Avvikelse?

Reflektion
En relativt möjlig och undanskymd förändring avseende den ryska Östersjömarinens övningsmönster kan vara på väg att skönjas. Det som avses är en möjlig ny inriktning att öva upp förmågan för att åtminstone med del, kunna verka som högsjöflotta, d.v.s. agera ute i Atlanten. Dock får det antas, att de har en väldigt lång väg att nå dit. Med anledning av, tidigare avsaknad övningsverksamhet i Atlanten. Utöver ovanstående kan det finnas ytterligare två, sannolika, förklaringsmodeller som kommer beröras.
Ett mantra inom underrättelsetjänst är normalbild, vad som brukar sägas är att det krävs uppföljning av en verksamhet under två dagar, veckor, månader eller år, beroende på verksamheten för att etablera en normalbild. Vid en enkel sökning på sökordet Atlanten, två år bakåt i tiden, för det västra militärdistriktet (MD V) som Östersjömarinen sorterar under, erhålls resultatet att Atlanten nämns totalt 11 gånger. Här finns det givetvis en möjlighet att verksamhet inte rapporteras eller att sökningen ej ger utslag på allt. Varvid Medelhavet även har lagts till, då fartygen de facto går ut i Atlanten för att ta sig dit, så ökar antalet unika träffar med 2, som var landstigningsfartyg.
Landstigningsfartyg nämns vid fem av dessa 13 tillfällen, då de genomfört förflyttning till och från Medelhavet.1 Vid två av dessa 13 tillfällen berörs forsknings och räddningsfartyg som antingen övat eller genomfört passage över Atlanten.2Vid två av de 13 tillfällen omnämns Jaroslav Mudryjlångseglats.3 Vid ett av de 13 tillfällena omnämns skolfartyget Smolnyj seglats.4 Vid tre av dessa 13 tillfällen omnämns korvetterna Bojkij, Soobrazitelnyjoch Steregusjtjij avseende deras övningsverksamhet som, dels genomförts under april månad, dels påbörjats nu under juni månad i norra Atlanten.5
Av detta är de två sista månadernas, under 2017, verksamhet som är av intresse, då det förefaller varit renodlade stridsövningarsom genomförts i norra Atlanten, kontra de övriga omnämnanden som i huvudsak förefaller varit passage eller materielförsök i Atlanten. I både april samt juni övningen förefaller Bojkijdeltagit, i april övningen deltog även Soobrazitelnyj och i Juni övningen skall enligt rapporteringen även Steregusjtjijdelta, dock förefaller Steregusjtjij fortfarande befinna sig i Östersjön.6 Därtill är det täta intervallet med utsegling till Atlanten ovanligt. Detta innebär att en avvikelse i normalbilden har inträffat. Här skall poängteras att det är en översiktlig sökning som genomförts, varvid felkällor kan finnas.
Vad gör då detta intressant? Under det kalla kriget hade del av ÖM som uppgift att gå ut i Atlanten i händelse av en väpnad konflikt.7Där skulle, sannolikt, del av ÖM enskilt eller i samverkan med den Norra Marinen (NM) påverka NATO konvojering av materiel och personal till Västeuropa. Då det fortfarande enbart är vid två tillfällen som stridsövningsverksamhet genomfört i Atlanten av ÖM, är det för tidigt att ens benämna det som troligt att ÖM skulle återtagit en sådan uppgift. Fortsätter dock övningsmönstret i samma riktning, så torde det kunna ses som troligt.
Vad som dock skulle tala emot det, är den nuvarande numerären av ytstridsfartyg hos ÖM. Dock har NATO även reducerat sin numerär av ytstridsfartyg, varvid det skulle kunna vara en möjlighet att en sådan uppgift kan lösas. En gradvis ökning av ÖM numerär kan även skönjas. Därtill kan planeringen avseende hur den maritima striden i Östersjön skall föras i nutid kontra det kalla kriget skilja sig markant åt, vilket skulle kunna tala för att åtminstone delar av ÖM kan avvaras för att lösa uppgifter i Atlanten.
Den andra möjligheten är att den i april genomförda övningsverksamheten och den nu påbörjade är två vitt skilda företeelser. Den i april förefaller varit renodlad övningsverksamhet. Den nu påbörjade skulle mycket väl kunna ha dubbla syften, dels öva stridsverksamhet i högsjö, dels möta upp den kommande Typhoon ubåten Dmitrij Donskoj. Denna ubåt skall i slutet av maj lämnat sin hemmahamn för att delta, dels i en marinmässa, dels i firandet av flottans dag i Sankt Petersburg.8
Här torde det vara sannolikt att ubåten i fråga kommer eskorteras genom Stora Bält och vidare till Sankt Petersburg. Varvid den rapporterade övningsverksamheten i norra Atlanten för ÖM, mycket väl kan innebära att de även har en eskort uppgift att lösa på återvägen. Alternativt så är det enbart eskort uppgift som skall lösas.
Den tredje möjligheten är att ÖM väljer att öva i norra Atlanten antingen för att öva upp sjömanskapet hos sina besättningar, eller för att validera om de har uppnått en adekvat utbildningsståndpunkt. Då förhållandena i Atlanten, torde vara betydligt mer påfrestande än de i Östersjön kan detta vara en möjlighet. Därtill får de genom att förlägga sådan övningsverksamhet i Atlanten, möjligheten att, dels ”visa flagg”, dels skapa en osäkerhetsfaktor om ÖM t.ex. har uppgifter att lösa i Atlanten.
Alternativ två, möta upp och eskortera Dmitrij Donskoj, torde i skrivande stund vara det mest sannolika. Framförallt då Steregusjtjij fortfarande kan befinna sig i Östersjön och Bojkiji april månad övat i Norra Atlanten, varvid de får anses inneha viss förmåga att verka där. Fortsätter dock övningsmönstret i norra Atlanten, så kan på sikt alternativ ett, krigsuppgifter i Atlanten, bli trolig.
Have a good one! // Jägarchefen
Slutnoter
1Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Bol’shoy desantnyy korabl’ «Korolov» Baltiyskogo flota voshel v La-Mans. 2015. hhttp://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12035151@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. BDK Baltiyskogo flota «Aleksandr Shabalin» vernulsya domoy iz dal’nego pokhoda. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12044758@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Bol’shoy desantnyy korabl’ Baltiyskogo flota «Korolov» vernulsya v Baltiysk iz dal’nego pokhoda. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12074225@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Bol’shoy desantnyy korabl’ Baltiyskogo flota «Minsk» vozvrashchayetsya iz dal’nego pokhoda. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12095180@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. BDK Baltiyskogo flota «Korolov» prokhodit prolivy mezhdu Skandinavskim i Yutlandskim poluostrovami. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12121924@egNews(Hämtad 2017-06-06)
2Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Okeanskoye spasatel’noye sudno «Igor’ Belousov» pribylo v Baltiysk posle ispytaniy oborudovaniya v Atlantike. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12055733@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Issledovatel’skoye sudno «Admiral Vladimirskiy» BF prodolzhilo pokhod k Antarktide posle shtorma. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12062968@egNews(Hämtad 2017-06-06)
3Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Otryad korabley Baltiyskogo flota pribyl s delovym vizitom v kubinskiy port Gavana. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12100932@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Storozhevoy korabl’ BF «Yaroslav Mudryy» idet v Baltiysk. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12105228@egNews(Hämtad 2017-06-06)
4Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Uchebnyy korabl’ Baltiyskogo flota «Smol’nyy» zavershayet dal’niy pokhod. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12102846@egNews(Hämtad 2017-06-06)
5Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Otryad korabley Baltiyskogo flota vyshel v Severnuyu Atlantiku. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12118755@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Otryad korabley Baltiyskogo flota zavershil prokhozhdeniye proliva La-Mansh. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119534@egNews(Hämtad 2017-06-06)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ekipazhi korabley Baltiyskogo flota vyshli v dal’niy pokhod. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12127039@egNews(Hämtad 2017-06-06)
6‹‹S•P•Q•R››‏, Henrik. Twitter post, Juni 6, 2017, 11:54. https://twitter.com/mcbenke/status/872029022355587072
7Diplomaatia. Piirimäe, Kaarel. Estonia and Estonians in the Strategic Confrontation of the Cold War – Part II. 2017. https://www.diplomaatia.ee/en/article/estonia-and-estonians-in-the-strategic-confrontation-of-the-cold-war-part-ii/(Hämtad 2017-06-06)

8The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Look who’s coming; world’s largest submarine en route south. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/05/look-whos-coming-worlds-largest-submarine-en-route-south(Hämtad 2017-06-06)

Marina specialförbandsföretag – En översikt

Reflektion
Allmänt.Detta inlägg kommer generellt belysa marina specialförbandsföretag d.v.s. dess steg/faser. Då taktik och teknik i huvudsak, dels historiskt, dels i nutid är desamma för de flesta specialförband tillhörande högteknologiska väpnade styrkor runt om i världen, går vissa generaliseringar att genomföra. I ett nästkommande inlägg kommer en hypotetisk fallstudie genomföras kring ett begränsat geografiskt avsnitt av svensk kust, för att mer praktiskt belysa hur olika företagsprofiler kan se ut, utifrån ett antal rapporterade observationer. Nedanstående information bygger helt på källor som finns tillgängliga på internet eller i bokform, den litteratur som används är från perioden kalla kriget, trots nyare finns att tillgå. Inlägget kommer vara generellt beskrivet.
Då det kommer till marina specialförbandsföretag är en viktig faktor att beakta att cirka 70% av jordens yta består av hav. Vilket innebär att in- och uttransport samt in- och urnästling för att lösa uppgifter på land, från havet får anses vara en mycket viktig metod för specialförband att behärska. Sverige har en cirka 270 mil lång kust, vilket även är en av Europas längsta kustremsor. En huvuddel av befolkningscentrumen samt industri o.dyl. är placerad längs med den svenska kusten.
Sverige får även anses inneha ett utvecklat sensorsystem för upptäckt av luftfarkoster samt större ytfartyg, medan mindre ytfartyg och ubåtar fortsatt i stor utsträckning, dolt kan utnyttjas. Sammantaget gör detta, sett till Sveriges geografiska utformning att marina specialförbandsföretag utgör en synnerligen effektiv metod att tillämpa, ffa. kopplat till Sveriges begränsade bredd samt kraftsamling av befolkningscentrum och annan viktig infrastruktur längs med väst- och östkusten, om man vill genomföra inhämtning i fred eller offensiva företag vid en väpnad konflikt.
Bild 1. Faser i marint specialförbandsföretag.
Ett marint specialförbandsföretag kan schematiskt brytas ned till tio stycken steg/faser, om en uppgift skall lösas på land. Dessa tio steg/faser är, planering, intransport, innästling, landstigning, inmarsch, lösande av uppgift, utmarsch, sjösättning/nedstigning, urnästling, uttransport. Skall uppgiften lösas under vattnet genomförs ej landstigning/sjösättning samt inmarsch/utmarsch, varvid det enbart är sex stycken steg som genomförs.
Planering.Under planeringssteget genomförs dels en omfattande planering, dels materielförberedelser samt oftast fullständiga förövningar, syftande till att säkerställa framgång vid uppgiftens lösande. Viktiga delområden i planeringsfasen är att fastställa hur in-/uttransporten samt in-/urnästlingen skall genomföras. Vilket i grund och botten utgör den marina komponenten. Utöver detta är styrande faktorer likt vilken annan uppgiftslösning som helst d.v.s. Uppgiften, Tiden, Terrängen-Väder-Sikt, Truppen, Motståndaren och Civilläge.
Vad som kan defineras som kritiska faser, som planeringen särskilt måste beakta är övergången från intransport till innästling och landstigning och vice versa vid sjösättning/nedstigning, urnästling och uttransport. Dessa faser innehåller ett flertal kritiska moment som kan omintetgöra hela specialförbandsföretaget.
In-/uttransport.Beroende på om det är fred eller krig, finns ett antal olika metoder som specialförbandet kan tillämpa i större eller mindre omfattning beroende på situation. Generiskt kan dock följande medel ses som styrande: luftfarkost, fartyg och ubåt. Luftfarkost kan vara civil eller militär och flygplan eller helikopter. Fartyg kan vara civilt eller militärt och stort eller mindre. Ubåt kan vara konventionell eller miniubåt. Detta steg kan även vara kombinerat, såsom att del av intransporten genomförs med helikopter till ett fartyg eller ubåt, där omlastas specialförbandet till fartyget eller ubåten och fortsätter sin intransport. Detta genomförs oftast vid plötsligt uppkomna operationer.
Oaktat kommer specialförbandets intransport komma till en brytpunkt där en mer dold förflyttning måste påbörjas, denna punkt kommer hädanefter benämnas som omlastningspunkt, detta är även ett beslutstillfälle om operationen skall fortgå eller ej d.v.s. har motståndaren påbörjat ett agerande som kan röja operationen, föreligger det stora risker p.g.a. vädret m.m. För att öka operationssäkerheten används, oftast, inte samma omlastningspunkt vid in- och uttransporten, transportmedel kan även variera t.ex. ett fartyg kan utnyttjas för intransporten medan ubåt utnyttjas för uttransporten osv. Det kritiska momentet i denna fas är när själva omlastningen genomförs t.ex. om en patrull utnyttjar kajaker för att bli upphämtad med ubåt osv.
Bild 2. Exempel på in-/urnästling.
In-/urnästling.Vid omlastningspunkten påbörjas eller avslutas in-/urnästling för specialförbandet. Här har specialförbandet ett antal olika metoder att tillgå för att genomföra sin in-/urnästling. Generellt kan dock följande fem kategorier ses som vanligast, ytsimning, dykning, motorbåt, kajak eller dykfarkost. På samma sätt som att omlastningspunkten varieras vid in-/uttransport så skall in-/urnästlingsväg aldrig vara densamma, då detta kan medföra att specialförbandet går in i ett bakhåll. En styrande faktor blir specialförbandets stridsvärde, då de kommer exponeras för väta m.m. kan dess stridsvärde snabbt nedgå, varvid dels längden på in-/urnästlingen dels metoden anpassas utifrån hur påverkat stridsvärdet kommer bli.
Vägvalet från omlastningspunkten under in-/urnästlingen läggs även på sådant sätt att optisk och elektronisk upptäckt minimeras i största möjliga mån. Den svenska skärgården får här ses som ett exemplariskt geografiskt område att kunna utnyttja, då mängden öar, kraftigt försvårar elektronisk och optisk upptäckt. Dock utgör det även navigatoriska svårigheter då det krävs flertalet riktningsändringar o.dyl. som kan försvåra in-/urnästling.
Landstigning/Sjösättning-Nedstigning.Landstigning/Sjösättning-Nedstigning påbörjas på ett säkert avstånd från stranden, oftast utanför praktiskt skjutavstånd från eldhandvapen, med att en mindre del förflyttar sig mot land/stranden för att rekognosera och säkerställa att platsen är öde. Därefter ansluter resterande del av förbandet. Mottagningskommitté kan även utnyttjas från t.ex. stödnätverk, dessa signalerar då till förbandet avseende status på platsen. På land skall det finnas minst finnas två olika marschvägar till och från landstignings-/sjösättnings-/nedstigningsplatsen så att förbandet dolt kan komma till och från det. Platsen i övrigt skall även vara insynsskyddad i största möjliga mån, så förbandet kan arbeta dolt.
Förbandet planerar även för alternativa landstignings-/sjösättnings-/nedstigningsplatser. Detta kan givetvis medföra ett antal problem, om inte samtlig utrustning medförs, eller göms i upplag längre in på land, om utrustning lämnas vid en landstigningsplats som sedan ej kan brukas p.g.a. att den är röjd/upptäckt. Dessa alternativa landstignings-/sjösättningsplatser bör placeras, om det är möjligt, inom bredden för de minst två olika in-/ och utmarschvägarna från landstignings-/sjösättningsplatsen.
Skall materiel kvarlämnas så skall den även vara lämplig för upplagstjänst antingen på land eller i vattnet med de faktorer som påverkar detta. Landstignings- och sjösättningsplats kan givetvis vara olika om förbandet medför all utrustning, detta kräver dock att det enbart är en kortare sträcka som förbandet kommer förflytta sig på land. Utnyttjas kajaker eller mindre motorbåtar, kan dessa gömmas i skrevor o.dyl. eller sänkas i vattnet. Dykfarkoster har även förmågan att lämnas på botten för att sedan bemannas igen av personalen alternativt att dessa enbart utnyttjas vid in-/urnästlingen och återgår till en moderfarkost för att sedan utnyttjas vid upphämtning av specialförbandet.
Bild 3. Exempel på in- och utmarsch.
In-/Utmarsch.På samma sätt som in-/urnästlingen till sjöss skall kunna genomföras med minst en ordinarie och en alternativ väg, byggs in- och utmarschen för förbandet upp på motsvarande sätt. Man skall kunna genomföra marschomläggning under tiden mellan de två planerade vägarna i syfte att kunna parera uppkomna problem, utan att större tidsförluster uppstår. Oftast indelas marschvägen i risker d.v.s. hur hög sannolikhet det råder för upptäckt eller strid och därmed att man t.ex. måste anpassa marschhastighet eller vidta andra marschtekniska åtgärder såsom passiva eller aktiva åtgärder mot förföljande.
Exempel på företag i fredstid. Specialförbandet erhåller uppgiften 2-4 veckor innan operationen skall påbörjas. Företaget planeras och förövas så realistiskt som möjligt och i snarlik terräng som där uppgiften skall lösas, om möjligt används fullständiga tidsförhållanden. Förbandet ilastar en civil segelbåt som nyttjas för intransporten och agerar civilklädda, utrustningen göms i särskilt tillverkade gömslen på segelbåten. I skydd av mörkret når segelbåten omlastningspunkten, fyra operatörer ilastar med dykutrustning samt transporthjälpmedel. Förbandet rör sig mot landstigningsplatsen, hitom landstigningsplatsen döljs transporthjälpmedlet i vattnet, därefter tar sig förbandet i land. Förbandet förflyttar sig inåt land och löser en rekognoseringsuppgift. Därefter förflyttar de sig åter ut till sjösättnings-/nedstigningsplatsen och tar sig med hjälp av transporthjälpmedlet vidare ut till en ny omlastningspunkt där ett utåt sett civilt fiskefartyg ligger till sjöss och ilastar detta fartyg för att därefter uttransporteras ur operationsområdet.
Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning
Department of The Army. FM 31-20 Special Forces Operational Techniques. Washington D.C: Department of The Army. 1965.
Department of The Army. FM 31-20 Special Forces Operational Techniques. Washington D.C:
Department of The Army. 1971.
Department of The Army. FM 100-2-2 THE SOVIET ARMY: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington D.C: Department of The Army. 1984.
Department of The Army.. TC 31-29 Special Forces Operational Techniques. Washington D.C: Department of The Army. 1988.
Department of The Army. TC 31-25 Special Forces Waterborne Operations. Washington D.C: Department of The Army. 1988.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.
Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005.

Resultatinriktad ledning

Inlägget finns också publicerat i gårdagens nummer av Dagens Industri (torsdag 30 mars).

Upplever vi en ledningskris i samhället? Har det blivit viktigare att undvika att göra fel än att göra rätt? Har processerna eller strävan efter konsensus blivit viktigare än resultatet?

Vi har en känsla av att det kan vara så inom flera områden. Det ledde till tanken att det kanske skulle kunna vara fruktbart att låta framgångsrika chefer från näringsliv och offentlig sektor reflektera över den mest resultatinriktade ledning som finns – militär ledning i krig. Finns där något som kan tillämpas även i civila sammanhang? Resultatet har blivit boken Att leda i svåra lägen. http://www.nordicacademicpress.com/bok/att-leda-i-svara-lagen/

Tjugo civila chefer, bland andra Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister; Eva Hamilton, tidigare vd Sveriges Television; Cecilia Skingsley, vice riksbankschef; Ola Johannesson, SOS Alarm, har utgående från tjugofem militärhistoriska exempel kommenterat var de ser beröringspunkter mellan bra civil och militär ledning. Exemplen belyser olika aspekter på ledarskap, ledningsdoktriner och ledningsstöd.

I det första exemplet illustreras Napoleons lösning när organisationen blev så stor att han själv inte längre kunde överblicka och styra alla delar av verksamheten. Och där vinsterna med samordning inte längre stod i proportion till förlorad flexibilitet. Napoleon löste detta problem genom att skapa självständiga ”dotterbolag”, men vilka ändå kunde samordnas för att nå ”koncerngemensamma” mål. Genom att dela upp sin efterhand allt otympligare armé i flera allsidigt sammansatta ”miniarméer” (armékårer), alla med eget kavalleri, infanteri, artilleri etc skapade han en organisation där kårerna kunde lösa självständiga uppgifter. Det utan att man vid varje tillfälle behövde fördela och samordna olika funktioner i hela armén.  Samtidigt kunde han, när så behövdes, samla flera kårer till att utkämpa ett större fältslag.

Ett exempel, taget från striderna vid Suezkanalen 1973, visar på hur tidigare framgångar, i det här fallet Israels överväldigande seger i Sexdagarskriget 1967, ledde till övermod. Den då framgångsrika taktiken att anfalla med renodlade stridsvagnsförband ledde nu till mycket stora förluster.  De egyptiska soldaterna var nu rikligt utrustade med pansarvärnsrobotar och dessutom väsentligt bättre utbildade än 1967. Förutsättningarna hade ändrats. Att inte noga följa utvecklingen hos ”konkurrenten” kan leda till katastrofala följder.

Att konsensus inte alltid är något eftersträvansvärt exemplifieras av beslutsprocessen inför landstigningen vid Inchon 1950 under Koreakriget. Generalen MacArthur valde där att hellre lita på sitt eget omdöme och sina erfarenheter från tidigare operationer i stället för att följa de rekommendationer han fick från en enig stab. Landstigningen blev en stor framgång.

Militära erfarenheter är inte bara sådant som utspelat sig för femtio eller hundra år sedan. En svensk plutonchefs upplevelser från Afghanistan belyser vikten av att personligen vara ett föredöme och att engagera sig i sina underlydandes tankar och funderingar.

Hur organisationer leds påverkas inte bara av mer eller mindre klokt uttänkta ledningsmetoder, eller ett väl utformat ledningsstöd. Olika, ofta nationella, kulturer har ett minst lika stort inflytande. I boken illustreras detta med en jämförelse mellan amerikansk och tysk militär ledningskultur.

Den tyska modellen, ofta kallad uppdragstaktik, präglas av en uttalad målstyrning och långtgående delegering. Den grundar sig på synen att strid är en räcka av oförutsebara händelser. Varje chef, oberoende av nivå förväntas därför fatta beslut och agera utifrån situationens krav, huvudsaken är att målet uppnås. Planering är visserligen ett måste, men det är genomförandet som är avgörande. Att vilja och våga fatta beslut är därför en av de viktigaste chefsegenskaperna.

Den amerikanska modellen utgår från en helt annan grundsyn. Man ser kriget mer som en industriell process där olika kuggar ska gripa in i varandra på ett givet sätt för att i slutändan producera önskat resultat. Genom noggrann planering ska man förutse alla eventualiteter och redan i förväg planera lämpliga motåtgärder. Det leder ofta till toppstyrning, detaljerade instruktioner och att chefer mer ägnar sig åt att fördela resurser än att leda människor och att ingripa i det som sker.

I kommentarerna till de här, och de andra exemplen, pekar de intervjuade på flera områden där militära lärdomar kan ha en tillämpning i civila sammanhang. När det gäller ledarskap är samstämmigheten i det närmaste total. Egenskaper som att var ett föredöme, vara tydlig med vad som ska uppnås, vilja och våga fatta beslut, lägga energin på genomförandet och ha god kunskap om den egna verksamheten, väger mycket tungt vad som än ska ledas. Flera framhåller också att den militära devisen att leda med ”fasthet och välvilja” är lika sann i civil verksamhet, och att välvilja inte är detsamma som att vara snäll. När en medarbetare fungerar mindre väl så kan även en åtgärd som personen uppfattar som obehaglig vara ett sätt att visa omvårdnad.

Men även andra drag som präglar militära ledningsmodeller lyfts fram som positiva exempel av intervjupersonerna. Systematiken i att välja ut chefer och förbereda dem för framtida uppgifter är ett. Den i militära sammanhang mycket vanliga metoden att arbeta med scenarier istället för prognoser för att mentalt förbereda chefer för olika händelseutvecklingar ses också som något vilket skulle kunna tillämpas mer även civilt. De strukturerade militära beslutsfattningsmodellerna kommenteras också positivt. Det gör att viktiga faktorer inte glöms bort inför ett beslut, men de är även ett sätt att minska risken för att ”tyckande” blir en avgörande inflytelsefaktor i beslutsfattningen. 

Vi hoppas att boken kan leda till tankar om vad som bör prägla god och resultatinriktad ledning, i stora organisationer såväl som små, civila eller militära.

Karlis Neretnieks, generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan

Marco Smedberg, överstelöjtnant och militärhistoriker

Bland Bowlinghallar och Fritidsfastigheter

Sammanfattning
Efter säkerhetspolisens avslöjande under det kalla kriget att företaget Matreco utgjorde en fasad för sovjetisk underrättelseverksamhet på svenskt territorium, har det varit ytterst sparsamt med uppgifter om verksamheten med företag som fasader fortsatte, eller om den tog en annan form. Sannolikt tog den en annan form i att fritidsfastigheter införskaffades i militärstrategiskt viktiga områden, där stödverksamhet till sovjetiska jägar-/specialförband kunde genomföras men även inhämtningsverksamhet, i händelse av en väpnad konflikt eller skymningsläge. Sannolikt utnyttjades även dessa faciliteter i fredstid för olika underrättelseoperationer.
Analys
Efter Säkerhetspolisens avslöjande i slutet av 1960-talet avseende utnyttjandet av Matreco som en del i Sovjetunionens underrättelseverksamhet på svenskt territorium, förefaller det varit relativt ont om information hur, dels Sovjetunionen, dels övriga Warszawapaktsländer kan ha byggt upp möjliga stödpunkter, som de facto Matreco förefaller varit, på svenskt territorium. En möjlig öppning för vidare fördjupning inom det området är den östtyska säkerhetstjänsten och utrikes underrättelsetjänstens verksamhet i Sverige under det kalla kriget.
I Birgitta Almgrens bok, Inte bara spioner: stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget, framkommer det att en av individerna som hon berör i boken, som även granskats av säkerhetspolisen (SÄPO), förefaller ägt egendom som kan ha varit möjliga stödpunkter. Denna individ, som inledningsvis förefaller tillhört Stasi men sedan överförts till sovjetisk tjänstgöring,1hade tillförskaffat sig minst två fritidshus. Det ena fritidshuset var placerat intill ett militärt skyddsområde samt militära anläggningar. Den andra fritidsfastigheten var väl placerad i förhållande till militära genomfartsvägar (koncentrationsvägar) men även lämplig för konspirativ verksamhet.2 Här torde trafikräkning kunna vara en uppgift m.h.t. placeringen vid militära genomfartsvägar.
I Christoph Anderssons bok, Operation Norrsken, framkommer det uppgifter om en västtysk GRU agent som genomförde smuggling av varor som var belagda med exportförbud till Warszawapaktsländer. Vad som är intressant i detta sammanhanget är att denna GRU agent under det kalla kriget hade ett sommarställe i Stockholms skärgård, samt kopplingar till ett svenskt bowlingföretag med filialer över hela Sverige.3 Huruvida det finns någon koppling till möjlig stödverksamhet i detta fallet blir svårare att avgöra, då det ej framkommer t.ex. geografiskt vart dessa bowlinghallar finns, men sannolikt hade det gått att utnyttja sommarstället och troligtvis bowlinghallarna i viss omfattning.
I Bengt Nylanders bok, Det som inte har berättats, framkommer det en uppgift att SÄPO, under ubåtsjakten vid Hårsfjärden genomfört kontroll av fritidshus inköpta av utländska medborgare vid kustbandet.4 Vad som är intressant i detta sammanhang är att SÄPO under, åtminstone inledningen av 1980-talet, förefaller, antingen misstänkt eller haft konkreta bevis på att någon främmande makt utnyttjade fritidsfastigheter som möjliga stödpunkter på svenskt territorium i samband med ubåtskränkningar. Vilket gör Christoph Anderssons uppgifter i Operation Norrsken mycket intressanta.
I sammanhanget är det intressant att notera Olof Frånstedts uppgifter, åtminstone under hans tid vid SÄPO, hade de ej tillräckligt med personal för att kunna följa upp den östtyska underrättelseverksamheten i Sverige, eller som han beskriver det, de famlade. Säkerhetspolisen lade allt fokus på den Sovjetiska inhämtningsverksamheten,5 av förklarliga skäl, då det var den dominerande makten inom Warszawapakten. Detta kan även förklara överföringen av östtyska underrättelseofficerare till sovjetisk tjänst, då de åtminstone initialt torde undgått SÄPO:s övervakningsåtgärder.
Frånstedtbeskriver även att SÄPO hade kännedom om att Östtyskland hade s.k. sovande/vilande agenter/underrättelseofficerare i Sverige. Det vill säga individer som skulle börja lösa uppgifter när order kom, oftast i ett kris-, skymnings- eller krigsläge. Här ger han som exempel trafikräkning d.v.s. vilka fordon och hur många passerar och i vilken riktning, stämning inom landet, fartyg som anländer i hamn eller kastar loss, vilken last som lastas eller lossas, hur mobilisering fortgår o.dyl.
Vidare vad avser vilande agenter i Sverige, så beslagtogs en nedgrävd radiosändare i Höganäs i slutet av 1960-talet, som bedömdes tillhöra en vilande agent i Sverige. Då uppgifterna avseende positionen på den nedgrävda radiosändaren härrörde från en i Danmark gripen östtysk medborgare, som kan beskrivas som en kringresande servicetekniker för den östtyska underrättelsetjänst,6 d.v.s. han hade till uppgift att kontrollera dessa radiostationer.
Således, utnyttjade antingen Sovjetunionen eller Östtyskland fritidsfastigheter, ev. även bowlinghallar, som en del av sin underrättelseverksamhet på svenskt territorium. Vilket i grund och botten får anses vara samma sak, då deras underrättelse- och säkerhetstjänster var väldigt nära förenade. Något som tydligt accentueras i fallet med den östtyske underrättelseofficeren som överfördes till den sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Vilket för oss till en intressant inledande slutsats, antingen fanns en parallell struktur med fritidsfastigheter samtidigt som Matreco avslöjades, eller så blev det en metod de övergick till.
Som berörts i tidigare inlägg, finns det relativt mycket information publicerat ur det s.k. Mitrochinarkivet. Där det bl.a. finns beskrivit till del hur uppbyggnad av stödverksamheten, för genomförandet av sabotageverksamhet vid ett skymningsläge och en väpnad konflikt, var tänkt. Enligt de uppgifterna som framkommer i det publicerade materialet, förefaller man indelat länder i operationsområden, Italien som ett exempel var uppdelat i fyra operationsområden. Vapenförråd upprättades i respektive operationsområde antingen på mark eller i fastighet/-er, som ägdes av en erfaren agent.7
Då Mitrochinarkivet omfattar uppgifter från KGB arkivet så kan det givetvis finnas skillnader i hur den militära underrättelsetjänsten kontra KGB tänkt agera. Dock får det anses som troligt att det själva taktiska uppträdandet har varit snarlikt. En intressant aspekt är att GRU stödverksamhet främst förefaller koordinerats på militärdistrikt nivå av det s.k. Razvedivatelnoje Upravlenije (RU), d.v.s. respektive militärdistrikt underrättelseorgan, knutet till GRU men arbetade/arbetar med operativ underrättelsetjänst, ansvarade för att upprätta stöd- och agentnät i de operationsområde de var tilldelade.8
Tar vi exemplet med Italien så förefaller respektive operationsområde i sin tur varit indelade i gruppområden. Dessa gruppområden förefaller utgått från en landstignings-/luftlandsättningsplats där samtliga lämpliga mål, för sabotage, kartlades inom en radie av 120 kilometer.9 Här får det förutsättas att enheterna som skulle genomföra sabotage redan innan, hade en huvuduppgift att lösa. Därefter var de övriga kartlagda målen beredduppgifter. Sannolikt låg huvuduppgiften i anslutning till platsen för landstigning/luftlandsättning. I anslutning menas 20-50 km ifrån den plats där gruppen landstigit/luftlandsatt, detta för att ej röjas i samband med ordinarie bevakningsverksamhet i anslutning till viktiga objekt.
Här blir det även intressant att studera svenska reglementen, där det framkommer t.ex. uppgifter för att störa sabotageförband skulle man bl.a. söka i områden som har enskilt belägna fastigheter.10Kopplar vi då samman detta med de inledande uppgifterna om att SÄPO hade kännedom om t.ex. den östtyske underrättelseofficerens, som var överförd till GRU, inköp av fritidsfastigheter, dess eftersökningar i kustbandet vid ubåtsjakt, samt hur sovjetiska special-/jägarförband skulle agera i händelse av krig, så blir exemplet på vart man bl.a. bör eftersöka sabotageförband förståeligt. Därtill går det även att härleda ett systemtänkande. Värdet i dessa uppgifter är att det går att härleda att andra faciliteter än Matreco utnyttjades på svenskt territorium under det kalla kriget, något som fått ytterst lite utrymme i kalla kriget forskningen.
Slutsats
Vad finns det då för värde i alla dessa uppgifter? Troligtvis fanns på svenskt territorium under det kalla kriget ett noggrant genomtänkt system hur Sovjetunionen skulle kunna följa rörelser längs med våra koncentrationsvägar, något som berörts i ett tidigare inläggom Matreco, därtill fanns det troligtvis även utbyggda stödpunkter för Sovjetiska jägar-/specialförband att kunna återhämta, erhålla utrustning inför lösandet av en uppgift i händelse av en väpnad konflikt. Troligtvis övergick man till fritidsfastigheter motsv. efter Matrecos avslöjande.
Det accentuerar även frågan om det finns liknande strukturer som finsk massmedia har rapporteratom de senaste två åren, fast på svenskt territorium. Då det nu går att härleda att Sovjetunionen utnyttjat fritidsfastigheter för underrättelseverksamheten under det kalla kriget på svenskt territorium, så får det ses som troligt det är en metod som dagens ryska underrättelsetjänst även idag skulle kunna nyttja på svenskt territorium, med anledning av den finska rapporteringen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.
Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.
Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Slutnoter
1Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-129.
2Ibid. s. 130.
3Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.
4Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
5Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204-205.
6Ibid. s. 196-197.
7Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.
8Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 227-228, 245-246.
9Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.

10Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 95.

Markstridskrafternas operativa betydelse


I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

                                                        *****

Markstridskrafterna operativa betydelse


I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

                                                        *****

Gästinlägg: "Världens farligaste däggdjur"


Efter mitt inlägg om Patgb 360 roll i det nationella försvaret har en mycket konstruktiv och intressant diskussion följt här i kommentarsfältet, på Facebook och kanske framförallt på Twitter. Jag fick kort efter publikation kontakt med officerare från 12. motoriserade skyttebataljonen, som uppskattade inlägget och kände att de ville ge sin syn på saken! Hela syftet med blogginlägg som de här är ju att uppmuntra diskussion och utöka den gemensamma kunskapsbanken, så självfallet bifalles deras önskan! Nedan följer därför ett gästinlägg skrivet av officerare ur 12.motskbat:

EDIT: Skribenterna har efter publicering bett mig att förtydliga att vissa formuleringar inte skall ses som tecken på att man på något vis vill distansera sig från 71.motskbat som också är en motoriserad skyttebataljon med Patgb 360. De båda förbanden har idag ett gott samarbete enligt skribenterna, och detta är man noga med att vårda. Formuleringar såsom ”den enda infanteribataljonen i riket”, m.m., skall endast läsas i ljuset av att man känner en stor stolthet kring det förbandsarv man har med sig, och den historik som finns på just Livgardet. SLUT EDIT.






Det var med stort intresse som vi följde diskussionerna kring Herr Flax blogginlägg gällande Patgb 360 roll i det nationella försvaret. Vi upplever dock att fortsatt finns okunskap kring förbandstypen, därav detta inlägg.

Vid årsskiftet 2015/2016 lades den 7. lätta skyttebataljonen, som var ett samarbete mellan LG och K 3, ned och ur askan uppstod bl.a. den 12. motoriserade skyttebataljonen. Rötterna innan dess spåras till den tidigare Gardesbataljonen och ytterligare längre tillbaks i tiden till Livgardesbrigaden som lades ner år 2000. 12. motskbat är numera den enda infanteribataljonen i riket. Att Patgb 360-bataljonen således skulle vara en ny förbandstyp håller vi inte med om. Infanteriförband med nästan identiska uppgifter som vår bataljon har det historiskt funnits många av i Sverige.

Bataljonen består idag av en stab, ett stabs- och understödskompani, tre skyttekompanier och ett trosskompani. Delar av stabs- och understödskompaniet och trosskompaniet är bemannat med heltidsanställda soldater. Huvuddelen av bataljonen bemannas med deltidsanställda soldater.

Bataljonen lämpar sig väl för strid i svår terräng t.ex. tät skog eller bebyggelse. Vi strider nästan uteslutande avsuttet och nyttjar Patgb 360 för transport och har då skydd mot splitter och finkalibrig eld. På bataljonen finns utöver burna pansarvärnsvapen även bandvagnsburna PV-robotar i form RB 55. Ett arbete med att införskaffa ett nyare system pågår för närvarande, men hur långt man kommit här låter vi vara osagt. Bataljonen förfogar givetvis även över egna granatkastare. Båda dessa förmågor är av stor vikt för infanteriets strid.

Patgb 360, som tillfördes i.o.m. bataljonens uppsättande, är ett mycket bra fordon (om än med vissa barnsjukdomar) med en förvånansvärt god framkomlighet även i terrängen med tanke på dess storlek och att det är hjulgående. Ett bepansrat fordon är dock inte automatiskt ett stridsfordon och det är olämpligt att anfalla uppsuttet. Vi ser våra fordon som transportmedel och inte krigsmaskiner.

Med hänsyn till bataljonens sammansättning och fordon lämpar den sig även väl för den typen av utlandsinsatser som Armén varit involverad i under de senaste 15 åren exempelvis i Kosovo, Afghanistan och nu i Mali.

En av bataljonens stora fördelar är den operativa rörligheten där vi, utan tillförda resurser, kan transportera oss långa sträckor i relativt hög hastighet med våra egna fordon. Men bataljonen är uppbyggd kring världens farligaste däggdjur – människan. I infanteriet är det i första hand människan som är vapnet!  

Bataljonen löser sina uppgifter genom att ta oförsvarad eller lätt försvarad terräng och från stridsställningar nedkämpa motståndaren med direkt och indirekt eld, samt minor. Vi är väl lämpade att genomföra den svenska krigsklassikern fördröjningsstrid och detta är även något bataljonen prioriterar när vi övar förbandet. Då nästan hela infanteriet har lagts ner under de senaste 20 åren har stor kunskap om vad denna typ av förband är lämpad för gått förlorad. Vi får ofta uppfattningen att många tror att fördröjningsstrid handlar om att skyttegruppen lägger sig på linje 123m från vägen, skjuter sina pansarskott på första bästa fientliga fordon och sen flyr planlöst. Krigslist, assymetriskt uppträdande och förmågan att taktikanpassa är något som måste övas på flera nivåer. Nedlagd förmåga tar tid att återta, men det är ju sen gammalt.  

Bataljonen kan vara farlig för de flesta motståndartyper men är dock inte ett slagkraftigt anfallsförband a’la pansarförbanden och ser man på och behandlar bataljonen som sådan blir den inte långvarig. Infanteriet ställer högre krav på planering och att nyttja terrängen till sin fördel för att kunna vara på förhand. Ofta tillskrivs även optroniska sensorer en närmast övernaturlig förmåga att upptäcka mål på väldigt långa avstånd under alla möjliga förhållanden och terrängtyper. Vår erfarenhet säger att en avsutten motståndare som har god ljud-, ljus- och spårdisciplin och uppträder fältmässigt även är svår att upptäcka med moderna hjälpmedel.

Som vi tolkar det har diskussionen efter Herr Flax eget inlägg gått i två riktningar.

En där man diskuterar vad motskbat skall, kan och bör lösa för uppgift, samt en där frågeställningen är om Patgb 360 skall/bör ha en annan beväpning.
Så vilka uppgifter bör motskbat lösa, och behövs det en annan beväpning för detta?

För många inom infanteriet kan det summeras ned till vilket arv vi har och vilket synsätt det medför.

Vad, på respektive manöverbataljon i brigaden, anser man är det som fäller avgörandet och vad är huvudvapnet? Är det vagnen/fordonssystemet eller skyttet?

För oss är det skyttesoldaten, -gruppen, -plutonen och –kompaniet,  utrustat med PV-vapen och minor med understödjande indirekt eld. Fordonet är ett sätt att slippa gå onödigt långt dit vi ska verka och det medger att vi får med oss mer av ovanstående. Det är, enligt oss, den stora skillnaden i synsätt mellan pansar- och infanteriförbanden. Således är ny beväpning på Patgb360 en icke-fråga för oss. På samma sätt ser inte vi ett fordonsmonterat PV-robotsystem som avgörande. Betänk att fordonet är 3x4x9m stort. Det dräller inte med bra eldställningar för ett fordon av den storleksklassen.



Hur kan man då tänka inom ramen för brigaden?

Motskbat har en hög rörlighet. Vi tar oss långt och snabbt utan tillförda resurser. Vi har nästan dubbelt så många soldater som en pansarbataljon. Vi kan tidigt gå mot eventuell luftlandsättning eller landstigning, fastställa i vilken riktning fienden anfaller i och påbörja fördröjning av densamme. Allt för att vinna tid för brigadens mer slagkraftiga bataljoner att tilltransportera sig och framförallt att gå i rätt riktning. För till skillnad mot motskbat tar det betydligt längre tid att marschera ett pansarförband längre sträckor. Vidare kan vi i brigadens strid återigen med hög hastighet genomföra omfattning och ta oss in på djupet av motståndaren.

För att stävja eventuella diskussioner om att UAV och hemvärn kan lösa den uppgiften; UAV kan fastställa i vilken riktning fienden anfaller men inte vinna tid. HV är inte, och har inte, tillräckligt kvalificerad personal, materiel eller tid för att fördröja i tillräcklig omfattning. Däremot kan de fylla en viktig roll mot de logistikförband som möjliggör fiendens fortsatta anfall.

De motoriserade skyttebataljonerna är förband som lämpar sig att i Sverige ha en hög beredskap och som snabbt kan sättas in mot fienden med kvalificerade vapensystem. Vi kan vinna den dyrbara tiden brigaden behöver för sin uppmarsch. Är det några förband i armén som borde prioriteras vad det gäller heltidstjänstgörande personal är det därför  12. bat, 31. bat och 71. bat. Dessa förband har identiska eller snarlik organsation, stridsteknik och hög operativ rörlighet.

Vidare skulle vi vilja lämna läsarna med att fundera över följande:

  • Hur ser en luftlandsättning ut?
  • Hur ser den ut innan, under och efter genomförd luftlandsättning?
  • Vilka resurser kommer fienden att avdela i området?
  • Kommer sambandssystem fungera? Om inte, hur ska vi leda förband och rapportera till högre chef så att denne kan fatta rätt beslut?
  • Sverige är stort till ytan. Bara i Mälardalen finns det flertalet lämpliga luftlandsättnings-platser. Hur ser vi till att vi brigaden/brigaderna anfaller i rätt riktning?
  • När brigaderna väl påbörjar marsch mot anfallsmålet, hur långt ska de banda och vilken medelhastighet håller de?
  • Hugger man huvudet av luftlandsättningsormen så kommer kroppen att sprattla, men inte mycket mer.
/Infanteristerna, 12.bat

Sommarstugor, Hotell och Gränsstationer

Sammanfattning
De uppgifter som sporadiskt framkommit sedan 2008 i Finland, rörande en möjlig koppling till underrättelseverksamhet vid ryska mark- och fastighetsköp i Finland, får till del anses stämma. En mindre del av dessa inköp har, bedömt, en koppling till underrättelseverksamhet, som bl.a. den finska säkerhetskommittén påtalar. Dessa inköp syftar, bedömt, till att utgöra stödpunkter för olika former av underrättelseverksamhet i fred och i händelse av en väpnad konflikt för sabotageförband.
Analys
En mycket intressant företeelse som tidigare berörts på denna blogg är de s.k. ryska mark- och fastighetsköpen i Finland nära, för det finska totalförsvaret, strategiska platser. Finlands säkerhetskommitté kom i februari, 2016, med en promemoria belysa detta något mer ingående,1 vilket gör att informationen rörande dessa fastighets- och markaffärer kan värderas något mer, än vad som hitintills framkommit i både nationell finsk och internationell media.
Sedan tidigare är det känt att en stor andel av de ryska mark- och husköpen är koncentrerade till, dels södra Karelen, dels gränstrakterna mellan Finland och Ryssland. Vissa av dessa mark- och husköp har skett i anslutning ammunitionsförråd, radarstationer, stamnät för elförsörjning och andra för det finska totalförsvaret strategiska installationer. Därtill har även fastigheter och mark inhandlats i Åbo skärgård.2 Samma företag som genomförde inköpen i Åbo skärgård, köpte även två fartyg av den finska marinen, där originalmålningen på fartygen bibehölls.3
Bild 1. Riksväg 6 samt södra Karelen.
Vad som är nytt i sammanhanget är information som framkommit i den finska säkerhetskommitténs utredning avseende s.k. ”hybridhot” vilket bl.a. berörde dessa markköp. Informationen som framkommit ur den studien är något tydligare, dels specificeras ytterligare platser, dels klarläggs geografiskt område något tydligare samt även vilken typ av byggnader som införskaffats. Bland annat nämner de att markområden och byggnader har köpts upp, utöver de tidigare nämnda, i anslutning till vapendepåer, militära flygfält, kommunikationsmaster, kärnkraftverk och knytpunkter för tågtrafik och vägnät.4
Vad avser byggnader skall det bl.a. röra sig om gränsbevakningsstationersom den finska gränsbevakningen har avyttrat, därtill skall hotell, servicestationer, skolor och lägergårdar även upphandlats. Enbart längs, finska, riksväg (RV) 6 skall det finnas närmare 30 stora fastigheter i ryskt ägo, fastigheterna har inhandlats under förevändningen att idka turistnäring, men den verksamheten förefaller ej kommit igång som utlovats.5Sedan tidigare är det känt att bl.a. äldre ödehus har köpts upp.6
I Åbo skärgård är det sedan tidigare känt, att ett företag med rysk koppling har köpt upp mark och även hus, samt även byggt hus. I huvudsak rör det sig om mindre fritidshus där storleken är om 100-200 kvadratmeter, dock finns två stora hus om 350 kvadratmeter.7Placeringen av dessa fritidshus är längsmed samtliga större farleder in till Åbo samt Nådendal.8 Åbo är, dels Finlands viktigaste hamn och distributionscentrum,9 dels finns utanför Åbo, Pansio flottbas.10 Därtill är dessa fritidshus placerad vid farleder med större vattendjup som leder ut till öppet hav.11
Bild 2. Fastighets- och markköp i Åbo skärgård.
De tidigare hinder/krav, i Finland, som fanns för utländska fastighetsaffärer avreglerades i två etapper under 1990-talet, det första steget genomfördes 1993 och det andra avslutande 1999. Detta var ett led, och förutsättning, för det finska medlemskapet i EU, då det ej får finnas begränsningar med fastighetsaffärer för medlemsstaterna i EU. Finland kom även, i samband med detta, avreglera fastighetsmarknaden för medborgare i länder utanför EU. I början av 2000-talet kom de ryska mark- och fastighetsaffärerna i Finland påbörjas, av både företag och privatpersoner. Affärerna skall ha genomförts både via företag men även bulvaner.12Redan 2008 förefaller civila individer i Finland, uppmärksammat de ryska fastighetsköpens geografiska spridning, invid viktiga installationer, för det finska totalförsvaret.13
Den finska Försvarsmakten förefaller identifierat faktorer som innebär att vissa av dessa markköp kan vara, eller är, förberedelser syftandes till att försvåra en mobilisering av den finska Försvarsmakten. I händelse av t.ex. en situation där mobilisering skall genomföras är det, den finska polisens uppgift att tömma dessa fastigheter. Den finska polismyndigheten bedömer dock att en tömning av dessa strategiskt anskaffade fastigheter ej kommer kunna ske effektivt, som de förutsatt i dess beredskapsplaner.14
Bild 3. Fredstida gruppering av förband.
Den finska Försvarsmaktens fredsgrupperade förband är i huvudsak koncentrerade till landets södra del samt med en tyngdpunkt i dess mellersta och västra delar.15 Utgår vi från den tidigare basfakta, där en tydlig koncentration skall vara längs RV 6 samt i södra Karelen, så finns det längs med RV 6 totalt tre militära enheter, inom södra Karelen finns en militär enhet. Således kan koncentrationen av inköpta fastigheter och markområden ej genomförts till dessa fredstida grupperingar, utan måste vara vid koncentrationsområden och basområden, för den finska Försvarsmakten, i händelse av mobilisering och/eller ett försämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt, vilket indirekt beskrivs i de finska artiklar som finns avseende ämnesområdet.
För att få någon form av, möjlig, rätsida på de finska uppgifterna får vi se bakåt i historien om det finns några möjliga paralleller som går att vidareutveckla till vår nutid. Vad avser fritidsfastigheter i kustband och skärgårdar så finns det beskrivet hur den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, under 1980-talet, förefaller kontrollerat ett antal sådana fastigheter som varit inköpta av individer med utländskt medborgarskap, kopplat till den främmande undervattensverksamhet som bedrevs, längs den svenska kusten och i skärgården.16 I detta sammanhang blir de uppgifter som förekom under 1980-talets svenska ubåtsjakter, avseende ljussignalering från land ut mot vatten, intressanta.17
Vad avser fastighetsköp, så får Matrecos verksamhet i Sverige vara det mest kända, där de genom en omfattande spridning av dels, servicepunkter, dels filialer, hade möjlighet att täcka in en stor del av Sverige. Enligt chefen för SÄPO kontraspionage, OlofFrånstedt, vid den aktuella tidpunkten, var det den militära underrättelsetjänsten, GRU, som bedrev inhämtningsverksamhet med Matreco som en täckverksamhet.18 Vad avser Matreco, så förefaller det kommit s.k. ”bilexperter” från Sovjetunionen för att utföra visa bilarbeten, i Sverige, dessa övernattade/bodde då i Matreco lokaler. Dessa ”experter” förefaller,ej haft någon djupare kunskap, i bilarbete.19Därtill förefaller de både på filialnivå samt vid huvudkontoret dirigerat lastbilstrafik, TIR märkta lastbilar, men även upprätthållit samband med fartyg.
Utöver det så beskrivs det även i det s.k. Mitrochinarkivet hur t.ex. en bensinstation i Mexiko vid gränsen till USA, skulle utnyttjas för att, dels fungera som stödpunkt för sabotageförband, dels fungera som förvaringsplats av utrustningen till sabotageförband, som i händelse av en konflikt med USA, skulle genomföra sabotage där.20 Materiel gömdes även nära objekt där sabotage skulle genomföras mot, oftast skildes tänd- och sprängmedel från radiomateriel. Materielen kunde även befinna sig nära luftlandsättnings- och landstigningsområden för sabotageförbanden, då var den antingen nedgrävd i marken eller så hade den gömts i byggnader, som en agent ägde.21 I detta sammanhang blir uppgifter rörande Sovjetiska lastbilschaufförer som iakttagits, under det kalla kriget, gräva ned utrustning i Sverige, mycket intressanta. Iakttagelserna har genomförts då de parkerat sina lastbilar i obebodda områden, i samband med detta skall bl.a. radiosändare omhändertagits i efterhand, vid plats där iakttagelse genomförts.22
Således dessa perspektiv visar på att, under det kalla kriget fanns det, bedömt, både fastigheter där man visste om att de var i utländskt ägo och eventuellt i svenskt, där underrättelseverksamhet bedrevs, därtill terrängområden där utrustning fanns gömd, men ytterst lite gjordes åt verksamheten, förutom att den hölls under bevakning i olika former. Därtill visar det på, trots att det var betydligt svårare, att dölja, under det kalla kriget, så var Sovjetunionen beredd att ta stora risker i form av att genomföra denna form av verksamhet, trots att det tydligt skulle kunna härledas till Sovjetunionen. Något som är viktigt att ta med sig i det fortsatta resonemanget.
Den ryska köpkraften började öka vid 2000-talets inledning,23den hade då så sakteliga börjat återhämta sig efter den finanskris som inträffade 1998.24 Vilket även sammanfaller med starten för de ryska mark- och fastighetsköpen i Finland.25 Vad som även sammanfaller med de ryska mark- och fastighetsaffärerna, är den tydliga ökningen av rysk underrättelseverksamhet, som påbörjades vid den omedelbara inledningen av 2000-talet.26 En ökning som förefaller haft målsättningen att återskapa samma underrättelseförmåga som fanns, under den mest ansträngda tiden, vid det kalla kriget.27
Således finns det, dels en historisk koppling till utnyttjande av faciliteter samt markområden för genomförande av olika former av underrättelseverksamhet, dels förefaller en ökning i den ryska underrättelseverksamheten korrelera i tid, gentemot en ökning av ryska fastighets- och markköp i anslutning till för det finska totalförsvaret viktiga objekt. Härav finns det skäl att anta att, åtminstone, del av dessa mark- och fastighetsaffärer har en koppling till underrättelseverksamhet.
Koncentrationen av de finska stridskrafterna är, och var även under det kalla kriget, i landets södra del, därtill finns huvuddelen av befolknings- samt industriella- och administrativa centra, där.28Det finska mobiliseringssystemet kunde under inledningen av 1990-talet under några dagar, bedömt 3-5, mobilisera cirka hälften av dess totala volym,29 en stor del av dessa torde varit koncentrerade till landets södra delar. Trots, nästan, en halvering i storlek av manskap,30 jämfört med det kalla kriget, så torde en huvuddel av dessa fortsatt vara koncentrerade i händelse av en väpnad konflikt till Finlands sydöstra delar.
Sett till hur Finland såg framför sig hur ett möjligt angrepp kunde tänkas genomföras under det kalla kriget mot dem, i form av ett strategiskt överfall, så förefaller koncentrationen av de Sovjetiska förbanden varit till de sydöstra delarna av Finland, i vad som kunnat utläsas av information som framkommit under 2010-talet. Därtill korrelerar bedömda mål, väl med de uppgifter som framkommit i nutid, vart mark- och fastighetsaffärerna genomförts. Därtill sett till hur ett reguljärt angrepp skulle kunna tänkas genomföras, i vår tid, så får de tankegångarna d.v.s. en form av strategiskt överfall, fortsatt ses som giltiga.31Således, ur detta perspektiv blir koncentrationen av mark- och fastighetsinköp till områden längsmed RV 6 och i södra Karelen, fullt rimliga.
Om nu en del av dessa mark- och fastighetsaffärer har en koppling till underrättelseverksamhet, kan det skilja sig något mot tidigare eller ej? Inleder vi med markaffärerna, som torde vara den stora avvikelsen, så kan det finns en logisk förklaring. Virkesuttaget torde ökat markant sedan det kalla kriget, därtill så har även hastigheten man kan göra uttaget i, ökat markant. Mellan perioden 1991 och 2015 dubblades nästan virkesuttaget i Finland.28Således, torde även risken för ofrivillig exponering av t.ex. i fredstid utlagda upplag dubblerats. Ett sätt att minska denna risk är i sådant fall markköp. En annan anledning till markköp i anslutning till viktiga objekt, kan vara möjligheten till utplacering av teknisk inhämtningsutrustning, som genom markköpet löper mindre risk för ofrivillig exponering.
Vad avser fastighetsköpen får man se tre förklaringar. Den första, torde vara att del av dessa fastigheter fungerar som stödpunkter för underrättelsepersonal i fredstid, på samma sätt som Matreco filialer fungerade under det kalla kriget, sett till vilken typ av byggnader, hotell o.dyl., som nämnts. Den andra, torde vara att vissa fastigheter, främst ödefastigheter, kan fungera som s.k. ”brevlådor” för att förflytta information eller utrustning och möjligen som gömslen för personal. Den tredjetorde även vara som stödpunkt, i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge innan en väpnad konflikt, som möjliggör att sabotageförband kan återhämta sig samt förbereda sig, inför lösandet av uppgifter.
Har då samtliga mark- och fastighetsinköp en koppling till underrättelseverksamhet? Nej de har det, bedömt, ej. Men sett till hur den Sovjetiska underrättelsetjänsten arbetade, så får det ses som högst sannolikt att dess ryska arvtagare, fortsatt i samma spår. Vilket gör det högst sannolikt, med de nya uppgifter som publicerats att ett antal av dessa mark- och fastighetsinköp har en koppling till underrättelseverksamhet. Därtill utgör mängden mark- och fastighetsinköp ett skydd i sig. Själva mängden, som den finska polismyndigheten själva uppger, försvårar, bedömt, att, dels fastställa vilka inköp som har koppling till underrättelseverksamhet, dels genomförandet av någon form av adekvat övervakning i fredstid och påverkan i t.ex. ett skymningsläge.
Agerar Ryssland i sådant fall på liknande sätt i alla länder? Det är jag tveksam till, bedömt är det ett agerande man kan tänkas ta till i sitt absoluta närområde, för att säkerställa att ett buffertområde d.v.s. flytta fram sitt försvarsdjup, i händelse av en konflikt, kan genomföras snabbt. Därtill med minimala resurser d.v.s. man väljer att agera med sabotageförband och fjärrstridsmedel i stor omfattning för att uppnå en systemchock och sen med mindre reguljära förbandsenheter upprättar man ett buffertområde, för att effektivare kunna skydda själva Ryssland.
Slutsats
Den slutsats man kan dra är att det är ett fullt rimligt antagande, som genomförts i Finland, att vissa av de mark- och fastighetsaffärer som genomförts har en koppling till underrättelseverksamhet. Bedömt utgör dessa markområden samt fastigheter, stödpunkter som kan utnyttjas i fred, kris och konflikt för, dels underrättelsepersonal, dels sabotageförband.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Foreign Affairs 1(Engelska)
Iltalehti 1(Finska)
Ilta Sanomat 1(Finska)
Merivoimat 1(Svenska)
Naturresursinstitutet 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Yle 1, 2, 3 (Svenska/Finska)
Världsbanken 1(Engelska)
Åbo Hamn Ab 1(Svenska)
Andrew, Christopher. Sword and the Shield: The Mitrokhin Archive and the Secret History of the KGB. New York: Basic Books, 2000, E-bok.
Bugajski, Janusz. Assenova, Margarita. Eurasian Disunion: Russia’s Vulnerable Flanks. Washington DC: The Jamestown Foundation, 2016.
Forss, Stefan, et al. The development of Russian military policy and Finland. Helsinki: National Defence University, 2013.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås: Ica, 2013.
Försvarsmakten. Soldatens handbok 2015. Försvarsmakten: Helsingfors, 2015.
Nilsson, Ulf I. ’Spionerna i Ströms bro’, Arbetarbladet, 23 Mars 2014, s. 16-17.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år vid SÄPO:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Visuri, Pekka. Evolution of the Finnish military doctrine 1945-1985. Helsinki: War College, 1990.
Slutnoter
1YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
2Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
3Iltalehti. Tuula, Malin. Varustamo välitti armeijan alukset venäläisfirmalle. 2015. http://www.iltalehti.fi/uutiset/2015020819157278_uu.shtml(Hämtad 2016-10-22)
4YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
5Ibid.
6Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-21)
7Ilta Sonomat. Beach, Niko. Honkamaa, Antti. Venäläiset ostivat Suomen saaria tärkeältä väylältä – ”Varakas herrasmies arvosti rauhaa ja turvallisuutta”. 2015. http://www.iltasanomat.fi/kotimaa/art-2000000812464.html(Hämtad 2016-10-22)
8YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
9Åbo Hamn Ab. 860 år av handel och sjöfart. 2016. http://www.portofturku.fi/portal/se/presentation/historia/(Hämtad 2016-10-22)
10Merivoimat. Styrkan till sjöss. 2016. http://merivoimat.fi/sv/kustflottan(Hämtad 2016-10-22)
11YLE. Tuula, Malin. Venäläisten maakaupat uhkien joukossa – Turvallisuuskomitea listasi hybridisodan ilmiöitä. 2016. http://yle.fi/uutiset/3-8664889(Hämtad 201-10-22)
12YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
13Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
14YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
15Försvarsmakten. Soldatens handbok 2015. Försvarsmakten: Helsingfors, 2015, 266.
16Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år vid SÄPO:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
17Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 211.
18Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås: Ica, 2013, s. 82-83.
19Nilsson, Ulf Ivar. ’Spionerna i Ströms bro’, Arbetarbladet, 23 Mars 2014, s. 16-17.
20Andrew, Christopher. Sword and the Shield: The Mitrokhin Archive and the Secret History of the KGB. New York: Basic Books, 2000, E-bok, s. 363.
21Ibid. s. 364.
22Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 224.
23The World Bank Group. Russia GDP per capita (current US$). 2016. http://data.worldbank.org/indicator/NY.GDP.PCAP.CD?end=2015&locations=RU&start=1989(Hämtad 2016-10-22)
24Sveriges Television. Liebermann, Andreas. Ryssland efter Sovjetunionen. 2008. http://www.svt.se/nyheter/ryssland-efter-sovjetunionen-1(Hämtad 2016-10-22)
25Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. Back to the Finland Station. 2015. https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-station(Hämtad 2016-10-22)
YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot – Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2016-10-22)
26Bugajski, Janusz. Assenova, Margarita. Eurasian Disunion: Russia’s Vulnerable Flanks. Washington DC: The Jamestown Foundation, 2016, s. 20.
27British Broadcasting Corporation. Profile: Russia’s SVR intelligence agency. 2010. http://www.bbc.co.uk/news/10447308(Hämtad 2016-10-22)
28Visuri, Pekka. Evolution of the Finnish military doctrine 1945-1985. Helsinki: War College, 1990, s. 93
29Ibid. s. 94-95
30YLE. Kronvall, Kerstin. Värnplikt gör Finlands försvar billigt. 2014. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/09/07/varnplikt-gor-finlands-forsvar-billigt(Hämtad 2016-10-23)
31Forss, Stefan, et al. The development of Russian military policy and Finland. Helsinki: National Defence University, 2013, 42-43.

32Naturresursinstitutet. Virkesuttag och virkesförrådets avgång. 2016. http://stat.luke.fi/sv/avverkningar-och-avgang(Hämtad 2016-10-22)

Mot väpnad konflikt VI

av Johan Wiktorin, avdelning I Det har gått fem månader sedan sist och det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande. Den föregående uppföljningen från april hittar du här. Ny skattning 160918 Slutsats: Trenden fortsätter […]

Grodmän, Illegalister och Stödnätverk – Del 3

Sammanfattning
Under det kalla kriget förefaller det upprättats parallella stödnätverk för dels västliga specialförband dels sovjetiska specialförband i många västliga länder. Behovet av dessa stödnätverk för specialförbanden, utgjordes bedömt främst som en stödpunkt, där förplägnad o.dyl. kunde erhållas samt möjligheten att erhålla underrättelser och återhämtning. Detta utifrån det faktum att mängden materiel som kan medföras buret är begränsat, samt sannolikheten till luftburen försörjning får ses som begränsad vid en reguljär väpnad konflikt. Stödnätverk får fortfarande ses som en aktuell metod, även i vår tid.
Analys
Alla former av långvariga specialförbandsföretag, denna tidslängd uppstår främst vid en reguljär konflikt och är ej tidsmässigt att likställa med de specialförbandsoperationer som genomförts t.ex. i Afghanistan, kräver stöd, då oftast i form av ett stödnätverk. Detta stöd kan antingen lösas av egna enheter eller av rekryterad personal, inom det geografiska område, där företaget skall genomföras. Exempel på eget stöd kan vara att man insätter egen personal en tid innan företaget skall påbörjas, som vid t.ex. Operation Eagle Claw.1 Exempel på rekryterad personal kan t.ex. vara hur Sovjetunionen rekryterade, under det kalla kriget, personer i målländer för att understödja dess specialförband i händelse av en väpnad konflikt.2
Vad har då detta att göra med Sverige och det kalla kriget, frågar sig säkert vän av ordning? Mer än vad man kan tro, faktiskt, vid första anblick. Sveriges geografiska placering under det kalla kriget, gjorde oss till en frontlinje under den ideologiska kampen som det kalla kriget bestod av, det skapande även ett behov av att vidta omfattande förberedelser för en möjlig konflikt, redan i fred. En del av dessa förberedelser var upprättandet av den organiserande motståndsrörelsen, populärt benämnt StayBehind, vilket leder oss till första delen av detta inlägg.
Den organiserade motståndsrörelsen kom till efter andra världskriget, på Tage Erlanders initiativ,3 uppgiften var att i händelse av en ockupation av hela eller delar av Sverige organisera nationellt motstånd. Detta omfattade informationsinhämtning, sabotage men även organiserandet av flyktnätverk, för nedskjutna piloter men även andra kategorier av personal.4 Utbildningen för den organiserade motståndsrörelsen förefaller till del genomförts i Storbritannien, men även i Sverige.5 Organisationen förefaller varit en kaderorganisation d.v.s. chefer och viktiga befattningshavare fanns rekryterad,6 i händelse av en ockupation såg man, bedömt, framför sig att rekryteringen av motståndsmän skulle kunna ske, utan större problem.
Förberedelser för verksamheten genomfördes redan i fredstid, möjliga fällningsplatser med fallskärm rekognoserades och visiterades, sambandsnät prövades och upprätthölls, dolda uppehållsplatser för personal och utrustning rekognoserades och förberedes, rekognosering o.dyl. genomfördes.7 Intressant i sammanhanget att under slutet av 1980-talet förefaller man bytt ut sambandsutrustningen för den organiserade motståndsrörelsen, utrustning som köptes in från Storbritannien.8 Den svenska verksamheten, inom ramen för den organiserade motståndsrörelsen, förefaller i mångt koordinerats av Storbritannien.9
Vad har då detta att göra med stödnätverk? Amerikanska Special Forces populärt benämnt de ”gröna baskrarna”, vilket har som huvuduppgift, då som nu, att utbilda och stödja motståndsrörelsers kamp på ockuperat område,10 skulle i händelse en konflikt mellan Sverige och Sovjetunionen tidigt sättas in på svenskt territorium.11 De skulle ha till uppgift att genomföra inhämtning,12 dock ligger det nära till hand att anta två (2) saker dels att Special Forces skulle bistå i upprättandet, genom utbildning, av den organiserade motståndsrörelsen som i ett inledande skede enbart skulle bestå av sin kader. Dels kunde den organiserade motståndsrörelsen bistå dem, med skydd, förnödenheter o.dyl.
Det är även intressant att notera att det brittiska specialförbandet, Special Air Service, under det kalla kriget hade avdelat en skvadron till norra Skandinavien samt nordöstra Sovjetunionen, i händelse av ett Sovjetiskt angrepp.13Fram till slutet av 1970-talet var tanken att de skulle utbilda och leda motståndsrörelser likt Special Forces. Detta kom dock att ändras, i slutet av 1970-talet, till att motståndsrörelserna skulle understödja SAS i lösandet av deras uppgifter på ockuperat område.14 Således så förefaller de motståndsgrupper som fanns i norra Skandinavien, att utöver agera som en motståndsrörelse även, ha till uppgift att utgöra ett stödnätverk för specialförband i lösande av dess uppgifter. Huruvida den svenska organiserade motståndsrörelsen även omfattades av detta är oklart. Dock påvisar det behovet av att specialförband vid en reguljär konflikt behöverstöd på marken för att kunna lösa sina uppgifter, då t.ex. mängden materiel som kan medföras buret är begränsat, likväl får man se möjligheten till luftburen försörjning som kraftigt begränsad.
Hur såg det då ut för Sovjetunionen, vilket för oss till den andra delen av detta inlägg, under det kalla kriget? Först och främst så skall det klarläggas att likt de västliga länderna är informationen mycket bristfällig även vad avser Sovjetunionen. Därtill har man ofta använt samma begreppsapparat, Spetsnaz, även för lägre förband, varvid det bör klargöras att nedanstående text berör de förband som arbetade på operativ och strategisk (GRU och KGB) nivå. Det vill säga en väldigt liten del av vad som går under samlingsbegreppet Spetsnaz, där den stora delen kunde likställas med värnpliktiga svenska jägarförband.
Förbanden på operativ och strategisk nivå förefaller understötts av lokalt rekryterade agentnätverk d.v.s. stödnätverk. Dessa stödnätverk skulle kunna genomföra rekognosering samt övervakning av utsedda mål, agera mottagningskommitté d.v.s. finnas på plats vid landstigning/luftlandsättning för att understödja förbandet t.ex. med hjälp av ljussignaler visa landstigningsplats. Därtill även agera vägvisare, understödja med transporter, mat boende o.dyl. i mållandet.15
En intressant faktor vad avser det logistiska stödet, är att man aktivt förefaller utnyttjat upplag. Upplagen förefaller placerats i nära anslutning till den plats där uppgiften skulle lösas.16Upplagen förefaller varit två delad dels sambandsutrustning dels uppgiftsspecifik utrustning, därtill var de även försåtsminerade. Utöver det så skall även vapenförråd funnits upprättade, antingen som upplag och/eller i byggnader, i fallet med upplag så förefaller man utnyttjat det om en stödagent ägde mark, annars utnyttjades byggnad som ägdes av stödagenten.17 Således är det ett väldigt aktivt agerande man arbetat efter under det kalla kriget, med dels personella förberedelser dels materiella förberedelser.
Mitrochinarkivet (KGB) beskriver profilen på en lämplig stödagent med en ålder mellan 20-45 år gammal, bör vara elektriker, mekaniker, kemist, ingenjör, o.dyl. Bör ha sådan tjänst att den ofta innebär resor, bör äga hus, fritidsstuga, landställe och/eller mark.18Vladimir Rezun (skrev under pseudonymen Viktor Suvorov) beskriver den lämpliga stödagenten för GRU, som en individ i åldern 55-65 år, aldrig tjänstgjort i mållandets försvar, äger inget vapen, är ensamstående, arbetar som skogsvaktare, fiskare o.dyl. och bor helst avskilt från andra människor.19 I den amerikanska marinkårens informations pamflett avseende Spetsnaz kan man även erhålla viss information avseende stödagenters verksamhet. Stödagenten bör kunna upprätta ett skyddat gömsle, gömslet bör ligga i anslutning till hav eller skogsområden, han bör äga ett hus och/eller landområde det bör helst ligga i anslutning till ett tilltänkt mål. Därtill bör gömslet innehålla vatten och mat för enheten, stödagenten skall även kunna transportera den enhet han skall stödja.20
Mitrochinarkivet beskriver även stödagenten, som en individ som ej rekryteras ur borgerliga eller konservativa kretsar, vederbörande skall heller ej vara djupt troende, ha alkohol- eller drogproblem.21Därtill beskriver Rezun stödagenten är en som ej haft kontakter med det kommunistiska partiet i ett målland samt haft inga eller begränsade kontakter med Sovjetunionen.22 Vari ligger då det troliga, då KGB syn och GRU syn på stödagenter skiftar något? Troligtvis ligger den någonstans mittemellan, en medelålders individ som ej haft några synliga kontakter med Sovjetunionen, vederbörande har tillgång till mark och helst en avskilt belägen byggnad. Det vill säga en helt ordinär individ utåt sett.
Fysisk rekognosering genomfördes dels av luftlandsättningsplatser dels av landstigningsplatser för de Sovjetiska specialförbandsenheterna. Detta förefaller i huvudsak genomförts av stödagenter i mållandet. Vad avser landsättningsplatser, rapporterades bl.a. dominerande vindriktningar, landmärken, hur platsen påverkades av respektive årstid, byggnader fick ej finnas närmre än 1,5 – 2 km ifrån platsen m.m. Vad avser landstigningar, rapporterades bl.a. kustlinjens utformning, vattenströmmar, möjligheten att utnyttja ubåt och motorbåt.23 Utifrån Mitrochinarkivet, kan vi göra antagandet att målet/målen befann sig inom 120 kilometer från landstignings-/landsättningsplatsen.24
Intressant i sammanhanget är införskaffandet, enligt Mitrochinarkivet, i Tyskland av dels uniformer dels arbetskläder som bl.a. järnvägs- och vägarbetspersonal utnyttjade.25 I Italien införskaffades även uniformer som utnyttjades av dels de väpnade styrkorna dels Carabinieris. Därtill införskaffades även arbetskläder för järnvägspersonal men även lokal klädsel för områdena där landstignings-/luftlandsättningsplatserna låg, förbandstecken till uniformer införskaffades även.26I sammanhanget blir stölderna av polis- och militäruniformer i Sverige under 1980-talet, som rönte viss medial uppmärksamhet, mycket intressant,27 då man förefaller, utifrån Mitrochinarkivet uppgifter, tänkt utnyttja målländernas uniformssystem med vissa enheter vid lösandet av vissa uppgifter.
Fanns det då ett Sovjetiskt stödnätverk för sabotageförband i Sverige? Enligt Mitrochinarkivet var Sverige ett av de länder där KGB genomförde förberedelser för sabotage under det kalla kriget.28Den f.d. KGB-officeren Oleg Kalugin, beskriver hur KGB, i länder där sabotage förberedes, dels självständigt skulle genomföra sabotage i händelse av krig dels få stöd av Sovjetiska specialförband.29Sett till vadsom är känt avseende modus operandi för de sovjetiska specialförbanden, på strategisk och operativ nivå, får vi se sannolikheten som hög att det fanns ett sovjetiskt stödnätverk i Sverige under det kalla kriget med uppgiften att stödja sovjetiska specialförband i händelse av en väpnad konflikt.
Vad som är intressant att se, är likheterna mellan de båda systemen, vad främst kan beskrivas som upprättande av stödpunkter där specialförbanden skall kunna återhämta säkert och erhålla förplägnad o.dyl. samt underrättelser, för att därefter lösa sin/sina uppgift/-er. Den avgörande skillnaden blir dock att det ena systemet var legalt d.v.s. organiserad motståndsrörelse det andra systemet var illegalt d.v.s. ett illegalt stödnätverk. Ur ett filosofiskt perspektiv blir det även intressant hur polariserade de västliga staterna måste varit, då man de facto förefaller kunnat bygga upp parallella strukturer inom länderna, då mängden individer som lämpar sig för verksamheten ej är omfattande.
Slutsatser
Finns det då behov av stödnätverk även under 2010-talet? Utan tvekan gör de det. Människokroppen kan fortfarande inte bära med sig obegränsat med utrustning, sannolikheten till att erhålla luftburen försörjning som specialförband i en reguljär väpnad konflikt får fortsatt ses som låg. Däremot torde storleken på stödnätverken vara mindre, då olika fjärrbekämpningsmetoder kan förstöra mål som specialförband tidigare varit inriktad mot, men icke förty kommer det behövas specialförband på djupet för att förstöra mål, dessa förband kommer vara i behov av stöd, då troligtvis genom stödnätverk.
Källförteckning
The Atlantic 1(Engelska)
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990.
Connor, Ken. Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force. Lund: Historiska media, 2001.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Jovius, Dragan. Sovjethotet mot Norden. Stockholm: S:t Georgs förl., cop. 1984.
Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009. E-bok.
Robinson, Linda. Masters of chaos : the secret history of the Special Forces. New York : Public Affairs, 2004.
U.S. Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Headquarters, Department of the Army, 1984.
United States Marine Corps. FMFRP 3-201 SPETSNAZ. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991.
Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989.
Slutnoter
1The Atlantic. Bowden, Mark. The Desert One Debacle. 2006. http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2006/05/the-desert-one-debacle/304803/Hämtad 2016-03-13
2U.S. Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Headquarters, Department of the Army, 1984, 5-2.
3Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 392-393.
4Ibid, 390-391.
5Ibid, 396, 413.
6Ibid, 405.
7Ibid, 397, 414-415.
8Ibid, 414.
9Ibid, 405.
10Robinson, Linda. Masters of chaos : the secret history of the Special Forces. New York : Public Affairs, 2004, 15, 27-29.
11Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 442.
12Ibid.
13Connor, Ken. Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force. Lund: Historiska media, 2001, 376.
14Ibid, 375-376.
15Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990, 230, 252.
16Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
17Ibid, 364-365.
18Ibid, 360-361.
19Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989, 124,126.
20United States Marine Corps. FMFRP 3-201 SPETSNAZ. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991, 19.
21Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 360.
22Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989, 124.
23Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 360, 365.
24Ibid, 365.
25Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
26Ibid, 365.
27Jovius, Dragan. Sovjethotet mot Norden. Stockholm: S:t Georgs förl., cop. 1984, 118-119.
28Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
29Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009, 223.

Nedåt i spiralen

Reflektion
  Bild 1. Geografisk område för incidenten 13DEC2015.
Den 13DEC2015 avgav ett Ryskt örlogsfartyg, jagaren Smetlivyy, varningseld i det Egeiska Havet mot ett Turkiskt fiskefartyg, Geçiciler Balıkçılık. Jagaren skall legat för ankare ca 20 km öster om ön LEMNOS i det Egeiska havet, då det Turkiska fiskefartyget började närma sig jagaren. Enligt Ryska uppgifterså skall man försökt få kontakt med fartyget dels över radio dels med hjälp av visuella signaler, för att få den att ändra kurs.
Det turkiska fiskefartyget närmade sig den ryska jagaren om styrbord, då fartygen var ca 1 km ifrån varandra så började den ryska jagaren att försöka få kontakt med det turkiska fartyget. Då ingen kontakt erhölls med fartyget och avståndet var ca 600 m mellan den ryska jagaren och det turkiska fiskefartyget, avgavs varningseld med handeldvapen, varningselden skall ha skjutits framför fören på fartyget. Enligt ryska uppgifter så skall fartyget efter varningselden, girat och förflyttat sig förbi på ett avstånd av 540 m.
Enligt den Turkiske ägaren till fartyget så skall avståndet mellan hans fartyg och den ryska jagaren varit minst 1,6 km. Enligt fartygets ägare så skall hans fartyg vara tekniskt välutrustad, därtill så skall de ej uppmärksammat någon eldgivning. Ägaren skall även överlämnat dokumentation till den Turkiska kustbevakning från händelsen. Huruvida de uppmärksammat någon radiotrafik eller visuella signaler, uttalar sig ägaren inte om.
Det Ryska Försvarsministeriet kom även, under den 13DEC2015, tillkallasig den Turkiske Försvarsattachén, Ahmet Gunes, i Moskva, avseende incidenten i det Egeiska Havet. Rysslands vice försvarsminister, Anatolij Antonov, skall ha varnat den Turkiska Försvarsattachén kring möjliga konsekvenser avseende Turkiskt agerande gentemot de Ryska väpnande styrkorna. Turkiets Utrikesminister, Mevlüt Çavuşoğlu, uttaladesig den 14DEC2015 avseende incidenten, han ansåg att Rysslands agerande på intet sätt var proportionerligt samt Turkiets tålamod avseende Ryssland har en gräns.
Den 05DEC2015 uppstod även en annan marin incident, som Turkiet anser varit provokativ, då ett Ryskt landstigningsfartyg, Caesar Kunikov, passerade genom Bosporen. Incidenten bestod i att en rysk sjöman/soldat, fullt synligt, stod med en bärbar luftvärnsrobot i färdigställning på fartygets däck. Turkiets Utrikesminister, uttalade sig om händelsen och förklarade att om Turkiet ansåg att en situation var hotande så skulle de besvara det. Rysslands ambassadöri Turkiet, Andrey Karlov, kallades även upp till Turkiets utrikesministerium, där man från Turkisk sida förmedlade budskapet att man hoppades undvika liknande agerande från Ryssland i framtiden. Det Ryska Utrikesministeriets ståndpunkti frågan är att man ej brutit mot några internationella avtal.
Den 14DEC2015 rapporteradeTASS om ytterligare en incident som hade uppstått mellan Ryska och ett Turkiskt flaggat fartyg i Svarta Havet. Datumet för incidenten specificerades ej. Enligt TASS, gav det turkiskt flaggade fartyget ej väg för konvojen av ryska fartyg, varpå en incident höll på/kunnat uppstå. Det turkiskt flaggade fartyget svarade ej på anrop, varpå ett gränsbevakningsfartyg samt en robotbåt ur Svarta Havsflottan, tvingade det turkiska fartyget att ändra kurs.
Den faktor som hade kunnat deeskalera spänningarna något mellan de båda länderna, det planerade mötetmellan Rysslands President, Vladimir Putin, och Turkiets President, Recep Tayyip Erdoğan, den 15DEC2015 i St Petersburg har ställts in, vilket meddelades den 14DEC2015. Det skäl som angavs av, Kremls talesperson, Dmitry Peskov, till inställandet av mötet, var att det ej blivit planerat. Varpå någon reell chans till att minska spänningarna mellan de båda länderna i närtid, ej förefaller finnas.
Intressant att notera i detta sammanhang, är anvisningarna som Rysslands President gavden 11DEC2015, där han tydligt klargör att om någon part försöker påverka den ryska militära operationen i Syrien, så skall det mötas upp, d.v.s. det fientliga målet/målen skall nedkämpas, av de ryska väpnade styrkorna, explicit nämns luftstridskrafterna och infrastrukturen på plats, dock nämns inget om de maritima förbanden i Medelhavet, dock kan man förutsätta att dessa även omfattas av det.
En slutsats man kan dra är från att varit luftorienterade incidenter mellan Turkiet och Ryssland, sedan starten av den Ryska militära operationen i Syrien, så förefaller incidenterna nu även omfatta den maritima arenan. Varpå situationen de facto är än mer instabil nu, än vad den var tidigare, då två (2) arenor omfattas, är sannolikheten för ytterligare incidenter mellan Ryssland och Turkiet, än mer troligt, än vad det varit tidigare.
Detta påverkar givetvis även säkerhetssituationen i Barents- och Östersjöregionen som Sverige är en del av, då en ytterligare negativ nedgång i säkerhetssituationen mellan Ryssland och Turkiet som NATO land. Indirekt påverkar relationerna mellan NATO länderna och Ryssland i vårt närområde. Sett till övningsmönster o.dyl. så förefaller inte den tidigare säkerhetssituationen, i Barents- och Östersjöregionen försämrats p.g.a. den Turkiska nedskjutningen av det Ryska attackflygplanet, ett status quo råder fortfarande, dock på en negativ nivå.

Have a good one! // Jägarchefen

ArtE 740 – en toppmodern sensors uppgång och fall



Det här inlägget kommer att avhandla det avvecklingsbeslut som har drabbat det toppmoderna radar och eldledningssystemet ArtE 740, något som jag noterat att Kristdemokraternas Mikael Oskarsson har  uppmärksammat och ifrågasatt genom en interpellation till försvarsministern. Men innan jag ska gå in på detaljer runt detta så tänkte jag inleda med att sätta detta beslut i ett sammanhang. 

Ända sedan ryska påsken, långfredagen 2013, då Ryssland övande kärnvapenanfall mot Sverige så har alla varit överens om att svensk försvarsförmåga måste öka. Ingen har varit emot, inte ens vänstern och miljöpartiet. Denna enighet växte till nya propotioner efter att Ryssland gick in med militär trupp och tog Krim från Ukraina. I arbetet med det nya försvarsbeslutet fortsatte denna enighet. Ingen nämnde avveckling. Folkpartiet har dessutom gett uttryck för att det borde läggas ett förbud mot att avveckla fullt fungerande försvarsmateriel.

Artilleriradarenhet ArtE 740

Innan försvarsbeslutet 2000 slog sönder stora delar av vårt försvar så planerade dåvarande Kustartilleriet för att anskaffa en toppmodern radar och eldledningsplattform. Utvecklingsarbetet ledde fram till ArtE 740. Ett terränggående fordon, som snabbt kunde förflyttas, snabbt kunde grupperas, och som skulle ha ett toppmodernt radar och ledningssystem för att kunna leverera mål till diverse system inom Marinen. Tung Kustrobot RBS-15, Sjöfrontsartilleri 12/80, RBS-17. Dessutom så skulle det kunna leverera måldata in i Marinens samlade sjölägesbild vilket gjorde att robotbärande fartyg skulle kunna nyttja mållägen från en ArtE 740 i framskjutet läge, exempelvis på Gotland.

Radarn är en PS-740, en radar i Ericsons giraffe-serie. Samtida med den toppmoderna UndE 23 i svenska luftvärnet och PS-201 som sitter på våra Viskykorvetter. Således ett mycket kompetent och toppmodernt system.

Men sedan kom försvarsbeslutet 2000 och raderade ut både tung kustrobot och sjöfrontsartilleri 12/80. Kustartilleriet omorganiserades till Amfibiekåren och målbilden var då att sätta upp Amfibiebrigad 2004. I denna vision hade ArtE 740 fortfarande sin plats. På Försvarsmaktens webbsida skriver man fortfarande idag (2015-10-25) följande:

Artilleriradarenhet 740 bygger på den nya generationen av spaningsradar och kan med hög precision skilja mellan såväl stora och små mål som vattenkaskader. 

Den här enheten utgör kärnan i amfibiebrigadens spanings- och ledningssystem för spaning mot mål både i luften och på vattenytan. Den har också möjlighet att samverka med sensorer som ingår i andra typer av förband. 

Radarsystemet monteras i splitterskyddade terrängfordon, och kännetecknas av den höga rörligheten i kombination med starkt skydd mot olika former av vapenverkan och elektroniska störningar.


Systemet färdigställdes. Fem fordon med radar byggdes av industrin och levererades till FMV. Jag har inte sett någon kostnad för systemet, men med tanke på dess moderna radar- och ledningssystem samt kringutrustning så lär det inte ha varit särskilt billigt att anskaffa.

Men tyvärr kom ett nytt katastrofalt försvarsbeslut, och amfibiebrigaden blev aldrig uppsatt. Det blev bara ett stort luftslott som aldrig kunde uppnås på grund av försvarsavvecklingen. Nu återstod endast en enda amfibiebataljon som dessutom började omorganiseras mot markoperativ rörlighet.

Den nylevererade och toppmoderna ArtE 740 blev således en udda fågel i det allt mer internationaliserade försvaret. Man visste inte riktigt vad man skulle göra med systemet, det fanns inget förband att leverera systemet till och det förblev således stående under FMV rådighet. Men systemet har hela tiden tagits väl omhand av kvalificerad personal och är enligt uppgift fortfarande i näst intill nyskick.


Pendeln svänger igen. Från internationellt till nationellt fokus.

Nu svänger pendeln tillbaka. Georgien, Ryska Påsken och Krim tillsammans med rysk upprustning, ruska beredskapsövningar och ett nytt kallt krig i vårt närområde gör att det nationella försvaret snabbt hamnar i fokus igen. Men nu är det mesta man skulle behöva tyvärr avvecklat.

Många politiker efterfrågar kutrobotar och kustartilleri igen. Ett axplock.

Försvarsminister Peter Hultqvist, Kungliga Krigsvetenskapsakademien 3 december 2014:

Utöver detta bör man även pröva möjligheten samt den operativa effekten av att det inom ramen för anskaffning av en ny sjömålsrobot kan vara möjligt att del av denna blir tillgänglig som markbaserad förstärkning på Gotland i form av kustrobot.

Motion till riksdagen: 2014/15:3094 av Jan Björklund m.fl. (FP)

En nationell, svensk försvarsförmåga måste också bygga på att hindra en motståndare från att stiga iland. Med ett brohuvud blir angriparen väsentligt svårare att handskas med. Folkpartiet anser därför att vid en eventuell extra anskaffning av haubitsar till det svenska försvaret bör en del av dessa tilldelas marinen som kustartilleri. Moderna haubitsar med dito granater har idag förmåga att bekämpa mål på avsevärda avstånd. Tillsammans med tung kustrobot kommer de att verka starkt avhållande mot försök till landstigningar på svensk kust.

När Försvarsmakten senare får uppdraget att inkomma med underlag till försvarspolitisk inriktningsproposition 2015 så tar man särskilt upp detta. Men man är av någon outgrundlig anledning inte alls positiva. Man ser mest problem med detta förslag. Men extra intressant blir det när  man använder motargument så som att ett kustrobotsystem skulle kräva ledning, samband och sensorer….

Införandet av ett kustrobotsystem skulle innebära att förbandet blir ett singulärförband vilket försvårar samordning med annan verksamhet. Därtill krävs utöver robotsystemet som sådant även nya krav på ledning och samband, sensorer och skydd. Den personal som krävs för att driva förbandet behöver därutöver tas från andra krigsförband för att bibehålla en neutral per- sonalmängd i Försvarsmakten. Försvarsmaktens bedömning är att fokus bör vara att förstärka försvaret av Gotland och att detta kan lösas på andra sätt, exempelvis genom ökad närvaro i området.

Ett toppmodernt system i förråd

Vad Försvarsmakten helt tycks ha glömt bort när man svarar regeringen, är att man faktiskt förfogar över precis det man använder som argument mot en återanskaffning av ett kustrobotsystem.

De fem förrådsställda och toppmoderna ArtE 740 är ett enhetsfordon med:
– En toppmodern sensor med radarn PS-740
– Har ett inbyggt ledningssystem SAAB Safir
– Har alla standardiserade marina sambandslösningar för att bara kunna jacka in i befintligt nät
– Fordonet är dessutom splitterskyddat

En ArtE 740 kan således skapa målläge genom egen radar, bearbeta målläget i det inbyggda ledningssystemet, och distribuera målläget, antingen in i den gemensamma marina lägesbilden eller direkt till vapenbärare så som fartyg, eller till det av politikerna efterfrågade kustrobotbatteriet via olika sambandslösningar.

Enligt Wikipedia är fordonen utrustade med ledningssystemet Safir tillverkat av SAAB, kommunikation via 8000-format, all marin standardutrustning så som kommunikationssystem ISIS, Ra180, Ra611, Ra812, modem typ HARRIS, DT135, DT143, POS samt marinens televäxel 500.

Radarn finns i två olika utföranden 2D och 3D.

Leasing till Australien

Då Försvarsmakten inte hade behov av systemet under den strategiska time-outen, så leasade FMV ut ett (möjligen två) av Försvarsmaktens fordon ut till Australien som använde systemen i Afghanistan.

Fordonet anlände till Afghanistan i december 2010 och har nyttjats för övervakning av luftrummet runt bas.

Leased from Sweden, the Giraffe 740 is the title of the distinctive Counter Rocket Artillery and Mortar (C-RAM) radar system that has been providing a reliable indirect fire warning to Multi-National Base Tarin Kot since December 2010.

Australien ansåg att systemet var så bra att man köpte ett eget motsvarande från SAAB, och när detta senare levererades så återlämnades Arte 740-systemet till FMV.

Avvecklingbeslut


I november 2012 fattade Försvarsmakten beslut om att ArtE 740 och övriga fordon av typen MOWAG PIRANHA 10X10 skulle totalavvecklas genom försäljning. Detta med motiveringen av att behovet av ArtE 740 har upphört i Försvarsmakten.


Detta sker således ganska exakt en månad innan ÖB deklarerar att Sverige endast kan försvaras på en vecka, på en plats mot ett begränsat anfall.

Upphävande av avvecklingsbeslut

Drygt två år senare, närmare bestämt i maj 2015 så upphävs ovanstående avvecklingsbeslut. Som tur är har tydligen inte avvecklingen genomförts, och man kan nu hoppas på att insikten har kommit att det är en ytterst kvalificerad spanings och ledningsplattform det handlar om som år 2015 borde ha en given plats i ett försvar som åter går mot ett tydligt nationellt fokus.
Men upphävandet handlar om något helt annat.
Under 2014 har Försvarsmakten beställt nya telekrigsystem men saknar erforderliga bärare för denna materiel. Man har då kommit fram till att alternativet MOWAG PIRANHA, d.v.s fordonen som den toppmoderna ArtE 740 sitter på idag som den mest lämpliga och kostnadseffektiva lösningen.

Upphävandet av avvecklingsbeslutet rör således enbart fordonen. Radarsystem ArtE 740 skall demonteras och avvecklas. 

Sammanfattning

Det tycks i vissa fall inte alls finnas någon logik när det kommer till vårt försvar. Man skulle kunna tro att den enda handen inte alls vet vad den andra gör. Omvärldsläget försämras i stadig takt. Politikerna är överens om att försvarsförmågan måste öka, och samtidigt avvecklar Försvarsmakten fullt fungerande toppmodern materiel med motiveringen att det inte finns behov.
Men runt denna paradox ska man också vara väl medveten om att våra poltikar som talar om ökat hot och behovet av ökad försvarsförmåga inte alls vill betala, inte ens i närheten av vad ett någorlunda trovärdigt försvar kostar.
ÖB flaggade för att det finns stora brister i den så kallade basplattan. Standardfordon var en av de punkter som man tillsammans med så enkla saker som uniformer och ammunition pekade särskilt på. Men inte ens detta var våra politiker beredda att betala för när det senaste försvarsbeslutet fattades. Man betalade hälften av Försvarsmaktens minimikrav samtidigt som man ökade organisation och uppgifter. En omöjlig ekvation.
Försvarsmakten saknar så enkla saker som ett mindre antal fordon pga underfinansiering, och väljer att skrota ArtE 740 för att kunna använda på annat håll. Det är ytterst beklämmande särskilt då ja bedömer att själva bärarfordonet av ArtE 740 utgör max 20% av den totala anskaffningskostnaden av systemet. Resterande 80% går nu således till skrot. I grund och botten landar detta i underfinansiering.
Men det är ändå för mig obegripligt att Försvarsmakten ens övervägde att avveckla ArtE 740. Detta system hade precis som så många andra marina system kunnat leverera operativ effekt i både fred, kris och krig.
I fredstid som ”gapfiller” åt sjöinformationsbataljonen. Dvs placeras ut som mobil radar där den behövs som mest och bäst och leverera sjöläge in i det marina nätet. Detta har tidigare utprovats med framgång.
I kristid som mer permanent ersättare vid exempel sabotage av fasta anläggningar för att snabbt kunna återta förlorad förmåga i kritiska områden.
I krig för att leverera målläge till robotbärande fartyg och flygplan, för artilleri typ Archer och i framtiden möjligtvis också för det kustrobotbatteri som så många politiker har efterfrågat under flera år.

Men nu tycks denna möjlighet ha försvunnit för gott genom ett i mina ögon olyckligt avvecklingsbeslut, även om jag till del förstår hur Försvarsmakten ser på saken. Om ett kustrobotbatteri skall återanskaffas i en nära framtid, så kommer det precis som Försvarsmakten skrev i sitt svar inför försvarsbeslutet, att krävas anskaffning av sensorer och system för ledning och samband, d.v.s en ny motsvarighet till ArtE 740. 

Mot väpnad konflikt III

av Johan Wiktorin, avdelning I I ett års tid har jag noggrant följt läget mellan Ryssland och väst. Trenden håller i sig, vi går mot en väpnad konflikt om vi använder den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell som analysinstrument. I texten nedan utvecklas resonemanget. ————————————————————————————————————— Då var det dags igen för uppföljningen Mot väpnad konflikt. Förra […]

Tsentr-2015

Sammanfattning
De kommande två veckorna (V537-38), 07-20SEP2015, kommer bedömt innebära en markant förhöjd övningsaktivitet i Sveriges närområde, då både Unionsskölden-2015 och årets strategiska övning, Center-2015, för de ryska väpnande styrkorna genomförs samtidigt. Övningsaktiviteten kommer vara av karaktären reguljär krigföring, med tyngdpunkt på manöverkrigföring, där både mark-, luft- och sjöstridskrafter ur de ryska väpnande styrkorna kommer övas. Beroende på karaktären av övningsverksamheten kan länder angränsande till Ryssland vidta beredskapshöjande åtgärder, utifrån det nu, negativt rådande säkerhetspolitiska läget.
Analys
Rysslands Försvarsminister, Sergej Shoigu, gjorde den 31AUG2015 ett uttalande1 som tyder på att årets strategiska övningen, Center-2015, för de Ryska Väpnande styrkorna, kommer omfatta, både det västra militärdistriktet (MD V) samt det centrala militärdistriktet (MD C). Enligt Shoigu, så skall förberedelserna för övningen genomförts under perioden 24-29AUG2015.
Något exakt datum, förefaller ej vara publicerat för Center-2015, dock är de inkallade reservisterna, som omfattas av Center-2015, enbart inkallad intill den 20SEP2015.2 Ett troligt datum mtp. reservisterna utryckningsdatum blir då att övningen hålls parallellt med ”Unionsskölden-2015” d.v.s. 10-16SEP2015, detta skulle ge fyra (4) dagar för demobilisering av reservisterna, vilket är en rimlig tid mtp. vård o.dyl. av materiel. Likväl stärks denna tes av Shoigus uttalande, avseende MD V deltagande i Center-2015.
Vad som är intressant att notera, är de omfattande logistik förberedelserna som genomförts inför årets strategiska övning. Under perioden 24-29AUG2015 genomfördes broläggningsförberedelser dels för fordon dels för järnväg, förberedelser för fordonsmarscher d.v.s. upprättande av trafikplatser o.dyl, fält förråd, fältflygplatser m.m. har förberetts.3
Vad som är mycket intressant kring logistiken, är att man förefaller ska öva förfarandet med underhållstjänst från de statliga reservlagren, Rosrezerv,4 den närmsta svenska jämförelsen hade varit ett utnyttjande av det numera avvecklade svenska civilförsvarets förhandslagringar, i form av olika varor såsom drivmedel, mjöl o.dyl. som fanns intill 1990-talet.
Således finns det i dagsläget bedömt en väl fungerande logistikkedja upprättad för olika former av transporter mellan MD C och MD V och vice versa inför Center-2015. Här skall särskilt beaktas att förbanden inom MD C, ses som Rysslands strategiska reserv,5för att kunna förflyttas till andra militärdistrikt (MD), i händelse av en konflikt. Detta skulle kunna innebära att vi kommer få se övning i förstärkningsåtgärder från MD C till MD V.
Intressant att notera är även den civila administrationens deltagande i den strategiska övningen,6 detta var något som belystes under 2014 av det Ryska Försvarsministeriumet, som en tydlig utvecklingspunkt.7 Något man med denna strategiska övningen förefaller omhänderta, om än på länsnivå, detta tillsammans med utnyttjandet av reservlagren, tyder på att det är en reguljär konflikt mot en annan stat man kommer öva och öva, stora delar av samtliga nivåer i Ryssland, inom ramen för övningen.
Då MD V även kommer omfattas i Center-2015 och det bedömt innebär att Unionsskölden-2015 genomförs som en del i Center-2015, så bör scenariona vara desamma. Övningsscenariot i Unionsskölden är mot en reguljär motståndare, där manöverkrigföring kommer övas.8Vad avser mängden övningsdeltagare är det svårt att spekulera i, Unionsskölden skall enligt uppgift uppgå till cirka 8,000 övningsdeltagare.9 Men troligtvis kommer dessa två (2) övningar, tillsammans bli en av de större Ryska övningarna hitintills i vårt närområde, utifrån det nu rådande säkerhetspolitiska läget. Då t.ex. Zapad-2013, som var den strategiska övningen 2013, bestod av långt fler övningsdeltagare än de första uppgifterna, så är sannolikheten hög, för att så även blir fallet, med denna övning.
Ser man till fjolårets strategiska övning, Vostok-2014, så inleddes denna med en beredskapskontroll,10 för att därefter övergå till den strategiska övningen. Motsvarande koncept skedde även under Zapad-2013, då var det inrikesministeriets förband som omfattades av en beredskapskontroll. Då inga egentliga datum förefaller framkommit för Center-2015, så finns möjligheten att även denna års strategiska övning inleds med en beredskapskontroll, för att därefter övergå till den egentliga övningen.
Utöver det självklara att mark- och luftförband skall ingå i övningen, då MD C ej har några marina förband, så är det intressant att notera, den Kaspiska flottiljen, som tillhör det södra militärdistriktet (MD S), även omfattas av Center-2015.11 Östersjömarinen förbereder sig även för en större övning, i närtid – bedömt inom ramen för Unionsskölden-2015, som bl.a. skall omfatta landstigning.12 Det maritima övningsscenariot förefaller vara likartat för både Östersjömarinen och den Kaspiska flottiljen.
Om förstärkningsåtgärder från MD C till MD V kommer övas, så kan detta bedömt utlösa någon form av motåtgärd antingen av enskilda länder angränsande till Ryssland, likt Litauens beredskapshöjning13under den s.k. ”Ryska Adventen”, eller inom NATO som försvarsallians, då det säkerhetspolitiska läget ej har stabiliserats mellan Ryssland och Väst.
Slutsatser
Tre generella slutsatser:
  1. Bedömt genomförs Unionsskölden-2015 parallellt eller inom ramen för årets strategiska övning – Center-2015, övningen genomförs bedömt mellan 10-16SEP2015.
  2. Utifrån de tidigare två (2) årens strategiska övningar, så är det troligt att årets strategiska övning inleds med någon form av beredskapskontroll antingen inom MD C, mest troligt, eller inom MD V.
  3. Troligtvis kommer årets strategiska övning, än tydligare än tidigare, vara ett scenario som omfattar en konflikt mellan statliga aktörer, d.v.s. reguljär krigföring, manöverkrigföring kommer troligtvis övas i stor omfattning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
DELFI 1(Engelska)
FOI 1(Svenska)
Jamestown Foundation 1(Engelska)
Krasnaya zvezda 1, 2, 3(Ryska)
Minoborony Rossii 1(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3(Ryska)
RT 1(Engelska)
Tsentral’nyy Voyenno-Morskoy Portal 1(Ryska)
Tv Zvezda 1(Ryska)
Slutnoter
1RIA Novosti. Komandno-shtabnyye ucheniya ”Tsentr-2015” proydut v Rossii v sentyabre. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150831/1218692978.htmlHämtad 2015-09-06
2Tv Zvezda. Tsentr-2015 mobilizoval voronezhtsev. 2015. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201508250915-1hf6.htmHämtad 2015-09-06
3Krasnaya zvezda. Biryulin, Roman.. Polnaya tylovaya gotovnost’. 2015. http://www.redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/v-voennyh-okrugah/iz-tsentralnogo-voennogo-okruga/item/25521-polnaya-tylovaya-gotovnostHämtad 2015-09-06
4Krasnaya zvezda. Voronin, Nikolay. Ucheniya Tyla Vooruzhonnykh Sil RF. 2015. http://redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/tablo-dnya/item/25405-ucheniya-tyla-vooruzhjonnnykh-sil-rfHämtad 2015-09-06
5Hedenskog, Jakob. Pallin Vendil, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. FOI, 2013, 41.
6Krasnaya zvezda. Tikhonov, Aleksandr. Zotov, Igor. ”Tsentr-2015”: stepen’ gotovnosti. 2015. http://www.redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/v-voennyh-okrugah/iz-tsentralnogo-voennogo-okruga/item/25465-tsentr-2015-stepen-gotovnostiHämtad 2015-09-06
7RT. DM Shoigu asks Putin to launch obligatory military training for all Russian governors. 2014. http://www.rt.com/politics/208551-russia-governors-military-training/Hämtad 2015-09-06
8RIA Novosti. Belorussiya i RF provedut ucheniya ”Shchit Soyuza-2015” s 10 po 16 sentyabrya. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150616/1072121758.htmlHämtad 2015-09-06
9RIA Novosti. Boleye 8 tysyach voyennykh primut uchastiye v ucheniyakh ”Shchit Soyuza-2015”. 2015.http://ria.ru/defense_safety/20150826/1208111807.htmlHämtad 2015-09-06
10Jamestown Foundation. McDermott, Roger. Vostok 2014 and Russia’s Hypothetical Enemies (Part One). 2014. http://www.jamestown.org/single/?tx_ttnews%5Btt_news%5D=42859&no_cache=1#.Vew_RmztmkoHämtad 2015-09-06
11Tsentral’nyy Voyenno-Morskoy Portal. Kaspiyskaya flotiliya v khode ucheniy ”Tsentr-2015” provedet vysadku morskogo desanta. 2015. http://flot.com/2015/%D0%9A%D0%B0%D1%81%D0%BF%D0%B8%D0%B9%D1%81%D0%BA%D0%B0%D1%8F%D0%A4%D0%BB%D0%BE%D1%82%D0%B8%D0%BB%D0%B8%D1%8F25/Hämtad 2015-09-06
12Minoborony Rossii. Morskiye pekhotintsy Baltiyskogo flota gotovyatsya k zachetnomu ucheniyu po vysadke morskogo desanta. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12054963@egNewsHämtad 2015-09-06

13Delfi. Lithuania’s standby army units put on higher state of preparedness. 2014. http://en.delfi.lt/lithuania/defence/lithuanias-standby-army-units-put-on-higher-state-of-preparedness.d?id=66617938Hämtad 2015-09-06

Som nyttigast är man när man inte själv förstår

I förra veckan höll det ryska mc-gänget Nattvargarna (Notjnije Volki) sin årliga ”Bike-show”. I år, liksom förra året, hölls showen i Sevastopol på det annekterade Krim. Dessa shower har genom åren alltid varit mycket påkostade och med ett starkt ryskt (till och med sovjetiskt) patriotiskt tema, där samarbetet med den ryska staten och militären är mycket omfattande. Exempelvis brukar man nyttja ryska örlogsfartyg som både rekvisita, fasader och för att köra i land motorcyklar och andra fordon.

Nattvargarna är inte vilket mc-gäng som helst. Som andra mc-gäng håller de på sin beskärda del av brottslighet, men de har också kommit att stå president Putin mycket nära. Gängets ledare, Alexander Zoldostanov, även känd som ”kirurgen”, har blivit en personlig vän till president Putin och dyker regelbundet upp på Putins tv-sända frågestunder. 2011 anlände Putin personligen till det årets ”Bike-show” på motorcykel.

Kirurgen och Putin vid ett evenemang i Volgograd 2013. Foto kremlin.ru via Wikimedia Commons

I förra veckan blev det allmänt känt i Sverige att det svenska hårdrocksbandet Sabaton spelat under årets upplaga av ”Bike-show”. Sabaton är ett mycket populärt svenskt hårdrocksband med många historiska och militära inslag i sina texter. Bandet är också mycket populärt bland Försvarsmaktens personal och 2008 förärades den svenska insatsen i Tchad en egen låt. Sabaton anser inte att det finns något kontroversiellt i detta utan att det var som vilken spelning som helst för deras fans och med ett tema (årets tema var 70 år sedan Sovjetunionens seger över Nazityskland) som passade deras profil. Man anser sig överhuvudtaget inte ha något med politiken att göra.

Under den gångna veckan har jag fört en av tidsmässiga skäl sporadisk diskussion på Twitter med Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman, som är av åsikten att Sabaton inte kan och inte ska ta några politiska hänsyn då musiken står över sådant. Det är en åsikt som jag inte fullt ut håller med om, särskilt inte i detta fall. Diskussionen ledde förmodligen senare fram till denna ledarkrönika av Cwejman.

Jag tror varken Sabaton eller Cwejman har förstått vare sig vilka Nattvargarna är eller deras roll i den ryska informationskrigföringen, i det här fallet främst avsedd gentemot den ryska befolkningen. Nattvargarna har under alla år tagit på sig en roll för att stärka den ryska patriotismen och är sedan flera år också samordnade med den ryska statens egna ansträngningar på området – därav de täta banden med militären och president Putin, samt att deras shower direktsänds i tv. Den som sett en av dessa shower inser omedelbart att detta skådespel, närmast i klass med en OS-invigning när det gäller resurser och koreografi, inte är något Nattvargarna betalat för och ordnat själva. Även om det varit tydligt i tidigare shower, så gick detta faktum inte att blunda för i förra årets upplaga och då särskilt inte heller gruppens roll i informationskrigföringen.

I förra årets ”Bike-Show” som visas ovan, var temat Majdan och den ryska interventionen i Ukraina. Showen börjar med att visa ett fredligt samhälle där barn och kvinnor leker där lugnet avbryts av flyglarm. Det visas sedan hur något gror under ytan i form av den ukrainska nazismen. Nazisterna börjar sedan marschera i form av ett hakkors samtidigt som publiken får höra rösterna av Hitler, Obama och Merkel. I rekvisitan i bakgrunden ser vi det amerikanska riksvapnet på händerna som styr de nazistiska marionetterna samt pyramiden, det allseende ögat och dollartecknet från dollarsedlarna. Därefter utbryter strider mellan ”stackars” obeväpnade kravallpoliser och nazister, samt lynchningar. Något senare får man se hur ”ukrainska frihetskämpar” i östra Ukraina tar över stridsfordon från regeringen och påbörjar ”befrielsen”. Efter halvtimmeslång glorifiering av den ryska sidan i Ukraina, dessutom väl tajmad att sammanfalla med den reguljära ryska arméns offensiv i östra Ukraina som vände kriget, övergår sedan showen till uppvisning av motorcyklar m.m. genom att dessa anländer genom stävportarna på ett landstigningsfartyg.

Detta är alltså kontexten för den typen av evenemang som Sabaton valt att delta i och det bakomliggande syftet med dessa. Adam Cwejman frågade mig om det med mitt resonemang inte var så att ”band som spelade i DDR på stora kulturevenemang, deltog de i propagandasatsningar?” Visst kan man tolka det så, men det är ändå en stor skillnad mellan det Sabaton deltagit i och exempelvis Metallicas spelning i Moskva under veckan. Sabaton har valt att delta i ett evenemang med en klart olämplig kontext, anordnad av intressen som för ett informationskrig inte bara mot den egna befolkningen utan även mot Sverige och övriga Västvärlden, samt på en annekterad plats där Sverige och EU har sanktioner (om än inte inom kultursektorn). Emedan Metallica kan stå rakryggade och säga att man spelade på sina egna villkor för sina fans, har Sabaton medvetet eller omedvetet låtit sig utnyttjas såväl av den ryska propagandamaskinen som i informationskrigföringen. Har man gjort detta omedvetet och fortfarande inte förstår vad det är man gjort, ja då finns det ett rätt passande sovjetiskt uttryck för detta.

Det går inte att komma undan med att säga att ”jag/vi bryr oss inte om politik”. Det är nämligen så för vissa av oss i samhället att politiken bryr sig om oss och vill använda oss som redskap för att uppfylla mål som inte alltid är så behjärtansvärda. Förstår man inte det, så blir naturligtvis effekten ännu bättre.

DTSR P4

Hur utveckla armén?

 

I ett tidigare inlägg, ”Behövs armén?”( http://kkrva.se/behovs-armen/) förde jag en diskussion om arméns roll sett i ett försvarsmaktsperspektiv. De styrande slutsatserna där blev:

Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen”.

”Det är inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock begränsade. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så att de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål”.

”Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön”.

”Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras”.

Avsikten med detta inlägg är att mot bakgrund av ovanstående slutsatser diskutera en tänkbar inriktning för arméns utveckling mot år 2030.

 Jag vill påpeka att jag inte ser det som ett axiom att försvarsbudgeten är statisk. Vore det så borde diskussionen om Försvarsmaktens (och arméns) framtid istället föras i termerna ”vilka ytterligare av dagens (otillräckliga) förmågor ska vi avstå ifrån?”. Utan att ha gjort några detaljerade beräkningar bedömer jag att de olika inriktningar jag skisserar på nedan borde kunna inrymmas i en försvarsbudget på omkring 1,5 % av BNP, och där försvarsgrenarnas proportionellta andelar är ungefär de samma som idag.

Strukturer
Det finns ingen i alla avseenden optimal arméstruktur – alla tänkbara hot kan inte elimineras. Dessutom förändrar sig hotbilden över tiden, det måste ske en kontinuerlig anpassning. Ett sätt att försöka hitta en lämplig framtida inriktning och avvägning är att analysera för och nackdelar i utrerade alternativ. Metoden ger möjligheter att hitta luckor och styrkor i olika lösningar, och därmed få en fingervisning om hur de bör och kan kompletteras eller kombineras för att ge största totala effekt.

Dessutom, jag anser att försvarsmakter bör utvecklas evolutionärt. Revolutionerande patentlösningar har sällan klarat konfrontationen med verkligheten.
 
Som en utgångspunkt i resonemangen värderas därför två principiellt olika arméstrukturer vilka bygger på redan idag kända och tillämpade principer, men vilka självfallet kan och kommer att utvecklas:

         En organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”,

         En organisation med tonvikt på mekaniserade anfallförband.

Att alternativet ”stor yttäckande infanteriorganisation” inte finns med grundar sig på den inledningsvis redovisade slutsatsen från det tidigare inlägget ”Behövs armén?”. ”Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium…”. Förband som främst lämpar sig för fördröjningsstrid och tämligen statiska försvarsuppgifter skulle ha begränsade möjligheter att möta ett sådant hot även om de var många. Inte ens Kalla krigets drygt halva miljon armésoldater räckte till för att initialt avvärja angrepp överallt – inte ens i de viktigaste riktningarna.

 

Organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”

Det som främst konstituerar strukturen är ett tämligen stort antal långräckviddiga vapensystem av typen MLRS och markrobotar stödda av obemannade flygande spaningssystem och ”jägarförband” för målidentifiering och eldledning – ”artilleribrigader”. Det på bekostnad av stora delar av dagens ”konventionella” markstridsförband. Grundtanken i konceptet är att att genom eld göra det omöjligt, eller åtminstone avsevärt försvåra, för en angripare att utnyttja tagen terräng för gruppering av sådana vapensystem som kan ha en avgörande betydelse för att nå det för honom avgörande målet – att försvåra för Nato att genomföra operationer i Östersjöområdet.

Värdering
Modellen innebär att problemet med Sveriges stora yta kopplat till få människor (glest med förband) till del minskar – systemen kan verka på långa avstånd, behovet att kraftsamla personal och materiel geografiskt nedgår.  Den innebär att det, i många situationer, finns goda möjligheter att påverka en angripare i mycket tidiga skeden av hans operation – när han är som sårbarast.  Det vore sannolikt mycket svårt, om ens möjligt, för en angripare att t ex utnyttja en flygplats eller en hamn så länge anläggningen kan utsättas för bekämpning från den här typen av system. Det förutsatt tillgång på lämplig ammunition som mineringsgranater, yttäckande och målsökande stridsdelar etc (vanlig spränggranateld har erfarenhetsmässigt visat sig ha en tämligen begränsad verkan för att över tiden hindra en given verksamhet).

I vad mån tillgången på denna typ av system framtvingar en stor resursinsats i form av omfattande överskeppningar och luftlandsättningar hos en angripare, och därmed ökar våra marin- och flygstridskrafters möjligheter att verka, är tveksamt. Konceptet bidrar därför antagligen ganska lite till att öka synergieffekterna i Försvarsmakten sedd som en helhet.

En organisation där effekten i huvudsak bygger på långräckviddiga system av den här typen är tämligen känslig för förbekämpning och sabotage. Hypotetiskt: om ryggraden i konceptet (d v s arméns främsta sätt att verka) skulle bestå av t ex tre ”artilleribrigader” med vardera tre bataljoner skulle det innebära totalt 96 utskjutningsanordningar, förutsatt ”fyrpjäsbatterier”. Det skulle innebära ett måttligt antal mål för en angripare att bekämpa för att slippa allvarlig motverkan på marken. Systemen skulle också, på samma sätt som t ex luftvärnssystem (och flygbaser), vara i behov av skydd mot en rörlig angripare på marken.

Systemen har också begränsad förmåga att understödja egna förband i omedelbar stridskontakt med fienden, bekämpa rörliga mål eller genomföra ”graderade” insatser. Det senare är en allvarlig begränsning då det inte är osannolikt att en angripare kommer att utnyttja bebyggelse för att dölja/skydda sina system – områden där det antagligen finnas civilbefolkning.

Två faktorer som inte alltid tas med i bedömningen av dessa system är det mycket stora ammunitionsmängd som krävs för att kunna verka över längre tid, och deras beroende av väl fungerande informationsöverföring. En illustration avseende ammunitionsförbrukningen kan vara att ett MLRS-förband (kompani) med 4 utskjutningsanordningar förbrukar ungefär 15 ton ammunition i en salva (en minut). Uppgifter från de pågående striderna i Ukraina talar för att det finns goda skäl att ta rysk telekrigföringsförmåga på större allvar än vad vi kanske hittills gjort. Ett allvarligt hot mot alla typer av system som är starkt beroende av väl fungerande trådlösa sambands/IT-förbindelser, speciellt om de skall verka över längre avstånd.
Slutsatser

Konceptet kan, i tidiga skeden (timmar) av ett ”konventionellt” angrepp, utveckla mycket hög effekt. Verkan avtar dock efterhand som en angripare kan sprida sina förband över ett större område, konsolidera sig i ett taget område och börja operera med rörliga förband på marken. Det är också tveksamt om det kommer att framtvinga en så stor resursinsats hos en angripare att Marinen och Flygvapnet kan utveckla hög effekt i situationer när deras insats blir fördröjd p g a tidig bekämpning, eller av andra anledningar . Konceptet har påtagliga svagheter om det måste genomföras strid i områden där det finns civilbefolkning eller där egna förband är i nära kontakt med fienden. Likaså saknas förmågan att återta terräng som en angripare har tagit. Även möjligheterna att möta olika typer av kuppföretag är begränsad. Modellen saknar redundans i fall angriparen t ex skulle kunna påverka de informationssystem som krävs för att systemen skall komma till verkan. Det är också uppenbart att de långräckviddiga systemen är beroende av andra typer av system för egenskydd – kvalificerat luftvärn och skydd mot rörliga markstridsförband.

 

Mekaniserad organisation med ”anfallsförmåga”

Det som främst konstituerar organisationen är att den i huvudsak då, år 2030 och därefter, består av moderna mekaniserade förband med nödvändiga stödsystem. Stridsfordonens skydd har utvecklats i takt med vad tekniken erbjuder, t ex aktiva motmedel mot olika typer av pansarvärnssystem etc. Ytterligare stridsfordon anskaffas för någon eller några brigader. Här kan det i det aktuella tidsperspektivet finnas inslag av obemannade stridsfordon med extremt hög skyddsfaktor och andra effekthöjande egenskaper.  Syftet med organisationen är att fysiskt kunna återta terräng, med följdeffekten att angripare måste tillföra omfattande kvalificerade resurser såväl i ett tidigt skede som över tiden för att kunna möta ett sådant hot – något som skulle ge Marinen och Flygvapnet ökade möjligheter at verka.
Värdering

Modellen innebär att problemet med landets stor yta kombinerat med ett begränsat antal förband kvarstår, det trots ett ökat antal förband. Möjligheterna att initialt bekämpa en motståndare i de skeden när han är som sårbarast, landstignings- eller luftlandsättningsfasen kommer att vara begränsade. I alla fall om angreppet sker i områden där förbanden inte är utgångsgrupperade – vilka kommer vara få. Sannolikheten att angriparen inledningsvis kommer att lyckas ta ett begränsat område är stor.

Dock, att en angripare i ett senare skede måste räkna med att han kommer behöva möta en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot starka angrepp, tvingar fram en stor resursinsats, och därmed en tids- och resurskrävande styrketillförsel. Förutom att det skulle ge våra sjö- och flygstridskrafter ökade möjligheter att verka över tiden så innebär det också att ett överraskande anfall kommer att bli svårare att genomföra. Enbart de resurser som han kan sätta in överraskande kommer inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Dessutom kan en angripare hamna i ett resursavvägningsproblem. Kan han avdela tillräckliga resurser till ett större upplagt angrepp mot Sverige samtidigt som han skall hantera det hot som Nato (antagligen) utgör.  

Sammanfattande slutsatser

Båda koncepten har avgörande svagheter. Samtidigt är det uppenbart att en kombination av modellerna skulle ge stora, mycket stora, synergier.

Den bild som i grova drag växer fram, utgående från dagens organisation och hur den kan och borde utvecklas (det är enligt min mening orealistiskt att i ett femtonårsperspektiv bortse från det organisatoriska och materiella arvet och rimliga antaganden om ekonomi – i detta fall försvarsanslag på cirka 1,5 % av BNP) är:
         Att dagens mekaniserade förband borde organiseras i tre mekaniserade brigader (i stället för två) och där i dag befintliga stridsfordon modifieras efterhand för att motsvara hotbilden. Dessa brigader kommer visserligen ha färre stridsfordon än gårdagens (dagens?) men det finns många andra skäl varför antalet brigader bör vara tre istället för två – utbildning, rekrytering, befälsförhållanden, samövning, utgångsgruppering mm (jag återkommer eventuellt i den frågan i ett senare inlägg). Den begränsade utökning av organisationen som krävs för att skapa tre fungerande brigader rör, förutom att bemanna en tredje bataljon per brigad (stridsfordonen finns i huvudsak), främst stödfunktioner som artilleri, ingenjörsförband och logistik.
 
         Att ett mindre antal (3-4?) bataljoner med långräckviddiga bekämpningssystem, typ MLRS, tillförs som en ny komponent i arméorganisationen.

         Att dagens organisation av special-/underrättelseförband utökas och utvecklas med tillförsel av olika tekniska hjälpmedel, bl a kvalificerade drönare, för att kunna vara de långräckviddiga systemens ”ögon”, 

         Att luftvärnsfunktionen avsevärt förstärks (här kan man överväga om inte ett framtida långräckviddigt luftvärn borde vara en del av Flygvapnet).

         Att förmågan att möta olika telekrigshot, genom såväl offensiva som defensiva åtgärder, ökas avsevärt.

         Att Hemvärnet, eller om man så vill territorialförsvarsfunktionen, utvecklas i en riktning där förbanden får förmåga att för kortare tid (timmar-dag) försvåra en angripares utbredning i anslutning till ”infallsportar”(därmed skapas mål för de långräckviddiga systemen).  Hemvärnet bör också bli en integrerad del av eldledningsorganisationen för de långräckviddiga systemen (gärna med förmåga att även leda in eget och eventuellt allierat attackflyg).

Som läsaren observerar är förslaget tämligen ”fantasilöst”. Det utgör i grunden en utveckling av dagens organisation, dock med den stora, och avgörande, skillnaden att armén ges fjärrbekämpningsförmåga mot markmål. En komponent som armén (och försvarsmakten) alltid saknat – ett avgörande handikapp för ett land med stor yta men med få människor (förband). Att denna komponent även kan utnyttjas för understödjande eld i samband med mekaniserade förbands strid är av utomordentligt värde då artillerifunktionen i övrigt ensam är för svag för att tillåta kraftsamlade anfall med markstridsförband.

Självfallet finns det mycket mer att önska. I det fall ännu mer pengar stod till förfogande (mer än 1.5 % av BNP till Försvarsmakten) skulle antagligen införandet av attackhelikoptrar, eller kanske än hellre beväpnade drönare, vara nästa önskvärda steg i arméns utveckling. Det t ex innan antalet brigader utökades (utöver de tre förslagna).   

Slutligen något om personalförsörjning. Ovan skisserade modell innebär en ökning av antalet människor i arméns krigsorganisation. Fjärrbekämpningssystemen måste bemannas, specialförbanden utökas, brigaderna kompletteras mm. Sammantaget en utökning med kanske 7000 personer.

Att döma av dagens rekryteringsproblem något som sannolikt vore svårt att åstadkomma inom ramen för ett system som helt bygger på frivillighet.  Någon typ av plikt är antagligen nödvändig.

Den kanske intressantaste aspekten på pliktpersonal i den ovan skissade modellen är inte antalet personer som krävs, utan den typ av människor som behövs. Dagens redan relativt högteknologiska organisation skulle bli än mer högteknologisk. Med ett väl utformat pliktsystem, främst med goda inbyggda incitament, skulle det skapas möjligheter att till stor del bemanna organisationen med kompetenser som Försvarsmakten annars skulle ha mycket svårt att attrahera i någon större utsträckning (eller ha råd att avlöna). Blivande (med tiden färdiga) civilingenjörer, kvalificerade datatekniker m fl. Personer som finns i det civila samhället och som Försvarsmakten redan i dag behöver, och än mer så i framtiden, men riskerar att stå utan.

 

                                                    *****

 

 

Är den kokta grodan stekt?

Titeln anspelar på vårt förra blogginlägg där grodkokar-faktoiden används. Dagens titel travesterar på uttrycket ”nu är det kokta fläsket stekt” som betyder att det som var dåligt förut nu blivit riktigt dåligt.

Är det så? Ingen kan säga helt säkert men vi har i detta syfte gjort en sammanställning över händelser den senaste veckan som ganska väl passar in i våra tankegångar bakom Omfall Edmund – med andra ord utvecklingen bakom ett antagonistiskt hot från en angripare som döljer sin verksamhet bakom subversion, sabotage och informationsoperationer.
Vi kan inte låta bli att flina åt likheterna med vår favoritbok ”Anfall mot Sverige” nu när t om sovjet-kramarna Schori, Theorin och Wechselman åter givit sig in i debatten. Just detta torde vara det enklaste sättet för våra kritiker att avfärda oss. Vi är kvar i ett gammalt Kalla kriget-tänk och kanske är det till och med så att vi längtar till det gamla invasionsförsvaret?
Inget kan vara mer fel, vi behöver INTE återskapa massarméer och världens fjärde största flygvapen. Däremot måste begreppen civilförsvar och totalförsvar återuppfinnas. Det måste finnas nivåer ovanför Försvarsmakten men under regeringsnivån för samordning av myndigheter och näringslivets aktörer och den måste återfinnas på regional och lokal nivå. Mer om det i vår kommande Totalförsvarsstudie.
Är då den kokta grodan stekt? Närmar vi oss Omfall Edmund? Avgör själv:
 

Utdrag ur den gångna veckans nyhetsflöde

Den 14 augusti blir en soldat från Göta Trängregemente i Skövde knivskuren av två för honom okända personer. Han var vid tillfället iförd svensk militär uniform s.k. fältuniform (grönspräcklig).

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/forsvarsanstalld-knivskuren-i-skara

Den 14-16 augusti genomförs ”Nordiska fredssamtal” i Degerfors med talare som Pierre Schori, Tage G Petersson, Maj-Britt Theorin, Jan Myrdal och självaste Maj Wechselmann visar en ”dokumentär”film om hur man ”fixar en orange revolution”. Filmen påstås beskriva vad som hände på Maidan.

Den 14 augusti avslöjas att det ryska antivirus-företaget Kaspersky använt sig av s.k. malware för att förstöra för konkurrenter. Detta kan tyckas vara en sak för marknaden och rättsväsendet men det faktum att ryska regeringen har insyn i och kontroll över alla ryska strategiska företag säger något om ändamål som helgar medlen i viss mån men framförallt om att denna teknik finns och används.

Den 14 augusti rapporterar den väl ansedde flygjournalisten David Cenciotti om att ryska östersjöflottans transportflyg övat med bomber som haft texten ”Mot Berlin” och ”För Stalin” som inskriptioner. Detta är en anspelning på WWII men kan också säga något om stämningen bland officerare och sjömän i den ryska östersjöflottan.

Den 14 augusti sjönk oljeterminerna till den lägsta nivån på 6,5 år och oljepriset var under 42 USD/fat tidvis under eftermiddagen.

http://www.wsj.com/articles/oil-prices-slide-to-6-year-low-1439524809?mod=e2tw

Den 13 augusti fick utrikesminister Lavrov ett oväntat vredesutbrott på den Saudiske utrikesministern Adel al-Jubeir. Detta säger enligt Rysslands-kännare en del om tillståndet i Rysslands högsta ledning.

Brian Whitmore, the Power vertical på RFE räknar upp ett antal liknande händelser som alla väcker oro om hur det egentligen står till med det ryska styret. Läs gärna den välskrivna artikeln:

Ovanstående kan ha kopplingar till den förestående försäljningen av Iskander-robotar:
http://www.themoscowtimes.com/business/article/russias-iskander-missile-could-have-first-foreign-buyer-in-saudi-arabia/527833.html

Den 13 augusti avslöjar Jamestown foundation att två Tjetjenska bataljoner slåss på Ukrainsk sida mot den ryska invasionen. Detta är ett svårt bakslag för regimen i Kreml som ju stoltserat med att ha Tjetjenerna, främst genom deras ledare Ramsan Kadyrov, på sin sida.

Den 13 augusti skriver ryska statskontrollerade media om förstärkning och återuppbyggnad av den 20:e armén i MD Väst. Ökningen består av främst av en ökning av luftburna styrkor från 45 000 till 60 000 man.

http://tass.ru/en/russia/814207

Den 13 augusti påbörjas en större flottövning i Östersjön. Man övar samordning sjö/luft och avslutar med landstigning och amfibiestrid mot stranden i Khemelvka, något man bör kunna i sömnen vid det här laget.

Den 13 augusti avgår enligt plan den amerikanske arméchefen, generalen Ray Odierno. I ett av sina avskedstal delger han en uppriktig oro för att Ryssland intervenerar i NATO-länder som Lettland eller Estland. Han beskriver också bristen på förmåga hos de amerikanska brigaderna att möta den typ av hybridkrigföring som Ryssland använder i Ukraina.

Den 12 augusti avslöjar Thomas Frear på ELN detaljer om den ryska jätteövningen i mars. Slutsatserna som dras är att övningen måste ha bäring på ett krig med NATO och/eller USA.

http://www.europeanleadershipnetwork.org/anatomy-of-a-russian-exercise_2914.html

Den 12 augusti skriver Foreign Policy om två ryska aktörer som på ett närmast generande sätt misslyckas med att föreställa och imitera (!) två CIA-agenter som är i färd med att planera nedskjutningen av MH17. Skrattvarning!

Den 12 augusti intervjuas en rysk f.d. toppdiplomat, Yuri Ryzhov, om situationen i Ryssland varpå han uppmanar alla ryssar som kan, att lämna Ryssland omgående.

Den 12 augusti exploderar en byggnad invid institutionen för kärnfysik i Protvino, strax utanför Moskva.

http://podrobnosti.ua/2052172-v-podmoskove-vzorvalsja-institut-jadernoj-fiziki.html

Den 12 augusti upptäcks en läcka från Skatteverket där plötsligt fullständiga personnummer (10 siffror) finns att tillgå på websiten www.merinfo.se. Även personer med skyddad identitet kan hittas, med fullständigt personnummer och adress etc. Detta är mindre lyckat för försvaret mtp alla underrättelseofficerare på MUST och FRA samt operatörer på SOG som har skyddade identiteter. Vi på Reservofficers-bloggen samt några andra personer drog igång en larmkedja och under kvällen täpptes hålet igen. En som uppmärksammade problemet var pensionerade generalen Karlis Neretnieks.

Den 11 augusti skriver Riksdagens vice talman, Sverigedemokraten Björn Söder, ett invandrarfientligt inlägg på sin Facebook som får Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg att gå i taket. Vi på Reservofficers-bloggen fokuserar inte på höger- och vänster-politik men vi kan konstatera att det som hänt i den svenska rikspolitiken är mycket likt det scenario som Yuri Bezmenov beskriver om politisk destabilisering.

Den 11 augusti skriver ryska utrikesministeriet ett goddag-yxskaft inlägg på sin hemsida där de uppmanar Kiev att inte bryta mot Minsk-överenskommelsen…

Den 10 augusti inleder Ryska styrkor i Östra Ukraina en ny offensiv som av allt att döma handlar om att nå det långsiktiga målet med en landkorridor till Krim. Elever på FHS och taktiker på HKV anser att detta inte är en genomförbar operation. Men det var många som såg det som helt omöjligt att Ryssland plötsligt skulle ockupera Krim före februari 2014. Idag är den frusna konflikten ett faktum precis som Ossetien och Transnistrien. Fundera på vad världssamfundet kommer att göra när Mariupol faller i ryska händer? Ingenting förstås.

http://hbl.fi/nyheter/2015-08-13/766378/haftiga-strider-trots-vapenvila

Den ökände ryske agenten Igor Strelkov skriver på Twitter att striden börjat, Ukraina skall falla: https://twitter.com/strelkov_info/status/631572393539051525

Vad som är mer allvarligt är att svenska media slutat rapportera om händelser i östra Ukraina. Augusti-offensiven beskrivs inte alls av SVT, SR, DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Varför?

Den 9 augusti detonerar en handgranat i Malmö. Det är den senaste i en rad explosioner orsakade av handgranater som tagits in till Sverige från det forna Jugoslavien. Svenska media beskriver det som en del av det ökande gängvåldet. 23-25 juli detonerade handgranater tre dygn i rad.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21233605.ab

Den 8 augusti publiceras EU-kritiska artiklar samordnat i en rad europeiska tidningar och websiter som karaktäriseras av högerextrema åsikter. Det är tydligt att informationskampanjen är koordinerad från Kreml och det visar hur högerextrema partier, främst de med talrik representation i EU-parlamentet, samarbetar med Kreml och den ryska regimen.

http://sputniknews.com/europe/20150814/1025744250.html

http://klops.ru/news/proisshestviya/115003-smi-zhiteli-zapada-ustali-ot-klishe-navyazannogo-v-otnoshenii-rossii

http://deutsche-wirtschafts-nachrichten.de/2015/08/13/us-historiker-die-usa-zerstoeren-europa-2/

Den 7 augusti meddelar ryska statskontrollerade media att den ryska krigsmakten avser att omvandla Arktis till någon form av NBF-paradis som med hjälp av drönare och satelliter skall övervakas 24/7/365. Detta bör endast ses som en del av informationskriget snarare än att man faktiskt förverkligar planerna. Sådana system kostar som bekant en del. Sverige försökte införa något liknande för 10-15 år sedan. (NBF = Nätverksbaserat försvar, googla gärna)

Detta var ett urval av nyheter som var och en inte säger så mycket men som bildar ett oroväckande mönster när man sätter samman dem och dessutom tar hänsyn till händelseutvecklingen de senaste två åren. Mot bakgrund av det bör Sverige gå med i NATO och samtidigt återskapa ett Totalförsvar.

Prolog till "Unionsskölden-2015"

Sammanfattning
Den troligtvis viktigaste övningen under 2015, inom det västra militärdistriktet, MD V, samt den s.k. ”baltiska operationsriktningen” kommer vara övningen ”Unionsskölden-2015”. Övningen kommer omfatta Mark-, Luft- och Sjöstridsförband. Bedömt kommer kombinerade operationer att genomföras under övningen, likväl kommer övningen vara inriktad på högintensiv strid mot en högteknologisk motståndare. Övningen kommer i huvudsak genomföras i västra Ryssland samt i södra Östersjön.
Analys
Årets stora, samt viktigaste, övning för det västra militärdistriktet (MD V)1 och de vitryska väpnade styrkorna2, kommer vara övningen ”Unionsskölden-2015”. Övningen kommer genomförs mellan den 10-16SEP2015.3 Övade förband förefaller dels vara förband ur MD V dels vara Vitryska förband ur den gemensamma Rysk-Vitryska stridsgruppen, som finns inom ramen för unionsavtalet mellan de två staterna.
Övningen i sig kommer genomföras på Ryskt territorium enligt nu delgivna uppgifter, övningsledare kommer dels vara chefen för MD V dels den Vitryska Generalstabschefen, Oleg Belokonev.4Planeringen inför övningen förefaller genomförts en längre tid, en stabstjänstövning med dels stabspersonal ur MD V dels från Vitryssland, genomfördes under mars månad 2015, inför övningen.5
Övningsscenariot för markstridskrafterna förefaller vara manöverkrigföringmed stor operativ bredd och djup. Därtill skall man även öka förmågan i interoperabilitet på stabsnivå i olika förbandsnivåer samt öka förmåga i utnyttjande av avancerade ledningsstödsystem. Enligt de delgivna uppgifterna skall övningen vara av defensiv karaktär.6 Övningen skall även vara uppdelad i två (2) skeden under den givna tidsperioden.7Den nämnda skedes indelningen faller inom ramen för de tidigare större övningarna, där de inledande 3-4 dagarna normalt utnyttjats till momentövningar och de avslutande dagarna, är en tillämpad del, där övningsmomenten vävs samman till ett operativt genomförande.
Vad man bör notera är att man kommer genomföra en övning i manöverkrigföring, detta i sig indikerar att den spelade motståndaren är en reguljär motståndare och enstat ellersammanslutning av stater. Huruvida övningen är av offensiv eller defensiv karaktär, blir svårt att utröna, då själva essensen i manöverkrigföring bygger på rörlighet. Härvid bygger stridsteknik och taktik på eldoch rörelse både i försvar och anfall.
Under KV I 2015, har Vitryska stabsofficerare utbildats i St Petersburg, MD V, i bl.a. ledningsmetodik samt ledningssystem.8 Vitryska generalstabsofficerare deltog även vid den stora beredskapskontrollen den 16-21MAR2015.9 Varpå en tydlig utbildningsplan måste ha tagits fram, där man troligtvis under ”Unionsskölden-2015” kommer validera de inhämtade kunskaperna.
Därför är det särskilt intressant att man dels förefaller ta interoperabiliteten längre dels nått längre hos markstridsförbanden, än vad man gjort hos luftstridskrafterna. För luftstridskrafterna finns ett formellt avtal mellan de två staterna att samordna luftförsvaret, dock förefaller man enligt öppna uppgifterna ej kommit så långt i det samarbetet.
Huruvida de vitryska förbanden de facto kommer klara av manöverkrigföring, kan diskuteras, då deras stridsvärde av bl.a. IISS och andra bedömare, bedömts till lågt, dels rent utbildningsmässigt dels materiellt.10 Dock förefaller Vitrysslands President, Aleksandr Lukasjenko, beordrat ett moderniseringsprogram av de vitryska stridskrafternas vapenarsenal under hösten 2014.11 Huruvida det även omfattar stridsvärdeshöjande åtgärder av de Vitryska förbanden är oklart.
        Bild 1. Vitrysslands försvarsbudget 100 miljoner USD (USD 2011 års värde).
Troligtvis kommer det vitryska deltagandet vara snarlikt det, deltagande, de hade i övning Zapad’2013. En kombination av de prioriterade mekaniserade förbanden samt deras specialförbandssystem. Specialförbandssystemet är en form av hybrid mellan de ryska luftlandsättningsförband samt dess specialförband.12Under Zapad’2013, deltog, 11. Mekaniserade brigaden, ur specialförbandssystemet deltog 103. Mobila brigaden, 38. Mobila brigaden samt 350. Mobila bataljonen.13 Dock är detta ett antagande utifrån att dessa förband borde bibehållit sin prioritering även efter övning Zapad’2013. Ser man till den Vitryska försvarsbudgeten sedan 2013, så har den liten minskning genomförts,14 så detta antagande torde vara korrekt.
En annan intressant faktor att ta med, är de Vitryska stridspiloter, med bedömt SU-25, tillsammans med Ryssland, som genomfört luftstridsövningar i Sibirien under Juni månad 2015.15Vilket troligtvis kommer innebära att vi kommer få se markunderstöd av Vitryssland under ”Unionsskölden 2015”. Detta utifrån den tydlig satsning genomförs med den genomförda utbildning i Sibirien, då de Vitryska piloterna i genomsnitt har femton (15) flygtimmar per år.16
En indikator, på möjliga övningsmoment, är att personal ur de vitryska specialförbandssystemet, erhållit utbildning i attackdykarverksamhet, uppträdande i kustnära områden m.m. vid de ryska luftlandsättningstruppernas (VDV) högre läroverk i Ryazan.17Under övning Zapad’2013, erhöll de vitryska specialförbandssystemet utbildning i landstigning från landstigningsfartyg, varpå de utnyttjades som marininfanteri.18 Således ligger det nära till hands att anta att förbandet denna gång kommer utnyttjas i övningen för enklare marina specialförbandsuppgifter.
Utbildning i attackdykverksamhet av det vitryska specialförbandssystemet, stärker det tidigare antagandet, att dessa förband har uppgifter inom ramen för MD V i Östersjöregionen. Då attackdykarverksamhet är en verksamhet som dels kräver mycket utbildningstid för att uppnå en hög nivå i dels kräver mycket tid för vidmakthållande av den uppnådda nivån. Måste det finnas faktiska uppgifter redan predestinerad för de Vitryska specialförbanden, i Östersjöregionen.
Intressant att notera är att även VDV, genomför utbildning i maritima specialförbandsoperationer. Detta kan tyda på att dels de marina spetsnazförbanden dels de ordinarie spetsnazförbanden ej har tillräcklig mankraft att klara av de operativa inriktningar som ställs mot dem inom ramen för den baltiska operationsriktningen. Likväl så blir den nu utannonserade satsningen på miniubåtssystem i Ryssland än tydligare.
Vad avser deltagande Ryska förband, så förefaller dels Östersjömarinen19 och dess Marinflyg20 delta i övningen dels förefaller Tamandivisionen under den senaste tiden övat klassisk manöverkrigföring.21 Utöver det så kan vi troligtvis förutsätta ett Ryskt deltagande med dess luftlandsättningsförband (VDV), då troligtvis det Vitryska specialförbandssystemet kommer delta. Därtill kan vi nog påräkna att markstridsförbanden inom Kaliningrad Oblast, inklusive, Marininfanteribrigaden kommer delta i övningen.
Återkopplar vi till Tamandivisionen, är det, det förband inom MD V, som hittills under denna sommarutbildningsperiod genomfört de mest intressanta övningarna. Dels förefaller man övat manöverkrigföring i större omfattning, med inslag av vattenövergångar, samt strid i bebyggelse som understöddes av attackflyg samt attackhelikoptrar. Dels förefaller man även övat lednings- och stabstjänst bilateralt inom ramen för den nämnda övningen, dock namnges ej, med vilken nation.22
Bild 2. Bedömt övningsområde.
Bedömt kommer huvuddelen av övningarna genomföras inom Pskov och Leningrad Oblast, i huvudsak den Ryska 6. Armékårens område, geografisk beskrivet blir således kraftsamlingsområdet från den Vitryska gränsen i söder till St Petersburg i Norr, längs de Baltiska staternas gräns. Därtill tillkommer övningsområde i Södra Östersjön för dels sjö- dels luftstridsövningar för Östersjömarinen. Likväl kommer övningsterrängen inom Kaliningrad Oblast att utnyttjas.

Vad jag vill understryka är dock att detta är ett antagande utifrån de nu rådande säkerhetspolitiska spänningarna, som råder mellan Ryssland å ena sidan och Väst och andra sidan, att övningsterrängen kommer vara inom 6. Armékårens område. Dock ett troligt antagande, då övningen BALTOPS, öppet sagts varit ett maktdemonstration mot Ryssland23, så är sannolikheten hög att en maktdemonstration, från Ryssland, kommer genomföras i samma område.
Bild 3. Större övningsverksamhet i Östersjöregionen Augusti-September 2015.
Vad avser risken för incidenter, så genomförs i dagsläget, vad som är känt inga större västliga (här avses NATO övningar eller övningar av Sverige eller Finland) övningar i Östersjöregionen, dock får risken fortfarande ses som hög för incidenter, då den Ryska övningsverksamheten borde generera spaningsinsatser, inom främst den södra delen av Östersjöregionen.
Slutsatser
Utifrån prologen till övningen kan tre tydliga slutsatser dras:
  1. ”Unionensskölden-2015” kommer troligtvis involvera de tre klassiska arenorna, mark, sjö och luft. Inom 6. Armékårens område kommer bedömt luftlandsättnings och mekaniserade operationer genomföras. Ett högt övningstempo kommer bedömt hållas för att simulera dels manöverkrigföring dels högintensiv strid mot en högteknologisk motståndare. Inom Östersjömarinens övningsområde kommer bedömt sjöstrids- samt landstigningsövningar genomföras, marina specialförbandsföretag kommer bedömt även genomföras.
  2. Det Vitryska specialförbandssystemet fokusering på maritima operationer vid de större samövningarna med Ryssland, indikerar att dessa förband har uppgifter inom Östersjöregionen. Utbildningen i attackdykverksamhet kan indikera på att förbandssystemet autonomt med tillförsel av landstigningsmateriel kommer kunna genomföra dels rekognosering för landstigningar dels landstigningar med större förband i framtiden. Vilket blir en faktor att ta hänsyn i vad avser styrkeförhållanden för marina landstigningsoperationer i Östersjöregionen.
  3. Integreringen och fokuseringen på att öka interoperabiliteten mellan de Rysk och Vitryska stridskrafterna, tyder på att MD V, har klara och tydliga uppgifter för de Vitryska stridskrafterna inom ramen för den s.k. Baltiska operationsriktningen. Vilket innebär att den s.k. ”Vitryska flanken” som ofta försvinner i teoretiska diskussioner kring möjliga konfliktscenarion mellan Ryssland och de Baltiska staterna, måste tas i beaktande.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
BelTA 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
International Business Times 1(Engelska)
OSW 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)
TASS 1(Engelska)
TvZvezda 1(Ryska)
Vitrysslands Försvarsministerium 1, 2 (Ryska)
Vitrysslands President 1, 2(Engelska)
Slutnoter
1Minoborony Rossii. Komanduyushchiy voyskami ZVO podvel itogi uchebno-boyevoy deyatel’nosti voysk okruga v zimnem periode obucheniya. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12037748@egNewsHämtad 2015-07-06
2Press Service of the President of the Republic of Belarus. Celebration of Day of Fatherland Defenders and Belarusian Armed Forces. 2015. http://president.gov.by/en/news_en/view/celebration-of-day-of-fatherland-defenders-and-belarusian-armed-forces-10895/Hämtad 2015-07-06
3RIA Novosti. Belorussiya i RF provedut ucheniya ”Shchit Soyuza-2015” s 10 po 16 sentyabrya. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150616/1072121758.htmlHämtad 2015-07-06
4Ibid.
5Belarusian Telegraph Agency. Belarusian-Russian regional army group begins tabletop exercise. 2015. http://eng.belta.by/all_news/society/Belarusian-Russian-regional-army-group-begins-tabletop-exercise_i_80446.htmlHämtad 2015-07-06
6RIA Novosti. Belorussiya i RF provedut ucheniya ”Shchit Soyuza-2015” s 10 po 16 sentyabrya. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150616/1072121758.htmlHämtad 2015-07-06
Ministerstvo oborony Respubliki Belarus. Podgotovka k belorussko-rossiyskomu sovmestnomu operativnomu ucheniyu ”Shchit Soyuza-2015” vstupayet v aktivnuyu fazu. 2015. http://www.mil.by/ru/news/43836/Hämtad 2015-07-06
7Belarusian Telegraph Agency. Active preparations for Belarus-Russia army exercise Union Shield 2015. 2015. http://eng.belta.by/all_news/society/Active-preparations-for-Belarus-Russia-army-exercise-Union-Shield-2015_i_82545.htmlHämtad 2015-07-06
8Minoborony Rossii. V Sankt–Peterburge prokhodit sbor rukovodyashchego sostava ZVO. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12006034@egNewsHämtad 2015-07-06
Minoborony Rossii. Rukovodyashchiy sostav ZVO izuchayet osobennosti primeneniya v upravlenii voyskami sovremennykh informatsionnykh tekhnologiy. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12006080@egNewsHämtad 2015-07-06
9RIA Novosti. Belorussiya napravila voyennykh na komandno-shtabnuyu trenirovku v RF. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150317/1052920703.htmlHämtad 2015-07-06
10The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014. E-bok. Sid 173
The Centre for Eastern Studies. Wilk, Andrzej. ‘West 2013’: the Belarusian and Russian armies’ anti-NATO integration exercises. 2013. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2013-09-25/west-2013-belarusian-and-russian-armies-anti-nato-integrationHämtad 2015-07-06
11Press Service of the President of the Republic of Belarus. Session to discuss launch of advanced weaponry production. 2014. http://president.gov.by/en/news_en/view/session-to-discuss-launch-of-advanced-weaponry-production-9857/Hämtad 2015-07-06
12Ministerstvo oborony Respubliki Belarus. Sily spetsial’nykh operatsiy. http://www.mil.by/ru/forces/sso/Hämtad 2015-07-06
13The Centre for Eastern Studies. Wilk, Andrzej. ‘West 2013’: the Belarusian and Russian armies’ anti-NATO integration exercises. 2013. http://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2013-09-25/west-2013-belarusian-and-russian-armies-anti-nato-integrationHämtad 2015-07-06
14Stockholm International Peace Research Institute.SIPRI Military Expenditure Database. 2015. http://www.sipri.org/research/armaments/milex/milex_database/milex-data-1988-2014Hämtad 2015-07-06
15TASS. Russia, Belarus to engage over 40 combat aircraft in East Siberia joint drills. 2015. http://tass.ru/en/russia/802954Hämtad 2015-07-07
The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014. E-bok. Sid 174
16The International Institute For Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014. E-bok. Sid 174
17Minoborony Rossii. Desantniki Rossii i Belorussii sovershenstvuyut navyki podvodnogo rukopashnogo boya. 2015. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12044246@egNewsHämtad 2015-07-07
TvZvezda. Boyevyye plovtsy VDV obezvrezhivayut ”vraga” pod vodoy. 2015. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201507021011-5u77.htmHämtad 2015-07-07
18Minoborony Rossii. Na uchenii ”Zapad-2013” belorusskiye voyennosluzhashchiye vysadyatsya s samogo bol’shogo v mire rossiyskogo desantnogo korablya na vozdushnoy podushke. 2013. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=11845747@egNewsHämtad 2015-07-07
19Minoborony Rossii. Intensivnost’ vykhodov korabley Baltiyskogo flota v more v letnem periode obucheniya znachitel’no vozrastot. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12038111@egNewsHämtad 2015-07-08
20Minoborony Rossii. Letchiki morskoy aviatsii Baltiyskogo flota perevypolnili plan naleta na 25%. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12041061@egNewsHämtad 2015-07-08
21Minoborony Rossii. Ekipazhi boyevykh mashin ZVO otrabatyvayut vozhdeniye na plavu i pod vodoy. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12043807@egNewsHämtad 2015-07-08
Minoborony Rossii. Boleye 1500 voyennosluzhashchikh prinyali uchastiye v dvukhstoronnem komandno-shtabnom uchenii soyedineniy ZVO v Podmoskov’ye. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12044083@egNewsHämtad 2015-07-08
22Ibid.
23International Business Times. Harress, Christopher. Amid Russian Threats, Dutch Foreign Minister Says NATO BALTOPS 2015 Exercise Is A Warning To Russia. 2015. http://www.ibtimes.com/amid-russian-threats-dutch-foreign-minister-says-nato-baltops-2015-exercise-warning-1975399Hämtad 150709

Behövs armén?

 

 

Rubriken är något provokativ. Självfallet kommer det alltid behövas förmåga att genomföra strid på marken. Viktiga anläggningar måste kunna skyddas. Kuppartade angrepp mot avgörande funktioner, såväl civila som militära, måste kunna mötas. Svenskt landterritorium måste kunna hävdas. Frågan är snarare: behöver vi en armé som kan genomföra strid mot en motståndare som uppträder med kvalificerade markstridsförband på svenskt territorium?

Det beror på svaren på följande frågor, som alla hänger ihop. Vad skulle vara motiven för Ryssland att försöka ta delar av Sverige? Vad innebär den vapentekniska utvecklingen? Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridskrafter?  Påverkar markstridskrafternas förmåga andra vapensystems möjligheter att verka? Kan vi påräkna hjälp från andra, i så fall vilken?

Motiv för att försöka ta delar av Sverige
 
Under det Kalla kriget antog vi att ett sovjetiskt angrepp mot Sverige i första hand syftade till en genommarsch för att nå Norge och för att kunna utnyttja östersjöutloppen.

Den svenska försvarsmakten utformades därför mot att göra en sådan sovjetisk operation så tids- och resurskrävande som möjligt.

En stark marin och ett starkt flygvapen skulle framtvinga en omfattande förbekämpning, vilket förutom att låsa (och decimera) kvalificerade sovjetiska resurser också skulle ge armén tid att mobilisera och uppmarschera.

I södra och mellersta Sverige var arméns roll att, i samverkan med marinen och flygvapnet, försöka avvärja en invasion över havet. Även i Övre Norrland var ambitionsnivån att försöka hejda en angripare, åtminstone för en tid. Lyckades vi inte att avvärja angreppen skulle armén under lång tid, månader, fördröja ett framträngande genom Sverige, understödd av kvarvarande marin- och flygstridskrafter. Sammantaget skulle detta ”dubbla” koncept avskräcka från ett angrepp, och dessutom skapa tid för att ta emot eventuell hjälp från Nato. 

Att en sådan strategisk och operativ inriktning krävde en stor armé är uppenbart. När det gällde uppgiften att försöka avvärja var kvalitén – anfallsförmåga – avgörande, medan fördröjningsuppgiften dessutom ställde krav på en stor volym. Armén fick en uttalad ”high-low” mix, där ”low”-komponenternas effekt till stor del byggde på att deras strid kunde stödjas av omfattande fältarbeten, bl. a mineringar och befästningsarbeten.  Det var den enda ekonomiskt möjliga lösningen.

Dagens Ryssland är inte Sovjetunionen när det gäller militära resurser, och kommer aldrig att bli det heller. Såväl ekonomiska som demografiska faktorer är här gränssättande. Exempelvis utgörs Rysslands befolkning idag av ca 140 miljoner människor, jämfört med Sovjetunionens ca 290 miljoner. Förutsättningarna för att vinna ett utdraget krig mot ett enat Nato finns knappast.  Däremot har Ryssland, och kommer än mer i framtiden ha, förmågan att föra ett framgångsrikt krig mot i stort sett varje enskilt grannland (utom Kina).

För svensk del innebär detta att de dimensionerande militära hoten bör vara kopplade till eventuella konflikter som berör Baltikum och Nordkalotten, och inte som tidigare ses som en delkomponent i ett storkrig på kontinenten. I norra Sverige är det fortfarande skyddet av den ryska andraslagsförmågan i Murmanskregionen som utgör det främsta skälet att Sverige skulle kunna beröras. Ett extremt vitalt ryskt intresse i händelse av en allvarlig kris. Kärnvapen är det enda område där Ryssland har paritet med Nato, eller snarare USA. 

I fallet Baltikum är den helt avgörande faktorn ur rysk synvinkel att Nato, främst USA, inte får komma till insats med sina över tiden överlägsna resurser.  Idealet vore att försätta Nato i en situation där alliansen inser att man inte klarar av att försvara Baltikum utan att starta ett storkrig i Europa, och därför avstår. Det helst utan att inledningsvis överhuvudtaget angripa ett Natoland.  Näst bäst är att i samband med ett eventuellt angrepp mot Baltikum försvåra Natos operationer i så stor omfattning att det ryska ”fälttåget” når avgörande resultat innan Natos resurser kommit till full verkan. 

Ett tidigt ryskt innehav av begränsade delar av svenskt territorium skulle skapa förutsättningar för båda dessa lösningar.  Ryska långräckviddiga vapensystem, främst luftvärnssystem men även sjömålsrobotar, grupperade på svenskt territorium skulle göra det mycket svårt för Nato att militärt stödja de Baltiska länderna.

Slutsatsen blir att den svenska försvarsmakten i första hand bör inriktas mot att försvåra, avskräcka från, angrepp som syftar till att snabbt ta sådana delar av Sverige som kan vara avgörande för att Ryssland skall kunna hindra Nato att ingripa i Baltikum.

Till detta måste läggas vår egen begränsade militära förmåga, oberoende av eventuella framtida satsningar, som innebär att vi är beroende av hjälp från Nato redan efter mycket kort tid om vi skulle utsättas för ett angrepp.

Teknikutveckling
 
Avsikten här är inte att göra någon inventering av olika existerande och framtida vapensystem utan mer peka på några trender vilka kan ha stort inflytande på genomförandet av såväl mark-, sjö- som luftoperationer.

Stealthteknologi kommer utnyttjas allt mer för såväl bemannade flygplan som för obemannade system, t ex drönare och kryssningsrobotar. Den här typen av system blir också, relativt sett, allt billigare och kommer därför kunna sättas in i stort antal. Ballistiska robotar håller också på att bli ett ”mängdvapen”, med förmåga att såväl täcka ytor som att bekämpa små mål. Tele- och cyberkrigföring kommer allt bli viktigare, både som medel och motmedel. Förmågan till precisionsbekämpning, även på långa avstånd, är redan idag god och kommer att utvecklas ytterligare.  Luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem får allt längre räckvidder.

Det går att dra minst tre generella slutsatser av denna utveckling. Möjligheterna till ”Anti-access/ Area denial” (se fotnot)[1]kommer att öka starkt. Fasta anläggningar och statiska förband kommer att vara mycket sårbara. Det kan vara förödande att komma i efterhand i kampen mellan medel och motmedel.

Den operativa betydelsen, ur svensk synvinkel, är att större överskeppningsföretag eller luftlandsättningar riktade mot Sverige kan bli mycket riskfyllda för en angripare. De går knappast att dölja och kommer att erbjuda tacksamma mål för bekämpning. Det självfallet förutsatt att vi (och/eller eventuella allierade) disponerar en vid tillfället fungerande, ”anti-access” förmåga. Det är positivt. Mindre bra är att våra möjligheter att utnyttja fast infrastruktur för egen verksamhet eller för att ta emot hjälp minskar, behovet av att kunna undandra sig bekämpning ökar och att ett beroende av enstaka system för en viss uppgift kan vara en allvarlig svaghet.

Ur rysk synvinkel innebär det att även om förbekämpningsmöjligheterna ökar så måste eventuella operationer mot Sverige genomföras på ett sätt som minimerar risken för att bli bekämpad under tilltransportfasen. En avsevärt större utmaning i dag, och i morgon, jämfört med det Kalla kriget och den tidens vapenteknologi. 

Kopplat till Rysslands strategiska/operativa mål, och riskerna förknippade med att under längre tid underhålla en stort upplagd operation mot Sverige över havet eller genom luften, leder redan här till slutsatsen: en stor armé med huvuduppgiften att under lång tid fördröja ett framträngande genom Sverige är sannolikt inte den optimala komponenten i en Försvarsmakt som skall avskräcka från ett angrepp.

Övre Norrland är till delar ett speciellt problem då hotet där till delar kan komma över en landgräns, men kanske ändå inte. Ett angrepp mot norra Sverige är knappast möjligt utan utnyttja finskt och norskt landterritorium eller luftrum.  Försvarsmaktens inriktning i denna del av landet bör därför i första hand vara att så långt möjligt understödja grannländernas operationer. Det innebär bl. a att se till att de ”har ryggen fri” och att de kan utnyttja svenska flygbaser och annan infrastruktur. De ryska tidsrestriktionerna, d v s att nå sina mål snabbt, kommer även här att vara styrande. Resonemangen i de följande avsnitten kommer att visa att kraven på de svenska markstridsförbanden i denna del av landet därför kommer vara ungefär desamma som i södra Sverige.

Finns det uppgifter som bara kan lösas med markstridsförband?
 
Redan i inledningsvis redovisades några uppgifter som krävde förmåga att kunna genomföra strid på marken, det i stort sett oberoende av vilka förmågor Försvarsmakten har i övrigt. De innefattade bland annat skydd mot insatser av specialförband riktade mot baser eller vitala ledningsfunktioner och att möta kuppartade angrepp med begränsade styrkor, t ex i form av ”trojanska hästar” som civila flygplan eller fartyg vilka anlänt i skenbart fredliga syften. Den typen av hot kan mötas på två sätt. Antingen finns det förband på plats eller kan man i efterhand försöka slå angriparen där han uppträder. Avvägningen är inte helt oproblematisk.  

Att komma till en flygbas eller till regeringskansliet när angriparen redan hunnit utföra sitt uppdrag är tämligen meningslöst. Det krävs därför förband för försvar av väsentliga platser. Samtidigt är det omöjligt att ha tillräckligt starka förband utgångsgrupperade överallt, antalet potentiella mål är för stort. Här krävs därför att vi har möjligheter att snabbt tillföra förband som har förmåga att återta ett vitalt objekt (vilket rimligtvis är skälet till att angriparen är på en viss plats) eller som kan hindra honom att ta sina mål.

Kraven på anfallsförmåga hos markstridsförband som ska kunna möta kuppartade angrepp är därför höga, men räcker det?

Svaret på den frågan beror på hur mycket vi kan förlita oss på förmågan hos olika ”anti-access system”, egna eller andras. Kan de med stor säkerhet hindra en angripare att genomföra luftlandsättningar och landstigningar? Inte ens genom att spela igenom ett mycket stort antal tänkbara scenarier går det att få ett entydigt svar. Scenarier bygger alltid på antaganden om motståndarens och egen förmåga, förvarningstider, en angripares uppträdande och eventuella åtgärder från tredje part. Krigsspel är ingen matematisk ekvation med ett givet svar. Om så vore fallet fanns varken taktik eller operationskonst. Ett antal frågor kommer alltid att kvarstå.

Kan vi utesluta att en angripare lyckas med att tidigt slå ut delar av våra ”anti-accessystem”? Kan vi utsesluta att han lyckas vilseleda oss så att våra stridskrafter kraftsamlas i fel riktning under en kritisk tidsperiod? Kan vi utesluta att angriparen genom att kraftsamla sina resurser kan skydda de inledande faserna av en operation mot Sverige?  Kan vi utesluta att motståndaren har ett övertag inom något teknikområde som kraftigt kan påverka effekten hos något eller några av våra system? Kan vi utesluta att vi blir ”sena i starten” vid ett angrepp på grund av överraskning, en angripars motåtgärder, eller vår beslutsprocess?

Så länge vi inte är säkra på att alla ovanstående frågor kan besvaras med ett entydigt ja, vilket de inte kan, föreligger möjligheten att en angripare kan ta en begränsad del av svenskt territorium. Förutom att han då eventuellt kan ha uppnått sitt operativa mål, att med långräckviddiga system kunna påverka Natos operationer i Baltikum, så kan han också ha skapat sig möjligheten att med markstridsförband angripa t ex svenska basområden, nödvändiga för våra egna, eller med oss allierade, marin och flygstridskrafter. Det förutsatt att vi inget kan göra för att hindra honom när han väl finns på svensk mark.

Slutsatsen blir att oförmåga att återta terräng eller genomföra strid mot en rörlig, kvalificerad, motståndare på marken skulle innebära oacceptabla luckor i Försvarsmaktens avskräcknings- eller krigföringsförmåga, två sidor av samma mynt. Något som i sin tur skulle kunna äventyra Natos förmåga när det gäller att agera till stöd för de baltiska staterna.

 

Arméns roll för att uppnå effekt med marin- och flygstridskrafter

Ytterligare en fråga som bör ställas är i vad mån kvalificerade markstridskrafter kan bidra till att våra, och andras, ”anti-accessystem” kan komma till verkan. Det speciellt om dessa får en ”dålig start”, något en angripare självfallet kommer göra allt för att åstadkomma – hur väl han kommer att lyckas vet vi inte.

Om en angripare måste räkna med att han måste slå en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot anfall, kommer det att tvinga fram en omfattande och tidskrävande tillförsel av förnödenheter och förstärkningar.  Enbart de resurser han kan sätta in överraskande eller under begränsad tid, medan våra sjö- och/eller luftmålssystem är nedtryckta, undanträngda, på fel plats eller inte kommer till verkan snabbt nog av andra anledningar, kommer då inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Det ger våra (och andras) ”anti-accessystem” möjligheter att ”komma igen” och hindra honom att tillföra de resurser som krävs för att han ska nå sina mål.

Slutsatsen blir att egna markstridsförband med anfallförmåga bidrar till att kraftigt öka den potentiella effekten hos olika typer av ”anti-accessystem”.  Här kan man dra ytterligare en viktig slutsats, som visserligen bara berör armén marginellt men som är avgörande för att systemet ”Försvarsmakten” skall vara trovärdigt.  Våra ”anti-accessytsems” överlevnadsförmåga i tidiga skeden av en konflikt måste säkertställas.

 
Hjälp utifrån

Här finns det två faktorer att överväga: möjligheterna att ta emot hjälp och vad kan hjälpen bestå av.

För att ta emot hjälp krävs att det finns rimligt skyddade områden dit hjälpen kan anlända. Skulle de hotas av en angripare som uppträder på marken, luftlandsatta eller landstigna markstridsförband, så är det mer än tveksamt om hjälpen kommer att materialiseras. I detta sammanhang bör också sådan ”hjälp” vägas in som inte primärt är avsedd att stödja Sverige, utan främst är till för att genomföra operationer till stöd för de baltiska länderna, t ex fartygsförband från Nato som opererar från svenska skärgårdsområden.

Hänsyn måste också tas till vad eventuell hjälp skulle kunna bestå av. I ett inledande skede av en konflikt är det främst marin- och flygstridskrafter som skulle kunna vara aktuella, dock även de först efter en viss tid. För Nato, i praktiken USA, att tillföra någon större mängd markstridsförband skulle det, under gynnsamma förhållanden, ta i storleksordningen 2-3 veckor. Kopplat till detta finns ytterligare problem: skulle Sverige vara den plats dit de skickades, eller finns det ut Natosynvinkel angelägnare områden, t ex Baltikum? Nato har dessutom påtagligt ont om kvalificerade markstridsförband.

Då det knappast finns några absoluta garantier för att en angripare inte skulle kunna lyckas med att föra över markstridsförband till svensk mark så blir slutsatsen: vi måste ha en rimlig förmåga att kunna hindra, eller åtminstone kraftigt fördröja, en kvalificerad angripare på marken som hotar områden där hjälp kan tillföras. Något som knappast är möjligt utan kvalificerade markstridsförband.

 

Sammanfattande slutsatser

Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen.

Vapenteknologin gör det redan idag, och än mer imorgon, mycket riskfyllt att genomföra större sjö- och lufttransporter. Dock, även möjligheterna att med hög precision, och på långa avstånd, bekämpa en försvarares ”anti-accessystem” ökar.  

Det är därför inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock små. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål.

Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön.

Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras.

Svaret på frågan i rubriken är ett entydigt ja. Det krävs en armé som inte bara kan skydda vitala objekt eller agera mot olika typer av kuppföretag (en mycket kvalificerad uppgift i sig) utan markstridsförbanden måste också ha förmågan att genomföra anfallstrid mot en kvalificerad motståndare. Den sista förmågen är den viktigaste då den kraftigt bidrar till att övriga system, egna som eventuella allierades, kan komma till avgörande verkan.

Eller för att anknyta till en populär term i debatten. En armé med förmåga att möta en kvalificerad angripare på marken är en nödvändig komponent i Försvarsmakten för att skapa en avskräckande ”tröskel”.

                               

                                                                     *****

I detta inlägg har jag bara redovisat nödvändiga förmågor hos armén, inte vilka vapensystem som krävs för att den ska ha/få dessa förmågor. Jag avser därför att vid ett senare tillfälle återkomma med några tankar om hur armén borde utformas för att Försvarsmakten som helhet ska ha en så stor krigförings-/avskräckningspotential som möjligt, men också för att armén skall passa in i det pussel där vi tillsamman med andra ska kunna bidra till ökad stabilitet i Östersjöregionen. Det är inte på något vis självklart att dagens system och metoder är de optimala.


[1]”Area denial/Anti-access” system för att bekämpa mål på havet kan bl a vara sjömålsrobotar, såväl landbaserade som burna av olika plattformar som flygplan, fartyg, helikoptrar och drönare. Vapen mot luftmål kan vara markbaserade eller bäras av flygplan och fartyg. Många av dessa system har idag räckvidder på flera hundra kilometer. Ubåtar med torpeder, minor och sjömålsrobotar är här en unik kategori genom sin uthållighet och förmåga att uppträda dolt. Olika korträckviddiga system som t ex artilleri med målsökande granater och olika direkskjutande system kan också bekämpa sjömål i nära anslutning till kusten, någon kilometer till några mil. Begreppen ”Area Denial/Anti-access” bör dock helst undvikas kopplade till markstrid då det leder till en viss begreppsförvirring. T ex ett skyttekompani som försvarar ett område är ju också i någon mening ett ”Anti-accessystem”.

”Världens största militärövning” och verkligheten

Två ryska Tu-22M3, bombflygplan kända från ”ryska påsken”, flög i torsdags mot Ölands södra udde.

Idag startar flygövnigen ACE 2015, av TV4 imorse presenterad med orden ”Världens största militärövning inleds i Norrland”. Varför sprids sådana felaktiga påståenden och vad var det som ryska bombflygplan gjorde över Östersjön i torsdags?

Det felaktiga påståendet ”Världens största militärövning inleds i Norrland” är själva rubriken för TV4:s inslag imorse om ACE 2015. Påståendet är felaktigt både vad gäller antalet deltagande personer och flygplan. Fakta är att den i mycket god tid föranmälda svensk-norsk-finska övningen, som nu hålls för andra året, omfattar 3,600 personer och 115 flygplan, inkluderande tankflygplan och ledningsflygplan. Personalen och planen kommer från nio stater inklusive det synnerligen neutrala Schweiz. De deltagande nationerna är utöver Sverige är Norge, Finland, Schweiz, Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.

Övningsscenariot är inte nytt utan en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.

Jämför ACE 2015 med de geografiskt närmaste ryska Zapad-övningarna (Zapad betyder väst). Den senaste växte från de anmälda 13,000 man till mellan 50,000 och 70,000 soldater. Den övningen var ändå mindre än samma års stora ryska beredskapsövning, som enligt ryska statsmedia omfattade 160,000 personer som använde bland annat 1000 pansarfordon och 130 flygplan (därmed var övningen troligen den största sen Sovjets storövning 1967).

Om man tittar enbart på den senaste tidens ryska oanmälda beredskapsövningar i Nordens närområde så körde den ryska militären i december ifjol en oanmäld övning omfattande 9,000 soldater med bland annat 600 stridsfordon och 41 flygplan. I mars i år satte president Putin igång ännu en oanmäld beredskapsövning till stor del intill Norden. Den omfattade först ”bara” 38,000 soldater men växte efter ett par dagar till 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

ACE-övningens 115 plan och 3,600 personer är alltså långt från att vara ”världens största militärövning” och de muntliga inledningsorden i TV4-inslaget om ”Ja idag inleds världens största flygövning” är också missvisande med tanke på äldre övningar men särskilt de 220 ryska flygfarkosterna som övade i mars detta år. Visst är 115 plan dock imponerande, men de flygplanen kommer inte från ett land utan från nio, varav tre icke-Natomedlemmar. Alla plan kommer inte heller att vara i luften samtidigt. Inga svenska skjutövningsområden kommer heller att användas under ACE 2015.

TV4-inslaget innefattade även ordet ”alliansneutral” från en TV4-reporter. Sverige började dock lämna neutraliteten redan i början av 90-talet. Neutralitetsoptionen slutade användas av svenska regeringar år 2002 och 2009 kom två steg bort från den då kvarvarande alliansfriheten – detta dels genom den svenska regeringens solidaritetsförklaring och dels genom solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009.

Johan Wiktorin gjorde i TV4-inslaget sitt bästa för att upplysa om verkliga förhållanden och apropå honom är hans eget blogginlägg i förra veckan ”Med lögnen som vapen” synnerligen läsvärt. Även om den intervju han skriver om även den var oproffsig kan svaren som gavs kanske ses som ett nytt ryskt kvitto på Gotlands betydelse. Därför bör det inslaget ses både en och två gånger (länk finns på Wiktorins blogg).

Det var också intressant att följa hur det i svenska medier rapporterades om det kommande övningsbesöket av två amerikanska B-52-plan. DN hade en missvisande rubrik på papperstidningens framsida: ”USA-plan släpper minor i Sverige” (själva artikelns rubrik var ”USA släpper minor över svenskt vatten”), som i den digitala versionen dock blev bättre: ”B-52-plan ska släppa minor över Östersjön”. Ett antal hundratusen läsare lär dock ha läst papperstidningens påstående både på framsidan och i artikeln om att B-52:or ska ”släppa minor på svenskt territorium”. Det verkliga förhållandet, att det på svenskt område inte ska släppas vare sig skarpa minor eller övningsminor (det ska däremot simuleras minfällning) framkom inte i pappers-DN men dock i de rättade digitala DN-artiklarna. Samma dygn, den 21 publicerade DN nämligen en till artikel om B-52.

I den allmänna debatten, på radio etc, föll det också bort att det inte är någon nyhet att amerikanska B-52 bombflygplan flyger över Östersjön. Detta skedde så sent som vid förra årets Baltopsövning. Vid Baltops 2012, då Ryssland var Baltopsdeltagare, eskorterades ryska landstigningsfartyg av just amerikanska B-52.

Är då de två B-52:orna en total icke-nyhet? Nej, eftersom detta att simulera minfällning på svenskt område är ett nytt inslag. Men istället för att diskutera varför den svenska regeringen ser det som nödvändigt att knyta starkare band till USA har vi fått en debatt som utgår från att Baltops med B-52 är något nytt.

Jämför slutligen rapporteringen om de två amerikanska bombflygplan som ännu inte har anlänt (och är inbjudna av svenska staten) med rapporteringen om de två ryska bombflygplan av typen Tu-22, känd från ”ryska påsken” 2013, som i torsdags flög mot södra Ölands udde och enligt ÖB Sverker Göranson var ”provocerande nära”. Det är inte så att svenska medier teg om Tu-22:orna (som är konfigurerade för kärnvapen), men var det lika många som intervjuades om dem (varför inga talespersoner för Kreml??) och vart tog överhuvudtaget uppföljningen vägen? Jo, Expressen kom sedermera, i lördags, med dessa uppgifter: ”Ryskt mål: en flygplats i Småland”. Två citat ur den artikeln: ”Expressen kan, genom flera samstämmiga källor, berätta att den småländska flygbasen var det andra målet” samt ”Det finns information som bekräftar att de ryska bombplanen var bestyckade med kärnvapen”. När sedan Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudierna vid Totalförsvarets forskningsinstitut, tycker att det förmodade övningsscenariot är sannolikt – då kan man verkligen fråga sig varför inte fler svenska medier, särskilt då public service, intresserar sig för syftet med den nya och högst oinbjudna ryska flygaktionen mot Sverige. Särskilt då den sker mot bakgrund av att Ryssland sedan början av 2014 för krig mot Ukraina, gör spektakulära aktioner specifikt mot baltstaterna och att de ryska flygstyrkorna markant ökat sina flygningar, oftast utan transpondrar, intill och ibland över andra länders gränser.

Rapporteringen i våra stora medier om vår yttersta gemensamma försäkring, landets säkerhetspolitik och försvar (inte minst civilförsvar) är, kort sagt, i stort sett undermålig. Fler allvarliga väpnade konflikter hotar att bryta ut respektive utvidgas. Att förbättra rapporteringen om vår gemensamma säkerhet är inte kärnfysik. Redaktionschefer, kontakta Försvarsutbildarna och Försvarshögskolan.