Vad är det karln säger?

”.. är en allvarlig kränkning av Sveriges suveränitet och territorium, redan detta att ett främmande örlogsfartyg tränger in på ett militärt skyddsområde. Vad som är ännu allvarligare och vad jag nu för första gången ger offentlighet åt är, att enligt de undersökningar, som vi företagit, är den sovjetiska ubåten med stor sannolikhet bestyckad med kärnvapenladdningar. Med en ännu större sannolikhet – en sannolikhet, som gränsar till visshet – kan det sägas att uran-238 finns ombord. Och ingen har kunnat finna någon annan användning för detta uran. Detta gör, att det här i själva verket rör sig om den mest uppseendeväckande kränkningen mot Sverige sedan andra världskriget"

 Det blir dödstyst i OP-rummet. Och i hela Sverige!







Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010:

1981-11-04: ”Kl 1630. Det blev en utomordentlig chock, när statsministern inledningsvis meddelade, att han ansåg, att det fanns kärnvapen ombord. Fälldin gjorde ett enligt min mening mycket bra framträdande. Lugnt, allvarligt och nästan landsfaderligt. Det stämde väl överens med hans agerande under alla dessa nio dagar.”.


1995
Ytterligare en kommission har just presenterat sin utredning. Den här består av Sveriges främsta tekniska experter. Inga politiker, inga militärer. Och den har bara granskat en begränsad del av våra tekniska bevis. Vittnesmålen från människor som till och med tagit på en ubåt, är bortsorterade. Bara tekniska bevis räknas.

Precis som alla de andra kommissionerna, som jag också har varit med att ta fram underlag till, har även den här brukat komma med krav på kompletterande underlag på fredagarna, gärna på eftermiddagen. Det är åtskilliga gånger helgresan till familjen och Blekinge blivit inställd. Kvar i Stockholm, in i det ofantliga underrättelsematerialet för att rota fram det som frågas efter.

Ljudupptagning. Magnetisk registrering. Videoupptagning med IR-kamera. Alltid i original. Men det blev den bästa rapporten. Den konstaterar, kort och koncist, att:

” ……… av det material som granskats, har kommissionen dragit den otvetydiga slutsatsen, att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt minst tio gånger……”

Beträffande U 137 skriver kommissionen:

” …………… det är ställt utom allt tvivel, att U 137 grundstötning inte berodde på felnavigering. Ubåten har noga fastställt sin position ………. 

Tack. Det hade lönat sig att ta ner hela kommissionen till Gåsefjärden. En natt vid samma tid på året, med samma ljus- och väderförhållanden som vid grundstötningen, fick kommissionen, ombord på ett av våra fartyg, exakt följa U 137:s spår, med varje gir, uppehåll och annat, från långt söder om Utklippan, ända in på Gåsefjärden, ända in i militärledens enslinje. Men den här gången var inte det bakre ensmärket nedrasat, det doldes av ett mörkgrönt, militärt kamouflagenät.

Kommissionen gjorde också en mycket stark knytning mellan U 137:s uppträdande och de hemliga svenska torpedprovet.

I själva verket hade U 137 tålmodigt väntat länge, allt ör länge på botten utanför Gåsefjärden. När väl svenskarnas provskjutning med den nya hemliga antiubåtstorpeden börjat, passerade den svenska ubåten vid ett tillfälle på mindre än 1000 meters avstånd. När provet var slut, hade U 137 nästan ingen batterikapacitet kvar. Hon kunde inte gå utåt för dieseldrift eller snorkla, där hon låg. Den svenska ubåten skulle genast höra och helikoptrarna och radarspaningen se henne. Återstod bara att smyga in mot Gåsefjärden för att ladda batterierna. Det var inte första gången. Själva inpassagen måste förstås ske i övervattensläge. Dessutom kan man passa på att lösa ännu en av uppgifterna: har svenskarna flyttat på sina kontrollerbara minlinjer? I somras fälldes ju minor på nytt här inne.

När U137 stod på grundet och körde sina dieslar på högvarv hela natten, försökte hon inte backa loss. Den ubåtstypen KAN INTE BACKA VID DIESELDRIFT! DEN KAN BARA BACKA VID ELDRIFT! Enda anledningen till, att hon körde sina dieslar hela natten var alltså, att hon försökte ladda sina tomma batterier för att SEDAN försöka backa loss för eldrift.

Det finns ingen ubåtsskeppare i världen som skulle knalla omkring på övning eller rutinuppdrag med tomma batterier.

Att besättningen, som enligt egna vittnesmål samt loggboken passerar fyrar, oljefläckar, drivis, öar och så vidare, inte inser, att de befinner sig på främmande territorium strax FÖRE grundstötningen, är förstås både häpnadsväckande och på ren svenska skitprat. Att U 137 heller, enligt alla internationella regler, inte avgav nödsignal direkt efter grundstötningen är förstås lika talande. För tydlighets skull: Om man är ubåt, inte hemma och står på grund: då är man med säkerhet på någon annans område!

Mer än femton år senare. förre statsministern Thorbjörn Fälldin intervjuas i radions P1 om U 137:s grundstötning. Fälldin avslöjar att FRA vid 21-tiden på kvällen uppsnappat en signal från den befälhavande amiralen till högkvarteret i Moskva. Innebörden är, att han just har stoppat fritagningsflottan, därför att av alla tecken att döma, kommer svenskarna försöka ingripa med vapenmakt, om han överskrider gränsen, trots Sovjets överlägsenhet. Ska han fortsätta………….?

Svaret dröjer till morgonen och uppsnappas också av FRA.
Ett enkelt nej.

”Ja, det har jag själv redan räknat ut. Tillfället är förbi. Svenska attackplan hänger redan i luften och rör jag ett lillfinger, har jag varenda Viggen över mig efter femton minuter. Och utanför Gåsefjärden får väl knappt sillarna rum, som den svenska flottan rumsterar. Det där förbannade Tjurköbatteriet betyder heller inte någonting längre, inte nu. Skulle jag kanske ändå ha fortsatt igår, klockan 2100? Ja, hur som helst, nu kan de inte komma med några överraskningar.”

Han har fel – en gång till.
Det kommer hans hydrofonister att bli varse – i morgon bitti, klockan 0600……


2001
I morgon är det exakt tjugo år sedan U 137 gick på ute på Gåsefjärden. Vi är tio-talet personer i den eleganta, vackert upplysta salongen. Vi ska delta i invigningen av Marinmuseets utställning om den uppseendeväckande händelsen. Klockan tolv i morgon, med pompa och ståt, öppnas portarna. Men här har vi det trevligt, till och med gemytligt. Besedin, andreofficeren på U137 och jag småpratar. Vi har nu träffats flera gånger tidigare. Den ryska vodkan smakar utmärkt och samtalet flyter lätt, ända tills någon abrupt ställer frågan till Besedin:

”Visste ni verkligen inte var ni var?”

Han svarar, med ett skratt:
”-Klart att vi visste var vi var!”

”-Men hade ni någon uppgift?”

”-Klart att vi hade en uppgift!”

"-Vilken då?”

Ett vänligt, men menande leende till svar...

”-Men kärnvapen då, hade ni det?” 

”-Det är klart, att vi hade kärnvapenstridsspetsar. Våra torpeder var så oexakta och våra mål så stora, att vi måste ha största möjliga vapenverkan!” 

Efter några ögonblick av total tystnad börjar samtalen igen, tvekande, lite osäkert.
Det tar en stund, innan den goda stämningen åter infinner sig.
Jag har noggrant memorerat Besedins nästan nonchalanta svar.




2011
År 2011 får forskare i studien om ”Det kalla Kriget” tillgång till U 137 topphemliga operationsorder, där det bl a framgår att hon är kärnvapenbestyckad.

Två höga f.d. sovjetiska marinofficerare uppger också till svensk underrättelsepersonal, att fritagningsstyrkan stoppade efter överväganden där man kom fram till att svenskarnas överlägsenhet i kaliber (Tjurkö-batteriets 15,2 cm pjäser) gjorde att man inte kunde gå över gränsen utan tillstånd.


----------------------

Stort tack till Rolf Lindén för att jag fick möjlighet att publicera denna unika berättelse. Det vi alla bör fundera över är hur en liknande situation skulle ha hanterats idag. Finns samma politiska beslutsamhet nu som då? Har vi tillräckligt med militära resurser för att kunna hantera stå emot och hantera en liknande händelse, och framför allt, hade Ryssland agerat på samma sätt idag som då givet nuvarande förutsättningar, efter fullbordat faktum? Dv.s. förhållandevis återhållsamt.

/ Skipper

Hur minröja?

av Ulf Henricssson ”SAABs ubåtar går på norsk mina” kunde vi läsa i tidningen häromdagen.  Är någon i säkerhetspolitik insatt person förvånad? Norge vill ha ett tekniskt säkert alternativ och ett ubåtssystem som tillverkas och underhålls inom NATO. Där smög sig det nordiska försvarssamarbete – igen! Norge och Finland valde tidigare bort JAS gripen som nytt […]

Nytt Kapitel?

Reflektion

Den 11-12APR2016 genomförderyska luftfarkoster, SU-24 samt KA-27, ett antal närgångna flygmanövrar kring den amerikanska jagaren, USS DONALD COOK, då den genomförde övningar på internationellt vatten utanför den polska kusten i södra Östersjön. Enligt uppgifter så skall den närmsta passagen av jagaren skett på 30 meters höjd och 9 meter ifrån jagare, således väldigt nära. Vissa uppgifter gör även gällande att flygplanen, SU-24, skall ha genomfört anflygning med attackprofil mot jagaren. De ryska luftfarkosterna skall även anropats på både engelska och ryska, för att avbryta sin verksamhet, dock erhålls inget svar från dem.

USA ståndpunkti frågan är att det ryska agerandet vid/över den amerikanska jagaren är oförenligt med de normer som råder då väpnade styrkor agerar i anslutning till varandra på internationellt vatten och i internationellt luftrum. Det ryska Försvarsministeriet kom att tillbakavisaanklagelserna att de skulle genomfört farlig och otillåten överflygning av den amerikanska jagaren, utan de hävdar att de agerat enligt gällande sedvanerätt vid utnyttjande av luftrum över internationellt vatten.

Vad avser agerande kring USS Donald Cook, är det, främst, två saker som faller utanför normalbilden, jämfört med tidigare händelser. Det första är att USA Utrikesminister, John Kerry, kom att kalla det ryska agerandet för oansvarigt och provokativt samt att USA ej kommer låta sig skrämmas när de uppträder på öppet hav. Därtill sa även USA Utrikesminister att under nuvarande insatsregler hade den amerikanska jagaren haft stöd för att nedkämpa de ryska flygplanen. Den andra faktorn som faller utanför normalbilden är ett uttalandeav Finlands Utrikesminister, Timo Soini, där han uttalar sig i samband av incidenten, anser att ett tätare samarbetemellan Finland och Sverige vore önskvärt, det är intressant i sammanhanget då Sverige och Finland har ettrelativtomfattande samarbete i dagsläget.

Nästa incident, under samma vecka, kom att involveraett amerikanskt signalspaningsflygplan över södra delen av Östersjön, då den genomförde patrullering i internationellt luftrum över internationellt vatten den 14APR2016. Ett ryskt jaktflygplan, SU-27, kom enligt amerikanska officiella uttalanden agera farligt och oprofessionellt vid dess agerande i anslutning till det amerikanska signalspaningsflygplanet. Enligt uppgifterså skall det ryska jaktflygplanet genomfört en tunnelroll över det amerikanska flygplanet från dess ena sida till dess andra, som närmast var det ryska flygplanet 15 meter det amerikanska. Ryssland å andra sidan avfärdarde amerikanska uppgifterna om att de skulle agerat farligt och oprofessionellt. De uppger att de agerat mot ett oidentifierat luftfarkost som närmade sig dess gräns med hög hastighet. De anser även att de agerat enligt gällande internationell rätt och det förelåg ej någon fara.

I sammanhanget kan det vara värt att notera två tidigare incidenter. Dels med amerikanskt signalspaningsflygplan, över Östersjön som inträffade18JUL2014. Vid den nämnda incidenten skickade även Ryssland upp jaktflyg mot signalspaningsflygplanet, dock kom befälhavaren ombord på flygplanet att ta sin tillflykt in i svenskt luftrum och flög över Gotland. Samma år, 12APR2014, så genomfördes även passage vid/över den tidigare nämnda amerikanska jagare, dock genomfördes det i Svarta Havet av ryskt attackflyg, SU-24. Tilläggas är att vid dessa och tidigare tillfällen har man ej tagit till det språkbruk som nyttjades av USA utrikesminister m.h.t. det ryska agerandet vid/över den amerikanska jagaren 11-12APR2016 i södra Östersjön.

Den 19APR2016 kom Polens Försvarsminister, Antoni Macierewicz, uttalasig en tidningsintervju, där han menar att Ryssland fortsatt utgör ett allvarligt hot mot NATO och att Ryssland systematisktförbereder sig, för att genomföra ett angrepp mot NATO. Således menar Polens Försvarsminister att Ryssland genomför krigsförberedelser mot NATO. Den svenska Säkerhetspolisen, SÄPO, kom även med motsvarande beskedvid dess redovisning av verksamhetsåret 2013, där man pekade på att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige.

Varför är då dessa saker värd att ta notis om? Inledningsvis börjar vi med agerande vid/över fartyg och luftfarkoster, är detta något som USA och Sovjetunionen frekvent gjorde under det kalla kriget, även Sverige och Sovjetunionen. Således är det inget nytt, "spelregler" för agerandet upprättades även, för att undvika incidenter, dock inträffade sådande trots allt. Varpå USA utrikesministers uttalande blir en aningen anmärkningsvärt av två (2) anledningar.

Den första (1) anledningen är att normalt sett brukar, åtminstone tidigare, amerikanska insatsregler, Rules Of Engagement, ej delges offentligt. Då en antagonist kan utnyttja det. Därtill var det historiskt en klassisk inhämtningsfråga för Sovjetunionens olika underrättelseorgan att försöka få reda på. Den andra (2) anledningen, om man översätter diplomatspråket till mer förståeligt språk, är att USA utrikesminister skickar budskapet till Ryssland att vi hade kunnat skjuta ned ert flygplan, händer det igen så kan vi mycket väl skjuta ned det, vi stödjer chefen som tar det beslutet i sådant fall.

Här kan det, ur mitt perspektiv att se på händelsen finnas två (2) orsaker till Utrikesministerns uttalande. Den första (1) är att den Ryska överflygningen var betydligt allvarligare än öppet beskrivet eller att den innehöll andra moment som ej delgivits, sådant kan t.ex. vara att eldledningsradar från bekämpningssystem mark-, sjö- eller luftburna låst på fartyget, vilket mycket väl skulle kunna föranleda ett sådant uttalande. Det andra (2) kan vara att andra incidenter inträffat som ej delgivits offentligt, som är av allvarligare karaktär, och man väljer att dra en s.k. berömd "röd linje", hit men inte längre. En faktor som kan stödja både alternativ 1 och 2 är att Finlands utrikesminister önskar ett än tätare samarbete mellan Sverige och Finland d.v.s. allvarligare saker kan ha inträffat som ej uppdagats i det offentliga ljuset.

Oaktat hur man än vrider och vänder på uttalandet, har John Kerry som utrikesminister tagit till det allvarligaste språkbruket man kan nyttja i mellanstatliga relationer d.v.s. hot om att tillgripa vapenmakt, således bör man utan tvivel kunna säga att åtminstone i Östersjöregionen har vi gått in i ett nytt kapitel av möjliga skeenden och det är ej i en positiv uppåtgående spiral, utan snart i en störtdykande nedåtgående spiral. Vilket förstärks av den Polska Försvarsministerns uttalande, där han anser att det är dags att man öppet börjar tala om de Ryska krigsförberedelserna mot NATO. Som minst kan vi anta utifrån att det är Polens Försvarsminister som gjort uttalandet, att det handlar om systematiska förberedelser för krig gentemot NATO länderna i Östersjöregionen.

Avslutningsvis, man, NATO och Ryssland, har tidigare balanserat på en väldigt tunn lina i Östersjöregionen, den linan har blivit än tunnare, det krävs inte mycket till vindpust för att balansen skall stjälpas och konsekvenserna av det går ej att överblicka förrän de båda antagonisterna står i situationen. Varpå sannolikheten för att en kris kan uppstå i Östersjöregionen får ses gått upp ett antal snäpp, sedan förra veckan (V615).

Have a good one! // Jägarchefen

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 3 av 4)



I dag fortsätter vi med den tredje delen i berättelsen från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Har du inte läst Del 1 och Del 2 så gör det först!

/ Skipper

--------------------------

Den sovjetiske amiralen visar ingen tvekan. Han tycker förmodligen att hans läge är ganska gott: Han har order att hämta sina nödställda sjömän, vilket Sovjet anser sig ha all rätt till.

”Det kan inte en småstat utan allierade ha något att invända emot, dessutom är ju alla, enligt internationell rätt, skyldiga att undsätta människor i sjönöd, eller hur? Dessutom måste jag snabbt få hem ubåten, innan någon hittar de där komprometterande kärnvapenladdade torpederna, som ubåten har i sina tuber.

Men om svenskarna ändå skulle agera enligt sin fåniga IKFN? Om jag blir anfallen av svenskt flyg, när jag försöker rädda sjömännen, försvarar jag mig bara. Mitt robotluftvärn är överlägset och vi har bra koll på svenska attackflyget, vi hinner in på svenskt territorium, innan alltför många är klara. Dessutom kan det alltid diskuteras, vem som sköt först. Jag har till och med råd att låta svenskarna skjuta först, bara för att det ska se bra ut i historieboken .

De svenska torpedbåtarna är ett ännu mindre problem. Jag bryr mig inte om dem. Om de skulle försöka anfalla, försvarar jag mig bara, återigen. Jag är helt överlägsen i räckvidd och eldkraft. Däremot är det ett problem, om den svenska ubåten, som provsköt deras nya antiubåtstorped igår, är kvar i området. Den kan förstås inte ha full torpedlast, men det är illa nog. Där måste mina ubåtsjägare lägga manken till, för den kan ställa till verklig oreda. Men visst, om den anfaller, försvarar jag mig bara.

Den där nya eldledningen på Torhamn är heller ingenting att oroa sig för. I värsta fall råkar det finnas ett kustrobotbatteri där nu, förutom försökspjäsen, men man kan i alla fall inte eldleda på Gåsefjärden och söderut och när vi väl hämtat ubåten blir det hursomhelst inga problem. INGEN skjuter på räddade sjömän på väg hem. Kvar är bara det där gamla kustartilleribatteriet på Tjurkö. Bra av KGB5 att totalt infiltrera fredsrörelsen i väst! Tack vare den där naive holländske studenten vet jag, att batteriet saknar eldledning; ja, vi har ju själva kollat förstås, så batteriet är ofarligt. För det skulle ju bli litet svårare att förklara, varför jag först måste skjuta bort några gamla kanoner och några dussin svenskar på torra land, innan jag kan rädda nödställda sjömän. Det är bara att tacka Amiralitetet i Moskva för de goda underrättelserna!”


Äntligen kommer rapporten: ARTE 719 på plats! En samfälld suck går genom OP-rummet. Men det är nu bara en kvart kvar innan Sovjet kan bryta territorialgränsen, vi HINNER INTE! Jag griper vårt sista halmstrå. Eldledningen får order att omedelbart strömkoppla samt starta radarn i spaningsmod. Förtrytsamma invändningar kommer omedelbart: Eldledningen är inte horisonterad ännu! Jag vet det. Den måste vara i absolut våg, för att mätvärdena ska ge underlag för maximal träffsannolikhet. MEN DET ÄR INTE DET, DET GÄLLER NU! För jag vet, att signalspaningsutrustningarna därute ögonblickligen registrerar och identifierar artillerieldledningen och att den sänder i spaningsmod. Men de kan INTE se, huruvida stationen är i våg eller ej och chefen därute tänker förstås inte ens tanken, att vi skulle missa något sådant. Efter ett par evighetslånga minuter kommer så rapporten: Ja, vi sänder. Ja, vi ser fritagningsstyrkan på radarn. Vi mäter kurs och fart. Kursen och farten är förstås samma, som styrkan haft tidigare, men nu har vi en egen lägesbestämning och kan själva avgöra om, var och när styrkan bryter gränsen.

De främsta fartygen är nu bara två kilometer från gränsen. Nästa order: Gå över i målföljning, mät på det största ekot! Det är jagaren 446 med amiralen ombord, och den bästa signalspaningsutrustningen. Amiralen ska direkt få veta, att vi har låst på hans fartyg. Vad gör han åt det?

Invändningarna kommer givetvis som ett brev på posten från Tjurkö. De därute måste tro att jag helt tappat koncepterna. ”Vi har ju inte mätt in oss än och inte nordorienterat!” ”Vi har inte kopplat in pjäserna än och det går ju inte att skjuta!” Visst, för högsta träffsannolikhet måste systemet vara orienterat mot geografiska nord på delar av ett streck när, och dessutom vara inmätt i rikets koordinatnät med centimeternoggrannhet. Det är faktiskt knappt ett år sedan jag var ställföreträdande bataljonschef på en av våra rörliga kustartilleribataljoner. För att begripa att det inte går att skjuta, om pjäserna inte är inkopplade, behövs ingen större taktisk utbildning. Men amiralens signalspaning kommer inte kunna avgöra, om vi är orienterade, inmätta eller har pjäserna inkopplade. Själv kan han bara utgå från, att så är fallet. Han vet, att vi ännu inte räcker riktigt fram till honom, men några kilometer efter det han passerat gränsen så.

”Men hur som helst är det ju inte säkert att svenskarna vågar öppna eld i alla fall….. Det är bara att fortsätta, order är order.”

I oprummet kokar det. Alla ryggar med fältskjortor är genomvåta, till och med sekreteraren, som även i stressade lägen är lugn och sval, ser något varm ut.

All annan verksamhet har avstannat. Här står det och väger.

Nästan motvilligt kommer rapporten:
Vi målföljer på största jagaren.

Någon minut senare:
"Samma kurs och fart som tidigare." 
"Tusen meter kvar till gränsen."
Kort.
Lakoniskt.
Professionellt.

En enda möjlighet kvar. Hoppfrekvensen.
Eldledningens radar har en topphemlig funktion, i och för sig känd av operatörer och vissa taktiker och av Sovjet förstås (allt annat vore ju tjänstefel från deras sida!) Och ett hot, man inte kan göra något åt, är mer skrämmande, än det man inte vet om!). Hoppfrekvensen. En radar sänder ut tusentals pulser per sekund för att mäta in målet. Pulserna sänds på en fast frekvens. När man bestämt den frekvensen, går det att skicka ut egna pulser på samma frekvens, med följd att radarn störs och får svårt eller hindras att mäta. Men ARTE 719:s hoppfrekvensfunktion är annorlunda: den sänder ut en puls på en slumpvald frekvens och tar emot den. Nästa puls sänds på en helt annan slumpvald frekvens, o.s.v. Den som försöker störa är alltid ett steg efter och därför alltid på fel frekvens. Inte nog med det; radarn avgör också slumpmässigt hur många och när pulserna skickas ut per sekund. Dubbelt omöjligt alltså. Inte vet man, på vilken frekvens man ska störa och inte heller, när man ska skicka tillbaka en falsk eller störande puls. Signalspaningen kan bara se, att radarn börja sända inom ett stort frekvensområde. Enda motmedlet är att slå ut radarn med något vapensystem. En signalsökande robot ligger närmast till hands, den går ju så att säga på roten till det onda med minsta möjliga kringskador.

Amiralen har säkerligen det alternativet redan uppe. Vi har ju spänt musklerna genom att låta Torhamnseldledningen påminna jagaren om sin existens då och då. Att Tjurköbatteriet med sina fyra pjäser nu målföljer på honom, har fått vågen att slå över till hans nackdel. Hans underrättelser har varit felaktiga! Men svenskarna vågar kanske ändå inte öppna eld, när han kommer närmare. Om det nu är ett kustrobotbatteri därute på Torhamn, är han redan innanför dess räckvidd och i så fall skickas redan eldledningsinformation från radareldledningen på Tjurkö till kustrobotbatteriet. Men det är en sak, en svensk vapeninsats en helt annan

”Vågar verkligen den svenska försvarsmakten utmana min nära totala lokala styrkeöverlägsenhet, när jag ändå bara ska rädda några nödställda ubåtsmatroser? Visst skulle jag kunna störa ut den där eldledningsradarn på Tjurkö för säkerhets skull – jag vet ju, att svenskarna har de strängaste order att endast använda hoppfrekvensmoden i krig – och till och med då bara, när det är absolut nödvändigt. Men det blir svårt att förklara, varför jag håller på och stör svenska vapensystem, när jag bara är ute på en undsättningsexpedition. Nej, fortsätt enligt planen.”

1000 meter kvar. Tre minuter. Nu är stämningen i OP-rummet nästan iskall i stället.

BLUFFEN HAR HITTILLS INTE GÅTT HEM!

700 meter kvar. Två minuter. Nu finns ingen återvändo!

”Gå över i hoppfrekvensmod!”
”Skriftlig order erfordras. Vi är inte i krig”. ( Inte än, nej…)
”Skriftlig order kommer. Förbered!”

Jag kastar ner två rader på ett papper, undertecknar. Sambandsofficeren och sekreteraren vidimerar min namnteckning.

”Skriftlig order utfärdad och vidimerad!”

”Jag går över till hoppfrekvens. Målet håller samma kurs och fart. 400 meter kvar!”

Trettio o ä n d l i g a sekunder.

”Oprummet!”

”Kom!”

”Målfarten går ner!

"Vänta! …………."

"Vänta!..........."

"Vänta!........... Målet har stoppat!”

Bluffen gick hem, till sist.
Klockan är 2100.



Fortsättning följer...

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 2 av 4)


I dag fortsätter berättelsen med del 2 från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Läs Del 1 här!

/ Skipper

----------------------------

C BK kommer infarandes. Han har, på militärbefälhavarens (MB S) order, redan hunnit svara på TV SYD:s frågor i Malmö, träffat MBS på staben i Kristianstad och fått direktiv, så gott det låtit sig göra, det vill säga nästan inga alls. Ingenting från politikerna. ÖB och staberna är inte krigsorganiserade, MB S har inga egna resurser. ”Ta vad ni har. VB-kedjan och IKFN gäller.”

C BK informerar sig om läget. Ute vid Gåsefjärden börjar det bli rörigt, med örlogsbasens, våra och kustbevakningens fartyg, minstationen och beredskapstroppen, polismästare, länsåklagare, massmedia och nyfiken allmänhet i mängder av små flytetyg. C BK beslutar att själv leda på plats och minutläggaren får order att förtöja vid bryggan, bara några hundra meter från ubåten och minstationen; precis på den plats där den tidigare i somras lade ut en övningsminering i samma område som den fasta. Övningsmineringen togs hem efter någon vecka, när kontrollerna visat, att allt fungerat på rätt sätt. Den riktiga kontrollerbara mineringen är förstås på rätt plats, men endast några få känner till dess existens och ännu färre till det exakta läget på minlinjerna. Minstationen rapporterar, att ubåten står på grund mitt emellan de båda kontrollerbara minlinjerna, som nu är aktiverade; den kan inte ta sig ut; och om vi vill, kan ingen ta sig in utan att bli minsprängd med annat än, att minstationen bombas eller skjuts bort med artilleri….. De säkrade minorna indikerar flitigt, när fartygen, som rör sig på Gåsefjärden, kommer innanför respektive minas räckvidd.


De beordrade telelinjerna kopplas efterhand in på sekreterarens rum, som i all hast fått bli vårt operationsrum, oprummet. Tack och lov för vårt eget omfattande fasta samband i skärgården, och hela länet och för vår sambandsofficer och våra teletekniker, som nu ger oss stela, fasta förbindelser, som inte kan avlyssnas eller störas; till CBK, minutläggaren och minstationen ute vid ubåten, till batteriet på Tjurkö och pjäsen på Torhamnslandet. Inga automatiska eller manuella växlar, inget civilt trådnät, utan gamla hederliga punkt-till -punktförbindelser i vårt eget fasta, hemliga trådnät.

Ute på Tjurköbatteriet har delar av de kupp-placerade stambefälet och andra befäl samt ett antal värnpliktiga anlänt från Kungsholmsfort. Det är inte mer än 500 meter, men man måste förstås transportera sig med färjan till Finskan först. De värnpliktiga ryckte in för tre dagar sedan, men får nu börja med det tunga jobbet att tillsammans med befälen dra pjäsernas stora eldrör rena från konserverande vitmönja och vapenfett. Gnistrande torrt och blankt måste det bli, annars kan eldröret skadas, eller ännu värre, sprängas vid det första eldöppnandet. Andra befäl håller på att aptera stridsammunitionen; durkarna ligger nedsprängda i berget vid pjäserna, allt finns på plats.

Spränggranater, mot trupp och luftlandsättningar, samt stål- och halvpansargranater mot medelstora och stora sjömål får sina högkänsliga tändrör monterade; 46-kilosgranaterna rullas ut till pjäsen och krutladdningar på nära 20 kilo bärs upp och stuvas i sina fack. Man kan nu skjuta pjäsvis eld. Mot mål på marken är det inget problem, tala bara om var målet finns, så kan batteriet leverera eld var som helst inom en radie på över 20 kilometer. Men mot sjömål – vi har ju ingen eldledning, som kan mäta in målen!! Alla system i batteriet dras igång. Men vi har ännu för lite personal. Det räcker bara för att bemanna den först klargjorda pjäsen.

Vid 18-tiden har KA 2 på Rosenholm fått fram en förrådsställd, rörlig ARTE 719. Befäl från det rörliga artilleriet samt tekniker från Kustartilleriförsvarets tekniska förvaltning har hämtats eller ringts in, förråden dammsugs på nödvändig materiel. Pjäserna på Tjurkö är ännu inte ombyggda för att ta emot informationen från den nya eldledningen. Pjäsdatorerna är inte monterade, och kabelsystemet för överföring av eldledningsinformationen är inte utbyggt. Erforderlig materiel till ett provisorium letas upp, medan teknikerna försöker klura ut hur en nödlösning ska kunna åstadkommas. Idéerna finns, men tiden rinner iväg.

I det provisoriska oprummet växer efterhand en skrämmande bild fram. Samtidigt som läget runt Gåsefjärden lugnar sig något, konkretiseras Sovjets åtgärder. Hög aktivitet i luften och i Baltikum. ”Fritagningsflottan” blir till 12 – 14 fartyg: tungt beväpnade, stora högmoderna jagare med överlägen vapenräckvidd och förödande eldkraft mot både flyg och sjömål; ubåtsjagare, korvetter, stora högsjöbogserare och stödfartyg. Stadig kurs mot den punkt man kan komma närmast kusten utan att gå över territorialgränsen; drygt 20 km söder om Karlskrona.

Vid 21-tiden är de framme. Kommer de att gå över gränsen och kränka Sveriges suveränitet? Vi blir då skyldiga, enligt vår instruktion IKFN, att försöka hejda och avvisa sovjetiska enheter med alla till buds stående medel, med den vapenmakt vi förmår, om så krävs. Sovjet är en väldig supermakt och dess Östersjöflotta betraktar innanhavet som sitt. De internationella spelreglerna används när och på sätt, som passar Sovjet. Annars är det inte så noga. Hur kommer man att agera den här gången?

Vad har vi? Det är ju djupaste fred och dessutom efter expeditionstid för oss alla! Nyss hade även de allra högst prioriterade förbanden 24 timmars beredskap och det har bara gått drygt sex timmar, sedan ”larmet” gick! Och larmet var inte av någon större formell art; snarare att organisationer och enheter efterhand började förstå innebörden av en ”enkel” grundstötning och att den höll på att utvecklas till en högst ödesdiger situation.



Några torpedbåtar är på väg ner från Stockholm och är snart här med stridstorpeder ombord, men de är underlägsna i räckvidd och eldkraft. Fast vi inte vet det, är den ubåt som igår genomförde provskjutningar med en ny antiubåtstorped, kvar i området, de där provskjutningarna, som det senare skulle visa sig att U 137 var såååå intresserad av……… Trots begränsad torpedlast är vår ubåt ändå ett ess i rockärmen. Flygvapnets beredskapsrotar kan ingripa mot enstaka främmande plan, men inte mer. Attackflyget förbereder att ladda sjömålsrobotar vid baserna på andra sidan Vänern, men det tar ännu några timmar innan tillräckligt antal plan och flygförare kommit dit och kan vara insatsberedda (24 timmar igen…. ).

Fartygen på Gåsefjärden har ingenting att sätta emot fritagningsflottan. Där utgör minstationen esset i leken. Ska ubåten bärgas mot vår vilja, måste minstationen först förstöras. Men – om en bekämpning påbörjas, ställer bemanningen om mineringen till okontrollerbar drift. Det går på delar av en sekund – sedan är varje enskild mina ett eget vapen och spränger det första fartyget, som kommer inom dess räckhåll – fiende som vän. Och det finns många minor därute…. Inloppet är dessutom smalt; ett enda minsprängt fartyg kommer effektivt att blockera en fritagning. Ja, minstationen är verkligen ett ess, men kan vi få stopp på fritagningsflottan på annat sätt?

Försökspjäsen på Torhamn är just nu en nästan värdelös guldklimp. Stridsammunitionen hinner inte fram förrän framåt förnatten. Pjäsens egen ARTE 719 är grupperad på stranden mot Kalmarsund och hinner inte omgruppera till skärgårdsområdet. Dessutom behöver vi ett vakande öga i södra Kalmarsund. Därför kan pjäsen, trots sin överlägsna precision och räckvidd, ändå inte bekämpa fritagningsflottan just nu, om så skulle behövas. För vår del återstår alltså bara Tjurköbatteriet. Pjäsen är redan skjutklar, den rörliga eldledningen MÅSTE hinna dit!



Klockan drar sig mot nitton. De senaste informationerna samlas in, kartorna kompletteras och den kortfattade dagordningen för mötet handskrivs på en overheadhinna. Deltagarna hittar själva till ordersalen efter många och ibland roliga övningar. Alla känner varandra väl. Nu är det allvar och inpasseringen har skett i ett huj. Till och med servicen fungerar som på övningarna. Någon har fått fram frallor och kaffe. Mycket välbehövligt, visar det sig genast.

Mötet börjar prick 1900. Jag lämnar en snabb, men bred redogörelse av, vad vi vet och vad som gjorts. Varje myndighet och organisation redogör på några minuter på motsvarande sätt. Efter uppdateringen diskuteras fortsättningen. Vi kommer snabbt fram till att vi måste utgå från ett ”värstascenario”, om det skulle gå åt pipan.

Inledningsvis behöver Försvaret all erforderlig stöttning, som kan fås från det civila samhället, samtidigt som alla katastrofplaner aktiveras. Stora skadeutfall, även på civila sidan, på infrastruktur och inom andra områden kan inte uteslutas. Vi måste kanske utrymma, åtminstone delar av staden. Förberedelser påbörjas omgående. Om ubåtsbesättningen ska tas i land, ska den omhändertas enligt Genévekonventionen, men också så att risken för ”tredje man”, civilbefolkningen, minimeras. Samspelet mellan militär, polis, åklagare samordnas, så att vi inte springer i vägen för varandra. Ett stort område runt Gåsefjärden behöver avlysas, både för verksamheten på plats men också med tanke på tredje mans säkerhet.

Under cirka 10 minuter överlägger enskilda stabsmedlemmar med respektive myndighet och beslut fattas snabbt. Länsstyrelsens försvarsdirektör och jag ritar gemensamt ut det område, som ska avlysas på kartan samt dikterar avlysningsbeslutet. Varje myndighet redogör under några minuter för fattade beslut, så att alla är informerade. Efter 45 minuter är mötet slut, men dessförinnan har vi bestämt att genomföra motsvarande möte klockan 1900 varje dygn framåt. När försvarsdirektören går, får han den utskrivna avlysningstexten i handen.


Samtidigt som de civila representanterna lämnar staben, rullar den rörliga ARTE 719 ut från Rosenholm på väg mot Tjurkö. Inga civila eller militära hastighetsbestämmelser gäller – här står mer på spel än så. Fritagningsstyrkan närmar sig obevekligt: jag börjar tro, att den sovjetiske amiralen har bestämt, att den svenska territorialgränsen ska överskridas 2100. I så fall är det en timme kvar. Mötets resultat samt våra åtgärder och läge rapporteras till CBK ute på Hästholmen via direktlinjen. Han säger OK – och rappa på med eldledningen. Han är lugn som en filbunke, fast jag vet, vad som snurrar i hans huvud. Han står uppe på minutläggarens kommandobrygga, ute på bryggvingen och ser på den nu väl upplysta ubåten några hundra meter bort. Mitt i målet, om det skulle braka loss.



Underrättelseofficeren får nya oroande uppgifter via sin ”privata” linje från FRA. Det verkar som en stor sovjetisk robotjagare försöker smyga fram i tungtrafikkorridoren söder om Öland. Vi får en bra position och Torhamnseldledningen får order att först radarspana och sedan mäta in sig ordentligt på målet, för att sedan sporadiskt spana för att hålla reda på jagaren. Tur att vi inte omgrupperade den! Jagarens signalspaningsutrustning kommer ögonblickligen varna chefen att just en ARTE 719 i spaningsmod ser honom, att den går över i målfångning och sedan eldledningsmod. Fartygschefen begriper vårt underförstådda men glasklara meddelande: Vi har dig på kornet och tittar till dig lite då och då, för att du inte ska hitta på något dumt! Han skickar med säkerhet oroliga frågor till sin chef: vilket eller vilka vapensystem är det som mäter in sig på mig? Han kommer inte att få något säkert svar, helt enkelt för att man inte har något att ge.

Temperaturen i oprummet har stigit ytterligare några grader, både bildlikt och bokstavligen. Även om Torhamnspjäsen kan skjuta nästan 40 km, är jagaren utom räckhåll. Men tänker han sig mot Gåsefjärden är DET problemet snart ur världen. Men vi har ett annat litet problem; fritagningsflottan....




Fortsättning följer....

Vad vi kan lära oss av en rysk medierapport

av Lars Holmqvist Måndagen den 28 mars presenterades en rapport i Moskva, kallad Зарубежные СМИ в 2015 г. АНТИРУССИЙСКИЙ ВЕКТОР (min översättning ”Utländska medier 2015 ANTI-RYSSLÄNDSK SYNVINKEL”). Länk till presentation av rapporten och möjlighet till nedladdning (på ryska): http://riss.ru/bookstore/monographs/2016-g/antirossijskij-vektor-zarubezhnye-smi-v-2015-g Bakom rapporten står två aktörer. Nyhetsagenturen Россия сегоднa (Ryssland idag) och Российский институт стратегических исследований (Russian […]

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 1 av 4)




Under kommande vecka kommer en berättelse från U-137 incidenten att publiceras på denna blogg. Författaren är Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. Berättelsen kommer att publiceras i flera delar under veckan.

/ Skipper

----------------------------

Av Rolf Lindén 


Prolog

Plötsligt utbröt en febril aktivitet på Gåsefjärden. Bergväggarna på Hästholmen vaknade till liv, förvandlades och blev till en minutläggare. Bevakningsbåtar och minarbetsbåtar lämnade krigsförtöjningsplatserna runt fjärdens branta klippor. Uppe på höjden kontrollerade den fasta minstationens personal sin materiel och maskering, medan minutläggaren snabbt och metodiskt lade ut minlinjen. Småbåtarna tog hand om kablarna, drog dem till stranden där personal kopplade in minorna till stationen. Snart var också en andra minlinje utlagd och som genom ett trollslag försvann alla fartyg, verksamheten upphörde och Gåsefjärden blev återigen en sömnig idyll. Till och med solbadaren på berget längre bort plockade ihop sina pinaler och gav sig iväg……… Bara minstationens vakande öga blänkte till då och då…..

På Tjurkö ökade trafiken. Tunga lastbilar, arbetsfordon och personbilar åkte in och ut ur det stora, väl inhägnade området med det tunga fasta batteriet längst ut på udden. Vid de fyra stora 15,2 centimeterspjäserna med sina nedsprängda durkar och förläggningar arbetades det, liksom vid batteriets centralanläggning, djupt nere i det skyddande blekingska urberget. Uppe på ytan monterades eldledningsradarn från 1950-talet ned. Batteriet moderniserades och skulle snart få världens mest avancerade elledning med en svårstörbar radar, laser och TV samt datorstyrda pjäser. Pjäsriktarna skulle bara behöva se till att hålla sina visare på ett index och sedan……………

På Karlskronatidningarna rådde stor uppståndelse. En stackars fattig holländsk student på fredsresa hade förirrat sig, trots alla skyltar, ut i det för utlänningar förbjudna skyddsområdet och på sin färd fotograferat den ena svenska idyllen efter den andra. Tyvärr hade han också, genom att hamna på en mycket speciell och mycket svårtillgänglig plats, ”råkat” fotografera verksamheten på Tjurköbatteriet, med den gamla eldledningen nedmonterad. Förseelsen var så allvarlig, att tingsrätten dömde till fjorton dagars fängelse, något ytterst sällsynt för detta brott. Det hindrade förstås inte tidningarna att raljera om fåniga bestämmelser och övernitiska militärer……………


En fin helg närmar sig slutet. Efter en skön slör från Utklippan tar vi oss in i Gåsefjärden med Ohlson 29:an ”Miss O”. Angöringen är inte helt enkel, kusten är låg och grynnig. Med en ögonhöjd på bara två meter över vattnet syns sjömärkena sent och soldiset suddar ut konturerna. Väl igenom det trånga inloppet är det raka spåret och kaffedags. Jag går i militärledens ensmärken på (....), men tittar mest bakåt för att hitta nästa, den aktre enslinjen på (....). Hitre triangeln ser jag, nästan svart i motljuset, men den bakre? När jag kommer in i linjen ska jag gira babord för att gå fri upp i Gåsefjärden. Snabbkoll på läget igen. Nej, vi ligger rätt. Upp med kikaren igen. Var är det bakre ensmärket? När jag tittar framåt igen inser jag att vi är farligt nära Torumskär. Det bakre ensmärket på (.... ) syns inte, det måste ha rasat ner. På måndag ringer jag Örlogsbasen, som ansvarar för lederna, och rapporterar.

En vecka senare kommer en annan skeppare på samma kurs, på natten. Gustjin upptäcker inte, att enslinjen ”visar fel”, förrän det är för sent. U 137 går kraftigt på grund. Senare kontrollerar jag: jodå, min iakttagelse är noggrant införd i loggboken veckan innan ubåtens grundstötning.



Kustartilleriförsvarets fredsstabsplats (Blå Port i Karlskrona) - Operativa sektionen

(Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010: ”1981-10-28: Omkring kl 1130 kom ett iltelegram från Örlogsbas Syd att en rysk Whisky-ubåt stod på grund i Karlskrona skärgård - - - Per telefon orienterade jag Leifland i UD och statsminister Fälldin. Likaså försökte jag få tag på någon ansvarig i försvarsdepartementet. Försvarsminister, statssekreterare, expeditionschef m.fl. var på ett nordiskt försvarsministermöte i Norge - - - Något som inte borde accepteras.”)

Hela dagen hade vi suttit i sega förhandlingar om rationaliseringar. Örlogsbasens och Kustartilleriförsvarets telefonväxlar, centraler för land- och sjötransporter samt andra servicefunktioner ska slås samman eller samordnas. Revirpinkeri, okunskap om den andres verksamhet samt allmän förändringsovilja, från båda sidor, har gjort dagen till en trist historia.

När jag vid sextontiden, varm och sur, kommer tillbaka till staben och min operativa sektion, möts jag i dörren av min underrättelseofficer, som utan ett hej säger: ”Det står en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden!” ”Lägg av, jag har inte tid med sånt trams! Jag ska hämta ungar hos dagmamman och är redan sen!” Bakom honom dyker andra allvarliga ansikten upp: sambandsofficeren, armémajoren som planlägger markstriderna, bevakningschefen, sekreteraren…. Det är verkligen sant!

Samling i ordersalen. På några minuter får jag läget i stort klart för mig. Chefen, som vi kallar CBK, det är chefen för Blekinge Kustartilleriförsvar, är på väg tillbaks från kuppförsvarsövningen i Malmö, som avbrutits; minutläggaren, som skulle snabbminera där, har vänt i Hanöbukten. Beredskapstroppen med sina tjugo man är larmad och på väg ut (utspisa först!)

Snabbt, nya beslut: Se till att INGEN lämnar Rosenholm, Kungsholmsfort eller staben. Kuppbemanna minstationen på Hästholmen. (Det innebär att särskilt avdelade stambefäl och några av årets värnpliktiga kan använda förbandets hela stridsförmåga i minst en vecka). Det tar bara någon timma. Larma försöksförbandet med den nya 12-cmpjäsen på Torhamns skjutfält, avvakta vidare order.

Nya, alarmerande underrättelser kommer från örlogsbasen: sovjetisk fritagningsflotta på väg till området!

Vi gör en snabb inventering. Vilka resurser kan vi få igång, innan fritagningsflottan kommer fram? Vad kan göras för att säkra och öka på vår styrketillväxt? Hur minimerar vi riskerna för egna förluster? Hur hanterar vi det civila samhället? Vi inser att vi aldrig hinner få igång krigsorganisationen - vi får leda med fredssystemet och använda nu gripbara resurser.

Den splitternya, självgående pjäsen på Torhamns skjutfält får order att omgruppera för att kunna skjuta i Gåsefjärdsriktningen. Den håller egentligen på att skjuta in barlastad försöksammunition (utan sprängämnen), men det kan Sovjet inte veta säkert. Dit med stridsammunition från de moderna fasta batterierna så fort det går, och framför allt, visa att här finns ett förband med det nya eldledningssystemet berett att ingripa! Det är artillerieldledningen (ARTE) 719, först i världen med ostörbar, avståndsmätande högenergilaser, högavancerat TV-system samt sin helt unika precisionsradar med topphemliga störskyddsfunktioner.

Värre är det med Tjurköbatteriet. Pjäserna står stadigt i urberget, men den gamla eldledningen är borta och den nya är inte på plats. Det känner Sovjet till, tack vare den holländske studenten, han som trodde att han gjorde freden en tjänst. Ordern går till KA 2 på Rosenholm: Till varje pris som helst, få omedelbart ut en rörlig ARTE 719 till Tjurköbatteriet och koppla in den! Få dit befäl och värnpliktiga för att bemanna och klargöra två pjäser! Underrättelseofficeren lyckas, tack vare tidigare idogt samordningsarbete och goda personkontakter, på krokiga vägar få information från lokala FRA-anläggningar2 (vi svarar ju för deras skydd); läget klarnar ytterligare: framåt 21-tiden kommer det att dra ihop sig. Hinner vi?

Vi ansvarar för samordningen med det civila samhället i fred som i krig. Om några timmar kan vi ha ett oanat katastrofläge i länet. Nu visar sig nyttan av alla samövningar och krisplanläggningar. Vi kallar till informations- och samordningsmöte i ordersalen kl 1900: Länsstyrelsen, Landstinget, Karlskrona kommun, Polisen, Säpo, Kustbevakningen, sjukhuset o.s.v. Alla förstår, vad som gäller; inga onödiga frågor, inget krångel om tidpunkt, inga formella krumbukter. Alla kommer och ska ta med så mycket underlag, man kan.

Hela staben sätts i arbete. Det här rör inte bara min operativa sektion. Alla går upp på högvarv. Underhållssektionen måste på några timmar få ut stridsammunition till Gåsefjärden, Torhamn och övriga förband. Förplägnadsfunktion och förråd måste upp i 24-timmarsdrift, sjukvårdsresurser fram till förbanden längst ut, personalförstärkningar hämtas från andra delar i landet och avlösningssystem måste börja planeras redan nu. Ledningssystemet ska riggas till, lokalt och regionalt. Staben rullar igång nästan som vid mobilisering. Behoven definieras snabbt, besluten kommer omgående, uppgifterna delegeras långt ner. Vid sjuttontiden snurrar alla hjulen på högvarv och faktiskt, stabsarbetet börjar fungera som vid vilken krigsövning som helst, fast på fredsstabsplatsen!

Fortsättning följer.....


Fotnot: Den operativa sektionen planlägger och leder kustartilleriets och arméförbandens strid i Blekinge under C BK. Sektionen ansvar även för samordningen med civila aktörer.


Rolf Lindén

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 1)




Under kommande vecka kommer en berättelse från U-137 incidenten att publiceras på denna blogg. Författaren är Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. Berättelsen kommer att publiceras i flera delar under veckan.

/ Skipper

----------------------------

Av Rolf Lindén 


Prolog

Plötsligt utbröt en febril aktivitet på Gåsefjärden. Bergväggarna på Hästholmen vaknade till liv, förvandlades och blev till en minutläggare. Bevakningsbåtar och minarbetsbåtar lämnade krigsförtöjningsplatserna runt fjärdens branta klippor. Uppe på höjden kontrollerade den fasta minstationens personal sin materiel och maskering, medan minutläggaren snabbt och metodiskt lade ut minlinjen. Småbåtarna tog hand om kablarna, drog dem till stranden där personal kopplade in minorna till stationen. Snart var också en andra minlinje utlagd och som genom ett trollslag försvann alla fartyg, verksamheten upphörde och Gåsefjärden blev återigen en sömnig idyll. Till och med solbadaren på berget längre bort plockade ihop sina pinaler och gav sig iväg……… Bara minstationens vakande öga blänkte till då och då…..

På Tjurkö ökade trafiken. Tunga lastbilar, arbetsfordon och personbilar åkte in och ut ur det stora, väl inhägnade området med det tunga fasta batteriet längst ut på udden. Vid de fyra stora 15,2 centimeterspjäserna med sina nedsprängda durkar och förläggningar arbetades det, liksom vid batteriets centralanläggning, djupt nere i det skyddande blekingska urberget. Uppe på ytan monterades eldledningsradarn från 1950-talet ned. Batteriet moderniserades och skulle snart få världens mest avancerade elledning med en svårstörbar radar, laser och TV samt datorstyrda pjäser. Pjäsriktarna skulle bara behöva se till att hålla sina visare på ett index och sedan……………

På Karlskronatidningarna rådde stor uppståndelse. En stackars fattig holländsk student på fredsresa hade förirrat sig, trots alla skyltar, ut i det för utlänningar förbjudna skyddsområdet och på sin färd fotograferat den ena svenska idyllen efter den andra. Tyvärr hade han också, genom att hamna på en mycket speciell och mycket svårtillgänglig plats, ”råkat” fotografera verksamheten på Tjurköbatteriet, med den gamla eldledningen nedmonterad. Förseelsen var så allvarlig, att tingsrätten dömde till fjorton dagars fängelse, något ytterst sällsynt för detta brott. Det hindrade förstås inte tidningarna att raljera om fåniga bestämmelser och övernitiska militärer……………


En fin helg närmar sig slutet. Efter en skön slör från Utklippan tar vi oss in i Gåsefjärden med Ohlson 29:an ”Miss O”. Angöringen är inte helt enkel, kusten är låg och grynnig. Med en ögonhöjd på bara två meter över vattnet syns sjömärkena sent och soldiset suddar ut konturerna. Väl igenom det trånga inloppet är det raka spåret och kaffedags. Jag går i militärledens ensmärken på Torumskär, men tittar mest bakåt för att hitta nästa, den aktre enslinjen på Flakskär. Hitre triangeln ser jag, nästan svart i motljuset, men den bakre? När jag kommer in i linjen ska jag gira babord för att gå fri upp i Gåsefjärden. Snabbkoll på läget igen. Nej, vi ligger rätt. Upp med kikaren igen. Var är det bakre ensmärket? När jag tittar framåt igen inser jag att vi är farligt nära Torumskär. Det bakre ensmärket på Flakskär syns inte, det måste ha rasat ner. På måndag ringer jag Örlogsbasen, som ansvarar för lederna, och rapporterar.

En vecka senare kommer en annan skeppare på samma kurs, på natten. Gustjin upptäcker inte, att enslinjen ”visar fel”, förrän det är för sent. U 137 går kraftigt på grund. Senare kontrollerar jag: jodå, min iakttagelse är noggrant införd i loggboken veckan innan ubåtens grundstötning.



Kustartilleriförsvarets fredsstabsplats, Blå Port, Karlskrona. Operativa sektionen.1.

(Utdrag ur Överbefälhavaren, general Lennart Ljungs tjänstedagbok, utgiven 2010: ”1981-10-28: Omkring kl 1130 kom ett iltelegram från Örlogsbas Syd att en rysk Whisky-ubåt stod på grund i Karlskrona skärgård - - - Per telefon orienterade jag Leifland i UD och statsminister Fälldin. Likaså försökte jag få tag på någon ansvarig i försvarsdepartementet. Försvarsminister, statssekreterare, expeditionschef m.fl. var på ett nordiskt försvarsministermöte i Norge - - - Något som inte borde accepteras.”)

Hela dagen hade vi suttit i sega förhandlingar om rationaliseringar. Örlogsbasens och Kustartilleriförsvarets telefonväxlar, centraler för land- och sjötransporter samt andra servicefunktioner ska slås samman eller samordnas. Revirpinkeri, okunskap om den andres verksamhet samt allmän förändringsovilja, från båda sidor, har gjort dagen till en trist historia.

När jag vid sextontiden, varm och sur, kommer tillbaka till staben och min operativa sektion, möts jag i dörren av min underrättelseofficer, som utan ett hej säger: ”Det står en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden!” ”Lägg av, jag har inte tid med sånt trams! Jag ska hämta ungar hos dagmamman och är redan sen!” Bakom honom dyker andra allvarliga ansikten upp: sambandsofficeren, armémajoren som planlägger markstriderna, bevakningschefen, sekreteraren…. Det är verkligen sant!

Samling i ordersalen. På några minuter får jag läget i stort klart för mig. Chefen, som vi kallar CBK, det är chefen för Blekinge Kustartilleriförsvar, är på väg tillbaks från kuppförsvarsövningen i Malmö, som avbrutits; minutläggaren, som skulle snabbminera där, har vänt i Hanöbukten. Beredskapstroppen med sina tjugo man är larmad och på väg ut (utspisa först!)

Snabbt, nya beslut: Se till att INGEN lämnar Rosenholm, Kungsholmsfort eller staben. Kuppbemanna minstationen på Hästholmen. (Det innebär att särskilt avdelade stambefäl och några av årets värnpliktiga kan använda förbandets hela stridsförmåga i minst en vecka). Det tar bara någon timma. Larma försöksförbandet med den nya 12-cmpjäsen på Torhamns skjutfält, avvakta vidare order.

Nya, alarmerande underrättelser kommer från örlogsbasen: sovjetisk fritagningsflotta på väg till området!

Vi gör en snabb inventering. Vilka resurser kan vi få igång, innan fritagningsflottan kommer fram? Vad kan göras för att säkra och öka på vår styrketillväxt? Hur minimerar vi riskerna för egna förluster? Hur hanterar vi det civila samhället? Vi inser att vi aldrig hinner få igång krigsorganisationen - vi får leda med fredssystemet och använda nu gripbara resurser.

Den splitternya, självgående pjäsen på Torhamns skjutfält får order att omgruppera för att kunna skjuta i Gåsefjärdsriktningen. Den håller egentligen på att skjuta in barlastad försöksammunition (utan sprängämnen), men det kan Sovjet inte veta säkert. Dit med stridsammunition från de moderna fasta batterierna så fort det går, och framför allt, visa att här finns ett förband med det nya eldledningssystemet berett att ingripa! Det är artillerieldledningen (ARTE) 719, först i världen med ostörbar, avståndsmätande högenergilaser, högavancerat TV-system samt sin helt unika precisionsradar med topphemliga störskyddsfunktioner.

Värre är det med Tjurköbatteriet. Pjäserna står stadigt i urberget, men den gamla eldledningen är borta och den nya är inte på plats. Det känner Sovjet till, tack vare den holländske studenten, han som trodde att han gjorde freden en tjänst. Ordern går till KA 2 på Rosenholm: Till varje pris som helst, få omedelbart ut en rörlig ARTE 719 till Tjurköbatteriet och koppla in den! Få dit befäl och värnpliktiga för att bemanna och klargöra två pjäser! Underrättelseofficeren lyckas, tack vare tidigare idogt samordningsarbete och goda personkontakter, på krokiga vägar få information från lokala FRA-anläggningar2 (vi svarar ju för deras skydd); läget klarnar ytterligare: framåt 21-tiden kommer det att dra ihop sig. Hinner vi?

Vi ansvarar för samordningen med det civila samhället i fred som i krig. Om några timmar kan vi ha ett oanat katastrofläge i länet. Nu visar sig nyttan av alla samövningar och krisplanläggningar. Vi kallar till informations- och samordningsmöte i ordersalen kl 1900: Länsstyrelsen, Landstinget, Karlskrona kommun, Polisen, Säpo, Kustbevakningen, sjukhuset o.s.v. Alla förstår, vad som gäller; inga onödiga frågor, inget krångel om tidpunkt, inga formella krumbukter. Alla kommer och ska ta med så mycket underlag, man kan.

Hela staben sätts i arbete. Det här rör inte bara min operativa sektion. Alla går upp på högvarv. Underhållssektionen måste på några timmar få ut stridsammunition till Gåsefjärden, Torhamn och övriga förband. Förplägnadsfunktion och förråd måste upp i 24-timmarsdrift, sjukvårdsresurser fram till förbanden längst ut, personalförstärkningar hämtas från andra delar i landet och avlösningssystem måste börja planeras redan nu. Ledningssystemet ska riggas till, lokalt och regionalt. Staben rullar igång nästan som vid mobilisering. Behoven definieras snabbt, besluten kommer omgående, uppgifterna delegeras långt ner. Vid sjuttontiden snurrar alla hjulen på högvarv och faktiskt, stabsarbetet börjar fungera som vid vilken krigsövning som helst, fast på fredsstabsplatsen!

Fortsättning följer.....


Rolf Lindén

Mot Väpnad Konflikt V

av Johan Wiktorin, avdelning I Det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande. Den föregående uppföljningen från december hittar du här. Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt Att forma koalitioner är viktiga inför konflikter och […]