Försvarsbloggare – Sida 97 – Sveriges bästa försvarsbloggar, i ett flöde. En tjänst av Johan Althén.

11 september

Datumet "den 11 september" kommer för minst tre, sannolikt fem, generationer att förknippas med ett paradigmskifte. Det var den dagen kriget bytte skepnad.

En angripare kunde med icke-kinetiska och icke-militära vapen angripa en motståndare på dess eget territorium trots det geostrategiska läget och trots den monumentala fortifikationsnivå som råder på alla skyddsobjekt i USA.

Men framförallt är det USA:s svar på detta ofattbara terrordåd som ändrar på grunderna för krigföringen. Visserligen växte insatsen i Afghanistan till att omfatta över 130 000 man men sett över perioden 1991 (Kuwait-kriget) till 2014 (ISAF avslutas) så har det amerikanska anfallskriget gått från att vara en klassisk Guderiansk markoffensiv med pansar och artilleri via RMA (Revolution in Military Affairs - det som blev NBF i Sverige) och hamna i dagens krigföring där samtliga arenor inklusive informationsarenan är samordnade i tiden och ett utfall av minutiös planering enligt NATO's gemensamma planeringsverktyg (GOP). Begreppen "targeting" och "joint effects" föll på varje stabsmedlems läpp och plötsligt skulle även hela samhället inbegripas i planering och genomförande i form av DIME eller PMESII.

Kriget är inte längre något som kan överlåtas till militären, kriget skall vara politik även ute hos den enskilda soldaten.

En annan utveckling handlar om att kriget skall bli kliniskt, kirurgiskt och antiseptiskt. Det låter mer som en operationssal men det handlar om att soldater och lägre befäl inte skall behöva konfronteras med döda och skadade fiender mer än absolut nödvändigt. Drönare, stridsflyg, CAS, kryssnings-robotar, helikoptrar, elektronisk krigföring etc flyttar fler och fler soldater från "fronten" och detta innebär att det inte längre finns någon front.

Samtidigt har de få som faktiskt skjuter för att döda, som ser och hör den fiende man bekämpar (skjuter ihjäl eller skadeskjuter) med sin automatkarbin - fått en förhöjd status och refereras oftare och oftare till som "specialförband". Vanligt traditionellt infanteri i stora mängder är inte generalernas viktigaste resurs som det var för 100 år sedan. Inte heller pansar (kavalleri) är särskilt avgörande för en general. Kriget kan faktiskt avgöras eller rentav förhindras om några få utvalda elitsoldater (sic!) kan ta sig ända in i sovrummet hos landets president eller en farlig terroristledare. En liten maktdemonstration som räcker för att plocka bort ett av Clausewitz stödben. Detta var vad Navy Seals gjorde med bin Laden (och Al Qaida försvann efter det) och det var vad SAS gjorde i Oman, Aden och Gambia.

Det är mot denna bakgrund man skall se reduktionen av den svenska militära försvarsmakten och behovet av att möta ett asymmetriskt angrepp där angriparen kanske inte ens använder militära medel men ändå uppnår sina mål som t.ex. i Omfall EDMUND.

Idag minns vi också Anna Lindh som utsattes för ett mordförsök den 10 september som trots kvalificerade sjukvårdsinsatser ledde till hennes död den 11 september. Det var andra gången som en stor och betydelsefull politiker mördades på öppen gata i Sverige. Mordet på Palme är ännu inte uppklarat (se upp för Gunnar Walls bok som kommer den 16 september där han sannolikt pekar ut svensk polis och militär) men mordet på Anna Lindh anses uppklarat även om många har uttryckt tvivel över att en ensam galning kan mörda landets utrikesminister mot bakgrund av just Palme-mordet.

Så väl 9/11 som Palme-mordet och mordet på Anna Lindh omgärdas av ofantliga mängder konspirationsteorier som på olika sätt vädras på internet. Det påstås att både 9/11 och Palme-mordet var ett "inside job" och det är faktiskt en och annan foliehatt som anser att mordet på Anna Lindh också på något underligt sätt har utförts på uppdrag av CIA eller av någon annan skuggorganisation.

Vi har självklart inga enkla svar men vill som vanligt slå ett slag för att var och en funderar på om inte det finns någon som tjänar på att folket tror att polis, militär och underrättelsetjänst mördar deras ledare. Om det är något som kan leda till revolution så är det ju sådant.

Att försöka destabilisera sina motståndare ägnade sig KGB åt under Sovjet-tiden och det ägnar sig SVR åt idag. Har man läst ända hit i dagens inlägg så är man sannolikt en hardcore fan av vår blogg, tack för det, och då har man redan koll på Bezmenov, Pacepa och Mithrokin. Dessa personer har på ett bra sätt beskrivit den sovjetiska och ryska destabiliseringsstrategin.

Anledningen till att vi idag tar upp det igen är att på temat krigföring enligt ovan så ingår informationskrigföringen i dagens krig i sådan omfattning att man kan säga att den rentav är viktigare än den kinetiska krigföringen, åtminstone som politisk påverkansmetod. Är målet att påverka motståndarens politiska beslut och det räcker med att generera en falsk bild så är det förstås mycket bättre än att föra krig med kinetiska medel. Det är billigare och lidandet för det egna folket minskar.

Glöm sedan inte bort det allra viktigaste med informationskrigföringen - den går aldrig att helt härleda till angriparen. Den kan alltid bortförklaras eller förnekas. Det kan inte en kryssningsrobot. Tänk på det när du läser alster av överlöpare och femtekolonnare i Sverige på svenska.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato, särskilt när Ryssland hotar med motåtgärder om vi gör det.

Spänningen stiger

"Det som pågår i Mellanöstern nu kan mycket väl vara förkrigsskedet till det tredje världskriget." Detta alarmistiska uttalande förekommer på allsköns sociala media och leder ofta till underliga konspirationssidor på de mörkaste delarna av internet. Men frågan är om inte det som händer mellan USA och Ryssland nu faktiskt riskerar att vara den gnista som tänder elden. Det finns gott om bensinångor för att vitsigt referera till den extremt oljerika regionen.

Maria Zahkarova som är ryska utrikesministeriets taleskvinna uttryckte i måndags förvåning över den amerikanska varningen om att rysk truppnärvaro i Syrien eskalerar konflikten. Den amerikanska självbilden spelar dock tyvärr Putin rakt i händerna.

Zakharova kontrar förstås med att hänvisa till de rysk-syriska relationerna sedan Hafez Assad kom till makten 1970. Ouch.

"Vi stödjer Syrien nu, vi stödde dem då och vi kommer att fortsätta stödja dem", konstaterade Zakharova. "Vi har alltid levererat utrustning till dem för deras kamp mot terrorister". Notera ordvalet.

Av obegriplig anledning, eller kanske mer sannolikt mycket genomtänkt anledning, så vägrar Dmitrij Peskov att svara på frågor om ryska förband deltar i striderna.

Samma Zakharova hotade idag via ryska utrikesministeriets Twitter-konto, Sverige med vedergällning om vi närmar oss NATO.

Spänningen stiger.

Ett psykologisk-ekonomiskt försvar?

av Lars Holmqvist

Allt sedan invasionen av Krim vintern 2014 har vi kunnat märka ett ökat intresse för ett svenskt psykologiskt försvar. I många olika sammanhang har PsyOps som företeelse – och hur man bäst kan försvara sig mot det – diskuterats. Som exempel genomförde KKrVA ett symposium i maj med rubriken ”Ett modernt psykologiskt försvar”.

Orsaken är given. Sakta har det gått upp för allt fler att den information som vi idag möter i traditionella och digitala medier inte alltid kommer från individer eller organisationer som vill oss väl. Tvärtom arbetar olika aktörer med att pytsa ut uppgifter med syftet att desinformera, att leda såväl beslutsfattare som enskilda människor i riktning mot beslut som inte gynnar Sverige.

Nya tider

Mycket har förändrats i samhället sedan det kalla kriget. Lösningar för ett psykologiskt försvar som tidigare har tjänat oss väl behöver inte vara de bästa i dagens läge, något som för övrigt gäller i många skilda sammanhang. Bland många saker som har betydelse för hur ett modernt psykologiskt försvar bör se ut, vill jag särskilt peka på två:

Vi har gått från en värld då ”alla” såg Hylands Hörna på lördagskvällen till dagens fragmentiserade situation med ett oerhört stort utbud av medier. Tanken att från statens sida försöka samla media i försök att påverka allmänheten är idag praktiskt mycket svårt eller rentav omöjligt.
Vår uppfattning om auktoriteter har förändrats. Det svenska samhället präglas fortfarande av en betydande intern tillit, men viljan till ifrågasättande är långt större än den var några årtionden tillbaka. Patienten som läser FASS eller fördjupar sig i texter om symptom eller behandlingsmetoder innan läkarbesöket kommer inte att ta läkarens ord för självklara. Bilköparen som läst en rad biltester innan han/hon kommer till bilhallen likaså. Lärare, politiker och tjänstemän är exempel på grupper vilka idag kan räkna med att bli emotsagda långt mer än under det kalla krigets dagar.

Detta leder till frågan om hur ett psykologiskt försvar skulle kunna fungera i det ”nya” samhället. Vid KKrVA:s seminarium i maj uttryckte Anders Lindberg, ledarskribent vid Aftonbladet, följande:

”Det är viktigt att återupprätta kontaktytor och även att skapa nya, men detta måste anpassas till en ny tid. Dagens offentliga kommunikation behöver anpassa sig bättre till det nuvarande samhället med krav på ökad öppenhet i kommunikationen. Det är väldigt viktigt att peka på att hålla en tydlig rågång mellan media och myndigheterna. Fria medier är helt avgörande för trovärdigheten och det bästa sättet att avslöja och bemöta propaganda.”

Tanken är inte logisk. En modell där staten i en eller annan form skulle försöka påverka den allmänna opinionen skulle kunna innebära betydande risk för misstänkliggörande. Både spontant från den allmänhet som så gärna ifrågasätter, men det skulle även kunna utnyttjas av en kunnig och anpassningsbar antagonist med vilja att bedriva psykologiska operationer emot vårt samhälle. Bättre då att staten konsekvent visar prov på öppenhet och ärlighet och därigenom löpande stärker sin egen trovärdighet och att desinformation av olika slag bemöts i öppna, kunniga och kritiska media.

Men nyckelbegreppet här är den allmänna opinionen. Det finns fler aktörer än så att ta hänsyn till i fråga om psykologiskt försvar och för att stödja dessa andra aktörer kan det komma att krävas andra medel. Några exempel på ”andra aktörer” att beakta när det gäller psykologiskt försvar:

Beslutsfattare på statliga myndigheter
Lokala beslutsfattare på kommunal och landstingskommunal nivå
Beslutsfattare och specialister på privata företag

Enligt min mening är det oerhört viktigt att Totalförsvaret (vem det nu är som leder detta) formulerar en tydlig uppfattning om vad man vill att företrädare för dessa grupper ska prestera i ett skymningsläge och vad som krävs i förberedelser för att så skall ske. Denna uppgift spänner över både ekonomi (beredskapslager, alternativa strömkällor och samband, transportresurser, reparationsresurser etc.) och psykologi (viljan att upprätthålla viktiga funktioner under prövande omständigheter).

Antagonisten i ett skymningsläge

En antagonist kommer tidigt att identifiera en rad samhällsfunktioner vilka man vill påverka och störa (t ex kontanthantering, elförsörjning, färskvatten). Ju mer oreda i vårt samhälle som antagonisten kan förorsaka med icke konventionella medel, desto enklare blir det att nå uppsatta politiska mål utan bruk (eller endast litet bruk) av kinetiska medel.
Man kommer att identifiera vilka åtgärder som krävs för att påverka dessa samhällsfunktioner (var finns de svaga punkterna i elnätet, hur kontaminera vatten för största möjliga spridning, etc.).
Dessutom finns risken att man vill störa våra möjligheter att vidta motåtgärder (genom att hindra reparationsgrupper, försvåra kommunens försök att informera om att dricksvattnet inte är tjänligt, etc.).

Punkterna ovan ska ses schematiskt. De är inte ett försök till metodbeskrivning.

Vad betyder detta för oss?

”The Full Spectrum Conflict”, eller hybridkriget, bör inte ses som att en rad fientliga aktiviteter (kinetiska/icke kinetiska, traditionella/icke traditionella) sker parallellt, oberoende av varandra. Vad det handlar om är att motståndaren utifrån sitt valda krigsmål fritt väljer den sammansättning av samverkande och sinsemellan stödjande åtgärder vilka gemensamt leder fram till önskat mål. Tillvägagångssättet ställer krav på hur vi måste organisera vårt Totalförsvar för att kunna värja oss och ett försvar modell stuprörsfunktioner är nog inte rätt metod.

För att säkerställa att de civila delarna av Totalförsvaret fungerar i ett skymningsläge eller en öppen konfliktsituation kommer det att krävas statlig styrning på en helt annan nivå än dagens. Det är inte helt enkelt att här dra en tydlig gräns mellan psykologiskt och ekonomiskt försvar. Kanske bör just detta prägla hur man organiserar sig.

Ett psykologiskt-ekonomiskt försvar?

En ansvarig myndighet måste ha en rad befogenheter för att lyckas med att få denna del av Totalförsvaret att fungera. För var och en av de grupper som ska hanteras (beslutsfattare på statliga myndigheter, lokala beslutsfattare och beslutsfattare på privata företag) kommer man att behöva:

Befogenhet att kravställa
- X-BODA kommun skall kunna hysa minst 0 000 personer i uppvärmda lokaler i ett läge med långvarigt elavbrott och vintertemperaturer
- ICA-handlaren i Y-BY skall vid var tid lagra minst X kalorier i livsmedel som ej kräver kyl/frysförvaring.
- Myndigheten Z skall planlägga för fortsatt myndighetsutövande i länet Ö även om sambandet med myndighetens centrala ledning är bruten
Befogenhet att inspektera/kontrollera att aktören ifråga lever upp till myndighetens krav
Befogenhet att utdöma sanktioner i de fall aktören ej levererar
Finansiella medel att bedriva egen verksamhet och för att kompensera berörda aktörer för nytillkomna/ej budgeterade kostnader vilka med säkerhet kommer att uppstå
- Tanken på att detta skulle kunna bekostas ”inom tilldelad finansiell ram” är inte realistisk.

Att nå denna nivå fullt ut i alla delar av landet skulle antagligen bli mycket kostsamt och jag inser att kostnaderna för detta i så fall måste tas i konkurrens med andra angelägna investeringar inom och utanför Totalförsvaret.

Det hindrar inte att en adekvat statlig organisation på ganska kort tid skulle kunna skapa en struktur och en tydlig målbild – bilden av önskat läge. En sådan bild skulle kunna vara till hjälp i mer förtänksamma organisationer redan innan ett kravställande kan genomföras. Bara genom att tankar börjar tänkas i olika delar av landet innebär i sig en betydelsefull höjning av Totalförsvarets förmåga.

Författaren är egen företagare och reservofficer

Aylan Kurdi och den nödvändiga men svåra freden i Syrien (och Irak)

av Michael Sahlin

När denna text skrivs har det hänt något, viktigt, när det gäller det internationella samfundets sätt att förhålla sig till den syriska katastrofen. Dels har vi den ut över hela världen spridda bilden på lille 3-åringen Aylan Kurdi med röd tröja och blåa byxor, uppspolad på stranden vid den fashionabla turkiska semesterorten Bodrum där hans resa från nordsyriska Kobane till Sverige tragiskt slutade. Plötsligt har den syriska flyktingkatastrofen fått ett ansikte. Och dels via de dramatiska scenerna från Budapests centralstation och från de balkanska gränsområdena, samtidigt med fortsatta manifestationer av ett yrvaket och handfallet EU. Och i detta ett annat ansikte: 13-åringen från syriska Daraa, utan känt namn, som i mitt i det budapestska kaoset citeras världsvist säga, på vårdad engelska, ”Please help the Syrians – just stop the war, we won´t want to go to Europé. Just stop the war in Syria”.

Så nödvändigheten av att stoppa kriget i Syrien är en insikt som fått förnyad aktualitet, i en kombination av effekten av krisens ansikten, de absurt hårt drabbade, och det ytterst påtagliga sätt varpå Syrien-krisen nu direkt påverkar mottagarsidan av den resulterande flyktingkatastrofen – detta i kontrast mot alla andra världens katastrofer där konsekvenserna bärs främst av andra, på mer betryggande avstånd. Insikten om att den aktuella flyktingströmmen kanske bara är början på något vida större, toppen av ett isberg, en ström vars storlek står i omvänd proportion till EU:s vilja och förmåga att hantera den, innebär en återvändo till utgångspunkten: så länge kriget i Syrien (och Irak, m m, måste man inskjuta) fortgår så kommer flyktingkatastrofen bara att förvärras, alltså MÅSTE man (också för EU:s egen överlevnads skull) få stopp på kriget, utan det löses ingenting annat. Den onda cirkeln MÅSTE brytas.

För dem som nära följer krisutvecklingen i Mellersta Östern, eller hela MENA-området, har sommaren varit en blandkompott av utvecklingar i olika riktningar, med synnerligen oklart netto. I kompotten ingår, först och främst, avtalet mellan P5 plus Tyskland och Iran om det iranska kärnprogrammet. En viktig potentiell game changer, en säkert nödvändig men säkert inte tillräcklig betingelse för regionens långsiktiga fred, samtidigt ett steg med ytterst ovissa regionala konsekvenser för situationen i Syrien, och Irak. Vidare har vi Turkiets överenskommelse med USA om samarbete och aktivering av kampanjen mot IS, samtidigt Turkiets inre politiska kris och det återuppblossade kriget mot kurdiska PKK (systerorganisation till syrisk-kurdiska PYD/YPG, m fl, omistlig tillgång för USA som relevanta ”boots on the ground” i kampen mot IS). Det turkisk-amerikanska samarbetet syftar bl a till att upprätta en ”skyddzon” söder om den turkisk-syriska gränsen, en zon som (tills vidare) tänks tillfredsställa olika smaker, ”IS-free” för USA, ” PYD/YPG-free” för turkarna som inte gillar tanken på ett sammanhängande kurdiskt område söder om gränsen, därtill en zon som tänks skydda syriska flyktingar, i Syrien respektive Turkiet.

Sommaren har också uppvisat en mängd uppgifter om förnyat energisk bilateral och multilateral diplomati, bl a med ett nytt, försiktigt, fredsplanförslag av FN-sändebudet De Mistura. Men på marken, inne i Syrien, liksom i Irak, snarast ”more of the same”: en trängd Assad-regim med krympande territorium, dock fortfarande stödd av Ryssland, Iran och libanesiska Hezbollah, mot ett kalejdoskop av mer eller mindre jihadistiska motståndsgrupperingar med över tiden varierande koalitionsmönster och styrkeförhållanden (och med stöd i olika portioneringar av Turkiet, Saudiarabien, Quatar – och USA, m fl), med IS som dominerande aktör med agenda som aspirerande dominant i hela Syrien (och Irak) – i krig mot ”alla” andra – snarare än som en av flera motståndsrörelser mot Assad-regimen.

Så frågan nu, när det med förnyad kraft står klart för alla och envar, i alla fall i det flyktingdrabbade Europa, att inbördeskriget i Syrien (och Irak, tvingas man igen tillägga) MÅSTE bringas till någon form av politisk lösning, frågan nu är om den uppenbart helt alarmerande och ohållbara humanitära situationen, och kanske avtalet med Iran om kärnprogrammet, ändå kan förmå (de många) parterna att tänka nytt och mer konstruktivt. Den frågan har att beakta aktörsspelets flerfaldiga nivåer: den lokala, den regionala och den globala.

På den lokala nivån finns i det ”somaliserade” Syrien ett virrvarr av stridande aktörer, regimtrogna och regimmotståndare, jihadister och s.k. ”moderata”, bymiliser och nationellt verksamma, kriminella och politiska, o s v, var och en med olika regionala stödländer. På den regionala nivån finns dels de grannländer som bär huvudbördan av resulterande flyktingkris, Jordanien, Libanon, Turkiet och Irak, dels i själva kriget – ”proxy kriget” – involverade regionala makter, Turkiet, Saudiarabien och Quatar som stöder regimmotståndsgrupperna av mer eller mindre jihadistisk karaktär, å andra sidan Iran och Hezbollah i Libanon som stöder Assad-regimen. Och på global nivå främst USA som prioriterar kampen mot IS men fortsatt står på anti-Assadsidan, och Ryssland som prioriterar stödet till Assad-regimen men också fruktar IS´ framfart och hotpotential i muslimska delar av det ryska väldet. Därtill kommer att IS´ tillväxt och framfart lett till att konflikterna i Syrien smittat av sig på konflikterna i Irak, med ytterligare kopplingar och komplikationer som följd, och att regionen dessutom inrymmer den intilliggande konflikten Israel-Palestina och den multinationella, gränsöverskridande kurdiska konfliktdimensionen, m m.

För t ex USA:s del innebär detta aktörskalejdoskop ett tämligen absurt komplext rollspel: dels ledarskap över bred internationell koalition i kampen mot IS, visst partnerskap med Iran i Irak (mot IS) men motpartskap i Syrien, visst partnerskap med Ryssland om Iran (kärnprogrammet) men motpartskap om Syrien, visst partnerskap med Turkiet om Syrien (IS, Assad-regimen) men oenighet om kurdiska ”boots on the ground”, visst partnerskap med Bagdad, men svår balansgång i sunni-shia-motsättningen, visst partnerskap med kurdiska KRG i norra Irak, men tillbakahållande skepsis till KRG:s självständighetssträvanden. Därtill plågas amerikansk diplomati och Obama-administrationen av den från Irak och Afghanistan ärvda absoluta motviljan mot att åter involvera amerikansk trupp i stor skala i Västasien, och av frånvaron av acceptabla, livsdugliga alternativ till Assad-regimen i Syrien, samtidigt som huvudfienden IS visat stor motståndskraft och förmåga till taktikanpassning mot det gångna årets tusentals (kostsamma) amerikanskledda flygoperationer; nödvändigheten av ”boots on the ground” för att varaktigt rå på IS har gång på gång bevisats. Och en storskalig, legitim, militär fredsframtvingande operation enligt FN-stadgans Kap 7 fortsätter att omintetgöras av ett oenigt FN-säkerhetsråd. Och samma hinder vidlåder andra, mer begränsade militära insatser, t.ex. införande av en ”no-fly-zone” över delar av det syriska luftrummet för att hindra Assad-regimen att flygbomba rebellkontrollerade områden. Och lärdomarna från särskilt Irak-äventyret är att militär intervention utan FN-mandat kostar för mycket, i legitimitetsförlust.

Motsvarande kan, utan alla jämförelser i övrigt, sägas om även andra ambivalenta aktörers osäkra insnärjning i föränderliga partnerskap och motpartskap.

Med detta virrvarr av aktörer och motstridiga agendor på olika nivåer, och efter fyra års katastrofala strider och ömsesidiga övergrepp, uppstår naturligtvis också frågan om huruvida det alls längre är tänkbart att ”the end state” kan innebära ett bibehållet, sammanhängande Syrien (och Irak!), inklusive den än svårare frågan om vilket humanitärt och säkerhetspolitiskt pris som är värt att betala för detta ändamål, alltså Sykes-Picot-gränsernas anno 1916 okränkbarhet. Underförstått: om en slutlig fred kanske vore lättare att nå om man accepterar en uppdelning av landet efter etnisk-sekteristiska riktlinjer (t.ex ett alewitiskt kustområde ner mot Damaskus, ett kurdiskt uppe i norr -men den tanken uppskattas inte i Ankara! – och resterande del i arabisk/sunni-muslismsk regi) – en symmetrisk motsvarighet till den splittring i tre delar (sunni, shia, kurd-) som är hotbilden i Irak. Att dramats upplösning till sist blir just en sådan uppdelning kan förstås ingen idag utesluta, men de fortsatta fredsansträngningarna har tills vidare att förutsätta, både beträffande Syrien och Irak, att det trots allt verkligen fortsatt handlar om sammanhållna stater, som ”end state”.

Om nuläget i Syrien kännetecknas av dels halva befolkningen eller mer på flykt inom och utanför landet, dels kriget mellan IS och den USA-ledda koalitionen (och ett antal andra rebellgrupper) – nu bl a med planerna på en skyddszon närmast turkiska gränsen, också i syfte att förhindra kurdiska YPG:s utbredning -, dels det bittra kriget mellan Assad-regimen och de olika rebellgrupperna kring Damaskus och Aleppo, nu med signaler om förstärkt ryskt stöd för Assad-regimen och fortsatt stöd av Iran och Hezbollah, osv, osv, vad menas med det utbredda internationella uttrycket ”det finns ingen militär lösning, det måste till en politisk lösning”? Och då handlar det i den internationella diplomatin, inför ett ”Geneve III”, om att försöka, och försöka igen och igen, att få till stånd en process som siktar till en övergångsregim och ett hållbart eld upphör. Och nu liksom tidigare under de fyra årens katastrofala krig är svårigheten att enas om synen på Assad-regimens vara eller inte vara i en sådan process.

”Just stop the war in Syria”, sade 13-åringen från Daraa på Budapests centralstation.

Det framgår av ovanstående att detta vore viktigt, ja, nödvändigt, men att det är lättare sagt än gjort. Här finns motsättningar och komplikationer på minst tre nivåer, lokalt, regionalt och globalt, och här finns korskopplingarna till de irakiska, palestinska och kurdiska konfliktsfärerna. Efterklokhet – om hur man nu måhända tycker att man då, i konfliktens inledande skede, borde ha agerat – lönar sig knappast. Assad-regimen åstadkommer urskiljningslös massdöd genom sina helikopterburna ”barrel bombs”, IS skapar skräck och förödelse i sin framfart, den fragmenterade oppositionen i övrigt domineras alltmer av jihadistiska grupper och det turkisk-amerikanska samarbetet om att träna, beväpna och sätta in ”moderata” styrkor avancerar i snigelfart. Och FN:s säkerhetsråd fortsätter att vara blockerat. Under tiden trasas Syrien (och Irak) sönder och samman. Och flyktingsituationen i Libanon, Jordanien, Turkiet, Irak, och nu i Europa, förutom inne i Syrien (och Irak), påminner om ett uttalande av en indisk tjänsteman i samband med Bangla Deshs blodiga tillkomst: ”In situations like this, words like impossible or hopeless lose all meaning!”

Så om kriget i Syrien alltså MÅSTE stoppas, i rimlig tid, trots alla dessa svindlande hinder och komplikationer, är det uppenbart att de globala (trots oenigheten om Krim/Ukraina) och regionala (främst Turkiet, Saudiarabien och Iran) huvudaktörerna genom förnyad energisk och beslutsam diplomati MÅSTE komma fram till en kompromissöverenskommelse, som inledning på en helt ny process. Alla inser att ett besegrande av IS är en nödvändig förutsättning, till att börja med. Ryssland och Iran måste fås att inse att Assad-regimen för länge sedan förbrukat sin legitimitet och sina möjligheter att återta kontrollen över hela Syrien, och att denna insikt måste få utslag i en acceptans av att regimen, redan trängd och utmattad på slagfälten, måste kliva åt sidan och öppna för någon form av övergångsregim, under stark och representativ internationell övervakning. Med tanke, vidare, på oppositionsgruppernas fragmentering, med ty åtföljande svårigheter att genomdriva ett meningsfullt eld upphör, lär det oundvikligen bli nödvändigt att en stark internationell fredsbevarande/fredsframtvingande styrka sätts in för att stabilisera freden, vilket förutsätter en grundläggande kompromissöverenskommelse mellan huvudaktörerna och, för nödvändig legitimitet, ett enigt säkerhetsråd. En svår fråga i det sammanhanget blir om agerandet skall ske sekventiellt, typ först IS och sedan Assad och sedan…, eller om det till sist måste handla om ett stort (och vanskligt) paket, med risken i så fall att paketet spricker på mångfalden av alla konflikter och subkonflikter och intressen som måste beaktas.

En annan svår fråga är – naturligtvis – hur ”den stora kompromissen” i det regionala pusslet kan tänkas se ut, den som ska tillgodose vitala delar av huvudaktörernas hittills motstridiga intressen. Ett exempel, ett i mängden: hur ska Iran eventuellt kunna kompenseras vad gäller länken till shiitiska Hezbollah i Libanon, som villkor för att acceptera en uppgörelse om Assad-regimen? Och: en sådan eventuell kompensation får genast bäring på Israels säkerhetskalkyler.

Branden i Syrien (och Irak…) lär väl förr eller senare slockna av sig självt. Men det kan ta ”generationer”, och den tiden har vi inte. Att stoppa kriget här och nu – som svar på Aylans öde och 13-åringens uppmaning, och medan det finns ett Syrien kvar att rädda, kräver stort engagemang, stor beslutsamhet och riskfylld storskalighet, och även global och regional kompromissvilja. I den bästa av världar banar sommarens Iran-avtal vägen för något sådant. ”Reason may yet prevail”.

Men å andra sidan måste vi, olyckligtvis, gardera för den andra sidan av saken: risken att läget ytterligare förvärras. Som inte minst den irländske Mellanösternkännaren Patrick Cockburn upprepade gånger varnat för i sina artiklar i The Independent finns reell risk för ytterligare flyktingvågor främst från Syrien och Irak, trots flyktingströmmarnas redan unika omfattning. Akut handlar det då om dramatiska scenförändringar kring städer som Mosul i Irak och Aleppo i Syrien, oavsett om det i dessa fall handlar om IS-framryckningar eller IS-nederlag. Tragedin fördjupas och förtydligas av om man därtill, med Cockburn, påpekar att varje tydligt tecken på Assad-regimens omedelbart förestående fall kan komma att utlösa stor flyktingdramatik, även om det handlar om en framförhandlad del av en fredsprocess. Den redan befintliga flyktingpopulationen i grannländerna, Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak, understryker därtill vilken hanteringsproblematik det i ett sådant läge skulle komma att handla. Ord som ”game changer” och liknande lär, för att igen citera den indiske tjänstemannen, ”lose all meaning”.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Första klippet med skjutande Armata

Första klippet med T-14 under eldgivning.

Både nya stridsvagnen T-14 Armata och stridsfordonet Kurganets-25 visas nu upp på nya sätt i rysk TV, inklusive vid eldgivning. Detta samtidigt som en ny oanmäld beredskapskontroll körts igång med 95,000 deltagare, 170 flygplan och 7000 tunga vapensystem.

Klippet ovan är en aptitretare för ett längre reportage om Armata som kommer att sändas den 13 september och en trailer för det inslaget kommer här nedanför:

Även Kurganets-25 visas nu upp mer:

Gästinlägg: Replik på slutreplik

Under den gångna veckan har Afghanistaninsatsen debatterats på SvD Brännpunkt, där Callis Amid bemötte en tidigare debattartikel av Anders Ferm, Lars-Gunnar Liljestrand och Maj Britt Theorin. De sistnämnda fick sedan möjlighet till en slutreplik, vars felaktigheter SvD inte ville ge Callis Amid chansen att bemöta. Eftersom argumenten är intressanta för historieskrivningen om den svenska Afghanistaninsatsen, ges Callis Amid utrymme här för en egen slutreplik.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––

Politik handlar i mångt och mycket om perspektiv. De som lyckas argumentera för sitt budskap och undergräva motståndarsidans, går oftast vinnande ur debatter. Ovanstående utgör fundamentet för rådande debattkulturer och är följaktligen något som opinionsbildare rättar sig efter när ämnen utan binära svar avhandlas. Det finns dock en svag länk i vad som kan beskrivas som en ”code of conduct” för debatter, nämligen skrupelfia debattörer och deras utnyttjande av strukturer.

Ett exempel på detta är replikväxlingen kring Afghanistaninsatsen som innefattar undertecknad. Jag kritiserade tre debattörers beskrivning av vad som låg bakom det försämrade säkerhetsläget i en replik på Svenska Dagbladets debattsektion. I sin slutreplik valde debattörerna att framföra grundlösa påståenden, förvanskade statistik och refererade felaktigt till omskrivningar av mina källor.

Artikelförfattarna var medvetna om att utrymmet för debatt var obefintligt efter slutrepliken, vilket skapade utrymme för att förbättra det egna utgångsläget.

Det blir problematisk när opinionsbildare tillskriver meningsmotståndare åsikter. I många människors ögon är det som står i tidningen sant i den bemärkelsen att innehållet inte får vara grundlöst. Än värre är uppfattningen om att framförda argument (i debattsektionen) har kvalitetsgranskats av redaktörer innan publicering medges.

Det är det sistnämnda som Ferm, Liljestrand och Theorin troligtvis hade i bakhuvudet när de författade slutrepliken; får vi sista ordet finns det även utrymme för lögner och förvanskning som kan tolkas som riktigheter eftersom det publiceras. Och det är detta vi behöver hitta motåtgärder för. Ett sätt vore att införa en så kallad ”röd replik”. En sådan får endast tillåtas om det går att påvisa för redaktörer hur meningsmotståndare hittar på argument för att sätta en opinionsbildare i dålig dager – de beryktade halmdockorna.

Jag har gjort en sammanställning på hur Ferm, Liljestrand och Theorin far med osanning och förvanskar. Min förhoppning är att det framgent kommer beredas utrymme för något som motsvarar ”röd replik” på inflytelserika debattsidor.

Debatt genererar personlig utveckling eftersom vi tvingas till att finslipa argument men det kräver också att debattörer håller sig till den goda debattkulturen.

Så här skrev jag tidigare idag på Facebook:

Begriper inte hur man kan vara så slarvig när man publicerar artiklar på en av Sveriges mest inflytelserika debattsidor, allt som har sagts går ju att kolla upp. Debattörerna som jag kritiserade om händelseutvecklingen i Afghanistan har nu skrivit en slutreplik. I sin slutreplik hävdar de att jag sagt saker som jag inte sagt, hänvisar till förvanskad statistik och omskriver de källor jag använt på ett felaktigt sätt.

Nedan följer exempel på grundlösa påståenden:

”Callis Amid hävdar (31/8) att det mesta blivit bättre genom den USA/Nato-ledda militära interventionen.”

- Fel. Jag skrev att det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan beror av fler faktorer än den militära insatsen.

“Callis Amid framstår som något enfaldig då han, lyckligtvis ganska ensam, hävdar att receptet för Afghanistan är utländsk militär intervention.”

- Nej. Däremot kommer landet ingenvart med sin utveckling om grundläggande säkerhet inte kan tryggas.

”Callis Amid vänder upp och ned på siffrorna om militära kostnader och humanitärt bistånd i Afghanistan. Han säger att det humanitära biståndet ”vida överstiger kostnaderna för det militära deltagandet”. Regeringen uppger själv att de militära kostnaderna för svenska insatsen var 10 miljarder och den humanitära 1 miljard.”

- Fel. Enligt Sida har Sverige gett 6.9 miljarder i bistånd sedan 2002. Därutöver tydliggjorde den svenska regeringen 2013 att Sverige kommer bistå Afghanistan med ytterligare 8-8.5 miljarder under perioden 2015-2024 (Diarienummer: UF2013/46770/UD/ASO). Därför kommer det humanitära biståndet, mycket riktigt, kosta mer än vad den militära insatsen har gjort.

“Callis Amid hänvisar till en organisation i Afghanistan som samordnar biståndsorganisationer då han vill leda i bevis att den utländska militära interventionen skulle varit ”avgörande för landets utveckling”.

– Fel. Jag skriver ordagrant “Den icke statliga organisationen ACBAR, en nationell organisation som samordnar 128 biståndsorganisationer i Afghanistan, beskriver säkerhet som avgörande för landets ekonomiska utveckling.” Det är således inte säkerhet genom militär intervention som åsyftas utan säkerhet som en självklar förutsättning för att bistånd ska kunna verka. Vilken funktion fyller exempelvis flickskolor om de tillåts brinna ner?

De tre debattörerna far med osanning och förvanskar, något som främst undergräver deras egen trovärdighet. Att artikelförfattarna därutöver inte möter mitt starkaste argument – det att civila döds- och skadetal har ökat med 22 procent till följd av en förtida urdragning av västsamfundets militära styrkor – vittnar om deras oförmåga att möta mig i sak varför de hemfaller åt grundlösa påståenden och felaktiga omskrivningar.

Callis Amid
Afghanistanveteran och konsult i systemanalys

Brittsommar?

Reflektion

Bild 1. Azerbajdzjans geografiska placering.

I skuggan av den nu påbörjade beredskapskontrollen i Rysslands centrala militärdistrikt (MD C), som får ses som en del av årets strategiska övning Center-2015, något jag återkommer till längre fram när övningen är avslutad, så pågår även en större övning i Azerbajdzjan. Sett till procentuell storlek, så är övning i Azerbajdzjan, betydligt mer imponerande än den ryska.

Övningen påbörjades 06SEP2015 och skall pågå till 13SEP2015, värt att notera är att den pågående beredskapskontrolleni MD C pågår mellan 07SEP2015 och 12SEP2015. Övningen omfattar cirka 65,000 man varav 6,000 är reservister som genomför mobiliseringsövning. Materielmässigt kommer man utnyttja cirka 700 olika former av bepansrade fordonstyper, stridsvagnar - pansarskyttefordon o.dyl, över 500 artilleri och raketartillerisystem, upptill 50 helikoptrar och 20 fartyg.

Azerbajdzjans Försvarsmakt består av en aktiv del och en mobiliseringsbar del. Den aktiva delen bestod 2014 av 66,950 soldater varav 56,850 tillhörde Armén, 2,200 Marinen och 7,900 Flygvapnet. Den mobiliseringsbara delen består av ca 300,000 soldater, som genomfört sin militärtjänstgöring de senaste 15 åren. Således är det en huvuddel av den aktiva delen ur Azerbajdzjan styrkor som deltar i denna övning, då enbart 6,000 reservister är inkallade.

Materielmässigt består Azerbajdzjan Försvarsmakt i huvudsak av tidigare Sovjetmateriel. Nyare materiel har under de senare åren införskaffas, dock i mindre omfattning, så själva effekten av materielinköpen kan diskuteras, då man i huvudsak har äldre system. Armén får ses som dess främsta vapengren, då ffa. flygvapnet har dels underhållsproblem dels en eftersatt utbildningsnivå.

Bild 2. Azerbajdzjans försvarsutgifter (2011 års dollar värde).

Ser man till försvarsutgifterna, statistik från SIPRI, så förefaller uppgången i oljepriset tydligt spegla graden av ökade utgifter, mellan 2010 och 2011 fördubblades nästan försvarsutgifterna. I denna budgetökning inryms troligtvis många av de nya materielinköpen som genomförts bl.a. S-300 system från Ryssland. Huruvida man kan bibehålla denna budget med ett sjunkande oljepris, återstår att se.

En sådan stor övning som man nu genomför i Azerbajdzjan är inget annat än en styrkedemonstration, mot vem, kan diskuteras, för i bakgrunden finns konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien. Likväl finns ett rysktintresse i Azerbajdzjan kring dess gas och oljefyndigheter, som även EU har ett intresse av. Dessutom går den enda västliga transitvägen utanför Ryssland, för gas och olja från Asien, via Azerbajdzjan, varpå det är en geostrategisk viktig punkt för främst EU.

I skuggan av konflikten i Ukraina har även Azerbajdzjan kommit att bli en spelbricka för både Väst och Ryssland, då man dels är neutral dels historiskt balanserat mellan Väst och Ryssland. Varpå denna styrkedemonstration även kan vara ett sätt att visa sitt oberoende i regionen mot externa aktörer. En faktor man dock måste ta i beaktande är valet av tidpunkt för övningen, som sammanfaller med tidsrymden för övning Center-2015, samt Rysslands aktivitet i Kaspiska havetinom ramen för den övningen.

Möjligheten finns att man antingen fått kännedom om tidpunkten för den ryska övningsverksamheten eller att man genomfört ett bedömande när den skulle inträffa, varpå man valt att genomföra en egen motövning i samma tidsrymd. I syfte att visa sin suveränitet. Dock blir den tydliga slutsatsen, oaktat orsak, att med en sådan skarp styrkedemonstration, från Azerbajdzjan sida, så har temperaturen rent säkerhetspolitiskt höjts några "grader" i regionen, vilket kan få följdverkningar vidare in i Europa.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Bloomberg 1(Engelska)

RIA Novosti 1(Ryska)

SIPRI 1 (Engelska)

TASS 1, 2(Engelska)

Dundertabbe i DN om Kinas militär

Snabb sammanfattning av Kinas stora militäruppvisning.

I dagens DN finns till slut en analys av Kinas största militära show någonsin. Den innehåller också en dundertabbe vad gäller grafiken om Kinas vs. USA:s militär.

"Så ska Kina rusta upp" är rubriken för artikeln som ännu bara finns tillgänglig på papper. Den är skriven av DN:s Kinakorrespondent Torbjörn Petersson och fångar nog en del av det väsentliga som nu framkommit. Men sen kommer missen, i grafiken påstås att Kinas aktiva militära personal skulle vara 1,4 miljoner medan USA skulle ha 2,3 miljoner. Detta understryks av att man ritat "huvuden" som visar att Kinas militär skulle vara betydligt mindre än USA:s. Vad är då korrekt? Det är rätt enkelt - grafikern har helt enkelt kastat om USA och Kina vad gäller personal. Det korrekta är att Kina har 2,3 miljoner personer - vilket också framgår av Peterssons text - medan USA har 1,4 miljoner.

Min gissning är att DN:s utrikesredaktör hoppade över att låta grafiken kollas. Sånt kan straffa sig. DN skulle i alla fall kunna rätta grafiken innan den läggs ut på nätet.

För övrigt är Kina invecklat i något fler territoriella dispyter än vad som framgår av artikeln.

Tsentr-2015

Sammanfattning

De kommande två veckorna (V537-38), 07-20SEP2015, kommer bedömt innebära en markant förhöjd övningsaktivitet i Sveriges närområde, då både Unionsskölden-2015 och årets strategiska övning, Center-2015, för de ryska väpnande styrkorna genomförs samtidigt. Övningsaktiviteten kommer vara av karaktären reguljär krigföring, med tyngdpunkt på manöverkrigföring, där både mark-, luft- och sjöstridskrafter ur de ryska väpnande styrkorna kommer övas. Beroende på karaktären av övningsverksamheten kan länder angränsande till Ryssland vidta beredskapshöjande åtgärder, utifrån det nu, negativt rådande säkerhetspolitiska läget.

Analys

Rysslands Försvarsminister, Sergej Shoigu, gjorde den 31AUG2015 ett uttalande¹ som tyder på att årets strategiska övningen, Center-2015, för de Ryska Väpnande styrkorna, kommer omfatta, både det västra militärdistriktet (MD V) samt det centrala militärdistriktet (MD C). Enligt Shoigu, så skall förberedelserna för övningen genomförts under perioden 24-29AUG2015.

Något exakt datum, förefaller ej vara publicerat för Center-2015, dock är de inkallade reservisterna, som omfattas av Center-2015, enbart inkallad intill den 20SEP2015.² Ett troligt datum mtp. reservisterna utryckningsdatum blir då att övningen hålls parallellt med "Unionsskölden-2015" d.v.s. 10-16SEP2015, detta skulle ge fyra (4) dagar för demobilisering av reservisterna, vilket är en rimlig tid mtp. vård o.dyl. av materiel. Likväl stärks denna tes av Shoigus uttalande, avseende MD V deltagande i Center-2015.

Vad som är intressant att notera, är de omfattande logistik förberedelserna som genomförts inför årets strategiska övning. Under perioden 24-29AUG2015 genomfördes broläggningsförberedelser dels för fordon dels för järnväg, förberedelser för fordonsmarscher d.v.s. upprättande av trafikplatser o.dyl, fält förråd, fältflygplatser m.m. har förberetts.³

Vad som är mycket intressant kring logistiken, är att man förefaller ska öva förfarandet med underhållstjänst från de statliga reservlagren, Rosrezerv,⁴ den närmsta svenska jämförelsen hade varit ett utnyttjande av det numera avvecklade svenska civilförsvarets förhandslagringar, i form av olika varor såsom drivmedel, mjöl o.dyl. som fanns intill 1990-talet.

Således finns det i dagsläget bedömt en väl fungerande logistikkedja upprättad för olika former av transporter mellan MD C och MD V och vice versa inför Center-2015. Här skall särskilt beaktas att förbanden inom MD C, ses som Rysslands strategiska reserv,⁵för att kunna förflyttas till andra militärdistrikt (MD), i händelse av en konflikt. Detta skulle kunna innebära att vi kommer få se övning i förstärkningsåtgärder från MD C till MD V.

Intressant att notera är även den civila administrationens deltagande i den strategiska övningen,⁶ detta var något som belystes under 2014 av det Ryska Försvarsministeriumet, som en tydlig utvecklingspunkt.⁷ Något man med denna strategiska övningen förefaller omhänderta, om än på länsnivå, detta tillsammans med utnyttjandet av reservlagren, tyder på att det är en reguljär konflikt mot en annan stat man kommer öva och öva, stora delar av samtliga nivåer i Ryssland, inom ramen för övningen.

Då MD V även kommer omfattas i Center-2015 och det bedömt innebär att Unionsskölden-2015 genomförs som en del i Center-2015, så bör scenariona vara desamma. Övningsscenariot i Unionsskölden är mot en reguljär motståndare, där manöverkrigföring kommer övas.⁸Vad avser mängden övningsdeltagare är det svårt att spekulera i, Unionsskölden skall enligt uppgift uppgå till cirka 8,000 övningsdeltagare.⁹ Men troligtvis kommer dessa två (2) övningar, tillsammans bli en av de större Ryska övningarna hitintills i vårt närområde, utifrån det nu rådande säkerhetspolitiska läget. Då t.ex. Zapad-2013, som var den strategiska övningen 2013, bestod av långt fler övningsdeltagare än de första uppgifterna, så är sannolikheten hög, för att så även blir fallet, med denna övning.

Ser man till fjolårets strategiska övning, Vostok-2014, så inleddes denna med en beredskapskontroll,¹⁰ för att därefter övergå till den strategiska övningen. Motsvarande koncept skedde även under Zapad-2013, då var det inrikesministeriets förband som omfattades av en beredskapskontroll. Då inga egentliga datum förefaller framkommit för Center-2015, så finns möjligheten att även denna års strategiska övning inleds med en beredskapskontroll, för att därefter övergå till den egentliga övningen.

Utöver det självklara att mark- och luftförband skall ingå i övningen, då MD C ej har några marina förband, så är det intressant att notera, den Kaspiska flottiljen, som tillhör det södra militärdistriktet (MD S), även omfattas av Center-2015.¹¹ Östersjömarinen förbereder sig även för en större övning, i närtid – bedömt inom ramen för Unionsskölden-2015, som bl.a. skall omfatta landstigning.¹² Det maritima övningsscenariot förefaller vara likartat för både Östersjömarinen och den Kaspiska flottiljen.

Om förstärkningsåtgärder från MD C till MD V kommer övas, så kan detta bedömt utlösa någon form av motåtgärd antingen av enskilda länder angränsande till Ryssland, likt Litauens beredskapshöjning¹³under den s.k. "Ryska Adventen", eller inom NATO som försvarsallians, då det säkerhetspolitiska läget ej har stabiliserats mellan Ryssland och Väst.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:

Bedömt genomförs Unionsskölden-2015 parallellt eller inom ramen för årets strategiska övning – Center-2015, övningen genomförs bedömt mellan 10-16SEP2015.
Utifrån de tidigare två (2) årens strategiska övningar, så är det troligt att årets strategiska övning inleds med någon form av beredskapskontroll antingen inom MD C, mest troligt, eller inom MD V.
Troligtvis kommer årets strategiska övning, än tydligare än tidigare, vara ett scenario som omfattar en konflikt mellan statliga aktörer, d.v.s. reguljär krigföring, manöverkrigföring kommer troligtvis övas i stor omfattning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

DELFI 1(Engelska)

FOI 1(Svenska)

Jamestown Foundation 1(Engelska)

Krasnaya zvezda 1, 2, 3(Ryska)

Minoborony Rossii 1(Ryska)

RIA Novosti 1, 2, 3(Ryska)

RT 1(Engelska)

Tsentral'nyy Voyenno-Morskoy Portal 1(Ryska)

Tv Zvezda 1(Ryska)

Slutnoter

¹RIA Novosti. Komandno-shtabnyye ucheniya "Tsentr-2015" proydut v Rossii v sentyabre. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150831/1218692978.htmlHämtad 2015-09-06

²Tv Zvezda. Tsentr-2015 mobilizoval voronezhtsev. 2015. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201508250915-1hf6.htmHämtad 2015-09-06

³Krasnaya zvezda. Biryulin, Roman.. Polnaya tylovaya gotovnost'. 2015. http://www.redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/v-voennyh-okrugah/iz-tsentralnogo-voennogo-okruga/item/25521-polnaya-tylovaya-gotovnostHämtad 2015-09-06

⁴Krasnaya zvezda. Voronin, Nikolay. Ucheniya Tyla Vooruzhonnykh Sil RF. 2015. http://redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/tablo-dnya/item/25405-ucheniya-tyla-vooruzhjonnnykh-sil-rfHämtad 2015-09-06

⁵Hedenskog, Jakob. Pallin Vendil, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. FOI, 2013, 41.

⁶Krasnaya zvezda. Tikhonov, Aleksandr. Zotov, Igor. "Tsentr-2015": stepen' gotovnosti. 2015. http://www.redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/v-voennyh-okrugah/iz-tsentralnogo-voennogo-okruga/item/25465-tsentr-2015-stepen-gotovnostiHämtad 2015-09-06

⁷RT. DM Shoigu asks Putin to launch obligatory military training for all Russian governors. 2014. http://www.rt.com/politics/208551-russia-governors-military-training/Hämtad 2015-09-06

⁸RIA Novosti. Belorussiya i RF provedut ucheniya "Shchit Soyuza-2015" s 10 po 16 sentyabrya. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150616/1072121758.htmlHämtad 2015-09-06

⁹RIA Novosti. Boleye 8 tysyach voyennykh primut uchastiye v ucheniyakh "Shchit Soyuza-2015". 2015.http://ria.ru/defense_safety/20150826/1208111807.htmlHämtad 2015-09-06

¹⁰Jamestown Foundation. McDermott, Roger. Vostok 2014 and Russia’s Hypothetical Enemies (Part One). 2014. http://www.jamestown.org/single/?tx_ttnews%5Btt_news%5D=42859&no_cache=1#.Vew_RmztmkoHämtad 2015-09-06

¹¹Tsentral'nyy Voyenno-Morskoy Portal. Kaspiyskaya flotiliya v khode ucheniy "Tsentr-2015" provedet vysadku morskogo desanta. 2015. http://flot.com/2015/%D0%9A%D0%B0%D1%81%D0%BF%D0%B8%D0%B9%D1%81%D0%BA%D0%B0%D1%8F%D0%A4%D0%BB%D0%BE%D1%82%D0%B8%D0%BB%D0%B8%D1%8F25/Hämtad 2015-09-06

¹²Minoborony Rossii. Morskiye pekhotintsy Baltiyskogo flota gotovyatsya k zachetnomu ucheniyu po vysadke morskogo desanta. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12054963@egNewsHämtad 2015-09-06

¹³Delfi. Lithuania's standby army units put on higher state of preparedness. 2014. http://en.delfi.lt/lithuania/defence/lithuanias-standby-army-units-put-on-higher-state-of-preparedness.d?id=66617938Hämtad 2015-09-06

Värnplikten och annat

Jag vill inleda med att be om ursäkt för att sommarledigheten blev lite längre än beräknat.

Jag (och de andra som jobbar med bloggen) har dock kommit fram till att det är svårt att skriva nya inlägg varannan vecka om det ska bli kvalitet av dem. Vi har därför kommit fram till att tills vidare minska tiden på bloggen och i stället vara mer aktiva på Twitter (där vi också heter Sinuhessamtal). Så i den mån vi har kvar några läsare så blir det alltså färre inlägg här, som det ser ut som nu.

Men första några ord om värnplikten och den personalförsörjningsutredning som regeringen vill starta.

Inom HKV så pratar alla redan som om en återinförd värnplikt redan var införd, och med detta kliv bakåt så löses alla problem.

Men - så är det inte.

Jag antar att det som utredningen ska komma med förslag om är en återinförd plikt att genomföra grundutbildning. Plikten att genomföra repetitionsutbildning är ju redan återinförd.

Vilka problem har man då tänkt ska lösas med en pliktbaserad grundutbildning?

Faktum är att ju att Försvarsmakten inte har generella problem att rekrytera GSS/K. Däremot finns det tydliga problem att rekrytera GSS/T. Men - det som många glömmer bort är att det egentliga problemet att Försvarsmakten har en alldeles för låg grundutbildningskapacitet, där taket verkar ligga på runt 3 500 rekryter per år. Det innebär att om man drömmer om att plikta in 110 000 unga kvinnor och män varje år så har man inte riktigt kontakt med verkligheten.

Jag har svårt att förstå logiken att plikta in 3 500 rekryter varje år när Försvarsmakten ändå kan rekrytera dem på frivillig bas.

I alla händelser så kan en återinförd grundutbildningsplikt inte få genomslag förrän runt år 2020. Innan dess ska den nya militära grundutbildningen startas och utvärderas.

Om problemet är GSS/T har denna blogg tidigare kommit med praktiska och enkla förslag för att stödja systemet med tidvis tjänstgörande personal. Jag hoppas att utredningen läser denna blogg...;)

När en GSS/K eller GSS/T väljer att avsluta sin anställning kan hon eller han skrivas in för värnplikt och alltså vara krigsplacerad som totalförsvarspliktig även fortsättningsvis. Det är alltså så att krigsplaceringen av anställd personal bygger på anställningen och inte på totalförsvarsplikten. Min magkänsla är att inskrivning för värnplikt och krigsplacering fungerar ganska bra men att alla förbandschefer inte riktigt tagit tag i denna fråga. Rekryteringsmyndighetens kapacitet är inget problem utan de krigsplacerar raskt bara de får korrekt information.

En annan men relaterad fråga är hur Försvarsmakten på ett konstruktivt och samordnat sätt tänker rekrytera de totalförsvarspliktiga som ska genomföra repetitionsutbildning i höst till anställning som GSS/T. Av cirka 400 individer så borde rimligen minst 100 stycken kunna anställas, om information och hantering sker på ett bra sätt. Tyvärr har jag inte sett några sådana tecken i skyn än.

Vi ser fram emot en intressant "försvarshöst"!

GMY

Sinuhe

Det sårbara samhället – vad hände med Totalförvaret?

Detta inlägg publicerades första gången i november 2014. Tidsangivelser är uppdaterade så att de stämmer med dagens datum. Tråkigt nog är inlägget lika aktuellt idag. Lite har dock hänt, mer om det i slutet på inlägget.

När man idag söker efter begreppet ”Totalförsvaret” så hittar man på Försvarsmaktens hemsida följande definition: ”Totalförsvaret är de organisationer och myndigheter som ska hantera Sveriges territoriella försvar. I totalförsvaret ingår Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarets materielverk, Försvarshögskolan samt räddningstjänst, polis och sjukvård.”

På Wikipedia hittar man en rätt vinglig definition och på Försvarsdepartementets hemsida hittar man ingen definition alls. På MSB:s hemsida hittar man några bildspel som ger träff på ”Totalförsvaret” men ingen definition.

Bäst definition hittar man på Säkerhetspolitik.se: ”Totalförsvaret ska kunna möta alla de hot som kan uppstå mot Sverige, bidra till att hantera och förebygga kriser i omvärlden och hävda vår territoriella integritet. Totalförsvaret ska också försvara Sverige mot väpnat angrepp, värna civilbefolkningen och säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna vid ett väpnat angrepp eller krig. Det civila försvaret omfattar hela samhället med alla dess funktioner som måste fungera under kris och krig. Kommuner, landsting, länsstyrelser, statliga myndigheter, många företag och organisationer har viktiga uppgifter inom det civila försvaret.”

Ibland verkar det som att personalen på de myndigheter som lever närmast krig och kris, alltså Försvarsmakten och MSB har svårt att se helheten. Allt för många anställda är på tok för djupt nere i detaljnivån för att uppfatta interdependensen mellan samhällets sårbarheter.

Angreppet

Föreställ dig att en annan stat vill angripa Sverige. Det måste inte vara ett fullskaligt militärt angrepp, tvärtom är s.k. asymmetrisk krigföring förmodligen lämpligare och mer sannolik. Den som är ansvarig för det angreppet skulle förmodligen få ett tydligt avgränsat uppdrag. Det uppdraget kan lyda något i stil med ”projicera makt och generera destabilisering i sådan omfattning att Sverige väljer att stå utanför NATO samt lämna EU”. Det är inte ett orimligt mål för angriparen – som självklart inte kan vara något annat land än Ryssland.

Vilken metod väljer man? Är det verkligen lämpligast att slå mot det angripna landets allra spetsigaste och hårdaste delar? Kanske, om det krävs för att uppfylla omfattningen på den maktprojektion man anser sig behöva.

Men är det inte enklare, billigare och snabbare att försöka påverka det politiska beslutsfattandet och beslutsviljan genom att vända sig emot de mjukare delarna? Allra helst de som är helt oskyddade. Det kan röra delar av Försvarsmakten, försvarsnära myndigheter och försvarsindustrin men främst delar av det civila samhället och särskilt logistik och försörjning, inte minst energiförsörjning.

Och är det inte allra bäst om det inte märks att det är Ryssland som ligger bakom aktiviteterna? Det är rimligen lättare att gömma sig i civilsamhället och skapa passande identiteter och avsändare än att ta sig genom filter och förbi paranoida individer på militära förband och staber eller försvarsnära myndigheter.

I Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin från 2011 beskrivs begreppet ”hybridkrigföring” – något som blivit närmast ett mediabuzzword efter invasionen av Ukraina. I doktrinen betonas ”globaliseringens betydelse för influenser, kommunikation, ledning och stöd”. Ha det med dig när du läser nedanstående.

Försvaret

I Försvarsmakten finns FMLOG. Denna organisationsenhet utgör gränsytan mellan Försvarsmaktens förbandsdelar och FMV inklusive de civila leverantörerna (privata företag). FMLOG har närmare 2000 anställda och finns överallt där Försvarsmakten bedriver verksamhet plus ett antal andra ställen där man bedriver förråds- och depåverksamhet.

I FMV återfinns sedan årsskiftet 2012/2013 alla verkstäder som Försvarsmakten använder, ett stort antal förråd, bl a centralförrådet i Arboga med den gamla reservmaterielförsörjningen som varit ute i industrin och vänt men nu är åter i FMV.

Detta är exempel på mjuka delar inom försvarsfamiljen och till detta kommer vapen- och ammunitionsindustri.

Men kanske är det ännu intressantare att titta närmare på fyra andra områden, samtliga tillhörande det civila samhället — nämligen traumasjukvården, livsmedelsförsörjningen, transport- och åkerinäringen samt drivmedelsförsörjningen.

Trauma- och akutsjukvård

Arméöverläkare Magnus Blimark publicerade i maj 2014 en uppsats som beskriver den svenska sjukvårdens förmåga att hantera akut skadade. Och för drygt två år sedan gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra den s.k. traumautredningen eller ”Regeringsuppdrag – Traumavård”. En delredovisning av utredningen genomfördes i juni i år och slutredovisningen kommer i juni 2015 (tillägg: vi har ännu inte sett någon publicering). Försvarsmakten deltar. Det är främst Breivik-händelserna i Norge som triggat uppdraget.

Sammantaget kan man skönja en förfärande bild av kapacitetsbrist inom landstingen vad gäller förmåga att hantera ett stort skadeutfall. Ett krig som skulle innebära stora skadeutfall på flera platser i landet kan redan nu avfärdas som en omöjlig uppgift. I personaltabellerna på stabsplatser runt om i riket skulle statusen mycket raskt övergå från skadad till död.

Ja, du läste rätt. 469 operationssalar totalt i riket! Efter mobilisering – 475. Tillhör du också dem som inte visste att Sverige inte längre har några fältsjukhus? Försvarsmakten kan sätta upp två större förbandsplatser med kapacitet enligt ovan.

Livsmedel

Officeren Filip Båverud skrev under officersprogrammet en uppsats om den svenska livsmedelsförsörjningen.

På de inledande sidorna kan man läsa följande: ”Sverige har försatt sig i en sådan situation att Sverige inte längre kan försörja sin befolkning i händelse av kris/krig. Det vill säga att om Sveriges gränser stängs, har Sverige ej förmåga att försörja sin befolkning mer än några dygn.”

På några decennier har Sveriges livsmedelsproduktion minskat med en tredjedel. Sverige producerar drygt hälften av det livsmedel Sverige konsumerar. Efter EU-inträdet avvecklades livsmedelsberedskapen. I förtexten till lag om ransonering och prisreglering (2009:69) framgår att det har bedömts som osannolikt att Sverige skulle utsättas för ett enskilt militärt angrepp inom överskådlig tid. EU-samarbetet och unionens utvidgning ökar säkerheten i Europa. Det globala ömsesidiga beroendet samt den omfattande internationella handeln ger goda möjligheter till tämligen ostörd handel, skriver man…

Försvarsmakten i sin tur är helt beroende av den civila försörjningskedjan från producent till förädlingsindustri, packning och fram till avlämningsplats. Fältkok finns i bra omfattning men hjälper föga om livsmedlen inte kommer fram.

Olja

Energimyndigheten har ansvar för att övervaka lagring och distribution av drivmedel och bränsle för Sverige som nation. Importörer, säljare och förbrukare av olja (d v s oljehandeln samt större industrier och kommunala kraftvärmeverk) är enligt lag skyldiga att hålla beredskapslager för att trygga tillgången under svåra försörjningskriser för olja.

Men hur är det ställt med det egentligen? 1985 togs beslut att beredskapslagren skulle avvecklas. Redan 1998 upphörde myndigheten Statens oljelager. 2006 fanns bara ett 40-tal kvar att lägga ner och 2009 var samtliga anläggningar avvecklade. Kravet enligt Energimyndigheten är att Sverige skall hålla 90 dagars lager. Men de få bergrum som fortfarande är i drift är privatägda och rymmer definitivt inte 90 dagars oljeförbrukning. De tre tankarna i Brofjorden rymmer totalt 2,3 miljoner m³, men används idag bara till 20%. Var finns Sveriges beredskapslager av drivmedel? Om svaret innehåller meningen ”rullande lager” så blir det underkänt. Varför? Fortsätt läsa…

(Tillägg - för att bättre förstå hur dagens beredskap är uppbyggd - läs Mikael Tolls inlägg här på Reservofficersbloggen)

Transporter

Transportstyrelsen, Trafikverket och Åkeriföretagen har under senare år i varierande grad börjat studera transportnäringens betydelse för samhällets robusthet. En sammanställning som vid det här laget börjar bli en klassiker är den som Sveriges Åkeriföretag gjorde 2011 som beskriver i stort vad som skulle hända Sverige om alla lastbilar slutade rulla. Här finns den i sin helhet. Notera särskilt konsekvenserna dag 4 och 5.

Sammanfattning:

Dag 1
• Mjölk och färskt bröd tar slut
• Morgontidningen uteblir för många
• Sjukvården får brist på rena textilier
• Avfallshanteringen blir problem inom sjukvården
• Brev och paket kan inte skickas
• Brist på vissa läkemedel på apoteket
• De flesta varorna i Systembolagets sortiment tar slut
• Värmeproduktionen upphör
• Industriproduktionen tvingas stänga
• Kommunens anläggningsarbeten stannar
• Äldreomsorgen får problem att ordna mat

Dag 2
• Apoteket stänger
• Färskvaror tar slut i livsmedelshandeln
• Brist på diesel på tankstationerna
• Restauranger får problem med sopor
• Risk för störningar i kollektivtrafiken

Dag 3
• Avloppsslam blir ett problem
• Mjölken kan inte längre tas om hand ute på gårdarna
• Brist på drivmedel börjar märkas på bensinstationerna
• Hotellgäster kan inte räkna med rena lakan
• Skolmaten består nu av rester och torrfoder
• Lärarna uppmanar barnen att ta med egen mat

Dag 4
• Allt drivmedel är slut på tankstationerna
• Busstrafiken ställs in
• Flygtrafiken ställs in
• Sopor på gatorna

Dag 5
• Dricksvattnet blir otjänligt
• Brist på livsmedel
• Många fordon får ställas i brist på drivmedel
• Hotellen stänger i brist på insatsvaror
• Skolmaten är nu helt slut
• Industriproduktionen står stilla

Ovanstående drabbar naturligtvis även Försvarsmakten. Leveranser av drivmedel, livsmedel, reservdelar och utbytesenheter till Försvarsmakten genomförs av civila transportörer oavsett om det är fred, kris eller krig. Vad händer om en chaufför eller ett åkeri inte vågar köra fram förnödenheter till Försvarsmakten?

Informations och kommunikationssystem

Utöver eländet ovan så tillkommer naturligtvis konsekvenserna av bortfall i våra informations- och kommunikationssystem. Vad händer om internet och mobiltelefoni lägger av? Fast telefoni, GPS och den nationella elförsörjningen är stabilare system men lokala elavbrott påverkar annat än hushållen. Det är väsentligt för vatten- och drivmedelsförsörjningen och ett stort antal stödsystem.
Beställningar av läkemedel, hantering av kontanter, transaktionsinformation, koordinering av transporter etc är idag beroende av att internet och mobiltelefoninätet är igång. Hur länge är en mobilmast igång utan elström? Har varje mast ett reservkraftverk?

Vad gör politiker och statens olika myndigheter med beredskapsansvar?

Du som svensk skattebetalare har rätt att kräva att politiker och myndigheter tar ansvar för skyddet av dig och din familj. Detta är grunden i relationen mellan medborgare/skattebetalare och politiker/stat. Dina förfäder överlät skyddet av dig till staten en gång i tiden. Det är sannolikt väsentligt mycket bättre än att få ”skydd” av krigsherrar, klanledare och stormän. Men det bygger på att staten levererar sin del. Annars urholkas statens legitimitet. Och vem tjänar på det? (Rätt svar: Putin)

Fundera nu ett varv till. Om du är politiker och vet om ovanstående – hur mycket maktprojicering och destabiliserande aktiviteter från rysk sida krävs för att du skall överväga att inte ta beslut som riskerar att öka den ryska maktprojiceringen och destabiliseringsaktiviteterna?

I morgon när du vaknar har ännu ett oförklarligt strömavbrott gjort att tåget mellan Stockholm och Göteborg stått stilla i sex timmar. Eller så har Försäkringskassans hemsida legat nere några dagar så att folk inte får ut sin sjukersättning eller pension. Eller så har det inte gått att beställa läkemedel pga. problem med Apotekstjänst server. Eller så har kryptosporider upptäckts i grundvattnet utanför någon större svensk stad. Eller så har en mindre sprängladdning detonerat i en förort till Stockholm. Eller så har någon förirrat sig in på ett skyddsobjekt. Eller så… etc.

Och detta utöver ryska kränkningar av svenskt luftrum och svenska farvatten, omfattande militära övningar i Östersjön, övning av kärnvapentriaden, jätteövningar med ryska förband i Asien där man excellerar i att på dagar förflytta trupp med järnväg kors och tvärs över Ryssland.
Det krävs modiga politiker för att våga fatta beslut i den här politiska miljön.

TILLÄGG 2015-09-04

Vad har hänt under de ca 10 månader som passerat sedan inlägget publicerades?

Inte så mycket tråkigt nog. Däremot har risken för en nationell kris ökat markant. Vi har beskrivit hur en sådan kris skulle kunna te sig i "Omfall EDMUND". Det inlägget har nu lästs av fler än 10 000 personer.

MSB fick regeringens uppdrag att utreda hur staten skall kunna hålla samman krisberedskaps och krigsplaneringsfrågor med alla berörda myndigheter utspridda på så många departement. De fick uppdraget i april 2013 och delredovisade utfall i september 2013. Av MSB delredovisning framågår:
– hur arbetet inom samverkansområdena enligt förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap bedrivs och kan utvecklas med avseende på de i förordningen angivna bevakningsansvariga myndigheternas planering och andra förberedelser inför höjd beredskap,
– förutsättningarna för statliga myndigheter att lämna stöd till Försvarsmakten inom ramen för arbetet med totalförsvaret, samt
– hur planeringsarbetet inom områdena samhällets krisberedskap och civilt försvar bedrivs och kan utvecklas med fokus på samverkan mellan de berörda myndigheterna och Försvarsmakten.

Men detta verkar inte ha lett någonstans. På ett seminarium i våras visade FOI nedanstående nedslående slides. Klickar du på bilderna så ser du att det ordagrant står: "Få (om ens några) myndigheter och länsstyrelser har genomfört planering för krigsorganisering av sin verksamhet" och sedan (ännu värre!): "Begränsad planering i fråga om antagonistiska hot generellt".

På bild nr 2 står det "ingen styrning eller uppföljning trots att uppgifter och ansvar aldrig försvunnit".

I den försvarspolitiska inriktningspropositionen som kom i våras återfinns den vaga formuleringen: "En sammanhängande planering för totalförsvaret säkerställs genom planeringsanvisningar till berörda myndigheter". Var finns dessa planeringsanvisningar? Vem ger ut dem? Ingen som vet...

Förslagsvis går vi med i NATO och lär oss t.ex. något av NSPA (Nato Support Agency) om hur man kan tillmötesgå näringslivets önskemål för att uppfylla kraven på förmågan som skattebetalarna förväntar sig - utan att det kostar särskilt mycket mer. Även britterna har modeller för det.

Detta och mycket annat arbetar vi med i Totalförsvarsstudien som i bästa fall publiceras till jul.

Verkligheten kom till slut ikapp även Embraer!

Embraer har under hela sin produktutveckling av KC-390 hävdat att de skulle klara av att ha den första flygningen under 2014 och att första leverans skulle ske sent under 2015 eller tidigt 2016. Med tanke på att Embraer inte har någon tidigare erfarenhet av att producera militära transportflygplan utan mer "civila" flygplan så var denna tidslinjal mycket optimistisk. Ja kanske tom galet optimistisk. Man kan bara jämföra med Airbus som med sin A400M har haft mycket stora problem med förseningar till följd av dem. Men även där har spelat in att Airbus hade problem på A380 vilket ledde till att Airbus omfördelade personal från A400M projektet till förmån för A380. Med yttterligare förseningar som påföljd. Att då Embraer envist fortsatte att hävda att de skulle kunna klara sin timeline var det egentligen inte så många som trodde på. Inte vart det heller bättre när man deklarerade att Boeing skulle vara med och ingå i projektet. Detta visade på att de problem som man hade var tom överstigande den kompetens som man själva besatt och man var tvungen att finna en partner som kunde hjälpa till att lösa problemen. KC-390 flög första gången första kvartalet 2015 men efter denna flygning så har det helt varit locket på fram tills för en månad sedan då Embraer kom med ett meddelande att KC-390 var ca ett och ett halvt år till två år försenat. Ett meddelande som visade att även Embraer till slut fick erkänna att de har problem med sin nya modell. Vad problemen är är dolt tills vidare men lär väl komma fram förr eller senare. Troligen när man löst dem. Det som samtidigt är intressant att få veta är vilket underhållskoncept Embraer har tänkt att marknadsföra till ytterligare potentiella köpare efter Brasilien, Portugal, Tjeckien och vad kommer det att bli för prislappar på underhållet? Samtidigt som förseningarna med största sannolikhet kommer att göra att inköpspriset kommer öka radikalt. Spännande fortsättning lär följa.

Krig i Mellan-Östern med konsekvenser i Europa

av Göran Frisk

Situationen i Syrien och Irak, sönderfallet i Libyen, diktaturen i Eritrea, sönderfallet i Somalia, inbördeskriget i Mali, oroligheter i Syd-Sudan, nära inbördeskrig i Burundi etc ger anledning till politiska och strategiska funderingar för Akademien. I denna blogg lämnar jag helt Ryssland, Putin, Ukraina m m åt sidan.

De politiska ledarna i Europa och USA är splittrade och delvis handlingsförlamade. Detta gäller naturligtvis också Sverige. Problemen är minst två, helt olika, men de hänger ihop.

IS slår ihjäl oliktänkande av alla slag främst av religiösa skäl. Detta sker i stor skala i Syrien och Irak. IS strävar efter att upprätta ett s k kalifat i Syrien och Irak. I sina områden har IS skapat viss ordning där livet återgått till relativt normala vanor, skola, arbete, handel etc. Kalifatets grundidé är att upprätta ett samhälle grundat på IS tolkning av fundamentalistisk islam.

IS har etablerat celler i de delar av Europa som tar mot flyktingar från Syrien och Irak. Terrorister med kopplingar till IS har genomfört terrordåd i Europa. I flera länder har dessa kunnat stoppas av säkerhetspolisen i respektive land.

De konflikter som pågår har resulterat i omfattande flyktingströmmar från Mellan-Östern och Afrika till Europa. Flyktingvägarna går över Medelhavet till Italien och Grekland och genom Turkiet in i Östra Europa med mål i Tyskland och Sverige. Detta beror bl a på den generösa invandringspolitik som bedrivs i nämnda länder. Detta har i sin tur resulterat i snabb tillväxt av främlingsfientliga partier i hela Europa. Ännu så länge kommer flyktingar genom gränserna trots försök att stänga dessa med stängsel och murar.

I de länder som tagit mot flest flyktingar, Tyskland och Sverige, förekommer oroligheter och våldsdåd i de invandrartäta områdena men också i och omkring flyktingförläggningar. Flyktingarna betalar dyra pengar till smugglare som är helt samvetslösa. Många flyktingar förolyckas och drunkar till sjöss när smuggelfartygen förliser. Många omkommer också i lastbilar som är täckta och där syret tar slut. Tragedierna är många och de europeiska opinionerna vaknar sakta men säkert och begär att de politiska ledarna ska handla. Några lösningar är ännu inte i sikte.

Men visst finns det lösningar. En sådan är att Nato inklusive Sverige ingriper och besegrar IS styrkorna i Syrien och Irak. En nyckelroll har Turkiet som har mer än en miljon flyktingar från Syrien och Irak. Men det är inte nog med att besegra IS.

I ingripandet ingår också att upprätta en flygförbudszon över Syrien vilket innebär att Assad-regimens bombningar av sin befolkning upphör. En sådan kan åstadkommas från baser i Turkiet och hangarfartyg i Medelhavet. NATO ingripandet måste också göras med förband på marken. Här finns en ljuspunkt. Redan idag finns förband från bl a. USA och EU inklusive Sverige på marken för att utbilda såväl kurdiska Peshmergaförband som irakiska regeringsförband. Verksamheten har varit framgångsrik och IS har lidit förluster i såväl Syrien som Irak. Nato-styrkorna som tillförs måste innehålla specialförband för att fånga IS ledare. Förutom markförband måste flygstridskrafter genomföra anfall mot IS-styrkorna. Erfarenheterna från Libyen och insatsen i det forna Jugoslavien bör tas tillvara. I denna operation bör Sverige bidra med JAS 39 Gripen som har vapen mot markmål. För att hindra att IS tillförs underhåll bör en sjöblockad inrättas i Medelhavet där all sjötrafik till och från Libanon och Syrien kontrolleras. I sjöblockaden bör också ingå uppgiften att fånga smugglarna och ställa dessa inför rätta. Svenska fartyg bör delta i sjöblockaden eftersom vi har goda kunskaper från sådana operationer i Östra Medelhavet och från piratbekämpning utanför Somalias kust.

När IS besegrats och Assad-regimen kollapsat bör Nato hålla Syrien besatt och så småningom genomföra folkomröstning för att inrätta ett demokratiskt styre. Exempel kan tas från hur demokrati upprättades i Tyskland, Italien och Japan efter VK II. I de europeiska länder där IS inrättat celler bör medlemmarna avväpnas och interneras. De bör återsändas till de länder de ursprungligen kommer ifrån. Om IS besegras bör människor kunna återvända till sina hem och börja bygga upp en normal tillvaro. Flyktingströmmarna till Europa bör minska och därmed rycka undan mattan för främlingsfientliga partier och grupper.

Eftersom såväl Ryssland som Kina motsätter sig att FN ingriper i Syrien är det lämpligt att Nato gör det på mandat från den västliga alliansens och EUs ledare. Vad än de ryska och kinesiska ledarna än säger är Syrien och Irak inga hjärtefrågor för dessa ledare. Den ryska flottbasen i Syrien kan ryssarna mycket väl behålla under den tid IS besegras och demokratin återupprättas. Efter att en demokratisk regering tillträtt är det deras sak att komma överens med ryssarna rörande flottbasens framtid.

Ett fredlig utveckling i Mellan-Östern kanske kan innebära en renässans för den arabiska våren. Fundamentalistiska krafter hålls tillbaka och frihet och demokrati kan utvecklas.

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Våra oförsvarade kärnkraftverk

av Lars-Eric Marting

För 4 år sedan genomförde MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) en övning, Samö 2011, där Oskarshamns Kärnkraftverk utsattes för en terroristattack . Fem terrorister sköt ihjäl fyra personer och sprängde sig in i reaktor 2, orsakade totalt elbortfall, vilket omöjliggjorde kylning av reaktorn. Resultatet blev radioaktivt utsläpp, som påverkade området mellan Karlskrona och Jönköping. Särskilt hårt skulle Växjötrakten drabbas som skulle bli obeboeligt i många år. En hel del brister i myndigheternas agerande konstaterades och därför gjordes en ny övning 2014, då resultaten förbättrades.

Om Ringhals får en härdsmälta påverkar det en miljon innevånare i Västra Götaland och Halland. Vid sydlig vind drabbas Göteborg tidigt, stopp på all trafik i hamnar, vägar och järnvägar. El- och teletrafik är borta med bland annat en gigantisk informationsbrist som resultat. Icke fungerande GPS bidrar till trafikproblem. Marken blir förorenad, för vissa områden i hundratals år. Hur evakuerar man Göteborg och kranskommunerna samtidigt? Vart skall befolkningen ta vägen? Hur många överlever? Fukushima har redan kostat Japan över 3000 miljarder kr. Ungefär som Sveriges BNP. Kostnaderna för Göteborgsregionen skulle bli många gånger större.

Hur troligt är det att Ringhals skulle drabbas av en terroristattack? En styrka på 5-10 man med bulldozer och automatvapen och en lastbil med bensin och sprängämnen som kör rakt in i portvaktshuset? Eller med stångladdningar genom staketen, så är man inne i ett av verken på några minuter. Eller från havet? Sedan är det fritt fram. Det kan naturligtvis inte hända och så var det också med Tjernobyl, Fukushima, med Breivik och sprängdådet i Stockholm. Men det hände. Världen blir inte mindre farligare, den blir allt farligare. Det utförs attentat och terrordåd varje vecka. IS har haft stora framgångar och ligger bakom många. Enligt Säpo finns det i Sverige c:a 300 möjliga terrorister. Härom året kunde hela världen se Greenpeaceaktivister cykla omkring innanför staketet i Ringhals och några kunde gömma sig alldeles nära reaktorerna i 9 timmar utan att bli upptäckta. De har fått dryga dagsböter som straff, trots att de borde haft belöning för att de röjde Ringhals obefintliga skydd mot intrång.

När får kärnkraftverken ett fullgott försvar mot ett terrorangrepp? Detta skrev jag för ett halvt år sedan till MSB och SSM (Strålsäkerhetsmyndigheten) om. Ingen åtgärd. I dag är läget betydligt värre. Nu har IS krigarna lärt sig strida i grupp och pluton, vilket gör läget ännu allvarligare. Hade Sverige vaknat om terrordådet mot gasfabriken i Frankrike hade lyckats? I detta allvarliga läge får dessutom MSB 20 milj. kr mindre i budgeten för 2015 och 35 milj. mindre för 2016. I vilken värld lever regeringen? Inga protester har hörts.

SSM och MSB vet att det behövs en skyddsstyrka på kärnkraftverken som kan hantera en terrorattack. Det har gått 4 år sedan man konstaterade detta, men inget händer. Polisen tror att de efter larm kan komma med en helikopterburen insatsstyrka. De kommer naturligtvis för sent. Det är på plats man måste vara. Man tror också att det räcker med en pistolbeväpnad vakt för att försvara verket. I vilket läge får denne skjuta? Byråkraterna har förhindrat en lösning. Lös upp knuten och inrätta en beväpnad insatsstyrka vid våra kärnkraftverk. Samverka med de närboende i en typ av grannsamverkan. Denna styrka, med avancerad utrustning, kanske kostar maximalt 50 miljoner om året per kärnkraftverk, en mycket låg försäkringskostnad jämfört med en katastrof med prislappen flera tusen miljarder kronor.

Författaren har arbetat med försäljning och har varit reservofficer vid förutvarande Bohusläns regemente.

När bör krigsslutet firas?

Emblemet för Folkets befrielsearmé, världens största krigsmakt och i världens fokus på torsdag.

DN breddar idag perspektivet på andra världskriget genom att uppmärksamma vad som kommer att ske i Kina nu på torsdag. Då högtidlighåller Kina nämligen för första gången riktigt stort krigsslutet 1945. Men DN glömmer också två viktiga saker.

DN:s Torbjörn Pettersson har helt rätt i att för Kinas del började den japanska invasionen inte 1939. Men vilket år började den egentligen? Det stora angreppet inleddes 1937, som Pettersson skriver, men mindre angrepp inleddes redan 1931. Sedan förklarar inte DN varför 70-årsminnet skall firas i Kina den 3 september och inte imorgon den 2 september då USA kommer att högtidlighålla krigsslutet (VJ-Day). Jo, det beror på att när fredsavtalet med Japan undertecknades den 2 september 1945 så blev den första följande dagen helgdag. Sedan har man helt enkelt fortsatt att högtidlighålla på den dagen - men inte förrän nu med gigantiska militärparader.

Så, vilken dag är mest korrekt att högtidlighålla krigsslutet? Kina var ju med i kriget flera år före USA även om det först inte kallades andra världskriget. Dessutom förlorade Kina till skillnad från USA flera miljoner invånare. Kanske den 3 september borde väga tyngst? Å andra sidan var det framför allt USA:s militära styrkor som besegrade Japans. Så svaret på frågan är att USA gör nog rätt i att fira den 2 september, och Kina gör rätt i att fira den 3 september.

Men för många japanska soldater och sjömän var 1945 inte slutet, rättare sagt så vägrade de erkänna det. En av dem som 1948 fick i uppgift att försöka tala en av dessa japaner till rätta var en svensk frivillig i US Navy som jag hade turen att träffa på 1980-talet i Östersund. Hans namn var John Paul och om hur det gick för honom och japanen skrev jag i Svenskar i krig 1914-1945.

För att övrigt påstås det från kinesiskt håll att Folkets befrielsearmé (Kinas väpnade styrkor) nu på torsdag under den stora paraden ska visa upp flera nya vapensystem för första gången. Sist men inte minst, Nordkorea med alla sina paramilitära styrkor, kan anses ha något större väpnade styrkor än Kina. Men om man bortser från paramilitära förband är alltså Folkets befrielsearmé störst. Vill du läsa mer om Asiens militära styrkor på svenska så tar mitt nyhetsbrev MILITÄRT! då och då upp Kinas och Nordkoreas väpnade styrkor.

Hultqvistdoktrinen

Det började med en debattartikel av socialdemokraterna Åsa Lindestam (S) och Olle Thorell (S) i VLT den 18 augusti. En ny S-linje i Nato-frågan lanserades lite försiktigt, med ledamöterna i Försvars- och utrikesutskottet som förtrupp. De slog direkt mot moderaternas kvardröjande akilleshäl: Det som hände respektive inte hände under den moderatledda regeringen:

Regeringen utvecklar samarbetet med Nato på ett tydligare sätt än den gamla moderatledda regeringen någonsin gjorde. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har valt att vara så konkret som möjligt i samarbetet med Nato för att göra det som är bäst för Sverige och vårt närområde. (…) Moderaterna gjorde under sina åtta år vid makten i princip ingenting för att konkretisera Sveriges samarbeten på det sätt som nu sker. (…) Vi kan konstatera att det krävs en socialdemokratiskt ledd regering och en socialdemokratisk försvarsminister för att bryta åtta år av ständiga moderata nedskärningar av försvarsmaktens resurser. Det är också under en socialdemokratisk försvarsminister som Sverige på allvar reglerar relationerna med Nato och utökar det bilaterala samarbetet med våra nordiska grannar och USA.

I sak förflyttades argumenten mot ett medlemskap från den tidigare skalan med allt från kärnvapen till vad som generellt kan kallas ”Sverige ska vara en oberoende röst”-argument, till att det hela handlar om en praktisk sak som dessutom har att göra med att hantera en försämrad säkerhetspolitisk situation. Minns att det tidigare har låtit att om Sverige inte gick med i Nato under det kalla kriget, så varför skulle vi gå med nu? (läs: Om vi inte gick med när krigsrisken var närvarande, varför i hela friden skulle vi gå med när freden är här).

Nu vänder S uppochner på det och säger i princip att situationen är så allvarlig och att förloppet kommer gå så snabbt att ett Natomedlemskap inte hjälper:

(…) vid en krissituation i vårt närområde skulle Nato inte spela någon roll den första kritiska tiden. Den byråkrati och de beslutsregler som styr Nato och reglerar formerna för dess olika insatser förhindrar ett omedelbart militärt agerande. Vid en krissituation i vårt närområde är det i stället upparbetade bilaterala samarbeten som kommer att vara avgörande. På grund av omvärldsläget fördjupar därför regeringen nu bilaterala samarbeten med Finland, Danmark, de baltiska staterna och USA.

Jag ska strax återkomma till vad det innebär för Nato-diskussionen. Men först kan vi konstatera att vurmande för svenskt-amerikanskt samarbete inte är något nytt i sak. Vi känner till de historiska relationerna, om än dolda. Till det kommer att Försvarsberedningen genom åren har uttryckt sig lika glasklart som kontroversiellt (i vänsterpartierna) om relationerna. Senast lät det såhär:

Sveriges bilaterala samarbete med USA är av stor betydelse, särskilt mot bakgrund av USA:s militära förmåga och det tekniska kunnandet samt landets viktiga roll i internationella operationer och i Nato. Det ligger i svenskt intresse att upprätthålla och ytterligare fördjupa den bilaterala relationen till USA. Eftersom USA är världsledande avseende militär förmågeutveckling ska detta område vara prioriterat för Sveriges försvarssamarbete i relationen med USA. Övergripande ändamål ska vara att förstärka försvarsmaktens förmåga kopplad till interoperabilitet, förmågeutveckling, övningar och utbildning, materielsamarbete, forskning och utveckling samt internationella operationer.¹

Och från den amerikanska sidan kom de tydligaste signalerna (i offentlighetens ljus) under president Obamas Sverigebesök i september 2013. Obama kallade Sverige för en av USA:s ”närmaste partners” och signerade ett nytt säkerhetssamarbete, även omfattande de andra nordiska länderna, under namnet U.S.- Nordic Security Dialogue:

We recognize the importance of cooperation between our countries in building comprehensive security and addressing security issues in the 21st century, including terrorism, the proliferation of weapons of mass destruction, illicit international arms trade, and threats to cyber security. We also recognize that we must address these challenges in a manner that respects our most cherished values and protects universal human rights and fundamental freedoms, which are at the foundation of all flourishing democracies. We note the need to continue to strengthen our countries’ important contributions to regional, transatlantic, and international forums, including in the EU, NATO, and NATO Partnership context. We recommit to continuing and expanding our security, recognizing that this cooperation – with and among the Nordic countries, with other regional partners, including especially the Baltic states, and in transatlantic and international fora – will be crucial to our success.

Hultqvist håller de i partiet mycket kort, som är kritiska till det svensk-amerikanska samarbetet och/eller USA över huvud taget. Samma sak gäller kritiker i Miljöpartiet och det känns som en annan värld nu, jämfört med formuleringar om att ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”

Tillbaka till den svenska inrikespolitiska debatten: Det är naturligtvis min subjektiva bedömning, men Hultqvist argumentationsgrepp är inget närmande till Nato-medlemskap utan närmast tvärt om. Detta är hans alternativ och hans svar på både utrednings- och anslutningskrav. Han lägger det på verkstadsbogen och säger att han gör något konkret i den här allvarliga situationen istället för en massa teoretiska övningar av olika slag (läs det på dalmål).

Det verkar dock som att många ser det som en öppning – eller möjligen hoppas så hårt på det att den materialiserar sig i texten bara därför. Jag tror att Hultqvist är övertygad om att en anslutning vore kontraproduktivt utifrån svenska intressen, vilket är viktigare för honom än tidigare S-reflexer kring alliansfrågan. Hur klok denna inställning är, är öppet att diskutera – inklusive hur man ska se på eventuella hänsynstaganden som har med förväntade reaktioner från Moskva att göra. Men man ska inte missta sig i fråga om att det ligger övertygelse bakom.

Hultqvist alternativ, eller med andra ord hans svar på moderaternas allt starkare krav kring Nato, faller fint in i den svenska opinionen. Vi har som bekant gärna USA i ryggen – det finns en stark och uppmätt uppfattning att vi hur det än står till med alliansanslutningar ändå kommer få militärt stöd om det smäller – men vi vill inte ge så starka utfästelser om det omvända att vi signerar medlemskap i Nato.

Vi vill ha hjälp, men bestämma själva. Det är ungefär som med kriget; det finns en föreställning om att Sverige alltid kan välja huruvida vi blir indragna i militära konflikter eller ej.

Om Hultqvist lyckas övertyga medborgarna om att han har säkrat snabbare militärt stöd, från USA och/eller våra kära nordiska grannar, än vad ett medlemskap kan ge, ja då får moderaterna uppförsbacke i debatten. Det är dessutom listigt att göra den offensiven nu. Socialdemokraterna vet att försvarsuppgörelsen håller de ingående partierna låsta på så sätt att det inte framstår så klokt att gå till storms mot en försvarspolitik man skrivit under på, både vad gäller inriktning och resurser. Således är Nato-frågan den enda fråga där de borgerliga partierna har en reell konfliktyta att spela på, vilket gör att den (synd nog) närmast blir allenarådande i försvarsdebatten framöver.

Det märks på olika sätt. Märkligt dåligt uppmärksammat är nämligen det faktum att nästa val blir ett Nato-val. Moderaterna har genom de försvars- och utrikespolitiska talespersonerna Hans Wallmark och Karin Enström deklarerat följande:

Regeringen måste släppa taget om den svenska militära alliansfriheten och snarast sätta upp en färdplan mot ett svenskt Nato-medlemskap med målet om en ansökan nästa mandatperiod.

Hultqvist vet att den tidigare S-linjen – i synnerhet så som den har låtit och tolkats från Wallström och Löfven – inte fungerar. Dessutom har han som sagt en egen övertygelse i frågan, som bottnar i annat än ”fria ytor”. Därav fortsatt inskärpande av det bilaterala USA- spåret, idag på DN-debatt:

I den tid vi nu lever i utgör kombinationen av att stärka det egna försvaret och multi- och bilateralt samverka med andra länder och organisationer den naturliga utvecklingen av alliansfriheten. Vi vill inte bidra till att påverka säkerhetsordningen i vår del av Europa genom att i tvära kast lägga om Sveriges säkerhetspolitiska doktriner. Vi vill heller inte agera så att vi påverkar andra länder till att förändra sina. Vi har valt en samarbetslinje och inte en medlemslinje i förhållande till Nato.

Moderaternas främsta motargumentationslinje är rimligen att bilaterala överenskommelser inte är något alternativ till Nato-medlemskap, samt att det faktiskt är något som även S har ansett fram till nu – om än med särskild koppling till det nordiska samarbetet. Man har politiskt varit överens om att bilaterala samarbeten inte ersätter utan kompletterar samarbeten inom EU och Nato. Detta är även något som ambassadör Bertelman, som utredde Sveriges internationella samarbeten, har kommit fram till.

Bertelman för även ett resonemang om USA i sin utredning, som illustrerar den svagaste punkten i Hultqvist linje. Han skriver bl.a.:

Det är mot denna bakgrund inte förvånande att den amerikanska administrationen – samtidigt som den ägnar sig åt att återförsäkra sina Natoallierade – ser över hela floran av åtaganden som man har världen över. Man försöker skapa klarhet kring vilka åtaganden som är väsentliga för den egna trovärdigheten och för sina allierades trovärdighet. Det pågår en reflexion kring vad som utgör bindande åtaganden och vad som inte gör det. En sådan strävan till ökad klarhet är naturlig i en situation som präglas av ökade sparkrav, växande knapphet på operativa resurser och konkurrerande anspråk vad gäller deras möjliga användning. På samma sätt framstår den växande amerikanska otåligheten med de europeiska allierades egna otillräckliga försvarsansträngningar som förståelig. Den amerikanska dominansen beträffande operativ militär förmåga – och den dramatiska nedgången i motsvarande europeiska förmåga – har som konsekvens att de Natomedlemmar som känner sig utsatta för hot i första hand litar till att en god relation till USA skall utgöra grunden för deras säkerhet. Nato är en politisk, mellanstatlig organisation, baserad på enhälligt beslutsfattande. Det finns därför farhågor att det kommer att krävas lång tid för att finna ett svar på en aggression, som dessutom kan vara diffus, asymmetrisk och svårdefinierbar. Det bilaterala förhållandet till USA förblir därför en central fråga för många Natomedlemmar parallellt med allianstillhörigheten. För svensk del torde något liknande gälla, fastän utanför alliansen och utan åtaganden. Det i sin tur betyder att vi är mer beroende av USA:s välvilja utanför Nato än som medlem av alliansen (min kursiv.).

Lite mer brutalt uttryckt skulle man kunna säga att USA bestämmer och skyddar Sverige i den utsträckning man behöver för att de egna stridskrafterna ska kunna operera med anledning av åtagandena i art.5, om ömsesidiga försvarsgaranter.

Nu kan det ju förvisso vara så att det inte anses göra så mycket, att Sverige är mer beroende av USA som partner än som alliansmedlem. Här finns ju en tradition på området. Men det är ändå en argumentation som kan väcka upp nyss nämnda samarbetskritiker. Frågan är bara vad de ska göra med den informationen, om man fortsatt avvisar medlemskap. Han kan sitt parti, Hultqvist.

En annan faktor är de kremlska reaktionerna på de svenska vägvalen. Ett starkt svenskt-amerikanskt samarbete irriterar inte Ryssland på samma sätt som Nato-öppningar. Det är som med EU-samarbetet inom säkerhetspolitiken: Det bedöms inte vara avgörande när det smäller.

Hultqvistdoktrinen ruskar om invanda argumentationslinjer på båda sidor om alliansfrågan och det är bra och välgörande i sig. Bara det att socialdemokraterna ska orientera sig i en argumentation som inte bygger på ett slags ideologiskt nej, utan på argument som rent teoretiskt kan förändras om Nato skulle komma till rätta med sina problem att fatta beslut och agera (för att tala med Hultqvist), är omvälvande.

På den andra sidan gäller det att välkomna de delar som skriver under på vad man har hävdat i många år istället för att gnälligt säga ”så sade ni minsann inte förut” eller ”jaså har kärnvapennationen USA blivit poppis nu” etc., ty en sådan diskussion tjänar varesig moderaterna eller debatten på.

Kanske vi ändå kan få en ordentlig debatt om Sveriges säkerhetspolitiska linje framöver, utan att den går i samma låsta hjulspår som tidigare? Om det blir en Nato-val den 9 september 2018 är det helt nödvändigt. Utan tvivel är man inte klok, men låt oss hoppas!

¹ Ds 2014:20. Försvaret av Sverige. Starkare försvar för en osäker tid, s 97

Likväl rör hon sig

av Johan Tunberger

Mats Bergquist avråder i en augustikrönika på denna plats från ett svenskt medlemskap i Nato (”Nato-debattens försummade dimension”). Han bygger sitt resonemang på geopolitiska argument.

I kort sammanfattning säger han att Ryssland ligger där det ligger och utgör ett bestående hot – med Putin eller ej. Även Sverige ligger där det ligger i skuggan av Ryssland, men kan i sista hand hoppas på västlig hjälp om det latenta ryska hotet skulle materialisera sig.

Bergquist menar att så har det förhållit sig alltsedan freden i Nystad 1721. Sedan Bernadotte slog in på 1812 års politik har Sveriges säkerhetspolitik byggt på alliansfrihet och militär avskräckningsförmåga.

Resonemanget speglar en statisk syn på geopolitiken. ”Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721”, skriver Bergquist. Jag vill, som jag utvecklade i en krönika på denna plats i april (”Geopolitiken talar för Nato”), hävda att den geopolitiska situationen i Nordvästeuropa är stadd i signifikant förändring. Främst har tidsfaktorn förändrats; omvälvande utvecklingar kan ske allt snabbare.

Låt mig peka på några faktorer bakom denna förändring.

Rysslands beroende av inkomster från export av olja och gas är vitalt. En stor del av denna export går via Östersjön.
De baltiska staternas suveränitet är av både ideella och krassa skäl ett starkt svenskt intresse. Dessa stater står under ett latent men påtagligt ryskt hot. De kan knappast effektivt undsättas av Nato utan tillgång till svenskt territorium. Skulle (delar av) svenskt territorium vara besatt av Ryssland vore Natos undsättning närmast utsiktslös.
Den militära utvecklingen innebär att starka styrkor snabbt kan koncentreras och komma till verkan; den som har initiativet får avgörande fördelar och rådrummet för den hotade krymper drastiskt. Den omfattande ryska upprustningen innebär att landet kan inleda omfattande militära operationer med mycket kort varsel.
Moderna fjärrstridsmedel som ballistiska eller kryssningsrobotar innebär ett dödligt hot mot den som i likhet med Sverige inga har.
Det svenska försvarets urbota tillstånd, vars utarmning några i och för sig synnerligen välkomna miljarder bara kan bromsa men inte hejda.

Bergquist skriver att det är/borde vara ett svenskt (men även västligt och ryskt) intresse att svenskt territorium hålls utanför operativa planeringskalkyler i andra huvudstäder. Mot den bakgrund jag skisserat torde detta vara en fåfäng förhoppning. Att svensk ensidigt proklamerad alliansfrihet, om än med djupa rötter, skulle spela någon avgörande roll därvidlag är mycket litet troligt, särskilt som Sveriges alltmer omfattande och intima samarbete med Nato gör att omvärlden, inklusive Ryssland, betraktar landet som de facto medlem. Att Sverige på nostalgiska grunder avstår från att söka återförsäkring i Nato´s artikel 5 ändrar näppeligen på detta förhållande.

Om den geopolitiska situationen frestas man med Galilei utbrista ”Likväl rör hon sig”.

Författaren är överingenjör och ledamot av KKrVA.

Om en månad har Sverige en ny ÖB

Foto: Försvarsmakten

I min senaste kolumn i SvD skrev jag om att det i tider av oro i vår omvärld, samtidigt som vi tyvärr har ett alltför svagt svenskt försvar, nu blir extra viktigt med tillsättningen av Sverker Göransons efterträdare. Vår nya överbefälhavare.

Jag avser inte spekulera vem som blir Göransons efterträdare. Det kommer att visa sig inom några dagar. Spekulationer har dock förekommit på andra platser och de som det på olika håll har talats mest om är nuvarande chefen MUST, Gunnar Karlsson och Flygvapenchefen Micael Bydén. I en omröstning hos bloggrannen Cornucopia så blev den förstnämnde rankad högst i popularitet.

Enligt Expressens "flygande reporter" Niklas Svensson så pekas den sistnämnde, d.v.s. Micael Bydén ut som ny ÖB. Spekulationerna flödar och många, framför allt Försvarsmaktens personal är givetvis mycket intresserade vem som blir ny högsta chef.

Efter min senaste kolumn i SvD så har jag fått en lång rad mail och frågor om vem jag tror blir ny ÖB, men jag vill som sagt inte spekulera. Detta helt enkelt på grund av att jag inte har mer information än någon annan, av helt naturliga skäl. Däremot så tror jag det kan vara bra med en förnyelse inom FML, d.v.s Försvarsmaktens högsta ledning. Således tror jag att det i tider av att försvaret nu kommer att få ett större nationellt fokus än under de senaste 15 åren, så kan vara av godo att en ny ÖB inte har suttit i FML tidigare. Det finns givetvis även baksidor med en sådan lösning, men jag tror att fördelarna trots allt överväger nackdelarna.

Man brukar i olika sammanhang prata om nödvändigheten av, eller kanske svårigheten att "kill your darlings". Stora delar av nuvarande ledning ligger bakom utformningen av det försvar vi har i dag efter inriktning av politisk nivå. Om vissa förändringar nu måste ske, större och mindre, vilket regeringen har aviserat genom det senaste försvarsbeslutet så tror jag det kan vara bra att det är en person som ej suttit i nuvarande högsta ledning som ges uppdraget att genomföra dessa förändringar.

Jag har flera gånger hävdat att nuvarande utformning av försvaret inte är anpassat för den omvärldsutveckling vi har sett de senaste åren, utan primärt är anpassad för att kunna utgöra "brandkår" i tredje världen. Anledningarna till detta är givetvis flera och har skett dialog mellan politisk och militärstrategisk nivå. Men behovet av en återominriktning och framför allt förstärkningar är idag mycket stort.

Jag kommer i ett kommande inlägg att ge min bild av Sverker Göransons år som ÖB med fokus på det jag tycker har varit hans viktigaste gärningar. Han har gjort ett starkt och i de flesta fall mycket positivt avtryck som ÖB. Jag kan starkt rekommendera intervjun med Göranson i DI av Johanna Saldert. Mycket läsvärt!

Som nyttigast är man när man inte själv förstår

I förra veckan höll det ryska mc-gänget Nattvargarna (Notjnije Volki) sin årliga ”Bike-show”. I år, liksom förra året, hölls showen i Sevastopol på det annekterade Krim. Dessa shower har genom åren alltid varit mycket påkostade och med ett starkt ryskt (till och med sovjetiskt) patriotiskt tema, där samarbetet med den ryska staten och militären är mycket omfattande. Exempelvis brukar man nyttja ryska örlogsfartyg som både rekvisita, fasader och för att köra i land motorcyklar och andra fordon.

Nattvargarna är inte vilket mc-gäng som helst. Som andra mc-gäng håller de på sin beskärda del av brottslighet, men de har också kommit att stå president Putin mycket nära. Gängets ledare, Alexander Zoldostanov, även känd som ”kirurgen”, har blivit en personlig vän till president Putin och dyker regelbundet upp på Putins tv-sända frågestunder. 2011 anlände Putin personligen till det årets "Bike-show" på motorcykel.

Kirurgen och Putin vid ett evenemang i Volgograd 2013. Foto kremlin.ru via Wikimedia Commons

I förra veckan blev det allmänt känt i Sverige att det svenska hårdrocksbandet Sabaton spelat under årets upplaga av ”Bike-show”. Sabaton är ett mycket populärt svenskt hårdrocksband med många historiska och militära inslag i sina texter. Bandet är också mycket populärt bland Försvarsmaktens personal och 2008 förärades den svenska insatsen i Tchad en egen låt. Sabaton anser inte att det finns något kontroversiellt i detta utan att det var som vilken spelning som helst för deras fans och med ett tema (årets tema var 70 år sedan Sovjetunionens seger över Nazityskland) som passade deras profil. Man anser sig överhuvudtaget inte ha något med politiken att göra.

Under den gångna veckan har jag fört en av tidsmässiga skäl sporadisk diskussion på Twitter med Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman, som är av åsikten att Sabaton inte kan och inte ska ta några politiska hänsyn då musiken står över sådant. Det är en åsikt som jag inte fullt ut håller med om, särskilt inte i detta fall. Diskussionen ledde förmodligen senare fram till denna ledarkrönika av Cwejman.

Jag tror varken Sabaton eller Cwejman har förstått vare sig vilka Nattvargarna är eller deras roll i den ryska informationskrigföringen, i det här fallet främst avsedd gentemot den ryska befolkningen. Nattvargarna har under alla år tagit på sig en roll för att stärka den ryska patriotismen och är sedan flera år också samordnade med den ryska statens egna ansträngningar på området – därav de täta banden med militären och president Putin, samt att deras shower direktsänds i tv. Den som sett en av dessa shower inser omedelbart att detta skådespel, närmast i klass med en OS-invigning när det gäller resurser och koreografi, inte är något Nattvargarna betalat för och ordnat själva. Även om det varit tydligt i tidigare shower, så gick detta faktum inte att blunda för i förra årets upplaga och då särskilt inte heller gruppens roll i informationskrigföringen.

I förra årets ”Bike-Show” som visas ovan, var temat Majdan och den ryska interventionen i Ukraina. Showen börjar med att visa ett fredligt samhälle där barn och kvinnor leker där lugnet avbryts av flyglarm. Det visas sedan hur något gror under ytan i form av den ukrainska nazismen. Nazisterna börjar sedan marschera i form av ett hakkors samtidigt som publiken får höra rösterna av Hitler, Obama och Merkel. I rekvisitan i bakgrunden ser vi det amerikanska riksvapnet på händerna som styr de nazistiska marionetterna samt pyramiden, det allseende ögat och dollartecknet från dollarsedlarna. Därefter utbryter strider mellan ”stackars” obeväpnade kravallpoliser och nazister, samt lynchningar. Något senare får man se hur ”ukrainska frihetskämpar” i östra Ukraina tar över stridsfordon från regeringen och påbörjar ”befrielsen”. Efter halvtimmeslång glorifiering av den ryska sidan i Ukraina, dessutom väl tajmad att sammanfalla med den reguljära ryska arméns offensiv i östra Ukraina som vände kriget, övergår sedan showen till uppvisning av motorcyklar m.m. genom att dessa anländer genom stävportarna på ett landstigningsfartyg.

Detta är alltså kontexten för den typen av evenemang som Sabaton valt att delta i och det bakomliggande syftet med dessa. Adam Cwejman frågade mig om det med mitt resonemang inte var så att ”band som spelade i DDR på stora kulturevenemang, deltog de i propagandasatsningar?” Visst kan man tolka det så, men det är ändå en stor skillnad mellan det Sabaton deltagit i och exempelvis Metallicas spelning i Moskva under veckan. Sabaton har valt att delta i ett evenemang med en klart olämplig kontext, anordnad av intressen som för ett informationskrig inte bara mot den egna befolkningen utan även mot Sverige och övriga Västvärlden, samt på en annekterad plats där Sverige och EU har sanktioner (om än inte inom kultursektorn). Emedan Metallica kan stå rakryggade och säga att man spelade på sina egna villkor för sina fans, har Sabaton medvetet eller omedvetet låtit sig utnyttjas såväl av den ryska propagandamaskinen som i informationskrigföringen. Har man gjort detta omedvetet och fortfarande inte förstår vad det är man gjort, ja då finns det ett rätt passande sovjetiskt uttryck för detta.

Det går inte att komma undan med att säga att "jag/vi bryr oss inte om politik". Det är nämligen så för vissa av oss i samhället att politiken bryr sig om oss och vill använda oss som redskap för att uppfylla mål som inte alltid är så behjärtansvärda. Förstår man inte det, så blir naturligtvis effekten ännu bättre.

DT, SR P4

Bry er om och hedra våra veteraner

av Claes Arvidsson

Tack och adjö, var länge Sveriges inställning till de soldater som kom hem efter att ha deltagit i internationella insatser. Intresset, ansvaret och omtanken för veteranerna från riksdagen, regeringen och Försvarsmakten var skamligt dåligt.

2007 tillsattes den första veteranutredningen, som senare följdes av en ny utredning. I sitt slutbetänkande 2014 pekade utredaren Allan Widman på luckor som behövde fyllas igen, t ex i fråga arbetsgivaransvar, behov av kunskap och inkluderandet av ”civila” veteraner.

I Widmans katalog av förslag för en modern veteranpolitik ingick bildandet av en veteranmyndighet. Det skulle bli ett veterancentrum med medicinsk och juridisk expertis dit det skulle gå lätt att vända sig – inte minst viktigt för de veteraner som inte längre står under t ex FM:s ansvar.

I utredningen var det olika aktörerna positiva till den lösningen, men när nu remisserna är avlämnade är det revirtänkande som gäller: Vi måste ha ansvaret för vår egen personal (även om vi inte har resurser till det, men det sägs förstås inte). Nu är det försvarsminister Peter Hultqvist jobb att sätta veteranerna i första rummet och köra över den uppsjö av myndigheter som tänker mer på sitt eget organisationsego än på skyldigheten att ge veteranerna bästa tänkbara stöd.

En del i den veteranpolitik som tagit form efter 2010 handlar om att statsmakten offentligt uttrycker sin erkänsla för de insatser som soldater och civila gjort i internationella insatser. Självklart i andra länder, men inte i Sverige.

Ett tack under högtidlig former för insatsen för landet är viktigt för dem som – med risk för det egna livet – har gjort jobbet åt oss andra. Men att det görs har också en annan sida, nämligen att skapa förståelse bland allmänheten både för veteranerna och för behovet av att skicka soldater i strid för freden.

Det hade ett stort värde att medaljering för hemvändande från Afghanistan flyttades till gården till Armémuseum. Det har en stor betydelse att det instiftats en medalj för sårad i strid. Sedan 2011 firas också Veterandagen (med statsceremoniell status) varje år den 29 maj.

I samband med högtidlighållande 2013 invigdes ett veteranmonument vid Sjöhistoriska Museet på Djurgården av kung Carl XVI Gustaf. Monika Larsen Dennis staty Restare var tänkt både som ett hedrande minnesmärke och en stilla plats för anhöriga att besöka.

Så har det inte blivit. Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna har under flera år kritiserat det faktum att olika publika arrangemang ”invaderar” det som ska vara en plats för avskildhet. Det går inte an att monumentet t ex använts som ”läktare”. Nu senast har veteranföreningen tagit upp – det som faktiskt är en skandal – i samband med Dagens Nyheters årliga konsert.

Det är mycket som återstår att göra för våra veteraner.

En del handlar om attityder och vilja att hjälpa (som när Kyrkomötet förra året sade nej både till förslaget om en årlig minnesgudstjänst och en särskild ansträngning för veteranerna). Detsamma gäller minnesmonumentet. Jag föreslår att försvarsminister Hultqvist slår en signal till Kungliga Djurgårdsförvaltningen och Stockholms stad som hyr ut marken.

Och så förväntar jag mig att ÖB Sverker Göranson reagerar – också Försvarsmakten har ett ansvar.

Hur svårt kan det vara?

Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.