-
Grundberedskapen bör ses över dels för våra kontinuerligt tjänstgörande förband dels för våra nationella skyddsstyrkor. Jag tror nämligen att de två larmövningarna som genomfördes nu under första kvartalet 2013 kom som en överraskning för oss att Grannlandet så snabbt kunde samla, transportera och utgångsgruppera förband.
-
Genomför ”Givakt” övningar liknande de som genomfördes under 80-, 90- och del av 00-talet. Många av befälen idag har EJ varit med om sådana och vet än mindre vad som skall göras i händelse av ”Givakt”. Ett perfekt övningstillfälle för militärregion befälhavaren att se sina förband i vit ögat.
-
Framför allt måste FM seriöst börja beskriva olika metoder som Grannlandet kan tänkas tillämpa (stridsteknisk till strategisk nivå) d v s hur uppträder en reguljär motståndare, vilken sammansättning har han m m. FM UndSäkC är på mycket god väg med H GRANN(landet) men den måste få spridning så den inte blir som Fiktiv Motståndare.
-
Seriös utbildning kring den reguljära motståndaren måste börja bedrivas för officerarna som i sin tur bryter ned det till soldatnivå. För det vakuum som varit inom FM kring hur en reguljär motståndare agerar det senaste decenniet är beklämmande. Grunden måste alltid vara väpnad strid vid ett angrepp, då kan jag garantera att man även kan dela ut vatten, samtala med byäldstar o dyl vid internationella insatser.
Sökresultat för: AI
Nya Moderater slutar aldrig att överraska!
Häromdagen, eller rättare sagt efter att media i sin rapportering avhandlat söndagens partiledardebatt där Fredrik Reinfeldt utlovade förstärkningar till försvarsanslaget så funderades det på vad som skulle komma här näst rörande de försvarpolitiska utspelen, eller om Mikael Holmström på SvD möjligen skulle ha något nytt ess i rockärmen att spela ut. Men det löste Nya Moderaterna så bra helt själva. Tala om att skjuta sig själva i foten när man redan målat in sig i hörnet.
För det första så har den nymoderata Gävle-politikern, Lars Beckman, gjort ett nytt katastrofalt inlägg på sin blogg. Ni kanske minns att det var samme Beckman som för en tid sedan i samband med ”ryska påsken” skrev följande:
Just nu pågår det en kampanj från försvaret för att få mer ekonomiska resurser och nyheten stämmer väldigt väl in i tiden för den kampanjen.
Nu har han gjort det igen. På sin blogg förfäras han i dag över att bli jämförd och likställd med att ha samma åsikt som Lars Ohly rörande försvarsfrågan.
Det finns tydligen kadetter som tror att jag inte är en vän av ett starkt försvar. Det är nog första gången jag buntats ihop med Lars Ohly åsiktsmässigt..
För att vara tydlig. Sverige behöver ett starkt försvar med en god försvarsförmåga. Jag tillbringade 15 månader i värnplikten och Reservsofficerskurs.
Det står dock inte emot att även försvaret måste använda de nära 50 miljarder man får per år på bästa sätt och att det verkar som att även försvaret har ägnat sig åt viss lobbying för att få mer pengar.
Huruvida kadetternas uppfattning av läget är rätt eller fel låter vi vara osagt. Men man kan nog tycka att Lars som själv hänvisar till att han både gjort värnplikt och genomgått reservofficerskurs borde ha lite bättre koll på siffrorna än vad han bevisar att han har. Det är ett fullständigt underkännande av en politiker för det regeringsbärande partiet när han blåljuger om storleken på anslaget till Försvarsmakten. Eftersom Lars tyvärr förmedlar en fullständigt felaktig bild av anslagsnivån så kan det vara på sin plats att redovisa de verkliga siffrorna.
- 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap 22 570 994
- 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser 2 206 894
- 1:3 Anskaffning av materiel och anläggningar 8 979 728
- 1:4 Vidmakthållande, avveckling av materiel och anläggningar 6 492 416
- 1:5 Forskning och teknikutveckling 622 944
- 1:6 Totalförsvarets rekryteringsmyndighet 23 806
- 1:7 Officersutbildning m.m. 222 085
Totalt: 41 118 867
Det finns inget sakligt underlag för påståendet att de övade anfall mot Sverige, sade Bildt, och kallade debatten för ”rätt hysterisk”.
– Jag håller inte med Carl Bildt. Bildt säger att det inte finns någon saklig grund för att övningen var riktad mot Sverige. Men det finns sakliga omständigheter kring övningen. Platsen och den riktning som flygplanen flugit i ger övningen en svensk karaktär. Ryssland har ju inte bedrivit den här övningen långt inne på sitt eget territorium utan nära Sveriges. För mig är det ganska uppenbart vad de gjort.
Det känns onekligen som att den här historien kommer att leva vidare i debatten under en längre tid än väntat. Kanske kommer det även att vara ett hett debattämne under kommande Almedalsvecka?
Segerdagsparaderna 2013
RT:s bevakning av paraden i Moskva Segerdagsparaden 9 maj genomförs till minnet av segern över Tyskland 1945 och återfinns i fd sovjetiksa delrepubliker såsom Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Kazakhstan. Under denna helgdag passar staten på att både bjuda på såväl sovjetisk sentimentalitet och modern nationalistisk yra. Under sovjettiden var paraderna 1 maj och 7 november … … Läs mer →
Nu får det vara nog – SMBs Nautiska Bokklubb
Jag sitter här med ett bokpaket från SMB som jag i vanlig ordning har glömt avbeställa.
Die Kampfschwimmer der Volksmarine
Waffen der Verzweiflung: Deutsche Kampfschwimmer und Kleinst-U-Boote im Zweiten Weltkrieg
Dark Waters:An Insider’s Account of the NR-1:The Cold War’sUndercoverNuclear Sub: An Insider’s Account of the NR-1 The Cold War’s Undercover Nuclear Sub
Secrets of the Conqueror: The Untold Story of Britain’s Most Famous Submarine
Commandos from the Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II (Naval Institute Special Warfare Series)
Midget Submarines of the Second World War (Shipshape)
Blind Man’s Bluff: The Untold Story Of American Submarine Espionage
Project Azorian: The CIA and the Raising of K-129
’FOUR WEEKS IN MAY: THE LOSS OF ”HMS COVENTRY”
Blood on the Shores
Seapower: A Guide for the Twenty-First Century (Cass Series: Naval Policy and History)
Kommentarer till Anna Ek, Svenska Freds, inlägg "Efter ryska påsken kommer fruktsallad
I ett blogginlägg av Anna Ek Svenska Freds – Efter ryska påsken kommer fruktsallad kommenterar Ek bland annat två övningar; POMOR-13 (ref Barents Observer) (pågår just nu) där norrmän och ryssar samövar samt en kommande övning FRUKUS 2013 (ref Barents Observer) där Frankrike, UK, USA och Ryssland samövar.
Genom att samöva drar Ek slutsatsen att man på något sätt har ingått en allians och att svenska förespråkare för en återtagning av svensk försvarsmakt nu skulle se sig huggna i ryggen. Fullt så långt kan man nog inte dra sina slutsatser. Om man förenklar världen till svart och vitt så skulle man kunna göra det, men tack och lov är världen inte sådan utan det finns lite fler gråskalor att spela på.
Låt mig ta några exempel i relativ nutid.
Partnership for Peace (som är ett NATO-initiativ eller rättare sagt det var Amerikanerna som genom NATO initierade PfP) skapades för att inkludera stater från fd. Sovjetunionen.
Ryssland är sedan 1994 medlem av PfP. Tanken var då, som nu, att inkludera så många stater som möjligt i ett fredsinitiativ för att om möjligt desarmera potentiella krishärdar.
Under PfP-paraplyet skapades diverse övningar bland annat BALTOPS där ryska marina enheter nu har varit ett kontinuerligt inslag under nästan 10-15 år. Jag har själv gått i formation med ryska fartyg under dessa ”övningar”. Jag sätter övningar inom situationstecken, för som övningar betraktat var de – åtminstone i de tidiga dagarna – helt värdelösa. Det var svårt att få alla att förstå engelska och de mest rudimentära uppgifterna, så som att gå i formation efter varandra och svänga på samma ställe, gick åt pipan. MEN hör och häpna detta gjorde inget eftersom det viktigaste var, just det, att träffas och snacka skit med varandra över en, eller vanligtvis flera, öl.
Andra initiativ som Sverige till exempel genomför med ryska marinen är att det efter Kursk-olyckan 2000, initierades ett samarbete runt ubåtsräddning. Det var faktiskt så att Sverige erbjöd ryssarna att använda vår Ubåtsräddningsfarkost URF i räddningsarbetet vid Kursk-olyckan och om jag inte minns fel så stod den beredd att lastas på strategiskt transportflyg vid Skavsta, men ryssarna avböjde hjälp.
Detta initiativ till samarbete dog abrupt 2008 i och med det bryska svenska uppvaknandet från den eviga freden då ryssarna invaderade Georgien.
Här återfinns en Expressen-artikel och lista på alla Svensk-Ryska samarbeten som stoppades till följd av den ryska invasionen av Georgien (se även lista nedan)
Det här ställs in
I Ryssland
– Stabssamtal.
– Besök av en delegation från Sveriges markstridskrafter för erfarenhetsutbyte om chefsutbildning.
– Besök av en delegation från Livgardet för erfarenhetsutbyte avseende fredsfrämjande verksamhet.
– Besök av en delegation till Moskvas militära högskola
– Besök av en svensk delegation till ryska marinen för arbetsmöte för att utarbeta förslag till ett svenskt-ryskt memorandum om ubåtsräddning.
– Svenskt örlogsbesök.
I Sverige
– Besök av chefen för de ryska flygstridskrafterna.
– Besök av chefen för Leningrads militärområde.
– Besök av en delegation från en gardesmarininfanteribrigad.
– Besök av en delegation från försvarsministeriet för erfarenhetsutbyte om militärjuridik.
– Besök av en delegation från en motorskyttebrigad i Leningrads militärområde för att förbereda en övning.
– Besök av en delegation från försvarsministeriet för överläggningar om utkastet till det rysk-svenska avtalet om ubåtsräddning.
– Besök av en delegation för överläggningar om ett gemensamt projekt för skydd mot kemiska, biologiska och radiologiska stridsmedel.
– Ryskt örlogsbesök.Källa: Försvarsmakten (TT)
Vidare har vi haft ett antal ryska flottbesök i Sverige.
På armésidan vet jag att det genomfördes två övningar i Boden kallade Snöflingan 1 och 2. Snöflingan 2 genomfördes innan mars månad 2008 och torde ha varit den sista innan Georgienkriget utbröt i augusti samma år.
På flygsidan har vi t.ex. Open Skies Treaty där 34 länder ingår, däribland Ryssland. Samarbetet syftar till att erbjuda en rustningskontroll där spaningsflygningar över valt territorium kan företas med kort varsel.
Putins grepp hårdnar både på inrikes- såväl som utrikesarenan. Gamla sovjetiska metoder dammas av.
Den ryska doktrinen handlar helt klart om att säkra energiförsörjning och då utgör Arktis ett strategiskt viktigt område. En klar indiciekedja är (den påstådda) placeringen av rysk flagga från en bemannad ubåt på havsbottnen i Arktis. En annan är etableringen av Arktiska brigad(er).
Norge har på ett mjukt sätt försökt att förhålla sig till den arktiska kapplöpningen och har lanserat ett koncept för ett nordiskt samarbete mot övervakning av nordområdet. Den sk. Stoltenbergrapporten detaljerar tankarna och ligger sannolikt bakom tankarna på en nordisk försvarsunion – den som Sverige ensidigt bekänt sig till.
Alltså – Åter till Anna Ek’s resonemang…. Bara för att man inte delar alla synvinklar betyder inte detta att man inte bör ha tät kontakt t.ex. genom övningar. Jag skulle snarare vilja påstå det motsatta. För att minska gapet bör man ha en så tät kontakt som möjligt. Det fanns en anledning till att heta linjen mellan USA och dåvarande Sovjetunionen etablerades.
Summering:
Genom olika typer av samövningar – allt från cocktailpartyn och rena övningar har man försökt inkludera Ryssland. För svensk del så signalerar ”Ryska Påsken” samt de aggresiva anflygningarna mot HMS Orion, en sak. Ryssland kommer att utnyttja ”Hard Power” att backa upp sin Soft Power” med. Se t.ex. kartan nedan där delar av Sverige ingår i rysk intressesfär som uttrycktes av general Makarov i juni 2012.
Sverige kommer aldrig att vara ett hot för Ryssland, men vi måste ha tillräcklig egen ”Hard Power” för att undvika att skrämmas till tystnad. I dagsläget har vi inte det och det gör oss uppenbart tandlösa i vissa frågor. Sedan innebär inte det att vi inte ska stå upp för ryska människorättsorganisationer osv. Nyckeln till framgång handlar om att spela på flera instrument samtidigt – det som Wiseman ofta refererar till som DIME (Diplomati, Information, Militär och Ekonomi).
Tro inte för en sekund att ökade svenska försvarsanslag skulle utgöra ett hot mot Ryssland. Vi skulle väl aldrig komma på tanken att deklarera delar av ryskt territorium som svensk intressesfär? Vi är helt defensiva vilket torde vara uppenbart för alla och envar.
KlartSkepp – – . .
Franska Vitboken
Frankrike släppte förra veckan sin senaste vitbok kring dess försvarsmakts reform och strategiska prioriteringar. Den tidigare släpptes 2008 innan eurokrisen hade slagit till och EU:s Gemensamma Säkerhets- & Försvarspolitik (GSFP) fortfarande var vid fullt liv. Frankrikes strategiska inriktning och förmåga är … Läs mer →
Alla har en Försvarsmakt sin egen eller en annans…
SA-21 | SA-10B | SA-5 | |
Radarräckvidd | 600 km | 300 km | 600 km |
Vapenräckvidd | 400 km | 75 km | 200 km |
P-35 RANZHIR | 3K60 BAL | BASTION-P | |
Vapenräckvidd | 450 km | 130 km | 300 km |
Som vi kan se ligger idag Marinbasen i Karlskrona inom räckvidd för den kustrobot i vet finns grupperad i Kaliningrad. Tillförs de även BASTION-P så kommer det vara precis på håret att den når fram från sin fredsgruppering till vår.
-
Stormakten har i dagsläget cirka 20-30% av Sveriges yta under radartäckning.
-
50% av våra flygstridskrafter, 50% av våra sjöstridskrafter samt 100% av ubåtsvapnet ligger inom robotporté för Stormaktens kust- och luftvärnsrobotar. Vän av ordning säger ja vad spelar det för roll då? Man sänker ju inte ett fartyg med luftvärn, helt rätt men om man väljer att komma med flyg är det bra att ha eget understöd i form av luftvärn för då hindrar man våra flygstridskrafter att skydda de 50% av våra sjöstridskrafter.
-
50% av våra sjöstridskrafter ligger inom räckvidd för Stormaktens kustrobot från en fredsgruppering till en annan.
-
Tillförsel av förband till Gotland från fastlandet blir mycket svårt dels ligger man inom robot porté för dels luftvärnsrobotar och dels sjömålsrobotar. Detta är ju i sig ingen nyhet, fanns en anledning till varför vi hade militär närvaro på Gotland intill 2004. Men tåls att trycka på igen.
-
Egna förband måste seriöst börja öva, styrketillväxt på Gotland för att redan nu upptäcka brister, dels kan vi inte lita på gamla planer hur vi skulle göra det dels öva mottagande organisationen på Gotland (likt debatten om att vi ej är fäiga att ta emot hjälp från NATO).
-
En fördel för egna förband är att Stormakten har valt att utgruppera ett av sina modernaste luftvärnssystem nära, vilket gör att ELINT kan inhämtas och därmed ta fram motmedel. finns ju en anledning till varför man skämtar att HMS ORION har en förtöjningsboj utanför Kaliningrad.
-
Tillförsel av förband samt materiel till Gotland likt det Livgardet just nu övar där, kommer vara mycket svårt i en säkerhetspolitiskt trängd situation.
-
Skall förådsställningen av materiel genomföras seriöst på Gotland krävs det mer än bara ett Strvkomp. Stridsvagnarna i sig är inte de som kommer ta och hålla terrängen utan det är skyttesoldaterna. Att vi kommer ha 14 stridsvagnar på Gotland gör tyvärr ingen större skillnad. Men är ju bättre än ingenting.
-
Jag skulle nog sträcka mig till materiel för en reducerad mekaniserad bataljon. För vad skall vi göra med ett Strvkomp på Gotland då vi fortfarande måste föra över skyttesoldater, dessa måste framrycka i något för vi får ju hoppas att de inte tänkt köra Hemvärnets Tgb 20 med dem.
-
Förrådsställningen måste genomföras seriöst likt USMC i Norge med deras Prepositioning Program-Norway. För börjar vi väga in övriga system Stormakten förfogar över krävs det något liknade och inte en svensk fredsekonomisk lösning på det hela.
-
Tankegångarna med Västgötabaserna som Attackeskadern hade under kalla kriget bör nog funderas på igen när så stor del av Sydsverige täcks av Stormaktens luftvärn samt radar. Synd bara att vi har lagt ned vårt bassystem.
-
Slår in en öppen dörr, men flottan kommer få det svårt om vi inte får något seriöst luftvärn på Visbykorvetterna m h t att stor del av Östersjöregionen ligger under Stormaktens eget luftvärnsskydd samt 50% av våra sjöstridskrafter kan i dagsläget nås av kustrobotar.
Israels ingrepp i den syriska konflikten & militäroperativa slutsatser för Sverige
Den stora nyheten igår var att israeliskt flyg för andra gången på några dagar anföll mål i närheten av Damaskus, vilket kan innebära att konflikten i Syrien kommer ta en ny vändning. Likt en sjudande sås har konflikten i Syrien puttrat under lock en längre tid. Den senaste tiden har temperaturen i Levantens gryta ökat […]
Joint Warrior och informationstjänsten i Marinen
Joint Warrior är den största militära övningen i västeuropa under året. Över 13.000 personer, 40 flygplan och 50 fartyg med deltagande från 12 olika nationer. Samtliga deltagande länder är NATO-länder, ja alla förutom Sverige kanske bör tilläggas. En lista med deltagande fartyg finns att se här.
Bilder på de svenska deltagande enheterna HMS Visby och HMS Sundsvall, när fartygen gick upp i Clyde River på väg mot Glasgow och PSC, kan beskådas på den här sidan. Som kuriosa kan den obsevanta konstatera att HMS Visby enligt bidtexten kan utrustas med luftvärnsrobotar, ett glädjande besked, eller möjligen bara ett stort mått av önsketänkande?
Övningen Joint Warrior leds och planeras av JTEPS i Northwood där såväl Navy Command HQ och Air Command HQ är samgrupperade, vilket underlättar för att få till en bra övning. Målsättningen med övningen är följande:
“Aim is to provide a joint, multi-threat environment in which UK, NATO and Allied units and their staffs may undertake collective training and pre-deployment training in tactical formations in preparation for employment in a Combined Joint Task Force”
An additional goal of JW is to provide a balanced package of training to each participating unit concentrating on its specialist role but set in a broad war fighting scenario”
Med en så pass många deltagande enheter, så mycket flyg i luften, och en relativt hög målsättning så är en övning som denna ett bra komplement till de nationella övningar som genomförs på hemmaplan i form av SWENEX. På hemmaplan kan man öva i vår unika svenska skärgårdsmiljö med de fördelar som den medger, öva i våra unika vattenförhållanden och genomföra avamcerade vapenövningar. Samverkan med eget stridsflyg, amfibie och helikoptrar är andra viktiga detaljer att fokusera på vid nationella övningar. Den nationella logistikkedjan är en annan viktig del att provtrycka. Men för att öva i en större förbandssmassa, och framför allt under ett högt lufthot sett över tiden så krävs det i dag att man som komplement deltar i övningar som Joint Warrior. Sverige har som bekant inte längre en flotta där vi kan skramla ihop en kvalificerad B-sida, vilket är ett stort problem.
Våra svenska korvetter har genomfört Joint Warrior under större delen av april månad tillsammans med elva NATO-nationer. Men inte ett ord går att finna på Marinbloggen om övningen. Inte ett ord går att finna på Försvarsmaktens webbplats eller på avsändande förbands webbplats. Inte ens på förbandets facebooksida finns någon notis att finna runt deltagandet vid Joint Warrior. Det har däremot skrivits en hel del om minröjningsinsatsen SCOP och örlogsbesök i Norrköping på olika ställen.
Som en parallell kan man titta på hur det borde sett ut. Förra året deltog 172. stridsflygdivisionen från F17 i samma övning (Joint Warrior 12) där rapporteringen var omfattande. I år, samtidigt som korvetterna Visby och Sundsvall var i Skottland så deltog 212. stridsflygdivisionen från F21 i övningen Frisian Flag i Holland. Även här var rapporteringen omfattande och mycket detaljerad.
Marinen har minst sagt lite att jobba på rörande informationstjänsten. Lär av Flygvapnet, de vet hur att förmedla information på ett snyggt paketerat sätt i stor omfattning. Läs gärna den här artikeln som ett gott exempel!
Back to basics
Tjeckiska gripen genomförande baltisk incidentberedskap. Foto från tjeckiska försvarsministeriet |
Varför sådan skillnad i beredskap?
I SvD har man under månadsskiftet kunnat läsa reportage om NATOs baltiska incidentberedskap och hur Frankrike nu avlöser Danmark som ansvarig för denna i rollen att hålla dygnet runt-beredskap (H24) med 2 stridsflygplan. Sedan den ”ryska påsken” har motiverade jämförelser gjorts mellan den svenska incidentberedskapen och dess ”kontorstider” och grannländernas dygnet-runtberedskap? Frågan alla skattebetalare ställer sig är varför kan man inte för dryga 40 mdr kr i försvarsanslag få en nationell incidentberedskap dygnet runt?
Frågan är som sagt välmotiverad. Danmark håller till exempel både H24 på hemmaplan, liksom i Baltikum. Tjeckien med sina 14 st JAS 39 höll härom året H24 både i Tjeckien och Baltikum samt genomförde normal verksamhet på hemmaplan. Varför klarar inte Försvarsmakten samma sak?
J K Nilsson har på sin blogg Väpnaren liksom på Newsmill föredömligt tagit upp resursfrågan där Flygvapnet sedan nyår deltagit ett antal krävande övningar vilket skapat en ledighetsskuld hos personalen. Värt att notera är dock att detta inlägg skapades innan Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer avslöjade att svensk jaktincidentberedskap endast finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka.
Huvudorsaken till att jaktincidentberedskap inte finns tillgänglig dygnet runt är ekonomisk. Som SvD skriver har Frankrike under de fyra månaderna ett detachement i Litauen på 87 personer för att upprätthålla den baltiska incidentberedskapen H24. Sannolikt hamnar Sverige på en liknande nivå när det gäller att delta i flygövningen på Island som från början skulle vara att upprätthålla en motsvarande isländsk incidentberedskap. På hemmaplan krävs dock inte fullt så mycket personal då vissa funktioner delas med andra intressenter. Det är ändå ett stort antal personer som ska ha ersättning för obekväm arbetstid, övertid och liknande för att hålla igång en incidentberedskap dygnet runt. För att hålla någon form av uthållighet krävs minst två-skift, men helst mer. Det kommer att i anspråkstaga en betydligt större andel personal än vad normal övningsverksamhet har råd att avvara och vad den personalram Försvarsmakten är ålagd medger. Det blir en tuff nöt att knäcka för Försvarsmakten att lösa en kraftigt utökad beredskap inom ram och fortfarande innehålla de statliga arbetstidsavtalen, även om man skulle bortse från den rent ekonomiska aspekten och sannolikt behöver man här omförhandla personalramarna gentemot Försvarsdepartementet. För detta lär dock finnas i alla fall allmänhetens stöd. Annars blir det till att prioritera – ska vi ha ett flygvapen som är övat för att verka i strid eller ska vi ha ett flygvapen som håller incidentberedskap? Att mäkta med båda blir svårt under rådande förhållanden.
Nästa nöt att knäcka kan te sig absurd, men utgör likväl ett kraftigt hinder för en H24-beredskap så länge som man inte deklarerar krigstillstånd. Så gott som alla militära flygplatser dras idag med kraftiga begränsningar avseende miljökoncessionerna. T ex har man i Linköping inte tillstånd att flyga militärt på helgerna vilket är en bidragande anledning till att uppvisningsgruppen Team 60 har stått på backen de senaste åren. På andra militära flygplatser kan koncessioner skrivna under den strategiska time-outen göra att man inte alls får flyga nattetid eller att det inte spelar någon roll om det är militär verksamhet eller den civila flygklubben som förbrukar det enstaka antal rörelser som får genomföras kvälls- och nattetid per månad för att inte störa lokalbefolkningen.
Visst kan man tänka sig att någon gång bryta mot koncessionen, men för att en jaktincidentberedskap ska vara meningsfull måste man kunna visa närvaro med viss regelbundenhet. Har man inte kunnat bryta mot koncessionerna vid t ex flygvapenövningarna eller beredskapsövningen Dagny II, lär det bli svårsmält vid H24-beredskap. Här är det regeringen som sitter på beslutsrätten, så om regeringen verkligen vill ha en heltäckande jaktincidentberedskap är det några beslut bort efter lämplig propå.
Fransk Mirage 2000 och svensk JAS 39C är samtidigt framme och identifierar ryskt signalspaningsflygplan IL-20 (samma typ som härom veckan enligt media flög mellan Öland och Gotland). Lägg märke till att det franska flygplanet bär jaktrobotar. Bild via Oplatsen och franska försvarsministeriet |
I SvD kan man idag också läsa om att svensk jaktincidentberedskap ej är beväpnad med jaktrobotar, vilket även det saknar motsvarighet i närområdet. Det är till och med inte ovanligt att svenska flygplan övar tillsammans med den norska incidentberedskapen som då uppträder med skarp last. Från svenskt håll motiveras detta ofta med att man vill ha ytterligare ett steg i hottrappan och att man kan hänga robot för att visa att det börjar bli allvar – ett steg som andra länder inte verkar anse sig ha tid med. Ett lika stort skäl för Sverige är dock ekonomin. Liksom övriga komponenter på ett stridsflygplan har vapnen en begränsad livslängd efter vilka de måste bytas ut eller i vapnens fall förstöras, t ex genom övningsskjutning. När det gäller jaktrobotar handlar det sannolikt om något hundratal timmar. Detta bidrar dock till en kraftigt ökad ekonomisk kostnad för Försvarsmakten, såväl för vapeninköp som för förbrukning av roboten.
Svenska JAS 39C ur incidentberedskapen identifierar ryskt flygplan. Foto via den ryske piloten |
En splittrad treenighet
Att nu få till en H24-jaktincidentberedskap är sannolikt det minsta man kan göra för att lugna opinionen, men det kommer att kosta. Situationen efter den ryska påsken är kritisk. Denna händelse var sannolikt vad som slog spiken i kistan för treenigheten allmänheten – Försvarsmakten – politisk nivå. För en fungerande försvarsförmåga krävs det att denna treenighet är sluten och min uppfattning är att man hittills i debatten gravt underskattat vad det innebär att den sönderslagits. Sedan ett antal år har en spricka uppstått mellan Försvarsmakten och den politiska nivån. Redan i och med den neddragna och därefter avskaffade värnplikten samt försvarets ominriktning till internationella insatser har sprickan mellan allmänheten och Försvarsmakten vidgats och folkförankringen har till stor del förlorats. I och med ryska påsken har det även uppstått en spricka mellan allmänheten och den politiska nivån i försvarsfrågorna sedan den bild som målats upp av det nya försvaret som framgångsrikt och insatsberett visat sig vara falsk.
Om allmänhetens har lågt förtroende för Försvarsmakten kommer försvaret snabbt att vittra sönder då rekryteringen inte kommer att fungera och även den dagliga verksamheten ifrågasättas, vilket vi ser många exempel på idag. Har man heller inget förtroende för den politiska nivån blir det en fara för det demokratiska samhället i längden. Har Försvarsmakten och den politiska nivån lågt förtroende för varandra såsom fallet är nu hämmar det all verksamhet och vi får ett skyttegravskrig som tar upp allt större tid och resurser istället för att se till att leverera det allmänheten förväntar sig, antingen som en direkt förväntan eller implicit som i fallet med ryska påsken.
Vad finns då att göra för att råda bot? Som allt förtroendeskapande arbete finns det ingen quick-fix utan det är en lång process. Såväl Försvarsmakten som politisk nivå är att lasta då man förmedlat förväntningar och byggt bilder av saker som inte finns. Ska man nu råda bot på det hela och försöka återbygga treenigheten handlar det inte om att påverka allmänheten att tro rätt, utan att leverera vad allmänheten förväntar sig, varvid SOM-institutets senaste undersökning kan vara en inledande hjälp. Viktigast är att göra rätt saker, det är lika viktigt att det syns synas att man gör rätt saker. Receptet på återknyta treenigheten har Försvarsmakten faktiskt redan identifierat sedan några år tillbaka i form av devisen ”vi syns, vi verkar, vi respekteras”, men helt misslyckats att omsätta till verklighet.
Marginaleffekten inom försvarsbudgeten är mycket stor. Det är därför Försvarsmakten inte har råd att upprätthålla den av allmänheten efterfrågade H24-beredskapen, trots att det egentligen är kaffepengar det handlar om. Den nyss genomförda flygvapenövningen som är den mest kvalificerade övningen för nationell försvarsförmåga på ett drygt decennium, kostade långt mindre än 10 miljoner kr och höjde Flygvapnets förmåga markant. Motsvarande gäller även för liknande övningar för Armén och Marinen. I en försvarsbudget på drygt 40 mdr kr är det här kaffepengar. Likväl är det denna kärnverksamhet man inte har råd med därmed inte heller att göra Försvarsmaktens viktigaste säkerhetspolitiska uppgift i fredstid heltäckande – jaktincidentberedskapen.
Robot 98 IRIS-T hängs på JAS 39 under Flygvapenövning 2013. Foto via Försvarsmakten |
Back to basics
Lösningen för att börja återuppbygga treenigheten är att gå ”back-to-basics”. Vad är väsentligt i Försvarsmakten? Vad skapar reell försvarsförmåga och vad är bara snygga kulisser? Det är incidentberedskapsverksamhet och kvalificerade övningar där Försvarsmakten syns och en trovärdig öppenhet om dessa som bygger en folkförankring där allmänheten förstår vad dess skattepengar levererar i form av försvarsförmåga. Att nå dit kommer att kosta pengar, men glädjande nog verkar här marginaleffekten åt rätt håll – om man förmår att prioritera kärnverksamheten.
SvD ledarsida konstaterar korrekt att en stats simulerade anfall på en annan inte är långt ifrån ett skarpt anfall.
Läs gärna även tidigare ÖB Bengt Gustafsson på Newsmill där han levererar en veritabel bredsida mot den rådande försvarspolitiken och det påstått här-och-nu insatsberedda försvaret.
Exempel på förmågehöjning
BAKGRUND
d v s kvantitet blandat med kvalitet.
Utrustningsmässigt verkar Spetsnaz förband vara mycket prioriterad de tillförs ny utrustning fortlöpande. T ex har de marina specialförbanden erhållit en dykbåt liknade den som svenska kustjägarkompaniet har utprovat. Syftet med dykbåten är att dolt kunna transportera attackdykare till ett verksamhetsområde och där lösa en uppgift.
Ps
Om intresset för Spetsnaz på något sätt väckts kan jag rekomendera boken Spetsnaz – De ryska specialstyrkorna av SMB.
Ds
Gästinlägg: Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009
Signaturen Grodman har under våren kommit med ett antal gästinlägg. Det nedanstående avhandlar den senaste veckans stora nyhet, ”Ryska påsken” och kan sägas ta avstamp i §2 i förordning (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten.
Försvarsmaktens devis är sedan något år tillbaka ”Vi syns, vi verkar, vi respekteras”. Den gångna veckan har inneburit att vi nu officiellt kan sätta upp problemet ”Ryska påsken” ≠ (vi syns, vi verkar, vi respekteras). Det är hög tid att göra något åt detta.
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009
“From what I have seen of our Russian friends and Allies during the war, I am convinced that there is nothing for which they have less respect than for weakness, especially military weakness.”
Citatet av Winston Churchill kommer från en annan tid, men tänkandet inom Rysslands militära och politiska ledning följer även idag andra maktpolitiska tankebanor än vad många svenskar kan föreställa sig.
2009 genomförde Ryssland de stora övningarna Zapad 09 i Vitryssland och i enklaven Kaliningrad samt Ladoga 09 vid sjön Ladoga nära gränsen mot Finland. Övningarna genomfördes ungefär samtidigt och man övade olika offensiva uppträdanden i stor skala, som exempelvis landstigningar, pansar-, kryssningsrobots- och flyganfall.
Parallellt med dessa övningar initierade dåvarande insatschefen Generallöjtnant Anders Lindström beredskapsövningen Dagny II. Scenariot för övningen var att ett brandskadat ryskt landstigningsfartyg hade sökt nödhamn på norra Gotland och att dess skärrade ryska officerare hade gått iland med sina soldater i hamnområdet. För att hantera och stabilisera denna fiktiva kris skickades ett sammansatt förband till Gotland. Ca 800 man flyttades över till ön och ca 700 man aktiverades i Stockholmsområdet.
Jämfört med de ryska övningsscenarierna i Zapad och Ladoga 09 kan det svenska scenariot närmast beskrivas som gulligt, men det var ett mycket bra scenario på det viset att det både var realistiskt och väl avvägt gentemot vad det svenska försvaret kunde klara av.
Dagny II omfattade merparten av alla gripbara soldater i Sverige vid tidpunkten, och många av soldaterna, som var värnpliktiga, hade vid tillfället en mycket grundläggande utbildningsnivå men övningen visade att man i alla fall kunde genomföra krishantering.
Zapad återkommer vanligtvis vart fjärde år, och Ladoga lite oftare, och de är de största övningarna i det västra militärdistriktet. 2009 genomfördes de samtidigt. 2013 genomfördes däremot Ladoga 13 vid påsk och Zapad 13 kommer att genomföras i september. Man kan tänka sig att motivet till att övningarna är tidsseparerade i år är att militärledningen och Putin ville genomföra en överraskande beredskapskontroll parallellt med Ladoga 13, vilket man också gjorde genom att skicka 7 000 man mot Svarta Havet med bara timmars varsel till befälhavarna, samtidigt som Ladoga 13 genomfördes i full skala vid finska gränsen, och ungefär samtidigt som detta valde den ryska militärledningen även att oväntat genomföra en övningsflygning mot svenska gränsen.
Att tidsseparera övningarna, och att åtminstone i Ladoga 13:s fall parallellt genomföra en stor beredskapskontroll i annan riktning visar tydligt den ökade intensiteten i det ryska övningsmönstret som ofta omnämns i debatten.
Vi får se vad som händer i september, men det är möjligt att Ryssland även då genomför en större beredskapskontroll parallellt med Zapad 13. I så fall troligtvis med fokus på flygstridskrafter eftersom Zapad kommer involvera en stor del av markförbanden med hög beredskap samt Östersjöflottan, och man vet aldrig, delar av den eventuella beredskapskontrollen kanske sker med flyg över Östersjön och i närheten av Sverige likt anfallsövningen i påskas.
När nu Ladoga 13 genomförts berättade, uppseendeväckande nog, insatschefen Generallöjtnant Anders Silwer i en intervju med Expressen att han inte kände till att Ryssland skulle genomföra denna övning, men på sin presskonferens senare berättade han att det visat sig att kunskapen fanns i andra delar av Försvarsmakten. Frågan man tyvärr kan ställa sig är om individerna under Anders Silwer som planerar den ”kontinuerligt anpassade” incidentberedskapen kände till den välannonserade ryska storövningen.
Skillnaden i svenskt uppträdande parallellt med de ryska övningarna mellan 2009 och 2013 är hur som helst hittills slående. 2009 använde vi hela vår lilla och symboliska styrka till att visa att Gotland, trots att ön är obemannad ändå är svensk, och att vi tar ansvar om något militärt missöde skulle inträffa på vårt territorium. Man kan också gissa och hoppas att Sverige under de ryska storövningarna 2009 hade incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt, men oavsett så innehöll åtminstone Dagny II JAS-insatser på Gotland.
2013 däremot, var försvarsmakten helt inaktiv under Ladogaövningen, till den milda grad att vi inte ens hade beredskapsjakt någonstans i Sverige på Långfredagsnatten, något som det påpekats i debatten att Ryssland förmodligen visste och därför initierade en anfallsövning mot Sverige just då. Något som höga ryska officerare respekterar väldigt lite är undermålig militär beredskap. Kanske kände sig till och med de ryska planeringsofficerarna förnärmade av att Sverige inte reagerade på ett relevant sätt mot den ryska storövningen, men de kände sig i alla fall stolta när de genom vad Wilhelm Agrell skulle kallat ett ”verifierande underrättelseexperiment” kunde visa för sina chefer att det ryska underrättelsesystemet fungerar och att Sverige har tappat en del av sin kapacitet eller snarare politiska vilja till genomtänkt och underrättelsestyrt militärt uppträdande på vårt eget territorium sedan 2009.
Detta misslyckande i att ”anpassa beredskapen” efter underrättelser sker dessutom samtidigt som Försvarsmakten via Regeringens senaste direktiv måste göra neddragningar på kvalificerad personal både på Högkvarteret och i den Militära Underrättelsetjänsten.
Det är på flera sätt farligt och internationellt pinsamt när Sverige visar sin oförmåga samtidigt som NATO går upp med incidentflyg över Baltikum. Som internationella tidskriften Jane’s Defence Weekly’s chefredaktör Peter Felstead sa till TT så är det internationellt sett unikt att Sverige inte alltid har jaktflyg i incidentberedskap, och NATO har exempelvis arbetat målmedvetet med sin incidentberedskap i Baltikum de senaste åren för att dämpa det offensiva uppträdandet av ryskt flyg där. Direkta ryska kränkningar av Baltikum har förekommit men, som det verkar, avtagit i takt med att NATO:s baltiska incidentberedskap blivit bättre och snabbare på att reagera.
Förutom medvetna kränkningar är dessutom risken för militära olyckor, likt vad som övades i Dagny II, en viktig aspekt som Sverige dygnet runt måste ha beredskap för. Olyckor är helt oförutsägbara och kan lätt bli gränsöverskridande. När de inträffar gäller det att vi har beredskap för att situationen inte snabbt ska förvärras. Stridsflyg som får akuta haverier hamnar lätt på fel lands territorium även om de avsett att uppehålla sig i internationellt luftrum. Ett bra exempel på detta var när ett ryskt stridsflygplan störtade i Litauen 2005 och orsakade mycket aggressiv rysk retorik mot det lilla grannlandet.
Litauisk soldat vaktar i Litauen havererad rysk Su-27 |
Vad hade Sverige kunnat göra om ett ryskt stridsflygplan störtat på, eller i territorialvattnet vid Gotska Sandön på Långfredagsnatten?
Vi kan ju knappast säga nej till att Ryssarna drar igång en egen militär räddningsoperation på svenskt territorium om inte vi hinner göra det först. Om det inte finns svensk incidentberedskap direkt att tillgå kommer ryska stridsflygplan börja leta efter sin egen pilot i Sverige. Det vore nog inte heller lämpligt för Stockholms eller Gotlands Landsting att skicka sin räddningshelikopter till området samtidigt som det svärmar av ryskt stridsflyg där..
När brittisk incidentberedskap i förrförra veckan eskorterade ett SAS-flygplan som slutat svara på radion till ett flygfält i Skottland så var det ett rutinuppdrag i deras ögon. Ska vi be något annat land om hjälp, Ryssland till exempel, nästa gång det händer i Sverige? Nej, två JAS dygnet runt måste av många olika orsaker ses som ett kontinuerligt minimikrav.
Uppenbart är att oavsett vad Anders Silwer och Carl Bildt säger, så hade nog rätt agerande under påskhelgens Ladogaövning varit att ha kontinuerlig incidentberedskap med jaktflyg samt helst att tillfälligt flytta fram den till Försvarsmaktens beredskapsflygfält i Visby eller Uppsala för att korta ner reaktionstiden samt befinna sig närmare skeendet och visa närvaro ”i provinserna”. En liten beredskapsövning hade uppenbarligen även varit motiverad under Ladoga, exempelvis i Stockholms skärgård eller på Gotland.
Varför ser vi då ett så radikalt annorlunda uppträdande av Försvarsmakten 2013 jämfört med 2009? Svaret är enkelt. Då hade vi gripbara soldater i form av värnpliktiga. Idag har vi en organisation som är mycket ansträngd personalmässigt.
I vår ovilliga och ointresserade Regering har det dessutom inte funnits incitament till reaktivt agerande tidigare eftersom det ryska uppträdandet fram tills de nyliga läckorna hållits skiljt från debatten genom hemligstämpeln. Även NATO hade en viss startsträcka från Baltstaternas NATO-medlemskap 2004 till dess att offentlig debatt och oro över kränkningarna i framför allt Estland och Litauen gjorde det nödvändigt för dem att spetsa till incidentflygets uppträdande mot de offensiva ryska flygföretagen runt 2005. Sveriges Regering slår däremot rekord i lång startsträcka och inkonsekvensen i säkerhetspolitiken är tydlig när relevant reaktivt svenskt uppträdande tycks ha försvunnit sedan 2009.
I september under Zapad 13 i Kaliningrad hoppas jag att Sverige vänligt och tydligt visar Ryssland att svenskt luftrum och obemannade svenska öar inte är ett säkerhetsvakuum som behöver fyllas av någon annan. Gör vi inte det kanske Ladoga 17 innehåller moment där ryska överljudsbombare faktiskt flyger rakt över någon liten obebodd svensk sandö mitt i havet, och inte bara vid sidan av den.
Grodman
Interoperabel eller Inte operabel?
P-04 Bulta (Latvijas Jūras spēki) |
Ett av detta decenniums största modeord – interoperabilitet – ska i detta inlägg belysas ur en marin aspekt. De anställda i Försvarsmakten som inte hört det ordet går nog att räkna på ena handens fingrar.
I slutet på 90-talet och under inledningen av 00-talet smålog vi svenskar bland annat åt de baltiska staternas svårigheter att deltaga i enklare PfP-övningar likt BALTOPS m.m. Vi hade efter en tung start, där vi tvingades att lära oss procedurer och metodik enligt EXTAC, de NATO-publikationer som då var gällande, och som var delgivna oss i egenskap av PfP-land. Fler och fler länder bjöds in till dessa övningar och momenten som övades var i de flesta fall oerhört grundläggande. Men vi fick vara med och leka med de stora grabbarna i NATO-klubben, åtminstone under någon övning lite då och då, och vi var väldigt stolta över just det faktumet.
Vissa av ”de andra” deltagande fartygen hade trots sin status som fullvärdiga NATO-medlemmar, inte ens rätt sjökort utan kölvatten-navigerade efter andra länders enheter. Vissa av dessa fartyg hade inte råd med diesel och mat, utan kom till PSC (Pre Sail Conferense) med näst intill tomma tankar då man räknade med att ”någon annan” skulle stå för den kostnaden. Vissa kunde knappt behärska det engelska språket, och den utrustning som fanns ombord var undermålig och i vissa fall rent av farlig.
Grunden för samverkan vid PfP-övningar under de första åren av internationaliseringen var talad och okrypterad stridsledning, en återgång till 50-talet. Senare kompletterades detta med någon typ av textsamband, oftast okrypterad sådant. Många är de system som temporärt installerats på de svenska fartygen; PC-Net, ADAT, APAN, och under senare tid även diverse inlånade utländska filkrypton m.m.
Men nu är det nya tider och gamla meriter går inte längre att leva på. De länder vi tidigare smålog åt, och tyckte var som ”kusinen från landet” är numera betydligt mer integrerade än oss och begreppet ”skrattar först som skrattar sist” ligger tyvärr inte långt bort.
Nu är det Sverige som i vissa avseenden rörande just interoperabiliteten blir skrattade åt. De internationella övningar som Sverige deltar i har blivit mer och mer komplexa och därmed har också de tekniska kraven ökat avseende de sambandslösningar som krävs för att kunna vara just interoperabla. Det duger inte längre att åka runt och beordra enkla formeringar över okrypterad talad stridsledning som var normalförfarandet för 10-15 år sedan. Det är heller inte längre gott nog att via ”mailtransfer” med kastpåse hämta ordrar i pappersformat hos den taktiska chefen till sjöss. Nu är övningarna flerdimensionella, motståndarna bättre och saker som tidigare inte ens fanns på kartan under dessa övningar, t.ex. störsändning är numera, om än inte vardag, så i alla fall vanligt förekommande.
Det är inte så att NATO jublar över att tvingas förmedla all stridsledning över okrypterad talad radio bara för att några nordbor inte har det som benämns ”secure voice”, d.v.s. krypterad radio för talad stridsledning. Det går inte heller att förvänta sig att de övriga NATO-länderna ska klassa ner textmeddelandenas sekretessnivå för att möjliggöra sändning över öppna sambandsmedel, bara för att vi svenskar ska kunna vara med i matchen. Att Sverige, av förklarliga skäl, inte heller har tillgång till alla hemliga publikationer med procedurer som NATO använder sig av ger heller inga stående ovationer. Det här är ett verkligt problem här och nu, ett problem som däremot alla hade överseende med där och då. Det är nya tider nu!
Det är bara en tidsfråga innan Sverige, likt den lille pojken som står med tummen i munnen och undrar varför inte de stora pojkarna längre låter honom leka med dem, inte längre är välkomna att delta i kvalificerade övningar där de deltagande länderna uteslutande utgörs av fullvärdiga NATO-länder.
Man kan inte ta ifrån oss att vi, Sverige fortfarande gör väldigt bra ifrån oss på PfP- och NATO-övningar och vår uppfattning är att NATO vill fortsätta öva med svenska örlogsfartyg på grund av dess mångsidighet, storlek och besättningarnas kompetens. Men…
Det finns som de flesta förstår en gräns, politiskt såväl som militärt, där nyttan av att öva med svenska enheter övervägs av det problem det medför att vi ej är NATO-medlemmar och således är anledning att NATO-länderna drabbas av våra ständiga särlösningar.
Det finns givetvis olika exempel från verkligheten i närtid där Sverige skickat enheter till NATO-övningar där det klickat. Där och då, i det som i den försvarspolitiska världen benämns här och nu, står Sverige med sina fartyg långt hemifrån och med inget annat samband med de övriga deltagande enheterna än helt okrypterad talad stridsledning, precis som för 15 år sedan.
Detta är inte att vara interoperabel med NATO och det är ytterst beklämmande att fartyg på övningar långt borta från Sverige ska behöva sitta i kläm för att vi inte har tillgång till nödvändig materiel.
Oavsett (och det spelar absolut ingen roll) var det brister så påvisar det vilken skör tråd vi balanserar på när vi ska iväg på övningar likt denna. Vi är helt utelämnade till enstaka nationers goda vilja och NATO:s bestämmelser vad beträffar utlåning av känslig materiel och information.
Ligger felet hos det enskilda fartygets besättning, hos förbandet, hos Marinen eller centralt i Försvarsmakten Nej givetvis inte! Grundproblemet ligger givetvis på den politiska nivån, och kan enbart lösas där.
Sverige är inte ett NATO-land, då kan vi aldrig förvänta oss att bli mer interoperabla än vad vi är i dessa sammanhang här och nu. Vi har inte per automatik tillgång till de nödvändiga systemen eller kryptonycklarna. Förvisso är ett antal Svenska fartyg ”fitted for” (förberedd för) eller ”fitted with” (utrustning redan installerad) NATO-system och krypton. Dock räcker det inte särskilt långt då vi fortfarande saknar makten över den sista pusselbiten; kryptonycklarna. Så kommer det att förbli oavsett hur många nya och fina NATO-prylar som vi för dyra pengar lyfter ombord.
Man kan bara hoppas att våra beslutande politiker informeras om dessa sakförhållanden och hur det egentligen fungerar. Det är inte fair play att den enskilda fartygsbesättningen ska behöva drabbas av problem och där på plats behöva stå med skägget i brevlådan.
Man kan verkligen undra om försvarsminister Karin Enström och Moderaterna inser vad det innebär att säga nej till att ens utreda ett eventuellt NATO-medlemskap. Enström har dessutom hittat nya infallsvinklar på problematiken att ingen vill komma till Sveriges undsättning och gör en egen tolkning där EU helt plötsligt blivit den nya räddningsplankan.
Solidaritetsförklaringen (den ensidiga) som man ständigt hänvisar till innebär att ge och ta emot stöd. Men den minsta gemensamma nämnaren för att kunna vara interoperabel på en acceptabel nivå är vare sig man vill det eller ej, NATO:s procedurer och system. Man kan även hoppas att socialdemokraternas Peter Hultqvist och Urban Ahlin någon gång inser vad det i praktiken innebär när de slår sig för bröstet och påstår att vi ska stå utanför NATO, men ändå fortsätta samarbetet. Man kan inte både ha och äta kakan hur länge som helst.
Kan det hela bli mer tydligt än när NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen vid årets Folk och Försvar konferens uttalade de bevingade orden ”Vi kan göra mycket när det gäller partnerskap. Vi kan komma nära varandra, men vid en viss nivå måste ni bestämma er för om ni är inne eller ute, men det är ert beslut.”
Hur länge orkar NATO bry sig om sin ”oäkting” som i dessa avseenden mest är besvärlig när det finns andra spelare som relativt friktionsfritt kan ta en plats i startelvan ute i sjölådan…?
Fortsättning på nytt säkerhetspolitiskt läge.
Uppdatering 2013-04-30 20:54:
En vän länkade till en mycket bra videosekvens hur Europa har ändrats sen 1000 ekr intill nu, tror våra folkvalda att det har upphört att gälla även nu? För personligen tror jag inte att människan har utvecklats så mycket moraliskt på 1000 år när väl ”skiten träffar fläkten”. Men vad vet jag som enkel jägarchef…
Ett lackmustest av Sverige (uppdaterat 29/4 13.05)
I den mycket sevärda dokumentären om Palme uttrycker Carl Bildt om utrikespolitiken på 70- och 80-talen under Palme att man aldrig fick utrycka kritik eller fördömande mot Sovjetunionen och övriga diktaturer i Östeuropa utan Palmesverige kunde bara agera utrikespolitiskt i frågor i andra världsdelar.
Det var inte utan att uppleva en viss déja-vu jag i vintras såg den nuvarande utrikesministern uttrycka detta. Faktum är att vi idag befinner oss i en mycket snarlik situation.
Idag är dock diktaturerna i Östeuropa hädangångna liksom Sovjetunionen. Däremot har vi fått en nytt starkt och odemokratiskt land i vårt närområde i form av Putins Ryssland. En närmast autokratisk stat vars framtida ambitioner till stor del verkar bygga på militär rustning och kraftspråk mer än ekonomiska och sociala reformer. Liksom situationen med regeringarna Palme under det kalla kriget verkar Sverige inte ha något manöverutrymme gentemot Ryssland om man får tolka svensk utrikespolitik.
Följer man svenska regeringars utrikesdeklarationer ett antal år tillbaka i tiden finner man att de är märkligt milda gentemot Ryssland jämfört med situationerna i Vitryssland och Ukraina, trots att situationen där i många fall är jämförbar eller värre.
Sedan sommaren har vi bjudits på betydligt fler exempel, men då inom det säkerhetspolitiska området. Ett är den dåvarande ryske generalstabschefen Makarovs besök i Finland och sedan Sverige. I Finland gjorde Makarov det mycket tydligt vad han och Ryssland anser vara ryskt intresseområde och vad man anser att de nordiska länderna ska göra och inte göra. Medan Finland uttryckte sin ståndpunkt offentligt var det pinsamt tyst från svenskt håll. Ett annat område där den svenska tystnaden varit pinsam är de ryska ”agentlagarna” där biståndsorganisationer och medborgarrättsorganisationer sedan förra året måste registrera sig som ”utländska agenter”.
Det mest flagranta exemplet är dock ”ryska påsken”. Statsminister Reinfeldt har hittills inte yttrat ett ord i frågan, men kallar däremot till presskonferens för något som han som djurgårdare tydligen anser vara ett allmänintresse mer än ett särintresse, nämligen att Djurgårdens tränare och ordförande valt att avgå efter hot. Med andra ord fotboll. Nog för att utvecklingen kring svensk toppfotboll och de svansar som står för denna utveckling är mycket oroväckande för samhället. Prioriteringen blir ändå märklig när statsministern håller helt tyst avseende händelser som för svensk politisk handlingsfrihet är mycket bekymrande.
Minst lika dålig smak får man av utrikesminister Carl Bildts tystnad gentemot de ryska övningarna med tungt bombflyg i svensk flyginformationsregion och hur han försöker översläta den icke-existerande jaktincidentberedskap genom att försöka få det att framstå som att det var ett medvetet val. Tystnaden är dock inte lika massiv i andra länder utan Bildts kollega i Polen går däremot ut och fördömer det ryska agerandet (Lars Gyllenhaal har också en länk till en polsk analys av ryska påsken).
Uppenbarligen är den svenska utrikespolitiska handlingsfriheten gentemot Ryssland kraftfullt begränsad. Det bådar inte gott. Är vår handlingsfrihet redan i djupaste fredstid så pass begränsad betyder det att redan nu har rysk DIME* haft framgång. Baltikum ska nog inte vänta sig alltför mycket solidaritet från Sverige om det skorpar till sig.
Den ryska påsken var inte bara ett lackmustest för svensk beredskap utan även för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
*DIME är ansträngningar inom områdena diplomati, information, militär och ekonomi som används av en aktör för att påverka en annan på den internationella arenan. Bäst resultat anses uppnås ju fler av områden som samordnas.
Se även The Atlantic Council om ryska påsken.
Uppdatering 29/4 13.05: Nu kommer enligt SvD även reaktioner från Estland på ”ryska påsken”.
Polsk analys av ”ryska påsken”
I brist på ryska kommentarer till långfredagens uppvaktning, en färsk rysk videomix som återspeglar hur då-nu-framtid ofta flyter ihop i ryskt tänkande.
I den svenska rapporteringen kring långfredagens märkliga ryska nattövning har det bara kort nämnts att den polska regeringen reagerat kraftigt på övningen. Bland annat har den polske utrikesministern personligen tagit upp det hela med Natos generalsekreterare.
Nu finns även en polsk forskares analys av det svenska agerandet öppet publicerad på engelska. Bara två citat ur rapporten:
The lack of a reaction from the Swedish Air Force to the Russian exercises proves that this most important branch of the Swedish Armed Forces has structural problems and may be unable to cope with all the tasks it has been entrusted with.
Samt:
Russia resumed flights of strategic bombers capable of carrying nuclear warheads in the High North in 2007 and in the Baltic region in 2011 (in international airspace). However, the manoeuvres of 29/30 March were probably the first Russian exercises to simulate a direct attack on Sweden since the end of the Cold War.
Läs hela rapporten via länken ovan.
Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för Tredje Sjöstridsflottiljen
Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen |
Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona – Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper
————————————————————————
Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.
Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.
Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.
Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.
Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.
I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.
Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?
Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).
Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.
För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!
Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall – Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby – Chef för 1. Ubåtsflottiljen
Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för 3. Sjöstridsflottiljen
Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen |
Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona – Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper
————————————————————————
Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.
Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.
Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.
Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.
Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.
I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.
Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?
Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).
Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.
För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!
Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall – Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby – Chef för 1. Ubåtsflottiljen
Pinsamma brister döljs bäst med hemligstämpeln
Enligt SvD är försvarsminister Karin Enström bekymrad över att Försvarsmakten läcker vad hon anser är hemliga uppgifter. Som jag skrev i det första inlägget om ”ryska påsken” skulle det inte förvåna mig om det kommer att leda till en undersökning huruvida sekretessbrott har begåtts i samband med att SvD delgavs uppgifterna om den ryska övningen.
Frågan är dock vad som gynnar Sverige och svenska skattebetalare mest i längden. SVT kunde igår berätta att Sverige endast har jaktincidentberedskap 60 timmar per vecka (motsvarande 36 % av tiden), vilket är en nedgång mot tidigare då beredskap fanns 80-90 timmar. I en intervju med SVT berättar också SvD:s Mikael Holmström att detta framförallt är dagtid.
Det här leder oss återigen in på ämnet för vem hemligstämpeln egentligen sätts. Att svensk incidentberedskap idag endast flyger/finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka är inte på något sätt okänt för andra nationer. Det har man utan någon som helst tvekan mycket god kännedom om genom radar- och signalspaning och har därmed kunnat fastställa en normalbild för det svenska flygvapnets och framförallt incidentberedskapens uppträdande. Det kraftigaste beviset för detta är just ”ryska påsken” när Ryssland aktivt verkar ha valt en tidpunkt där jaktincidentberedskapen normalt inte verkar.
De enda som är berörda av hemligstämpeln är därmed de som är betjänta av att ha en fungerande incidentberedskap, det vill säga svenska folket. Man har levt i tron att det funnits en heltäckande incidentberedskap med jaktflyg som kunnat gå upp och möta till exempel hot liknande 11:e september 2001, vilket inte varit fallet. På Försvarsmaktens hemsida kan man ännu idag läsa att jaktincidentberedskap finns dygnet runt.
Ska då inte information om incidentberedskapen vara hemlig? Jo, det finns självfallet en stor mängd information som bör vara hemlig. Johan Wiktorin listar på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg en rad sådana faktorer. Framförallt måste man hemlighålla kommande verksamhet, beredskapstider och på vilken bas jaktincidenten, i Försvarsmakten kallad ”fisken”, ska vara baserad då det påverkar insatstider i olika intresseområden. Likaså kan det finnas skäl att inte starta under beredskapstid för att inte röja hur man inhämtat information. Det förutsätter dock som sagt att det finns en beredskap från första början.
Åter till hemligstämplandet. På hemsidan signalspaning.se återfinner man idag ett ljudklipp som en radioamatör uppfångat när ”fisken” anflyger för att identifera ett antal okända flygplan som flyger i svensk flyginformationsregion. I kommunikationen hör man klart och tydligt hur piloterna rapporterar ögonkontakt (”tally”) med en A-50 Mainstay och 2 Su-27 Flanker på en position mitt mellan Gotska Sandön och Ösel, vilket torde vara i svenskt FIR. Vad är då anmärkningsvärt med detta? Jo, sedan flera år har uppmärksammats i samband med den så kallade NBF-härvan att flygvapnet saknar krypterade sambandsmedel, vilket betyder att vem som helst med en flygradio kan lyssna på kommunikationen i såväl fred som krig. Liksom datalänkarna och andra krypterade sambandsmedel så avvecklades dessa i mitten på 00-talet, ”då nya system snart skulle införas”. Att så ännu inte har skett vad avser talradio är uppenbart, medan situationen med datalänkarna till stor del avhjälpts genom att den amerikanska Länk 16, som är standard inom NATO och partnerländer, har införts i Flygvapnet.
Ett antal av de uppståndna förmågeglappen på ledningsområdet, framförallt inom Flygvapnet, uppmärksammades i bloggosfären för några år sedan och dessa frågor drevs sedan hårt av bland andra Allan Widman. Då var det tal om sekretessbrott och dylikt och folk blev anmälda till höger och vänster för sekretessbrott. Resultatet är dock idag att förmågan börjat återhämtas. Den fortifikatoriskt skyddade stridsledningscentralen i Hästveda, Skåne som då skulle läggas ner räddades kvar. Skulle den saknas idag hade det inneburit en mycket stor sårbarhet för Försvarsmakten då ersättaren var en kontorlokal i ledningskonsultmeckat i Enköping där vissa företag skulle ha tjänat stort på att få lämpliga kontrakt inom området ”nätverksbaserat försvar”. SVT kom sedan att göra en dokumentär om delar av detta. Här återfanns också den klassiska hemligstämpeln för att skydda pinsamma brister. De dokument som visade på att det inte fanns några ekonomiska vinster att göra genom att lägga ner Hästveda till förmån för Enköping, utan tvärtom motsatsen, hemligstämplades snabbt och de som omtalat dessa fick olika starka kavajhytter. Det hemligstämplas flitigt och de som försöker stoppa galenskaperna blir anmälda, medan de som fattat beslut om galenskaperna sedan helt kommer undan ansvar. Idag borde svenska skattebetalare tacka Peter Neppelberg och de av hans kollegor som rakryggat stått upp och påvisat vansinnet som hade kunnat leda till svenskt luftförsvars fullkomliga undergång.
Vid nyår hade vi historien med ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret som riskerade att leda till åtal, när åklagare började höra sig för om det inte var ett sekretessbrott att berätta hur illa ställt det var med svensk försvarsförmåga.
Idag är vi där återigen. Nu oroar sig försvarsministern för att det läcker hemliga uppgifter från Försvarsmakten. Det gör jag också. Men framförallt oroar jag mig för att det är sådan avgörande skillnad mellan vad försvarsministern med partikollegor uttalar och hur verkligheten ser ut inom försvars- och säkerhetspolitiken. Det verkar utan tvekan efter den gångna veckan som om allmänhetens förväntningar på svenskt försvar är diametralt motsatt vad Regeringen och Försvarsmakten idag levererar. Det är inte försvarsmakten eller Sveriges försvarsförmåga som tagit skada av att dessa uppgifter kommit på bordet utan snarare den politiska nivån.
Under helgen blir det fler inlägg om incidentberedskapen och det inträffade. Sannolikt kommer ett att fokuseras på säkerhetspolitiska aspekter.
Grundproblemen med försvarsutskottet
Den nu pågående debatten kring att det inte fanns någon jaktberedskap att möta de ryska bombplan som flög oanmält i svensk flyginformationsregion* under långfredagen illustrerar ett av grundproblemen med försvarsutskottet. Gång efter annan anser sig ledamöter inte ha fått information för att i nästa sekund anse sig ha ”all information” efter att ha gjort ett enda förbandsbesök, sett några powerpointbilder och pratat med några soldater som ställts upp.
Det duger inte.
Förra gången något liknande var på tapeten var i höstas då ett antal ledamöter ansåg sig ha fått undermålig information om uppgraderingen av JAS 39 till JAS 39E. I själva verket hade Försvarsmakten lämnat över ett omfattande underlag, men som Försvarsutskottet beslutat låsa in oöppnat för att uppgifterna inte skulle störa pågående förhandlingar med Schweiz.
Gången dessförinnan var allvarligare och rörde den svenska insatsen över Libyen där det var först när utskottet besökte förbandet på plats på Sicilien som man insåg de begränsningar som det politiska mandatet innebar och som gjorde förbandet bakbundet och verkningslöst. Därefter gick det snabbt att ändra mandatet.
Försvarsutskottets ledamöter måste bli bättre på att informera sig själva och se till att få djupare kunskaper i det område de är satta att som experter för respektive parti i Riksdagen hantera. Som jag uttryckte till den intervju med mig som finns i nu aktuellt nummer av Försvarets Forum, måste ledamöterna sätta sig in i det faktiska läget i Försvarsmakten idag om man ska ha någon som helst möjlighet att fatta korrekta beslut om inriktning och investeringar som påverkar svensk försvarsförmåga under 20 år framåt. Bäst informerar man sig genom att ta del av de erfarenheter (inte genom någon slätstruken och överslätande powerpoint utan i form av faktiska resultat) som det senaste årets mer kvalificerade övningar medfört, t ex ledningsövningen Kompass -12 och flygvapenövningen som bägge syftar till ett återtagande och prövande av försvarets nu aktuella förmåga. Dessa övningar ger en mer sann bild av svensk förmåga idag och nära framtid än den så ofta av moderater använda utvärderingen av långsiktig svensk försvarsinriktning, vilken är och förblir en renodlad pappersprodukt.
Uppryckning Försvarsutskottet!
SvD, DN, SVT, 2, SR
*Världen över är luftrummet uppdelat i olika flyginformationsregioner. Dessa är inte överensstämmande med nationellt luftrum då det senare endast sträcker sig till landgräns eller territorialvattengräns, medan FIR handlar om att ansvara för flygtrafikledning inom luftrummet. Det är alltså ingen kränkning av en stats suveränitet flyga in oanmäld i annan stats FIR, men det ställer till det för flygsäkerheten, särskilt när det handlar om flygplan som inte använder transponder (vilket militära flygplan ogärna gör när de flyger på t ex spaningsuppdrag i annat FIR) och som inte svarar på anrop. Detta föranleder oftast stater att starta sin incidentberedskap för att identifiera vad det är som flyger. Just detta förfarande är en anledning till att Island behöver hjälp med just incidentberedskap och air policing, vilket dock Sverige inte kan ställa upp med av politiska skäl. Att ryska flygplan flyger i svenskt FIR är alltså ingen kränkning mot svensk suveränitet. Däremot är det en avsevärd provokation om man uppträder på ett hotfullt sätt. Utan tvekan hade det ansetts som mycket provocerande om svenska JAS 39 anflugit på lägsta höjd i ryskt FIR och genomfört en sjömålsrobotövning mot ryska fartyg.