Nytt och mer kapabelt luftvärn förtjänar nytänk

Rb 68 Bloodhound utanför flygmuséet på fd F 10 Ängelholm. F 10 var en av de fem flygflottiljer som under mitten  av 60-talet till mitten av 70-talet stod för Sveriges långräckviddiga luftvärn

Sverige är i slutfasen av att lägga en beställning på ett nytt ”medelräckviddigt” luftvärnssystem. Den egentliga räckvidden, beroende på vilket system av amerikanska Patriot och franska SAMP/T som väljs, ligger väl över 100 km. Detta ger helt nya möjligheter för luftvärnet att skydda områden och bidra till ett gemensamt luftförsvar med flygstridskrafterna. Luftvärnet leds redan idag taktiskt av flygtaktisk chef, men med anledning av dessa nya möjligheter och det idag starkt förändrade omvärldsläget, finns det goda skäl att reformera luftvärnets organisation, ledning och fredstida basering.

Sverige hade fram till försvarsbeslutet 2000 fyra st luftvärnsförband lokaliserade till Boden (Lv 7), Norrtälje (Lv 3), Visby (Lv 2) och Halmstad (Lv 6). Försvarsbeslutet innebar att dessa reducerades till endast fyra bataljoner – tre i Halmstad under Lv 6 och en i Boden som Norrlands luftvärnsbataljon under I 19. I försvarsbeslutet 2004 avvecklades så bataljonen i Luleå och idag återstår endast två bataljoner i Halmstad. Att dessa blev kvar där har flera orsaker, men främst att göra med att där fanns den största kompetensen på luftvärnsrobotsystemet 97 Hawk sedan nedläggningen av Lv 4 i Ystad 1997 och flytten av Lv 6 från Göteborg till Halmstad 1994. Lokaliseringen av dagens luftvärn till Halmstad har med andra ord ringa grund i operativa skäl, utan är ett resultat av fredstida rationalitet.

Lufthotet mot Sverige har också förändrats sedan 90-talet. Där attack- och bombflyg förr i högre grad var tvungna att flyga över sina mål för att bekämpa dem, så används idag i högre utsträckning avståndsvapen med hög precision. Både attackrobotar och kryssningsrobotar har idag räckvidder som överstiger räckvidden för robot 97 Hawk. Kryssningsrobotar kan både fällas från flygplan såväl som skjutas från marken eller fartyg. Kryssningsrobotar är idag det primära vapnet för avståndsbekämpning i ett inledningsskede av ett krig, innan en angripare hunnit skaffa sig luftoperativ kontroll. Det är därför av stor vikt för Sverige att kunna skydda värdefulla objekt, områden och resurser mot sådana angrepp. Det kräver en anpassad beredskap med gruppering av luftvärn redan innan ett angrepp påbörjas, såväl luftvärn med längre räckvidd som system med kortare räckvidd som kan närförsvara de mer kvalifcerade systemen.

Utöver hotet från kryssningsrobotar finns också hotet från ballistiska robotar, där Iskander-M är den mest kända. Hotet från ballistiska robotar tenderar dock att överdrivas jämfört med kryssningsrobotar som finns i betydligt högre antal. Den låga numerären och högre förmågan hos de ballistiska robotarna gör det mindre sannolikt att en angripande befälhavare skulle vilja sätta in dessa mot Sverige, när betydligt viktigare mål finns i andra länder i Östersjöområdet. Båda systemen som är aktuella för inköp har dock viss förmåga mot ballistiska robotar, men det förutsätter att de är grupperade i nära anslutning till objekten som ska skyddas.

Utöver behovet av att skydda objekt i Sverige mot det kinetiska angreppshotet, finns även ett behov av att bidra till luftoperativ kontroll. En angripare är beroende av en hög grad av egen luftoperativ kontroll för att t.ex. kunna genomföra en landstigning eller luftlandsättning, eller för den delen direkt flygunderstöd av egna markförband. Kvalificerat luftvärn med längre räckvidder (> 100 km) kan här bidra till upprätthållandet av svensk luftoperativ kontroll, särskilt om denna strid kan föras integrerat med jaktflyg. Luftvärnets rörliga sensorer har här också en viktig roll att fylla i skapandet av luftlägesbilden.

Med tanke på Sveriges strategiska situation idag ligger Halmstad långt ifrån luftvärnets främsta skyddsobjekt: huvudstaden, flygbaserna, marinbaserna och Gotland. Det blir en logistisk övning av stora mått att utgångsgruppera till skydd för dessa områden, vilket gör det både komplicerat, tidsödande och dyrt att höja beredskapen vid behov.

Det idealiska ur en operativ synvinkel torde vara att de nya luftvärnssystemen huvudsakligen grupperas:
– i Uppsala under Luftstridsskolans ledning (med möjlighet att skydda huvudstaden och alla de viktiga civila och militär anläggningar som finns där och i Mälardalsregionen),
– i Ronneby under F 17 ledning (med möjlighet att skydda såväl flygbasen som örlogshamnen i Karlskrona, samt att utöva luftoperativ kontroll över delar av sydöstra Östersjön),
– på Gotland (med möjlighet att utöva svensk luftoperativ kontroll över stora delar av Östersjön). Därigenom skulle också flera av marinens operationsområden hamna under svensk luftoperativ kontroll, vilket är en stor fördel då Marinen tyvärr saknar mer kvalificerat luftvärn än automatkanonerna på vissa fartyg.

Härigenom skulle luftvärnsförbanden med de nya medelräckviddiga robotsystemen kunna lösa sina uppgifter från sina fredstida grupperingar i såväl fred, som kris och krig. Utöver tidsaspekten för att kunna gruppera i verkansområdet, blir den ekonomiska och beslutsmässiga tröskeln för att uppnå effekt minimal, jämfört med dagens höga tröskel. På tal om tröskel så innebär också en sådan gruppering att det blir åtskilligt svårare att uppnå den överraskningseffekt som ett väpnat angrepp mot Sverige förutsätter. Således skulle också tröskeln höjas för ett väpnat angrepp mot Sverige.

Det är dock inte bara luftvärnets fredstida gruppering som förtjänar ändrade grepp. Fram till 70-talet hade Sverige ett antal luftvärnsdivisioner i Flygvapnet med robot 68 Bloodhound med räckvidder motsvarande eller överstigande de system som nu tävlar om att köpas in. Bloodhounddivisionerna var också grupperade på ungefär det sätt som nu föreslås. Robotdivisionernas strid leddes då från stridsledningscentralerna i respektive luftförsvarssektor, på motsvarande sätt som centralerna även ledde luftförsvarets jaktflyg. Ser man internationellt så är t.ex. det franska luftvärnssystem som Sverige överväger att köpa in, tillhörigt det franska flygvapnet. I Ryssland återfinns luftvärn i både flygvapnet och armén beroende på uppgift. I Sverige fanns fram till 70-talet luftvärn i flygvapnet, armén och kustartilleriet. Det finns alltså ett flertal olika lösningar, men det gemensamma är att den taktiska ledningen utövas av flygtaktisk chef (eller motsvarande funktion). Att luftförsvar utövas under en central ledning är en av luftmaktsteorins äldsta lärdomar. De länder som i krig försökt sig på en splittrad ledning i en och samma geografisk region har inte haft någon framgång. För dagens och morgondagens strid med gemensamma bekämpningsområden, där kvalificerat luftvärn och jaktflyg för en tidsmässigt och geografiskt samordnad strid, är gemensam ledning en grundförutsättning. Här får man dock göra viss skillnad på det luftvärn som är till för markförbands närskydd. Då markoperativ chef i regel tilldelas kontroll över luften närmast sitt förband (med syfte att kunna genomföra helikoptertransporter, operera obemannade spaningssystem och skjuta indirekt eld), bör också ledningen av detta mer korträckviddiga luftvärn kvarstå inom Armén.

Kommer det då idag att finnas möjlighet att ändra luftvärnets fredstida placering? Nej, det är knappast realistiskt givet att det skulle innebära att flera hundra familjer skulle förväntas rycka upp sina bopålar för att flytta till andra delar av landet. Det skulle också innebära omfattande infrastrukturella kostnader att etablera anläggningar på de mer lämpade platserna. Ett alternativ med lägre ambition som ändå skulle reducera tiden till högre beredskap vore att förpositionera materiel och till del förbereda infrastruktur så att det i högre grad bara är att tillföra personal för att kunna inta högre beredskap.

Vad som redan nu vore både görligt och lämpligt vore att överföra det mer kvalificerade luftvärnet till Flygvapnet, eftersom luftvärnets ändå leds taktiskt av flygtaktisk chef. På så sätt skulle en ledning och utveckling av luftförsvaret samlas under en ledning även i fredstid, vilket vore att föredra.

För den som vill fördjupa sig i luftvärnsrobotsystemet Rb 68 Bloodhound och dess dryga tio år i Flygvapnet, finns massor av intressant information på nätet, t.ex. hos FHT. Idag framstår det som otroligt att Sverige en gång hade ett luftvärnsrobotsystem med över 200 km räckvidd som därmed kunde avregla stora delar av Östersjön.

Gamla synder lever länge

Debatten om anskaffningen av JAS 39E har tagit ny fart sedan Robert Dalsjös debattartikel i förra veckan. Det är ett ämne som jag berörde redan 2012, strax innan beslutet fattades, och som det är nu är anledning att återbesöka. I de dåvarande OS-tiderna sammanfattade jag ett vidmakthållande av JAS 39C istället JAS 39E som om Sverige skulle skicka åldrade och orkeslösa atleter till OS i London för att delta i denna yttersta av idrottsliga landskamper (mellanstatlig väpnad strid är en betydligt allvarligare form av landskamp).

Det är en jämförelse jag står fast vid och som fortfarande är högst aktuell. Likaså står jag fast vid bedömningen att 60 st JAS 39E är alldeles för lite för svenska operativa behov. Det är också något som 96 st JAS 39C/D inte löser på 2020-talet. Numerär är styrka i sig, särskilt när det gäller luftstridskrafter då endast en viss andel av flygplanen kommer att vara disponibla vid ett givet tillfälle.*

För att återgå till debattartikeln så är metoden att plocka isär fullt fungerande JAS 39C/D-flygplan för att ta enstaka komponenter till bygget av nya JAS 39E helt vansinnig, precis som Dalsjö påpekar.

Metoden kommer att innebära att Flygvapnet kommer att sakna en division flygplan av fullständigt löjeväckande skäl – och det mitt under en redan säkerhetspolitiskt mycket allvarlig och osäker period. Den enda anledningen till just denna metod är det ursprungliga politiska kravet på att kunna måla upp JAS 39E som en ”uppgradering av JAS 39C” och inte ett nytt flygplan.

Att vissa väsentliga komponenter saknas i de äldre flygplanen kommer inte att göra det enklare att sälja dem på en andrahandsmarknad. ”Någon” ska bekosta en komplettering av dessa innan de kan säljas till en ny kund och denne någon lär vara just svenska staten som ju äger flygplanen och därför ska sälja dem (oavsett om det går via Saab eller ej. Government-to-government är annars den nu vanligaste metoden vid stridsflygplansaffärer). Resultatet blir därmed (i bästa fall) ett nollsummespel ekonomiskt, men en rejäl nedgång i operativ effekt för Flygvapnet.

Finns det någon svensk politiker som är villig att förvara detta tillvägagångssätt? Det skulle förvåna mig.

En av de vanligaste frågorna rör varför man inte kan behålla JAS 39C och operera vid sidan av JAS 39E. ”Kan” kan man alltid, men vad kostar det, går det överhuvudtaget och framförallt – varför?

För att börja bakifrån så torde svaret på varför vara att man vill utöka numerären och den operativa effekten. Frågan är då varför man ska lägga ned resurser på en plattform som redan i dagsläget börjar närma sig bäst-föredatum med stormsteg med tanke på Sveriges geografiska läge där den presumtiva motståndaren förfogar över spetsteknologi.

Jaktroboten Meteor, som nyss införts i Sverige som första land, ger en oöverträffad jaktförmåga – för några år. Roboten införs i närtid även i andra länder och motsvarande utveckling är på väg även i Ryssland. Vad gäller fysiska prestanda är JAS 39C låst till de ursprungliga specifikationerna från 1982, och de sätter kraftiga begränsningar i räckvidd, toppfart och framförallt lastförmåga. Detta är fysiska begränsningar som sattes av ekonomiska skäl då och som JAS 39-systemet lider av fortfarande – och som 39E till del avhjälper. Längre räckvidd kräver större bränsletankar, ökad vapenlast kräver helst ett större skrov (förverkligas endast till del) och båda dessa liksom högre fart kräver starkare motor. Ett flygplan är och förblir en stor kompromiss och de fysiska begränsningarna man sätter i dimensioner lever för alltid kvar.

Det var också 80-talets inbyggda begränsningar som gjorde det nödvändigt att skapa JAS 39C för att möjliggöra den interoperabilitet som krävs för att använda flygplanet utanför Sverige. Den lista som fanns över mycket allvarliga operativa brister för att använda JAS 39A i ramen för en internationell insats, var inte trevlig. Tyvärr tog man inte under slutet av 90-talet det större klivet att gå mot det som nu blir 39E – återigen av huvudsakligen ekonomiska skäl.

Det är sannolikt av den här anledningen som kritik uppstår mot att det är så kort levnadstid på svenska stridsflygplan. Det är en onyanserad och felaktig uppfattning, sannolikt baserad på okunskap om såväl svenska som internationella förhållanden. JAS 39A var byggd för en livslängd på 3000 flygtimmar och hade verkligen sjungit på sista versen om de varit de enda i drift utan JAS 39C. JAS 39C, som är förstärkt, har en betydligt längre livslängd.

Kritikerna jämför gärna med att Norge fortfarande flyger F-16 från slutet av 70-talet. Det gör man sannerligen, men inte oproblematiskt. De norska flygplanen har passerat bäst-föredatum och dras med väsentliga operativa begränsningar. De är heller inte i närheten av mycket av den förmåga som finns på JAS 39C. Samma förhållande gäller för stridsflygplanen i US Air Force, där medelåldern även på jaktflygplanen nu i många fall är högre än piloterna som flyger dem. Det innebär att tillgängligheten (funktionsdugliga flygplan) är på ständigt lägre nivåer i väntan på att den mycket försenade F-35 ska komma i bredare förbandsdrift. Detta är ett av de största bekymren det amerikanska försvaret har i dagsläget – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är nedåtgående och man bedömer att framtida krig sker mot en motståndare på närapå jämbördig teknologisk nivå.

Det är i just den situationen Sverige hade befunnit sig i om JAS 39A hade blivit det sista svensktillverkade flygplanet.

Då hade Sverige, som icke medlem av NATO stått längst bak i kön för att motta leveranser av F-35. Eurofighter hade inte erbjudit någon väsentlig prestandahöjning över JAS 39A. Det hade t.ex. inneburit att Sverige inte hade kunnat delta i någon Libyeninsats eftersom flygplanet helt enkelt inte hade haft de fysiska möjligheterna. Samma hade i gällt den cross-border training och merparten av de internationella övningar som Flygvapnet deltagit i de senaste tio åren. Den operativa förmågan idag hade kort sagt varit låg. Riktigt låg, med undantag av att bekämpa sjömål vilket JAS 39A löste lika bra som JAS 39C idag.

Så varför skulle Sverige nöja sig med att behålla ett flygsystem som över tiden skulle innebära en allt sämre operativ förmåga jämfört med den presumtiva motståndarens?

Det är motsatsen till allt sunt förnuft vad gäller krigföring. Om man nu tycker att det är mer relevant att lägga pengar på att bibehålla JAS 39C parallellt istället för att satsa på en ökad numerär kvalitativa plattformar med kvantitet i last, så återstår frågan hur försvarsmaktsorganisationen ska mäkta med det.

Flygvapnets stridsflygskomponent består idag av 96 st JAS 39C/D. Om 60 st JAS 39E läggs till dessa erhåller Flygvapnet 156 st stridsflygplan. Det är en respektabel siffra och kvantitet är som bekant en kvalitet i sig.

De underliggande problemen av denna lösning är dock större än vad förespråkarna vill kännas vid. Senast Flygvapnet hade en numerär av detta slag var i början av 2000-talet innan nedläggningarna i Försvarsbeslutet 2000 slagit igenom. Idag finns personal att bemanna 6 st stridsflygdivisioner genom att 2 utbildningsdivisioner nu återigen görs till stridsflygförband.

Om man bortser från de personella ramarna som Förvarsmakten har att förhålla sig till, så skulle 156 flygplan innebära närmast en fördubbling av antalet divisioner och piloter och det på tio år. Det innebär en utbildningstakt av piloter som är närmast omöjlig att hantera, speciellt med tanke på hur förutsättningarna för flygutbildning ser ut idag, samt att det tar sju år att utbilda en stridspilot till den mest grundläggande kunskapsnivån. Utöver detta måste det finnas flygunderhållsförband och övriga basförband med all tillhörande utbildad personal för att en förmåga ska erhållas. Det är som sagt alltid betydligt enklare att avveckla, än att återta förmåga.

Detta är en av anledningarna till att jag ser hundratalet JAS 39E som betydligt mer realistiskt. Frågan är också vad kostnaden för att bibehålla JAS 39C är. Det är inte jag rätt person att utreda, men jag skulle vara förvånad om det skulle vara särskilt ekonomiskt fördelaktigt med hänsyn till den operativa effekten man kan erhålla.

JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden. Jag är därför mycket förvånad om vi inte till 2030 talar om en JAS 39G för att avhjälpa just de brister som redan idag är kända.

De stora felen i svenska beslut om stridsflygförmåga är inte att det rör sig om beställning av svenska flygplan med påstått hög omsättningstakt. Felen har de senaste 40 åren varit att beställningarna skett för sent och med för låg ambitionsnivå. Detta har resulterat i sena och omfattande modifikationer för dyra pengar för att lösa problem som varit kända långt tidigare.

Av politiska skäl har man heller inte följt de rekommendationer som givits av utredningar. Det senaste och tydligaste exemplet är just det politiska beslutet från 2012 att anskaffa 60 flygplan. 

Det allvarligaste missaget som personer som saknar erfarenhet av flygoperationer har en tendens att se anskaffad numerär som konstant tillgänglig numerär. Utan att avslöja tillgänglighet i Sverige så är ett internationellt mått för flygstridskrafter att man över tiden har en tredjedel av flygplansnumerären tillgänglig. Det skulle vid 60 flygplan innebära 20 tillgängliga över tiden. Visst kan andelen höjas om man bara vet när de ska användas. Det gör en angripare, medan försvararen har att utgå från de uppgifter som underrättelsetjänsterna kan leverera. Gör man fel bedömning riskerar man istället att ha en ännu sämre tillgänglighet när man behöver den som mest.

Den utredning Försvarsmakten gjorde inför beslutet 2012 talade om lägst 60 till 80 flygplan för att ha en operativ förmåga att möta den säkerhetspolitiska situation som då var gällande.
– Lägst 60 gällde om dessa kompletterades med en ökad ambition långräckviddigt luftvärn.
– Lägst 80 gällde om ingen ytterligare komplettering av luftvärn gjordes.

Den dåvarande alliansregeringen drev därefter igenom i Riksdagen beställa 60 flygplan, utan något kompletterande luftvärn. Därefter har vi fått den ruptur i det europeiska säkerhetssystemet som innebär att Sverige är beläget i Europas allvarligaste friktionsområde. Lägg därtill styrningen att byggnationen av JAS 39E ska ske på bekostnad av antalet tillgängliga JAS 39C.

Det är ett konsekvenstänkande som inte håller, men det är fortfarande detta som utgör grunden för framtidens svenska stridsflygförmåga. Gamla försvarspolitiska synder lever länge.

Läs gärna även de insatta inläggen från Väpnaren och Gripen News i samma ämne.

*Jag kan starkt rekommendera min inläggsserie om Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv (del 1, del 2, del 3, del 4). Denna är skriven innan Ukraina-kriget och det kan vara intressant för läsaren att jämföra inläggen med försvarsbeslutet 2015. Behoven fanns identifierade långt tidigare, men politiskt ville ingen kännas vid dem. Idag känns man vid behoven, men är ointresserad av att finansiera dem.

Operativ effekt är inte detsamma som den billigaste lösningen

Rote SK 60 vid flygutbildning. Foto Försvarsmakten

I Dagens Industri idag kan man läsa att FMV nu fått i uppgift att upphandla en ny flygutbildning åt Försvarsmakten. Det rör sig inte bara om själva utbildningen utan även om ett nytt skolflygplan, då det nuvarande SK 60 faller för åldersstrecket innan 2020. Här har dock den liggande försvarspropositionen skjutit såväl denna anskaffning som nya transportflygplan bortom 2020, trots att två Tp 84 Hercules redan hamnat i malpåse i en situation med ständigt ökande transportbehov.

Den lösning som omskrivs i DI är om man läser mellan raderna den som bygger på en gemensam flygskola med andra länder i behov av flygutbildning och det flygplan som nämns som huvudkandidat är det schweiziska PC-21, där Saab som ett resultat av den uteblivna Schweizaffären har en andel.

Jag är av uppfattningen att det som omskrivs inte är en lösning som gynnar operativ effekt för Försvarsmakten, trots att värdeorden ”nordiskt samarbete” och ”billigare och bättre” för en politiker låter som en given succé. Operativ effekt innebär i försvarssammanhang förmåga till väpnad strid. Det är inte en fråga om ekonomiska besparingar och ekonomisk vinst, såsom flera av de i stödorganisationerna civilt rekryterade cheferna tror. Försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte sig mycket tydligt på Försvarsföretagsdagarna att i ljuset av den rådande omvärldsutvecklingen får det nu vara slut på att söka fredstida rationalitetslösningar. Det är krigets krav som är det dimensionerande och det är bara för försvarsindustrin och myndigheterna att rätta sig efter.

Fyrgrupp SK 60 under raketskjutning i mitten av 80-talet. Foto Försvarsmakten

Läget inom den militära flygutbildningen just nu är att tiden håller på att rinna ut. Skolflygplanet SK 60 behöver en ny ersättare. Flygplanet försvann ur krigsorganisationen redan under 1990-talet och hade redan då passerat bäst föredatum avseende den stridsmiljö det var tänkt att verka i. Idag finns flygplanet kvar som i första hand skolflygplan på Luftstridsskolans detachement i Linköping, men i andra hand också på flottiljerna som målflygplan, flygplan för allmän flygträning och inte minst som sambandsflygplan. Det är en roll som den fyrsitsiga versionen av SK 60 fyller på ett fantastiskt sätt och vars motsvarighet inte går att uppbåda i övriga världen. Vid beredskapshöjningar där flygstridskrafterna ska spridas till krigsbaser, kan fyrsitsiga SK 60 användas för att snabbt sända ut den personal och utrustning som behövs för att igångsätta operationer från krigsbasen när de första JAS 39 landar in. Likaså kan man snabbt flytta teknisk personal och reservdelar från en plats till en annan där ett flygplan varit tvunget att landa p.g.a. väder eller tekniska problem. En erfarenhet som jag själv varit med om att göra både i Sverige och vid övningar i utlandet och en förmåga som gjort andra nationers flygvapen gröna av avund. Tyvärr försvinner denna förmåga helt nu när SK 60 går ur tiden då inget flygplan idag tillverkas med motsvarande kombinerade persontransportförmåga och lämplighet för skolning.

Offentlig-Privat Samverkan inom flygutbildning
För ca 10 år sedan var förmågan och möjligheten till persontransporter ännu högre. Då opererades nämligen SK 60 till fullo av Försvarsmakten. Sedan dess har dock underhåll och klargöring lagts ut på entreprenad till Bromma Air Maintenance, idag en underkontraktör till Saab, eftersom detta skulle vara mycket billigare och bättre. Det innebar samtidigt att svenska militära flygtekniker sedan dess inte får röra vid SK 60, trots att flygplanen ägs av Försvarsmakten. Detta är förbehållet de civila teknikerna, vilket samtidigt innebär att där man tidigare kunde flyga till vilken flygplats som helst i Sverige och ta med sig en militär tekniker eller utnyttja en som redan fanns på marken, måste man idag i förväg beställa tjänsten av Bromma Air Maintenance så att deras tekniker kan förflytta sig till rätt plats.

Någon insyn i om det verkligen blivit billigare går ej att uppbåda eftersom avtalet är hemligstämplat, vilket Officerstidningen fått erfara flera gånger då man försökt undersöka läget. Likaså kan man ställa sig frågan vad avtalet säger om att kunna nyttja SK 60 för de mycket nödvändiga persontransporterna i händelse av krig.

När försvarsindustrin tappar pengar på materielkontrakt, såsom skett under 00-talet, måste man hämta igen dem på underhåll och andra tjänster, samtidigt som dessa tjänster framstår som attraktiva för försvarsmakter världen över som lever under ständiga politiska krav på att reducera sina personalorganisationer då detta är det enda måttet som man tyvärr verkar bry sig om politiskt. Det säger sig självt att ett årligt rationaliseringskrav på 1,5-2 % är vansinne för en statlig myndighet vars ursprungliga personalvolym bestäms genom riksdagsbeslut och som är tänkt att i väpnad strid besegra en motståndare som inte omfattas av några liknande New Public Management-krav. Följden blir att för både försvarsindustri och försvar framstår lösningar som av försvarsindustrin tillhandahållen flygutbildning som attraktiv. Industrin behöver långsiktiga kontrakt då materielkontrakten blir allt färre och kortare och försvarsmakterna behöver möta de ofta artificiella rationaliseringskrav som man åläggs.

Pilatus PC-21. Foto Schweiziska flygvapnet


Nya skolflygplan
Flera europeiska länder är i behov av att förnya sin flygutbildning. Vissa länder har valt att köpa in tjänsten från andra länder och ta de nackdelar som detta betyder i form av minskat inflytande på utbildningsinnehåll och flygkultur. Andra fortsätter med egen nationell utbildning. I Norden är det bara Sverige och Finland som på egen hand genomför flygutbildning från grunden till krigplacering på tungt flygsystem. (Vad avser helikopterutbildning köper Sverige utbildning i Tyskland sedan mitten av 00-talet av flera anledningar och med blandade erfarenheter)

Som ovan nämnt är nu huvudkandidaten till ett nytt skolflygplan den schweiziska PC-21 som Sverige så att säga fått på halsen i och med den uteblivna Gripenaffären med Schweiz. I dagsläget finns det fyra större alternativ på skolflygplansmarknaden. I propellersegmentet är det först och främst den brasilianska Super Tucano som används av flera flygvapen för skolning såväl som lätt attack och markunderstöd vid företrädesvis gerillabekämpning. Brasilien har använt typen i flera år för operationer mot narkotikasmugglingen och USA har valt ut typen som framtida lätt understödsflygplan. Utöver Super Tucano finns så uppstickaren PC-21 som är en utveckling av tidigare modeller från den schweiziska tillverkaren Pilatus med något bättre prestanda än Tucano, men utan att hittills ha sålts med beväpning, varvid den kund som önskar sådant kommer att få betala för sådan integration. I jet-segmentet finns den äldre, brittiska Hawk, ursprungligen något yngre än SK 60, men idag betydligt mer utvecklad samt slutligen den helt nya italienska M-346 med mycket goda prestanda och liksom Hawk möjlighet till beväpning. Av förståeliga skäl är jetflygplanen betydligt dyrare i både drift och inköp.

Den första Aermacchi M-346 för israeliska flygvapnet. Foto Aermacchi


Flygvapnets roll och behov utöver flygutbildning
Ser man till Flygvapnets stridsuppgifter är det i första hand att skapa luftoperativ kontroll, d.v.s. att tillse att vi kan nyttja luften för egna operationer och framförallt förneka motståndaren att nyttja luften för operationer mot våra stridskrafter. I andra hand rör det sig om anfall mot mål av högt värde på ytan, såsom t.ex. motståndarens landstigningsfartyg, utskeppningshamnar, brohuvud och liknande högvärdiga mål.

Några resurser för direkt flygunderstöd till markförband (close air support) kommer aldrig att finnas, vare sig med 100 JAS 39C eller för den delen med 60 JAS 39E. Det hindrar dock inte att den uppgiften utöver att kunna lösas av utländska stridskrafter, till del skulle kunna lösas med just ett mer avancerat skolflygplan eftersom detta i så fall inte skulle stjäla resurser från den luftoperativa kontrollen.

Super Tucano i den version som offererades till USA

Utöver de ovan beskrivna behoven i närområdesperspektivet, finns också det för mer avlägsna internationella operationer, likt den pågående i Mali och Kongo där upprorsbekämpning är i fokus. I områden som dessa kommer verkligen flygplan liknande de mer avancerade och vapenbärande skolflygplanen till sin rätt eftersom den luftoperativa kontrollen inte är en faktor man behöver väga in i hotmiljön. Här skulle Sverige kunna bidra med de ofta efterfrågade flygstridskrafterna och göra det både effektivt och till ett lågt pris för skattebetalarna. Det skulle möjliggöra att i högre grad bibehålla stridskompetensen hos de piloter som ska tjänstgöra på den militära flygskolan. Det skulle också frigöra resurser från JAS-divisionerna vad gäller att öva markstridskrafterna och specialförbanden i direkt flygunderstöd, vilket idag stjäl mycket tid och resurser för en uppgift som aldrig kommer att vara aktuell i händelse av krig.

Det erfordrar dock att man köper in en handfull fler flygplan än det egentliga behovet för flygutbildning. Behovet för att genomföra en traditionell internationell insats bör inte överskrida sex flygplan, särskilt inte om det gäller understöd till specialförbanden.

Tillskyndare av lösningen för ”offentlig-privat samverkan” (OPS) där industrin ska leverera en ”billigare och bättre”-tjänst, vill hävda att denna är betydligt gynnsammare för dagens personalmässigt fattiga svenska flygvapen, där piloter blir en bristvara och bemanningen av flyglärartjänster är ett ständigt problem. Att en OPS-lösning skulle lösa dessa problem är dock icke fallet. De piloter som ska tjänstgöra som flyglärare eller instruktörer inom industrin, kommer fortsatt att rekryteras ur Flygvapnet eftersom detta är den enda möjliga bakgrunden för den kategorin av personal, särskilt när det gäller att ha de operativa erfarenheter som krävs för att kunna erbjuda en attraktiv, aktuell och konkurrenskraftig utbildning. Här kommer också industrin att behöva erbjuda högre löner utöver de bättre arbetsvillkoren för att skapa incitament för övergång av personal. Vem som i slutändan får betala för detta, torde vara självklart för alla.

Operationer liknande de ovanstående beskrivna blir betydligt mer komplicerade och dyrare att genomföra om ”tjänsterna” ska delas med andra länder och köpas av försvarsindustrin för att detta upplevs vara ”billigare och bättre”. Vem äger egentligen flygplanen, underhållskedjan och personalen? Krigets krav är precis som försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte det på Försvarsföretagsdagarna i december 2014 inte detsamma som den fredstida rationalitet som varit ledstjärnan för svensk försvarspolitik, materiel- och logistikstrategi sedan mitten av 00-talet och som gett ”världsunika” lösningar såsom centrallagret i Arboga – helt modellerat efter företag som inte har det ringaste krav på funktion eller fungerande logistik i händelse av krig och samhällspåfrestningar.

Den lösning som skulle leverera störst operativ effekt vore att ett nytt skolflygplan skulle kunna fylla en sekundär stridande roll inkluderande hög operativ handlingsfrihet. Jag ställer mig tveksam till att detta ens kommer att bli faktorer som övervägs i den nya upphandlingen. Istället kommer denna i högre grad att präglas av faktorerna nordiskt försvarssamarbete respektive ingångna avtal inom försvarsmateriel. Det må bli billigare, men det betyder inte att den operativa effekten blir högre.

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 5

Den haverikommissionsrapport som släpptes idag om kollisionstillbudet mellan två JAS 39 i mars 2014 är mycket skrämmande läsning av flera skäl. En aspekt är naturligtvis den rent mänskliga där det faktiskt handlar om två nära kollegor till mig. Turen var dock fortfarande med det svenska flygvapnet, som nu har 19 år sedan det förra dödshaveriet med stridsflyg (peppar-peppar). Det är en historik som inte många andra flygvapen kan uppvisa och samtidigt ett resultat av ett mycket medvetet och långsiktigt flygsäkerhetsarbete.

Flygsäkerhetsaspekten är det som först slår en när man läser rapporten, även om det inte är några nyheter för mig som redovisas. Ändå slås jag av uppräkningen och sammanställningen av alla faktorer som inverkat genom åren och som slutligen lett fram till denna händelse i mars 2014. Haverikommissionen bedömer i sin rapport följande huvudorsaker:

”Händelsen orsakades av att eleven inte erhållit en sådan flygutbildning att denne uppnått de förväntade kunskaps- och förmågekraven som var nödvändiga för att genomföra övningen på avsett sätt med bibehållen säkerhet.

Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflyg-utbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet.”

En månad innan tillbudet skrev jag en inläggsserie om fyra inlägg, där jag diskuterade just det kontinuerliga underskridandet av målsättningarna i övningsverksamheten med en kompetensskuld som följd. År efter år har målsättningarna för flygtidsproduktionen för Försvarsmaktens flygande system underskridits och den kompetensskuld som då ackumuleras blir till slut enorm. Detta får naturligtvis till slut effekter på såväl flygsäkerhet som operativ effekt (förmågan till väpnad strid).

Kortsiktigt är det inget problem att ett år drabbas av låg flygtidsproduktion. Äldre, mer rutinerade piloter har en god grund att stå på i sina färdigheter och kan snabbt hämta igen sin tidigare status. För yngre piloter under utbildning blir det naturligtvis problem eftersom utbildningen påverkas och blir försenad.

Kvarstår underskridandet i flera år blir problemen desto större, då även de mer rutinerade piloterna tappar i status och kompetensförlusterna ackumuleras. Vid en granskning av Försvarsmaktens årsredovisningar sedan början av 2000-talet blir det alltför uppenbart att så nu är fallet. Det här trycker också Haverikommissionen på i sin rapport, på sidan 22. Underutbildade piloter går sedan vidare och blir instruktörer för verksamhet man har ringa erfarenhet av.

Varför blir det då så här? Haverikommissionen redogör i sin rapport för en skrämmande situation ute på flygförbanden avseende just tillgången på flygplan, vilket jag faktiskt väljer att inte själv kommentera ytterligare. Därtill kan man konstatera att flygtid, liksom all annan övningsverksamhet, är det som används som budgetregulator när pengarna tryter i försvarsbudgeten. Ett exempel är det ekonomiskt mycket svåra året 2008, där Haverikommissionen tar upp händelsen med gruppchefsutbildningen för JAS 39 (grupp är formation med ≥3 flygplan. Det normala är 4, men antalet kan även vara betydligt fler). Tillgången på JAS 39 flygtid var 2008 så låg att gruppchefsutbildningen fick genomföras med 2 st SK 60 (!) istället för 4 JAS 39 (plus målflygplan).

Utöver den rena flygsäkerhetsaspekten finns naturligtvis en operativ aspekt. NATO har ett lägstakrav för piloter på stridsflyg om 180 h/år, med ett högre ”bör”-värde. För piloter som endast ska genomföra en uppdragsroll (t.ex. jakt), är kravet lägre. Ser man till antalet flygplan i Flygvapnet och den mängd flygtid som produceras är det inga imponerande siffror, där resultat för 2014 blev ca 10 600 h producerade på ca 100 flygplan enligt årsredovisningen. För ett tag sedan gästade jag en begivenhet här i Sverige med viss internationell publik där denna siffra redovisades. Efteråt blev jag tillfrågad av en pilot från ett NATO-land om siffrorna som redovisats verkligen kunde stämma. Bara 10 000 h på 100 flygplan? För en officer från ett NATO-land framstår detta som oerhört märkligt att bara ca 100 h per flygplan produceras i Sverige, eftersom det direkt påverkar hur många flygtimmar som kan genereras per pilot, vilket därmed placerar Sverige mycket långt från NATO-kravet. Mängden flygtid har en direkt koppling till såväl flygsäkerhet som operativ effekt, därav NATO-kravet som även tar hänsyn till vissa variationer i innehåll för att kompensera för t.ex. transitflygning. En indikator på sovjetisk/rysk militär förmåga har t.ex. alltid varit den mängd övningstid som stridspiloterna erhåller.

Är det då dyrt med flygtid på JAS 39? Nej. Det är faktiskt det billigaste stridsflygsystemet i världen. Ändå är Sverige som synes av siffrorna mycket dåligt på att producera flygtid. Som jämförelse kan nämnas att snittet för det tjeckiska flygvapnet sedan tio år tillbaka nu överstiger 160 h/flygplan. Orsaken till problemen i Sverige står att finna i allt från ekonomi, och logistiska brister, till arbetsmetodik och personalbrister, vilket bl.a. konstateras av allt från Riksrevisionen till regeringarna i deras budgetpropositioner. Det finns gott om lösningar på de bakomliggande problemen, men de har alla en sak gemensamt och det är att de kostar pengar. Tyvärr verkar vi i Sverige vara mästare på att investera mycket stora summor pengar i materiel oavsett om det är stridsflygplan, ubåtar eller stridsfordon, samtidigt som vi snålar in på den personal och de grundläggande förutsättningarna för att kunna använda materielen.

Den föreliggande situationen är mycket bekymrande givet omvärldsutvecklingen. Man får hoppas på en kraftig bättring i och med det kommande försvarsbeslutet, men jag är orolig eftersom det återigen handlar om en kraftig underfinansiering där verksamheten till syvende och sist kommer att bli lidande. Jag är också bekymrad över att den lösning som föreslås i försvarsöverenskommelsen inte blir fullt ut genomförbar. Tillförs inte mer resurser (flygtid), är risken att man för att sänka riskerna t.ex. måste gå ner från att varje pilot eller division ska kunna ”JAS”, till att liksom i tidigare stridsflygsystem vara specialiserad på en huvudroll. Då faller såväl flexibiliteten i JAS-konceptet liksom själva grunden för numerären flygplan i Flygvapnet, vilken annars hade behövt vara högre som fallet var då flygplanen hette Jaktviggen, Attackviggen och Spaningsviggen.

På 60- och 70-talen omkom en stor mängd personal i flygtjänst i försöken att upprätthålla en mot Sovjetunionen trovärdig tröskeleffekt, där verkan ofta fick gå före andra aspekter. Allt eftersom ledde blod och förlorade människoliv till utvecklandet av en fantastisk flygsäkerhetskultur, när man insåg att verkan och flygsäkerhet inte var två motsatsförhållanden. Snarare var det så att man insåg att förlust av människoliv och den kompetens de bar på, samt vital materiel redan i fredstid, var inget man hade råd med om man senare skulle kunna nå effekt i händelse av krig. Det är lärdomar som kostat nästan 1000 svenska piloter och besättningsmän livet. Dessa höga fredstida förluster kan inte tillåtas ha varit förgäves och misstagen upprepas idag.

Tillförs inte mer resurser eller kraven på effekt sänks, är det hög risk att det åter blir dags att fylla på med nya namn i minneshallen i Tre Vapen. Frågan är om det är möjligt att sänka kraven på effekt just med tanke på omvärldssituationen?

Flygvapenchefen genomför kransnedläggning i Flygvapnets minneshall. Foto: Försvarsmakten

Gästinlägg: Säkerhet byggs inte på förhoppningar

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver
bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.

Säkerhet byggs inte på förhoppningar

“There is no greater danger than underestimating your opponent.” – Lao Tzu – kinesisk filosof

Bilden av hur höga ryska militärer suktar efter pittoreska svenska sommarställen med puttrande sibberatorer och planerar hur de ska använda sin militära överlägsenhet för att tillskansa sig dessa är inte nödvändigtvis korrekt.

Krig uppstår i civiliserade samhällen ofta som en förlängning av något annat. Det uppstår när någon vill något, någon annan inte vill det och en negativ spiral av missförstånd leder till att båda parter anser att bästa vägen framåt är att inte vika ner sig. Även om vi alla tycker det är förkastligt – och ibland rent av löjligt – så är detta en realitet. Kanske känner du igen scenariot från dagens tidning?

Det är inte längre osannolikt att Ryssland och väst hamnar i krig. Carl Bildt sade i dagarna i en intervju att: “Krig mellan Ryssland och väst är tänkbart”. Detta är samma Bildt som varit delaktig i att dra ner försvarsmaktens budget som del av BNP från 1,5 till 1,1 procent, eller 25 %. En nerdragning som endast överträffas av de socialdemokratiskt ledda regeringarna innan.

Trovärdigt försvar
Vi får anta att syftet för en fiende inte är att ta och behålla vår mark utan att förneka oss att verkamot dem över den strategiskt viktiga Östersjön. Grunden till att överhuvud taget kunna försvara oss i ett sådant scenario är att vi har ett fungerande luftförsvar. Om fienden har luftherravälde finns mycket liten möjlighet för oss att göra effektivt motstånd.

Sverige har valt Gripen som bas i luftförsvaret och det är ett sunt val. Bemannade flygplan ger flexibilitet och Gripen är ett potent och prisvärt alternativ som passar bra för svenska förhållanden. Luftvärn är ett bra komplement men kan aldrig användas som enda komponent eller ersätta flygplan då det rör sig långsamt över ytan och inte kan verka i alla luftvolymer. Till råga på allt så har Sverige idag ett mycket klent luftvärn, ett resultat av både den strategiska timeouten och långt bortistan-doktrinen.

Gripen behövs alltså för att överhuvudtaget kunna försvara vårt luftrum – och i förlängningen vårt land – mot säkerhetspolitiska händelser som vi inte rår över. Vad händer då om vi inte kan använda våra flygplan? Tanken svindlar.

Bas 90
En förutsättning för att flygplan ska kunna verka är att det finns en fungerande start- och landningsbana. Förstörs rullbanan som flygplanen är grupperade vid så står de obönhörligen på marken. Detta är inte hemligheter utan allmänt accepterade förutsättningar. Inga baser – inget stridsflyg. Flygbaserna i vår nerlagda Bas 90-organisation var genomtänkta och konstruerade just för detta scenario. De hade flera närliggande banor för redundans och underjordiska anläggningar för skydd av viktiga funktioner. Därtill fanns en trovärdig plan för basens operativa effekt över tiden.

Bas 90-konceptet togs fram när det fortfarande var förhållandevis svårt att slå ut en rullbana. Kryssningsrobotar och andra stand off-vapen hade så kort räckvidd att vi kunde förneka fienden möjlighet att avfyra dem mot våra baser. Detta blev en tröskeleffekt eftersom en fiende inte kunde räkna med omedelbar framgång utan riskerade ett långvarigt luftkrig.

Så hände det som så ofta händer när man har ett stabilt läge, något oväntat händer. Sovjetunionen föll samman. Många trodde att den eviga freden var här för att stanna och Försvarsmakten monterades sakta men säkert ner. Spiken i kistan för försvaret av Sverige var terroristattackerna 11:e september 2001. Försvara Sverige mot krig blev än mer omodernt. Det blev modernt att försvara Sverige utomlands. Det lilla som fanns kvar för att försvara Sverige blev ännu mindre och allt som inte kunde användas för internationella insatser skrotades.

Samtidigt som Bas 90-baserna avvecklades i rask takt – dessa kunde man ju inte ta med sig utomlands – så växte fiendens förmåga att avståndsbekämpa bland annat rullbanor. Detta skifte har pågått sedan 90-talet och nu är vi i den prekära situationen att en motståndare utan problem kan bekämpa våra få kvarvarande rullbanor samtidigt som vi ökar vårt beroende av att de få vi har kvar fungerar.

Det finns flera anledningar till att vi inte kan försvara våra flygbaser. Brist på bevakningsresurser mot specialförband är en. Att vi bara har två basbataljoner kvar, en annan. Men jag ska nedan belysa en mer direkt anledning.

Iskander
Iskander är ett ryskt vapensystem som är lika enkelt som det är effektivt. Scud har vi alla hört talas om från Irakkriget. Iskander är efterföljaren och har varit operativ sedan 2006. Inte så låg nivå kan tyckas! Iskander hör till vapentypen ballistiska robotar eftersom den lobbar in stridsspetsen likt en kastad granat. Den ballistiska banan blir på dessa avstånd så hög att slutfasen över Sverige så snabb och brant att det kräver mycket kvalificerat luftvärn för att kunna försvara sig.

Det bör här nämnas att Sverige inte har – eller tänker skaffa – luftvärn som kan bekämpa ballistiska robotar eller avancerade kryssningsrobotar (Luftförsvarsutredningen 2040).

Två möjliga landbaserade grupperingsplatser, Kaliningrad och Gotland, och den nuvarande förmodade räckvidden på Iskander-M, 500km

Den nuvarande versionen (Iskander-M) har en räckvidd på c:a 500 km. Öppna källor hävdar betydligt mer, upp till 2000 km. Men egentligen spelar räckvidden inte så stor roll. Eftersom den är mobil och har en styrd startfas (behöver inte stå helt rakt) så är det bara att rulla ombord den på ett fartyg och man har full frihet att slå ut valfria flygbaser i Sverige från internationellt vatten. Det kan finnas tekniska anledningar till att man inte redan idag kan avfyra från fartyg. Roboten kanske är beroende av fast mark för att optimera TN-systemet. Detta är dock ett i lösbart problem, det fungerar ju på flygplansburna robotar, om det nu är ett problem överhuvudtaget.

Träffsäkerheten (CEP) är 7 meter för GPS/GLONASS-versioner och det finns olika typer stridsspetsar på upp till 800 kg (en halv bil..) för att garantera att det som träffas, förstörs. Vill man slå ut en landningsbana så gör man det helt enkelt (Iskander-video).

Det faktum att Ryssland, nästan helt utan risk för egna förluster, kan slå ut svenska baser – och därmed i stort sett flygvapnet i sin helhet – är problematiskt av många anledningar. Den kanske största är avsaknad av tröskeleffekt. För en fiende ter det sig nog lockande att kunna få så stor militär effekt utan kostnad. Att slå ut luftförsvaret för det strategiskt viktigaste landet i östersjöregionen är ett självklart öppnings- eller uppföljningsdrag i en militär konflikt. Vi underskattar fienden om vi tror att de inte redan vet detta. 

Det geniala sett ur fiendens ögon är att effekten erhålls med ett minimum av civila och militära offer. Det enda man gör är att bekämpa asfalterade ytor, man behöver inte ens slå ut själva flygplanen. Man kan till exempel hävda att rullbanorna bekämpats i självförsvar efter det att den första svenska Gripen gjort något man ogillar. Anledningen kan så klart vara helt fabricerad.

En ytterligare besvärande effekt för Sveriges möjlighet att försvara sig är att med våra flygplatser utslagna så får vi svårt att ta emot hjälp – om det finns någon att få. Vi skulle förmodligen i ett sådant läge böna och be NATO/USA för lite kvalificerat luftvärn enligt kom-och-rädda-oss-doktrinen för att möjliggöra banreparationer. Utan möjlighet att flyga in hjälp kommer detta ta betydligt längre tid.

Jag vill vara överdrivet tydlig. Ryssland kan placera Iskander-M på ett par civila fartyg och i Kaliningrad eller Gotska Sandön, skicka bevis på detta till Sveriges militärledning med texten: “Rör ni ett flygplan eller låter NATO landa på era baser så kommer ni att vara utan flygvapen i månader”. Sverige kan inget annat göra än lyda.

En lösning måste till
En detaljerad lösning är självklart för allomfattande för att ens börja beskriva i detta inlägg. Jag har dock startat en liten artikelserie för ändamålet. Nästa del kommer att handla om extrem spridning med bland annat vägbaserade UCAV som verkansdel för Gripen E+. En uppenbar första åtgärd är att anförskaffa luftvärn som kan försvara mot både ballistiska robotar och avancerade kryssningsrobotar. Utan dessa system kan någon som är pessimistiskt lagd hävda att försvaret av Sverige är av högst teoretiskt intresse. Jag tror inte på ‘pooling & sharing’ när det gäller dessa system eftersom de måste vara på plats från dag ett och alla kommer att behöva dem själva eftersom konflikter alltid riskeras att spridas. Man lånar inte ut sin skyddsväst om det är strid hos grannen.

Jag är pessimistisk till återupprättande av motsvarande Bas 90-systemet då jag tror att försvar av större fasta installationer framgent kommer att ligga efter möjligheten att slå ut dem. Spridda, dynamiska enheter är svårare för en fiende att räkna på och skapar högre tröskeleffekt genom osäkerhet.

Den troligtvis största framgångsfaktorn för framtagandet av en hållbar försvarsidé är att börja lösa de verkliga problemen och inte sopa dem under mattan. Det går inte att enbart lösa de problem man kan lösa med de medel man får. De stora problemen, som kostar miljarder att lösa, måste upp till ytan och luftas. Fienden vet redan vilka de är och planerar helt klart att exploatera dem. Försvarsmaktledningen vet. De enda som inte vet är svenska folket.

Rädslan för verkligheten
Jag har i mitt yrkesliv sett otaliga exempel på när man mer eller mindre medvetet tänker bort fiendens svårbemötta förmågor. Antingen saknar vi egen förmåga att representera dem eller så skulle det helt enkelt bli lönlöst att försvara sig. Det är inte roligt att förlora striden på A-sidan, men det skulle kanske vara ett behövligt uppvaknande.

Vi måste börja tänka på samma sätt som man tänkte inför skapandet av Bas 60/90. Utvecklingen har rört sig framåt och även om Ryssland för 15 år sedan hade en låg nivå på förband och materiel så har de till skillnad från oss varit listiga och fortsatt sin försvarsforskning. Detta innebär att när de nu rustar upp så hoppar de bock över ett slumrade Sverige.

Vi måste krossa glaset kring tänkarna och ledarna som förstår att prioritera operativ faktisk effekt framför arbetstidslagens finstilta nyanser. Som vågar lyfta de verkliga problemen och sedan omutligt står för sin åsikt. Som pratar med Göran Frisks tydlighet men fortfarande är anställda av Försvarsmakten. De som varit omoderna dinosaurier i tre decennier har blivit moderna igen och måste plockas fram ur frysen. 

Säkerhet byggs inte på förhoppningar om evig fred.

Vänligen,
Mikael Grev
Follow @mikaelgrev_sve

Gästinlägg: Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Debatten om försvarslogistiken är nu inne på det sjätte gästinlägget och den här gången ur ett flygunderhållsperspektiv från J.K Nilsson. 

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
– ”Ursäkta röran vi bygger om” av Mattias Lagerkvist
– ”Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?” av Niklas ”Skipper” Wiklund

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Som Niklas ”Skipper” Wiklund skriver har detta inlägg kunnat publiceras på egen blogg men av principen för sammanhållen debatt väljer jag också att skriva ett gästinlägg här. Som vanligt för oss bloggare med signatur och egen plats är detta den egna personliga uppfattningen och inte en myndighets eller del av en myndighets åsikt

Chefen för FSV skriver i sin artikel på FMVs hemsida om pågående diskussion gällande ”Försvarslogistik”. Min erfarenhet är att det fredsekonomiska produktionsperspektivet alltid trumfar över det insatsrationella, speciellt inom flygvapnet har detta varit tydligt.

Mitt första exempel är hur det fredsrationella produktionskravet omöjliggör att öva mot krigsförbandsspecifikation för att bli duglig i insats. Krigsförbandsspecifikation beskriver vilka förmågor och konster ett förband har och kan utföra, detta omsätts i ett TTEM-dokument som beskriver materielbehov i form av antal och utformning. Att stå på en linje och klargöra flygplan för utbildning i fred vid en flygflottilj är något helt annat jämfört med att öva för krig på en flygbas. Det överordnade kravet i militär flygverksamhet är att upprätthålla ett säkert uppträdande för egen personal men också mot ”tredje man”, denna säkerhet säkerställs i stor utsträckning genom att följa lagar, regler och upprätthålla luftvärdighet. Luftvärdighet upprätthålls genom att underhålla och klargöra flygfarkoster enligt gällande regler, instruktioner, rätt utrustning och rätt utbildning. I andra hand kommer krigsduglighet och förmåga. Den utrustning som anskaffas kommer då som i lägsta antal att anskaffas för att möta kraven på att upprätthålla luftvärdighet i underhåll och klargöring i daglig verksamhet vid flygunderhållskompanier och flygverkstäder, principen har varit att det är insatsorganisationens behov som har varit behovstaket. Flygverkstäderna har sedan länge stått utanför krigs/insatsorganisation men har haft behov av verktyg och utrustning. Därefter har vi exportkunder av Gripen som också har behov av verktyg och utrustning. Till sist har vi också ett rent produktionsförband och skolor för JAS 39 i Sverige som också har behov av flygunderhållsutrustning

I syfte att hålla nere kostnader har Försvarsmaktens flygunderhållskompanier därför fått uppsättningar av verktyg och utrustningar uthyrda till exportkunder och utlånade till flygverkstäderna och skolor/produktionsenheter. Konsekvensen av detta är att övningsverksamhet och samtidig produktion blir en prioriteringsfråga, även en insats som incidentberedskap utanför flygflottiljerna eller Operation Karakal påverkar den ordinarie verksamheten. Man kan ju tycka i konsekvensens namn att nu när flygverkstäderna har lämnat försvarsmakten att verktyg och utrustningar som är lånade ifrån insatsförband också ska återlämnas.

Mitt andra exempel följer i linje med det första nämligen hur reservdelar och utbytesenheter (reparerbara underenheter) har anskaffats i en ringa mängd med prioritering för fredstida produktion. I samband med att flygplan har hyrts ut till utländska operatörer har också reservdelar och utbytesenheter sålts ifrån svenska förråd till de utländska operatörerna, nu har de utländska operatörerna betalat för att få tillgång till dessa men Försvarsmakten har valt att inte återanskaffa den materielen i tillräcklig mängd. Det här förhållandet leder till att Försvarsmakten måste hushålla med sina resurser. Flygplanen blir också flygande förråd, något som också uppmärksammades i samband med bytet av stödsystem till PRIO en händelse som ytterligare satte press i bristsituationen. Detta har till del lindrats av att det funnits flygverkstäder på flygflottiljerna. Flygplan som står en längre tid för underhåll på både verkstäder och inne på flygunderhållskompanierna har fått släppa till apparater som sedan monterats in i flygplan som ska flyga. Ett flygplan på verkstad kan i dagens läge innebära skillnaden mellan en lyckad vecka eller en vecka där inga flygplan kan flygas av en division.

För F 17 kommer avvecklingen av flygverkstaden i Ronneby att bli kännbar då det inte kommer att finnas ett ”handförråd” av utbytesenheter nära. I fredsekonomiska termer är det vansinne att hålla en verkstad öppen när vi nu har en sådan överkapacitet av verkstadsplatser att det finns tillräckligt antal flygplanplatser vid två verkstäder att genomföra det planerade underhåll som den planerade flygtiden ifrån F 7, F 17 och F 21 genererar.

Mitt tredje exempel när rationalitet och förmåga värderas olika är påståendet att vi inte ska göra dubbelarbete och spara in dubbelkompetenser utan vi ska ha tydliga gränser mellan beställare och utförare. För att beställa något så komplext som ett flygsystem ska försvarsmakten kravställa vad de vill kunna göra med flygplanet. FMV som ska leverera systemet ska ha smarta ingenjörer som främst ska ha kompetens att omsätta Försvarsmaktens krav till testbara krav och beställa det ifrån leverantören. När det gäller systemförståelse och kunskaper om angränsade delsystem är det något som finns som organisatoriskt minne, det är inget som det aktivt arbetas med. Leverantören har inget ekonomiskt incitament till att göra annat än det som beställs, upphandlaren får inte arbeta med mer konkret än övergripande delsystemlösningar och beställaren ska kravställa på en hög abstraktionsnivå. Nu har vi varit fredsekonomiska och inte skapat organisationer som har samma eller likartade kompetenser men vad blir reslutatet?

Slutsatsen blir att dagens syn på logistik är att logistiken primärt ska hushålla med den ekonomi som enkelt kan redovisas, inte att rationellt stödja våra insatsförband. Logistiken har blivet ett fokusområde som studeras för dess egen skull, inte vad den ska stödja och möjliggöra.

J.K Nilsson

Expertutfrågningen 3/3: Bo Waldemarsson

Året börjar närma sig sitt slut, och så även denna serie med frågor till politiker och experter. Det är nu dags för den tredje och sista delen i expertutfrågningen med syftet att ge perspektiv på frågorna och som alternativ till politikersvaren.  Sist ut blir en representant från Flygvapnet i egenskap av generalmajor Bo Waldemarsson som har en mycket bred bakgrund från både Försvarsmakten och Försvarsdepartementet.

Bo Waldemarsson har en bakgrund som stridsledningsofficer (radarjaktledare) i Flygvapnet. Han var inledningsvis placerad vid F 12 i Kalmar från 1973, men  sedermera överfört till F 17 i Kallinge vid F 12 nedläggning. Efter (dåvarande) MHS chefskurs har Waldemarsson tjänstgjort på olika befattningar i Försvarsstaben med huvudsysselsättning programplanering med ett avbrott för bataljonschefstjänst vid F 17.

Waldemarsson har genomfört utbildning vid Air War College i Alabama, USA 1994-95 och blev därefter stabschef och sedan kommandochef för Mellersta Flygkommandot. Efter denna tjänstgöring blev han chef för planeringsstaben i HKV. Efter tjänst inom Försvarsmakten gick Waldemarsson över till försvarsdepartementet som departementsråd och stf chef för enheten för säkerhetspolitik och internationella relationer. Därefter blev han chef för Mellersta Militärdistriktet. Tjänstgöringen avslutades som försvarsattaché i Washington DC och därefter som rådgivare åt försvarsministern i exportfrågor vad gäller flygmateriel.

Bo Waldemarsson var ordförande i KKrVA avdelning för Luftkrigsvetenskap 2012-2014 och är numera andre styresman i akademien.

Som kuriosa kan nämnas att Waldemarsson egentligen är flottist (En gång flottist, alltid flottist / Skipper) då han genomförde sin 15 månaders värnpliktstjänst i Flottan och muckade som telemästare med huvudsaklig tjänstgöring som teletekniker på kustspaningsradar.

Nu över till frågorna.

—————



Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?


Nej! IO 14 grundar sig på helt andra förutsättningar och med ett större fokus på internationella insatser än övervakning och försvar av eget territorium. Det är omöjligt att bedriva någon försvarsoperation värd namnet med den otillräckliga numerär av förband som IO 14 innebär. Dessutom jobbar FM ännu minst 5-8 år med att uppfylla IO 14 och de målsättningar man gav 2009 medan Ryssland kontinuerligt fortsätter att utveckla sin krigsmakt och ändra sitt beteende.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?


Skall målsättningen vara att försvara Sverige mot ett militärt angrepp eller ens upprätthålla integritetsskydd i ett krisläge är det helt otillräckligt. Vår studie i KKrVA visar att hela flottans samlade resurser skulle åtgå för att bedriva ett försvar värt namnet i enbart ett operationsområde, exemplevis Stockholmsområdet. Skall vi dessutom kunna agera mot en angripare eller mot kränkningar och militära provokationer i andra delar av landet behövs en större numerär. Vi borde kunna upprätthålla försvar även för Södra Östersjön och på Västkusten. För att nå de här målen skulle jag bedöma ur ett marint lekmannaperspektiv att det skulle behövas ytterligare 7-8 kvalificerade ytstridsfartyg, ytterligare 3-4 ubåtar och ytterligare en amfibiebataljon.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

I en krigssituation skulle jag bedöma att vi behöver ha en grupp – fyra flygplan – i luften så gott som kontinuerligt i tre operationsområden, Övre Norrland, Mälardalsområdet och N Östersjön samt södra Sverige. Det skulle då krävas ca 12 flygplan per område (fyra insatta, fyra i beredskap/klargöring, fyra i bakre underhåll. För att i en krigssituation nå en uthållighet i luftförsvaret på 2 – 3 veckor bedömer jag att man totalt behöver ha en numerär på 90-100 flygplan.

Sedan skall man vara medveten om att detta förutsätter att man har ett basskydd värt namnet både på marken och i form av lv. Detta saknas i dag. Vi har inte heller längre möjlighet till någon nämnvärd spridning då stora delar av krigsbassystemet är avvecklat. Naturligtvis måste även personalstrukturen vad avser piloter, tekniker, stridsledare mm stå i paritet till flygplannumerären.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Den militära närvaron på ön måste förstärkas. Men nedläggningen av regementena har gjort att ett återupprättande av fredstida förband permanent baserade på ön ter sig orealistiskt. Detta kan lösas på olika sätt. Enklast är att de blå försvarsgrenarna regelbundet har tillfällig basering av fartygs- och flygförband på ön. En tillfällig basering som i princip kan vara H24 eller näst intill. Närvaron på marken kan förstärkas genom att arméförband och amfibiebataljon(erna) förlägger utbildning och övningar till ön. 

När vi förhoppningsvis skaffat oss lång- eller medelräckviddigt luftvärn bör grupperingsplatser för dessa vara förberedda på ön för att man i ett skärpt läge skulle kunna basera sådant lv på Gotland. Ett långräckviddigt kvalificerat lv på Gotland skulle avsevärt begränsa en eventuell angripares rörelsefrihet i Östersjön.

Men Gotland är svårförsvarat i alla händelser sedan vi har avrustat ön på stående förband.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Så länge vi står alliansfria förväntar jag mig att ingen kommer att hjälpa oss. NATO har varit tydliga, är man inte med kan man inte räkna med hjälp i första taget. Och är vi utsatta för aggression har nog NATO egna problem i Baltikum och S Östersjön. Norge har ju också deklarerat att NATO är deras prioritet och samma gäller för Danmark. Finland lär nog i ett skarpt läge precis som de baltiska staterna ha nog av sin egen situation.

Sedan måste man komma ihåg att om vi skall kunna ta emot någon substantiell organiserad hjälp så krävs det omfattande förberedelser i fred. Basområden och skydd för dessa är en viktig faktor. Hur vi skall genomföra en operation tillsammans med de som hjälper oss kräver också noga genomtänkt planering i förväg. Vem leder var och vad? Samordning, ansvarsförhållanden, samverkan med civila delar mm.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?


Egentligen har det inte så mycket med opinionsläget att göra som vissa partier söker gömma sig bakom. Det är väl den säkerhetspolitiska situationen och vår faktiska förmåga att klara oss själva som är avgörande. En bred utredning av frågan har också ett upplysande och utbildande syfte och måste presentera för- och nackdelar och konsekvenser av olika handlingsvägar. Det är klart att det underlättar om det finns en tydlig opinion för en anslutning men bara att det nu finns en viss övervikt för anslutning borde vara tillräckligt. 

Om man antar att hälften av de osäkra väger över till endera sidan så är det i alla fall tämligen jämt mellan för och emot och då borde det finnas alla skäl att belysa frågan ytterligare. Den säkerhetspolitiska situationen och Försvarsmaktens förmåga motiverar redan att frågan utreds.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?


Att Försvarsmakten får en långsiktig realistisk inriktning som inte tar avstamp i FB 09 och IO 14 utan baseras på den faktiska säkerhetspolitiska situationen och med det, ett ramtillskott som inte bara är kosmetika utan både i närtid och på sikt motsvarar kraven. Med detta sagt tror jag inte ett sådant omtag är möjligt att åstadkomma till i vår utan här måste man nog göra ett omtag i försvarsberedningen eller på annat sätt. (Min fetmarkering / Skipper)

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

2 % av BNP är ett minimum om vi skall fortsätta att vara alliansfria.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Det är helt ur fas med utvecklingen och borde vara upprivet för länge sedan.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

En väldigt svår fråga där jag inte har så mycket kunskap. Men jag anser att vi bör kunna upprätthålla ett försvar mot ett angrepp i ca 2-3 veckor. Har svårt satt tro att en krigssituation i Europa har längre tidsutsträckt, en lösning av ena eller andra slaget bör ha kommit till stång under den tiden. Följaktligen tror jag att vi behöver ha en uthållighet mot ett totalavbrott på ungefär samma tid, dvs ca 3 veckor.

Ansvaret ligger ytterst hos regeringen att med lagar ålägga myndigheter att bygga upp lager mm för en sådan uthållighet. Under regeringen är det väl närmast – med min kunskap – MSB som skall se till att det blir utfört.

——————-

Jag vill härmed tacka Bo för att han ställde upp och levererade tänkvärda svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. Jag vill även passa på att tacka Karlis och Peter för de övriga expertsvaren och givetvis alla politiker för att ni ställde upp och gav er syn på frågorna.

Jag konstaterar att det divergerar kraftfullt mellan politikernas och experternas svar vilket är djupt olyckligt.

Endast svaren från SD representant kan någorlunda jämföras med experternas när det kommer till ambitionsnivå. Huruvida de stora skillnaderna bottnar i okunskap alternativt oförmåga at se det allvarliga läge vi befinner oss i låter jag vara osagt. Klart är dock att det krävs betydligt större åtgärder än vad den samlade politikerskaran anser.


Julkalender 2014: Lucka 21 – Krigsbasorganisationen

JAS 39A på krigsbas vintertid. Spridd gruppering längs vägar i området för att försvåra anfall från luften

En av de mest märkbara reduktionerna i försvarsbesluten under 00-talet var avvecklingen av Flygvapnets krigsflygbaser. Från att på 90-talet ha haft 24 basbataljoner, återstod efter försvarsbeslutet 2004 endast två med avsikt att bli en enda. I försvarsbeslutet 2004 lades därtill de sista kvarvarande krigsbaserna ner. Istället skulle JAS-divisionerna i händelse av höjd beredskap vara kvar på sina ordinarie fredsflottiljer. Två av de gamla krigsbaserna, Jokkmokk och Hagshult behölls som övningsbaser för att i första hand kunna öva basbataljonerna. Basbataljonerna som sådana genomgick också en stor omvandling. Från att tidigare ha varit kolosser på över 2000 personer kom de senare att innehålla långt färre än 1000 personer. Samtidigt skulle varje bataljon gå från att betjäna en bas till att betjäna flera. Nu skulle basbataljonen istället jacka in i ett internationellt koncept där man i insatsområdet inte skulle behöva stå för alla förmågor själv, utan de skulle lösas av andra aktörer inom ramen för insatsen. De förmågor i basbataljonen som huvudsakligen varit inriktade på hotbilden i det nationella försvaret, såsom t.ex. markförsvar, reducerades kraftigt när en sådan hotbild inte längre var dimensionerande. En annan förmåga var flygfältingenjörerna som på några få timmar skulle kunna få en bombad startbana i flygbart skick.

I och med Georgienkriget blev det alltmer uppenbart att det i försvarsbeslutet 2004 antagna konceptet inte längre var giltigt. Likväl lyckades man dock aldrig häva den pågående processen att avveckla krigsbaserna. Så sent som 2011 höll man på för fullt med att riva upp infrastrukturen på de kvarvarande krigsbaser som man då visste att man egentligen åter behövde. Några pengar fanns dock inte att avbryta processen och heller inga möjligheter att återta den tidigare typen av basorganisation. Istället fick man inrikta sig på att i högre grad nyttja civila flygfält som framtida krigsbaser om Flygvapnet åter skulle behöva spridas för skydd. Här uppstod dock en rad problem i och med att dessa flygplatser inte hade en infrastruktur avsedd för militära ändamål. Var placeras ammunitionen när de förråd som tidigare funnits avvecklats? Vilka skydd finns för personal och viktig materiel? Hur sprids flygplanen på en bas för inte samtliga slås ut vid luftangrepp? Om flygplan och materiel sprids – hur ska de då försvaras på marken mot specialförband? Hur ska man sköta kommunikationen när allt kablage rivits upp? På tidigare militära flygplatser hade det tidigare funnits lösning på detta. Så icke på civila flygplatser. Avvecklingsorganisationen hade varit nitisk.

I dagsläget är Försvarsmaktens förslag till politikerna att lägga ned basbataljonerna och göra om de 4+2 JAS-divisionerna till 3 större divisioner, där vardera F 7, F 17 och F 21 ska ha en division. Som framgår av Försvarsmaktens underlag utgår divisionerna och basbataljonerna som krigsförband och ersätts av flottiljen som krigsförband istället i syfte att redan 2016 inta den organisation som ska användas när Flygvapnet om drygt 10 år består av 60 JAS 39E. I transformationen, som är påkallad av regeringsbeslut 5/2013, reduceras också antalet personer i varje krigsförband, vilket kommer att göra det än svårare bedriva verksamheten.

I den nya organisationen ingår 4 flottiljer och 1 helikopterflottilj. Den fjärde flottiljen utgörs av Luftstridsskolan i Uppsala, som trots sin nedläggning i försvarsbeslutet 2000 fortfarande utgör den viktigaste krigsbasen med dess närhet till Stockholm. Med tanke på organisationen och att man nu ska vända till ett nytt blad kan man ju ställa sig frågan varför man inte tänkte utanför boxen och placerade en fjärde division på just Uppsala/Ärna, då denna bas kommer att vara den viktigaste i såväl ett skymningsläge som i krig och därtill har mycket av den infrastruktur som krävs, t.ex. en berghangar.

Beklagansvärt är att planerna på att göra om Ärna till civil flygplats och därtill anlägga civila köpcentrum i nordöstra delen av området. Dessa planer har sitt ursprung i just försvarsbeslutet 2004 när man inte längre såg ett behov av militärt flyg på Ärna och istället ville att en civil aktör skulle ta över driften. Nu har omvärldsläget och behovet svängt och inte osannolikt kommer man om planerna förverkligas att skapa sig en stor mängd problem vad avser buller och handlingsfrihet när basen nyttjas till militär flygverksamhet.

Det största problemet man skapat sig genom försvarsbesluten utöver nedläggningen av krigsbaserna är bemanningen av desamma. Skär man i bemanningen får det ofelbart en och samma konsekens, nämligen lösandet av Flygvapnets huvuduppgift: Att hålla flygplan i luften så ofta och så länge som möjligt. Detta oavsett om det handlar om piloter, flygtekniker eller den personal som ska hålla igång basen. Där man tidigare hade ett stort fokus på skydd av baserna med upp till 6 närskyddsplutoner, 2 flygbasjägarplutoner och därutöver också hemvärn, är man idag nere på någon enstaka flygbassäkpluton och därutöver vad det lokala hemvärnet kan ställa upp med. Bekymrande, när man betänker att den motståndare man har att möta i skarpt läge är fiendens högst utbildade, nämligen specialförbanden. Det finns dock lösningar för den som vill. Kan man kanske skriva avtal med lokala entreprenörer att de krigsplaceras för att sköta reparationerna på en bas? Kan markförsvaret tillföras mindre ”drönare” för att hjälpa till med spaningen? Kan man återuppta planerna från 90-talet på att tillföra markförsvaret granatkastare i understödet av deras strid?

Oavsett lösning är det med krigsbasorganisationen som med allt annat i julkalendern. Den korta horisonten när besluten en gång fattades, blir mycket kostsam när det visar sig att den framtid man intecknat inte infann sig. Oavsett vilken lösning man väljer kommer att kosta pengar att ha en förmåga och alternativen att inte bekosta detta eller att skjuta besluten på framtiden innebär bara oförmåga och ökad sårbarhet för yttre påtryckningar.

I inlägget skulle även ha kunnat nämnas krigsbasorganisationen för helikopterförbanden och inte minst för Flottan. Det kan garanteras att luckorna inte är mindre där.

Julkalender 2014: Lucka 20 – Ledningssystem

Ledningssystem är de kommunikationssystem och övrig utrustning som krävs för att hålla koll på sitt eget förband och dess verksamhet, att ge order till underlydande enheter och även ta emot order och avlägga rapporter till högre chef. I sin enklaste form utgörs ett ledningssystem av en kartskiss och ordonnanser för att ge vidarebefordra ordrar och rapporter, en metod som nyttjas sedan urminnes tider. Idag kan ledningssystem vara datornätverk med krypterade radioutrustning och direktuppföljning på underlydande enheter med hjälp av GPS-transpondrar. Emedan det förstnämnda alternativet är långsamt så är det även mycket robust och avlyssningssäkert. Det sistnämnda är däremot blixtsnabbt och ger möjligheter att reagera direkt på ny information, men gör samtidigt att förband som är vana vid denna typ av ledningssystem blir handikappade vid störningar eller icke-fungerande system.

Redan i en av de första luckorna berördes hur flygstridsledningen påverkades av 00-talet fokusering på internationella insatser och av tron på den svenska satsningen på ett nätverksbaserat försvar som en helbrägdagörande lösning. Flygstridsledningsdelen var dock bara en mindre del av det nätverksbaserade försvaret vars helhet var just ledningssystemen. Tanken med nätverksbaserade försvaret var helt rätt, men någonstans längs vägen gick det galet. I ett försvar pressat av hårda besparingar och som samtidigt sökte sin själ, blev det projektet med det nätverksbaserade försvaret något av en messias som skulle lösa alla problem. Enorma summor och resurser lades ner på detta utan något konkret resultat i form av nya ledningssystem.

Hade det stannat vid de förlorade pengarna hade det varit en sak. När man samtidigt såg möjligheten att avveckla äldre ledningssystem för att spara pengar eftersom de ”nya” i enlighet med det nätverksbaserade försvaret ändå stod runt hörnet, blev konsekvensen inte annat än en lucka. Hur läget har sett ut på flygavapensidan och på högre nivåer har Peter Neppelberg beskrivit genom åren på denna blogg, en av Försvarsmaktens egna bloggar och nu senast hos Allan Widman.

Det finns egentligen mycket mer att säga om luckan i ledningssystem, men detta får räcka. Motsvarigheterna till ovanstående finns även inom de andra försvarsgrenarna och man kan konstatera att där norska kompanichefer kan ta loss sitt ledningssystem och ta med sig det till ordergivningen för att där i ledningsystemet i 3D direkt kunna reka de anfallsmål man tilldelas. De svenska kollegorna har fortsatt fått nöja sig med papperskartan och fantasin. Bra som backup, men förstahandsalternativet torde ha varit ett annat med tanke på att det system som nu ska börja rullas ut, utlovats sedan millennieskiftet.

Julkalender 2014: Lucka 16 – ubåtsjakthelikoptrar

Häromdagen var det lucköppning avseende ubåtsjaktförmåga och då hydrofonbojfartygen som avvecklades år 2004. Dessa hade enligt expertisen varit till ovärderlig hjälp under oktober månads ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Erfarenheterna då hindrade dock inte att Försvarsmakten veckorna efteråt fattade beslut att avveckla det sista fartyget som låg kvar i malpåse.

En annan förmåga som hade kunnat fälla ett avgörande var ubåtsjakthelikoptrar. I augusti var det lucköppning avseende de minskade möjligheterna att bekämpa bränder med helikoptrar sedan avvecklingen av Helikopter 4 år 2009. I oktober var det åter dags för lucköppning avseende samma helikoptersystem, men i den här gången i ubåtsjaktrollen.

Vid ubåtsjakt nyttjas såväl passiv som aktiv sonar. Där den passiva lyssnar efter ljud, är den aktiva mer att jämföra med ett avancerat ekolod. Gentemot ett föremål i rörelse får den aktiva sonaren liknande egenskaper som en dopplerjaktradar, d.v.s. mål utan egen hastighet kan diskrimineras. Det innebär också att ubåtar kan vidta samma åtgärder mot aktiva sonarer som flygplan kan göra mot en dopplerradar. Genom att ändra rörelseriktning till att färdas varken mot eller från sonaren kan man gömma sig och istället smälta in i bakgrunden. En ubåt kan med egen passiv sonar följa ubåtsjaktfartygens rörelser och placera sig på bästa sätt för att undgå upptäckt med aktiv sonar, inte bara genom att ändra riktning i sida utan även i djup och då även utnyttja temperaturskikten i vattnet. Här kommer helikoptrarna in som joker i leken då de kan förflytta sig utan att själva följas av ubåten och därigenom också överraska ubåten under dess egen förflyttning. Effekten förstärks ytterligare genom uppträdande i förband om 2 eller helst flera helikoptrar. Helikoptrar kan även snabbt förflytta sig och därigenom snabbare ta upp spaning allteftersom nya observationer inkommer, jämfört med fartyg. Svårigheterna att effektivt jaga ubåt utan bistånd av helikoptrar brukar ofta understrykas av marinofficerare. Man kan därmed konstatera att bristen på helikoptrar gör att den svenska förmågan till ubåtsjakt idag är väsentligt sämre än tidigare. Hur naturligt ovanstående än låter visade det sig i höstas bli en lucköppning för många politiska beslutsfattare.

Tyvärr är det inte bara förmågan till ubåtsjakt som påverkas av frånvaron på ubåtsjakthelikoptrar. Det är även en brist som påverkar våra egna ubåtar då dessas förmåga till dolt uppträdande också är avhängigt möjligheterna att öva mot en realistisk motståndare och när den luftburna hotrepresentationen saknas uppstår kunskapsluckor. Tyvärr har typmotståndaren de senaste åren lagt ner stor energi på att öva just sin förmåga till ubåtsjakt och då med samverkan mellan fartyg och helikoptrar. Med tanke på vilka länder som har ubåtsförmåga i Östersjön är detta samtidigt ett kvalitetsbetyg till våra egna ubåtar.

Tidigast mot slutet av 10-talet kan ersättaren till Helikopter 4, Helikopter 14, finnas operativ med ubåtsjaktförmåga. Tidpunkten är dock beroende av när det finns finansiering att lägga en slutlig beställning på systemet till helikoptern. Tyvärr har endast 5 av 18 helikoptrar beställts i sjöoperativ version och med möjlighet att lösa ubåtsjaktuppdrag. Det innebär att vid en normal underhållscykel så kommer sannolikt en rote (2 st helikoptrar) att finnas tillgängliga jämfört med avsevärt många fler under helikopter 4-tiden. I längden innebär detta att det kommer att finnas ordentliga luckor i förmågan att uppträda över tiden när helikoptrarna måste tankas och underhållas, även under insats.

Precis som f.d. utrikesminister Carl Bildt påpekade tidigare idag på Twitter står det tyvärr inte ett ord om förstärkning av ubåtsjaktförmågan i det underlag som Försvarsmakten igår lämnade till regeringen avseende de ekonomiska möjligheterna i nästa års försvarsbeslut. Som så mycket annat verkar tyvärr den helikopterburna ubåtsjaktförmågan vänta på sig. Som utvecklingen nu ser ut lär tyvärr inte behöva vänta särskilt länge på nästa undervattenskräkning. För övrigt genomfördes förra veckan en omfattande ubåtsjakt utanför Faslane, Storbritanniens största ubåtsbas.

Julkalender 2014: Del 6 – Robot 75

Till Attackviggensystemet anskaffades i slutet av 70-talet en ny attackrobot för anfall mot markmål och fartyg. Roboten var den amerikanska AGM-65 Maverick och kom i Sverige att kallas robot 75 efter det år då den beställdes. Versionen som beställdes var den första av de många versioner som sedan skulle komma av AGM-65. Målsökaren var en TV-målsökare som innan skott låstes på det tilltänkta målets kontraster och därefter skedde avfyring och roboten sökte sig själv fram till målet och flygplanet kunde undanmanövrera. Då robotens målsökare själv ledde roboten mot målet kunde målet är vara rörligt och typmålet kan sägas vara en stridsvagn. Stridsdelen utgjordes i grundversionen av en drygt 50 kg laddning med riktad sprängverkan, vilket är något för reaktivt pansar att försöka motverka. I Sverige utvecklas även varianten Robot 75T (som i tung) med en tyngre minstridsdel (briserar efter inträngning), avsedd för fartyg, byggnader, brofästen etc.

Rb 75 infördes redan från början på JAS 39-systemet och gav möjlighet att bekämpa fordon och stridsfordon, mindre fartyg och mindre byggnader. Bekämpning kunde ske av rörliga mål och dessutom medgavs ett låghöjdsuppträdande där piloten i målområdet gjorde en upptagning från lägsta höjd (under radartäckning och med flygning på sådant sätt att korthållsluftvärn hade svårt att verka) under de sekunder det krävdes att låsa in målet och avfyra roboten, för att därefter göra undanmanöver och dra sig ur på lägsta höjd igen. Roboten gick dock att använda från högre höjder också. Det här gjorde att man också var mindre väderkänslig för lägre molnbaser vilka är frekventa i Sverige. Tyvärr intregrerades aldrig Rb 75T på JAS 39 eftersom historien hade tagit en ny vändning vid den avsedda tidpunkten då de sista Viggen gick ur organisationen.

I mitten av 00-talet blev istället fokus på internationella insatser och försvarsbudgeten krympte markant. Flygvapnet kom då att istället satsa laserstyrda bomber av typen GBU-12 som bättre skulle passa i internationella insatser och var det som de flesta NATO-länder använde. GBU-12 var därtill den minsta av de laserstyrda bomberna vilket gav lägre risk för ”collateral damage”, men betyder samtidigt en kraftig begränsning i de mål som kan bekämpas. För internationella insatser skulle detta inte vara något problem. Ej heller det faktum att man måste belysa målet från fällning till träff. Detta skulle antingen göras av markförband eller genom att man flög över luftvärnet, då de potentiella insatsområden inte skulle innebära något värre markhot än korträckviddiga luftvärnssystem. Robot 75 kom därmed aldrig att integreras på JAS 39C och därmed hade man också avsagt sig förmågan att kunna verka mot rörliga mål och reducerat förmågan att verka mot stridsvagnar och andra hårda mål, då stridsdelen på en GBU-12 är mindre än den på Maverick och ej avsedd för just hårda mål. Ska man vara ärlig så var heller inte målsökare på robot 75 så mycket att hurra för då den byggde på 70-talsteknologi. Exportkunden Ungern valde dock att köpa och integrera andra mer moderna versioner av Maverick på sina JAS 39 och använder dem med gott resultat idag.

Vid ungefär samma tidpunkt som beslut fattades om att ej låta robot 75 leva vidare i JAS-systemet hade Sverige fått ett erbjudande av robotens tillverkar om modifiering av befintliga robotar med moderna digitala tv-målsökare med valbar zoom och även IR-målsökare, vilket man dock tackade nej till trots utmärkt funktion hos dessa. Laserstyrda bomber bedömdes räcka för de insatstyper man såg som troliga, samt givet de ekonomiska ramarna.

Lucka 6 var alltså en lucka mellan verktygen i verktygslådan – även den uppkommen för att framtiden var utstakad. Hade det inte varit för att Thailand köpte JAS så hade även sjömålsroboten robot 15F varit försvunnen då en avveckling var planen under mitten av 90-talet. Ibland har man tur.

Nedan några klipp ur filmen Hotet, där en robot 75 får spela rollen som en störkapsel. Därutöver snygga bilder på en av målplatserna på Vidsel och än snyggare bilder på flygning med nu likaledes avvecklade helikopter 9 (och även helikopter 10 som just nu avvecklas i väntan på Hkp 14).

Julkalender 2014: Lucka 2 – flygstridsledning

Bakom lucka två döljer sig en något mer positiv historia än lucka 1 och den svenska krigssjukvården, nämligen flygstridsledningen.

Under andra halvan av 00-talet introducerades JAS 39C i Flygvapnet. Skillnaden mot 39A var att 39C var anpassat för full NATO-interoperabilitet och därmed inte hade det tilltänkta svenska krypterade talradiosystemet som utvecklats för 39A eller möjligheten att ta emot flygstridsledning via datalänk. Från att ha varit 10 år före omvärlden i flygstridsledning och datalänkar, kom Flygvapnet att istället ramla tillbaka decennier till tidig Drakentid. Några år senare förbättrades situationen något när flygplanen till slut fick möjlighet till att skicka data mellan varandra – en förmåga som var en grundsten i Jaktviggensystemet och möjligheten att uppträda i en radiostörd miljö.

Under början av 00-talet rådde en stor vurm för det så kallade nätverksbaserade försvaret, som kom att bli ett veritabelt smörgåsbord för teknikkonsulter inom försvarssektorn där miljarder rann iväg utan att någon reell produkt kom ut. Allt och alla inom krigsorganisationen skulle vara uppkopplade mot varandra i ett stort informationsmoln och därigenom skapa ett ledningsöverläge gentemot motståndaren. Tanken var och är mycket god, men här förleddes snabbt processen av ”andra” intressen och av att beslutsfattare inte riktigt förstod vad man beslutade om. Det kom att bli något av Försvarsmaktens version av IT-bubblan. I den vid tiden rådande vurmen såg man till exempel inga behov av de berganläggningar som rymmer två av landets flygstridsledningscentraler och man bestämde sig raskt för att avveckla den södra – utan någon mer omfattande utredning. På sikt skulle även anläggningen i Mellansverige försvinna. Istället skulle all ledningsförmåga i Försvarsmakten koncentreras till en kontorsbyggnad i Enköping var visionen. Som tur var lyckades man efter många turer få stopp på vansinnet.

Parallellt med arbetet med det nätverksbaserade försvaret hade interoperabilitetskraven på JAS 39C och de övriga flygstridskrafterna drivit fram en övergång av datalänksystemet mot NATO:s (USA) Länk 16. I grund och botten ett system likt det gamla svensk stridatalänksystemet som funnits redan till Jaktviggen, men med den stora skillnaden att det användes av alla NATO-länder och till en rad olika plattformar – inte bara flygplan.

Länge såg dock Länk 16 ut att vänta på sig och förmågeglappet i flygstridsledningen att handla om år mellan JAS 39A och datastridsledningen av denna stängdes ner tills att JAS 39C fått Länk 16. Libyeninsatsen kom dock att skynda på integrationen och beslutsfattandet. Den korta utbildning som krävdes på plats innan de första piloterna slog L16-strömbrytaren i ”till” och allt fungerade sömlöst mot de övriga ländernas flygplan och fartyg i insatsen, visar på förtänksamhet och en god grundintegration.

Idag är Länk 16 i hög grad infört och efter några års glapp i flygstridsledningsförmågan kan svenska stridsflygplan åter ledas via krypterad datalänk. Fördelen nu är att man kan uppträda på samma nät som grannländerna inklusive Finland men även alla andra användare av Länk 16. Det gör dock att Sverige liksom alla andra användare av Länk 16 är beroende av USA för de krypton som krävs för att systemet ska fungera. Något alternativ finns inte längre, eftersom det gamla systemet är helt avvecklat. Länk 16 och andra ledningssystem är också grundkomponenter i det nordiska samarbetet och vill man effektivt kunna verka tillsammans utan att förlita sig på taktik från 1940-talet så finns det inte något val.

Här har Sverige hamnat i något av den limbo som drabbar länder som inte är med i NATO, men som har ambitioner att delta i samma internationella/gemensamma insatser som NATO-länder. Är man inte interoperabel har man inget i insatsen att göra. Samtidigt får man som icke NATO-medlem inte tillgång till all information och alla system.

På politisk nivå kom för många ändå som en chock att Sverige plötsligt stod utan flygstridsledning per datalänk och att interoperabilitetskraven gjorde att flygstridsledningen liksom många andra system medförde ett beroendeförhållande när man prioriterade internationella insatser.

För egen del har jag varit mycket nöjd med den nya datastridsledningen och beskrev på Flygvapenbloggen ett uppdrag under flygövningen Frisian Flag i Nederländerna våren 2013. Fortfarande saknas dock krypterad talradio, vilket gör att såväl privata som statliga signalspanare inte har några problem att följa vad som sägs, vilket ibland hamnar på nätet.

Läget inom flygstridsledning hade idag utan tvekan varit katastrof om inte major Peter Neppelberg genom ihärdigt arbete i bloggosfären (ofta på denna blogg) såväl som inom Försvarsmakten gjort allt för att belysa vansinnigheterna i turerna kring det nätverksbaserade försvarets planer för flygstridsledningen. Från politiskt håll har Neppelberg även haft ett starkt stöd från Allan Widman och jag rekommenderar den som vill läsa mer att göra en sökning på denna blogg, liksom Widmans på Neppelberg eller använda etiketten ledningssystem i anslutning till detta inlägg och backa i historien. SVT gjorde även ett Dokument Inifrån om det nätverksbaserade försvaret, men programmet finns tyvärr inte längre tillgängligt på nätet.

Lucka 2 hade därmed ett mer positivt innehåll och visar hur brister och dumheter faktiskt kan avhjälpas när de uppmärksammas och ifrågasätts. Tyvärr har många miljarder rullat under 00-talet i den här frågan – utan något konkret resultat i svensk försvarsförmåga.

Intensiv helg

Tyvärr hann jag inte med att uppdatera bloggen med anledning av fredagens presskonferens om den nu bekräftade undervattenskränkningen i oktober. Istället har fokus legat på en av Flygvapnets trevligare traditioner, nämligen gåsmiddag. De av er läsare som följer mig på Twitter vet också att jag i lördags hade en längre krönika i Expressen med anledning av de uppgifter som framkom på presskonferensen. Krönikan går nu även att läsa på nätet.

För övrigt vill jag tipsa om att generalmajoren (pa) Karlis Neretnieks, numera mycket aktiv ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, under söndagen publicerade det första blogginlägget på egna bloggen. Den kommer med all sannolikhet att vara värd att följa.

Lite pang för pengarna?

Expressen fortsätter idag att täcka in den svenska incidentberedskap och Rysslands militära förehavanden över Östersjön, där man idag tar upp att den svenska jaktincidentberedskapen i normalfallet endast är beväpnad med automatkanon. Det är en stor skillnad mot grannländer som alltid bär jaktrobotar, i värsta fall bara korthållsrobotar. Detta bör inte vara några nyheter för den politiska nivån eftersom Försvarsmakten berättat detta åtskilliga gånger. För den i allmänheten som velat informera sig har uppgifterna funnits även på Försvarsmaktens sidor på nätet (t.ex. här). Det är sålunda inte något nytt, men definitivt en fråga värd att diskutera. Vilken ambitionsnivå och hur avskräckande ska den svenska incidentberedskapen vara? Vilka möjligheter till insats ska man ha mot kränkningar och för den delen också rogue aircraft liknande 11 septemberdåden? Här bör den politiska nivån snarast lämna ett entydigt och öppet svar. Att döma av reaktionerna nu, liksom i än högre grad efter ryska påsken har tydligen allmänheten haft helt andra förväntningar på sitt försvar än vad som uppvisats.

Foto: US DoD


Frågan om beväpnade flygplan och det alltmer oroande säkerhetspolitiska utvecklingen fick mig att reflektera kring ett pressmeddelande från amerikanska försvarsdepartementet om nattens flyganfall mot IS i Syrien. På bilden nedan syns verkan från 2 st 500 kg gps-styrda bomber fällda av en F-22 mot en byggnad. Bedömt har de varit temperade till inträngningsbrisad (dvs att brisera några millisekunder efter anslag mot taket) i syfte att nå verkan inne i målet. Den mindre carportliknande byggnaden bär spår efter sekundär verkan från den bomb som träffat i den större byggnadens närmaste hörn. Sannolikt skulle man ha löst denna uppgift med de större 1000 kg bomber som används på konventionella amerikanska stridsflygplan, men F-22 kan ej bära dessa i sitt interna bombutrymme.

Här finns utrymme för reflektion kring svensk förmåga med JAS 39. I dagsläget finns inga andra attackvapen mot markmål anskaffade till JAS 39 än 250 kg bomber av vilka man kan bära fyra st per flygplan om man är villig att offra sin egen jaktförmåga. Valet av 250 kg bomb gjordes då detta sågs som det bästa för close air support (direkt flygunderstöd av markförband) i internationella insatser då även risken för collateral damage (skada på tredje part/civila) av förklarliga skäl när verkansdelen är mindre.

Värt att reflektera över är därför vilka måltyper svenska flygplan med 250 kg bomber kan nå verkan mot givet den i sammanhanget rätt ringa verkan som uppnås med 500 kg bomb samt att man liksom här förutsätter inflygning över ett målområde som kan vara försvarat med kvalificerat luftvärn (normalt inte ett problem vid internationella insatser som exempelvis Afghanistan).

Sverige bör följa i Finlands och sedan igår även Polens fotspår och anskaffa flygburna kryssningsrobotar och allra helst också betydligt tyngre bomber än dagens ”kina-puffar”.

Sommaren är här (uppdaterat 14/6 09.45)

Svensk JAS 39 genomför close air support i Lettland med eld från automatkanon. Foto: Lettiska försvarsmakten


Förra sommaren publicerades inlägget Hög aktivitet över Östersjön om den då mycket omfattande övningsverksamheten över Östersjön som fick till följd att Flygvapnets incidentberedskap hade bråda dagar. En verksamhet som senare under hösten redovisades av Försvarsmakten.

NATO
Mycket har hänt sedan förra sommarens händelser, framförallt i form av de försämrade relationerna mellan Ryssland och Europa/USA i spåren av annekteringen av Krim och konflikten i östra Ukraina. Detta har fått till följd att artikel 5 nu åter är tyngdpunkten för NATO:s verksamhet och då framförallt stödet till de forna Warzawapaktsländerna. Våren har varit full av förstärkningsoperationer i Rumänien, Polen men framförallt i Baltikum. Där har övning på övning avlöst varandra, varav de flesta med markoperativ tyngdpunkt. På den marina arenan har NATO förstärkt i Östersjön med en minröjningsstyrka. Ett väl avvägt alternativ då man visar närvaro, men samtidigt inte kan utmålas som ett hot mot Rysslands mycket stora sjöfartsintressen i Östersjön (en mycket omfattande del av rysk BNP passerar på eller under Östersjön vilket bidrar till att Öresundspassagen har samma internationella status som Suezkanalen vad gäller flöden. Trafiken och betydelsen är ständigt ökande då Ryssland i högre grad förlitar sig på den nyanlagda hamnen i Primorsk som primär oljeexporthamn. En aspekt vi svenskar inte tänker på). I luftarenan har NATO mer än tredubblat sina flygstridskrafter i Baltikum och man använder sig nu även av flygbasen Ämari i Estland som bas för incidentberedskapen utöver den ordinarie basen Siauliai i Litauen. På så sätt kan man agera snabbt både mot Finska viken och i Kaliningradområdet.

För närvarande genomför NATO två stycken större övningar i Östersjön och Baltikum. Den ena är den årligen återkommande marina övningen BALTOPS med 24 fartyg (ett svenskt) vilket därmed är världens största marinövning i år. Denna övning är visserligen en PFP-övning (Partnerskap För Fred). Parallellt med BALTOPS genomförs övningen SABRE STRIKE med både markförband i Baltikum och understödjande flyg. Här har USA frambaserat tunga bombflygplan av typ B-52 till England och dessa kommer bland annat att öva flygburen sjöminering i Östersjön. Utöver dessa har även tunga bombflygplan av typ B-2 med stealthförmåga frambaserats till England, vilket är en av de första gångerna någonsin. Huruvida dessa ska delta i Östersjöområdet är oklart, men mindre sannolikt.

Ryssland
Även Ryssland har ökat sin ambitionsnivå i Östersjön kraftigt. Man har i omgångar förstärkt i Kaliningrad och kraftigt utökat sin övningsverksamhet. Att döma av såväl ryska rapporter som rapportering i Baltikum sker detta även med höjd svansföring. Flera gånger under våren har ryska fartyg gått i Litauens ekonomiska zon och där dirigerat om handelsfartyg som man tyckt stört den egna verksamheten. De gångna veckorna har en luftbro genomförts till Kaliningrad där någon form av materiel verkar ha transporterats som man inte velat ta via sjötransport (sjötransport är känsligare för underrättelseinhämtning då lastning och lossning enklare kan observeras i hamnarna). Under dessa transporter har finska luftrum kränkts upprepade gånger varvid det finska flygvapnet två gånger av tre misslyckats med att möta kränkningen med sin incidentberedskap i vad som skulle kunna betecknas som Finlands motsvarighet till ryska påsken.

Ryssland har också skruvat upp sin retorik gentemot Finland och Sverige vad avser relationerna till NATO. Förra helgen lät uttalade ett av Putins särskilda sändebud att Finland får bereda sig på krig om man tänker gå med i NATO. Ett uttalande som på intet sätt tagits tillbaka, varvid det får anses sanktionerat från högsta ort. I början av veckan, parallellt med att BALTOPS och SABRE STRIKE inleddes, meddelade Ryssland att man nu betraktar all postering av NATO-trupp och övning med dessa nära landets gränser, även om så bara sker tillfälligt, som en fientlig handling. Man har därför beslutat om ännu en ny omfattande förstärkning av Kaliningrad och den marina verksamheten i Östersjön. Under veckan har därför bland annat en reducerad luftlandsättningsbataljon inklusive stridsfordon tillförts Kaliningrad. I samband med detta kränkte också två ryska transportflygplan Estland.

I förstärkningen ingår också tillförsel av (delar av?) Rysslands enda Su-34 attackflygförband till Kaliningrad. Detta flygplan är Rysslands motsvarighet till USA:s långräckviddiga attackflygplan F-15E och ett fenomenalt flygsystem med stor vapenlast, uthållighet och bra sensorer och för första gången också i Ryssland kvalificerad jaktförmåga. Därutöver har Ryssland meddelat att man kommer att patrullera Östersjön med bombflyg av typ Tu-22M3, sannolikt som svar på BALTOPS då Tu-22 bland annat har en uppgift mot sjömål. Huruvida detta sker med skarpa kryssningsrobotar hängda som under sommaren 2012 förtäljs inte. Under veckan har för första gången (mig veterligen) Ryssland flugit med Su-33 i Östersjön enligt privata signalspanare i Östersjöområdet. Su-33 är den ryska flottans motsvarighet till jaktflygplanet Su-27 och normalt baserade på hangarfartyg alternativt på Kolahalvön. Samma källor har också rapporterat om omfattande rysk militär flygtrafik över Östersjön under veckan och för första gången någonsin har NATO:s baltiska incidentberedskap genomfört fyra skarpa starter på en dag. Det är en enorm skillnad mot för några år sedan när man hade tre skarpa starter på ett år.


Ryskt havsövervakningsflygplan överflyger fartyg i BALTOPS. Okänd källa


Utöver detta har Ryssland under den senaste veckan genomfört robotprovskjutningar. Den ena var en skjutning med Iskandersystemet där man flygtransporterade Iskander från en del av Ryssland till det västra militärområdet och där genomförde provskjutningen. Välvalt då president Obama samtidigt besökte Polen. Den andra provskjutningen var av det marina luftvärnssystemet Redut, vilket är den marina motsvarigheten till S-400. Denna provskjutning ägde rum i Östersjön och införandet av Redut på ett antal fartyg i Östersjöflottan är något av en ”game changer” då robotarna har en räckvidd på 150 km och därmed avsevärt skulle försvåra svensk flygburen sjömålsbekämpning eftersom man då måste uppträda inom porté.


Skärmdump från ryska tv-kanalen Zvezda


Ryssland har tidigare meddelat att man avser genomföra 20(!) övningar med Östersjöflottan under sommaren, så det lär fortsätta vara intensivt i området.

Sverige
Flottan har under våren åter deltagit den nu närmaste traditionella minröjningen i Baltikum. Istället för att återgå till Sverige när denna verksamhet var klar, beordrades de svenska fartygen av regeringen att kvarstanna i Baltikum under några dagar och ansluta till NATO:s minröjningsstyrka som då låg i hamn i vad som skulle kunna betecknas som en handling i enlighet med den svenska solidaritetsdeklarationen. Få bedömare kan se detta som något annat än en internationell insats då regeringen var den som direkt beordrade verksamheten. Trots detta tillåter inte regeringen
att Försvarsmakten får ta de uppkomna kostnaderna om ca 6 miljoner kr (för bland annat övertid) från anslaget för internationella insatser (Skipper). Istället ska det belasta den ordinarie övningsbudgeten varvid verksamhet i höst sannolikt kommer att få strykas. Ett förfarande som föranlett en fråga i Riksdagen till försvarsministern. Utöver förtöjningen tillsammans med NATO:s minröjningsstyrka deltar Sverige som ovan nämnt även med korvetten HMS Sundsvall i BALTOPS samt JAS 39 från F 17.

Mer intressant vad avser svenskt agerande och den svenska solidaritetsdeklarationen är det svenska deltagandet i en NATO-övning i Baltikum 27-28 maj med 6 st JAS 39 där man bland annat genomförde close air support med skarp vapenleverans (automatkanon). Detta skedde veckan efter flygvapenövningen så ambitionen med 6 st JAS 39 är intressant. Intressantast är att det varit helt tyst i Sverige om detta engagemang. Inte ett ord har hörts från vare sig Försvarsdepartementet eller Försvarsmakten och det är nästan så att man funderar på om det överhuvudtaget inträffat. Flera NATO-länder tar dock upp övningen på sina hemsidor och även med bilder på en svensk JAS 39 under eldgivning med automatkanonen. Att denna händelse gått obemärkt förbi i Sverige är överraskande då detta är det absolut tydligaste säkerhetspolitiska markeringen Sverige gjort på många år.

Det ser ut att bli ännu en ansträngande sommar för framförallt det svenska flygvapnet, men inte otroligt även marinen. Man kan också reflektera över att om det är så här det ser ut i luften och på havsytan – hur ser det då ut under ytan?


Som svensk bör man ställa sig frågan hur vi i Sverige ska se på den upprepade ryska övningsverksamheten med simulerade anfall mot mål i Sverige, med tanke på den samtida ryska retoriken om att ”övningar nära ryskt territorium ses som en fientlig handling”. Hur ska vi i Sverige tolka Rysslands övningsverksamhet? (Pär Nuders debattartikel i DI från härom veckan rekommenderas starkt på detta tema. Tyvärr ej på nätet) Parallellerna till 1936 års försvarsbeslut och omvärldsläget då skrämmer. Vi ser nu att den säkerhetspolitiska utvecklingen i rask takt börjar springa ifrån Sverige på samma sätt som den gjorde 1936. Beslutet blev då att inleda en upprustning, men det visade sig vara för lite och framförallt för sent. Först flera år efter andra världskrigets slut hade Sverige det försvar man hade tänkt sig att ha när kriget började. Riksdagen har nu 2014 inriktat sig på att förstärka det svenska försvaret med begränsade ekonomiska medel för att mot slutet av decenniet möta den utveckling som sker just nu i vårt närområde. Skälen är många till omtag i detta beslut och att detta görs raskt.

Den som vill följa utvecklingen och verksamheten i Östersjöområdet via ”signalspaning” rekommenderas att följa @BalticSigint och @uascan på Twitter.

Se även Skipper om NATO:s övningsverksamhet

Uppdatering 14/6 09.45: SvD skriver idag om BALTOPS. Tilläggas till det som skrevs i inlägget ovan är att just nu genomförs även övningen EAGLE TALON i Polen med amerikanskt och polskt stridsflyg.

Gästinlägg: Återkoppling av logistikreformen

Härnedan följer ett mycket intressant gästinlägg som följer upp tidigare beslut om rationalisering av försvarslogistiken och dess innebörd för verksamhetssäkerhet. Denna gången tas avstamp i Ekonomistyrningsverket nyligen publicerade rapport som rekommenderar att Försvarsmakten och FMV åter slås samman.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Återkoppling av GLoB 2 till ESV rapport om ekonomistyrning

”Steg två i reformen – överföringen av beställarkompetenser från Försvarsmakten till FMV – minskar dubbelkompetenserna men skapar istället strukturella obalanser i fördelningen av ansvar och befogenheter mellan myndigheterna” (ESV-rapporten Fungerande styrning av försvarets materiel- och logistikförsörjning 2014-05-19)

Steg 2 ovan refererar naturligtvis till den olycksaliga FSU-utredningen som inte på något sätt burit åt rätt håll om man vill ha en säkerhetspolitiskt och operativt relevant försvarsmakt snarare än en lättfotad industridemonstrator.

”Regeringen har med anledning av Försvarsstrukturutredningens betänkande ”Forskning och utveckling samt försvarslogistik i det reformerade försvaret” (SOU 2011:36) givit FM och FMV i uppdrag att genomföra effektiviseringar inom försvarets stödverksamhet. I regeringsbeslut (8 och 9, 2012) gavs FM och FMV i uppdrag att redovisa en plan för hur effektiviseringar ska genomföras. Av redovisningen, som ska ligga i linje med FSU rapport, ska framgå hur effektiviseringsåtgärder av lednings- och beställarfunktioner inom försvarets materiel- och logistikförsörjning ska genomföras.”(GLoB2)

Som vi även tidigare konstaterat, dubbelkompetens förekommer naturligtvis inom ett sakområde men ansvaret, uppgifterna och befogenheterna var snarare kompletterande. Trots gediget utredande kunde inte några rationaliseringar tas hem, tvärt om. Detta var ett faktum som accepterades i slutrapport Genomförandeprojektet Lednings- och Beställarfunktioner steg 2 (GLoB 2) 2014-01-31.

Vad jag inte kunde förstå i mitt tidigare inlägg här hos Wiseman när Cecilia Widegren presenterade denna ”satsning” i tidningsartiklar och inte heller Sinuhes Samtal på sin blogg var hur denna effektivisering var kalkylerad. Vi vet idag att FSU antagande om besparingspotential bara var just ett antagande. Inga beräkningar fanns utan man utgick från att båda myndigheterna bedrev samma verksamhet(?) och att två ihopslagna fabriker har ett nyckeltal för effektiviseringar. Att man felaktigt applicerat denna ”mellan tummen och pekfingret” modell framgick naturligtvis inte i rapporten så de påstådda rationaliseringsvinsterna kunde inte granskas innan rapporten agnad med besparing gick till regeringen för beslut.

”ESV anser med anledning av detta att Försvarsmakten inte kan leva upp till myndighetsförordningens krav på ledningens ansvar och, eftersom materielförsörjningen utgör en central del i den militära förmågan, inte heller till det samlade ansvaret för den militära förmågan i enlighet med myndighetens instruktion.”

Återigen citat från Ekonomistyrverkets nyligen utgivna rapport ”Fungerande styrning av försvarets materiel- och logistikförsörjning”. Det tål återigen att påpeka att det lika gärna skulle kunna handla om kontrollen över fortsatt luftvärdighet och därmed ansvar och befogenhet för medarbetares och tredje parts liv.

I förra inlägget refererades till haveriet inom RAF som kostade 14 människor livet och där det i rättegång kunde konstaterats att det var rationaliseringskrav, organisatorisk röra och otydliga ansvar som var huvudorsaken. Denna referens (An independent review into the broader issues surrounding the loss of the RAF Nimrod MR2 Aircraft XV230 in Afghanistan in 2006) är lämplig att påminna om när man nu i elfte timmen tillsätter ett nytt projekt (Omdaning Försvarslogistik Flyg, OFL FLYG, februari 2014) som ska vifta med trollspöt och till semestern ha förslag på ny organisation inom såväl FM som FMV som skall ta hem beslutade rationaliseringsvinster trots att GLoB2 efter noggranna analyser inte kunde finna dessa.

Bemanning och tidsramar för OFL FLYG inger inte förtroende och presentationsmaterialet med stort försäljarorerande tyder på att man återgått till molnfri höjd. Tyvärr uppvisar även förslag på principer för ledning av fortsatt luftvärdighet att man försöker formulera sig i regelverkstermer men att man inte har kompetensen. Rena felaktigheter återkommer ständigt trots påpekanden. Det är faktum att själva tillämpningen av regelverket för luftvärdighet som delas mellan två myndigheter blir så pass komplicerad och utanför praxis att det även för insatta och kompetenta människor behövde utredas särskilt vid skapandet av Försvarsmakten som en flygoperatör. På några månader ska man nu krama ihjäl 370 miljoner i årsarbetskrafter inom en verksamhet som riskerar lida brist på kompetenta resurser i en snar framtid.

Nimrodrapporten igen:

“PART IV: ORGANISATIONAL CAUSES

Huge organisational changes took place in the In-Service support and airworthiness arrangements for Defence equipment and RAF aircraft in the years prior to the loss of XV230. There were three major themes at work:

First, a shift from organisation along purely ‘functional’ to project-oriented lines, i.e. a move from having different organisations responsible for different aspects of support, to having individual multi-disciplinary bodies for each platform.

Second, the ‘rolling up’ of organisations to create larger and larger structures2 as a result of:

(a) a drive to create more tri-service (i.e. ‘purple’) organisations by the merger of single-Service Royal Navy, Army and RAF bodies; and

(b) a move to ‘whole-life’ management of equipment by merging procurement and in-service organisations.

Third, the ‘outsourcing’ to industry of increasingly more of the functions traditionally carried out by those in uniform.”

Visst går det att rationalisera verksamhet, rationalisering ska vara en naturlig del i en sund organisation, att optimera eller avveckla processer och frigöra resurser till en förändrad omvärld. Men det görs bäst inom respektive ansvarsområde, inte genom att vända upp och ned på begrepp och roller samtidigt som man blandar ihop två statliga myndigheter. Försvarsmaktens Flygoperatör optimerade den interna ledningen för luftvärdigheten 2009 först efter en noggrann utredning (FUH 2008 och dess införande- omfattande mer än 1000 dokument). Denna omorganisation har precis börjat sätta sig men skulle därför även på ett säkrare och mer tydligt riskkontrollerat kunnat ta hem ett av riksdagen beordrat besparingsmål.

Så här ute i flygunderhållsverksamheten hör man väldigt lite om införandet av GLoB2 på Mark och Sjöarenan men det skulle vara intressant att veta om man kan redovisa besparingar (- eventuella konsulter som tillkommit och gömts på materielanslaget) och om man anser sig ha kontroll på risker i verksamheten.

Flygverkmästaren