Kategoriarkiv: Incidentberedskap

Varför denna vinkling TV4?

TV4 Nyheterna har i dagens sändningar tagit upp det ökade antalet kränkningar av svenskt luftrum och svenskt territorialhav. I år har hittills 20 kränkningar ägt rum, mot 11 förra året och 12 året innan. Så sent som andra halvan av november siffran som redovisades 12 st, vilket tyder på en rejäl ökning under andra halvan av 2016.

Tesen som inslaget byggs runt är att det är NATO-länder som står för de flesta kränkningarna. Det är helt korrekt och det är också så det har sett ut traditionellt vad avser luftrumskränkningar. Det är dock här inslaget tar en märklig vändning. I TV4:s inslag visas några av de bilder som Försvarsmakten tagit under identifieringar av utländskt stridsflyg i Sveriges närområde, respektive under övningar (bilderna finns att hitta på Försvarsmaktens hemsida).

Journalisten Ulla Danné påpekar i inslaget mycket tydligt att ”de allra flesta kränkningarna görs av NATO-länder. Bilden här visar t.ex. ett amerikanskt bombflygplan.” Samtidigt som Danné berättar detta visas en bild på en amerikansk B-52, flankerad av fyra st JAS 39.

Bilden är dock tagen under övningen Baltops 2015 där både Sverige och USA, samt en rad andra länder deltog. Den har därmed inte det minsta att göra med själva inslaget. Vill man däremot driva en vinkel så är det dock en tacksam illustration att använda. Eftersom Försvarsmakten är noga med att lämna med en bakgrund till varje bild som man släpper till media, kan det heller inte röra sig om något misstag. TV4 verkar istället aktivt ha bortsett från informationen. (Samma pressbild återfinns t.ex. i denna DN-artikel från juli 2015, men med rätt bildtext)

Danné skiftar därefter till att berätta att ”Ryssland har bara gjort sig skyldigt till enstaka fall de senaste åren”, vilket är helt korrekt. Man ska dock ha med sig att den luftrumskränkning Ryssland gjorde sig skyldig till under 2014, beskrevs som den grövsta Sverige sett under många år och som del av en medveten operation enligt dåvarande utrikesminister Carl Bildt. Den kränkning som Ryssland gjort sig skyldig till i år rörde ett grovt överskridande av det diplomatiska tillstånd som fanns för ett forskningsflygplan, där man in i det sista försökte genomföra flygning i samband med genomförande av känslig svensk militär verksamhet i samma område.

Vad som helt saknas i inslaget är att sätta kränkningarna i kontext. Majoriteten av kränkningarna av svenskt luftrum rör sig om misstag vid färdplanering i samband med diplomatiskt tillstånd, felnavigeringar på grund av mänsklig faktor eller tekniska fel. Något som t.ex. SVT i sitt inslag från i november går in på, men som TV4 helt utelämnar.

Som jag skrivit flera gånger både på bloggen och i krönikor i Expressen, så är det i regel inte kränkningarna av luftrum och ovan vattnet som är allvarliga ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel. Det är istället den verksamhet som pågår precis utanför svenskt som utgöra den största anledningen till oro. Om detta nämner heller inte TV4 något alls, vilket är mycket beklagligt.

Varför TV4 Nyheterna valt att anlägga denna vinkel kring kränkningarna av svenskt luftrum och territorialvatten, kan man bara spekulera i.

Bekräftad undervattenskränkning

Försvarsmakten och regeringen bekräftade vid dagens presskonferens att Sverige under oktober kränktes av minst en mindre ubåt och eventuellt också ett antal mindre undervattensfarkoster, vilket bekräftats med flera olika av varandra oberoende källor och sensorer. Detta besked kommer utan tvekan att väcka mycket uppmärksamhet under de kommande dagarna.

Jag har under lunchen och tidiga eftermiddagen chattat med Dagens Nyheters och Expressens läsare om de nya uppgifterna och ska även försöka skriva en längre analys i ämnet.

Om konsekvenserna av de senaste 20 årens försvarsbeslut

Ikväll har jag ytterligare en lite längre krönika i Expressen om hur de senaste 20 årens försvarsbeslut påverkat den nationella försvarsförmågan och i synnerhet förmågan att genomföra ubåtsjakt. Grunden till artikeln är de blogginlägg i vilka jag inför Folk och Försvars rikskonferens 2013 sammanfattade dessa försvarsbeslut (Del 1, 2, 3 och 4). Dessa blogginlägg sammanfattade jag sedan till en rapport åt tankesmedjan Frivärld som även återpublicerade blogginlägg inför årets upplaga av rikskonferensen. Utöver dessa inlägg och rapporten skrev jag under våren en uppsats på kandidatnivå där jag identifierade drivkrafterna bakom den svenska försvarsreformen 1994-2004. Kanske inte helt förvånande blev mitt resultat att det var ekonomin och en vilja hos både politisk nivå såväl som Försvarsmakten som var drivkrafterna bakom försvarsreformen. Detta har tyvärr fått mycket allvarliga konsekvenser på den svenska försvarsförmågan idag, inte minst genom de beslut som fattades inom ramen för försvarsbesluten 2000 och 2004.

För den som vill läsa mer om svensk ubåtsjakt genom åren rekommenderar jag varmt Skippers inläggsserie om detta. Här är det första inlägget av många läsvärda.

I Expressen

Istället för att skriva ett inlägg här om den pågående underrättelseoperationen mot misstänkt främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård, har jag haft möjligheten att göra detsamma i Expressen. Som jag flera gånger påpekat här på bloggen och i andra medier: Med tanke på hur det ser ut i luften över Östersjön – hur ser det då ut under vattnet där det är mycket svårare att övervaka?

Europas nya friktionsyta

Att kränkningen i onsdags av svenskt luftrum är ett resultat av det nya säkerhetpolitiska läget i Europa, förklarar jag i en krönika i Expressen. Det är i vårt närområde de enda landgränserna finns mellan EU/NATO och Ryssland, vilket jag diskuterade djupare i ett inlägg härom veckan så se detta för ett utvecklat resonemang.

Jägarchefen gör en bra analys av läget och pågående övningsverksamhet i Östersjön och bedömer kränkningen som en del av en maktdemonstration i syfte att Sverige ska avhålla sig från ett NATO-medlemskap och att man avsiktligt gör detta i den politiska osäkerheten som råder i Sverige efter valet. Jag vill trycka på en sak i Jägarchefens resonemang och det är delen om Försvarsmaktens perspektivstudie från 2013, vilken förutspådde att Sverige kan utsättas för påtryckningar med militära maktmedel. Om det ser ut på det här sättet när så sker öppet, vad händer då i det fördolda, t.ex. under vattnet?

Jag vill vidare även tipsa om Skippers inlägg om händelsen samt gårdagens diskussion med Johan Wiktorin på Försvarshögskolan inom ramen för Folk och Försvars projekt #ungsäk. Samtalet är ca 30 minuter långt och det är värt tiden att lyssna till Johans resonemang om hur Ryssland genomför komplexa informationsoperationer som stöd för sin krigföring i Ukraina.

Nytt läge i flera avseenden!

Su-24 Fencer



Rubriken syftar på att vi snart har en ny regering, och förhoppningsvis också en ny och bättre försvarspolitik. Rubriken syftar även på dagens nyhet om att ryska stridsflygplan har kränkt svenskt luftrum.

Att vi har ett mycket svårt parlamentariskt läge har nog inte undgått någon. I dag fick Stefan Löfven och Socialdemokraterna uppdraget att försöka bilda regering och därmed också det svåra uppdraget att få igenom en budget. Det enda samarbetet som verkar finnas, det mellan S och MP väger väldigt lätt i sammanhanget. Om Vänstern lägger ner sina röster och/eller Sverigedemokraterna röster mot Löfvens budget så har Löfven misslyckats med sitt uppdrag. Vadsom helst kan således hända och det är långt i från klart.

Om vi ändå förutsätter att Stefan Löfven trots alla hinder lyckas lägga ett pussel som gör att vi får en Socialdemokratisk regering i Sverige så tror jag det är Peter Hultqvist som till slut kommer att erhålla försvarsministerposten och som därmed kommer frigöra Karin Enström från hennes börda på Jakobsgatan. När den nya regeringen är bildad så tror jag att alla försvarsdebattörer bör ge regeringen viss arbetsro innan vi börjar skjuta skarpt igen. Om vi isolerar frågan till försvarspolitiken så är det givetvis lätt att redan på förhand döma ut det som omöjligt att lyckas med ett regeringsalternativ där Milöjöpartiet ingår, eftersom de tidigare aviserat kraftfulla nedskärningar. Men att bilda regering handlar om att åstadkomma kompromisser, och jag är övertygad om att Socialdemokraterna inte kommer att vika sig från sin tidigare ståndpunkt som har varit att Alliansregeringens försvarspolitik har varit skadlig för Sverige. Kopmpromisserna kommer att ske inom andra områden.

Jag tror inte ett ögonblick på att Socialdemokraterna kommer att frångå det man kommit överens om inom försvarsberedninen, och jag tror dessutom att en ny S-regering kommer att öka anslagsnivån till utgiftsområde försvar jämfört med vad Alliansregeringen kunde åstadkomma, om än marginellt bättre. Peter Hultqvist hade fått mandatet från partiet att i förhandlingarna i samband med försvarsberedningen öka anslagsnivån med 900 miljoner mer än Alliansens bud fram till 2018. Det var då Cecilia Widegren kontrade med ett bud på 75 miljoner och därmed kraschade försvarsberedningen. Jag bedömer därmed att Socialdemokraterna tar med sig dessa +900 miljoner in i kommande budgetförhandlingar.

Redan under valnatten deklarerade både C och FP att man kunde tänka sig att göra upp med Socialdemokraterna i vissa frågor, och försvarsfrågan nämndes särskilt. Folkpartiet kommer garanterat att stödja ett ökat anslag, men jag är inte lika säker på att Centerpartiet gör det då man inte på något sätt profilerat sig i försvarsfrågorna under de senaste mandatperioderna utan har istället lydigt gått i Moderaternas koppel och hållit sig helt till den moderata agendan. Oavsett så är det en styrka att man så tidigt i processen pratat om blocköverskridande överenskommelser inom försvarspolitiken, för det kommer att krävas.

Men alldeles oavsett budgetutfall och partitillhörighet så tror jag att Peter Hultqvist kommer bli en mycket bra försvarsminister som dessutom kommer att bli omtyckt av Försvarsmaktens personal. Det är förhoppningsvis slut med skönmålningarna och sakernas tillstånd kommer sannolikt att beskrivas på samma sätt som de upplevs av personalen på insidan. Det skulle inte förvåna om Hultqvist kommer att ses som en ny Anders Björck framöver.

Läget i vårt närområde 

I går hade försvarsutskottet ett extrainsatt sammanträde tillsammans med utrikesutskottet. På agendan fanns bland annat dragningar från Carl Bildt (UD) och Gunnar Karlsson (C MUST) om läget i Ukraina och vårt närområde. Även ÖB, C LEDS och C INS fanns med vid mötet och hade sina egna punkter på ärendelistan.  Det hör inte till vanligheterna att försvarsutskottet informeras om pågående verksamhet av dessa befattningshavare. Normalt sett rapporterar ÖB och MUST direkt till regeringen.
Det är däremot helt nödvändigt att våra politiker får dessa dragningar, och jag är förvånad att det inte sker oftare med hänsyn till nuvarande läge. Mina kontakter säger att det för många blev en ögonöppnare, vilket tyder på att informationen var både viktig och förmodligen också oroväckande. 
Samma dag som detta möte hölls släppte Försvarsmakten information om att man nu vill ha färre hemligheter, d.v.s. bli mer öppna med vad man håller på med på marken, till sjöss och i luften. Detta är något som vi försvarsdebattörer efterfrågat länge och något som Försvarsmakten själva tidigare tagit upp.
Men det hann inte ens gå ett dygn innan den första rapporten kom allmänheten till livs.  Alldeles nyss fick vi information om att flera ryska stridsflygplan under gårdagen har kränkt svenskt luftrum. Huruvida det är Försvarsmakten som har lämnat uppgifterna till media eller om det är en läcka likt under ”ryska påsken” framgår inte. Det mesta tyder tyvärr på det senare alternativet.
Händelsen ska enligt media ha inträffat i går vid lunchtid, d.v.s. exakt samtidigt som försvarsutskottet satt och fick information från högsta militärledningen om läget i Östersjön. Möjligtvis bara en slump… Eller?
Enligt uppgifter ska det ha varit en rote Su-24 (attackflygplan) som startat från Kaliningradenklaven och flugit mot svenskt luftrum. Kränkningen ska ha skett ett antal kilometer in i svenskt luftrum i närheten av Öland (sannolikt ej över Öland eftersom svenskt luftrum sträcker sig 12 distansminuter/22 kilometer ut från svenskt landterritorium, eller för att vara helt korrekt från baslinjen). Det ryska flygföretaget ska senare ha mötts upp av svenskt jaktflyg.
Min bedömning är att detta är en högst medveten kränkning vilket skulle innebära att vi ånyo har ett helt annat läge än tidigare och att vi nu går mot samma läge som råder i Finland där kränkningarna har ökat i stor omfattning den senaste tiden. Att en rote Su-24 som startar i Kaliningrad och flyger mot svensk kust inte skulle ha koll på sitt eget läge ter sig osannolikt. I media spekuleras det om det möjligen var en test av den svenska incidentberedskapen, något som förefaller sannolikt. Detta var normalbilden under kalla kriget, men då vek man av innan man närmade sig svenskt luftrum. Att fortsätta in över svenskt territorium avviker från normalbilden.
Försvarsmakten kommer att lämna rapport till UD enligt normalrutin. Återstå att se om detta dokument offentliggörs i enlighet med Försvarsmaktens uttryckta önskemål under gårdagen om mer öppenhet.
Från ryska ambassaden i Stockholm säger man till Aftonbladet att 

– Vi kan tidigast ha en kommentar i morgon bitti. Men inte ens då är jag säker på att vi kommer att släppa något uttalande.


Vi har som sagt ett nytt läge i flera avseenden. Vi ett svårt parlamentariskt läge och en ny regering har inte råd att slarva bort försvarsfrågan i förhandlingar med försvarsfientliga partier så som Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Situationen i stort med krig i Europa och ett oroligt närområdet påminner till del om Hårsfjärdenincidenten 1982 som inträffade precis i regeringsskiftet då regeringen Palme tog över efter regeringen Fälldin. Även om det i skrivande stund inte är lika dramatiskt som då, så har vi trots allt ett skarpt läge som inte får schabblas bort.


Ryska UD och svensk sekretess om kränkningar och incidentberedskap (uppdaterat 22.45)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga att något som kom från det ryska utrikesdepartmentet angående det svenska försvaret var läsvärt, men så är faktiskt fallet denna gång. Detta pressmeddelande från ryska UD visar hur man där tolkar, eller i alla fall vill utnyttja, den sekretessen rörande vilka nationer som kränker svenskt luftrum.

 Ryska UD frågar sig varför Sverige vill undanhålla informationen från sin befolkning att amerikanska flygplan har kränkt landets luftrum och försöka ställa sig in hos USA. Att det amerikanska flygplanet försökt undkomma ryskt luftvärn avfärdar man som nonsens och framhåller att det är USA och NATO som eskalerar situationen i Östersjön. Ett område som enligt ryska UD fram tills nu varit ett område för fred och stabilitet.
Detta är ytterligare ett exempel på det negativa i att inte vara öppen med kränkningar av svenskt territorium och incidentberedskapens verksamhet. Det är en situation som exempelvis Finland inte behöver bekymra sig om eftersom man där i princip omedelbart skickar ut ett pressmeddelande med information om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Här har nu det svenska hemlighetsmakeriet istället spelat Ryssland rakt i händerna.

 Dra ifrån förlåten vad avser kränkningar av svenskt luftrum och territorium så att vi slipper liknande situationer som denna igen. Allt i denna händelse har skadat svensk försvarsförmåga och säkerhetspolitik mer än vad det gjort om man från början kört med öppna kort.
Tack för tipset på Twitter. Tyvärr förlorat vem det var ifrån.


Uppdatering 22.45: Om man tyckte att det ovanstående var lite magstarkt så ska man absolut inte läsa denna artikel från rysk statsmedia (RIA Novosti) där finske Johan Bäckman, känd för sina många konstiga ställningstagande för Ryssland och Sovjetunionen, får breda ut sig med sina konspirationsteorier om den aktuella händelsen med den amerikanska kränkningen och läget i Ukraina. Bland annat får läsarna och lyssnarna veta att U 137 i själva verket var en iscensatt provokation för att Sverige och Finland skulle gå med i NATO. Några detaljer om hur Sverige och USA såg till att den sovjetiska ubåten hamnade på grund i Karlskrona skärgård ger dock Bäckman inte. Och ja, det är alltså detta som alltså presenteras som sanningen för den ryska befolkningen av ryska statsmedia.

Se även The XX Committee om kränkningen och ryska UD:s uttalande.

Felaktiga uppgifter och behovet av öppenhet


Igår uppdaterade jag mitt inläggom den ökade spänningen i Östersjön med ett resonemang kring kränkningarna av svenskt luftrum den 20 juni. Ett resonemang jag förde utifrån de uppgifter som fanns tillgängliga i media, myndigheter och från andra stater. Där framförde jag hypotesen att det skulle kunna röra sig om ett övningsanfall mot östra Gotland eftersom den redovisade flygprofilen var av sådan karaktär. DN följde idag upp med en artikel där mitt resonemang återges.
Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.

Därmed kan man konstatera att mitt tidigare resonemang var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i eftersom det skulle betyda att även om spänningen i Östersjön är hög så är den inte så hög att man avsiktligt väljer att kränka vårt lands luftrum.

Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Carl Bildt skriver vidare att hans bekräftande av flygplanens nationalitet ”begränsar förhoppningsvis okunniga spekulationer”. Ja, det kan man bara instämma i och samtidigt konstatera att hade man varit öppen med nationaliteten redan från början hade det inte blivit några spekulationer alls. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska. Något man redan kan se resultatet av på Twitter.

Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.

Lättande av incidentberedskapens förlåt?

Försvarsmakten har gläntat ytterligare något på förlåten kring incidentberedskap och SVT körde under måndagskvällen incidentberedskapen som sin huvudnyhet under rubriken ”Hemliga ryska plan över Östersjön”. En rubrik som får mig att sucka djupt eftersom det inte finns något speciellt hemligt med de flygplan som Ryssland flyger där. Däremot uppträder man på sådant sätt att man vill försvåra så mycket som möjligt för andra länder runt Östersjön och framförallt den civila flygtrafikledningen. Å andra sidan har ju de ryska flygplanen i mångt och mycket varit hemliga för den svenska allmänheten.

SVT:s reportage kommer veckan efter Almedalsveckan där Försvarsmakten fick utstå en hel del rent ut sagt korkade kommentarer från Almedalsdeltagare som, inte helt förvånande, i år igen tolkade den frekventa dygnet runt-närvaron av svenskt stridsflyg på Gotland som ”jippon”. I själva verket har den svenska incidentberedskap under ett antal veckor stått frambaserad på Gotland av flera skäl, inte minst den mycket höga militära verksamheten från både Ryssland och NATO, vilken försiggått i närheten av Gotland.

Här har Försvarsmakten sig själv att skylla. Analysen att motsvarande reaktioner skulle uppstå från Almedalsbesökarna är inte svår att göra, inte minst med tanke på just hur det låtit tidigare år. Likaså hade man kunnat vara öppnare kring den utländska verksamhet som försiggått – och som med all säkerhet snart kommer att dyka upp igen. Att Försvarsmakten går ut just under måndagen och berättar om incidentberedskap har jag svårt att se som en slump. Att släppa samma budskap under förra veckan hade fått ett politiskt värde och därmed kunnat påverka debatten i Almedalen.

Jag har svårt att finna det annat än märkligt att Försvarsmakten fortsätter att hålla så hårt på hemligstämpeln kring incidentberedskapen. Jag kan utifrån sociala medier och utländska tidningar (inklusive finska), samt officiella hemsidor, bilda mig en oerhört god uppfattning av vad som sker i och över Östersjön. Försvarsmakten vet vad dess incidentberedskap gör, det land som möts av incidentberedskapen vet vad den svenska incidentberedskapen gör, statlig signalspaning, men även radioamatörer runt Östersjön vet vad incidentberedskapen gör och den svenska regeringen vet det. De enda som inte vet är den svenska befolkningen inklusive en mycket stor del av landets riksdagspolitiker.

På Försvarsmakten kommenterar uttrycker myndigheten att man inte vill avslöja detaljer som skulle kunna röja svensk militär förmåga samt vad gäller jämförelsen med hur andra länder väljer att rapportera om incidentberedskap att ”alliansfriheten ställer särskilda krav på egen förmåga, och att detta i sig, gör att möjligheterna till extern information ser annorlunda ut”.

Jag har väldigt svårt att se hur en mer öppen redovisning av hur ofta incidentberedskapen varit uppe, hur utländsk verksamhet förändrar sig i närområdet och hur andra länder uppträder skulle röja den svenska militära förmågan. Om något lär tystnaden signalera en valhänthet vad avser just den egna förmågan och hur Sverige klarar av att upprätthålla alliansfriheten.

Låt oss ta exemplet med den ”ryska påsken”. Här var det SvD som kunde berätta att händelsen ägt rum, vilket ju rönte mycket stor uppmärksamhet, för att inte säga bestörtning. Här visade det sig finnas en mycket stor skillnad i vad människor förväntade sig av det svenska försvaret och vad som faktiskt levererades. Lägg därtill att SVT kunde avslöja att den svenska incidentberedskapen (på den tiden) bara existerade ett antal av dygnets timmar (man kan ju med rätta ställa sig frågan hur det då var tänkt att Sverige skulle möta en flygplanskapning utanför kontorstid). Tidpunkten på dygnet lär knappast ha varit en slump utan väl vald utifrån att man ej skulle mötas av svensk incidentberedskap. Vad blev signalen här avseende den svenska alliansfrihetens trovärdighet? Vilka visste vad som inträffat och vilka visste det inte innan SvD:s avslöjande?

Vi har sedan exemplet med den mycket nära kollisionen mellan ett SAS-flygplan och ett ryskt signalspaningsflygplan, där ett stort antal människor hade kunnat dö. Att döma av nyhetsrapporteringen hamnade detta i svenska media genom antingen den danska eller svenska haverikommissionen. Det var ingenting som Försvarsmakten berättade om, även om det var Försvarsmakten som varskodde de civila flygledarna om det ryska flygplanets närvaro. Samtliga inblandade visste om vad som hänt. De enda som hölls utanför var befolkningen och därmed även stora delar av den politiska nivån. (Denna händelse och liknande är i sig värda ett eget inlägg. Utvecklade detta delvis i detta inlägg, men mer finns att diskutera)

Ser man utifrån vad som rapporterats på nätet från såväl officiella som inofficiella källor avseende läget i Östersjön de senaste veckorna ser man till exempel att:

– Estland vid minst ett tillfälle stängt sitt luftrum för civil flygtrafik till följd av för hög närvaro av ryska militära flygplan utan aktiverade transpondrar
– Den baltiska incidentberedskapen vid minst ett tillfälle har startat minst 4 ggr på en dag (rapporterat tidig eftermiddag). Som jämförelse hade man för några år sedan 4 starter på ett år.
– Den finska incidentberedskapen har haft den mest intensiva veckan sedan kalla krigets slut
– Estniskt, lettiskt och finskt luftrum har kränkts upprepade gånger av ryskt stridsflyg
– NATO:s incidentberedskap har identifierat stora mängder ryska flygplan över Östersjön där bilder sedan släppts på flygplan med hängda vapen
– Ryskt stridsflyg har upprepade gånger genomfört provocerande överflygningar på mycket låg höjd vid och över NATO-fartyg

Från svenskt håll var dock tystnaden i det närmaste kompakt med undantag av två artiklar i DN och SvD, vilka dock till mycket ringa grad tog upp det svenska perspektivet. I gårdagens reportage fick vi dock veta att hittills i år är incidentberedskapen upp 50 % från förra året. Förra året var ju, enligt rapportering från just förra året, det mest intensiva för incidentberedskapen sedan kalla krigets slut, varpå ränta på räntaeffekten gör sig påmind.

Vad av ovanstående påverkar alliansfriheten? Påverkar det alliansfriheten att berätta för allmänheten att ryska militära flygplan har för vana att uppträda på ett sätt som hotar den civila flygsäkerheten och som i förlängningen kommer att leda till en kollision med ett stort antal döda? Påverkar det alliansfriheten att man meddelar att den svenska incidentberedskapen för tillfället är frekvent insatt till följd av den militära verksamheten utanför svenskt territorium? Knappast. Det torde snarare stärka alliansfriheten. Ej heller röjer detta något om svensk förmåga så länge man håller sig till motsvarande verksamhet som den som redovisas av våra grannländer. Utöver detta finns annan verksamhet som genomförs och som det av sekretesskäl heller inte ska talas om (samtidigt som man inte vill tala om jaktincidentberedskapen kan paradoxalt nog vem som helst som nyttjar de syntetiska flygradartjänster som finns på nätet i realtid följa den svenska signalspaningens flygningar genom att transponder används).

Ytterst handlar incidentberedskapen om förtroendebyggande. Inte bara att andra stater ska ha förtroende för Sveriges förmåga att hävda sin territoriella integritet utan i minst lika hög grad om att den svenska befolkningen ska ha förtroende för sitt försvar.

Förslag:
Utöka Försvarsmaktens hemsida med en (bättre) sida för nationella insatser. Redovisa här exempelvis månadsvis vad som sker i närområdet och vad som såväl Flygvapnets som Marinens incidentberedskap genomför och verksamhet i närområdet med statistik. Redovisa också särskilda händelser och de kränkningar av svenskt luftrum som sker.

Detta skulle avsevärt höja såväl förtroendet för Försvarsmakten såväl som den folkförankring såväl myndighet som politisk nivå ständigt efterlyser.

Media: SVT, SR, SvD

Se nedanstående bilder från brittisk incidentberedskap i Östersjön under andra halvan av juni (fler bilder) och jämför gärna med de bilder hos SVT som Försvarsmakten släppt. Bra konton att följa på Twitter är bl.a. det lettiska försvarsdepartementet, som flitigt lägger upp information om aktivitet i Östersjön.

Rekommenderar starkt att man med ovanstående i tankarna ockå läser Jägarchefens sammanställning av verksamheten under den ryska storövningen i Östersjön under andra halvan av juni.

Brittisk Typhoon får uppleva motsväng av rysk Su-27 vid identifiering (ej i enlighet internationella flygsäkerhetsöverenskommelser). Su-27 behängd med 4 radarjaktrobotar och två IR-jaktrobotar. © Crown Copyright 2013

Brittisk Typhoon och två Su-27. © Crown Copyright 2013 

Su-27 med 4 radarjaktrobotar, 2 IR-jaktrobotar. © Crown Copyright 2013

Tu-22M3 bombflygplan (samma som ryska påsken) med krysssningsrobot Kh-22 under buken (av färgen bedömt övningsrobot eller försöksrobot). © Crown Copyright 2013

A-50U radarövervaknings- och stridsledningsflygplan. Frambaserades i Kaliningrad under juni (se individnumret på bilderna). © Crown Copyright 2013

Almedalen 2014 – försvars- och säkerhetspolitisk sammanfattning

Att det är ”supervalår” har onekligen märkts i Almedalen då antalet evenemang i år ökat med mer än 50 % från förra året till över 3500. Antalet evenemang inom försvars- och säkerhetspolitiken är en ynka bråkdel som det ”särintresse” det är enligt vissa. Liksom tidigare år har Folk och Försvar tillsammans med en lång rad andra organisationer hållit fanan högt inom dessa politikområden med ett stort antal intressanta seminarier på Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg, varav jag tänkte beröra några som hastigast.

I partiledartalen valde flera av partiledarna, Stefan Löfven, Göran Hägglund, Jimmy Åkesson och Fredrik Reinfeldt att beröra försvarsfrågorna. Löfven och Hägglund redan i inledningen av sina tal, medan Reinfeldt omtalade de berömda moderata satsningarna på försvaret. Med tanke på hur tidigt i sina tal i synnerhet Löfven, men även Hägglund tog upp försvarsfrågorna, finns det uppenbarligen de politiska strateger som försvarsfrågan som en fråga där man kan tippa rösterna åt ett gynnsamt håll. Efter att ha hört Jan Björklunds tal var jag något förvånad att han inte berörde försvaret, men det står nog klart för de flesta var Folkpartiet står i försvarsfrågorna. I samband med Folkpartiets dag på lördagen gjorde man också ett utspel om att återinföra värnplikten, vilket understryker bilden av att det faktiskt finns en rad politiska nyansskillnader i Alliansen. På liknande sätt meddelade Kristdemokraterna under sin dag att man vill se en parlamentarisk NATO-utredning.

På vänstersidan handlade försvarspolitiken i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ mest om att förbjuda vapenexporten, en företeelse som Vänsterpartiet anser försätta Sverige i beroendeförhållande till andra länder. Inget av partierna verkar dock reflektera för ett ögonblick över vilka beroendeförhållanden Sverige hamnar i om all krigsmateriel ska importeras. Det blir ju nämligen inte mycket försvarsindustri kvar i Sverige om man alls ej får exportera produkterna. Det lär bli svårt för Socialdemokraterna att hantera då den svenska försvarsindustrin med underleverantörer sysselsätter många tiotusentals människor. På den yttersta vänsterkanten levererade Feministiskt Initiativ besked om sin försvarspolitik. Till en början ska 10 miljarder av försvarsbudgeten istället omfördelas till kvinnojourer och kriminalvården.

Vad avser det stora antal försvars- och säkerhetspolitiska seminarier som hölls kommer jag bara att beröra ett fåtal. Mest intressanta av seminarierna fann jag seminarierna Ny krigföring i Ryssland, Ukraina och det nya säkerhetspolitiska läget samt Försvarsberedningen och Ukrainakrisen. I dessa seminarier berättade bl a Peter Mattsson (FHS) och Carolina Vendil Pallin (FOI) om den ryska försvarsreformen, de tecken man sett tidigare under 00-talet och vart Ryssland nu är på väg. Liksom Carl Bildt i SVT:s mycket sevärda Rakt på-intervju, konstaterade man att den ryska tröskeln för att använda militär makt för att lösa säkerhetspolitiska problem är lägre än vad man trott i väst, men samtidigt har man i Moskva företagit sig det man tidigare omtalat i den säkerhetspolitiska retoriken. Jag rekommenderar varmt att man tittar på dessa seminarier. Ytterst intressanta och särskilt tänkvärda när man reflekterar över vad FOI och svenska underrättelseorgan tidigare meddelat regeringen och vilka åtgärderna blivit i försvarspolitiken sedan 2008.

På tisdagen hölls ett extrainsatt seminarium på Försvarspolitisk Arena om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön, vilket jag blivit inbjuden att delta i, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet till. Det är ett intressant och brännande ämne där det hos allmänhet och media idag råder en stor okunskap om vad som pågått under våren i Östersjön nära Gotland, särskilt under veckorna innan Almedalen. Här får man en mycket bättre bild genom att följa andra länders försvarsmakter i deras rapportering från Östersjön, samt civila ”signalspaningsamatörer” som lägger ut sina resultat i sociala media. Här har Försvarsmakten otroligt mycket att jobba med, då man av outgrundlig anledning väljer att hemlighålla information som grannländer och NATO-länder lägger ut öppet, t.ex. hur många gånger incidentberedskapen startat och mot vad. I Almedalen uppstod i år exakt samma problem som tidigare år. Almedalsdeltagare som till vardags verkar ha fullt upp med att sätta post-itlappar på fönster och baka surdegsbröd rasar över Försvarsmaktens ”jippoflygningar” med JAS över Visby. Att det är incidentberedskapen som flyger är inget Försvarsmakten lyckas få ut i media. Istället underbygger tystnaden bara den stora okunskapen och mytbildningen. Jag

Ett förvånansvärt intressant seminarium gällde Hewlett Packards förslag till lösning på Försvarsmaktens personalförsörjning och personalhantering. Jag var nog inte ensam om att höja på ögonbrynen när HP kom på tal i detta. Det visar sig att HP sedan många år redan sköter detta åt det brittiska försvaret inklusive att karriärväxla personalen mot slutet av sin tjänstgöring. Löftet här från HP var att göra det bättre och till lägre kostnad än nu och om man inte lyckades skulle man heller inte ta betalt. Med tanke på nuvarande friktioner i personalförsörjningen förstår jag att såväl moderat som vänsterpartistisk paneldeltagare var attraherad av lösningen. Personligen har jag mycket lättare att acceptera outsourcing av personaladministration och karriärväxling än kärnuppgifter som t.ex flygunderhåll och bevakning.

Utfrågningarna av respektive partis företrädare och ungdomsförbundsordförande var också intressanta att lyssna till liksom vissa av seminarierna där respektive partis försvarspolitiska företrädare var ihoptussade i kontroversiella frågor. Där blev det stundom riktigt hett. Ett bestående intryck av hur påläst Peter Hultqvist nu blivit i försvarspolitiken där han nu lätt och ledigt hanterar en bred flora av olika ämnen på ett sätt få av hans motståndare mäktar med.

Ett seminarium jag blev mycket besviken på var Den militära personalens syn på försvarspolitiken. Här ställdes Peter Hultqvist och Johan Forssell mot varandra och för att kommentera den medarbetarundersökning Officersförbundet gjort i Försvarsmakten avseende de anställdas syn på försvarspolitiken. Återigen visade undersökningen att de anställdas förtroende för regeringens försvarspolitik sjunkit. Från skrämmande låga siffror till mycket skrämmande, skulle man nog kunna sammanfatta det hela. Det är inte utan att man undrar om det finns något politikområde med motsvarande siffror. Tyvärr urartade seminariet i pajkastning mellan Forssell och Hultqvist, vilket väl ändå får ses som talande för resultatet i Officersförbundets undersökning.

Tyvärr är det också så att problematiken kvarstår. Man kan slå sig för bröstet hur mycket man vill över att Försvarsberedningen lyckats leverera en rapport med en god analys av läget, men där en hel mandat period ligger mellan läget idag och de åtgärder som föreslås. Här ska det understrykas att detta är såväl Alliansen som Socialdemokraterna överens om och den ekonomi som skiljer sidorna åt är kaffepengar. Till detta ska också läggas de effekter av Finansdepartementets försvarsprisindex som i realiteten gör att försvarsbudgeten än snabbare krymper enligt FOI. Det är med andra ord inte så svårt att förstå varför försvarsanställda har så lågt förtroende för försvarspolitiken. Se gärna Karlis Neretnieks i seminariet Duger det nationella försvaret? beskriva hur infrastrukturpolitiken skulle se ut om man agerade som försvarspolitiken.

Ett stort tack till Försvarspolitiska Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg för inte bara intressanta seminarier utan nu även ypperliga webb-sändningar som gör det möjligt att följa både på distans och i efterhand.

En av farorna med den nya normalbilden (uppdaterat 15.20)

Rysk IL-20M uppvaktad av såväl baltisk (fransk) som svensk incidentberedskap. Foto: Franska flygvapnet

Kollisionstillbudet 3 mars mellan SAS och ett ryskt IL-20M signalspaningsflygplan är en typ av händelse som jag befarat. Nu gick det bra som tur var. Händelsen visar på en av de stora farorna med händelser som t ex ryska påsken när man ger sig in i ett annat lands flyginformationsregion, utan att prata med flygledare, utan färdplan och eventuellt utan transponder som i alla fall fallet med SAS/IL-20M.

Civil flygtrafikledning har i regel ej längre primärradar, det vill säga en riktig radar. Bild från primärradar kräver stor erfarenhet att tolka och bilden skulle därtill ofta vara så komplex att den mängden flygtrafik som finns idag skulle bli svårhanterad. Vidar skulle användning av primärradarbild också kräva extra personal. Istället används sekundärradar som innebär att en sändarstation skickar ut en fråga om det finns någon i närheten och får då svar av transpondrar i flygfartyg med en identitetskod och höjd. Av svaret kan sekundärradarn även utvisa riktning och avstånd till flygfartyg eller egentligen transpondern.

Sekundärradarn visar därmed bara flygfartyg som vill synas och därför har transpondern igång. En sekundärradarbild blir därmed också fri från allt klotter och störningar som en vanlig primärradar fångar upp. Därtill har sekundärradarn längre räckvidd eftersom en signal bara behöver färdas åt ett håll istället för att studsa mot ett mål. Det är också transpondersvaret som kollisionsvarningssystemet TCAS utnyttjar för att ge utrustade flygplan en varning om annan flygtrafik i närheten och eventuella kollisionsrisker.

Att den ryska IL-20M flög med avslagen transponder var därför anledningen till att varken den civila flygtrafikledningen såg det eller att SAS-planet fick en varning på TCAS. Istället lär det ha varit en militär radar av okänd nationalitet som såg IL-20M och information från luftbevakningen som gjorde att flygtrafikledaren till slut kunde varna, med tanke på att SVT talar om en ”annan radar”.

Att döma av informationen i SVT:s inslag verkar det ha varit dagerförhållanden vid tillbudet. Ett av problemen när två flygplan är på väg att kollidera med varandra är svårigheten att upptäcka varandra visuellt. Ett annat flygplan vars kurs är sådan att man kommer att kollidera om undanmanöver ej görs står stilla i synfältet, det vill säga att det har ingen bäringsdragning. Den mänskliga varseblivningsprocessen är gjord för att upptäcka rörelse och därför kan det dröja till det är mycket nära innan man ser faran och då kan det vara för sent. I mörker har man fördelen av att kunna reagera på de blinkande anti-kollisionsljusen – om de är tillslagna.

Militärt flyg på spaningsuppdrag eller andra skarpa uppdrag använder inte transponder i syfte att undgå upptäckt. En av de första punkterna på en ”krigschecklista” är just att slå av transpondern. Som svenskt exempel kan nämnas att vid start från Sicilien och flygning i civilt luftrum användes transponder för att sedan slås av innan inpassering i operationsområdet. Separation till annan flygtrafik sker då genom den militära stridsledningen, t. ex en AWACS. Jag bedömer dock att den ryska IL-20M flög utanför egen militär stridslednings räckvidd med tanke på avståndet från Kaliningrad och att man ej verkar ha reagerat på SAS närvaro.

Den 3 mars var första vardagen efter att det gått upp för världen att Ryssland hade ockuperat Krim. Det lär därmed ha funnits ett stort ryskt inhämtningsbehov avseende vilka åtgärder NATO-länder vidtog, inte minst i Östersjöområdet, vilket ytterligare lär förstärka behovet av att försöka uppträda så dolt som möjligt (utan transponder).

Det är visserligen (i stort sett) enligt regelboken att uppträda som detta signalspaningsflygplan eller för den delen som gjordes under ”ryska påsken” då formellt sett inte har kränkt en annan stat eftersom man flugit utanför territorialvattengränsen (12 sjömil från land), tillika gränsen för nationellt luftrum. Men, genom att ge sig in i en annan nations flyginformationsregion (ansvarsområde för flygtrafikledning) utan färdplan och utan att tala med flygtrafikledning utgör man ett problem för civil flygtrafik. I än högre grad så om man gör detta utan transponder, vilket inte är enligt regelboken för den typen av luftrum som man agerat i. Råder mörkerförhållanden skulle även släckta anti-kollisionsljus och lanternor försvåra upptäckt.

Vad gäller ”ryska påsken” ser man av SvD:s grafik att de ryska flygplanen varit en bra bit inne i svensk flyginformationsregion (se karta via Jägarchefen) och därtill i ett område där civil flygtrafik till och från Arlanda passerar. Mängden trafik lär dock vara låg vid den tidpunkten på dygnet. Som rapporterats i media så är dock detta inte den enda gången liknande saker inträffat.

Utöver att starta incidentberedskap för att identifiera ett okänt flygföretag och att visa närvaro kan man även låta egna militära flygplan med tillslagna transpondrar skugga andra nationers flygfartyg med avslagen transponder i syfte att ge ett eko till civil flygtrafikledning.

I det av SVT rapporterade fallet ligger ansvaret helt och hållet på rysk sida. Tyvärr lär detta inte vara sista gången vi får se något liknande i och med den kraftigt ökade verksamheten i Östersjön och svenskt närområde, inte minst nu i skuggan av Ukrainakrisen då Östersjön blivit än hetare. Det är bara att hålla tummarna och hoppas att det går bra även framöver.

 Det ska bli mycket intressant att se vad Haverikommissionen kommer fram till i sin rapport. Jag misstänker att Ryssland inte är så villigt att lämna ut uppgifter om sin signalspaning.

Uppdatering 11.45: I Aftonbladet meddelas att Haverikommissionen inte kommer att utreda tillbudet, vilket är synd anser jag.

Uppdatering 13.00: I Ekot berättar Jens Olsson, Statens Haverikommission, att det ryska flygplanet enligt befälhavaren på SAS-flygplanet passerade ”från höger till vänster” på 90 m avstånd, vilket jag tolkar som att det var en passage i sida och inte i höjd. 90 m passageavstånd i sida är oerhört nära och som jämförelse kan nämnas att reglerna för militära luftstridsövningar stipulerar 300 m som närmaste avstånd. För civil flygtrafik gäller 300 m i höjd och åtskilliga kilometer i sida (beroende på typ luftrum).

Som förtydligande av föregående uppdatering så utreder inte Statens Haverikommission då händelsen ägde rum i internationellt luftrum med ett danskregistrerat flygplan. Den danska haverikommissionen har meddelat den svenska att man inte avser utreda händelsen.

Uppdatering 15.20: Försvarsmakten bekräftar för SVT att det var svensk STRIL som varnade den civila flygtrafikledningen för det ryska signalspaningsflygplanet och att det är normalbild att ryska militär flygplan flyger med avslagen transponder.

Eftertanken kranka blekhet sprider sig

För dem som inte sett det så har jag idag en debattartikel i Svenska Dagbladets nätupplaga.

Har under dagen till stora delar varit avskuren från nyhetsflödet, men det är inte utan att man börjar skönja en viss eftertankens kranka blekhet sprida sig bland svenska politiker och framförallt regeringen.

Jag vill påminna om en aspekt som hittills kommit i skymundan i svensk nyhetsrapportering och det är den ryska beredskapsövning om 150 000 man som president Putin beordrade i onsdags. Få verkar ha förstått att det är ur denna övning Ryssland hämtar kraften att genomföra det som i helgen inleddes på Krim. Genom att redan ha stora delar av sina militära styrkor i västra delarna av Ryssland uppe i varv och spridda till krigsbaser och till sjöss blir det svårt för eventuella internationella aktörer att ingripa i Ukraina. Man är redan så pass mycket i efterläge att det inte är lönt – om man skulle tycka att det var värt att gå i krig med Ryssland för Krim.

Vad som heller inte framkommit är de koordinerade sjöoperationerna som samtidigt genomförs i Barents Hav och i Östersjöområdet. Dessa är också delar i den styrkegenerering som ska verka som en skyddsskärm för rörelsen i Ukraina (läs gärna mer hos Jägarchefen som har ett fylligt inlägg om just de ryska militära rörelserna inkl beredskapsövningen). Att några av våra grannländer ser mycket allvarligt på detta är tydligt då såväl Estland som Polen nu höjt beredskapen och grupperat förband längs gränsen till Ryssland (i Polen även gränsen mot Ukraina).

 Lika beklämmande som att man i svenska media missar innebörden av den ryska beredskapshöjningen och att detta görs även Sveriges absoluta närområde, är den fullkomliga oförståelsen för ryska styrkedemonstrationer i vårt närområde. Sommaren 2012 flög ryska bombflygplan över Östersjön och nära de angränsande staterna med skarpa kryssningsrobotar enligt det ryska pressmeddelande som då utgavs. Detta omnämndes inte ens i svenska media. Efter långfredagen 2013 blev även svensk allmänhet varse om de anfallsövningar som ryskt bombflyg genomförde i Östersjön strax utanför svensk territorialgräns. Under sommaren och hösten fick sedan media del av uppgifter om liknande händelser, bland annat en övning med bombflyg där man gjorde anflygningar mot södra Sverige.

Konstigt nog har man i Sverige inga problem med att tolka innebörden av att USA flyger med tungt bombflyg utanför Nordkorea, när Kim Jong-Un har skramlat med kärnvapen eller liknande. När Ryssland genomför motsvarande flygningar i Sveriges närhet, verkar ingen riktigt vilja ta till sig att det är motsvarande som sker utan försöker bortförklara det med att det nog mest rör våra grannländer som är med i NATO. Här faller argumentationen på två starka punkter. Den första är att de grannländer som man i så fall skulle vilja utöva påtryckningar på är så geografiskt placerade att man inte behöver flyga ut över Östersjön för att göra detta. Den andra, som är betydligt mer bekymrande, är att vi i Sverige i vår säkerhetspolitiska deklaration är mycket tydliga med att en konflikt i vårt närområde involverande en grannstat, även kommer att beröra oss så till den grad att vi själva också ska lämna militärt stöd. Det spelar alltså minimal roll OM det nu skulle vara så att man egentligen övar mot ett av våra grannländer fastän man anflyger mot svenskt territorium.

Vidare bör man betänka att Ukraina har exakt samma status i NATO som Sverige åtnjuter. Man är en ”värderad partner” och inget mer. Det torde nu vara tydligt för var och en vad en sådan status och inte medlemskap innebär när det brinner i världen. Likväl är det ingen som vågar tala om den vita elefanten som står i rummet. (Läs gärna också PM Nilssons fullkomligt briljanta ledare i DI om att allt Ukraina investerat i säkerhetspolitisk good-will det senaste decenniet idag visat sig värdelöst. Som sagt, mycket tänkvärt för svensk säkerhetspolitik)

Hösten 2004 fattades ett försvarsbeslut där svensk nationell försvarsförmåga närmast totalt havererade. Georgienkriget gav en liten uppvaknandekänsla som fick regeringen att 2009 lägga en inriktningsproposition där samma försvarsorganisation som beslutats 2004 och helt dimensionerats efter fredstida förbandsproduktion i syfte att kunna genomföra internationella insatser, nu även skulle kunna lösa uppgifter i nationellt försvar. Några större pengatillskott gjordes dock inte och fortfarande idag 2014 är försvarsbudgeten lägre (justerat för inflation enligt SCB uppgifter) än när Alliansen lades sin första budget hösten 2006 (betänk också att Försvarsmaktens overheadkostnader som löner, hyror, drivmedel alla ökat, liksom inte minst den del av försvarsbudgeten som är låst till internationella insatser och som aldrig utnyttjas mer än till en bråkdel).

I det av riksdagens antagna försvarsbeslutet 2004 skrev regeringen så här i propositionen:

”Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att  kontinuerligt upprätthålla grundläggande kompetenser, för att på sikt kunna utveckla en mer omfattande försvarsförmåga.” (min fetstil)

Där står Sverige och den svenska Försvarsmakten fortfarande idag. Hittills har inte riksdagen fattat ett enda försvarsbeslut efter 2004, annat än inriktningsbeslutet 2009 som endast ominriktade en organisation endast avsedd för internationella insatser att kunna möta vissa nationella hot – ett begränsat väpnat anfall på en enda plats i Sverige. Nästa möjlighet till ett försvarsbeslut för att återta förmåga som förlorades 2004 är våren 2015 utifrån de rekommendationer försvarsberedningen ska inkomma med i slutet av mars i år.

Norge ointresserat av gemensam nordisk incidentberedskap

Ekot följer upp sin rapportering från i morse om att ”experter sågar flygsamarbetet” (gemensam nordisk incidentberedskap) med att under kvällen berätta att Norge inte är intresserat av gemensam nordisk incidentberedskap. Gemensam incidentberedskap har varit en central fråga för den nuvarande försvarsberedningen, där man i sin rapport från i somras såg detta som en arbetslinje för det nordiska samarbetet.

Den norska inställningen förvånar inte ett dugg. Det finns en rad anledningar till varför konceptet med gemensam nordisk incidentberedskap är orealistiskt vilka jag har beskrivit såväl under våren som hösten (Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga). Den av Norge anförda orsaken i Ekots intervju är bara en av flera.

”Att skydda Norges luftrum är en del av Natos grundläggande uppgifter och inget Sverige kan delta i.

 – I dag är luftövervakning en central och integrerad del av Natos kärnfunktion. Det är en fungerande lösning som legat till grund för Natosamarbetet i årtionden och det fungerar bra för Norge i dag, säger Audun Halvorsen, som är politisk rådgivare till norska försvarsministern.”

Detta ska man bära i åtanke för den svenska ”Islandsinsatsen” där avsikten ursprungligen var att tillsammans med Finland och Norge hålla incidentberedskap på Island under en rotation (3 månader). Efter missnöje från vissa NATO-länder ändrades inriktningen till ”övning” istället varvid Norge kommer att stå för incidentberedskapen under hela rotationen.

Som NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen uttryckte det i Sälen förra året:

”Det är viktigt att förstå, och det tror jag alla i Sverige förstår, att det självklart är skillnad om man är medlem eller inte medlem. Man kan inte stå utanför Nato och samtidigt få allt som Nato ger”

Det gäller tydligen åt andra hållet också.

SvD

Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga (uppdatering 11/1 2013 09.45)

I onsdags skrev de moderata försvarspolitikerna Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen och Hans Wallmark, ledamot av försvarsutskottet tillsammans med sin finska riksdagskollega Illka Kanerva, på SVT Debatt om utveckling av det nordisk försvarssamarbetet.

De flesta punkterna är kända sedan tidigare och bör ses i ljuset av att Sverige och Finland under veckan genomfört försvarspolitiska överläggningar i Stockholm och att marinövningen SWENEX just genomförts med deltagande även från finska marinen.

Ett utvecklingsområde som berörs i debattartikeln är ”att det nordiska flygövningssamarbetet utvecklas vilket också kan omfatta gemensam incidentberedskap”. Frågan har varit uppe på bloggen tidigare sedan Cecilia Widegren redan i våras skrev en debattartikel om gemensam nordiska incidentberedskap tillsammans med nyligen tillträdda norska försvarsministern Ine Eriksen Søreide. Frågan berördes även av ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker under våren som ett ämne för Försvarsberedningen och jag har sedan dess även hört ledamöter uttrycka detta som ”nästa steg som ska tas i det nordiska försvarssamarbetet”.

Försvarsberedningens politiska vilja upphäver dock inte fysikens lagar och ej heller Nordens geografiska förutsättningar. Norges, Sveriges och Finlands intresseområden vad avser incidentberedskap med flygstridskrafter mäter ca 1000 x 700 sjömil, en oerhört stor yta (sjömil, eller nautiska mil, används inom flygvärlden för att ange distans. 1 sjömil = 1,852 km).

De tre länderna ser också olika på var de huvudsakliga intresseområdena för respektive incidentberedskap är, i praktiken där man har beröringspunkter mot Ryssland och rysk flyg- och sjötrafik. Vilka områden det rör sig om ser man snabbt på en karta. För norsk del handlar det om Barents Hav norr om Finnmark. För finsk del handlar det i första hand om en lång landgräns i öster och ett svårnavigerat område i Finska Viken som utgör Rysslands enda passage ut i Östersjön. För svensk del handlar det om Östersjöområdet från Åland ner till Kaliningrad och Polen.

Det är svårt att hitta någon som helst fördel av en gemensam nordisk incidentberedskap. Ytorna är helt enkelt för stora för att de ska gå att täcka med en eller två rotar jaktincident. Som exempel kan tas händelsen härom veckan med det ryska företaget om två eskorterade bombflygplan som kom ut ur Finska Viken (läs gärna Jägarchefens analys av händelserna!). Här vet vi (av rapporteringen i massmedia) att svensk incidentjakt startades från Ronneby när flygplanen var i Finska Viken. För någon form av uthållighet i insatsområdet anflyger jaktflygplan i hög underljudsfart, ca 550 knop. Det ryska företagets fart har ej tagits upp men sannolikt låg denna i samma härad då det rör sig om flygplan med samma eller bättre fartresurser jämfört med JAS 39.

För den svenska incidentroten hade det då tagit drygt 40 minuter att flyga distansen till Tallinn i Finska Vikens inlopp. Att döma av flygbanorna från inslaget i SVT Rapport tog de ryska flygplanen vägen ner längs den baltiska kusten innan anfallslöporna påbörjades. Eftersom de ryska flygplanen redan är i rörelse när larmet går till den svenska incidentberedskapen blir mötespunkten inte i Finska Viken utan istället nere längs den baltiska kusten, gissningsvis i höjd med Rigabukten. En incidentrote baserad i Luleå hade aldrig hunnit fram förrän övningen var över och då dessutom med en sådan bränslenivå att man hade varit tvungen att avbryta mycket snabbt för tankning (se längre ner i inlägget för avståndsuppgifter från olika nordiska baser).

Hade nu fallet varit så att Norge stått för den gemensamma nordiska incidentberedskapen den 28 oktober hade det varit ännu sämre. Från Bodö till Gotland är det drygt 575 sjömil motsvarande en dryg timmes flygväg till vilket ska läggas beredskapstiden. Den ryska övningen hade redan varit över innan den norska roten kom fram. För norsk del hade man sedan suttit i ett trångt läge när ett annat ryskt företag något senare kom ut från Kolahalvön för att följa den norska nordkusten och därefter fortsätta mot Venezuela. Företag som dessa har mycket hög prioritet såväl i Norge som inom NATO i allmänhet. Nu var det ju så lyckligt lottat att det fanns både incidentberedskap i norra Norge och södra Sverige.

Fitkiv gemensam nordisk incidentberedskap 28 okt 2013. Norge har ansvaret denna vecka. Flygbanor enligt SVT. Radarräckvidd generisk markbaserad luftövervakningsradar.


Om några år lär dock läget se annorlunda ut eftersom Norge avser lägga ned flygbasen i Bodö och istället flytta sina kvarvarande stridsflygdivisioner söderut till Örland utanför Trondheim, trots landets nordliga säkerhetspolitiska fokus. Redan nu har luftvärnsförbanden flyttat dit, också trots att insatsområdet huvudsakligen är i norr i anslutning till arméförband och marinbaser. För norsk incidentberedskap innebär det att man inte hinner fram och inte har räckvidd nog för att möta ryskt flyg utanför Finnmark. Den ”incidentbas” för F-35 som enligt tidigare plan skulle byggas på Evenes (väster om Narvik) verkar idag i högsta grad osäker. Det är dåliga nyheter även för Sverige eftersom ett norskt vakuum vad gäller flygstridskrafter och även luftvärn kommer att påverka norra Sverige. Med en gemensam nordisk incidentberedskap skulle i så fall Sverige kunna lösa denna uppgift, men knappast från Luleå utan i så fall ifrån Kiruna – som slutade vara en militär bas för 10 år sedan. Läget skulle i så fall bli att Sverige fick sätta upp ytterligare en incidentrote – för norska ändamål. Knappast görligt när det gäller resurser, ekonomi och arbetstidslagstiftning.

Här bör Sverige snarast verka för att Norge ser till att hålla kvar sin basering av stridsflyg i Bodö istället för att flytta till Örland, då denna flytt kommer att inverka menligt både på det svenska säkerhetspolitiska läget. Flytten kommer därtill också att försämra möjligheterna att i framtiden bedriva den så lyckade Cross-Border Traning North mellan Sverige, Norge och Finland då avståndet till Örland gör det svårt att öva på samma sätt som idag då just avståndet mellan Örland och Rovaniemi blir för långt även om man som idag övar i Sverige. Alternativet blir att landa och tanka någonstans, men då är den stora fördelen med övningsformen borta, nämligen att kunna öva utan större förberedelser och utan några extra kostnader.

För svensk del är även sjöläget i Östersjön högintressant och därför finns en särskild rote i spaningsincidentberedskap, utrustade med spaningskapsel. På norska och finska stridsflygplan finns ej denna förmåga och man har ej heller samma intresse för vad som rör sig på ytan i Östersjön som Sverige har. Norge har däremot av naturliga skäl stort intresse av fartygsrörelser i Barents Hav, både militära sådana och fiskeriverksamhet. För detta ändamål nyttjar man flygplanet P-3 Orion ungefärligen motsvarande svenska Kustbevakningens Dash-8, men med militära förmågor. Att flyga ner dessa exklusiva och långsamtgående flygplan till södra Östersjön för att täcka svenska underrättelsebehov lär inte vara särskilt attraktivt ut norsk synvinkel. Ej heller lär Sverige vara så piggt på att avslöja underrättelsebehov till ett annat land, då spaningsincidenten är omgärdad med om möjligt än högre sekretess än jaktincidenten.

Svensk JAS 39 med spaningskapsel filmad från ryskt landstigningsfartyg

Finland då? Med tanke på landets långa landgräns mot Ryssland och den frekventa flygverksamhet som sker längs den och i anslutning till den lär man inte vara så sugen på att avsätta resurser för att lösa andras behov och samtidigt bortse från det egna.

En bra markradarstation upptäcker mål upp till 400 km bort, vilket är drygt 200 sjömil. Det är en sträcka som stridsflyg flyger på 30 min i hög underljudsfart, vilket därmed blir dimensionerande för var basering av incidentberedskap ska ske. Incidentberedskapen kommer därtill att ligga på efterhand till följd av beredskapstiden, där NATO:s grundberedskap är 15 min från larm till att flygplanen lyfter. Detta medför att från larmet går kommer incidentroten ca 400 sjömil första timmen i högsta underljudsfart, medan det utlösande företaget kommer att ha förflyttat sig uppåt 550 sjömil. Redan från start har man alltså ett efterläge av rang, varvid förvarning är av högsta vikt (därav kommer också det engelska namnet för marksensorer, främst radar för att mildra detta efterläge – Early Warning).

En annan viktigt aspekt är också flygplanens räckvidd. Alla de tre nordiska flygvapnens stridsflygplan har likartad räckvidd och i normalkonfiguration för incidentberedskap är det inte säkert att man tar sig tillbaka till basen om insatsområdet är så långt bort som en timmes flygväg. Vill man prioritera fart och flyga överljud och komma fram 20-30 % snabbare prioriterar man samtidigt bort bränsle och därmed räckvidd och uthållighet, då ingen av flygplanstyperna är designad för uthållig överljudsflygning. Nedan visas avstånd till huvudsakliga intresseområden från en framtida norsk basering på Örland samt motsvarande från svenska flottiljer och de finska flottiljer som har närmast till de andra ländernas intresseområden. Jämför med tids- och fartuppgifter ovan.

Man kan naturligtvis tänka sig en variant med central basering i syfte att minska avstånden något jämfört med ordinarie basering och där de olika länderna roterar ansvaret. En blick på kartan ger då vid handen att en enda baseringsort skulle vara för liten och att det skulle krävas två. Frågan är hur ekonomiskt intressant det är för länderna att över tiden driva detachement i exempelvis Rovaniemi respektive Visby? Om inte ekonomin är drivkraften bakom att hålla en gemensam nordisk incidentberedskap – vad är då drivkraften?

Utöver de rent fysikaliska aspekterna finns även frågan om lagrum. De tre nordiska länderna har alla olika lagrum för att genomföra insatser. Även om man skulle välja att bortse från alla de geografiska nackdelarna och driva igenom konceptet ändå så återstår lagrummet. Kan exempelvis NATO starta en svensk rote för incidentuppdrag utanför den norska kusten såsom man idag gör med en norsk? Utöver denna den för allmänheten mest uppenbara frågeställningen finns en rad andra komplexa frågor som måste redas ut vad avser just lagrum och insatsregler.

Tyvärr är drömmen om en gemensam nordisk incidentberedskap något som bitit sig fast i försvarsberedningen på ett sätt som bara politisk prestige kan göra när all logik talar emot frågan. För skojs skull provade jag för några månader sedan konceptet på flygvapenofficerare från de bägge andra berörda länderna och reaktionen blev den förväntade – Vad skulle något sådant vara bra för? Avstånden är ju alldeles för långa!

Det brukar oftast vara svårt till omöjligt att få till en kursändring i en fråga där det blivit politisk prestige och när det gäller nordiskt försvarssamarbete är det sannerligen laddat med politisk prestige. Att visa på ett fungerande nordiskt försvarssamarbete är snart sagt den enda möjligheten att visa framgång inom försvarspolitiken som annars mest är fylld av bakslag. Frågan är dock som tidigare vilket problem en gemensam nordisk incidentberedskap skulle avhjälpa? Finns det idag ett problem som behöver lösas eller har idén lanserats ”bara för att”?

Den frågan har än så länge inte bevarats och det går heller inte att se att en gemensam incidentberedskap skulle vara just lösningen på något problem alls. Däremot finns det faktiskt ett konkret förbättringsområde inom den nordiska incidentberedskapen som Försvarsberedningen och svenska försvarspolitiker behöver ta tag i. Man bör heller inte begränsa sig till de tre nämnda länderna utan även ta med Danmark, Tyskland och Polen.

Det rör möjligheten för respektive lands jaktincidentberedskap att följa misstänkta flygföretag in på ett annat lands territorium. En fråga som är högaktuell vid exempelvis toppmöten, men även när det gäller passagerarflygplan som har blivit kapade eller kan misstänkas ha blivit kapade när de inte svarar på radioanrop. Här finns konkreta möjligheter att på ett mycket effektivt sätt stärka det nordiska försvarssamarbetet och därmed visa handlingskraft. Inom NATO är detta ett icke-problem, men Sveriges och Finlands ”särskilda säkerhetspolitiska naturer” försvårar i Norden.

Tidigare politiska debattartiklar om gemensam incidentberedskap:
– Cecilia Widegren
– Anders Hansson
– Cecilia Widegren och Ine Eriksen Søreide
– Peter Hultqvist, Åsa Lindestam och Urban Ahlin

Läs även gästinlägget hos Skipper om urspårade försvarssamarbeten – att mängden samarbetsprojekt som Sverige hoppar på överstiger antalet förband som kan delta.


Uppdatering 11/1 2013 09.45: Ekot och SvD rapporterar idag att ”experter sågar flygsamarbetet” (med vilket avses gemensam nordiska incidentberedskap). Jag är inte förvånad.

En ny normalbild över Östersjön

Tjänsteförrättande flygtaktiske chef visar i SVT Rapport på en av anföllslöporna mot södra Sverige

Till min stora glädje såg jag nu på kvällen att Försvarsmakten offentligt gått ut med förra veckans uppdrag med jaktincidenten mot en rysk övning i Östersjön med strategiskt bombflyg. Att Försvarsmakten nu öppnar upp mer och mer kring just incidentberedskapen är välkommet. Som tidigare nämnts finns det nämligen bara en enda aktör som verksamheten hållits hemlig för och det är den svenska allmänheten. Den aktör vars flyg eller fartyg incidentberedskapen genomför insatser mot vet utan tvekan om det, liksom var man flugit/uppehållit sig och detsamma gäller övriga stater i närområdet som har motsvarande sensortäckning som Försvarsmakten.

Försvarsmakten säger inget i SVT om vilka ryska flygplan det rörde sig om eller hur många. Informationen tillhandahålls dock av det lettiska försvarsdepartementet via Twitter (tack till Observationsplatsen). Den 28 oktober flög två ryska Tu-22 bombflygplan ut ur Finska Viken tillsammans med 2 Su-27 jaktflygplan och ett A-50 radarspanings/ledningsflygplan. Det sistnämnda används för att framförallt för att leda offensiva flygföretag bortom egna markradarstationers och radiosändares räckvidd. I intervjun med SVT ser man klart och tydligt vilken rutt flygföretaget hade och hur man genomförde anfallslöpor mot såväl södra Sverige (man ska inte stirra sig blind på just första kuststräckan som i detta fall är Öland), liksom Litauen och Polen innan man återvände via Finska Viken. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten i alla fall lärt sig en hel del från den ryska påsken, där dagens reportage med SVT bara är en del.

När ”ryska påsken” inträffade för ett halvår sedan förvånades jag bland annat av att så gott som alla journalister och därmed även allmänheten utgick från att detta var en singulär händelse. Att så ej är fallet torde framgå nu och vän av ordning och öppet sinne bör ställa sig frågan om liknande inträffat vid fler tillfällen.

Vad är syftet?
Utöver att fundera över frekvensen bör man ställa sig frågan vad syftet med dessa aktiviteter är? Som jag skrev redan i våras om ryska påsken har svenska media inga problem med att identifiera att amerikanskt bombflyg som flyger utanför Nordkorea är ett säkerhetspolitiskt budskap till Nordkorea. När motsvarande verksamhet genomförs i Östersjön verkar inga som helst slutsatser dras.

Till SvD säger försvarsminister Karin Enström idag så här:

”Försvarsminister Karin Enström (M) ser inget direkt hot från Ryssland.
– Man ska komma ihåg att man har rätt att öva på internationellt luftrum. Det har inte skett någon kränkning, säger hon till TT.
Enligt Enström är Sverige det land som genomför flest flygövningar över Östersjön.
– Vi ser en ökad verksamhet i Östersjöregionen sedan en tid tillbaka, även Ryssland har utökat sin verksamhet. När jag träffade min ryske kollega i somras beskrev han att de skulle genomföra flera övningar, säger hon.”

Här ska man komma ihåg att Ryssland är ett oerhört stort land med enorma ytor och framförallt otrafikerad luftvolym. Övningar med stridsflyg där övningen är övergripande syfte genomförs bäst på hemmaplan, på samma sätt som Sverige genomför övningar över svenskt territorium och i svensk flyginformationsregion över Östersjön, varvid verksamheten samordnas med civil flygtrafik. Det bekymrar mig att försvarsministern tar så lättvindigt på det här vilket utan tvekan ses som en allvarlig friktion i uppmålandet av en framgångsrik moderat försvarspolitik.

Sverige övar utan tvekan mest över Östersjön av östersjöländerna, vilket faller sig naturligt. Finland har sina bekymmer österut och därtill väldigt lite östersjö att öva över. De baltiska staterna har inga flygvapen med stridsflyg. Polen har sina starkaste säkerhetspolitiska intressen österut längs markgränsen och fokuserar därmed framförallt på luftförsvarsuppgifter och anfall mot markmål. Ryssland har en del flygstridskrafter i Kaliningrad som i viss mån övar i Kaliningrads flyginformationsregion men även till stor del över land. Däremot är det mycket, mycket sällsynt att något land övar oanmält i annan nations flyginformationsregion. Befinner man sig ej föranmält i annan nations flyginformationsregion gör man det för att man har en uppgift att lösa. Till skillnad från vad försvarsministern antyder i intervjun med SvD är det mycket stor skillnad på att öva i internationellt luftrum i egen flyginformationsregion och att göra det i en annan nations och därtill oanmält.

Nytt säkerhetspolitiskt läge
Vad var då uppgiften för detta ryska flygföretag? Vad var syftet med flygningen? Denna vecka genomför NATO sin största övning sedan 2006 – övningen Steadfast Jazz. Övningen är en nystart på att öva kollektivt självförsvar och verksamheten har återupptagits efter påtryckningar från de baltiska staterna och Polen och genomförs av det skälet också i nämnda länder i år (nästa år i Portugal). Även Sverige, som under sensommaren annonserade deltagande i NATOs krishanteringsstyrka NRF, deltar i Steadfast Jazz men endast med en handfull stabsofficerare. Inte så konstigt då det i och med införandet av det nya personalförsörjningssystemet råder brist på bemannade krigsförband så länge mobilisering ej genomförs. Svenskt territorium har i skarpt läge också en nyckelfunktion vid varje NATO-stödoperation för Baltikum. Sålunda lär det knappast vara någon slump att anfallslöporna lades mot just södra Sverige, Litauen och Polen dagarna innan Steadfast Jazz inleddes. Tilläggas kan också att vi inte vet hur det ser ut på östra sidorna av de baltiska staternas och Polens gränser. Flygs samma profiler där också med anfallslöpor rakt mot gränsen men i ryskt luftrum?

Från moderat håll har gång efter annan betonats att den ryska militära uppbyggnaden är från en låg nivå – sagt på ett sådant sätt att man lätt kan tolka det som att den låga nivån är bestående. Efter sommarens massiva ryska beredskapsövning ändrades dock budskapet till att den låga nivån låg någonstans på 90-talet. Exakt vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag eller än mer intressant, vilken nivå den svenska försvarsmakten har idag, vill man aldrig svara på.

Förra veckan kom dock öppna uppgifter på att tillgängligheten hos de ryska flygstridskrafterna var runt 50 %. Några dagar tidigare hade Dagens Industri skrivit att tillgängligheten på tyska Eurofighter var 50 %, vilket landet såg som ett stort problem. Återigen börjar man fundera på hur det står till i Sverige avseende tillgängligheten, särskilt då media rapporterat om att flygplan står på backen till följd av teknikerbrist och redan tidigare till följd av införandet av datasystemet PRIOs logistikfunktioner. Här är det också mycket bekymrande att Försvarsmakten i år återigen tvingats dra i handbromsen och stryka eller reducera en rad övningar under hösten och även nästa år, vilket i förlängning betyder att insatsorganisation 2014 blir än mer försenad – samtidigt som den ryska upprustning pågår i mycket rask takt.

En utveckling där Sverige ej hänger med
I kvällens SVT Aktuellt kunde man ta del av en mycket bra intervju med överste Jan Mörtberg vid Försvarshögskolan. Fokus under intervjun låg på den ryska militära upprustningen. Mörtberg menade på att den svenska försvarsförmågan inte alls hängt med i den ryska utvecklingen då försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 reducerat det svenska försvaret med argumentet att Ryssland inte har den förmåga som man idag åter börjat uppvisa. Mörtberg bedömde också situationen som att vi nu har en helt ny normalbild för rysk militär verksamhet jämfört med för bara några år sedan.

Jag håller helt och fullt med Mörtberg i det han säger i Aktuellt, men skulle ändå vilja lägga till och betona en sak. Försvarsbeslutet 2004 inriktade Försvarsmakten på internationella uppgifter i första hand med en förbandsnumerär anpassad för detta. I skenet av Georgienkriget fick Alliansregeringen lappa och laga utifrån försvarsbeslutet 2004, vilket bland annat fastställde att det skulle krävas ”flera och successiva riksdagsbeslut” för att återta en nationell försvarsförmåga. Alliansregeringen kokade då soppa på en spik. Man var ej villig att avsätta mer pengar till försvaret, samtidigt som man ville kunna säga att man hade ett nationellt försvar. Lösning blev då att Försvarsmakten uppdrogs att utifrån den organisation och numerär som slagits fast i försvarsbeslutet 2004 (anpassad för internationella insatser) planera för ett nationellt försvar. Därav blev det inte heller något försvarsbeslut 2009 utan en inriktningspropostion för att ominrikta Försvarsmaktens uppgifter. Som lök på laxen drev Regeringen också 2009 igenom ett personalförsörjningssystem anpassat för just internationella insatser. Det säger sig självt att det här allvarligt hämmar det svenska försvarets möjligheter att just försvara Sverige, oavsett vilken av grundförmågorna man ser till.

Försvarsberedningen, som våren 2014 ska komma med sina rekommendationer för försvarsbeslutet 2015, har inte fått mindre att tänka på.

Övriga media: SR, GP, SvD

Öppenhet och Ansvar


I dag meddelade Försvarsmakten genom informationsdirektören Erik Lagersten att ingen förundersökning kommer att inledas mot försvarsbloggar. Ett bra besked av flera anledningar. Vad ligger då bakom att man från Försvarsmaktens sida gjorde en anmälan till SÄPO?

Det hela grundar sig i medias rapportering runt de ryska flygövningarna med strategiska bombflygplan under långfredagen, mer känd som #ryskapåsken. Försvarsmakten ansåg sig med anledning av uppgifter som kom fram i mediarapporteringen skyldiga att anmäla SvD och SVT till SÄPO. Chefsåklagare Tomas Lindstrand, samma åklagare som för övrigt övervägde att anmäla ÖB efter nyårsintervjun, har i sin tur därefter överlämnat ärendet till Justitiekanslern för prövning. Justitiekanslern beslutade relativt omgående att inte inleda en förundersökning om tryckfrihetsbrott med anledning av SvD:s avslöjande. Vad som däremot i stället framkom i samband med detta beslut var följande:

Däremot kan uppgifter som publicerats på olika bloggar bli föremål för fortsatt utredning. Orsaken är att dessa bloggar inte omfattas av grundlagarna. JK sänder tillbaka hanteringen av dessa bloggar till Åklagarkammaren för säkerhetsmål.

I Försvarsmaktens anmälan till säkerhetspolisen kan man blanda annat läsa följande text.

Försvarsmakten har granskat uppgifter som förekommit i SvD, DN, Expressen och Aftonbladet under perioden 22 – 26 april. Det granskade underiaget har sammanställts av informationsstaben (INFOS) i Högkvarteret. Översiktligt har även några av INFOS utvalda bloggar <…..MASKAD TEXT….> kommentarer och hänvisningar granskats.

På den plats man har maskat dokumetet vid utlämnandet av handlingen framgår med största sannolikhet namnen på ett antal bloggar Försvarsmakten vill ska granskas av säkerhetspolisen. Bloggrannen Lars Wilderäng (Cornucopia? ) reflekterade den 24 juni över detta på twitter.

— Cornucopia? (@Cornubot) June 24, 2013

I dagens besked där det alltså framgår att det inte kommer att inledas någon förundersökning gör Erik Lagersten också följande i mina ögon helt korrekt iakttagelse.

Min uppfattning rent principiellt är att de bloggar som aktivast deltar i debatten är väl medvetna om vad som kan sägas och inte kan sägas. Detsamma gäller de journalister som har säkerhets- och försvarspolitik som sitt huvudområde.

Vilka bloggar som omfattades av anmälan är fortfarande inte känt, men det finns inte särskilt många att välja på. Ett beslut om förundersökning mot försvarsbloggarna hade inte gynnat en fortsatt saklig försvarsdebatt. Detta alldeles oavsett vad man hade kommit fram till.

Som ett rent sammanträffande så skrevs jag ett inlägg i ämnet bara två dagar innan uppgifterna i SvD om Försvarsmaktens anmälan framkom. Ett inlägg som blivit ett av de mesta lästa sedan bloggstarten för tre år sedan.

Försvarsmakten har genom nuvarande ÖB Sverker Göranson och informationsavdelningen under ledning av nuvarande informationsdirektör Erik Lagersten bäddat för en betydligt större öppenhet än tidigare, och man han aktivt verkat för en bredare och mer öppen försvarsdebatt. Man har som bekant även startat upp ett stort antal egna bloggar som inte modereras från centralt håll, vilket tyder på att man på riktigt eftersträvar en öppen rapportering och en levande debatt.

Utökad rapportering från Försvarsmakten

Försvarsmakten har den senaste tiden (efter #ryskapåsken) blivit mer öppna runt händelser som dessa än vad man tidigare varit, något som är mycket bra och helt rätt väg att gå.

Marintaktisk chef Jan Thörnqvist publicerade för någon månad sedan ett inlägg på marinbloggen om intensiv främmande marin verksamhet som pågår i omedelbar anslutning till vårt närområde. Ett ämne som tyvärr likt vad vår flygvapnets incidentberedskap sysslar med, även det varit föremål för stor sekretess av oklar anledning. Att MTCH nu följer det goda exemplet som flygtaktisk chef, Micael Bydén statuerade på Flygvapenbloggen för bara några dagar sedan är vitaliserande.

Det är mycket glädjande att nu även Marinen tar bladet från munnen för att förklara för allmänheten vad Marinen (bland annat) gör där ute på böljan den blå, och att man faktiskt har koll på vad som pågår runt våra gränser. Av fotografierna att döma så är verksamheten minst sagt varierande. ”FF LK” till både MTCH och FTCH.


I dag fortsätter Försvarsmakten den positiva rapporteringen då man har under dagen hade bjudit in media till en pressträff för att informera om utvecklingen i närområdet, om kränkningar av vårt territorium, och hur man från Försvarsmaktens sida anpassar sin egen verksamhet efter detta.

Kollegan Wiseman skriver i dag ett läsvärt inlägg där han precis som undertecknad i grunden är positiv att man gläntar på dörren till en större öppenhet runt just den här frågan, men med tillägget…

”Det är dock långt kvar till en öppenhet värd namnet.”

Någon jag tyvärr inte alls imponeras av är insatschefen Anders Silwer och hans uttalanden som tyvärr ger intrycket av att ligga mer i linje med Moderaternas retorik, än att vilja ge den mest korrekta och sakliga bedömningen av läget, utan hänvisar precis som nu välkända politiker till ”låg nivå”? Det är tyvärr inte heller första gången som liknande uttalanden sker. Detta har även Jägarchefen avhandlat på sin blogg varför detta inte behöver upprepas ytterligare en gång. Läs bloggarna via länkarna här nedan.

Bloggar: Wiseman, Jägarchefen, Göran Pettersson (m)
Media: SvD, Aftonbladet, Expressen, SR (TV4 sände inslag i 22-sändningen, länk senare)
Övrigt: Försvarsmakten

För övrigt har Miljöpartiet under dagen gjort ytterligare ett utspel mot Försvarsmaktens verksamhet.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Så är vi då där igen… (uppdaterat 22.35)

Vid dagens pressträff med media angående insatser berättade Försvarsmakten att det under sommaren skett två kränkningar av svenskt luftrum och att det är en förändrad normalbild man ser över Östersjön med betydligt intensivare övningsverksamhet.

Man konstaterade bland annat att det ger en signaleffekt att Sverige övar när även andra länder övar (läs Ryssland och höstens stora övning i västra militärområdet).

”– Det ger en signaleffekt när vi övar, som förmedlar att vi vet att ni är där, vi håller koll på er och är redo att ingripa, sa Johan Fölstad, operationsledare på insatsstaben. Han förklarade att det är andra länders aktivitet som styr beredskapen.
– Försvarsmakten har hög beredskap när det behövs och lägre när det inte behövs. Det innebär att vi utnyttjar resurserna på bästa sätt.”

Man kan ju inte låta bli att fråga sig vad signaleffekten i så fall blev vid exempelvis händelsen under långfredagen?

Nåväl. Att Försvarsmakten har öppnat dörren något på glänt till incidentberedskapsverksamheten och skarpa nationella insatser är naturligtvis glädjande. Det är dock långt kvar till en öppenhet värd namnet.

Aftonbladet skriver om kränkningarna och visar bilder från pressträffen med karta från den ena kränkningen där ett flygplan kränkte svenskt luftrum utanför Blekinge och därmed nära örlogshamnen i Karlskrona och flygflottiljen i Ronneby.

Vilket land eller vilka länder som har kränkt Sverige får dock inte allmänheten veta. Det vill Försvarsmakten inte berätta. Frågan är varför detta ska vara hemligt då det kränkande landet själv lär ha mycket god reda på att man kränkt Sverige? 

Ej heller får allmänheten veta något om vad den ökade övningsverksamheten består i. Hur övar man?  Är det mer avancerade övningar jämfört med tidigare år? Är det i större formationer? Vad övar man mot? Förvisso kan vissa detaljer om detta falla under det som man vill hålla för sig själv då det kan avslöja vår egen inhämtningsförmåga. Det gäller dock inte allt och och framförallt inte de grova dragen. Återigen är det endast för den svenska allmänheten denna information förblir hemlig.

Till syvende och sist är det så att Försvarsmaktens gamla värdegrund ”öppenhet, resultat, ansvar” passar rätt bra. Värdegrunden syftade till att bygga en folkförankring. Är man öppen kring den skarpa verksamhet och visar vilka resultat den medför och att man tar ansvar för Sveriges säkerhet så bygger man också folkförankring – både för försvaret och för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Märk också väl att Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer använder sig av den moderata retoriken att Ryssland ökar sin förmåga från en låg nivå. Den låga nivån vet vi sedan uttalanden i somras att den inföll på 90-talet. Var den officellt ligger idag vet vi fortfarande inte eftersom nu varken Anders Silwer eller för den delen de som mest frekvent begagnar uttrycket, försvarsminister Karin Enström och Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren, någonsin har kommenterat samtida rysk militär förmåga. De sistnämnda har efter en månad fortfarande inte heller kommenterat sommarens mycket stora ryska beredskapsövnings innebörd för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Den som vill ha lite kvalificerad fiktion med bäring på ovanstående bör följa Johan Wiktorins mästerliga ”Korridoren till Kaliningrad” hos Försvar och Säkerhet. Del 9 idag. Upplösningen närmar sig?

I förrgår publicerade jag ett inlägg med anlending av professor Stefan Hedlunds något märkliga debattartikel i SvD. Idag har ordföranden i Säkerhets- och försvarsföretagen en replik i SvD där han bemöter anklagelserna om att ett ”försvarsindustriellt komplex” ligger bakom att måla upp Ryssland som hot.

Uppdatering 21.10: SvD har, inte helt förvånande, något mer information än andra media om kränkningarna. Det kränkande spaningsflygplanet ”svängde åt fel håll” i närheten av Karlskrona/Ronneby och den kränkningen var alltså inte något tankflygplan som Aftonbladet uppgav. Intressant i sammanhanget blir att just en sväng är något av det bästa sättet att ta det som benämns ”oblique” i flygspaningssammanhang, det vill säga foton med diagonal aspektvinkel till skillnad från ett lodfoto som tas rakt ned.

Uppdatering 22.35: Se även Jägarchefen om hur ”var tredje månad” i samband med ryska påsken nu blivit flera gånger i månaden.

Nya aspekter på SvD och ryska påsken

Justitiekanslern har fortfarande inte kommit med sitt beslut rörande ärendet med Svenska Dagbladets artikel om ”ryska påsken”. Idag skriver SvD:s redaktionschef Ola Billger om publiceringen av den ursprungliga artikeln. Billger påpekar att det material som tidningen publicerat redan är känt såväl i andra länder som i öppna källor. Så långt inget nytt. Däremot gör Billger ett förtydligande som är värt att omnämna, nämligen:

”Ingenstans i artikeln hänvisas till några andra källor inom Försvarsmakten. Mikael Holmström, Sveriges tveklöst bäste försvarsreporter, nämner ”militära källor” men inte deras nationalitet. Det står ingenstans att någon källa skulle vara anställd av Försvarsmakten eller annan svensk myndighet.”

Ett intressant och viktigt påpekande som kan stjälpa hela ärendet om så verkligen är fallet. Vi är nog många som gjort oss skyldiga till att tolka in den förutfattade meningen i artikeln att artikeln har svenska källor.

Läs gärna också Skyttedoktoranden om att fasaden idag betyder allt i politiken oavsett om det rör Afghanistan, PRISM eller i det svenska fallet – tillkortakommanden hos svenskt försvar och svensk försvars- och säkerhetspolitik.