Sökresultat för: ryska
Mera om försvarsproblemen kring Gotland – Nato agerande
av Helge Löfstedt Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. På bloggsidan har också ledamoten Frank Rosenius i […]
Farligt vilseleda Sveriges folk om neutraliteten
av Ingolf Kiesow Försvarare av alliansfriheten brukar hävda att neutralitetspolitiken har tjänat Sverige väl. Det är förvisso sant och det förtjänar att framhållas. Däremot är det inte relevant som argument för fortsatt alliansfrihet. Det finns tre begrepp som är särskilt relevanta för diskussionen om alliansfrihet, nämligen alliansfrihet, neutralitet (som dessutom har minst två olika betydelser) […]
Vem går i fällan?
Igår kallade Sverigedemokraterna till en extra presskonferens för att ge ett huvudbudskap och några underordnade budskap.
Huvudbudskapet är att sittande regering inte kan hantera de utmaningar Sverige står inför. Presskonferensen genomfördes idag (15 oktober 2015). Demagogin handlar om att landet står på randen till systemkollaps och kaos och att detta främst är den sittande regeringens fel. Dock har SD växt starkt på att definiera sig själva som den enda oppositionen genom att t.ex. mynta det propagandistiska uttrycket ”Sjuklövern” om övriga riksdagspartier varför det måste betraktas som att även Alliansen är skyldiga till kaoset, sett ur SD perspektiv.
Åkesson lovar också att ”Vi kommer att arbeta utomparlamentariskt med ett massivt kampanjande och signalpolitiska åtgärder som inte den svenska regeringen vill göra”. Man försöker alltså inte ens dölja att man aktivt ökar politisk instabilitet och att man vill kringgå och underminera det svenska politiska systemet.
Att vi har en flyktingkris är alltså sett ur psyops-vinkel, ett underordnat budskap. Det är ju något som alla partier, alla media och folket är överens om. Man använder det istället som ett medel för att nå ett mål – nämligen politisk instabilitet.
Vi lever i en av världens mest stabila demokratier och ingen har synpunkter på att ett parti som har 49 av riksdagens 349 mandat har rätten att framföra sin politik. Om folket inte tycker om politiken så visar det sig i nästa val. Men eftersom vi också har yttrandefrihet i Sverige så har var och en rätt att kritisera politiken, partierna och politikerna.
Vi brukar inte ägna oss åt inrikespolitik här på Reservofficersbloggen, men nu har det inrikespolitiska läget blivit en del av det totala säkerhetspolitiska läget i Europa och dess närområde. Frågor som många väljare aldrig behövt, velat eller kunnat ta ställning till börjar dyka upp i debatten. Ett exempel är NATO-medlemskap, ett annat är flyktingsituationen. Båda dessa frågor knyts ihop med inrikespolitik på ett sätt som inte alltid gynnar objektivitet och empiri. Nu skall inte politik vara vetenskap, det handlar trots allt i grunden om ideologier. Men det kan vara klokt att basera politiska beslut på väl beprövad erfarenhet.
När politiker och massmedia talar om systemkollaps, panik, kaos och sönderfall så gör de inte folket en tjänst. tvärtom. När Stefan Löfvén på pressträffen på Grillska gymnasiet för ett år sedan sade att ”något har gått sönder” i Sverige så sjunger han en melodi där han själv inte spelar pianot.
Om det är något som gynnar subversiva krafter som i egensyften spelar på människors känslor för att skaffa sig makt – så är det när etablissemanget börjar tala i termer av kaos och förfall.
Sverige befinner sig i ett förkrigsstadium. För den som önskar akademiskt underlag för det påståendet – läs allt som Johan Wiktorin skrivit de senaste 3-4 åren. I ett sådant stadium bör inte etablerade politiker nära politikens mitt ägna sig åt att förstärka angriparens narrativ.
Rysk informationskrigföring går delvis ut på att måla upp en bild av att väst är dekadent och saknar struktur, moral, ordning och reda. En av de stora ryska informationsoperationerna syftar just till att måla upp USA och EU:s länder som kaotiska som en direkt följd av ökad invandring. Det finns dessutom skäl att tro att Ryssland är involverade i att öka flyktingströmmen till EU.
Därför uppmanar vi realpolitiker i den svenska inrikespolitikens mittfåra att ta ansvar. Sluta sjunga med i den ryska psyops-kören! Sluta upprepa Sputniks och RT:s narrativ!
Detsamma gäller etablerade journalister och skribenter. Varför går ni Rysslands ärenden? Varför bidrar etablerade journalister till att spä på bilden av ett Sverige i förfall?
Bara för skojs skull kan man gå in på den här websidan ibland: http://www.webbkameror.se/. Var är kaoset? Ok, medvetet larvig poäng, men ganska effektfullt!
För övrigt anser vi, och en majoritet av svenska folket, att vi bör gå med i NATO. Vi bör också utan dröjsmål återuppbygga ett totalförsvar värt namnet.
Nya game changers i Turkiet/Mellanöstern
av Michael Sahlin Just när detta skrivs kablas nyheten ut att ett bombdåd skett i turkiska huvudstaden Ankara, med kanske 100 eller fler döda och kanske 400 skadade, det enskilt blodigaste bombdådet i Turkiets historia, och därtill i centrala delen av huvudstaden, därtill riktat mot oskyldiga civila och därtill blott tre veckor för det ödemättade […]
Mot väpnad konflikt III
av Johan Wiktorin, avdelning I I ett års tid har jag noggrant följt läget mellan Ryssland och väst. Trenden håller i sig, vi går mot en väpnad konflikt om vi använder den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell som analysinstrument. I texten nedan utvecklas resonemanget. ————————————————————————————————————— Då var det dags igen för uppföljningen Mot väpnad konflikt. Förra […]
Norges eller Rysslands specialförband?
Stillbilden visar inte det omtalade vapnet – titta istället efter 48 sekunder.
En soldat med ett tyskt vapen och uniform av typen multicam, ett inom Nato vanligt kamouflagemönster, borde indikera att soldaten ifråga kommer från Nato. Då vapnet ifråga, från tyska Heckler & Koch, finns i norska försvaret skulle man kanske kunna anta att det rör sig om en operatör från exempelvis ett norskt specialförband? Klippet ovan visar dock vare sig norska eller tyska soldater utan ryska soldater.
Högst sannolikt rör det sig om spetsnaz-operatörer från inrikesministeriet MVD och/eller säkerhetstjänsten FSB, i strid mot jihadister/separatister i ryska Dagestan. Det är vad som står i samband med klippet på Youtube och det stämmer nog. Att de använder brittiska prickskyttegevär av typen Accuracy International Arctic Warfare är inte det mest intressanta – sådana har köpts in helt legalt av ryska myndigheter för flera år sedan. Nej, det nya är vapnet som syns rätt bra efter 48 sekunder. Det rör sig om de kanske första släppta bilderna av det tyska automatgeväret HK417 i rysk tjänst.
HK417 (7,62 mm) kan även beskrivas som en tung automatkarbin och kan efter pipbyte också användas som en automatkarbin. Den är ”storebror” till HK416 (5,56 mm). Såväl HK416 som HK417 ingår i det norska försvaret.
Men ÄR det verkligen en HK417 man ser i filmklippet ovan? Det finns några mer civila versioner av HK417 med andra beteckningar – som i vissa länder går att köpa på den civila vapenmarknaden. För att säkert utröna om det är någon av dem eller en HK417 måste man se vapnet på mycket nära håll. Det som talar för att det inte är en äkta HK417 är att så vitt sökande på nätet gett vid handen har Tyskland inte exporterat HK417 till Ryssland. Med andra ord är det man ser ett vapen av HK417-typ men det är inte säkert om äkta HK417.
Hursomhaver kan man nu konstatera att det blivit lite svårare att dra slutsats om land utifrån uniform och vapen.
Putin vinner
Det går bra nu.
Det var ett uttryck som användes flitigt för några år sedan. Det blev t.o.m. en låttitel 2008 i artisten Petters hitlåt. För Putin går det bra vilket nästan automatiskt innebär att det går dåligt för väst. Låt oss se efter…
Det hela börjar med att nyhetsmedia rapporterar om att rysk trupp verkar i Syrien. Eftersom den ryska ledningen vet att det kommer att tyckas en del, främst i Washington om detta, har man förberett reaktionen noga. När Washington uttrycker oro eller närmast irritation över det som inträffar meddelar Dmitrij Peskov att han inte har någon information om saken.
Notera att mönstret från Ukraina upprepar sig: ”Vi har inga soldater där, vi vet ingenting om det”.
Men så plötsligt, redan samma dag, så förlöjligar Maria Zakharova en förvånad journalistkår. ”Vi stödjer Syrien nu, vi stödde dem då och vi kommer att fortsätta stödja dem. Vi har alltid levererat utrustning till dem för deras kamp mot terrorister”, säger hon och hänvisar till att Ryssland (då Sovjetunionen) stött familjen Assad sedan Bashars far, Hafez kom till makten 1970.
En passus i sammanhanget är att det fanns starka kopplingar mellan Sovjet och det socialistiska Baath-partiet i Irak och Syrien. Sovjetiska SCUD-robotar (R-11 Zemlya) gjorde livet surt för några av Iraks grannar under 80- och 90-talet . Intressant mot bakgrund av att ISIS indirekt leds av gamla Baath-partister och Saddams gamla republikanska garde.
Nästa stora framgång är att nyheten om att ryskt stridsflyg baserar i Latakia sprids över världen. På något obegripligt sätt lyckas Putin lura i Kerry att det skall användas till ”force protection” av markförband. Alltså de markförband som Peskov för två veckor sedan inte hade någon kännedom om.
Därefter sprids mediauppgifter (bl a av nyhetsbyrån AP som Niklas Svensson på Expressen citerar) om att det ryska stridsflyget skall bekämpa ISIS. Av dessa skäl ingår nu Ryssland en överenskommelse med Israel. Med Israel! Netanhyahu åkte den 28 september till Moskva och kom alltså därifrån med någon slags icke-angreppspakt. Hur är det möjligt?
Kanske för att USA nyligen godkänt Irans atomprogram? Israel är inte glada över att deras ärkefiende nu befrias från fleråriga sanktioner och dessutom stärker sin kunskap inom kärnenergiområdet.
Iran då? Mycket riktigt – Wall Street Journal upplyser oss om att nu pågår samordning och gemensam planering mellan Iran och Ryssland om hur Syrien (Assad) bäst skall försvaras. Som om det inte vore nog så begär även Irak understöd av ryskt stridsflyg
Nu har alltså Putin arméförband i Syrien, flygförband några mil från Libanon och Israel samt sedan tidigare en flottbas i Tartus. Och det som hörs inledningsvis från USA & Israel är att det är ”force protection” och att man skall koordinera angreppen på ISIS. Läs gärna John Schindlers oerhört syrliga tweets om Obama/Kerrys plats på läktaren.
Till råga på allt inleddes tydligen flyganfallen med att en rysk trestjärnig general klev in på amerikanska ambassaden och kungjorde att anfallen skulle börja inom en timme. Som en riktig B-film!
I vår del av världen lyckas den ryska ledningen få oss att uppfatta det som en nyhet att taktiska kärnvapen grupperats i Kaliningrad och att moderniseringen av kärnvapen i Tyskland är nyetablering vilket kräver en reaktion. Tänk så lättlurade journalister kan vara.
Kerry passar på att dra en röd linje till som inte betyder ett skvatt.
We would have grave concerns should #Russia strike areas where ISIL-affiliated targets are not operating.
— John Kerry (@JohnKerry) 30 september 2015
Under helgen har amerikanska bombplan tvingats välja andra rutter och ryska stridsflygplan har passerat NATO’s gräns och kränkt Turkiskt luftrum, sannolikt tre gånger.
Den tillfälliga motgången då Lukashenko trilskas om den planerade flygbasen i Vitryssland (sannolikt falskspel inför valet) hanteras med ett snabbt återtagande av initiativet genom gårdagens robot-attack från Kaspiska havet.
Allt medan svenska media ägnar sig åt Paradise hotel och Hollande/Merkel pratar flyktingpolitik.
Vi bör gå med i NATO men i väntan på det skall Hultqvist ha massor med cred för det utökade bilaterala samarbetet med USA.
Uppdatering: Det verkar som att vi träffade rätt med tanke på nedanstående troll-kommentarer.
Det går fort i säkerhetspolitik
Bild 1. Negativa säkerhetspolitiska utvecklingslinjer. |
Bild 2. Geografiska områden med negativ säkerhetspolitisk utveckling mellan Väst och Ryssland. |
Slutövning
Den dubbla planeringen
av Stefan Forss USA:s försvarsplanering för Baltikum går längs två spår. Det kommer att direkt påverka Finlands och Sveriges faktiska säkerhetspolitiska status. I september i fjol upprepade president Obama i Tallinn att USA:s förpliktelse till kollektivt försvar inom försvarsalliansen Nato är ”obrytbar, orubblig och varar för evigt. Estland kommer aldrig att stå ensamt.” Samma starka […]
Hybridkrigföring – medel och motmedel
I torsdags (24 sep) hölls en konferens i Tallinn om hybridkrigföring. Konferensen var arrangerad av ICDS. En ”think tank” väl värd att följas http://www.icds.ee/ .
Den sammanfattande slutsatsen av konferensen uttrycktes nog bäst av den talare som citerade Clausewitz, och fyllde på med Sun Tzu ”War is an act of violence intended to compel our opponent to fulfil our wishes. The best is to subdue the enemy without battle. Hybrid warfare is war. When devising our countermeasures we have to have that in mind”.
När det gäller Ryssland pekade flera på att hybridkrigföring inte är något som ryssarna själva betraktar som någon speciell sorts krigföring. Uttrycket är en västkonstruktion (precis som ”Blitzkrieg” under andra världskriget, ordet fanns inte i tysk militär terminologi – min kommentar). I ryskt tänkande är de olika komponenter som vi förknippar med hybridkrigföring, propaganda, vilseledning, ”graderad” våldsanvändning, ekonomiska påtryckningar, militära maktdemonstrationer, förvrängning av fakta mm, sedan länge vedertagna medel för att påverka en motståndare. Man skiljer inte på hybridkrigföring och ”vanlig” krigföring. Vilka metoder som används och var tonvikten läggs beror på motståndaren, hur man bedömer dennes sårbarheter och vad man vill uppnå.
En intressant aspekt som framhölls var att ”Otillräckliga åtgärder från vår (väst) sida, t ex en endast begränsad Natonärvaro i Baltikum, bara symboliska upprustningsåtgärder, kan i Ryssland tolkas som ett svaghetstecken. Det ger signaler om osäkerhet, är vi verkligen beredda att sätta hårt mot hårt?”.
Den första och viktigaste försvarslinjen är olika nationella åtgärder för att minska samhällets sårbarhet i vidaste bemärkelse: ekonomiskt, psykologiskt, möjligheter att upprätthålla lag och ordning, förtroende för myndigheter, lämplig lagstiftning, militär förmåga mm. Det förutsätter stabila samhällen och en väl fungerande statsapparat.
För att undvika att bara vara reaktiv och därmed riskera att ställas inför ett fait accompli pekade flera på den centrala betydelsen av avskräckning – på alla områden. På det militära området är det tämligen enkelt att beskriva vad som krävs och hur det bör organiseras. På andra områden som t ex ekonomi och energi är det svårare, men det borde gå att skapa en avskräckningspotential även där. Det ska kosta mer än det smakar att försöka destabilisera ett land (eller en organisation) – det skall Ryssland veta i förhand.
Det rådde också stor enighet om att ett utökat informationsutbyte mellan myndigheter, länder och organisationer (EU och Nato) är en nödvändighet. Det är grunden för att kunna få en rimligt sammanhållen lägesbild av vad som egentligen pågår, och därmed en förutsättning för effektiva motåtgärder.
Slutligen några enskilda citat:
”Vi har gått från kallakrigs-doktrinen Mutual Assured Destruction till Assured Disruption,” (apropå våra samhällens sårbarhet och vår brist på motåtgärder)
”Det finns inga regler för hybridkrigföring”
”When in doubt shoot” (apropå små gröna män).
Repetition?
Bild 1. Vitrysslands geografiska placering. |
Bild 2. Ryska baser, samt föreslagna platser för flygbas. |
Ur ett militärstrategiskt perspektiv utgör en (1) bas, inte någon större förändring av den militära balansen, det man tidigare diskuterat är basering av ett flygregemente vilket i sig förändrar balansen något.7 Dock har Vitryssland idag, i praktiken inget flygvapen, utan är beroende av Ryssland, varpå man får se att förändringen blir obefintlig, alla västliga planer bör förutsätta att Ryssland i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge kommer genomföra ombasering inom ramen för försvarsunionen mellan Ryssland och Vitryssland. Inom ramen för den Rysk-Vitryska försvarsunionen så har Ryssland även jaktflygplan på rotationsbasis i Vitryssland sedan 2013, för att upprätthålla incidentberedskap,8 likt NATO genomför i Baltikum, över Vitryssland.
Fiska med handgranat
Fiskeredskap i Ukraina (och Ryssland).
Ukrainakriget blev igår rejält uppmärksammat på DN:s förstasida som största nyhet med rubriken ”MITT I FRONTLINJEN”. Sedan några veckor skjuts det mindre i Ukraina, och kanske som en konsekvens av det får svenska tidningsläsare nu en rejäl titt på tillvaron i ukrainska arméns skyttegravar. Bättre sent än aldrig och klart läsvärt – men textens brister säger också en del.
Det är på det mänskliga planet en klart informativ och rätt gripande text av Michael Winiarski. Fotografierna av Paul Hansen är starka och här kan man se flera fina extrabilder. Jag skulle säga att reportaget ger mer känsla för frontvardagen i Ukraina – som fisket med hjälp av handgranat – än det mesta som tidigare tryckts på svenska. Men så finns det tyvärr också flera egendomligheter, några kanske bara av mindre vikt men också en viktig.
Situationen i östligaste Ukraina påminner nu om läget som rått i Transnistrien i nästan ett kvartssekel. Mycket i texten bekräftar detta och det understryks i den analys av DN:s Ingmar Nevéus som ligger direkt efter reportaget i pappers-DN. Därför är det lite märkligt att Winiarski benämner området ”Trandniestr” medan Nevéus tack o lov skriver Transnistrien. Även om korrekturläsandet numera görs på en mycket låg nivå borde man ha upptäckt detta och hållit sig till Transnistrien. Detta är ett område som fler borde få lära känna – utan kunskap om dess öde är det svårt att nu diskutera östligaste Ukraina.
Ett annat märkligt fel är att GRU benämns som ”den ryska säkerhetstjänsten”. Jag har svårt att tro att Winiarski inte skulle känna till att GRU är en underrättelsetjänst, mer exakt den ryska militära underrättelsetjänsten. Hm, kanske bara ett hjärnsläpp – som vi alla drabbas av ibland.
Slutklämmen i analysen av Nevéus är nog allvarligare: ”…det verkligt svåra: att överbrygga klyftorna mellan ukrainare i öst och väst, att läka alla sår som rivits upp.” Det finns två skäl till att dessa ord haltar. Som reportagets text (och många utländska reportage) visar, så kan man som främst rysktalande, som ryss – ja, till och med som rysk medborgare – känna sig hemma i den ukrainska armén (liksom i frivilligförbanden). Klyftans storlek kan alltså diskuteras. För det andra frammanar orden en missvisande bild av hur stor (egentligen liten) del av Ukraina som erövrats. Inte för att förringa den fruktansvärda blodsspillan och förstörelse som skett, men det är viktigt att ha klart för sig att ryska förband och frivillig milis lyckats ta över endast en del av östra Ukraina, knappt tre procent av hela Ukrainas territorium (det blir mer om man inte skulle räkna Krim som ukrainskt, men ingen stor skillnad).
Dock, väldigt positivt med ett mer ingående reportage om Ukrainakriget och Paul Hansens bilder från Ukraina hoppas jag han kan visa mer av i någon fotobok framöver.
Transnistriens ännu aktuella flagga.
Försvarsproblem med fokus på Gotland
av Frank Rosenius ”GOTLAND – kan inte försvaras?” är min slutsats efter ett nyligen genomfört operativt spel i Krigsvetenskapsakademien. Sveriges försvar har varit ett hett debattämne under några år. Underfinansiering, omorganisationer, personalbrist är några exempel på problem. Samtidigt har allvaret i hoten och risken för konflikter nära i tiden ökat – Ukraina och Ryssland förmörkar […]
Putin, kärnvapnen och hotbilder
av Jan Leijonhielm Under senare tid har såväl Putin som ryska ambassadörer uttalat direkta hot om kärnvapenanvändning mot väst. De har bl a gällt specifikt beredskapen vid ockupationen av Krim eller mer allmänna hot mot Natoutvidgning eller olika länders påstådda aggressivitet mot Ryssland eller ryska intressen. Den ryska synen på kärnvapen och deras användning uttrycks […]
NATO-debatten – ett turkiskt applex (uppdaterad 16/9 23.30)
Under morgonen noterade jag att Aftonbladets ledarredaktör Anders Lindberg i en ledarartikel framhöll Turkiets pågående krigföring mot PKK som en anledning att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i NATO. Jag har den största aktning för Anders Lindberg och den som inte har sett någon av hans genomgångar om informationskrigföring och ryska troll ur en journalists perspektiv (video från Sälen 2015), har verkligen gått miste om något. Dock är Lindberg helt ute och cyklar i dagens argumentation. Han är dock inte ensam om ståndpunkten att Turkiets krigföring mot kurderna skulle vara en anledning för Sverige att avhålla sig från ett NATO-medlemskap.
Logiken i ett dylikt resonemang blir felaktig av flera anledningar, vilka jag kommer att visa på nedan. Det finns dock flera argument för Sverige att fundera över ett NATO-medlemskap, men i det här fallet skiner fördomarna igenom och de som använder sig av tesen försöker sig på att vinna billiga poäng baserade på okunskap.
Förpliktelser
Det implicita budskapet som förs fram är att om Sverige skulle gå med i NATO skulle Turkiet tvinga Sverige in i krig som vi inte är intresserade av.
Låt oss här börja med att läsa NATO-stadgan (tyvärr är det något som alldeles för få svenskar, särskilt politiker och journalister bemödat sig att göra). Stadgan går tillbaka till organisationens tillblivelse 1949. Den paragraf som är mest känd och som är styrande för hur vapenmakt ska användas, är artikel 5 i vilken medlemsländerna förbinder sig att vid en ”armed attack” mot ett eller flera land, komma till varandras militära försvar. Denna paragraf har en solid folkrättslig förankring, där den lutar sig på FN-stadgans artikel 51 om varje lands rätt till enskilt eller kollektivt självförsvar vid en ”armed attack”. Denna rätt kan endast inskränkas av ett beslut i säkerhetrådet och varje land som använder sig av artikel 51, ska utan dröjsmål rapportera det till säkerhetsrådet där frågan ska behandlas vidare.
Varför skriver jag då ”armed attack”? Jo, för att understryka den internationella innebörden av begreppet, nämligen ett väpnat angrepp på ett land från ett annat land. I begreppet innefattas alltså inte gerillagruppers anfall på ett land (såvida det inte står klart att de agerar för en annan stat). Det finns heller ingen rätt att angripa ett annat land (man kan naturligtvis diskutera till döddagar när självförsvar börjar).
Sålunda finns det inget i NATO-stadgan som förbinder dess medlemmar att delta i interna stridigheter i en annan medlemsstat eller ens ett krig som påbörjas av en annan medlemsstat.
Beslutsfattande
Nästa intressanta punkt där logiken brister för argumentet att Sverige kan agera mer självständigt om man står utanför NATO, utgörs av beslutsprocessen i NATO. I den mer känslobaserade än faktabaserade svenska NATO-debatten, där flera svenska partier under årtionden gjort sitt bästa för att måla upp ett NATO-spöke som dikterar allt utanför Sveriges gränser, ges intrycket av att lilla Sverige skulle få dansa efter de andra stater pipa. En ond sådan naturligtvis, där det än är Turkiet, än USA eller Frankrike som skulle bestämma allt (beroende på vem som berättar spökhistorien).
Förutom att denna sägen inte alls tar hänsyn till att våra grannländer som är med i NATO uppenbarligen lyckas utmärkt med att föra fullt normal nordisk politik, så bortser uttalarna helt från hur beslut fattas i NATO. NATO är (vilket säkert kommer som en överraskning för många) ett politiskt samarbetsorgan, där samordningen av militära medel är den verksamhet som är mest känd. Det intressanta är nämligen hur beslut fattas.
Beslut fattas endast genom koncensus, och besluten fattas i North Atlantic Council, NAC av politiker – inte av militärer. Det betyder först och främst att när ett beslut fattas så är det ett beslut som hela organisationen står bakom, vilket ger en stor styrka. Det betyder vidare att till skillnad från i andra samarbetsorgan som t.ex. FN, är det ensamma, lilla landet starkt och kan driva en stark egen politik. Det betyder att som medlem i NATO har man alla möjligheter att föra sin egen politik och dessutom hindra politik som man anser som olämplig. Om vi nu ponerar att NATO faktiskt skulle kunna besluta om att starta ett krig, men att en stat var emot det så skulle det inte bli något krig eftersom koncensus inte skulle kunna uppnås. Nu är ju så inte fallet eftersom organisationen är defensiv och de enda förpliktelserna är just defensiva – kollektivt självförsvar i händelse av en internationell väpnad konflikt.
Detta innebär vidare att Sverige, med den säkerhetspolitik som förts och fortfarande förs i landet, som icke-medlem utan endast partner, blir utlämnad just till vad NATO-medlemmarna bestämmer. Sverige kan naturligtvis ”tycka” saker inför att NAC ska fatta ett beslut, men inte påverka beslutet annat än genom att hoppas på att de tjänster som landet levererat historiskt går att kassera in som gentjänster. Det går naturligtvis att hoppas på andra bilaterala eller multi-laterala avtal, men där måste man betänka att de antingen vinner sin styrka på just försvarsgarantier – eller just samarbeta där det gäller att klia varandras rygg så mycket som möjligt. Att det är det lilla landet med behov av bistånd som får klia mest, tror jag de flesta förstår.
Det finns flera historiska exempel att luta sig tillbaka på vad det innebär att tro att det räcker med att vara partner. Det första exemplet utgörs av Georgien som under flera år på 00-talet avsatte stora delar av sitt försvar och sin försvarsbudget på internationella insatser i Afghanistan och Irak. I augusti 2008 var intresset dock mycket svalt från NATO att kommer till sitt trogna partnerlands bistånd. Det andra utgörs naturligtvis av Ukraina med motsvarande erfarenheter som Georgien.
Det tredje exemplet rör faktiskt Sverige. Vintern 2014 var det ursprungligen tänkt att Sverige skulle dra sitt strå till den nordiska stacken och visa säkerhetspolitiskt ansvarstagande genom att delta i NATO:s incidentberedskap över Island. Vid första anblicken blir slutsatsen att detta skulle tas emot med öppna armar av NATO-länderna. Så var det också med de flesta länder, men det fanns också enstaka, mindre stater som ansåg att Sverige försökte plocka russinen ur kakan med sitt agerande och därför gick emot beslutet (och därmed bevisade den lilla statens styrka i NATO:s beslutsprocess). Resultatet blev istället att Sverige och Finland fick genomföra flygövningar på Island, men ej delta i incidentberedskapen.
Två av de andra vanligt förekommande myterna
Om ”USA” (eller byt till valfritt annat medlemsland) vill ”föra krig” i Syrien så skulle Sverige vid ett medlemskap tvingas att vara med. Nej, så är inte fallet. I och med att det inte rör sig om självförsvar så finns det inga förbindelser för medlemmarna att medverka – inte ens om det rör sig om en insats beordrad i FN:s säkerhetsråd. Det senaste i den raden exempel utgörs av Libyeninsatsen där flera stora NATO-medlemmar inte deltog, t.ex. Tyskland och Polen. Såsom icke-deltagande innebar det samtidigt att de ländernas personal också saknade tillträde till handlingar och baser med anknytning till insatsen. Detsamma skulle gälla Sverige vid ett medlemskap. Vill man inte delta, så gör man inte heller det . Vill man stoppa ett beslut i NAC, så kan man dessutom som medlem göra det – och det görs tills man förhandlat fram ett beslut som alla länder kan gå med på.
Men om t.ex. Turkiet blir utsatt för ett anfall, varför ska då Sverige försvara landet militärt? Svaret borde med tanke på den pågående flyktingkrisen vara uppenbart – de ytterligare flyktingströmmar som skulle utlösas vid ett sådant krig skulle varken ligga i Europas eller Sveriges intresse. Här, liksom annorstädes är den bästa lösningen att förhindra att ett krig någonsin kommer till stånd, där just trovärig försvarsförmåga är ett av medlen. Det näst bästa medlet blir att genom gemensamma ansträngningar och kollektivt självförsvar snarast möjligt få slut på kriget. Vad gäller Turkiet får vi ha i åtanke att en alltför uttalad svensk linje idag kan straffa Sverige i NATO där Turkiet lätt kan utnyttja sin röst för att stoppa ett beslut som Sverige kan vara beroende av. Svängrummet att agerat t.ex. frågan ”Turkiet” (om man så skulle önska) är därför större som medlem. Eller varför inte jämföra med den ungerska flyktingpolitiken, där Ungern inte bara tillhör EU utan också NATO sedan flera år.
Här får vi se till oss själva i en situation motsvarande den ovan beskrivna. Vi är i högsta grad själva betjänta av att omfattas av en säkerhetsgaranti och i dagsläget och överskåldlig framtid är det endast NATO som kan erbjuda en sådan. Att grunda sin argumentation på skrönor framkallade av ett NATO-spöke, är i dagsläget att jämställa med ett säkerhetspolitiskt självskadebeteende.
Målsättningen är att detta inlägg ska bli det första i raden av inlägg med utgångspunkt i NATO-debatten.
Uppdatering 16/9 23.30:
Anders Lindberg har på Aftonbladets ledarblogg valt att bemöta mitt blogginlägg under rubriken ”Turkiets sak är inte din sak heller Wiseman”. Det föranleder naturligtvis mig att kommentera vad som där framförs även om det går en bit utan avsikten med de inlägg jag tänkt mig i den påbörjade inläggsserien. Avsikten med mitt ovanstående inlägg var inte att bemöta Anders Lindberg specifikt, utan föranleds av en rad av de kommentarer jag fått på Twitter sedan sommaren om att Turkiet gör ett svenskt NATO-medlemskap omöjligt. Här skiljer sig mina och Anders åsikter åt. Jag är av uppfattningen att man med den beslutskonstruktion som NATO har bäst påverkar från insidan, särskilt som detta är starkt säkerhetspolitiskt gynnsamt för Sverige. Anders tror att Sverige inte kan föra en självständig Turkietpolitik som NATO-medlem. Jag nöjer mig med att konstatera att den politik Sverige fört i modern tid i fråga om Turkiet, inte skiljer sig nämnvärt mot andra europeiska länder som är NATO-medlemmar.
På en punkt har dock Anders solklart fel och det är den om militär alliansfrihet. Sverige är sedan 1995 medlem av EU (EG). Redan där försvann möjligheterna till svensk neutralitet. Sedan 2009 är Sverige också förbundet av Lissabonfördraget, där EU-medlemmarna förbinder sig att ställa upp för varandra militärt i händelse av en ett angrepp på ett EU-land. Det finns dock mycket att säga om ramarna och förmågan för EU:s trovärdighet som en samlad militär aktör och det har fallit sig naturligt att de EU-länder som är intresserade av en starkare säkerhetspolitik, löser detta genom sitt NATO-medlemskap. Det finns helt enkelt inget incitament för NATO-medlemmarna att lägga stora belopp på att bygga en parallell struktur för EU-medlemmar som av oklara anledningar inte vill ta steget in i NATO.
Jag tror heller inte att jag behöver påpeka att det som hållit Sverige utanför krig de senaste 200 åren är i första hand inte ett starkt försvar eller en strikt neutralitet, utan upprepade avsteg från den deklarerade neutraliteten gentemot den aktör som för tillfället varit starkast.
Uppsegling?
Bild 1. Ordvalens betydelse. |
-
Sverige förefaller hamnat på den ryska säkerhetspolitiska agendan, då man dels så tydligt väljer att uttala sig kring interna svenska förhållanden dels väljer att göra det på en mycket hög nivå.
-
Den säkerhetspolitiska spänningsnivån förefaller ha ökat i Östersjö- och/eller Barentsregionen, då Ryssland genom det utspel man gjort, mest troligt försöker bibehålla Sverige som ett säkerhetspolitiskt vakuum.
-
Syftet med uttalandet har troligtvis inget med ett möjligt svenskt medlemskap i NATO att göra då det, om det skulle bli ett faktum ligger mycket långt bort i tiden, åratal, utan har snarare koppling till säkerhetspolitiska ställningstaganden och/eller ageranden i nutid eller närtid som Sverige har gjort eller avser att göra.
11 september
Datumet ”den 11 september” kommer för minst tre, sannolikt fem, generationer att förknippas med ett paradigmskifte. Det var den dagen kriget bytte skepnad.
En angripare kunde med icke-kinetiska och icke-militära vapen angripa en motståndare på dess eget territorium trots det geostrategiska läget och trots den monumentala fortifikationsnivå som råder på alla skyddsobjekt i USA.
Men framförallt är det USA:s svar på detta ofattbara terrordåd som ändrar på grunderna för krigföringen. Visserligen växte insatsen i Afghanistan till att omfatta över 130 000 man men sett över perioden 1991 (Kuwait-kriget) till 2014 (ISAF avslutas) så har det amerikanska anfallskriget gått från att vara en klassisk Guderiansk markoffensiv med pansar och artilleri via RMA (Revolution in Military Affairs – det som blev NBF i Sverige) och hamna i dagens krigföring där samtliga arenor inklusive informationsarenan är samordnade i tiden och ett utfall av minutiös planering enligt NATO’s gemensamma planeringsverktyg (GOP). Begreppen ”targeting” och ”joint effects” föll på varje stabsmedlems läpp och plötsligt skulle även hela samhället inbegripas i planering och genomförande i form av DIME eller PMESII.
Kriget är inte längre något som kan överlåtas till militären, kriget skall vara politik även ute hos den enskilda soldaten.
En annan utveckling handlar om att kriget skall bli kliniskt, kirurgiskt och antiseptiskt. Det låter mer som en operationssal men det handlar om att soldater och lägre befäl inte skall behöva konfronteras med döda och skadade fiender mer än absolut nödvändigt. Drönare, stridsflyg, CAS, kryssnings-robotar, helikoptrar, elektronisk krigföring etc flyttar fler och fler soldater från ”fronten” och detta innebär att det inte längre finns någon front.
Samtidigt har de få som faktiskt skjuter för att döda, som ser och hör den fiende man bekämpar (skjuter ihjäl eller skadeskjuter) med sin automatkarbin – fått en förhöjd status och refereras oftare och oftare till som ”specialförband”. Vanligt traditionellt infanteri i stora mängder är inte generalernas viktigaste resurs som det var för 100 år sedan. Inte heller pansar (kavalleri) är särskilt avgörande för en general. Kriget kan faktiskt avgöras eller rentav förhindras om några få utvalda elitsoldater (sic!) kan ta sig ända in i sovrummet hos landets president eller en farlig terroristledare. En liten maktdemonstration som räcker för att plocka bort ett av Clausewitz stödben. Detta var vad Navy Seals gjorde med bin Laden (och Al Qaida försvann efter det) och det var vad SAS gjorde i Oman, Aden och Gambia.
Det är mot denna bakgrund man skall se reduktionen av den svenska militära försvarsmakten och behovet av att möta ett asymmetriskt angrepp där angriparen kanske inte ens använder militära medel men ändå uppnår sina mål som t.ex. i Omfall EDMUND.
Idag minns vi också Anna Lindh som utsattes för ett mordförsök den 10 september som trots kvalificerade sjukvårdsinsatser ledde till hennes död den 11 september. Det var andra gången som en stor och betydelsefull politiker mördades på öppen gata i Sverige. Mordet på Palme är ännu inte uppklarat (se upp för Gunnar Walls bok som kommer den 16 september där han sannolikt pekar ut svensk polis och militär) men mordet på Anna Lindh anses uppklarat även om många har uttryckt tvivel över att en ensam galning kan mörda landets utrikesminister mot bakgrund av just Palme-mordet.
Så väl 9/11 som Palme-mordet och mordet på Anna Lindh omgärdas av ofantliga mängder konspirationsteorier som på olika sätt vädras på internet. Det påstås att både 9/11 och Palme-mordet var ett ”inside job” och det är faktiskt en och annan foliehatt som anser att mordet på Anna Lindh också på något underligt sätt har utförts på uppdrag av CIA eller av någon annan skuggorganisation.
Vi har självklart inga enkla svar men vill som vanligt slå ett slag för att var och en funderar på om inte det finns någon som tjänar på att folket tror att polis, militär och underrättelsetjänst mördar deras ledare. Om det är något som kan leda till revolution så är det ju sådant.
Att försöka destabilisera sina motståndare ägnade sig KGB åt under Sovjet-tiden och det ägnar sig SVR åt idag. Har man läst ända hit i dagens inlägg så är man sannolikt en hardcore fan av vår blogg, tack för det, och då har man redan koll på Bezmenov, Pacepa och Mithrokin. Dessa personer har på ett bra sätt beskrivit den sovjetiska och ryska destabiliseringsstrategin.
Anledningen till att vi idag tar upp det igen är att på temat krigföring enligt ovan så ingår informationskrigföringen i dagens krig i sådan omfattning att man kan säga att den rentav är viktigare än den kinetiska krigföringen, åtminstone som politisk påverkansmetod. Är målet att påverka motståndarens politiska beslut och det räcker med att generera en falsk bild så är det förstås mycket bättre än att föra krig med kinetiska medel. Det är billigare och lidandet för det egna folket minskar.
Glöm sedan inte bort det allra viktigaste med informationskrigföringen – den går aldrig att helt härleda till angriparen. Den kan alltid bortförklaras eller förnekas. Det kan inte en kryssningsrobot. Tänk på det när du läser alster av överlöpare och femtekolonnare i Sverige på svenska.
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato, särskilt när Ryssland hotar med motåtgärder om vi gör det.
Spänningen stiger
”Det som pågår i Mellanöstern nu kan mycket väl vara förkrigsskedet till det tredje världskriget.” Detta alarmistiska uttalande förekommer på allsköns sociala media och leder ofta till underliga konspirationssidor på de mörkaste delarna av internet. Men frågan är om inte det som händer mellan USA och Ryssland nu faktiskt riskerar att vara den gnista som tänder elden. Det finns gott om bensinångor för att vitsigt referera till den extremt oljerika regionen.
Maria Zahkarova som är ryska utrikesministeriets taleskvinna uttryckte i måndags förvåning över den amerikanska varningen om att rysk truppnärvaro i Syrien eskalerar konflikten. Den amerikanska självbilden spelar dock tyvärr Putin rakt i händerna.
Zakharova kontrar förstås med att hänvisa till de rysk-syriska relationerna sedan Hafez Assad kom till makten 1970. Ouch.
”Vi stödjer Syrien nu, vi stödde dem då och vi kommer att fortsätta stödja dem”, konstaterade Zakharova. ”Vi har alltid levererat utrustning till dem för deras kamp mot terrorister”. Notera ordvalet.
Av obegriplig anledning, eller kanske mer sannolikt mycket genomtänkt anledning, så vägrar Dmitrij Peskov att svara på frågor om ryska förband deltar i striderna.
Samma Zakharova hotade idag via ryska utrikesministeriets Twitter-konto, Sverige med vedergällning om vi närmar oss NATO.
Spänningen stiger.