Försvarsbloggare

av Helge Löfstedt

I boken ”Kan Sverige försvaras och mot vad?” ger ledande företrädare för politik, akademi och näringsliv sin syn på vad som krävs för de utmaningar det svenska försvaret står inför. Ett inlägg i denna bok är författat av Stefan Ring, generalsekreteraren i Allmänna Försvars­föreningen. Han skriver under rubriken: ”Det är på hemmaplan som grunden läggs” och fokuserar samspelet mellan den politiska ledningen och Försvarsmakten. Han väcker där frågan om Försvarsdepartementet och Försvarsmaktens respektive roller och menar att den ”svenska modellen med fristående myndigheter och inte minst, små, relativt personalsvaga departement, står inför stora utmaningar. Jag vill här lämna synpunkter på det som Ring tar upp.

Den rekommendation Ring ger är att flytta personal och resurser för militärstrategisk pla­nering från Försvarsmakten till Försvarsdepartementet. Till bilden hör då att militärstrategisk planering i stor utsträckning handlar om att förse den politiska ledningen med underlag för övergripande försvarsbeslut. I sak består detta av förslag till hur Försvarsmaktens struktur skall utvecklas under en period på fyra till fem år. Detta för att på lämpligt sätt möta den säkerhetspolitiska utvecklingenen inom aktuella ekonomiska ramar.

Min uppfattning är att varken nuvarande ordning under ÖB eller den av Ring föreslagna kon­centrationen till Försvarsdepartementet förmår åstadkomma den kritiska prövning och alter­nativgenerering som är angelägen. Stöd behövs också från en självständig aktör, lämpligen Försvarshögskolan, med förstärkt ekonomisk kompetens för att kunna hantera försvarseko­nomiska avvägningar. Därutöver behövs stöd från självständiga ekonomisk forskning t ex ESO (Expertgruppen för Studier av offentlig Ekonomi) med inflytande in i finansdepar­tementet för att behandla frågeställningar som rör avvägning mellan försvarspolitik, handels­politik och näringspolitik.

En första invändning mot Rings slutsats är att man tidigare i några omgångar har tillfört personal för att öka Försvarsdepartementets förmåga att självständigt arbeta med mer långsiktig militärstrategisk planering. Personalstyrkan har dock senare återigen minskats. Då i samband med någon av de återkommande neddragningarna av personalstyrkan vid alla departement. Detta visar att Försvarsdepartementets politiska ledning många gånger haft svårt att stå fast vid behovet av sådan självständig förmåga. Det är troligt att motsvarande kommer att drabba även nya försök.

En idé kan vara att göra en mera helhjärtad satsning och slå samman försvarsdepartementet med högkvarteret och kanske delar av FMV till ett stort ministerium av en typ som finns i många andra länder. Jag hade tillfälle att se den nederländska organisationen för c a 15 år sedan och fann den intressant. Detta ministerium leddes av en opolitisk statssekreterare – som då ofta var fackekonom. Något som gav ekonomisk kompetens starkt utrymme. Neder­länderna har också under 1990-talet genomfört en strukturförändring som är imponerande. Man övergick från värnplikt till anställd personal. Vidare minskades markstridskrafterna och flygstrids­krafterna radikalt till förmån för en kombinerad luftrörlig brigad med avancerade helikoptrar. Där fanns också beslutskraft att kraftigt minska pågående materielanskaff­ningar till förmån för vad som var förenligt med den nya inriktningen. Denna ominriktning påbörjades redan under 90-talet, vilket då var tidigare och mera genomgående än vad som genomfördes i Sverige under motsvarande tid.

En liknande departementsorganisation i Sverige har också förespråkare. Tyvärr tror jag inte att statsmakterna skulle vilja införa ett sådant försvarsministerium som till sin karaktär och utform­ning helt avviker från övrig statsförvaltning i Sverige.

Att Försvarsmakten skulle avstå från egen kompetens ser jag som uteslutet. Om man tar bort seriös sådan verksamhet kommer slutsatser i detta avseende att formuleras efter ”mag­känsla” och med mindre eftertanke, vilket leder till ökad tendens att omsätta befintliga system med likartade. Vidare dominerar lätt kostnadsdrivande duellvärderingar som inte balanseras i operativa helhetslösningar. Här kan nämnas att de höga prestanda som du­ellvärderingarna tenderar att leda till i och för sig kan vara angelägna. Problemet är att dessa höga prestanda ofta är förenade med mycket höga kostnader. Anskaffningen resulterar då i ett lågt antal enheter och därav betingade operativa nackdelar. Likaså kan höga kostnader för en typ av system leda till att förnyelse av andra system försvagas eller försummas helt. Något som också leder till operativa obalanser. Fördelar med avseende på en typ av system måste således vägas mot nackdelar med avseende på operativ helhet. De operativa obalanser som kan uppstå är svåra att uppmärksamma utan tydlig ansträngning.

Här vill jag också peka på en frågeställning inspirerad av vad Tor Bukkvoll skriver i KkrVA Handlingar och Tidskrift nr 4 år 2015. ”Hur motverka den militära tendensen att favorisera anskaffning av mera av det som redan finns?”  Han tänker då uppenbarligen på att den militära organisationen gärna anskaffar liknande men modernare utrustning av vad som redan finns. En svagare militärstrategisk planering vid Försvarsmakten kommer att förstärka denna tendens.

Här kan det vara lämpligt göra en historisk utvikning. För några år sedan skrev numera avlidne generalen Claës Skoglund boken Det bästa försvarsbeslut som aldrig kom till stånd – Ett kontrafaktiskt uppslag; Publikation 17 i skriftserien Försvaret och det Kalla Kriget (FOKK). Skoglund skisserar där ett hypotetiskt försvarsbeslut år 1968 som skulle innebära omfattande nedskärningar, besparingar och rationaliseringar. Detta för att få en försvars­organisation som skulle bli långsiktigt hållbar i de ekonomiska reduceringar som börjat införas sedan början av 1960-talet. Skoglund skisserade i boken nedskärningar av allmän värnplikt samt lägre takt i utbyte och omsättning av stridsflygplan. Antalet brigader min­skades liksom antalet administrationer, regementen och flottiljer. Även materialanskaff­ningen i övrigt skulle senareläggas eller minskas och livslängden av befintlig materiel utnyttjas bättre. Allt för att frigöra medel som skulle användas för att öka den stående beredskapen och täppa till de luckor i materiel som hade börjat uppstå. Konkret beskrev Skoglund bl a att brigaderna minskade från dåvarande 31 till 20 och att antalet flygdivisioner minskade från dåvarande 42 till 30.

Boken skrevs för några år sedan och kan naturligtvis säga vara ett resultat av efterklokhet. Ett rättvisare omdöme är dock att Skoglund hade genomfört en värdefull efteranalys. Den visar att den politiska och militära försvarsledningen tidigare, redan i slutet av 1960-talet, borde ha fattat de beslut som man senare blev tvungen att fatta när omständigheterna blev mer påträngande.

Intressant är då att redan i samtiden fanns insikter som pekade i liknande riktning. I arbetet inför det försvarsbeslut som fattades i början av 1970-talet, vill minnas 1972, att det på aktuell ekonomisk nivå fanns två olika strukturförslag, varav ett med innebörd som motsvarade det som Skoglund förordade.  Till bilden hör då att detta alternativ gick längre i förnyelse än vad Skoglund gjorde. Alternativet innebar nämligen att också infanteribrigaderna i markstridskrafterna mekaniserades genom att tillföras pansarskyddade personaltransportfordon. Något som saknas i Skoglunds lösning. Detta framsynta alternativ förkastades dock utan att på allvar bli föremål för övervägande. I följande perspektivplaner valde man också att presentera bara ett förslag och således inte flera alternativa förslag beträffande försvarsmaktens sammansättning. Det innebar då att den svaga debatt som fanns både när det gäller värnpliktsutbildningens omfattning liksom infanteriets mekanisering och andra frågor försvagades i stället för att lyftas fram inför följande försvars­beslut.

En slutsats av denna min efteranalys är att det är svårt att få både den politiska och militära ledningen att på allvar beakta utvecklingsalternativ som avviker från enkel framskrivning. En tyngre analys av nya alternativ och deras fördelar och nackdelar behövs. Denna analys måste backas upp av en aktör med tyngd så att nytänkande förmår framträda lika starkt som vane­tänkandet. Ett väsentligt inslag är då förmåga att bedöma ekonomiska trender och konse­kvenser.

Här skulle Försvarshögskolan kunna ge ett väsentligt bidrag. Detta förutsätter då att man förstärker den ekonomiska kompetensen vid skolan. Då skapas möjligheter att knyta samman denna ekonomiska kompetens med kompetens kring allmän militärteknisk utveckling och kompetens kring strategisk och operativ utveckling. Man får då vid skolan försvarsstrukturell forskning. En fördel skulle vara att verksamheten kan få starkare forskningsmässig karaktär än vad nuvarande perspektivstudier förmår. Jag tänker då på forskningsmässig dokumentation och lugnare personalväxling som ökar möjligheterna till kunskapsackumu­lation. Den hävdvunna perspektivplaneringen vid Försvarsmakten störs ju ofta av snabb personalrotation som inbjuder till omstart snarare än utnyttjande av tidigare erfarenheter. En verksamhet vid Försvarshögskolan skulle också skapa möjligheter till konkretare uttryck för de mera teoretiska tankar som nu utvecklas inom olika institutioner vid skolan. Viktigt är också att här skulle kunna skapas ett forum för en debatt inom den militära professionen som skulle vara utvecklande för verksamheten.

Antag att man på allvar tidigare hade försökt inför de reformer som efter hand visade sig nödvändiga – t ex redan i försvarsbeslut mot slutet av 1960-talet eller i början av 1970-talet. Vad hade då hänt? Jo förutom det motstånd mot förändringar som utan tvivel hade rests inom försvaret kommer påtryckningar från olika intressenter i samhället av de som berördes av de förändringar som aktualiseras. Ring har inte redovisat några tankar på hur sådana in­tressegrupper skall hanteras. Han hoppas att placering vid Försvarsdepartementet skall vara tillräckligt. Jag delar inte denna förhoppning. Ett särskilt problem utgörs av försvarsindustrin. Efter kalla krigets upphörande gjordes i början av 1990-talet en omfattande omstrukturering. Detta gjordes för de förhållanden som då kunde överblickas. Bl a var det svenska försvars­anslaget nära 2,5% av BNP. Idag har försvarsanslaget skurits ner till nära 1 % av BNP. Samtidigt är det försvarsindustriella inflytandet på försvarsdepartementet i stort oförändrat sedan förändringarna på 1990-talet. Ett inflytande som rimligen stärks av det faktum att försvarsdepartementet är involverat i internationell marknadsföring av försvarsindustrins produkter.

Försvarsanslagets verkningsgrad varit också varit låg sedan en längre tid. Med ekonomisk verkningsgrad menar jag här operativ förmåga i re­lation till försvarsanslagets nivå. När nu försvarsanslaget är lågt blir det viktigare än någonsin

att höjadenna verkningsgrad. Förklaringen till att verkningsgraden är låg är till väsentlig del att Försvarsmakten inrymmer ett flertal större system som utvecklats och producerats i färre enheter än i omvärlden och som byts ut mot en ny generation efter en kortare tids användning. Sam­tidigt har under lång tid den globala utvecklingen när det gäller stora vapenbärare gått mot färre standardiserade typer som produceras i stort antal och som används under allt längre  tid. För att hantera detta problem är det tveksamt om det räcker med starkare försvarsstrukturell verksamhet vid Försvarshögskolan.

Jag vill då rikta uppmärksamheten mot organ som kan förväntas hjälpa fackdepartementet att hantera olika intressegrupperingar samt påverka verksamhet i ekonomiskt effektiv riktning. Ett alternativ kan således vara att bedriva försvarsanalytiska projekt inom ESO (Expertgrup­pen för Studier av offentlig Ekonomi) vid Finansdepartementet. Även här kan det naturligtvis vara svårt att få bedriva analyser som riskerar att redovisa ”politiskt tveksamma” slutsatser. ESO lades ju ner 2003 av dåvarande finansminister Ringholm men blev återupprättat 2007. Möjligen kan man efter denna demonstration av politisk klåfingrighet hoppas att den verk­samhet som bedrivs vid ESO ges immunitet. Förhoppningsvis kan där också politiskt obekväma omständigheter rörande försvaret bli föremål för realistiska analyser inom ESO. Vad som behövs är analyser av vilken nivå på försvarsanslaget som är förenlig med nuvarande omfattning av försvarsindustri i Sverige. Och likaså omvänt, d v s vilken nivå på försvarsindustri som är ekonomiskt försvarbar vid nuvarande nivå på försvarsanslaget.

Varken nuvarande ordning under ÖB eller den av Ring föreslagna koncentrationen till För­svarsdepartementet tror jag förmår åstadkomma den kritiska prövning och alternativgene­rering som är angelägen. Det behövs någon form av en heltidsarbetande militärvetenskaplig akademi med förtroende att arbeta självständigt. Vidare behövs någon gruppering med eko­nomisk skarpsyn som förmår analysera komparativa fördelar vad avser samhällseko­nomisk nytta och kostnad med motsvarande inom det försvarsekonomiska området.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA

av Fredrik Lindgren

Den 31 mars redovisade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) svaret på regeringsuppdraget om att stärka samhällets krisberedskap utifrån erfarenheterna från skogsbranden i Västmanland 2014. Bland förslagen finns förändrade principer för krisberedskapen och beaktande av krisberedskap och totalförsvar när offentliga aktörer anskaffar och vidmakthåller resurser. Dessa exempel visar att MSB höjt blicken bortom nästa skogsbrand, men det är viktigt att komma ihåg att orsaken till att först Skogsbrandutredningen och därefter regeringsuppdraget till MSB initierades var just en inträffad allvarlig händelse.

Det är helt rimligt att analysera och utvärdera hanteringen av inträffade händelser i syfte att dra lärdomar inför framtiden och vidta nödvändiga åtgärder i berörda verksamheter. Det är däremot inte rimligt att utvecklingen av samhällets krisberedskap i så hög grad som idag är händelsestyrd och därmed reaktiv snarare än strategisk och proaktiv.

Exemplen på att systemet för krisberedskap och mekanismer för krishantering framförallt har utvecklats baserat på erfarenheter från inträffade händelser är många. Detta gäller såväl nationellt som inom EU. Mönstret har åtminstone de senaste decennierna upprepats efter varje större händelse som avviker från det normala; händelsen följs av en översyn av det befintliga systemets tillkortakommanden och förtjänster utifrån erfarenheterna från hanteringen av händelsen. Baserat på slutsatserna av översynen vidtas ett antal åtgärder för att systemet ska stå bättre rustat inför en liknande händelse.

Tsunamin i Sydostasien ledde till en mängd åtgärder inom krisberedskapen, bl a inrättades en nationell funktion i Regeringskansliet för att följa hot- och riskutvecklingen och för att förstärka Regeringskansliets och regeringens förmåga att hantera större kriser. Organiseringen av krishanteringskansliet inom Statsrådsberedningen valdes för att säkerställa närhet och tillgång till statsministern och dennes statssekreterare. En annan åtgärd efter tsunamin var införandet av systemet med tjänsteman i beredskap (TiB) för att offentliga aktörer snabbare skulle kunna reagera på inträffade händelser och underlätta tidiga kontakter mellan berörda aktörer i samhället.

Stormarna Gudrun och Per ledde till omfattande satsningar på att ersätta luftledningar med ledningar nedgrävda i marken. Dessutom har även ett lagstadgat funktionskrav på leveranser införts inom elförsörjningen i kombination med avbrottsersättning till drabbade abonnenter.

Larmen om fågelinfluensan och några år senare utbrottet av det som kom att kallas svininfluensan eller den nya influensan ledde till ett omfattande arbete för att revidera och vidareutveckla tidigare gjord planering för samhällets hantering av pandemier. Terrordåden i London och Madrid ledde på EU-nivå bl a till ny lagstiftning för att försvåra tillgången till så kallade sprängämnesprekursorer som kan användas vid tillverkning av bomber. Listan på exempel kan göras mycket längre.

Självklart har de åtgärder som vidtagits utifrån händelserna ovan bidragit till krisberedskapen och ökat samhällets förmåga att hantera kommande kriser. Lika självklart är att systematiskt dra erfarenheter av inträffade händelser, både mindre och mer dramatiska. Det finns dock flera svagheter med att utvecklingen av krisberedskapen främst sker reaktivt.

En svaghet är att långsamt verkande processer som förändrar förutsättningarna för samhällets krisberedskap inte uppmärksammas tillräckligt i utvecklingen av samhällets krisberedskap. Ett exempel på detta kan vara demografiska förändringar som i sin tur kan påverka såväl behov av stöd från samhället vid olika händelser som samhällets möjligheter att erbjuda detta stöd på olika orter i landet (t.ex. åldersstruktur i befolkningen, förändrad skattebas, möjligheter till lokal rekrytering.) Andra exempel är den tekniska utvecklingen kopplat till hur människor tar del av nyhetsmedia och interagerar via sociala medier. Den kanske viktigaste svagheten är att åtgärder som kan motiveras av slutsatser från framtidsinriktade analyser och studier inte vidtas alls, i konkurrens med den tyngd som slutsatser från inträffade händelser ger.

Eftersom det enda riktigt säkra är att framtida händelser kommer att skilja sig från redan inträffade blir då frågan hur krisberedskapen ska kunna utvecklas mer proaktivt än idag. Jag säger inte att lösningen stavas ”civila” (samhällsgemensamma) perspektivstudier motsvarande Försvarsmaktens dito. Däremot finns det där exempel på hur en samlad framåtblickande analys också översätts i behov av framtida förmågor och även beskriver olika alternativ för hur den framtida förmågan kan utvecklas.

Redan idag genomförs såväl forskning som vissa långsiktiga analyser inom krisberedskapsområdet. Det saknas alltså inte underlag för att väga in framtiden vid utvecklingen av olika förmågor. Det som saknas är framförallt underlag som knyter ihop de framåtblickande analyserna med möjliga vägval för vidmakthållande och utveckling av förmågor till ett strategiskt beslutsunderlag om samhällets framtida krisberedskap.

Samhällets krisberedskap är ett område som är för viktigt för att inte utvecklas strategiskt och proaktivt. Självklart ska och bör erfarenheter av inträffade händelser påverka utvecklingen, men det är långt ifrån tillräckligt. I den återupptagna planeringen för totalförsvaret är det dessutom nödvändigt att utgå ifrån antaganden om krigshandlingar som kan drabba samhället snarare än ifrån egna erfarenheter. I och med att den fredstida krisberedskapen utgör grunden för det civila försvaret hänger utvecklingen av totalförsvaret tätt samman med utvecklingen av krisberedskapen.

Mer tillämpad forskning och analyser av trender och förändrade faktorer i omvärlden skulle förstärka möjligheterna att strategiskt styra utvecklingen inom krisberedskapsområdet. Detta gäller såväl regeringen som berörda myndigheter inom sina respektive ansvarsområden. Avgörande är om resultat och slutsatser av framåtblickande arbete kan omsättas i konkreta beslutsunderlag i utvecklingen av krisberedskapen.

 
Författaren är verksam som analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)

Vi ska slåss tills den siste angriparen har lämnat Sverige

av Lars O Nordmark och Jan Hyltén-Cavallius

Inom försvaret diskuteras dagens så kallade ”hotbild” i förhållande till hoten under kalla kriget. Hur dagens försvar ska utformas diskuteras också i förhållande till försvaret under kalla kriget. Talet om ”enveckas-försvaret” har varit olyckligt och vilseledande. Men nästan lika olyckligt är de senaste uttalandena från försvarsledningen att vi ska slåss till siste man och kvinna. Det är inte vi som ska sluta slåss, det är angriparen som ska slås tills den siste fienden (man eller kvinna) har lämnat Sverige.

Vi ska i en situation när en angripare försöker tränga in på svenskt territorium försvara oss på ett sådant sätt att vi inte kan förklaras besegrade eller ockuperade innan vi kan få hjälp av FN, Nato, EU eller våra nordiska grannländer. Det skall göras genom att våra soldater utbildas och utrustas på ett sådant sätt att de är starkare än angriparens. Vi försvarar vårt eget hem och fosterland och är starkare motiverade än angriparen. Vårt demokratiska samhälle är utvecklat av oss och för oss, som valt att bo i landet. Vårt försvar ska genomföras enligt krigets lagar och med den humanism som svenska soldater i många år har visat vid sina internationella insatser.

Vårt försvar ska byggas upp på sådant sätt att det motsvarar det totalförsvar som vi hade under kalla kriget men naturligtvis anpassat till dagens hotbild. Vår relation till NATO måste fortlöpande analyseras. Nato är den enda aktör som kan kontrollera Ryssland. Vilka är de viktigaste förändringarna och hur ska vårt försvar då vara?

Det civila försvaret är idag mer komplicerat och betydelsefullt än under det kalla kriget. Det måste utvecklas på såväl central som regional och lokal nivå. Samhällets alla civila resurser bör samordnas och planeras för att kunna stödja vårt försvar i en krigssituation. Det berör alla civila ledningsorgan på central till lokal nivå. Men det berör också många andra resurser, organ, föreningar och nätverk. Ett exempel på en sådan resurs är Röda korset.

Försvarsmaktens resursbehov måste noga analyseras. Utvecklingen av de ryska stridskrafterna bör granskas fortlöpande. Vår försvarsmakt måste kunna möta de resurser som en expansiv stormakt kan sätta in mot oss. För att skapa ett tillräckligt uthålligt försvar måste hemvärnet uppnå samma numerär som det hade under 60- 70-och 80-talen.  De frivilliga försvarsorganisationerna bör stödjas och utvecklas, det gäller inte minst de kvinnliga organisationerna.

Det finns stor anledning att diskutera hotbilden, som under detta år kan komma att dramatiskt förändras. För närvarande är följande problem mest akuta. Rysslands utveckling och ställningstaganden under president Putin, Syrienkriget, IS krigsförbrytelser samt inte minst  flyktingkatastrofen.

 
Lars O Nordmark är överste 1 gr och  Jan Hyltén-Cavallius är överste.

av Magnus Sjöland

Lördagen den 19 mars 2016 släcktes stora delar av Sveriges media på nätet ner av en massiv attack av sällan skådat slag. Vem som utförde attacken är ännu oklart.

Det känns inte acceptabelt att svenska eller utländska aktörer kan stänga av svenska nyhetsmedier i flera timmar. Detta borde vara ett statligt intresse.

Behövs det ett statligt stöd, rådgivning, lagkrav eller någon annan form av statlig inblandning i de samhällsviktiga mediebolagen för att minska risken för att detta upprepas? Dessa mediebolag är idag hårt pressade ekonomiskt, då tidningsförsäljningen krymper och man försöker ta igen vinsten på sina nätutgåvor. Därför har de svårt att stå för kostnaderna för ett riktigt bra IT-skydd.

Det finns sätt att skydda sig mot massiva attacker, men det kostar pengar, precis som alla annan säkerhet också kostar pengar. Frågan är vem som skall stå för kostnaden?

Precis som vi idag kan ge statligt stöd till el- och telenäten, för att göra dem säkrare mot diverse hot som kan störa driftssäkerheten, så borde vi kanske kunna ge statliga bidrag till att göra Internet i Sverige säkrare? Ett förslag kan vara att ge MSB bemyndigande till att ge stöd och rådgivning till samhällsviktiga mediebolag och andra privata aktörer av stort samhällsintresse vid kris och krig. Detta stöd får på inga villkor påverka själva verksamheten, utgivningen eller innehållet i rapporteringen då medierna skall fortsatt vara helt oberoende av staten.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA

av David Bergman

I decembernumret av Harvard Business Review berörs kultur i internationella affärssamarbeten. Vikten av ”Cultural awareness” understryks och utpekas som en faktor vilken helt kan säkra eller förstöra ett internationellt affärssamarbete. Här ges ett exempel där en representant för ett företag inom försvarsindustrin skulle avsluta en större försäljning med en ny kund i Saudiarabien. Under avslutningen av det långdragna konferenssamtalet med motparten summerade den amerikanske affärsmannen med ”För att konkludera…” följt av en sammanfattning av överenskommelsen och de olika parternas åtaganden. Efter en lång tystnad replikerade den Saudiarabiske motparten ”Jag sa ju att jag skulle göra det. Tror du inte att jag håller mina löften? Att jag inte är god för mitt ord?” Med detta kulturella övertramp, menar artikelförfattaren, var allt samarbete omintetgjort och affären kom aldrig till stånd. Men var det verkligen så?

Foto: Combat Camera/Försvarsmakten

Att människor i andra delar av världen har ärvt och skapat andra medvetna och omedvetna normer, regler och koder för hur de lever tillsammans – vad som ofta sammanfattas med kultur – är självklart. Att detta i viss mån färgar deras uppfattning och sätt att tänka är likaså naturligt och i de allra flesta fall något som skapar en mångfald i samband med internationella samarbeten.

Men det finns ibland en tendens att överfokusera på kulturella faktorer som stundtals blir så framträdande att den förmörkar vår förmåga att se enklare förklaringar, och i förlängningen gör den kollektiva kulturen till en syndabock för individuella beteenden. Ibland kan frustrerade kommentarer i stil med ”Det ligger i deras kultur” eller ”De vill inte hjälpa sig själva” höras, med antydan att kultur skulle vara den ensamma orsaken till ett beteende man uppfattar som oönskat eller negativt. Men huvuddelen av mänskliga beteenden är universella, inte kulturella, och det finns få kulturella faktorer som helt ändrar mänskligt bestlutsfattande. Tvärtom är läroböckerna i socialpsykologi lika allmängiltiga för att förklara mänskligt beslutsfattande, både enskilt och i grupp, även i andra delar av världen.

Flera forskare har tagit upp tendensen att överattribuera kulturella skillnader och att människor ofta tenderar att överattribuera dess betydelse för mänskliga beteenden. En av dem är Livia Markóczy som studerat interna konflikter i företag. ”Frestelsen att attribuera skillnader till kulturella skillnader är stark”, menar hon, ”men kan blekna i jämförelse med skillnader mellan produktionspersonalen och marknadsföringspersonalen i samma företag.” Även Kelton Rhoads visar i sin forskning på flera exempel när kultur tillskrivits som den avgörande faktorn för ett misslyckande när i själva verket samma kommunikation eller samarbete skulle ha misslyckats (eller lyckats) även i andra kulturer av samma anledningar. Eller, som en kollega en gång uttryckte det efter att ett uppdrag i utlandet misslyckats på grund av en annan parts agerande: ”Idioter finns i alla kulturer”.

Ett av Rhoads exempel är ett där amerikanska soldater gått över gränsen i sin hantering av fallna moståndsmän. Efter att ha vänt kropparna från Mecka, tänt eld på dem och genom högtalare hånat de återstående motståndsmännen att komma fram för att ta hand om sina stupade. Den officiella rapporten menade att det hela var en ”stor kulturell blunder” och föreslog ytterligare träning i kulturell känslighet. Beteendet var självklart avskyvärt, men en relevant motfråga som aldrig ställdes är: Finns det någonstans i världen där skändandet av kroppar skulle vara något annat än avskyvärt? Om ett beteende är lika förkastligt världen över är det inte ett kulturellt utan ett mänskligt övertramp. Tvärtom vad den officiella utredningen fastslog så uppvisade soldaterna i exemplet en väldigt god kulturell förståelse – de visste exakt vilka kulturella knappar de skulle trycka på för att reta motståndaren – och då de själv tagit förluster inom det egna förbandet hade deras agerande sannolikt mer mänskliga orsaker som ilska, frustration, sorg tillsammans med en felkalibrerad moralisk kompass.

Det inledande exemplet om affärsmannen är ett ytterligare exempel på tendensen att överattribuera kulturens betydelse. Att sammanfatta, precisera och även formalisera uppgörelser i kontrakt är självklarheter inom alla ekonomiska uppgörelser – även i Saudiarabien. Är det inte möjligt, till och med sannolikt, att försöket fallerade på grund av att motparten inte var en professionell affärsman som saknade erfarenheten och verktygen för att framgångsrikt förhandla och sluta affärsavtal? Sannolikt var detta en starkt bidragande faktor. Ändå attribueras skulden för det uteblivna avtalet till att mannen kommer från en annan kultur, utan att ange något rationellt stöd varför så skulle vara fallet.

Frestelsen att fastna för skillnader är stark när vi arbetar med människor från andra kulturer. Men människor är människor, vart vi än kommer i världen. Att inte förstå kulturen kan vara ett hinder i samarbete med andra men det kommer sannolikt aldrig vara ett lika stort hinder som att inte kunna professionen man verkar inom.

 
David Bergman är kapten och doktorand i psykologi