Försvarsbloggare

av Mats Bergquist

Ända sedan andra världskriget, som trots segern över axelmakterna de facto innebar slutet på Storbritanniens roll som global stormakt, har landet ändå kunnat ”punch above its weight”. Åren efter kriget måste det svårt skuldsatta Förenade kungariket successivt slå till reträtt från sina positioner ”East of Suez” som frasen lydde, till dagens förenade kungarike med enstaka små besittningar i tredje världen. Men fortsatt innehav av kärnvapen, en mindre men effektiv konventionell militär kapacitet, permanent plats i FN:s säkerhetsråd, en professionell diplomati, samväldet och den mjuka makt som det engelska språket och BBC medfört, har London länge spelat en större roll än dess specifika vikt egentligen motiverat.

Denna roll upptog Tony Blair, premiärminister 1997-2007, och även hans efterträdare Gordon Brown, 2007-2010, i hög grad och ledde till slut till det i alla avseenden kostsamma kriget i Irak och ekonomiska problem. Detta förde i sin tur de konservativa, i koalition med liberaldemokraterna, till makten efter valet 2010. Den nya regeringens främsta uppgift blev att söka få ordning på den offentliga ekonomin. Den nye premiärministern David Cameron saknade i likhet med de allra flesta av sina kollegor – labour hade ju suttit vid makten i 13 år – regeringserfarenhet. Detta hade dock inte hindrat Tony Blair, som inte heller varit minister tidigare, från att med liv och lust kasta sig in i den internationella politiken. Han spelade en avgörande roll i Kosovokrisen 1999, i Sierra Leone 2000 och som koalitionspartner i Irak från 2003.  Han höjde dessutom Storbritanniens profil i EU högst avsevärt.

Men David Cameron har spelat en betydligt mindre internationell roll än praktiskt taget alla sina efterkrigstida företrädare, vilket han ibland kritiserats för. När han 2013 sökte mandat hos parlamentet för att delta i flygbombningarna mot Assadregimen ledde detta till ett förödmjukande nederlag, vilket säkert inte ökade hans iver att agera på den globala scenen. De krympande resurserna för försvaret, som alltid varit en stark brittisk gren, spelade säkert också en roll i hans försiktighet. Han har i det stora hela nöjt sig med att söka hantera den alltid i Storbritannien besvärliga relationen till EU.

Här har han alltid att räkna med att upp emot 30 % av parlamentsgruppen avskyr EU och vill lämna unionen. Det konservativa partiet har alltid haft ett ambivalent förhållande till den europeiska kontinenten; denna skepsis är dessutom inte begränsad till detta parti. En del anser att medlemskapet i unionen är en begränsande faktor i brittisk utrikespolitik, medan andra ser EU som en klåfingrig byråkrati som hela tiden söker underminera det grundläggande elementet i brittisk konstitutionell teori, nämligen underhusets absoluta suveränitet. När premiärminister Harold Macmillan 1961 något överraskande sökte medlemskap i EEC, men 1963 veterades av general de Gaulle, var syftet flerfaldigt. Ett var att ge den brittiska ekonomin en välbehövlig skjuts, ett annat att verka för frihandel, ett tredje att söka hindra att gemenskapen utvecklades till en europeisk superstat. Det brittiska inflytandet blev i skuggan av den fransk-tyska axeln ganska begränsat till dess Tony Blair blev premiärminister 1997. Men under Cameron har inflytandet igen blivit mindre.

Man kan förstå att David Cameron till slut tröttnade på det oupphörliga krypskyttet från de egna partivännerna mot regeringens EU-politik och kungjorde att han avsåg utlysa en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta medlemskap i unionen. Denna kommer nu kanske att äga rum redan i sommar och inte 2017 som först nämndes. Härmed har David Cameron satt allt på ett kort. Inledningsvis trodde han väl att han utan vidare skulle kunna ro hem denna omröstning. En sådan ägde ju rum 1975, kort efter landets inträde i EEC som det då hette, och gav en solid majoritet för att stanna, trots att opinionsundersökningar före visade något annat. Cameron och hans inflytelserike finansminister George Osborne räknade rimligen med ett liknande utfall fyrtio år senare. Det är trots allt lättare stanna kvar och ta det säkra före det osäkra än att kasta sig ut i det okända. Britterna skulle nog i valbåset inse att landet tillhör Europa och att livet utanför unionen skulle bli ensamt, desto mera som USA livligt understöder fortsatt medlemskap.

Men den negativa opinionen mot EU har vuxit inte minst som en följd av flyktingkrisen, nejsidan har skaffat sig ett organisatoriskt försprång, och utgången tycks inte så säker längre, även om de flesta analytiker ändå tror på ett ja. I någon mån beror det på vad Cameron kan visa upp att han fått från EU i sina försök att skapa en särställning i gemenskapen. Det ligger rimligen i EU:s intresse att Storbritannien stannar kvar, men medlemsstaterna är naturligtvis inte beredda att gå hur långt som helst i vad avser specialregler för London, i synnerhet inte om de brittiska önskemålen skulle kräva fördragsändringar, vilket är komplicerat. De brittiska förhandlingskraven, ett allmänt undantag från vidare politisk integration, förbättringar av konkurrensmiljön, extra skydd för Londons ställning som finanscentrum samt vissa begränsningar i den fria rörligheten, låter ju inte omstörtande. Problemet är förstås att EU-kritikerna inte kommer att bli nöjda, vad än David Cameron kan räkna in som förhandlingsvinster. De vill alltid ha mer.

Det är mycket som står på spel i årets omröstning. Det rör inte enbart Storbritanniens ställning i Europa. Det handlar också om hur ett EU utan detta land skulle utvecklas. Den tyska regeringen är rimligen beredd att gå ganska långt för att behålla London i unionen, men vad säger resten av medlemmarna, inte minst de nya som haft glädje av den t ex den fria rörligheten av arbetskraft? Ett EU utan Storbritannien blir ännu mera tyskdominerat. Angela Merkel och hennes efterträdare skulle således egentligen på fredlig väg uppnå vad de två världskrigen handlat om, nämligen tysk dominans över kontinenten. En historisk ironi som den kontroversielle brittiske historikern Niall Ferguson redan noterade i sin ”The Pity of War” (1999).

Om folkomröstningen i sommar skulle leda till ett brittiskt utträde – som säkert också skulle medföra komplicerade förhandlingar – kan man anta att Skottlands regering kommer att driva fram en ny omröstning om självständighet och utträde ur det förenade kungariket och ha goda chanser att vinna; Skottland är mera EU-vänligt än resten av Storbritannien. Det kan också hända att Nordirland då kan vilja arrangera en omröstning om samma sak. Även om England står för 5/6 av folkmängden skulle ett rump-England plus sannolikt Wales rimligen få avsevärt mindre specifik vikt än den nuvarande staten och därmed bli mindre betydelsefull för USA som allierad, men samtidigt mera beroende av Washington.

Storbritanniens medlemskap i unionen är således en fråga om ”grand strategy” och ett utträde skulle innebära ett strategiskt skifte i europeisk och internationell politik. Vi skulle själva ha anledning behöva fundera på vår position i EU, som i många frågor tenderar att likna Londons. Geopolitiskt ligger ju både Storbritannien och Sverige aningen ”off” i förhållande till kontinentalstaterna som har en annan historia. Även om ingen verkligt allvarlig utträdesdebatt är att vänta här, kommer olika röster ändå att resa möjligheten och påminna oss om att även vår relation till unionen förblir ömtålig.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Michael Sahlin

I början av år 2016 innebär det klassiska talet om ”Turkiets strategiska betydelse”, till följd av historia och geografi, mm, ett nytt hopkok av problem, utmaningar och möjligheter, liksom ett alldeles påtagligt turkiskt statsledningsbehov av strategisk anpassning till en starkt föränderlig och alltmer komplex säkerhetspolitisk miljö.

Internt i Turkiet innebar valet i höstas att Erdogans parti, AKP, återvann den egna majoritet man tappade i valet den 7 juni, innebärande att Erdogan som statschef och de facto exekutiv president och AKP som statsbärande parti sitter i orubbat och parlamentariskt ohotat bo i varje fall fram till nästa valperiod 2018-19 – såvida inte frågan om författningsändring till presidentstyre också de jure dessförinnan kommer att föranleda folkomröstning och nyval. Häri finns en viss osäkerhet, men bortsett från det konstateras att Turkiet nu lyder under flerårigt grepp av AKP och president Erdogan. Visionen om ”The new Turkey” med sikte på den turkiska republikens 100-årsjubileum 2023, har återkommit och fått nytt retoriskt liv som statsbärande program, samtidigt som den liberala demokratin, rättstaten och den ataturkska sekularismen fortsätter att gå kräftgång, trots aktuella tendenser till närmande mellan Turkiet och EU i flyktingkrisens spår.

5 fiender/hotbilder: stor dramatik

Det mått av intern politisk ”stabilitet” som – till marknadens initiala lättnad – återställdes genom AKP:s valseger och återvunna egna majoritet motvägs dock av både den ytterligare förstärkta socio-politiska polarisering som blev priset för team Erdogans sätt att återvinna makten och de kriser och konflikter, även krig, som den turkiska regimen sedan en tid tillbaka är involverad i. När Nationella säkerhetsrådet numera sammanträder för att summera hot- och fiendebilder finns åtminstone fem olika antagonister på listan: Gulen-rörelsen , kurdiska PKK, IS, Assad-regimen i Syrien – och så Ryssland (efter nedskjutningen av Su-24 planet den 24 november och Putin bestraffningsåtgärder därefter)  – en diger lista som skall överlagras alla andra bilaterala kriser och bekymmer som tynger den turkiska utrikespolitiska dagordningen.

Kampen mot den islamistiska Gulen-rörelsen, numera av AKP-regimen stämplade som terrorister, förs juridiskt och polisiärt och har på senare år föranlett eller motiverat merparten av alla de ingrepp i rättstaten som skett och som upprört Turkiets demokratiskt sinnade vänner. Men mot både PKK och IS, båda likaledes terrorstämplade, krigas militärt sedan sommaren 2015, då Turkiet strax efter AKP:s valförlust dels återöppnade kriget mot PKK (efter dryga två års vapenvila och fredsonderingar) och dels ingick en överenskommelse med USA om ”fullt” turkiskt militärt deltagande i koalitionen mot IS. Citationstecken om ordet ”fullt” alluderar på den fortsatta diskussionen om huruvida och i så fall fr.o.m. när det turkiska deltagande verkligen varit ”fullt”. Mot Assad-regimen i Syrien har Turkiets militära insatser varit indirekta – stödet till allehanda mer eller mindre jihadistiska rebellgrupper. Och vad gäller Ryssland konstateras dels att den nuvarande krisen utlöstes av en turkisk militär aggressions- (eller försvars-) handling som reaktion på en serie ryska och dessförinnan syriska uppvaktningar i luftrummet, dels dock att båda parter tycks vilja undvika vidare militär konfrontation/eskalering.

Sammantaget handlar det alltså om en för Turkiet minst sagt dramatisk situation som tär också på den inre sammanhållningen och ytterligare belastar den turkiska demokratin, som tär på Turkiets samlade militära och polisiära resurser och som påfrestar kommandorelationen mellan regimen och armén. Därtill kommer att en av Syrien-krisens konsekvenser inneburit att Turkiet pressas av EU att stänga flyktingvägen västerut över Egeiska havet och av USA att stänga gränsen mot Syrien för att förhindra IS´ jihadisttrafik. Turkiet kläms från båda hållen, eller i stort sett från alla håll om man inkluderar Ryssland och antiterrorkrigen mot IS och PKK och även beaktar de bilaterala kriserna i riktning Egypten, Israel, Syrien, Irak, Armenien, m.fl.

Strategisk betydelse – en numera blandad välsignelse

Talet om ”Turkiets strategiska betydelse” handlar alltså numera om en blandad välsignelse för Turkiet. Geografi (att landet ligger där det ligger) och historia – de traumatiska minnena av Sévres- och Lausannefrederna och däri grundade paranoida föreställningar om en ondsint, revanschistisk omvärld som stämplar mot turkisk enighet och territoriell integritet, parat med nostalgiska minnen av den tid då ”pax osmana” rådde i regionen – ställer i den situation som nu uppstått i Mellanöstern nya och nygamla frågor om existentiellt nödvändig strategi:  offensiv eller defensiv?. Tilldömd strategisk betydelse har på belastningskontot riskexponering, sårbarhet och påtryckningar, på intäktssidan global och regional relevans och potentiellt inflytandetillskott.

Efter valet 2011, då AKP och dåvarande premiärministern Erdogan vann egen majoritet i parlamentet, valde Ankara en utpräglat offensiv strategi, på sunni-islamsk och neo-osmansk grund koncipierad främst av dåvarande utrikesministern Davutoglu och grundad på en bedömning av den arabiska våren, tron att denna skulle leda till att Muslimska Brödraskapet som företrädare för befolkningsmajoriteten tog över i länder som Egypten och Syrien och att Turkiet vore den historiskt, socio-politiskt och ekonomiskt naturliga regionala ledaren över en framväxande sunni-muslimsk gemenskap.

Arabvåren och den turkiska offensiven (som gick på grund)

En av många konsekvenser av denna politik blev som vi sett, sedan arabvåren har i stället lett bl.a. till Sisis statskupp mot Morsi i Egypten och fullt inbördeskrig i ett formellt fortsatt Assad-styrt Syrien, att Turkiet under AKP blev Assad-regimens svurne fiende och som sådan en de facto allierad med Saudiarabien, trots fundamental ideologisk oenighet med saudierna i synen på Muslimska Brödraskapet, i sin tur med konsekvenser för relationerna med Hamas, Israel och Iran i ett komplicerat spel. Engagemanget, och exponeringen, i Syrien-krisen komplicerades senare ytterligare genom att de syriska och irakiska kurdfrågorna smittade av sig på de turkiska, och i någon mån vice versa. Och en följd av förra höstens ryska ingripande, på Assad-regimens sida, blev att flertalet komponenter (skyddszonen, flygförbudszonen, anti-Assad politiken) i den turkiska Syrien-politiken i praktiken stängdes. Allt detta och mycket annat innebärande att den turkiska utrikespolitiska offensiven nu kommit av sig och att det framöver kommer att handla om strategisk reträtt, dikterad också av ekonomisk nödvändighet.

Att den turkiska kris- och krigshanteringen också har en nationalekonomisk – och energisäkerhetsmässig – sida av saken framkommer nämligen av en serie för Turkiet starkt negativa utvecklingar, inte minst konflikten med Ryssland som lett till att ryska motåtgärder (som ett antal ex-sovjetiska grannländer numera ställer upp på) adderats till redan föreliggande (och efter Istanbul-bomben nytillkomna) bekymmer för den viktiga turkiska turistnäringen till följd av den allmänna oron, samtidigt som de regionala kriserna berövat Turkiet viktiga handelsvägar, samtidigt som turbulensen i och kring Turkiet leder till investerartveksamhet och kapitalflykt. Resultatet har blivit att AKP, låt vara politiskt säkert i sadeln ett antal år framöver, tvingats konstatera att det tidigare paradnumret, den starka ekonomin, nu naggas allvarligt i kanten av låga tillväxtsiffror, hög arbetslöshet och andra sorgliga indikatorer. Detta har skett samtidigt som det energiimportberoende Turkiet som sliter makroekonomiskt med en envist negativ bytesbalans nu tvingas se sig om, i diversifieringssyfte, efter alternativ till den ryska och iranska gasen.

En reträttväg: normalisering med Israel

Och i det läget, och med den skärpta krisen mellan shiitiska Iran (nu tillbaka på den internationella ekonomiska – och politiska – banan) och ett starkt oroat och mer krigiskt sunni-Saudiarabien – ett besvärligt diplomatiskt balansnummer för ”Det nya Turkiet”, sunni-ideologiskt men energiberoende,  – har det blivit hög tid för den turkiska ledningen att se över relationerna med Israel, de relationer som frystes 2010 efter Mavi Marmara-incidenten och vars normaliserande team Erdogan villkorat    bl.a. med att Israel skall avbryta blockaden av Hamas-styrda Gaza. När detta skrivs pekar allt på en snart förestående normalisering, och detta bör sättas in i perspektivet av en turkisk strategisk reträtt, i insikt om ett i nuläget stort och växande ömsesidigt israelisk-turkiskt beroende.

Detta ömsesidiga beroende har förstås med Iran-utvecklingen att göra, men också faktum att både Turkiet och Israel är USA-allierade grannar till Syrien med i väsentligen förenliga om än inte identiska nationella säkerhetsintressen, och, inte minst, att Israel som blivande exportör av gas som prospekteras i israeliska östra Medelhavet och Turkiet som intressent i diversifiering av sin energiimport m a a Rysslandskrisen ser stor och växande samarbetspotential. Normaliseringen med Israel skulle innebära ett symboliskt viktigt steg tillbaka, från en sunni-ideologisk (och neo-osmansk) hållning á la Erdogan/Davutoglu tillbaka till traditionell, defensiv och pragmatisk turkisk intressepolitik – en lättnad i så fall för Obama som länge betraktat den israelisk-turkiska frosten och trätan som den konflikt som en redan belastad amerikansk Mellanöstern-diplomati absolut inte behöver.

Syrien och Irak: strategisk reträtt, för och emot

En strategisk reträtt för turkisk del också i de sammanvuxna krigen/kriserna i Irak och Syrien (och sydöstra Turkiet) må nu framstå som en nationell nödvändighet, givet en för turkisk del alltmer oförmånlig utveckling ”på marken” under 2015, och då särskilt det Putin-ryska ingripandet i och intill Syrien och krisen efter nedskjutningen som i hög grad stängt av turkiska inflytandemöjligheter främst i Syrien.  Men en sådan reträtt försvåras samtidigt av militärgeografin och vissa kvardröjande konsekvenser av den hittills förda turkiska politiken. Man måste nämligen komma ihåg – särskilt i perspektivet av eventuellt förestående, djupt problematiska  fredssamtal i en miljö av bl.a. nytillkomna respektive skärpta turkisk-ryska och iransk-saudiska konflikter  – att Turkiet med 90 mil lång och svårövervakad gräns mot Syrien och i egenskap av det land som satsat mest på att bidra till Assads störtande och därför har mest att förlora på ett  ofördelaktigt ”end game”, har intressen som är svåra att politiskt hantera i en strategisk reträtt.

Detta gäller generellt, men accentueras särskilt av Syrien- och Irak-krisernas kurdiska och pan-kurdiska aspekter. Förutom realiteten att inte bara PKK-kriget utan sedermera också IS-kriget, att döma av de spektakulära bombdåden i bl.a. Ankara och Istanbul, utkämpas också på turkiskt territorium.

Brådska i kurdfrågan, tidigare förhandling, nu militära operationer

För AKP-regimen i Ankara har i flera år gällt att det börjar bli bråttom att få till stånd en lösning på den kurdiska fråga som länge pyrt i den turkiska republiken, som blev en väpnad revolt genom PKK redan 1984, till följd av militärkuppen 1980, som sedan dess rullat fram och åter och kostat sammantaget c.a 40 000 liv och som på senare år uppenbart kom att kopplas till utvecklingen i regionen och det kurdiska inslaget i Syrien, Irak och Iran. Dels handlade det om AKP-regimens partipolitiska ambitioner att på panislamsk grund och som del av nya-Turkiet konceptet visa vilja och förmåga att överbrygga den turkiska statens och nationens notoriska etniska (kurderna) och sekteristiska (Alevi m fl) sprickbildningar, och dels handlade det om att i rådande regionala turbulens lösa det egna kurdproblemet innan kurdfrågans regionala aspekter skulle skapa en svårkontrollerad dynamik, även i Turkiet.

Brådskan ledde först till en fredsprocess och en flerårig vapenvila, och i planeringen fanns kopplingar till förestående president- och parlamentsval  (med en lösning tänkt som ett valvinnande trumfkort) och även till att en turkisk-kurdisk (Ankara-PKK-) deal skulle innefatta en överenskommelse också om kurdiskt stöd för en av Erdogan önskad övergång till presidentiellt styre. Dramatiken inför och efter parlamentsvalet den 7 juni i fjol handlade om detta, och den manifesterade att ingendera parten egentligen var riktigt seriös om processens karaktär, syften och mål. Sedan pro-kurdiska partiet HDP:s ledning tufft förklarat att något stöd för Erdogans presidentambitioner inte var aktuellt, och sedan HDP:s valframgång då innebar att AKP:s maktmonopol bröts stod det klart att båda sidors skäl för att fortsatta fredsdialogen hade upphört att gälla. Den följande dramatiska sommaren innebar som vi sett att AKP valde krigets återupptagande vad gällde PKK, och (om än med långt mer begränsad entusiasm) även beslutet efter amerikanska påtryckningar att ställa in sig i ledet i koalitionen mot IS, med alla risker det skulle komma att visa sig ha i Syriens och Iraks grannland Turkiet.

Så nu har det i stället, men av i grunden samma skäl, blivit bråttom att vinna kriget mot PKK innan a) de humanitära kostnaderna och kostnaderna i utrikesstöd och inrikessammanhållning blir för stora för att kunna hanteras politiskt, och b) utvecklingen i Syrien och Irak och dess pan-kurdiska aspekter hinner smitta av sig i Turkiet och leda till öppen, gränsöverskridande  separatism i det kurdiska sydöst. Med ”vinna” torde Ankara i detta sammanhang i första hand avse att militärt beröva PKK dels politiska sympatier i landet som helhet, dels dess militära förmåga att kontrollera städerna i sydöst och att obehindrat agera militärt över gränserna mot Irak och det kurdiska KRG och mot Syrien vars norra delar i hög grad behärskas av kurdiska PYD med väpnad gren YPG.

Att kunna presentera en avgörande framgång  torde vara lika politiskt nödvändigt för AKP i Ankara som svårt att faktiskt åstadkomma i den militära praktiken. Och då har Ankara ändå militärt gynnats av PKK:s operativa upptagenhet på de irakiska och nordostsyriska fronterna, samtidigt som  den turkiska saken har missgynnats politiskt av dels USA:s uppskattning av de kurdiska styrkornas  framgångrika insatser mot huvudfienden IS och dels den ryska interventionen. Och där någonstans står vi nu, i slutet av januari.

Erdogans ”röda linje”: inga kurdstyrkor väster om Eufrat

Den turkiska försvarslinjen/reträttvägen nu, sedan hr Putin berövat trovärdighet och genomförbarhet i de turkiska kraven på skyddszon, flygförbudszon och Assads avlägsnande, har en tid handlat om ”den röda linjen”, att det är en absolut röd linje för Ankara att de kurdiska styrkorna inte får gå väster om floden Eufrat. Skälet är den turkiska farhågan att detta skulle riskera att leda till full, sammanhängande kurdisk kontroll över hela gränsområdet, vilket skulle förneka varje turkisk möjlighet till militärt ingripande i Syrien, t.ex. för understöd av favoriserade rebellgrupper i och runt den f.d. miljonstaden Aleppo, och kurdisk kontroll av gränspassagerna mellan kurdområdena i Syrien respektive i Turkiet – ett bedömt dödligt separatistiskt hot mot Turkiets territoriella integritet.

Att även denna turkiska försvarslinje i viss mån redan överspelats på marken, utan att hittills utlösa ett aviserat turkiskt militärt svar, kan naturligtvis ses som ytterligare tecken på strategisk turkisk reträtt, eller vanmakt, men återspeglar hursomhelst en kvardröjande oförlösthet mellan Turkiet och ett USA som konsekvent och ihärdigt prioriterar kampen mot IS. Framgångar för kurdiska ”boots on the ground” mot IS förefaller att för USA väga tyngre än konsekvenserna i form av lamentationer i ett bekymrat och upprört Ankara. Samtidigt finns uppenbara gränser för hur hårt USA kan, och vill,  prioritera ner det allierade Turkiet med dess ”strategiska betydelse”, också i riktning Svarta Havet och Ryssland. Den amerikanska balanskonsten ställs på svåra prov.

Den konfliktfyllda irakiska scenen

Och detta gäller även den oerhört konfliktfyllda irakiska scenen och i dagarna aktuella partspositioneringar inför den fortsatta striden mot IS – efter återerövringen av Ramadi  och med krigsplanläggningen nu inriktad mot Fallujah och så småningom det stora ”bytet” Mosul – och inför ett tänkt post-IS läge. Vad gäller parter och positionering trängs ju många också på den irakiska banan, dels parterna sunni, shia och kurder, dels ”alla mot IS”, dels de statliga partsintressena, amerikanskt, iranskt, turkiskt, ryskt, mm, och dels alla minoritetsgrupper i norra Irak som sedermera beväpnats och söker sitt.

Även om kurdiska KRG:s marsch mot självständighet både i Washington och Ankara kan synas ofrånkomlig och på sikt till nöds acceptabel i ett post-IS perspektiv så handlar det självförvållade amerikanska ansvaret om att militärt och diplomatiskt med Iran och andra intressenter samordna kampen mot IS och samtidigt tills vidare hålla tillbaka KRG:s självständighetssträvanden för att söka värna om Iraks överlevnad som sammanhållen stat – och detta genom att stödja och uppmuntra Abadi i Bagdad att motstå Iranstödd shia-dominans och verka för sunni-minoritetens militära och socio-politiska integrering i stat och samhälle. Detta i sin tur en hart när hopplös balansakt, också med tanke på Bush-interventionens arvsmassa och med tanke på allt som måste ske innan Mosuls befrielse kan bli en militär och politisk realitet. Och efter nukleäravtalet med Iran, det som började träda i kraft i dagarna, uppstår en mängd frågor om hur Iran och USA – och nu också med Putin på banan – eventuellt ska kunna utveckla ett konkret militärt samarbete mot IS, utan att störa andra frågor och andra berörda aktörer alltför mycket. Bekymret här gäller främst hur ett US-iranskt samarbete i Irak, mot IS och med sikte på sunni-shia integration, skall låta sig förenas med behovet av samverkan också i Syrien, mot IS men för fred i övrigt, trots motsatta stödroller bland syriska aktörer.

För Turkiets del handlar det dels om att hitta rätt i förhållande till den upptrissade konflikten mellan Iran och Saudiarabien, dels om att hitta rätt i dragkampen mellan Bagdad och Erbil – den klassiska turkiska prioriteringen (med tanke på det egna PKK-problemet) av Iraks territoriella integritet har ju sedermera komplicerats både av sunni-ideologiskt grundad distans till Bagdad och av ett framväxande behov av olja och gas direkt från KRG – och dels om kampen mot PKK:s högkvarter i nordirakiska Quandil-bergen och därutöver behovet av att genom militär närvaro markera turkiska intressen av att finnas på plats när ett irakiskt ”end game” skall planeras och genomföras. Det gläder inte vare sig Ankara eller Bagdad att PKK, direkt eller genom ombud, har visat framfötterna vid tillbakarullandet av IS också i Irak, exempelvis Sinjar, därvid applåderade av både amerikaner och ryssar. I julas tvingades Obama att direkt till Erdogan per telefon strängt yrka på ett tillbakadragande av nyss utplacerade turkiska truppenheter, motiverade som skydd för de militära rådgivare som tränar peshmergas från KRG. Resulterande partiella tillbakadragande skedde efter regeringsprotester i Bagdad.

Återvändsgränder i både Syrien och Irak

Sammantaget betyder allt detta att turkisk diplomati och säkerhetspolitik hamnat i något av en återvändsgränd i både Syrien (främst p.g.a. den ryska inblandningen) och Irak (p.g.a. att det visat sig svårt att förena turkiska, iranska och amerikanska intressen), med den turkiska fokuseringen på de gränsöverskridande kurdfrågeaspekterna som gemensam nämnare och förbindande länk. Den mer offensiva hållning, med direkt turkisk statlig inblandning i båda grannländernas inre angelägenheter, som prövats men som byggde på bedömningar som var felaktiga eller har överspelats, behöver nu slå över i reträtt till mer klassiskt defensiv politik, men frågan kvarstår som nämnts huruvida detta är möjligt. Alternativet skulle möjligtvis vara en slags turkisk ”surge” där man, något halsstarrigt, i stället satsar fortsatt framåt, militärt och politiskt, och då ignorerar amerikanska maningar och ryska (och iranska?) varningar. Men ska dock härvidlag ställa den svåra och en aning känsliga frågan om huruvida den turkiska armén, TSK, skulle uppskatta/åtlyda en order från teamet Erdogan/Davutoglu om att med marktrupp gå in i Syrien och/eller Irak, exempelvis till följd av tydligt manifesterad kurdisk-amerikansk ohörsamhet gentemot  turkiska s.k. röda linjer.

Här finns stora risker, risker som kopplar samman turkisk inrikespolitik och utrikespolitik. Det är alltså föga överraskande att Ankara sedermera funnit för gott att i retorik och praktik på nytt uppgradera, i återförsäkringssyfte och som tydlig manifestation av strategisk reträtt, rollerna som NATO-medlem, USA-allierad och EU-kandidatland.

Det gäller sammanfattningsvis, inför allt som kommer att ske och kan ske i regionen detta år, att hålla i hatten. Rikt stoff tillhandahålls för hugade amerikanska presidentaspiranter i valkampanjens utrikespolitiska debattavsnitt.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Ulf Henricsson

I sitt tal på Folk och försvars konferens i år talade utrikesminister Margot Wallström varmt för vår militära insats i Mali. Argumenten för den var de gamla vanliga för internationella insatser. Skapa trygghet för folket och stabilisera samhället så att man tryggt kan leva i och utveckla sitt eget land.

Inte ett ljud om kostnaderna. För några år sedan undrade många svenskar vad vi hade i Afghanistan att göra. Likaså kritiserades koalitionen som verkade i Irak. Det kostade för mycket till ingen nytta. Argument som att bygga en fungerande stat och skapa en dräglig miljö för den vanliga medborgaren avvisades. Visst, allt gick inte som önskat och det var inte gratis och jag vet att missionerna inte är helt stängda – politiker slår sig för bröstet när man meddelar att vi har ett trettiotal personer kvar.

Politiken vek ned sig för opinionen och pengarna ansågs behövas till annat. ”Låt folket i länderna sköta detta själva” med civilt stöd – det gick ju definitivt inte bättre!  Detta var inte enbart ett svenskt beteende utan ett internationellt flockbeteende.  Kan man ha tänkt på den kommande flyktingströmmen? Knappast – politiken kritiserar ofta kvartalsekonomin – men hur är det med kvartalspolitiken? Inte så stor skillnad – den ena räknar pengar och den andra röster.

Nu skulle vi återigen skydda vår landgräns eftersom Putin bullrar och har sig . Vad händer ?– landgränsen ”stormas” av afghaner, irakier och syrier – som vi lämnat bakom oss. Vi verkar dock ha gjort ett bra intryck eftersom så många vill hit.

Den allmänna opinionens uppfattning är inget bra styrinstrument för säkerhetspolitiska beslut. För huvuddelen av den är solidaritet något man i handling förbehåller den närmaste omgivning, resten av solidariteten fixar vi med stora ord. Vad händer när de första svenskarna dör i Mali? Törs politikerna stå upp och tala om att det kostar att vara med i världssamfundet –  att det kostar att stå upp för mänskliga rättigheter.

När får vi se statsministern på veterandagen – svenska statsministrars frånvaro på dylika evenemang är unik.

Visst – vi bidrar med humanitär hjälp men är inte så noga med om hjälpen  kommer fram till rätt mottagare eftersom det alltför ofta krävs militärt skydd och militära transporter för att få fram den till de som verkligen behöver den. Jag är övertygad om att DAECH och andra stridande grupper lever gott på rövade hjälpsändningar.

Vad hade DAECH varit med koalitionen kvar i Irak och hur hade flyktingströmmen då sett ut?

Jodå – både försvarsministern och ÖB sade på rikskonferensen att det inte bara handlar om nationellt försvar utan även internationella insatser, men pratade inte så mycket om proportionerna – den visas av verkligheten och imponerar inte.

Är det i dag fortfarande i säkerhetspolitik insatta personer som inte ser kopplingen mellan internationella insatser och den nationella säkerheten och att vårt ”närområde” idag sträcker sig långt bortom den nationella gränsen.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

 
P.S.
Jag har inte skrivit att Putin inte är ett problem och att Gotland inte skall försvaras.

av Ingolf Kiesow

Flyktingkrisen har tagit Sverige med överraskning. Samhället visade sig inte tåla de påfrestningar som den enorma ansvällningen av flyktingvågen medförde. Den generösa attityd som vi har visat dem som flyr från nöd och förföljelse ända sedan judarna började fly från Danmark under det andra världskriget visade sig inte längre möjlig att upprätthålla. Samhället är alltför sårbart. Otrygghetskänslan har förstärkts av att EU inte kan enas om en flyktingpolitik som accepteras av alla. En rad före detta Warszawapaktsmedlemmar trotsar öppet de majoritetsbeslut som har fattats.  EU har aldrig varit en försvarsallians, men många har trott att medlemskap i EU är allt vad som behövs för att vara trygg inför händelser i vår omvärld. Något civilförsvar skulle till exempel inte behövas. Inga krig såg ut att vara möjliga i vårt närområde och EU skulle rädda oss från försörjningsproblem under fredstid. Så är det uppenbarligen inte, och det har inte heller någonsin varit på det viset.

Varken Polen och andra tidigare östblocksstater eller Storbritannien är längre självklara deltagare i beslut om viktiga frågor, inte bara avseende migrationsfrågor. Polen står själv anklagat för att bryta mot viktiga  EU-lagar om press- och yttrandefrihet. Schengen-avtalet utsätts för påfrestningar efter de svenska  och danska besluten om ID-kontroller vid  gränsen. Utöver Tyskland – som nu deltar med spaningsflyg –  har Frankrike inte lyckats dra in flera EU-länder med militära enheter i kriget mot ISIL i Syrien  efter terrordåden i Paris. EU har därmed inte en enad hållning i den konflikten. Även de som har trott på att EU skulle kunna erbjuda en ersättning för civilförsvars- och försörjningsberedskap har berättigad anledning till oro om enigheten och solidariteten  kommer att visa sig tillräcklig inför mera allvarliga konflikter i vårt närområde.

Och sådana kan inte uteslutas.

Strategiförändring och militärreformer i Ryssland och Kina

Den 1 januari 2016 publicerades nya riktlinjer för strategisk planering i Ryssland genom ett dekret undertecknat av president Putin. Det ersätter ett motsvarande dekret från 2009 och nämner nu uttryckligen både USA och NATO som hot mot rysk säkerhet. USA:s och EU:s agerande i Ukraina nämns som orsak till den väpnade konflikten där, och USA beskylls för att förbereda biologisk krigföring. Ryssland måste vidta ekonomiska motåtgärder och göra landet mindre beroende av omvärlden, men samarbete med Kina med flera BRICS-länder skall utökas.

Kina, som redan tidigare har fördömt sanktionerna mot Ryssland uttalade genom en talesman för utrikesministeriet  att man gillar de nya ryska säkerhetspolitiska riktlinjerna och tillade att ”Kina kommer att fortsätta samordna sig med Moskva rörande globala angelägenheter .

Kina hade samma dag publicerat nya detaljer om sina pågående militära reformer. De innehöll instiftande av ett armékommando, en uppgraderad missilstyrka och specialstyrkor för rymdkrigföring och cyberkrigföring. Kina hade dagen innan publicerat en bekräftelse på att man har påbörjat byggandet av ett andra hangarfartyg och kritiserade samtidigt den amerikanska politiken att upprätthålla ”havens frihet” i Sydkinesiska havet och utföra patrullering i området med örlogsfartyg och tunga bombflygplan.

Båda länderna har anspråk på att diktera villkoren för sina grannar och båda tilldelar sina försvarsmakter växande andel av sina ekonomiska resurser. De ger nu uttryck för att vara gemensamma potentiella motståndare till ”väst”.

Nordkoreansk vätebomb

Inte bara stormakternas uppträdande är ägnat att skapa osäkerhet inför framtiden. Nordkorea sprängde den 5 januari en kärnladdning, som hävdades vara en vätebomb. Det finns anledning att betvivla det påståendet, men frågan är om amerikansk opinion kommer att lita på bevis för motsatsen. En amerikansk uppladdning för att bemöta det nordkoreanska hotet kan komma att uppfattas av kineserna som ett hot också mot dem. Ryssland skulle sannolikt reagera på ett liknande sätt.

Sanktioner och oljepriskrig

Redan strax före årsskiftet hade ”väst ”gjort en markering, som nästan kom bort i nyhetsflödet. Den 22 december kungjordes en förlängning med ett halvår av de sanktioner mot Ryssland som USA och EU tillsammans med Japan och andra västorienterade länder började införa i mars 2014 med anledning av det ryska agerandet mot Ukraina. Sanktionerna har förstärkts successivt och är numera riktade mot energisektorn, teknologiöverföring, finanstransaktioner, banker och tjänster.

Deras verkan har förstärkts av att OPEC-länderna under ledning av Saudiarabien i slutet av 2014 övergav systemet att genom exportkvoter reglera priset på oljemarknaden. Det skedde med verkan tills vidare för att förhindra att amerikanska företag, som använder dyrare utvinningsmetoder såsom ”fracking ” skall ta över marknadsandelar. Följden blev en sänkning av oljepriset på världsmarknaden  från 100-110 dollar fatet till mellan 35 och 40 dollar.

Intäkter från olja och gas svarade 2013 för omkring hälften av de ryska statsinkomsterna. Nu föll oljeexporten med hälften och gasexporten med 20 %. Bruttonationalprodukten föll med 4,6% mellan halvårsskiftena 2014 och 2015.  Även de ryska motåtgärderna i form av importförbud för livsmedel och konsumtionsvaror från länder som deltar i sanktionerna har drabbat det ryska försörjningsläget.

Nästan samtidigt med att USA och EU förlängde sanktionerna förlängde OPEC-länderna sitt avstående från kvotering tills vidare. Saudiarabien publicerade också en statsbudget för 2016, som innefattar borttagande av subsidier och underhåll samt andra besparingsåtgärder. Det visar en betydande beslutsamhet att tåla ekonomiska påfrestningar för att hålla ut med prispolitiken på olja. Man tänker fortsätta ända tills man kan räkna med att de amerikanska fracking-bolagen inte kommer tillbaka till marknaden.

Ryssland fortsätter att drabbas av det låga oljepriset. För att kompensera sjunkande export till Europa försöker Ryssland med viss framgång att få Kina att köpa dess olja och gas. Detta har bidragit till att man också ökar samarbetet på de ekonomiska, kulturella och militära områdena. Bl. a. har man genomfört gemensamma marina manövrar i östra Medelhavet, i den Japanska sjön och norr om Japan.

Den muslimska världen

Något som mitt i dessa ovissheter verkar någorlunda förutsägbart är att motsättningarna mellan shiiter (som dominerar Iran, Irak och Bahrain) och sunniter (som dominerar nästan alla övriga muslimska länder) kommer att förvärras. Terrordåd har under 2015 begåtts mellan shiiter och sunniter runtom i ”den farliga halvmånen” d v s  alla muslimska länder från västra Kina i öster till Marocko i väster. Under början av 2016 har de redan hunnit följas av iranska hotelser mot Saudiarabien och dess sunnitiska allierade. En shiitisk stam (”Houthi”) med stöd från Iran har i ett inbördeskrig i Yemen vunnit segrar mot en allians av sunnitiska stater ledd av Saudiarabien.

Även inbördeskriget i Syrien är delvis ett utslag av shia-sunni-motsättningar. Assad representerar en shia-sekt som utgör en minoritet, men som sedan länge härskar över en blandning av olika etniska och religiösa element. Av dessa tillhör en majoritet sunnitisk islam i någon form. Assad stöds av Ryssland och Iran samt vad gäller FN:s säkerhetsråd även Kina, medan västländerna stöder rebellerna (utom ISIL). Ett öppet krig mellan det sunnitiska Saudiarabien och det shiitiska Iran skulle tendera att dra in stormakterna i konflikten mellan sunni och shia enligt samma mönster och riskera att inflammera relationerna mellan ”öst” och ”väst”.

Sverige bör skydda sin försörjning

De flesta av dessa riskfaktorer är av långsiktig karaktär. De har plötsligt blivit många, och alla har inte nämnts här. De kan kombineras i oförutsägbara händelseförlopp, som förändrar förutsättningarna för vår säkerhetspolitik. Sverige är varken medlem av NATO eller någon annan militär allians som kan ge oss skydd. Vi saknar helt ett civilförsvar och har inte något egentligt invasionsförsvar. Vi har en extremt låg självförsörjningsgrad med livsmedel och bränsle. Vi saknar myndigheter och lagstiftning som på samma sätt som vid andra världskrigets utbrott kunde hantera våra försörjningsproblem. Ändå deltar vi i NATO:s partnerskap för fred och i EU:s östliga partnerskap, som vi själva har tagit initiativ till och som anses som ett hot av Ryssland. I egenskap av EU-medlem deltar vi i de västliga sanktionerna mot Ryssland för dess agerande i Ukraina, som vi kritiserar häftigt. Varken NATO eller Ryssland har anledning att behandla oss som ett neutralt land i händelse av väpnad konflikt mellan dem, oavsett att vi själva hävdar ”alliansfrihet”. Ordföranden i den ryska Duman har förklarat att Sverige och Finland inte längre kommer att behandlas som neutrala stater efter att ha undertecknat ett ”värdlandsavtal” med NATO. I bästa fall kan vi räkna med att behandlas som ”icke-krigförande” i folkrättslig bemärkelse och inte som ”krigförande”.

Politiker och tjänstemän i regeringskansliet avfärdar tal om civilförsvar eller starkare militärt försvar med att sådana frågor inte kan ges prioritet, när vi har en flyktingkris och budgetproblem med skola och sjukvård att lösa.

Flyktingkrisen är inte något isolerat inrikespolitiskt problem. Det är en signal från en omvärld, som snabbt blir mera osäker och pockar på vår uppmärksamhet. Den borde göra att frågor om civilförsvar, försörjningsberedskap och militär beredskap ges högre i stället för lägre prioritet. Den borde också ha lärt oss att det kan gå fort, när omvärlden kommer med utmaningar för svensk säkerhetspolitik. Det är farligt att försumma planering och beredskap inför oväntade händelser, särskilt när man vet att det finns en viss sannolikhet för att de kommer att inträffa.

Flyktingkrisen har också visat att det inte behövs ett storkrig för att vårt samhälle skall utsättas för påfrestningar, som inte kan bemötas utan drastiska och mycket oönskade beslut. Redan om de västliga sanktionerna mot Ryssland skulle eskalera, kan det skapa problem för vår försörjning med varor utifrån. Under det andra världskriget hade vi en självförsörjningsgrad på livsmedel nära 80 %. Idag är den sannolikt under 50%. Under det kriget hade vi stora problem med att försörja befolkningen med både livsmedel och bränsle. Idag är vi också på många andra områden beroende av daglig tillförsel av till exempel elektronik. Då behandlades vårt land som en neutral stat i folkrättslig bemärkelse. Vi hade skapat en rad institutioner och mekanismer, som gav oss ett civilförsvar och en försörjningsberedskap.

Också om man lever i den föreställningen att Sverige i en väpnad konflikt i vår omvärld idag skulle kunna lyckas att bli behandlat på samma sätt, är skälen nu minst lika starka som då för att inte fortsätta att leva som om inga hot mot vår försörjning och vår territoriella integritet skulle existera. Det är svårt att förstå varför vi inte vill ta intryck av vad som sker i vår omvärld på samma sätt som en tidigare generation hade förmågan att göra, när osäkerheten började infinna sig. Osäkerheten ser visserligen annorlunda ut idag, och historien upprepar sig inte, men det hindrar inte att man bör ta lärdom av den.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Carl Björeman

Vår nye ÖB Micael Bydén vill göra upp med bilden av att Sveriges försvar inte duger.  ”Vi är riktigt bra”, säger han i en intervju  på DN.se 2016-01-17.

Som motiv för sin positiva bedömning anför Hydén bland annat följande:

• En trend har brutits, så stämningen i organisationen präglas av en framtidstro som det är länge sedan vi hade.
• Vi kan mycket, vi har fantastisk personal, vi har högkvalitativa vapensystem.
• Ryska hot – det må vara kärnvapenhot eller hybridhot – skall mötas med en inställning hos soldater och sjömän att även om jag är ensam och bara har mitt vapen skall så skall jag ställa mig i vägen, det är min uppgift.
• Hot mot Gotland skall mötas med ett operativt rörligt försvarskoncept
• ÖB hoppas att personalförsörjningssystemet kan justeras så att det blir mer flexibelt.

Beskedet från ÖB är sammanfattat: Vi ska kunna möta både kärnvapenhot och hot om hybridkrig

I en liten bok, som på svenska heter ”Svärdseggen” (Ystad 1965: på franska utgavs den 1932) anger författaren, dåvarande kaptenen Charles de Gaulle vad som är befälhavarens viktigaste uppgift, nämligen ”Att skapa sig en bild av de rådande omständigheterna i varje särskilt fall är alltså befälhavarens viktigaste uppgift. Känner han dem, bedömer han dem riktigt och utnyttjar dem, står han som segrare. Känner han dem inte, bedömer  han dem fel eller försummar att utnyttja sina kunskaper, blir han besegrad.” Enligt min mening är de Gaulles teser tidlösa.

När man läser igenom ÖB Micael Hydéns besked, relaterat ovan, inställer sig osökt frågan: Har han skaffat sig en riktig bild av de omständigheter som har som har inverkan på hans möjligheter att fullgöra sin uppgift.

Det förefaller högst sannolikt att ÖB gjort felbedömningar när det gäller bland annat följande omständigheter:

• Personalförsörjningssystemet. ÖB tror att det räcker med en justering, med frivillighet i grunden. Frivillighet i grunden innebär att försvarsmakten gör sig beroende av arbetsgivares, skolmyndigheters och enskilda tilltänkta soldaters konjunkturkänsliga bedömningar av försvarsmaktens attraktivitet. Frivillighet i grunden förhindrar vidare erforderlig rekrytering till ett meningsfullt nationellt försvar. Det krävs värnplikt som grund.
• Effekten av att försvarsmakten i större utsträckning talar om vad den gör. ÖB bedömer att det blir en positiv effekt. Det är minst lika troligt att effekten blir negativ. Medborgarna vill ha nationell säkerhet och de är sannolikt inte lika imponerade som ÖB av vad försvarsmakten presterar i Mali  och i Nato-övningar.
• Tilltron till ett operativt rörligt försvarskoncept, t ex för försvar av Gotland. Gotland kan i framtiden hotas av hybridkrig i den mening som Ryssland tillämpat på Krim. Mot detta hjälper inget rörligt försvar. Det krävs ett territoriellt försvar.
• Slutligen: Bydén verkar ha missbedömt svenska folkets syn påbehovet av försvar.  Det är inte det försvar för uppvisning i fredstid som han erbjuder. Det är ett nationellt försvar som man vill ha, ett försvar som i tider av konflikt och hot ger trygghet.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA

av Lars Wedin

Den så kallade solidaritetsförklaringen är en grundbult i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. I korthet innebär den att vi skall stödja andra länder och kan förvänta oss stöd om vi blir anfallna. För enkelhets skull återges den nedan:

Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
(Källa: Ett användbart försvar. Regeringens proposition 2008/09:140. Sid 9.)

Förklaringen skall ses mot bakgrund av art 42.7 i Lissabonfördraget som säger att alla medlemsstater skall, med alla till buds stående medel, bistå ett medlemsland som utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium. Men vissa stater är undantagna: de stater som har en speciell säkerhets- och försvarspolitik. Detta är en gammal skrivning som avser de ”neutrala” d v s bland andra Sverige. Solidaritetsförklaringen tar så att säga bort detta undantag för Sverige.

Denna svenska ”unilaterala alliansförklaring” har givetvis väckt många frågor: vad betyder den egentligen? Svaret på frågan är viktigt eftersom den svenska försvarspolitiken utgår från att vi får hjälp om vi utsätts för väpnat angrepp. Nu vet vi vad den innebär: ingenting. Den svenska försvarspolitiken vilar på lösan sand.

Den 13 november utsätts Frankrike för ett omfattande terroranfall; anhängare till Daech (ofta, men felaktigt, kallat islamska staten) ligger bakom. Presidenten förklarar att Frankrike nu befinner sig i krig och begär hjälp i enlighet med artikel 42.7. Inget medlemsland, så vitt känt, motsätter sig denna tolkning. Efter en dryg månads interna överläggningar bestämmer sig Sverige för att inte ge den politiskt mest signifikanta hjälpen, som också Frankrike begärt: flygspaning mot mål inom Daech område. I stället presenteras ett mycket begränsat paket om sammanlagt 40 MKr. Det framgår också att vissa kretsar i regeringen helst hade velat se ett rent humanitärt hjälppaket – en del av den feministiska utrikespolitiken?

Beslutet skall ses mot bakgrund av att den svenska försvarsbudgeten, relativt BNP, tillhör Europas lägsta. Enligt tidningsuppgifter kommer den att ligga under 1 % 2018, något som skall jämföras med den europeiska normen: 2 %. Få länder uppfyller denna men den svenska nivån är exceptionellt låg. Intrycket är att Sverige överlåter åt andra att betala för vår säkerhet.

Låt oss nu granska detta beslut. För det första, det tog lång tid. Javisst, men bara Tyskland och Storbritannien skall ha varit snabbare. Lärdomen är att eftersom hjälpen inte var förberedd – exempelvis en del av Nato-samarbetet – så tar det tid för en demokratisk stat att ta ett sådant beslut. Denna tid skall jämföras med det svenska så kallade en-veckas försvaret. Vi kan inte vänta med att få hjälp i flera veckor om så skulle behövas! Det är inte heller säkert vi får hjälp med det vi behöver.

För det andra, tanken med humanitärt bistånd förefaller befängd. Frankrike har ett välfungerande civilförsvar och behöver knappast humanitärt bistånd. Inte var väl tanken att vi skulle ge bistånd till Daech? Folket som tvingas leva under deras välde behöver säkert bistånd men det torde vara svårt att leverera i praktiken. I vilket fall var det inte detta som Frankrike bad om. Vad skulle vi själva säga i motsvarande fall: Sverige utsätts för väpnat anfall och Frankrike erbjuder humanitär hjälp?

För det tredje, det är naturligtvis upp till varje statsledning att besluta om vad som är till buds stående medel. Men bedömningen har ett betydande politiskt signalvärde. Signalen i detta fall är att ”nej, vi är inte beredda till någon uppoffring i den europeiska solidaritetens namn;” d v s den som vi själva är beroende av. Nu har inte detta – enligt de samtal jag fört bl a med förre Cema (ÖB) – tagits upp särskilt negativt. Snarare ger man uttryck för en viss uppgivenhet. Man kan endast konstatera att den europeiska solidariteten inte fungerar. Det är detta vi behöver ta till oss; europeisk solidaritet är långt från självklart; speciellt om man inte vill vara med i Nato och om man har en av Europas lägsta försvarsbudgetar.

Tre skäl har angetts till det magra utfallet av den svenska beredningen. För det första skall det ha rört sig om en folkrättslig gråzon. Men Säkerhetsrådets resolution 2253/2015 är mycket tydlig i sitt fördömande av Daech som representerande ett hot mot internationell fred och säkerhet. Vi deltar dessutom redan i kriget mot Daech genom vår utbildningsinsats i Irak. Det hela luktar undanflykt.

För det andra skall det ha varit farligt. Javisst, krig är farligt. Men solidaritet som endast gäller i gott väder är inte solidaritet. Att hjälpa ett anfallet Sverige kommer också att vara farligt. För det tredje, Sverige skulle ha blivit ett mål för Daech. Men Daech och andra terrororganisationer med motsvarande ideologi är redan i krig mot allt som kan betecknas som grundläggande svenska värden: demokrati, religionsfrihet, jämlikhet mellan män och kvinnor, rättstatens principer m m Kriget mot terrorismen är också vårt krig; här finns inte plats för någon sorts neutralitet eller resonemang av typen ”man måste förstå dem också”. För oss som är kristna är det också fråga om att stödja våra kristna bröder och systrar.

Slutsatsen blir att ett Sverige som utsätts för väpnat angrepp kanske, men bara kanske, får hjälp men risken är stor att den kommer sent och/eller är irrelevant eller mycket begränsad. Därmed är benen för nuvarande försvarsbeslut undanslagna. En ny beredning måste snarast tillsättas med en ekonomisk ram om åtminstone 2% av BNP. Denna siffra har stor betydelse. Dels, givetvis, för att den skulle möjliggöra en avsevärd förstärkning av försvaret. Dels därför att den skulle utgöra en viktig politisk signal om att Sverige inte längre skulle vara en försvarspolitisk snyltare; beroende av andras solidaritet men inte berett att bidra.

En ny försvarsberedning kan med fördel studera de ryska insatserna i Syrien med omnejd. Vidare behövs ett helhetsgrepp som omfattar såväl intern som extern säkerhet. Svensk krishantering har fått mycket berättigad kritik det senaste året och behöver sannolikt göras om från grunden.

Utgångspunkten för ett nytt försvarsbeslut måste vara att Sverige skall kunna försvara sig självt OCH utgöra en solidarisk partner i Europa. Här finns plats för mycket nytt tänkande. En ny försvarsberedning måste därför vara öppen och ta till sig forskning och idéer såväl från Sverige som från andra länder.

Men kon får inte dö medan gräset gror. Ett genomtänkt (för en gångs skull) försvarsbeslut tar åtminstone två år att fatta. Det tar sedan minst fem år innan det får genomslag. En ramändring som klarar försvarsmaktens omedelbara problem bör därför ske omedelbart; ett undantag från den höjda arbetsgivaravgiften för ungdomar, som hårt drabbar försvaret, måste exempelvis vara extremt lätt att fatta.

Sverige bör bli en producent av säkerhet och sluta vara en konsument. Nu får det vara slut på snyltandet!

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

av Michael Sahlin

Nästa fredspristagare borde heta John Forbes Kerry, denne ofattbart vitale, energiske globale handelsresande i fred som nyss – apropå svensk debatt om pensionsålder – fyllde 72 och ännu har ett knappt år på sig som amerikansk utrikesminister att i inte sällan kraftig motvind hantera all världens kriser och krig. Motgångarna har varit mångahanda och oddsen svåra, men Kerry kämpar på oförtrutet. Han är verkligen beundransvärd, en stor tillgång för sin president, sitt land och för världen i stort, i ett läge när världen brinner och behovet av amerikanskt ledarskap är stort. Och en del framgångar, om än med oviss varaktighetshalt, har den febrilt verksamme Kerry onekligen kunnat registrera, tillsammans med chefer och kollegor: det brokiga året 2015 har också bl a levererat ett avtal om Irans nukleära kapacitet och ett klimatavtal i Paris.

I stark konkurrens från andra katastrofala oroshärdar får väl det fleråriga Syrien-dramat anses som det som är allra mest nödvändiga att bringa till ett slut, givet alla enorma humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenser, samtidigt som fredsoddsen just där är som svårast. De svåra oddsen beror ju på dels att det handlar om minst tre samtidiga krig (upproret mot Assad-regimen, den internationella mobiliseringen mot monstret IS/ISIS/ISIL/DAESH och kriget mellan turkiska armén och det gränsöverskridande kurdiska PKK), dels att kriget/krigen varit och är ett s k ”proxy war” där olika regionala och globala parter stöder olika lokala falanger, dels på den extrema fragmentiseringen av stridsmiljön, och dels att de syriska konflikterna är nära förbundna med konflikterna i Irak (liksom andra grannländer), mm.

Den nu återuppstådda internationella, Kerry-ledda, prioriteringen av Syrien-krisen har som vi sett flera grunder:

• det framväxande terrorhotet med direkta och indirekta kopplingar till främst just IS och höstens spektakulära dåd i bl a Ankara, Beirut, Paris,
• den för Europa och EU synnerligen svårhanterade flyktingkrisen,
• det ryska militära ingripandet på Assad-regimens sida och den rysk-turkiska krisen efter nedskjutningsincidenten – och
• insikten om att en framgångsrik kampanj mot IS trots svårigheterna närmast kräver att ekvationen förenklas genom en fredsprocess i det syriska inbördeskriget.

Och nu, framemot årsskiftet 2015-2016, har alltså ett flämtande ljus av hopp tänts, i och med att FN:s säkerhetsråd äntligen lyckats enas om en resolution om en vägkarta mot fred i den ena konflikten i Syrien, den mellan Assad-regimen och floran av rebellgrupper på den icke-jihadistiska sidan. Den bristande kompromissvilja mellan regionala och globala makter som hittills, under långa och förödande krigsår, blockerat säkerhetsrådet – främst på grund av oförenliga ståndpunkter beträffande Assad-regimens roll – har nu ersatts av en vilja, i säkerhetsrådet och mellan närmast involverade regionala makter (Turkiet, Saudiarabien, Iran, m fl), att i förekommande fall ”agree to disagree” och trots oenigheter och oklarheter i mängd satsa kraft och prestige i ett vanskligt syriskt fredsprojekt.

Framsteget i FN:s säkerhetsråd hade, under övergripande ledning av den energiske och optimistiske Kerry , i strategisk samverkan med Ryssland/Putin, föregåtts av möten i Wien med alla ”stakeholders” utanför Syrien, nu inklusive Iran, en process för att söka enighet om vilka rebellgrupper som kunde anses tillräckligt ”moderata”/icke-jihadistiska för att platsa i en seriös fredsförhandlingsprocess, och möten, främst i saudiska Riyad, mellan utvalda rebellgrupper för att skapa en enad förhandlingsplattform. Och vägkartan föreskriver (optimistiskt) förhandlingsstart mellan Assad-regimen och oppositionen redan i årets början, följt av vapenvila, överenskommelse om övergångsregering till sommaren och så allmänna val efter 18 månader. Den bakomliggande tanken verkar vara att Ryssland och Iran ska kunna ”leverera” Assad, att USA ska kunna hålla Turkiet och Saudiarabien i örat och att dessa tre tillsammans ska kunna ”leverera” anti-Assad-grupperna, och att dessa olika tyglar sammantaget ska möjliggöra en parallell krigföring mot i första hand IS, i andra hand övriga jihadister, som Al Nusra. Och att FN (arme De Mistura!) ska leda och sammanhålla förhandlingsprocessen, med stöd av ”stakeholders”.

Risk finns förstås, uppenbar risk, att detta upplägg spricker redan innan det hinner sjösättas.

Går det överhuvudtaget att i praktiken ”separera” kriget mot IS från det ursprungliga syriska inbördeskriget, är ett närtida eld-upphör mellan inbördeskrigsparterna tänkbart och övervakningsbart samtidigt med ett pågående och eskalerat krig mot IS m fl, går det att uppnå enig kompromiss om i sammanhanget legitima rebellgrupper (vilka som skall ses som del av lösningen snarare än del av problemet), kan saudiska, iranska och turkiska intressen alls bringas till i praktiken fungerande samverkan, vilken roll är Turkiet berett att ge syrisk-kurdiska PYD/YPG i en fredsprocess i Syrien samtidigt med pågående väpnad konflikt med den kurdiska systerorganisationen PKK i Turkiet, och, inte minst, hur länge går det att hålla undan den kvardröjande oenigheten i synen på Assads och Assad-regimens roll under övergångsperioden?

Frågorna är många, liksom tvivlen. Fler finns, listan är lång.

Och så här strax efter årsskiftet påminns vi därtill, ganska brutalt, om hela det västasiatiska läggspelets inbyggda spänningar och sårbarheter – detta att i den syriska (och irakiska) krishanteringen ett avslutande av kriget ( och IS´ besegrande) är endast ett av flera mål i parternas målhierarki, och av flertalet parter/aktörer inte det högst prioriterade. Som spön i backen står de regionala exemplen på detta.

En sekvens härvidlag började med det Putin-ryska ingripande i Syrien-krisen som alla kännare definierat som nr 1 bland ”game changers”, bl a eftersom detta ingripande kom att i grunden ändra förutsättningarna för den turkiska AKP-ledningens Syrien-politik, följt den 24 november av den turkiska nedskjutningen av ett rysk SU-24 plan som bombade turkmenska Assad-fientliga rebeller i gränstrakterna i det för turkisk Syrien-politik viktiga Hatay-området (vars införlivande i Turkiet officiell syrisk politik aldrig erkänt!).

Incidenten har dramatiskt försämrat de tidigare goda, på ömsesidigt ekonomiskt och energipolitiskt beroende baserade, relationerna, och ännu vid årsskiftet skymtar inget slut på serien av Putin-ryska straffåtgärder eller eljest försoningssignaler, även om båda parter visat viss vilja till återhållsamhet vid valet av medel (Putin har inte varslat om stopp för de vitala gasleveranserna, och kollega Erdogan har inte varslat om att stänga Bosporen-utloppen, för att nämna några uppenbara exempel, förutom hittillsvarande avstående från militär eskalation).

Samtidigt konstateras att incidenten dels föranlett Putin-Ryssland att flytta fram sina militära positioner i och intill Syrien (bl a lv-systemen S-300 och S-400), dels därmed blockerat Turkiets handlingsfrihet att kunna medverka i USA-ledda koalitionsföretag mot IS – ytterligare en motgång för Turkiets Syrien-politik, och dels (därmed) skapat ytterligare svårigheter i det globala och regionala arbetet med att koordinera en effektiv anti-IS-kampanj. Det tillkommer ju att en fortsatt eskalation av den turkisk-ryska konflikten ofrånkomligen blir eller redan är en (i detta sammanhang starkt oönskad) konflikt mellan Ryssland och NATO. Det tillkommer också att Putin-Ryssland också sitter inne med ett trumfkort vars användande kan tillföra regionen ytterligare höjder av farlig komplikation: nämligen det kurdiska kortet, att säkerställa evig turkisk fiendskap genom att öppet militärt stödja PYD/YPG i Syrien och därmed PKK i Turkiet.

En annan sekvens gäller det saudisk-iranska förhållandet, den statliga nivån av det historiska sunni-shia rivaliteten inom Islam, inom och utanför arabvärlden. Kerrys triumf att i höstas äntligen få till stånd ett internationellt Syrien-format där såväl saudier som iranier (och turkar, ryssar och amerikaner, m fl) fanns med – det som senare i höstas beredde vägen för beslutet i FNs säkerhetsråd om vägkartan för fred i Syrien – har nu kring årsskiftet blivit Kerrys huvudvärk: de saudiska massavrättningarna med en känd shia-ledare bland offren har fått ledningen i Teheran att varsla om ”gudomlig hämnd”, och stor oro finns nu bland bedömare för att denna bilaterala saudisk-iranska hätskhet, redan stor p g a Jemen, ska få allvarliga regionala följdverkningar och därvid försvåra en redan närmast hopplös fredsuppgift i Syrien.

Under några korta månader sedan i höstas, då terrorattentat och flyktingkris tycktes bereda vägen för kompromissvilja, trots de skilda/motstående agendorna, och ensning av synen på vad som borde prioriteras, har alltså ett antal ytterligare försvårande omständigheter tillkommit med bäring på Syrien-krisens tre separata (men sammanvuxna) krig, Assad-regimen och allierade mot de många olika rebellgrupperna, det internationella samfundet mot IS och, icke att förglömma, det turkiska, gränsöverskridande kriget mot PKK i Turkiet och norra Irak och (om än hittills mindre i militära former) mot systerorganisationerna PYD/YPG i norra Syrien.

Hur ska, mot den bakgrunden, saudier och iranier, turkar och ryssar, turkar och kurder, amerikaner och shia-irakier (osv, osv) kunna enas om en kompromiss i känsliga frågor som de rörande Assads nuvarande och framtida roll, och vilka rebellgrupper som ska anses fähiga att delta i samtal med Assad-folk under Staffan de Misturas ledning? Svaret är väl, kanske, att detta kan ske om parterna trots allt finner alternativen (till någon form av förhandlingsframsteg) värre.

Så beslutet i FNs säkerhetsråd, även om det i väsentliga drag handlar mest om att ”agree to disagree”, får ändå anses vara ett flämtande ljus i mörkret i egenskap av nödvändigt första steg, oavsett hur många ytterligare steg, med eller utan John Kerry, som kommer att krävas innan en riktig, hållbar och kännbar process mot fred finns att registrera. Bättre med ett steg i rätt riktning än full rusning i katastrofal riktning. Måtte vi hinna ordentligt hedra Kerry för hans kringflackande fredsoptimism innan han går i väggen eller eljest måste lämna in.

Så under 2016 kommer vi att fortsätta brottas med paradoxen: att Syrien-krisen å ena sidan blir allt brutalare, allt mer ”oacceptabel”, för varje dag som går, å andra sidan ger upphov till en internationell nevrotisk diplomatisk häxkittel, med idel infernaliska kopplingar och komplikationer, som tycks leda längre och längre från en lösning.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.