Bekräftat: Typhoon på väg till Östersjön

Världens största ubåt kommer om några dagar kunna beskådas i Stora Bält.

Det är nu bekräftat av ryska flottan att världens största ubåt, den 173 meter (172,8) långa atomubåten TK-208 Dmitrij Donskoj, igår inledde sin färd från Kolahalvön till Östersjön – där varken hon eller eller någon annan ubåt av Typhoon-klass tidigare har varit. Hon reser också i fint sällskap, med atomkryssaren Peter den store.

Igår, måndag den 17 juli, publicerade det ryska försvarsministeriet rörliga bilder av hur de atomdrivna fartygen Dmitrij Donskoj och Peter den store inledde färden mot Östersjön. Genom den norska nyhetssajten Barents Observer finns nu fler uppgifter. Rutten för TK-208 Dmitrij Donskoj, ubåten av den Typhoon-klass som blev kändis genom filmen ”Jakten på Röd Oktober”, är nog av visst intresse för boende i södra Skandinavien. Hon kommer att i ytläge (på grund av storleken och djupet) glida genom Stora Bält, alltså mellan de danska öarna Fyn och Själland. Det bör ske några dagar före den 29 juli – då hon skall visas upp i Sankt Petersburg, under den ryska flottans dag.

Dmitrij Donskoj är inte längre utrustad med sin standardbeväpning, tjugo stycken R-39 kärnvapenrobotar, utan har de senaste åren tjänstgjort som plattform för prov med Rysslands dyraste vapensystem, kärnvapenroboten Bulava, på svenska Stridsklubban.

Apropå Stora Bält så skrev bloggaren Jägarchefen nyligen ett intressant inlägg om detta område. De östtyska attackdykarna, Kampfschwimmerkommando 18, hade det danska kustartilleriet på ön Langeland som mål.

Två svenska hjältar och tsarfamiljen

Jan Danielsen med norrman iklädd samma uniform som han bar vid Narvik.

Idag för 70 år sedan kan ha varit Raoul Wallenbergs sista. Idag för 100 år sedan föddes Jan Danielsen. Samma datum året därpå blev det sista för Rysslands tsar Niklaj II med hustru och barn.

Sovjetiska myndigheter uppgav 1957 att Raoul Wallenberg avlidit tio år tidigare, den 17 juli 1947, i den sovjetiska säkerhetstjänstens förvar. Av en hjärtattack i sin cell. Medan dödsorsaken sedan dess har betvivlats så framstår det som möjligt att Raoul Wallenberg dog den 17 juli eller omkring det datumet. Antingen genom att han giftmördades eller sköts av den sovjetiska säkerhetstjänsten, beroende på vilken sovjetisk/rysk källa man vill sätta mest tilltro till. För att citera den sovjetiske generalen Pavel Sudoplatov om Raoul Wallenberg:

”Tidigt i juli 1947 hade man nått ett dödläge i fallet Wallenberg. [Han] hade vägrat samarbeta och eliminerades därför, samtidigt som våra ledare fortsatte att hävda för svenskarna att de ingenting visste om hans öde.” (ur Sudoplatovs Direktoratet)

Vidare uppgav Sudoplatov att Wallenberg sannolikt injicerades med ett gift från ett laboratorium tillhörigt MGB, som säkerhetstjänsten då hette.

Undertecknad har i bokform bara ytligt beskrivit Raoul Wallenberg, men desto mer har jag skrivit om Jan Danielsen, som föddes den 17 juli 1917. Det var en stor förmån att flera gånger få träffa honom och skriva om hans konkreta ställningstagande mot både Stalin och Hitler.

Nästa år denna dag kommer det att bli en särskild uppmärksamhet kring den siste regerande tsaren Nikolaj II – eftersom han sköts tillsammans med sin hustru och barn den 17 juli 1918, varefter liken förstördes och gömdes så grundligt att de först kunde hittas och identifieras i samband med Sovjets fall.

I gränslandet mellan krisberedskap och totalförsvar

av Lars Holmqvist Torsdagen den 15 juni var Generaltulldirektören inbjuden till Justitieutskottet. Man kan anta att ämnet som avhandlades var Tullverkets agerande i samband med terrordådet i Stockholm den 7 april i år, men protokollet från mötet är ännu inte publicerat. För min del bedömer jag inte att Tullverket begick något formellt fel den dagen, […]

Minns 20 juli

av Christian Brav 20 juli är en av de viktigaste dagarna i det nutida Europas historia. Denna dag år 1944 genomfördes det attentat, som hade kunnat avsluta Andra världskriget och rädda miljoner fångar i nazistiska koncentrationsläger. Det var en grupp höga tyska officerare, som äntligen lyckades genomföra vad de länge försökt: att placera en bomb […]

Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna

Sammanfattning
Främmande makt/-er förefaller från minst 1955 intill dags datum genomfört militära operationer med undervattenssystem, dels längs Höga Kusten, dels in i Ångermanälven. Det övergripande syftet, under det kalla kriget, får anses vara att genomföra operativ inhämtning samt operativa förberedelser för att kunna verka mot kustflottans baseringsområde. Den eller de kränkande makterna förefaller fokuserat sin verksamhet under våren samt hösten i det aktuella området. Den kränkande makten har sannolikt använt både dykarfarkoster, miniubåtar samt konventionella ubåtar i sin verksamhet.
Analys
Detta inledande inlägg, om tre stycken, kommer beskriva historisk kränkningsbild kring Härnösandsområdet i huvudsak och till del Höga Kusten. Inlägg nummer två kommer fokusera på motivbilder samt möjliga metoder, det avslutande tredje inlägget kommer fokusera på möjligheter i nutid för att verksamheten fortskrider och varför den gör det i sådant fall, det inlägget kommer även utgöra en del av det avslutande inlägget avseende den ökade militärstrategiska vikten av mellersta och norra Norrland. Det övergripande syftet är att öka kunskapen kring hur en eller flera kränkande makt/-er kan tänkas agera och varför man kan vara beredd att ta stora risker redan i fredstid.
Vi befinner oss just nu i den period, kvartal 3, där observationer och rapportering avseende, eventuell, främmande undervattensverksamhet är som högst. Historiskt under perioden 1981-1994 inkom cirka 5% under kvartal (KV) I, 30% under kvartal KV II, 50% under KV III och avslutningsvis 15% under KV IV, sett till hela Sverige. Detta mönster förefaller fortfarande vara aktuellt, utifrån uttalanden av Försvarsmakten.1
För att belysa vissa faktorer som kan ligga till grund, för varför en eller flera främmande makt/-er kan tänkas kränka svenskt inre vatten, kommer jag utnyttja Västernorrland som ett exempel, jag har i ett antal tidigare inlägg belyst hur det område varit utsatt för främmande undervattensverksamhet. Därmed finns det ett värde i att belysa det mer ingående. Därtill, sett till rapporter och mediabevakning är det området mindre uppmärksammat, varvid det är lättare att filtrera information. Däremot kan bevekelsegrunderna till varför området kränkts bli svagare, än om t.ex. Stockholms skärgård utnyttjas som exempel.
Vid 1914 års försvarsbeslut fastställdes att en örlogs-/bas/depå skulle upprättas vid Ångermanälvens mynning, närmare bestämt vid Gustavsvik. Vid beslutstillfället hade kustflottan örlogsbas vid Karlskrona samt Stockholm, vilket bedömdes för litet maa. den långa svenska kusten, det fattades även beslut om att upprätta en örlogsbas i Göteborg.2 Samtidigt fattades även beslut om att anlägga Hemsö fästning. Fästningsarbetet kom att påbörjas 1916, men arbetet kom att avbrytas 1918 i.o.m. Finlands frigörelse från Ryssland, beslutet om att upprätta en kustartillerikår kom även att upphävas, 1925. Vid 1925 och 1936 års försvarsbeslut kom de delar av fästningen som var färdigbyggd placeras i materielreserven, för att aktiveras 1939 i och med andra världskrigets utbrott, 1942 kom även ett kustartilleridetachement för bemanningen av fästningen organiseras.3
Bild 1. Gustavsviksbasen samt Hemsö fästning.
Under andra världskriget kom även Fårösundsbasen att anläggas.4Ytterligare baser kom även upprättas efter andra världskriget slut. De som tillkom under det kalla kriget var, Öregrundsbasen, Gräddöbasen, Saxarbasen, Ingaröbasen, Södertörnsbasen, Orrbasen och Gullmarsbasen. Dock kvarstod Gustavsviksbasen (Hemsöbasen/Härnösandsbasen) som enskild örlogsbas för kustflottan i norra Sverige.5 Detta ger en motivbild till varför främmande makt/-er skulle kunna tänkas ha ett operativt inhämtningsintresse, av detta geografiska område. Då den enda örlogsbasen för norra Sverige fanns där, som därtill skyddades av, en av Sveriges största kustartilleri anläggningar.
Den 19JUL1955, förefaller den första möjliga ubåtsobservationen genomförts i anslutning till Gustavsviks örlogs-/bas/depå i Ångermanälven. Två individer observerade ett mörkt föremål, som kan ha varit ett ubåtstorn, som rörde sig i nordlig riktning. Försvarsstaben bedömde vittnesuppgifterna som för vaga, för att kunna fastställa om det de facto hade varit en ubåt eller ej i området.6 Detta år, 1955, var även det år då ett flertal observationer gjordes av möjliga ubåtar, längs den svenska kusten. Det var även detta år, som sannolikt, de första miniubåtsobservationerna genomfördes längs svensk kust, i september respektive november, vilket i sammanhanget blir intressant.7
Bild 2. Geografiskt område för Ramvik, Veda och Hornö.
Detta förefaller vara den enda observationen fram till 1980-talet som går att finna kring Västernorrland, därmed inte sagt att det inte finns andra omnämnda som ej digitaliserats, eller går att finna med andra sökord, än de som använts. Däremot så omnämns i 1983 års ubåtsutredning, att mellan 1962-79 skall tre sannolika och 13 möjliga kränkningar skett inom Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN).8 Ett annat viktigt ingångsvärde att ta med sig i de kommande beskrivningarna kring den främmande undervattensverksamhet, är att erfarenhetsvärdet från 1980-talets kränkningar var att det inkom från allmänheten cirka 100 rapporter per år, i MILO NN, avseende möjlig främmande undervattensverksamhet.9
Vid den större ubåtsjakten i Sundsvall under slutet av april och inledningen av maj månad 1983,10 inkom även rapporter från Härnösandsområdet. Den 04MAJ1984 observerades vid Veda en möjlig ubåt vid platsen för färjeläget mellan Veda och Hornö.11I sammanhanget är det intressant att notera en senare observation vid Ulvön den 17MAJ1983, då två fritidsfiskare från Köpmanholmen observerade en ubåt som bröt vattenytan med sitt torn, bara några meter från deras egen båt. Händelsen kom omedelbart att rapporteras till Marinen som insatte en helikopter mot platsen, dock blev spaningarna resultatlösa. Denna observation kom dock att bedömas som en säker ubåt alternativt miniubåt i den efterföljande analysen av incidenten.12
Bild 3. Geografiskt område för Norafjärden.
Den 29AUG1984 observerade skepparen på färjan mellan Hornö och Veda vad han ansåg vara en ubåt, under kvällen kom även ubåtsnät läggas ut vid in-/utloppet till Norafjärden, en till två bevakningsbåtar kom även befinna sig i fjärden, det kom även läggas ut ytterligare ett ubåtsnät tre dagar senare, parallellt med det sedan tidigare utlagda nätet. Marinen hade innan denna observation genomfört en krigsförbandsövning i området.13Inhämtning med soldater på land, riktad mot Norafjärdan förefaller även genomförts.14 Den 04SEP1984 kom bevakningen i området trappas ned, viss form av bevakning kom fortsatt bibehållas, sannolikt kring Norafjärden.15
Besättningen på en norsk segelbåt skall den 31MAJ1986 observerat vad de ansåg vara ett periskop utanför Härnösand. De skall även tagit fotografier av föremålet, vid observationstillfället var sjön lugn och det var soligt. Vid analys av bilderna framkom inget av marint intresse enligt Försvarsmakten, dock kom Försvarsmakten fortsatt att utreda deras iakttagelser, vad slutsatsen blev har ej gått att finna i den öppna rapporteringen. Möjligtvis är det dock denna observation som omnämns i SOU utredningen från 1995, i sådant fall är den klassificerad som sannolik ubåt, då den i tid samt geografiskt område förefaller överinstämma.16
I mitten av december 1987 upptäckte dykare ur kustbevakningen avvikande bottenavtryck men även spår efter larvfötter skall ha upptäckts i Gånsvik, de skall även fotograferat och filmat dessa spår. Marinen kom att påbörja en undersökning, syftandes till att fastställa om det rört sig om främmande undervattensverksamhet. Tidningarnas Telegrambyrå (TT) kom även anlita en egen dykare för att undersöka botten, enligt denna dykare så skall bottenavtrycken kunnat härröra från en dragandes bojsten, några avtryck av larvfötter upptäcktes ej av den av TT anlitade dykaren.17
Den 23APR1988 skall civilpersoner uppfattat ett periskop under rörelse och en s.k. vattenplog som skapades av rörelsen. Observationen skedde någon kilometer ut från kusten. Ytterligare en observation genomfördes samma dag vid Husum. Försvarsmakten kom, dels kalla in kustbevakningen, dels sätta in Hemvärn för att försöka identifiera ytterligare tecken på främmande undervattensverksamhet. Några ytterligare observationer kom ej att genomföras, varvid bevakningen avvecklades efter några dagar.18
Bild 4. Geografiskt område för Härnön.
Under den av SVT rapporterade ubåtsjakten vid Brämön i Augusti månad 1988,19 förefaller även möjlig undervattensverksamhet genomförts utanför Härnön, fiskebåten Tärnö skall ha kolliderat med ett föremål 19AUG1988. Likaså observerades även en s.k. “valrygg” vid Ramvik, i Ångermanälven den 23AUG1988. I slutet av samma dygn, 23AUG1988, erhålls även en hydrofonkontakt vid Älandsfjärden som inledningsvis bedöms som möjlig ubåt. Denna hydrofonkontakt kom sedan klassificeras som ett troligt drivande hydronfonmål d.v.s. ett mål för hydrofoner att upptäcka, som normalt placeras fast på botten.20
Därefter förefaller det ej skett någon offentlig rapportering avseende främmande undervattensverksamhet, förrän i november 1996. Marinen förefaller då genomfört någon form av ubåtsskyddsverksamhet kring Härnösand. Huruvida det var ett naturligt fenomen eller möjlig främmande undervattensverksamhet har ej gått att klarlägga, utifrån den öppna rapporteringen.21
Efter 1996 verkar det råda ett tomrum med rapportering intill 2014, när Operation Örnen genomfördes i Stockholms Skärgård,22vad avser möjlig främmande undervattensverksamhet vid nedre Norrland. I samband med Operationen Örnen, uttalar sig säkerhetskonsulten och författaren Joakim von Braun att han fått se uppgifter om möjlig främmande undervattensverksamhet, bl.a. utanför Sundsvall. När Sundsvalls Tidning frågar Försvarsmakten om von Brauns uppgifter, meddelar de att de ej kan bekräfta någon kränkning. Enligt von Braun så skall det skett antingen 2012 eller 2013.23
Bild 5. Område utvisande Gammellandet.
Nästa tillfälle som eventuell främmande undervattensverksamhet tas upp, är 2015, då en observation inrapporteras. Uppgiftslämnaren skall, dels genomfört en observation 2014 då ett ubåtsliknande föremål skall ha dykt, dels skall vederbörande den 25JUL2015, observerat vågbildning samt hur en silverstrimma bildats av något. Båda dessa observationer genomfördes vid Gammellandet.24
Som en konsekvens av medierapporteringen kring dessa två observationer, framkommer ytterligare en observation, denna skall ha genomförts den 03JUL2015. Vid denna observation finns det, dels en filmsekvens av hur något orsakar svallvågor och beskrivs som ett stim med 20 sälar som rör sig i hög fart, dels beskrivs av båtföraren hur ekolodet plötsligt visar grunt vatten, där det enligt sjökortet skall vara ca 30 meter djupt. Detta skede i Vålångersviken.25
Således, går det inledningsvis att konstatera, det finns ett flertal observationer vid Härnösand men även en bit in i Ångermanälven. Vid första anblick av dessa uppgifter kan det te sig något fantasifullt att man skulle kunna/våga gå in med en ubåt i en älv. Varvid det blir av värde att kontrollera sjökortet över det aktuella området, för att falsifiera eller validera om det är teoretiskt möjligt. För detta utnyttjas sjöfartsverkets öppna karttjänstsom går att tillgå över internet.
Begränsningen längs Ångermanälven kommer vara till Gustavsvik. Utanför Härnösand ligger maxdjupet på cirka 100 meter. Vid kontroll av de utmärkta farlederna till Gustavsvik i Ångermanälven så varierar djupet som mest till 106 meter och som minst 11 meter, längs de farleder som finns till Gustavsvik. Dock finns oftast djupare områden precis bredvid där farleden är utmärkt. Vad avser bredd så är den minsta bredden cirka 150-200 meter.26
Vad avser minsta operationsdjup torde det vara någonstans kring totalt 30-40 meter för en större diselelektrisk ubåt (motsvarande den tyska 212 eller den svenska Gotlands klassen). Detta utifrån behovet av 12 meter vatten ovan och under ubåten, samt dess egen höjd.27Detta djup går givetvis att minska, detta innebär givetvis en högre risktagning för upptäckt. För en miniubåt torde minsta operationsdjup, minst, kunna halveras jämfört med en större diselelektrisk ubåt.
En viktig faktor att beakta blir även ubåtens längd för att kunna manövrera i områden med begränsat utrymme, såsom skärgårdar, fjordar och älvmynningar. De diselelektriska ubåtarna har ett övertag då det gäller att manövrera i trängre områden jmf med t.ex. de större reaktordrivna attackubåtarna.28Miniubåtar har givetvis ett än större övertag då det kommer till att manövrera i områden med begränsat utrymme m.h.t. dess begränsade längd.
Bild 6. Sammanställning av observationer kring Härnösand.
Sett till de djupförhållanden där främmande undervattensverksamhet genomförts, som framkommit i de öppet redovisade ubåtsjakterna och observationerna under 1980-talet längs med Sveriges kust, får det ses som fullt rimligt att en miniubåt och/eller dykarfarkoster kan agerat i Ångermanälven och definitivt längs med kustområdet vid Härnösand.29 Vad avser en större konventionell ubåt får det även ses som definitivt att den kan agerat längs med kustområdet vid Härnösand, men även en bit in längs Ångermanälven.
Vad avser s.k. falsklarmsproblematik, finns det ett antal faktorer som måste beaktas ffa. avseende de utflöden till Bottenhavet som finns i det aktuella området och vad de kan medföra. I området finns fyra vattendrag, Ljungan, Indalsälven, Ångermanälvenoch Moälven. Samtliga fyra vattendrag för med sig mängder av föremål under vårfloden. Därtill förs stockar sedan tidigare flottning i älvarna med sig nedström och kan ge upphov till falsklarm.30
Därutöver torde vårfloden kunna skapa gynnsamma förutsättningar för att skapa en negativ miljö för ubåtsjakt ffa. med passiva system.31Dock medför även vårfloden problem för en inkräktare, då det torde vara relativt kraftiga strömmar som försvårar, dels förflyttning, dels eventuellt undervattensarbete/-rekognosering. Större mängder sand o.dyl. torde även transporteras under vårfloden, men även under övrig tid, varvid svårigheter kan skapas för en inkräktare.
Sett till den rapporterade verksamheten, så är fördelningen utifrån månader enligt följande, April månad ett tillfälle, Maj månad tre tillfällen, Juli månad två tillfällen, Augusti månad två tillfällen, November och December ett tillfälle. Utifrån den fördelningen så förefaller den eller de kränkande makterna utnyttja vårfloden samt det sämre vädret under höst och vinter månaderna som skydd, för sin verksamhet. De två tillfällena i Juli månad sticker dock ut.
Slutsats
Således får det anses tekniskt och teoretiskt möjligt att agera med dykarfarkost, miniubåt och konventionell ubåt utanför det aktuella området kring Härnösand, samt in i del av Ångermanälven upptill Gustavsvik. Den eller de kränkande makterna förefaller agerat i huvudsak under våren samt höst och tidig vinter. Troligtvis för att under våren kunna dölja sin verksamhet i samband med vårfloden och under hösten samt tidig vinter då det råder mindre aktivitet och människor tenderar hålla sig inomhus i större omfattning maa. väderförhållanden.
Främmande makts/-ers verksamhet förefaller pågått sedan minst 1955 intill dags datum. I huvudsak torde verksamheten varit inriktad mot Kustflottans basområde samt Hemsö fästning. Dock kan ett flertal andra motivbilder finnas, för den genomförda verksamheten. Framförallt om verksamheten fortfarande fortskrider, så måste andra motivbilder finnas, då Hemsö fästning samt kustflottans basområde i det aktuella geografiska området får anses vara avvecklat maa. den omriktning som Försvarsmakten genomförde under inledningen av 2000-talet.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Allehanda 1, 2(Svenska)
Forum navale 1(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Försvarets Forum 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1, 2(Svenska)
Sundsvalls tidning 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Artman, Kristian. Westman, Anders. Lärobok i Militärteknik, vol. 2: Sensorteknik. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Försvarsmakten. Sammanfattande rapport avseende ubåtsskyddsverksamheten i MILO NN. Östersund: Försvarsmakten, 1988.
Haglund, Magnus. Svenska flottan under kalla kriget: operationer och taktik i skuggan av hotet från öst. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2014.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.
Vego, Milan. The Right Submarine for Lurking in the Littorals. Proceedings Magazine. vol. 136. no. 6 (2010): 16-21.
Slutnoter
1SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 35-36.
2Stille, Åke. Om de primära örlogsbaserna vid Östersjön och Nordsjön ur strategisk-geografisk synpunkt.Forum navale. no. 12 (1954): 20.
3Nationalencyklopedin. Härnösands kustartilleriregemente. 2017. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/härnösands-kustartilleriregemente(Hämtad 2017-0713)
Nationalencyklopedin. Hemsö fästning. 2017. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hemsö-fästning(Hämtad 2017-07-13)
Försvarsmakten. Norrlandskustens marinkommando med Härnösands kustartilleriregemente. http://web.archive.org/web/19981212031041/http://www.mkn.mil.se/(Hämtad 1998-12-12)
4Stille, Åke. Om de primära örlogsbaserna vid Östersjön och Nordsjön ur strategisk-geografisk synpunkt. Forum navale. no. 12 (1954): 20.
5Haglund, Magnus. Svenska flottan under kalla kriget: operationer och taktik i skuggan av hotet från öst. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2014, s. 148 (karta utvisande svenska örlogsbaser).
6Osäkra uppgifter om ubåtstorn. Svenska Dagbladet. 1955-07-28
7Främmande ubåt siktades vid Utö Spaning förgäves. Svenska Dagbladet. 1955-07-17.
Fyra värnpliktiga såg ny okänd ubåt från berg på Utö. Svenska Dagbladet. 1955-08-04.
Larm vid Gotland lots gjorde skiss. Svenska Dagbladet. 1955-08-10.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011. s. 502-504.
8SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. s. 87-89.
9Ubåtsövning blev plötsligt allvar. Tidningarnas Telegrambyrå. 1987-12-22.
10SOU 2001:85. PerspektivUbåtsfrågan. s. 161-168.
11Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1983-05-05 17:51.
12Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-05-20 15:01.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.
13Nät. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-01 18:09.
14Nät. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-02 18:09.
15‘Ubåt?’. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-04.
16Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1986-05-31 (11:07 121 ord).
Ubåt. Tidningarnas Telegrambyrå. 1986-05-31 (11:07 80 ord).
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 180.
17Dykare undersöker bottenspår utanför Härnösand. TidningarnasTelegrambyrå. 1987-12-18.
‘Mystiska ubåtsspåren – bara från bojsten?’. TidningarnasTelegrambyrå. 1987-12-22.
18Det var en främmande ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1988-04-27.
19Sveriges Television. Ellung, Axel. Sjöström, Håkan. Sellén, Patric. SVT avslöjar: Tidigare okänd ubåtsjakt vid Brämön. 2014. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ubat(Hämtad 2017-07-13)
20Försvarsmakten. Sammanfattande rapport avseende ubåtsskyddsverksamheten i MILO NN. Östersund: Försvarsmakten, 1988, s. 4, 6.
21Peter Carlberg. Fortsatt spaning efter misstänkt ubåt. SvenskaDagbladet. 1996-12-11.
22Enander, Dag. 8 dagar i oktober. FörsvaretsForum. no 6 (2014): 24-28.
23Sundsvalls Tidning. Strandh, Birgitta. Främmande ubåtar ska ha kränkt Sundsvall. 2014. http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/frammande-ubatar-ska-ha-krankt-sundsvall(2017-04-14)
24Allehanda. Leffler, Klas. Ullacarin såg misstänkt ubåt i Ångermanälvens mynning – förhördes av försvaret. 2015. http://www.allehanda.se/angermanland/harnosand/ullacarin-sag-misstankt-ubat-i-angermanalvens-mynning-forhordes-av-forsvaret(Hämtad 2017-07-13)
25Allehanda. Leffler, Klas. ‘Nytt tips: Är det här en ubåt på fjärden?’. 2015. http://www.allehanda.se/allmant/angermanland/nytt-tips-ar-det-har-en-ubat-pa-fjarden(Hämtad 2017-04-14)
26Sjöfartsverket. Sjöfartsverkets karttjänster. 2017. http://www.sjofartsverket.se/sv/Snabblankar/Kartviewers/Se-pa-sjokort-/(Hämtad 2017-07-13)
27Vego, Milan. The Right Submarine for Lurking in the Littorals. Proceedings Magazine. vol. 136. no. 6 (2010): s. 17.
28Ibid. s. 18-19.
29Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 14-117.
30SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 165.

31Artman, Kristian. Westman, Anders. Lärobok i Militärteknik, vol. 2: Sensorteknik. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 88.

Eldorado i Östersund

Varsågod att undersöka Viggen och Draken närmare på Teknikland.

Vill bara tipsa alla läsare som är i närheten av Östersund att inte missa sommarens nog mest familjevänliga militärhistoriska museum, Teknikland utanför Östersund – t o m 18 år kommer man in gratis.

På Teknikland finner man inte bara flygnostalgi (både civil och militär) utan även två enorma Lego-dioramor och mycket om Jämtlands militärhistoria överhuvudtaget inklusive en del om det jag berättat i Tyskar och allierade i Sverige, särskilt allierade specialoperationer mot tyskarna i Norge, utgående från i Jämtland.

För öppettider och mer info besök Tekniklands hemsida och för mer av mina bilder från förra veckan så hänvisar jag till min öppna författarsida på Facebook.

President Macron. Del 2

av Lars Wedin Efter den andra valomgången är spelplanen nu lagd – nästan. Macrons parti har en mycket stark majoritet i ”andra kammaren”, hans politiska mandat försvagas dock av det låga valdeltagandet. Den första regeringsombildningen är redan skett. Bland andra har försvarsministern och justitieministern – den senare ledare för koalitionspartnern centerpartiet MoDem – just avgått. […]

Be aldrig om ursäkt för att vi övar

av David Bergman Det är sent på kvällen när larmet kommer: skottlossning på skoldisco i Uppsala. Den första polisbilen som kör fram mot skolentrén blir direkt beskjuten. Uppsalapolisens insatsstyrka är snabbt på plats men möter kraftigt motstånd av en grupp välorganiserade och välbeväpnade terrorister. Kraftiga detonationer och höga skrik hörs inifrån byggnaden. Det är inte […]

Försvarets finansieringsbehov – en pedagogisk utmaning

Från Almedalen meddelade igår Moderaterna att de hotar att lämna försvarsöverenskommelsen om inte resultatet blir att Riksdagen redan i höstens budget skjuter till 2 mdr kr till försvarsbudgeten. Det kan till en början låta som ett ansenligt tillskott, men det finns några aspekter man bör ha i åtanke. För det första har ÖB enligt Dagens Nyheter meddelat att i grunden kommer Försvarsmakten att förlora förmåga om inte minst 6,5 miljarder kr tillförs till 2020 (Därutöver har DN också uppgifter om en hemlig begäran om ytterligare 9 mdr kr). Det är lätt att tro att alla ytterligare pengar utöver dagens försvarsanslag skulle betyda en ökning av förmågan, men så är inte fallet.

För det andra ska dessa pengar också sättas i perspektivet av begreppet ”basplattan” som myntades inför försvarsbeslutet 2015. I ett nytt grepp, sannolikt för att undkomma förhoppningar och diskussion om nya stora materielprojekt, anammade regeringen begreppet basplattan för att beskriva de grundläggande områden och materielsystem som behövde byggas upp efter att ha legat för fäfot sedan försvarsbeslutet 2004. Öppet handlar det om brist på lastbilar, uniformer, m.m. Som jag redan då påpekade så handlar basplattan om saker som gemene svensk redan förutsätter att försvaret redan har.

Här existerar fortsatt en pedagogisk utmaning av stora mått för ÖB och Försvarsmakten. Hur kan man förklara för allmänheten och politiker vilka belopp som måste läggas för att täta hålen i basplattan, utan att röja sekretessbelagd information och därmed vara en eventuell angripare behjälplig?

Utan att tala klarspråk i denna fråga så får man mycket svårt att motivera de anslag som man är beroende av. Det skulle dock otvivelaktigt också följas av en diskussion om vad försvarsbudgeten egentligen gått till hittills. Här behöver man dock ha i åtanke att Sverige år efter år i reala termer reducerat sin försvarsbudget. Försvarsbudget som andel av BNP är ett trubbigt mått, men visar ändå på kostnader och ambition i förhållande till kostnadsläge. Görs nu inget tillskott till försvarsbudgeten så kommer denna att 2018 för första gången i historien att sjunka under 1 % av BNP. Det ska jämföras med de 2 % av BNP som är NATO:s rekommendation, vilket också var den nivå den svenska försvarsbudgeten var på fram till år 2000 och försvarsbeslutet då. Man kan också jämföra det med Sveriges uppfyllda mål om att lägga 1 % av BNP i bistånd. Innan vårändringsbudgeten för 2017 låg faktiskt både försvarsbudgeten och biståndsbudgeten på 46,1 mdr kr.

Hittills är det endast Liberalerna och Sverigedemokraterna som föreslagit försvarsanslag som innebär ökningar av den svenska försvarsförmågan. Det återstår att se vad hur mycket mer pengar som försvaret får höstens budget, men man bör inte ha för höga förväntningar.

Läs gärna Patrik Oksanens ledarartikel om Anna Kinberg Batras besked i Almedalen

Hesa fredrik

Reflektion
Inledningsvis hade jag inte tänkt skriva något om gårdagens (09JUL2017) utomhuslarm, som kom beröra Stockholms län. Dock har historien börjat få så många olika bottnar, varvid ett inlägg trots allt kan vara på sin plats för att belysa några faktorer. Sett till själva hanterandet av larmet, har media beskrivit det utförligt. Vad som dock blir något anmärkningsvärt är att inledningsvis framkommer det uppgifter, från Räddningscentralen i Stockholms län, att det var en systemuppdatering som orsakade själva fellarmet.1 Detta kom sedan enligt uppgifter från SOS Alarm, ändras till att den s.k. ”mänskliga faktorn”, var orsaken till fellarmet.2
Redan under gårdagskvällen (09JUL2017) framfördes det kritik att signalen för ”faran över” ej hade signalerats via utomhuslarmen. Denna kritik bemötte SOS Alarm, inledningsvis, med att ”faran över” signaleras då det är kopplat till ett ärende, eftersom det nu rörde sig om ett fellarm så skall man valt att gå ut via Sveriges radio.3 Här blir historien ännu mer intrikat, då SOS Alarm senare publicerar uppgifter att de, de facto, skall ha försökt få iväg signalen ”faran över med utomhuslarmen men det fungerade ej, orsaken till detta har i skrivande stund ej kunnat klarläggas.4
Inleder vi med att belysa själva kommunikationen, så kan jag ha överseende med att det inledningsvis förmedlades att det var en systemuppdatering som orsakade fellarmet kontra mänskliga faktorn. Däremot blir det riktigt illa, när man förklarar att man aktivt valt att ej skicka ut ”faran över”, för att det sedan från samma organisation skall framkomma att signalen ej kunnat skickas ut, trots försök, p.g.a. ett tekniskt fel. Det är sådana kommunikationsmissar som renderar i att det sås misstro, men även skapar konspirationsteorier.
Därtill om, nu, uppgifterna stämmer att vid fellarm skall ej signalen för ”faran över” skickas ut, då det ej är kopplat till ett ”skarpt ärenden”, bör SOS Alarm se över sina rutiner. Det vill säga, går det ut ett fellarm bör även ”faran över” ljuda, då man ej kan ha olika förfaranden vid olika situationer. Ljuder larmet vid icke meddelade testtillfällen skall även faran över ljuda, då är man konsekvent och har enkelhet för medborgarna, vilket man enligt mitt förmenade måste vara och ha när det kommer till larmmeddelanden.
Allvarligaste i detta är dock att man ej kunnat få ut ”faran över” när man försökte p.g.a. tekniskt fel. Då kan man ställa sig frågan, kan detta tekniska fel t.ex. uppstå vid andra tillfällen, då ett VMA måste komma ut vid t.ex. en allvarlig olycka med giftutsläpp. Utomhuslarmet är ett sådant system som måste fungera och måste ha inbyggda omfallsmekanismer, fungerar det inte med A så kan vi ta till B för att larmet skall ljuda.
Detta blir synnerligen viktigt, då det t.ex. rör beredskapslarm. Med hänsyn till hur vi i Sverige sett på möjliga konfliktförlopp sedan 1980-talet, så har en allena rådande bild varit att det troligtvis kommer vara inom ramen för ett överraskande angrepp d.v.s. vi har ej hunnit vidta adekvata förberedelser. Så förefaller även nu vara fallet, när man läser i Militärstrategisk doktrin från 2016 att, ”det militära försvaret dimensioneras för att kunna verka under strategiskt överfall genom operativ chock”.5
Härvid blir det synnerligen viktigt att det snabbt går att få ut beredskapslarm för att ffa. den kontinuerligt tjänstgörande personalen snabbt skall kunna inställa sig, då varje spilld minut i ett sådant läge av ett strategiskt överfall genom operativ chock, innebär att en motståndare får ett övertag. Därtill är det också synnerligen viktigt ur perspektivet ”laga rätt”, då ett stort antal lagar per automatik aktiveras vid beredskapslarm (som även innebär högsta beredskap för totalförsvaret), för att möjliggöra försvaret av riket.6
Således, de myndigheter och organisationer med ansvar för uthomslarmsystemet har en snabb förbättring att göra, då ett antal brister uppdagats, brister som ej borde finnas.
Have a good one! // Jägarchefen
Slutnoter
1Sveriges Television. Andersson, Lisa. Horvatovic, Iva. Malmén, Joel. ”Hesa Fredrik” gick igång över Stockholm – tekniskt fel. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/hesa-fredrik-gick-igang-over-stockholm(Hämtad 2017-07-10)
2SOS Alarm. Felaktigt VMA-larm under söndagskvällen. 2017. https://www.sosalarm.se/pressrum/pressmeddelanden-behallare/felaktigt-vm-larm-under-sondagskvallen/(Hämtad 2017-07-10)
3Sveriges Television. Andersson, Lisa. Horvatovic, Iva. Malmén, Joel. ”Hesa Fredrik” gick igång över Stockholm – tekniskt fel. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/hesa-fredrik-gick-igang-over-stockholm(Hämtad 2017-07-10)
4SOS Alarm. Felaktigt VMA-larm under söndagskvällen. 2017. https://www.sosalarm.se/pressrum/pressmeddelanden-behallare/felaktigt-vm-larm-under-sondagskvallen/(Hämtad 2017-07-10)
5Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 53.
6Riksdagen. Förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap. 2017. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-20151053-om-totalforsvar-och-hojd_sfs-2015-1053(Hämtad 2017-07-10)

Genomlys säkerhets- och försvarspolitikens misslyckande

av Claes Arvidsson ”Den 16 juni 2009 beslöt riksdagen att värnplikten i Sverige skulle vila i fredstid, vilket i praktiken innebar att värnpliktsförsvaret avskaffades. I avsaknad av en allvarlig militär hotbild mot Sverige prioriterades försvar av det svenska territoriet ner, till förmån för ett aktivt deltagande i internationella militära insatser med anställda soldater i alltid […]

Ryska kärnvapen – ett svårhanterligt hot

av Jan Leijonhielm Ingolf Kiesow lyfte i denna blogg nyligen förtjänstfullt frågan om kärnvapenproblematiken i Sydöstasien och de implikationer den kan få för europeiskt och svenskt vidkommande. Frågorna aktualiseras även i den rapport FOI nyligen publicerade om kärnvapensituationen. Denna innehöll bl a en analys av de ryska taktiska kärnvapnens roll. Slutsatserna är förvisso välbekanta, men förtjänar […]

Nytt och mer kapabelt luftvärn förtjänar nytänk

Rb 68 Bloodhound utanför flygmuséet på fd F 10 Ängelholm. F 10 var en av de fem flygflottiljer som under mitten  av 60-talet till mitten av 70-talet stod för Sveriges långräckviddiga luftvärn

Sverige är i slutfasen av att lägga en beställning på ett nytt ”medelräckviddigt” luftvärnssystem. Den egentliga räckvidden, beroende på vilket system av amerikanska Patriot och franska SAMP/T som väljs, ligger väl över 100 km. Detta ger helt nya möjligheter för luftvärnet att skydda områden och bidra till ett gemensamt luftförsvar med flygstridskrafterna. Luftvärnet leds redan idag taktiskt av flygtaktisk chef, men med anledning av dessa nya möjligheter och det idag starkt förändrade omvärldsläget, finns det goda skäl att reformera luftvärnets organisation, ledning och fredstida basering.

Sverige hade fram till försvarsbeslutet 2000 fyra st luftvärnsförband lokaliserade till Boden (Lv 7), Norrtälje (Lv 3), Visby (Lv 2) och Halmstad (Lv 6). Försvarsbeslutet innebar att dessa reducerades till endast fyra bataljoner – tre i Halmstad under Lv 6 och en i Boden som Norrlands luftvärnsbataljon under I 19. I försvarsbeslutet 2004 avvecklades så bataljonen i Luleå och idag återstår endast två bataljoner i Halmstad. Att dessa blev kvar där har flera orsaker, men främst att göra med att där fanns den största kompetensen på luftvärnsrobotsystemet 97 Hawk sedan nedläggningen av Lv 4 i Ystad 1997 och flytten av Lv 6 från Göteborg till Halmstad 1994. Lokaliseringen av dagens luftvärn till Halmstad har med andra ord ringa grund i operativa skäl, utan är ett resultat av fredstida rationalitet.

Lufthotet mot Sverige har också förändrats sedan 90-talet. Där attack- och bombflyg förr i högre grad var tvungna att flyga över sina mål för att bekämpa dem, så används idag i högre utsträckning avståndsvapen med hög precision. Både attackrobotar och kryssningsrobotar har idag räckvidder som överstiger räckvidden för robot 97 Hawk. Kryssningsrobotar kan både fällas från flygplan såväl som skjutas från marken eller fartyg. Kryssningsrobotar är idag det primära vapnet för avståndsbekämpning i ett inledningsskede av ett krig, innan en angripare hunnit skaffa sig luftoperativ kontroll. Det är därför av stor vikt för Sverige att kunna skydda värdefulla objekt, områden och resurser mot sådana angrepp. Det kräver en anpassad beredskap med gruppering av luftvärn redan innan ett angrepp påbörjas, såväl luftvärn med längre räckvidd som system med kortare räckvidd som kan närförsvara de mer kvalifcerade systemen.

Utöver hotet från kryssningsrobotar finns också hotet från ballistiska robotar, där Iskander-M är den mest kända. Hotet från ballistiska robotar tenderar dock att överdrivas jämfört med kryssningsrobotar som finns i betydligt högre antal. Den låga numerären och högre förmågan hos de ballistiska robotarna gör det mindre sannolikt att en angripande befälhavare skulle vilja sätta in dessa mot Sverige, när betydligt viktigare mål finns i andra länder i Östersjöområdet. Båda systemen som är aktuella för inköp har dock viss förmåga mot ballistiska robotar, men det förutsätter att de är grupperade i nära anslutning till objekten som ska skyddas.

Utöver behovet av att skydda objekt i Sverige mot det kinetiska angreppshotet, finns även ett behov av att bidra till luftoperativ kontroll. En angripare är beroende av en hög grad av egen luftoperativ kontroll för att t.ex. kunna genomföra en landstigning eller luftlandsättning, eller för den delen direkt flygunderstöd av egna markförband. Kvalificerat luftvärn med längre räckvidder (> 100 km) kan här bidra till upprätthållandet av svensk luftoperativ kontroll, särskilt om denna strid kan föras integrerat med jaktflyg. Luftvärnets rörliga sensorer har här också en viktig roll att fylla i skapandet av luftlägesbilden.

Med tanke på Sveriges strategiska situation idag ligger Halmstad långt ifrån luftvärnets främsta skyddsobjekt: huvudstaden, flygbaserna, marinbaserna och Gotland. Det blir en logistisk övning av stora mått att utgångsgruppera till skydd för dessa områden, vilket gör det både komplicerat, tidsödande och dyrt att höja beredskapen vid behov.

Det idealiska ur en operativ synvinkel torde vara att de nya luftvärnssystemen huvudsakligen grupperas:
– i Uppsala under Luftstridsskolans ledning (med möjlighet att skydda huvudstaden och alla de viktiga civila och militär anläggningar som finns där och i Mälardalsregionen),
– i Ronneby under F 17 ledning (med möjlighet att skydda såväl flygbasen som örlogshamnen i Karlskrona, samt att utöva luftoperativ kontroll över delar av sydöstra Östersjön),
– på Gotland (med möjlighet att utöva svensk luftoperativ kontroll över stora delar av Östersjön). Därigenom skulle också flera av marinens operationsområden hamna under svensk luftoperativ kontroll, vilket är en stor fördel då Marinen tyvärr saknar mer kvalificerat luftvärn än automatkanonerna på vissa fartyg.

Härigenom skulle luftvärnsförbanden med de nya medelräckviddiga robotsystemen kunna lösa sina uppgifter från sina fredstida grupperingar i såväl fred, som kris och krig. Utöver tidsaspekten för att kunna gruppera i verkansområdet, blir den ekonomiska och beslutsmässiga tröskeln för att uppnå effekt minimal, jämfört med dagens höga tröskel. På tal om tröskel så innebär också en sådan gruppering att det blir åtskilligt svårare att uppnå den överraskningseffekt som ett väpnat angrepp mot Sverige förutsätter. Således skulle också tröskeln höjas för ett väpnat angrepp mot Sverige.

Det är dock inte bara luftvärnets fredstida gruppering som förtjänar ändrade grepp. Fram till 70-talet hade Sverige ett antal luftvärnsdivisioner i Flygvapnet med robot 68 Bloodhound med räckvidder motsvarande eller överstigande de system som nu tävlar om att köpas in. Bloodhounddivisionerna var också grupperade på ungefär det sätt som nu föreslås. Robotdivisionernas strid leddes då från stridsledningscentralerna i respektive luftförsvarssektor, på motsvarande sätt som centralerna även ledde luftförsvarets jaktflyg. Ser man internationellt så är t.ex. det franska luftvärnssystem som Sverige överväger att köpa in, tillhörigt det franska flygvapnet. I Ryssland återfinns luftvärn i både flygvapnet och armén beroende på uppgift. I Sverige fanns fram till 70-talet luftvärn i flygvapnet, armén och kustartilleriet. Det finns alltså ett flertal olika lösningar, men det gemensamma är att den taktiska ledningen utövas av flygtaktisk chef (eller motsvarande funktion). Att luftförsvar utövas under en central ledning är en av luftmaktsteorins äldsta lärdomar. De länder som i krig försökt sig på en splittrad ledning i en och samma geografisk region har inte haft någon framgång. För dagens och morgondagens strid med gemensamma bekämpningsområden, där kvalificerat luftvärn och jaktflyg för en tidsmässigt och geografiskt samordnad strid, är gemensam ledning en grundförutsättning. Här får man dock göra viss skillnad på det luftvärn som är till för markförbands närskydd. Då markoperativ chef i regel tilldelas kontroll över luften närmast sitt förband (med syfte att kunna genomföra helikoptertransporter, operera obemannade spaningssystem och skjuta indirekt eld), bör också ledningen av detta mer korträckviddiga luftvärn kvarstå inom Armén.

Kommer det då idag att finnas möjlighet att ändra luftvärnets fredstida placering? Nej, det är knappast realistiskt givet att det skulle innebära att flera hundra familjer skulle förväntas rycka upp sina bopålar för att flytta till andra delar av landet. Det skulle också innebära omfattande infrastrukturella kostnader att etablera anläggningar på de mer lämpade platserna. Ett alternativ med lägre ambition som ändå skulle reducera tiden till högre beredskap vore att förpositionera materiel och till del förbereda infrastruktur så att det i högre grad bara är att tillföra personal för att kunna inta högre beredskap.

Vad som redan nu vore både görligt och lämpligt vore att överföra det mer kvalificerade luftvärnet till Flygvapnet, eftersom luftvärnets ändå leds taktiskt av flygtaktisk chef. På så sätt skulle en ledning och utveckling av luftförsvaret samlas under en ledning även i fredstid, vilket vore att föredra.

För den som vill fördjupa sig i luftvärnsrobotsystemet Rb 68 Bloodhound och dess dryga tio år i Flygvapnet, finns massor av intressant information på nätet, t.ex. hos FHT. Idag framstår det som otroligt att Sverige en gång hade ett luftvärnsrobotsystem med över 200 km räckvidd som därmed kunde avregla stora delar av Östersjön.

Hur långt kan och bör svensk-finskt militärt samarbete drivas

Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se     

Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupad samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar.

Den bäsa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som medlemskapet skulle innebära avseende möjligheterna till gemensamma operationer och att få stöd från andra länder så skulle Sverige och Finland därmed också omfattas av Natos kärnvapenavskräckning.

 Då ett medlemskap för närvarande inte tycks vara aktuellt så kommenterar jag främst det svenska-finska bilaterala samarbetet.

Att det svensk-finska samarbetet skulle kunna leda till en formell militärallians mellan länderna anser jag inte vara realistiskt. Det skulle i praktiken kräva en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Något som jag inte tror är möjligt med de militärstrategiska förhållanden som råder och ländernas olika historiska erfarenheter.

Är någon av regeringarna beredd att ovillkorligen lova att man kommer gå i krig för det andra landets skull även i situationer där man eventuellt skulle se en chans att själv hålla sig utanför en konflikt? Bara för att ge två exempel. Är Finland berett att hota Ryssland med krig om Ryssland ställer krav på Sverige att få ”låna” Gotland i händelse av en allvarlig kris i Baltikum? Är Sverige berett att gå i krig om Ryssland ställer liknande krav att få ”låna” delar av finska Lappland för att skydda baskomplexen på Kolahalvön kopplat till en allvarlig kris på Nordkalotten?

Det grundläggande problemet är att Finlands och Sveriges gemensamma resurser inte räcker till att föra ett framgångsrikt försvarskrig mot Ryssland. Båda länderna är beroende av utländsk hjälp för att kunna försvara sig. Sverige behöver den mycket tidigt. Finland har en bättre uthållighet men är också beroende av stöd i ett mer utdraget förlopp. En svensk-finsk försvarsallians löser inte ländernas försvarsproblem.

Lägger vi därtill historiska erfarenheter så tror jag inte att något av länderna (kanske främst Finland), är berett att driva den operativa samordningen så långt att man blir helt, eller mycket starkt, beroende av det andra landet för att överhuvudtaget kunna försvara sig. Att, som det föreslagits av vissa, till exempel ha ett gemensamt flygvapen ter sig därför som måttligt realistiskt.

Att göra sig starkt beroende av ett annat land måste vara förknippat med mycket stora fördelar för att man ska gå den vägen. Det är i grunden bara klokt om den andre allianspartnern är så stark att den egna förlusten av handlingsfrihet uppvägs av en avsevärt högre avskräckningsnivå, eller om det skulle utbryta ett krig ger rejält ökade möjligheter att nå en gynnsam fred. En allians mellan Sverige och Finland uppfyller inte de kriterierna för något av länderna.

Jag ser därför inte en formell försvarsallians mellan Sverige och Finland som en framkomlig, eller lämplig, väg.

Vad är det då vi bör sträva efter?

Det övergripande målet bör vara att skapa en osäkerhet i Ryssland om man eventuellt kommer att behöva möta svenska som finska stridskrafter som samverkar i händelse av ett angrepp mot något av länderna. Det elementet i en rysk riskkalkyl skapas genom att utveckla en långtgående interoperabilitet mellan svenska och finska stridskrafter – de ska kunna slåss tillsammans på ett effektivt sätt i situationer där svenska och finska intressen sammanfaller.

Exempel på konkreta åtgärder för att nå det målet skulle kunna vara:

  • Gemensamma övningar, något som redan pågår men som skulle kunna utvecklas än mer – man visar att man kan slåss tillsammans.
  • Gemensam, eller åtminstone koordinerad materielanskaffning, i större utsträckning än idag – det borde göras även om det inte innebär några ekonomiska vinster, här är det övergripande målet ökad interoperabilitet det viktiga.
  • Gemensam utbildning av framförallt officerare – en grundläggande faktor för effektiv samverkan i krig.
  • Gemensamma stabsövningar för att hantera olika scenarier – det innebär inte att man förbinder sig att agera tillsammans i alla situationer, men det skapar en mental beredskap för att göra det.
  • Samordnad luft- och sjöövervakning – något som sker redan idag men som kan utvecklas.
  • Gemensam incidentberedskap i fred och vid kriser med en delvis gemensam ledningsfunktion – något som också bäddar för samverkan i krig om det skulle bli aktuellt.

Ytterligare en viktig fördel med ett nära samarbete är att det kan bidra till att göra båda ländernas egna försvarsförmågor bättre.

Sveriges mycket begränsade tillgång på markstridsförband gör det svårt att genomföra allsidiga och större övningar. Att kunna delta i finska övningar skulle ge svenska chefer och förband erfarenheter som de knappast kan få genom att bara öva med svenska resurser i Sverige.

Finland saknar ubåtar. Att kunna öva mot (och med) svenska ubåtar skulle sannolikt vara en värdefull erfarenhet för den finska flottan.

Det sker redan viss gemensam övningsverksamhet, främst när det gäller flygstridskrafterna, men här skulle samarbetet mellan länderna kunna, och borde, bli mycket mer omfattande.

Den utökade gemensamma övningsverksamheten skulle självfallet också öka förmågan att samverka i krig.

Här kan det finnas skäl att påpeka att vid olika åtgärder som syftar till att fördjupa det svensk–finska samarbetet så måste båda länderna samtidigt snegla på hur åtgärderna kan kopplas till eventuella Nato-operationer i händelse av en konflikt i det nordiska området. Även om länderna inte är medlemmar i Nato så är det svårt att föreställa sig scenarier där samverkan med alliansen inte kommer att utgöra en vital del av svenska och finska försvarsoperationer.

Sammantaget, ett fördjupat svensk-finskt samarbete gynnar båda länderna. Det övergripande målet bör vara att skapa bästa möjliga förutsättningar att slåss tillsammans – för att därmed öka osäkerheten i eventuella ryska kalkyler.

Samarbetet får dock inte leda till att det skapas sådana ömsesidiga beroenden så att länderna tappar förmågan att bedriva militära operationer på egen hand om den politiska/strategiska situationen skulle kräva det.

                                                                             

Karlis Neretnieks

Hur långt kan och bör svensk-finskt samarbete drivas?

av Karlis Neretnieks  Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupat samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar. Den bästa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som […]

Hur hamnade vi där vi är – svensk säkerhetspolitisk utveckling


Var femtionde år ger Klubben Brunkeberg ut en jubileumsbok med uppsatser om vad som skett de senaste femtio åren inom olika områden som kultur, samhälle mm. Nedan återfinns det av mig skrivna kapitlet som avhandlar den säkerhetspolitiska utvecklingen sedan 1967 då den förra jubileumsboken gavs ut. I många stycken är det en kritisk granskning av hur vi idag hamnat i ett sämre läge än för femtio år sedan.

Karlis Neretnieks

Att med femtio års mellanrum dokumentera vad som tilldragit sig under de gångna åren är inte bara ett sätt att bevara historien, det leder också till eftertanke.

För femtio år sedan stod vi mitt uppe i det Kalla kriget. USA och Sovjetunionen dominerade helt den säkerhetspolitiska scenen. Sverige var officiellt alliansfritt med målet att försöka hålla sig utanför ett eventuellt krig i Europa ”Alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Till stöd för den politiken hade vi en för våra förhållanden stark försvarsmakt (Krigsmaktenfram till 1975). Fördelarna för någon att försöka utnyttja svenskt territorium skulle uppvägas av de kostnader som det innebar att angripa Sverige. Det fanns också en klar insikt hos dåtidens svenska beslutsfattare att möjligheterna att endast med egna resurser avvärja ett stort upplagt angrepp mot Sverige var begränsade. Säkerhets- och försvarspolitiken måste därför möjliggöra att kunna ta emot utländsk hjälp. Ca 3% av bruttonationalprodukten avdelades till försvarsändamål.

Genom att Sverige utgjorde en ”sköld” för Natolandet Norge och att det svenska försvaret var tillräckligt starkt för att det skulle var möjligt att hinna (inom någon eller några månader) bistå Sverige så fanns det för Nato också starka skäl att ha ett nära samarbete med Sverige.  Sammantaget en enkel och lättbegriplig doktrin såväl ur svensk som Natosynvinkel.

De senaste femtio åren kan säkerhetspolitiskt delas upp i fyra perioder: det tidiga Kalla kriget fram till ca 1970, det senare Kalla kriget fram till Sovjetunionens upplösning 1991, den ”eviga fredens tid” fram till Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och den nu pågående ”hysteriska famlandets tid”.

Skälet till att dela det Kalla kriget i två perioder grundar sig på hur den svenska neutralitetspolitiken omdefinierades omkring 1970. Från att neutraliteten varit ett säkerhetspolitiskt instrument blev det en dogm. Under de tidigare delarna av det Kalla kriget fanns en klar tanke, som också signalerades till utlandet, att om vi hotades eller angreps så måste en angripare (Sovjetunionen) räkna med att vi gjorde gemensam sak med Nato. Hur eventuella hot mot Sverige skulle kunna tolkas beskrevs dock inte, där skulle Sovjetunionen sväva i ovisshet. Sovjetunionen skulle alltid behöva ta med i kalkylen att om man vidtog några åtgärder i det nordiska området så fanns risken att Sverige anslöt sig till Nato. Efter ca 1970 blev i stället budskapet, både inom landet och utåt, att vi skulle förhålla oss neutrala vad som än hände i vår omvärld. Realpolitik förvandlades till en dogm.

Denna glidning illustreras av skrivningarna i ”Om kriget kommer”, en broschyr som delades ut till alla hushåll. I 1961 års upplaga av skriften nämns ingenstans varken neutralitet eller alliansfrihet. I 1989 års upplaga står det ”Om det blir krig ska vi vara neutrala och inte gå med på någondera sidan”.

Intressant nog återspeglas inte denna omsvängning lika tydligt i hur Sveriges hemliga (för svenska folket hemliga) samverkan med Nato utvecklades.

Samarbetet med Nato kan sägas ha börjat redan innan Nato fanns. I samband med diskussionerna att skapa en Nordisk försvarsallians 1948/49 gjordes det upp planer på hur de skandinaviska länderna skulle kunna samordna sina försvarsansträngningar i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Det gällde sådana frågor som hur spärra östersjöutloppen, utnyttja varandras flygbaser, samordning av underrättelsetjänst m fl. Att Danmark och Norge valde att gå med i Nato 1949 innebar inte att planerna som sådana miste sin aktualitet. Problemen förknippade med att försvara den skandinaviska halvön var desamma. Det fanns därför alla skäl att även fortsatt försöka samordna olika typer av insatser i det nordiska området även om det nu gällde Nato och inte bara Norge och Danmark. Samarbetet borde dock hållas hemligt för att undvika intrycket att vi trots vår alliansfrihet ändå var en del av alliansen. Under hela denna tidiga period av det Kalla kriget var det också en vedertagen sanning att vi i händelse av ett angrepp på Sverige borde föra striden på ett sätt som gav möjligheter att ta emot hjälp.

Det är också sannolikt att den planerade anskaffningen av svenska kärnvapen påverkades av det hemliga Natosamarbetet. Under 50- och 60-talen bedrevs det ett omfattande arbete i Sverige att utveckla egna kärnvapen. Arbetet var långt framskridet bl a byggdes en kärnreaktor med syftet att framställa klyvbart material till kärnvapen. Såväl de bandkanoner som togs fram för armén som attackflygplanet A32 Lansen var tänkta att kunna leverera kärnvapen.  Kärnvapenprogrammet avbröts i slutet av 1960-talet. Även om det för närvarande inte föreligger några skriftliga källor talar mycket för att USA då gav Sverige garantier att även vi skulle omfattas av det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”. Det av flera skäl. Det kan knappast ha legat i USA intresse att ytterligare länder skaffade sig kärnvapen, speciellt inte sådana där USA bara hade ett begränsat inflytande på hur de eventuellt skulle användas. Eftersom det dessutom var ett starkt amerikanskt intresse i att Sovjetunionen inte skulle kunna utnyttja svenskt territorium och därmed hota andra alliansmedlemmar så kanske det inte kostade så mycket att ge den garantin. Skulle Sverige angripas med kärnvapen så var det ett direkt hot mot Nato varför ett amerikanskt svar med kärnvapen ändå var en naturlig åtgärd.  

Under 70-talet skedde en tydlig omsvängning i den svenska politiska retoriken. Neutraliteten hyllades som en i det närmaste religiös sanning. Oberoende av vad som eventuellt skulle kunna ske så skulle vi förhålla oss neutrala. Det tidigare samarbetet med Nato som hade skett på tämligen stor bredd och berört ett ganska stort antal personer i såväl Krigsmakten och som i stora stycken var satt på pränt i form av olika planer avbröts till stora delar. Kontakterna och samordningen med Nato fortsatte dock, även om det genomfördes under avsevärt diskretare former.

Det som skedde var att var att samarbetet personaliserades, lades utanför linjeorganisationen, det så väl i regeringskretsen som i Försvarsmakten. I stort sett ingenting skrevs längre ned. Även antalet invigda minskade avsevärt.  I regeringen krympte kretsen under 70-talet till att i stort sett bara omfatta stats- och försvarsministrarna. I Försvarsmakten övergick samarbetet till en modell där olika chefer knöt personkontakter med sina motsvarigheter, främst då i Norge och Danmark. Vid informella möten diskuterades hur man skulle agera i olika hypotetiska krigsfall.  I praktiken innebar det att man gav varandra en viss insyn i respektive lands krigsplanläggning vilket gjorde det möjligt att anpassa den egna planläggningen till vad en presumtiv allierad sannolikt skulle göra. De tekniska möjligheterna att samverka med Nato, t ex vad avser samordning av flygstridskrafter avvecklades inte. Underrättelsesamarbetet byggdes ut, bl a fick Nato möjligheter att ta del av FRA (Försvarets Radioanstalt) spaningsresultat i realtid.  Krigsplaceringen av svenska officerare i olika Natostaber upphörde inte. Den svenska krigsplanläggningen förändrades inte heller. Sovjetunionen var och förblev huvudmotståndaren.  

Det går att spekulera i orsakerna till denna omsvängning, från en pragmatisk och realpolitisk syn på Sveriges strategiska läge till en i offentliga sammanhang dogmatisk neutralitetspolitik. En anledning skulle kunna vara att man trodde att en sådan hållning skulle minska Sovjetunionens benägenhet att angripa Sverige i händelse av ett krig i Europa. Knappast en rimlig förklaring då Sveriges strategiska läge inte på något vis hade förändrats.  Skälen för Nato och Sovjetunionen att utnyttja svenskt territorium var fortfarande lika starka. Ett annat skäl, mera troligt med hänsyn till att samarbetet fortsatte trots ihärdiga förnekanden om att det existerade, skulle kunna vara att den svenska opinionen till delar hade blivit uttalat amerikafientlig. För att då blidka, eller för att ha fortsatt ha stöd av, företrädare för denna opinion skärptes retoriken samtidigt med att kretsen inblandade minskades, framförallt i den politiska sfären. Det går inte att utesluta att man också började tvivla på enskilda personers pålitlighet, något som rimligtvis också borde tala för att antalet personer som var insatta i det svenska Natosamarbetet borde begränsas.   

Det bör här påpekas att Olof Palme, som var mycket väl insatt i vad som pågick, trots sin stundtals mycket amerikafientliga retorik, i personliga samtal starkt betonade att det militära samarbetet med Nato, främst USA, inte fick äventyras. Det oberoende av vad han själv, eller andra politiker, sa offentligt.

En reflektion man kan göra kopplat till den allt starkare betoningen på Sverige skulle försvara sin neutralitet mot vem det än månde vara, och att vi inte förberedde eller räknade med utländsk hjälp, är varför Försvarsmakten tilläts bli allt svagare från 1968 och framåt. Försvarsbudgeten sjönk från ca 3,5 % av BNP vid slutet av 60-talet till ca 2,5 % 1989.  Självfallet kan man söka ekonomiska förklaringar, pengarna kunde användas till politiskt populärare saker, men det är heller inte osannolikt att en ny generation politiker som själva saknade erfarenheter från beredskapstiden och som dessutom påverkades av samhällstämningarna under 70-talet hade en mer negativ inställning till militärt försvar än sina föregångare. Klart är dock att retoriken stämde illa med våra praktiska möjligheter att göra neutralitetspolitiken trovärdig.

Sovjetunionens upplösning 1991 ställde Sverige i ett fullständigt ny säkerhetspolitiskt läge. Efter en viss tvekan på några år, där den osäkra utvecklingen i det forna Sovjetunionen ingav fortsatt oro, började det i Sverige växa fram en syn att risken för ett eventuellt krig i Europa kunde avskrivas – ett militärt hot mot Sverige var inte aktuellt inom överskådlig tid, om ens någonsin.

Konsekvensen blev att Försvarsmaktens förmåga att möta ett angrepp mot Sverige i stort sett avvecklades. Den återstående organisationen inriktades på att kunna lösa begränsade internationella uppgifter. Försvarsanslagen sjönk från 2,5 % av BNP år 1989 till ca 1,1 % 2009. Konkret innebar det att antalet markstridsförband minskade från ca 400 bataljoner till 16[1], antalet stridsflygplan från ca 300 mm till 100, antalet ytstridsfartyg från ca 30 till 7, antalet ubåtar från 12 till 4. Den logistik- och ledningsorganisation som krävs för ett nationellt försvar avvecklades. Hela det civila försvaret med ansvar för det civila samhällets överlevnad i krig vad avser försörjning, sjukvård, transporter mm avvecklades fullständigt.

I linje med denna inriktning avskaffades i praktiken också värnplikten år 2009.

Utöver att den nationella försvarsförmågan avvecklades skedde också en radikal ominriktning av säkerhetspolitiken i stort. Från en neutralitetspolitik som officiellt drivits under närmare tvåhundra år till att Sverige blev medlem i en allians. Inträdet i EU 1995 innebar att Sverige påtog sig förpliktelser gentemot andra länder i händelse av allvarliga kriser eller i värsta fall krig. Svensk säkerhet skulle hanteras tillsammans med andra. En följd av EU-inträdet som väckte förvånansvärt lite uppseende och debatt, det speciellt mot bakgrund av det tidigare nästan fanatiska försvaret av den svenska neutralitetspolitiken i vissa kretsar. Möjligen kan man söka förklaringen till frånvaron av debatt i att ingen, eller åtminstone väldigt få, såg framför sig några situationer där solidaritetsklausulen i EU-fördraget skulle behöva utlösas.   

Till bilden hör också att Sverige redan 1994 hade anslutit sig till PfP (Partnership for Peace. Efterhand utvecklades medlemskapet i PfP till att omfatta allt mer kvalificerad övningsverksamhet tillsammans med olika Natostater. Sverige deltog också i flera Natoledda internationella insatser bl a i Bosnien på 1990-talet och i Afghanistan under 2000-talet. Beröringsångesten med Nato minskade.

En mycket viktig händelse som drastiskt ändrade Sveriges situation var de Baltiska ländernas inträde i Nato 2004. Sverige var nu i praktiken omgivet av Natostater (Finland undantaget). Något som av de flesta sågs som ett starkt bidrag till ökad svensk säkerhet. Den svenska regeringen uttalade också sitt kraftiga stöd för de baltiska staternas vägval.

Något som väldigt få reflekterade över vid denna tidpunkt var dock vilka konsekvenser det skulle kunna ha i ett läge där Ryssland, som vid den tidpunkten var starkt försvagat, åter skulle utgöra ett militärt hot mot sina grannar.

Denna period kan sägas ha pågått fram till den ryska annekteringen av Krim år 2014. Visserligen skedde en viss retorisk omsvängning i försvarsbeslutet 2009 efter Georgienkriget året innan, men den innebar inga konkreta åtgärder vad avsåg förmågan att försvara Sverige. Tidigare planerade nedskärningar av Försvarsmaktens förmåga fortsatte. Som nämnts avskaffades värnplikten i detta försvarsbeslut. Även tidigare inplanerade materielprojekt som t ex att ge flottans fartyg en adekvat luftvärnsbeväpning skrinlades.  Inriktningen att Försvarsmakten främst skulle organiseras för internationella insatser bibehölls. Så sent som i oktober 2102 uttalade den då sittande försvarsberedningens ordförande att ”Ryssland drar sig österut. Europa säkrare än på länge.”  Mentalt satt Sverige fortsatt kvar i ”den eviga fredens” synsätt, förstärkt av den då sittande borgerliga regeringens kraftiga ovilja att avdela pengar till försvaret, kanske tydligast illustrerat av dåvarande statsministerns, Fredrik Reinfeldt, uttalande år 2013 att ”Försvaret är ett särintresse”.

Perioden kan sammanfattas med att den kanske illustrerar två mänskliga egenskaper: önsketänkande och oförmåga att tänka om. Inledningsvis tolkades utvecklingen Ryssland och Europa på mest positivt tänkbara sätt. Därefter, när klimatet blev kärvare, när den ryska upprustningen, militära övningsverksamheten och utrikespolitiken började ta sig alltmer aggressiva former, en ovilja att se och acceptera att den säkerhetspolitiska miljön var på väg att förändras.

Den period som inleddes år 2014 kan benämnas ”det hysteriska famlandets tid”. Vändpunkten var den ryska annekteringen av Krim i januari 2014.  Även de mest naiva började inse att vi stod inför en oroligare och farligare tid. Alla politiska partier deklarerade att Sveriges läge hade blivit mer utsatt och att det borde vidtas åtgärder för att öka landets säkerhet.

Även om alla var överens om att det nationella försvaret borde stärkas blev de konkreta åtgärderna begränsade. Den minsta gemensamma nämnare man kunde enas om var att den organisation som beslutats är 2009, främst avsedd för internationella insatser, skulle modifieras något för att bättre lämpa sig för nationellt försvar. Försvarsanslaget skulle succesivt höjas så att det efter fem år (2020) skulle vara ca 10% högre än det var vid utgångsläget (2015). Även om det presenterades som en förstärkning av försvaret innebar det inte någon påtaglig ökning av försvarsförmågan. Antalet krigsförband förblev detsamma och mycket av nödvändig materiell förnyelse inrymdes inte i planerna. Försvarsanslaget förblev oförändrat som andel av BNP, ca 1 %.  Lägst i Norden där övriga länder låg på ca 1,5 %. Anledningarna till oviljan att satsa mer på landets försvar kan man bara spekulera i; oförmåga att acceptera tanken att Sverige skulle kunna drabbas av krig efter 200 år av fred, kvarhängande önsketänkande från ”den eviga fredens tid”, politisk oförmåga att i ett välfärdssamhälle omfördela resurser från sociala förmåner till något som antagligen ger få röster, bristande erfarenhet och förmåga att tänka i säkerhetspolitiska termer, förklaringarna kan vara många och flyter sannolikt in i varandra. 

Genom att försvarsöverenskommelsen hade en mycket bred förankring i Riksdagen ledde det också till konsekvensen att försvarsfrågan i praktiken avfördes från dagordningen. Partierna hade berövat sig själva handlingsfriheten att föreslå ökade anslag. Ett sätt för flera politiska partier att försöka dölja oviljan att satsa nödvändiga resurser på försvaret blev att flytta försvarsdebatten från kostsamma nationella åtgärder till att istället diskutera internationella samarbeten.

Där utkristalliserade sig två huvudlinjer: svensk Natoanslutning alternativt ökad nordisk samverkan. För Norge och Danmark var Natomedlemskapet grundstenen i deras säkerhetspolitik där en ökad samverkan med Sverige bara var intressant om det kunde ses som ett komplement till denna övergripande inriktning. För Sveriges del innebar det att om samarbetet skulle innebära samverkan i krig att svensk planering skulle behöva anpassas till Natos krigsplanering, något som i praktiken skulle kräva ett svensk Natomedlemskap. En politiskt obekväm lösning för flera partier.

Alternativet till ett Natomedlemskap som efterhand växte fram var ett närmande till Finland. Också ett land som heller inte var medlem i Nato. Sannolikt insåg dock båda ländernas statsledningar de säkerhetspolitiska begränsningar som fanns i ett svensk-finskt militärt samarbete. Det kunde ge effektiviseringar, eventuellt också ekonomiska fördelar i fred, kanske också i viss mån öka osäkerheterna i ryska kalkyler, med det innebar inte någon garanti för att ett angrepp skulle mötas med gemensamma krafter. Till det skulle det behövas en långtgående formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik. Dessutom var man sannolikt också fullt medveten om att ett sådant samarbete inte skulle eliminera behovet av annan hjälp i händelse av ett angrepp.

Såväl Finland som Sverige utvecklade därför kraftigt samarbetet med Nato under den här perioden, bl a genom ett allt aktivare deltagande i olika Natoövningar i Östersjöområdet. Redan tidigare hade en långtgående anpassning av ländernas försvarsmateriel påbörjats i en riktning där det skulle vara enklare att samverka med Nato, främst USA.  Det svenska flygvapnet övergick t ex till att använda sambands och dataöverföringssystem som gjorde det möjligt att samverka med Nato flygstridskrafter. Politiken kan enklast beskrivas som ett sätt att närma sig Nato så långt överhuvudtaget möjligt utan att formellt bli medlemmar i alliansen. 

I mångt och mycket kan säkerhetspolitiken under de gångna femtio åren sägas ha gått hela varvet runt. Ryssland är åter ett hot, att bädda för hjälp från Nato är på nytt en nödvändighet. Dock läget är i flera avseenden annorlunda än vad det var för femtio år sedan.

Det starka försvar Sverige hade på femtio- och sextiotalen gav oss ett visst mått av handlingsfrihet. Vi hade då förmågan att stå emot ett angrepp under tämligen lång tid, kanske några månader. Eventuell hjälp behövde därför inte vara förberedd i detalj, det fanns tid för att anpassa den till händelseutvecklingen. Det är inte förhållandet i dag. Nu är vi i behov av omedelbar hjälp.

De baltiska staternas Natomedlemskap som vi inledningsvis såg som ett bidrag till ökad svensk säkerhet har i viss utsträckning förvandlats till det motsatta. De kan inte försvara sig själva mot ett eventuellt ryskt angrepp. De är helt beroende av mycket tidig hjälp från andra medlemmar i alliansen. En av förutsättningarna för att de ska få denna hjälp är att Nato kan utnyttja svenskt territorium, främst då svenskt luftrum och sjöterritorium. Möjligheterna för Sverige att stå utanför en eventuell väpnad konflikt i Östersjöområdet har minskat.

Teknikutvecklingen har skapat förutsättningar för ett tämligen uppenbart ryskt motdrag som i praktiken skulle omöjliggöra för Nato att effektivt stödja de baltiska staterna.  Genom att tidigt ”låna” delar av svenskt territorium skulle Ryssland med moderna långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kunna hindra Nato att lämna ett effektivt stöd till sina alliansmedlemmar i Baltikum. De ryska incitamenten för ett militärt angrepp mot Sverige kopplat till en konflikt i Baltikum är mycket starka.

Även förändringar utanför Sveriges närområde måste idag vägas in i svenska bedömningar på ett annat sätt än tidigare. Vilket inte gör bilden mindre komplicerad.

En av hörnstenarna i europeisk säkerhet var tidigare USA:s starka militära närvaro i Europa. Den reducerades drastiskt efter det Kalla krigets slut. Det är ytterst osannolikt att USA på nytt kan avdela tillnärmelsevis liknande resurser för att möta det ökande ryska hotet i Europa.  Det av flera skäl. Nödvändigheten att balansera Kina i Stillahavsområdet, d v s göra det trovärdigt att man kommer bidra till att försvara sina allierade i Asien, bl a Japan Filippinerna och Sydkorea gör att stora resurser måste avdelas till den delen av världen. Likaså kräver andra oroshärdar som t ex Mellanöstern amerikansk militär närvaro. USA har och kommer inte att ha resurser för ett mycket omfattande militärt engagemang i Europa, liknande det under Kalla kriget. Amerikanska politiker har också under längre tid ställt frågan varför amerikanska skattebetalare ska dra det tyngsta lasset när det gäller försvaret av Europa. EU har fler innevånare än USA och en ungefär lika stor ekonomi.

Även om EU aldrig i praktiken haft något inflytande när det gäller Europas militära säkerhet, så har unionen spelat en viktig roll när det gäller andra maktmedel, bl a ekonomiska sanktioner. Exempelvis de som infördes mot Ryssland i samband med annekteringen av Krim 2014. Den politiska utvecklingen de senaste åren, kanske främst den framväxande nationalismen i flera medlemsländer, tyder på att även EU som säkerhetspolitisk aktör håller på att försvagas. 

Sammantaget befinner sig Sverige i ett i många stycken sämre läge idag än vad vi var för femtio år sedan.

Hur de senaste årens turbulens och våra åtgärder, snarare brist på åtgärder, för att möta utmaningarna kom att påverka Sveriges säkerhet kommer sannolikt att ge författarna till nästa jubileumsbok, år 2067, åtskilligt att skriva om.

                                                                              *****

Karlis Neretnieks är generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan. Han ha också varit bland annat operationsledare i dåvarande Milo Mitt och chef för Gotlands regemente (P18). Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien. 


[1] En bataljon innehåller, mycket grovt räknat, ca 1000 personer.

En rejäl svensk upprustning är det bästa vapnet för fred och säkerhet

av Lars Fresker Politikerna har återupptäckt det nationella försvaret, fast valt att inte finansiera det. Den tidigare insikten, att en globaliserad värld också kräver ett försvar med förmåga till substantiella internationella insatser verkar ha förbleknat. Kommer något parti att våga ta ett helhetsgrepp på försvaret under årets Almedalsvecka?   Låt oss börja med det nationella […]

Det brittiska valet och dess konsekvenser

av Mats Bergquist  Det brittiska valet till underhuset 2015 som många trodde skulle resultera i en seger för labourpartiet, ledde istället till en knapp seger för de konservativa. När David Cameron efter Brexitomröstningen förra året efterträddes av Theresa May sade hon att hon tänkte regera med denna knappa majoritet på 16 platser och således inte […]

Förmåga att döda

av Ulf Henricsson Ledamoten David Bergman tog för ett antal veckor sedan upp vårt förhållningssätt till soldaten och officerens yttersta uppgift – att kunna döda. Eftersom vi förser soldater och officerare med vapen och ammunition samt lär dem använda dessa för det yttersta syftet borde denna yttersta uppgift inte vara någon överraskning för någon. På […]

Almedalen 2017

Försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade kommer få sitt lystmäte tillgodosett i Almedalen. Antalet arrangemang som handlar om försvar och säkerhet (i vid mening) har ökat rejält de senaste åren och sprider sig över Visby på ett annat sätt än tidigare. Det beror naturligtvis på den över tid försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i kombination med ökad insikt om […]