60 år av felaktiga slutsatser formar svensk säkerhetspolitik? (uppdatering 9/12 19.05)

Svensk JAS 39 under incidentuppdrag mot ryskt signalspaningsflygplan IL-20 Coot-A.

Bild via Observationsplatsen och franska flygvapnet

SVT fortsätter sin publicering av uppgifter från Snowden-arkiven rörande Sveriges samarbete med USA och även Storbritannien inom signalspaning. För de flesta borde detta komma som en icke-nyhet och vi får dagligen skåda nya journalistiska lågvattenmärken i jakten på sensationsrubriker. Sorgligast hittills är förmodligen avslöjandet av Marinens ”hemliga fartyg” i en landsortstidning. Det är nog ytterst få Karlskronabor som inte sett HMS Orion eller vetat om att det är ett signalspaningsfartyg.

Nåväl. Samarbetet med väst torde även detta vara väl känt och det enda som har hänt nu är att SVT publicerat amerikanska dokument som bekräftar just detta samarbete som ju de facto redan är känt.

Det kan heller inte komma som en överraskning att stora delar av FRA:s inhämtning är riktad mot Ryssland som trots allt är den dimensionerande säkerhetspolitiska faktorn i vårt närområde, precis som dess föregångare Sovjetunionen tidigare var. Så som ofta påpekat i andra blogginlägg förande de mer fysiska dimensionerna av försvars- och säkerhetspolitik, så utgjorde Sverige halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten och den situationen består än idag men i andra dimensioner. Under detta Kalla Kriget hade Sverige första parkett för att bedriva signalunderrättelsetjänst in i Sovjetunionen och de intressanta yttersta försvarslinjerna som låg i Baltikum som var högt prioriterat såsom utgörande den yttre ringen av Moskvas försvar. Då liksom idag utgjorde dessutom Östersjön prov- och försöksområde för den ryska marinen.

Vad ska vi ha FRA till om myndigheten inte ska spana på Ryssland, den ryska makteliten och aktörer i Ryssland som utgör fundamentala beståndsdelar i den ryska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen? God kännedom om detta är grunden för att kunna anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik. Otaliga är de exempel på hur information från just FRA kunnat användas av Regeringen för att styra händelseutvecklingen på ett för Sverige gynnsamt sätt eller användas som förvarning. Ett exempel som nämnts i media idag är Georgienkriget, men andra exempel är frihetskampen i Baltikum, U 137-incidenten, haveriet med en rysk Su-15 i Östersjön vid manövrering mot en spaningsviggen och en rad andra större internationella händelser. Både kända som en rad okända. Information från FRA är också en vital komponent för att bekräfta riktigheten i annan underrättelseinformation som inhämtats via andra kanaler.

Sensationshysterin i media underblåses även då Försvarsmakten håller locket på vad avser rysk signalspaningsverksamhet mot Sverige. Bilden allmänheten får i media blir då (något förenklat) att Sverige spanar på Ryssland för att gå USA:s intressen, även om det i realiteten ser ut på ett helt annat sätt. Det har förekommit ett fåtal tillfällen då media fått intervjuer med företrädare från MUST eller SÄPO som valt att berätta om underrättelseverksamhet mot Sverige. Ett exempel är denna intervju med dåvarande MUST-chefen som berättar om ökad signalspaning mot Sverige.

Den som överraskas av de senast framkomna uppgifterna om att FRA kunnat samarbeta med USA och andra västländer i NATO under mycket lång tid, bör läsa in sig mer på ämnet och vad som redan är känt. En utmärkt start är SvD-journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där ämnet ingående avhandlas liksom övriga förbindelser mellan Sverige och NATO under det Kalla kriget.

Den upprördhet som många media idag verkar eftersträva att åstadkomma är beklagansvärt nog baserad på 60 år av politiskt hemlighetsmakeri och falskspel. Det tog inte många år efter andra världskriget innan ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker i partiets absoluta kärna valde att fortsätta och utveckla det mycket täta samarbete med USA och Storbritannien som Sverige haft under andra världskriget. Utåt skulle det i 50 år anspelas på att neutraliteten var det som räddat oss under kriget och det som skulle hålla oss överlevande i händelse av ett tredje världskrig mellan väst och öst och där alliansfriheten var en central del. I själva verket hade Sverige ett mycket tätt samarbete västerut, men endast känt och underhållet av ett ytterst litet fåtal politiker och än färre militärer där inte ens alla överbefälhavare var invigda i situationen.

För de ursprungliga initiativtagarna inom socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen var detta ett naturligt resonemang baserat på erfarenheterna från kriget, men även realpolitiska förutsättningar såsom att ett öppet svenskt samarbete med NATO eller till och med NATO-medlemskap skulle kunna medföra att Sovjetunionen såg sig tvingat att gå in i Finland på samma sätt som man senare gjorde i Ungern och Tjeckoslovakien och integrera landet i Warzawapakten. En utveckling som varken Sverige eller USA ville se.

Svårigheterna kom dock med generationsskiftet i socialdemokratin. Lika självklar som livlinan västerut var för Erlander med flera, lika främmande skulle tanken på ett samarbete vara för de socialdemokrater som dominerade partiet under senare av kalla kriget, vilket inte är så konstigt. När förberedelserna och samarbetet västerut intensifierades, ökade också den svenska officiella retoriken kring alliansfriheten och neutraliteten som under det kalla krigets andra halva kom att vara en lika central del av socialdemokratin som lika lön för lika arbete. Samarbetet var så pass hemligt att när Palme förlorade valet 1976 informerades aldrig någon av de två följande borgerliga regeringarna om samarbetet, vilket torde ha inverkat menligt på möjligheterna att agera snabbt i händelse av krig. Sådan information i de borgerligas händer hade naturligtvis kunnat innebära politiskt självmord för socialdemokratin, men även ett markant ökat stöd för Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det förefaller därmed inte så konstigt att många av dagens moderna socialdemokrater som ”gick med i Olof Palme” (Mona Sahlin) och även yngre förmågor som uppfostrats med retorik om alliansfrihet som neutralitet allt sedan barnsben, även kommit att se den som en verklighet.

Slutsatsen inom det svenska samhället har därmed blivit att den alliansfria och neutrala politiken var framgångsrik och det som höll Sverige skyddat. Frågan är dock om man därmed inte bedrar sig själv av ren okunskap eftersom det i realiteten förhöll sig på helt annat sätt, känt av både Väst och Sovjetunionen.

Av den anledningen är just citatet från SVT:s dokument så intressant: “The relationship with Sweden is protected at the TOP SECRET level because of that nation’s political neutrality”.

Ett nytt försvarsbeslut står för dörren. För svensk säkerhetspolitiks bästa är det mycket hög tid att Socialdemokraterna nu slutligen tar tag i sin historia och kommer med en vitbok över partiets säkerhetspolitiska förbindelser västerut kontra den falska retorik som format två generationer av socialdemokratiska politiker. Tiden rinner snabbt ut. Snart är alla nu levande personer som hade insyn borta. Utan tvivel finns det många socialdemokraterna som hoppas på den utvägen då det minst smärtsamma för partiet och egna intressen vore om fasaden fortsatt kunde upprätthållas.


Läs gärna denna artikel av Robert Dalsjö som forskat på den svenska livlinan västerut och de dåvarande socialdemokratiska regeringarnas förhållningssätt

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6SvD, 2, 3, 4Aft, 2, 3, SR, GP, BLT, 2, 3

Läs även Oscar Jonsson om FRA och sensationslystna media

Uppdatering 9/12 19.05: Marita Ulvskog, som ju kan räknas in i den generation socialdemokrater som vuxit upp i den offentliga bilden av socialdemokratin som den svenska neutralitetens försvarare, uttrycker sig något märkligt i en intervju med Aftonbladet idag om just neutralitet. Glädjande nog har Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterat detta på ett mycket bra sätt på Försvarsmakten Kommenterar. Aftonbladets artikel är annars läsvärd med tanke på tidigare försvarsministern Björn von Sydows kommentarer.

Uppdatering 12/12: Mycket läsvärd debattartikel i SvD av ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen apropå den senaste veckan rapportering om FRA.

Jag ger bort miljoner

TV-serien ”Bletchley Circle”, föregångare för en svensk TV-succé 2015.

Nu på söndag den 10 november kl 14:03 sänds P3-dokumentären ”Operation Stella Polaris och signalspaningen”. Det är bara att lyssna och sedan sätta sig ner och skriva manus för antingen en TV-serie eller spelfilm i stil med ”Bletchley Circle” (se ovan).

Sen är det bara att vänta på att miljonerna börjar trilla in på ditt konto. Du kan tacka mig i eftertexterna.

Grattis alla GRU-veteraner!

Missa inte specialfordonen, vissa som hämtade ur en science fiction-film.

Det var inte många dagar sen den årliga spetsnaz-dagen, men icke desto mindre firar Ryssland idag militära spanardagen som är en högtid för alla GRU-veteraner och firas sedan år 2000. Är det inte lite märkligt?

Förklaringen är att en stor mängd personer inom Rysslands olika militära spanings- och underrättelseenheter inte tillhör spetsnaz-förband, men även de uppskattar naturligtvis att bli firade. Nu är jag dock lite hädisk och väljer att som dagens filmklipp visa en ny dokumentärfilm om FSB:s spetsnaz. Du kanske redan har sett många ryska filmklipp, men detta är verkligen snäppet över det mesta som hittills har visats. Dessutom är det textat på engelska. Sen finns det numera ett direkt samband mellan FSB:s spetsnaz och de de olika militära spetsnaz-förbanden, för som Joakim von Braun och undertecknad visar i Ryska elitförband så finns sen början av detta år specialförbandet SSO, som efter behov tar in både GRU- och FSB-veteraner.

Jakten på kalla krigets slut

TV-serien ”The Americans” om kalla krigets 80-tal och…

…det verkliga gripandet av GRU-generalen Poljakov, utfört av KGB:s Alfa.

Att kalla kriget är tillbaka alternativt aldrig riktigt tog slut verkar bli en vanligare tanke i Sverige. Eller hur ska man annars tolka signaler som radioprogrammet häromveckan under rubriken ”Är vi på väg in i ett nytt kallt krig?”. I show business märks också tecknen.

En och annan av bloggens läsare följer kanske TV-serien ”The Americans” om 80-talets inte alltid så kalla krig mellan KGB-illegalister i USA och FBI. Men när utspelar sig ”The Americans” egentligen? Den tidigare CIA-mannen bakom TV-serien, Joseph Weisberg, har sagt svart på vitt att hans viktigaste inspiration för serien var avslöjandet 2010 av ett helt nätverk av ryska illegalister i USA (Anna Chapman och nio till). Men Weisberg kom fram till att ”en nutida miljö inte framstod som någon bra idé”. Varför inte det då? Jo, TV-publiken var tydligen ännu inte mogen att hantera vad som skedde 2010: ”Folk var både chockade av skandalen och ryckte på axlarna åt den, eftersom vi väl inte var fiender med Ryssland längre. Ett uppenbart sätt att lösa detta i TV-mediet var att förlägga den under kalla kriget”. Citaten kommer från TIME:s intervju med Weisberg inför seriestarten och är översatta av mig.

Kan då folk verkligen inte hantera att se den nutida friktionen/konflikten mellan öst och väst? Kanske det stämmer om man vill ha en stor hit i TV-mediet. Men det har dock redan gjorts en spelfilm om spionskandalen Ryssland-USA 2001, då FBI-agenten Robert Hanssen greps för spionage för KGB och dess nutida arvtagare SVR. Filmen hade premiär 2007 och heter ”Breach”. Den heter så även på svensk DVD. Det var väl långt ifrån alla svenska städers biografer som visade denna film men det var inte för att den var dålig. För dålig är den inte. Men ännu mer fascinerande är dock verkligheten bakom filmen, som min medförfattare Joakim von Braun och jag kommer in på i vår nya bok Ryska elitförband. Vi skriver i avsnittet om KGB-spetsnaz hur operatörer ur KGB:s Alfa 1985-86 fick det ytterst känsliga uppdraget att gripa ett antal officerare ur både KGB och GRU för spionage. I det andra klippet här ovan kan du se hur det gick till när ”kronjuvelen” GRU-generalmajoren Dmitrij Poljakov greps av Alfa 1986. Varför beter sig Alfa-operatörerna i klippet som de gör? Joakim förklarar: ”Detta är hur KGB/FSB griper personer som man kan misstänka har tillgång till giftkapslar och andra dolda saker som man kan förstöra genom att svälja etc”.

Nu när vi nu under sommaren och hösten 2013 haft flera rekordstora militärövningar får man kanske drista sig till att gissa att vi inom en nära framtid får se fler spelfilmer av typen ”Breach” men med mer militär profil. Gissningsvis inte bara amerikanska filmer utan även ryska. Den nya ryska 3D-filmen ”Stalingrad” är nog bara början. Tänk ”Top Gun” och ”Jakten på Röd Oktober”, men i nutid. Skulle jag vara rysk filmregissör skulle jag nog satsa på en film med fokus på de nya smygflygplanen och en rödhårig kvinnlig pilot vid namn Anna. Fler filmtankar?

Sovjets hemliga kartor över Sverige

Spetsnaz från Örebro är ett av de musikhistoriska inslagen i nya boken.

En av de aspekter med nya boken Ryska elitförband som väckt uppseende är de hemliga sovjetiska kartorna över Sverige. Att Sovjetunionen skapade extremt detaljerade kartor över andra länder, som Sverige, har länge varit känt men mycket om dessa kartor är ännu okänt.

En av de kartor över Sverige som min medförfattare Joakim von Braun och jag inte hade studerat när vi skrev vår bok var den över Sundsvall, som är lite extra intressant på grund av vissa objekt. Men tack vare den fenomenale Bo Sunnefeldt, känd från inte minst Pennan & Svärdet, kommer här med Bos medgivande ett komplement till vår bok om just Sundsvallskartan:

”Särskild färgsättning har gjorts av militärt intressanta objekt och samhällsviktiga installationer, till exempel hamnanläggningar, SJ:s lokstallar, det dåvarande luftvärnsregementet, oljedepåer, större industrier, post, telegrafstation med mera. Även terrängen – inklusive avgränsande vattendrag, höjdförhållanden, vattendjup samt till och med trädens höjd (!) – beskrivs noggrant.

På kartan finns också i princip all terräng och infrastruktur (med årstidsvariationer!) av militärt intresse komprimerat beskriven. Trots att texten saknar militär analys och slutsatser framgår det tydligt att underlaget är anpassat för en militär planläggning. Exempel på detta är beskrivningen av tidpunkter för besvärlig våghöjd, isläge, grynnor/grund, kajlängder, kranar, vattendjup och varvskapacitet. Större förrådsutrymmen jämte olje- och bränsledepåer i hamnområdet, även underjordiska, anges med bedömt innehåll. Inte bara flygplatsens läge i förhållande till staden framgår, utan även banans längd och beskaffenhet samt bedömd storlek på flygbränsledepån (cirka 20 ton).”

Sunnefeldts bedömning av kartans tillblivelse: ”Detaljeringsgraden har krävt manuell rekognoscering”. Nu vill du säkert se kartan ifråga och bäst är ju då att få se den i full storlek och det kan du göra på Karlsborgs fästningsmuseum som även har en tillfällig specialutställning som du nog vill se, ”Specialförband i världen”.

Sveriges stora krigstida allierade: Ryssland

Hur viktigt var det brittisk-svenska raketartilleriet vid slaget om Leipzig 1813? Det utreder Rocket Troop Leipzig 1813.

Om en vecka är det dags, det blir då precis 200 år sedan det största slaget i Europa före 1914. Hur kommer det att uppmärksammas i Sverige? Vi deltog ju, med raketartilleri och allt.

Det finns många märkligt okända aspekter av slaget vid Leipzig, inte minst att en av Sveriges stora allierade då var Ryssland och att en brittisk raketartillerienhet ingick i de svenska styrkorna (se klippet ovan). Men i oktobernumret av Militär Historia presenteras slaget på ett pedagogiskt sätt av historikern och författaren Olle Larsson. Vad gäller vad som nu kommer att ske under de närmaste dagarna med anledning av 200-årsminnet så har en vänlig läsare av mitt inlägg ”Vårt krig mot Napoleon” kommit med ett kreativt förslag: att starta en tråd på Twitter om svenska aspekter av Leipzig 1813-2013. Jag följer Staffan E:s råd och börjar ikväll twittra med #Leipzig1813SE

För övrigt ger nya numret av Pennan & Svärdet en andra chans till dem som missade flygboken Lucky Strike, som just utnämndes till Årets flygbok. En annan bok som jag varmt vill rekommendera i nya Pennan är T-kontoret av Sam Nilsson, som handlar om vår underrättelsetjänst under det klassiska kalla kriget och innehåller hemliga agenters bilder och annat ovanligt spännande.

Putin talar svenska

Putin talar mer engelska inför kameror, får vi höra hans svenska snart?

President Putin ”utbyter fraser på svenska” med Sergej Ivanov, presidentadministrationens chef. Det skriver idag The Moscow Times och citerar Ivanov, som liksom Putin är tidigare officer i KGB-FSB (generalöverste).

Som jag igår tog upp så händer det att Putin själv talar engelska. Men den ryska presidentadministrationens chef Sergej Ivanov berättar i dagens The Moscow Times att Putin med honom ibland faktiskt övar sig i att tala svenska: ”Presidenten kan tyska bra, och jag kan engelska. Svenska är någonstans mittemellan”.

Enligt Ivanov är det Putin som inleder övningarna i svenska: ”Han säger något på svenska och därefter svarar jag på samma språk”. Att Ivanov talar en del svenska är välkänt sen flera år, han var en tid baserad i Helsingfors. Men Putins intresse för svenska har hittills varit okänt.

Sergej Ivanov blev under 90-talet en av de yngsta generalerna inom SVR, utrikesunderrättelsetjänsten (f.d. PGU inom KGB) och mellan 1998 och 1999 var han nummer två inom FSB. Mellan 2001 och 2007 var han Rysslands försvarsminister.

Eskilstunas elit

Kent, Eskilstunas största band, sjunger ”Elite” med spansk undertext.

Idag kan man läsa i två tidningar om olika svenska frivilliga för Sovjetunionen som lyfts fram i min och Joakim von Brauns nya bok Ryska elitförband.

Tidningen Folket i Eskilstuna tar idag upp vår boks mest sensationella frivillige, Arthur Adams, född och delvis uppvuxen i Eskilstuna. Det var den 17 juni 1999 som Adams utnämndes till Rysslands hjälte, ett datum då den ryska säkerhetstjänstchefen var en då mycket okänd Vladimir Putin. Det är alltså först nu som detta blir känt i Eskilstuna, eller kanske man nu borde säga Gorod Geroj Eskilstuna (Hjältestaden Eskilstuna). Apropå Eskilstuna publicerades igår nya uppgifter och foton om Byringelägret inklusive en bild av en tidigare sovjetisk marinofficer, i svenska hemvärnets tjänst på vakt utanför slottet i Stockholm! För mer om sovjetiska soldater i Sverige under kriget se min tidigare bok Tyskar och allierade i Sverige.

I norra landsändan fokuserar Norrbottens-Kuriren idag istället på två män som efter sprängutbildning i Boden vid ingenjörtrupperna (Ing 4 som döptes om till Ing 3) blev frivilliga i Spanien, men inte i de välkända Interbrigaderna utan istället inom vad de själva kallade ”Specialtjänsten” eller partisanerna och deras sovjetiska chefer kallade för spetsnaz. Kuriren har bara tagit med några uppgifter ur vår bok. En av dem som inte kom med och som jag själv finner rätt spännande är att deras närmaste chef fick Östtysklands högsta utmärkelse. Mer om den och sovjetiska & ryska dekorationer och specialmärken finner man i Ryska elitförband, som släpps inom SMB till ett särskilt bra pris om några veckor.

Kalasjnikovs med svenskt krut

”Partiet har alltid rätt” (Die Partei hat immer recht) var inget skämt. Det bara görs inga såna här låtar längre (iaf i Europa).

Operation Norrsken är den hittills starkaste boken om den östtyska säkerhetstjänstens infiltration av Sverige. Författaren Christoph Andersson kommer med en mängd nya och omskakande uppgifter om kalla kriget i Sverige.

Operation Norrsken beskriver hur svenskt krut hamnade i östtyska Kalasjnikovs och varför den mystiskt försvunna Rapportjournalisten Cats Falck kunde ha blivit en av Sveriges mest kända journalister om hon fått fortsätta med sin story om svensk kärnvapenteknologi till DDR. Cats Falcks död berör mig fortfarande, kanske för att jag känner igen mig i hennes ungdomliga entusiasm och för att en av de första sakerna jag gjorde som frilans handlade om östtysk krigsmaterielsmuggling. Hennes död var kanske trots allt en olyckshändelse. Men det spelar nu, efter att Operation Norrsken släppts, mindre roll. För genom boken får vi veta mer om hennes fantastiska och skrämmande story. Och vilken story!

Minst lika gripande, men av helt andra skäl, är det att följa Christoph Andersson hem till den svenska f.d. nazisten och sedermera Stasi-medarbetaren ”IM Kungen”. Klockren research.

Operation Norrsken är tyvärr inte bara historia, den säger oss mycket om hur underrättelsetjänster agerar även i nutiden. Visst har mycket tekniskt förändrats sen murens fall, men de svagheter som boken suveränt dokumenterar ligger främst på det mänskliga planet.

Apropå kalla kriget och något väldigt mänskligt måste jag bara nämna lappen på toadörren som finns med i senaste Soldat & Teknik (2/2013). Vad som står på lappen? Läs artikeln ”Kanonerna på Landsort”…

Boken presenteras ytterligare i senaste Pennan & Svärdet (3/2013).

USA investerar i arktiskt ”Saurons öga”


Detta är ”Saurons öga” enligt Rysslands röst. FOTO: USAF

Det blev i Norge idag känt att USA investerar 50 miljoner dollar (325 svenska miljoner) för att modernisera radaranläggningen Globus II i Vardö vid den norskryska gränsen.

Norska medier har under åren skrivit en hel del om radarn och ryska statsmedier kallade ifjol även på svenska Globus II för ett ”Saurons öga vid polcirkeln” och påminde om att en hög rysk militär betecknat anläggningen som möjligt mål för ryska taktiska kärnvapen.