”Osynliga” övningar och Tu-22:ornas budskap

Höjdpunkter från Vostok-2014, som inkluderade 632 flygfarkoster.

Fler uppgifter om Rysslands igår inledda oanmälda flygövning kommer nu. Men först, hur kunde föregående ryska storövningar till stor del missas och vad hände med analysen av förra veckans ryska militära demonstration mot Sverige med bombflyg?

I bilradion hörde jag igår en P3-reporter använda ”megaövning” för att beskriva den pågående nordiska flygövningen ACE 2015. Det är väl inte i samma klass som TV4:s grovt missvisande påstående om att ACE 2015 skulle vara ”världens största militärövning”. Men om nu 3,600 personer och 115 plan, som utgör kärnan av ACE 2015, är en megaövning… Vad skall man då säga om den ryska beredskapsövningen i mars som växte så att den till slut enligt Kremls egna medier omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster? Eller övningen Vostok-2014, som jag glömde nämna i gårdagens blogginlägg. Enligt statliga nyhetsbyrån TASS omfattade den till slut 155,000 pers och 632 flygfarkoster. En snygg visuell sammanfattning finns i filmklippet ovan. Hur skulle man med P3-språk beskriva en så stor övning? Tja, supermegaövning kanske?

Men, vad är orsaken till att de flesta svenska journalister som nu rapporterar om ACE 2015 har så dålig koll på de senaste årens ryska militärövningar? Kan det möjligen vara så att man litar på att det räcker med att söka igenom vad SR, SVT, TV4 och de fyra stora svenska tidningarna rapporterat? Visserligen har dessa medier flera gånger nämnt att Ryssland övar mera, men de har bara sällan berättat om själva övningarnas innehåll och ingående vapensystem. Vostok-2014 blev vad jag minns bara helt kort omnämnd i en av de sju stora riksmedierna (SvD).

Den stora ryska beredskapsövningen i mars missades inte helt, exempelvis hade SvD artikeln: ”38,000 soldater i rysk övning i Arktis”. Men det var en väsentlig sak med den övningen som enligt vad jag kan se då helt missades av alla de sju stora medierna, nämligen att övningen efter ett par dagar mer än fördubblades och slutligen omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

Att det kan vara de största mediernas tidigare rapportering som utgör ”researchen” indikeras av gårdagens TV4-inslag och dagens Expressen – bägge uppgav att marsövningen ”bara” omfattade 38,000 pers (Expressens Niklas Svensson tog även upp de 41 örlogsfartygen).

Flygövningar i all ära – varför har inga svenska ledarskribenter ännu (vad jag vet) analyserat förra veckans ryska flygaktion mot Öland/Småland med bombflygplan konfigurerade för kärnvapen. Ett dylikt ”provocerande nära” agerande är inget som två bombplansbesättningar (det sitter 4 pers i en Tu-22M3) hittar på själva. Har ni tunghäfta, eller?

Slutligen, SvD har idag en mycket läsvärd artikel om ACE 2015 i ljuset av den oanmälda ryska beredskapsövning som även inleddes igår. Försvarshögskolans Peter Mattsson kommer i artikeln ”Så pass stora att de inte går att dölja” med en seriös analys som rimmar med den kungörelse som ryska försvarsministeriet igår publicerade. Givetvis kan ett militärt organ desinformera men i detta fall finns det knappast några skäl att göra det. Den ryska militärledningen uppger alltså att den nya övningen med 250 flygfarkoster är en förövning inför den kommande strategiska övningen ”Tsentr-2015”. Väl att märka är att förbanden som i förövningen övas främst finns i Rysslands centrala militärdistrikt, alltså inte intill Norden. Detta förefaller i alla fall vara läget sent på kvällen den 26 mars…

Okänd poliskår mot sabotage

En särskild poliskår inrättades mot sabotage. Denna skylt kommer från en av veteranerna.

I det nummer av Soldat & Teknik som just nått kioskerna (3/2015) berättar jag om krigsårens numera i stort sett okända extra poliskår. Denna hade sabotage och spionage som huvudfokus. De samtida ”polistrupperna” uppmärksammans i helgen.

I helgen genomförs två speciella historiska evenemang. Både ”polistrupper” och mer kända allierade, svenska och tyska förband uppmärksammas på olika sätt under den Militärhistoriska helgen i Skåne på Beredskapsmuséet.

Utanför norska Narvik blir det på lördag en fjällvandring till platsen där en av de svenska frivilliga 1940 stupade för Norge.

Spår av de allierade i Sverige

”Lucky Strike”, dokumentärfilmen om de amerikanska flygarna i Sverige.

Den 8-9 maj är det exakt 70 år sen andra världskrigets formella slut i Europa, och det kommer att märkas både på TV och mer fysiskt i vårt nordligaste län, Norrbotten.

För den som igår missade den nya dokumentärfilmen om de norska ”polistrupperna” så kan jag berätta att den i flera dagar till går att se valfri tid här på SVT Play. Det är gott om bilder som jag aldrig sett förr och ett starkt vittnesmål även från en av de amerikanska flygarna som var baserad i Luleå på F 21.

Fler veteraner från US Army Air Forces (USAAF) som var i Sverige under kriget dyker upp i rutan nu på fredag den 8 maj i SVT2 kl 18:00. Filmen heter i SVT:s tablå ”Världens Fakta: När amerikanerna kom till byn” (ursprungligt namn ”Lucky Strike”, se affischen ovan) och är gjord av författaren till boken Lucky Strike, Jan-Olof Nilsson. Filmen visas igen redan samma kväll på Kunskapskanalen kl 21:30. Repris den 9 maj SVT2 kl 08:00 samt på Kunskapskanalen den 10 maj kl 20:00. Den kommer även att ligga på SVT Play under 30 dagar med start från 8 maj.

I Luleå kommer fredag den 8 maj att bli helt speciell och särskilt i den lilla ”förorten” Karlsvik, där de största så kallade tyskmagasinen finns kvar och ännu ser ut som de gjorde under kriget. Intill dem förlades drygt 25,000 sovjetiska f.d. krigsfångar en tid efter krigsslutet. Spåren av dem har varit mycket få, ingenting påminner om dem på platsen. Men nu blir det ändring på den saken genom invigningen av ett monument till deras minne. Platsen blir alltså Karlsvik, ungefär mitt emot ”gamla skolan”. Den offentliga minneshögtiden börjar kl 12. Bland det mest ovanliga lär bli att några av deltagarna kommer vara några av de barn (dåtida barn) som åtföljde de sovjetiska soldaterna och kvinnliga slavarbetarna. Det är första gången någon är tillbaka i Luleå sen 1945 – de allra flesta av de f.d. krigsfångarna och civila slavarbetarna blev bestraffade vid hemkomsten, många skickades till Gulag.

Under fredagens minnesevenemang kommer lottor att servera ärtsoppa med ryska piroger och kaffe. Då det begav sig stod försvaret för både tält och mat. Ett tips är att komma i god tid då det kan ta lite tid gå från parkeringsplatserna. Mycket nära platsen ligger det lokala Järnvägsmuseet som råkar ha järnvägsvagnar från kriget. De f.d. krigsfångarna kom med tåg från Narvik och Karlsvik har god förbindelse med järnvägsnätet.

Vi kanske ses i Karlsvik?

En stor svensk gåta

”Norska trupper från Sverige” dyker upp i denna journalfilm från 1945. Nu kommer en dokumentär om hur de norska förbanden i Sverige blev till.

Det är en av 1900-talets största svenska gåtor: hur kunde historieskrivningen om Sverige under andra världskriget i decennier till stor del utelämna att det från 1943 fanns allierade baser på svensk mark och att drygt 20,000 norrmän fick militär utbildning genom Sverige?

Först på 1990-talet blev de brittiska och amerikanska underrättelse- och sabotagebaserna i Sverige, som började upprättas 1943, mer ingående skildrade i svenska böcker. År 2011 blev baserna mer kända men ännu har det inte sänts någon TV-dokumentär eller spelfilm med fokus på dem. Detta trots att det slutligen, från årsskiftet 1944/45, även blev två amerikanska flygbaser i Sverige, i Bromma och framförallt Luleå. Det är uppenbarligen bara thrillers/deckarböcker och TV/film som riktigt kan nå ut i samhället eftersom andelen som läser faktaböcker (och bloggar) är begränsad. Nu kommer dock SVT2 att imorgon onsdag 6 maj kl 18:00 att i alla fall visa en ny dokumentär om en verksamhet som hänger ihop med både underrättelse/sabotagebaserna och flygbaserna. Dokumentären ”Den svensknorska truppen” handlar nämligen om de så kallade polistrupperna i Sverige 1943-45. De började som polisförband men blev efter hand mer tungt beväpnade och en betydande del av det norska försvaret i exil, slutligen utrustade även med artilleri. Från 1944 skickades en del av dem till underrättelse/sabotagebaserna i svenska fjällen och från januari 1945 flögs 1500 av dem till den del av Nordnorge som intagits av Röda armén, där en del av dem hamnade i strid med tyska patruller. Detta skedde i samförstånd med den sovjetiska ledningen men också med det underliggande uppdraget att markera norskt territorium. Sverige hjälpte alltså Norge att – med hjälp av amerikanskt transportflyg – på ett konkret sätt återta kontrollen över sin nordliga landsända.

Jag har själv ännu inte sett ”Den svensknorska truppen” men vill hoppas att den kommer att lyckas sprida kunskapen om de ännnu rätt okända insatser som Sverige gjorde för Norge under andra världskriget. Det ska här sägas att det inte är den allra första TV-dokumentären som SVT sänt om polistrupperna. Det sändes en för drygt 20 år sedan som jag har bandad på VHS, men om jag minns rätt sändes den på en konstig tid. Den nya dokumentären sänds som sagt kl 18 och för den som missar den går den i repris i SVT2 torsdag 7 maj kl 08:00. Den 7 maj var för övrigt den dag 1945 som norrmännen, amerikanerna och F 21-personalen i Luleå firade freden med en rejäl fest.

Vi skiter i grannarna!?

Norsk gränsjägare vid gränsen medan det ännu var sovjetiska soldater på den andra sidan. FOTO: LG

Finländare pekades i mars ut som ett hot av en av Rysslands säkerhetstoppar. Det blev i Sverige ingen debatt kring detta. När nu Norges syn på Svalbard av ryska UD kallas ”absurd” är det åter igen noll offentlig debatt i Sverige.

Dmitrij Rogozin är rysk vice statsminister samt ansvarig för Rysslands militära upprustningsprogram. Svenska medier har inte missat hans utspel på norska Svalbard. Men var finns uppföljningen? Man får söka sig till norska medier för att få veta att Leonid Kalasjnikov – ja, han heter så – därefter uttalat sig nedvärderande om själva den norska suveräniteten över Svalbard. Till saken hör att Sverige är en av undertecknarna av det viktigaste avtalet om Svalbard, den så kallade Svalbardtraktaten.

Får man hoppas att även om våra medier till stor del verkar skita i våra närmaste grannars säkerhetspolitiska problem så har svenska myndigheter bättre koll?

För sju år sen missade svenska medier ett rejält avslöjande om ett av Norges mest dramatiska ögonblick under det klassiska kalla kriget – då sovjetiska pansarstyrkor vid norska gränsen uppträdde så att de norska gränssoldaterna trodde att tredje världskriget stod för dörren. Det är dock inte för sent att se det norska TV-reportaget om denna nedtystade händelse: ”32 tysta timmar”. Det kanske mest lärorika med det reportaget var att en av de deltagande soldaterna på den sovjetiska sidan (sedermera toppolitiker i Murmansk) aldrig slutat tro på den sovjetiska mediaversionen, att utländsk trupp övade ”bokstavligen intill gränsen”. I själva verket genomfördes Nato-övningen av hänsyn till Sovjetunionen inte ens i det län som var på andra sidan gränsen (Finnmark fylke), utan i Troms – fyrtio mil från den sovjetiska gränsen. En illustration av hur desinformation kan fungera.

Signaleffekt II

Dagens stora signaleffekt är dock inte den från Umeå, utan den som fyra nordiska försvarsministrar och en utrikesminister avser sända genom deras debattartikel i Aftenposten. I artikeln som publicerades igår kväll berättar ministrarna hur det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas med anledning av den osäkerhet som Ryssland skapat de senaste åren.

Det är en tydlig signal ministrarna skickar. Samtidigt måste den svenska politiken betänka att man just nu skickare en lika tydlig motsatt signal genom underfinansieringen och förseningen av vårens försvarsbeslut. Om bägge dessa signaler skriver jag idag i Expressen.

Flygvapnets hjälte den 9 april

Skandinavien var på väg att angripas men regeringen sade nej till ÖB:s begäran om mobilisering. Låt oss dock inte glömma denne man.

Som Wiseman igår påminde oss om är det nu 75 år sedan ÖB varnade regeringen för att Skandinavien stod inför ett enormt överfall. Regeringen i huvudmålet, Norge, fick också flera varningar, något som jag tar upp i min senaste bok. Men i Sverige fanns det dock en major som kunde fatta bättre beslut.

Det är lätt att bli nedstämd av den norska regeringens oförmåga att mobilisera trots mycket tydliga varningssignaler före den 9 april 1940, liksom av den svenska regeringens beslut att påbörja svensk mobilisering först den 11 april. Men varför har ingen – i alla fall på nätet – tagit upp vad major Fredrik Adilz gjorde den 7 april? Adilz var då ställföreträdande chef för Västmanlands flygflottilj (F 1) i Västerås. Han blev varse tecken på den tyska operationen och försökte därför få tag på flottiljchefen Axel Ljungdahl. När detta inte lyckades så utfärdade han på eget bevåg order om beredskapshöjning. Det var ett mycket svårt beslut, men Adilz valde inte att, som vi så ofta gör i Sverige (särskilt numera), skjuta upp beslutet.

Med tanke på allvaret i beslutet borde han kanska ha avvaktat till dess att chefen hittats. Men efter några dygn stod det klart för alla att Fredrik Adilz hade fattat ett mycket passande beslut, som blev inledningen till flygvapnets största beredskapsinsats. Vad jag vet fick Adilz inget erkännande i dåtida press utan det skulle dröja decennier till dess att ett par flyghistoriska verk nämnde hans beslut – vilket delvis kan förklara varför Adilz är så bortglömd idag. Flygvapnet visade sin hållning genom att befordra Adilz, han blev några månader efter händelsen utnämnd till chef för F 21 (f.ö. förbandets första chef).

Tack vare en släkting till Adilz, Ann-Catrin Klint, blev jag själv medveten om honom. Hon har även berättat för mig om hans bakgrund, han föddes i Småland 1890 och blev tidigt fångad av det förunderliga i att flyga. Han fick sitt flygcertifikat redan 1919 och året därpå var han den som flög planet vid den första fallskärmshoppningen i Sverige, den 9 juni 1920.

Varför är Adilz så okänd? Tja, varför tog det flera veckor till dess att svensk press uppmärksammade när Allan Mann avled? Varför skrev inte en enda rikstidning om William Anderson när han avled?

Beslut är alltid svåra att fatta

…särskilt om det handlar om en oönskad händelseutveckling där stora värden står på spel. Om detta handlar min krönika i dagens Expressen.

För 75 år sedan hade ÖB nyss varnat regeringen för att transportfartyg höll på att lastas i nordtyska hamnar. Sedan tidigare hade svensk underrättelsetjänst identifierat att Tyskland förberedde ett anfall mot Skandinavien och varningar började även komma från andra länders beskickningar i Berlin. ÖB fick dock nej på sin begäran om mobilisering eftersom det svenska försvaret precis demobiliserats efter Moskvafreden i Vinterkriget. Det skulle bli både dyrt och därtill kunna provocera Hitler om en svensk mobilisering genomfördes, menade regeringen. Det var alltså mycket oönskade nyheter som ÖB levererade till regeringen. När invasionen mot Danmark och Norge inleddes hade ingen svensk mobilisering genomförts utan södra Sverige låg oförsvarat. Först den 11 april påbörjades en ny svensk mobilisering, men då så ”tyst” som möjligt för att åter inte provocera Hitler.

 Idag kan vi summera ett antal otrevliga omvärldshändelser de senaste två åren. Flera av dem har varit riktade mot Sverige, bl.a. simulerade angrepp mot Sverige (med kärnvapen enligt SvD) och att det genomförs underrättelsetjänst i Sverige syftande till krigsförberedelser enligt Säpo. Regeringen har dock inga planer på att ens täcka de grundläggande ekonomiska bristerna från förra försvarsbeslutet, än mindre ta höjd för utveckligen vi ser idag och genomföra någon förmågeökning. Inte heller blir det några pengar till försvaret i vårbudgeten. Man får helt enkelt ställa sig frågan vad det är som ska behöva inträffa för att ett sådant beslut ska fattas?

Det man däremot kan glädjas åt i det här sammanhanget är förslaget i försvarsbeslutet att placera ett kompani på Gotland. Varför? För att därmed minskas behovet av att i en svår stund fatta beslut om mobilisering och överskeppning till Gotland. Ett beslut som skulle vara både svårt att fatta utifrån att det skulle kunna hävdas provokativt mot den potentiella angriparen som är intresserad av Gotland, liksom det skulle vara svårt att fatta då det skulle innebära en risk att förlora den personal och materiel som ska skeppas över.

Det är aldrig enkelt att fatta beslut i svåra frågor, än mindre när det handlar om liv eller död och särskilt inte när man själv inte riktigt har den förmåga man borde ha haft för att kunna fatta det korrekta beslutet. Ett tidigare uppskjutet beslut leder sedan ofta till att ett ännu svårare beslut måste fattas senare. Här framstår Gotlandsbeslutet som det positiva undantaget. Genom ett beslut i rätt riktning har man minskat behovet av att fatta ett mycket svårare beslut senare. Tyvärr innebär den ekonomi som regeringen föreslagit att förverkligandet sker först 2019, medan behovet finns redan idag.

Vår egen historia är full av exemepel på just hur beslut skjutits upp och fattats för sent för att de varit svåra och handlat om att världen tagit en oönskad och oplanerad riktning.  Jämför man med dagens situation så går historien onekligen igen.

Se gärna Karlis Neretnieks inlägg om den norska utredningen efter kriget av varför Norge inte korrekt läste tecknen våren 1940 och genomförde mobilisering i tid.

Krigare under främmande flagg

Låt av David Miles som inspirerats av den militärhistoriska deckaren ”Det 19:e Fabergéägget”.

Som samlare av uppgifter om svenskar i diverse krig stöter jag ibland på väldigt osannolika historier, som dock kan visa sig stämma. Exempel: en svensk kan väl knappast ha hunnit kriga under 13 fanor, eller?

Plus kopplingar till Tarzan-legenden så låter det väl som värsta sortens rövarhistoria… Men som Lennart Westberg och jag berättade i Svenskar i krig 1914-45 så har det funnits en sådan svensk, född i Stockholm som Ivar Thord Hallström. Minnesgoda läsare minns kanske att jag ifjol bloggade om honom med anledning av hans uppdykande i Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson, som utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland. Nu har Ericsons mycket verklighetsbaserade deckare släppts i pocket och med tanke på äggtemat passar den väl extra bra att läsa under påsken.

Även invasionsdagen den 9 april 1940 närmar sig med stormsteg, alltså dess 70-årsminne, och den dagen kommer mina tankar att till stor del ägnas åt Norge och den frivillige svenske fänriken där, Jan Danielsen, som jag lärde känna i samband med Svenskar i krig och ännu mer då jag ifjol skrev hans biografi, Jan och Nordens frihet. Härom dagen fick jag högst oväntat en bekräftelse på att Jan och hans frivilligkamrater kämpat väl. Då jag letade efter något annat i regementshistoriken över Västerbottens regemente (I 20) råkade jag nämligen finna en SS-officers ord – ord som jag aldrig sett tidigare. Anledningen till att de letat sig in i en bok om I 20 var att en av bokens författare, Vilhelm Hetta, hade vaktat gränsavsnittet närmast Kongsvinger, och tyskarna på andra sidan hade stött på finlandsfrivilliga (som Jan och de andra svenskarna i Norge var) när det var fullt krig i Norge. Om dem sade SS-officeren till Hetta att: ”De var de enda som presterade något verkligt motstånd, till exempel vid Hönefoss och Elverum”.

Trakterna mellan Elverum och Kongsvinger – det var där Jan först stred i Norge.

Apropå att strida under främmande flagg vill jag slutligen rekommendera en nyutgiven bok som jag redan haft på originalspråket, tyska. På svenska heter den nu Hitlers okända soldater och författaren Rolf-Dieter Müller är professor i militärhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Nu tänker någon: ”Nej, inte ännu en Hitlers-bok!” men här talar vi om en bok som faktiskt fyller en lucka – för detta är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om fenomenet utländska medborgare på tysk sida (både frivilliga och värnpliktiga) och det är verkligen hög tid eftersom, för att citera boken: ”En av tre som stred för Hitler på östfronten var inte från Tyskland”. Vi pratar här alltså om hundratusentals soldater, främst ryssar och ungrare men också betydande grupper från Kaukasien, Ukraina och Nederländerna. Jag har invändningar mot några formuleringar men helheten är dock en oumbärlig bok för den med gediget intresse för östfronten och Tredje riket. Boken finns nu i Pennan & Svärdet.

”Hotet” från Finland

Ryska luftburna styrkor (VDV) har under den oanmälda övningen omgrupperats norrut. Inslag från början av denna vecka.

Ryska arktiska Franz Josefs land, intill Svalbard, framhävs under beredskapsövningen. Missa inte detta klipp.

Putin satte i måndags igång en oanmäld beredskapsövning, till stor del intill Norden, som hunnit fördubblas och nu omfattar bland annat 80,000 soldater och 220 flygplan och helikoptrar. Samtidigt pekas finländare ut som farliga för ryska Karelen.

Hittills verkar inga svenska medier ännu ha uppmärksammat det nydanande med den ännu inte avslutade oanmälda ryska övningen. Förutom storleken och dubbleringen är det påfallande hur man i stor skala, sannolikt oöverträffat, med inget (?) varsel alls uppenbarligen har lyckats omgruppera stora delar av flera luftlandsättningsförband till olika platser i Arktis. Man har i norska staber antagligen särskilt noterat betoningen på Franz Josefs land, den ryska ögrupp som ligger öster om den norska ögruppen Svalbard.

Det som står klart om norsk hållning till övningen är att man från högsta ort i Norge nu är öppet negativ till den, särskilt hur den har växt. Norska myndighetspersoner har vid tidigare ryska övningar varit sparsamma med offentlig kritik.

Om vi växlar till relevanta finska nyheter på svenska så finns det en högintressant SvD-artikel, ”Rysk säkerhetstopp varnar för Finland”. Men artikeln saknar en uppgift som verkligen borde ha varit med. Känner man inte till vem Nikolaj Patrusjev är skulle man kanske kunna tro att han är pensionerad, eftersom det bara står att han är före detta FSB-chef (FSB = säkerhetstjänsten). Patrusjev är dock i högsta grad i arbete – han är sedan 2008 den som håller ihop Rysslands säkerhetsråd. Putin hade samma position fram till dess att han blev tillförordnad president.

För den som vill läsa om när det senast var fullskaligt krig i Norden rekommenderas den nya boken Churchills elitsoldater av Ross Kemp, som lyfter fram särskilt två brittiska operationer i Norge, ”Archery” och ”Gunnerside”. Den senare var mot Hitlers kärnvapenprogram och värdet av operationen överskattas av Kemp. Men värdet av kapitlet om ”Archery” och flera andra kapitel gör att boken dock är mycket läsvärd för den som är intresserad av våghalsiga operationer. Boken går nu att skaffa genom Pennan & Svärdet.

Ryska SSO firar och nytt svenskt utspel

Klippet inleds med kuppen mot parlamentet på Krim den 27 februari ifjol.

Den 27 februari ifjol genomförde rysk militär kuppen mot parlamentet på Krim och kunde snabbt hissa den ryska flaggan på byggnadens tak. Den som minns detta blir inte helt förvånad över att Vladimir Putin idag förkunnat att den 27 februari från och med idag skall firas som ”Specialoperationsstyrkornas dag”.

Att det var rysk militär som gjorde allt av vikt i samband med ”återbördandet av Krim” (operationen inleddes den 20 februari enligt Krim-medaljernas text) framgick direkt av den materiel som användes, som ovanlig personlig utrustning och nya Tigerpansarbilar. Men eftersom president Putin förnekade och spetsnazsoldaterna instruerats att klä sig extra brokigt och alla deltagande soldater beordrats ta bort sina märken pågick i över en månad en förnekelsefas (eller om man så vill: fars). Denna fas tog först slut i och med att Putin i slutet av mars erkände att soldaterna var hans i samband med att han tackade dem högtidligt för deras personliga mod.

Man kan idag i en av de viktigaste ryska tidningarna påminnas om förnekandet respektive erkännandet av invasionen – detta i samband med att det idag blev känt att den 27 februari hädanefter skall firas som ”Specialoperationsstyrkornas dag”. Hur går detta ihop med att det redan finns en årlig spetsnazdag den 24 oktober och en spanardag den 5 november? Kommer de dagarna nu att avskaffas? Det skulle man ju kunna tro om man läser dagens brittiska The Telegraph eftersom journalisten ifråga kallar den nya dagen ”Special Forces Day”. Att detta inte är helt korrekt är inte obetydligt. Det korrekta namnet på engelska borde vara ”Special Operations Forces Day” och det signifikanta är att det handlar om en ny formation, på ryska förkortad SSO, vars existens först blev känd 2013. Vad SSO är för något tar min medförfattare och jag upp i boken Ryska elitförband men nu kan man tack vare dagens artiklar i rysk press lägga till att det nu är tydligt att SSO spelade den viktigaste rollen den 27 februari 2014 och att namnet på SSO:s huvudsakliga skapare är överste Oleg Martjanov, numera inte längre så hemlig eftersom han övergått från att vara SSO-chef till att vara en av de högst ansvariga för VPK, den militärindustriella kommissionen. Nu på den första SSO-dagen någonsin lär han dock gissningsvis vara tillsammans med förbandsmedlemmar.

Sist men inte minst kan det konstateras att det nu finns en ny aktör i svensk nutida försvarsdebatt, LO, som idag gjort ett utspel om svensk värnplikt. Litauen meddelade härom dagen att värnplikt ska återinföras. Estland har behållit sin värnplikt, liksom Finland. Norge och Danmark har sedan flera år blandsystem.

P.S.
Detaljer i filmklippet längst upp behandlas i detta blogginlägg.
D.S.

Spionkriget före vinterkriget

Stridsvagnen T-28 debuterade i vinterkriget mot Finland för 75 år sedan. Folkmassorna i slutet torde vara i Leningrad i mars/april 1940.

Det är i dagarna precis 75 år sedan Svenska Frivilligkåren (SFK) sattes in under finska vinterkriget, först den flygande delen F 19 och sen markstyrkorna, med fokus på Salla-området i finska Lappland. Få känner dock till det ”spionkrig” som förebådade vinterkriget.

Undertecknad har de senaste veckorna varit rätt sysselsatt med lanseringen av Jan och Nordens frihet, som handlar om den ännu högst levande Jan Danielsen . som först var frivillig i SFK och därefter även frivillig för Norge och kom att uppleva det verkliga fjällkriget uppe i Narvikområdet. Min bok tar även upp en del av förspelet till dessa händelser eftersom Jan var utsänd till baltstaterna (mest Lettland) före andra världskriget, för att fastställa vilken förmåga man egentligen hade mot Röda arméns då aktuella stridsvagnar, exempelvis T-28 (klippet ovan mycket sevärt).

Vad min bok inte berör är Finland före krigsutbrottet, men det är något som man kan inhämta från en annan synnerligen aktuell bok av en finlandssvensk författare, K-G Olin. Denne har utkommit med Spionkriget, som liksom min bok nu återfinns i Pennan & Svärdet.

Varför gick inte Finland Stalin till mötes och bytte landområden med Sovjet och förhindrade därmed vinterkriget? Förutom att de finska områden som Stalin ville ha i högsta grad var bebodda och innehöll viktiga finska försvarsanläggningar blir bilden av Finlands läge inkomplett om man inte känner till den omfattande sovjetiska underrättelseverksamhet och subversion som Sovjet bedrev i Finland under 1920- och 1930-talet. Böckerna på svenska som belyser denna verksamhet är få, men nu finns alltså Olins Spionkriget och det är inte bara jag som finner den riktigt läsvärd. Det gör även recensenten i den största tidningen här uppe i norra landsändan, NSD. Under rubriken ”Norrbotten skulle bli en sovjetisk republik” berättar recensenten Jan Bergsten om bokens uppgifter om sovjetiska planer för Norden och sovjetiskt spionage i både Finland, Sverige och flera andra länder. Bergsten avslutar med att han gärna hade sett boken uppdelad i två böcker men att han bortsett från denna anmärkning anser att boken kommer med en hel del för nu levande svenskar okända uppgifter om mellankrigstiden.

Undertecknad håller inte riktigt med Bergsten om behovet av uppdelning i två böcker men är i övrigt överens och kan tillägga att den sovjetiska underrättelseorganisation som boken i hög grad handlar om är GRU, alltså den militära underrättelsetjänsten.

Bombplan mot Norrbotten

Trailern för storpocketversionen av min senaste bok.

Den 14 januari blir det exakt 75 år sedan tre sovjetiska Ijusjin DB-3-bombare flög in över Norrbotten mellan Luleå och Piteå. Flera omständigheter talar för att deras mål var Boden men det blev ett ruskigt snöoväder efter att man passerat Luleå…

De sovjetiska flygarna över Norrbotten den 14 januari 1940 hade en kurs som pekade på Boden men vände planen när de var över Lule älv, vid byn Avan. De lämnade dock inte Norrbotten utan att bomba, de släppte tio brand- och sprängbomber intill och på vad som kan tolkas som ett andrahandsmål – Kallaxön. Varför de släpptes där och vad som hände med planen och besättningarna? Det är det som bokens bonuskapitel (skrivet 2014) till stor del handlar om. Pennan & Svärdet erbjuder boken till specialpriset 79,-, vilket är oslagbart men förutsätter att man beställer minst en produkt till.

Som av en händelse släpps om någon dag ett sorts PS till boken i Soldat & Teknik 1/2015. Jag har en artikel och en notis i numret, som bägge knyter an till bokens tema. Rubrikerna är ”Polistruppernas Volvo” (ett tungt garagefynd) och ”Mer om den tyska bunkern i Sverige”.

Den potentielle fienden

I diskussionen om vem som skall vara den dimensionerande fienden till Sverige finner vi ofta att Ryssland pekas ut som den enda tänkbara fienden. Varför är det så och finns det fog för den åsikten? Jag tänker svara på denna problematisering genom att använda mig av den neorealistiska skolan.

Den neorealistiska skolan ser det internationella systemet på ett likartat sätt som de traditionella realisterna. Det finns ingen överordnad makt i systemet, den egna statens säkerhet bygger på förmågan att kunna avskräcka andra staters möjliga militära anfall. Till skillnad ifrån realisternas biljardborssyn på internationella relationer så ser neorealisterna staternas förmåga att interagera för att skapa och bibehålla relationer med varandra utan kravet på yttre hot. I hotbildsbedömningen använder neorealisterna staternas ekonomiska förmåga att producera förmåga. Belgien kan inte bli samma konventionella hot som Tyskland kan bli, vilket de traditionella realisterna anser är möjligt.

Geopolitikens grunder

Geopolitikens grunder är namnet på den lärobok som används i ryska militära skolor som lärobok dess författare Professor Alexander Dugin beskriver den ryska civilisationen i termer som den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington gjorde sig känd för i Sverige

Figur 1 Bilden beskriver S. Huntingtons syn på världen indelad i civlisationer.

Lars Gyllehaal beskriver Dugin i en artikel i Axess:

”Väl att märka är att Dugins raketkarriär i den akademiska världen ingalunda fått honom att göra avkall på politiken. Tvärtom lyfter MGU fram Dugin-centrets roll i utformningen av en ny, ”konservativ”, statsideologi för Ryssland. Av Dugins främsta verk, Geopolitikens grunder, framgår med samma förbluffande uppriktighet i avsnittet betitlat ”Den finska frågan” att Finland borde bevekas att godta ”basering av eurasiska gränstrupper längs den finsk-svenska och finsk-norska gränsen”. Under Finlands ryska period 1809-1917 var gränstrupperna längs den svenska gränsen kosacker.” 

Maria Engström, fil.dr, Slaviska institutionen, Stockholms universitet beskriver Dugins syn så här:

”Hela världshistorien framställs i Dugins böcker som ett ständigt krig mellan två civilisationstyper – den euroasiatiska och den atlantistiska, eller med geopolitiska termer, mellan Landet och Havet. Genom historien har detta krig utspelats mellan Sparta och Aten, Rom och Kartago, idag mellan Eurasien och USA. Amerika med sina försök att skapa en homogen och liberal värld tolkas som Antikrist, kraften som leder mänskligheten till livlöshet, entropi och död. Eurasien är tänkt som ledare i det apokalyptiska kriget mot globalismen, egalitarismen och den monopolära världen. Trots sin doktrin om den multikulturella och multikonfessionella staten, strävan att etablera en dialog mellan ortodoxa och muslimer, har neo-eurasianismen som ideologi alltså ganska lite att göra med Asien, utan det är ett nytt varv i det gamla välbekanta kulturkonflikten mellan Ryss-land och Väst. Skillnaden är att Dugin placerar det kontinentala Europa – Frankrike och Tyskland – på Rysslands sida.”

Den politiska antagonismen mellan USA och Ryssland beskrivs av Dugin enligt Maria Engström i SvD:

”USA – det är liberalism i dess slutliga form. Om avståndstagande från liberalismen under århundraden har varit grunden till den ryska identiteten, då är att ’vara ryss’ i dag lika med att ’vara antiamerikan’. Antiamerikanism är idag det viktigaste draget i vår nationella identitet.”

Vi ser alltså att vår kalla kriget fiende fortfarande arbetar efter en med väst konfrontativ ideologi där Europa bör ligga under asiatiskt-ryskt inflytande och med Finland under direkt rysk kontroll. I vår nära omvärld så ser vi hur den tidigare bipolära uppdelning av Europa mellan Warszawapakten och NATO har ersatts av ett mer unipolärt Europa där den säkerhetspolitiska gemenskapen heter NATO och inkluderar ett flertal av de före detta Warszawapaktsmedlemmarna. Det är bara Finland och Sverige som försöker förlita sig på den internpolitiska gemenskapen EU som säkerhetsgemenskap. Tittar vi utanför vår nära omvärld så ser vi USA som en supermakt, Kina som regional stormakt och Ryssland, Brasilen, Nigeria och Sydafrika som regionala stormaktspretendenter. I den här multipolära världen byggs det in spänningar mellan dessa makter. En faktor att titta på är den ryska uppbyggnaden och retoriken gentemot USA och synen på NATO. Den andra faktorn är Kinas ökade betydelse, där man i sitt närområde projicerar militär makt och förbättrar den förmågan. På längre avstånd ifrån Kina försöker man utöva mjuk makt och skaffa inflytande.

Vi kan också dra oss till minnes den ryske stabschefen Makarov när denne presenterade en karta för finsk publik var det ansågs oacceptabelt var NATO skulle placera ett robotförsvar:

Den här presentationen innebär inte att Ryssland oroar sig för att inte kunna duellera med interkontinentala robotar (ICBM) mot USA, dessa skjuts över Nordpolen. Ett försvar mot ICBM placerat i det här rödmarkerade området innebär försvar mot robotar som skjuts mot det här området. Vi ser att det här är en fråga att skaffa sig en handlingsfrihet att skjuta med fjärrstridsmedel mot eller förbi det här området mot mål i första hand inom det här området men också med kryssningsrobot mot delar av Storbritannien. Intressant nog anser man det problematiskt att NATO baseras ett robotförsvar i norra Norge.

I Europa har vi och Finland, genom samhörigheten mellan NATO och EU, också fastställt vår samhörighet med supermakten USA. NATOs utveckling med avseende på statsutgifterna inom försvarsområdet ställer högre krav på vårda banden till USA. Även fast vi är militärt alliansfria kan vi inte välja att närma oss en säkerhetsgemenskap med Ryssland, det vore att välja bort samarbete i EU då både NATO och EU har närmat sig varandra strukturellt. Vi är genom Partnerskapsavtalet med NATO också en integrerad del av Natomedlemmars gemensamma politiska agenda. I Sverige går vi också vidare med att skapa ett värdlandsavtal med NATO som ska underlätta basering av utländsk trupp i en NATO-ledningsstruktur på Svensk mark. Våra stridskrafter har i en rad internationella insatser och övningar visat sig vara interoperabla på en hög nivå med Natomedlemmars stridskrafter i en Natoledningsstruktur.

Vi gör inte ett aktivt val att göra Ryssland till vår fiende genom att peka på skillnader mot Ryssland eller eljest andra åtgärder. Vi har de facto valt Ryssland som vår potentielle fiende helt enkelt beroende på våra val att tillhöra den västliga gemenskapen och då genom att samordna utrikespolitik, handelspolitik, säkerhetspolitik etc. Att inte att löpa linan ut med militär samordning inom vår politiska gemenskap är att göra det farligaste valet. Vi befinner oss i ett politiskt förkastningsområde mellan väst och öst men de åtgärder vi har vidtagit på fall att spänningarna utlöses motsvarar att förlita sig på våra förhoppningar om att våra grannar ska hedra vår ensidiga solidaritetsförklaring och stå oss bi farans stund.

Jag kan inte dra andra slutsatser än att det är färdigdiskuterat utan det som ska utredas är under vilka former vi fullt ut ska ansluta oss till det Nordatlantiska samarbetet.

J.K Nilsson

Varför har vi ett försvar?

Varför vi har ett försvar är en fråga som vi alla borde reflektera över, somliga mer än andra. I våra grannländer som haft oturen att under 1900-talet vara hårdare drabbade av krig, är denna fråga mer belyst. En finsk kollega påtalade igår att ”Sverige har bara goda grannar. Tyvärr har inte Finland samma tur”. Här kan det vara värt att påminna om att utan det finska motståndet under andra världskriget hade Sverige haft Sovjetunionen som närmaste granne från 1940 och fram till 1991. Det är en aspekt som få svenskar reflekterar över.

Även i grannländerna behöver man då och då påminna sig om varför landet behöver ha ett försvar. Nedan är en oerhört starkt och välgjorde film från det norska Motståndsrörelsemuséet som visar vad som händer när norsk grundlag inte längre gäller. Demokrati kan aldrig tas för given.

Kortfilm om tyska oplatsen på svensk mark

Vi trodde att vi bara skulle hitta saker på den norska sidan av gränsen…

I senaste numret av Soldat & Teknik (6/2014) finns två artiklar av undertecknad, bl a ”Tysk bunker på svensk mark” om den tyska ställning, sannolikt en observationsplats, som mina fjällkamrater och jag fann i somras.

Tack vare fjällkamraten Mikael Norman kan jag nu presentera en kortfilm som han gjort om ställningen – se ovan. Det värn som har korrugerad plåt är det som är inringat i helsidesbilden i tidningen. Det värnet är tveklöst på svensk sida av gränsen, i Norrbottens län. Sedan visas några till värn varav något är på själva gränsen och något ligger på norsk sida. Passar på att nu avslöja att i kommande numret av Soldat & Teknik kommer helt nya uppgifter om denna ställning som gör den ännu intressantare.

Boken som berättar om såväl tyska som allierade soldater (amerikanska, brittiska, norska, polska och sovjetiska) på svensk mark, boken Tyskar och allierade i Sverige, dyker snart upp i Pennan & Svärdet och det är versionen i storpocket som inkluderar ett bonuskapitel.

Hon kallades ”besten” av Churchill

Sä här skildrades nyheten om hennes sänkning när det begav sig.

Den 12 november 2014 är det 70 år sedan slagskeppet Tirpitz sänktes av RAF. Det skedde inte långt från Sverige och var slutet på en lång och mycket kostsam jakt ledd av framförallt Churchill, som kallade fartyget för ”besten”.

Jägarna var förutom RAF och Royal Navy flera allierade underrättelse- och specialförband på både norsk och svensk mark. Man kan till och med säga att en bidragande orsak till att Sverige fick sin första allierade underrättelsebas, ”Kari” vid Torne träsk, var jakten på Tirpitz.

De många olika operationerna mot henne slutade alltså den 12 november 1944. Av 1,859 ombord dog 971 man. Än idag syns enorma kratrar på den närmaste stranden. Åk dit, till Tromsö, om du inte redan gjort det.

Som ett väldigt konkret minne av jakten på Tirpitz ligger än idag mycket stora delar av Lancaster-bombaren ”Easy Elsie” kvar utanför Porjus i Norrbotten (men hur länge till?), där hon nödlandade. I ett kommande nummer av Pennan & Svärdet berättar jag mer om särskilt sevärda platser och muséer i Nordnorge.

Med båda sidors uppmärksamhet


I kommentarerna till det förra inlägget i vilket jag beskrev att Sverige ligger placerat mitt i Europas största säkerhetspolitiska friktionsytor och att detta är en del av bakgrunden till den avsiktliga ryska kränkningen av svenskt luftrum i onsdags, fick jag ett tips om ett nyhetsinslag från amerikanska försvarsdepartementet. Det är ett reportage om en ledningsövning för nästa års NATO Response Force (NRF) och scenariot som övas påminner till del om det vi det senaste halvåret kunnat se utspelas i Ukraina. I övningen Noble Ledger, vilken just nu genomförs i Tyskland (ledningsdelen) och Norge (fysisk del), utgör dock södra Sverige det geografiska området för scenariot och som synes av bilden ovan håller fienden terrängen kring Kalmar, medan egna NATO-förband och allierade håller större delarna av södra Sverige (tyvärr är Gotland skymt i videon).


Som generalmajor Karlis Neretnieks (PA) så korrekt påpekar på Twitter är det ytterst sällsynt att man ägnar stora resurser på att öva ett osannolikt scenario. Vad man dock gör är att man utnyttjar rätt operationsområde, men att övningsscenariot kan skilja en aning. Exempelvis övar Sverige av naturliga skäl ofta diverse scenarier med Gotland som geografiskt nav för att den övade personalen ska vara bekant med området och kunna utnyttja detta vid framtida beslutsfattande.

Av detta skäl är det också intressant att se att övningens fysiska del utspelas i Sydnorge nära svenska gränsen. Här ska NRF öva på att slå tillbaka en invasion där ett större grannland anfallit ett vänligt sinnat grannland. Området är också ett intressant val då man övar tillförsel av förband över hav och att sedan lossa dessa och framrycka till operationsområdet. Själva övningsområdet ligger i anslutning till en av de stora förbindelselederna till Sverige, nämligen E 18 och även järnvägen mellan Oslo och Stockholm. Man kan därtill lätt tänka sig att fartygen i ett skarpt läge skulle kunna angöra Göteborg, Halmstad eller Malmö istället för Brevik och Fredrikstad.

Som flera gånger belysts på denna blogg och andra är Gotland och södra Sverige av mycket stor vikt för såväl Ryssland som NATO i händelse av ett krig eller en konflikt i Baltikum. Från Gotland dominerar man södra Östersjön med luftvärn och kustrobotar och Ryssland har därifrån möjligheten att för NATO omöjliggöra en förstärkningsoperation av Baltikum. Därav följer att Gotland och även vissa andra platser i Sverige är områden man måste behärska senast samtidigt som en operation inleds i Baltikum. Den svenska förvarningen i form av händelser i Baltikum kan därmed i bästa fall bli mycket kort, i värsta fall inte komma alls. För NATO:s del är man beroende av att Sverige (eller NATO) håller Gotland och därtill också helst upplåter luftrum och viss infrastruktur (t.ex. flygplatser och hamnar) i södra Sverige för att understödja operationer i Baltikum och södra Östersjön. Något som har kraftigt accentuerats i och med kriget i Ukraina och de tecken på destabilisering som kunnat skönjas i de baltisk-ryska relationerna. Som exempel kan nämnas boken Deception av brittiske säkerhetspolitiske journalisten Edward Lucas där denne tar upp NATOs krisplanering för Baltikum. Denna planering drogs igång efter den ryska övningen Zapad 2009, där anfall på Baltikum och Polen förövades liksom insättandet av kärnvapen mot bl.a. Warzawa. I Deception berättar Lucas att denna krisplanering innefattar just användandet av svenskt luftrum för att försvara Baltikum. Det är sannolikt inte för inte som NATO 2011 också tog fram ett nytt nordeuropeiskt övningsscenario (SKOLKAN) där det huvudsakliga operationsområdet utgörs av Sydsverige. I sammanhanget är det också värt att reflektera över den anmärkningsvärda luftlandsättningen av en bataljon tyska fallskärmsjägare på Gotland förra hösten.

Det svenska försvaret är därtill idag också helt beroende av utländskt militärt stöd i händelse av ett angrepp på Sverige, enskilt eller i samband med andra grannländer dras in i ett krig. ÖBs uttalande från nyåret 2013 är välkänt, att Sverige endast kan försvara sig i en vecka, på en enda plats mot ett begränsat väpnat angrepp OCH när insatsorganisation 2014 är intagen (i dagsläget prognosticerat till bortom 2020). Vem som ska skynda till vår hjälp är inte satt på pränt, men förhoppningen står till NATO och undertecknandet härom veckan av ett värdlandsavtal för att underlätta övningar och stöd är ett steg i rätt riktning när det gäller just möjligheterna att effektivt ta emot stöd. Fortfarande återstår dock de två väsentligaste komponenterna – att öva och planera för logistiken och inte minst att reda ut ledningsförhållandena. Vem ska för befälet över och leda en gemensam operation Sverige-NATO på svenskt territorium? Sverige eller NATO? Sverige har inte ledningsresurserna och heller ej kommunikationshjälpmedlen för detta. Att NATO skulle leda en insats i Sverige förefaller idag politiskt omöjligt. Ett sätt att lösa samordningssvårigheter är en geografisk uppdelning precis som jag tog upp i ett inlägg i somras om detta ämne, t.ex. att Sverige ansvarar för operationer norr om linjen X och NATO genomför och leder söder om X. Måhända är det också det vi ser på lägeskartan i filmklippet nedan? Att man klart och tydligt på flera kartor kan se just Sverige, är troligtvis inte en slump utan ett riktat budskap, precis som man från rysk sida våren 2013 tydligt visade flygbanorna för de företag som genomfördes under det som i Sverige benämns som ”den ryska påsken”.

Slutsats: Vi vet inte definitivt om det som övas är en förstärknings/försvarsoperation av Sverige och Baltikum som övas i Noble Ledger 2014, men denna övning i sig visar återigen på faktumet att Sverige idag är beläget mitt i det som är Europas nya stora säkerhetspolitiska friktionsyta. Östersjöområdet och Arktis. Detta förhållande måste svensk försvars- och säkerhetspolitik ta större hänsyn till än vad som nu är budgeterat och planerat för i nästa års försvarsbeslut.


Infomationsfolder från norska Forsvaret om Noble Ledger innehållande bl.a. kartor.

Invasion kontra begränsad insats och vikten att inte vara isolationistisk


Föreliggande inlägg har ett visst mått av artistisk frihet och ett gravt mått av språkmisshandel för att illustrera två tänkta historiska förlopp. Jag använder http://www.bergrum.seoch http://www.kalla-kriget.se/ som faktakällor och väver ihop dessa med mina fantasier för att skapa dessa fiktiva händelseförlopp.

ÖB’s föredragning för regeringen den 28 juli 1987
Fienden har landstigit och etablerat brohuvuden i Härnösand, Gävle, Stockholm, Norrköping och Malmö. I norr förväntas fienden gå över Torne älv i riktning mot Gällivare och efter kusten söderut
Källa: http://www.kalla-kriget.se/sverige/militart/krigsplanlaggning/facit-i-handen.php
Som ni ser på kartan förväntar vi oss att fienden avser att nå den Norska atlantkusten innan Norge har hunnit tagit emot och utrustat de amerikanska förband som står i reserv för Norges försvar. Man kommer att vara målmedveten och ha ett högt tempo. Fienden har under överskeppningen lidit förluster men allt eftersom våra möjligheter till bekämpning har minskat genom att vårt attackflyg och flotta lidit stora förluster kan fienden nu välja att förstärka sina valda brohuvuden relativt ostört. Vårt jaktflyg bekämpar markmål där fienden är oförsvarade men i övrigt så används de till att störa fiendens bekämpning av våra styrkor, fasta anläggningar och lager för totalförsvaret.
Våra pansarförband kan påbörja att störa fiendens uppmarsch genom Skåne, Västergötland och Västmanland tidigast i morgon bitti om stridskontakt nås. Om fienden kan hållas fastlåsta av vårt kvarvarande flyg i 48 timmar till bör vi kunna slå fienden på dessa ställen. I Norrland förbereds fördröjningsstrid mot den landstigna fienden, vi har inga möjligheter att på egen hand slå honom där utan måste invänta hjälp utifrån.
Vi har haft vådabekämpning från danskt luftvärn då de inte har möjlighet att särskilja svenska flygförband ifrån Sovjetiska. Jag skulle vilja få bemyndigande att sända kvalificerad svensk hemlig information till Danmark och Norge via våra förberedda radiolänkar för att undvika sådana händelser framgent.
Så mitt herrskap, jag anser att ni bör söka alternativ uppehållsplats då vi kan ha skogen kryllandes av sovjetiska soldater här inom några dagar. Chefen för Marinen har lämnat Sverige och befinner sig för närvarande i England och har installerat sig på sin uppehållsplats och samverkar med Storbritannien i underrättelsefrågor i väntan på order om samverkan om direkt militärt stöd till Sverige.
Slut, frågor?
Utrikesministern: Vilka förberedelser för att emotta militärt stöd har genomförts och vilka planeras?
ÖB: Vi kan lämna mållägen till hjälpande attackflygförband, vi kan ta emot jaktrobotar till våra fåtaliga jaktviggenförband ifrån Storbritannien via ÖSTERSUND och KIRUNA. Vi kan ta emot luftvärnsrobotar ifrån USA samma väg men vi har i dessa fall inte utvecklade försörjningslinjer än att distribuera denna materiel.
Försvarsministern: Vi kan alltså få hjälp att störa och viss mån hindra fientlig uppmarsch mot den västra gränsen?
ÖB: Ja, det stämmer i den mån det finns operativa förband.
Statsministern: Jag tror vi i regeringen är överens att vi kan låta Chefen för marinen samverka med Storbritannien om att stödja Sverige med anfall mot de etablerade fientliga brohuvudena.
ÖB: Jag informerar Chefen för marinen men det blir ingen direkt samverkan utan vi får lita på att NATO har stridsledning av deras förband och ser våra flygplan för att undvika vådabekämpning. Vi måste arbeta sekventiellt då vi inte har möjligheter till samverkan på taktisk nivå.
Utrikesministern: Jag tar kontakt med min danska motsvarighet och försöker upprätta vägar att undvika sådana händelser, jag skulle vilja att svenska Försvarsmakten får
En alternativ historiebeskrivning kan vara:
ÖB’s föredragning för regeringen den 2 juli 1987
ÖB tar till orda:
Våra luftstridskrafter är uttröttade efter att ha stått i beredskap under denna tid, inneliggande värnpliktsomgångar vid våra flygflottiljer har sedan tre dagar befunnit sig på krigsbas och betjänat stridsflyg i jaktrollen. Vi har haft enstaka kränkningar av vår territorialgräns, både av Warszawapakt-stridskrafter och NATO-stridskrafter men vi har sett en massiv ökning av Sovjetiska övningar med både störning och remsfällning. Övningarnas genomförande ser ut att syfta till att lamslå Svensk luftstridsledning och anfall mot våra stridskrafter till sjöss. Om inte mobilisering inleds kommer jag snart att tvingas sänka beredskapen då vår personal behöver vila och återhämtning.
Signalspaning ger vid handen att den Sovjetiska avsikten är att ta sig utifrån Murmanskområdet mot Atlanten för att därifrån inringa Norge så att Atlantkusten kan hållas fri från NATO-stridskrafter samt att sätta vår och den Västtyska/Danska östersjökusten i blockad. Med hänsyn tagen att man har koncentrerat färjor och landstigningsfartyg till Murmansk finns risken att man fortsätter med landstigning på Norsk kust enligt följande kartbild:
Källa: http://www.kalla-kriget.se/sverige/militart/krigsplanlaggning/facit-i-handen.php
Förberedelser för mobilisering genomförts i huvudsak vid våra flygbaser, armén har med inneliggande omgång tillsammans med hemvärnet haft bevakningsuppgifter vid våra flyg och marinbaser. Sovjetunionen har i det här läget ringa förmåga att hota Svenskt territorium med annat än luft och sjöstridskrafter över Östersjön, det finns knappt någon kapacitet att överskeppa annat än små enheter och då bedöms det vara för att överraskande ta Stockholm eller Gotland i syfte att upprätthålla blockaden av östersjökusterna. I vart fall kommer vi att lida förluster och skador på militära infrastruktur, det går inte heller att undgå att vår civilbefolkning kommer att lida direkt skada av de militära operationer som fienden kan tänkas genomföra.
Slut, Frågor?
Statsministern: Tack för det ÖB jag tror inte vi har några frågor, du har hållit oss väl underrättad tidigare.
ÖB lämnar rummet
Utrikesministern: Jag har träffat den Sovjetiske ambassadören i morse, hans meddelande till den svenska regeringen är att de genomförda sovjetiska övningarna inte är direkt riktade mot Sverige och att Sovjetunionen avser att säkra sin passage till Atlanten ifrån Murmansk. Pågående förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen avser de Amerikanska försvarsförberedelserna på Norsk mark och att US Navy vill regelbundet förtöja fartyg i nordnorska hamnar. Man vill också ifrån Sovjetisk sida ha svensk förståelse för att Svenskt vatten och Svensk luft kan komma att kränkas av Sovjetiska stridskrafter om NATO svarar de Sovjetiska förhandlingarna med aggression. Man anspelar på det svenska förhållandet till Tyskland under första halvan av andra världskriget och att man har tilltro till den svenska pragmatiska politiken.
Mina farhågor är vad som händer sedan, kommer Sverige att makas in i den Sovjetisk-Finska vänskaps och biståndspakten? Vilka andra påtryckningar kommer Sovjetunionen att utsätta Sverige för? Räcker det med passage av svenskt territorium av återvändande Sovjetiska stridskrafter? Eller kommer man att kräva tillträde till svenskt luftrum för anflygningar mot Norska installationer, som ni hörde ÖB så kommer vår beredskap att möta detta vara liten mot slutet av veckan. Vad händer om Sovjetunionen ställer sig i Norge? Ett delat Skandinavium med två alliansfria länder inrymt mellan Sovjetunionen och Warszawapakten? Vad kommer att hända Finland och oss? Jag vill att vi under detta möte överväger att beordra mobilisering för att stå pall mot de Sovjetiska påtryckningarna och att vi därefter i desperation inför risken att bli inringade ställer svensk trupp till Norges stöd, observera ordvalet Norge, inte NATO. Vi riskerar inte invasion av Sverige ifrån Sovjetunionen. Det är en fråga om vårt självbestämmande, det är värt vissa uppoffringar.
Försvarsministern: Vi bör lämna Stockholm för att leda landet ifrån vår alternativa regeringsplats i fall att vi utsätts för direkta militära operationer.
Statsministern: Gott så, jag föreslår att lämnar huvudstaden och genomför partiell mobilisering för att förstärka vårt skalförsvar. Vi låter frågan om militär hjälp till Norge bero då vi inte har förberett hur lednings och lydnadsförhållanden ser ut. Vi skulle kunna upplåta svenskt luftrum till norska luftstridskrafter om det är så att sovjetiska stridskrafter tar sig frihet att manövrera över vårt territorium men inga vapeninsatser får ske i svenskt luftrum. Flygvapnet ska också vara beredda i norr att ta emot finska luftstridskrafter och betjäna deras Drakenflygförband.
Utrikesministern: Jag meddelar mina norska och finska kollegor.
Jag har här beskrivit två olika Kalla krigsscenarier, vi ser att rädslan för att Svensk suveränitet är hotad i båda fallen. I första fallet med ett fullskaligt krig, i andra fallet där ett Svenskt grannland är hotat. I det andra fallet kommer vapenmakt att utövas mot Sverige även utan invasion. Sovjetunionen var här beredd att uppnå rörelsefrihet med och för sina stridskrafter, att besätta Sverige var om inte otänkbart men ett omak för att uppnå tillträde till Atlanten. Att tillskansa sig Svensk lojalitet kunde man göra sedan man isolerat Sverige och i praktiken skapat herravälde över Östersjön. I den dåvarande säkerhetspolitiska doktrinen skulle vi avstått ifrån att ge hjälp till Norge och Danmark i ett sådant läge.
Vi hade ringa samövning mellan luftstridskrafterna, dock hade vi SveNorDa-samarbetet där våra respektive flygvapen besökte varandras flottiljer för att i händelse av nöd kunna landa vid närmaste flygplats. De finska flygflottiljerna och flygbaserna var sedan leverans av J 35 Draken utrustade men inflygningssystem ifrån US Navy (TILS –Taktiskt InstrumentLandningsSystem/C-Scan)som vi valde att använda på flygplan JA 37 Viggen och senare JAS 39 Gripen så att landa med finska flygplan i Sverige eller svenska flygplan i Finland har varit enklare än hos våra västliga vänner. Vi hade ett inofficiellt avtal för att ta emot hjälp, i praktiken ett internationellt socialbidrag där vi i bästa fall kunde hålla oss undan när våra räddare kommer. Att på kort varsel skicka arméförband till Norge har varit en riktig desperationsåtgärd under det kalla kriget men inte i dag. Flygvapnet har kunnat ta emot och lämna stöd till Finland sedan Finland köpte J 35 Draken och F-18 Hornet.
I dag har vi samövat Norska och Svenska markstridskrafter, vi har samövat de nordiska flygstridskrafterna. Vi håller på att skapa förmåga att lämna värdlandsstöd till NATO. Vi håller tyvärr på att ge upp förmågan att nära samverka med finska flygvapnet då vi inte längre nyttjar TILS i våra JAS39 C/D längre samt gett upp ambitionerna med att sprida ut oss på förberedda flygbaser. Finska flygvapnet använder TILS än på sina flygflottiljer och flygbaser för att hjälpa sina Hornets att landa säkert vid sämre förhållanden. För en billig slant skulle vi kunna öka möjligheten till samverkan med finska flygvapnet genom att återutrusta våra flygplan med TILS samt ställa ut markstationer vid våra flygplatser.
För mer modernt exempel om ”Begränsad insats” rekommenderar jag att läsa Jägarchefens inlägg ”Fall Gotland
J.K Nilsson