Försvarsbloggare

Foto: Michaela Linge, Försvarsmakten.

Försvarsmakten har rekryteringsproblem och personaluppfyllnaden i förbanden är oroande låg. Ett ofta återkommande förslag till lösning på detta är – ”återinför värnplikten” (rättare sagt; börja tillämpa den igen)!

De som tycker så bör fundera på några saker. Avser man full tillämpning eller en kategoriklyvning där bara vissa kallas in under fanorna?

I det första fallet måste man bestämma sig för om ”alla” innebär bara män. Gäller det kvinnor också är det cirka 80 000 som skall utbildas – dubbelt mot tidigare. Kan man införa allmän värnplikt i dag utan att inkludera kvinnorna? Sannolikt inte. Det politiska tricket är då enkelt – hälften av varje. Är det allmän värnplikt? Nej det är kategoriklyvning!

Var och hur skall de utbildas? De få regementen som finns kvar räcker inte. Att bygga nytt blir naturligtvis ett reellt infrastrukturprojekt som naturligtvis skapar arbetstillfällen. Någon har tyckt att tält och baracker är en lösning – duger åt svenska ungdomar men inte åt immigranter – något för politikerna att suga på.

Blir en allmän värnplikt billigare än dagen yrkesförsvar – nej! Möjligtvis om det är det gamla ”bondeuppbådet” som skall återskapas i modern tappning. En person, ett vapen och tre månaders utbildning kanske? Tre månaders utbildning prövade vi på åttiotalet för att rädda värnplikten. Det var ingenting som imponerade på oss som genomförde det, och sannolikt än mindre på en presumtiv motståndare (Ryssland?).

Från och med början på 90-talet tillämpades i praktiken inte värnpliktssystemet och färre och färre kallades in. Värnplikten blev en budgetregulator och hade vi inte råd med den då – hur skall vi ha råd med den nu?  Dessutom förmådde politiken inte att skapa rimliga meriter och förmåner för de som kallades in. Två års befälsutbildning gav ingen formell merit i samhället, samtidigt som jämnåriga fick två års försprång på högskolan. Knappast gångbart i ett jämlikt samhälle

Jodå, det fanns många fördelar med värnpliktssystemet. En som ofta återkommer är ”uppfostringseffekten” och visst fanns det en sådan. Men handen på hjärtat – skall värnplikten rätta till det föräldrar och skola missat i tjugo år? Den hade också andra politiska effekter, arbetslösheten blev 40 000 lägre per år, det kanske skulle locka politikerna?

De historisk bevandrade hävdar att det tog trettio år att få värnpliktssystemet att fungera – varför då inte ge det nya system åtminstone tio år.

Egentligen är lösningen enkel, inte svårare än att lösa vilket personalproblem som helst – betala vad det kostar för att få det vi behöver!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.
 

av Mats Bergquist

Anhängarna av ett svenskt medlemskap i NATO betonar så gott som alltid att en svensk ansökan bör ske i samråd med Finland eller mera precist tillsammans med Finland. Dessa uttalanden kan emellertid inte dölja att många av dem som gör denna närmast rituella referens har ganska vaga uppfattningar om förutsättningarna för en sådan finsk ansökan och om den finska debatten i ämnet.

Opinionsläget i Finland är mera stabilt försiktigt än i Sverige, vilket reflekterar att en finsk anslutning, som f d utrikesministern Pär Stenbäck påpekar, är ett större geopolitiskt beslut än motsvarande förändring skulle vara för Sverige.  Man hänvisar här till att Finland har angett att ett NATO-medlemskap förblir en option och att den finska regeringen tillsatt en ny NATO-utredning (en sådan gjordes 2007). Detta skulle då visa att Finland har en mindre fördomsfull debatt i saken och implicit att Helsingfors står närmare ett medlemskap än Stockholm. Så är dock knappast fallet. Även Sverige har självfallet, vilket är ett faktiskt konstaterande, en ”option” att söka medlemskap, även om man av inrikespolitiska skäl föredrar att inte diskutera detta för att inte ge intryck av att en ny linje skulle vara nära förestående. Den åberopade nya finska utredningen om NATO, blir en ren tjänstemannauppgift som en del av regeringens säkerhetspolitiska redogörelse till Riksdagen.

I Helsingfors är bilden av den svenska debatten spegelvänd: varje nytt uttalande av en svensk politiker eller förändring i opinionsläget tolkas som att en svensk ansökan kryper närmare. Härvid glömmer man att intet steg vidare kan tas utan att socialdemokratin är med på noterna, hur enig den borgerliga alliansen än är. Någon ändring av den socialdemokratiska politiken kan dock knappast skönjas.

För att få ett perspektiv på Finlands situation idag kan det ha sitt intresse att referera till en drygt tio år gammal avhandling, ”Den bräckliga barriären. Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962” (2003). Författaren, historikern Olof Kronvall, grupperar sitt material kring fyra frågor som här återges i kortfattad form:

• Hur påverkas svensk säkerhetspolitik av Finlands säkerhetspolitiska läge?
• Vilka faktorer påverkar Finlands säkerhetspolitiska läge?
• Kan och bör Sverige söka påverka Finlands säkerhetspolitiska läge?
• Bör Sverige agera om Finlands säkerhetspolitiska läge försämras?

Det kan vara fruktbart att, mot bakgrund av Kronvalls frågor, diskutera Sveriges och Finlands relation till NATO. Det är uppenbart att svensk säkerhetspolitik, oavsett om Finland varit en del av det gamla svenska riket, ett autonomt ryskt storfurstendöme eller en självständig stat, påverkas av vårt grannlands säkerhetspolitiska läge. Det räcker med att kasta en blick på kartan. Det motsatta påståendet förekommer aldrig i svensk debatt, helt enkelt därför att det saknar varje trovärdighet.

Vilka faktorer påverkar då Finlands säkerhetspolitiska läge?  Grundläggande är, som både J.K. Paasikivi och Stalin brukade hänvisa till, geografin. Att ha en 1300 km långa gräns mot Ryssland underlättas självfallet av en rimlig bilateral politisk relation med Moskva, vilken också förstärkts av de ekonomiska möjligheter som finsk handel med och investeringar i Ryssland ger. I Sverige är bilden annorlunda. Under de senaste åren har, som ett resultat av den olagliga annekteringen av Krim och den ryska interventionen i östra Ukraina, knappast någon politisk dialog med Moskva förts. De svenska ekonomiska intressena i Ryssland är inte obetydliga men avsevärt mindre än Finlands.

Finland prövade att balansera sin stormaktsgranne med en de facto-allians med Tyskland under inbördeskriget 1918, med den s k randstatspolitiken och allianser med de baltiska staterna och Polen i början av 1920-talet och samarbetet med Tyskland 1940-1944. Till slut gjorde Finland samma erfarenhet som Sverige i det stora nordiska kriget 1700-1721 och än värre i finska kriget 1808-1809, nämligen att obalansen mellan Ryssland och dessa två grannländer blivit alltför markant. Men för Finland förblir ändå dess dyrbara avvärjningsseger sommaren 1944 och vidmakthållna territorialförsvarsmodell en central faktor i den säkerhetspolitiska bilden. Även det förhållandet att Finland behärskar Finska vikens norra stränder är av säkerhetspolitisk betydelse.

Kronvalls tredje fråga om Sverige kan och bör söka påverka Finlands säkerhetspolitiska läge kan endast besvaras jakande i båda leden. Med tanke på den i många stycken gemensamma säkerhetspolitiska sitsen är detta oundvikligt. Om en svensk statsledning ser en finsk politik som man tror skall påverka Finland, och därmed nästan automatiskt Sverige, negativt har man sällan tövat ingripa.

Mellankrigstidens tanke att bädda in Finlands i en nordisk orientering, det mycket omfattande militära och ekonomiska biståndet under vinterkriget, försöken att få Finland ur detta krig liksom fortsättningskriget, observerandet av den s k Finlandsfaktorn under det kalla kriget är alla exempel på politiska riktlinjer som varit ganska okontroversiella i vårt land. Däremot har finska önskemål 1918 och 1939-1940 om svenskt militärt ingripande inte haft något större stöd i vårt land. Det finsk-svenska försvarssamarbete som utvecklas under senare år utgör i detta sammanhang en politisk innovation. De samtal som under mellankrigstiden fördes mellan militärledningarna och planerna på ett gemensamt försvar av Åland stötte till sist på politisk patrull i Stockholm.

Däremot är svaret på Olof Kronvalls fjärde fråga, om Sverige vid en försämring av Finlands säkerhetspolitiska läge borde överväga att ändra sin politik inte lika entydigt. Vid den tid då man kunde frukta att Stalin skulle höja tonen mot Finland och försöka få det att gå samma väg som Tjeckoslovakien i februari 1948, fick dåvarande utrikesministern Undén av en välrenommerad journalist frågan hur Sverige i ett sådant läge skulle agera. Han svarade att detta inte skulle påverka Sveriges neutralitetslinje, och tillade – vilket han säkert sedan hade goda skäl att ångra – att f ö Finland ändå hörde till Sovjets intressesfär. Under den s k notkrisen 1961 då Sovjet åberopade VSB-pakten och, möjligen för att påverka Kekkonens utsikter att 1962 bli omvald, begärde konsultationer om hot mot finsk och sovjetiskt territorium, betonade den svenska regeringen att dess neutralitetspolitik stod fast. Regeringen Erlander ansåg att detta bäst tjänade både svenska och finska intressen samt säkerheten i regionen. Ledande borgerliga tidningar tog dock upp möjligheten av eventuell ansökan om medlemskap i NATO. Detta kunde sedan Kekkonen i sitt samtal med Chrustjov i Novosibirsk samma höst hänvisa till; ett fullföljande av konsultationsförslaget skulle bara leda till oro i Norden.

Idag är ju situationen för Finlands och Nordens del mycket annorlunda. Någon risk för en försämring av specifikt Finlands säkerhetspolitiska läge kan inte skönjas. Men under 2000-talet har däremot hotbilden i Baltikum förändrats, sedan Putin såväl i Georgien 2008 som på Krim och i östra Ukraina 2014 demonstrerat sina aggressiva tendenser. Risken för konflikter mellan Ryssland och en eller flera av de baltiska republikerna, som numera är medlemmar i NATO, åberopas nu som skäl för en svensk omprövning; sådana konflikter kommer, oundvikligen, menar man, att beröra svenskt territorium. NATO ser, säger man, Norden och Baltikum som e n strategisk region.

 
Möjligheten av en ryskinspirerad kris i Baltikum reser samma principiella problem som sovjetiska framstötar mot Finland under det kalla kriget. Tjänar vi stabiliteten i Norden bäst genom att hålla på vår grundlinje, men samtidigt, numera, inte hymla med vårt samarbete med USA och alliansen, eller verka för medlemskap i NATO? Inte minst med tanke på vårt eget otillräckliga försvar anser nu många i det säkerhetspolitiska etablissemanget att svaret är självklart. Det är givetvis en komplicerande faktor att tillståndet i vårt försvar tar lång tid att nödtorftigt rätta till. Men är det så säkert att svaret på frågan om vilken linje vi skall följa nu borde bli principiellt annorlunda än det blivit i de kriser som Sverige upplevt sedan 1808-1809?

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
 

av Lars Wedin

För en tid sedan publicerade en organisation kallad Läkare mot kärnvapen en artikel, som påpekade att i den svenska Nato-debatten saknas frågan om kärnvapen. Detta är ett korrekt påpekande. Resten av artikeln kan vi lämna därhän. Det räcker att påpeka att den ryska propagandapublikationen Sputnik tyckte den var så intressant att man publicerade en engelsk översättning.

Förr eller senare måste emellertid frågan om kärnvapen upp på bordet i den allt intensivare Nato-debatten. Natos säkerhetsgaranti vilar ytterst på kärnvapnen, även om dessa idag har en mindre framträdande roll än under det kalla kriget.

Kärnvapnen är, tyvärr kan man tycka, mer aktuella än på länge. Ryssland har under det senaste året i ett flertal fall hotat bl a  Danmark och de Baltiska staterna med kärnvapen. Sverige har hotats med ”motåtgärder” om vi går in i Nato. Dessa motåtgärder kan mycket väl inbegripa kärnvapen.

Nu skall knappast de ryska utspelen ses som direkta hot utan snarare som påtryckningar som en del i den pågående propagandakampanjen, som syftar till att skapa osäkerhet och rädsla.

Mot denna bakgrund är det egendomligt att det inte förs en strategisk debatt om kärnvapnens roll i dagens säkerhetspolitiska situation. Det är precis som varje sig politiker eller forskare vågar ta i problemet – ett fall av beröringsångest?

Kärnvapenteori

Den enda gång kärnvapen använts reellt var som bekant mot Hiroshima och Nagasaki. I övrigt har kärnvapen endast använts i en virtuell roll – d v s  de har använts – och används – för att hota, avskräcka, manipulera etcetera men inte för att sättas in. I varje fall i Väst är kärnvapen politiska vapen, underställda statsledningen och inte slagfältsvapen.

Kärnvapen har i några fall använts i en offensiv, virtuell roll. Sovjetunionen hotade London och Paris med kärnvapen i samband med Suez-kriget 1956; en strategisk bluff eftersom Sovjet knappast hade den erforderliga förmågan. Nordkorea använder relativt regelbundet kärnvapenhotet för att tilltvinga sig förmåner.

Kärnvapnens huvuduppgift är avskräckning. Efter det kalla krigets slut, då den officiella fienden försvann, har denna uppgift normalt inte varit riktad mot någon specifik stat. Undantag finns. Inför operation Ökenstorm 1990 varnade USA Irak: användning av kemiska eller biologiska vapen skulle leda till en betydande amerikansk reaktion.   USA uteslöt således inte användning av kärnvapen. Israel varnade också Saddam Hussein för att dess reaktion skulle ge ”konsekvenser bortom all kalkyl”.

Avskräckningens trovärdighet vilar på den andraslagsförmåga som garanteras av de strategiska kärnvapenubåtarna (SSBN på engelska, SNLE på franska), som svårligen kan slås ut i ett första slag. Härigenom får avskräckningen stabilitet till skillnad från vad som är fallet för exempelvis Indien, som ännu inte har SSBN. För att hindra ett avväpnande förstaslag från Pakistan eller Kina är man då tvungen att förlita sig på ”launch on warning”, vilket är allvarligt destabiliserande.

Trovärdigheten kräver att motståndaren faktiskt tror att kärnvapen kan komma att användas när så behövs. Detta kräver ständig hög beredskap, en robust kommandokedja, inklusive den högsta politiska ledningen, ständiga skyddsåtgärder och politiska deklarationer.

Inom Nato finns tre kärnvapenmakter. Av dessa vilar Storbritanniens förmåga på ett ben: fyra SSBN. Frankrikes förmåga vilar på två ben: strategiska kärnvapen på sina SNLE och flygburna robotar (ASMP), vilka kan bäras av flygplanet Rafael i såväl land- som hangarfartygsversion. USA har fortfarande en triad: markrobotar samt ubåtsbaserade och flygburna vapen. I Europa har USA omkring 400 B-61, bomber som nu moderniseras. Ingenting hindrar att andra vapen, exempelvis kryssningsrobotar, flygs in – öppet eller dolt – givet att det finns infrastruktur att ta emot dem.

En fråga som ofta diskuterades under det kalla kriget var om USA faktiskt skulle sätta in kärnvapen för att rädda Europa vid ett sovjetiskt storanfall; och härigenom utsätta sig för en sovjetisk ripost.

Natos avskräckningsförmåga bygger emellertid på tanken att Natos Nuclear Planning Group (NPG) disponerar kärnvapen – USAs – som kan användas vid anfall mot ett medlemsland. Trovärdigheten i detta kan naturligtvis diskuteras men innebär ändå en uppenbar risk för den anfallande.

Ett kärnvapenanfall mot en stat som innehar kärnvapen eller som är allierad med en sådan stat medför en mycket hög risk. Denna risk måste uppvägas av en bedömt mycket viktig vinst. I det europeiska perspektivet är det svårt att se i vilket läge förväntad vinst skulle vara avsevärt större än riskerna.

En insats av kärnvapen är ett mycket allvarligt steg i en konflikt. Man skall inte använda dynamit för öppna en kokosnöt (ref. Povel Ramel). En insats kräver därför att motståndarens hot överstiger en viss tröskel – aggressivitetströskeln. Denna tröskel är aldrig exakt definierad i syfte att hålla motståndaren i osäkerhet och försvåra att tröskeln kringgås.

Dessa grundläggande samband gäller även idag. Modern forskning visar emellertid att Sovjet hade en delvis annan syn på kärnvapenfrågan. Stasis (den östtyska säkerhetstjänstens) arkiv visar att Sovjet i början av 1980-talet fruktade att USA hade möjligheter att slå ut landets SSBN och därmed skulle kunna sätta in ett förstaslag. Resultatet blev operation RYaN (Raketno-Yadernoye Napadenie) eller attack med kärnvapenrobot). RyAN var en underrättelseoperation som påbörjades 1981 med syfte att i ett akut skede sätta in ett massivt anfall mot Västeuropa (inklusive Sverige) med bl a kärnvapen. Hur Ryssland idag ser på en sådan ”första användning” är oklart.

Konflikt mellan kärnvapenstat och stat utan kärnvapen

Detta är en högst asymmetrisk konflikt. Kärnvapenstaten kan använda ett brett register av påtryckningar och styrkedemonstrationer som dess motståndare inte kan svara på. Att faktiskt sätta in kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat skulle naturligtvis betraktas som oerhört av större delen av världen och är därför inte troligt men inte omöjligt. Frågan är om den kärnvapenfria staten har mod att syna bluffen – som kanske inte är en bluff?

Nu är sannolikt inte hotet formulerat som ”allt eller intet”. Kärnvapenhotet kan hållas i bakgrunden – men kan aktualiseras exempelvis genom styrkedemonstrationer (jämför den så kallade påskincidenten 2013). Men i spelet mot en kärnvapenmakt finns alltid kärnvapnen med i ekvationen.

Kraven kan – speciellt inledningsvis – vara formulerade så att de av en del av opinionen ses som rimliga (propagandan kommer givetvis att hjälpa till här!). Detta kallas för ”kronärtskocksstrategin”. När väl staten börjar ge efter och göra avkall på suveräniteten kommer – förr eller senare – nya krav och nya hot.

Men om den försvarande staten är militärt svag, behöver den offensiva staten inte hota med kärnvapen – de finns, som sagt, ändå i bakgrunden. För trots allt skulle ett kärnvapenhot innebära en politisk kostnad.

I konflikten med en kärnvapenförsedd stormakt har den lilla staten alltså liten handlingsfrihet, speciellt om dess konventionella försvarsförmåga är svag. Här gäller Thukidydes tes från den så kallade Meliska dialogen: den som är svag och inte har starka vänner får finna sig att göra som den starke vill. Den lilla svaga statens enda handlingsmöjlighet är att ingå i en allians med kärnvapenmakter samt att stärka sitt konventionella försvar. Låt oss nu överge teorin och se på nuläget.

Den strategiska situationen

Den strategiska utvecklingen är minst sagt dynamisk. Just nu har Ukraina försvunnit in i bakgrunden för den ytterst komplicerade situationen i Mellersta Östern. Ryssland i koalition med Assad-regimen, Iran och Hizbollah bekämpar de organisationer som gör uppror mot Assad med stöd av Saudiarabien och de övriga arabiska Gulfstaterna. Denna koalition stöds också av USA och Frankrike men i första hand för att bekämpa DAESH (eller islamska staten), vilket också Ryssland (kanske) gör. Härtill kommer ett antal andra aktörer som Turkiet, Israel, Al-Quaida, Irak, Sverige (vi utbildar irakiska soldater att slåss mot DAESH) m.fl.

Risken för en kollision mellan USA och Frankrike å ena sidan och Ryssland å den andra är inte försumbar. Eftersom de alla tre är kärnvapenmakter kommer de emellertid säkert att göra allt för att undvika en öppen konflikt.

Men Rysslands geopolitiska problem i vårt närområde är inte lösta, de har bara kommit i bakgrunden. Enligt den amerikanska tankesmedjan CEPA (Juni 2015) syftar Ryssland till att skapa en yttre strategisk skyddszon med gräns längs en linje Nordnorge (förefaller tveksamt), Åland, Gotland och Bornholm. Sannolikt söker man imitera den kinesiska strategin som (av Pentagon döpts till) A2/AD – Anti-Access/Aera Denial. Därigenom skulle man skapa strategisk handlingsfrihet i Baltikum.

De ryska hoten

Rysslands kärnvapenhot mot Danmark och Baltikum är något kvalitativt nytt; här används kärnvapnen offensivt men virtuellt som ett element i en propaganda- och desinformationskampanj. Den ballistiska roboten 9K720  Iskander  spelar här en viktig roll. Den har (?) stationerats på Krim sannolikt för att visa att Krim är en del av det område som täcks av den ryska avskräckningsförmågan. Den har (?) stationerats i Kaliningrad varifrån den täcker ett område upp t.o.m. Gotland. Roboten kan vara nukleär eller konventionell. Denna osäkerhet ingår med all sannolikhet som en del i strategin. Den ger också extra möjligheter till gestikulering: ”vi monterar in kärnvapenspetsar”/”vi tar bort kärnvapenspetsar”.

Låt oss koncentrera oss på Baltikum. Det nuvarande geopolitiska läget där de Baltiska staterna och Polen är medlemmar av Nato är oförmånligt för Ryssland, givet att Ryssland snarare söker konfrontation i stället för samarbete. Ryssland avser säkerligen inte att invadera någon av de Baltiska staterna. Orsaken är, åtminstone till del, att Nato inkluderande USA har en militär närvaro i området. Och Nato är ytterst kärnvapen.

För Ryssland innebär detta att den strategiska ekvationen ser ut ungefär som följer. Ett kärnvapenanfall mot ett Nato-land kommer med stor sannolikhet att mötas av en, begränsad, kärnvapenattack från Nato, läs USA.

Ett konventionellt anfall mot ett Nato-land kommer att mötas med konventionella styrkor. De tre stormakterna – de enda med verklig militär förmåga – kan inte avskräckas från en sådan insats eftersom de är skyddade av sina andraslagsförmågor.  I fall av direkt stridskontakt mellan ryska och, främst, amerikanska styrkor, finns risk att USA eskalerar till kärnvapeninsats. Av dessa skäl är en attack mot ett Nato-land högst otrolig.

För Ryssland återstår tre handlingsmöjligheter mot exempelvis Baltikum:

• Genom propaganda och desinformation undergräva befolkningarnas i Nato-länderna stöd för alliansen och dess avskräckningsförmåga. Denna verksamhet pågår.
• Använda hybridkrigföring för att hålla sig under varje rimlig kärnvapentröskel.
• Skapa ett fait accompli genom en blixtattack i ett läge där, framför allt, USA är upptaget på annat håll. Givet att Ryssland agerar så att Natos förluster blir mycket små är det knappast troligt att Nato kommer att eskalera till ett fullskaligt krig i detta läge. Men Ryssland kan inte vara säker.

Sverige

Sverige klarade sig ju bra under det kalla kriget utan kärnvapen och trots allianslöshet. Så vad är problemet nu?

Det kalla krigets bipolära världsordning är slut. Dagens värld är väsentligt mer dynamisk. Terrorbalansen har skjutits i bakgrunden, vilket leder till större handlingsfrihet för de viktigaste aktörerna.

Under det kalla kriget hade vi ”ett för våra förhållanden starkt försvar”. Visst blev detta successivt allt ihåligare men försvaret uppfattades trots allt som trovärdigt. Annars hade Statsministern knappast beordrat ÖB att ”hålla gränsen” i samband med U-137 incidenten.

Idag har vi ”ett för våra förhållanden svagt försvar”. Det finns en allmän enighet om att Sverige inte kan försvara sig självt mer än någon vecka. Ett trovärdigt försvar anses ligga bortom varje rimlig nivå på budgeten. Eftersom vi bara satsar 1 % av BNP på försvaret tyder detta knappast på någon större försvarsvilja.

Den svenska statsledningen präglas alltså av defaitism; vi är för svaga för vårt strategiska läge men vi kan/vill inte göra något åt det. Därmed är Sverige vidöppet för påtryckningar. Inledningsvis kommer dessa inte att förefalla så allvarliga att det vore värt att riskera ett krig som vi bara kan förlora. Därmed vore suveräniteten undergrävd och vägen mot undergången anträdd.

Alternativ

Det finns enligt min mening endast tre alternativ:

• Fortsätta som hittills och vara beroende av en allians som vi inte vill vara medlemmar av.
• Skapa ett trovärdigt försvar, vilket innebär kraftåtgärder som minst dubblerade försvarsanslag nu.
• Söka medlemskap i Nato för att därmed omfattas av såväl den konventionella som den nukleära försvarsförmågan.

Det första alternativet innebär maximal osäkerhet. Rysk planering måste utgå från att Sverige implementerar solidaritetsklausulen och upplåter sitt territorium för Nato i samband med en kris i Baltikum, Polen eller Finland. Men det finns ingen garanti att Sverige får hjälp av Nato.

Det andra alternativet är genomförbart om politisk vilja finns. Problemet med risk för kärnvapenhot från Ryssland finns dock kvar; ett konventionellt försvar är aldrig helt trovärdigt i konflikten mot en kärnvapenstat.

Det tredje alternativet kräver också förstärkning av det svenska konventionella försvaret i enlighet med tidigare resonemang. Dessutom vill säkert inte Nato ta ansvar för ett strategiskt tomrum.

Måste då ett Sverige i Nato omfattas av Natos kärnvapenparaply? Nej, vi skulle förmodligen kunna välja att inte delta i NPG. Men då minskar relevansen i Natoanslutningen. Att börja med att begära undantag från Natos doktrin är knappast heller en gångbar strategi.

Måste Sverige ta emot Natos kärnvapen? Nej. Kärnvapen kräver omfattande skyddsåtgärder som kostar pengar. De är dessutom rörliga, en utstationering på svenskt territorium vare sig minskar eller ökar avskräckningens trovärdighet.

Vore det bra med en kärnvapenfri zon i Norden? Nej; det är som sagt inte kärnvapens gruppering som är viktig utan det område som de täcker. En kärnvapenfri zon i Norden måste därför inte bara omfatta Norden utan också Nato, Ryssland och t.o.m. Nordkorea. Knappast realistiskt.

Avslutning

Kärnvapnen är här för att stanna. Det är emellertid högst otroligt att de kommer att användas – i varje fall inte av ansvarskännande stater till vilka även Ryssland måste räknas. Men de fungerar som ett lock på dagens konflikter; direkt konfrontation USA/Nato – Ryssland måste undvikas.

Att gå med i Nato innebär medlemskap i en allians med kärnvapen. Det är inte en nackdel – det är tvärtom den stora fördelen med medlemskapet. Men Sverige måste också ha ett så starkt konventionellt försvar att vår statsledning vågar stå på sig i en konfrontation: ”håll gränsen”. I annat fall utgör vi Alliansens svaga länk.

Nu kommer detta inte att hända. Våra politiker slår sig för bröstet för att försvaret får ett minimalt tillskott i förhållande till behoven, någon omfattande återupprustning kommer inte att ske. Socialdemokraterna kommer aldrig att låta Sverige ansöka om medlemskap i Nato. Allt blir som förut. Detta måste i realismens namn vara utgångspunkten för vår strategiska planering.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.