Författararkiv: Lars Gyllenhaal

Norges Untergang

Filmens huvudpersoner, norske kungen och kronprinsen. Foto: Per Bratland

Tack och lov så kom till slut "Kongens nei", en av Norges största filmer genom tiderna, även till de svenska biograferna. Jag fick se den igår. För att sammanfatta mina intryck: en blivande klassiker. Nu: spoiler-varning.

I Sverige har filmen döpts om till "Kungens val", vilket möjligen har ett visst berättigande om man betänker att den yngre biopubliken i detta land till stor del kan vara rätt okunnig om hur den norska kungen valde att göra när hans land 1940 invaderades av Tyskland. Å andra sidan skulle väl även de ha kunnat bli nyfikna av att se "Kungens nej". Nej till vad?

Nåväl, hur har filmmakarna lyckats, kan filmen mäta sig med Norges storslagna krigsepos "Max Manus"?

För att börja med hur saker och ting ser ut i filmen, främst ansiktena, miljöerna och kläderna, så har jag svårt att komma på en mer fulländad film. Närmaste är nog "Der Untergang". Det är kusligt vad lik kung Haakon VII skådespelaren Jesper Christensen är. Svenska Tuva Novotny var också ett mycket bra väl för att gestalta den ursprungligen svenska kronprinsessan. För den som sett "Der Untergang" och "Krigets unga hjärtan" (tyska: "Unsere Mütter, unsere Väter") kan det dock kännas aningen märkligt att i "Kungens val" känna igen två viktiga karaktärer från den filmen/TV-serien, fast som helt andra personer. Det är dock inget allvarligt problem.

Det finns flera suveräna scener, särskilt sänkningen av kryssaren Blücher. De historiska personerna, inklusive några tyskar, gestaltas på ett nyanserat och oftast intresseväckande sätt. Men filmen har också några avsnitt som hade kunnat kortas.

"Kungens val" säger en del om hur pass nedrustat Norge var, liksom hur oerhört sent mobiliseringen igångsattes. Kombinationen resulterade i Norges undergång. Men ibland undrar jag om inte mer av kaoset i den norska armén hade kunnat visas (läs om det i t ex Jan och Nordens frihet).

Svenske Johan Söderqvists filmmusik spelar en betydande roll i "Kungens val". Det är nog dags att utnämna honom till Sveriges John Williams och att lyssna på alla hans soundtracks (finns på Spotify).

"Max Manus" var historiskt sett ingen fulländad film, men den var aningen bättre klippt än "Kungens val". Det är möjligt att man skulle kunna klippa om "Kungens val" till en lika bra filmupplevelse som "Max Manus". Kort sagt haltar den andra halvan av "Kungens val", men det drar inte ner betyget allt för mycket. Förhoppningsvis kan den inspirera andra filmmakare i Norden att ta sig an till exempel tyskar och allierade i Sverige.

Större delen av den manliga befolkningen

Japp, det är marininfanteri med en amfibiebandvagn typ PTS på omslaget.

Som Mikael Odenberg skriver i förordet till Den stora invasionen så omfattade det svenska försvaret tidigare större delen av den manliga befolkningen. Vi som var små kuggar i det minns vilka militärområden vi tillhörde och nu kan man genom denna nya bok få reda på hur alla områden var tänkta att fungera i skarpt läge.

Bo Hugemark har som bokens redaktör samlat ytterst insatta personer som kommer med vad som nog kommer att räknas som den ultimata redogörelsen för den operativa planeringen i försvaret under den senare delen av det förra seklet. När nu försvaret av det egna territoriet återigen är i fokus är det, som Odenberg också skriver, viktigt att kunskaper och insikter förs vidare. Och det kan nog inte göras så mycket bättre än så här - med innehållet till stor del uppdelat efter militärområdena samt stora foton och kartor.

Vad är det för frågor som boken vill besvara? Här kommer några exempel:

* Vad tänkte man om sannolikheten för ett sovjetiskt anfall?
* Vad trodde man om försvarets uthållighet vid ett sovjetiskt anfall?
* Hur såg man på sannolikheten för hjälp från Nato vid ett sovjetiskt anfall?

Svaren är ibland överraskande, och känns trovärdiga inte minst eftersom de kommer från några av de högst insatta personerna, som vet att de inom en nära framtid lämnar jordelivet.

Boken hör hemma hos såväl den som vill förstå vad värnplikten egentligen handlade om - man får nu den stora bilden som man då bara kunde ana - liksom den som vill försöka bilda sig en uppfattning om något av det som krävs för att vi ska kunna bygga upp ett nytt totalförsvar. Givetvis har en mängd faktorer förändrats, men geografin är sig lik.

Den stora invasionen är nu aktuell inom Pennan & Svärdet.

Pansar mot strategiskt överfall


Reenactment i Ypenburg mellan fallskärmstrupp och svensk pansarbil L-180.

Många känner till att fallskärmstrupper hade nyckelroller vid de tyska invasionerna av Norge och Belgien. Särskilt anfallet mot det belgiska fortet Eben-Emael har blivit känd. Få svenska källor tar dock upp fallskärmsoperationen mot Haag i Nederländerna, trots att pansarbilar från Sverige bet ifrån sig bra där.

Så vitt jag vet har ingen svensk tidning eller bok tidigare belyst insatsen av pansarbilar tillverkade i Sverige vid den tyska invasionen av Nederländerna 10-15 maj. Tack vare källor i Nederländerna och en tysk f.d. fallskärmsjägares historik kunde jag sätta ihop en artikel om de i Landskrona tillverkade Landsverk-pansarbilarna som ett tag framgångsrikt försvarade flygbasen Ypenburg utanför Haag. Där vittnar ännu kulhål i en vägg på den gamla flygstationen (se videon ovan efter 2:25) om striderna. För mer om dessa, se min artikel i det senaste numret av Soldat & Teknik, alltså nr 3/2017.

Gediget om ledarskap

Vad kan Nelson ha att säga till oss i dessa dagar?

"Konsekvenserna av god eller dålig ledning är extremt påtagliga i krig." Med detta till synes enkla konstaterande inleds den nya boken Att leda i svåra lägen. Boken är full av korta, värdefulla exempel på olika sorters ledarskap som kan appliceras inte bara militärt.

Att välja chef, prioriteringar, kraftsamling, utmattning, målstyrning, obekväma fakta och eviga sanningar. Alla dessa aspekter av ledarskap och många till finns med i boken och exemplifieras kort och effektivt med hjälp av bland annat Nelson, Rommel och MacArthur. Därtill kommer tänkvärda reflexioner från flera svenska civila chefer - kring hur exemplen på ledarskap är relevanta för ledare i nutiden - såväl civila som militära ledare.

Boken ifråga, Att leda i svåra lägen, är nu aktuell i Pennan & Svärdet och är författad av generalmajor Karlis Neretnieks, tidigare brigadchef, och överstelöjtnant Marco Smedberg, författare till bl a Militär ledning.

Ett mycket kort citat av generalmajor Anders Brännström känns smärtsamt korrekt vad gäller just svåra lägen: "Delad ledning är ingen ledning". Visst kan delad ledning fungera när allt är frid och fröjd, men när det ser ut att gå åt skogen är det nog som generalen säger...

För övrigt har filmen om den norska krigstida kungens ledarskap nu äntligen kommit till Sverige, "bara" ett halvår efter premiären i Norge. I Norge hette den "Kongens nei". I Sverige blev det "Kungens val" och den här TT-recensionen är visserligen positiv, men... : "I en spännande inledning sänker en kaxig norsk general det tyska krigsskeppet Blücher, på väg in på norsk mark. Det blir ett slags ursäkt för Hitler att börja ta över landet...". Man tar sig för pannan - hur står det till med historiekunskaperna på TT?

Miniubåtar, Tetrarchs och kustjägare

Luftlandsättningsfordonet Tetrarch debuterade på Madagaskar.

Japanska miniubåtsattacker och debuten för den futuristiska Tetrarch - det är bara två av ingredienserna i den ytterst läsvärda artikeln om den brittiska invasionen 1942 av den Vichy-franska kolonin Madagaskar. Artikeln har i Militär Historia 5/2017 sällskap av tolv (!) sidor om de svenska kustjägarnas nu 60-åriga historia.

I samma nummer finns även den osannolika men sanna historien om fallskärmssoldaten Joe Beyrle, som tjänstgjorde i både 101st Airborne och Röda armén. Jag har tidigare läst två böcker på engelska om Beyrle, senast Behind Hitler´s Lines av Thomas H. Taylor. Detta är första gången som jag läser om Beyrle på svenska. Man kan alltså lugnt säga att amfibieoperationer och luftlandsättning figurerar i senaste numret av Militär Historia...

I övrigt, vad gäller nutiden, noterar jag att allvarliga nyheter från Balkan nu kommer i tät följd och att mitt inlägg om läget på Balkan på denna blogg i tisdags har renderat läsvärda kommentarer. Får man hoppas att det inte blir mer oroligt än så här - säväl på Balkan som kring Korea? Men hopp är ingen strategi.

Sist men inte minst vill jag här rikta ett offentligt TACK! till alla kustjägare som på olika sätt bidrog till Lennart Westbergs och min gemensamma artikel om kustjägarna.

Var smäller det härnäst?

Mörka moln över Ukraina och Korea, men det kokar även på Balkan.

Vanliga medier bevakar någorlunda de spända situationerna i Ukraina och på den koreanska halvön. Men jag frågar mig om de gör sitt jobb vad gäller läget på Balkan och vänder mig nu därför till er läsare som till skillnad från mig har tjänstgjort på Balkan.

Går Balkan mot krig igen? Det var inte så länge sedan jag tog upp den i mitt tycke mest läsvärda boken från 2016, som handlar om just Balkankrig. Med tanke på de många svenskar som likt Magnus Ernström har tjänstgjort där nere plus alla med släktband, skulle man väl kunna tycka att svensk mediebevakning av Balkans säkerhetspolitiska läge skulle vara rätt gedigen. Även om medierna tagit upp den folkomröstning om Republika Srpskas dag som rivit upp gamla sår, liksom tåget till Kosovo i serbiska flaggans färger och "Kosovo är Serbien" på 21 olika språk, så känns det som att bevakningen har luckor. Exempelvis att Srpska inte bara fått Kremls politiska stöd utan även utbildning av polisiära specialförband.

Lägger man ihop den politiska utvecklingen i Bosnien med Kremls polisiära och militära aktiviteter på flera ställen på Balkan, plus rysk modernisering av Serbiens pansar och flyg... samt en ökande upprustning bland flera folkgrupper på Balkan... därtill president Trumps oförmåga att skapa förtroende och lugn... EU:s oförmåga att locka till mer samarbete i regionen... ja, det kan väl inte resultera i någon direkt ljus prognos. Men, hur ser ni som har tjänstgjort på Balkan på det nuvarande läget?

Östersjöns och krigsspelens Nr 1

En sjömina sannolikt från 1939-45, som jag själv stött på och fotograferat.

Det finns artiklar som förändrar ens syn radikalt. Som landkrabba insåg jag inte förrän igår vid läsning av Gunnar Möllers fantastiska artikel "Minkriget i Östersjön" (Militär Historia 4/2017) hur enormt tyska och ryska sjöminor dominerade i krigföringen i Östersjön 1914-18.

Chefredaktör Hugo Nordland frågar i samma nummer av Militär Historia hur stor kunskapen är om att det än idag finns över tio tusen odetonerade minor i Östersjön. Nog visste jag att det var många, men att det än idag skulle vara ett så pass högt antal - det gör den nutida svenska marinens reguljära sökande och oskadliggörande av minor mer begripligt...

Efter att ha insett att första världskrigets minkrigföring i Östersjön ännu är ett högst oavslutat kapitel, så framstår det kriget än mer som inte helt avslutat.

Hur soldater ur Wehrmacht slogs mot Waffen-SS vid slottet Itter i Österrike 1945 är temat för en annan högintressant artikel i samma tidning. En notis fångar också verkligen mitt intresse, om hur brädspel om krig påverkat verkliga krig, och särskilt då ett brädspel från 1983. Det är en text som får en att snarast vilja se den nya utställningen "Krigsspel" på Armémuseum, och sedan testa spelet ifråga.

Iskall thriller från gedigna experter

Försvarsmaktens coolaste handbok - huvudsak för varje vintersoldat.

Förhandsutgåvor av denna bok har funnits ute i Försvarsmakten ett tag, men nu är den fastställd och tryckt som Handbok Markstrid - Vintersoldat, sprängfylld med gedigna vinterkunskaper.

Vapen, fötter, fordon och datorer kan påverkas starkt av kyla och andra vinterförhållanden. Nu finns alltså den moderna handboken ute med knepen som gör att du kan lösa dina uppgifter även riktigt tuffa vinterdagar i terrängen. Stilen är rakt på sak och allt är mycket grafiskt tilltalande.

Vill du veta vad försvarets vinterexperter säger om användning av olika bränslen för matlagning vintertid? Se sidan 78! Hur använder man Enmanstält 2000 i snön? Se sidan 95! Vad behöver du särskilt tänka på vad gäller eldställningar i snö? Se sidan 139! Behöver du spränga is? Se sidan 168!

Få ut mer av vintern och gör den till din vän - läs Handbok Markstrid - Vintersoldat!

Svenskarna i den ANDRA legionen

Emblemet för Spanska legionen, tidigare känd som Spaniens främlingslegion. KÄLLA: Heralder

Historien om svenskarna i Spaniens mindre kända främlingslegion nämns i det nya numret av Populär Historia (4/2017) i huvudartikeln ”Svenskarna som stred mot Franco” av Karl-Olof Andersson. Artikeln tar med några tidigare opublicerade bilder upp en av de större frivilligrörelserna i Sverige under 1900-talet, tre gånger så stor som fenomenet svenskar i Waffen-SS.


Ja, med tanke på att det var drygt 180 svenska medborgare i Waffen-SS men över 550 tjänstgjorde i spanska inbördeskriget, nästan alla mot Franco, kan man kanske tro att de svenska spanienfrivilliga måste ha varit föremål för massor av avhandlingar, böcker och filmer. Men ämnet är inte direkt söndertjatat. Under 1970- och 80-talet utkom visserligen flera böcker om och av svenska frivilliga mot Franco. Men det har inte utkommit många sedan dess. Den gedigna forskningen om dem är också sparsam. Ingen TV-serie eller spelfilm har heller ännu gjorts om dem.

Det är trevligt att det i den nya artikeln hänvisas till Lennart Westbergs och min forskning om de få svenskarna som stred för Franco. För att förtydliga, de var högst ett tiotal. I senare upplagor av vår bok Svenskar i krig 1914-1945 kan man läsa mer om tre av dem. Vad gäller särskilt Frans Wahlberg finns det något att säga om personen bakom namnet, eftersom min medförfattare Lennart Westberg fått fram en hel del om hans senare tjänstgöring i Waffen-SS. När Frans Wahlberg krigade i Spanien måste han ha tjänstgjort i antingen Spaniens främlingslegion - där de flesta utländska frivilliga hamnade - eller i de mer Franco-anknutna falangisterna. Vad gäller Hans Leuhusen finns ingen tvekan om att han tillhörde legionen. Även den svenske aviatören Douglas Hamilton tog sig till Spanien men det är oklart i vilken mån han där tjänstgjorde. Sedan finns det ytterligare sex legionärer mellan 1936 och 1939 vars svenska ursprung kan vara påhittat.

Men för att återvända till den nya artikeln så har den även en högintressant avslutning i form av flera för mig nya uppgifter om svensk vapensmuggling till spanska inbördeskriget (mot Franco). Samtidigt vill man gärna se mer detaljer, mer kött på benen om detta.

Artikelförfattaren nämner inte vad Lennart och jag skrivit om svenskarna mot Franco, som att ett tjugotal av dem tjänstgjorde direkt under sovjetiska officerare, i förband som i ryska källor benämns spetsnaz. "Specialtjänsten" kallade tydligen de svenska deltagarna den verksamheten - som jag tagit upp mer i boken Ryska elitförband och specialvapen.

Hemvärnskamrater ordnade SOE-relik

En del av resultatet av sabotaget den 20 februari 1944.

Tack vare två kamrater i hemvärnet har jag nu en bit historia som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle få - tungt vatten som faktiskt kommer från Hitlers kärnvapenprogram.

Härom dagen fick jag på helt laglig väg 5 ml av just det tunga vatten som i decennier legat i ett fat på 430 meters djup, som en rest av det sabotage mot det tyska kärnvapenprogrammet som utfördes den 20 februari 1944. Sabotaget utfördes av norrmän inom Special Operations Executive (SOE). Genom fjärrstyrd undervattensteknologi har fatet bärgats och innehållet har delats upp i en mycket stor mängd glasbehållare, de flesta med 5 ml. De har distribuerats både till flera norska muséer och en stor mängd privatpersoner.

Eftersom jag har ett särskilt intresse för SOE i Norden (se Svenskar i krig 1914-1945 och Elitförband i Norden) kom två av mina hemvärnskamrater på att de ville ordna så att jag fick en av behållarna med tungt vatten. Tusen tack, Anders och Lars, paketet har nu kommit fram och innehållet kommer att visas upp under ett antal kommande föredrag.

För den som vill se hur sabotagen mot det tunga vattnet genomfördes finns inte bara den klassiska spelfilmen "Hjältarna från Telemarken" och den rätt nya TV-serien "Kampen om tungvattnet" utan även denna bortglömda spelfilm som spelades in redan 1948.

Med glasbehållaren följde faktablad om både tungt vatten och de sabotage som 1944 ansågs vara av enorm betydelse.

Mest läsvärda böckerna från 2016

En ovanligt läsvärd bok om svenska soldater och konflikter i modern tid.

Genom att Ett halvt år, ett helt liv både utgör gripande militärhistoria och en ovanligt lyckad självbiografisk bok så anser jag att den är den mest läsvärda nya boken i mina hyllor. Jag tror också att intresse för militärhistoria INTE är ett måste för att kunna läsa Magnus Ernströms bok med stor behållning. Mer exakt varför boken är synnerligen lyckad kräver en poddintervju med författaren - och en sådan kommer också under 2017 genom Pennan & Svärdet.

Vad gäller nästa bok, Vid dödens portar av Patrik Berghäll, så tänker jag helt enkelt citera ur den - det och författarens förra bok (I fjärrpatrullerna) bör räcka som motivering:

"...patrullen vandrade närmare 500 kilometer och överlevde i 20 dagar utan proviantpåfyllning [...] livnärde sig på svamp och bär samt på två karelska vildrenar som de lyckades fälla. Enligt patrullrapporten gick stövlarna sönder efter 300 kilometer. Uniformsjackorna höll för slitaget, men inte byxorna."

Tilläggas bör bara att Vid dödens portar inte handlar om de "vanliga" finska fjärrpatrullmännen utan om det finska flygvapnets fjärrpatrullavdelning, Avdelning Hartikainen. Bildmaterialet är också fantastiskt, och aldrig tidigare publicerat.

På delad tredjeplats kommer som av en händelse två böcker som bägge utspelar sig i nutiden och den nära framtiden (men relevant militärhistoria tas upp i böckerna). Björn Anderssons och Tommy Jeppssons Bricka i ett stort spel beskriver på ett kusligt initierat sätt ett hotscenario med fokus Gotland, medan Stefan Olssons Vilseledning är en oundgänglig bok för den som vill förstå den krigföring som var ständigt aktuell under 2016 och sannolikt lär bli lika viktig under 2017. För beslutsfattare inom medier och försvaret borde läsning av dessa två böcker vara högprioriterad.

Under 2016 utkom det enligt min åsikt ovanligt många högintressanta militärhistoriska böcker men här syns bara mina topp tre.

”Utan diesel svälter vi”

Kör MC i hemvärnet eller skriv en insändare - huvudsaken är att alla gör något.

Med rubriker i Sveriges Radio som "MSB: Kommunerna måste rusta för krig" och i tidningarna "Kommunerna ska rusta för krig – men de vet inte hur" och senast idag i DN:s huvudledare: "Vår beredskap är usel" har behovet av ett nytt svenskt totalförsvar kanske aldrig fått starkare medial belysning.

Två avsnitt i Dagens Nyheters huvudledare är ovanligt fräna: "Våra beslutsfattare har agerat som att en stor kris är så osannolik att det inte är värt att investera för att skydda sig mot den. Det är ett tänkande som föregått många katastrofer" och: "Finland har klokt nog valt en annan väg och behållit ett totalförsvar med beredskapslager."

En annan ledare idag sticker också ut, Greger Ekmans "Utan diesel svälter vi" i Norrbottens-Kuriren, i vilken han bland annat skriver: "Trots att regeringen fastslagit att beredskapsarbetet inom det civila försvaret ska återupptas så har det inte tillskjutits några extra pengar."

Med tanka på att osäkerheten om omvärldsutvecklingen, i både när (Östersjön) och fjärran (kring Kina), inte verkar avta - kanske det inte är så konstigt om många människor känner oro inför framtiden. Vad ska vi då göra? Jo, låt oss omforma oro till något konstruktivt. Det finns en rad olika frivilliga civila och militära försvarsorganisationer, fler än vad många känner till, se samlingssidan frivilligutbildning.se Genom dessa kan du både bli mer robust själv och bidra till att hela samhället blir mer robust inför världsekonomiska, energirelaterade, naturliga (skogsbränder etc) och militära kriser. Och alla, även den som inte har möjlighet att själv delta i någon frivilligverksamhet, kan bidra genom att läsa på om vad en större kris kan innebära för hushållet och sist men inte minst göra sin röst hörd inför politiker och i medier. Givetvis sakligt och lugnt. För, som en viss liten sympatisk filmkaraktär en gång sade: Rädsla är vägen till den mörka sidan.

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar intill den norskryska gränsen? (bilden visar en i Tyskland)

CNN skapade härom dagen stora rubriker i nordisk press om en spektakulär övning vid den norskryska gränsen. I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser i Nordnorge. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen - det som påstods ha hänt - och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska tidningsläsare nu ännu lär tro att amerikanska stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har få svenskar fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: "Nordlig pivot?".

Bästa svenska filmen om andra världskriget

Med 3600 hästkrafter flöt hon över minfälten och nådde den svenska västkusten.

Varför känner inte fler till HMS Gay Viking, som bilden ovan föreställer? (F.k. har ordet gay flera betydelser.) Hon skulle lätt kunna spela en huvudroll i en riktigt fartfylld film om Sverige under andra världskriget.

Jag skyller följande blogginlägg på att jag blev rejält inspirerad av senaste numret av tidningen Soldat & Teknik (6/2016). Till att börja med log jag stort av en av de märkligaste historierna jag läst om stridsvagnar i Sverige. Stefan Nilsson berättar den osannolika men verkliga historien om hur en f.d. östtysk armétekniker specialiserad på sovjetiskt pansar råkade dyka upp när en T-55 stridsvagn hos Smålands Militärhistoriska Sällskap började bli problematisk. Bra tajming där av tysken att plötsligt uppenbara sig. I samma nummer av Soldat & Teknik finns en artikel av Bengt Carlén som har de flesta ingredienser man kan önska sig av en stark film om andra världskriget: fräcka specialoperationer med hypersnabba brittiska smugglingsfartyg av mahogny som hade radar ombord driven av trampcyklar. Om fartygen kom förbi den tyska marinen och nådde den svenska västkusten för att hämta motståndsmän och kullager - som de allierade behövde extra mycket inför D-dagen - så gällde det att lura väntande tyska spioner. En tysk spionsändare hittades i ett lönnutrymme i ett hus på västkusten först tjugo år senare, och finns avbildad i artikeln.

Det är bisarrt att den verkliga thrillern om HMS Gay Viking och de andra blockadbrytarna inte blivit film för länge sedan. Eller någon annan av operationerna i Sverige med koppling till Special Operations Executive (SOE), eller sovjetiska NKVD och amerikanska OSS. Alla tre bedrev specialoperationer i eller från Sverige (NKVD även före krigsutbrottet). Nu finns i alla fall en färsk bok med allt önskvärt stoff för ett filmmanus kring västkustens operationer, De glömda blockadbrytarna av Anders Johansson.

Svenska filmare har inte missat andra världskriget. Det har faktiskt gjorts fler svenska filmer om temat än vad filmkritiker verkar känna till. Filmer med viss koppling till krigshändelserna gjordes medan kriget ännu utspelade sig. "En dag skall gry" (1944) handlade om ett tragiskt kärleksöde bland svenska finlandsfrivilliga. Sedan skulle det dröja väldigt länge till nästa produktion, om man inte ska räkna TV-serien "Någonstans i Sverige" (1973) som en slags film. Den första riktiga svenska spelfilmen efter 1944 med andra världskriget som viktigt inslag var nog filmen "1939" som kom 1989. Men någon actionfilm var det inte, snarare skildrade filmen en ung kvinnas kärleksdrama i beredskapsmiljö.

Året därpå, 1990, kom en mer krigsrelaterad film i form av "God afton, herr Wallenberg". Men här var det inte händelser i Norden som skildrades utan Raoul Wallenberg i Ungern. Även filmen "Frostbiten" (2006) innehöll scener med SS-soldater under kriget, men åter igen långt från Sverige - denna gång i Ukraina.

Men så hände något, 2011, för då kom filmen "Gränsen". Detta var en film som hade fokus på svenska soldater och andra världskriget, och i högre grad än den idag så gott som helt bortglömda "En dag skall gry". Flera saker med "Gränsen" var imponerande, som vackert foto och gott om militära detaljer. Emellertid utspelade sig storyn till största delen på norsk sida om gränsen. Så någon renodlad film om Sverige under andra världskriget var det inte. Det var ännu mindre "En fiende att dö för" (2012), som nästan helt utspelade sig kring och på Svalbard. "Simon och ekarna" (2011) och "Dom över död man" (2012) var definitivt mer fokuserade på Sverige under krigsåren, men hade få militära inslag.

Man kan nog säga att det bara är två av de ovan nämnda filmerna som håller sig riktigt nära verkliga händelser under andra världskriget, nämligen "God afton, herr Wallenberg" och "Dom över död man". Av dem utspelar sig endast den senare i Sverige.

Både "Gränsen" och särskilt "En fiende att dö för" blev lyckade filmer, men har bara en del respektive nästan ingenting att göra med faktiska händelser under andra världskriget. I Stockholm och Luleå, i de svenska fjällen, på Gotland och på västkusten utspelade sig dock en rad ovanligt dramatiska händelser med både tyskar och allierade (för en sammanfattning, läs Tyskar och allierade i Sverige). Men av någon anledning har dessa händelser inte skildrats på bio.

”Logistik har avgjort alla fälttåg”

Före Budapests omringning - en tysk Kungstiger på stadens gator. FOTO: Bundesarchiv/Faupel

"Elak som en svensk" var ett uttryck som uppkom i Polen som ett resultat av svenska skövlingar under 1600-talet. Det är en av många minnesvärda detaljer i artikeln "Grannar i krig och fred" av den militärhistoriske författaren Artur Szulc. Men med "Logistik - viktigare än vapen" har Szulc överträffat sig själv.

Artur Szulcs artikel om Sverige och Polen under 500 år i Populär Historia 11/2016 är synnerligen insiktsfull och läsvärd. Men i Militär Historia 11/2016 lyckas samme Szulc nog faktiskt slå sig själv. Visst är omslagets rubrik "Logistik har avgjort alla fälttåg - från antiken till idag" en förenkling, men det ligger mycket i denna förenkling - som kungar, diktatorer och politiker lyckas glömma eller förtränga om och om igen. I samma nummer återfinns också en nydanande och starkt illustrerad artikel om vad författarna träffande betecknar som "ett Stalingrad vid Donau", nämligen slaget om Budapest 1944-45. Artikelförfattarna Mirko Bayerl och Lennart Westberg har mejslat fram sin artikel genom flera års forskande inte minst i Ungern. Som om detta inte räckte innehåller samma nummer en intervju av pansarexperten Jan Forsberg, bara ett citat ur den: "Det var nionde gången som jag blev utslagen".

Pansar i fallskärm över Afrika


Jeepar och två BMD-2 lätta stridsvagnar släpptes i fallskärm över Egypten.

Det största ryska elitförbandet, luftlandsättningstrupperna VDV, har för första gången genomfört fallskärmsfällning av pansarfordon över en annan kontinent än Europa och Asien. Denna milstolpe har ännu inte uppmärksammats av svenska medier.

För två veckor sedan tog denna blogg upp att VDV skulle skickas till Egypten, en händelse som aktualiserade förbandets roll för oktoberkriget 1973. Rysk TV påstod inför den just avslutade ryskegyptiska övningen att antalet deltagande VDV-trupper skulle bli fem tusen. Jag påpekade att denna siffra inte stämde med andra viktiga ryska källor. Facit finns nu och framgår av TV-klippet ovan - det blev "bara" några hundra ryska övningsdeltagare, varav ett hundratal hoppade fallskärm och landade på dubbelt historisk mark vid El Alamein.

Antalet deltagande VDV-soldater blev alltså långt ifrån 5,000 men en annan aspekt var fällningen av två lätta stridsvagnar (stridsfordon) av typen BMD-2 (se klippet ovan). Under sovjetisk tid har BMD luftlandsatts i Afrika (se boken Ryska elitförband och specialvapen), men det gjorde man inte med hjälp av fallskärm utan genom helikopterlyft.

Bästa manliga resp kvinnliga prickskytten

Ett av två olika sovjetiska frimärken till prickskytten Ludmila Pavlitjenkos minne.

Jag läser just nu Den vita döden, den första boken på svenska som fokuserar på världshistoriens mest framgångsrika prickskytt, Simo Häyhä. Det är fängslande läsning, eftersom bokens författare är synnerligen kunnig vad gäller skytte och själv har intervjuat Häyhä.

Tapio Saarelainens Den vita döden är svårslagen - har man det minsta intresse för finska vinterkriget eller prickskytte är detta en makalös bok, inklusive en mängd foton och kartor. För att förstå hur stor Simo Häyhä blivit ute i världen, särskilt i Japan, har boken fått ett fint förord av Mika Kulju.

I senaste numret av Pennan & Svärdet finns även den nya boken Kvinnor i strid av Anna Larsdotter. Världens mest framgångsrika kvinnliga prickskytt, Ludmila Pavlitjenko, finns givetvis med och jag lärde mig av boken bland annat att hon blev en låt av den amerikanske folkmusikern Woody Guthrie. Låten ifråga, "Miss Pavlichenko", kan man sen givetvis höra på Youtube.

Kvinnor i strid innehåller starka kvinnoöden inte bara från Röda armén utan även Luftwaffe, och där fanns flera för mig okända detaljer trots att jag trott mig veta en del om ämnet. Boken är inte heller begränsad till andra världskriget utan sträcker sig från trettioåriga kriget till samtiden.

Kungens NEJ


Den nya norska filmen om invasionen den 9 april 1940.

En trailer som väcker intresse. Hade nyligen premiär i Norge. Rekordpublik i Norge. Efter bara några veckor har nu snart en halv miljon norrmän sett den.


Får man hoppas att den redan snart kommer till svenska biografer?

VDV gör comeback i Egypten

En under oktoberkriget 1973 utslagen egyptisk T-55 (sovjetisk stridsvagnstyp).

Det har under de senaste dagarna gjorts flera uttalanden i Moskva om att ryska luftlandsättningstrupper (VDV) för första gången kommer att skickas till Egypten för att där öva. I ett av Rysslands viktigaste TV-nyhetsprogram sades det att antalet deltagande VDV-trupper kommer vara fem tusen. Därmed har den sovjetiska VDV-närvaron i Egypten 1973 aktualiserats.

Om verkligen fem tusen VDV-soldater skickas vore det en milstolpe i Egyptens militära samarbete med Ryssland, bara knappt överträffad av Egyptens övertagande av de två helikopterbärande amfibiefartyg av Mistral-klass som ursprungligen skulle ha ingått i den ryska flottan (Egypten har även köpt de tillhörande ryska helikoptrarna). Det finns dock skäl att tvivla på de ryska TV-uppgifterna eftersom vare sig det ryska försvarsministeriet eller TASS har talat om mer än ett hundraltal VDV-soldater dvs ett kompani.

Oavsett antalet står det klart att VDV snart är en aktör i områden som inte varit aktuella för förbandet på flera decennier. Den första boken på svenska som beskriver VDV i Egypten under sovjetisk tid är den reviderade (andra) upplagan av Ryska elitförband. Inte mindre än sju VDV-divisioner gjordes den 24 oktober 1973 - alltså under oktoberkriget - redo för att flygas till Egypten. Det är en uppgift som varit känd i väst länge - betydligt mindre känt är att VDV hade övat väldigt konkret för en skarp insats, genom att några månader tidigare flytta minst ett VDV-regemente till Egypten. För mer om denna ännu i stort sett okända VDV-insats - se den nya upplagan, dvs. Ryska elitförband och specialvapen.

Tidtabell för nya värnplikten

Fler kommer att få gratis smink, men långt ifrån flertalet av varje årskull.

DN har i dagens tidning vad som sannolikt blir tidtabellen för värnpliktens återupplivande. Mikael Holmströms artikel "Mönstring nästa år och inryckning till värnplikt 2018" klargör flera saker om vad den nya värnplikten lär innebära. Men det finns också skäl att blicka bakåt på vad som stod på DN:s ledarsida efter att värnplikten gjorts "vilande" med bara tre rösters marginal i riksdagen.

Problemet med nuvarande personalförsörjning sammanfattas i dagens DN: "Men vid ingången till 2016 saknade försvaret 7.400 soldater och sjömän i krigsorganisation". Därefter följer en rad nyheter inklusive att lokalförsvarsförbanden också ser ut att få en comeback. Hela artikeln är verkligen en högintressant sammanfattning och analys av den färska utredningen En robust personalförsörjning av det militära försvaret. I ljuset av det begränsade antal ungdomar som lär få göra värnplikt (grundutbildning) under 2018-2025 (tabell år för år finns i DN-artikeln) kanske det är dags att ge den nya värnplikten ett rättvisande namn? För den senaste tiden har man kunna läsa en hel del om allmän värnplikt, exempelvis artikeln "Stort intresse för allmän värnplikt". Det är dock mycket länge sedan svensk värnplikt i praktiken (inryckning) verkligen omfattade nästan alla i en årskull. Man får då gå tillbaka till 1980-talet och det finns ingenting idag som tyder på en återgång till den nivån.

Som DN sammanfattar det handlar det nu i konkreta termer om 4,000 ungdomar 2018 och därefter en gradvis höjning till det dubbla från och med 2022. Är det många av varje årskull? Nej, inte med tanke på att varje kull är på kring 100,000 pers.

Här vill jag passa på att tipsa om den dödsruna jag 2010 skrev över värnplikten i samband med att den gjordes vilande. Så här sex år senare med ett Europa delvis i krig (Ukraina) och under stor påverkan av krig i Mellanöstern så kan jag konstatera att jag kanske var lite för snäll när jag tog upp den där ledaren i DN. Tänk att ledarsidan då kunde skriva saker som "Runt om i landets skogar fanns mobiliseringsförråd med materiel som aldrig användes". Intresset för svenskt försvars syfte och system har sedan 2010 onekligen ökat, men samtidigt finns det nog tyvärr kvar stora kunskapsluckor om både omvärldsläget och vad ett totalförsvar innebär. Är du inte redan med i Försvarsutbildarna? Då bör du börja med att granska Försvarsutbildarnas hemsida.