Kategoriarkiv: Syrien

Gästinlägg: Säkra zoner i Syrien

Om vi inte här hemma kan ta hand om människor som flyr finns möjligheten att ge säkerhet på plats. Flyktingdebatten i Sverige påminner om kejsarens nya kläder. Men regeringen skulle kunna ta ledartröjan och med Försvarsmakten bidra till säkra zoner, fristäder för plågade människor i Syrien. Terrordåden i Bryssel ändrar inte på detta.

Sverige och EU är mitt uppe i en kris som hotar grundläggande värden. Gränser stängs och människor på flykt från krigets fasor får kalla handen inte bara i Sverige utan i alla Europas länder.
Turkiet sköter stora delar av den europeiska unionens flyktingpolitik och fortsätter göra det efter uppgörelsen i Bryssel 17 mars. Det är oklart om och i vilken utsträckning något EU-land kommer att ta emot flyktingar som befinner sig i Turkiet. Landet hyser 2.2 miljoner flyktingar. Hela städer grusas i Syrien. Familjer går under. Barn, kvinnor och män dödas. Vice statsminister Åsa Romson grät med all rätt över att vi sviker dem. Regeringens flyktingpolitik ger ett intryck av kejsarens nya kläder. Inget nytt trots mångordiga utläggningar.

I stället för att hitta på lösningar om hur vi med oklara EU-uppgörelser och gränskontroller ska ta emot färre flyktingar, finns en uppenbar lösning: Vi bidrar till säkra zoner i Syrien. 160000 asylsökande förra året till Sverige var för mycket för regeringen, Migrationsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det var också för mycket för kommunerna, gränspolisen och bostad, vård, skola och omsorg. Om resurserna inte räcker och även om de skulle räcka så har majoriteten i riksdagen och senare regeringen sagt: Nu klarar vi inte mer.

Regeringen borde vara klar över vilka möjligheter som står till buds. Har vi sagt nej till fler flyktingar hit, är den andra och bara den andra möjligheten att stödja på plats: Säkra zoner i Syrien. Vid gränsen mellan Syrien och Jordanien dit många flyktingar söker sig, föreslogs förra sommaren en säker och IS-fri zon. Jordanien har ännu inte förverkligat idén. Säkra zoner i Idlibprovinsen och i östra Aleppo som varit relativt skonade från kriget skulle ge flyktingar trygghet att återvända, främst internflyktingar men även människor som sökt sig över gränsen mot Turkiet.

Säkerhetsrådets resolutioner 2170, 2249 och 2254 ger grunder för att skapa en eller flera zoner som kan skydda flyktingar och möta hotet från IS. Diplomatin för att komma till verkstad kan synas snårig men något reellt alternativ verkar inte föreligga. Det land som kan förverkliga en säker zon är USA.
Resolution 2254 pekar konkret på humanitärt stöd i Syrien, stöd till människor som utsätts för våld och andra kränkningar från IS.

Givet att inget medlemsland i EU vill sitta med Svarte Petter och ge syriska flyktingar ett tryggt liv, står hoppet till att president Obama i dag väljer att spela ut sitt militära kort. Om en säker zon upprättas i Syrien är det inte bara en humanitär lösning, det är också en lösning som stöder sig på militära medel. Det mycket som ska klaffa, inte minst säkerheten som då bygger på väpnade styrkor. Frågan är nu: Är detta en lösning som Sverige och Försvarsmakten kan bidra till?

Det finns all anledning för utrikesminister Margot Wallström att fundera över frågan. Hon skulle kunna lägga till ännu en kraftfull åtgärd i regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige kan inte sitta på parkett. Människor i Syrien är inte särskilt hjälpta av tomma fraser. Kommer de hit är de inte välkomna. Logiken säger då att vi hjälper dem på plats.

Devisen som går i arv hos svensk regering efter regering ”det talade ordet gäller” har för länge sedan blivit obsolet. Man kan snacka hur mycket som helst utan att något händer. Vad omvärlden väntar sig av Sverige är leverans. Människorna i Syrien behöver vår hjälp även om vi stängt våra gränser.

Ingebrikt Sjövik, officer och riksdagskandidat (M)
Per Lunqe, reporter med försvarspolitisk inriktning

Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

Konsten att inte överraskas


Budskap från Skåne för ökat krismedvetande, med typisk (?) lokal dialekt.

Den 7 december är ett datum som i några länder associeras med överraskning modell större (minns du inte varför: Pearl Harbor). Apropå överraskning - vad gör nu svenska myndigheter för att förbättra krisberedskapen? En viktig rapport har skickats ut - men hur många har nåtts av innehållet?

Minnesgoda läsare minns kanske att jag bloggade i oktober om att viss ny aktivitet för ökat beredskapsmedvetande har kommit igång. Sedan dess har som bekant läget i Syrien försvårats med mera. Det visar sig nu att vår riksdags försvarsutskott tagit ett initiativ för att stimulera till ökad medvetenhet om behovet av en bra krisberedskap. Här är det svårt att opponera sig, oavsett var man står politiskt.

Men distributionen av denna för allmänheten verkligen viktiga information? Försvarsutskottets nya rapport om vikten av medborgarnas eget ansvar vid en kris - hur ska rapportens budskap konkret sprida sig till oss alla? Jo, rapporten "...skickas nu ut till myndigheter, kommuner och organisationer för att de i sin tur ska sprida kunskapen". Här kan man fråga sig hur infospridandet nu går. För hittills har det inte blivit så många avtryck i medierna. Framförallt kan man väl fråga sig varför inte det varit mer i public service (SR och SVT), då denna typ av info verkligen berör samtliga medborgare. En sektion av SR har dock snappat upp och spritt vidare infon - men kanske inte den sektion man skulle kunna förvänta sig. Det är inte de vanliga SR & SVT-nyhetsredaktionerna utan SR:s utlandssändningar på svenska som hittills tagit upp vikten av bättre beredskap inom Sverige. Läs först artikeln "Svenskarna har dålig krismedvetenhet" med både viktiga grundfakta och minnesvärda citat. Samma dag (3 december) publicerades "Svenskar riskerar bli utan mat vid allvarlig kris" som kan jämföras med dessa nya uppgifter från lantbrukarna själva.

En som inte väntar på att "de stora" nyhetsredaktionerna ska sätta igång med att informera och ställa frågor är Patrik Oksanen, som nyligen satt igång "Podd72", en ny och högaktuell podd om både civil beredskap och säkerhetspolitik. Det är bara att lyssna när det passar dig - via datorn eller mobilen. Nu är premiäravsnittet utlagt på flera sätt.

Rysk luftmaktsdemonstration i Syrien


Video från ryska försvarsministeriet om gårdagens anfall med tungt bombflyg

Det senaste dygnet har jag följt utvecklingen i Syrien med stort intresse. President Putin har nu meddelat att Ryssland kommit fram till att det ryska passagerarflygplan som havererade i Sinai, föll offer för en mindre sprängladdning ombord. Putin meddelade att Ryssland kommer att sätta efter terroristerna som låg bakom bombdådet skoningslöst och att landet, i enlighet med FN-stadgans artikel 51 kommer att agera i självförsvar och öka flyganfallen i Syrien. Det intressanta med artikel 51 är att Ryssland då kommer att tvingas förelägga användningsbehovet av denna för FN:s säkerhetsråd (Min analys i Expressen av vad Rysslands påkallande av artikel 51 och Frankrikes påkallande av EU:s solidaritetsklausul kan innebära hittar ni här). Intressant är naturligtvis också att man gör som USA 2001 och hävdar artikel 51 i anslutning till ett terrorattentat, och naturligtvis också att man genomför "självförsvaret" i Syrien och inte i Egypten, där händelsen inträffade.

Igår inledde därför det ryska flygvapnet massiva flyganfall med tungt bombflyg mot Syrien i de största insatser av bombflyg som förekommit sedan Vietnamkriget och Sovjetunionens krig i Afghanistan på 80-talet. Uppemot 20 bombflygplan fällde sprängbomber respektive kryssningsrobotar mot mål i Syrien. Både mot IS-kontrollerat område, men också för att understödja Assad-regimens offensiv mot olika grupper av den syriska oppositionen. För framtiden föreslås 25 bombflyg flygplan och ytterligare 12 jaktattackflygplan tillföras de ca 50 flygplan som Ryssland redan har i Syrien. Insättandet av tungt bombflyg och ytterligare resurser framöver tyder på att den syriska regimens offensiv sannolikt inte går så bra som planerat. Samtidigt är det ett tecken på ett behov av att visa nationell handlingskraft inför det ryska folket efter terrorattacken mot det ryska passagerarflygplanet. Inte minst Putins närvaro under genomgången i den nationella ledningscentralen tyder på det.

Jag noterar också den övriga stratcom som levererats av ryska försvarsministeriet i anslutning till anfallsvågorna med tungt bombflyg. Intressant att notera här är att det knappast är den syriska oppositionen som är målgruppen utan snarare är det en uppvisning av förmåga med en annan publik som mottagare. De tänkta mottagarna för denna uppvisning i rysk förmåga till maktprojicering med luftstridskrafter befinner sig med största sannolikhet betydligt längre västerut än Raqqa, Idlib och Aleppo, eller för den delen de egna ryska gränserna. I videorna visas t.ex. fällning av ryska flygvapnets senaste modeller av kryssningsrobotar med låg radarsignatur, samt hur det medeltunga bombflyget (Tu-22M3), känt från ryska påsken, skenanfallet mot Blekinge i somras m.m., fäller bombmattor mot mål i Syrien.

Den sistnämnda anfallsmetoden som i videon uppvisas med Tu-22M, skulle aldrig vara godkänd i västvärlden idag, men för inhemsk publik visar den kraft. Med den uppvisade flyghöjden samt det heltäckande molnlagret kan man varken identifiera målet visuellt innan insats med ostyrda vapen eller bekräfta att civila inte finns i närheten. Det skulle heller aldrig vara tillåtet att genomföra anfall som är så yttäckande som visas på videon. Träffområdet för bara de två av drygt 10 flygplan som visas här blir bedömt en dryg kilometer i sida och några kilometer i längd. ”Terrorbombning” brukar t.ex. Jonas Sjöstedt (v) referera till när han pratar om amerikanska bombflygplan och Vietnam och det är exakt samma metod vi ser på ryska försvarsdepartementets video. För den delen precis samma metod och flygplan som Sovjetunionen använde i Afghanistan och bl.a Pansjirdalen på 80-talet. Kanske var det inte för inte utan anledning som ryska media i förra veckan refererade till den gamle italienske luftmaktsteoretikern Douhet, vars tankar om terrorbombningar av civilbefolkning alltid varit kontroversiella.


Några avslutande reflektioner:
Vi skriver nu november 2015. Ryssland har idag kommit halvvägs i första steget av sin försvarsreform som ska löpa till 2020. Så sent som sommaren 2013 var beskedet från dåvarande regeringens försvarspolitiker att rysk försvarsförmåga var på en låg nivå. Det finns alla skäl att fundera över hur vår egen, jämnåriga försvarsreform lyckats och för den delen också övriga europeiska.

Den typ av uppvisning vi nyss sett över Syrien hade bara för något år sedan helt viftats bort av svenska försvarspolitiker som otänkbar. Om det som var otänkbart bara för något år sedan är verklighet idag, vad av dagens otänkbara kan då vara verklighet om ytterligare något år?



Russia Todays nyhetsinslag om flygangreppet och briefing i den nationella ledningscentralen med närvaro av president Putin


Läget är farligare, men…


Vissa steg har tagits för att förbättra kristänkandet, här med en intressant tillbakablick på 1960-talets Sverige.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen går inte åt rätt håll och vidden av problematiken för svensk del framgår sällan i vanliga medier. Läs Johan Wiktorins senaste blogginlägg för mer ingående aktuell analys. Samtidigt som det alltså finns skäl att med större allvar fundera igenom konsekvenserna för landet och egen del finns det också en positiv sak som till stor del missats av svenska medier.

Vad skulle då det positiva vara? Sveriges nye ÖB Micael Bydén signalerade vid sitt tillträde direkt att han fäster stor vikt vid totalförsvaret, ett begrepp (kort sagt: civilt + militärt försvar) som till nyligen var på väg att skrotas. Detta skapade inga rubriker i media men uppenbarligen planerar numera inte bara våra militära myndigheter i linje med återtagande av totalförsvarstänkandet. Läs mer om det här på Försvarsmaktens egen webbplats.

Vad som än görs är det för lite

Det är nu drygt ett år sedan FN:s säkerhetsråd den 15 augusti 2014 antog resolution 2170 om "hot mot den internationella freden och säkerheten, orsakade av terrordåd", närmare bestämt IS aktioner i Syrien och Irak.

Idag, ett drygt år efter FN-resolutionen, står det att läsa i SvD att de första svenska soldaterna är på plats i Irak. Det är inte en responstid som imponerar, varken vad gäller den politiska reaktionstiden eller tiden det tagit att få ett militärt bidrag på plats. Första gången det officiellt nämndes från politisk nivå att Sverige skulle skicka ett militärt bidrag till kampen mot IS var vid Sälenkonferensen i januari. Det är vid det här laget ett halvår sedan. Då hade det redan gått nästan ett halvår sedan vårt grannland Danmark fått sitt militära bidrag på plats.

I Sverige har det länge funnits en stor räddhågsenhet att agera i enlighet med den klausul om kollektivt självförsvar som FN-stadgan öppnar upp för. FN-stadgan medger nämligen att en stat kan komma till en annan stats bistånd i en självförsvarssituation om den andra staten bjuder in till sådant. Istället finns det en praxis att det måste finnas en FN-resolution om insats innan arbetet med en svensk militär insats kan påbörjas. Det skapar ett efterläge som gör att Sverige alltid kommer att vara sist ut.

De åtgärder som vidtagits i Sverige för att efterleva FN-resolutionen har inte imponerat. I resolutionen åläggs medlemsländerna att strypa tillflödet av rekryter till IS m.fl. terrororganisationer som agerar i Syrien och Irak, samt lagföra de stridande och vidare hindra deras understöd och finansiering. Först nu under sommaren har de första aktiva stegen tagits i den riktning som Säkerhetsrådet påkallat och det i ett land där mycket pekar på ett mycket stort rekryteringsbidrag per capita.*

Svensk strategi är fortsatt orsak till att lyfta på ögonbrynen. Den största svenska militära insatsen är sedan ett år tillbaka i Mali. Mali som region hyser mycket få till inga svenska nationella strategiska intressen – såvida man inte räknar in den minimala möjligheten att säkra röster till en framtida plats i FN:s säkerhetsråd. Ser man till svensk demografi av idag och europeiska strategiska intressen, finns däremot mycket stora intressen i Libyen (begynnande bas för IS, samt utskeppningspunkt för flyktingkatastrofen på Medelhavet), samt inte minst Syrien/Irak. Utöver de rent humanitära och etiska aspekterna med IS övergrepp så har i det sistnämnda området  en stor andel av den svenska befolkningen sina rötter där, vilket gör det till en fråga som bör ligga högt på den svenska dagsordningen. Utöver detta skapar situationen i Syrien och Irak stora flyktingströmmar som belastar både Sverige och Europa i allmänhet.

Det framstår som märkligt att i denna situation sända ett större militärt bidrag till Mali, särskilt ett underrättelseförband, medan man pliktskyldigast och ett år sent får fram ett symboliskt bidrag till Irak. I Mali, som är ett land med mycket stora avstånd, och med kompetenser och förmågor i FN-systemet som lämnar mycket mer att önska, blir det svårt att hitta förband och nationer som kan agera och nå effekt på den information som samlas in av kvalificerade underrättelseförband som det svenska. I Irak och Syrien är problemet snarast det omvända. Det finns kvalificerade förmågor i form av bl.a. stridsflyg som kan agera på insamlade underrättelser och händelser på marken, men svårigheten är just att få fram dessa underrättelser och i tid.

Man behöver inte läsa mycket om läget i Syrien och Irak, samt de brott mot mänskligheten som IS företar för att konstatera att vad än det internationella samfundet vidtar så är det för lite. Ett land som verkligen behöver snäppa upp sig är tyvärr vårt eget.

SvD, 2

*Av det totala antalet stridande i ett krig visar statistiken att en begränsad andel såras. Vidare stupar ett antal stridande motsvarande en bråkdel av andelen sårade. Dessa siffror varierar beroende på typ av krig och sättet att föra krig. Inom samma krig och för samma stridande sida blir variationerna små. 


Gästinlägg: Svenska återvändare från Syrien – hur rädda ska vi vara?

Med inbördeskriget i Syrien och terrororganisationen IS brutala framfart i Syrien och Irak har svenskar som reser ner till området för att delta i striderna på IS och liknande röreselsers sida, blivit ett problem att hantera. Olika siffror figurerar avseende hur stor företeelsen är, men mycket pekar på att det siffror som släppts av Säpo är en mycket försiktig uppskattning och att det rör sig betydligt fler än 80 svenska medborgare som deltar i striderna. Att avbryta detta tillflöde av frivilliga till terrororganisationer bör vara en prioriterad fråga för Sverige och andra EU-länder, inte minst med tanke på hur svårt det är att i övrigt påverka IS utan mandat från FN:s säkerhetsråd. En annan stor fråga är hur Sverige ska hantera de medborgare som återvänder från striderna och de problem och faror detta fenomen medför. Dessa frågor diskuteras här av Robert Egnell (PhD).

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––

Svenska återvändare från Syrien - hur rädda ska vi vara?


Att svenska medborgare reser till konfliktzoner för att av olika anledningar delta i krig och konflikter är ingen nytt fenomen. Svenskar anslöt sig till Danmark under det dansk-tyska kriget under skandinavismens tid, slogs som frivilliga i Finland, anslöt sig till SS i Tyskland, avrättade människor i fångläger på Balkan, och har mer nyligen också synts i krigens Somalia, Iraq och inte minst Syrien. I just Syrien räknar International Center for the Study of Radicalisation (ICSR) med att cirka 100 svenskar anslutit sig till olika rebell- och terroristorganisationer. Många slåss primärt för att störta krigsförbrytaren Bashar al-Assad, men ett stort antal beskrivs bäst som radikala jihadister, av vilka många utbildats, radikaliserats och numera strider för vidriga organisationer som ISIS och al-Nusrafronten.

I Sverige är vi relativt förskonade från terrorattacker, men internationellt har hemvändande radikala blivit ett mycket verkligt problem. Den 24 maj i år öppnade en man eld på judiska muséet i Bryssel och dödade fyra personer. Den misstänkte gärningsmannen var Mehdi Nemmouche, en fransk medborgare som spenderat det senaste året som jihadist i Syrien. Detta beskrevs av Dan Byman och Jeremy Shapiro som den första dödliga spridningseffekten i Europa av Syriens inbördeskrig. Vid ett flertal andra tillfällen har planerade attacker av hemvändare stoppats av säkerhetstjänster.

Frågan är vad som händer med de svenska medborgare som krigat i Syrien om och när de bestämmer sig för att komma hem? Vilka avsikter har de och hur ska svenska myndigheter hantera dem och vilka resurser krävs? Hur sannolikt är det med terrorattacker och hur rädda ska vi i allmänheten vara? Det råder inga tvivel om att det svenska rättsystemet, underrättelsetjänster och sjukvårdssystemet står inför stora utmaningar. Den här texten bygger i stor utsträckning på forskning av min kollega Dan Byman, men med kommentarer till och tillämpning på den svenska kontexten.

Först och främst – vad är hotet?
Det rör sig inte om några massor, men siffrorna är fortfarande alarmerande. De har ofta stort stöd från sin omgivning hemma i Sverige – något som också är problematiskt. Även om historien visar att detta inte är ett helt nytt fenomen, så utgör jihadisterna i Syrien och Irak ett nytt problem genom att de ofta är mycket vältränade i terrorverksamhet och vapenhantering, de är stridstestade och erfarna, de är djupt indoktrinerade, och de har ett stort internationellt nätverk. På så sätt utgör de dessutom ett betydligt större hot än så kallade ”hemmaradikaliserade” som ofta saknar alla dessa egenskaper. Det råder med andra ord inga tvivel på att svenska återvändare utgör ett hot – inte minst i ett land där vi varit så förskonade från (framgångsrika) terrorattacker. Det räcker trots allt men en enda framgångsrik attack av några välutbildade operatörer för att skapa fruktansvärd förödelse och chock i det svenska samhället. Det finns dock även en rad anledningar till att hotet inte är så alarmerande som de värsta apokalyptikerna varnat för.

Förmildrande omständigheter
Många kommer att dö i krigets Syrien och kommer därför aldrig att återvända. Även om exakta siffror är svåra att komma över så verkar dödligheten bland jihadister vara stor – inte minst bland utländska krigare. En annan förmildrande och något cynisk omständighet är att rekryteringen av radikala element faktiskt tar potentiella terrorister långt bort från svenska gator och torg. Många av de mest radikala krigarna återvänder aldrig även om de överlever – dels därför att ISIS och andra tar passen ifrån dem, dels därför att de inte är intresserade av att flytta hem. Istället rör de sig ofta från konfliktzon till konfliktzon i regionen. Dessutom saknar många motivation för att attackera sitt hemland och detta skede finns det heller ingen fatwa mot Sverige som skulle kunna rikta terroristernas blickar mot oss och därmed utlösa en mer avsiktfull hemflyttsvåg. Utöver detta är dessutom många hemvändare helt desillusionerade av kriget, samt av organisationernas och ledarnas beteende. Kriget, kampen och det alternativa livsstil som ISIL och andra utlovar visade sig helt enkelt inte infria förväntningarna. En annan ofta bortglömd faktor är att de allra flesta som strider i Syrien är inte utbildade till terrorister, utan till gerillakrigare, vilket inte är två helt överförbara kompetenser. Slutligen, hemvändande jihadister och deras nätverk är hittills en mycket väldefinierad och enkel grupp för underrättelsetjänster att hålla ögonen på. Ofta har de varit aktiva på facebook och twitter, där de skrutit om sin verksamhet. Dessutom kan deras ”följare” i dessa nätverk också enkelt identifieras och kontrolleras – i alla fall med rätt resurser. Underrättelsetjänsternas värsta mardröm är därför inte hemvändarna, utan de som inte rest, de som saknar kontakter med kända nätverk, men som ändå sitter på resurser och hat att utföra terrordåd – så kallade ”ensamvargar”.

Hur bör vi hantera hotet?
Lämpliga åtgärder för att hantera dessa mycket reella hot kan delas upp i omedelbar riskhantering och mer långsiktig förebyggande verksamhet. Det juridiska konsekvenser som är lämpliga vid hemkomsten beror naturligtvis på var, hur, och med vilka organisationer som svenskar stridit. Den blåögdhet som kännetecknat svensk syn på dessa krigare måste dock förändras. Under resan från frivillig idealist eller äventyrssökare till hemvändande erfaren krigare finns det en rad steg där myndigheter kan ingripa. Själva rekrytering är ofta en del i en radikaliseringsprocess som är ett betydligt större problem än att resa eller inte, och övertalningsförsök att inte åka som testats i bland annat Danmark har sannolikt inte haft så stor effekt. Kanske kan däremot den radikaliserades omgivning påverkas och arbetas med i dessa försök. Steg två är att försvåra inresan till krigsområdet. Att ta sig in i Syrien är alltför lätt – med en charterbiljett till Turkiet och en insider som möter upp är det egentligen bara att promenera in. Här kan samarbete med länderna i regionen förbättras betydligt.

Vid hemkomsten är det uppenbart att dessa individer måste övervakas och eventuellt arresteras. Här är det viktigt att inte bara lagstiftning utan även underrättelsekapacitet räcker till. Att anta att hemvändare är skyldiga till brott vore dock ett stort misstag – rättsligt och strategiskt. Många kommer att ha stridigt för något både de och västvärlden stödjer – störtandet av al-Assad. ICSR i London menar att inte skapa möjligheter för hemkomst för dessa individer kan förvärra istället för att hantera problemet. Oavsett straffdebatten är det slutligen också uppenbart att många hemvändare kommer att kräva terapi och vård. Att fånga upp dessa individer är inte bara ett sett försöka fånga upp potentiella hot, eller att skapa bättre insikt och underrättelse av fenomenet. Det är också ett sätt att hantera problem som psykologiska problem kan skapa bortom terroristhotet, och som vi är skyldiga människorna i hemvändarnas omgivning. Många hemvändare, oavsett deras avsikter med resan till Syrien eller hemresan till Sverige, kommer att ha allvarliga problem i form av PTSD och andra störningar och riskerar därmed att bli farligare än de behöver bli.

Förebyggande av fenomenet
Att svenska medborgare ansluter sig till radikala terrororganisationer måste naturligtvis ses som ett samhälleligt misslyckande. Vissa individer har störningar som gör att de alltid kommer alltid att söka sig till våld och konflikter - Jackie Arklöv är ett sådant exempel. Fenomenet med utländska jihadister är dock mer utbrett än att skylla på enskilda individers läggning och istället måste vi fundera över hur samhället kan stoppa den radikaliseringsresa som flera av individerna gjort under en längre tid innan de fattar beslut om att ta till våld mot civila för att uppnå sina politiska mål.

Ett större problem än denna text kan angripa berör hur stabilitet kan skapas i Mellanöstern och hur kriget mot terrorismen kan avslutas en gång för alla. Det senaste årtiondets krig har skapat en lång rad rekryteringsplattformar för radikaliserade, missnöjda eller äventyrslystna unga. Krigen har även lett till lidande bland civila, och en misstänksamhet mellan arabvärlden och västvärlden, vilka kan bidra till radikaliseringsprocesserna. Lite mer om mina tankar om detta här.

Slutligen: Är Sverige unikt?
När det gäller säkerhet och hotbildsanalys finns det alltid en risk med att överföra internationella analyser på Sverige. En lika stor risk är emellertid att automatiskt beskriva Sverige som unikt och därför mindre sårbart. En faktor som kan avgöra hemvändares benägenhet att fortsätta kampen i Sverige eller någon annanstans är huruvida det finns en fatwa som uppmanar till attack mot Sverige. Detta finns inte i dagsläget, men skulle en jihad-fatwa utfärdas mot Sverige så utgör naturligtvis de radikaliserade hemvändarna ett hot – inte minst genom den träning och kapacitet de besitter. En skillnad mellan USA och Europa är hur integrerad den muslimska befolkningen känner sig. Här har Sverige en stor utmaning i det utanförskap som ofta beskrivs blandinvandrare. Motivation att fortsätta kampen på hemmaplan ökar därmed. Här måste jag dock erkänna att jag kunskapsmässigt är ute på tunn is och jag vill istället hänvisa till den forskning som utförs på FHS av bland andra Magnus Ranstorp för att få en bättre insikt i mer specifikt svenska problem.

Slutligen, hotet mot Sverige kommer inte bara från svenska hemvändare. Attacken i Bryssel involverade en fransk medborgare, och den misslyckade självmordsattacken i Stockholm den 11 december 2010 utfördes visserligen av en svensk medborgare, men som hade radikaliserats och tränats i England. Rörligheten inom Europa är total och det kommer att krävas ett mycket väloljat internationellt samarbete för att hantera de många tusen Européer som en dag återvänder hem.

Robert Egnell

Robert Egnell (PhD) är sedan drygt tre år tillbaka Visiting Professor and Director of Studies inom Security Studies Program på Georgetown University. Han är även tjänstledig docent Försvarshögskolans strategiavdelning och beräknas komma hem till sommaren 2015. Han kan följas på @robertegnell

Hur ska Sverige hantera IS?

Igår när jag spenderade större delen av dagen bakom ratten, lyssnade jag bland annat till Studio Ett där Fredrik Malm (fp) och Désirée Pethrus (kd) debatterade svensk vapenexport till kurderna och ett svenskt deltagande i en intervention mot IS. Jag slogs återigen av hur lättvindigt folk ofta uppfattar att det ska gå att framgångsrikt genomföra en militär insats och få stopp på en stundande eller till och med pågående humanitär katastrof. Nu slipper jag dock själv skriva den analys som jag satt och eldade mig för eftersom det problemet har redan Morgonsur löst på ett sätt som jag helhjärtat kan instämma i, så läs gärna den analysen.

I mellanmjölkens förlovade land verkar koncensus än en gång vara att det som vi gör bäst är att stå utanför ett skeende, yttra fördömande ord och kräva att ”någon” ska göra ”någonting” åt problemet, trots att vi själv har vissa medel vi kan använda för påverkan. Gång på gång påpekar debattörerna att nu är det mycket bråttom eftersom en humanitär katastrof står för dörren, för att i nästa andetag ropa på en FN-resolution. En åtgärd som kommer att dra ut på tiden. Sveriges största partier verkar rörande överens om att det handlingskraftigaste alternativet som kan vidtas mot IS framfart är att skriva debattartiklar i frågan i svenska dagstidningar (Svenska Dagbladet respektive Expressen).


Parallellt med detta har SÄPO än en gång pekat på tillflödet av svenska medborgare till IS och andra ”al Qaida-inspirerade grupper”. Man omtalar där 80 bekräftade fall och att ca 20 redan dött. Detta är en statistik som jag anser inte håller och något som Johan Wiktorin redan tidigare i år berört. Med 20 döda av 80 (eller 100?) deltagande skulle förlustsiffrorna vara dubbelt så höga som under första världskriget, vilket förefaller helt orimligt om man betänker den typ av strid som genomförs. Här har man exempelvis i Storbritannien i dagarna redovisat motsvarande förlustsiffror (ca 20) bland brittiska medborgare som rest för att strida för IS. Skillnaden är dock att de brittiska säkerhetstjänsterna talar om 500 tillresta och inte 80. I Frankrike talade man redan i början av året om 20 stupade jämfört med 700 tillresta. De svenska siffrorna förefaller därför vara rejält i underkant och risken är att problemet är betydligt större än vad SÄPO redovisar. (Läs gärna Brix om att ändra lagen för att motverka krigsturism 1, 2)


Att strypa tillflödet av svenska medborgare till såväl IS som andra konflikthärdar runtom i världen, såsom exempelvis Somalia och Ukraina, bör göras till en politisk prioritet och torde vara något som samtliga partier kan ställa sig bakom. I dagsläget är det inte straffbart att strida för en annan nation, milis eller gerillagrupp. Däremot är det straffbart att i Sverige genomföra rekrytering av personer. Dock med mycket lågt straffvärde. Samtidigt bör möjligheten fortsatt finnas kvar för svenska medborgare att tjänstgöra i andra länders försvar, om detta sanktionerats av svenska staten såsom fallet exempelvis var under Vinterkriget. Personer med dubbelt medborgarskap kan även tvingas till värnplikt i sitt andra hemland, där Finland och Turkiet är två exempel.

I dagsläget bedömer jag att det finns mycket små möjligheter för Försvarsmakten att snabbt delta i en internationell insats i Irak. Samtidigt förefaller det också osannolikt att en sådan snabbt skulle kunna komma till stånd, såvida inte en inbjudan kommer från Iraks regering. I Sverige finns dock den politiska traditionen att internationella militära insatser ska grundas i ett FN-mandat. Oavsett om en insats skulle aktualiseras på inbjudan eller genom FN-mandat, kvarstår faktum att en sådan skulle kräva ett riksdagsbeslut. Att regeringen skulle inkalla riksdagen innan valet och riksmötets traditionella öppnande den 30 september är mycket otroligt. Därmed försvinner sannolikt även den moraliskt stärkande åtgärden att liksom USA och Storbritannien från flygplan genomföra fällning av humanitärt stöd till flyktingar.


Att ta steget från vackra ord till handling verkar vara lika svårt denna gång som så många gånger förut i Sverige. Innan man skriker för högt om aktion bör man dock läsa Morgonsur och ställa sig frågan om man är villig att betala priset för omfattande och långsiktigt engagemang. Sverige har just lyckats ta sig ur ett annat mycket långsiktigt engagemang i Afghanistan, där scenariot var liknande det nu aktuella och den politiska kämpaglöden till en början var mycket stark för att sedan falna med åren.


Mer om IS:

Regeringens lilla hemliga spargris

Pengar i försvarsbudgeten  som inte utnyttjas under ett verksamhetsår går liksom fallet för andra statliga utgiftsområden tillbaka till statskassan. Det man inte använder år 1 är kvar i kassakistan att användas år 2. En sund ekonomisk tanke i grund och botten – om man inte missnyttjar förhållandet.

Inom utgiftsområde 6 och då närmast den del som utgör försvarsbudgeten har det inte riktigt fungerat så de senaste åren. Regeringen förbehåller sig rätten att besluta om alla investeringar större än 200 miljoner kr även om Försvarsmakten har budgeterat för dessa investeringar. Följden blir att allt större delar av försvarsbudgeten går tillbaka till statskassan outnyttjad eftersom Regeringen de senaste åren blivit allt mer ovillig att fatta beslut om de materielinvesteringar som Försvarsmakten sedan år budgeterat inom sin materielplan. Det senaste och mest markanta exemplet är Regeringens ovilja att fatta beslut om modifiering av två korvetter till vedettbåtar att ersätta de sju bevaknings- och vedettbåtar som inom mycket kort kommer att tas ur tjänst. Att två inte ersätter sju förstår nog vem som helst, men att noll är ännu sämre lär vara än tydligare.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Peter Jeppsson har under hösten flera gånger satt åt försvarsministern för detta och oviljan att fatta beslut om Marinens framtid. Något som försvarsministern fått allt svårare att värja sig för. Det blev ytterst tydligt härom dagen vilket Skipper skrivit om.

Nu har dock det dolda anslagssparandet accelererat ytterligare då Syrieninsatsen är beordrad att belasta konto 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap istället för 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser. Syrieninsatsen utgörs av en Tp 84 Hercules med stödfunktioner med uppgift att stödja FN med transport av personal med uppgifter kring avvecklingen av de syriska kemvapnen. Insatsen är därtill uppkommen och inte någon insats som planerats sedan länge.

Regeringen har av flera partier, bland annat Socialdemokraterna, sedan länge kritiserats för att inte vilja överföra medel från konto 1:2 till 1:1 och 1:3 (anskaffning av materiel och anläggningar). Försvarsmakten har de senaste åren lämnat tillbaka miljardbelopp till statskassan från just konto 1:2 då antalet insatser nedgått jämfört med plan och likaså insatsernas omfattning. Nu verkar man dock ha tagit anslagssparandet ytterligare ett steg. Absurt.

En streckad röd linje

Utvecklingen kring Syriens kemiska vapen är i högsta grad anmärkningsvärd. Det hela har tagit en vändning som få kunnat förutspå tidigare. Vad vi ser nu är ett USA som plötsligt blivit uppsnurrat av Ryssland hur mycket än den amerikanska administrationen försöker få det att framstå som att det nuvarande läget varit det eftersträvade.

Huruvida utrikesminister John Kerrys öppning för Ryssland var en groda eller inte lär vi aldrig få reda. Klart är i vilket fall som helst att det öppnade för Ryssland och president Putin att ta initiativet i Syrienfrågan.

Vad är då det anmärkningsvärda? Jo, att den amerikanska feta röda linjen plötsligt blivit en tunn streckad linje. Användande av kemiska stridsmedel i Syrien har sedan tidigare uttryckts av president Obama som en skarp gräns som skulle trigga en amerikansk militär intervention. Plötsligt är den borta till följd av såväl skickligt ryskt manövrerande, men också en mycket krigstrött amerikansk opinion. Hemmaopinionen har svårt att se på vilket sätt det syriska inbördeskriget och eventuellt användande av kemiska vapen där skulle vara ett hot mot USA eller en moralisk fråga som är värd att offra amerikanska soldaters liv för och att öka på ett redan monumentalt amerikanskt budgetunderskott.

USA har från början målat in sig i ett hörn genom hotet om en intervention, men utan en tydlig politik som underbygger hotet. Precis som Ivar Arpi i SvD och Stephen M Walt i Foreign Policy skriver, är det svårt att motivera en intervention i Syrien utifrån de tydliga kriterier som den så kallade Powell-doktrinen ställer upp. Det finns också all anledning att fundera över vilka kedjereaktioner ett amerikanskt militärt ingripande i Syrien hade medfört.

Oavsett vad nu nästa steg blir, om Syrien destruerar sina kemiska vapen eller ej, så är vad vi hittills bevittnat att en tydlig amerikansk röd linje i utrikes- och säkerhetspolitiken blivit till en streckad linje. Detta är något att fundera över för mindre stater som byggt sin suveränitet på amerikanskt stöd. Hur långt är USA villigt att gå för att stötta ett Ukraina som utsätts för starka ryska insatser med framförallt soft-power eller för den delen en liknande situation i Baltikum? Det samtida USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska agerande påminner nu i allt högre grad om 30-talets appeasementpolitik.

Vi har nu nått en situation i Syrienfrågan som Ryssland redan för två år sedan hade kunnat uppnå på egen hand om man hade varit intresserad av en sådan lösning. Den syriska regimen har alltid varit och förblir beroende av ryskt stöd, varvid Putin om han hade velat redan tidigare hade kunnat pressa Assad till att förstöra de kemiska vapnen. I och med den velande amerikanska inställningen fanns dock plötsligt ett gyllene tillfälle som erbjöd hög avkastning i världspolitiken.

Frågan är på vilket sätt de senaste veckorna påverkat Syrienkonflikten, annat än att påvisa att amerikanska röda linjer numera har vissa mellanrum. Detta faktum är något vi måste ta med oss till den svenska säkerhetspolitiska debatten.


Läs gärna Jenny Nordberg i SvD, Johan Wiktorin på Försvar & Säkerhet och gärna också Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet om rysk desinformation.



Media: Svd, 2, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, 2, SR, 2, 3, 4GP, 2, 3

Den icke-existerande arsenalen

Till Aftonbladet säger Carl Bildt att Sverige inte kommer att delta i en internationell insats mot Syrien, framförallt av ”praktiska skäl”:

”– Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”

Det är också samma besked som Bildt lämnade till Sveriges Radio förra veckan.


Man ska inte begå misstaget att se dessa praktiska problem endast ur aspekten insats mot Syrien, utan det är en aspekt som är direkt överförbar till det nationella försvaret. Långräckviddiga precisionsvapen för JAS 39 har varit aktuellt sedan drygt 20 år, men någon anskaffning har aldrig blivit av, främst av ekonomiska skäl. Under de 20 åren har projektet "Tungt styrt attackvapen" svängt fram och tillbaka i olika former, mellan styrda bomber och kryssningsrobotar. För ca tio år sedan utprovades den europeiska kryssningsroboten KEPD 350 till JAS 39, men någon anskaffning blev aldrig av. Kort därpå infördes nämligen den så kallade ”Långtbortistandoktrinen” av den socialdemokratiska regeringen med försvarsbelslutet 2004, enligt vilket Sverige bäst skulle försvaras med markoperativa internationella insatser i fjärran konflikthärdar. Flygvapnet och Marinen skulle istället huvudsakligen koncentrera sig på att hävda territoriell integritet och i viss mån understödja de markoperativa insatser.


JAS 39C under flygprov med KEPD 350. Därutöver 2 st Rb 74 Sidewinder, 2 st Rb 99 AMRAAM och en fälltank


Följden för Flygvapnet blev i den här frågan att när det skulle anskaffas attackvapen till JAS 39 så blev det laserstyrda bomber av den minsta storleken eftersom dessa dels var billigast och dels bedömdes vara mest lämpade för direkt flygunderstöd (close air support). Att bomberna (GBU-12) i och med sin laserstyrning var föga lämpade för svenska väderförhållanden och i det närmaste krävde eget luftherravälde var ingen faktor man behövde ta hänsyn till i och med att de framförallt skulle användas vid internationella insatser. GBU-12 begränsade storlek om 500 pund (ca 250 kg) gör att det är en bomb som ej är lämpad för större mål än fordon, små byggnader och trupp i öppen terräng. I och med att man med JAS 39A förra året även fasade ut robot 75 nedgick även förmågan att bekämpa rörliga mål från låg höjd.

JAS 39C utrustad för attackuppdrag. 1-2 GBU-12 bärs samt två fälltankar varvid inga radarjaktrobotar får plats.


Visserligen har GBU-12 kompletterats med dess GPS- och tröghetsnavigeringstyrda yngre syskon GBU-49, vilket möjliggör allvädersanfall mot mål med kända koordinater. Problemet med den klena stridsdelen kvarstår dock, liksom faktumet att det är vapen med för det moderna kriget mycket begränsade räckvidder och därmed med höga krav på eget luftherravälde. Vi kan också se ytterligare ett exempel på hur försvarsbeslutet 2004 med dess fullständiga fokus på internationella insatser fortfarande idag i högsta grad är levande trots 7 år av alliansregering och ett inriktningsbeslut mot nationellt försvar.


Varför behöver man då långräckviddiga precisionsstyrda vapen? För att utanför fiendens luftvärnsporté kunna slå mot dennes kritiska sårbarheter och till exempel dennes flygstridskrafter på marken innan de kan användas mot vårt eget territorium. Det är grunderna i luftmaktsteori, vilket jag i somras ägnade en serie om 4 delar åt (Del 1 grunder luftmakt, och del 3 teknik som just handlade om kryssningsrobotar och bl a Finlands anskaffning av dylika). Förmågan att slå mot fiendens basområden och kritiska sårbarheter på djupet blir därmed även krigsavhållande i form av avskräckning.

Att ha flygstridskrafter utan möjlighet att bekämpa motståndarens basområden (skulle kunna lösas av annan stridskraft som t ex fartygsbaserade kryssningsrobotar) är att jämföra med en fastbunden boxare som ska slåss mot en lättrörlig motståndare som även tillåts använda tillhyggen. Motståndaren kan helt och hållet välja när denne ska slå till och kan retirera i skydd utan att riskera att behöva bli påverkad, medan boxaren ständigt måste hålla sin gard uppe och röra sig.

Vårt östra grannland Finland har förstått detta det mest grundläggande faktumet i luftmaktsteorin. Tidigare var man dock begränsad av den sovjetiska VSB-pakten i att man ej fick köpa attackvapen till sina flygplan, men i och med murens fall har man genomfört stora investeringar för att försäkra sig om möjligheten att kunna ta striden till sin motståndare. Den som angriper Finland kan inte längre vara säker på att ej själv bli påverkad sedan Finland nu skrivit kontrakt med USA om anskaffning av kryssningsroboten JASSM till sina F-18 flygplan och ATACMS till sitt raketartilleri. I och med detta kontrakt från förra året har man tagit steget från sämst i Norden på utövande av luftmakt till en förstaplacering, där nu Sverige är ny på den solklara jumboplatsen.

Beställs det då inga nya vapen till de svenska flygstridskrafterna av den regering som så gärna framhåller hur man ”satsar” på försvaret? Jo, faktiskt. När det gäller jaktrobotar så har man tecknat kontrakt på mycket bra sådana, vilket gör att de svenska flygstridskrafterna kommer att ligga betydligt före de nordiska grannländerna och även landet i öster under ett antal år. När det gäller attackvapen ser dock läget mycket bekymrande ut. I och med det internationella förbudet mot ”klusterbomber” så gick Sverige med på att avveckla bombkapsel 90, vilket faktiskt ej var att jämföra med de vapen som avtalet egentligen var avsett för. Kompensationen blev då att Regeringen beställde den lätta glidbomben ”Small Diameter Bomb”, SDB.

SDB har på pappret mycket imponerande prestanda. Fälld från hög höjd och i hög fart kan bomben glidflyga i 70 km till sitt mål där den med sin stridsdel på endast 93 kg påstås kunna nå samma verkan som den 8 ggr tyngre bomben Mk 84 med 429 kg stridsdel (en eller flera fälls mot byggnader, broar, flygfält och andra större mål. Finns i olika versioner i Danmark, Norge och Finland). Problemet är dock att för att nå denna verkan krävs mycket, mycket goda underrättelser om målet, dess beskaffenhet och framförallt dess exakta position på metern när. Det är då rimligt att ställa sig frågan hur Sverige med sina begränsade resurser ska kunna fastställa en position som i princip kräver en lantmäteriförrättning flera mil bakom motståndarens linjer och dessutom göra det med mycket kort varsel? Det är nämligen så att missar SDB med bara någon meter så når man inte verkan. SDB är således ett lämpligt vapen när man vet målets position exakt och också när man behöver ta hänsyn till collateral damage.


Dansk F-16 med attacklast för uppdrag under Libyeninsatsen. 2 x GBU-31 (Mk-84 med GPS-styrning), 2 fälltankar och 4 x AMRAAM


Sålunda kvarstår den svenska oförmågan att applicera flygstridskrafterna för att effektivt kunna ta en strid till sin motståndare och att därför kunna verka krigsavhållande. Att Sverige inte kan delta i en insats mot Syrien för att Flygvapnet och Marinen saknar kryssningsrobotar är kanske inte att sörja. Däremot är det en allvarlig brist som direkt påverkar Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige då en motståndare aldrig behöver riskera att Sverige kan bita tillbaka. Motståndaren kan hela tiden välja var i Sverige och när han ska slå till, varvid det svensk försvaret inte bara blir lättare att bekämpa utan även att logistiskt nöta ut.

Sekvens ur diskussionen

Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen. Snart kommer vi förmodligen även att kunna lägga Syrien till denna lista. Alla med luftstridskrafter byggda med tyngdpunkt på luftförsvar med enorma mängder luftvärn som stomme och alla utan förmåga att ta striden till motståndaren. För det framtida svenska försvaret ser det därmed mörkt ut, särskilt som Försvarsberedningen och andra studier och utredningar i 20 års tid fastställt långräckviddiga precisionsvapen som det största militära hotet mot Sverige och det ändå inte är något som man agerat för att motverka.

En svensk luftförsvarsutredning (som egentligen borde avhandla luftstridskrafter och inte luftförsvar) för 2020-talet hade kunnat identifiera en rad områden där kraft och investeringar måste göras. Tyvärr har man dock av politiska skäl begränsat den nu pågående luftförsvarsutredningen till att gälla bortom år 2040.

Det är bara att instämma i utrikesministerns ord till Aftonbladet. Vår arsenal är rentav icke-existerande. Det blir därmed tyvärr också högst begränsande när det gäller svensk försvarsförmåga.


Uppdatering 22.00: Glömde bort att det förra veckan meddelades att Polen följer det finska exemplet och anskaffar kryssningsroboten JASSM till sina F-16.

Skarpast om Syrien

Jag tänkte samla mig till ett inlägg om Syrien. Men så läste jag Tom Nichols och har för tillfället inget mer att tillägga. Läs hans text i sin helhet, men för den som har bråttom kommer här några citat:

”I am particularly tired of the retired generals out there hitting the airwaves, each of them gravely intoning the List of Horrible Consequences while offering almost nothing in the way of actual solutions. Over the past few days, I have watched Colin Powell do his usual equivocating, Robert Scales rumble about doom, and James “Spider” Marks affirm the need to do “something” while shooting holes in all the “somethings.” The generals, it seems, are busily hedging their comments so that nothing will come back to bite them no matter what happens.”

(Detta kan tillämpas för en och annan i den svenska debatten också, kan tilläggas.)

”Nothing, in my view, has become more tiresome than people making lists of things not to do while offering no alternatives other than generalities like “working with partners to help the Assad regime.” Yes, we’ll get right on that — as soon as we’ve dealt with this WMD use. The Syrian regime is going to pay some price for using WMD; if you’re not interested in figuring out what that price should be, you can probably stop telling the rest of us how gosh-darned complicated Syria is. We knew that part already, thanks.”

(Hänvisar i detta sammanhang till Vänsterpartiets pressmeddelande i frågan. Ett tips för den som vill förkovra sig i partipolitiska skillnader är att läsa Miljöpartiets parallellt.)

Och på temat tredje världskrig:

”The Russians not only will not go to war over Assad, they can’t. I don’t know where people get these ideas (first guess: Google University), but the Russian Navy isn’t even remotely capable of getting in NATO’s way in the Med. Unless Vladimir Putin wants to threaten a nuclear war for Bashar Assad, this is not an issue. The Russians, as my colleague Nick Gvosdev points out, will get their pound of flesh for this in some way later, but not in a war.”

Nichols avslutar med följande rader, som tål att begrunda i ”symbolpolitikdebatten”:

”There are options that lie between invasion and doing nothing.They do not have the perfect exit strategies and democratic Syrians or meet any of the other impossible conditions anti-interventionists insist on as surrogates for the fact that they simply do not want to intervene. But (as Jeffrey Lewis argued yesterday) they can acheive the immediate goals of establishing consequences for WMD use, and maybe even save some lives.”

 

Ett nytt paraply till Syrien? (uppdaterat 28/5 23.15)

Återigen har vi fått se den interna konflikten i Syrien ta en ny vändning. Under veckan kom först mycket illavarslande rapporter om att regimstyrkor skulle ha använda kemiska vapen mot civilbefolkning i slutet av april, sedan en BBC-journalist fått material från den lilla staden Saraqeb utanför Aleppo. I veckan aktualiserades också åter en rysk försäljning av luftvärnsrobotsystemet S-300 till Syrien – något som legat på is sedan början av 90-talet. Denna leverans sker tillsammans med ytterligare leveranser av det mycket kvalificerade sjömålsrobotsystemet Yakhont i dess kustartilleriversion Bastion-P.

Veckans rapport om användandet av kemiska vapen i Syrien är inte den första. Flera gånger under våren har rapporter kommit att båda sidor använt sig av kemiska vapen. Denna gång kunde BBC visa mycket otrevliga bilder av människor som uppgavs ha utsatts för gasen. Vilket kemstridsmedel som ska ha använts har ej fastställts. Ett bekräftat och utbrett användande av kemiska vapen från endera sidan i konflikten är en faktor som skulle kunna trigga en internationell intervention i Syrien. En annan är överförande av kemiska vapen till Hizbollah. Vad som triggade de israeliska flyganfallen mot Syrien i början av maj är omtvistat, men sannolikt rörde det just vapenleveranser till Hizbollah av en typ som Israel inte kan acceptera utifrån sin nationella säkerhet. Framgrupperingen av raketförsvarssystemet Iron Dome till norra delarna landet tyder också på detta.

För det internationella samfundet och framförallt USA är det av största vikt att ett användande av kemiska stridsmedel är otvivelaktigt bekräftat innan man agerar med tanke på att Säkerhetsrådet med tanke på de ryska och kinesiska inställningarna, sannolikt aldrig kommer att godkänna en intervention. En av de viktigaste frågorna i bevisföringen är att fastställa vilket kemiskt stridsmedel som har använts. USA har som sagt en mindre smickrande historia när det gäller att i krig för att förneka stater massförstörelsevapen. Skulle det i efterhand framkomma att det varit en koncentrerad form av tårgas som använts i till exempel Saraqeb, vore det katastrofalt för de intervenerande staternas trovärdighet.

Inte otroligt är det just de israeliska flyganfallen mot mål i Syrien samt de allt högre kraven på en flygförbudszon över Syrien som nu föranleder Ryssland att leverera luftvärnsrobotsystem S-300 och kompletteringsleverera Bastion-P. Dessa skulle avsevärt försvåra införandet av en flygförbudszon respektive en internationell intervention i Syrien. Bastion-P har en räckvidd på upp till 300 km och har en flygprofil som gör den extremt svårbekämpad av de luftvärnssystem som idag finns på fartyg, särskilt om man tidssamordnar ett anfall med flera robotar då robotarna inte bara anflyger i nästan Mach 3 utan även uppges ha en slutfasmanöver initierad just när roboten ska passera in i porté för eldrörsluftvärn, vilket förnekar detta träffmöjlighet. Bastion-P finns enligt uppgift redan i anslutning till den ryska marinbasen Tartus sedan 2011, men ska nu kompletteras med ytterligare radarsystem för att möjliggöra skott på längsta räckvidderna.

Var S-300 ska grupperas går ej att utläsa av öppna källor och ej heller vilken version av systemet som avses. Med tanke på det snabba förloppet under våren handlar det knappast inledningsvis om nybyggda system utan i alla fall inledningsvis ryska system på lån opererade av rysk personal, då det kommer att ta lång tid för syrisk personal att lära sig operera detta kvalificerade system. Rysk media talar om leveranser av nya system under tidigast 2015, vilket låter rimligt.

Var S-300 ska grupperas är oklart. Ett troligt alternativ är i anslutning till den ryska marinbasen Tartus där man åtnjuter skydd av det ordinarie basförsvaret och detta skulle även förenkla logistiken. Gissningsvis handlar det om varianter av S-300 med 150-200 km räckvidd. Detta skulle placera Damaskus strax innanför max räckvidd, vilket egentligen inte är tillräckligt för ett fullgott luftvärnsskydd. Samma sak gäller för staden Aleppo som under åren har sett några av de hårdaste striderna mellan regeringssidan och dess motståndare. En komplettering med ytterligare ett S-300 system i Damaskus förefaller rimlig, men ökar å andra sidan den ryska insatsen markant då man i så fall i högre grad blir beroende av syriskt närförsvar, till dess syriska styrkor är mogna att själva operera och underhålla systemet.

Det är lätt att förstå den israeliska kritiken mot de ryska avsikterna. Tillförsel av S-300 kommer avsevärt att försvåra israeliska flygoperationer och redan en gruppering av S-300 i Tartus stänger det libanesiska luftrummet. Ryssland har sedan tidigare försett Syrien med det mycket potenta korträckviddiga luftvärnssystemet Pantsir-S1, vilket dock inte förmått stoppa de israeliska flyganfallen, vare sig innan den arabiska våren eller idag. S-300 grupperat i Damaskus skulle dock förneka Israel möjligheten att använda de långräckviddiga glidbomber man hittills förmodas ha använt, avfyrade från eget eller libanesiskt luftrum. Minskad tillgång till libanesiskt luftrum innebär även att operationer mot vapentransporter till Hizbollah allvarligt försvåras. Grupperat i Damaskustrakten kan S-300 också påverka flygoperationer över norra halvan av Israel. Visserligen har så även varit fallet med det betydligt äldre S-200, men till skillnad mot det obsoleta S-200 så har S-300 även mycket god förmåga mot små mål. Att inte kunna ha handlingsfrihet med flygstridskrafterna över eget territorium lär inte vara acceptabelt för Israel.


S-300 i version med ca 200 km räckvidd, grupperat i Tartus respektive Damaskus

I och med de iranska planerna under 00-talet på att anskaffa S-300 blev det högaktuellt för Israel att utvärdera sin egen förmåga att operera mot detta system. Israel är en av världens ledande nationer vad avser elektronisk krigföring, vilket visades exempelvis under anfallet hösten 2007 mot en syrisk anläggning för kärnvapenutveckling. Grekland anskaffade under 00-talet S-300, vilket ledde till kraftiga turkiska protester när man avsåg gruppera systemet på Cypern. Istället kom det att grupperas på Kreta där det inte når turkiskt luftrum och heller inte kan påverka turkiska möjligheter att använda flygstridskrafter till stöd för den turkiska delen av Cypern. Israel utverkade snabbt ett samarbete med Grekland där man fick möjlighet att öva mot och utvärdera den version av S-300 som levererades till Grekland (S-300PMU1), varvid man sannolikt har rätt god kännedom om denna versions styrkor och svagheter. Det lär dock vara viss skillnad på ryska inhemska system och exportversionerna, likaså vad avser operatörernas färdighet.

En ytterligare aspekt på en gruppering av S-300 i Syrien är att såväl Israel som andra stater som kan tänkas intervenera i Syrien kommer att hamna i samma dilemma som Israel gjort under 60- och 70-talen krig mot grannländerna, liksom USA i Vietnam, nämligen risken att döda ryska (då sovjetiska) instruktörer. Detta gör det svårt att operera mot S-300 med en hard-kill taktik, vilket ur perspektivet uppdragssäkerhet skulle vara eftersträvansvärt (USA lovade också tidigare under våren att sälja just signalsökande robotar till Israel). Istället får man fokusera på soft-kill i form av telekrigsåtgärder där problemet blir att S-300 är ett av de mer komplicerade systemen att störa ut med tanke på dess målsökarprincip (track-via-missile).


Summa summarum är det ett kraftigt ökat ryskt engagemang för regeringssidan vi nu ser i den syriska konflikten med tanke på leveranserna av mycket kvalificerade vapensystem. Indirekt är det också ett kraftigt stöd för Hizbollah då organisationen i sin tur åtnjuter ett starkt stöd från den syriska regeringen och nu i hög grad också kommer att kunna åtnjuta kvalificerat luftvärnsskydd för sina transporter till och från Libanon. Det stämmer att inga av de vapensystem Ryssland nu levererar kommer att kunna användas direkt mot regimmotståndarna, men den indirekta effekten blir mycket tydlig då de syriska luftstridskrafterna hittills varit ett av regimsidan trumfkort och nu ostört kan fortsätta vara det. Paraplyet över Hizbollah skulle också öka risken för en ytterligare destabilisering av situationen i Libanon. Än så länge finns inga från Ryssland bekräftade rapporter om att S-300 kommer att tillföras Syrien. Med tanke på den israeliska premiärministern Netanyahus snabba besök i Ryssland i veckan och de alltmer högljudda israeliska protesterna mot slutet av veckan, förefaller det dock sannolikt att så kommer att bli fallet.

I helheten ska även vägas in permanentantandet av en rysk flottstyrka i Medelhavet med enheter ur Svarta Havsflottan och Stilla Havsflottan, vilket också sänder en tydlig signal om hur man värderar Syrien.

Vad nästa steg i Syrien blir är lika svårt som alltid att förutspå. Att insatserna blir allt högre står dock klart.

Kombinationen S-300 och Bastion-P framgrupperat till Gotland är för ett av de stora orosmomenten för NATO vad avser skydd av baltstaterna. Det ska som sagt bli mycket intressant att se hur Gotlandsproblemet hanteras av NATO respektive Ryssland i höstens stora övningar i närområdet.

DN, SvD, SVT, SR


Uppdatering 28/5 23.15: Ryssland meddelar att man kommer att fullfölja leveransen av S-300 om EU-länder börjar beväpna den syriska oppositionen. Israel varnar å sin sida att man kommer att agera mot en rysk vapenleverans till Syrien. Risken är stor att EU och Ryssland nu med sina vapenleveranser öppnar Pandoras ask.   DN, 2

Syrien – Just tell me where this will end

När det gäller utvecklingen i Syrien verkar det som om att radikaliseringen i oppositionen har tilltagit. Indikationerna är flera. Frankrike, som tidigare propagerat för beväpning av oppositionen, har nu bytt kurs i frågan. Turkiet har också börjat att förändra sitt beteende och blivit mer försiktigt med stöd till olika grupper. Paraplyorganisationens ledare Moaz al-Khatib avgick nyligen överraskande och ersattes av en ny kraft, Ghassan Hitto, med stöd av Qatar.

Vid ungefär samma tidpunkt utsattes grundaren av FSA, översten Riad al-Asaad, för ett attentat i östra delen av landet som lär ha kostat honom en fot. Samme al-Asaad tog sedan till orda och prisade terroristorganisationen Jabhat al-Nusra för deras mod. För mig, kombinerat med att al-Nusrafronten behärskar stora delar av östra Syrien samt användandet av en bilbomb, så ger det bilden av att den sekuläre översten skrämts till lydnad. Jabhat al-Nusra har nu också tagit den första provinshuvudstaden Raqaa och satt eld på fera oljekällor i östra Syrien.

Den al-Qaida-associerade organisationen har nått sina framgångar med hjälp av fanatisk stridsvilja och ekonomiskt stöd från omvärlden. Den syriska oppositionen får allt mer kraftfulla verktyg. De senaste veckorna har jag sett bilder på bilburna pansarvärnspjäser och nu också raketartilleri. De flesta spåren pekar mot ett kroatiskt 122 mm-system som nyligen kommit till fronten.

Med stora syriska arméförband bundna i strid kring Aleppo och Homs ligger vägen öppen för de radikala islamisterna för en attack mot Damaskus från öster. Detta tillsammans med att rebellerna kring Aleppo nu är i närheten av den stora flygbasen al-Safira, där det förmodas finnas C-stridsmedel, innebär att omvärldens beredskap för ett ingripande ökas över tid. Säkrandet av syriska massförstörelsevapen är en uppgift för det internationella samfundet, om inte regimen klarar av detta.

Och omvärlden har ögonen på Syrien. Häromdagen uppgav brittiska Sunday Times att israeliska kommandosoldater placerat kameror gömda i låtsassten på en liten kobbe utanför den ryska förtöjningsplatsen i Tartous för att följa fartygsrörelser. Israel har i varje fall ökat sin beredskap på Golanhöjden och besvarat eld från syriskt område. Samtidigt har landet också enligt FN fördubblat antalet kränkningar av libanesiskt luftrum under det första kvartalet i år. Uppgifter finns om att israeliskt flyg ska ha utfört förövningsräder mot Bekaadalen, där Hizbollah har sitt starkaste fäste.

Antalet utvecklingsmöjligheter är stora när det gäller Syrien. Till del avgörs dessa av hur det går med förhandlingarna mellan Iran och det så kallade 5+1 (säkerhetsrådets stater + Tyskland) som pågår i veckan i Kazakhstan. Rimligen försöker väst styra pressen på Assad i Syrien så gott det går för att uppnå förhandlingsfördelar mot Iran. Iran är hårt pressat av hög inflation till följd av sanktionerna, men likväl beslutsamt att fullfölja sin satsning på sitt atomprogram. Om det inte blir en uppgörelse i veckan, och utsikterna är mycket små, så finns det inga förutsättningar för en uppgörelse kring Syrien heller.

Så rullar konflikten i Syrien på, nu på sitt tredje år. Min bedömning är att minst 100 000 mist livet, eftersom de siffror vi ser inte innefattar regimsidan. Minst en miljon syrier har nu flytt landet och ett par miljoner är internflyktingar. Detta är det extrema formen för termen ”social oro”. Omvärlden måste hitta en formel för att tidigare finna politiska lösningar som samtidigt stänger ute extremerna innan de skaffa sig inflytande. Om islamistiska fanatiker skulle ta över styret i hela eller delar av Syrien, så skulle vi indirekt ha hjälpt dessa till makten genom att ansluta oss moraliskt till ultimativa förbehåll för förhandlingar – ”Assad måste gå”.

Nu bedömer jag fortfarande att det inte finns någon jordmån för radikala islamister i det långa loppet. Och detta är som sagt bara en möjlig utveckling av den svårbedömda konflikten. Bara sedan det här inlägget före jul så har läget förvärrats när det gäller antalet drabbade människor. Just tell me where this will end.

Den syriska knallgasen

Igår startade president Obama sin resa i Mellanöstern med start i Israel. Det är i ett mycket prekärt läge som besöket sker, men fullt logiskt eftersom det verkar vara en naturlag att amerikansk president ska försöka lösa den djupa konflikten mellan Israel och det palestinska folket. Då detta är en aktivitet med små möjligheter till framgång är det inte förvånande att försöken fått vänta till den andra presidentperioden. Tidigare har presidenten sagt att inte skulle besöka Israel förrän han har något konkret att komma med. Nu verkar den nya formeln vara att det är parterna som ska leda processen, vilket skapar indirekt press på dem att komma överens – men inte ökar möjligheterna enligt min bedömning.

Norr om Israel har läget i Syrien fortsatt att bli värre. Nu anklagar bägge sidorna varandra för att gjort någon form av insats med något slags C-stridsmedel utanför Aleppo. Eftersom det inte finns några oberoende källor förhåller jag mig tills vidare skeptisk till uppgifterna. Det påstådda bokför jag däremot på kontot för förhöjd psykologisk krigföring. Här gäller det att undergräva förtroendet för motparten, och möjligen skapa någon form av ingripande från omvärlden. President Obama intygade att en användning av C-stridsmedel i Syrien skulle förändra förutsättningarna kapitalt.

Dessutom påstås syriskt stridsflyg ha bombat mål i Libanon för att slå ut försörjningslinjer till rebellerna i det aktuella området. Här har jag inte heller i skrivande stund hittat någon oberoende verifikation, men för några dagar sedan var syriska företrädare tydliga med att man inte stillatigande längre se på dessa rörelser av vapen och materiel. Det talar för att det verkligen skett, vilket skulle sätta den libanesiske presidenten Suleiman under stor press att stoppa flödet för att inte riskera en inrikespolitisk explosion.

För att ytterligare lök på laxen så har också läget förändrats vid Golanhöjden. På den syriska sidan har mindre, hårdföra islamistgrupper tagit över ett mindre område. Det ökar risken för friktioner med Israel som trots retoriken i praktiken levt i fred med Syrien sedan oktoberkriget 1973.

Det här är några tecken på att den syriska konflikten är på väg att flamma upp ordentligt. Till den brasan ska läggas en förvärrad inrikespolitisk situation i Jordanien, där kung Abdullahs förmåga att styra landet blir alltmer kringränd. Det är inte säkert att kungen personligen skulle råka illa ut vid stora oroligheter, eftersom han påräknar blodsband med självaste Muhammed. Men, ett liknande uppror i Jordanien som i Syrien för omfördelning av makt och mot korruption skulle kunna leda till ett maktövertagande av Muslimska Brödraskapet och en marionett till kung. Det i sin tur skulle betyda att Israels geopolitiska läge skulle vara helt förändrat på drygt två år med stora förändringar i Egypten, Syrien och i så fall Jordanien. Tidsramen är en tuff påminnelse för den som till äventyrs anser att man ska utforma sin säkerhetspolitik på extrapolerade prognoser.

Lika bekymmersamt är det inrikespolitiska moraset i Irak, där den shiitiske premiärministern al-Maliki utför en konfrontativ förföljse av sina politiska motståndare, i huvudsak sunniter förstås. ”Den enda platsen där sunniter nu är i majoritet, är i fängelserna”, suckade nyligen en sunnitisk politiker. Värst är verkar situationen vara i Kirkuk, staden i norra delen av landet och som har en mix av shiiter, sunniter och kurder. Läget uppges vara mycket spänt mellan de olika grupperingarna som finns och runt om i landet pågår dagliga sprängdåd och attacker. Ett resultat som inte är smickrande för den amerikanska invasionen av landet för tio år sedan.

För att göra det hela ännu värre så är den västra delen av landet, Anbarprovinsen, den andra delen av Irak med sunnitisk majoritet. Eftersom en del av vapenförsörjningen till rebellerna i Syrien går den vägen med stöd av sunnitiska schejker i området, så är det upplagt för djupa slitningar med Assads kollega, premiärminister al-Maliki som i centralregeringens namn försöker stävja denna smuggling för att lätta på trycket för den syriska regimen.

I nästa lager på löken ligger den latenta konflikten med Iran. Jag uppfattar president Obamas besök också inriktat på att tala direkt till den israeliska befolkningen med budskapet:”Förlita er på mig. Jag kommer aldrig låta Iran få tillgång till kärnvapen”. På så sätt kan den amerikanska administrationen sätta ramen för diskussionen i Israel om detta ämne, så att alla måste förhålla sig till budskapet. För en president som satsat mycket på nedrustning av de strategiska kärnvapnen är detta en viktig fråga. Om inte det iranska atomprogrammet begränsas till fredlig användning, så kommer världen få ett stort problem med teokraterna i Iran och en region i kärnvapenkapprustning. Det räcker med att överbefälhavare Obama nu har B-52:or flygande över Sydkorea i en klar signal om beslutsamhet att försvara sig och sina allierade mot nordkoreanska attacker. Läget vid koreanska halvön har försämrats ordentligt efter det märkliga landets senaste kärnvapenprov. Rent tekniskt råder nu krig, men utan stridshandlingar än så länge. Kommunikationslinjen mellan Pyongyang och Seoul är bruten, vilket ökar risken för missförstånd.

Samma risk som den amerikanska försvarsstabschefen Martin Dempsey varnade för i måndags när det gäller den bristfälliga kommunikationen med Iran. Det blir lätt att en misstro förstärks och tolkas inom ramen för de egna fördomarna eller rädslorna när man inte förstår den andra sidan, och det gäller åt bägge hållen. Ett iranskt eldöppnande mot en amerikansk UAV som eskorteras av stridsflyg, och som besvaras med verkanseld kan lätt spinna iväg om iranierna öppnar eld mot dessa plan också.

Det är i denna sköna, nya värld som vår Försvarsberedning ska navigera i och snart lägga fram en analys om. Vid en försvarsindustriell konferens intygade igår den vice ryske premiärministern Dmitrij Rogozin att militära medel är det främsta medlet för att lösa politiska och ekonomiska konflikter. I det nya ryska tänkandet har väst med sitt konsumtionsmönster ökat råvaruutaget från jorden till en sådan nivå att det kommer att innebära kamp om resurserna. Därför försöker landet nu skapa den kontaktlösa krigföringen som genom att genomföra fjärrangrepp först ska skydda de egna trupperna och den egna befolkningen.

Står vi inför en begynnande cykel av militärt våld när den globala ekonomiska och politiska kartan ritas om? Och vad betyder det i så fall för det internationella systemet och för vår del av världen? Klarar beredningen av att förhålla sig till kalla realiteter eller kommer den tillverkas utifrån en vällovlig önskan? Frågan är vad som kommer först – Försvarsberedningens rapport eller en lunta till den syriska knallgasen?

Som det heter i det arabiska ordspråket:

”Den som inte vågar smaka lärandets beska smak sväljer okunnighetens förnedring i hela sitt liv”