Sökresultat för: org ny

Materielprocessen akt 47(?)


Poppa popcornen och ställ pilsnern på kylning, den här såpan verkar aldrig ta slut.
Vi har sett hur styvmoderligt Försvarsmakten behandlas ifrån regeringshåll. Man har inte beviljat inköp av materiel eller byggnationer ens för att uppfylla det som Regeringen Persson ålade Försvarsmakten i Försvarsbeslut 2004. Vi har följt rapporteringen om en frostig relation mellan ÖB, dels tidigare men också nuvarande, och Regeringen.
Som vi också minns tillsatte regeringen en genomförandegrupp som avbröt eller minskade ambitionen på visas materielprojekt och återanskaffningar (ersättning för förbrukad ammunition eller materiel). Det är också inte länge sedan vi fick se Försvarsmaktens materielplan för perioden mellan 2014 till 2020 offentliggjord. Materielplanen är något som tidigare varit hemlig av lätt insedda skäl. När vi har riksdagensbeslutade organisation tillsammans med det av Försvarsmaktens bedömda materielbehov kan vi lista ut vilka förmågor som försvarsmakten kommer att ha och vilka brister Försvarsmakten bedömer. Min känsla är att den här öppenheten är en del i Försvarsmaktens opinionsbildning, likt det ÖB stått och pratat om i Almedalen och Folk och Försvar i Sälen. Försvarsmakten slåss mer eller mindre för sin överlevnad, när våra folkvalda inte förstår innebörden av sina beslut eller ens vill ta åt sig av Försvarsmaktens underlag. Dramatiska tider kräver dramatiska beslut.
I morse fick vi ett av regeringens motdrag. Man påstår sig vilja neka försvarsmakten förtroendet att peka ut den materiel Försvarsmakten anser sig behöva. Regeringen vill ha bättre kontroll och lite annat snömos. För mig ett obegripligt utspel, dels har regeringen visat en ovilja att ta åt sig av den information Försvarsmakten har lämnat men också dels för att man inte verkar förstå vad det är man beslutar om. Det som Johan Westerholm beskriver ger mig en känsla av att Försvarsmakten egentligen är ointressant för regeringen:
Den nye Överbefälhavaren Sverker Göransson sitter i slutet på seminariet ensam på scen och säger följande till publiken. Längst fram i publiken sitter för övrigt Sten Tolgfors, relativt ny i rollen som försvarsminister men ändå rätt erfaren. ÖB säger följande, fritt ur minnet:

”Försvarets nya personalförsörjning är ny mark för mig och försvaret. Vi måste tillåtas pröva nya vägar och vi kommer behöva allt stöd vi kan få från den politiska nivån”.

En stunds tystnad följde. Försvarsminister Tolgfors reste sig och lämnade lokalen under tystnad. Utan att ens titta på Överbefälhavaren. Det gick att höra en knappnål falla.

Nåja, nog med karaktärsbeskrivningar av de inblandade parterna, finns det egentligen någon saklig relevans i regeringens utspel?
Nej det finns det inte, utspelet är enligt min mening bara en del i konflikten mellan Regeringen och ÖB. Till att börja med kan inte Försvarsmakten på egen hand inteckna något ekonomiskt utrymme. Det krävs ett politiskt beslut om anskaffningskostnaderna överstiger ett förhållandevis lågt värde, i praktiken har Försvarsmakten själv endast möjlighet att besluta om ersättning för förbrukad materiel och enklare infrastrukturella åtgärder. Försvarsdepartementet har tidigare haft alla möjligheter att ställa frågor till Försvarsmakten om materielplanen utan någon medborgerlig insyn, de har haft alla möjligheter att uppfylla spårbarheten.
Därefter har regeringen möjlighet att i sina propositioner till försvarsbeslut stora möjligheter att detaljstyra anskaffning, minns tidigare regeringars beslut om infrastruktur, flygplanköp, utveckling av luftvärn m.m. i tidigare försvarsbeslut.
Fortsättningsvis äger regeringen stora möjligheter att styra i ganska hög detaljgrad i sina regleringsbrev vad som Försvarsmakten ska prioritera.
Avslutningsvis äger regeringen rätt att i sina budgetpropositioner direkt styra materielinköp och prioritering för Försvarsmakten.
Min tro är att det grundar sig i en oförståelse i försvarsmaterielprocessen. Vi vill ju allt som oftast kunna använda materielen över en längre tid i den organisation som riksdagen beslutat om. Därför måste vi följa en viss tågordning. När den grova inriktningen är utpekad måste vi utarbeta krigsförbandsspecifikationer, förbandens uppgifter ska fördelas sinsemellan för att vi ska kunna få optimal effekt. När detta är fastställt ska detta omsättas i ett materielbehov och ett TTEM (Taktiskt Teknisk Ekonomisk Målsättning). Den här processen ifrån beslut om ny organisation till färdigt TTEM tar i runda slängar tre år. Därefter vidtar en kravnedbrytning hos FMV där kraven ska göras mätbara och om det finns en produkt på marknaden som kan uppfylla dessa krav. Finns det sådana tillverkare så påbörjas upphandling av materiel, dokumentation, underhållsresurser, utbildning och annat som krävs för att Försvarsmakten ska kunna använda materielen över tiden. Försvarsmakten kan i sådana fall börja använda materielen ungefär tre år efter att TTEM är överlämnat. Leveranstid på OTS (Off The Shelf) material kan vara så lång som upp till två år. Full förmåga uppnås något år senare. I enklaste fall tar det alltså sex till sju år ifrån att organisationen är beslutad till att materielsystemet finns på plats. I värsta kan vi alltså se att det passerat två försvarsbeslut och två riksdagsval mellan beslut om organisation och full förmåga med materielsystemet.
Med de, internationellt, jämförelsevisa små beställningar så kommer vi att tvingas passa in våra beställningar när de större nationerna fått sina leveranser om det finns något tyngre vägande skäl såsom att vi betalar överpris eller kan ställa upp internationellt. Kosovo, Afghanistan och Libyen har fungerat som en katalysator för stora delar av vår materielförsörjning, både i form av snabbare leveranser men också att vi får tillgång till mer avancerad materiel.
Ett exempel på när man forcerat det här är anskaffningen av Black Hawk Hkp16. Två år ifrån beslut till initial insatsförmåga i ett operationsområde, bl.a. tack vare vårt engagemang att använda dom i Afghanistan. En resa som inte har varit smärtfri, inställningen har i många stycken ”Det får vi fixa sedan”. Här kommer det att finnas mycket under nu orörda stenar men anskaffningen har ju varit så lyckad….
Dock är vår nuvarande materialanskaffningsprocess inte klanderfri, långt ifrån. Dels har vi haft politisk styrning att FMV ska vara en upphandlingsorganisation. Det tekniska kunnandet har prioriterats ned och man är styrd att låta andra ta systemansvar. I många fall drar detta ut på tiden och blivit i många fall en svensk särlösning då det finns en hel del materielsystem där brukarna själva tar ansvar för att delarna passar ihop. Det finns ingen tillverkare som traditionellt har tagit ett sådant helhetsansvar i dessa materielsystem och resultatet borde vara lätt insett.
Nej Regeringen har en del att arbeta med inom sina egna väggar i frågan.
Läs också Commander’s log och Skippers insikter i frågan.
J.K Nilsson

Spetsnaz med holografiska sikten

Detta nya klipp med SSO-spetsnaz släpptes idag av den ryska militära TV-kanalen Zvezda.

Att försvarsministeriets direktunderställda SSO-spetsnaz kan bära amerikanska hjälmar och uniformer har redan visats. Men i det nya klippet om dem syns en till sak lite tydligare.

Klippet ovan är enligt Zvezda inspelat i Kaukasus, inte så långt från Elbrus. Som en läsare av föregående inlägg vänligt påpekat (tack, CA) ser det ut som holografiska sikten från amerikanska EOTech. Är de inte från EOTech så liknar de dessa. Har själv aldrig testat holografiskt sikte och undrar just om det är så fantastiskt som reklamen påstår.

Dagens debatt om Försvarsmaktens personalförsörjning


Under eftermiddagen hölls en mycket intressant debatt i riksdagen där huvudpersonerna utgjordes av försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (s) och ledamoten i försvarsutskottet Annicka Engblom (m).

Debatten fokuserade framför allt på den reform som regeringen genomförde med tre rösters övervikt. En reform som innebar avskaffandet av värnplikten och införandet av ett renodlat yrkesförsvar med anställda soldater och sjömän (GSS).

Peter Hultqvist gick som vanligt ut hårt och kritiserade den moderatledda reformen på flertalet punkter där de tyngsta var att genomförandet av reformen inte var tillräckligt utredd innan den sattes i verket, de kostnadsökningar som den de facto har inneburit, de stora avhoppen, att reformen drar ut på tiden och inte kommer att kunna vara genomförd (enligt nuvarande prognos) först 2023 samt skönmålningen som regeringen sysslat med under de senaste åren kopplat till detta trots uppenbara problem..

Peter Hultqvist: ”Den uppgörelse som vi har gjort i utskottet om att utreda den nya personalförsörjningen tolkar jag som att en insikt nu har börjat växa fram på regeringssidan om att den ensidiga propagandan att den nya personalförsörjningen har fungerat felfritt och att det mesta har varit i det närmaste perfekt har varit felaktig. I den här talarstolen i riksdagen har det stått många ministrar och pratat om hur perfekt detta har fungerat, hur solen har skinit varje dag från en blå himmel och att det inte har varit några problem alls. Man har inte velat ta till sig de sakliga punkter som vi har pekat på inte har fungerat.”

Peter Hultqvist ställde dessutom frågan till Annicka Engblom huruvida hon delade statsministerns uppfattning om att Försvarsmakten är ett ”särintresse”.

Annicka Engblom: ”Jag tänker vara snäll i dag och inte ge mig in i sådana krumbukter eftersom jag tycker att detta är betydligt viktigare än att, som jag tidigare sade från talarstolen, vi står och knäpper varandra på näsan.”

Att Engblom inte ville svara på just den frågan kan man förstå. Det är ett pinsamt uttalande som nog till och med moderatpolitikerna helst hade sluppit få på halsen. Engblom har dock helt rätt i att enbart knäppa varandra på näsan inte leder till några konkreta förslag. Men tyvärr gav inte Annicka Engblom några konkreta svar på Hultqvist i övrigt konkreta frågor/påståenden mer an att hon ansåg reformen som fullständigt nödvändig för Försvarsmaktens operativa förmåga.

Här kan det vara på sin plats att kommentera debatten och sakfrågorna som Engblom inte ville svara konkret på i kammaren.

Att reformen med anställda soldater och sjömän blivit betydligt dyrare än vad värnpliktsförsvaret var är ett faktum som inte längre kan ifrågasättas. Det kommer med stor sannolikhet att bli ännu dyrare framöver då ersättningsnivåerna i dag är alldeles för låga för en vanlig soldat. Här måste man göra något då ersättningsnivåerna är på tok för låga för att framför allt soldaterna ska stanna under den tid som man hoppas på. Runt detta får man ge Hultqvist rätt att reformen inte var tillräckligt utredd innan den sattes i verket och att läget har skönmålats i en inte ringa omfattning trots att de svarta molnen hopats på himlen över moderaternas försvarspolitiker och försvarsministrar..

En annan anledning till att reformen är dyr är de omfattande avhoppen sett över hela Försvarsmakten. Det kostar givetvis stora pengar att ständigt utbilda nya soldater och sjömän, i flera omgångar varje år dessutom. Försvarsmaktens utbildningsorganisation/basorganisation som är satta att ta hand om utbildningen av GSS till förbanden har inte kunnat reduceras i någon nämnvärd omfattning, vilket möjligen var en naiv förhoppning då man i ett tidigt skede trodde att lägre utbildningsvolymer jämfört med tidigare skulle bli ett faktum i samband med införandet av GSS. Nu har volymerna inte minskat tillräckligt för att man ska kunna skära i basorganisationen/utbildningsorganisationen. Man måste ständigt utbilda nya soldater och sjömän i den takt avhoppen sker, och i vissa fall hinner man inte ens med detta då avhoppen inte alltid taktar med utbildningsomgångarna.

En annan faktor som inte togs upp i debatten av oppositionen som förespråkar värnpliktsförsvaret och dess fördelar (vilket var något förvånande) är regeringens ambition att merparten av Arméförbanden skall utgöras av GSS/T (tidvis tjänstgörande soldater). Det vore intressant att höra någon regeringsföreträdare förklara vilken skillnad det var på en innevarande årskull av värnpliktiga och GSS/T som skall tjänstgöra 38 dagar vart fjärde år? Detta är inte rätt väg att gå om man som det ofta uttrycks, vill ha ett mer användbart, tillgängligt och flexibelt försvar. Man behöver inte vara någon expert för att snabbt inse att GSS/T inte kommer att hålla samma status/kvalité som de värnpliktiga soldaterna gjorde som låg inne under ett helt år. Man kan även konstatera att en inneliggande årskull värnpliktiga sett över hela riket utgjorde en kvalificerad resurs som var gripbar här och nu. Detta vill man från moderathåll gärna bortse från i debatten, utan använder argumentet att det var bortkastat att utbilda värnpliktiga som efter genomförd utbildning släpptes i väg. Det är kanske här man borde vidtagit åtgärder och infört regelbundna repetitionsövningar och större Försvarsmaktsövningar för att till och med öka kvalitén inom det befintliga värnpliktssystemet?

Angående rekryteringen till Försvarsmakten så går den inte så särskilt bra. Vissa förband har dock lyckats bättre än andra vad avser GSS/K, men det är långt i från bra sett över Försvarsmakten som en helhet. En aspekt som inte heller nämns i debatten är att värnplikten utgjorde ett enormt bra rekryteringsunderlag mot officersutbildningen. I dag saknas den möjligheten. Under värnplikten väcktes nyfikenheten på yrket hos väldigt många individer som annars, om de inte hade gjort värnplikten, aldrig skulle funderat på en karriär som officer. Detta lider Försvarsmakten oerhört mycket av i dag. Officersprogammet (OP) har i år 80 platser. Till dessa platser är enbart 76 individer behöriga när det enbart fanns några få ytterligare individer att testa. Detta innebär i praktiken att man tvingas anta samtliga individer som enbart uppfyller grundkraven. Det finns således inte möjlighet att genomföra ett urval för att erhålla de bästa av av de som uppfyller grundkraven. Klarar man grundkravet är man i dag mer eller mindre per automatik antagen till officerutbildningen. Detta är inte bra!

Till specialistofficersprogrammet (SOU) ser det för Marinens del enligt säkra källor ännu värre ut. Där är nu en överhängande risk att man inte ens fyller de platser som finns tillgängliga på utbildningen. En mycket allvarlig och oroväckande utveckling som till stor del grundar sig i att värnplikten inte längre finns kvar som en naturlig rekryteringsbas. Detta tas näst intill aldrig upp i debatten, vilket är olyckligt.

Det finns givetvis fler aspekter att diskutera runt personalreformen, men tiden räcker inte till för det just nu. En sak kan dock vara värt att poängtera i särskild ordning. Om den ena handen anser att anställda soldater och sjömän ger operativa förband som är gripbara här och nu trots att det kostar betydligt mer än beräknat. Detta samtidigt som andra handen vill reducera Försvarsmaktens kostnader vilket kommer att innebära mindre övning för förbanden och en mer eller mindre totalhavererad materielplan så är frågan om man fortfarande anser att den totala operativa effekten i Försvarsmakten verkligen ökar genom reformen?

Allt detta har försvarsbloggarna och experter förutspått skulle slå in redan vid införandet av GSS i Försvarsmakten. Det raljerades då allt som ofta över ”de negativa bloggarna” och att dessa experter hade ”helt fel”. Det är mycket sorgligt att ånyo konstatera vilka som fick rätt i sak.
 
Se hela riksdagsdebatten i efterhand här nedan.

Divisionens återkomst

Blir ett kortare inlägg idag (ni som hängt med har säkert märkt att jag försöker göra ett till två kortare inlägg under veckan med ett större på helgen, hur länge det orkas med får vi väl se, är ju snart semester och allt).
Ryska försvarsministeriet meddeladeden 15 maj att de skulle genomföra formeringen av divisioner i Västra militärdistriktet. Dessa skall även tillföras ny materiel samt de skall genomföra förmågehöjande övningar under sommaren.
Den tidigare strukturenunder Sovjettiden och fram till ~2008 hade en organisationsstruktur som var Militärdistrikt, Armékår, Divisionoch Regemente. Organisationsstrukturen idag är Militärdistrikt, Armékår och därefter underliggande brigader.
Dagens mekaniserade– och stridsvagnsbrigaderpåminner i mångt och mycket om de tidigare regementena. Vissa förmågor har förstärkts troligtvis för avsaknaden av den tidigare divisionsnivåns resurser. Att man kommer lämna brigadstrukturen är föga troligt men en återgång till den tidigare divisionsstrukturen kan vara mer troligt.
Detta kan tyda på ett antal saker, dels kan det varit så att armékårsnivån har fått för många direkt underställda chefer (DUC) att leda, vilket var en av många anledningar till varför vi återinförde territoriell områdesindelning av Sverige. Dels kan det även tyda på att man vill förstärka vissa förmågor för att få en högre uteffekt.
Ser man i det västra militärdistriktet har man två armékårer (6 och 20). Fördelat på dessa två kårstaber är följande markstridsförband:
FÖRBANDSTYP ANTAL
Stridsvagnsbrigader 2
Mekaniserade brigader 8
Artilleribrigader 4
Markrobotbrigader 4
Raketartilleribrigad 1
Luftvärnsbrigader 5
Ingenjörsbrigader 2
Detta gör att enbart på kårnivå har man en stor mängd DUC vilket försvårar ledningen, detta kan förenklas med införandet av divisioner, likväl som vi tidigare hade fördelningar under militärområdesbefälhavaren i det gamla MILO konceptet. Klassiskt brukar man säga som chef bör man ej ha mer än fyra stycken DUC allt över det försvårar ledningen av sitt förband.
Förmågeförstärkningen kan innebär att man inom divisionen har de resurser som man annars skulle fördelat ut på kårnivå till respektive brigad därigenom får man återigen en förenklad ledningsstruktur.
Utifrån ovanstående resonemang kan kårstaberna renodlat fokusera på planering, och ledning av sina underställda förband medan divisionerna kan fokusera på genomförande delen.
Det intressanta är att det är i det västra militärdistrikt som denna förändring genomförs, det kan också tyda på att vi kan få se själva tanken under Zapad’13 iår kopplat till att man öppet säger att de skall genomföra förmågehöjande övningar under sommaren.
Återigen detta är mina egna bedömningar så kan vara helt fel, men svaret kommer nog komma snart i någon form.
Have a good one! // Jägarchefen

Det farligaste ögonblicket kommer med segern

När statsminister Reinfeldt på sitt tillbakalutade sätt öppnar för budgetförstärkningar till försvaret är det många törstande i öknen som tackar för denna efterlängtade eftergift från alliansregeringen. Efter en intensiv försvarsdebatt med enveckasförsvar och ryskapåsken betraktas det som en kursändring, vilket det på sitt sätt är, i alla fall principiellt. Själv har jag gång på gång […]

Putin återuppväcker divisioner och elitregementen

Vad gäller regementets forna motståndare nämns Sverige faktiskt först i ordningen, vid 2:29.

Beskedet att statsminister Medvedev höjt det militära moderniseringsmålet verkar ännu inte ha nått Stockholm. En till nyhet är ännu orapporterad i Sverige: divisioner som upplöstes 2009 gör nu comeback liksom två av Tsarrysslands elitregementen.

Ryska försvarsministeriet rapporterar på sin egen sajt att ”en rad” förband i nordvästra Ryssland ”den närmaste tiden” skall uppgå i divisioner. Detta är rätt anmärkningsvärt eftersom Rysslands markstyrkor de senaste åren har omformats från en organisation baserad på divisioner till en brigadbaserad armé (125 brigader år 2020 var målet ifjol). Men nu skall det alltså åter finnas ett antal reguljära divisioner och de första som nämns är Tamanskaja och Kantemirovskaja, två divisioner som upplöstes 2009.

President Putin har nu även återuppväckt Tsarrysslands främsta regemente, livgardet Preobrazjenskijregementet, liksom Semjonovskijregementet. Bägge dessa regementen uppsattes 1683 av Peter den store och gick under med Tsarryssland. Men de har alltså nu återuppstått genom att två existerande förband har fått överta deras namn, 154. regementet som är ett av förbanden direkt under Kreml, samt 130. fristående motorskyttebrigaden. De klassiska ryska elitregementens återkomst har givetvis uppmärksammats i många ryska medier. Ovan ett exempel från rysk teve om hur 154. regementet återfötts som Preobrazjenskijregementet.

Sover björnen eller kommer vargen?

Utrikesminister Carl Bildt rev upp debatten i fredags sedan han tillbakavisat uppgifterna om att det ryska bombflyget övat mot svenska mål i påskhelgen. Det finns ingen saklig grund för det påståendet, enligt utrikesministern. Som väntat blev det liv i luckan under fredagen. Flera försvarspolitiker ifrågasatte Carl Bildts dementi ur olika aspekter. Med så många uppgifter […]

Försvarsfrågan gäckar regeringen

På ledarplats i landets två största morgontidningar tas försvarsfrågorna idag återigen upp.

I DN skriver Peter Wolodarski om kontrasterna mellan tidigare svensk försvarspolitik och garantier från NATO gentemot dagens läge och tar även itu med den moderata försvarsretoriken där ”nedrustning blir upprustning, besparingar sägs vara satsningar och helgledigt bokförs som maximal beredskap”.

Wolodarski berör i sin artikel en förutsättning från kalla kriget som många inte har uppmärksammat, nämligen vilken avgörande betydelse Sverige hade för USA och NATO, därav det starka stöd vi kunde förvänta och det stora intresset för svensk försvarsförmåga. Tar man fram en gammal karta från 80-talet och tiden innan muren föll, ser man hur Sverige utgjorde halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten. Ett starkt svenskt försvar utgjorde ett enormt lättat ansvar för NATO, samtidigt som det gällde att förvissa sig om att eget stridsflyg och vapen kunde passera genom svenskt luftrum. Samma intresse gällde naturligtvis för Sovjetunionen. Dels att hindra att så skedde, men även att egna resurser kunde nå fram till den norska atlantkusten. Ett officiellt svenskt NATO-medlemskap eller stöd kunde mycket väl ha lett till att Sovjetunionen sett sig tvingat att närmare kontrollera Finland och eventuellt införliva landet i Warzawapakten, varvid såväl NATO som Sverige förlorat det fördröjningsdjup som Finland utgjorde. Som Mikael Holmström visar i sin bok hade det hemliga svenska NATO-samarbetet en viss motsvarighet i Finland. Tyvärr är dock inte alls lika mycket känt om detta samarbete som om det svenska.

Samma geografiska förutsättningar som under kalla kriget gäller i viss mån även idag. När utrikesminister Carl Bildt gjorde sitt märkliga uttalande i fredags om att de ryska flygplanen inte övade mot svenska mål kan det möjligtvis vara fråga om en slamkrypare. Den djupare meningen skulle kunna vara att Bildt bedömde att målen skulle kunnat ligga vidare västerut i Norge och Nordsjön, alternativt NATO-resurser som fiktivt förts fram till Sverige för att understödja en operation i Baltikum. Resonemanget är dock långsökt. Den ryska övningen utgjorde enligt officiella källor del av den beredskapsövning för det strategiska bombflyget som genomfördes åt alla håll. Till exempel kunde man på ryska tv följa flygplan som genomförde uppdrag ut över Nordatlanten. Det skulle således kunna vara ett prov av det strategiska bombflygets beredskap att snabbt verkställa sin krigsplanering till skydd för Ryssland mot en större angripare. I så fall ingår inte helt oväntat svenskt territorium och luftrum i detta, även om målen inte i sig behöver vara svenska. Svensk alliansfrihets vara eller inte vara spelar i detta fall mycket liten roll när förutsättningarna är geografiska och inte viljestyrda.

Klart är dock att försvarsfrågorna nu börjat jaga regeringen än mer. Att döma av det mycket stora antal ledarsidor och debattartiklar som under veckan publicerats i ämnet blåser det rejäl motvind för regeringen, där ryska påsken verkar vara det som fått bägaren att koka över för media. Bara det att Aftonbladet nu kör en 16-sidig bilaga om ”rysskräcken”, där man bland annat skriver om ”ryska påsken” och om Rysslands president Vladimir Putin, visar att media nu anser försvarsfrågan vara ett allmänintresse som säljer. Att även landets största dagstidning identifierat diskrepansen mellan retorik och verklighet är inga välkomna nyheter för de moderata strategerna.

Regeringen behöver nu en seger i försvarsfrågan för att kunna återfå något av det förlorade förtroendet. En sådan går inte att lösa ”inom ram” för liggande försvarsbudget och det skyttegravskrig som sedan ett tag tillbaka råder mellan Försvarsdepartementet och Försvarsmakten försvårar också läget. Det förlorade förtroendet dessa aktörer emellan blir mycket svårt att återuppbygga utan att nuvarande huvudrollsinnehavare byts ut. Frågan blir i så fall vilka som då ska bekläda posterna som minister, överbefälhavare och chef ledningsstaben. Att bara byta ut den ena sidan är inte heller en politiskt gångbar lösning.

Frågan är vad vi mer bjuds på i försvarsfrågorna innan Almedalsveckan – en vecka som i år mycket väl skulle kunna domineras av försvarsfrågorna. Måhända vågar man till och med ta tag i NATO-frågan, vilket skulle vara på tiden (avsikten är att under sommaren bena lite i de fördomar och fakta som finns angående ett NATO-medlemskaps innebörd och förpliktelser). Med de gångna månaderna i bakhuvudet lär vi dock i år slippa politiker som uttolkar incidentrotens start från Visby som ett spektakel från Försvarsmakten.

SvD, 2
Skipper om moderat försvarretorik
Jägarchefen om vilseledning och normalbilder

Den trojanska hästen

Då lämnar vi den #ryskapåsken och hoppas att det sunda förnuftet får råda en stund och att Sveriges säkerhets- och försvarspolitik inte blir en partipolitisk fråga utan ett konsensus byggd på en sund analys, nu är det istället dags för lite försvarsupplysning.
För det första vill jag bara säga att jag EJ är alarmistisk på något sätt med detta inlägg, jag tror inte att vi kommer utsättas för det nedanstående, utan jag vill enbart belysa en faktor som jag anser att Försvarsmakten har glömt och vi bör återta förmågan till att kunna agera mot, detta är det Strategiska överfallet eller dess ursprungliga namn kuppanfall.
Men det jag vill är att framföra tankarna kring det strategiska överfalletoch framför allt när Grannlandet som vi sett i de tidigare inläggen på ett så pass kort varsel kan samla, transportera och utgångsgruppera enheter för att lösa en uppgift. Det gör att vi bör se det som en reell möjlighet att detta förfarande mycket väl kan finnas i Grannlandetsplaneringar.
Då säger ju vän av ordning, ja men det där lär ju inte inträffa det råder ju inget krigshot då behöver vi inte planera inför det. Nej det är helt riktigt just nu råder ingen hotbild, men varför övar vi CBRN? Varför bär vi t ex med oss skyddsmask finns ju ingen som seriöst tror att vi kommer bli utsatta för kemiska stridsmedel. Sund försvarsplanering bygger på att man planerar inför de flesta scenariorna som kan vara rimliga och övar inför dessa, strategisktöverfall ligger inom ramen för trolig.
Men vad är då ett strategiskt överfall och varför rubriken den trojanska hästen. Den trojanska hästen räknas historiskt som ett av de första specialförbandsföretagen, sen har det även setts som en krigslist, men det är även ett exempel på ett strategiskt överfall. Historien kring den trojanska hästen bedömer jag vi inte behöver någon genomgång kring.
Metoden det strategiska överfallet innebär att man med begränsade resurser slår mot sin motståndares sårbara delar i ledningsstrukturer, infrastrukturer o dyl med syftet att lamslå motståndsviljanoch förmågan att utöva ledning.
För att uppnå detta krävs en mer indirekt metod som påverkar motståndaren till den grad att han är oförmågan att kunna påverka händelseförloppet. Det görs främst genom att man slår mot hans tyngdpunkter i olika system. Således kan man säga att B. H. Liddell Hart tankar kring den indirekta metoden och Clausewitz tankar kring tyngdpunkt måste utnyttjas fullt ut.
För att ett strategiskt överfall skall kunna lyckas krävs det dels underrättelser kring vilka delar som är sårbara för att orsaka en initial systemkollaps dels en normalbild som gör att man kan genomför de initiala stegen utan att motståndarens förvarning upptäcker det stundande överfallet och slutligen att man dolt kan samla sina trupper och påbörja transport.
Inhämtningen av information avseende vilka delar som är sårbara genomförs delsgenom öppna källor dels genom spionage och slutligengenom fysisk rekognosering. Exempel på öppna källor är svenska kraftnät som för något år sedan hade en detaljerad bild på det svenska stamnätet ute på internet, där man lätt kunde utläsa vart viktiga delar i nätet var, inte återfunnit den nu dock.
Sverige är på det sättet ett rätt naivt land, mycket information cirkulerar ute på internet som t ex under 80-talet skulle stämplats som hemlig. Spionage är ju rätt självförklarande vad det är. Antingen genomförs det på mänsklig väg eller genom intrång på något sätt för att erhålla informationen som krävs.
Rekognosering är den sista fasen i själva inhämtningen, Grannlandet gör detta för att dels se om det är fysiskt möjligt att göra något delskunna lägga upp en realistisk stridsplan. Om rekognosering skett i Sverige de senaste åren har jag ej kunnat utläsa genom öppna källor, i Norgehar så dock skett av främmande makt.
Anders Silwer nämner i en intervjuatt han inte tyckte att det var så konstigt att en rote TU-22M3 gjorde anflygningar mot Sverige.”För det händer var tredje till fjärde månad”. Observera ordvalet, det är vad som benämns normalbild. Höjer man plötsligt verksamheten eller sänker den så går man utanför normalbilden vilket kan vara en indikator på något förestående.
Därav krävs det för att kunna lyckas med ett strategiskt överfall att man har en normalbild som gör att ens motståndare inte fattar misstanke. Men nu menar jag inte att det övas enbart för strategiskt överfall, utan normal övningsverksamhet kan ha ett högre syfte utan att de som deltar vet om det såsom att förändra normalbilden så att den i något skede kan utnyttjas.
En annan faktor som måste vägas in är radiokommunikation, den följs likväl som övningsverksamheten konstant, ökningar och sänkningar i den är även en indikator. Dels radiokommunikationen mellan förband/staber dels radiokommunikationen till s k ”ideologiska vänner” i grannlandet.
I det strategiska överfallet handlar det främst om radiokommunikation till ”ideologiska vänner”. Denna är erfarenhetsmässigt på en och samma nivå, till stor del består den enbart av ”skensignalering” för att i ett förändrat läge kunna byta ut ”skensignaleringen” till ”skarpsignalering”. Signalering sker även skarpttill ”ideologiska vänner” med dessa stationer av Grannlandet.
Radiokommunikation till de ”ideologiska vännerna” syftar främst till antingen aktivera sabotörer eller medhjälpare. Vilken uppgift de har vet de redan sen innan, det är enbart en order som kommer över radio.
Att truppsammandragningarna måste ske dolt är en självklarhet. Detta kan främst göras på två sätt, antingen genom att man har förband över tiden i en hög beredskap som har förmågan att kunna ta en infallsport och utveckla en anfallskraft från denna. Det andra alternativet är att man utnyttjar förberedelserna inför en övning eller efter en genomförd övning.
Exemplet vad man kan göra med förband i hög beredskap visade sig med de två larmövningarna som genomfördes nu under första kvartalet 2013. Exempel på maskering med övning är Kavkaz 08, då själva övningen till del utnyttjades som förövning och därefter användes förbanden för själva striden.
Hur sker då det strategiska överfallet, mest troligt kommer inledningsvis stor del av vår strömförsörjning samt IT-infrastruktur utsättas för punktangrepp. Punktangreppen genomförs antingen med sabotage, fjärrbekämpningeller flygangrepp. Detta syftar till att försvåra ledningen av dels civila funktioner dels militära.
Parallellt med detta kan en s k ”ouverture” ske med hjälp av specialförband, men det är inget som säger att så måste vara fallet m h t fjärrbekämpning o dyl samt att syftet med det strategiska överfallet är överraskning. Risken för upptäckt ökar om man före skickar in specialförband vilket gör att det ej är att föredra.
I ett sent skede dock före sabotagen, fjärrbekämpningen eller flygangreppen påbörjats inleds förflyttningen av marktrupper antingen luftleds eller sjöleds eller både och. Denna initiala förflyttning försöker man maskera t ex som vid Prag 1968 då flög man in de första trupperna med civila Aeroflot plan. Likväl kan civila fartyg ingående normal handelsverksamhet utgöra en transport. Båda dessa metoder faller inom begreppet ”trojansk häst”.
Då säger ju vän av ordning, ja men sånt måste ju upptäckas, det är inte så säkert, i t ex Kaliningrad finns i dagsläget ett stort antal skyddsområden(jmf med våra tidigare militära skyddsområden) där utlänningar ej får vistas och m h t hur hårt dom går åt människorättsorganisationer just nu enl den s k ”agentlagen” kan jag tänka mig att detta förbud efterlevs.
Den första ”echelongen” tar infallsportar för den andra ”echelongen”. Det är den andra ”echelongen” som utvecklar själva anfallskraften och deras huvuduppgift är att dels ta viktig infrastruktur dels neutralisera de stridskrafter som kan utgöra ett hot för dem.
Parallellt med första och andra ”echelongens” strid påbörjar Grannlandetöppet truppsammandragningar och förberedelser för transport samt genomför transport. Dessa styrkor är de som tar en del av landet och genomföra själva ”ockupationen”.

Hur skyddar man sig mot detta då, i grunden handlar det om en vettig grundberedskap nu menar jag inte att man skall gå på tå över tiden för då hämmas beredskapen i sig. En vettig beredskapsplanering löser det mesta. Med tydligt identifierade sårbarheter i samhället som man vet måste kunna skyddas för att just kunna motstå något av det ovanstående.
Var mycket av denna anledning det var differentiering mellan Norra och Södra Sverige avseende intryckningstider för att kunna ha en god grundberedskap. Hur man skall lösa det med kontinuerligt tjänstgörande förband som är arbetstidsreglerade m m är en annan nöt att knäcka med garanterat inte omöjlig.
Detta är kortfattat vad ett strategiskt överfall är, för den vetgirige finns mer att läsa om detta i den numera upphävda AR 2 och Bengt Gustavssons böcker i FOKK serien.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jag vill peka på ett antal saker:
  1. Grundberedskapen bör ses över dels för våra kontinuerligt tjänstgörande förband dels för våra nationella skyddsstyrkor. Jag tror nämligen att de två larmövningarna som genomfördes nu under första kvartalet 2013 kom som en överraskning för oss att Grannlandet så snabbt kunde samla, transportera och utgångsgruppera förband.
  2. Genomför ”Givakt” övningar liknande de som genomfördes under 80-, 90- och del av 00-talet. Många av befälen idag har EJ varit med om sådana och vet än mindre vad som skall göras i händelse av ”Givakt”. Ett perfekt övningstillfälle för militärregion befälhavaren att se sina förband i vit ögat.
  3. Framför allt måste FM seriöst börja beskriva olika metoder som Grannlandet kan tänkas tillämpa (stridsteknisk till strategisk nivå) d v s hur uppträder en reguljär motståndare, vilken sammansättning har han m m. FM UndSäkC är på mycket god väg med H GRANN(landet) men den måste få spridning så den inte blir som Fiktiv Motståndare.
  4. Seriös utbildning kring den reguljära motståndaren måste börja bedrivas för officerarna som i sin tur bryter ned det till soldatnivå. För det vakuum som varit inom FM kring hur en reguljär motståndare agerar det senaste decenniet är beklämmande. Grunden måste alltid vara väpnad strid vid ett angrepp, då kan jag garantera att man även kan dela ut vatten, samtala med byäldstar o dyl vid internationella insatser.
Have a good one! // Jägarchefen

Det kaukasiska lackmustestet och Carl Bildt

Blir ett kort inlägg idag kring Carl Bildts uttalande i Dagens Nyheter rörande den s k ”ryskapåsken”.
Carl Bildt säger: ”Det finns inget sakligt underlag för påståendet att de övade anfall mot Sverige.” Då skall vi se de Ryska planen gör anflygning mot Sverige och lägger sig kring Gotska Sandön 0200 på natten med avstängda transponders.

Några motargument från min sida är:
  • För det första, det kan omöjligtvis höra till normalbilden inom de Ryska luftstridskrafterna att man lägger sig utanför en annan nations territorialgräns med avstängda transponders på natten.
  • För det andra, vad gjorde de där som de INTE hade kunnat öva på eget territorium över land med snabbare tillgång till räddningsresurser, antingen under dagtid eller om det nu är som vår Utrikesminister försöker göra sken av en övning i mörkerflygning.
  • För det tredje, samma offensiva aggerande har genomförts mot den enda egentliga kvarvarande supermakten, att då tro att man inte har erhållit en relativt hög förmåga i dagsläget är blåögt (se inlägget längre ned).
Men myntet har alltid två sidor, så Carl Bildt kan ha rätt att de inte övade anfall mot någon av våra ledningscentraler, men då är min slutsats att de genomförde eller övade någon annan form av offensiv åtgärd mot Sverige utifrån ovanstående tre argument.
Vidare säger Carl Bildt i intervjun: ”Det ryska försvaret krymper högst avsevärt kvantitativt. Men de satsar på att ge det modernt materiel och de har börjat öva det igen efter det att de upptäckte alla brister i samband med Georgienkriget och efter att ha investerat mycket lite under en väldigt lång tid.”

Vi börjar med det första att det ryska försvaret krymper. Ja det är helt riktigt men jag tror inte att det finns någon seriös analytiker eller officer som trodde att de 2008 hade 1980 stridsdugliga arméförband. Däremot av de planerade i dagsläget 192 arméförbanden har nog en stor del en högre förmåga och vissa en lägre förmåga.
Det här säger FOI kortfattat rörande Rysslands agerande under Georgienkriget 2008:
  • Den ryska insatsen var på det hela taget framgångsrik.
  • Det ryska militära uppträdandet i samband med insatsen påvisar att Ryssland tagit tydliga steg framåt i utvecklandet av förmågan att samverka i tid och rum med militära, paramilitära och civila resurser. Det framgår tydligt att Ryssland förfogar över en betydande militär förmåga.
  • Trots det ringa motståndet är det en bedrift att på kort tid kunna koordinera landstigningsoperationer med ytfartygsinsatser av den omfattning som Svartahavsmarinen genomförde under kriget.
  • Modern bepansring, mörkermedel samt sambands- och positioneringsutrustning saknas i stor utsträckning. De Väpnade Styrkornas nuvarande tekniska utrusningsgrad motsvarar inte behoven för strider liknande den i kriget mot Georgien.
  • Ryska mark- och flygförband synes också ha en påtagligt begränsad förmåga till precisionsbekämpning, i synnerhet över stora avstånd, i kuperad terräng med kraftig vegetation.
  • Bristen på såväl långräckviddiga precisionsvapensystem som underrättelsesystem och färdighet att använda dessa medför att de ryska Väpnade Styrkorna i första hand utgör ett hot mot länder med landgräns mot Ryssland.
  • De största begränsningarna återfinns dock inom luftstridskrafterna. Ryssland har tillsynes påtagliga begränsningar i förmåga att bekämpa fientligt luftförsvar och fientligt attackflyg samt att tillhandahålla flygunderstöd till stridande markförband.
Det FOI säger är således att taktiken och stridstekniken hade de på en låg till mellan nivå 2008, vilket jag även hänvisar till kring Zapad’09 det de saknade var adekvat utrustning. Men med ovanstående uttalande tror man att det inte är förrän nu Ryssland skall ha börjat göra något åt de dragna slutsatserna av Georgienkriget, så är dock inte fallet, det har runnit mycket vatten under bron sen 2008.
Vill dra mig till minnes en annan nation som inledningsvis hade dålig utrustning men de övade kader med ”lådbilar” och efter 6 år gav sig de ut på erövringståg. Det svåra är inte att ha bra utrustning, det svåra är att ha bra chefer som kan planera och genomföra militära operationer. Det säger FOI att Ryssland mer eller mindre hade redan 2008, det de saknade var utrustningen. Vilket de moderniserade redan då och fortsatt intill nu.

Sen detta återkommande till Kalla Krigets nivåer hela tiden, ingen har mig veterligen försökt påtala att vi har gått in i ett nytt kallt krig. Utan det jag med andra försöker påtala är att vi måste hålla jämna steg, det är mer rustade och välövade styrkor som Ryssland förfogar över idag. Som börjat öva mer offensivt då krävs det att även vi gör något åt vår situation det är kärnpunkten i diskussionen.
För om vi skall börja jämföra med Kalla Krigets nivåer då kommer vi inte börja göra något åt vår Försvarsmakt förän det är RIKTIGT sent.
För den informationstörstande kan jag rekommendera två rapporter från FOI som berör det som skrivs i inlägget och Carl Bildts uttlande i Dagens Nyheter. Det kaukasiska lackmustestet och Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv –2011.
Have a good one! // Jägarchefen

Kommentarer till Anna Ek, Svenska Freds, inlägg "Efter ryska påsken kommer fruktsallad

I ett blogginlägg av Anna Ek Svenska Freds – Efter ryska påsken kommer fruktsallad kommenterar Ek bland annat två övningar; POMOR-13 (ref Barents Observer) (pågår just nu) där norrmän och ryssar samövar samt en kommande övning FRUKUS 2013 (ref Barents Observer) där Frankrike, UK, USA och Ryssland samövar.

Genom att samöva drar Ek slutsatsen att man på något sätt har ingått en allians och att svenska förespråkare för en återtagning av svensk försvarsmakt nu skulle se sig huggna i ryggen. Fullt så långt kan man nog inte dra sina slutsatser. Om man förenklar världen till svart och vitt så skulle man kunna göra det, men tack och lov är världen inte sådan utan det finns lite fler gråskalor att spela på.

Låt mig ta några exempel i relativ nutid.

Partnership for Peace (som är ett NATO-initiativ eller rättare sagt det var Amerikanerna som genom NATO initierade PfP) skapades för att inkludera stater från fd. Sovjetunionen.
Ryssland är sedan 1994 medlem av PfP. Tanken var då, som nu, att inkludera så många stater som möjligt i ett fredsinitiativ för att om möjligt desarmera potentiella krishärdar.

Under PfP-paraplyet skapades diverse övningar bland annat BALTOPS där ryska marina enheter nu har varit ett kontinuerligt inslag under nästan 10-15 år. Jag har själv gått i formation med ryska fartyg under dessa ”övningar”. Jag sätter övningar inom situationstecken, för som övningar betraktat var de – åtminstone i de tidiga dagarna – helt värdelösa. Det var svårt att få alla att förstå engelska och de mest rudimentära uppgifterna, så som att gå i formation efter varandra och svänga på samma ställe, gick åt pipan. MEN hör och häpna detta gjorde inget eftersom det viktigaste var, just det, att träffas och snacka skit med varandra över en, eller vanligtvis flera, öl.

Andra initiativ som Sverige till exempel genomför med ryska marinen är att det efter Kursk-olyckan 2000, initierades ett samarbete runt ubåtsräddning. Det var faktiskt så att Sverige erbjöd ryssarna att använda vår Ubåtsräddningsfarkost URF i räddningsarbetet vid Kursk-olyckan och om jag inte minns fel så stod den beredd att lastas på strategiskt transportflyg vid Skavsta, men ryssarna avböjde hjälp.
Detta initiativ till samarbete dog abrupt 2008 i och med det bryska svenska uppvaknandet från den eviga freden då ryssarna invaderade Georgien.
Här återfinns en Expressen-artikel och lista på alla Svensk-Ryska samarbeten som stoppades till följd av den ryska invasionen av Georgien (se även lista nedan)

Det här ställs in

I Ryssland
– Stabssamtal.
– Besök av en delegation från Sveriges markstridskrafter för erfarenhetsutbyte om chefsutbildning.
– Besök av en delegation från Livgardet för erfarenhetsutbyte avseende fredsfrämjande verksamhet.
– Besök av en delegation till Moskvas militära högskola
– Besök av en svensk delegation till ryska marinen för arbetsmöte för att utarbeta förslag till ett svenskt-ryskt memorandum om ubåtsräddning.
– Svenskt örlogsbesök.

I Sverige
– Besök av chefen för de ryska flygstridskrafterna.
– Besök av chefen för Leningrads militärområde.
– Besök av en delegation från en gardesmarininfanteribrigad.
– Besök av en delegation från försvarsministeriet för erfarenhetsutbyte om militärjuridik.
– Besök av en delegation från en motorskyttebrigad i Leningrads militärområde för att förbereda en övning.
– Besök av en delegation från försvarsministeriet för överläggningar om utkastet till det rysk-svenska avtalet om ubåtsräddning.
– Besök av en delegation för överläggningar om ett gemensamt projekt för skydd mot kemiska, biologiska och radiologiska stridsmedel.
– Ryskt örlogsbesök.

Källa: Försvarsmakten (TT)

Vidare har vi haft ett antal ryska flottbesök i Sverige.

På armésidan vet jag att det genomfördes två övningar i Boden kallade Snöflingan 1 och 2. Snöflingan 2 genomfördes innan mars månad 2008 och torde ha varit den sista innan Georgienkriget utbröt i augusti samma år.

På flygsidan har vi t.ex. Open Skies Treaty där 34 länder ingår, däribland Ryssland. Samarbetet syftar till att erbjuda en rustningskontroll där spaningsflygningar över valt territorium kan företas med kort varsel.

Putins grepp hårdnar både på inrikes- såväl som utrikesarenan. Gamla sovjetiska metoder dammas av.
Den ryska doktrinen handlar helt klart om att säkra energiförsörjning och då utgör Arktis ett strategiskt viktigt område. En klar indiciekedja är (den påstådda) placeringen av rysk flagga från en bemannad ubåt på havsbottnen i Arktis. En annan är etableringen av Arktiska brigad(er). 

Norge har på ett mjukt sätt försökt att förhålla sig till den arktiska kapplöpningen och har lanserat ett koncept för ett nordiskt samarbete mot övervakning av nordområdet. Den sk. Stoltenbergrapporten detaljerar tankarna och ligger sannolikt bakom tankarna på en nordisk försvarsunion – den som Sverige ensidigt bekänt sig till.

Alltså – Åter till Anna Ek’s resonemang…. Bara för att man inte delar alla synvinklar betyder inte detta att man inte bör ha tät kontakt t.ex. genom övningar. Jag skulle snarare vilja påstå det motsatta. För att minska gapet bör man ha en så tät kontakt som möjligt. Det fanns en anledning till att heta linjen mellan USA och dåvarande Sovjetunionen etablerades.

Summering:
Genom olika typer av samövningar – allt från cocktailpartyn och rena övningar har man försökt inkludera Ryssland. För svensk del så signalerar ”Ryska Påsken” samt de aggresiva anflygningarna mot HMS Orion, en sak. Ryssland kommer att utnyttja ”Hard Power” att backa upp sin Soft Power” med. Se t.ex. kartan nedan där delar av Sverige ingår i rysk intressesfär som uttrycktes av general Makarov i juni 2012.

Sverige kommer aldrig att vara ett hot för Ryssland, men vi måste ha tillräcklig egen ”Hard Power” för att undvika att skrämmas till tystnad. I dagsläget har vi inte det och det gör oss uppenbart tandlösa i vissa frågor. Sedan innebär inte det att vi inte ska stå upp för ryska människorättsorganisationer osv. Nyckeln till framgång handlar om att spela på flera instrument samtidigt – det som Wiseman ofta refererar till som DIME (Diplomati, Information, Militär och Ekonomi).

Tro inte för en sekund att ökade svenska försvarsanslag skulle utgöra ett hot mot Ryssland. Vi skulle väl aldrig komma på tanken att deklarera delar av ryskt territorium som svensk intressesfär? Vi är helt defensiva vilket torde vara uppenbart för alla och envar.

KlartSkepp – – . .

Franska Vitboken

Frankrike släppte förra veckan sin senaste vitbok kring dess försvarsmakts reform och strategiska prioriteringar. Den tidigare släpptes 2008 innan eurokrisen hade slagit till och EU:s Gemensamma Säkerhets- & Försvarspolitik (GSFP) fortfarande var vid fullt liv. Frankrikes strategiska inriktning och förmåga är … Läs mer →

Dysfunktionellt särintresse

Blir inget underrättelsebetonat inlägg den här gången utan mer tankar kring oförståelsen för det säkerhetspolitiska instrumentet Försvarsmakten. Försvarsmakten är det yttersta instrumentet som nationen Sverige har att utnyttja antingen för att försvara våra intressen eller tvinga igenom vår vilja.
Att bli duktig på väpnad strid på lägre nivå tar tid, jägarförbanden i allmänhet och specialförbanden i synnerhet lägger mycket tid på detta. Med all rätt för det är av erfarenhet, man kan inte gena i kurvorna med grunderna för det renderar i oförmåga längre fram eller förluster och verkansdelarna är oftast av gruppstorlek.
För våra manöverbataljoner är det lite omvända förhållanden, det tar lång tid att bli duktig på att kunna arbeta i de taktiska enheterna läs kompani och bataljon. Det krävs mycket övning av enskilda enheter och i synnerhet samövning mellan kompanier och inom hela bataljonen.
Men för att kunna öva och bli duktig krävs det stabilitet i organisationen. Man kan inte ändra den med korta tidsförhållanden, för det medger inte att cheferna blir duktiga på att leda sina förband och soldaterna blir heller inte duktiga för de tvingas inta nya konstellationer hela tiden.
Det går inte att uppfinna en ny insatsorganisation varje år för att passa gällande budgetramar eller leka med T och K befattningar för det får konsekvenser, oerhörda konsekvenser i värsta fall.
Väpnad strid är inte som annan statlig verksamhet, det är den mest Darwinistiska verksamheten man kan vara med om, det kräver sina egna lösningar, för det, det ytterst handlar om är människoliv, visst som gjort ett aktiv val med de risker detta innebär men man kan förebygga risker.
Vad våra beslutsfattare inte verkar förstå är att varje reducering i medel orsakar en organisationsförändring på lägre nivåer. Med lägre nivåer menar jag t ex bataljoners organisationsstruktur.
Detta renderar i att man måste omarbeta stridsteknik, taktik, materielfördelning m m. Att då Försvarsmakten hela tiden i media och från kontrollinstanser får utstå hård kritik att man inte kan ”leverera” är för mig helt obegripligt för då har man inte brytt sig om att sätta in sig i problematiken, än mindre sett helheten.
Längst upp i organisationen märks det inte av, men längst ut desto mer, liknelsen med kattsvansen är mycket slående, vid roten av svansen händer det inte så mycket men ute vid spetsen rör det sig desto mer.
Vad menar jag då, jo när man hela tiden ändrar förutsättningarna tillåts man aldrig bli duktig för man hinner aldrig öva in sig i det man skall göra bra, jag kan till del förstå att man omorganiserar annan statlig verksamhet för det är kontorstjänst! Då kan man säkert nå vissa förbättringar.
Men vår verklighet innebär att en annan människas högsta önskan är att ta ihjäl oss när vi löser vår uppgift, det utsätts inte handläggaren på t ex skatteverket för. Då krävs det att man tillåts bli duktig i sin verksamhet. Det är staten som har monopolet på våldsutövning således är det staten som måste tillföra medel och tid för att möjliggöra detta också.
Försvarsmakten som organisation bygger på långvarig övning men en grundlagd organisation som inte ändras, då ges möjligheten för cheferna att bli duktig. Då först får man de gripbara förbanden med hög insatsberedskap som kan lösa uppgifterna som åläggs dem inte före inte efter.
Att då tro att man skall kunna höja effektiviteten på Försvarsmakten genom ständiga budget- och organisationsförändringar är lika korkat som att knyta en 25 kg vikt kring midjan och tro att man skall kunna trampa vatten för att hålla sig över ytan.
Inom jägar- och specialförbandssfären finns begreppet ARSOF Truths, fyra universella sanningar som man ALDRIG kan bortse ifrån för att kunna ha dugliga jägar- och specialförband. I huvudsak är dessa enbart tillämpliga på just den kategorin av förband, där människan är verkansdelen.
Men till del går dessa att tillämpa även på manöverbataljonerna trots att det är stridsfordonet eller stridsvagnen som är verkansdelen i dessa enheter.
Jag kommer nedan förenklat beskriva dessa fyra sanningar:
  • Humans are more important than hardware. Människan inte materielen utgör skillnanden. Rätt personal, bra utbildad kommer lösa uppgiften med tillgänglig materiel. Men världens bästa utrustning kan inte kompensera för bristen av rätt personal.
  • Quality is better than quantity. Kvalitet är bättre än kvantitet. En liten skara människor, noggrant urvalda och väl utbildade och ledda av bra chefer är att föredra före stora truppmassor av vilka vissa inte är av rätt kvalitet.
  • ARSOF cannot be mass-produced. Det tar år att uppnå dugliga jägar- och specialförband, det krävs realistisk utbildning för att kunna lösa dess uppgifter, man kan aldrig påskynda denna process.
  • Competent ARSOF cannot be created after emergencies arise. Talar för sig själv.
Jag tycker dessa sanningar är målande, för det slår huvudet på spiken i vårt dysfunktionella särintresse (menar då inte jägar- och specialförbandsverksamheten utan Försvarsmakten som helhet).
Vi tillåts aldrig öva för att bli duktiga (med det menar jag att i FM som helhet blir det alltid besparingar/begränsningar), vi tillåts inte ta ut rätt personal med det menar jag att det börjar mer bli mer viktigt att fylla upp rader och inte vad som finns bakom raden, organisationen förändras hela tiden så att vi blir aldrig kompetenta.
Nu har det aldrig varit något problem är min uppfattning kring denna filosofi inom jägar- och specialförbandssfären i Sverige för vi har alltid funnit vägar för att leva efter dessa. Men vi är ett särintresse i det stora särintresset. Vad jag kan tycka är att både chefer inom Försvarsmakten och våra politiker bör reflektera kring dessa sanningar, för det är sanningar som är betald i blod!
Så skippa nu en gång för alla det onödiga och låt oss öva och bli duktiga på det vi är utbildade och uttagna för, vi sätter en stolthet i det, låt oss då visa vad vi kan och sluta lek med PRIO rader som ändras från K till T eller ta bort befattningar.
Förbanden sätter K och T samt volymen av en enkel anledning det är inte för att jävlas utan för att få verksamheten att fungera i såväl strid som daglig tjänst. Man kan då inte bortse från detta, men det verkar enkelt när man inte sitter på förbanden i fråga att ändra dess behov eller sätta upp en insatsorganisation ifrån ett departement.
Det man ytterst leker med är människors liv vid uppgifters lösande såväl nationellt som internationellt. När man tror att Försvarsmakten är som annan statlig verksamhet mellan 07:30 – 16:30 både inom egna led och inom politiker leden.
Have a good one! // Jägarchefen

Försvarministern som leverantör av besked

Försvarsfrågan blev uppmärksammad under SVT:s partiledardebatt i söndags när statsministern öppnade för diskussioner om en ökning av anslaget redan i höst. Detta följdes sedan upp av försvarsminister Karin Enström i en SVT-intervju. Det är bara att gratulera statsrådet som i de långsamma beslutskvarnar som mal i Regeringskansliet ändå ser ut att få igenom en riktningsförändring. […]

Alla har en Försvarsmakt sin egen eller en annans…

Detta inlägg kommer fokusera på Stormaktens långräckviddiga vapensystem i Kaliningrad för fjärrbekämpning. Jag kommer inte beröra markrobotsystem, robotsystem för flygplan eller fartyg. Utan enbart kust– och luftvärnsrobot, dessa två system i sig ger en talande beskrivning av problematiken.
Vi kommer fokusera på räckvidden från Kaliningrad i N-,V- och Ö-riktning. För det teoretiska resonemanget har jag placerat ut verkans systemen (läs radar och skjutande enhet) vid strandlinjen, vilket inte är den plats man normalt sett skulle grupperat dessa system, men det ger en god bild av verkans området.
Syftet med själva inlägget är att dels påvisa svårigheterna i att tillföra markförband till Gotland i händelse av en säkerhetspolitiskt förändrad situation i Östersjöregionen dels påvisa att den s k höjningen av beredskap på Gotland med föråddsställning av 14 st stridsvagnar (ja ett kompani, kompani låter ju bättre, i massmedia nämner man ju inte antal) inte är tillräcklig och varför det är så, men det kommer vi till i slutsatserna.
BAKGRUND
Luftvärn.Stormakten har haft enligt uppgift tre olika luftvärnssystem placerad i Kaliningrad, varav det modernaste är SA-21. Detta innebär att de andra systemen kan vara avvecklade. SA-21 utnyttjas definitivt i och med att det är tillfört. SA-10B kan även vara utrangerad i och med att SA-21 tillförts och SA-10B var planerad för avveckling under perioden 2011-12. Likväl som SA-5 skulle avvecklas när SA-21 var planerad att komma till Kaliningrad 2011.
Men Stormakten är ju känd för att föråddsställa utrustning som kan utnyttjas av de Strategiska reservtrupperna i händelse av ofred så materielen kan mycket väl finnas kvar (för mer om detta läs Rysk krigskonst av Lars Ulfving).

SA-21 SA-10B SA-5
Radarräckvidd 600 km 300 km 600 km
Vapenräckvidd 400 km 75 km 200 km

Rörande radarräckvidden måste man beakta att detta är under optimala förhållanden, samt att jag ej tagit hänsyn till om jordens krökning påverkar signalen, så i praktiken kan den vara kortare, men erfarenhetsmässigt vet vi att Östersjön har en inverkan som göra att signalen kan nå längre än specifikationerna, så därav tillverkarens längsta räckvidd som utgångsvärde. Samt jag har valt det system som är kompatibelt med respektive robot som ser längst.
Vad vi kan se är att det modernaste luftvärnssystemet som vi vet finns grupperad i Kaliningrad idag, är det som har längst räckvidd. Så om övriga system i någon utsträckning fortfarande finns kvar så hamnar de inom den hitre portén för det längsta.
Vi kan redan nu konstatera att Gotland ligger inom räckvidd för SA-21. Karlskrona och Kallinge ligger likaså inom räckvidd för SA-21. Stormakten kan även följa flygrörelser i cirka 20% av Sveriges yta med sin nuvarande gruppering.
Hur Stormakten nu har valt att använda dessa system kan jag inte svara på, om han redan nu har de utgångsgrupperade för att snabbt kunna använda eller om de är t ex uppställda på en uppställningsplan, förblir just nu en öppen frågeställning.
Kustrobotar.P-35 RANZHIR finns vid 25. Kustrobotbrigaden i Kaliningrad, 3K60 BAL är bedömt tänkt att tillföras samt BASTION-P kan även tänkas tillföras förbandet. När ny materiel tillförs får vi bedömt utgå från att den äldre materielen tillförs de strategiska reservtrupperna i någon omfattning, så vi kan inte bortse från RANZHIR räckvidd, dock är det ett gammalt system, men vad hjälper det om man inte har luftvärn på sina fartyg.

P-35 RANZHIR 3K60 BAL BASTION-P
Vapenräckvidd 450 km 130 km 300 km

Som vi kan se ligger idag Marinbasen i Karlskrona inom räckvidd för den kustrobot i vet finns grupperad i Kaliningrad. Tillförs de även BASTION-P så kommer det vara precis på håret att den når fram från sin fredsgruppering till vår.

Gotland.Sen avmilitariseringen av Gotland så består försvaret av bedömt Sveriges mest strategiska plats av Hemvärn. Vad jag har fått fram genom öppna källor så består hemvärnet på Gotland av en bataljon, dock ej hur stor. Då får vi göra ett antagande här att de är cirka 400-600 man.
Utrustning som denna Bataljon har motsvarar IB 77/NB 85 bortsett från personlig beklädnad. Vi har således ej splitterskyddade fordon, äldre finkalibriga vapensystem, granatgevär m m. Utifrån Hemvärnets uppgifter så kan vi bedöma att de skall skydda viktiga infallsportar, läs flygplats och hamn samt för totalförsvaret viktiga installationer. Vi får nästan förutsätta att huvuddelen av personalen åtgår till dessa uppgifter. 
Till denna tappra skara (är ej ironisk nu, anser att hemvärnet gör ett förbannat bra jobb) så tillför vi ett Stridsvagnskompani. Så om vi mot förmodan har någon personal över från skydda och bevaka uppgiften. Så skall de framrycka parallellt med stridsvagnarna med sina Terrängbilar och Bandvagnar, för stridsfordon har vi inte förhandslagrat på ön. Vi skall inte ta för givet om IntUtbE nu har några fordon där, att de står där nästa år.
INNEBÖRD
Detta innebär bland annat att:
  • Stormakten har i dagsläget cirka 20-30% av Sveriges yta under radartäckning.
  • 50% av våra flygstridskrafter, 50% av våra sjöstridskrafter samt 100% av ubåtsvapnet ligger inom robotporté för Stormaktens kust- och luftvärnsrobotar. Vän av ordning säger ja vad spelar det för roll då? Man sänker ju inte ett fartyg med luftvärn, helt rätt men om man väljer att komma med flyg är det bra att ha eget understöd i form av luftvärn för då hindrar man våra flygstridskrafter att skydda de 50% av våra sjöstridskrafter.
  • 50% av våra sjöstridskrafter ligger inom räckvidd för Stormaktens kustrobot från en fredsgruppering till en annan.
  • Tillförsel av förband till Gotland från fastlandet blir mycket svårt dels ligger man inom robot porté för dels luftvärnsrobotar och dels sjömålsrobotar. Detta är ju i sig ingen nyhet, fanns en anledning till varför vi hade militär närvaro på Gotland intill 2004. Men tåls att trycka på igen.
  • Egna förband måste seriöst börja öva, styrketillväxt på Gotland för att redan nu upptäcka brister, dels kan vi inte lita på gamla planer hur vi skulle göra det dels öva mottagande organisationen på Gotland (likt debatten om att vi ej är fäiga att ta emot hjälp från NATO).
  • En fördel för egna förband är att Stormakten har valt att utgruppera ett av sina modernaste luftvärnssystem nära, vilket gör att ELINT kan inhämtas och därmed ta fram motmedel. finns ju en anledning till varför man skämtar att HMS ORION har en förtöjningsboj utanför Kaliningrad.
SLUTSATSER

Några slutsatser man kan dra av detta är bland annat att:
  1. Tillförsel av förband samt materiel till Gotland likt det Livgardet just nu övar där, kommer vara mycket svårt i en säkerhetspolitiskt trängd situation.
  2. Skall förådsställningen av materiel genomföras seriöst på Gotland krävs det mer än bara ett Strvkomp. Stridsvagnarna i sig är inte de som kommer ta och hålla terrängen utan det är skyttesoldaterna. Att vi kommer ha 14 stridsvagnar på Gotland gör tyvärr ingen större skillnad. Men är ju bättre än ingenting.
  3. Jag skulle nog sträcka mig till materiel för en reducerad mekaniserad bataljon. För vad skall vi göra med ett Strvkomp på Gotland då vi fortfarande måste föra över skyttesoldater, dessa måste framrycka i något för vi får ju hoppas att de inte tänkt köra Hemvärnets Tgb 20 med dem.
  4. Förrådsställningen måste genomföras seriöst likt USMC i Norge med deras Prepositioning Program-Norway. För börjar vi väga in övriga system Stormakten förfogar över krävs det något liknade och inte en svensk fredsekonomisk lösning på det hela.
  5. Tankegångarna med Västgötabaserna som Attackeskadern hade under kalla kriget bör nog funderas på igen när så stor del av Sydsverige täcks av Stormaktens luftvärn samt radar. Synd bara att vi har lagt ned vårt bassystem.
  6. Slår in en öppen dörr, men flottan kommer få det svårt om vi inte får något seriöst luftvärn på Visbykorvetterna m h t att stor del av Östersjöregionen ligger under Stormaktens eget luftvärnsskydd samt 50% av våra sjöstridskrafter kan i dagsläget nås av kustrobotar.
Men som tur är i alla fall kan Gutarna sova gott om natten för stäppens folk skyddar dem dels från drakar som kommer från Tivedens urskogar dels från vikingarnas plundringståg från fastlandet. 
För att citera Bo Pellnäs: “För övrigt anser jag att Gotland måste försvars”!
Have a good one! // Jägarchefen.

Reinfeldt lovar ett utökat försvarsanslag!

Under gårdagens partiledardebatt var ett av debattämnena försvarspolitiken. Undertecknad hade tidigare under dagen utlovat att äta upp min gamla slitna sydväst om försvarsfrågan skulle tas upp till debatt. Frågan debatterades friskt. Sydvästen var inte god, men det var det värt. I synnerhet då statsminister Reinfeldt i direktsändning mer eller mindre tvingades att utlova en förstärkning av försvarsanslaget trots tidigare uttalande om ”särintresse”.

Jan Björklund inledde debatten om försvaret genom att kraftfullt markera att han ansåg den ”ryska påsken” som en mycket genant händelse, och att han själv som delvis ansvarig politiker tar på sig ansvaret för att vår försvarsförmåga inte är bättre än vad den är just nu, men framför allt att han vill förbättra densamma här och nu.

Att Fredrik Reinfeldt nu uppenbart gör en helomvändning i försvarsfrågan, från att för bara några månader sedan talat om försvaret som ett särintresse bland andra och använt det eviga mantrat att det inte finns några hot just nu, till att i stället öppna upp för förstärkningar av försvarsanslaget redan till hösten. Det finns tre saker som skulle kunna vara bidragande orsaker till den helomvändningen. Dessa orsaker oberoende av varandra, eller möjligen i samverkan.

Den ena delen kan vara att Moderaterna med Reinfeldt i spetsen haft en mycket besvärlig tid bakom sig rörande försvarsfrågan under det senaste året och att den har varit till en stor belastning för partiet där man ofta hamnat i dålig dager. Från att under årtionden ha betraktas som det mest försvarsvänliga partiet till att i stället hamnat i samma fack som de mer ”försvarsfientliga” Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man har sannolikt gjort en grov underskattning av försvarsfrågans genomslagskraft, vilken gång på gång under de senaste året fått ny energi genom olika utspel och avslöjanden för att under gårdagen kulminera som en av sju utvalda frågor i en mycket viktig partiledardebatt på bästa sändningstid i SVT.

Den andra aspekten är av mer saklig karaktär där man från regeringens håll insett att man inte längre kan nonchalera den information som man regelbundet erhåller från sina expertmyndigheter Försvarsmakten, FRA och FOI samt från UD:s kanaler rörande det säkerhetspolitiska läget och utvecklingen i vårt närområde. Inte ens en regering som betraktar försvarsfrågan som ett särintresse kan nonchalera upprepande signaler från oberoende källor hur länge som helst till förmån för finansiering av nya samhällsreformer.

En tredje aspekt kan vara att jämka kärnfrågor mellan Allianspartierna för att hålla i hop Alliansen inför nästa val. Folkpartiet är som bekant inte nöjda med nuvarande läge rörande försvarsförmågan och den förda försvarspolitiken. Jan Björklund har vid ett flertal tillfällen den senaste tiden uttalat att han vill se en ökning av försvarsanslaget. Reinfeldt kan möjligen ha insett att det inte är till egen fördel att sitta med en mycket missnöjd vice statsminister inför kommande val och där Moderaterna vill få igenom sina kärnfrågor, hur många korvar man än grillat tillsammans hemma hos Annie Lööf i Maramö.

Att Centerpartiets partiledare Annie Lööf inte är odelat positiv till Reinfeldts vaga löften är inte heller särskilt förvånande. Snarare väntat. För den som minns turerna när Alliansen bildades så var det just Centerpartiet med Maud Olofsson i spetsen som krävde att man skulle minska kostnaderna för försvaret till förmån för andra reformer. Centerpartiet är inte ett parti som vill satsa på försvaret. Det kan man även läsa mellan raderna när den mycket försiktige försvarspolitikern Staffan Danielsson (c) uttalar sig i försvarsfrågorna. Det är oerhört svårt att skapa sig en uppfattning vad Centern vill uppnå, om man ens vill uppnå något inom försvarspolitiken? Frågorna blir ofta fler än svaren när Centern uttalar sig i dessa frågor. Annie Lööf vill inte se något ökat anslag redan till hösten, utan vill istället invänta försvarsberedningens slutrapport som är planerad att redovisas under 2014.

Med detta besked från Reinfeldt kan man ånyo konstatera att försvarsberedningen sannolikt är ett beställningsjobb och/eller enbart ett spel för gallerierna. Bedömningen är att Moderaterna styr försvarsberedningen i den rikting man vill, eller rättare sagt ville innan den senaste tidens bakslag. När man nu ser att försvarsfrågan måste ”hanteras” för att inte framstå i ännu sämre dager än tidigare så verkar man nu helt enkelt strunta i att invänta försvarsberedningens rapport. I de flestas ögon ett mycket välkommet sundhetstecken, men ur ett beredningsmässigt perspektiv ett underkännande av den egna politiken som visar på hur lätt försvarsberedning egentligen väger. 
Sveriges%20f%C3%B6rsvarsf%C3%B6rm%C3%A5ga%20kan%20bli%20valfr%C3%A5ga
Att försvarsfrågan nu håller på att bli en valfråga är ett mycket välkommet besked. Vem hade gjort den bedömningen för ett år sedan? Sannolikt ingen!
Men frågan är nu om Fredrik Reinfeldt kommer att stå för sitt ord, och att en ”satsning” på försvaret inte kommer att kunna likställas med tidigare så kallade ”satsningar” på JAS 39E där den satsningen blev en halverad flygplanspark som dessutom är underfinansierad, eller satsningen på modifiering av befintliga stridsbåtar, en åtgärd som redan låg i materielplanen. Eller för att inte tala om satsningar som man genomfört på personalen, försvarets viktigaste resurs, där man nyligen ”satsat” genom att skära bort 800 befattningar ur en redan anorektisk organisation.
Nej Moderaterna, ni har mycket att bevisa innan någon kommer att tro på statsminister Reinfeldts ord o ett utökat försvarsanslag. Undertecknad fick i går äta upp en gammal sydväst serverad med surkål och svartpeppar. Kollegan Wiseman lovade samtidigt att återuppta sitt medlemskap i Moderaterna om satsningen på försvaret omfattar ett tillskott på över 15% och inte är att betrakta som ett engångsbelopp. Låt oss därför hoppas på att Wiseman åter igen blir medlem av de Nya Moderaterna. 
Media: DI 2, SvD, AB, SVT, GP, Exp, VK, DN

”Stank som ett slakthus”

Tirpitz från luften.

Nya rön om Hitlers största slagskepp och det svenska nazistpartiet SSS. Jag syftar på två av vårens stora boknyheter, som jag just nu läser samtidigt.

Miniubåtsattacker och legendariskt svåra RAF-uppdrag är de huvudsakliga ingredienserna i varje skildring av Hitlers största slagskepp. Men tack och lov har Patrick Bishop inte glömt bort de norska agentbidragen till sänkningen av Tirpitz och det är även gott om svenska kopplingar i hans Uppdrag Tirpitz, premiebok inom SMB. Bishop glömmer inte heller att berätta det där jag särskilt uppskattar, alltså hur det gick sen och i det sammanhanget påminner han om hur Tirpitz på grund av alla lik även efter krigsslutet ”stank som ett slakthus”. Kort sagt är Uppdrag Tirpitz synnerligen läsvärd, särskilt inför en resa till Tromsö eller Alta, hennes sista ”hem” och bägge med mycket sevärda Tirpitz-muséer (olika är de också).

Nya rön finner man även i arkeologen Magnus Alkarps första bok om Sverige under andra världskriget, Fyra dagar i april. Fokus för denna bok är de våldsamma men märkligt bortglömda påskkravallerna i Uppsala 1943, med nazistpartiet Svensksocialistisk samling som motor och tysk militär uppladdning i Norge i bakgrunden. Men varför en arkeolog? Jag är som ni kanske vet lite svag för arkeologi, både Härskarplanen (inte min bok men skrev förordet) och Spökpatrullen vittnar väl om det. Men det finns också direkta orsaker varför det var lämpligt att en arkeolog skulle ta sig an påskkravallerna i Uppsala 1943. Svenska arkeologer och tyska försök att infiltrera den svenska arkeologin är en del av dessa händelser.

En sak jag har invändningar mot är inte specifikt riktad mot Magnus Alkarp. Hur Alkarp och många andra uttyder SSS: Svensk socialistisk samling. SSS:arna själva skrev Svensksocialistisk samling (ibland Svensk-socialistisk samling) i SSS-pressen och på affischer. Jag tycker det finns en poäng med SSS:arnas eget skrivsätt eftersom de inte bekände sig till socialismen som sådan utan svensksocialismen, deras svar på nationalsocialismen. Det var väl ett inte särskilt övertygande sätt att markera självständighet gentemot Tredje riket och NSDAP, men icke desto mindre förordar jag att inte särskriva.