Kategoriarkiv: Försvarsbudget

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt kan tillträdande president Trump användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Det var dock inte riktigt utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande från redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid är mer styrt av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning?  Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Gästinlägg: Försvaret – ett vanskött ”särintresse”; försvarspolitiska beslut i historisk belysning




Nedanstående gästinlägg är författat av Olof Holm, professor i Management och Kommunikation. Han har verkat som forskare och lärare vid Stockholms Universitet, Försvarshögskolan, Polishögskolan, Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet Han är docent i Ekonomisk Politologi (statsvetenskap med ekonomisk inriktning) vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Professor Olof Holm är även reservofficer i flottan och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet. Han har publicerat flera artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet, senast nr 1/2013.  

Artikeln är ursprungligen publicerad i KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) nr 3, 2015, sid 273-288.

/ Skipper


-------------------


Föreliggande artikel belyser den svenska försvarsmaktens fortlöpande försvagning. Denna process har med få undantag fortgått under närmare ett sekel. Min utgångspunkt är att studera skeendet utifrån försvarspolitiska riksdagsbeslut och att följa förändringarna med försvars­maktens andel av BNP som mått. För överskådlighet och konkretion har framställningen begränsats till att skildra den centrala innebörden i varje beslut och dess huvudsakliga konsek­venser. En begränsning som innebär att nog så väsentliga aspekter, händelser och konsekven­ser inte kunnat medtas. Den kvalificerade läsaren kan antas ha överseende med den bristen. Översikten syftar till att ge läsaren ett historiskt perspektiv på förändringsförloppet och att därigenom kunna sätta in den svenska försvarsförmågan i nutid, i en situation där förhållan­dena i vårt närområde har förändrats med en förhöjd internationell hotbild.


Rysslands annektering av Krim, det pågående kriget i Ukraina, den ryska militära upprustningen, inte minst avseende den marina slagkraften, de baltiska staternas och Polens inträde i Nato, de över­vägan­den som görs av den finska regeringen är några exempel. Också i Sverige sker ett gradvis närmande till organisationen, dock utan att ett fullt medlemskap synes vara politiskt möjligt med nuvarande regeringskonstellation. En avslutande analysmodell sätter in det skildrade sammanhanget i ett mer teoretiskt perspektiv följt av reflektioner och slutsatser.

Överbefälhavaren klargjorde 2012 att Sverige kan militärt försvaras under en veckas tid under förut­sättning att fienden anfaller på en begränsad plats. Den bedömning ÖB då gav uttryck för har varken han eller någon annan reviderat även om sporadiska försök görs av Försvarsmaktens egen reklambyrå att putsa upp bilden. ÖBs uttalande kan tolkas som en beskrivning av den faktiska situationen, som ett skrämskott, som bara ett medialt utspel i syfte att initiera en seriös debatt om Sveriges säker­hets­po­li­tik, hotbilden och vårt försvar. Om vi antar att ÖB menar allvar och är sanningsenlig är emellertid den omedelbara slutsatsen att Sverige står försvarslöst. 


Försvarsbesluten och deras konsekvenser


Vägen till detta tillstånd är lång och kantad av en rad beslut. Vi skall här ge en kort beskrivning av stegen fram till dagens situation. En logisk utgångspunkt är de omedelbara följderna av första världs­kriget slut.

Den försvarsutredning, som tillsattes 1919 (regeringen Edén) lade fram sitt betänkande 1923 inne­bärande en sänkning av försvarsanslaget med 34 procent jämfört med 1914. Partierna gjorde skilda bedömningar av det kommande läget och Sveriges behov av ett militärt försvar. Social­demok­ra­terna såg framför sig en varaktig och stabil period av fred, ett läge som knappast motiverade ett försvar dimensionerat för att slå tillbaka ett omfattande överraskningsangrepp. Under överskådlig tid behöv­des i Sverige ett neutralitetsförsvar mot gränskränkningar.

Ett framtida storkrig i Europa skulle sannolikt föregås av en längre period av försämrade inter­natio­nella relationer och då ge tid för nödvändig upprustning. Endast högerpartiet bedömde Sovjetunionen som ett långsiktigt hot mot Sverige.


Försvarsbesluten 1925 och 1936


1925 års försvarsbeslut, fattat den 26 maj, trädde i kraft den 1 januari 1928. Sverige nedrustade över hela linjen. Armén reducerades till fyra fördelningar. Kustflottans äldre fartyg utrangerades samtidigt som nyanskaffning reducerades. Flera av kustartilleriets förband lades i reserv, andra avvecklades. Flygvapnet uppstår som en själv­ständig vapengren och består inledningsvis av femtiosju plan, över­tagna från armén och marinen. Beslutet kom att gälla fram till 1936 då riksdagen den 11 juni fast­ställde den nya inriktningen innebärande en ökad kostnadsram från 118 till 148 miljoner kronor, ca 25 pro­cent. Anslaget till det svenska flygvapnet ökades från 11 till 28 miljoner, d v s 154 procent. Arméns resurser ökades från fyra till sex fördelningar. Flottan ökade något och 1937 upprättades KA3 och 1939 KA4. Betydande förändringar genomfördes av Försvarsmaktens övergripande organisation. Försvarsstaben samt Armé- och Flygstaberna upprättades1936 och ersatte den året därpå avvecklade Generalstaben. 1936 års försvarsbeslut kom att gälla fram till 1942.

Vid krigsutbrottet 1939, var den svenska försvarsmakten dåligt utrustad och dåligt samövad (Holm2013). Genom krigs­hän­del­serna i september och Sovjetunionens angrepp på Finland bildades en samlingsregering under Per Albin Hanssons (S) ledning.


Försvarsbeslutet 1942


Den av regeringen tillsatta försvars­kommis­sionen föreslog omfattande kvantitativa och kvalitativa förstärkningar avförsvaret. Flera viktiga riksdagsbeslutfattades under 1940: arméns krigsorganisation skulle dubbleras, flygvapnet skulle under tiden fram till och med 1946 tillföras flygplan och kryssare skulle levereras från Götaverken. En i stort enig riksdag fastställde den 17 juni 1942, FB42, den så kallade femårplanen, en kraftigt ökad kostnadsram med 600 miljoner kronor mer än vad som bedömts vara ramen 1936. På central nivå inrättades militärområden (Milo-indelningen), armén utökades med två fördelningar. Flygvapnets kostnadsramökades med 154 procent och tillfördes fem flottiljer. Marinens organisation bestod med utökad satsning på befälskadrar.



Per Albin Hansson dolde sanningen om den svenska beredskapen
”Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam.
Vi har intet otalt med andra, vi känna icke någon fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt.
Vår beredskap är god”
(Per Albin Hanssons beredskapstal på Skansen den 27 augusti 1939, tretton dagar innan den tyska inmarschen i Danmark och Norge)






Försvarsbeslutet 1948


En djupt splittrad försvarsutredning, tillsatt 1945, hade misslyckats med att utarbeta ett hållbart under­lag, vilket bidrog till att försvarsministern Allan Vougt inför 1948 års försvarsbeslut inte presenterade ett fullständigt förslag, utan endast riktlinjer för fortsatt utredande av krigsmaktens framtida, där flyg­vapnet förutsattes kraftigt förstärkt. Regeringen hade försatts i ett dilemma och tillsatte 1955 en bered­ning ledd av Torsten Nilsson och kunde 1958 presentera ett propositions­underlag. Den så kallade Prag­kuppen 1948, Koreakriget 1950-53, Ungern­revolten 1956och kärnvapenhotet kom att prägla den svenska försvarsdebatten och det försvarsbeslut som fattades av riksdagen den 4 februari1958.



Försvarsbeslutet 1958


Beslutet innebar en omfattande omfördelning. En mindre reducering av armén och en kraftig för­svag­ning av marinen gav möjlighet att kraftigt upprusta flygvapnet. Attackflyget fick en nyckelroll också som ersättare av flottans tyngre enheter, kryssare och jagare. Det totala försvarsanslaget skulle årligen räknas upp med 2,5 procent. Också detta beslut fattades med stor majoritet, samtliga fyra stora partier stod eniga bakom beslutet där nu samhälls­eko­nomiska, statsfinansiella och, inte minst, försvars­industriella aspekter spelade stor roll. Utveckligen av kärnvapen i Warszawapakten och i Nato, terror­balansen, betydelsen av the second-strike-capability (se även Kissinger 1962) kom att utgöra försvars­beslutets klangbotten. Ett framtida krigsscenario bedömdes innebära ett krig utan fronter, med stora krav på rörlighet och skydd och där kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar skulle ha avgörande betydelse För armén innebar försvarsbeslutet tillförsel av en ny stridsvagn. Inför beslutet studerades tre alternativ: en amerikansk (M60 Patton), en tysk (Leopard1) och den svensktillverkade StridsvagnS. Svensk neutralitets- och arbetsmarknadspolitik avgjorde valet. Mellan 1967-71 tillfördes pansar­trupperna 290 exemplar av Stridsvagn S Under den kommande beslutsperioden1958–1963, påverka­des uppsättningen armébrigader av försvarsbeslutet. Fem infanteribrigader utgick 1958 helt och hållet ur krigsorganisa­tionen. Genom en mindre avveckling av flygflottiljer frigjordes utrymme för moder­nisering av vapnet genom införandet av Saab 32 Lansen och 35 Draken. Härutöver beslutades att till­föra ytterligare trettioen baser och därmed uppgå till sjuttio. Vid denna tid utgjordes det svenska flyg­vapnet av typerna J29 Tunnan, A32 Lansen, J34 Hawker och J35 Draken och var internationellt ett av de starkaste.1958 års försvarsbeslut innebar för marinen en budgetminskning från 18 till 12 procent. Än allvarligare på längre sikt var missgreppet att ytstridsenheterna med ubåtsjaktkapacitet fasades ut och ersattes av mindre attackfartyg, som dock inte utrustades för lokalisering och bekämpning av ubåtar. Den svenska ubåtsflottan bestod vid denna tid av 18 fartyg och 12 under ombyggnad eller planering (Marinkalender1961). Beslutet innefattade också projekt Sjöormen som ett led i utveck­landet av ubåtsvapnets effektivitet och utökat verksamhetsområde. 1958 års försvarsbeslut uppfattades på flera håll som ett stort framsteg, försvaret framstod som vinnare som dock visade sig vara en pyrrusseger (Björeman 2011,s.24)



Försvarsbeslutet 1963


I januari 1962 presenterade ÖB Torsten Rapp underlaget för 1963 års försvarsbeslut avseende perio­den fram till 1968. Han förutsatte årliga kostnadsökningar med 3,5 procent, en ökning i paritet med den dåvarande BNP-ökningen, främst motiverad av materiel­kostnadsutveckling, i första hand av­seende Draken och den nya Stridsvagn 103. ÖBs bedömning var att Krigsmakten med den dåvarande storleken skulle kunna möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt terri­torium och att en kust- och gränsinvasion av större omfattning och i samband med insatta luftlandsätt­ningsföretag samtidigt skall kunna avvärjas och att Sverige då förutsattes förfoga över egna kärn­vapen. Samtidigt fördes ett kostnads/intäktsreson­emang: det svenska försvaret skulle vara tillräckligt starkt för att en angripares möjliga utbyte inte skulle svara mot den nödvändiga insatsen. 1963 års försvarsbeslut innebar att armén utökades med pansarbrigader och den bandvagnsförsedda så kallade Norrlands­brigaden, bandkanoner, rörliga robotförband med Robotsystem 68 Blood­hound. Flygvapnets Lansenplan ersattes successivt av 35 Draken, som tillsammans med luftförsvars­systemet Stril -60 ansågs vara Västeuropas starkaste jaktförsvarssystem.

Flottans jagare avvecklades successivt, inrikt­ningen från 1958 års beslut kvar stod med övergång till lättare enheter, motortorpedbåtar, patrull- och torpedbåtar.



Försvarsbeslutet 1968


Försvarsbeslutet 1968 är historiskt avgörande ur två aspekter. Den ena gällde ekonomin. Social­demo­kraterna hade beslutat stoppa den årliga uppräkningen av den så kallade teknikfaktorn på två procent. Den andra aspekten var politisk.1968 års beslut fattades enhälligt av Socialdemokraterna och Vänster­partiet Kommunisterna.

Härigenom bröts traditionen att försvarsbeslut fattades av de fyra demokratiska partierna. Beslutet var ett säkerhetspolitiskt misstag och fick långtgående konsekvenser. En successiv nedrustning av det svenska försvaret inleddes. Flygvapnets beställningar av Viggenplanen halverades, bombflyget av­vecklades eftersom anskaffningen av kärnvapen stoppades.

Marinens anslag hade tidigare skurits ned, nu halverades antalet fartyg. Arméns sedan femtiotalet påbörjade mekanisering avbröts. Flygvapnet var det vapenslag som först drabbades av en förbandsavveckling.



Försvarsbeslutet 1972


Försvarsbeslutet 1972, FB72, fattades den 29 maj detta år. Krigsmakten skall i fortsättningen benäm­nas Försvarsmakten. Nedmonteringen av det svenska försvaret fortsätter i ökande takt. Den ekono­miska bakgrunden är i korthet följande. Den föregående tjugoårsperioden, 50- och 60-talen, de så kallade rekordåren, var Sveriges ekonomiska tillväxt närmast unik i västvärlden med en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,9 procent under tjugo års tid. Men omkring 1970 stagnerade svensk ekonomi. Den genomsnittliga tillväxten under perioden ända fram till början av 1990-talet sjönk till 1.48 procent per år medan den för OECD som helhet uppgick till 2.72 procent (2,61 procent för den europeiska delen). Verkningarna av oljekrisen1973sloghårt mot intjäningsförmågan i det Svenska näringslivet. Samtidigt rullade välfärdssystemen på i hägnet av de gångna decenniernas glansdagar. Politiken inriktades inte på det svenska försvaret. Den generella svenska försvarskapaciteten offrades. Nu gällde det att värna privat köpkraft, utbyggd barnomsorg med flera offentliga åtaganden. Med minskande intäkter och ökande kostnader blev den självklara följden att statens upplåning ökades och uppgick vid mitten av årtiondet till 70-80 procent av BNP (Holm 2002). Detta är bakgrunden till FB72. Flera beslut fattades med allvarliga konsekvenser. CM Bengt Lundvall föreslog att ett antal fregatter och landskapsjagare skulle byggas om och moderniseras. Palmes regering ogillade förslaget och angav i beslutet att ubåts­jakt skall skötas med andra medel än militära trots att rekognosering och utspaning av svenska marina baser varit känd sedan 1960-talet (Jansson 2015). Konsekvenserna av det aningslösa och olyckliga beslutet visade sig snart nog med 1980-talets ubåtskränkningar och särskilt U-137:ans grundstötning.

Flottan ansågs endast behöva resurser till invasionsförsvaret och eftersom man genom det ekonomiska försvaret hade lagrat stora råvaruförråd behövdes inte försvaret av sjövägarna. Feltänkandet i detta av­seende har belysts av Rask (2015). Också i detta avseende begick man ett säkerhetspolitiskt miss­grepp. Den marina tyngdpunkten försköts mot kust- och landförsvar. Två pansarbrigader avveckla­des och flygvapnets attackflygsystem nedprio­riterades, medeltunga divisioner ersattes av lätta, SK 60, vapnets effekt minskades. Försvarsbeslutet stöddes enbart av socialdemokraterna, som dock fick Vänsterpartiet kommunisternas röster i voteringen. Förutom beslutet i sig tillkom kostnader för löner, material, höjda arbets­givaravgifter och ändrade principer för hyressättning, som legat utanför den ekonomiska ramen. Strävan att behålla en relativt stor organisation bidrog till kvalitets­försämring i de militära förbanden.



Försvarsbeslutet 1977


Med försvarsbeslutet 1977 fortsatte nerdrag­ningarna av försvaret. Beslutet avsåg perioden fram till 1982 och innebar en ny brytning med de fyra borgerliga partierna. Nya ramar framtvingade ned­skärningar, dels genom en minskning med 2500 anställda och bantning av den centrala administra­tionen. Flera arméfördelningar, flygflottiljer och regementen avvecklades genom beslutet. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1975/6- 1981/2 till i genomsnitt 3 procent (Försvarsdeparte­mentet).



Försvarsbeslutet 1982


Den 4juni 1982 fattade riksdagen försvars­beslut FB82, ett beslut med femårig räckvidd. Nu förestod omfattande personalminskningar utöver de som redan under 1970-talet genom­förts (6000 officerare och civilanställda). Försvarsmakten stod nu inför målet att spara 10 miljarder fram till 1992, perso­nalneddragning med 5800 personer och omfattande omstruktureringar, som skulle drabba utbild­nings­förbanden En rad förbandsnedlägg­ningar följde inom armén. Genom att flygvapnet tillfördes Saab 37 Viggen halverades antalet flottiljer, all pågående verk­samhet vid tre stycken flottiljer, som antagits varit avvecklade sedan tidigare försvarsbeslut avslutades. Inför beslut om Flygvapnets nya stridsflyg­plan uppdrog regeringen åt FMV att utvärdera tre amerikanska alternativ; jaktflyg­planet F-16, det tyngre, tvåmotoriga attack­planet F/A-18A/B och ett lågprisalternativ F-5G, främst avsett för USA-allierades flygvapen. Ett svenskt alternativ uppstod genom tillkomsten av Industrigruppen JAS, bildad för att utveckla ersättaren till SAAB 37 Viggen. Resultatet blev att riksdagen med 172 röster mot 167 beslutade välja det kombinerade jakt- attack- och spaningssystemet SAAB 39 Gripen. Besparingarna inom försvaret drabbade främst marinen. Grundutbildningen vid KA4 avvecklades liksom Nya varvet i Göteborg. Skolor omlokaliserades till Karls­krona. Sex Spicabåtar skulle ersättas av nya robotfartyg. Nyare enheter utrustades med den svenskutvecklade sjömålsroboten RB 15 samt beställdes två min­röj­ningsfartyg. Genom upptäckten att ubåtsjaktförmågan var avvecklad tilldelades marinen 200 miljoner extra för ytbevakning och ubåtsjakt. Regeringen betonade ubåtarnas betydelse men likväl reducerades antalet till tolv, en minskning från 1970-talet från 20 enheter. Försvarets andel av BNP för perioden 1981/2-1987/8 föll från 3 till 2.6 procent.



Försvarsbeslutet 1987


Den fortgående kvantitativa försvagningen av det svenska försvaret, den stegvisa nermonteringen, har fortgått oavbrutet. Men med 1987 års försvarsbeslut inträffar en kvalitativ förändring av hela det för­svars- och säkerhetspolitiska läget. Propositionen antogs med stor majoritet av riksdagen den 2 juni. 307 ledamöter röstade för regeringen förslag. 1984 års försvarskommitté hade lagt fram ett enigt be­tänkande gällande säkerhetspolitiken, trots att det vid denna tid pågick en starkt inflammerad politisk strid om denna fråga. Betänkandet var det första som inget nämnde något om att en angripares hu­vud­motståndare skulle kunna tänkas ingripa till svensk fördel. Det antyddes alltså att svenskt territorium och luftrum kunde ställas till NATO:s förfogande. Huvuddragen i beslutet kan sammanfattas: neutra­litetspolitiken och alliansfriheten ligger fast, militär samverkan med andra stater i krig är uteslutet, krigsplaneringen skall utgå från att angrepp med kort förvarning, svensk mobilisering har inte kunnat genomföras. Funktioner inom flygvapnet och marinen prioriteras, särskilt JA 37 Viggen, produktion av kustkorvetter (Göteborgsklass), minröjnings­fartyg (Landsortsklass) och ubåtar (Västergötlandsklass). Efter mobilisering uppgick den svenska försvarsmakten till omkring 850000 man inom ramen för en i huvudsak oförändrad organisation, under ledning av Högkvarteret och sex milostaber. Armén omfattade tjugonio brigader, etthundranittio fält-och lokalförsvars­bataljoner, marinen hade bland annat fyra patrullbåtsdivisioner, fyra torpeds-/robotbåts/kustkorvettdivisioner, två ubåtsdivisioner förutom två minfartyg, fjorton minröj­ningsfartyg och ett mindre antal minsvepare och helikoptrar.

ÖB Lennart Ljung betecknade beslutet som ett trendbrott, ett säkerhetspolitiskt vägval och att neutrali­tetspolitiken stöds av ett starkt försvar. Men så infann sig realiteterna. Försvarets rationaliserings­institut hade funnit att ekonomiska resurser saknats för genomförande av beslut fattade redan under 1970- och 1980-talen. ÖB hade 1986 begärt extra anslag på 900 miljoner, vilket initierat utredningen. Dåvar­ande planeringschefen i försvarsstaben, Owe Wiktorin, hade funnit att försvarsmakten befann sig i ekonomisk kris, en situation han beskrev under Sälenkonferensen1988. För­svarsministern Roine Carlsson kom att godta uppgifterna och meddelade året därpå i Storlien att det skulle 1987 ha behövts en ramökning på 12-13 miljarder för att beslutet skulle att fått den av riksdagen avsedda innebörden. Beslutet var alltså grovt under­finansierat, en situation som Carlsson överlät till försvarsutred­ning­en1988. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1987/8-1993/4 till 2.4 procent (SIPRI). Det som nu hade inletts var början till en fortgående ekonomisk misskötsel och underfinansiering av det svenska försvaret, uppgivandet av värnplikten och att vi inte längre skulle ha ett existensförsvar.



Försvarsbeslutet 1992


Försvarsbeslut FB92 offentliggjordes den 24 januari, gällande perioden fram till 1997. Den nytillträdda regeringen Bildt med Anders Björck som försvarsminister stötte omedelbart på problem. Social­demo­kraterna lade fram ett eget förslag baserat på partiets tidigare utarbetade förslag. Ny demokrati hade nu fått en vågmästarroll och lade fram en regeringskritisk motion. Propositionen omarbetades, en ny ver­sion presenterades i juni, nu med viss anpassning till Ny Demokrati, som dock i huvudsak stod bakom propositionen. Socialdemokraternas huvudlinje innebar en förstärkning av den civila försvarsförmågan på bekostnad av den militära. Man förordade regementsnedläggningar, avveckling av ett par flyg­flottiljer och den svenska finanskrisen nådde kulmen 1992, vilket medförde förhandlingar med social­demokraterna om statsbudgeten, vilket ledde till avveckling av ett par flygflottiljer och omfördelningar inom marinen. Inriktningen av försvarsmakten betonade materiell förnyelse och modernisering. För armén gällde mekanisering och förnyelse av stridsvagnar, inköp av tyska Leopard och Stridsfordon 90, för flygvapnet att JAS39 Gripen ersatte Draken och Viggen. Marinen skulle fullfölja införandet av kustkorvett typ Göteborg, nya minjaktfartyg typ Landsort och beställning av nya ubåtar, klass Gotland. Den måhända största konsekvensen av försvarsbeslutet var att krigsorganisationen blev synlig, det vill säga att Försvarsmaktensspeglade krigsorganisa­tionen. Arméfördelningar och brigader hade tidigare endast funnits i krigsorganisationen. Genom denna förändring blev de från 1 juli 1994 kaderorganise­rade krigsförband inom respektive militärområde. Försvarets genomsnittliga andel av BNP uppgick till 2.3 procent med en svagt fallande tendens för att 1997 stanna vid 2.1 procent.



Försvarsbeslutet 1996


Försvarsbeslut 1996 kom att fattas i två etapper, dels den 6 december 1995 och dels den 13 december 1996. Det övergripande målet bantning men också en också en helt annan inriktning. Muren hade fallit1989 och Sovjetunionen hade upplösts1991. Det säkerhetspolitiska läget föreföll helt förändrat. Det kalla kriget hade nu avslutats, Sovjetunionen stod som förlorare; stjärnornas krig hade fått den ryska björnen på fall. Drömmar vävdes om den eviga freden, något starkt försvar som skulle hejda och slå anfallet från öster behövdes inte längre. Försvars­beslutet 1996 innebar det första steget bort från invasionsförsvaret till ett mindre men mer kvalificerat anpassningsförsvar, redo att möta nya hot. Den svenska armén förfogade vid mitten 1990-talet över omkring 450 tusen man, varav 100 tusen i hem­värnet, organiserade i 16 infanteri-, jägar-, Norrlands-, pansar- och mekaniserade brigader, sju artilleri­regementen och ett hundratal bataljoner. Viktigare vapensystem hade börjat komma ut till förbanden bl. a ett flertal stridsvagnar. Men konsekvenserna av beslutet innebar att flera orter och städer förlorade sin militära anknytning, arbetstillfällen och andra sociala följder. Sammanfattning av nedläggningen följder visar för armén del att antalet brigader reducerades till tretton, försvars- och arméfördel­nings­staberna reducerade från trettiotvå till nitton. Flyget stridsflygdivisioner minskade från sexton till tretton, det lätta attackflyget flygbasbataljonerna reducerades från tjugofyra till sexton. Marinens antal ubåtar minskades från tolv till nio, rörliga kustförsvarsförband behölls men antalet fasta förband halver­ades. Med 1996 års försvarsbeslut har grunden lagts för nästa steg. Samtidigt har nu försvarets andel av BNP sjunkit till 2 procent.



Det nya årtusendet – orosmolnen hopas men ”vi har ett bra försvar…”


Försvarsbeslut 2000 kan sägas vara den största omorganisationen av det svenska försvaret sedan 1925. Försvarsminister är Björn von Sydow (S) och ÖB Owe Wiktorin. Beslutet är en fortsättning på den in­slagna vägen, Sveriges militära förmåga minskas radikalt, ett stort antal staber och förband avvecklas, Sverige nedrustar. Under en kort period 2000-03 fullföljer ÖB Johan Hederstedt förbands­slakten. Försvarsgemensamma enheter som avvecklas är bl.a. Norra, Mellersta, Södra och Gotlands militär­kommandon, Östra, Norra och Södra arméfördelningarna samt Armé- Flyg­vapen- och Marincentra. Armén blir av med nio infanteriregementen, sju infanteri- och Norrlandsbrigader och sex mekani­se­ra­de brigader, fyra artilleriregementen, fem luftvärnsförband och två trängkårer. Flygvapnets Norra, Mellersta och Södra kommandon läggs ner liksom F10, F16 och två helikopterbataljoner. Marinens fyra marin­kommandon avvecklas liksom kustartilleri­regementena KA2, KA3 och KA4 (KA1 omorganiseras till Amf1). Vad som återstår efter beslutet och fram till 2004 är följande krigsförband: Ett högkvarter med insats­ledning, fyra militärdistriktsstaber, en armé­divisionsstab, sex armébrigad­ledningar, sexton mekaniserade- och fyra luftvärns­bataljoner, sex stadskyttebataljoner, fyra Lv- och fyra underhållsbataljoner. Av marinen återstår en ubåtsflottilj med fem ubåtar, en minkrigs­flottilj, två ytstridsflottiljer med sammanlagt tolv fartyg och en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner. Härutöver åtta JAS 39-Gripendivisioner och två helikopterbataljoner, varav en med markoperativ och en med sjöoperativ inriktning, härtill kommer nationella skyddsstyrkor, inkluderande bland annat tolv markstridsbataljoner och hemvärn. Försvarets andel av BNP har nu ytterligare minskat och är nu 1.7 procent.



Försvarsbeslutet 2004


Den 16 december 2004 fattar Sveriges Riksdag det sista försvarspolitiska beslut med innebörd att ominriktningen från invasions- till insatsförsvar fullföljs.

De båda besluten 2000 och 2004 medför den största avvecklingen av det svenska försvaret sedan 1925. Militärdistrikten avvecklas, Gotlands i december 2004, de Norra, Mellersta och Södra i december 2005. Armén reduceras med fyra regementen och fem utbildningsbataljoner. Bland annat avvecklas P18 på Gotland och P10 i Strängnäs. I övrigt sker omlokaliseringar av flyg- och marin­förband. Driftvärnet avvecklas den 30 juni 2005 och personal överförs till övriga delar av Hemvärnet. Försvarets andel av BNP har nu minskat ytterligare till 1.4 procent. Konsekvenser för försvarsmakten är att det årliga försvarsanslaget skärs ned med fyra miljarder. Avvecklingen av ubåtsskyddet inleds, arméns brigadstruktur upplöses, ett tjugotal arméförband läggs ned. Av Flygvapnet återstår åtta flyg­strids­divisioner och åtta basbataljoner. Efter nedläggning av samtliga marinkommandon, KA2 och KA3 och det sista fartygsförbandet på västkusten, 18. Patrullbåts­divisionen i Göteborg, är allt vad som återstår av den svenska marinen tolv ytstridsfartyg, sju minröjningsfartyg, fem ubåtar och två KA-regementen. Nu överges invasionsförsvaret. Försvarsberedningen kommer till slutsatsen att den ryska militära förmågan de kommande tio åren kommer att ha mycket begränsad förmåga att genomföra större militära operationer. Vi skall nu verka i det internationella samman­hanget. ”Försvaret av Sverige börjar i Afgha­nistan” anger ÖB Håkan Syrén, utnämnd 2004. De internationella insatserna anges nu som normerande och styrande för försvarsmakten och personalförsörjningen. I riksdagen hade Göran Persson deklarerat att Sverige skulle verka för upprättandet av en multinationell insats­styrka i EU:s regi, vi skulle gå i spetsen i kampen mot folkmord, massmord och etnisk rensning genom aktivt engagemang för FN och EU på Balkan, i Afghanistan och i Västafrika. Det blev nu Syréns upp­gift att fullfölja ominriktningen men därmed också motvilligt driva vidare utvecklingen av det svenska försvaret ner i underfinansiering och till ett militärstrategiskt vacuum. 2006 tar allians­regeringen över makten. Mikael Odenberg utses till försvarsminister. Problemen med försvarets underfinansiering fortsätter och fördjupas. Regeringen avser att skära ytter­ligare fyra miljarder från försvaret. Odenberg fortsatte inriktningen mot de internationella insatserna men framstod som anhängare av ett nationellt försvar, stödd av försvarsindustrin.



Odenberg går – Tolgfors tar över


Problemen med finansieringen fördjupades och ledde till motsättningar inom regeringen. Den 5 sep­tember 2007 avgick Odenberg och ersattes av den tidigare handelsministern och vapenvägraren Sten Tolgfors, (2007-2012). Hans upprepade budskap var att Sverige har ett bra försvar, vi skall satsa internationellt och försvaret skall alltid vara tillgängligt, men hans uppgift var att fortsätta alliansens reduceringslinje. Regeringen meddelade den 13 oktober 2008 att ingen nedläggning av förband kommer att äga rum förrän försvaret har fått ordning på ekonomin genom att skära i ma­terielanslagen fram till och med 2011. Konsekvensen är att en rad verksamheter avbryts, bland andra renovering av strids­fordon 90 och stridsvagn 122, utveckling av aktivt pansar (AAC), materiel för flygunderstöd av mark­förband (Close Air Support), luftvärnsrobot till korvett Visby, vidareutveckling av robotsystem 17.



Försvarsbeslutet 2009


Försvarsbeslut 2009, den så kallade inrikt­ningspropositionen 2008 (från början FB 2008) skjuts upp med hänvisning till hur Georgien­konflikten kunde påverka Sveriges försvars­behov och fattades den 16 juni 2009. En väsentlig förändring är det formella av­skaffandet av värnplikten, införd 1901. Värn­pliktsförsvaret skulle ersättas av ett yrkesförsvar. Från och med 1990-talet inkallades endast en liten del, det kalla kriget hade i praktiken upphört med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Eftersom hot­bilden nu hade minskats och någon krigsrisk inte ansågs föreligga, kunde man spara pengar. Beto­ningen av försvarets internationella inriktning förstärks. Fler skall kunna användas snabbare både nationellt och internationellt. Uppdel­ningen mellan en nationell och en inter­nationell insats­orga­ni­sa­tion upphör. Alla skall kungöra både i och utom landet. Säkerhet skall byggas genom nordiskt sam­arbete och med EU. Läget 2009 är att endast en tredjedel av insatsorganisationens omkring 50 tusen man, fördelade på åtta manöverbataljoner, kan an­vändas för insats. Flygvapnet består av 100 JAS Gripen och Marinen av sju korvetter, fem minröjningsfartyg fyra ubåtar och en amfibie­bataljon. Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 tusen personer finnas i stående och kontrakterade förband, den grund­läggande soldatutbildningen ska vara frivillig men om beredskapen så kräver skall totalförsvars­plikten tillämpas. Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige och kommer totalt att bestå av 22 tusen personer och ingå i insatsorganisationen. Väsentliga delar av materielen för den be­slutade organis­ationen saknas på grund av underfinans­ieringen, som nu blivit akut. Det svenska försvaret befinner sig nu på bataljonsnivå, dess andel av BNP uppgår 2009 till 1.2 procent.

Orosmolnen hopar sig. Den ryska militära upprustningen uppmärksammas i media, bland annat den stora militärövningen Zapad 2009. En ny rysk militärdoktrin presenteras, man betonar vikten av att kunna skydda ryska medborgare utanför Rysslands gränser och understryker vikten av informa­tions­krigföring. 2011 aviserar Ryssland 20-procentiga årliga ökningar av försvarsanslagen samtidigt som USA och Europa skär ned försvarskostnaderna. De ekonomiska problemen fördjupas stadigt och får alltmer medialt genomslag. I en stort uppslagen artikel konstateras att ”Försvaret allt närmre total kollaps” (SvD 20120430).



Enveckas-försvaret…


Den 31 december 2012 uttalade sig ÖB Sverker Göranson i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand”. På frågan om Sverige angrips från två håll, klarar vi det? Svarar ÖB ”Nej, då klarar vi oss inte speciellt länge. Därefter är vi beroende av hjälp utifrån, dock oklart varifrån”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade Göransons uttalande om Sveriges försvarsförmåga med att ÖB likt andra myndighetschefer är orolig för försvarets ekonomi på sikt. Också försvarsminister Karin Enström (2012-2014) avfärdar ÖB med synpunkten att det inte är ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar. Hon anger vid upp­re­pade tillfällen att Sverige har ett bra försvar. Landets statminister inför nu ett nytt synsätt på ett av statens kärnuppdrag, att svara för rikets yttre säkerhet. Han betecknade försvaret som ett särintresse, som ett bland andra och att det i den politiska rollen handlar om att väga av olika intressen mot var­andra. Det en vill ha påverkar också en annan. Därför måste den som kräver ökade försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården? (DN 2013 01 29). Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det är fel i sak. Rikets yttre säkerhet har aldrig varit ett särintresse, det är ett av statens kärnområden och skall bestämmas av den rådande hotbilden. Uttalandet uppfattades som också som en förolämpning av många som valt att inom och utom landet varit beredda att offra sitt liv i försvaret av riket.
ÖB:s uttalande avsåg ett militärt angrepp. Ett hot som under senare tid fått ökad aktualitet gäller terrorist­angrepp. Det är en fråga om när, inte om Sverige drabbas av en sådan attack, en händelse som i första hand är en polisiär angelägenhet. Våren 2015 möjliggjorde en lagändring att polisen kan begära militärt understöd, såväl sjö- som luftstridskrafter och marktrupp. Härmed kan också polisens nationella insatsstyrka snabbt förflyttas. Men förutsättningarna för en effektiv terrorist­bekämpning är samövade resurser, från ledning till operativ nivå på fältet. Brister i detta avseende har framhållits av bl. a Wiklund (SvD. 2015 07 25). Flera skäl kan finnas bakom bristande övnings­verk­samhet, bl. a ett politiskt betingat motstånd med hänvisning till händelserna i Ådalen 1931 som av miljö­partister och vänsterpartister anses väga tyngre än Sveriges förmåga att försvara sig mot nutida terroristangrepp. Härtill kommer att den politiska oppositionen i Sverige upphört att verka.



Analys och slutsatser


Försvaret har hamnat i fokus i samband med Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Sveriges försvarsandel av BNP är nu den lägsta i närområdet och kan antas sjunka ytterligare till strax under 1 procent de närmsta åren. Regeringen med stöd av alliansen, utom Fp, presenterade i april 2015 inriktningen för Försvarsmakten. Innebörden var att myndig­heten tillförs 10,2 miljarder för åren 2016-20. Men likväl kvartstår försvarets underfinans­iering. FOI:s beräkningar visar att försvarets andel av BNP kommer att minska från 1,15 procent och understiga 1 procent och är den lägsta bland de nordiska länderna (Norge och Finland båda 1,4 procent, Danmark 1,3 procent). Polen satsar 1,9 och Estland 2 procent av sin BNP på försvaret. Sveriges andel är för närvarande 1 procent (Hultqvist DN 2015 08 31). En ökning till 1,4 procent skulle innebära en anslagshöjning med 40 procent på den officiella budgeten 42 miljarder och medföra en budget på 56 miljarder. Samtidigt har det säker­hets­politiska läget försämrats. Det finns skäl att misstro Sveriges förmåga att bidra till stabilitet och säker­het. Regeringen har hittills avvisat medlemskap i Nato. Alliansfriheten har historiskt inneburit ett starkt försvar. Nu är vi alliansfria utan ett starkt försvar i en situation där folkförsörj­ningen kan lam­slås inom några dygn, en ny säkerhetspolitisk oordning växer fram i Europa och vi står inför växande terroristhot. Den svenska beredskapen har gång efter annan visat sig otillräcklig, senast i samband med den stora skogsbranden sommaren 2014 (Skogsbrands­utredningen/Aud Sjökvist). Utredningen kon­staterar ett antal närmast katastrofala brister: Avsaknad av riskbedömning, räddningstjänsten saknade såväl GPS-utrustning som upp­daterade kartor, planlöst jagande efter elden, oklar positionsbestämning, lagkrav på gemensam insats följdes inte länsstyrelsen underlät att agera, ledningsmodellen fungerade inte. Det samlade är intrycket är oklara ansvarsförhållanden och en utbredd inkompe­tens (se Holm 2013).

Vi fokuserar här på några helt centrala kritiska faktorer av avgörande betydelse för det försvars­poli­tis­ka beslutsfattandet. Strukturella skeenden och förändringar kan förstås genom att man betraktar det som sker i ett förändringsperspektiv, det historiska perspek­tivet. Försvarmaktens organisatoriska anpass­ning möjliggörs genom att konflikter bedöms på politisk/strategisk nivå.

Genomgången av försvarsbesluten fattade under flera decennier visar på en systematisk nedgång av Sveriges försvarsförmåga, oavsett vilken regering som styrt landet. Skeendet kan bedömas utifrån ett antal begrepp och sambanden dem emellan.

Att korrekt analysera för att förklara och förstå förändringar och deras konsekvenser för­utsätter både historisk insikt och teoretisk medvetenhet. Och genom insikt om konflikters karaktär i kombination med god teori skapas förutsättningar för beredskap, kompetens- och materielutveckling. Den föreställningsram vi här utvecklat kan åskådliggöras med modellen nedan.


Figur 1 Analysmodell


I modellen anges sambanden mellan de fyra teoretiska begreppen (de omgivande ellipserna) som alla utgör förutsättningar för realistiskt beslutsfattande (ellipsen i centrum). De utgör också förutsättningar för korrekt analys och den organisatoriska anpassningen av försvarets samlade resurs (rektanglarna). De tre grövre pilarna illustrerar de huvudelement som är direkt avgörande för försvarets faktiska förmåga, kvantitativa och kvalitativa utveck­ling Analysen baseras på ett antal iakttagelser. Det finns en växande motsättning mellan Ryssland och väst, en konflikt som är djupgående och både ekono­misk, militär men också ideologisk. Putin har annekterat Krim, söker militärt hindra Ukrainas närmande till EU, rustar upp, uppträder alltmer aggressivt i Östersjöområdet. I detta sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma de ryska planerna på stridsövningar i Barents hav med del­tagande av tre Murmanskbaserade, kärn­vapenbestyckade strategiska ubåtar av Borej­klass. Fartygen har tillförts den ryska flottan 2013 och 2014 och är utrustade med vardera sexton interkontinentala bal­listiska missiler. Ytterligare enheter är planerade att byggas fram till 2020. Ubåtarna är av just den typ, som utgjorde grunden i den nukleära andra-slags-förmågan (se SvD 20150803, O.Nygårds).
Svensk försvarspolitik, så som den kommer till uttryck genom fattade riskdagsbeslut, präglas av en rad av tillkortakommanden och misstag. Oförmåga att bedöma strukturella skeenden, man har bortsett från militära realiteter med konsekvensen bristfällig organisatorisk an­passning. Bristande historisk och teoretisk medvetenhet har lett till svag analys och oförmåga eller ovilja att inse förändringars innebörd. Sårbarhet har därför ökat inför ekonomiska och militära hot, otillräcklig be­redskap inför terrorism, sabotage och digitala attacker.

Med utgångspunkt från en försämrad säker­hetspolitisk situation i svenskt närområde skisserar Rask och Granholm (TiS 4/2014, 321-324) några huvuddrag i en svensk militär återtagning av militär för­måga. En huvudpunkt är förmåga att genomföra samtidiga opera­tioner i Östersjön, Öresund och Västerhavet. Den militärstrategiska nivån öppnar för ökad samverkan mellan marin-, flyg- och mark­stridskrafter. Flottans basering utökas till att också innefatta Stockholms och Göteborgs­områdena. Ubåtsvapnet skall utökas till att omfatta modernisering av tre enheter av Gotlandsklassen samt att be­ställningen av generation A26 utökas till 5-6 enheter istället som nu två. Integrationen med sjö­över­vakningssystemen förutsätts utvecklad. Visby­korvetterna förses med modern luftvärnsrobot och sjö­målsrobotsystem. Samtliga beställda helikoptrar typ 14 utrustas för ubåtsjakt och havsövervakning. De summerar: ”Omvärlden tvivlar idag på vårt lands försvarsförmåga och därmed på vår förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet i vår region. Det kan leda till att vi alltmer marginaliseras och att fram­tida kriser i vårt närområde kan komma att hanteras utan vårt hörande. Det är ett läge vi snabbt måste ta oss bort från.” (a.a.).

Försvarsbesluten utgör grunden för försvarets kapacitet och förmågeutveckling. Under de senaste fyrtio åren har försvarsandelen av svensk ekonomi minskat från 3 till 1 procent, det vill säga en minsk­ning med 67 procent. Ökat samarbete med Nato och Finland främst avseende sjöoperativ förmåga är centralt med tanke på Östersjöns strategiska betydelse för Nato och för Ryssland liksom att förstärka den militära kapaciteten på västkusten.

Det finns anledning att analysera den försvarspolitiska situation Sverige hamnat i utifrån ett mer strategiskt, internationellt och politiskt perspektiv.

Den svenska linjen har varit den Reinfeldt bekräftade med sitt tal om försvaret som ett ”särintresse”; den politiska ledningen i Sverige har, oberoende av politisk färg, behandlat landets yttre säkerhet som en inrikespolitisk budgetregulator. Sverige har, ännu så länge, valt att stå utanför Nato, en hållning som legat i linje med den nationella och internationella strävan att framställa landet som särskilt fredsälskande. Historiskt har denna linje, främst företrädd av socialdemokratin med stöd av vänster­partier och i nutid av ett miljöparti med rötterna i pacifistiska föreställningar. Tendenser till en ändrad hållning är märkbara genom Centerpartiets och Kristdemokraternas inlägg i debatten (t ex Lööf m.fl. SvD 2015 09 01).

Från amerikanskt håll understryks om ett närmare samarbete med NATO och framhålls den svenska militära operativa dugligheten (NATO:s överbefälhavare i Europa, generalen Philip Breedlove i DN 2015 08 07 samt senator John McCain i SvD 2015 08 20).

Genom raden av försvarspolitiska beslut har vi försatt oss i den sämsta av situationer. Allianfriheten förutsatte ett starkt svenskt försvar. Nu står vi utan allians men också utan det starka försvaret. När vi officiellt var neutrala kunde vi samverka med NATO. Nu brister vår kapacitet att ta emot militär insats från den enda part som har både vilja och förmåga att militärt bistå Sverige.

Den yttre säkerheten är ett av varje stats kärnområden. Det är försvarsmaktens uppgift. Hur denna dimensioneras, inriktas, utrustas, tränas och samverkar inom landet och tillsammans med andra länder förutsätter både politiska och militärstrategiska överväganden och beslut.

Knäckfrågan är låsningen i NATO-frågan. Den kan bara lösas genom en blocköverskridande överenskommelse där ett fullt medlemskap och ansvarstagande i NATO ter sig som den enda realistiska lösningen. Det vänskapliga närman­det mellan öst och väst efter kalla krigets slut kan visa sig vara en illusion. Putin definierar sin makt i en växande konflikt med väst (Cohen SvD 2015 07 26). Ett nytt, antagonistiskt och – inte minst - även religiöst färgat, konfliktscenario mellan öst och väst men också mellan religiös terrorism och sekulär värld kan vara under uppsegling. Sveriges beredskap måste utgå från en existerande och inte minst, en digitalt skärpt hotbild, inte från dogmer från det icke existerande kalla krigets dagar.

ÖB bör tala klarspråk. Det har han kunnat göra förut. I sin egenskap av myndighetsföreträdare i det uppkomna läget bör, och kan han, offentligt redovisa två förhållanden: dels relationen mellan det uppdrag regering och riksdag gett försvarsmakten och anslagna medel och dels försvarsmaktens bedömning av konsekvens­erna för myndigheten av medlemskap i NATO respektive fortsatt utanförskap. 


Källor:

Björeman,C. (2011) Försvarets förfall. Carl Björeman och Santérus Förlag, Stockholm.

Cohen,R. Den ryska kontrarevolutionen. DN 2013 01 29.

Wiklund (SvD. 2015 07)

Sjökvist, A. (DN 2015 07 31, Skogsbrandsutredningen)

Försvarsdepartementet.

Holm.O. (2002) Strategisk marknadskommunikation – teorier och metoder. Liber, Malmö.

Holm, O. (2013) Om beredskap och rationell ignorans. Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1 (75-85), Kungliga

Örlogsmannasällskapet.

Hultqvist, P. ”Sveriges militära samarbete med USA måste fördjupas” DN Debatt 2015 08 31)

Jansson, N-O. (2015) Omöjlig ubåt. Stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska

läget under 1980-talet. Med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjöhistoriska Samfundet samt

Sune Örtedahls Stiftelse.

Kissinger, H.A. (1962) Försvar och utrikespolitik, Amerka vid skiljvägen. Förlags AB Hörsta, Malmö.

Lööf,A. m.fl. ”Därför bör vi gå med i Nato nu” SvD 2015 09 01.

Marinkalender 1961.

Rask,B.,Granholm, N. Är vi herrar i vårt eget hus? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 4/2014 (321-324).

Rask, B (2015) Sveriges sjöfartsberoende – var är skyddsresurserna? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, (111-119).

SIPRI

Nygårds.O (SvD 20150803).

(SvD 20120430).

Wikipedia

Wiklund, N. ”Skipper” (2015) Ur takt med tiden. Föredrag hållet på Försvarshögskolan 15/4.

Wiklund, N. ”Skipper” (SvD. 2015 07)

Fortsatta trovärdighetsproblem hos Nya M



Den senaste veckan har försvaret åter stått i medias fokus. Regeringens utspel rörande anslagsökningar under de kommande fem åren har följts upp av såväl media som de övriga politiska partierna. 

Men än så länge är det en lång väg att gå innan vi får se några konkreta förändringar. Att regeringen endast kan åstadkomma drygt 25% av Försvarsmaktens framställda behov, som dessutom är satt som ett absolut minimum tyder på att vi inte har förstått allvaret. Jag tror att vi svenskar har blivit "fredsskadade" vilket jag skriver om i SvD imorgon fredag (som kan läsas på webben redan nu).



När det kommer till finansieringen så pågår det budgivning och miljonbingo just nu. Socialdemokraterna vill öka med 6,2 (5) miljarder. Moderaterna säger att de vill öka med 10 miljarder, och Folkpartiet toppar än så länge med 17 miljarder i ökning under de kommande fem åren vilket innebär att partiet är det enda som når upp till Försvarsmaktens minimibehov.

Kristdemokraterna och Centerpartiet har inte lagt sina bud ännu. Men en gissning är att KD kommer att lägga sig mellan Moderaterna och Folkpartiet på runt 12 miljarder och att Centerpartiet inte kommer att ha någon uppfattning i ärendet. Möjligtvis gör man som vanligt och gör exakt likadant som Moderaterna vill. Så var det åtminstone under Alliansregeringens tid. Folkpartiet och Kristdemokraterna kan med hyfsat gott samvete kräva högre försvarsanslag. Även om  de satt med i Alliansen under tiden för alla "satsningar" som i själva verket enbart blev innebar fortsatt reducering av försvaret så har de ständigt höjt rösten för försvaret, även då. Men de har tyvärr tvingats gå i moderaternas ledband när det kommer till kritan.

Men Nya Moderaterna och Centerpartiet har grava trovärdighetsproblem. Under sin tid vid regeringsmakten så har de drivit en linje där kostnaderna för försvaret ska minska. Det slog man fast redan när Alliansen bildades. Nu vill Moderaterna öka anslaget. Man vill dessutom att det ska ske omgående, och man kräver att ett NATO-medlemskap ska utredas. I sak helt rätt och något som både är välkommet och nödvändigt. Men....

Problemet är att Nya Moderaterna inte gjort en enda ansats under sin tid i regeringsställning för att åstadkomma detta, och därmed har grava trovärdighetsproblem. För det första så la man fram ett finansieringsförslag som havererade hela försvarsberedningen som hette "5,5 miljarder till försvaret". I förslaget så var det i sammanhanget enbart småpengar som tillfördes under den då kommande mandatperioden, d.v.s. nu. Allt för att slippa skjuta till pengar om man skulle ha vunnit valet i höstas. När man nu är i opposition så kräver man, förvisso helt rätt, att den stora ökningen skall komma mycket tidigare...  I DN skriver Erik Helmersson om detta som "pinsamt".

Ännu mer pinsamt blir det när Moderaterna nu kräver en NATO-utredning. Man hotar att det kommer bli svårt att komma överens om det inte blir någon NATO-utredning. Man glömde tydligen väldigt fort bort det faktum att man hade åtta (8) år på sig att driva igenom detta i regeringsställning, då partiet själva huserade på försvarsdepartementet. Men då försökte statsminister Fredrik Reinfeldt undvika Nato-diskussionen genom att konstatera:
–Ett Nato-medlemskap är inte aktuellt eftersom det inte finns något brett stöd för detta i riksdagen.


Samma budskap har även f.d. försvarsminister Karin Enström trummat in - trots att Moderaterna egentligen vill gå med i Nato. men nu ställs plötsligt tydliga krav, förvisso helt rätt även detta, på att frågan ska utredas. Det här leder givetvis till svåra trovärdighetsproblem då man byter fot så fort man hamnar i opposition. 

En annan mycket intressant iakttagelse från veckan är att ÖB inte längre vill kommentera de politiska utspelen. Han har tidigare använt en helt annan retorik där han deklarerat att han kan tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte pengar tillförs, att det är den magnituden det handlar om. Men efter den olycksaliga sjukskrivningen så är den retoriken (tyvärr) borta. Är det någon gång det krävs klarspråk så är det nu.

Det går utför i allt högre tempo nu. SÄPO konstaterade i veckan att Rysslands spioneri mot Sverige har ökat i stor omfattning. Underrättelseexperten Wilhelm Agrell anser att vi är inne i ett nytt kallt krig. En av få aktörer i debatten som fortfarande tonar ner läget är Försvarsmakten. Så sent som i januari under Folk & Försvars rikskonferens så uttrycket ÖB bland annat
"Att tala om ett nytt kallt krig är missvisande..." och "Någon förhöjd risk för väpnat angrepp mot Sverige ser vi inte idag."
Tittar man på den senaste utvecklingen i Ryssland och i vårt närområde så anser jag att Agrells analys är korrekt. Om detta skrev jag den 12 oktober förra året i mitt mest lästa inlägg på bloggen "Ny normalbild eller nytt kallt krig". Sedan dess har det skett ytterligare ett antal händelser som pekar på att utvecklingen går åt helt fel håll. Under veckan så har man dessutom flyttat fram Iskander till Kaliningrad vilket, om uppgifterna stämmer, innebär ett stort kliv upp på kalla krigstrappan.

Läs även Rolf K Nilsson i samma ämne.

Moderatplakat?

Det försvarspolitiska arbete som Moderaterna inledde under Hans Wallmarks ledning i januari måste redan vara färdigt eller i varje fall så långt gånget att M nu drar slutsatsen att man vill addera två miljarder per år till försvarsanslagen 2016 – 2020 och redan i vårändringsbudgeten tilldela Försvarsmakten ytterligare 500 miljoner kronor.

I samband med att den säkerhetspolitiska arbetsgruppen tillsattes sade Wallmark att

Det finns anledning för oss moderater att vara självkritiska. Det är viktigt att nu försöka lyssna in den kritik som vi har mött och försöka göra något åt den.

Det gick snabbt. Ja till och med så snabbt att man inte verkar ha lyft partiets konkreta bud i den interna Allians-diskussion som är rimlig utifrån att försvar- och säkerhetspolitiken är en del av decemberöverenskommelsen. I alla fall inte av TT:s Owe Nilsson att döma:

Det finns också anledning att peka på att det inte var särdeles länge sedan (november närmare bestämt) som Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 i stort var en fortsättning på tidigare åtta års regeringsinnehav, vilket jag nämner här. Således är det intressant att veta hur djupt Moderaternas interna eftertanke har fått fäste, utöver tillfredsställelsen i att få regeringen med den populära försvarsministern på defensiven. Man undrar vad moderaterna kommit fram till i det interna arbetet, som resulterar i de nya pengarna? Vad är det man har uppfattat i omvärldsutvecklingen sedan november, som man inte hade tagit in innan dess? Anser man nu, plötsligt, att Försvarsmaktens underlag om långsiktiga obalanser är rätt och vad säger i så fall det om t.ex. besluten den förra regeringen fattade kring RB 5 (regeringsbeslut 5)? För trovärdighetens skull vore det bra med öppenhet kring det, samt att man håller i den självkritik som Wallmark på ett konstruktivt sätt har aviserat.

Enligt Nilsson här ovan har som sagt M:s utspel förvånat FP, som genom både Allan Widman och Jan Björklund har haft ett högt tonläge om försvarspengarna. Möjligen tog det moderata tålamodet slut. Det kanske rentav tog slut redan när Björklund under Reinfeldts tid förklarade uteblivna anslagshöjningar med att de inte fick gehör i regeringen för detta – något som Reinfeldt brutalpunkterade i Sälen med att några sådana krav minsann inte hade rests i reella förhandlingar inom regeringen.

Mer förutsägbart är att Moderaterna även meddelar att de

(…) förutsätter också att regeringen kommer att tillsätta en Natostudie som ser över de konkreta förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap. Vi har svårt att se hur vi ska kunna enas med regeringen om ett försvarsbeslut om den inte innehåller en Natostudie.

Det har de faktiskt sagt, i lite olika ordalag, hela tiden. I Ekot framstår det mer villkorslöst, med att ”man förutsätter att regeringen tillsätter en Nato-studie”. Det återstår att se hur man kommer manövrera sig i frågan, vilket faktiskt i grunden avgörs av om man över huvud taget vill göra upp eller inte. M vet att S inte plötsligt kan brista ut i NATO-utredning och frågan är hur de själva skulle se på ett så plötsligt resultat, med tanke på att de tidigare varit ömsinta mot både opinion och Helsingfors i denna fråga – särskilt med adress till FP som varit mer hårdhudade. Om det blir en kompromiss står min tidigare gissning fast, nämligen att man hänskjuter den till det arbete med nationell säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat men som mig veterligt ännu inte har inletts. Man syr ihop diskussionen om svenska vitala intressen med frågan om internationella samarbeten och kanske använder man ambassadör Bertelmans utredning som brygga (den har inte behandlats politiskt utan åkte rakt ut i tomma rymden) och säger att den kommer behandlas inom ramen för detta. En slags NATO-utredning som alla bör kunna leva med. Eller så blir det en överenskommelse om att man diskuterar möjligheten att göra en parallell studie tillsammans med Finland när valet på anda sidan Östersjön är klart och man vet hur de politiska majoriteterna ser ut.

Till sist: Med dagens moderata bud har allmänhet och myndighet fått spannet utmätt: Någonstans mellan S och M kommer man att hamna, förutsätt att man kommer överens. Därmed kan man lägga Försvarsmaktens beräkning om vad den beställda organisationen egentligen kostar åt sidan. Det var inget ogjort arbete, det har synliggjort strukturell obalans och lägger i realiteten bevisbördan i knät på politiken när det gäller att ta ansvar för innovationer som ska tryckas in i ram. Svårare är det för den ÖB som lär pekas ut när som helst nu, inför övertagandet till hösten.

Till sist II: Dagens moderatbud visar också hur viktig upplevda opinioner är för partiernas utvecklingsarbete (spår av ironi kan förekomma). Det är såklart helt rätt att de politiska besluten ska finansieras och att Försvarsmakten ska vara i balans mellan uppgift och utgift – något som opinionstrycket faktiskt har lyckats medvetandegöra en bredare krets än de närmast sörjande. Men noterbart är att varesig S eller M har sagt ett ord om resurser till krishantering och civilt försvar – som också ska omfattas av inriktningspropositionen – vars omfattande behov av uppbyggnad men framförallt utveckling för dagens samhälle och omvärldsutveckling naturligtvis inte är gratis. Samhällets funktionalitet i kris, höjd beredskap och krig är själva grundfundamentet för försvarsförmåga i vid mening. Till det kommer den sårbarhet för påverkansoperationer som alltmer uppmärksammats – även politiskt. Utan det civila samhällets stöd kan Försvarsmakten inte kriga alls. Och med en politisk ledning och opinion vars sinnen trollas till icke-beslut eller kontraproduktiva åtgärder, kan vi ha två brigader på Gotland och ändå förlora striden. När hålls presskonferens om de nya miljarderna i den budgeten och konkreta förslag till åtgärder?

Ubåtar och försvarsanslag



Fredag jämna veckor innebär att jag skriver i Svenska Dagbladet. Från och med i dag skriver jag även i BLT var sjätte vecka, vilket är nog så viktigt eftersom långt ifrån alla läser de rikstäckande tidningarna. Försvarsdebatten måste föras på bred front och jag hoppas kunna bidraga till den på detta sätt.

I Svenska Dagbladet valde jag att skriva om ubåtsfrågan. Den känns mer angelägen än någonsin att belysa. Att främmande makt kränker våra vatten tas inte på på det allvar som situationen kräver. I oktober när Försvarsmakten genomförde Operation Örnen i Stockholms skärgård så var det en världsnyhet. Rapporteringen fick omåttliga propotioner där media förvisso gick långt över gränsen för vad som är ok, vilket är något jag kommer att avhandla i ett framtida inlägg.

Men nu verkar nyhetsvärdet plötsligt vara mindre, och det känns nu som att frågan inte tycks tas på samma allvar. Att hitta balans i rapporteringen verkar vara en utopi.

Men vari ligger då allvaret? Betänk att någon faktiskt genomför operationer långt inne i vår skärgård. Föreställ dig att det åkte runt främmande örlogsfartyg i vår skärgård, eller att det flög attackflygplan från främmande makt över Stockholms stad. Det här är samma sak, men skillnaden är att det till huvuddelen sker dolt. Det här är givetvis extremt allvarligt och ett problem som måste hanteras.

I min artikel i SvD nämnde jag ubåtsjaktstudien som pågått sedan 2013. Att genomföra studier inom Försvarsmakten är viktigt av flera skäl. Dels ger den en god bild på vår nuvarande förmåga, och dels ges möjlighet att analysera de framtida behoven och var insatserna måste sättas in för att öka förmågan. Studien är av naturliga skäl sekretessbelagd och jag hade när jag skrev artikeln i SvD enbart tagit del av en öppen redovisningi samband med KÖMS sammanträde i måndags. Men den gav ändå en god fingervisning åt vilket håll resultatet pekade. Men det var å andra sidan ingen överraskning eftersom det mesta är avvecklat. Senare i veckan genomfördes de årliga Marinstridsdagarna i Karlskrona där andra intressanta föreläsningar i ämnet ubåtsjakt genomfördes.

Den alltid lika entusiasmerande Christian Allerman föreläste som vanligt om Ryssland. Alltid lika viktigt och därmed även mycket uppskattat. Den här gången fokuserade han en del på Spetznazförbandet norrom  Baltijsk i Kaliningradenklaven, d.v.s. 561. OMRP där det konstaterats att man opererat med miniubåtssystemen Triton-1 och Triton-2. Möjligen opererar man i dag med den nyare Triton NN. Huruvida det finns andra farkoster och miniubåtar ska man nog låta vara osagt.

Kommendören av första graden, Nils-Ove Jansson som skrivit den nyutgivna boken "Omöjlig Ubåt" var också på plats och föreläste i ämnet. Han berättade om att det tidigare har förekommit flera kränkningar av Stockholms inre vatten, d.v.s. innanför förträngningen Oxdjupet. Hans åsikt var dessutom även att det var fullständigt riskfritt att uppträda på detta sätt, något jag dock inte håller med om fullt ut. Givetvis finns det en risk med att uppträda i ett område med bara en enda väg in och ut även om ubåtsskyddskompaniet i Vaxholm är avvecklat sedan länge och Marinens resurser är begränsade jämfört med vad som fanns på 80- och 90-talet.

Kopplat till ubåtshotet och vår egen ubåtsjaktkapacitet som noggrant monterats ned bit för bit så kommer det givetvis att krävas en stor summa pengar för att bygga upp den igen. Intressant är det då att Försvarsmakten i dag inlämnar sitt kompletterande underlag som är ett svar på ett antal frågor ställda av regeringen. Svaren är kopplade till ekonomin och vad den omtalade "basplattan" kommer att kosta. Svaret blev 4 miljarder.

I skrivande stund har jag inte tillgång till försvarsdepartementets frågeställning varför det blir svårt att analysera svaren i detalj. Vad vi kan konstaterar är att prognosen rörande behoven tycks ha reducerats. Tidigare har Försvarsmaktens, men även FOI analyser pekat på att behovet för att kunna slutföra den politiska beställningen från 2009 är 5 miljarder (4-6 enligt FOI). Nu pratas det stället om basplattor och förmågeökning i fem steg till en kostnad av fyra miljarder.

Man skriver i termerna av att detta kommer att öka försvarsförmågan. Min bedömning är att det istället handlar om att åstadkomma det som alla tror redan finns. Man skulle kunna likna det med att gå från minus till noll (där noll ansätts som beställd nivå i beslutet från 2009). Att omsätta befintlig materiel på grund av "end of life" alternativ att förnya det som är gammalt ökar inte förmågan, det innebär istället att förmågor vidmakthålls, vilket är något helt annat. Att fylla upp befintliga förband med personal är extremt viktigt, men det innebär i bästa fall att den förmåga som redan förväntas finnas kan förverkligas. Nya Moderaternas försvarspolitiker talade gärna om att försvaret före Alliansens försvarsreform enbart var "pappersförband". Som jag ser det handlar basplattan till stor del om att förvandla IO14 från just pappersförband till riktiga förband.

Men nu är verkligheten sådan att händelser och uttalanden som "en-veckasförsvaret, ryska påsken, Krim och ökad rysk aktivitet ställer högre krav än att beslutet från 2009, d.v.s. IO14 slutförs. Det krävs mer än att bara gå från minus till noll. Försvarsförmågan måste stärkas och då handlar det om att gå från noll till plus.

Det var bland annat detta som jag avhandlade på BLT ledarsida i min krönika - Omvärlden bryr sig inte om politiskt prat. Det krävs således betydligt mer än 5 miljarder om året för den faktiska förmågeökningen. Omvärlden väntar inte heller på att de politiska kvarnarna ska mala klart i det vanliga långsamma tempot.

Men för att avsluta där jag började, d.v.s. med ubåtsjaktförmågan, så är den givetvis också kopplad till försvarsanslaget och nödvändiga ökningar. I Försvarsmaktens underlag där kostnaden för steg ett till fem ansätts till 4 miljarder antyddes det i korta ordalag om ökad ubåtsjaktförmåga.

Vidare föreslås resurser till kvalificerade ytfartyg, liksom till verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga, där ubåtsjakt utgör en del.

Dessvärre så finns det en risk att det enbart är omsättning av RBS-15 och Torped 45där den sistnämnda komponenten har bärighet mot just ubåtsjaktförmågan. men båda komponenterna är omsättningsprojekt som redan ligger i materielplanen och har så gjort länge. Med andra ord vidmakthållande av förmågor. Tittar man vidare så kan jag konstatera att ytstridsfartyg också nämns. Men här ser det inte ljust ut.

Vi föreslår att den operativa förmågan primärt ska höjas genom de fem stegen. Därefter bör, om resurserna räcker, ytterligare materiel som fler stridsflygplan och ubåtar anskaffas enligt Försvarsberedningens förslag, säger generaldirektör Peter Sandwall. 
Försvarsberedningen föreslog bland annat anskaffning av ytterligare tio stycken JAS 39E, ett långräckviddigt robotsystem för precisionsbekämpning av markmål, fyra nya taktiska transportflygplan, en utökning av antalet ubåtar till fem, utökade åtgärder mot korvett typ Gävle, ett kustrobotsystem samt nytt bataljonsartilleri. Försvarsmakten bedömer merkostnaden för dessa åtgärder till cirka 15 miljarder kronor och de utfaller i huvudsak i perioden från 2020.

Modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall i enlighet med ursprungsplanen ligger således utanför den omtalade "basplattan" som kostar 4 miljarder. Läser man mellan raderna i Försvarsmaktens decemberunderlag så fokuseras åtgärderna på att hålla fartygen vid liv. HMS Gävle är sedan länge tyvärr avrustad i väntan på den planerade omfattande modifieringen. Nu tycks det enbart handla om att med hjärtstartare försöka få igång henne och att hålla systerfartyget Sundsvall vid liv med mindre materielåtgärder. Några marina förmågeökningar är det med andra ord inte tal om.

Försvarsmakten avser i närtid genomföra remodifiering av två korvetter av typ Göteborg för att medge tillgänglighet några år in på 2020-talet. Korvetterna benämns därefter korvett typ Gävle. Att i närtid modifiera och livstidsförlänga korvetterna för att medge tillgänglighet efter 2030 har inom givna ekonomiska ramar operativt prioriterats lägre än andra systemförändringar.

I dag ligger försvarsanslaget på 1,15% som andel av BNP. När Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen tillträdde 2006 låg försvarsanslaget på 1,5% som andel av BNP. Det har således reducerats med hela 0,35% sedan dess. Skulle dagens besked om siffran 4 miljarder infrias så skulle vi återigen nå strax över 1,2%.

För att återgå till nivån från 2006, d.v.s 1,5% av BNP så skulle det krävas en ökning på 12 miljarder. Ska vi nå upp till den eftersträvade "NATO-nivån" 2% så krävs det en ökning på 32 miljarder. Så långt ifrån verkligheten befinner vi oss idag.

Decemberöverenskommelsen


När statsminister Stefan Löfven i dag på morgonen kallade till presskonferens så var det primärt för att annonsera att det inte kommer att blir något extraval den 22 mars som tidigare annonserat. Efter att regeringen och allianspartierna i all hemlighet har genomfört överläggningar och funnit vissa överenskommelser om formerna för hur att kunna regera med en minoritetsregering, så har de sex partierna tillsammans även pekat ut tre områden där man vill se breda politiska överenskommelser.

Sida vid sida med statsministern stod samtliga alliansledare och Miljöpartiets båda språkrör, och det var något överraskande miljöpartiets Åsa Romson som hade fått uppgiften att nämna vilka områden som överenskommelserna omfattade, kollegan Gustav Fridolin hade fått uppgiften - att vara tyst.

Det första området av de tre som omnämndes var försvars- och säkerhetspolitiken, men några detaljer runt denna överenskommelse fick vi inte ta del av, så frågan är då vad partierna ser framför sig?

Inom området försvar och säkerhet så är det egentligen två huvudsakliga punkter där man inte alls har varit eniga. Inom säkerhetspolitiken så är det givetvis frågan om NATO och inom försvarspolitiken så är det finansieringen och därmed ambitionsnivåerna för vårt försvar. När det kommer till Natofrågan så är det högst osannolikt att man ens har diskuterat ämnet eftersom de båda regeringspartierna klart och tydligt har deklarerat att ett medlemskap i Nato är helt uteslutet. I den frågan får man troligtvis ett tyst stöd av Centerpartiets som inte kommit längre än att man eventuellt kan tänka sig att utreda ett medlemskap. Enbart Folkpartiet och Moderaterna har öppet förespråkat detta.

Då återstår således frågan om försvarets framtida finansiering, och här finns som bekant en hel del problemområden att hantera. Inom regeringen så har Miljöpartiet tidigare aviserat att man vill sänka försvarsanslaget med mångmiljardbelopp, men de tvingades överge den linjen vid regeringsbildningen i september. Allianspartierna lade i våras fram ett långsiktigt finansieringsförslag där en succesiv ökning av försvarsanslaget skulle ske, men den märkbara ökningen kommer inte förrän runt 2023 då anslaget skulle ha ökat med 5,5 miljarder.

När försvarsberedningen den 9 maj inför sin slutrapport skulle komma överens om finansieringen så ville Socialdemokraterna som enda parti öka på Alliansens bud med ytterligare 900 miljoner från 2018, något som Moderaterna genom Cecilia Widegren bemötte med motbudet 75 miljoner och därmed var förhandlingarna över eftersom ambitionsnivåerna var allt för olika.

Inom Alliansen har dock Folkpartiet och Kristdemokraterna stuckit ut, åtminstone i debatten. Både Jan Björklund och Göran Hägglund har vid flertalet tillfällen deklarerat att det krävs kraftåtgärder i syfte att öka försvarsförmågan med anledning av det försämrade omvärldsläget. Men med sex riksdagspartier, alla med olika ambitionsnivåer rörande försvarsfrågan så är förmodligen ingenting klart på långa vägar. Min bedömning är att man inte har berört ämnet över huvudtaget ännu, utan inväntar arbetet med propositionen inför det kommande försvarsbeslutet.

I det underlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen den 16 december så konstaterar ÖB att försvarets förmåga är för låg. Försvarsmakten konstaterar också att ambitionsförändringarna från försvarsberedningen kräver ett betydligt större ekonomiskt utrymme för att kunna genomföras. Flera partier, däribland Folkpartiet anser redan nu att dessa ambitionsökningar är för lågt satta.


Men när de sex partierna genom Åsa Romson deklarerar att ”ett försämrat och försvårat säkerhetspolitiskt läge understryker vikten av samverkan kring försvar- och säkerhetspolitik” så betyder det förhoppningsvis någonting även i praktiken. Eftersom Natofrågan med stor sannolikhet kan uteslutas så återstår då enbart frågan om att öka försvarsanslaget och därmed öka försvarsförmågan. 

För att möta de faktiska behoven som omvärldsläget ovillkorligen dikterar så måste denna sexpartiöverenskommelse innebära miljard- och inte miljonbelopp i anslagsökning, och det redan nu, men absolut senast från 2016. Vågar vi hoppas på att trenden som inneburit åratal av nedskärningar inom försvaret nu på väg att brytas genom dagens besked?


Uppdaterat: Med anledningen av att det under kvällen har kommit uppgifter att Ryssland har mobiliserat militära enheter i Kaliningradområdet så finns det all anledning att se över finansieringen redan nu, så tillvida att det inte redan är för sent. 

Räddning får kosta, men inte….

Brandbil

Kund i det stora och helgfulla  varuhuset känner röklukt och ringer 112. Larmmottagaren tvekar inför de något diffusa uppgifterna men inser de potentiella riskerna och drar stora larmet.
Räddningstjänstens insatsledaren känner, då hon kommer i täten för tre larmade stationer, även hon röklukten och beordrar direkt utrymning av hela den stora varuskrapan.

Brand- och polisbilar, ambulanser och avspärrningar, utrymda kunder och personal lockar åskådare och lokala medier som flugor till en sockerbit. Nättidningar fylls med insända läsarbilder och intervjuer med drabbade kunder. ”Det var hemskt, jag blev så rädd. Det var kränkande att tvinga ut oss innan vi hunnit handla färdigt….”
Insatsen drar ut på tiden för alla känner röklukten men ingen hittar någon brand. Tidningar och lokala medier börjar koka soppa, kör reportage om gamla brandkatastrofer, om heroiska räddningsinsatser, om räddningstjänstens splitter nya supersläckbil med supertryck i de hittills okända specialslangarna.

Efter nästan en hel dags intensiv sökande hittas till slut rökkällan. Längst ned i de slingrande källarkorridorerna, i toalettstädarnas pentry, hade en grötkastrull kokat torr och röken spritt sig genom hela varuhuset via ventilationssystemet.
Räddningsinsatsen kunde avslutas och insatsledaren meddela media och allmänhet. ”Uppgiften löst!”

I uppföljande reportage tackade varuhuschefen räddningstjänsten och sa att han ”kände sig trygg i vetskapen om att samhället hade resurser att snabbt kunna komma till undsättning.” På frågan hur mycket man förlorat i omsättning pga. det utdragna handelsstoppet svarade han: ”Dum fråga, vid såna här tillfällen får det kosta, vi kan inte ta några risker!”

Kommunalrådet som också intervjuades uttryckte sitt absoluta och fullständiga förtroende för räddningstjänstens förmåga. Påståendet att det skulle vara ett misslyckande att det tog sån tid att hitta rökkällan sa han var rent ut oförskämd. ”Att det tog tid är ganska förklarligt med tanke på hur varuhuset ser ut. Gammalt och om- och tillbyggt i många omgångar med ett otal skrymslen, gångar och prång som brandkåren måste söka igenom innan de kunde vara riktigt säkra.” Kommunalrådet avslutade med att den senaste insatsen klart visat att den termisk/kemiska rökgasdetektorn som i missriktad spariver strukits då man beställde den nya supersläckbilen verkligen behövdes och att räddningstjänsten omedelbart skulle få ett tilläggsanslag för direktanskaffning.

OBS. Sagan ovan har ingen som helst koppling till den nyss avslutade underrättelseoperationen i Stockholms skärgård. Det  inser envar att en sådan operation inte på något sätt kan jämställas med räddningsinsatser för att skydda shoppare och kommersiella värden. Att ifrågasätta om en räddningsinsats ”var värt det” eller överhuvudtaget misstänkliggöra att den överhuvudtaget genomförts finns bara inte och skulle resultera i många höjda ögonbryn.

Det är skillnad på räddningstjänst och räddningstjänst….

120px-K31_HSwMS_Visby_(8644182258)


Hultqvist, ingen ny Odenberg!

Peter_Hultqvist

Peter Hultqvist (S) har tänt ett hoppets ljus bland landets försvarsvänner. Han har de senaste åren, i opposition, sagt de rätta sakerna och hittills, som nyinsatt minister, fortsatt med det.
Han har pratat klartext om den negativa utvecklingen i vårt närområde och om behovet att stärka försvaret, han har antytt ett konstruktivt nytänkande vad gäller personalförsörjningen, han vill stärka samarbetet med Finland och han har, eventuellt i harnesk med utrikesminister Wallström, uttalat sig positivt om ett fortsatt nära samarbete med NATO.
Hultqvist har dessutom en starkare ställning i det dominerande regeringspartiet än sina Alliansföreträdare i och med att han är en väl etablerad medlem i SAP partistyrelse. Ovanpå allt detta har han utsett general Salestrand till sin statssekreterare!

Trots allt detta är det nog bäst att alla som förväntar sig att manna ska falla från himlen och att radikala positiva förändringar ska komma i närtid tar ett djupt andetag och inser de politiska realiteterna.
Det enda riktigt konkreta Hultqvist har sagt är att ”försvarsberedningens överenskommelse gäller”. Positivt i sig men definitivt inget revolutionerande.
Som politisk räv vet Hultqvist att han är bunden av de politiska realiteterna. Han vet att han sitter i en minoritetsregering tillsammans med ett i grunden pacifistiskt parti. Han vet att många socialdemokratiska väljare nu väntar på diverse återställare inom välfärdssektorn, inte på kostsamma försvarssatsningar. Han vet att det inom (S) finns en traditionellt försvarsvänlig gren men även dess motsats och att det gäller att balansera dessa. Mest av allt vet han att han är en 100% partitrogen socialdemokrat som lojalt kommer att driva den politik partiet och Stefan Löfven beslutar; han kommer inte att göra någon Mikael Odenberg!

Under alliansregeringen sade vi att det var finansminister Borg som var den verklige försvarsministern´och att den till namnet utsedde bara var en megafon för finansens beslut. Även om Peter Hultqvist förmodligen väger tyngre i regeringen än vad Sven Tolgfors och Karin Enström någonsin gjorde under Fredrik Reinfeldt, måste vi inse att den nya finansministern Magdalena Andersson förmodligen är lika tung i denna regering som Anders Borg var i den förra. Även om hon inte kommer att reducera Hultqvist till en megafon är det hon som sitter på slantarna och hennes nypor är hårda.
Hennes senaste utspel om att den nya regeringen kommit till ett avtorkat snarare än ett ekonomiskt dukat bord, något som kommer att kräva skattehöjningar och hårda prioriteringar, är en stark signal för att Hultqvist kommer att få kämpa kanske till och med för Försvarsberedningens överenskommelse.

Vad kan då oppositionen eventuellt göra, om man skulle vilja? Om man vill gå emot sina egna principer, följa (S) i spåren och bryta ut försvaret ur budgetpropositionen för särskild omröstning, så är naturligtvis det möjligt. Vad som däremot knappast är möjligt är att få alliansen att enas om ett gemensamt förslag med (C) i ena ytterlighetsänden och (Fp) i den andra och med ett (M) som ingen vet vad de vill i nuläget. Därmed faller förmodligen den möjligheten även om man kunnat påräkna (SD) stöd.

Summan av kardemumman blir att vi försvarsvänner ska glädja oss åt att vi fått en kunnig, engagerad och drivande försvarsminister men att vi måste inse att han sitter i en bräcklig minoritetsregering tillsammans med ett pacifistiskt parti.
Omvärldsutveckling och de geopolitiska realiteterna är en sak men så är också de inrikespolitiska och ekonomiska.
Tyvärr måste nog våra politiker och deras väljare uppleva betydligt mera påtagliga händelser än Krim, Ukraina, Ryska påsken och allt vad som varit de senaste åren innan vi får se någon dramatisk förändring av Sveriges försvars- och säkerhetspolitik.
Tyvärr.


Vi går en osäker höst till mötes…

... på flera sätt, inte minst säkerhetspolitiskt där utvecklingen är mycket oroväckande på många håll i världen och i vårt närområde. Men även Försvarsmakten går en osäker höst till mötes vilket vi kan konstatera i Försvarsmaktens delårsrapport som redovisades under gårdagen. 

I delårsrapporten kan vi konstatera en stor mängd bra och nödvändig verksamhet är genomförd, men när det kommer till ekonomin blir jag mycket orolig.
Den ekonomiska prognosen visar att anslaget för förbandsverksamhet överskrids med 110 miljoner kronor samtidigt som anslaget för internationella insatser underutnyttjas med cirka 180 miljoner kronor. Försvarsmakten bedömer att en balansering mellan anslagen ska kunna ske under hösten.

Att balansera ett underskott på 110 miljoner är svårt, men genomförbart. Vad som nu tillkommer är Försvarsmaktens kostnader för arbetet med skogsbranden i Västmanland. Den fakturan har ännu ej redovisats, och sannolikt är det ingen som i dagsläget har ett exakt grepp om hur stora kostnaderna kommer att bli. Det alla röster är överens om är att kostnaderna kommer att bli mycket stora.

Kommuner och länsstyrelser har blivit lovade ett stödpaket från regeringen på totalt 350 miljoner kronor. Ingen regeringsföreträdare har nämnt ett ord om huruvida Försvarsmakten kommer att kompenseras. Inte heller har media ställt frågor runt detta till regeringen.

Precis som tidigare år kommer Försvarsmaktens anslag för insatser (internationella sådana) sannolikt att underutnyttjas med betydligt mer än de 180 miljoner som redovisats fram till årsskiftet. Det som inte nyttjas tas som vanligt hem av regeringen och går därmed in i den totala statskassan igen.

Indirekt innebär detta att det blir Försvarsmaktens anslag som får bekosta hela kostnaden för branden, dels genom att Försvarsmakten får stå för sina egna kostnader, och dels genom att motsvarande summa regeringen erhåller från hemtagningen av anslaget för internationella insatser sannolikt (med råge) täcker regeringens ersättning till kommunerna.

Konsekvensen av detta kan bli att Försvarsmakten inte kan genomföra övningsverksamhet i tillräcklig omfattning under resterande del av året, trots att alla är överens om att övningsverksamheten behöver öka och inte minska. Att ingen ännu har höjt på ögonbrynen över dessa förmodade konsekvenser anser jag är ytterst anmärkningsvärt. 


Vill med efter ovanstående bekymmersamma läge ta del av något positivt ska man läsa den här artikeln. Fantastiskt bra av Försvarsmaktens och Helikopterflottiljen. Det var så man fick en tår i ögat av att läsa detta. En extra eloge till den helikopterflygförare som bidrog till att en liten pojke blev något gladare!

Försvarsmaktens kostnader ska ”tas inom ram”!



När man nu börjar få kontroll över den omfattande skogsbranden i Västmanland genom omfattande insatser från luften och på marken så kommer nu den ofrånkomliga debatten om vem som ska betala kalaset som ett brev på posten, och tyvärr så verkar risken nu vara uppenbar att detta kan komma att bli en rejäl ekonomisk käftsmäll för Försvarsmakten.

Räddningsinsatserna bedöms uppgå till omkring 5 miljoner per dygn enligt uppgifter i SvD. När kommunerna höjde oroliga röster för hur de skulle klara av att betala för insatsen så lovade försvarsminister Karin Enström bara för någon dag sedan att kommunerna måste ansöka om ersättning, men att dessa ansökningar nu skulle "hanteras skyndsamt".  Tidigare har sådana ansökningar kunnat ta flera år för regeringen att hantera innan pengar betalats ut. Men nu gör regeringen helt om i frågan och utlovar i dag via ett pressmeddelande att regeringen nu anslår 300 miljoner kronor till kommunerna som ska täcka alla kostnader för branden. Detta är helt rätt agerat av regeringen, men man kan inte undvika att fundera över huruvida det kommande riksdagsvalet har haft ett finger med i spelet. Min bedömning är att regeringen så långt som möjligt vill undvika negativ publicitet så tätt in på valet. Nåja..

I Norberg är dock kommunstyrelsens ordförande ändå rädd att 300 miljoner inte kommer att täcka alla kostnader som de drabbade kommunerna nu tvingas betala och är fundersam över hur kostnaderna ska fördelas.
– Ska vi tänka att det är den kommun där branden startade som får ta hela kostnaden, eller ska vi tänka att det är den kommun som har flest kvadratmeter nerbränt som får ta största kostnaden, frågar hon sig.

Våra riksdagspolitiker börjar nu också att reagera. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist kallar nu till möte i syfte inleda en utvärdering av branden och samhällets beredskap som uppenbarligen inte är den bästa om man beaktar det faktum att Länsstyrelsen via Facebook begär in saker från allmänheten för att klara av att försörja de som arbetar med insatsen avseende grundläggande utrustning så som strumpor och handskar etc.


Så långt är allt väl, och det viktigaste av allt, d.v.s. att branden bekämpas ser nu ut att kunna åstadkommas. Kommunerna verkar dessutom få sina pengar och försvarsutskottet ska se över beredskapen. Bra! Återstår gör då Försvarsmakten - som ånyo verkar bli den myndighet som får sitta med Svarte Petter på hand när spelet så småningom avslutas.

Det förhåller sig nämligen på följande sätt. Beroende på vilken typ av stöd som Försvarsmakten bistår med så gäller olika regler för olika situationer. Detta är reglerat i lagen. Om Försvarsmakten bistår med stöd enligt stödförordningen till kommun eller enskild ska Försvarsmakten ta ut full kostnadstäckning för de uppgifter man utfört på uppdrag av någon annan.  Det kan handla om att bistå kommun eller annan statlig myndighet med ex. helikoptertransport av skadade eller sjuka.

Om en insats istället går under lagen om skydd mot olyckor (LSO) får Försvarsmakten inte ta ut någon avgift från en kommun. Då ska Försvarsmakten själv stå för alla kostnader.

I riksrevisionens rapport med titeln Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser - RiR 2011:15 framgår detta med all önskvärd tydlighet.

Detta betyder att det för genomförande av insatser inte har avdelats någon särskild budget, vare sig för den del som myndigheten själv ska stå för eller det man ska får full kostnadstäckning för. Enligt Försvarsmaktens Verksamhetsuppdrag budgeteras eller avdelas inga särskilda medel för uppgiften utan uppgiften löses inom ramen för de övriga försvarsuppgifterna. 
Insatschefen konstaterar i sin verksamhetsorder att för insatser planeras inga ekonomiska resurser. Uppkomna kostnader bokförs efter hand och ska regleras i Försvarsmaktens årsbokslut. Det betyder att det inte på förhand avsätts medel för att ge stöd till samhället.

Att det sistnämnda gäller bekräftas även av informationsdirektör Erik Lagersten i dag via twitter.




Med tanke på hur ansträngd Försvarsmaktens ekonomi är i dagsläget så kommer kostnaderna för skogsbranden att slå oerhört hårt mot verksamheten innevarande år om kostnaderna skall tas inom ram och inga ytterligare ekonomiska medel skjuts till från regeringen. I dagsläget tyder ingenting på att Försvarsmakten kommer att kompenseras för utgifterna!

Försvarsmaktens insatser i Västmanland har gjort stor skillnad och har varit omfattande. Fem helikoptrar med personal, åtskilligt med hemvärnspersonal ur Västmanlands hemvärnsbataljon, en R3-pluton från F 21 och säkert en mängd annan personal och materiel från andra förband ,som jag i skrivande stund inte har exakt koll på, har deltagit i insatsen. Många har säkert avbrutit sin semester för att ställa upp, något som bland annat innebär mycket stora övertidskostnader.

Om myndigheten Försvarsmakten själv skall stå för egna kostnader inom ramen för innevarande års redan ansträngda budget, ja då inser man snabbt att detta kommer att få stora konsekvenser.

För att ta ett exempel från verkligheten i syfte att påvisa vad uppkomna kostnader kan ge för konsekvenser så kan vi titta på marinens stora övning SWENEX. Övningen som var planerad att genomföras i höst med hela Marinen under 11 dygn är på grund av uppkomna kostnader i samband minröjningsoperationen OPEN SPIRIT nu struken efter C FÖRB PROD beslut.

Marinen hade från början tilldelats ca 20 miljoner för att genomföra SWENEX. Den summan har nu halverats och kvar finns nu enbart 10 miljoner. Detta innebär att övningen SWENEX stryks och att man nu i ett sent skede ska försöka planera om och i stället försöka åstadkomma en kortare övning om fem dygn, eventuellt med ett reducerat antal enheter.

Anledningen till detta är att regeringen under försommaren beslutade om att förlänga OPEN SPIRIT och genomföra ett uppkommet örlogsbesök i Riga på kvalificerad övertid. Detta kostade ungefär 7,5 miljoner kronor. Pengar som regeringen inte kompenserade Försvarsmakten för. Detta skulle "tas inom ram"! Utöver detta har ytterligare 2 miljoner kronor betalat andra kostader.

Om vi i stället applicerar samma hantering på skogsbranden och övertidskostnader för personal samt kostnadskrävande enheter så som helikoptrar, så kan man snabbt inse att kostnaderna kommer bli mycket omfattande. När Försvarsmakten då kommer att tvingas spara på innevarande års budget så kan man givetvis inte dra in på fasta löner och lokalhyror. Det man kan reducera är drivmedel, ammunition och övningsdygn, vilket i praktiken innebär inställda övningar.

Det skulle därför inte förvåna särskilt mycket om även de sista 10 miljonerna för höstens femdagarsövning kan komma att försvinna, att all flygverksamhet förutom incidentberedskapen ställs in, och att Armén får sparka kottar på kaserngården fram till jul. Detta skulle rimma mycket dåligt mot det faktum att regeringen flera gånger under våren och sommaren deklarerat att man vill öka övningsverkamheten och närvaron på och över Östersjön, och att man genom satsningarna "stärker vår försvarsförmåga".

Min enda slutsats av detta är att regeringen måste kompensera Försvarsmakten på samma sätt som man nu kompenserar kommunerna. Ett sätt vore att överföra outnyttjade medel från anslaget för internationella insatser istället för att dessa pengar skall gå tillbaka till Anders Borgs kassakista. Allt annat än att kompensera Försvarsmakten för detta är oacceptabelt!

Felinformerade, felciterade eller bara naiva?



Jag hade tänkte skrivit ett lugnt och långsamt inlägg om ubåtsjakt i kväll. Men som jag misstänkte så skulle Mikael Holmströms artikel om den reducerade Marinen, som jag kommenterade här på bloggen i går, följas upp av andra skribenter. Men jag hade i detta sammanhang inte förväntat mig så många amatörmässiga kommentarer från våra försvarspolitiker som i dag presenteras i SvD uppföljande artikel, därav rubriken.

När SvD kontaktade försvarspolitiker från samtliga partier för att få en kommentar på gårdagens artikel så lyckas dessa herrar och dam hitta den ena anledningen och förklaringen efter den andra för att förklara sakernas tillstånd.

Peter Rådberg (MP) verkar inte ens ha förstått vad det hela handlar om och börjar tala om att det viktigaste är att upprätthålla incidentberedskapen. Lite av en paradox i sig själv då Rådberg vill minska hela försvaret. Staffan Danielsson (C) menar att det är bemanningens fel. Allan Widman (FP) skyller också på bemanningen samt menar att problemet inte är antalet fartyg utan att vi inte använder och utnyttjar de plattformar vi har idag på ett bättre sätt. Det är intressant att det är just Allianspartierna som skjuter in sig på bemanningsproblematiken. Det innebär indirekt att man underkänner sin egen reform både vad avser personalförsörjningssystemet men även antalet personalrader i Marinen vilket har en direkt koppling till försvarsanslagets storlek.

Den här gången är det Mikael Oscarsson, Mikael Jansson, Torbjörn Björlund och Peter Hultqvist som når upp till godkänt. De har förstått att färre fartyg inte rimmar med att samtidigt öka den marina närvaron i Östersjön. Björlund menar till och med att det hela är hyckleri från regeringen. Problemet med Björlunds uttalande är att Vänsterpartiet vill minska försvarsanslaget, så det argumentet faller rätt så platt när det i det här fallet kommer från just honom.

Ingen verkar dock ha funderat på att det möjligtvis kan vara den politiska underfinansieringen som är orsak till att antalet kölar och därmed möjligheten till ökad närvaro på Östersjön nu istället minskar?

Magnus Jönsson, chef för 3. Sjöstridsflottiljen sammanfattar det hela i en enda mening. "Öka närvaron till sjöss kan vi ju inte säga att vi gör när vi minskar antalet skrov."


När det kommer till politikerna så får Peter Hultqvist dock betyget VG i ärlighet. Han utesluter inte att det på längre sikt kan bli nödvändigt med fler fartyg för att klara den ökade närvaron. På kort sikt vill Peter Hultqvist öka personalen och tillföra större ekonomiska resurser. "Det är det vi kan göra politiskt just nu" säger Peter Hultqvist. Just det sistnämnda rörande vad som är möjligt just nu gör att trovärdigheten ökar eftersom det är ett ärligt och uppriktigt svar även om man självklart hade önskat mer.

Karin Enström levererar trots att hon är Sveriges försvarsminister de mest märkliga svaren. Enligt henne är försvarets låga bemanning ett hinder för att kunna vara tillräckligt närvarande på Östersjön. Detta hade inte varit särskilt anmärkningsvärt om hon inte samtidigt , alldeles på egen hand, beordrat Försvarsmakten att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen där officerare kan komma att minskas med över 1000 tjänster och GSS/K med över 500. Det är obegripligt att en minister så obehindrat kan tala mot sig själv och sina egna beslut på detta sätt. Det hade varit en sak om regeringen tagit sitt förnuft till fånga och beslutat om att häva RB5, och därmed även kommunicerat detta till Försvarsmakten. Men så är inte fallet enligt Erik Lagersten så sent som bara för en vecka sedan.
”Vare sig i dessa anvisningar eller i annan form har Försvarsmakten erhållit någon formell styrning att RB5 inte gäller.”

Vad många dessutom verkar glömma bort är att det är det kraftfullt förändrade säkerhetspolitiska läget som utgör bakgrund för att den här debatten ens existerar just nu. Tidigare har det funnits ett enormt ointresse av att diskutera antalet fartyg i Marinen. Att våra politiker då istället flyttar fokus och diskuterar detaljer om några fler anställda hit eller dit samtidigt som Ryssland hotar Ukraina med kärnvapen är inget annat än märkligt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

Dubbla besättningar är fantastiskt bra i fredstid, om man bara vill ha fartygen ute till sjöss mer tid än i dag. Men dubbla besättningar är obsolet i krig, då är det endast numerär och vapen som räknas. När ett örlogsfartyg väl behövs på riktigt kommer händelseförloppen vara väldigt snabba, och då kommer det ej finnas tid eller möjlighet att byta besättningar.

Tänker man enbart i termer av fredsproduktion som våra politiker nu verkar anses vara dimensionerande då man säger att det inte behövs fler fartyg, ja så kan man lika gärna dra det hela ytterligare ett steg längre. Då finns det ju egentligen ingen större anledning att lägga militära resurser på att syssla med en sådan grundläggande verksamhet som sjöövervakning. Då kan man likt vad man gör redan i dag hyra in Frivilliga flygkåren och Sjövärnskåren för att titta på fartyg. Jättebilligt blir det också. 

Trots bakgrunden till att denna diskussion nu existerar så tar ingen politiker upp det faktum att antalet fartyg i första hand måste baseras på att kunna möta krigets krav, inte hur sjöövervakning i fredstid ska lösas. Men det sistnämnda är givetvis enklare att hantera. Det går alltid att hävda att det ska lösas och tas "inom ram".

För övrigt så bör det tilläggas att enbart mer tid till sjöss inte skapar utökad försvarsförmåga, inte ens med dubbla besättningar. För att skapa utökad försvarsförmåga krävs kvalificerade övningar i större förband, och i samverkan med Flygvapnet. Sådant kostar pengar, och det är pengar som inte finns i dag. Det tål ånyo påminnas om att Försvarsmakten i år har 144 miljoner mindre att öva för jämfört med föregående år, något som ingen annan ännu har uppmärksammat. Detta trots löften om ökad närvaro, som den här debatten egentligen handlar om. Vilka av mediahusen blir först med att skriva om detta?

Ingen vet hur läget i vårt omedelbara närområde kommer att utveckla sig. Inte heller vet man hur snabbt saker kommer att utveckla sig. Det vore därför klädsamt om våra politiker hade tagit en annan utgångspunkt i diskussioner som dessa och faktiskt erkände att numerären fartyg här och nu är alldeles för liten. Det hade också varit klädsamt om den verkliga orsaken - underfinansieringen kunde användas som förklaring någon gång. 


Uppdaterat:

BLT publicerar nu också en artikel i ämnet.

Annicka Engblom (M) vill se både ökade resurser och fler fartyg till marinen och är en av få som nu faktiskt pekar på underfinansieringen, men ger samtidigt Försvarsmakten kritik.
– Vi har pekat ut prioriteringar både i budgeten och i försvarsberedningen om att stärka marinen och flygvapnet och därför ställer jag mig frågande till hur försvarsmakten prioriterar. Det stämmer inte överens med den politiska planeringen.
- Jag kan bara säga att vi har en lång kust att täcka och alldeles för få enheter idag

Peter Jeppson (S) har också förstått problematiken i sin helhet.
– Att gå ner från sex fartyg till två gör skillnad i vilket område du kan täcka. Fartygen kanske kan ligga ute lite längre, men det är färre antal fartyg ute och det ser jag som ett jättebekymmer.
– Om vi ställer krav på Försvarsmakten, oavsett om det gäller personal eller materiel, så måste vi också tilldela pengar.
Det är glädjande att det finns några politiker som både förstår problematiken, och som förstår vad som krävs för att kunna lösa problemen. Dock är det så att Försvarsmakten inte kan agera på försvarsberedningens rapport. Det vore att förekomma hela processen även om jag i sak håller med.

Bloggar: Jagarchefen 

Ett spel för gallerierna med stora konsekvenser



Tre svenska minröjningsfartyg från tredje sjöstridsflottiljen har tillsammans med stödfartyget HMS Trossö precis avslutat en mycket lyckad minröjningsoperation utanför Lettlands kust där åtskilliga minor har återfunnits och oskadliggjorts. Men i kölvattnet av allt positivt som operationen har medfört kommer det nu dessvärre mycket kännbara konsekvenser för Försvarsmakten. Orsaken till detta är som så många gånger förr - regeringen!

Övningen Open Spirit genomfördes som en minröjningsoperation tillsammans med den nyligen aktiverade NATO-styrkan SNMCMG1 under perioden 9-22 maj. De svenska fartygen från tredje sjöstridsflottiljen oskadliggjorde över 50 minor vilket måste ses som mycket lyckat.

Den 22 maj, samma dag som övningen skulle avslutats och de svenska fartygen skulle sätta kurs mot Sverige för att påbörja välförtjänt ledighet så hade regeringen sitt återkommande torsdagssammanträde. Där och då fattades ett beslut att de svenska enheterna skulle kvarstanna över helgen och genomföra ett örlogsbesök i Riga tillsammans med NATO-styrkan för att därefter kasta loss för ytterligare någon dag till sjöss innan man begav sig mot hemmahamn.

Bakgrunden till detta beslut var att "visa solidaritet" mot de baltiska staterna. Allt gott så långt.

Men vad som inte framkommer i Försvarsmaktens eller medias rapportering är de ekonomiska konsekvenserna av detta beslut, och hur dessa har hanterats av regeringen som fattade beslutet.

I Försvarsmakten finns arbetstidsavtal som reglerar hur man skall och får arbeta. I samband med en övning som Open Spirit som pågår mer än 11 dygn måste man i god tid genom fackliga förhandlingar bl.a. hantera den lagstadgade 11-dygnsegeln. Man lägger då en arbetstidslista som sträcker sig över övningsperioden och därefter måste personalen friplaneras under en längre period, dels för att ta ut lagstadgad ledighet och dels för att få ner nivåerna på komptid. Detta hade i god ordning planerats för samtliga deltagare i övningen.

När regeringen fattade beslut om att förlänga fartygens deltagande så innebär det att samtlig personal på de fyra fartygen per automatik beordras till tjänstgöring på kvalificerad övertid. Detta är kostsamt för Försvarsmakten då övertidsersättningen per timme är grundlönen / 72. Då över hundra personer ingick i styrkan så förstår man snabbt att detta genererar mycket stora oplanerade kostnader. Tillkommer gör även extra drivmedel och livsmedel m.m. Så långt är fortfarande allt väl... Men här startar det märkliga.

När Försvarsmakten fick förfrågan av regeringen om en förlängning av de svenska fartygens närvaro svarade man med att detta var möjligt, men att detta skulle medföra en stor oplanerad kostnad omfattande drygt sex miljoner kronor. För detta begärde Försvarsmakten ersättning av regeringen.

Detta förnekades då av regeringen som beslutade att denna merkostnad skulle tas inom befintlig ram vilket i praktiken innebär att det skulle tas av de 20 miljoner som Marinen under våren erhöll genom en mycket marginell överföring av 110 miljoner (hela summan som FM erhöll) från anslaget för internationella insatser.

Det som nu har hänt är att regeringen med noll framförhållning har beslutat om att förbruka 30% av den pengapåse som var avsedd för att genomföra den nationella marina höstövningen SWENEX. Nationella övningar där hela Marinen får chansen att öva kvalificerad väpnad strid borde vara högt prioriterade av politisk nivå, inte minst med tanke på omvärldsutvecklingen. Men p.g.a. regeringens ingrepp i ekonomin ser det nu ut som att höstens övning måste reduceras i en inte ringa omfattning. Vilka de exakta konsekvenserna av detta blir är ännu ej klart, men konsekvenser kommer det att bli.

Med detta facit i hand så kan jag konstatera två saker. För det första så anser jag att regeringens beslut att förlänga de svenska fartygens närvaro i Riga inte på något sätt har påverkat situationen för de Baltiska staterna gentemot Ryssland. Det hela är mest ett politiskt spel för gallerierna när man dessutom under den större delen av tiden ligger till kaj i Riga. För det andra så kan vi ånyo konstatera att regeringens hantering av försvaret är minst sagt undermålig. Om man nu anser att detta var viktigt så hade det enda rätta varit att använda pengar från anslaget för internationella insatser för den här verksamheten. Som det ser ut nu kommer ca en miljard kronor ej att nyttjas av detta anslag och därmed återföras till Anders Borgs kassakista vid årets slut.

Är det detta som kallas att satsa på försvaret och öka försvarsförmågan? Sen talas det från politiskt håll om "svarta hål" i försvarets ekonomi....

Storsatsningen!



Fortsätter i kväll enligt tidigare löfte att kommentera gårdagens utspel från Alliansen där man vill tillföra 5,5 miljarder till Försvarsmakten - om tio år.... Nu genom att börja titta mer på detaljerna i förslaget men även på hur man hade kunnat vidta åtgärder här och nu, något man aktivt valde att inte göra.


Det man från regeringens sida prioriterar högst när man läser förslaget är anslagsökningar som ska gå till personal, övningar och incidentberedskap. Det är precis detta många av oss debattörer under en längre tid pekat på måste till för att skapa viss ökning av förmåga snabbt.

Men snabbt borde i dessa sammanhang vara "här och nu" med anledning av omvärldsläget och inte med start 2015 och med en marginell putsning som förslaget nu avser. Försvaret går på knäna och så sent som i dag kom ytterligare besked om att ekonomin för innevarande år ser ännu svårare ut än vad som var väntat. Pengarna räcker inte till för att öva Försvarsmakten hela året i önskvärd omfattning. Detta innebär att försvarsförmågan stangerar och att tidpunkten för den operativa relevanta organisationen skjuts framåt i tiden och att kompetensskulden ökar. Inte bra med andra ord.

Detta hade regeringen haft all möjlighet att justera redan i år genom att omfördela ekonomiska medel från ett anslag som vi redan nu vet kommer att underutnyttjas, nämligen anslaget för fredsfrämjande insatser. Även om det möjligen skulle kräva ett riksdagsbeslut så hade det sannolikt inte varit särskilt svårt att få igenom.

Under 2013 såg utfallet av denna anslagspost, kallad 1:2, ut som följer.

Ingående från 2012: 811 mkr
Anslag 2013: 2207 mkr
Indragning 2013: -744 mkr
Disponibelt 2013: 2272 mkr
Utnyttjat 2013: 1234 mkr
Outnyttjat 2013: 1066 mkr 

Sammantaget innebär detta att Försvarsmakten tilldelades 1,8 miljarder som inte fick användas under 2013 av vilka 100% gick direkt tillbaka in i statskassan! I regleringsbrevet för 2014 så framgår att anslagsbehållningen som får disponeras för denna post är exakt NOLL kronor. Staten har med andra ord tjänat 1,8 miljarder på Försvarsmakten under föregående år samtidigt som övningsverksamhet och materielanskaffningar skjuts upp och/eller stryks. Att ingen granskande journalist har grävt fram detta till allmän beskådan är olyckligt!

För 2014 är anslaget ca 1,8 miljarder och som bekant har bl.a. insatsen i Afghanistan reducerats och håller på att avvecklas. Man kan redan nu skönja ett underskridande även i år, något som ånyo är på väg tillbaka till statskassan.

Vad vill jag då säga med detta, jo att det vore på sin plats att regering (och om så krävs även riksdagen) redan nu omfördelar pengar från denna post till posten 1.1 så att Försvarsmakten kan öva! Det är en enkel åtgärd för regeringen som skulle kunna ge omedelbar effekt i hela Försvarsmakten. Nu ser i stället höstens verksamhet mycket osäker ut!


Ovanstående är en möjlighet till åtgärd för en regering som påstår att man menar allvar med sista satsningar på försvaret. Men det har funnits andra möjligheter också, och det är vårbudgetändringen som presenterades i början av april och som ska klubbas i riksdagen i juni.

Men inte ens här tog man tillfället i akt att skjuta till pengar för att Försvarsmakten ska kunna hantera innevarande år avseende personal och övningsverksamhet. Det blev som bekant NOLL kronor till Försvarsmakten.

Företrädare för Moderaterna har påstått att man inte gör den typen av justeringar i vårbudgetändringen. Men detta är inte med sanningen överrensstämmande. Den i särklass största ändringsförslaget till vårbudgeten är att man ökar anslaget för migration med 2,7 miljarder kronor med anledning av en ökad andel asylsökande till Sverige. Av den summan hämtar man hem 866 miljoner från en minskning av biståndet. Återstående "ofinansierad del" av ökningen på migration blir då ca 1,8 miljarder kronor, samma summa som Försvarsmakten lämnade tillbaka vid årsskiftet.

Jag har generellt sett inga som helst synpunkter på vare sig bistånd eller migration, men kan konstatera att regeringen de facto anser att migration är 2,7 miljarder viktigare än att prioritera att Sveriges försvarsförmåga stärks "här och nu" trots att vi har en situation så allvarlig att NATO tredubblar sin incidentberedskap, aktiverar delar av sin marina snabbinsatsstyrka samt flyttar fram markstridskrafter i vårt omedelbara närområde till länder som vi lovat att stödja i solidaritetsklausulen!

Slutsatsen är att regeringen helt uppenbart inte bryr sig om att stärka förmågan här och nu eftersom man vidtar noll åtgärder för att åstadkomma detta.

För nästa budgetår 2015 så är det inga 5,5 miljarder som skjut till. För förbandsverksamheten handlar det om 110 miljoner minus Anders Borgs reducering på 31 miljoner, vilket ger summan 79 miljoner extra. Det kompenserar inte ens de årliga kostnadsökningarna.

Trots det specificerar regeringen vad man vill öronmärka pengarna till.

Öka Marinens tillgänglighet:  5 miljoner
Öka antalet flygtimmar: 15 miljoner
Förstärka incidentberedskap: 15 miljoner
Utöka övningsverksamhet: 45 miljoner
Öka närvaro Gotland: 30 miljoner

Allt detta ser möjligen bra ut på papperet, men man ska då minnas att trots att regeringen satsade på försvaret för innevarande år så blev det verkliga utfallet av den disponibla summan för övningsverksamhet (den rörliga delen av förbandsanslaget) en reducering med exakt 144 miljoner.

Det ska därför bli oerhört intressant att följa upp den faktiska tilldelningen till förbandens verksamhet under 2015.

Det var allt för i dag, och jag kommer fortsätta granskningen av regeringens så kallade storsatsning även i morgon om tid finns.

För övrigt anser jag att RB5 måste hävas.


Bloggar: Sjätte mannen

Rädda det som räddas kan!



Vissa saker verkar vara helt fantastiskt svårt att komma till rätta med för vår sittande regering. Försvar och säkerhet är det statliga utgiftsområde som regeringen misshandlat värsta av alla under hela sin tid vid makten! Vi vet genom Anders Pihlblads eminenta bok om Moderaterna (som då precis hade blivit "nya") att de tillsammans med Alliansvännerna gick till val redan 2006 med den dolda agendan att minska försvarsanslaget. Detta har lagt grunden till det mycket prekära läge Försvarsmakten befinner sig i år 2014. Det bärande regeringspartiet har konsekvent under sina år vid makten - utan att skämmas - hävdat att man har genomfört stora satsningar på försvaret. Men nu ska man istället för att bara "satsa" istället genomföra "storsatsningar" på försvaret genom att föreslå ett förstärkt försvarsanslag. Detta skall kvällens inlägg avhandla.




Jag vill inleda inlägget med att påvisa en i sammanhanget mycket märklig paradox. Bilden här ovan visar Alliansens besked till Sverige, svenskarna och övriga politiker. Man har i enighet i dag beslutat att försvaret behöver EXAKT 5,5 miljarder i ökat anslag om tio år. Man vet även att försvarsanslaget behöver ökas med EXAKT 380 miljoner under 2015 och EXAKT 495 miljoner under 2016 osv.

Det är dock en sanning med modifikation eftersom Anders Borg med vänner bara för någon månad sedan beslutade om en reducering om -31 miljoner 2015 och därefter -100 miljoner årligen från 2016 på försvaret som måste subtraheras från summorna här ovan för att det ska bli rätt och riktigt. Men oaktat denna "reduceringssatsning" så har man i dag den 22 april 2014 fastställt EXAKT vilka summor som behövs under den kommande tioårsperioden.

Då ställer sig vän av ordning den självklara frågan... Vad ska vi ha en försvarsberedning till när Alliansens företrädare till synes verkar ha en betydligt bättre putsad spåkula?

Jag tycker uppriktigt sagt lite synd om fru Widegren och hennes brokiga skara av försvarsberedare som sedan den 15 september 2012 i olika steg har arbetat med att analysera och ta fram ett förslag över blockgränserna (nåja, det har väl enligt uppgift gått så där) som ska ge svaret på vilket försvar Sverige behöver efter 2015 med tillhörande finansieringsförslag. Beredningen fick dessutom extra tid för sitt arbete med anledningen av Rysslands aggressioner i Ukraina. Men detta har uppenbart varit helt onödigt!

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren skrev på twitter om försvarsberedningens arbete i höstas efter att debatten gått på högvarv avseende regeringens (under-)finansiering av försvaret. Det Cecilia Widegren då skrev var klokt och helt rätt! Det handlade den gången inte om att "Europa är säkrare än på länge och att Rysslands vänder sig österut" eller något annat klavertramp. Så här skrev Widegren i oktober 2013.



Här har således regeringen kört över en parlamentariskt sammansatt försvarsberedning. Man har fullständigt gett själva f-n i tågordningen analys - uppgift - utgift och på egen hand uppfunnit siffror baserat på vad anser att man kan frigöra från andra verksamheter och inte baserat på Försvarsmaktens behov för att skapa ett trovärdigt försvar givet det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.

Anledningen till att regeringen i dag släppte sin kanske största försvarspolitiska nyhet sedan man tillträdde 2006 - knappt en månad innan försvarsberedningens rapport - bedömer jag baseras helt och hållet på att försvarsfrågan blivit ett alldeles för stort och problematiskt ok att bära inför valet i höst. Det har dessutom accelererat efter händelser som "ryska påsken" och Putins strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim. Detta har ytterligare förstärkts av de senaste årens debatt och pricken över i (eller rättare sagt stinkbomben som kastade in) var riksrevisionens slutrapport. Det gick inte längre att blunda från att man misskött försvaret under hela sin tid i regeringsställning.

Jag hävdade för någon vecka sedan att Moderaterna sannolikt tappat väljare i storleksordningen av minst en hel procent baserat på en katastrofal försvarspolitik. Jag tror att den insikten kommit i fatt regeringen i sjätte timmen.

Angående att regeringen förekommer försvarsberedningens arbete kommenteras i dag så här av Peter Hultqvist (s).
Regeringen försöker fjärrstyra försvarsberedningen. Vill man nå breda politiska uppgörelser måste man förankra förslagen och prata med varandra. Men det verkar inte vara så Karin Enström jobbar.

Man kan även notera att regeringens förslag sträcker sig över hela 2,5 mandatperioder! Det finns med andra ord inget i dag som tyder på att det blir Alliansen som kommer att sitta i regeringsställning under den kommande mandatperioden efter höstens val, och bortom den vet vi ännu mindre. Full finansiering uppnås enligt förslaget först 2023, d.v.s. om tio år! Det är med andra ord inte förmåga "här och nu" som skapas utan istället "förmåga någon gång i en avlägsen framtid". Det rimmar i mina öron dåligt med tanke på vad som händer "här och nu". Detta är något man inte kan bortse från.


Men till det positiva i detta sammanhang hör ändå att regeringen trots den mycket anmärkningsvärda tågordningen nu bryter åtta år av "satsningar" som försvagat och utarmat försvaret, och som nu faktiskt ser ut att bli till skarpa satsningar som i framtiden gör att försvaret kan börja komma i kapp med underskottet på personal, övning och materielanskaffning som pågått alldeles för länge.

Regeringen vill äntligen höja försvarsanslaget med summor som ligger över de årliga kostnadsökningarna. Tidigare har "satsningarna" ätits upp av just kostnadsökningar i kombination med stora materielprojekt så som anskaffning av JAS 39 som ska tas "inom ram" vilket i praktiken inneburit årliga redcueringar trots de s.k. "satsningarna".

Men nu står vi alltså inför det faktum att Alliansen har kommit överens mellan de fyra partierna och vill således öka försvarsanslaget med miljardbelopp. Gott så!

Men hur ser då ut i faktiska siffror? Se bilden här nedan för regeringens finansieringsförslag (klicka för större bild).


Inlägget blir inte längre än så här denna kväll. I morgon avser jag fortsätta att kommentera detaljerna i regeringens förslag till åtgärder. Där finns många positiva detaljer främst avseende bemanning och övning. Men mer om detta under morgondagen.

För  övrigt så har även Folk & Försvar I dag arrangerat ett mycket passande seminarium som avhandlade riksrevisionens rapportserie om försvaret. Som nämnt tidigare så är ju resultatet i rapporterna inte särskilt smickrande för regeringen. Vid seminariet deltog förutom riksrevisorn även Jan Salestrand, Torbjörn Björlund och som utsänd brandman att försöka släcka de värsta bränderna hade man från Moderaternas sida skickat fram Johan Forssell som i frågestunden fick bekänna färg.

Det mest intressanta var nog att riksrevisorn indirekt antydde ett mått av ministerstyre av myndigheten då man anser att regeringen detaljstyr Försvarsmakten i vissa frågor samtidigt som styrningen är otydlig inom vissa. En mycket dålig kombination med andra ord.

Slut för i dag. I morgon avser jag som sagt att kommentera innehållet i regeringens förslag mer i detalj tillsammans med vad som nu krävs av oppositionen.

För övrigt anser jag att RB 5 måste hävas!


Bloggar: WisemanRolf K NilssonBrixski, Maria von Betzeen, Cornucopia, Sjätte mannen, James Mashiri, Statsmannen

Media: DN, SvD, 2, 3, 4AB (Lena Mellin), SVT (Presskonferens), SVT, TV42, 3, DI

Regeringen: Presskonferens

Fler och mer kvalificerade övningar – eller?



I dag publicerade Sveriges Radio P4 en artikel om att verksamheten till sjöss vid 3. Sjöstridsflottiljen reduceras. Det är ingen munter läsning vi nås av i inslaget med rubriken "Övar i hamn i stället för till havs". Men samtidigt är det inte det minsta förvånande, för trots att regeringen hävdar att man satsar på Försvarsmakten så blir det ändå mindre och mindre pengar kvar till verksamheten varje år.

I inslaget framgår det att 3. Sjöstridsflottiljen i år har fått se sin övningsbudget reducerad med 11,5 miljoner jämfört med föregående år. Det är riktigt illa, men faktum är att det faktiskt är ännu värre än så. Räknar man på just det här förbandets rörliga kostnader, d.v.s. verksamhetsmedel vilket i praktiken är det som blir kvar efter att fasta utgifter så som löner, lokalhyror och anläggningskostnader är borträknat så har förbandet fått se mer pengar än så försvinna. Den exakta reduceringen jämfört med föregående år är hela 14 772 000 kronor (ca 14,8 mkr).

Men inte ens detta är hela sanningen. Från och med i år så fick det aktuella förbandet ett tillskott i form av Visbykorvetten HMS Karlstad med drygt 40 mans besättning, något som i sig är mycket glädjande. Men det innebär att det är ytterligare ett fartyg och således en besättning som ska övas jämfört med föregående år. Detta genererar givetvis en ökad kostnad för förbandet som man inte har kompenserats för i anslagstilldelningen. Därför slår årets reducering ännu hårdare mot verksamheten, men detta syns inte på papperet och för allmänheten. I praktiken innebär det här att förbandet får färre antal sjödygn och mindre drivmedel att fördela ut på fler besättningar. Något som oaktat leder till reduceringar.  Låg fart utan gasturbindrift och färre sjödygn kommer sannolikt att prägla årets verksamhet.

Trots dessa oemotsägliga fakta så skriver försvarsminister Karin Enström den 21 mars på SvD Brännpunkt följande rader.
Runt om i Försvarsmakten pågår ett omfattande arbete med att genomföra försvarsreformen som regeringen beslutade 2009 för att öka vår försvarsförmåga. Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar. Försvarsmakten genomför återigen krigsförbandsövningar
Karin Enström och hennes moderatkollegor tycks uppenbart befinna sig i någon annan verklighet än den som upplevs ute på förbanden. Verkligheten och kartan stämmer inte överens och försvarsministern har uppenbart bestämt sig för att det är kartan som gäller och inget annat.


På 3. Sjöstridsflottiljen har man istället för att bedriva verksamhet till sjöss i en större omfattning tvingats till att hitta på nya grepp för att skapa förutsättningar för att nå så långt som möjligt med besättningarna trots en reducerad ekonomi. 

Nu har jag nåtts av signaler att utfallet av att övningarna i simulerad miljö har varit gott vilket får ses som en tröst i dessa bistra tider. Men att öva i simulatorer kan aldrig kompensera tid till sjöss, det kan däremot komplettera. Men det förutsätter att det finns kvalificerade simulatorer som ger tillräcklig effekt. Även här har Marinen problem kopplat till ekonomi. Vid Sjöstridsskolan i Karlskrona finns ett nybyggt simulatorhus. Men de flesta simulatorerna är antingen så gamla att driftssäkerheten och användbarheten kan diskuteras. I vissa fall saknas även vitala komponenter så som en kvalificerad spelmotor. Detta är något som Marinen väntat på i väldigt många år utan att det hänt något på området, mest sannolikt p.g.a. vikande ekonomi.


Att förbanden har fått se minskade anslag i år är långt i från någon nyhet och det är inte bara 3. Sjöstridsflottiljen som drabbas. 

För någon månad sedan skrev jag ett inlägg som förklarade i detalj hur stora reduceringar eller ökningar Försvarsmaktens förband fått. Totalt så är reduceringen på verksamhetsmedel jämfört med föregående år hela 144 miljoner. Men så låter det knappast när regeringsföreträdare och moderater ska förklara läget i Försvarsmakten.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren har en egen blogg där hon ställer frågor till sig själv. I ett av de senaste blogginläggen så frågar Cecilia sig själv "har försvaret fått en ökad operativ effekt?" På den egna frågan svarar hon (min fetstil) att:

Försvaret har idag en högre beredskap, genomför mer komplexa övningar, tillförs modern materiel och personalens kompetens höjs.
Cecilia verkar inte tagit så mycket intryck av det inslag jag vet att hon tvingades se när hon förra söndagen stod i SVT Agenda. Där visade man soldater på Ingenjörregementet som förklarade att pengarna inte räckte till ammunition i slutet av året och därför istället fick skrika "PANG PANG".

Oppositionskollegan Peter Hultqvist (s) går i dagens Expressen även han till frontalangrepp mot Widegren. Det är mycket beklämmande att behöva läsa att försvarsberedningen verkar vara helt dysfunktionell. Att det så sent inpå att slutrapprten ska redovisas framkommer att man inte ens är nära några breda politiska uppgörelser är inget annat än en smärre katastrof. Hultqvist skriver..
Cecilia Widegren (M) har som ordförande i försvarsberedningen ett viktigt val att göra. Antingen verkar hon för en bred politisk uppgörelse om framtidens försvars- och säkerhetspolitik eller väljer hon ett småskuret partipolitiskt debatterande som egentligen inte bidrar till något konstruktivt. Valet är hennes och har en direkt bäring på trovärdigheten i försvarsberedningens arbete
Det finns även andra uppgifter från mycket initierade källor som pekar på samma sak, att beredningens ordförande i alldeles för många avseenden är oense med mer eller mindre alla andra representanter förutom miljöpartiet. Att det är Sveriges framtida säkerhet som står på spel gör att situationen känns extra allvarlig.

Förbanden har inte tillräckligt med pengar för att bedriva kvalificerade övningar i rätt omfattning och den beredning som vi alla hoppades ska råda bot på dessa problem verkar inte fungera. Till vem eller vilka ska vi då sätta vårt hopp till när försvarets existens och rikets säkerhet står på spel?


P.S. När sjömän skiljs åt brukar man ofta säga "vi ses till sjöss". Framöver kanske vi i stället får börja säga "vi ses i simulatorn" D.S.


Ryskt angrepp på Ukraina – Dag 4

Nyhetsflödet från Ukraina är i skrivande stund enormt. Det är dessutom svårt att avgöra vad som är korrekt information just nu. Normalt sett brukar jag hinna med att bevaka och kommentera aktuella händelser, men just nu är det mer eller mindre omöjligt att hinna med. Då det finns andra som är bättre skickade att kommentera säkerhetspolitiken så kommer jag den närmaste tiden försöka inrikta mig på att försöka bevaka skeenden och utspel runt den svenska försvarspolitiken kopplat till vad som nu händer i Europa.

När Ukraina står på randen inför ett fullskaligt krig och Ryssland genomför ytterligare truppförflyttningar till Krim, samt flyttar trupp till Ukrainas östra gräns så börja våra svenska politiker att tänka om, och förhoppningsvis tänka rätt.

Men klokskapen är minst sagt ojämn. I går gjorde statsministern ett minst sagt olyckligt uttalande i media när han sa att "Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar". Något som kritiserades hårt av Wilhelm Agrell. I dag hade han blivit något klokare och öppnade även upp för att förstärka försvarsanslaget. 

Karin Enström säger i dag till media att det som nu sker måste påverka svensk försvars- och säkerhetspolitik och att regeringen nu är beredda att höja försvarsanslaget, men upprepade sig själv två gånger med orden att "regeringen redan har höjt anslaget två år i rad".

Men när nu regeringspartiet tillsammans med Centern och Folkpartiet öppnar upp för ökningar så är det socialdemokrater och Vänsterpartister som tvekar. Är det månde den stundande regeringsställningen som gör att man tvekar. Jonas Sjöstedt öppnade upp för ökningar, med tillägget "men inte just nu". Han ville vänta och se om läget blir värre. Ett ypperligt tecken på individer som inte förstår hur ett försvar fungerar och vilka ledtider som gäller mellan beslut om upprustning till dess att verklig försvarsförmåga uppnås. För att möta det som händer just nu på med en rimlig försvarsförmåga så hade det krävts att försvarsbeslutet 2004 aldrig hade ägt rum.

Även socialdemokraternas förmåga att förstå helheten verkar tyvärr vara begränsad. Riksdagsledamoten och ledamoten i försvarsutskottet samt försvarsberedningen Åsa Lindestam fördömer det som händer i Ukraina likt alla andra. Hon menar även att Sverige behöver stärka försvarsförmågan och att åtgärder behöver vidtas. Men hon är inte säker på att anslagen behöver ökas(!) Ekvationerna går inte ihop.

Allan Widman är tydlig likt Staffan Danielsson. Båda uttalar att anslagen måste öka och att man måste se över vad som nu krävs för att få ordning på den svenska försvarsförmågan. Även Peter Hultqvist verkar förstått situationen och de som förstått har samtliga en gemensam nämnare. De pekar alla på vikten av att säkerställa försvaret av Gotland.

För drygt ett år sedan skrev försvarsberedningens ordförande på twitter att "Europa är säkrare än på länge. Ryssland drar sig österut". Lite senare skrev samma ordförande att beredningens omvärldsanalys hyllas. Allt detta känns i dag väldigt främmande. Även om vi är några som under lång tid nu höjt ett varningens finger för Ryssland så hade nog inte ens vi i vår vildaste faktas kunnat föresälla oss att Ryssland under helgen militärt skulle gå in och ta över en stor del av Ukrainas territorium, närmare bestämt hela Krim.

Vad är den viktigaste slutsatsen att dra av detta då?

Det är som tidigare uttryckts här, att vi aldrig får stirra oss blinda på vad som utgör ett hot här och nu. Det som istället måste vara dimensionerande för vår eget försvar är den militära förmåga som finns i vårt närområde. I synnerhet om förmågan återfinns i länder utan ett demokratiskt och civiliserat synsätt på sin omgivning. Med en kraftfull militär förmåga kan viljan att använda den förändras över en natt och först vid detta tillfälle utgör den ett hot. Det är precis det här vi nu sett i Ukraina, och det är detta vi i framtiden kan komma att få se på ännu närmare håll. Av den anledningen måste vi nu se över svensk försvarsförmåga innan det är för sent. Det är nu eller aldrig som gäller.

Försvarsberedningen under ledning av Cecilia Widegren bör få ytterligare respit vad avser inlämningstiden. Detta då beredningens arbete med stor sannolikhet nu måste revideras mht helgens snabba utveckling. Försvarsberedningens rapport kommer att vara helt avgörande och måste därmed vara tillräckligt kvalitativ för att utgöra grunden för nya beslut.

I kväll blir det inte mer skrivet än så här.


Media: 
DI Ledare
SvD Brännpunkt (Wiseman)
SvD Kultur (Agrell)
Studio 1 (Enström + Odenberg)
P1 Morgon (Widman + Lindestam + Neretnieks)
TV4
TV4
TV4
SVT

Bloggar:
Wiseman
Försvar & Säkerhet
Jägarchefen
BrixSki

När sanningen kryper fram…



Att "regeringen genomför satsningar på försvaret" har blivit något av ett mantra som ständigt upprepas av försvarsminister Karin Enström och hennes partikamrater står nog klart för de flesta. Trots att de försvarspolitiska spelkorten är synade gång efter annan har just detta sällan fått någon större uppmärksamhet i media. Men nu är det dags att en gång för alla leda i bevis att några satsningar på försvaret som gör skillnad är det inte tal om. Sanningen den kryper nämligen alltid fram förr eller senare...

I samband med intagandet av morgonens frukost läste jag en debattartikel i Mariestadstidningen signerad försvarsminister Karin Enström (m) och försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) där man går hårt åt socialdemokraternas Peter Hultqvist. Man skriver bland annat följande i artikeln.

Socialdemokraterna har lagt sig på samma nivå på försvarsanslaget som regeringen, från en nivå med två miljarder besparingar. Detta trots ett högt tonläge i debatten. Hultqvist (S) kallade alliansregeringens tillskott till försvaret i budgeten för ”en puts i marginalen”.
Alliansen ökar nu anslagen till försvaret för andra året i rad. Tillskotten går till såväl förbands- som materielanslagen.

Den största anledningen till att Hultqvist kritiseras hårt är hans uttalande i riksdagen under förra året då han som sagt benämnde regeringens ekonomiska till skott till Försvarsmakten som "en puts i marginalen". Detta uttalande har de moderata försvarspolitiska företrädarna bitit märke i och citerar numera varje gång det ges möjlighet. Något som förvisso inte är något märkligt i sig. Så fungerar det både inom politiken och i den övriga försvarsdebatten. Men den relevanta frågan är huruvida Hultqvist har rätt i sitt uppmärksammade påstående, eller om regeringens ekonomiska tillskott faktiskt gör skillnad - på riktigt?

Men hur ser det omtalade ekonomiska tillskottet då ut? I höstas deklarerade försvarsminister Enström att regeringen ökar försvarsbudgeten vilket innebar ett tillskott omfattande 200 miljoner kronor under 2014. Försvarsministern hävdar i sina beskrivningar av satsningen att den särskilt gynnar förbandsverksamheten och en utvecklad övningsverksamhet.

Syftet med höjningen är att öka Sveriges försvarsförmåga ..... Efter noggrann analys föreslår regeringen därför en successiv ökning av försvarsanslaget. Redan nästa år ökar anslaget med 200 miljoner och därefter stegvis till 500 miljoner 2017..... Tillskottet går till förbandsverksamheten och åtgärder för att rekrytera, utbilda och behålla tidvis tjänstgörande personal prioriteras ..... Redan idag har försvaret en bättre förmåga än när alliansregeringen tillträdde 2006 men ytterligare arbete återstår innan den nya organisationen är helt på plats. 
Personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och de kommande åren ska Försvarsmakten anställa ca 16 000 soldater och sjömän på hel- och deltid. I takt med att den anställda personalen ökar ställs också nya krav på Försvarsmaktens övningsverksamhet, både vad avser innehåll och omfattning. Förstärkningen möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga och samtidigt gynnar rekryteringen. 
Alliansregeringen har till skillnad från tidigare regeringar stärkt försvaret.

Men hur ser då verkligheten och det faktiska utfallet av denna satsning ut? Jag har studerat huruvida detta tillskott verkligen är tillräckligt för att genomföra det som regeringen säger, eller om det faktiskt är som Hultqvist påstår, d.v.s. en puts i marginalen? Detta kan man göra genom att titta på innehållet i verksamhetsuppdraget (VU) där alla siffror finns redovisade som öppna uppgifter. Det intressanta att titta på är inte totalsumman som varje förband erhållit för verksamheten under året. Det riktigt intressanta är att titta på den rörliga delen som benämns just verksamhet och att jämföra siffrorna för 2014 mot motsvarande siffror för föregående år, d.v.s. 2013.

Det som redovisas här nedan omfattar inte de fasta kostnaderna vid förbanden så som fasta personalkostnader (lön), pendlingskostnader, lokalhyror, hyror av anläggningar m.m.

Den del jag har valt att titta på omfattar rörliga ekonomiska medel så som övningsdygn, drivmedel, ammunition och förbrukningsmateriel. Det vill säga de kostnader som bidrar till att öka försvarsförmågan, precis det som regeringen påstår att man nu stärker genom sin anslagsökning. (Posten omfattar även andra rörliga verksamhetsutgifter som resor, medel för A-underhåll samt avgifter för tjänster hos FM LOG och FSV. )  

Arméförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid arméförbanden.


Vi kan konstatera att det faktiskt tillförts medel till arméförbanden även om vi kan återfinna röda siffror vid fyra av de sex förbanden. Om man ska utse någon vinnare så blir det onekligen Försvarsmakten i Skaraborg(!) där såväl P4 som Trängregementet erhåller en ökning om ca 25 miljoner per förband. Även P 7 erhåller motsvarande förstärkning. Den stora förloraren inom Armén är Livgardet som får se sina verksamhetsmedel reducerade med drygt 20 miljoner. Men totalt sett ökar de disponibla medlen inom Armén med drygt 53 miljoner jämfört med under föregående år.

Nu ska man vara mycket noga med att påpeka att dessa siffror måste sättas i sitt sammanhang då uppdragen måste granskas i detalj för att man ska kunna se om uppgifter tillförts eller tagits bort. Detta är ett ogörligt jobb att titta på för hela Försvarsmakten. Men ska försvarsförmågan stärkas och övningsverksamheten utökas så handlar det snarare att genomföra mer och inte mindre, men vi kan här konstatera att så mycket mer lär det inte bli, och på vissa förband till och med mindre. Att vi ser en ökning på vissa förband kan med stor sannolikhet härledas till att rekrytering och utbildning av GSS/T (tidvis tjänstgörande soldater) har högsta prioritet under året. Detta har även regeringen uttryckt är av stor vikt.

Marinförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid marinförbanden. Marinbasen finns med då man är ett insatsförband där bland annat underhåll och sjöinformationsbataljonen ingår. Sjöstridsskolan är inte medräknad då man inte bedriver insatsverksamhet.




För Marinen är siffrorna mer eller mindre illröda. Samtliga förband har till skillnad från regeringens ambition om ökade medel till förbandsverksamhet och övningar snarare reducerats. Endast 4. Sjöstridsflottiljen har erhållit en marginell ökning omfattande 6 miljoner vilket sannolikt enbart motsvarar kompensation för inflationen, om det ens räcker. Övriga marina förband har fått en betydligt mindre summa pengar att öva för i år jämfört med förra året. Detta blir alldeles uppenbart när man tittar på årets övningsserie som successivt har reducerats ju närmare slutligt VU man har kommit och där den största nationella höstövningen SWENEX-14 tills vidare har fått stryka på foten. 

Även här måste man titta på förbandsvolym och aktuella uppdrag för att få en rättvisande bild. 3.Sjöstridsflottiljen har till exempel erhållit ytterligare en Visbykorvett, HMS Karlstad, under året. Detta innebär givetvis ökade kostnader om fartyget ska kunna övas. Trots det har förbandet fått en minskad budget. Detta är bara ett exempel på förändrade förutsättningar som är mycket kostnadsdrivande, men som inte kan kompenseras i en vikande försvarsbudget.  

Att förbanden erhåller mindre pengar innebär alltid färe övningar, och således skjuts försvarsreformen och förverkligandet av IO 14 ytterligare på framtiden. De fasta kostnaderna så som lokalhyror och fasta löner går av naturliga skäl ej att påverka. Den största förloraren inom Marinen är Marinbasen som får se sina verksamhetsmedel reducerade med hela 34 miljoner.

Flygvapenförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid flygvapenförbanden. Att LSS är medtagna i tabellen beror på att 1. strilbataljonen, ett insatsförband av största vikt för rikets försvarsförmåga ingår här. Siffrorna för Flygvapnet är nästintill katastrofala. 


Flygvapnet är den stora förloraren. Här har samtliga förband röda siffror. Värst är det för F7. Att insatsförbandet F 17 som producerar två av totalt fyra stridsflygdivisioner reduceras med 27 miljoner är mycket olyckligt och oroväckande. Helikopterflottiljen har redan i år haft omfattande problem med bristande flygtid där man i vissa fall tvingats omfördela den redan knappa flygtiden till de yngsta förarna för att säkerställa grundläggande förmåga. Så här kan det givetvis inte fortsätta.  

Sammanfattning

Kollegan Wiseman skrev så sent som i går kväll den fjärde delen i serien "Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten". Tyvärr kan vi nu svart på vitt konstatera att den vikande trenden nog tyvärr kommer att fortsätta även under nuvarande år. Det här är inte vad Försvarsmakten behöver. Under förra året hamnade flygtidsuttaget för JAS 39 Gripen för första gången sedan 2003 under 10.000 flygtimmar (det katastrofala NBG-året 2008 borträknat). Att den mycket olyckliga trenden kommer att fortsätta att peka nedåt kan vi nog tyvärr kallt räkna med efter att tittat på de reduceringar av verksamhetsmedel som framför allt Flygvapnet står inför.

Försvarsmakten anger att verksamhet som nedprioriterats under 2013 ska återtas under 2014, något som nu ser ut att bli svårt om man tittar på siffrorna. För vare sig man vill eller inte så är övning = pengar. Utan tillräckligt med pengar inte tillräckligt med övning.

Försvarsmakten anger också att tillväxten av GSS/T ska prioriteras under 2014, dock ej repetitionsövningar som ska ske med "anpassad ambition". Markstridskrafterna ska prioritera att bygga upp förmåga och samöva inom bataljons ram och enbart bygga ledningsförmåga på brigadnivå. Flygvapnet ska prioritera att bygga upp flygbasverksamheten och Marinen ska prioritera att samöva i sammansatta amfibieförband.

Det är inga höga målsättningar som kan sättas upp när ekonomin för övningsverksamheten 2014 till största del uppvisar röda siffror jämfört med 2013. Sammanfattar med Försvarsmakten totalt så ser det ut som följer.
  



Hur kan det då komma sig att trots ett ökat totalt försvarsanslag, så minskar ändå möjligheterna att öva? Svaret är givetvis att det finns ett stort glapp mellan verksamhetens behov och tilldelade medel, något som inte ska förväxlas med att ekonomin inte är i balans. De ekonomiska förstärkningarna är så marginella att det inte ens täcker den årliga ökningen av de fasta kostnaderna så som hyror av lokaler och anläggningar. Men framför allt så kompenseras inte Försvarsmakten för de ökade personalkostnaderna i tillräcklig omfattning. Ska man dessutom öka antalet GSS i insatsorganisationen för att nå målsättningen att inta beordrad organisation IO 14 så kommer en ökning av lönekostnader som ett brev på posten. Sammantaget så blir utgiftsökningen större än tillskottet, och således minskar Försvarsmaktens möjlighet att öva. 

Det är för just detta scenario som ÖB varnat sedan ett antal år tillbaka. Då har det sagts att det är först 2015 som de stora problemen kommer att inträffa. Men som synes så har problemen startat redan detta år. Var detta ska sluta vet nog ingen just nu. Vi går en oviss framtid till mötes. 


Den omtalade "putsen i marginalen" som Peter Hultqvist kallade regeringens satsning för, och som moderatföreträdarna ondgjort sig över, innebar inte någon ökning av verksamhetsmedel över huvud taget. Den verkliga innebörden blev istället en reducering med hela 144 miljoner jämfört med föregående år! Det mostvarar kostnaden för att bedriva övningsverksamhet vid Luftvärnsregementet under hela 2014.

När försvarsminister Karin Enström hävdar att förstärkningen av anslaget för 2014 möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga så håller jag inte med! När sanningarna nu börjar krypa fram så kanske man i stället kan hoppas på att regeringens ständiga skönmålningar rörande så kallade "satsningar" på Försvarsmakten kan upphöra. Läget är kritiskt och något måste göras. Allt hopp står nu till försvarsberedningen.

Regeringen minskar försvarsanslaget



I dag kom ett beskedet som få hade förväntat sig efter två års turbulent försvarsdebatt där fokus har legat på den oroväckande utvecklingen i vårt närområde och att försvarsbudgeten är för liten. Det alla nog hade förväntat sig efter alla utspel var nog snarare en nödvändig ökning av försvarsbudgeten, i stället meddelade finansminister Anders Borg att man nu reducerar försvarets ekonomi ytterligare.

Den som följer försvarsdebatten och den här bloggen vet att jag ofta hävdat att Försvarsmakten är mitt inne i en pågående systemkollaps då ekonomin inte räcker till. Man ska minnas att Försvarsmakten för flera år sedan meddelade att regeringens försvarsreform inte skulle kunna genomföras med nuvarande låga anslagsnivåer med bibehållen organisation. Med en given ekonomi var den enda lösningen att ännu fler förband skulle avvecklades. Detta satte regeringen stopp för, vilket givetvis var helt rätt. Men detta innebar i praktiken att man skickade "Svarte Petter" till Försvarsmakten. De ekonomiska problemen hamnade ånyo på myndighetens bord. Samtidigt slår regeringen sig för bröstet och hävdar att man minsann inte genomfört några förbandsnedläggningar under sina två mandatperioder. Man har på det sättet försatt Försvarsmakten i en ekonomisk rävsax.

Försvarsanslagen måste således öka för att inte systemkollapsen ska fullbordas. I stället kommer i dag beskedet från finansminister Anders Borg att regeringen skär ytterligare i försvarets ekonomi! Ytterligare ett mycket svårt bakslag.

Motiveringen från Anders Borg är följande (min fetstil).
Nu är det viktigt att stärka skyddsvallarna och åter bygga upp överskott i offentliga finanser. En liten öppen ekonomi med stor finanssektor bör värna starka offentliga finanser för att klara jobben och välfärden när det stormar i vår omvärld, säger finansminister Anders Borg.


För att driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten skapar regeringen ett extra omvandlingstryck. Det kan till exempel vara effektiviseringar i kärnverksamheter och prövning av annan verksamhet. Effektivisering av myndigheternas verksamhet uppnås genom minskad ökning av anslagen. Minskningen fördelas proportionerligt på respektive anslag baserat på storlek. Totalt uppskattas åtgärden frigöra cirka 0,3 miljarder kronor 2015 och därefter 1,1 miljarder kronor årligen.



Frågan som återstår och som regeringen inte besvarar är hur många gånger man kan "effektivisera" utan att även reducera uppgifterna? Observera även att det är förbandsanslaget som ska reduceras. Så sent som i veckan (precis som tidigare) så stod försvarsminister Karin Enström enligt uppgift och sa att regeringen satsar på försvaret och att man nu genomför fler och mer kvalificerade övningar. Att detta inte är annat än ren och skär lögn torde de flesta försvarsanställda kunna vittna om.

Inom Flygvapnet har man under 2014 tvingats reducera flygtiden. Målsättning och ambition kontra det faktiska behovet minskar. Årets flygvapenövning är reducerad och ammunitionstilldelningen minskar. I Marinen sker motsvarande åtgärder. Bl.a. har deltagande i övningen Cold Response och stridsträning vid brittiska FOST utgått. Den enda nationella marinövningen SWENEX 14-2 som skulle genomförts kommande höst har utgått tills vidare. Vad avser Arméförbanden har en kraftfull reducering avseende deltagande i Cold Response i nordnorge skett. Jag är övertygad att det finns fler övningar som fått stryka på foten då pengarna saknats, och detta gäller innevarande år.

Att som försvarsministern påstår, att regeringen satsar på försvaret är med andra ord att fara med grov osanning. Det ska bli mycket intressant att se hur försvarsministern kommer att kommentera dagens besked från regeringen. Det ska även bli mycket intressant att höra hur Försvarsmakten kommenterar situationen.

Försvarsminister Karin Enström har den senaste tiden gått ut hårt i media och krävt svar från Socialdemokraterna hur mycket man avser skära i försvarsbudgeten? Möjligen en relevant fråga, men där är vi inte ännu. Mer aktuellt är det nu att ministern svarar på vilka övningar som Försvarsmakten ska ta bort när regeringen nu minskar anslaget?  Det vore även på sin plats att de övriga Allianspartierna går ut och kommenterar dagens besked. För bara några veckor sedan när partiledarna för Folkpartiet och Kristdemokraterna talade i Sälen lät det nämligen helt annorlunda.

Regeringen har sedan tillträdet konstant minskat försvarsanslaget om man kompenserar för inflationen (vilket man givetvis måste göra). För att motsvara samma köpkraft som 2006 hade försvarsanslaget (de militära utgifterna) i dag behövt ligga på 45 miljarder. I stället har anslaget minskats med 3,45 miljarder sedan 2006 och nu har regeringen alltså meddelat att man ännu en gång ska använda osthyveln på den ständiga budgetregulatorn Försvarsmakten.


Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Cornucopia?, Sjätte mannen

Slutreplik Schulte: Om en underfinansierad försvarsbudget



Fredrik Schulte, riksdagsledamot för de Nya Moderaterna fortsätter att argumentera till förmån för att försöka rensa smolket i bägaren som uppstått efter det egna partiets snart åtta års minst sagt bedrövliga försvarspolitik. Det går inte så bra för Schulte kan man konstatera då argumentationen haltar betänkligt i de flesta fall. I det senaste inlägget finns så många märkliga påståenden att jag för en stund övervägde att inte lägga någon energi på att bemöta detta, men jag ändrade mig. 

Att Schulte nu engagerar sig i försvarsfrågan är i grunden positivt, men att kunna erkänna sina kompetensbrister är en styrka. Det vore således klokt om Schulte lyssnade in den mycket aktiva försvarsdebatten under en längre tid istället för att genast döma ut och argumentera för sina personliga uppfattningar. Detta tror jag tror skulle gynna Schultes trovärdighet i debatten.

Just nu för vi den här debatten på helt olika plan. Det blir näst intill pinsamt att diverse försvarsbloggare nödgas förklara fakta rörande Sveriges försvar och säkerhet för en folkvald riksdagspolitiker som fått svenska folkets förtroende. Det är Fredrik Schulte m.fl. som ska fatta de avgörande besluten rörande Sveriges försvar och säkerhet. Jag är uppriktigt bekymrad.

Även om jag inte har för avsikt att kommentera hela Schultes senaste inlägg så finns det dock några punkter jag känner mig manad att kommentera då det helt enkelt blir för osakligt.


Försvarsbudget under Alliansregeringens två mandatperioder

Här har uppenbart väldigt få moderater valt att se sanningen om finansieringen så som den är. Inte försvarsminister Karin Enström och inte Fredrik Schulte. Så här ligger det nämligen till.

När Alliansregeringen tillträdde 2006 så låg försvarsanslaget på 1,5% av BNP. I dag ligger den runt 1,1%. En sänkning med 0,4% vilket i försvarssammanhang är en mycket stor reducering!

Om vi istället talar i faktiska termer av kronor och ören så kan man titta på regeringens egen statistik och konstatera följande. Statens militära utgifter för år 2006 låg på 40,5 miljarder kronor. Utgifterna för år 2012 var 41,25 miljarder kronor. Det intressanta blir om man räknar om anslaget för år 2006 till 2012 års penningvärde. Då hamnar vi på nämligen på 44,7 miljarder kronor.

I verklig köpkraft handlar det om en reducering på 3,45 miljarder! Detta förklarar med all önskvärd tydlighet siffrorna från SIPRI som visar att försvarsanslaget under samma period reducerats från 1,5 till 1,1% som andel av BNP.

Trots detta anser regeringen att man ökar försvarsanslaget och satsar på försvaret. En inte så klädsam omskrivning av verkligheten!

I sitt inlägg anser Herr Schulte att vi borde kontakta FOI och fråga hur det verkligen står till med ekonomin! Då väljer jag att via min knivskarpa kollega "Teaterdirektören" citera några stycken ur FOI rapport från oktober 2012 FOI-R-3508-SE av Peter Nordlund och Janne Åkerström med det mycket talande namnet "Försvarsutgifter i budgetkrisens spår".

"I en ny rapport från FOI jämförs försvarsutgifter i tio olika länder. Sveriges försvarsutgifter har minskat snabbare än i de övriga länderna." 
"De svenska försvarsutgifterna har gått från en första- till en sistaplats bland de nordiska länderna under 2000-talet, mätt som andel av BNP."  
"Sverige är ett av de länder inom Europa och Nato-sfären (inkl. partners) som kraftigast minskat sina försvarsutgifter, procentuellt, sedan millennieskiftet."

När Nordlund och Åkerström sedan summerar det hela kommer man fram till följande.

"De svenska försvarsutgifternas utveckling, under den studerade perioden, sticker ut i en internationell jämförelse. Bland studerade länder har Sverige haft den klart lägsta utvecklingen av försvarsutgifterna sedan år 2000 och BNP-andelen har gått från en topposition bland de studerade mindre länderna till en sista-position."

Det är nog få som förstår vad Fredrik Schulte vill försöka bevisa i sitt senaste blogginlägg. Siffrorna verkar vara ett eget påhitt, och någon spårbarhet finns inte. Siffrorna som presenteras i detta inlägg är däremot hämtade från regeringens (försvarsdepartementets) egen statistik över försvarsutgifter samt hos SIPRI. Två instanser jag hoppas Fredrik Schulte finner trovärdiga. Jag hoppas innerligt att någon partikollega vid tillfälle kan sätta sig ner med Schulte och förklara hur verkligheten inom försvarspolitiken ser ut. Jag vet att det fortfarande finns en hel del kloka moderater där ute med djup sakkunskap.


Är Insatsorganisation 2014 underfinansierad?

Schulte tar i sin replik upp frågan huruvida insatsorganisationen är underfinansierad... Det blir ånyo mycket uppenbart att Schulte, trots att han är en folkvald riksdagspolitiker inte följt den allmänna försvarsdebatten som förts på riksplanet med full intensitet sedan sommaren 2012. För allmänheten började det i Almedalen 2012. Här pekar ÖB på att det saknas 3,5 miljarder, och då är inte pengar till anskaffningen av JAS 39E inräknat. ÖB pekar på att om anslaget inte ökas så måste en hel försvarsgren avvecklas.

I nyårsintervjun med SvD pekar ÖB på det ofinansierade materielberget (materiel som måste omsättas) som då omfattade 25 miljarder kronor.

Det hade räckt med att läsa dagstidningar för att hålla sig uppdaterad om det ekonomiska läget. SvD skrev inför RB7 en artikel om att det saknades ca 4 miljarder per år. Trots detta har Schulte inte en susning om varför jag i mitt tidigare inlägg skrev att det saknades ca 5 miljarder.

I ett måhända naivt hopp om att inte citeras ur sitt sammanhang är mitt svar på rubrikens fråga: jag har inte en susning. Jag jobbar inte med försvarsfrågor på daglig basis och saknar sådan detaljkunskap. Jag är tveksam till att någon politiker skulle besitta den, eller bör så göra för den delen. Detta är uteslutande en fråga för opolitiska tjänstemän, riksrevisionen och försvarsmakten att reda ut. 
Skulle deras slutsats landa i att så är fallet, välkomnar jag att regeringen ökar försvarsanslagen, MEN, jag tänker absolut inte ta enskilda officerares bedömning av situationen (eller ens alla officerares). Att Skipper menar att det behövs anslagsökningar på exakt 5 antal miljarder är helt enkelt inte tillräckligt gott underlag för mig som beslutsfattare att basera mina ställningstaganden på (när man kommer med sådana påståenden är det dessutom klädsamt att motivera dem lite mer i detalj). Alla yrkeskårer kommer alltid argumentera för mer resurser till deras arbetsplatser. Märkväl, bedömningen ska inte göras av politiker, utan just av oberoende ”ämbetsmän”. Låt oss vänta och se kommande utvärderingar. Jag har inget problem med att backa och öka anslagen för att nå de av riksdagen uppställda mål.

Det här innebär att Schulte bör stå för sitt löfte och backa, och därmed verka för att öka anslagen. För nu är påståendena presenterade i detalj, och det är inte heller en enskild officers bedömning.

Det visade sig även att det saknades mer är bara 4 miljarder för att förverkliga IO14 d.v.s. den organisation som regeringen beställt av Försvarsmakten. Det framgår än mer tydligt i Försvarsmaktens svar på regeringsbeslut 7 från 2012 som avhandlar just den långsiktiga ekonomin. Det är således inte undertecknad som drar till med summan "ca 5 miljarder".

Det sammanlagda merbehovet på de anslag myndigheten disponerar bedöms i tioårsperioden 2014 till 2023 omfatta ca 4 450 mnkr årligen. Detta utgör ca 10 procent av det totala anslaget.
Prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att genomföra en gemensam operation för att möta ett begränsat väpnat angrepp får avgörande begränsningar.

Med detta så kan vi härmed avsluta debatten om huruvida den av riksdag och regering beslutade försvarsreformen är underfinansierad eller inte. Att läget har blivit ännu värre sedan dess (eftersom ingen substantiell anslagsökning har skett) så har läget förvärrats ytterligare sedan svaret på RB7 presenterades. I Försvarsmaktens perspektivplanering som släpptes sent som i oktober 2013 så förklarar man numera att IO14 inte längre är möjlig att förverkliga med nuvarande anslagsnivåer.
Konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av Försvarsmaktens uppgifter. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

En ännu mer intressant koppling till Schultes grundlösa och egenhändigt komponerade påstående om att anslaget för försvarsmateriel är för högt återfinns även detta i Försvarsmaktens perspektivplanering.

Insatsorganisation 14 kan inte realiseras, då den framför allt materiellt inte kan uppfyllas.

Om man inte litar på Försvarsmaktens bedömningar kan man titta på vad riksrevisionen säger i sin senaste rapport. Där finns både den ena och den andra bristen uppradad. I sammanfattningen konstaterar riksrevisionen att

Försvarsmakten kommer varken idag eller de närmaste åren att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har beslutat. Det saknas både tillräckligt med personal och materiel. 
– Regeringen har inte gett Försvarsmakten alla de förutsättningar som behövs för en effektiv insatsverksamhet.

Med dessa rader avslutas härmed debatten med moderaten Fredrik Schulte för den här gången. Jag har förvisso god lust att bemöta ännu fler av Schultes påståenden. Ett exempel är uttalandet om "att tvinga människor genomlida värnplikten mot sin vilja"! Ett påstående jag anser är ett osmakligt uttryckt från en riksdagspolitiker. Om inte annat är det lite av ett hån mot alla de som med stolthet har bidragit till Sveriges säkerhet genom sin värnplikt på ett förtjänstfullt sätt! många kvinnor har dessutom gjort det av egen fri vilja, något Schulte helt bortsett från.

Jag hoppas Fredrik Schulte från och med denna dag kommer att följa försvarsdebatten mer regelbundet och genom detta tillgodogöra sig relevanta fakta inför fortsatt, mer saklig argumentation. Det räcker med att läsa DN och SvD för att skapa sig en tillräckligt god bild. Det skulle lyfta debatten flera nivåer!


Socialdemokraternas försvarspolitiska svek!

Just nu överstiger antalet ämnen att avhandla här på bloggen tillgänglig tid. Det finns oerhört många ämnen att skriva om. Den nyligen presenterade rapporten från Försvarsmakten perspektivplanering är sprängstoff i många avseenden, den ryska militära övningen Zapad en annan. Min egen påbörjade serie om Försvarsmaktens planerade materielanskaffning ska slutföras samtidigt som det finns en mängd andra försvarsnyheter som bör kommenteras. Det svensk-finska marina arbetet som redan påbörjats, och som på sikt möjligen ska utvecklas till en gemensam SWE-FIN Naval Task Group är ett annat ämne som bör kommenteras från både politisk och militär nivå, något som ännu inte skett.

Men innan jag kommenterar ovanstående mycket intressanta och högaktuella ämnen så avser jag ta upp den fråga jag anser vara den kanske viktigaste just nu, något som kommer att påverka Försvarsmaktens framtid i allra högsta grad, och det gäller givetvis Försvarsmaktens ekonomi. Jag har inte sett att det jag kommer att lyfta fram i detta inlägg har kommenterats på annan plats, vilket är än mer skrämmande.

Som bekant lägger alla oppositionspartier fram sin egen skuggbudget varje höst. För 2014 har oppositionspartierna S, V, MP och SD alldeles nyligen släppt dessa dokument som ska spegla hur respektive parti skulle förvalta statsfinanserna samt vilka prioriteringar man gör. Ett verktyg som partierna kan använda för att påvisa vilka politikområden man anser ska prioriteras och vilka reformer man vill genomföra.

Man hade här hoppats på att framför allt Socialdemokraterna skulle stå upp för försvarsfrågan efter allt som har hänt den senaste tiden (en-veckasförsvaret, ryska påsken, rikspjäsen osv.) och efter all kritik som Socialdemokraternas försvarpolitiska företrädare med Peter Hultqvist i spetsen (med all rätt) har riktat mot regeringen de senaste åren. I vissa fall genom ett antal rejäla bredsidor. Med detta i färskt minne förväntade man sig att stora ord skulle följas av stor handling inom politikområdet försvar. Men så blev det inte!

Socialdemokraterna ökade försvarsbudgeten i sin skuggbudget med exakt NOLL kronor jämfört med regeringen. Ett stort svek som fullständigt underminerar trovärdigheten hos Socialdemokraterna och dess försvarspolitiska företrädare!

Det kan vara på sin plats att påminna Hultqvist och hans s-kamrater i försvarsutskottet om vad som har sagts den sensate tiden.

"Peter Hultqvist (S) tycker också att försvarministern skapar konflikt och konfrontation. Grundproblemet är för små anslag och det kräver åtgärder. Vi kommer att ha ekonomiska problem framför oss, det är bara att inse. Då måste man börja jobba med det, säger han." / SR

"Under perioden 2014-2017 ökar därmed försvarsanslagen med totalt 1,4 miljarder kronor, medan budgetnivån jämfört med i år höjs en halv miljard. Peter Hultqvist (S), försvarspolitisk talesperson, tycker inte att regeringens höjning är mer än ”okej”. Det är en puts i marginalen när det gäller de stora proportionerna, och ingenting som löser försvarets försörjningsproblem, säger han till TT." / SvD

"Peter Hultqvist (S), som är ordförande i riksdagens försvarsutskott, anser att promemorian från regeringskansliet, som SvD avslöjat, visar hur ekonomiskt illa ställt det är i försvaret. - Vi har framfört länge att det finns en strukturell underfinansiering, både vad gäller materiel och personal inom Försvarsmakten. Det här blir en bekräftelse på att det vi sagt stämmer." / SvD


"Det duger inte som regeringen att återkommande måla upp en bild av att allt är bra. Det skriver Peter Hultqvist (S), ordförande i riksdagens försvarsutskott. Det försvars- och säkerhetspolitiska läget har successivt förändrats. I vårt närområde sker en tydlig upprustning med Rysslands allt större investeringar i att bygga upp militär kapacitet för framtiden. Övnings- och underrättelseverksamheten ökar också. Samtidigt meddelar ÖB Sverker Göransson att svenskt försvar klarar ett militärt angrepp i cirka en vecka. I somras talade han om att med nuvarande anslag så finns det en risk för att en hel försvarsgren måste avvecklas." / Peter Hultqvist i Dagens Arena

Det här är bara en bråkdel av den kritik mot den systemkollaps Försvarsmakten befinner sig i just nu. I sak har Peter Hultqvist helt rätt, det har han haft hela tiden. Försvarsmakten har genom Moderaternas så kallade försvarspolitik sakta men säkert gått mot ett totalhaveri, vilket bekräftas i perspektivplaneringen. Peter Hultqvist har riktad saklig kritik mot vanstyret, men detta faller nu platt när hans eget parti satsar NOLL kronor mer än regeringen avser göra på försvaret.

Jag bedömer att Peter Hultqvist nu kommer att hänvisa till att man inväntar försvarsberedningen rapport innan man skjuter till ytterligare medel i sin egen budget, något jag redan innan uttalandet har gjorts avfärdar som rent snömos. Har man som Hultqvist redan uttalat att försvarsanslaget är för litet måste man kunna stå för det hela vägen. Problemet är nog precis som jag skrev om för en tid sedan, att Hultqvist inte har sin linje förankrad hela vägen upp i partiledningen. Då skrev jag så här.
Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har under de senaste åren totalsågat Moderaternas hantering av försvarsfrågan och den ständiga skönmålningen av det prekära läget. Således är det nu upp till bevis för Socialdemokaterna. Det finns dock mörka moln även här. Jag tror inte att Hultqvist & co har klart bakåt hela vägen upp till verkställande utskottet där man sannolikt har andra saker högre upp på agendan i syfte att vinna kommande val. Jag tror Hultqvist kommer att påverka beredningens arbete till det bättre, men vet nog att det egna partiet inte kommer att stå bakom allt för höga krav på ökat anslag.
Situationen rörande Sveriges säkerhet och indirekt för Försvarsmakten kommer inte att förbättras vid ett regeringsskifte. Läget kommer bedömt att bli ännu värre då Socialdemokraternas "stödparti" Miljöpartiet vill sänka försvarsbudgeten med flera miljarder jämfört med nuvarande låga nivå som nått bottenrekordet 1,15% av BNP.

Som en jämförelse kan man notera att SD vill öka försvarsanslaget med 3 miljarder redan 2014 för att därefter öka med ytterligare 2 miljarder årligen. Vi kan då konstatera att det enbart är SD tillsammans med FP och KD som uttalat att de vill öka försvarsanslaget.

Vi går en mycket mörk framtid till mötes avseende försvarets ekonomi, och beskedet från Socialdemokraterna är att betrakta som ytterligare ett stort svek inom det försvarspolitiska området. Minns även att det var Socialdemokraterna som låg bakom de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04.