av Lars Holmqvist

Det har nu gått ett antal veckor sedan den brittiska folkomröstningen ledde till ett Ja för att lämna EU. Efter en intensiv valkampanj och några dagar av starka reaktioner – från båda håll – inföll ett visst lugn.

Resultatet har ännu inte lett till någon politisk handling i London, i den meningen att regeringen inte har lämnat in någon avskedsansökan. Dock har Storbritannien meddelat att man avstår från den period som ordförande för EU som var schemalagd till 2017. Samtidigt har vi sett stora förändringar i det politiska ledarskapet.

Förre premiärministern David Cameron valde att avgå. Hans tanke tycks först ha varit att sitta kvar till oktober och att hans ersättare därefter skulle kunna sända in utträdesansökan, men skiftet gick fortare än så. Nigel Farage, ordförande för det starkt EU-kritiska UKIP, valde också att avgå med hänvisning till privata skäl.

Brexitkampanjledaren Boris Johnson, av många sedd som den självklare efterföljaren efter Cameron föll ifrån då justitieministern Michael Gove (Brexitanhängare) oväntat drog undan sitt stöd för honom. Gove kandiderade därefter själv för posten men förlorade i Tories omröstning och fick försvinna från regeringen. Den nya premiärministern Theresa May (Bremain) trädde till den 11 juli.

Skiftet på premiärministerposten har lett till andra förändringar i regeringen. Bland annat kom Boris Johnson in på posten som utrikesminister. Den tidigare Europa-ministern David Davis (Brexitanhängare) blir ansvarig för Brexitförhandlingarna med EU och han har gett uttryck för tanken att en utträdesansökan kan komma ”runt december”, alltså senare än den första prognosen från David Cameron.

Är den nya regeringen en bra eller dålig uppsättning? I ett uttalande den 13 juli kritiserade Europaparlamentets talman Martin Schulz det nya kabinett som Theresa May satt upp och sade att det fortsätter en ”farlig ond cirkel” som kommer att skada Storbritannien och Europa. Schults ser den nya regeringen mer som ett försök att lösa Tories interna problem än att göra det bästa av relationerna EU/UK.

Det är inte helt klart vad Martin Schultz bygger sin uppfattning på men en ledtråd kan vara en emotionellt laddad artikel från maj, skriven av David Davis, som i stort går ut på att EU inte kan hantera UK som vilket land som helst, till följd av landets unikitet.

En annan indikation på omvärldens (läs EU:s) syn på saken är vad den franske utrikesministers Jean-Marc Ayrault uttryckte strax innan en långtradare i Nice fick världen att tänka på annat. I en radiointervju sade Ayrault att han betraktar sin nyutnämnde brittiske kollega Boris Johnson som en lögnare. ”Under kampanjen inför folkomröstningen ljög han vid många tillfällen inför det brittiska folket, och nu är han trängd upp mot väggen”. Ingen kan missa piken i att Ayrault tillade att det Frankrike behöver nu är en förhandlingspartner som är ”tydlig, trovärdig och någon att lita på”.

Man kan ana ett visst gap i förväntningarna hos de olika parterna inför kommande Brexitförhandlingar.

Vad är då felet med EU? Eller med Europa?

Vår europeiska kontinent är jämfört med andra världsdelar liten, tättbefolkad och har en osedvanligt blodig historia. De otaliga och långa krigen, till exempel mellan England och Frankrike eller för den delen mellan Danmark och Sverige, saknar i sin omfattning motsvarigheter på andra kontinenter.

Europas konfliktfyllda historia ställer höga, kanske omöjliga krav på EU. En union för 28 mer eller mindre nationalistiskt sinnade stater som i olika hög grad kan betraktas som både arroganta och halsstarriga, är befolkade av invånare som ofta har svala eller negativa känslor för grannfolken. Grannar som man kanske inte förstår vare sig språkligt, kulturellt eller religiöst. Sekelgamla oförrätter, både verkliga och upplevda, som ligger och ruvar.

Bakvänt resonemang, invänder kanske någon. Har vi inte fler kontakter över gränserna än någonsin? Svenskar som läser medicin i Polen. Balter som arbetar på svenska byggen. Ingen blir väl förvånad av att höra tjeckiska i Rom eller portugisiska i München? Jovisst är det så, men samtidigt ser vi andra tecken: Den eviga språkstriden i Belgien förblir olöst. Direkt efter folkomröstningen kunde vi se de som försökte blåsa på den nordirländska konflikthärden, i hopp om att där finns glöd som kunde flamma upp igen. Eller Trafikverket som i Norrbotten har fått byta ut de samiska vägskyltar som skjutits sönder av ogillande.

De ledande staterna inom EU, då tänker jag på Frankrike, Storbritannien/Nordirland (UK) och Tyskland, är alla exempel på framsynta och moderna stater. Men deras respektive ledande skikt agerar inte i ett vacuum, de är inte opåverkade av de emotionella och nationella omständigheter som format deras länder. Historien lever.

Strax efter folkomröstningen har den Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker övergått till att hålla sina tal på tyska och franska men inte som förut på engelska. Intressant markering med tanke på att även i ett EU utan UK skulle engelska vara det språk som flest medborgare förstod, som första- eller andraspråk.

Vår svenska EU-parlamentariker Cecilia Wikström (L) kommenterade detta med ”Det är som barn som leker i en lekpark”. En bistrare slutsats är att det är så här Europa ser ut och har sett ut sedan urminnes tider.

När britterna nu – i den starkaste emotionellt laddade manifestationen på länge – har röstat för utträde så är det tre områden som kommer i fokus. Tre helt olika områden men ändå nära knutna till varandra:

Smittorisken

Bryssel vill undvika att fler medlemmar söker utträde ur unionen. Den uthålliga och kloka vägen för att nå dit går över ökad lyhördhet. Att bromsa in federaliserings-processen och minska avståndet mellan Bryssel och de många väljarna. Talet om EU:s demokratiska underskott är – oavsett om kritiken rättvis eller ej – så viktig att EU inte har råd att fortsätta att negligera den. Men, det enda verksamma som EU kan göra på kort sikt är att ge britterna så dåliga villkor som möjligt och att därigenom skicka ett hårt budskap till andra potentiella utträdare. Det bådar inte gott för britterna.

Historiens närvaro vid förhandlingarna EU-UK

Britternas utgångsläge är inte alltför bra. Utöver det ovan skrivna finns även den starka rivaliteten mellan de största länderna. De två världskrigen är inte bortglömda, vare sig i London eller i Berlin. Fransmännen å sin sida ska nu förhandla med sina historiska ärkefiender. Hastings 1066, Azincourt 1415, Blenheim 1704, Trafalgar 1805, Waterloo 1815, Oran 1940 eller terrorbombningarna av Caen 1944 är händelser som antagligen inte kommer att nämnas, men som ändå är beståndsdelar i den uppfattning som förhandlarna har om varandra.

Det är särskilt värt att notera att medan Cameron dagarna efter folkomröstningen menade att åberopande av paragraf 50 om utträde kunde vänta till oktober, ville EU – även vår regering – se en rivstart. ”Välj ny premiärminister bums och skicka in er anmälan nu” var, lite förenklat, Bryssels ståndpunkt. Det stärker min tro att britterna kommer få en dålig uppgörelse. 

Möjliga inhemska konsekvenser för britterna

Valrörelsen var tidvis hätsk, med övertoner och skrämselargument på bägge sidor. En obehaglig kulmen nåddes med mordet på Jo Cox. Efter valet fortsatte hårda ordväxlingar mellan parterna ännu ett tag. För närvarande råder ett relativt lugn, men det finns anledning tro att debatten inom UK kommer att blossa upp igen då förhandlingarna med EU inleds och det är inte säkert att den debatten kommer att präglas av en vilja att förstå den andra parten.

Det mest sannolika är att UK agerar i enlighet med folkomröstningen och faktiskt utträder. Det kan fungera väl, men ett mörkt och inte helt orimligt scenario efter Brexit är ett rumphugget och småfattigt land, övergivet av Skottland och kanske även av Nordirland och Gibraltar, där två grälsjuka politiska läger beskyller varandra för att utfallet av Brexit blev så mycket sämre än någon av dem hade fruktat, eller hoppats på. Ett stort fall från att vara den ledande EU-medlemmen UK som vi kunde se så sent som i juni.

Mindre sannolikt, men intill dess att vi faktiskt ser att UK sänder in ansökan om utträde så kan vi inte helt utesluta att landet faktiskt väljer att stanna kvar. Men det alternativet borde leda till en hård svekdebatt, hot om ny omröstning i en nära framtid och oavsett utfallet en djup förtroendespricka mellan UK och resten av unionen för lång tid framöver.

Britternas olycka är att de blandade ihop EU med Europa. Alla de egenskaper som olika medlemsländer fört med sig fanns där från början, helt oberoende av unionen. Vem tror att ett Grekland utanför EU hade haft mindre inkompetenta politiker? Skulle ett Ungern utanför EU inte drömma om Stor-Ungern, så som det såg under Habsburg? Var det unionen som gjorde polackerna till ovanligt konservativa katoliker? Eller som förde korruption till Italien? Svaret på frågorna är nej, nej och åter nej.

Kontinenten vi alla bebor är ett lapptäcke av små och medelstora stater, plus ett större land en bit österut. Chauvinism, revanschism och misstro mot grannen har präglat oss i sekler. Den Europeiska Unionens ytterst otacksamma uppgift är att – trots vår konfliktfyllda historia – försöka få kontinenten att fungera som en enhet. Är det då medlemsstaternas sak att ensidigt ställa orimliga krav på unionen, eller bör varje enskild medlem rannsaka sig själv och fråga ”Hur kan vårt land bidra?”

Britternas val är olyckligt och hela kontinenten kommer att få betala. Den största bördan lär dock hamna på britterna själva.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Frank Rosenius

Tidigt detta år uttalade dåvarande arméchefen Anders Brännström att det inte kan uteslutas att Sverige kan vara i krig om några år[1].

Min och antagligen andras reaktioner var att den militära och politiska ledningen skulle försäkra att om så skulle ske, vi genom det nya försvarsbeslutet kan hantera ett sådant konfliktförlopp.

I stället blev det upprörda reaktioner både i högkvarteret och i försvarsdepartementet. Man ansåg att det inte finns någon risk för en sådan utveckling och att arméchefen var ute i ogjort väder. Så sent som 5 juli säger ÖB i en DN-intervju ”Försvarsmaktens samlade bedömning är att militärt angreppshot inte är sannolikt”.

En fråga som inställer sig är varför den militära och politiska ledningen går i polemik med sin arméchef – kan det vara så att vi inte har erforderlig förmåga att möta ett väpnat angrepp och inte vill ta debatten eller anser man att risken att detta inträffar är försvinnande låg och vi därför inte behöver denna förmåga de närmaste åren, d v s under rådande försvarsbeslut 2015 – 2020?

Om vi börjar i det senare, kan konstateras att vi lärt oss att sia om säkerhetspolitisk framtid är omöjligt. Att ha handlingsfrihet att möta olika händelseutvecklingar är därför den gyllene regeln i all försvarsplanering. Detta är också inriktningen i nu liggande försvarsbeslut. Försvarsbeslutet säger om krav på ”krigsberedskap” att vi inom tre månader[2] skall kunna mobilisera hela försvarsmakten och kunna möta ett väpnat angrepp. Visserligen skall vi räkna med att inte behöva föra kriget ensamma. Men det är ett högt tidskrav – regering och riksdag räknar tydligen själva med att inom några månader måste försvarsmakten kunna stå stridsberedd.

Med detta konstaterande blir reaktionen på arméchefens uttalande svårförståeligt. Det kan alltså inte vara olika syn på beredskapskraven som leder till upprördheten. Min slutsats blir att reaktionen på arméchefens uttalande bottnar i att förmågan att möta ett väpnat angrepp enligt Riksdagens beslut har brister som man inte vill diskutera.

Vad är det då som är så känsligt i våra olika förmågor att svallvågorna blir så höga att arméchefen spolas bort?

Inom akademien pågår ett arbete med en analys av framtida behov inom hela försvarssektorn. Preliminära slutsatser förstärker intrycket av allvarliga brister inom försvarsbeslutsperioden som säkert orsakar huvudbry hos ansvariga. Jag ger här några exempel.

Vi kommer inte att ha ett kvalificerat robotluftvärn före år 2020. Konsekvensen blir att arméns stridsvagnar sannolikt blir utslagna innan de kommer till verkan. Vi kan inte eskortera underhållstransporter till Gotland med fartyg då korvetterna inte kan ge erforderligt skydd mot luftangrepp. Vidare – våra flygbaser kan inte försvaras mot luftangrepp med robotar.

Inom underhållssidan som transporter, stridssjukvård och tillgång på robotar synes bristerna allvarligt begränsa våra förmågor.

Slutligen är bristen på utbildade soldater så stor att krigsorganisationen inte kan bemannas med mer än till delar med tillräcklig kvalitet.

Den viktiga och avgörande frågan kvarstår när dammet lagt sig efter Brännströms inlägg – kommer vi under nuvarande försvarsbeslut att kunna lösa de uppgifter Riksdagen ålagt totalförsvaret?

Kravkatalogen är tydlig – försvara Sverige mot väpnat angrepp (Försvarsbeslutets  huvudskrivelse); ”militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas” och i samma stycke ”risken för dessa har ökat” (bil sid 1) samt att kraven på beredskap gäller utan återtagning (bil sid 8)

I försvarsmaktens nyligen utgivna ”Militärstategisk doktrin – MSD 16” kan man kanske hitta svaren? Trots att doktrinen till sin huvuddel kan ses som en lärobok med till största delen allmängiltiga råd, ges på några ställen en insikt i hur försvaret avser agera inför dagens komplexa utmaningar. Några sentenser värda att notera är ”framgång kräver att man ligger ett steg före” och ”förlorad tid kan inte återtas” (sid 45), vidare ”det militära försvaret dimensioneras för att kunna verka under strategiskt överfall genom operativ chock” (sid 53). Slutligen ”Väpnat angrepp ska mötas snabbt i syfte att vinna tid och skapa handlingsfrihet”. Detta visar en viss insikt om att det fordras hög beredskap, flexibilitet och kvalitet. Men enligt min uppfattning är det tyvärr långt mellan doktrin och verklighet.

Varför blir det sådana konvulsioner när någon lyfter frågan om vi kan hantera ett väpnat angrepp ”inom den tidsperiod som omfattas av ett försvarsbeslut”, d v s i ett relativt sett kort perspektiv? Svaret är enligt min uppfattning att i den politiska beslutsfattningen vill man inte gå längre än att ge allmänna långsiktiga riktlinjer men bara vara tydlig om ekonomiska kortsiktiga ramar. Försvaret har anpassat sig och godtar ”spelordningen”. Att vi inte kommer att leva upp till de krävande militärstrategiska slutsatserna lämnas utan åtgärd och utan protest. Alla är dock rörande överens om att på lång sikt är målsättningen att vara i balans mellan behov och resurser. Men det får tydligen kommande försvarsbeslut ta tag i! Så har tyvärr ofta varit fallet också i tidigare perioder när krav på förstärkningar av försvarsförmågan aktualiserats.

Om kriget kommer imorgon får nuvarande organisation ta konsekvenserna. Det blir då bl a den nye arméchefens ansvar.

 
Författaren är viceamiral, f d stf ÖB, och Kungl Krigsvetenskapsakademiens tidigare Styresman

Noter

[1] Jag har medvetet valt att i detta inlägg inte hänga upp framställningen på en semantisk och exakt analys av andras ordval – andemeningen är tydlig nog.
[2] Huvuddelen av krigsförbanden (Fö2015/00953/MFI, bilaga sid 8, Beredskap)

av Michael Sahlin

Det tar visst aldrig slut. Ständigt nya, dramatiska rubriker om utvecklingen i Turkiet

Det gäller att hänga på, sammanbitet, inte släppa blicken, för den som har att försöka följa och förstå vad som händer. Det hjälper en aning om man har möjlighet att se de större linjerna, de som framskymtar om man har följt utvecklingen i decennier. Det hjälper en att se att det turkiska nationsbyggarprojektet, det som den visionäre men hårdföre Ataturk inledde på 20-talet efter det första världskrigets ragnarrök, det som ännu långt ifrån är fullbordat. Turkiet har, till följd av historia och geografi, inte landat ännu. Icke desto mindre talas i dessa tider mer än tidigare om Turkiets strategiska betydelse: det handlar om kampen mot IS och hanteringen av de syriska och irakiska kriserna, det handlar om det europeiska flyktinghanteringstraumat, det handlar om Turkiets läge som transitland för vår tids stora flöden, migration, energi, jihadism, narkotika, det handlar om Turkiets roll som Nato-allierad Svarta havsmakt och innehavare av de strategiska sunden. Det handlar, eller handlade, också om Turkiet som samhällsmodell, beviset för att liberal demokrati och islamskhet går att förena.

Traditionen med militärinterventioner

Den turkiska militären, numera med Nato:s näst största krigsmakt, har känt sig ha översynsansvaret för genomförandet av Ataturks visionära stats- och nationsbyggarprojekt, detta särskilt från och med den tid efter det andra världskriget då det blev politiskt naturligt och nödvändigt, inte minst med hänsyn till Nato-medlemskapet, att öppna för ett flerpartisystem och en konstitution byggd på parlamentarism. Men redan 1960 hade militären fått nog, och störtade (och hängde) den dåvarande, starkt kontroversiella premiärministern Adnan Menderes. 1971 var det dags igen, och sedan igen 1980. Käbblande politiker (Demirel, Ecevit m fl) hade inte förmått förebygga en våldsspiral med regelrätt gatukrig mellan den kalla krigstidens höger- och vänsterextremister, och militärledningen valde efter inledande tvekan att själv införa en flerårig militärdiktatur som med stor hårdhet genomdrev en slags stabilitet, och en auktoritär författning på ”kemalistisk” grund som i sina grunddrag gäller än idag. Hårdheten då gav upphov till både kurdisk separatism (PKK, 1984) och  islamistisk radikalisering. 90-talet innebar både framväxten av ett allt starkare islamistiskt parti, det som då hette Refah-partiet och vars ledare t o m nådde premiärministerposten (1996), och ett allt smutsigare krig mellan PKK och den turkiska statens olika väpnade aktörer. Och ständig, till synes olöslig, parlamentarisk instabilitet. 1997 hade militären (igen) fått nog och genomförde då det som har kallats ”The post-modern coup”, då man tvingade bort regeringen Erbakan/Ciller men i övrigt avstod från fysisk inblandning.

År 2007 var det dags igen. Då hade Refah-partiets reformerade efterträdare, AKP, nu under ledning av Erbakan-lärjungen Erdogan, efter jordskredssegrar i valen flyttat fram sina islamistiska positioner efter de inledande regeringsårens försiktiga konsolideringssteg, och Erdogan hade bestämt sig för att lansera sin partigrundarkollega Abdullah Gul som president, republikens och kemalismens högsta prestigepost – en medveten ”provokation” (genom att fru Gul stolt och trotsigt bar slöja) som föranledde generalitetet att protestera i ett berömt memorandum som dock utmanövrerades genom en djärv folkomröstning som i sin tur stärkte Erdogan och banade vägen för de krafttag mot militären som manifesterades i de stora rättegångarna (”Ergenokon” resp ”Bayloz”). Till sin hjälp i uppgörelserna med de kemalistiska och sekularistiska krafterna, militära och civila, hade AKP/Erdogan en islamistisk rörelse med egen islamsk identitet, en slags orden vid namn (bl a) Hizmet som leddes av en I USA boende predikant vid namn Fethullah Gulen, en orden vars välutbildade medlemmar sedan rätt länge hade ” infiltrerat” viktiga delar av den turkiska statsförvaltningen.

Med den gemensamma striden mot kemalismen bedömd som en ”mission accomplished” började dock detta inom-sunnimuslimska partnerskap att surna steg för steg och glida över i öppen konflikt – en etablerad statsmakt mot en diffus fiende i ett hemligt, växande brödraskap med oklara mål och obskyra metoder. Alltsedan den stora korruptionsskandalen 2013, då domare , åklagare och poliser, tillika sedermera påstådda Hizmet-medlemmar, företog razzior som hotade både AK-partister och dåvarande premiärministern, har den förhärskande och styrande regimberättelsen varit att det i själva verket rörde sig om ett statskuppsförsök av sammansvurna gulenister som kommit att utgöra en konkurrerande stat i staten, varefter har följt en lång och omfattande serie utrensningar inom olika samhällssektorer, med successivt skärpt anklagelseretorik:  gulenisterna är i själva verket terrorister, som sådana jämförbara med PKK (i Turkiet och Syrien) och IS. Ty åtföljande underminering av bilden av Turkiet som västlig rättstat och liberal demokrati har tärt på relationen med Turkiets västliga allierade, och vänner.

Hizmet-infiltration även inom försvarsmakten? Tankar om det otänkbara

Men i takt med Erdogan-regimens intensifierade förföljelse av misstänkta gulenister inom olika delar av samhälle och statsförvaltning har frågor naturligtvis uppstått om hur det står till med eventuell Hizmet-infiltration även av den traditionellt sekulära, eller kemalistiska försvarsmakten, en känslig fråga både med tanke på Gulen-rörelsens roll inför och under rättegångarna mot hundratals höga militärer den gången och med tanke på behovet av borgfred mellan regim och militärledning med anledning av den stormiga utrikes- och säkerhetspolitiska situationen i Mellanöstern och de egna krigen mot PKK och IS. Vem styr vem, kunde en del analytiker formulera som problematisk fråga, militärledningen, Erdogan eller tvärtom? Svaret tycktes inte självklart. Och tanken att det traditionellt västorienterade och sekulära TSK, numera tydligt inlemmat i västliga säkerhetsstrukturer, som Nato, skulle vara infiltrerat av en hemlig sunnimuslimsk sekt, därtill i konflikt med en islamskt präglad folkvald regim, kunde tänkas vara en tanke om det otänkbara. En ”pakistanisering” av turkiska TSK!?

En väsentlig omständighet här har att göra med senaste års utveckling: AK-partiets och, framför allt, dess dominante ledares maktkonsolidering steg-för-steg, med kontroll etablerad över parlament, statsförvaltning, rättsväsende, utbildningssystem, media, affärsliv, o s v, ett enmansvälde utan ”checks and balances” där endast militärmakten kunde synas återstå som en aktör med kapacitet att inskrida för att bromsa och kursändra (om nu inte Hizmet-rörelsen ska inräknas…)

En annan, parallell, tanke om det otänkbara: hur hållfast är teorin/prognosen om att eran av militära interventioner i den turkiska politiken definitivt är över, eran med åren 1960, 1971, 1980, 1997 och (möjligen) 2007 som de regelbundet återkommande hållpunkterna, en gång per drygt ett decennium. När detta skrivs vet alla att denna era bevisligen inte är över, men innan det skedde var ju den etablerade, statsvetenskapligt utforskade, sanningen att militärkupper i dagens Turkiet är just otänkbara. Skälen: att spåren från tidigare militärinterventioner förskräcker, att den turkiska försvarsmakten numera är starkt integrerad i västliga strukturer, att toleransen åtminstone i västvärlden för militärkupp och militärregimer är ytterst begränsad (undantag Al- Sisi i Egypten?), att samhällsutvecklingen, inklusive internet och sociala medier, gör det rent tekniskt svårt för kuppmakare att balansera behoven av sekretess och behoven av noggranna förberedelser, att den politiska kulturen numera är sådan att en kupp skulle mötas med massivt folkligt motstånd, och att Erdogan-regimen ju hårt tjudrat TSK, med hjälp av gulenisterna (sic!).

Givet dessa två parallella tankar om det otänkbara – att försvarsmakten, traditionellt västorienterad och sekulär, kunde tänkas ha infiltrerats av en sunniislamsk sekt och att eran med militärkupper  trots allt inte skulle vara över – kom det naturligtvis som en chock när det visade sig att en kupp – eller ett kuppförsök – faktiskt hade inträffat, och att (som det nu hävdas av den skrämda och upphetsade regimen) att det handlade om en gulenistisk fraktion inom militären, inte TSK som helhet, ”in the chain of command”. Kuppförsöket, märkligt på många sätt, syntes alltså bekräfta både att kupper faktiskt var möjliga och att försvarsmakten faktiskt hade infiltrerats av gulenister, eventuellt i maskopi med mer traditionellt kemalistiska kretsar – i så fall trots all harm över gulenisternas ansvar för skåderättegångarna för 6-7 år sedan, i så fall en följd av att ett gemensamt ogillande av Erdogan-regimen i dagens miljö vägt tyngre än de uppslitande minnena av ”Ergenokon”- och ”Bayloz”-rättegångarna, de som regimen numera skyller på förrädiska gulenistiska krafter.

Det märkliga kuppförsöket

Hur som helst var det naturligtvis chockartat för allmänheten att se en tredjedel av Turkiets generaler och amiraler arresteras som gulenister och kuppmedansvariga, liksom en mängd andra i känsliga, maktnära positioner, därtill att kuppförsöket genomfördes så anmärkningsvärt våldsamt, därtill och inte minst att denna avancerade (påstådda) infiltration och kupplanering på bred front och hög nivå hade kunnat fortgå utan upptäckt av turkiska underrättelsetjänsten MIT, trots all hittillsvarande gulenisthäxjakt inom andra sektorer och vaksamhet även på motsvarigheter inom TSK. En annan märklig omständighet: att kuppförsöket misslyckades, efter att det stått och vägt under den våldsamma och dramatiska natten – det har inte hänt förut i den turkiska traditionen med militärinterventioner. Och även detta: att politik och samhälle i sin helhet, inklusive den politiska oppositionen (inklusive det stängnings- och åtalshotade pro-kurdiska HDP) denna gång markerade och manifesterade motstånd.

Så det hela är märkligt och inrymmer en massa frågor och frågetecken, vidöppet för allehanda spekulationer och konspirationsteorier. Även efterspelet handlar om ett informationskrig mellan olika berättelser. I mer oberoende analyser, de som dagligen rullar fram nya delberättelser, framkommer dock ett samband mellan kuppförsöket och faktum att regimen länge och omsorgsfullt planerat för utrensningar av misstänkta gulenister även inom försvarsmakten, att kupplaneringen motiverades av en strävan att förekomma just detta, att man länge men inte ända in i kaklet lyckades hemlighålla avsikter och planering, så att igångsättandet kom att präglas av improvisation och desperation, vilket i någon mån kan förklara vildheten i anslaget

Att Erdogan, på semester i Marmaris, och hans närmaste och lojala delar av TSK, och på gatorna utkallade folkmassor, lyckades vända det hela och stå rycken innebär rimligen katastrof och mardröm för alla aktiva och passiva deltagare i kuppförsöket: i stället för regimförändring resulterade kuppförsöket i ett kraftfullt stärkande av Erdogan-regimen. Och nu förestår den gruvliga hämnden. Darra månde alla de som känner sig vara, eller bli, föremål för hegemonens yxa och kvast. Och i omvärlden funderas som bäst över vad kuppförsöket, påståendena om massiv infiltration i TSK av en mot regimen konkurrerande sunnimuslimsk sekt (vars ledare till yttermera visso finns i USA och nu krävs utlämnas), och den synnerligen massiva motreaktion som regimen nu utvecklar, vad allt detta ska innebära, nu och senare, vad beträffar Turkiets utrikespolitiska agerande i olika riktningar. Medier är i dagarna fulla av tal och siffror på tusen och åter tusen arresterade eller avskedade av alla kategorier, utöver alla dessa generalspersoner. För liberaler i Turkiet, normalt ytterst Erdogan-kritiska, gäller det nu att hålla tand för tunga och anpassa sig. ”Dies irae”, vredens dag ,råder.

Hur den turkiska staten i sin normala verksamhet ska kunna hantera ett massivt bortfall av nyckelkompetens, civil som militär, till följd av alla arresteringar och avskedanden i det uppgivna syftet att med håven fånga in alla misstänkta gulenister (och några till, för säkerhets skull) är en fråga man med betydande fog kan ställa sig. En annan gäller alla konsekvenser för rättsstat, demokrati och parlamentarism som Erdogans ”revolution” kommer att medföra. Det proklamerade undantagstillståndet i tre månader och suspenderandet av Turkiets tillträde till MR-konventionen förklaras av apologeterna vara blott tillfälliga nödåtgärder, jämförbara med Frankrikes variant av ”the war on terror”, åtgärder, heter det, som ”endast gulenister behöver bekymra sig över”. Men alla vet att denna slags uttalanden alltid brukar användas för att legitimera extraordinära åtgärder, i en ”revolutionär” situation, med kraftig socio-politisk polarisering. Och alla som varit med vet hur nära till hands det är och blir att extraordinära åtgärder missbrukas, och förlängs; det heter att man jagar gulenister men i håven hamnar måhända alla som bedöms som eller misstänks vara motståndare till regimen – och då talar vi om en övergång från en auktoritär till en totalitär regim där alla som inte är aktiva lojalister betraktas och behandlas som potentiella terrorister. Alla vet att krypen på marken far illa när elefanter slåss.  En del analytiker jämför utrensningarnas Turkiet idag med Maos Kina när kulturrevolutionen skulle initieras respektive stoppas, eller Khomeinis Iran. Eller Hugo Chavez’ Venezuela.

Gulenister versus erdoganister (versus kemalister)

När man nu talar om en – av kuppförsöket legitimerad – utrensningsvåg och en närmast revolutionär situation med stor dynamik och dramatik, syftande till en total omvandling av i varje fall stat men möjligen också samhälle i Turkiet enligt den styrande hegemonens vision om ett ”nytt Turkiet”, inställer sig naturligtvis ett antal svåra frågor om Turkiets ideologiska och säkerhetspolitiska hemvist, identitet, Turkiet i spagat med ett ben i Mellanöstern och ett annat i Europa/Väst. Det turkiska Janus-huvudet ter sig mer än kanske någonsin svårbedömt. Här kan man dock vänta sig att när den värsta upphetsningen lagt sig så kommer företrädare för den turkiska staten att söka lugna och försäkra: någon betydande kursändring ligger inte i korten – och begära att bli trodda. Som framgick av Dov Zakheims artikel i dagarna finns farhågor om ett alltmer islamskt Turkiet, på glid sydösterut.

Erdogan-regimen företar alltså nu en massiv utrensningskampanj mot dem man stämplar som gulenister; kvasten går och i håven hamnar till sist kanske 100 000 universitetslärare, byråkrater, militärer, journalister, o s v, o s v, alla stämplade som (misstänkta) gulenister och kuppsympatisörer, och regimmotståndare. Det handlar alltså, just nu, väsentligen om en konflikt mellan två grenar av turkisk sunni-islam. Religiöst och ideologiskt är det inte lätt, uppenbarligen inte för någon, att urskilja skillnaden mellan dessa riktningar, alltså utöver maktkampen som sådan, ”a turning point in a yearslong struggle for control of the Turkish state”, som New York Times analytiker uttryckte det i dagarna. Tills för någon tid sedan framtonade en bild av Hizmet som en modern,moderniseringsinriktad och mild form av sufi-islam utan tydliga politiska mål som skulle skilja dem från AKP:s variant. Nyanser finns: synen på kurdfrågan, på Israel, ytterligare ett och annat. Men ingen tydlig skillnad. Nu, i upphetsningen efter kuppförsöket, talas även i liberala medier mer om ”the dark side of Hizmet”, en orden med apokalyptiska, globala världserövrarplaner. Sanningen kommer väl hur som helst att drunkna i politiseringens strömvirvlar. Men faktum tycks vara att den messianska gestalten Fethullah Gulen har hundratusentals anhängare i Turkiet (medan Erdogan och hans AKP för sin del i val stöds av c.a hälften av valmanskåren, någonstans mellan 20 och 24 miljoner turkar, motsvarande mellan 43 och 49 %. Alltså cirka hälften).

Det betyder att om team Erdogan nu ska omvandla Turkiet genom att utrensa alla gulenister från stat och samhälle och därvid – för denna sak skull – upphäva demokrati och rättsstat och alienera västvärlden så bör man inte glömma att detta rör sig om blott en av flera, många, konfliktdimensioner i turkiskt samhälle och politik, en uppgörelse inom det framväxande turkiska sunni-islam. Man får alltså inte glömma att det finns en annan ”fault line” som heter sunni-versus alevi, dvs de kanske 15 miljoner människor som tillhör ”sekten” Alevi vars medlemmar inte bär slöja och inte går till moskéer, m fl skiljaktligheter. Ska inte bara gulenister utan också alevi-medlemmar nu utrensas också, när det ändå hålls på och kuppförsöket gav möjligheten?  Och så förstås de etniska skiljelinjerna/konfliktdimensionerna, främst den turkisk-kurdiska,  nu anmärkningsvärt nog helt i skuggan av den inom-sunnitiska uppgörelsen, trots pågående krig med PKK. Och IS. Och det vore oklokt att glömma att bara för tre år sedan såg konfliktmönstret helt annorlunda – under Gezi Park-demonstrationerna handlade det om miljoner mestadels unga turkar i de stora städerna som revolterade mot Erdogans person och regim, med miljö- och livsstilsfrågor som tematiskt fokus.

Den stora risken nu är att urskiljningslösheten i den inom-sunnitiska uppgörelsen, först det vildsinta och desperata kuppförsöket och därefter den massiva hämndkampanjen, väsentligen kommer att verka fördjupande också av de övriga klyftor i den turkiska samhällskroppen som väntat på en överbryggande lösning ända sedan starten på det moderna turkiska statsexperimentet. Det gäller för regimer som gäller för kuppmakare: ju mer hårda tag, desto mer motstånd, ju mer du får dina hängivna anhängare att jubla, desto mer riskerar du att uppväcka hat och revanschlystnad på andra sidan skranket. Att söndra och härska – det var väl Pompejus som myntade begreppet? – fungerar bara så länge. I detta antyds att om Erdogan-regimen nu säger sig ämna utrensa alla gulenister i armé, stat och samhälle, och tillse att en upprepning av kuppförsöket omintetgörs för evärderlig tid, och därför tar till storsläggan (”Bayloz” på turkiska!), så finns ju den uppenbara risken att våld föder motvåld, att kupp föder motkupp som föder motkupp.  Det är bevisligen svårt att pressa tillbaka anden i flaskan.

Det förda resonemanget söker alltså utveckla det inledande påståendet om att det turkiska stats- och nationsbyggarprojektet ännu långt ifrån har landat. Det förblir oklart vad som är tes, vad som är antites och vad som till sist blir syntesen.

Kuppförsöket visade att missnöjet inom försvarsmakten var minst så utbrett och akut (och komplext) som en del befarat under några år. När nu motståndet ska rullas upp, också med hjälp av uppskrämda angiverier och frampressade bekännelser, blir frågan onekligen vad som ska hända med Turkiets stolta försvarsmakt. Är landets ”ÖB”, generalen Hulasi Akar, han som under pistolhot av sin adjutant flera timmar den dramatiska natten hölls som gisslan och som vägrade skriva på kuppdeklarationen, verkligen beredd att själv medverka i en juridiskt kanske tveksam anklagelseprocess mot mängder av nära kollegor, tror han sig veta att det är sant det som sägs om infiltration och politiskt frimureri, vet hur många kollegor det kan röra sig om, vet han att flertalet av de i TSK som inte medverkade i kuppförsöket, d v s flertalet militärer, tolererar ytterligare förödmjukelser, ytterligare imageförluster, ytterligare internationell prestigeförlust, ytterligare kompetensåderlåtning? Litar han på sina soldater, litar de på honom? Likt (men mer än) alla andra överbefälhavare har Akar en svår balansgång att vandra: trovärdighet och förtroende i förhållande till den politiska makten versus trovärdighet/förtroende inom den egna kåren. Och inom Nato.

För att försöka sammanfatta:

Den dramatiska och konfliktfyllda utvecklingen i Turkiet, utrikes- som inrikespolitiskt, har nu hamnat i ett crescendo av action-reaction: det våldsamma och även för den turkiska säkerhetstjänsten kuppförsöket överraskande kuppförsöket och nu igångsatta utrensningsoperationer har nu skapat en ytterligare tillspetsad instabilitet som det uppenbarligen är ytterst vanskligt för omvärlden, särskilt västvärlden, att förhålla sig till. För USA handlar det både om konsekvenserna för den prioriterade kampen mot IS och den bilaterala känsligheten kring det turkiska, nu ultimativa, kravet på utvisning och lagföring av Hizmet-ledaren Fethullah Gulen, för EU gäller bekymren främst den fortsatta hanteringen av flyktingkrisen och det redan inledningsvis starkt kontroversiella migrationsavtalet, inklusive frågorna om terrorlagstiftningen och möjligheterna att beteckna undantagstillståndets Turkiet som ett ”säkert land”.

Det kommer att bli svårt, och ta tid, för den turkiska försvarsmakten, redan hårt pressad av krigen mot PKK och IS och beredskapsbehovet i förhållande till alternativa utvecklingar i Syrien och Irak, att återhämta sig efter kuppchocken och efterföljande utrensningar: under förutsättningen att Gulen-infiltration inte enbart eller främst är ett regimpåhitt för att legitimera pågående utrensningar av element som bedöms tveksamt lojala till sittande regim och hegemon kan man se fram mot en utdragen process av moralsänkande ovisshet – vem är vem ibland oss? Exakt hur många ibland oss har i själva verket hemligen gått över skranket och föredrar att vara lojala mot Ledaren Gulen snarare än Ledaren Erdogan? Hur många ibland oss kommer att utrensas, idag, i morgon eller nästa år? Var står försvarsledningen? Vilken är dagstemperaturen när det gäller lojalitetsfördelningen mellan kemalism, gulenism och erdoganism inom den värnpliktsbaserade, pressade försvarsmakten? Hur stora är riskerna för ytterligare konvulsioner?  Tillgängliga, alternativa utvecklings- och utfallsförlopp torde inge stor olust. Vad mer döljer sig under radarn?

För Erdogan och hans regim handlar det, oavsett sanningshalten i det som nu upphetsat påstås, om att bedöma om det är försvarsmakten TSK, som institution, eller gulenismen inom respektive utanför TSK som utgör den stora utmaningen mot partiets och presidentens anspråk på absolut, oinskränkt makt över ”The new Turkey”. Kommande rättegångar kommer att bli traumatiska.

Fortsatt handlar det om en kamp mellan olika berättelser, där regimens berättelse berättar om en existentiellt nödvändig, apokalyptisk slutkamp mot en inre fiende med diffusa yttre stödtrupper, en kamp som måste vinnas om Erdogan-ledd turkisk frihet och storhet skall kunna förverkligas. Andra berättelser finns, men kan få svårt att nå ut och vinna gehör. Och fler fiender finns som sagt.

Det handlar hursomhelst om en ny, turbulent fas i den långvariga, förvisso oavslutade, turkiska stats- och nationsbyggarprocessen. Syntesen, landningen, tycks avlägsen. Utmaningen i processen, eller projektet, fortsätter att handla om hur man ska kunna förena demokrati, stabilitet, välfärdsutveckling och islamskhet/islamism i ett delat, sprickfyllt land som ligger där det ligger – och vars öde och vägval därför är av stor, växande betydelse för en undrande och oroad omvärld, särskilt för Washington och Bryssel.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Albin Aronsson

Om Storbritannien väljer att lämna EU kan effekten på sikt paradoxalt bli att Sveriges säkerhet stärks. Detta eftersom Nato troligen kommer att stärkas av Brexit, EU försvagas och att Sverige i stort blir tvunget att söka medlemskap i försvarsalliansen.

De senaste veckorna har de alarmerande artiklarna om hur negativt Brexit är för Europa och Sverige florerat rikligt i debatten. Om Storbritannien slutligen väljer att åberopa EUs artikel 50 och förhandla sig ut kommer självklart Europa att påverkas, negativt men kanske också positivt. Storbritanniens betydelse för global säkerhets- och försvarspolitik är dock oavsett Brexit betydande och landets åtagande gentemot Nato har inte ifrågasatts. Försvarsalliansen kommer istället troligen bli det enda forumet för seriösa säkerhetspolitiska överläggningar och Sverige kommer då att bli än mer beroende av en allians man inte är medlem i. Det finns tre huvudsakliga skäl till att Brexit på sikt kommer att göra ett svenskt Nato-medlemskap oundvikligt och därmed stärkande för Sveriges säkerhet.

För det första är Storbritannien en oerhört stark enskild aktör inom området säkerhets- och försvarspolitik och detta kommer knappast att förändras märkbart med landets sorti från EU. Sedan 2010 har visserligen regeringen skurit kraftigt i försvarsbudgeten men i och med 2015 års försvarsbeslut har man påbörjat ett viktig återtag avseende kapacitet. Beslutet innebär bland annat nya fartyg, nya stridsflygplan och lovad finansiering av den nukleära avskräckningskapaciteten.

Landet har en mycket stark relation till USA och den kommer inte att förändras avsevärt med Brexit. Även om Obama uttalat sig kritisk till Brexit påtalade han inför Natos Warszawa-möte att den ”speciella relationen” mellan de två allierade fortsatt kommer att vara helt central. USA och Storbritannien är båda medlemmar i Nato och därför blir det av yttersta vikt för andra stater (bland annat Sverige) att samarbeta inom den organisation som båda stormakterna är medlemmar av.

Ofta förbisedd men av central betydelse är Storbritanniens starka strategiska kultur. Den bygger till stor del på en oförskönad världsbild och insikten att hård makt, trots utopiska uttalanden från andra håll, fortsatt bestämmer när det kommer till kärnan av makt och inflytande. Denna strategiska kultur härstammar från landets storhetstid som imperium och märks fortfarande i diskussioner med tunga företrädare och tänkare inom landets säkerhetspolitiska elit. Man är helt enkelt bra på strategisk policy planering.

Risken för en uppbrytning av Storbritannien är också överskattad. På grund av det kraftiga raset i oljepriset de senaste åren är prospekten för Skottland att bli självständigt och fortsatt rikt mindre lockande.

EU blir däremot fullständigt vingklippt säkerhetspolitiskt med Storbritanniens sorti ut ur unionen. Landet kommer dock enskilt att fortsatt vara en aktör av fundamental betydelse för Europa och Sveriges säkerhet. Forumet inom vilket landet tar med sig denna styrka, kunskap och kontakter kommer dock att vara Nato och inte EU. Men i Nato är Sverige inte medlemmar.

För det andra har Sverige ett starkt och nära bilateralt samarbete med Storbritannien avseende försvars- och säkerhetspolitik. Samarbetet har fluktuerat genom århundradena men de senaste årens radikalt försämrade säkerhetsläge i Europa och globalt har accentuerat dess betydelse. Genom den populärt kallade ”Hultqvist-doktrinen” har Sverige sökt fördjupat bilateralt samarbete med de båda stormakterna USA och Storbritannien i förhoppningen att detta kan ersätta ett medlemskap i Nato. Det senaste undertecknade dokumentet berörde över 50 områden inom vilka Sverige och Storbritannien ämnar fördjupa samarbetet, exempelvis aktiviteter för att stärka interoperabilitet och allmän försvarsutveckling (ospecificerat offentligt).

För det tredje kommer Nato och, som forskaren Malena Britz vid försvarshögskolan förutsett, den transatlantiska säkerhetsrelationen förstärkas. Detta kommer att ske på bekostnad av en svagare gemensam försvars- och säkerhetspolitik (CSDP).

Storbritannien kommer, som en kompensation för Brexit, att öka sitt åtagande till Nato. Alliansen utgör redan ”grundvalen” för landets säkerhetspolitik och allt eftersom man inte behöver skicka officerare och civila till EU kommer man att kunna fokusera helhjärtat på Nato.

Sverige har baserat sin säkerhetspolitik på EU sedan man avskaffade neutraliteten 1995. Vi har genom åren investerat mycket i samarbetet och hyst särskilt höga förhoppningar om en förstärkning av unionens försvars- och säkerhetspolitik. Det har framförallt varit mer politiskt bekvämt och genomförbart att satsa på EU än alternativet. Men EU kommer att försvagas ordentligt av att dess militärt sett starkaste medlem lämnar samarbetet. När EU inte längre är lika viktig som tidigare inom området försvar och säkerhet kommer Natos betydelse för Sverige naturligen att öka.

Sverige kommer alltså att bli mer beroende av en allians (Nato) man inte är medlem i. Inte undra på att Peter Hultqvist svettades när han nämnde Brexit i samband med omröstningen av värdlandsavtalet mellan Sveriges och Nato.

Brexit medför nämligen på sikt att den säkerhetspolitik som Sverige fört sedan 1995 blir helt ohållbar. Trovärdigheten av EUs artikel 42.7 (solidaritetsklausulen) kommer att undergrävas än mer med konsekvensen att hela konstruktionen blir ett luftslott.

Det kommer troligen bli oundvikligt för Sverige att söka medlemskap i Nato med Storbritanniens sorti från EU och CSDP. Socialdemokraternas utopiska drömmar kommer att krackelera.

Men det skulle inte vara särskilt negativt. Det skulle istället vara direkt uppfriskande om Sverige tvingades lämna sina försök till verklighetsflykt och ”slutet på historien” lösningar.

Ett medlemskap i Nato skulle kraftigt gynna Sveriges säkerhet på sikt. Brexit utgör därmed en paradox avseende betydelsen för svensk utrikespolitik.

 
Författaren är statsvetare och har tidigare arbetat med europeisk säkerhetspolitik på Atlantic Council i Washington, DC. 2016 deltar han i tankesmedjan Frivärlds Utrikesakademi

Om folkomröstningar och den liberala (representativa) demokratin – BREXIT, m m.

av Michael Sahlin

Det finns i tider som dessa  goda skäl att reflektera över temat folkomröstningar, den demokratiska metod som det är vanligt numera, också på regeringsnivå i Sverige, att ”tycka illa om” – som Margot Wallström uttryckte det.

Författningsvarianter

Folkomröstnings­instrumentet, den ”direkta” demokratin enligt idealtypisk modell med anor från det antika Aten när det begav sig, finns med som en slags sten i skon, mer eller mindre tydligt förankrat i de olika länder­nas/demokratiernas författningar, som reservutgång i komplicerade lägen, ofta genom en författningsstadgad möjlighet för en viss befolkningsandel att kunna kräva, efter en framgångsrik namninsamling, om denna andel inte finner att de vanliga representativa procedurerna räcker till för att garantera legitima (eller ”rätta”) beslut.  I andra fall kan det te sig bekvämt för de etablerade partierna, eller ett dominerande parti, att antingen hota med att föra en fråga till folkomröstning, eller komma överens om att föra en extraordinär fråga som förefaller svår att lösa ut inom ramen för etablerade partistrukturer/skiljelinjer till ”folket” i en folkomröstning, ibland som alternativ till att utlysa nyval som metod att dyrka upp låsningar. Mängder av varianter och exempel finns, som bekant även i den svenska politiska 1900-talshistorien. Den liberala demokratin uppvisar en fundamental ambivalens, och svaghet, i frågan om folkomröstningar.

En aspekt på detta gäller om folkomröstningar, författningsstadgat eller i politisk praxis, skall vara beslutande eller rådgivande. Som vi vet, också från den svenska historien, finns här en dragkamp mellan formellt och reellt; den som riskerar en låt vara (endast) rådgivande folkomröstning inser att den bärande legitimiteten skadas om något annat än folkomrösts­nings­resultatet blir det beslut som ändå fattas i de sedvanliga representativa procedurerna. Därför är det vanligt att de politiska ledare som finner skäl att föra en fråga till folkomröstning förklarar att man kommer att rätta sig efter resultatet. Desto mer grannlaga då att med omsorg välja ut frågor som lämpar sig sådant risktagande (m a o mindre viktiga frågor där ”fel” folkligt beslut kan tolereras och hanteras) och att med noggrannhet tänka igenom hur frågan ska ställas, eller att ta risken även i en viktig fråga om man känner sig trygg och säker på att ”rätt” svar kommer att ges. Ordet ”risk” används här i syfte att problematisera. Historien, alltså också den svenska (högertrafiken, kärnkraften, valutaunionen, den aktuella debatten om eventuell folkomröstning om en eventuell svensk NATO-anslutning), vimlar av exempel på starkt bekymmersamma utfall av hot om folkomröstningar och (oväntade) folkomröstnings­resultat.

Ändå verkar det vara svårt, även efter de BREXIT-spår som tycks förskräcka och diskreditera, för den liberala. representativa demokratin att avstå från eller befria sig från folkomröstnings­institutet som reservutgång. Man kan vilja fundera över varför det är så. Funderingen kan börja med några erfarenheter från andra länder.

Folkomröstningar i internationell krishantering

Och man kan då påminna om att folkomröstningar också har en internationell dimension, en krishanterings­dimension.  Det i sin tur har att göra med att grundfrågan gäller vad som konstituerar legala och – bredare – legitima beslut. Ingen regim är immun mot legitimitetsproblemet – även auktoritära eller totalitära diktaturer måste göra en avvägning mellan legitimitet och repression när man kämpar för att behålla makten och för att genomdriva beslut, ju mindre legitimitet desto större behov av repression, ofta i en ond cirkel. Den som vågar riskera en folkomröstning, eller för den delen ett nyval, har i ena vågskålen chansen till förstärkt internationell  legitimitet och därmed makt internt, i den andra vågskålen den mer eller mindre påtagliga risken att chansningen misslyckas, att folket väljer ”fel”. Men för liberala demokratier – varom mer nedan – tillhör legitimitet och legitima beslut själva definitionen av samhällsmodellen. Därav känsligheten och sårbarheten för fenomenet folkomröstningar.

Härigenom blir folkomröstningar både ett (riskfyllt) instrument i det internationella samfundets krishante­ring/fredsbyggande och ett svårbemästrat problem. Det handlar om att ibland (exempelvis Sydsudan) ha en folkomröstning om en ny författning eller ett fredsfördrag som slutpunkten på en krävande fredsprocess, som morot respektive piska, i andra fall att misslyckas (som i fallen Slovenien och Kroatien) eller lyckas (Kosovo) motsätta sig att en folkomröstnings­kampanj får lov att störa en känslig fredsförhandling, syftande till kompromiss­överens­kommelse.  Det handlar här om ett dilemma av samma art som frågan om ansvarsutkrävande vs fred – att det för liberala demokrater kan vara svårt att hitta övertygande argument mot att folket tillfrågas eller att ansvar utkrävs – när det primära i rådande läge är att få till stånd en fredsuppgörelse.

Ett bra, självtupplevt, exempel  är Makedonien hösten 2004. Freds­processen, Ohrid Framework Agreement, hade just kommit fram till den svåra frågan om decentralisering och interetnisk ändring av kommuns­gränserna. En grupp oppositions­politiker, inklusive den nuvarande omstridde premiärministern Gruevski, hade hittat en passus i konstitutionen om att 50 000 namnunderskrifter skulle räcka för att kräva en folkomröstning i frågan. Sedan det konstaterats att erforderliga namnunderskrifter uppnåtts blev dilemmafrågan för det internationella samfundets representanter hur man skulle kunna, med bibehållen demokratisk trovärdighet, förhindra en folkomröstning som med enkel majoritet för att avvisa det aktuella lagförslaget garanterat skulle innebära havererad fredsprocess. Det räckte inte att argumentera för ett ”ja”, alla visste att om det erforderliga valdeltagandet (50% av valmanskåren) uppnåddes så skulle nej vinna och krisen vara ett faktum. Alltså fick IC-budskapet bli: ”rösta inte, avstå!”. Och det lyckades, bara 25% röstade, processen gick vidare, men det var ingen enkel pedagogik i freds­byggandets Makedonien.

Så frågan om folkomröstnings­institutets för- och nackdelar finns också på internationell nivå, i den utsträckning och så länge som liberals­demokratiska värderingar styr det internationella systemets gängse syn på begreppsparet legalitet-legitimitet, förstärkt måhända av den klassiska definitionen på hyckleri som lastens hyllning till dygden.

Men på nationella nivån finns, som exemplet Makedonien m fl visar, en mängd varianter i olika politiska kulturer av ambivalens till den liberala representativa demokratins tillräcklighet/otillräcklighet ur legitimitetssynpunkt, alternativt behov av komplement för säkerställande av legitimitet genom nationella, regionala och/eller lokala folkomrösts­ningar, oavsett det politiska spelet om instrumentets användning. Vissa författningar nämner knappt eller alls möjligheten, men kan tillkomma likväl genom politiska beslut. Andra stipulerar om enbart rådgivande folkomröstningar, men sådana kan som sagt i praktiken likväl ändå bli beslutande, om politikerna riskerar att i förväg binda sig för efterrättelse. Andra (typ Schweiz) grundas på en idévärld eller politisk kultur om den direkta demokratins omistlighet, genom bestämmelser som underlättar och tillråder folkomröstningar på olika nivåer (och som försvårar förändring). Andra åter har föreskrifter om kvalificerade majoriteter som erfordras för att ett parlament skall kunna utlysa en folkomröstning, i typfallet gällande författningsändringar – i t.ex. Turkiet stipuleras att det krävs 3/5 majoritet för att föra en författningsändring till (beslutande) folkomröstning, och 2/3 majoritet för att parlamentet självt skall kunna besluta.

En klassisk avvägning

Varianterna i författningsreglering eller politisk tradition/praxis – och det oavsett om det handlar om parlamentariska eller presidentiella modeller av liberal demokrati – ger uttryck för en klassisk avvägning mellan behovet av legitimitet och folkförankring i beslutsfattandet och behovet av fungerande regeringar och effektiv styrning, mellan förändrings­barhet och broms­mekanismer mot alltför snabba och ogenomtänkta förändringar.  Samma avvägning gäller förstås också för författnings­ändringar i stort, oavsett kopplingen till folkomröstnings­mekanismen, t ex att vi i Sverige har regeln om två parlamentsbeslut med mellanliggande val.

Nu dags för ett stålblankt Churchill-citat: ”Democracy is the worst form of government, except for all the others that have been tried from time to time”.

Det har ifrågasatts om Churchill sade precis så, men vad han uppenbart menade var att den västerländska liberala demokratin visserligen har en massa skavanker och problem men att alla andra prövade modeller, auktoritära eller totalitära regimer/system i allehanda varianter, eller drömmar om  ”demokratisk socialism” (där folket styr politiken och politiken genomsyrar folk och samhälle, enligt idealet) visat sig vara sämre, om alls fungerande. Eller för den delen moderna varianter av s k ”majoritas­rianism” där segrar i demokratiska val  föder anspråk på obegränsad maktutövning, i förlängningen majoritets­diktatur.

När vi nu talar om den liberala demokratins (europeiska och) globala  kris och riskfyllda folkomröstningar i det perspektivet finns skäl att erinra om vad liberal demokrati som begrepp och ideal innebär – givet dess anspråk på att vara ett permanent och slutgiltigt svar på det universiella legitimitetsproblemet (även om ”historien inte nått sitt slut” a la Fukuyama).

Den liberala, representativa demokratin och dess kritiker

En grundbult i dagens värld och samhällen är huvudprincipen om ett representativt system, låt vara som vi sett med olika art och grad av kompletterande folkomröstnings­inslag, som tillgång respektive problem. Ett stabilt representativt system förutsätter ett fungerande, trovärdigt och i förhållande till de aktuella samhälls­förhållandena relevant partisystem som av folket (”folket”) uppfattas som rimligt representativt och rimligt kapabelt att leverera efterfrågade beslut, att folk upplever ett samband, en konsekvens, mellan den egna rösten i valet och den resulterande regeringsbildningen och den förda politiken. En annan konstituerande princip handlar om allmän acceptans av regeringsmaktens och politikens begränsning, att allt inte är politik utan att det är viltigt att det vid sidan av politiken finns en civil samhällelig och ekonomisk sfär som tillåts leva sitt eget liv. Tillsammans tänks dessa båda grundbultar garantera eller optimera värden som stabilitet, välstånds­utveckling och frihet, frihet i olika avseenden. Och för att övervaka skyddet för dessa friheter och motverka maktmissbruk, och manifestera regelstyrning snarare än politisk styrning, finns rättsstatsprincipen som likaledes konstituerande grundbult, och ett antal mekanismer för granskning av makten i dess olika former, vilket främst  förutsätter fria medier, fristående rättsvårdande myndigheter och yttrande- och församlingsfrihet.  Det komplicerade samspelet mellan de olika friheterna och kravet på politikens begränsning ligger till grund för samhörigheten mellan liberal demokrati och en mer eller mindre tydligt kapitalistisk ekonomisk ordning.

Det är dessa liberala värden som genom västvärldens och USA:s dominerande roll i globaliseringen  och FN:s tillkomst och framväxt som normerande faktor uppnått status som universella värden. Tills nu, när det tycks framväxa utmaningar från olika håll. Från vänsterhåll har ju kritiken alltid varit att den liberal-kapitalistiska ordningen skapar friheter för den ekonomiska oligarkin att bibehålla och fördjupa orättfärdiga ojämlikheter i samhället (därav visionerna om ”demokratisk socialism” som nödvändig färdväg till ett gott och rättvist samhälle, och realiteterna av sovjetisk eller maoistisk kommunism).  Från högerauktoritärt håll i olika delar av världen framförs att liberal demokrati, om än kanske önskvärt i  princip – apropå definitionen av hyckleri – inte låter sig förena med behovet av stabilitet och styrbarhet i mångdimensionellt komplexa utvecklingssamhällen. Och från dagsaktuellt högerpopulistisk håll framhålls bl a att den liberals­demokratiska samhällsmodellen i all sin ekonomism, materialism och marknadsgyckel saknar svar på grundläggande identitetsfrågor, i folkvandringstider som dessa.

Man kan alltså säga att de liberals­demokratiska systemen, på nationell och internationell nivå (exempelvis EU) nuförtiden sviktar under  det samlade trycket av  vänster- och högerkritik:  bristande ekonomisk och social rättvisa och oligarkivälde, instabilitet och oförmåga att leverera effektiva beslut, identitets- och värderingskris. Ännu fungerar de internationella institutionernas (FN, m fl) normgiv­nings­makt, men tendensen tycks vara inte bara minskande västliga möjligheter att ”exportera” sin unika lösning på legitimitetsproblemet utan också tendenser till ifrågasättande och underminering också på hemmaplan, i Europa (Le Pen, Orban, Brexit, mm) och USA (Trump).  Men också mer oberoende och vetenskapliga analytiker  pekar, nu som förr, på den liberala demokratins mycket speciella förutsättningar genom gynnsamma samhällsbetingelser och ryggtäckning av global amerikansk makt men samtidigt med karaktär av historiskt provisorium och socio-ekonomisk bräcklighet och politisk instabilitet, ett system på sikt oförmöget att harmonisera styrande och styrda.

Populism och folkomröstningar: misstro mot det representativa systemet

Det är här som problemet med folkomröstningar, nu senast dramatiskt manifesterat av BREXIT, kommer in.  Problemet ligger bl a i just detta om folkomröstningar börjar ses inte bara som ett komplement i den representativa liberala demokratins huvudfåras marginal utan snarare som ett alternativ, ett sätt att manifestera misstro mot och missnöje med själva det liberals­demokratiska representativa systemet. Och här kommer begreppet populism in på banan: konsten att med relevanta retoriska knep fånga upp och ge röst (och legitimitet) åt ”vanliga människors” känsla av vanmakt, övergivenhet och (som det heter på sociologiska) ”relativ deprivation”, att vara förfördelad part i relation till mer gynnade eller framgångsrika grupper, med ty åtföljande diffusa hat, ilska, misstro mot  etablissemang och samhällselit, de smarta och gynnade. Vänsterpopulismen vädjar till  människors klassbaserade missnöje, högerpopulismen  (i dagens verklighet på frammarsch) söker fånga upp  människors identitetsvilsenhet i folkvandringstider. Alltså olika svar till den vilsne och arge och hans fråga: vem ska jag vara arg på? Staten, etablisses­manget, eliten, de besuttna – eller invandrarna?

Populism hör alltså, närmast definitionsmässigt, ihop med misstro mot den representativa liberala demokratin. Populism uppstår och frodas i en krisatmosfär  där misstro mot den representativa demokratin har uppstått genom – som i dagens Europa och EU – samtidiga kriser av ekonomisk, migrationspolitisk, säkerhetspolitisk och institutionell art. Och populism och populister  verkar, definitionsmässigt för att ytterligare underblåsa detta missnöje och denna misstro. Krav på folkomröstningar är ett vanligt förekommande verktyg i detta.  Det skapar i sin tur ett svårt dilemma för liberala demokrater. Det är svårt för en demokrat att principiellt säga nej till ett förslag om att tillfråga ”folket”, för säkerhets skull, även om det kan befaras att tilltron till de representativa mekanismerna skulle skadas. Och det är svårt att avvisa argumentet att ju viktigare en fråga, desto angelägnare (av legitimitets- och förankringsskäl) att frågan underställs en folkomröstning. Och till saken hör ju, som nämnts, att idén om folkomröstningar i särskilda fall finns med i snart sagt alla liberala demokratiers författningar. Problemet är hur ”de särskilda fallen” ska definieras. Dessutom är det som bekant bekvämt för politiker, oavsett parlamentarism eller presidentiella system, att ha tillgång till möjligheten att tillgripa folkomröstning när intern partisplittring råder (jfr Brexit) eller när en fråga måste avgöras men grund saknas för att avgöra den på basis av de skiljelinjer som konstituerar det befintliga partisystemet. Eller när det handlar om en mer teknisk fråga som ter sig harmlös ur maktspelssynpunkt.

Problemet med folkomröstnings­institutet, särskilt i tider när av olika skäl populism (misstro mot det representativa systemet) grasserar, äri att både krav på och genomförande av folkomröstningar tenderar, definitionsmässigt,  att undergräva just den balans och legitimitet som den liberala demokratin försöker realisera. Detta åskådliggörs av argumentet ”ju viktigare fråga, desto angelägnare att denna frågas avgörande får ett slutligt test ur legitimitets- och folkförankrings­synpunkt i en folkomröstning”.  Det är som sagt svårt-till-omöjligt för en demokrat att avvisa detta argument, men konsekvenserna förskräcker likväl. Alla vet att en folkomröstnings­kampanj innebär polarisering och riskerar vulgarisering ,och alla inser därför att regeln i praktiken snarare borde vara att ”ju viktigare en fråga, desto olämpligare är det att underställa den en folkomröstning” – även om det kan vara svårt att säga detta rakt ut, ur demokratisk synpunkt. Som juristen, mm,  Thomas Thorild citeras säga om tänkandet (”att tänka fritt är stort men tänka rätt är större”) över aulaingången på Uppsala Universitet. så kan möjligen dilemmat uttryckas när det gäller elitens syn på folkets röst. Därav rubriken.

Klokt och/eller oklokt

Det följer av detta resonemang att det var oklokt av David Cameron att utlysa en folkomröstning om det som blev BREXIT. Han chansade maktpolitiskt på att folkomröstnings­hotet skulle ge kraft åt en omförhandling med EU om brittiska medlemskapsvillkor och därefter vind i seglen för en framgångsrik YES-kampanj.  Och tyst i klassen därefter inom Tories. Han drog en nästan unik nitlott med omfattande (men ännu ovissa)  ekonomiska och säkerhetspolitiska konsekvenser, för såväl Storbritannien som EU och dess medlemsstater, inklusive Sverige.

Och det vore för Frankrike, EU och därbortom olyckligt om Marine Le Pen skulle komma i läge och få för sig att även i Frankrike utlysa en folkomröstning, om FREXIT. Kanske följt av ungrare, polacker och andra.  Och det är en stor fara för hela västvärlden i vid transatlantisk bemärkelse om närmaste år, med början i det amerikanska presidentvalet, ser en allmän tendens till upplösning av den hittillsvarande, efterkrigstida liberals­demokratiska ordningen.

I konsekvens med detta: det vore – är – olyckligt och oklokt att spela med folkomröstnings­kortet/hotet i den svenska NATO-debatten, alldeles bortsett från att BREXIT-chocken nu fått mången i ledande ställning att säga sig ”tycka illa om” folkomröstningar.

I summa:  mycket finns att säga och spekulera om säkerhetspolitiska följder av den brittiska folkomröstningen, men viktigast av allt är diskutera vad den utsäger om folkomröstningars vara eller inte vara. Författningsfrågor innehåller säkerhetspolitiskt sprängstoff.

 
Författaren är ambassadör, f d generaldirektör, fil dr och ledamot av KKrVA.

av Yrsa Grüne

 ”En kontinuerlig utveckling av det militära samarbetet med Nato är en av de viktigaste delfaktorerna för att Finland ska kunna upprätthålla och utveckla det nationella försvaret och kapaciteten att försvara sitt eget territorium. Finland fortsätter med sitt omfattande deltagande i Natos övningar och utbildningsverksamhet.”

Bland annat så står detta i Finlands regerings utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som gavs till riksdagen strax före midsommar och man kan utgå ifrån att regeringen inte kommer att avvika från den linjen.

Det är i högsta grad en politisk avsiktsförklaring. Svaren på hur Finland praktiskt har tänkt utveckla sitt försvar kommer senare i den försvarspolitiska redogörelsen. Den beräknas vara klar tidigast vid årsskiftet 2016-2017. Östersjöområdet har präglats av växlingar mellan försiktig optimism om en stabilare säkerhetssituation och oro för en ytterligare upptrappning. Detta enligt Finlands statsledning. Hur frågan hanteras i den kommande redogörelsen återstår att se.

Eftersom de tidigare utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen svällt ut med varje ny regering, har man redan tidigare övervägt en uppdelning likt den statsminister Juha Sipiläs regering tog in i sitt program när regeringen tillsattes för drygt ett år sedan. Indelningen har gjort det möjligt att behandla varje område mer utförligt. Den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen omfattar den här gången bara drygt trettio sidor.

Den röda tråden i redogörelsen handlar om att utveckla nätverken ytterligare och att stärka det territoriella försvaret: ”Finland måste med tanke på sin säkerhet noggrant bevaka den militära förmågan och de militära avsikterna hos aktörer som påverkar i synnerhet vår närmiljö.”

Geopolitiken har aldrig försvunnit från sättet att resonera men gör nu sitt återtåg också officiellt i Finlands regerings bedömning. Tydligare än förr erkänner man att omvärlden och närområdet har förändrats till det sämre. ”Den förändrade omvärlden för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik kännetecknas av snabba förändringar och oförutsägbarhet.”

För första gången får också det fördjupade samarbetet med Sverige, de övriga nordiska länderna och Förenta Staterna ett eget avsnitt. ”Försvarssamarbetet med Sverige har som främsta syfte att stärka säkerheten i Östersjön samt Finlands och Sveriges försvar”, heter det i redogörelsen, och man talar också om ett omfattande samarbete som ”främjas utifrån gemensamma intressen, utan några begränsningar”. I synnerhet det sistnämnda – utan några begränsningar – hör till det mest citerade när det gäller mediernas och forskarnas försök att bena ut vad det kunde betyda i praktiken.

Natoanhängarna har naturligtvis glatt sig åt att den så kallade ”optionen” finns kvar när det gäller ett eventuellt Natomedlemskap i framtiden. Jämfört med regeringen Katainens regering kan man också tolka formuleringen som att tröskeln för att ansöka om Natomedlemskap har sänkts: ”Finland bibehåller möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato och ger noggrant akt på förändringar i sin säkerhetsmiljö.”

Regeringen Sipilä har understrukit att den inte planerar lämna in en medlemsansökan men valde ändå att inte skriva in att en ansökan inte ens kommer att förberedas under den här regeringsperioden (som Katainens regering gjorde).

Natooptionen har tyvärr alltför ofta tolkats som en biljett in i Atlantalliansen. Det skärpta säkerhetsläget i Östersjöområdet har dämpat dylika förhoppningar. I dag tror de flesta att a) Nato inte skulle acceptera Finland under rådande förhållanden och b) att Finland ändå inte skulle kunna räkna med hjälp enligt artikel fem i Natostadgan vid en kris.

Inför Natos toppmöte i Warszawa kunde man notera en viss nervositet. Före de nordiska statsöverhuvudenas besök i Washington var man inte säker på att en inbjudan till Natomötet skulle droppa in. Osäkerheten förbyttes i öppen belåtenhet – kanske rentav stolthet – när det blev klart att Finland och Sverige som enda länder av Natos Enhanced Opportunities Programme (EOP) – det fördjupade partnerskapsprogrammet – fanns med på listan över inbjudna. Att president Sauli Niinistö och statsminister Stefan Löfven skulle sitta med vid middagsbordet höjde statusen ytterligare.

Man brukar tala om att det inte finns några gratisluncher. Frågan är om det finns några gratismiddagar inom Natokonceptet?

Finland och Sverige har aktivt agerat för att få ett uppgraderat partnerskapssamarbete med Nato och har nu fått vad de ville ha. Men hur är det med aktiviteten när det gäller förslag om hur man inom EOP kunde dra sitt strå till stacken när det gäller säkerheten? Med rättigheter följer också ansvar. Att Finland försvarar sitt territorium är en förpliktelse som gagnar Nato – men utgör ingenting nytt. Det finns dock en förståelse inom Nato för att Finland ogärna åtar sig andra förpliktelser. Vid en kris i närområdet vore det gamla territoriella försvarskonceptet en stor utmaning och man kan anta att det skärpta säkerhetsläget i närområdet har lyft konceptet till en ny nivå. Så kan man tolka formuleringen som gäller Finland avsikt att ”noggrant följa med”.

Regeringen kritiserades för att publicera redogörelsen en knapp vecka före Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskapet. Regeringen försvarade sig med att det ”alltid” finns någon deadline man borde beakta och att Finland måste kunna göra sina egna bedömningar oberoende av dem.

Men just när det gäller brexit kunde det ha varit bra att vänta. I redogörelsen talas det om Finlands vilja att stärka den militära förmåga inom EU. Med tanke på att en överväldigande majoritet av EU-länderna också är medlemmar i Nato är utsikterna inte särskilt ljusa, oberoende av vad Natos toppmöte kommer fram till.

Storbritannien är den starkaste transatlantiska militära länken och har varit den drivande kraften för att utveckla EU:s förmåga att ta hand om kriser i sitt eget område. Ett mer militärt starkt EU ter sig knappast särskilt attraktivt efter brexit, i synnerhet om det finns risk för dupliceringar. Saken diskuteras på toppmötet men chanserna för att stärka EU:s militära samarbete snarare har minskat än ökat efter brexit.

I den brittiska försvarskommitténs rapport (Russia: Implications for UK defence and security) finns det en formulering som pekar på att Nato internt måste komma överens om att artikel fem bör gälla eventuella nya medlemmar redan innan de har accepterats.

Möjligheten togs upp också i den bedömning som en expertgrupp gjorde på uppdrag av Finlands regering. Den betraktades dock som praktiskt ogenomförbar, eftersom folkomröstningar i Finland och Sverige om ett Natomedlemskap kunde resultera i ett nej.

Som situationen ser ut nu i Östersjöområdet skulle ett eventuellt förslag om dylika garantier med största sannolikhet falla på sin politiska omöjlighet och med hänsyn till Ryssland.

Det betyder att det militära samarbetet med Sverige växer i betydelse för Finland. Samtidigt sneglar man i Finland oroligt mot Stockholm, alla försäkrandes om motsatsen till trots. Oron för att Sverige ansöker om Natomedlemskap handlar inte om misstro mot den svenska regeringen – den oberäknelighet som nämns i redogörelsen tyder på att man i Finland mycket väl är medveten om att tvära kast kan ske.

Det är möjligt att det helt enkelt inte finns tid för att meddela om sina avsikter i god tid.

Ett sätt att försöka dämpa osäkerheten i närområdet är försöken till en dialog med Ryssland. Den vägen har Finland valt. Att det inte är lätt kunde tydligt utläsas av kroppsspråket när Finlands president Sauli Niinistö och Rysslands president Vladimir Putin höll sin presskonferens den 1 juli på Gullranda. Finland fattar naturligtvis sitt eget beslut, sade Putin med hänvisning till ett Natomedlemskap. Men det har sina konsekvenser, tillade han och slängde iväg en ballong med ett påstående om att det inte finns några ryska styrkor på 1500 kilometers avstånd från gränsen.

Dessa kilometrar började leva sitt eget liv i kommentarer och analyser om vad Putin egentligen menade: skulle man räkna avståndet på bredden eller på längden, handlade det om en fel översättning eller om att den ryske presidenten var illa informerad. Så flyttades uppmärksamheten bort från kärnan i Putins budskap: att Ryssland skarpt motsätter sig ett finländskt Natomedlemskap. Manöverutrymmet för Finland är än en gång litet.

 
Författaren är journalist.

Soldat och officersyrket är inte vilket jobb som helst. Utövarna ska klara jobbet också i farliga situationer. Det är det grundläggande skälet till att dom är anställda. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

av Ulf Henricsson

Kapten David Bergmans inlägg på denna blogg w 25 gladde mig men gjorde mig också nedstämd.

Det gladde mig för att det visar att det fortfarande finns officerare i tjänst som törs sticka ut hakan och ifrågasätta det man tycker är fel.

Det som gör mig nedstämd är den beskrivna attityden att hantera döden, sin egen eller andras, som ju är en ofrånkomlig del av den militära professionen. 

Till det första. Jag fick för några år sedan frågan avseende försvarsmaktens personals deltagande i försvarsdebatten av f d ÖB Bengt Gustafsson: ”Du Ulf – var det så här lågt till tak när vi höll på”? Mitt svar var – nej. Äldre kollegor vittnar om att de uppmuntrades av sina chefer att ha synpunkter även om dessa stred mot den officiella ståndpunkten. I samband med försvarsminister Tolgfors avgång ringde en av våra TV-kanaler och undrade vad man tyckte inom Försvarsmakten. ”Då tycker jag du skall ringa någon som arbetar i försvaret – jag är pensionär sedan tio år” svarade jag. ”Jovisst – men det är ingen där som törs säga något” var det nedslående svaret. Det var inte första gången jag fått den kommentaren avseende angelägna försvarsfrågor och när jag påpekar den uppfattningen för generaler och informationsfolk slår de ifrån sig och säger att vi ställer alltid upp och här är högt i tak.

Talar jag med yngre officerare tycker de inte alls det är högt i tak. Oavsett vad som är sant borde detta göra försvarsledningen bekymrad. Jo – jag vet att vi har major Carl Bergqvist och örlogskapten Niklas Wiklund som skriver, men märk att de under många år skrev under pseudonymer (Wiseman och Skipper) och kom ut på arenan med egna namn när de var etablerade och svåra att få tyst på, utan alltför mycket uppmärksamhet.

Vilka skall debattera försvarsfrågor om inte yrkesfolket får eller törs? Vi  pensionärer och civilister? Ok – men skyll er själva och demokratiministern borde vara bekymrad eftersom tystnaden sprider sig mer och mer i offentlig förvaltning. Men märk väl, hemligheter diskuterar man inte offentligt.

Och så till döden. Uppgiften att David under en övning inte fick visa bilder på ”döden” skulle jag tagit som ett dåligt skämt om jag inte upplevt samma sak själv. I början av 2000-talet skickade vi från FHS in ett uppdragsförslag för forskning till Försvarsmakten med rubriken ” Militär organisation och döden”. Ett ganska angeläget ärende eftersom svenska soldater understundom dör i tjänsten både i utlandsmissioner och hemmavid. Svaret fick mig att häpna! –” behov saknas” Är detta några få tillfälligheter utan betydelse? Nej, under min tid som fördelningschef mötte jag officerare som tänkte säga upp sig i händelse av krig för att undvika konfrontationen med döden – då har man missat något under rekrytering och utbildning!  Det var länge sedan – javisst men för någon månad sedan under ett fördrag för en officerskurs fanns det några kadetter som inte kunde tänka sig att döda.

Många soldater som varit i utlandstjänst uppger att ”döden” lämnades utanför utbildningen inför missionen. Själv fick jag kritik för att låta alla soldater på första Bosnienbataljonen fylla i Fonus ”Vita arkivet” där du planerar din begravning. Mitt syfte var att få alla att tänka efter före.

Kanske var det civila personer närvarande vid det tillfälle David relaterar till? – så mycket bättre – civilsamhället är lika dåligt på att hantera döden som försvaret. Trots att vi alla den vägen skall vandra.  Att hantera dessa frågor seriöst före en utlandsmission skulle minska antalet PTSD fall att behandla efteråt.

En organisation med det yttersta syftet att utöva statskontrollerat våld genom väpnad strid måste förberedas för detta och i detta ingår att vara beredd att hantera död och elände. Och det gör man inte genom att låtsas som om problemet inte finns.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist

Under senare års Nato-debatt har motståndare till medlemskap nästan alltid hänvisat till den tvåhundraåriga obrutna tradition av neutralitet eller, numera, alliansfrihet Sverige representerar. En sådan framgångsrik politik överger man inte utan vidare. Anhängarna av medlemskap brukar på motsvarande sätt hävda att denna tradition inte alls är så obruten som det sägs; särskilt refereras då till det samarbete som Sverige under det kalla kriget i hemlighet bedrev med USA och en del Nato-länder och som bl a beskrivits i Mikael Holmströms bok. Alltså är steget till medlemskap inte långt.

I själva verket har ingen av sidorna helt fel. Alliansfriheten har sedan paradigmskiftet 1812 (-1814), då Sverige under Bernadottes ledning efter ett likaså tvåhundraårigt engagemang på kontinenten, drog sig tillbaka från den europeiska scenen, varit huvudlinjen i svensk säkerhetspolitik. Denna har, med en formulering jag använde under ett finsk-svenskt säkerhetspolitiskt seminarium häromveckan på President Niinistös sommarresidens, varit Plan A. Men denna Plan A har ofta, men inte alltid, ackompanjerats av en Plan B, avsedd att fungera för den händelse alliansfriheten skulle kränkas av någon stormakt. Omvärlden skulle kunna utgå från att inga anfallsföretag mot främmande makt skulle utgå från svensk mark – om således svensk alliansfrihet respekterades. Men om Sverige skulle komma med i ett krig i vår del av Europa skulle Plan B kunna medföra politiskt eller militärt stöd från en annan stormakt. 

Plan B har under årens lopp haft mycket olika skepnader och ibland varit mera implicit än explicit. I november 1855, då Oscar I under Krimkriget 1853-1856 för att återvinna Finland eller i alla fall Åland, var frestad att ansluta sig till alliansen mot Ryssland, ingick Sverige ett formellt fördrag med Frankrike och Storbritannien. Dess innebörd var att Sverige-Norge inte skulle avstå territorium till Ryssland (man tänkte på en möjlig isfri hamn längs Ishavet), mot att de allierade makterna garanterade de förenade kungarikenas territoriella integritet, alltså en defensivallians.

Så långt har ingen svensk regering därefter gått. Ibland har Plan B mera baserat sig på nära dynastiska och politiska kontakter, som t.ex. Oscar II:s och Gustav V strävanden att, efter Frankrikes nederlag i fransk-tyska kriget 1870-1871, orientera sig mot den nya stormakten Tyskland. De ledde egentligen inte längre än till vissa militära överläggningar. Men de nära kontakterna mellan Stockholm och Berlin föranledde Ryssland att frukta att Sverige skulle ansluta sig centralmakterna, om ett krig skulle komma. Detta fungerade som en sannolikt effektiv avskräcknings­mekanism. År 1910 sade utrikesminister Arvid Taube i en föredragning för regeringen att Sverige borde fullfölja sin neutralitetspolitik, men samtidigt försäkra sig om stöd utifrån, och detta i tid. Det var Tyskland han tänkte på.

Under första världskriget gjorde sig regeringen Hammarskjöld (1914-1917) till ovän med flera stormakter, främst England, vilket förorsakade stora försörjningsproblem.  Vänstermajoriteten i riksdagen beslöt 1920 att ansluta vårt land till Nationernas Förbund. Detta motsatte sig både högern, bondepartierna och yttervänstern, som alla sade sig vilja värna alliansfriheten. Under större delen av medlemskapet av NF 1920-1936 skulle man kunna säga att Plan A och B fusionerades, då man naivt nog hoppades att det kollektiva säkerhetssystemet kunde fungera. Men 1936 förklarade sig de nordiska länderna inte längre bundna av den artikel 16 i stadgan som symboliserade den kollektiva säkerhetstanken.

Efter det andra världskriget, slutpunkten för den tioårsperiod då Sverige var helt utan någon Plan B, ville den politikergeneration som gjorde sina lärospår under kriget (Erlander, Sträng, Torsten Nilsson, Sven Andersson), inte en gång till fångas med byxorna nere. Därför sanktionerade de under det kalla kriget ett allt närmare samarbete med först Storbritannien, sedan USA och våra Nato-grannar Norge och Danmark. Olof Palme fortsatte samma politik. Detta var då okänt för det svenska folket, men väl känt av Moskva, inte minst genom spionerna Wennerström och Bergling. Den amerikanska beslutet att föra in vårt land under kärnvapenparaplyet blev självfallet den mest effektiva avskräcknings­mekanismen. Hur känd denna garanti var är förstås osäkert. Men i Moskva kunde man kanske ana det hela.

Sedan regeringen Löfven tillträdde 2014 har försvarsminister Peter Hultqvist, under betonande av att alliansfriheten består, ingått  bilaterala samarbetsavtal med Finland, där samverkan  enligt statsminister Löfvens tal på det finsk-svenska seminariet kan sträcka sig bortom fredstida förhållanden, och flera Nato-länder, inkl  USA. Förra månaden antog Riksdagen det s k värdlandsavtalet med Nato som reglerar utländska truppers närvaro för den händelse Sverige skulle begära militärt stöd. Denna Hultqvists Plan B är givetvis avsedd att signalera att om vår alliansfrihet inte respekteras, har vi byggt upp ett säkerhetsnät som skall verka avskräckande. I denna politik, som i motsats till det kalla krigets år skett i all öppenhet, har regeringen Löfven och Hultqvist, mot bakgrund av en ökad spänning i vårt närområde, gått längre än någon sedan Oscar I. Dock är det en principiell skillnad mellan November­traktaten och regeringen Löfvens samarbetsavtal.

Denna politik har således föranlett både inhemska och utländska kritiker av den nuvarande politiken att anklaga Sverige för dubbel bokföring och bristande moral. Men i mina ögon är denna politik rationell, men kräver givetvis ett starkare försvar än det som olika regeringar före 2014 rustat ned; om Plan A fallerar, får man lita till Plan B. Den period som Sverige inte haft någon form av Plan B, 1936-1945, är således den farligaste i senare århundradens historia. Då var landet utan något som helst politiskt eller militärt stöd från något håll och således mer eller mindre prisgivet åt stormakternas nycker och intressen. Denna situation vill vi inte se igen.

Tanken på en Plan A och en Plan B är det svenska folket tydligen inte främmande för. När Göteborgs universitets årliga undersökning om Nato-sympatierna i år visade ett visst ökat stöd för medlemskap, uttalade 60 % av de tillfrågade  s a m t i d i g t  stöd för fortsatt alliansfrihet, vilket media, såvitt jag kunde se, underlät att redovisa.

Hur Plan B skulle fungera i ett krisläge vet varken vi själva eller omvärlden. Det beror, som den nestorn på det finsk-svenska seminariet, Jaakko Iloniemi, påpekade, på stormakternas intressen och bedömning av det akuta läget. När en internationellt känd strategisk tänkare för inte så länge sedan frågade en svensk politiker om vederbörande trodde att den amerikanska kärnvapengarantin till Sverige från det kalla kriget fortfarande gällde, uteblev svaret, vilket strategen fann märkligt.  Men, som jag svarade på en liknande fråga under det finsk-svenska seminariet, varför skall man svara på sådana frågor?

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.