Sökresultat för: ryska

Linjetal?

Reflektion
Rysslands President, Vladimir Putin, höll den 22OKT2015 ett tal, vid den Internationella diskussionsklubben i Valdai, detta tal innehåller ett antal intressanta beröringsområden, som bör belysas och reflekteras över, kring vilken säkerhetspolitisk situation vi i dagsläget har mellan å ena sidan de västliga länderna och å andra sidan Ryssland.
Årets tema, för diskussionsklubben, var krig och fred, något som kan ge en fingervisning om det ryska säkerhetspolitiska tänkandet. Kring dels situationen i världen dels situationen i Rysslands närområde och hur man avser att bemöta denna. Dock ges inga tydliga svar i Putins anförande och under den efterföljande diskussionen, varpå det blir en tolkningsfråga. Nedan kommer vi således försöka spåra linjer i hans tal som kan ge en bild d.v.s. nyckelord o.dyl som utnyttjas i de olika styckena av hans tal, eller hela stycken.
När man läser Putins tal, så kan man i princip referera den säkerhetspolitiska utvecklingen från Sovjetunionens upplösning intill dags datum. Inleder vi med det kalla kriget avslut, så menar Putin på att den ideologiska konflikten upphörde, men den geopolitiska grunden för konflikter har kvarstått, här får man förutsätta att han åsyftar mellan de västliga länderna och Ryssland.
Därtill menar han på att tröskeln för utnyttjandet av militärt våld har sjunkit under de senaste 25 åren, samt att den militära terminologin har blivit ett vardagligt inslag och perceptionen hos människan kring konflikter har matas ut, likaså att militär styrka är och förblir under en överskådlig framtid ett instrument i den internationella politikens relationer.
Intressant att notera är även Putins beskrivning av koalitioner och allianser ur ett historiskt perspektiv. Där han menar på att många av dessa konstellationer haft som syfte att säkerställa en fred, men de har ofta utnyttjat militär makt, för att lösa ackumulerade motsättningar, för att därefter etablera nya hierarkier.
Putin betonar även, för att kunna undvika konflikter, så måste ett känt och ömsesidigt regelverk finnas, som accepteras av alla parter, utan det så kommer kriser och ”dramatiska” utbrott kunna ske, en situation som han menar på att vi nu befinner oss i. Det vill säga, vi har i dag en modell som enbart främjar en ömsesidig dominans, vilket lett fram till en obalans, som kan innebära att den politiska, ekonomiska och militära situationen kan bli utom kontroll.
Därtill noterar även Putin att fred, som ett tillstånd, historiskt föregåtts av stora konflikter, såsom den Westfaliska Freden som satte ett slut för det trettioåriga kriget, men även Wienkongressen som genomfördes efter Napoleonkrigen och avslutningsvis nämner han Jaltakonferensen, som i mångt drog upp riktlinjerna för hur freden efter andra världskriget skulle se ut.
Det kanske mest intressanta stycket i talet, är där han anser att å ena sidan har kärnvapenavskräckningen förlorat sitt värde å andra sidan så säger han i en annan del av talet att en konflikt med kärnvapen enbart kan leda fram till en ömsesidig förstörelse, där ingen är en vinnare. Därtill berör Putin i relativt stor omfattning det Amerikanska uppsägandetav det antiballistiska missilavtalet.
Denna uppsägning, anser Putin, har rubbat den strategiska balansen, framförallt då själva grundvalen, för dess skäl, nu, enligt Putin, är undanröjd d.v.s. det möjliga Iranska kärnvapenprogrammet. Varpå Putin anser att det är anmärkningsvärt att missilförsvarsprogrammet trots det fortsätter och att man nu genomfört försökmed systemet i Europa, detta är enligt honom ett tecken på att USA försöker diktera villkoren samt förskjuta styrkebalansen till USA fördel, något som är en mycket farlig utveckling.
Under den fortsatta diskussionen så återkommer frågan kring missilförsvaret, där Putin under en diskussion med USA tidigare ambassadör till Sovjetunionen, Jack Matlock, menar på att missilförsvaret dels hotar Rysslands kärnvapenförmåga dels är ett sätt att minska alla andra staters nukleära förmåga till ett minimum samt att systemet är ett hot mot mänskligheten.
Under den fortsatta diskussionen så berör Putin, ytligt, även den östliga NATO utvidgningen, men även den militarisering som Ryssland anser sker av NATO längs dess östliga gräns och att denna oroar dem. Vad som dock är känt genom andra uttalandenär att Ryssland kommer vidta åtgärder för att skydda sin nationella säkerhet, mot den av Ryssland upplevda militariseringen längs dess västra landgräns. Något man även förefaller svara på då, man förstärker det västra militärdistriktet (MD V) med nya förband som skall vara intagna senast 01DEC2015.
Intressant att notera under diskussionen är även Putins reflektion kring Sovjetunionens sönderfall, att det i huvudsak berodde på ett ej fungerande politiskt och ekonomiskt system. Men att Sovjetunionens geopolitiska motståndare troligtvis gav en ”hjälpande hand” för att understödja sönderfallet. Vilket även ger en tydlig koppling till nutidens s.k. ”agentlag” i Ryssland.
Under den fortsatta diskussionen så fäller Putin en mycket intressant kommentar, i sammanhanget berör den konflikten i Syrien men bör tas i beaktande, där han beskriver vad han lärt sig av sin barndom i Leningrad, nuvarande St Petersburg, att om en strid är oundviklig se till att vara den först som slår, i sådant fall.
Vad som dock är intressant att notera är i slutskedet av talet, så förefaller Putin trots sitt väldigt tydliga ställningstagande mot USA, öppna upp för ett samarbete i Syrienfrågan och liknande, då han menar på att man missade chansen att samarbete efter kalla krigets avslut, därefter missade man chansen efter 11-september 2001 och att man nu inte bör låta möjligheten till samarbete förgås.
Inleder vi då med det sista stycket, finns det någon reell möjlighet till ett utvecklat samarbete mellan USA och Ryssland? Troligtvis i mindre sakfrågor, men distansen som verkar finns i övrigt mellan de två staterna är nog för stor för att överbryggas, i de större frågorna. Framför allt då tonen i talet, i övrigt, gentemot främst USA men även till del de västliga länderna i övrigt är mycket kritisk.
Intressant att reflektera över är även att den post kalla kriget ordning som etablerades vid ESK-mötet 1990 i Paris, för att officiellt avsluta det kalla kriget, snarare förefaller inneburit en postkonfliktordningen som givit upphov till ett förkonfliktstadium snart 25 år senare. Med en lägre tröskel för utnyttjande av militära maktmedel samt en instabil säkerhetsordning.
En intressant jämförelse går även att göra med den krigsrädslasom fanns i Sovjetunionen under den första delen av 1980-talet, då ett av Sovjetunionen upplevt militärt underläge och ökad hotbild, kom att ge upphov till en förhöjd beredskap inom Sovjetunionens stridskrafter, frampositionering av förband västerut, ökad övningsverksamhet o.dyl. samt ett massivt inhämtnings- och krigsförberedelseprogram av underrättelsetjänsterna benämnt RYaN.
Allt detta ser vi även nu, den ryska befolkningen förefaller även uppleva hotmot dem, de styrande i Ryssland förefaller uppleva ett hot mot dem. Vad man även bör notera är att många av de styrande i dagens Ryssland fanns under tiden för RyAN i underrättelsesfären, så de är i mångt en produkt av det, varpå tänkandet för dem säkert kan börja gå i de bannor som fanns under första halvan av 1980-talet.
En reflektion går även att göra mellan det kalla kriget och nutid, vilket är kring det ballistiska missilförsvar man nu försöker upprätta, vilket under det kalla kriget kan jämföras med vad som populärt benämndes ”Stjärnornas krig” eller ”Strategic Defense Initiative”, vilket skulle kunna påverka ballistiska missiler med högenergivapen. Då som nu gav det upphov till en ökad misstro i de säkerhetspolitiska relationerna.
En annan liknelse med den första hälften av 1980-talet och vår egen nutid, är att då förstod och visste man inte riktigt hur de styrande i Kreml tänkte. Nu förefaller de styrande i väst ej heller förstå eller veta hur Kreml tänker, något som bl.a. visade sig hur man missbedömde Rysslands intentioner 2008 avseende Georgien.
Intressant att notera är även stycket, om en strid är oundviklig var då den som slår först, detta tyder på ett tänkande att man de facto måste förbereda sig för krig, något som den svenska säkerhetspolisensrapportering, ger ett tydligt intryck av att så sker av Ryssland på svensk mark. Därtill är man heller inte rädd att realisera de planer man gör upp såsom i Georgienoch på Krimhalvön.
Så hur skall vi då tolka Putins tal? De västliga länderna gör nog klokt i att tolka det som en klar och tydlig varning, utifrån den övriga ryska aktiviteten som sker, så har man nog från de västliga ländernas sida troligtvis missuppfattat hur allvarligt Ryssland de facto ser på den säkerhetspolitiska situationen i sitt närområde. Väst ser troligtvis inte ett krig som en reell möjlighet, medan Ryssland troligtvis upplever situationen som markant mer spänd och ser väst som en tydlig aggressor mot dem och därmed även tror att ett krig kan uppstå under vissa förutsättningar.
Have a good one! // Jägarchefen

Mera om försvarsproblemen kring Gotland – Nato agerande

av Helge Löfstedt Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. På bloggsidan har också ledamoten Frank Rosenius i […]

Farligt vilseleda Sveriges folk om neutraliteten

av Ingolf Kiesow Försvarare av alliansfriheten brukar hävda att neutralitetspolitiken har tjänat Sverige väl. Det är förvisso sant och det förtjänar att framhållas. Däremot är det inte relevant som argument för fortsatt alliansfrihet. Det finns tre begrepp som är särskilt relevanta för diskussionen om alliansfrihet, nämligen alliansfrihet, neutralitet (som dessutom har minst två olika betydelser) […]

Vem går i fällan?

Igår kallade Sverigedemokraterna till en extra presskonferens för att ge ett huvudbudskap och några underordnade budskap.

Huvudbudskapet är att sittande regering inte kan hantera de utmaningar Sverige står inför. Presskonferensen genomfördes idag (15 oktober 2015). Demagogin handlar om att landet står på randen till systemkollaps och kaos och att detta främst är den sittande regeringens fel. Dock har SD växt starkt på att definiera sig själva som den enda oppositionen genom att t.ex. mynta det propagandistiska uttrycket ”Sjuklövern” om övriga riksdagspartier varför det måste betraktas som att även Alliansen är skyldiga till kaoset, sett ur SD perspektiv.

Åkesson lovar också att ”Vi kommer att arbeta utomparlamentariskt med ett massivt kampanjande och signalpolitiska åtgärder som inte den svenska regeringen vill göra”. Man försöker alltså inte ens dölja att man aktivt ökar politisk instabilitet och att man vill kringgå och underminera det svenska politiska systemet.

Att vi har en flyktingkris är alltså sett ur psyops-vinkel, ett underordnat budskap. Det är ju något som alla partier, alla media och folket är överens om. Man använder det istället som ett medel för att nå ett mål – nämligen politisk instabilitet.

Vi lever i en av världens mest stabila demokratier och ingen har synpunkter på att ett parti som har 49 av riksdagens 349 mandat har rätten att framföra sin politik. Om folket inte tycker om politiken så visar det sig i nästa val. Men eftersom vi också har yttrandefrihet i Sverige så har var och en rätt att kritisera politiken, partierna och politikerna.

Vi brukar inte ägna oss åt inrikespolitik här på Reservofficersbloggen, men nu har det inrikespolitiska läget blivit en del av det totala säkerhetspolitiska läget i Europa och dess närområde. Frågor som många väljare aldrig behövt, velat eller kunnat ta ställning till börjar dyka upp i debatten. Ett exempel är NATO-medlemskap, ett annat är flyktingsituationen. Båda dessa frågor knyts ihop med inrikespolitik på ett sätt som inte alltid gynnar objektivitet och empiri. Nu skall inte politik vara vetenskap, det handlar trots allt i grunden om ideologier. Men det kan vara klokt att basera politiska beslut på väl beprövad erfarenhet.

När politiker och massmedia talar om systemkollaps, panik, kaos och sönderfall  så gör de inte folket en tjänst. tvärtom. När Stefan Löfvén på pressträffen på Grillska gymnasiet för ett år sedan sade att ”något har gått sönder” i Sverige så sjunger han en melodi där han själv inte spelar pianot.

Om det är något som gynnar subversiva krafter som i egensyften spelar på människors känslor för att skaffa sig makt – så är det när etablissemanget börjar tala i termer av kaos och förfall.

Sverige befinner sig i ett förkrigsstadium. För den som önskar akademiskt underlag för det påståendet  – läs allt som Johan Wiktorin skrivit de senaste 3-4 åren. I ett sådant stadium bör inte etablerade politiker nära politikens mitt ägna sig åt att förstärka angriparens narrativ.

Rysk informationskrigföring går delvis ut på att måla upp en bild av att väst är dekadent och saknar struktur, moral, ordning och reda. En av de stora ryska informationsoperationerna syftar just till att måla upp USA och EU:s länder som kaotiska som en direkt följd av ökad invandring. Det finns dessutom skäl att tro att Ryssland är involverade i att öka flyktingströmmen till EU.

Därför uppmanar vi realpolitiker i den svenska inrikespolitikens mittfåra att ta ansvar. Sluta sjunga med i den ryska psyops-kören! Sluta upprepa Sputniks och RT:s narrativ!

Detsamma gäller etablerade journalister och skribenter. Varför går ni Rysslands ärenden? Varför bidrar etablerade journalister till att spä på bilden av ett Sverige i förfall?

Bara för skojs skull kan man gå in på den här websidan ibland: http://www.webbkameror.se/. Var är kaoset? Ok, medvetet larvig poäng, men ganska effektfullt!

För övrigt anser vi, och en majoritet av svenska folket, att vi bör gå med i NATO. Vi bör också utan dröjsmål återuppbygga ett totalförsvar värt namnet.

Nya game changers i Turkiet/Mellanöstern

av Michael Sahlin Just när detta skrivs kablas nyheten ut att ett bombdåd skett i turkiska huvudstaden Ankara, med kanske 100 eller fler döda och kanske 400 skadade, det enskilt blodigaste bombdådet i Turkiets historia, och därtill i centrala delen av huvudstaden, därtill riktat mot oskyldiga civila och därtill blott tre veckor för det ödemättade […]

Mot väpnad konflikt III

av Johan Wiktorin, avdelning I I ett års tid har jag noggrant följt läget mellan Ryssland och väst. Trenden håller i sig, vi går mot en väpnad konflikt om vi använder den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell som analysinstrument. I texten nedan utvecklas resonemanget. ————————————————————————————————————— Då var det dags igen för uppföljningen Mot väpnad konflikt. Förra […]

Norges eller Rysslands specialförband?

Stillbilden visar inte det omtalade vapnet – titta istället efter 48 sekunder.

En soldat med ett tyskt vapen och uniform av typen multicam, ett inom Nato vanligt kamouflagemönster, borde indikera att soldaten ifråga kommer från Nato. Då vapnet ifråga, från tyska Heckler & Koch, finns i norska försvaret skulle man kanske kunna anta att det rör sig om en operatör från exempelvis ett norskt specialförband? Klippet ovan visar dock vare sig norska eller tyska soldater utan ryska soldater.

Högst sannolikt rör det sig om spetsnaz-operatörer från inrikesministeriet MVD och/eller säkerhetstjänsten FSB, i strid mot jihadister/separatister i ryska Dagestan. Det är vad som står i samband med klippet på Youtube och det stämmer nog. Att de använder brittiska prickskyttegevär av typen Accuracy International Arctic Warfare är inte det mest intressanta – sådana har köpts in helt legalt av ryska myndigheter för flera år sedan. Nej, det nya är vapnet som syns rätt bra efter 48 sekunder. Det rör sig om de kanske första släppta bilderna av det tyska automatgeväret HK417 i rysk tjänst.

HK417 (7,62 mm) kan även beskrivas som en tung automatkarbin och kan efter pipbyte också användas som en automatkarbin. Den är ”storebror” till HK416 (5,56 mm). Såväl HK416 som HK417 ingår i det norska försvaret.

Men ÄR det verkligen en HK417 man ser i filmklippet ovan? Det finns några mer civila versioner av HK417 med andra beteckningar – som i vissa länder går att köpa på den civila vapenmarknaden. För att säkert utröna om det är någon av dem eller en HK417 måste man se vapnet på mycket nära håll. Det som talar för att det inte är en äkta HK417 är att så vitt sökande på nätet gett vid handen har Tyskland inte exporterat HK417 till Ryssland. Med andra ord är det man ser ett vapen av HK417-typ men det är inte säkert om äkta HK417.

Hursomhaver kan man nu konstatera att det blivit lite svårare att dra slutsats om land utifrån uniform och vapen.

Putin vinner

Det går bra nu.

Det var ett uttryck som användes flitigt för några år sedan. Det blev t.o.m. en låttitel 2008 i artisten Petters hitlåt. För Putin går det bra vilket nästan automatiskt innebär att det går dåligt för väst. Låt oss se efter…

Det hela börjar med att nyhetsmedia rapporterar om att rysk trupp verkar i Syrien. Eftersom den ryska ledningen vet att det kommer att tyckas en del, främst i Washington om detta, har man förberett reaktionen noga. När Washington uttrycker oro eller närmast irritation över det som inträffar meddelar Dmitrij Peskov att han inte har någon information om saken.

Notera att mönstret från Ukraina upprepar sig: ”Vi har inga soldater där, vi vet ingenting om det”.

Men så plötsligt, redan samma dag, så förlöjligar Maria Zakharova en förvånad journalistkår. ”Vi stödjer Syrien nu, vi stödde dem då och vi kommer att fortsätta stödja dem. Vi har alltid levererat utrustning till dem för deras kamp mot terrorister”, säger hon och hänvisar till att Ryssland (då Sovjetunionen) stött familjen Assad sedan Bashars far, Hafez kom till makten 1970.

En passus i sammanhanget är att det fanns starka kopplingar mellan Sovjet och det socialistiska Baath-partiet i Irak och Syrien. Sovjetiska SCUD-robotar (R-11 Zemlya) gjorde livet surt för några av Iraks grannar under 80- och 90-talet . Intressant mot bakgrund av att ISIS indirekt leds av gamla Baath-partister och Saddams gamla republikanska garde.

Nästa stora framgång är att nyheten om att ryskt stridsflyg baserar i Latakia sprids över världen. På något obegripligt sätt lyckas Putin lura i Kerry att det skall användas till ”force protection” av markförband. Alltså de markförband som Peskov för två veckor sedan inte hade någon kännedom om.

Därefter sprids mediauppgifter (bl a av nyhetsbyrån AP som Niklas Svensson på Expressen citerar) om att det ryska stridsflyget skall bekämpa ISIS. Av dessa skäl ingår nu Ryssland en överenskommelse med Israel. Med Israel! Netanhyahu åkte den 28 september till Moskva och kom alltså därifrån med någon slags icke-angreppspakt. Hur är det möjligt?

Kanske för att USA nyligen godkänt Irans atomprogram? Israel är inte glada över att deras ärkefiende nu befrias från fleråriga sanktioner och dessutom stärker sin kunskap inom kärnenergiområdet.

Iran då? Mycket riktigt – Wall Street Journal upplyser oss om att nu pågår samordning och gemensam planering mellan Iran och Ryssland om hur Syrien (Assad) bäst skall försvaras. Som om det inte vore nog så begär även Irak understöd av ryskt stridsflyg

Nu har alltså Putin arméförband i Syrien, flygförband några mil från Libanon och Israel samt sedan tidigare en flottbas i Tartus. Och det som hörs inledningsvis från USA & Israel är att det är ”force protection” och att man skall koordinera angreppen på ISIS. Läs gärna John Schindlers oerhört syrliga tweets om Obama/Kerrys plats på läktaren.

Till råga på allt inleddes tydligen flyganfallen med att en rysk trestjärnig general klev in på amerikanska ambassaden och kungjorde att anfallen skulle börja inom en timme. Som en riktig B-film!

I vår del av världen lyckas den ryska ledningen få oss att uppfatta det som en nyhet att taktiska kärnvapen grupperats i Kaliningrad och att moderniseringen av kärnvapen i Tyskland är nyetablering vilket kräver en reaktion. Tänk så lättlurade journalister kan vara.

Kerry passar på att dra en röd linje till som inte betyder ett skvatt.

We would have grave concerns should #Russia strike areas where ISIL-affiliated targets are not operating.

— John Kerry (@JohnKerry) 30 september 2015

Under helgen har amerikanska bombplan tvingats välja andra rutter och ryska stridsflygplan har passerat NATO’s gräns och kränkt Turkiskt luftrum, sannolikt tre gånger.

Den tillfälliga motgången då Lukashenko trilskas om den planerade flygbasen i Vitryssland (sannolikt falskspel inför valet) hanteras med ett snabbt återtagande av initiativet genom gårdagens robot-attack från Kaspiska havet.

Allt medan svenska media ägnar sig åt Paradise hotel och Hollande/Merkel pratar flyktingpolitik.

Vi bör gå med i NATO men i väntan på det skall Hultqvist ha massor med cred för det utökade bilaterala samarbetet med USA.

Uppdatering: Det verkar som att vi träffade rätt med tanke på nedanstående troll-kommentarer.

Det går fort i säkerhetspolitik

Reflektion
En rad negativa utvecklingslinjer utvecklar sig just nu i större och mindre omfattning. Sedan tidigare har vi de negativa säkerhetspolitiska utvecklingslinjerna med dels Ukraina dels Östersjöregionen mellan Väst å ena sida och Ryssland å andra sidan. Till del kan även skönjas en negativ säkerhetspolitisk utveckling kring Arktis- och Barentsregionen.
Bild 1. Negativa säkerhetspolitiska utvecklingslinjer.
Till detta kan nu ytterligare två (2) negativa utvecklingslinjer skönjas. Den första är intressekonflikten över vilket tillvägagångssätt man skall ha gentemot IS i Syrien, där de västliga länderna ser ett förhållningssätt och Ryssland ser ett annat. Detta förefaller nu sköljas över till Turkiet, där ett mer ”handgripligt” agerande förefaller ske mellan Väst och Ryssland, i vad som verkar utvecklas till en liknande ”katt och råtta” lek som skett över Östersjön mellan västliga och ryska flygstridskrafter.
Den andra, negativa utvecklingslinjen, är det negativa vitryska beskedet kring stationering av ryska flygstridskrafter i Vitryssland. Särskilt intressant att notera är Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, uttalandei frågan, som dels berör om Ryssland ser negativt på ett försök till normaliserade relationer mellan Väst och Vitryssland dels att man i Vitryssland måste vara beredd på möjliga provokationer. Något som berörts i ett tidigare inlägg.
Ser vi då till intressekonflikten över Syrien, så har vi i dagsläget en västlig koalition, som samordnat inom sin koalition, genomför luftangrepp, därtill tillkommer Ryssland som genomför egna luftangrepp. Ingensamordning sker i dagsläget mellan dessa luftangrepp, så redan här finns en friktionsyta, som skulle kunna innebära att man av misstag påverkarden ena eller andra partens styrkor. Därtill så förefaller ett antal incidenterinträffat mellan både ryska och syriska luftstridskrafter gentemot Turkiet. Både Turkiet och Syrien har under de senaste åren skjutit ned luftfarkoster för varandra, varpå man får anse att de ej har några betänkligheter på att utnyttja vapenmakt mot en part som antingen uppträder aggressivt eller kränker dess territorium. Tröskeln är således låg för att tillgripa vapenmakt.
Redan här ser man att möjligheten till att en situation där risken att vapenmakt kan tänkas utnyttjas, är hög till mycket hög. Vilket kan jämförs med de incidenter som varit i Östersjön, som varit farliga men där ingen av parterna historiskt i närtid utnyttjat vapenmakt mot varandra, vilket ger en viss dämpande effekt. Därtill bör man beakta att Storbritannien, Frankrike, Förenta Staterna och Ryssland är kärnvapenmakter, samt samtliga genomför väpnande aktioner över Syrien, vilket gör att insatserna även blir högre i denna ”katt och råtta lek”, med hänsyn till den kärnvapenretoriksom utvecklats under det senaste året.
Vad avser Vitryssland så må de dels ingå i den Eurasiska unionen med Ryssland dels ingå i en union med Ryssland, men det negativa beskedet till den ryska flygbasen kommer troligtvis ses negativt av Ryssland. En möjlighet är att Lukasjenko, inför det vitryska valet, genomför en taktisk manöver, genom att säga, att man motsätter sig en bas, för att efter valet, gå med på en rysk flygbas, något hans uttalandefaktiskt ger en viss fingervisning om. Vilket skulle kunna vara fullt möjligt mtp. de tidigare turer som varit mellan Ryssland och Vitryssland rörande främst militära samarbeten.
Lukasjenko, kan sägas genomfört ett ”dubbelspel” mot Ryssland och de Västliga länderna sedan ett tag tillbaka, något som Kreml med hög sannolikhet tagitnotis om, så skulle det ej vara en taktisk manöver av Lukasjenko inför valet kring flygbasen, så riskerar han betydligt mer än att bara säga nej till Ryssland. Vitryssland ses som en interageraddel av Ryssland, vilket märks t.ex. avseende luftförsvaret, så finns, de facto, möjligheten att Ryssland kommer sätta ”hårt mot hårt”, denna gång, mot Lukasjenko. Ett västligt ”närmande” skulle vara markant mer känsligt vad avser Vitryssland än vad det var kring Ukraina. Framför allt då det säkerhetspolitiska läget är markant sämre nu, än vad det var innan konflikten i Ukraina uppstod.
Bild 2. Geografiska områden med negativ säkerhetspolitisk
utveckling mellan Väst och Ryssland.
Därtill så skall vi även ta i beaktande det redan dåliga säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen men även kring Ukraina, så förefaller det börja ”pyra” runt Rysslands närområde, dels i olika säkerhetspolitiska frågor dels i en farlig och avancerad ”katt och råtta” lek mellan vad som förefaller vara två antagonister.
Det går nu väldigt fort i det säkerhetspolitiska spelet, för fort, för att vara hälsosamt i säkerhetspolitiska sammanhang, med en allt hårdnande retorik mellan två antagonister, som samtidigt genomför väpnande aktioner utan samordning inom ett och samma luftrum, så kan saker och ting, snabbt göra att man tappar kontrollen över händelseutvecklingen och automatiserade förfaranden tar vid. Framför allt då det gäller stridskrafter som genomför operationer, varpå en allvarlig incident kan inträffa, som kan ge en lavinartad negativ utveckling.
Avslutningsvis, Syrien är högintressant just nu, men man får inte tappa fokus, varken Väst eller Ryssland har släppt garden vid de andra områdena där en negativ utvecklingslinje finns. Med den snabba utvecklingen som sker just nu, så kan något snabbt hända vid andra geografiska platser.
Have a good one! // Jägarchefen

Slutövning

Reflektion
Intressant att notera i skuggan av den nu pågående ryska militära operationen i Syrien, är att de ryska värnpliktiga som genomfört vinterinryckning, nu genomför sin slutövningsperiod. Denna kommer pågå mellan 5-16OKT2015 samt 22-31OKT2015. Totalt kommer över 300 förband/enheter omfattas av slutövningen, övningar kommer genomförs från Kaliningrad Oblast i väster till Kurilerna i öster, dock förefaller det ske utan samordning mellan sig.
Övningen kommer genomföras inom ramen för kompani- och bataljonsstridsgrupper, vilket kan innebära att någon större samordnad övning ej kommer genomföras, de förband som omfattades av övning Tsentr-2015, årets strategiska övning som genomfördes inom det centrala militärdistriktet (MD C), kommer ej omfattas av vinterinryckets slutövning.
Att de förband som övades under övning Tsentr-2015 ej ingår i slutövningsperioden är rätt naturligt då dessa övades, stor del av september månad. Inledningsvis med den genomförda beredskapskontrollen inom MD C, som i praktiken var en förflyttningsövning till aktuella övningsområden. Därefter ingick de i den strategiska övningen. Varpå man slutligen nu, bedömt, genomför materielvård efter genomförd övning, en mindre del kan troligtvis övas, om stora brister upptäckts i dess utbildningsståndpunkt.
Vinterinrycket 2014 omfattadecirka 120,000 tusen värnpliktiga, sprida över hela Ryssland, ett troligt antagande är att cirka 40-50,000 av dessa deltog inom ramen för övning Tsentr-2015. Vilket innebär att totalt sett bör någonstans 70-80,000 soldater öva utspritt, inom hela Ryssland, under stor del av oktober månad.
Luftlandsättningstrupperna, VDV, meddelandeäven att man nu under oktober månad går in i sin slutövningsperiod för året 2015. Hur stora förband samt med vilka förband man kommer öva framgår ej, men troligtvis är förutsättningarna desamma som för de manöverförband som ingick i övning Tsentr-2015, de övas ej. Troligtvis kan vi få se en större övningsaktivitet hos 76. Luftlandsättningsdivisonen i Pskov, då dessa ej övades med större förband under ”Unionsskölden-2015” samt de ingick ej i Tsentr-2015.
Inledningsvis är det intressant att notera att man de facto ger exaktatidpunkter för när övningsverksamheten kommer genomföras, vilket kan jämföras med övning Tsentr-2015 där man in i det längsta höll inne på vilka datum den skulle genomföras vid. Dock sker de strategiska övningarna i september månad, men den faktiska tidpunkten brukar man hålla inne på, in i det längsta. Så om detta är ett utfall av att man vill försöka dämpa spänningar återstår att se.
Därefter är det intressant att notera att man fortsätter på inslagen väg att öva i bataljonsstridsgrupper. Nu förefaller detta blivit ett mer utbrett tänkande inom den ryska armén, då man förefaller anse att man främst kommer strida i dessa stridsgrupper, utifrån snabba stridsförlopp m.m. Likväl kan det vara en konsekvens av fortsatt låg personaluppfyllnad av kontrakterade soldater inom manöverförbanden, varpå man övar utifrån den personalstorlek man har för tillfället och anpassar taktiken därefter.
Därefter är det intressant att notera att man ej förefaller välja att öva ledningsstrukturerna för den högre taktisk nivå d.v.s. brigadsystemet inom de olika militärdistrikten, då möjligheterna bör vara goda för det, genom att föra samman de olika utbildningsbataljonerna till, tillfälliga brigader, dock kan det återigen vara ett utfall bataljonsstridsgrupp tänkandet. En annan möjlighet är att det ekonomiska utrymmet ej medger detta.
Avslutningsvis och vad som gör att denna slutövningsperiod blir högintressant (då denna period normalt sett är av rutinkaraktär), är den nu rakt nedåtgående säkerhetsspiralen, mellan NATO och Ryssland, över Syrien och de incidentersom skett under helgen(3-4OKT2015). Detta kommer troligtvis innebära en ökad västlig närvaro över Östersjön för att bevaka vad som sker, varpå motsvarande incidenter som skett över Syrien kan inträffa över Östersjön.
Have a good one! // Jägarchefen

Den dubbla planeringen

av Stefan Forss USA:s försvarsplanering för Baltikum går längs två spår. Det kommer att direkt påverka Finlands och Sveriges faktiska säkerhetspolitiska status. I september i fjol upprepade president Obama i Tallinn att USA:s förpliktelse till kollektivt försvar inom försvarsalliansen Nato är ”obrytbar, orubblig och varar för evigt. Estland kommer aldrig att stå ensamt.” Samma starka […]

Hybridkrigföring – medel och motmedel

 

I torsdags (24 sep) hölls en konferens i Tallinn om hybridkrigföring. Konferensen var arrangerad av ICDS. En ”think tank” väl värd att följas http://www.icds.ee/ .

Konferensen genomfördes under s k ”Chatham House rules”, d v s vad som sägs får återges, men inte vem som sa det.  Här några av de mer namnkunniga talarna: Estlands försvarsminister Hannes Hanso, Nederländernas försvarsminister Jeanine Hennis-Plasschart, genlt. Marshall B. Webb chef för NATO Special Operations HQ, genmj. Christopher Haas US Special Operations Command, vam. Georgij Alafuzoff chef underrättelsedirektoratet i EU militära stab och genmj. Karl Engelbrektson HKV Sverige. Därutöver talade ett antal experter från bl a RAND, Chatham house och andra tankesmedjor.
Nedan något av det som avhandlades.

Den sammanfattande slutsatsen av konferensen uttrycktes nog bäst av den talare som citerade Clausewitz, och fyllde på med Sun Tzu ”War is an act of violence intended to compel our opponent to fulfil our wishes. The best is to subdue the enemy without battle. Hybrid warfare is war. When devising our countermeasures we have to have that in mind”.

Genom att hybridkrigföringen kan omfatta i stort sett alla typer av åtgärder som syftar till att påverka en motståndares vilja så var det ingen av de som deltog i konferensen som var beredd att ge en definition av begreppet. Den skulle bli så allmän att den saknade förklaringsvärde.

När det gäller Ryssland pekade flera på att hybridkrigföring inte är något som ryssarna själva betraktar som någon speciell sorts krigföring. Uttrycket är en västkonstruktion (precis som ”Blitzkrieg” under andra världskriget, ordet fanns inte i tysk militär terminologi – min kommentar).  I ryskt tänkande är de olika komponenter som vi förknippar med hybridkrigföring, propaganda, vilseledning, ”graderad” våldsanvändning, ekonomiska påtryckningar, militära maktdemonstrationer, förvrängning av fakta mm, sedan länge vedertagna medel för att påverka en motståndare. Man skiljer inte på hybridkrigföring och ”vanlig” krigföring. Vilka metoder som används och var tonvikten läggs beror på motståndaren, hur man bedömer dennes sårbarheter och vad man vill uppnå.

Synen på Ryssland och vad vi kan förvänta oss i framtiden var måttligt positiv. Några citat: ”Ryssland anser sig vara i en geopolitisk konflikt med resten av världen”, ”Att få Ryssland att acceptera vår syn på en europeisk säkerhetsordning har misslyckats”, ”Rysslands härskare har sällan brytt sig om vilka vedermödor deras folk utsätts för”, ”Ryssland kommer att fortsätta med en aggressiv politik i områden där man ser möjligheter till framgång”. Baltikum nämndes av flera talare som ett av de områden där vi kan förvänta oss en ökad spänning i framtiden.

En intressant aspekt som framhölls var att ”Otillräckliga åtgärder från vår (väst) sida, t ex en endast begränsad Natonärvaro i Baltikum, bara symboliska upprustningsåtgärder, kan i Ryssland tolkas som ett svaghetstecken. Det ger signaler om osäkerhet, är vi verkligen beredda att sätta hårt mot hårt?”.

Listan av tänkbara åtgärder, eller synsätt, som borde tillämpas, för att möta det ”hybridkrig” vi ser redan idag och en eventuellt än mer negativ händelseutveckling, blev efterhand lång, stort som smått. Dock fanns några gemensamma teman.

Den första och viktigaste försvarslinjen är olika nationella åtgärder för att minska samhällets sårbarhet i vidaste bemärkelse: ekonomiskt, psykologiskt, möjligheter att upprätthålla lag och ordning, förtroende för myndigheter, lämplig lagstiftning, militär förmåga mm. Det förutsätter stabila samhällen och en väl fungerande statsapparat.

Nästa nivå, även den helt nödvändig, är EU och Nato. Avgörande är att de kan samverka. Ingen av organisationerna har själv förmågan att hantera hela bredden av hot. Här pekade några av talarna också på problemet med att i Ryssland kunde statsledningen själv spela på hela klaviaturen, medan det i Europa krävdes att 28 länder kom överens om eventuella motåtgärder. En lösning som föreslogs på det militära området var att återuppliva en beslutsmodell från det Kalla kriget. Natos högre kommandon hade då mandat att själva fatta beslut om att, enligt vissa kriterier, understödja ett medlemsland. Det för att undvika en eventuellt långdragen politisk process i en akut situation.  

För att undvika att bara vara reaktiv och därmed riskera att ställas inför ett fait accompli pekade flera på den centrala betydelsen av avskräckning – på alla områden. På det militära området är det tämligen enkelt att beskriva vad som krävs och hur det bör organiseras. På andra områden som t ex ekonomi och energi är det svårare, men det borde gå att skapa en avskräckningspotential även där. Det ska kosta mer än det smakar att försöka destabilisera ett land (eller en organisation) – det skall Ryssland veta i förhand.

En central fråga som också flera återkom till var den stora betydelsen av att alla inblandade, politiker, civila och militära beslutsfattare var väl förberedda på att hantera den typ av situationer som de kan ställas inför. Det räcker inte med planer, gemensamma övningar är ett måste.  Förutom den kunskapsuppbyggnad det innebär avseende olika samhällssektorers förmågor och svagheter så tvingas deltagarna till att fatta svåra beslut – det minskar risken för handlingsförlamning i en skarp situation. 

Det rådde också stor enighet om att ett utökat informationsutbyte mellan myndigheter, länder och organisationer (EU och Nato) är en nödvändighet. Det är grunden för att kunna få en rimligt sammanhållen lägesbild av vad som egentligen pågår, och därmed en förutsättning för effektiva motåtgärder.

Även det ryska ”kärnvapenskramlandet” var uppe till diskussion. Det kan inte negligeras – de västliga kärnvapenmakterna måste tänka igenom sina doktriner, det är tveksamt om det Kalla krigets doktriner fortfarande är relevanta.

Slutligen några enskilda citat:

 ”Hybridkrigföring är som comprehensive approach, något som heller ingen riktigt vet vad det är, fast tvärt om. Istället för att skapa stabilitet så eftersträvas instabilitet”.

”Vi har gått från kallakrigs-doktrinen Mutual Assured Destruction till Assured Disruption,” (apropå våra samhällens sårbarhet och vår brist på motåtgärder)



”Det finns inga regler för hybridkrigföring”

”Sluta teoretisera, det är dags för praktiska åtgärder”.

”When in doubt shoot” (apropå små gröna män).

 

                                                                 *****

Repetition?

Sammanfattning
Den sedan 2013 föreslagna ryska flygbasen i Vitryssland förefaller nu slutligen nått det sista stadiet av förhandlingar. Vitrysslands position samt ffa. dess Presidents förefaller vara mer utsatt än på länge, ett förhandlingsspel som förts dels gentemot de västliga länderna dels gentemot Ryssland, kan försatt honom och även Vitryssland i en mycket utsatt situation. Flygbasfrågan kommer bedömt avgöra vilken positionering Vitryssland kommer inneha under en lång tid framöver.
Analys
   Bild 1. Vitrysslands geografiska placering.
Den 19SEP2015 gav Rysslands President, Vladimir Putin, i uppgift till dels det ryska Försvarsministeriet dels det ryska Utrikesministeriet att påbörja förhandlingar med Vitryssland kring upprättandet av en rysk flygbas på vitryskt territorium.1Detta skedde dagen efter både Rysslands President och Vitrysslands President, Aljaksandr Lukasjenka, träffats.2Frågan kring denna ryska flygbas har varit mer eller mindre en följetong sedan 2013, då den först kom på tal, dock förefaller den nu gå in i ett slutskede, mtp. de givna instruktionerna av Rysslands President.
Frågan kring den ryska flygbasen är dock betydligt mer mångfacetterad än vad man kan tro vid första anblick. Vad de flesta troligtvis tänker, är att det är ytterligare ett steg i konfrontationen mellan å ena sidan NATO och å andra sidan Ryssland, då ärendet varit pågående sedan 2013, då ett relativt lugn trots allt rådde mellan Ryssland och Väst samt de NATO anslutna länderna, så är inte det de övergripande syftet, med en möjlig etablering av en rysk flygbas i Vitryssland. Givetvis blir det nu även en spelbricka i den rådande konflikten, men ytterst handlar det bedömt om andra värden.
Lukasjenkahar sedan den Rysk – Ukrainska konflikten uppstod under 2013-14, förhållit sig neutral i frågan åtminstone utåt sett, troligtvis i syfte att vinna ett ökat förtroende hos Väst. Likaså får benådningen av sex (6) oppositionella ses i ljuset av detta ffa. utifrån de uttalanden som kommit efter det.3 En benådning som förefaller fallit i god jord hos bl.a. EU då man ser framför sig att de ekonomiska sanktionerna mot Vitryssland kommer lättas på sikt, vilket innebär att pengar från västliga länder kan komma in, varpå Vitryssland ej skulle fortsätta vara lika beroende av Ryssland.4
I grunden handlar Lukasjenkos agerande om ekonomi och sin egen vilja att kvarstanna på sin post som President av Vitryssland, då de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland även påverkar Vitryssland,5så krävs en balansgång mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan de västliga länderna, vilket Vitrysslands ställningstagande kring den Ukrainska konflikten bör ses ur. Sett ur ett ryskt perspektiv så utgör Vitryssland en tydlig del av det s.k. ”nära utlandet”,6 varpå en västlig orientering av Vitryssland ej kommer tolereras, då det drastiskt skulle försämra den geostrategiska balansen för Ryssland.
Sett till den ekonomiska förlust som Vitryssland fått som följdverkningar genom sanktionerna mot Ryssland, så blir Lukasjenkos agerande gentemot de Västliga länderna förståeligt, dock kan man relativ hög säkerhet förutsätta att de styrande i Ryssland, anser att han spelar ut båda parter ffa. Ryssland genom sitt agerande. Ett agerande som till del påminner om Ukrainas orientering gentemot EU innan konflikten där uppstod, dock är Vitrysslands geostrategiska läge minst lika viktigtom inte viktigare för Ryssland än vad Ukraina var, varpå toleransnivån troligtvis är lägre kring en möjlig västlig orientering hos Vitryssland mot Väst.
Bild 2. Ryska baser, samt föreslagna platser för flygbas.

Ur ett militärstrategiskt perspektiv utgör en (1) bas, inte någon större förändring av den militära balansen, det man tidigare diskuterat är basering av ett flygregemente vilket i sig förändrar balansen något.7 Dock har Vitryssland idag, i praktiken inget flygvapen, utan är beroende av Ryssland, varpå man får se att förändringen blir obefintlig, alla västliga planer bör förutsätta att Ryssland i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge kommer genomföra ombasering inom ramen för försvarsunionen mellan Ryssland och Vitryssland. Inom ramen för den Rysk-Vitryska försvarsunionen så har Ryssland även jaktflygplan på rotationsbasis i Vitryssland sedan 2013, för att upprätthålla incidentberedskap,8 likt NATO genomför i Baltikum, över Vitryssland.

Den planerade Ryska flygbasen i Vitryssland utgör således en tydlig hävstång för Ryssland, i syfte att bibehållaVitryssland i den ryska intressesfären. Skulle en rysk flygbas etableras kommer den tydligt försvåra, om möjligt omintetgöra, en orientering hos Vitryssland västerut, då man i sådant fall tydligt gör ett ställningstagande gentemot de västliga länderna, i den nu pågående intressekonflikten mellan Väst och Ryssland. Så genom att nu lyfta upp flygbasfrågan på högsta nivå, kan man säga att man nu tagit situationen till vägs ände.
Lukasjenkahar historiskt alltid förhalat de ryska militära samarbeten, dock får man nog säga att denna gång kommer han inte kunna förhala det, utifrån de geopolitiska strömningar som råder. Det stundande valet den 11OKT2015 i Vitryssland blir även en faktor att ta hänsyn till avseende flygbasen, vilket troligtvis Lukasjenka är medveten om, att det mycket väl kan utnyttjas mot han dels av oppositionen om han går med på det, vilket troligtvis kommer föranleda fortsatta ekonomiska sanktioner av bl.a. EU dels av Ryssland om han ej går med på upprättandet av en flygbas, vilket i praktiken skulle innebära att han tappar sin status som ”skyddsling” som inneburit billigare gas, ekonomiskt stöd m.m.
Vad som dock är mycket oroande är att liknande, rykten om möjligt rysk subversiv påverkan i Vitryssland, som kom i omlopp innan konflikten i Ukraina startade,9 även nu är i omlopp rörande Vitryssland.10 Då som nu, var det en möjlig västlig orientering som föranledde dem, om än att den är betydligt mindre i Vitrysslands fall än vad den var i Ukrainas, dock uppvägs det av att Vitryssland är markant mer geostrategiskt viktig för Ryssland. Då som nu var även världens blickar fäst mot konflikten i Syrien.
Huruvida det skulle kunna röra sig om en militär intervention får man låta vara osagt, dock är situationen i Vitryssland markant mer skör än den var i Ukraina. Varpå ingen större provokation från Rysslands sida skulle behövs för att få Vitryssland att agera, eg. skapa upplopp som föranleder att oppositionella fängslas, på ett sådant sätt att de Västliga länderna skulle fortsätta sanktionerna mot dem, varpå Vitrysslands försök till en västlig orientering skulle vara omintetgjord.
Den vitryska Försvarsmakten är även mer eller mindre integrerad i den ryska.11 Så dels får man fundera på vart dess lojalitet ligger dels har Ryssland mycket god kännedom om dess styrkor och svagheter att den skulle ej utgöra något hinder för dem, vid en liknande situation som i Ukraina. Vilket gör att i grunden utgör den ingen säkerhetsgaranti för Lukasjenkaatt kunna bibehålla sin maktposition i Vitryssland, utan den kan snarare utgöra en riskfaktor för honom.
Slutsats
Den föreslagna ryska flygbasen i Vitryssland har mer långtgående konsekvenser än enbart militärstrategiska. Lukasjenkos”spel” gentemot både Ryssland och Väst, har troligtvis nu nått vägs ände, flygbasfrågan kommer avgöra vilken positionering Vitryssland kommer inneha under en lång tid framöver. Vid ett vitryskt nej till flygbasen kan inte, någon form av, rysk destabilisering uteslutas mot Vitryssland, i syfte att isolera landet gentemot väst, för att därefter genomdriva sin vilja. Härvid bör situationen och utvecklingen i Vitryssland det närmsta halvåret särskilt följas, då det i hög grad även påverkar den svenska säkerhetssituationen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
AP 1(Engelska)
OSW 1, 2, 3(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Jamestown Foundation 1, 2, 3(Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
Slutnoter
1Reuters. Bush, Jason. Putin gives go-ahead to Belarus airbase plan. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/09/19/us-russia-belarus-airbase-idUSKCN0RJ0K720150919Hämtad 2015-09-26
2AP. Karamanu, Yuras. Putin moves to establish Russian military base in Belarus. 2015. http://bigstory.ap.org/article/211098df08ec466689b038682329acc4/putin-moves-establish-russian-military-base-belarusHämtad 2015-09-26
3Reuters. Makhovsky, Andrei. Belarus leader pardons six jailed opposition figures. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/08/23/uk-belarus-rights-prisoners-idUKKCN0QR0R520150823Hämtad 2015-09-26
4Reuters. Emmott, Robin. Exclusive: European Union moves to suspend sanctions on Belarus. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/09/17/us-belarus-sanctions-eu-exclusive-idUSKCN0RH1KY20150917Hämtad 2015-09-26
5The Moscow Times. Belarus Lost $3 Billion in Russia-West Sanctions Battle – Lukashenko. 2015. http://www.themoscowtimes.com/business/article/belarus-lost-3-billion-in-russia-west-sanctions-battle—lukashenko/522883.htmlHämtad 2015-09-26
OSW. Bakunowicz, Tomasz. A substantial decline in Belarus’s foreign trade. 2015. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2015-05-06/a-substantial-decline-belaruss-foreign-tradeHämtad 2015-09-26
6The Guardian. Beaumont, Peter. Russia makes latest high-risk move to keep pieces of its ’near abroad’ in check. 2014. http://www.theguardian.com/world/2014/mar/02/russia-moves-keep-near-abroad-soviet-states-in-checkHämtad 2015-09-26
The New York Times. Erlanger, Steven. The World; Learning to Fear Putin’s Gaze. 2001. http://www.nytimes.com/2001/02/25/weekinreview/the-world-learning-to-fear-putin-s-gaze.htmlHämtad 2015-09-26
7Reuters. Makhovsky, Andrei. Anishchuk, Alexei. Russia plans to deploy fighter jets, base in Belarus. 2013. http://www.reuters.com/article/2013/04/23/us-russia-belarus-jets-idUSBRE93M12J20130423Hämtad 2015-09-26
8OSW. Wilk, Andrzej. Russian aircraft patrol Belarusian airspace. 2013. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2013-12-11/russian-aircraft-patrol-belarusian-airspaceHämtad 2015-09-26
9The Jamestown Foundation. Moscow Preparing New Provocations in Crimea. 2013. http://jamestownfoundation.blogspot.se/2013/07/moscow-preparing-new-provocations-in.htmlHämtad 2015-09-26

11OSW. Marin, Anaïs. Trading off sovereignty. The outcome of Belarus’s integration with Russia in the security and defence field. 2013. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2013-04-29/trading-sovereignty-outcome-belaruss-integration-russiaHämtad 2015-09-26

Fiska med handgranat

Fiskeredskap i Ukraina (och Ryssland).

Ukrainakriget blev igår rejält uppmärksammat på DN:s förstasida som största nyhet med rubriken ”MITT I FRONTLINJEN”. Sedan några veckor skjuts det mindre i Ukraina, och kanske som en konsekvens av det får svenska tidningsläsare nu en rejäl titt på tillvaron i ukrainska arméns skyttegravar. Bättre sent än aldrig och klart läsvärt – men textens brister säger också en del.

Det är på det mänskliga planet en klart informativ och rätt gripande text av Michael Winiarski. Fotografierna av Paul Hansen är starka och här kan man se flera fina extrabilder. Jag skulle säga att reportaget ger mer känsla för frontvardagen i Ukraina – som fisket med hjälp av handgranat – än det mesta som tidigare tryckts på svenska. Men så finns det tyvärr också flera egendomligheter, några kanske bara av mindre vikt men också en viktig.

Situationen i östligaste Ukraina påminner nu om läget som rått i Transnistrien i nästan ett kvartssekel. Mycket i texten bekräftar detta och det understryks i den analys av DN:s Ingmar Nevéus som ligger direkt efter reportaget i pappers-DN. Därför är det lite märkligt att Winiarski benämner området ”Trandniestr” medan Nevéus tack o lov skriver Transnistrien. Även om korrekturläsandet numera görs på en mycket låg nivå borde man ha upptäckt detta och hållit sig till Transnistrien. Detta är ett område som fler borde få lära känna – utan kunskap om dess öde är det svårt att nu diskutera östligaste Ukraina.

Ett annat märkligt fel är att GRU benämns som ”den ryska säkerhetstjänsten”. Jag har svårt att tro att Winiarski inte skulle känna till att GRU är en underrättelsetjänst, mer exakt den ryska militära underrättelsetjänsten. Hm, kanske bara ett hjärnsläpp – som vi alla drabbas av ibland.

Slutklämmen i analysen av Nevéus är nog allvarligare: ”…det verkligt svåra: att överbrygga klyftorna mellan ukrainare i öst och väst, att läka alla sår som rivits upp.” Det finns två skäl till att dessa ord haltar. Som reportagets text (och många utländska reportage) visar, så kan man som främst rysktalande, som ryss – ja, till och med som rysk medborgare – känna sig hemma i den ukrainska armén (liksom i frivilligförbanden). Klyftans storlek kan alltså diskuteras. För det andra frammanar orden en missvisande bild av hur stor (egentligen liten) del av Ukraina som erövrats. Inte för att förringa den fruktansvärda blodsspillan och förstörelse som skett, men det är viktigt att ha klart för sig att ryska förband och frivillig milis lyckats ta över endast en del av östra Ukraina, knappt tre procent av hela Ukrainas territorium (det blir mer om man inte skulle räkna Krim som ukrainskt, men ingen stor skillnad).

Dock, väldigt positivt med ett mer ingående reportage om Ukrainakriget och Paul Hansens bilder från Ukraina hoppas jag han kan visa mer av i någon fotobok framöver.

Transnistriens ännu aktuella flagga.

Försvarsproblem med fokus på Gotland

av Frank Rosenius ”GOTLAND – kan inte försvaras?” är min slutsats efter ett nyligen genomfört operativt spel i Krigsvetenskapsakademien. Sveriges försvar har varit ett hett debattämne under några år. Underfinansiering, omorganisationer, personalbrist är några exempel på problem. Samtidigt har allvaret i hoten och risken för konflikter nära i tiden ökat – Ukraina och Ryssland förmörkar […]

Putin, kärnvapnen och hotbilder

av Jan Leijonhielm Under senare tid har såväl Putin som ryska ambassadörer uttalat direkta hot om kärnvapenanvändning mot väst. De har bl a gällt specifikt beredskapen vid ockupationen av Krim eller mer allmänna hot mot Natoutvidgning eller olika länders påstådda aggressivitet mot Ryssland eller ryska intressen. Den ryska synen på kärnvapen och deras användning uttrycks […]

NATO-debatten – ett turkiskt applex (uppdaterad 16/9 23.30)

Under morgonen noterade jag att Aftonbladets ledarredaktör Anders Lindberg i en ledarartikel framhöll Turkiets pågående krigföring mot PKK som en anledning att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i NATO. Jag har den största aktning för Anders Lindberg och den som inte har sett någon av hans genomgångar om informationskrigföring och ryska troll ur en journalists perspektiv (video från Sälen 2015), har verkligen gått miste om något. Dock är Lindberg helt ute och cyklar i dagens argumentation. Han är dock inte ensam om ståndpunkten att Turkiets krigföring mot kurderna skulle vara en anledning för Sverige att avhålla sig från ett NATO-medlemskap.

Logiken i ett dylikt resonemang blir felaktig av flera anledningar, vilka jag kommer att visa på nedan. Det finns dock flera argument för Sverige att fundera över ett NATO-medlemskap, men i det här fallet skiner fördomarna igenom och de som använder sig av tesen försöker sig på att vinna billiga poäng baserade på okunskap.

Förpliktelser
Det implicita budskapet som förs fram är att om Sverige skulle gå med i NATO skulle Turkiet tvinga Sverige in i krig som vi inte är intresserade av.

Låt oss här börja med att läsa NATO-stadgan (tyvärr är det något som alldeles för få svenskar, särskilt politiker och journalister bemödat sig att göra). Stadgan går tillbaka till organisationens tillblivelse 1949. Den paragraf som är mest känd och som är styrande för hur vapenmakt ska användas, är artikel 5 i vilken medlemsländerna förbinder sig att vid en ”armed attack” mot ett eller flera land, komma till varandras militära försvar. Denna paragraf har en solid folkrättslig förankring, där den lutar sig på FN-stadgans artikel 51 om varje lands rätt till enskilt eller kollektivt självförsvar vid en ”armed attack”. Denna rätt kan endast inskränkas av ett beslut i säkerhetrådet och varje land som använder sig av artikel 51, ska utan dröjsmål rapportera det till säkerhetsrådet där frågan ska behandlas vidare.

Varför skriver jag då ”armed attack”? Jo, för att understryka den internationella innebörden av begreppet, nämligen ett väpnat angrepp på ett land från ett annat land. I begreppet innefattas alltså inte gerillagruppers anfall på ett land (såvida det inte står klart att de agerar för en annan stat). Det finns heller ingen rätt att angripa ett annat land (man kan naturligtvis diskutera till döddagar när självförsvar börjar).

Sålunda finns det inget i NATO-stadgan som förbinder dess medlemmar att delta i interna stridigheter i en annan medlemsstat eller ens ett krig som påbörjas av en annan medlemsstat.

Beslutsfattande
Nästa intressanta punkt där logiken brister för argumentet att Sverige kan agera mer självständigt om man står utanför NATO, utgörs av beslutsprocessen i NATO. I den mer känslobaserade än faktabaserade svenska NATO-debatten, där flera svenska partier under årtionden gjort sitt bästa för att måla upp ett NATO-spöke som dikterar allt utanför Sveriges gränser, ges intrycket av att lilla Sverige skulle få dansa efter de andra stater pipa. En ond sådan naturligtvis, där det än är Turkiet, än USA eller Frankrike som skulle bestämma allt (beroende på vem som berättar spökhistorien).

Förutom att denna sägen inte alls tar hänsyn till att våra grannländer som är med i NATO uppenbarligen lyckas utmärkt med att föra fullt normal nordisk politik, så bortser uttalarna helt från hur beslut fattas i NATO. NATO är (vilket säkert kommer som en överraskning för många) ett politiskt samarbetsorgan, där samordningen av militära medel är den verksamhet som är mest känd. Det intressanta är nämligen hur beslut fattas.

Beslut fattas endast genom koncensus, och besluten fattas i North Atlantic Council, NAC av politiker – inte av militärer. Det betyder först och främst att när ett beslut fattas så är det ett beslut som hela organisationen står bakom, vilket ger en stor styrka. Det betyder vidare att till skillnad från i andra samarbetsorgan som t.ex. FN, är det ensamma, lilla landet starkt och kan driva en stark egen politik. Det betyder att som medlem i NATO har man alla möjligheter att föra sin egen politik och dessutom hindra politik som man anser som olämplig. Om vi nu ponerar att NATO faktiskt skulle kunna besluta om att starta ett krig, men att en stat var emot det så skulle det inte bli något krig eftersom koncensus inte skulle kunna uppnås. Nu är ju så inte fallet eftersom organisationen är defensiv och de enda förpliktelserna är just defensiva – kollektivt självförsvar i händelse av en internationell väpnad konflikt.

Detta innebär vidare att Sverige, med den säkerhetspolitik som förts och fortfarande förs i landet, som icke-medlem utan endast partner, blir utlämnad just till vad NATO-medlemmarna bestämmer. Sverige kan naturligtvis ”tycka” saker inför att NAC ska fatta ett beslut, men inte påverka beslutet annat än genom att hoppas på att de tjänster som landet levererat historiskt går att kassera in som gentjänster. Det går naturligtvis att hoppas på andra bilaterala eller multi-laterala avtal, men där måste man betänka att de antingen vinner sin styrka på just försvarsgarantier – eller just samarbeta där det gäller att klia varandras rygg så mycket som möjligt. Att det är det lilla landet med behov av bistånd som får klia mest, tror jag de flesta förstår.

Det finns flera historiska exempel att luta sig tillbaka på vad det innebär att tro att det räcker med att vara partner. Det första exemplet utgörs av Georgien som under flera år på 00-talet avsatte stora delar av sitt försvar och sin försvarsbudget på internationella insatser i Afghanistan och Irak. I augusti 2008 var intresset dock mycket svalt från NATO att kommer till sitt trogna partnerlands bistånd. Det andra utgörs naturligtvis av Ukraina med motsvarande erfarenheter som Georgien.

Det tredje exemplet rör faktiskt Sverige. Vintern 2014 var det ursprungligen tänkt att Sverige skulle dra sitt strå till den nordiska stacken och visa säkerhetspolitiskt ansvarstagande genom att delta i NATO:s incidentberedskap över Island. Vid första anblicken blir slutsatsen att detta skulle tas emot med öppna armar av NATO-länderna. Så var det också med de flesta länder, men det fanns också enstaka, mindre stater som ansåg att Sverige försökte plocka russinen ur kakan med sitt agerande och därför gick emot beslutet (och därmed bevisade den lilla statens styrka i NATO:s beslutsprocess). Resultatet blev istället att Sverige och Finland fick genomföra flygövningar på Island, men ej delta i incidentberedskapen.

Två av de andra vanligt förekommande myterna
Om ”USA” (eller byt till valfritt annat medlemsland) vill ”föra krig” i Syrien så skulle Sverige vid ett medlemskap tvingas att vara med. Nej, så är inte fallet. I och med att det inte rör sig om självförsvar så finns det inga förbindelser för medlemmarna att medverka – inte ens om det rör sig om en insats beordrad i FN:s säkerhetsråd. Det senaste i den raden exempel utgörs av Libyeninsatsen där flera stora NATO-medlemmar inte deltog, t.ex. Tyskland och Polen. Såsom icke-deltagande innebar det samtidigt att de ländernas personal också saknade tillträde till handlingar och baser med anknytning till insatsen. Detsamma skulle gälla Sverige vid ett medlemskap. Vill man inte delta, så gör man inte heller det . Vill man stoppa ett beslut i NAC, så kan man dessutom som medlem göra det – och det görs tills man förhandlat fram ett beslut som alla länder kan gå med på.

Men om t.ex. Turkiet blir utsatt för ett anfall, varför ska då Sverige försvara landet militärt? Svaret borde med tanke på den pågående flyktingkrisen vara uppenbart – de ytterligare flyktingströmmar som skulle utlösas vid ett sådant krig skulle varken ligga i Europas eller Sveriges intresse. Här, liksom annorstädes är den bästa lösningen att förhindra att ett krig någonsin kommer till stånd, där just trovärig försvarsförmåga är ett av medlen. Det näst bästa medlet blir att genom gemensamma ansträngningar och kollektivt självförsvar snarast möjligt få slut på kriget. Vad gäller Turkiet får vi ha i åtanke att en alltför uttalad svensk linje idag kan straffa Sverige i NATO där Turkiet lätt kan utnyttja sin röst för att stoppa ett beslut som Sverige kan vara beroende av. Svängrummet att agerat t.ex. frågan ”Turkiet” (om man så skulle önska) är därför större som medlem. Eller varför inte jämföra med den ungerska flyktingpolitiken, där Ungern inte bara tillhör EU utan också NATO sedan flera år.

Här får vi se till oss själva i en situation motsvarande den ovan beskrivna. Vi är i högsta grad själva betjänta av att omfattas av en säkerhetsgaranti och i dagsläget och överskåldlig framtid är det endast NATO som kan erbjuda en sådan. Att grunda sin argumentation på skrönor framkallade av ett NATO-spöke, är i dagsläget att jämställa med ett säkerhetspolitiskt självskadebeteende.

Målsättningen är att detta inlägg ska bli det första i raden av inlägg med utgångspunkt i NATO-debatten.


Uppdatering 16/9 23.30:
Anders Lindberg har på Aftonbladets ledarblogg valt att bemöta mitt blogginlägg under rubriken ”Turkiets sak är inte din sak heller Wiseman”. Det föranleder naturligtvis mig att kommentera vad som där framförs även om det går en bit utan avsikten med de inlägg jag tänkt mig i den påbörjade inläggsserien. Avsikten med mitt ovanstående inlägg var inte att bemöta Anders Lindberg specifikt, utan föranleds av en rad av de kommentarer jag fått på Twitter sedan sommaren om att Turkiet gör ett svenskt NATO-medlemskap omöjligt. Här skiljer sig mina och Anders åsikter åt. Jag är av uppfattningen att man med den beslutskonstruktion som NATO har bäst påverkar från insidan, särskilt som detta är starkt säkerhetspolitiskt gynnsamt för Sverige. Anders tror att Sverige inte kan föra en självständig Turkietpolitik som NATO-medlem. Jag nöjer mig med att konstatera att den politik Sverige fört i modern tid i fråga om Turkiet, inte skiljer sig nämnvärt mot andra europeiska länder som är NATO-medlemmar.

På en punkt har dock Anders solklart fel och det är den om militär alliansfrihet. Sverige är sedan 1995 medlem av EU (EG). Redan där försvann möjligheterna till svensk neutralitet. Sedan 2009 är Sverige också förbundet av Lissabonfördraget, där EU-medlemmarna förbinder sig att ställa upp för varandra militärt i händelse av en ett angrepp på ett EU-land. Det finns dock mycket att säga om ramarna och förmågan för EU:s trovärdighet som en samlad militär aktör och det har fallit sig naturligt att de EU-länder som är intresserade av en starkare säkerhetspolitik, löser detta genom sitt NATO-medlemskap. Det finns helt enkelt inget incitament för NATO-medlemmarna att lägga stora belopp på att bygga en parallell struktur för EU-medlemmar som av oklara anledningar inte vill ta steget in i NATO.

Jag tror heller inte att jag behöver påpeka att det som hållit Sverige utanför krig de senaste 200 åren är i första hand inte ett starkt försvar eller en strikt neutralitet, utan upprepade avsteg från den deklarerade neutraliteten gentemot den aktör som för tillfället varit starkast.

Uppsegling?

Sammanfattning
Sverige förefaller av Ryssland blivit ett säkerhetspolitiskt intresseområde, mest troligt har det kopplingar, till antingen genomförda eller kommande säkerhetspolitiska ställningstaganden, eller ageranden, av Sverige i antingen Östersjöregionen och/eller Barentsregionen. Detta innebär, troligtvis, även att den säkerhetspolitiska spänningsnivån inom Östersjöregionen och/eller Barentsregionen som helhet har ökat.
Analys
Ryska utrikesministeriets nytillträdda talesperson, MariaZacharova,1 uttalade sig under denna veckas pressorientering, 10SEP2015, vid det ryska utrikesministeriet, rörande Sveriges förhållande till NATO och hur ett svenskt medlemskap skulle påverka förhållandena mellan Sverige och Ryssland samt stabiliteten i norra Europa,2 något som både rysk och svensk media därefter följt upp. Uttalandet har föranlett att Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, den 11SEP2015 tillkallade Rysslands Ambassadör, ViktorTatarintsev, till det svenska Utrikesdepartementet för att förklara det ryska uttalandet.3
Vad som blir intressant med detta uttalande och reaktionerna på det, är att detta är ingetnytt, i princip är det samma uttalande, eller snarare retoriskalinje, som förmedlats sedan 2013, då Rysslands dåvarande President, Dmitrij Medvedev, uttalande sig i frågan.4Därefter har bl.a. Rysslands ambassadör, i Juni 2015,5uttalat sig på ett liknande sätt som Medvedev gjorde. Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, har även gjort liknande uttalande, utifrån samma retoriska linje, ejmot Sverige utan gentemot Finland i juni 2015.6
Så ur ett retoriskt perspektiv är detta ingetnytt budskap från Ryssland gentemot Sverige, däremot tog det två (2) år för Sverige att reagera på den av Ryssland, inslagnaretoriska linjen. Vad som dock är nytt, är att nivån har höjts på varifrån uttalandet kommer d.v.s. det Ryska utrikesministeriet, samt det är explicit riktat mot just Sverige, Medvedevs uttalande var riktat både mot Sverige och Finland. Vad som även får ses som ett ny tag, är att förmedla budskapet, även på det sociala mediet Twitter7 och på engelska (något man gjort länge, men får ses som nytt i diplomatiska sammanhang). Vilket troligtvis var vad som gjorde att reaktionerna blev så kraftiga denna gång, man fick en större spridning av budskapet, kontra traditionella medier.
Ser man till uttalandet som helhet, så säger man å ena sidan att valet av nationellt försvar och säkerhetspolitisk strategi är varje suverän stats interna angelägenhet, men å andra sidan så menar man på att ett NATO anslutet Sverige kommer få dels militärpolitiska dels utrikespolitiska konsekvenser som Ryssland måste bemöta. Man menar även på att det är ett antal svenska politiker och NATO sändebud samt frilansande säkerhetspolitiska experter som driver linjen att Sverige bör anslutas till NATO och systematiskt försöker påverka den svenska befolkningen för ett NATO medlemskap.
Bild 1. Ordvalens betydelse.
Vad som orsakade, stormen kring detta uttalande, var troligtvis det engelska ordvalet man valde på Twitter, kring ett svenskt NATO medlemskap (se bild 1). Hade man utnyttjat den egentliga översättningen som tillämpas på hemsidan, hade bedömt inte reaktionerna varit desamma. Huruvida det är en avsiktlig skrivning eller ett snabbt översättningsfel, lär vi aldrig få reda på, men man kan notera att två (2) dagar efteråt så ligger dels meddelandet kvar dels har ingen förklaring givits till ordvalet varken av det svenska eller ryska utrikesministeriet.
Dock uppstår två intressanta saker, den ena är varför nu detta intresse för svensk säkerhetspolitik det andra är sättet man väljer att kommunicera detta intresse. Börjar vi med själva kommunikationen, så är det faktiskt väldigt intressant, att vid en presskonferens som i huvudsak avhandlar situationen kopplat till Syrien och Ukraina, så väljer man att ta upp Sverige och dess relation till NATO. Sett till de två andra allvarstyngda ämnena som avhandlades så blir det ur ett svenskt perspektiv något felplacerat att ta upp Sveriges relation till NATO, då det ur vår svenska synvinkel på intet sätt ens är i närheten av samma dignitet som de två andra ämnesområdena.
Det andra, intresset för svensk säkerhetspolitik, blir desto svårare att se någon tydlig koppling till. Att ett antal riksdagspartier nu öppnat upp för att driva en linje för ett NATO medlemskap som en en möjlighet kan vara ett skäl. Personligen är jag skeptisk till att det är detta som föranlett det ryska uttalandet, då Ryssland har mer raffinerade metoder än utspel på presskonferenser för att påverka svensk opinionsbildning, NATO frågan är heller på intet sätt avgjord genom att ett antal riksdagspartier väljer att driva den linjen. Då blir det mer troligt att det är riktat mot något annat inom ramen för Sveriges samarbete med NATO eller NATO anslutna länder.
Vad som dock blir intressant med uttalandet är om man söker efter möjliga kopplingar till den ryska militärdoktrinen, som i mångt styr dess säkerhetspolitik. Då finner man två sådana kopplingar omedelbart. Den ena är NATO frågan,8 som ses som den främsta yttre faran mot Ryssland och då även med en utvidgning av organisationen. Den andra är militärpolitiska förändringar,9sett till den militära doktrinen, så anser man att en kraftig försämring av den militärpolitiska situationen, enkelt beskrivet säkerhetspolitiska förändringar i mellanstatliga relationer, är det farligaste hotet, då detta kan ge upphov till utnyttjande av militära maktmedel.
Ur ett doktrinärt hänseendeså blir det då förståeligt med ett uttalande rörande Sveriges relation till NATO, samtidigt som Rysslands ståndpunkt kring Syrien och Ukraina förmedlas vid det ryska utrikesministeriets presskonferens, då NATO och en utvidgning av organisationen ses som det främsta hotet och de följdverkningar detta skulle kunna få. Dock så blir valet av tidpunkt fortfarande höjt i ett dunkel. Däremot får vi, bedömt, med detta uttalande anse att Sveriges säkerhetspolitiska agerande, oaktat medlemskap eller inte i NATO, nu även anses som dimensionerande för Rysslands säkerhetspolitik.
Då detta ej är en ny retorisk linje från rysk sida, men ett säkerhetspolitiskt intresse förefaller uppstått kring Sverige från rysk sida, så kan det innebära att den säkerhetspolitiska nivån inom Östersjöregionen och/eller Barentsregionen som helhet har skruvats upp en eller några nivåer. Då Sverige av de flesta aktörerna kring Östersjön ses som ett säkerhetspolitiskt vakuum, så blir det även naturligt att Ryssland försöker bevara detta vakuum, då NATO som ses av Ryssland som dess huvudmotståndare, i princip är de övriga länderna i Östersjöregionen. Varpå alla försök till att stärka svensk säkerhet, genom bilaterala avtal eller medlemskap i organisationer, kommer bemötas av Ryssland på olika sätt, då Sverige blir en belastning för de övriga aktörerna att ta hänsyn till, gynnar det Rysslands säkerhetspolitiska agenda.
Slutsatser
Tre slutsatser rörande händelseutvecklingen:
  1. Sverige förefaller hamnat på den ryska säkerhetspolitiska agendan, då man dels så tydligt väljer att uttala sig kring interna svenska förhållanden dels väljer att göra det på en mycket hög nivå.
  2. Den säkerhetspolitiska spänningsnivån förefaller ha ökat i Östersjö- och/eller Barentsregionen, då Ryssland genom det utspel man gjort, mest troligt försöker bibehålla Sverige som ett säkerhetspolitiskt vakuum.
  3. Syftet med uttalandet har troligtvis inget med ett möjligt svenskt medlemskap i NATO att göra då det, om det skulle bli ett faktum ligger mycket långt bort i tiden, åratal, utan har snarare koppling till säkerhetspolitiska ställningstaganden och/eller ageranden i nutid eller närtid som Sverige har gjort eller avser att göra.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rossiyskoy gazety 1(Ryska)
Ryska Utrikesministeriet 1, 2(Engelska)
Slutnoter
1Svenska Dagbladet. Laurén, Anna-Lena. StjärnansomskavinnaPutinsinformationskrig. 2015. http://www.svd.se/zacharovas-uppdrag-vinna-informationskriget-at-putinHämtad 2015-09-11
2The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. Briefing by Foreign Ministry Spokesperson Maria Zakharova, September 10, 2015. 2015. http://en.mid.ru/en/web/guest/foreign_policy/news/-/asset_publisher/cKNonkJE02Bw/content/id/1741200Hämtad 2015-09-12
3Sveriges Radio. UDkallaruppryskambassadör. 2015. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6253383Hämtad 2015-09-11
4Reuters. Koranyi, Balazs. NATO expansion in Nordics would force Russian response: Medvedev. 2013. http://www.reuters.com/article/2013/06/04/us-russia-nato-idUSBRE9530UH20130604Hämtad 2015-09-11
5Dagens Nyheter. Winiarski, Michael. Rysslands ambassadör: Vi har gjort allt för att starta en dialog. 2015. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rysslands-ambassador-vi-har-gjort-allt-for-att-starta-en-dialog/Hämtad 2015-09-11
6Hufvudstadsbladet. Laurén, Anna-Lena. Putin:”Förblineutralt,Finland!”. 2015. http://hbl.fi/nyheter/2015-06-16/759627/putin-forbli-neutralt-finlandHämtad 2015-09-11
7Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. Twitter, September 10, 2015, 15:55. https://twitter.com/mfa_russia/status/641973270384914432
8Rossiyskoy gazety. Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. http://www.rg.ru/2014/12/30/doktrina-dok.htmlHämtad 2015-09-11

9Ibid.

11 september

Datumet ”den 11 september” kommer för minst tre, sannolikt fem, generationer att förknippas med ett paradigmskifte. Det var den dagen kriget bytte skepnad.

En angripare kunde med icke-kinetiska och icke-militära vapen angripa en motståndare på dess eget territorium trots det geostrategiska läget och trots den monumentala fortifikationsnivå som råder på alla skyddsobjekt i USA.

Men framförallt är det USA:s svar på detta ofattbara terrordåd som ändrar på grunderna för krigföringen. Visserligen växte insatsen i Afghanistan till att omfatta över 130 000 man men sett över perioden 1991 (Kuwait-kriget) till 2014 (ISAF avslutas) så har det amerikanska anfallskriget gått från att vara en klassisk Guderiansk markoffensiv med pansar och artilleri via RMA (Revolution in Military Affairs – det som blev NBF i Sverige) och hamna i dagens krigföring där samtliga arenor inklusive informationsarenan är samordnade i tiden och ett utfall av minutiös planering enligt NATO’s gemensamma planeringsverktyg (GOP). Begreppen ”targeting” och ”joint effects” föll på varje stabsmedlems läpp och plötsligt skulle även hela samhället inbegripas i planering och genomförande i form av DIME eller PMESII.

Kriget är inte längre något som kan överlåtas till militären, kriget skall vara politik även ute hos den enskilda soldaten.

En annan utveckling handlar om att kriget skall bli kliniskt, kirurgiskt och antiseptiskt. Det låter mer som en operationssal men det handlar om att soldater och lägre befäl inte skall behöva konfronteras med döda och skadade fiender mer än absolut nödvändigt. Drönare, stridsflyg, CAS, kryssnings-robotar, helikoptrar, elektronisk krigföring etc flyttar fler och fler soldater från ”fronten” och detta innebär att det inte längre finns någon front.

Samtidigt har de få som faktiskt skjuter för att döda, som ser och hör den fiende man bekämpar (skjuter ihjäl eller skadeskjuter) med sin automatkarbin – fått en förhöjd status och refereras oftare och oftare till som ”specialförband”. Vanligt traditionellt infanteri i stora mängder är inte generalernas viktigaste resurs som det var för 100 år sedan. Inte heller pansar (kavalleri) är särskilt avgörande för en general. Kriget kan faktiskt avgöras eller rentav förhindras om några få utvalda elitsoldater (sic!) kan ta sig ända in i sovrummet hos landets president eller en farlig terroristledare. En liten maktdemonstration som räcker för att plocka bort ett av Clausewitz stödben. Detta var vad Navy Seals gjorde med bin Laden (och Al Qaida försvann efter det) och det var vad SAS gjorde i Oman, Aden och Gambia.

Det är mot denna bakgrund man skall se reduktionen av den svenska militära försvarsmakten och behovet av att möta ett asymmetriskt angrepp där angriparen kanske inte ens använder militära medel men ändå uppnår sina mål som t.ex. i Omfall EDMUND.

Idag minns vi också Anna Lindh som utsattes för ett mordförsök den 10 september som trots kvalificerade sjukvårdsinsatser ledde till hennes död den 11 september. Det var andra gången som en stor och betydelsefull politiker mördades på öppen gata i Sverige. Mordet på Palme är ännu inte uppklarat (se upp för Gunnar Walls bok som kommer den 16 september där han sannolikt pekar ut svensk polis och militär) men mordet på Anna Lindh anses uppklarat även om många har uttryckt tvivel över att en ensam galning kan mörda landets utrikesminister mot bakgrund av just Palme-mordet.

Så väl 9/11 som Palme-mordet och mordet på Anna Lindh omgärdas av ofantliga mängder konspirationsteorier som på olika sätt vädras på internet. Det påstås att både 9/11 och Palme-mordet var ett ”inside job” och det är faktiskt en och annan foliehatt som anser att mordet på Anna Lindh också på något underligt sätt har utförts på uppdrag av CIA eller av någon annan skuggorganisation.

Vi har självklart inga enkla svar men vill som vanligt slå ett slag för att var och en funderar på om inte det finns någon som tjänar på att folket tror att polis, militär och underrättelsetjänst mördar deras ledare. Om det är något som kan leda till revolution så är det ju sådant.

Att försöka destabilisera sina motståndare ägnade sig KGB åt under Sovjet-tiden och det ägnar sig SVR åt idag. Har man läst ända hit i dagens inlägg så är man sannolikt en hardcore fan av vår blogg, tack för det, och då har man redan koll på Bezmenov, Pacepa och Mithrokin. Dessa personer har på ett bra sätt beskrivit den sovjetiska och ryska destabiliseringsstrategin.

Anledningen till att vi idag tar upp det igen är att på temat krigföring enligt ovan så ingår informationskrigföringen i dagens krig i sådan omfattning att man kan säga att den rentav är viktigare än den kinetiska krigföringen, åtminstone som politisk påverkansmetod. Är målet att påverka motståndarens politiska beslut och det räcker med att generera en falsk bild så är det förstås mycket bättre än att föra krig med kinetiska medel. Det är billigare och lidandet för det egna folket minskar.

Glöm sedan inte bort det allra viktigaste med informationskrigföringen – den går aldrig att helt härleda till angriparen. Den kan alltid bortförklaras eller förnekas. Det kan inte en kryssningsrobot. Tänk på det när du läser alster av överlöpare och femtekolonnare i Sverige på svenska.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato, särskilt när Ryssland hotar med motåtgärder om vi gör det.

Spänningen stiger

”Det som pågår i Mellanöstern nu kan mycket väl vara förkrigsskedet till det tredje världskriget.” Detta alarmistiska uttalande förekommer på allsköns sociala media och leder ofta till underliga konspirationssidor på de mörkaste delarna av internet. Men frågan är om inte det som händer mellan USA och Ryssland nu faktiskt riskerar att vara den gnista som tänder elden. Det finns gott om bensinångor för att vitsigt referera till den extremt oljerika regionen.

Maria Zahkarova som är ryska utrikesministeriets taleskvinna uttryckte i måndags förvåning över den amerikanska varningen om att rysk truppnärvaro i Syrien eskalerar konflikten. Den amerikanska självbilden spelar dock tyvärr Putin rakt i händerna.

Zakharova kontrar förstås med att hänvisa till de rysk-syriska relationerna sedan Hafez Assad kom till makten 1970. Ouch.

”Vi stödjer Syrien nu, vi stödde dem då och vi kommer att fortsätta stödja dem”, konstaterade Zakharova. ”Vi har alltid levererat utrustning till dem för deras kamp mot terrorister”. Notera ordvalet.

Av obegriplig anledning, eller kanske mer sannolikt mycket genomtänkt anledning, så vägrar Dmitrij Peskov att svara på frågor om ryska förband deltar i striderna.

Samma Zakharova hotade idag via ryska utrikesministeriets Twitter-konto, Sverige med vedergällning om vi närmar oss NATO.

Spänningen stiger.