Sökresultat för: Organisation Ny

En kritisk granskning av artikeln ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato”

 

Ambassadörerna Bergqvists och Nybergs artikel ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato” på Brännpunkt i SvD den 23 november är ett mycket bra exempel på hur man genom en skickligt tillrättalagd beskrivning av verkligheten skapar förutsättningar för den egna argumentationen.

Artikeln http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fd-ambassadorer-finland-och-sverige-bor-stanna-utanfor-nato_4128043.svd  kan med fördel läsas innan man fortsätter med resten av texten nedan.

Resonemangen i artikeln bygger i grunden på tre påståenden, två tydliga och ett implicit: en Nato-anslutning skulle innebära en förändring i en under mycket lång tid etablerad linje i ländernas utrikes och säkerhetspolitik; Sveriges och Finlands strategiska läge har förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria; nuvarande samarbete med Nato är fullt tillräckligt för att snabbt kunna få hjälp om så skulle behövas.

Inget av dessa påståenden tål en närmare granskning, men anknyter tillräckligt mycket till en normal tidningsläsares verklighetsbild för att de skall framstå som rimliga utgångspunkter för vidare resonemang.

Till detta läggs argumentet att behovet av en folkomröstning skulle vara ett skäl för att inte ansöka om ett Natomedlemskap.

Påståendet att en Nato-anslutning skulle var ett brott mot en 200-årig utrikespolitisk linje är ett sätt att antyda att vi även idag grundar vår utrikes- och säkerhetspolitik på samma principer som under det Kalla kriget, och tidigare. Så är inte fallet.

Den ”neutralistiska” linjen i svensk utrikespolitik bröts definitivt den 1 januari 1995 när både Sverige och Finland blev medlemmar i EU och därmed och också åtog sig att solidariskt stödja andra EU-medlemmar om de skulle bli utsatta för utsatta för angrepp.

För svensk del förstärktes detta åtagande ytterligare genom vår ensidiga Solidaritetsförklaring år 2009 där regering och riksdag deklarerade att vi var beredda att, om så behövdes, även med militära medel hjälpa våra nordiska grannar och andra EU-medlemmar. Det senare måste rimligtvis också inkludera, eller kanske t o m primärt avse våra baltiska grannar. Dessutom angavs i deklarationen att vi förutsatte att andra skulle bistå oss vid behov.

Linjen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig är död sedan länge. Tvärtom så är det ömsesidig solidaritet som idag är grunden för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Då det förhåller sig precis som artikelförfattarna säger ”det gäller att bygga ett långsiktigt förtroende för utrikespolitiken” så borde slutsatsen (i motsats till författarnas) vara att vi bör göra allt för att den nu gällande, solidariska, linjen skall bli så trovärdig som möjligt. Där skulle ett Natomedlemskap utgöra ett starkt bidrag till att visa att vi tar tanken på ömsesidig solidaritet på allvar, och att vi inte vinglar i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Än mindre borde vi antyda att vi egentligen aldrig övergivit den ”neutralistiska” linje som gällde tidigare.

En annan tolkning skulle kunna vara att författarna i grunden anser att EU-medlemskapet var ett misstag.

Det andra påståendet att Sveriges och Finlands strategiska position förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria kan för den läsare som inte till vardags funderar på strategi och militära operationer framstå som logiskt. De (baltiska staterna) bildar ju en ”buffert” på andra sidan Östersjön och är dessutom medlemmar i Nato. Alltså har Sverige fått en ”skyddsmur” mellan sig och Ryssland. Ett eventuellt hot från Ryssland har därför minskat jämfört med tidigare. I själva verket råder det motsatta förhållandet.

Under det Kalla kriget hade Nato visserligen ett intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, främst luftrum, för att kunna anfalla mål i Baltikum och centrala Ryssland. Dock, den möjligheten var inte av avgörande militärstrategisk betydelse. Var det för svårt eller farligt kunde man avstå från att genomföra sådana (flyg)anfall via svenskt luftrum. I händelse av en konflikt idag så är Nato däremot helt beroende av att kunna utnyttja svenskt territorium, i luften, på havet och eventuellt på marken, för att effektivt kunna försvara sina alliansmedlemmar i Baltikum. Från att tidigare ha varit en ”bra till att ha” option har den blivit ett måste.

Det inser ryska planerare också. Ur rysk synvinkel har det därför blivit avgörande att kunna hindra Nato att utnyttja svenskt territorium i händelse av att man planerar operationer i Baltikum. Att Sverige med vapenmakt skulle försöka hindra Nato (och Sveriges europeiska allierade) att utnyttja svenskt territorium är det nog knappast någon i Ryssland som räknar med. Speciellt inte som det är väl känt att vi redan under ”neutralitetseran” hade ett långtgående samarbete med Nato. Det är heller knappast sannolikt att en svensk regering skulle överväga, ens i sina vildaste fantasier, att med vapenmakt försöka hindra Nato att använda svenskt territorium. Det skulle innebära att man ställde sig på Rysslands sida i händelse av en rysk aggression mot Baltikum.

Sammantaget, både Nato och Ryssland har idag ett avsevärt större intresse av att utnyttja, respektive hindra den andre, att utnyttja svenskt territorium än vad som var fallet under det Kalla kriget. Sverige har för rysk del, från att ha varit ett eventuellt mål vid en konflikt i vårt närområde, förvandlats till ett förstahandsmål. Ur svensk synvinkel innebär därför de Baltiska Staternas frigörelse i själva verket att Sverige hamnat i en än mer utsatt position. Det stärker också skälen för att gå med i Nato. Inte tvärtom, som artikelförfattarna hävdar.

Den tredje grundstenen i författarnas resonemang, att vi vid behov snabbt skulle kunna få hjälp om så behövs, skapar de genom att referera till den av andra (inte bara Natoanhängare) emellanåt framförda åsikten att skillnaden mellan att vara med i Partnership for Peace (PfP) och ett medlemskap ändå är så liten att en alliansanslutning inte skulle innebära någon större skillnad.

På det sättet skapar de implicit en bild av att Sverige kan få effektiv hjälp även om vi inte är medlemmar, och att alla nödvändiga förberedelser är gjorda eller kan göras inom ramen för PfP. Denna bild förstärks genom att de pekar på optionen att vid en kris ansöka om medlemskap.
Här kan det vara så att författarna menar att ”Natokortet” kan ha ett värde som politiskt instrument i en spänd situation, men då är det värt att hålla i minnet kortets ”avskräckningsförmåga” i grunden bygger på att det ökar Natos och Sveriges gemensamma militära förmåga. Den effekten uppnås inte med undertecknandet av ett dokument. Allra minst i en akut situation.

För den som haft anledning att titta närmare på behovet av förberedelser i form av planering, samordning mellan flera länder, skapa ändamålsenliga ledningsstrukturer, bygga en fungerande logistikorganisation, utveckla lämplig infrastruktur mm, så är det uppenbart att skillnaden mellan partnerskap och medlemskap är himmelsvid. Det är inget som kan improviseras fram med kort varsel.

Artikelförfattarnas resonemang om att en folkomröstning som slutar i ett nej till ett medlemskap skulle kunna försämra Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska situation är i mina ögon viktigt och bör beaktas. Dock, det är inget argument mot ett medlemskap, utan visar snarare på behovet av en faktabaserad debatt och politisk opinionsbildning.

 

KN

Säkerhetspolitiska utmaningar – Vidgade vyer och andra perspektiv

 

Jag är just tillbaka från en säkerhetspolitisk konferens i Kina och vill här förmedla några intryck och reflektioner. Konferensen gav sannolikt en ganska god bild av hur man i Asien ser på dagens säkerhetspolitiska utmaningar. Talarna var antagligen representativa för sina länders syn; åtta försvarsministrar och sju ÖB:ar (eller motsvarande).  Därutöver deltog en uppsjö av internationella säkerhetspolitiska experter. Jag hade förmånen att vara moderator vid en av paneldiskussionerna.

Föredragen och diskussionerna var vid åtskilliga tillfällen påtagligt ”raka”.

Den för mig kanske starkaste aha-upplevelsen var att Ukrainakrisen och Rysslands stormaktsambitioner knappt nämndes överhuvudtaget. Ur ett asiatiskt perspektiv finns det åtskilliga andra problem som är avsevärt allvarligare. Dessutom, vid samtal med flera av delegaterna så var förståelsen för det ryska agerandet i Ukraina förvånansvärt stor ”Krim är väl egentligen en del av Ryssland, de bor ju mest ryssar där – eller hur?” Det väcker onekligen tankar om hur isolerat, ekonomiskt och politiskt, Ryssland är, eller kanske inte är, i ett globalt perspektiv. Det går här inte att bortse ifrån att nästa år kommer Asien stå för ca 50 % av världens BNP.  Europa (och USA) är inte längre centrum i världsalltet.

Ett område där de asiatiska länderna och ”väst” däremot tycks ha ett starkt gemensamt intresse är kampen mot terrorism. Ett mantra som återkom i många av talen var hotet från ”extremism, terrorism och separatism”. Tolkningen är här i många fall ganska vid. Men intrycket är att IS, Al Qaida och liknande organisationer ses som ett speciellt allvarligt hot. I Malaysia, Indonesien och de centralasiatiska länderna är huvuddelen av befolkningen muslimer, där ses hotet som mycket påtagligt. Den framtida utvecklingen i Afghanistan är därför ett stort bekymmer. Trots att flera länder, kanske främst Kina, skulle vilja se en minskad amerikansk närvaro i Asien så finns det här en viss ambivalens. Vem skall nu hindra Afghanistan att bli ett basområde för extrema muslimska rörelser?  Mycket tyder på att SCO (Shanghai Co-operation Organisation – Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, och Uzbekistan) från att ha haft en ganska diffus inriktning kommer att spela en allt större roll som säkerhetspolitiskt instrument. Framförallt då kopplat till bekämpning av ”extremism, terrorism och separatism”.

De allra största mellanstatliga säkerhetspolitiska utmaningarna i Ostasien, som de flesta talarna också pekade på, är de territoriella konflikterna till havs. Främst då Sydkinesiska sjön där bl a Kina, Vietnam, Filippinerna och Brunei har överlappande krav. Kopplat till detta finns också olika tolkningar om hur ”freedom of navigation” inom de olika ländernas ekonomiska zoner (200 sjömil) ska tolkas. Här finns mycket tydliga åsiktsskillnader mellan Kina och USA. Kina hävdar att det här bör finnas restriktioner bl a vad avser militär verksamhet medan USA hävdar att man har rätt att utan begränsningar t ex bedriva övningar på internationellt vatten. Det har förekommit flera incidenter såväl till sjöss som i luften där båda parter hävdat sin tolkning. Ytterligare en territoriell konflikt med potential att leda till väpnade aktioner är tvisten mellan Japan och Kina om överhögheten över Senkaku/Diaoyu-öarna. Det är uppenbart att alla länder som på ett eller annat sätt är berörda, inte bara direkt men även indirekt, t ex Singapore, är allvarligt oroade över vad dessa territoriella och havsrättsliga konflikter eventuellt kan få för konsekvenser.

De mindre (allting är relativt) asiatiska länderna har hamnat i ett svårlöst dilemma. Inget av dem kan enskilt balansera Kinas växande politiska, militära och ekonomiska makt. De ser därför gärna att USA har en fortsatt stark närvaro i Sydostasien. Deras militära samarbeten med USA har i många fall stärkts de senaste åren. Det gäller bl a Filippinerna, Japan och Singapore. Att de gemensamt, utan USA:s direkta stöd, skulle kunna bilda en motvikt mot Kina är osannolikt, bl a av historiska skäl. Förhållandet mellan de två starkaste ekonomierna i området (förutom Kina) Japan och Sydkorea är fortfarande mycket infekterat på grund av Japans uppträdande i Korea under det andra världskriget. Samtidigt som de mindre länderna upplever ett hot från Kina så är det också helt klart att man ser samarbete med Kina, och med varandra, som helt avgörande för sin ekonomiska utveckling. När det gäller att producera varor är ekonomierna i Ostasien idag mer integrerade än de inom EU.  För att ytterligare komplicera bilden finns det en gemensam stolthet, vilken man delar med Kina, att vara den del av världen som leder den globala ekonomiska utvecklingen, och också över att man frigjort sig från ”västs” pekpinnar och dominans. Den sista faktorn bör inte negligeras när vi i Sverige och Europa funderar på (och sannolikt överskattar) vårt inflytande i internationella sammanhang.

Trots alla problem och risker som togs upp vid konferensen finns det också en klar vilja att hitta konstruktiva lösningar. Förutom ökad transparens och utökade dialoger efterlyste man framförallt två saker; utvecklade konfliktlösningsstrukturer och förtroendeskapande åtgärder. Till skillnad från Europa där det under det Kalla kriget växte fram olika mekanismer för att minska riskerna för krig; OSCE, CFE-avtal, inspektioner av varandras övningar mm, finns det väldigt lite av sådant i Asien. Här finns det dock flera problem att övervinna. Tanken på t ex inspektioner av varandras militära verksamhet och kontroll av antalet vapensystem av någon sort i ett givet område är mycket främmande för flera av länderna. Både USA och Kina vill dessutom gärna begränsa den andres inflytande vilket också försvårar möjligheterna att bygga fungerande krishanteringsstrukturer. Dock, som Singapores försvarsminister sa ”jag tror det är fullt möjligt, men istället för att satsa på konceptuella lösningar låt oss istället göra det som är praktiskt möjligt vid varje tillfälle”.

Några talare pekade också på de asiatiska ländernas framtida ansvar för global säkerhet. Idag är det i huvudsak USA som garanterar säkerheten för världens sjöfart. Efterhand som USA:s beroende av energi från Mellanöstern minskar kommer sannolikt den amerikanska militära närvaron i Indiska Oceanen också att minska. Det kommer innebära risker för såväl Kina, Japan och många andra asiatiska länder med deras stora beroende av olja och gas från Mellanöstern. Det gavs inga lösningar, men tankarna på eventuella konsekvenser var flera; vad kommer Indien tycka om en stark kinesisk närvaro i Indiska Oceanen, de mindre asiatiska länderna blir än mer beroende av kinesisk välvilja, vad kommer länderna i Mellanöstern tycka om asiatisk militär närvaro i sitt omedelbara närområde, vill Kina och/eller andra asiatiska stater ta på sig rollen som ”världspolis”, eller är det ett gemensamt intresse som kan leda till utökad samverkan och större förtroende mellan länderna i Ostasien?

Slutligen en optimistisk bedömning som också framfördes av flera talare. Naturkatastrofer som: Aceh, jordbävningen i Sichuan och inte minst sökandet efter det försvunna flygplanet MH 370 ledde till en långt gången och i flera avseenden spontan samverkan mellan militära och civila myndigheter från många länder och där USA också var delaktigt. Det visade att det finns områden inom vilka man vill och kan samverka med militära resurser, det är ett hoppingivande första, litet, steg för att minska spänningarna i regionen.

Sammantaget en utomordentligt intressant konferens, och en nyttig påminnelse om att världen är större än Europa.

 

 KN

Under ytan del 3 – "Kanholmsincidenten"

Likt tidigare inlägg av denna karaktär på bloggen, vill jag poängtera att denna analys ej är knuten till Försvarsmakten, någon annan statlig myndighet eller ickestatlig organisation. Detta är helt och hållit min egen bedömning rörande den underrättelseoperation som genomfördes mellan 141017 – 141024 i Stockholms skärgård av Försvarsmakten. Likväl har jag ejvarit delaktig i operationen eller dess analysarbete.
Sammanfattning
Bedömt genomförde främmande makt mellan 141012 och 141020-21 ett marint specialförbandsföretag djupt inne i Stockholms skärgård. Företaget understöddes med en (1) till två (2) moderfarkoster antingen strax innanför svensk territorialvattengräns eller direkt utanför. Bedömt syftade företaget till att genomföra eller möjliggöra informationsinhämtning som var av strategisk karaktär för främmande makt djupt inne i Stockholms skärgård och företaget var synkroniserat i tid för att sammanfalla med den svensk nederländska marinövningen. Bedömt utnyttjade främmande makt den gemensamma marinövningen för att kunna förvilla Svenska myndigheter vid rapportering om ubåtsrörelser i Stockholms skärgård.
Analys
Allmänt.Den gemensamma presskonferensen med Statsminister Stefan Löven, Försvarsminister Peter Hultqvist och Överbefälhavare General Sverker Göransson, 141114, bekräftade att främmande makt hade kränkt svenskt inre vatten med minst en mindre ubåt. Nyckelordet i detta är då mindre ubåt, dvs vad man populärt kallar miniubåt, detta gör att man kan analysera och dra visa slutsatser av den genomförda verksamheten av främmande makt på inre svenskt vatten.
Först och främst bör ubåtsjakt vs underrättelseoperation redas ut. Försvarsmakten har hela tiden varit tydlig med att det har varit en underrättelseoperation som har genomförts, högre chefs målbild förefaller varit att fastställa om främmande makt agerat med undervattensfarkost på svenskt inre vatten. Troligtvis var ett delmål att inhämta information och skapa sig en bild av styrkor och svagheter hos det system som motståndaren utnyttjar. I stället för att genomföra ubåtsjakt mot ett okäntsystem förefaller man istället fokuserat på att inhämta information, vilket man förefaller ha löst medbravur. Nu har man bedömt en stor mängd data som fortsatt kommer analysera vilket kommer möjliggöra att stridsteknikoch taktik kan tas fram för att möta hotet från främmande makt, likväl är detta logiskt utifrån de uppgifter som delgavs, man har bedömt att främmande makt tidigare genomfört kränkningar i det aktuella området, nu ville man bekräfta om sådan verksamhet pågick. Sammantaget gör detta att vid nästa kränkning kan svenska sjöstridskrafter genomföra ubåtsjakt mer effektivt.
Nästa del i detta är att det de facto är en ubåt och inte en dykfarkost som utnyttjas, detta kunna man snabbt konstatera utifrån den initiala rapporteringen från Försvarsmakten, avseende sträcka och tid mellan observationerna. Det är alltså en sk ”torrfarkost” med hög uthållighet som agerat på svenskt inre vatten, likväl avseende sträcka och tid som farkosten förefaller tillryggalagt så diskvalificeras ett stort antal system, civila system som går att utnyttja i militära syften men även militära system med kort uthållighet, i både väst och öst från att varit delaktig i operationen, utan bedömt rör det sig om en renodlad för militära syften framtagen miniubåt. För tid och sträcka är det intressanta, något vi kommer återkomma till längre fram i inlägget, varpå det kommer bli än mer tydligt att det är ett militärt system som utnyttjats och inte en civil farkost.
Miniubåtssystem som genomför inträningsoperationer i fred har främst enuppgift, lösande av underrättelseoperationer, dessa operationer har i sin tur ett brett spektrum av olika underuppgifter, i krig rör det sig främst om att lösa dels inhämtningsuppgifter dels stridsuppgifter. Således kan slutsatsen redan nu dras att miniubåten som kränkte svenskt inre vatten stod under operativ kontroll av en underrättelsetjänst, häri råder det ingen skillnad mellan hur Väst och Ryssland agerar.

Varför under kontroll av underrättelsetjänsten, frågar sig vän av ordning? Det handlar om att minska risken för informationsspridning dvs så få som möjligt skall känna till vad man genomfört sk operationssäkerhet dels mot de som löser uppgifterna dels skall sannolikheten minskas att den stat som blivit kränkt skall få reda på vilken stat som är skyldig. Därefter de som utnyttjas för miniubåtsoperationer och löser uppgifter är marina specialförband, häri råder det återigen ingen skillnad mellan Väst och Ryssland. Dessa förband finns redan i fredstid då dessa operationer är oerhört komplexa att genomföra och inte något man kan påbörja utbildning i när en kris eller konflikt uppstår.
Således har minst enminiubåt med lång uthållighet befunnit sig på svenskt inre vatten, bedömt har den varit en del av en underrättelseoperationsom främmande makt genomfört på svensktterritorium, främmande makts underrättelsetjänst har lett operationen. Marint specialförband har även varit delaktig i främmande makts underrättelseoperationen dels för att framföra miniubåten dels för att lösa specifika uppgifter.
Miniubåtssystem.Först och främst bör man ha klart för sig att miniubåtar finns både i Väst och Ryssland, dessa system omfattas vanligtvis av mycket hög sekretess att de tillverkas råder det inga tvivel om, däremot innehav, utnyttjande o dyl är det svårare att erhålla uppgifter kring. Varav nationalitetsbestämning blir mycket svår att avgöradå man enbart har teknisk bevisning såsom verkar vara fallet i Kanholmsincidenten. Rent definitionsmässigt är en miniubåt, en ubåt med 10–150 tons deplacement som har i uppgift att lösa underrättelse- och stridsuppgifter i samverkan med marina specialförband. Beaktas är att det finns ubåtar som benämns som miniubåtar över 150 ton.
Inom ramen för miniubåtssystem ryms även, civila forskningsfarkoster, ubåtsräddningsfarkoster och renodlade militäraminiubåtar med offensiva syften, de två förstämda är per definition miniubåtar (torra farkoster) och kan utnyttjas för marina specialförbandsoperationer. Dock har dessa system en ytterstbegränsad uthållighet oftast mellan ett (1) till fem (5) dygn, man skall även komma ihåg att dessa är i grunden ej tillverkad för offensiva operationer utan för forskning eller räddningsoperationer kontra de militära offensiva miniubåtssystemen.
Tittar man både på Väst och Ryssland så förefaller de militära miniubåtssystemen ha en uthållighet mellan sju (7) till tjugo (20) dygn, beroende på modell, miniubåten framförs av tre till fyra operatörer och har möjlighet att bära sex (6) till åtta (8) attackdykare, som sedan kan slussas ut för att fortsätta att lösa uppgifter antingen i vatten eller på land. Miniubåtssystemen kan även medföra våta dykfarkoster av mindre modell för att effektivisera attackdykarnas förflyttning från miniubåten till sitt operationsområde. I undervattensläge förefaller systemen ha en räckvidd på cirka femtio (50) upp till trehundra (300) sjömil, därefter måste miniubåten ladda sina batterier genom att utnyttja dieseldrift antingen med snorkel eller övergå till övervattensläge, att beakta är att det även finns renodlade batteridrivna miniubåtssystem.
Räckvidden och uthålligheten gör att miniubåten vanligtvistransporteras med hjälp av en moderfarkost i anslutning till det aktuella operationsområdet. Miniubåten kan transporteras på tre (3) sätt, antingen släpandes efter en moderfarkost, vilket kräver besättning ombord miniubåten vilket antingen kan lösas med en transportbesättning och en operationsbesättning eller en och samma, detta medför dock att mängden manskap blir fler alternativt att besättningens uthållighet i längden nedgår. Det andra transportsätt är att miniubåten transporteras fast på en ubåt och det tredje transportsättet är att miniubåten transporteras i ett fartyg och antingen slussas ut eller lyfts i vattnet från fartyget. Både Väst och Ryssland har förmåga att genomföra transporter utifrån de tre (3) ovanstående alternativen, varav släpandes får ses som det minst troliga då detta är en mycket föråldrad teknik. Det mest fördelaktiga sättet är givetvis transport på en moderubåt, vilket ger bäst uthållighet samt är det mest dolda sättet.
Debarkering och embarkering av miniubåten från/till moderfarkosten genomförs oftast vid en säker plats, denna plats kan antingen vara utanför territorialvattengränsen eller innanförterritorialvattengränsen. Vad som är signifikant är att platsen skall helst omöjliggöra, dels visuellt dels av tekniska system, upptäckt av arbetet. Eftersträvansvärt är även att debarkerings- och embarkeringsplatsen är olika, vilket är en grund i specialförbandsoperationer, man utnyttjar aldrig samma väg in som ut ej heller samma i-/urlastningsplats m m. Likväl bör man beakta att moderfarkost för intransport och uttransport kan skiljasig åt, för att försvåra upptäckt av operationen och nationalitetsbestämning.
Bedömt har en miniubåt med sju (7) till tio (10) dygns uthållighet utnyttjats vid Kanholmsincidenten, utmarschen från Kanholmsfjärden förefaller tagit två (2) till tre (3) dygn innan embarkering till moderfarkost kan ha skett, vilket innebär att som ett minimum krävdes två (2) till tre (3) dygn för inmarsch och bedömt minst ett (1) dygn för att lösa den uppgift miniubåten kan ha haft, varvid sju (7) dygn är det minsta och tio (10) dygndet troliga, kopplat till reservtid för operationens lösande, vad avser tiden tio dygn kommer vi återkomma till det längre fram i inlägget.
Marina specialförbandsoperationer. Inledningsvis bör skrivas att marina specialförbandsoperationer är bland de mestkomplexaföretagsom insätts. Det kräver ytterst välutbildad personal för att lyckas med dessa företag, sannolikhetenatt friktionerkan uppstå är myckethög, utan yttre påverkan av t ex ubåtsjaktförband eller sök-/jaktförband, är det därutöver utnyttjande av ubåt och/eller miniubåt som är fallet så ökarkomplexitetenmarkant.
Sannolikheten att främmande makt utnyttjande marina specialförband anser jag som hög i Kanholmsincidenten, detta utifrån det faktum att uppgifter i media gör gällande att personal från Särskilda Operationsgruppen (SOG) befann sig i beredskap för att sättas in under den aktuella tidpunkten, gamla SSG, nuvarande SOG efter sammanslagningen av SSG och SIG, grundandes främst för att kunna skydda riksledningen samt nedkämpa kvalificeradespecialförband som ett led i detta, varvid det faller sig troligt att marina specialförband från främmande makt i så fall har befunnit sig på dels svenskt inre vatten dels svensk mark.
Marina specialförband utnyttjar dels miniubåtar (torra farkoster) dels dykfarkoster (våta farkoster) som ett transportmedel för att ta sig nära sitt operationsområde, det är en ytterst kort sträcka dessa förband antingen genomför som dykning och/eller som ytsimning. Rent transportmässigt ter sig ett marint specialförbandsföretag, där miniubåt utnyttjas, enligt följande, Transport med moderfartyg, övergång till miniubåt, övergång till dykfarkost (behöver dock ej utnyttjas i alla lägen) avslutningsvis förflyttning med egna medel antingen i form av ytsimning och/eller dykning.
En viktig faktor som man ej får glömma vad avser specialförbandsoperationer, som även indikerar hur långt man kan ha kommit i krigsförberedelser i ett land, är att alla specialförbandsoperationer har en inbyggd nödplan, benämns internationellt som EPA Evasive Plan of Action, i händelse av att operationen på något sätt ej går enligt plan. I krig innebär detta hur man skall ta sig åter till egna linjer, dels förflyttningsvägar dels understöd oftast i form av motståndsrörelse. I fred då förbanden utnyttjas innebär detta främst hur man skall ta sig ut ur det aktuella landet. Detta löses oftast med hjälp av stödnätverk som underrättelsetjänsten har rekryterat i vissa fall kan man ha egen personal på plats, men man undviker helst detta då risken för att onödig exponering sker är hög.
Med högsannolikhet var ett stödnätverk aktiverat under Kanholmsincidenten, ser man till den troliga förflyttningsvägen ut från Svenskt territorium med miniubåten så löpte denna hela tiden i anslutning till infrastruktur som skulle kunna medge upphämtning med fordon och att man snabbt skulle kunna döljasig i svenska befolkningskoncentrationer och invänta en lämplig tidpunkt att därefter fortsätta sin förflyttning ut ur Sverige. Detta innebär även att främmande makt har kommit mycketlångt i sina krigsförberedelser i Sverige då stödnätverk för specialförband finns.
Troligtvis är det ett marint specialförband som löst någon form av uppgift i Stockholmsskärgård under Kanholmsincidenten. Vilken uppgift de kan ha löst kan man enbart spekulera kring. Marina specialförband kan dels lösa inhämtningsuppgifter dels stridsuppgifter. Möjligheten finns att en kombination dels genomförts dels övats. Likväl kan utrustning som är känslig smugglats in till Sverige av förbandet till stödnätverk, då man vill undvika möjligheten att t ex Svensk tull skulle ha turen att kontrollera rätt fordon och upptäcka denna utrustning. Exempel på inhämtningsuppgift som har löst kan varit utplacering av sensorer, utplacering av avlysningsutrustning m m.
Sannolikheten att inhämtningen har varit inriktad mot den Svensk, Nederländska övningen bedömer jag som låg, då det finns betydligt enklare och mer diskreta sätt att genomföra inhämtning mot sådana övningar än att riskera dels personal dels en miniubåt för att genomföra inhämtning mot den. Däremot bedömer jag sannolikheten som hög att den Svensk, Nederländska övningen utnyttjades somen maskeringför främmandemakts operation. Då en (1) Nederländsk ubåt utnyttjades i samövningen så kan främmande makt definitivt tagit detta i beaktande för att döljasin egen verksamhet, då mest troligt den bofasta befolkningen i skärgården enbart har kännedom om svenska ubåtar, varvid en rapport av en främmande ubåt i skärgården mycket väl skulle kunnat tolkas som att det tillhört den Nederländska marinen som genomförde samövning med den svenska marinen, alternativt om information gått ut till de bofasta att dessa kan ha tolkat ubåten som en Nederländsk.
Främmande makts agerande. Ser man till miniubåtens förflyttning från det initiala observationsområdet, Kanholmsfjärden, så förefaller den förflyttat sig i anslutning till infrastruktur samt längs en reguljär farled för att ta sig ut till öppet hav. Detta överinstämmer även enligt tidigare Modus Operandi (MO) vid djupa inträningsoperationer. Valet med denna form av förflyttningsvägar är mycket genomtänkt. Dels kan man dölja sig i den reguljära fartygstrafiken i farleden, därmed kan han dölja sin egen ljudsignatur, även vid grundare partier av farleden kan han t ex i skydd mörker få sitt eget radareko att sammanfalla med ett större fartyg genom att förflytta sig i skydd av det m m. Dels har han möjlighet i händelse av att han måste överge farkosten snabbt få understöd av stödnätverk i land genom att han förflyttar sig nära infrastruktur (vägar, befolkningsområden m m) hela tiden.
Bedömt har miniubåten genomfört en successiv förflyttning ut från svenskt inre vatten till internationellt vatten, alternativt svenskt territorialvatten, för att där genomföra dockning med miniubåten hos en moderfarkost (ubåt eller fartyg), efter den första observationen genomfördes i Kanholmsfjärden. Tidsangivelser för observationerna som är offentliggjorda samt dess ungefärliga platser tyder på detta.
Ett annat tydligt MO av främmande makt, under de otaliga kränkningar som genomfördes under 1980- och 90-talet med undervattensfarkoster så visade det på en extrem vilja i att slutföra det man hade påbörjat. Bedömt handlade det ej om att leka ”katt och råtta” med den svenska flottan, utan en uppgift skulle lösasvarvid man löste den under rådande omständigheter trots massiva ubåtsjaktföretag av den svenska flottan. För ingen sansad underrättelsetjänst eller fartygschef väljer att återgå till områden där man vet att man kommer utsättas för skarp bekämpning om man inte prompt är tvungen., trots att miniubåtar bedöms kunna motstå kraftig bekämpning, så behövs det enbart en fullträff för att hela företaget övergått till en strategisk förlust av oerhörda mått för främmande makt.
I den av Försvarsmakten genomförda underrättelseoperation tyder faktan på att ubåten stadigt förflyttat sig utfrån svenskt inre vatten ut mot internationellt vatten sedan den initiala observationen. Således kan man dra slutsatsen att motståndarens operation upptäcktes i ett avslutningsskede, urnästlinghade redan påbörjats.
Likväl saknas ett vitalt agerande, som både väst och öst (dåvarande sovjetunionen) alltid har tillämpat vid inträngningsoperationer, man har agerat i stridspar med undervattenfarkoster vid inträningsoperationer. Syftet med detta är att den ena farkosten skall kunna dra till sig uppmärksamhet för att jaktstyrkan skall släppa den ubåt som blivit bedömt upptäckt. Därav de stundtals ”demonstrativa” observationer av undervattensfarkoster under 1980- och 90-talet. Vad man uppnår är en kraftsplittring hos ubåtsjaktstyrkan och en möjlighet för den undervattensfarkost som är i en trängd situation att undkomma. Detta agerande skedde ej under denna underrättelseoperation, trots en stor svensk kraftsamling av marinförmåga till Stockholms skärgård.
Denna form av agerande förefaller uteblivit under denna operation. Därav uppstår två (2) möjligheter antingen saknades moderfarkost för miniubåten eller så var operationen så pass strategisk viktigt att man till varje pris var tvungen att undvika onödig exponering om inte synnerliga skäl förelåg dvs risk för att förlora en av farkosterna. Min bedömning är att det sistnämnda är troligast, uppgiften var strategisktoerhört viktig. Uthålligheten hos miniubåtar är begränsad varvid en moderfarkost antingen i form av en större ubåt eller fartyg måste funnits antingen inne på svenskt vatten eller direkt utanför för att vid operationens avslut genomföra dockning.
Bedömt händelseförlopp. Med den grundfakta som nu har klarlagts dels rörande marina specialförbands operationer dels miniubåtsoperationer och tidigare agerande av Främmande makt i svenska vatten, kan vi försöka oss på ett bedömt händelseförlopp av vad som skedde i mitten och slutet av oktober, 2014, i Stockholms skärgård.
Några antaganden i bedömandet, troligtvis har främmande makt ej avsatt mer tid än tio (10) dygn för operationen, då mer tid än detta får ses som onödig exponering varvid sannolikheten för upptäckt ökar markant. Bedömt har man räknat med att sju (7) dygn skall räcka för operationen med tre (3) dygn som reservtid i händelse av upptäckt eller oförutsedda händelser. Avsatt tid för in- och urnästling är bedömt två (2) dygn vardera, totalt fyra dygn. Därefter minst två (2) dygn för operationens genomförande, således ett operationsfönster om 48 timmar som möjliggör möte med kontaktpersoner o dyl i händelse av att operationen berör markarenan, likväl om civil fartygstrafik eller väderförhållanden skulle omöjliggöra arbete krävs minst 48 timmar.
Reservtid är bedömt inarbetat i fasen för in- och urnästling om ett (1) dygn vardera. Varvid operationens genomförande ligger tre (3) dygn från debarkeringen av moderfarkosten. Därefter finns ett (1) dygn reservtid avsatt till operationens genomförande, utöver de planlagda två (2) dygnen. Vilket ger ett tidsfönster för moderfarkosten att befinna sig vid en utsatt punkt för embarkering av miniubåten i slutet av operationen.
Främmande makt påbörjade bedömt sin innästling med miniubåt 141012 genom att debarkera ett moderfartyg öster eller nordöst om Stockholms skärgård, därefter påbörjade man en innästling i någon av de farleder som finns i det aktuella, öster eller nordöst om Kanholmsfjärden, området. Förflyttningen kommer ske i låg hastighet och stundtals kommer man ligga stilla för att enbart observera med sensorsystem om svenska fartyg finns i området. Således påminner förflyttningen om hur man framrycker på land för att dels undvika upptäckt dels upptäcka en motståndare i förhand sk SOLO, Stanna Observera Lyssna Ofta. Miniubåten kommer utnyttja andra fartyg som skydd under sin förflyttning.
Bedömt har man under innästlingen passerat Kanholmsfjärden antingen 141013 eller 141014, för att därefter fortsätta vidare in mot Stockholms skärgård. Sannolikheten att de genomfört ett marint specialförbandsföretag i Kanholmsfjärden bedömer jag som låg, då mängden civilfartygstrafik är mycket hög där och risken för olyckor och friktioner blir därmed hög, varvid att företaget bedömt var riktat mot ett mål djupare in i Stockholms skärgård blir mer sannolikt.
Bedömt löser främmande makt sin uppgift mellan 141015-16 djupt inne i Stockholms skärgård. Miniubåten påbörjar därefter 141017 sin urnästling ur Stockholmsskärgård enligt en tidigare planlagd rutt som går via Kanholmsfjärden vidare ut vid MÅSKNUV – DANZIGER GATT. Främmande makts miniubåt observeras i Kanholmsfjärden 141017 varvid en svensk marin underrättelseoperation påbörjas. Den planlagda urnästlingen kommer härvid att försenas till det inväntande moderfartyget. Bedömt genomförs dockning med moderfartyget 141020 eller 141021 någonstans utanför LANDSORT – GUNNARSSTENARNA.
Slutsatser
Vad avser slutsatser kring ”Kanholmsincidenten” kan många dras, varav de mest framträdande bör enligt mitt förmenande vara:
  1. Främmande makt har kommit mycket långt avseende krigsförberedelser i Sverige, då man bedömt har fungerande stödnätverk som kan understödja specialförbands operationer redan i fredstid. Likväl har man mycket god kännedom rörande svenska förbands styrkor och svagheter då man kan genomföra specialförbandsföretag parallellt som en multinationer övning genomförs i svenska vatten och bedömt i anslutning till det aktuella operationsområdet för främmande makt i fredstid.
  2. Svenska förband har klassificerat verksamheten till bekräftad ubåt i svenska vatten vid minst ett tillfälle, vilket tyder i förlängningen på att vi har kunnat genomföra ett måluttag och bekämpa miniubåten, vilket bör oroa främmande makt, med hänsyn till att vi besitter förmåga att upptäcka hans enheter och därmed även bekämpa dem.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Armada International 1(Engelska)
DN 1(Svenska)
Expressen 1(Svenska)
Försvarsmakten 1, 2, 3, 4(Svenska)
National Defence 1(Engelska)
Regeringen 1 (Svenska)
SR 1(Svenska)
SvD 1, (Svenska)
NE 1(Svenska)
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. 2009
Tunander, Ola. Hårsfjärden. 2001
Tunander, Ola. Spelet under ytan. 2009
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt. 2014
Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. 2005
Gustafsson, Bengt. Sanningen i ubåtsfrågan. 2010
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. 2007
Försvarsmakten. TRM BASSÄK Del 1. 1994
Sontag, Sherry, Drew Christopher, Drew Lawrence Anette. Blind Man’s Bluff. 1998
Huchthausen, Peter, Sheldon-Duplaix, Alexander. Hide and Seek. 2009
Weir, Gary, Walter, Boyne. Rising Tide. 2003

Akademin

I förra veckan fick jag möjligheten att hålla högtidstalet på Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Det följer här.

Ärade akademiledamöter,

 

Insatsorganisation 2014 dras med flera problem. Ett uppenbart och allvarligt sådant är att den vid utgången av detta år enbart till hälften är rekryterad, utbildad och nödtorftigt övad. Ett annat att den mest sannolikt aldrig kommer att bli klar.

 

Men det finns även skäl att fråga sig hur relevant dess konstruktion någonsin var för försvaret av Sverige? De flesta torde vara beredda att erkänna att kvantitativa brister i stor utsträckning kan kompenseras av eld, skydd och rörelse. Ja, Ni vet; ”man behöver inte binda resurser på Gotland, sådana kan föras dit när och om de behövs”.

 

Låt oss börja med rörelse. Under det sena 90-talet drev delar av det dåvarande försvarsutskottet tanken på en luftburen bataljon. Det skulle vara ett lätt utrustat infanteriförband med hög taktisk rörlighet. Medeltunga transporthelikoptrar som skyddades av eskorterande attackhelikoptrar, som även kunde understödja bataljonens markstrid.

 

Som de flesta vet existerade luftburen bataljon som insatsförband några år under 00-talets andra hälft, men redan 2009 fattades beslut om avveckling. Några attackhelikoptrar blev det aldrig tal om och själva avvecklingsbeslutet av förbandet får nog kopplas till Helikopter 14:s ständiga förseningar. 2009 hade beslut om avveckling av Hkp 4 i princip redan fattats, medan tankarna på Black Hawk ännu inte tagit form. Utan plattformar för såväl transport som eskort blev det helt enkelt svårt att argumentera för en ”luftburen bataljon”.

 

Men våra åtta manöverbataljoner är ju i alla fall väl försedda med splitterskyddade fordon, det medger väl rörlighet? Nja, givet en motståndares sannolika luftherravälde samt moderna vapens räckvidd och precision kommer nog taktiska förflyttningar att bli starkt beroende av eget, omfattande luftvärn på marken och i luften.

 

Det markbaserade luftvärnet har under lång tid behandlats styvmoderligt. Två ynka bataljoner återstår nu. De medelräckviddiga luftvärnsrobotarna är starkt föråldrade och – av någon obegriplig anledning – ska den svenska bästsäljaren Robot 70 ersättas med någon ännu inte utvecklad, korträckviddig variant av en jaktrobot.

 

Flygstridskrafternas möjlighet att stödja markstridskrafternas taktiska rörlighet synes också begränsad. Liksom alla generationsskiften blir övergången från ensad flotta C/D till dito E en känslig historia. Varje svårighet som uppstår i utvecklingen av det nya grundflygplanet riskerar att finansieras genom forcerad avveckling av betalda och fungerande plattformar. Ingen utveckling sker i ett vakuum.

 

Samtidigt väntar vi ju på nya radarjaktrobotar och hemlig, säker stridsledning från marken. Till detta ska läggas en minskande numerär och en alltmer begränsad infrastruktur för spridd gruppering. Bedömningsvis måste markstridskrafternas taktiska rörlighet vara högt prioriterad för att resurser från det spetsiga stridsflyget ska avdelas för att skydda dessa under känsliga delar av en taktisk förflyttning.

 

Motsatsvis har betydande investeringar gjorts i den strategiska rörligheten de senaste tio åren. Sverige har engagerat sig i såväl SALIS som SAC. Men även strategisk MEDEVAC har handlats upp och kompletterats med taktiska sjuktransporter i våra internationella operationsområden. Det var väl närmast i sistnämnda hänseende som anskaffningen av Black Hawk aktualiserades. Sammantaget har dessa ansträngningar varit helt nödvändiga. Både operativt och – inte minst – moraliskt.

 

Det är för mig oklart om IO 14 har en annan stridsteknik, taktik samt metodik jämfört med invasionsförsvarets plutoner, kompanier och bataljoner. I och med avskaffandet av truppslagsinspektörerna och deras staber år 2000, så utges inte längre några generella reglementen för lägre förband. Något som naturligtvis är ytterligare en utmaning för den grundläggande militära utbildningen utspridd, som den är, på trettiotalet organisationsenheter.
 

När insatsorganisation 2014 beslutades 2009 hette det att vi nu skulle ha samma förband både hemma som borta. De skulle vara flexibla, tillgängliga och användbara. Dessa beskrivningar var ägnade att måla upp bilden av en liten, men modern och vass insatsorganisation. Något som var långt bättre än ett stort och orörligt invasionsförsvar. En av mina slutsatser är att IO 2014 varken har förutsättningar att bli det ena eller det andra. Liten? Ja, men knappast inte mera rörlig än det större försvar vi hade under tidigt 90-tal. Vad beträffar skydd och eldkraft utfaller en jämförelse knappast heller till fördel för den nya insatsorganisationen.

 

Talet om samma förband borta som hemma har även gjort avtryck i personalförsörjningen. Sålunda ska såväl kontinuerligt, som tidvis tjänstgörande soldater och gruppbefäl, kunna delta i internationella insatser med sina stående respektive kontrakterade förband. Förutom att detta initialt lett till mycket höga ambitioner avseende tjänstgöringen för tidvis anställda har också de teoretiska kompetenskraven höjts. För att kunna antas till GMU krävs nu godkända betyg i svenska, samhällskunskap, matematik och engelska från gymnasiets A-kurser. Ribban har lagts högt i den myndighet som, för inte så länge sedan, utbildade i stort sett varje svensk man och som erbjöd officersaspiranter att komplettera sina studier vid Försvarets läroverk.

 

Och det är naturligtvis inriktningen mot krävande, internationella insatser som drivit fram de höga kraven på den enskildes färdigheter, vilket i sin tur lett till att Sverige idag har dubbelt så många heltidsanställda soldater, som tidvis tjänstgörande. I en tid när den nationella dimensionen pockar på uppmärksamhet och nya, omfattande operationer utomlands inte synes stå för dörren, måste ju också frågan ställas hur mycket stående förband svensk försvars- och säkerhetspolitik har avsättning för? Och vad innebär denna avvägning för de kvalitativa och kvantitativa val som måste göras i andra delar av försvaret?

 

Jag delar ÖB:s oro över att soldater slutar i förtid. Men detta är inte enbart en konsekvens av låga löner utan även en indikation på att våra soldater inte finner arbetsuppgifterna tillräckligt utmanande över tid. Och kanske att man inte uppfattar att livet som enskild är ett långsiktigt hållbart yrkesval.

 

Min slutsats är att insatsorganisation 2014 – materiellt och personellt – i huvudsak dimensionerats för internationella insatser. Därför har strategisk rörlighet prioriterats framför den taktiska. Därför har brigadformatet blivit ett tabu. Och därför försöker vi med alla medel pressa fram ett synnerligen kompetent, men i nationellt hänseende nu otillräckligt försvar. Ehuru flexibel och modulär medger insatsorganisationen inte ett utfallsrum som omfattar väpnat angrepp.   

 

Visst har vi gjort skillnad och fått värdefulla erfarenheter i den internationella krishanteringen. Och visst ska svenskt deltagande ske även framöver. Men det går heller inte att blunda för ett antal negativa biverkningar. Förmågor som har haft svårt att passa in på den fredsfrämjande arenan, som t.ex. indirekt eld, luftförsvar och manöverkrigföring, har fått stryka på foten. Vår logistik har blivit alltmer fredsmässig och civilförsvaret har i rask takt tillintetgjorts.

 

Officersförbundets ordförande, Lars Fresker, har sagt att inget växer på den åker som ständigt plöjs. Han har naturligtvis helt rätt. På ett sätt är det dock en ironi, att just då den internationella dimensionen fått sitt absoluta genomslag i insatsorganisation 2014, så är det nu helt andra krav som tornar upp sig över horisonten.

 

Inför försvarsbeslutet 2004 hette det att Sverige fortsättningsvis skulle ta årliga försvarsbeslut. Tiden för de fyra eller fem år långa inriktningsperioderna sades vara över. Det är osäkert varför detta inte kom att genomföras. Vi kan blott konstatera att den nuvarande försvarsministern avser att i mars nästa år lägga en försvarsproposition som i princip inriktar försvaret för återstoden av detta decennium.

 

Givet den snabba försämringen i vår nära omvärld och vår resoluta vägran att ge upp allianslösheten blir det därför nödvändigt att ifrågasätta den insatsorganisation som byggts på helt andra förutsättningar. I sin tur kommer detta att leda till långtgående effekter på personalförsörjning, materiell förnyelse och en lång rad andra avvägningar i det som brukar kallas system av system.

 

Nej, inget växer på den åker som ständigt plöjs. Ändå tvingas man ibland, när vädret slår om och grödan inte växer till. 
 
Allan Widman       

 

 

 

         

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten


Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

 Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin ”satsning” på stridsvagn 122. En ”satsning” som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda ”rationaliseringarna” sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.

För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två  starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.

Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.


Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…

Skuggbudget i skuggan av kriget i Europa (uppdaterat 11/11 07.30)

”Oron i vår del av världen har ökat. Den ryska militära övningsverksamheten i och över Östersjön har ökat över tid och visar upp ett mer aggressivt mönster. En ny gräns passerades i mars i år då Ryssland invaderade och ockuperade ukrainskt territorium. Alliansregeringen konstaterade redan 2009 att utvecklingen i Ryssland var oroande. Situationen har sedan dess förvärrats, inte minst genom Rysslands aggressiva agerande i Ukraina.”

Alliansens skuggbudget 2014-11-10



Jag berörde i ett tidigare inlägg regeringens budgetproposition och konsekvenserna av att regeringen avser avskaffa den halverade arbetsgivaravgiften för unga. Alliansen har idag lagt sin skuggbudget och den innehåller tyvärr inga överraskningar på försvarsområdet.

Som synes av citatet ovan konstaterar Alliansen återigen att Ukraina har hänt. Lite längre ner i kapitlet har man likväl glömt bort det när det ska diskuteras summor. Jag kan inte se att förslaget innehåller någonting mer än vad som tidigare utlovats, utan det är fortsatt kaffepengar som anslås. Den dryga miljard Försvarsmakten innan Ukraina sade sig behöva årligen efter 2015 för att kunna öva organisationen uppfylls inte, utan det är istället motsvarande summa utslagen på fyra år. Likaså är det försvarsberedningens anslagstrappa som fortsatt gäller, där inte ens hälften av behoven täcks upp för att iståndsätta 2009 beslutade försvarsorganisation samtidigt som man ökat ambitionerna ordentligt genom att vilja anskaffa 10 ytterligare JAS 39, 1 ubåt och materiel till en luftvärnsbataljon. För den som vill höra ÖB:s syn på detta rekommenderas fredagens föredragning på Utrikespolitiska Institutet, där han utöver att konstatera att Försvarsberedningens önskelista inte är finansierad, även konstaterade att det skärpta säkerhetspolitiska läget kommer att bestå över lång tid. (Även inbäddat längst ner i inlägget)

Den finansiella slutsatsen av såväl regeringens som Alliansens budgetförslag blir alltså att Ryssland faktiskt inte har invaderat och annekterat ukrainskt territorium, att det inte pågår ett krig i Europa där artilleridueller och stridsvagnsslag pågår 180 mil från Stockholm, att främmande makt inte genomför undervattensverksamhet på svenskt vatten eller att Ryssland övat flyganfall mot (åtminstone) den danska politikerveckan på Bornholm. Vid närmare eftertanke kan man räkna åtskilligt fler händelser som skett det senaste året. Ingen av dem pekar i positiv riktning.

Man önskar att fler moderater hade resonerat som Johan Forssell. Bättre sent än aldrig, sägs det.

Försvarsberedningen hade i maj helt rätt om att försvaret bör stärkas på sikt. Men helgens utveckling visar varför det inte är tillräckligt.
— Johan Forssell (@JohanForssell) 18 oktober 2014

Framöver måste Försvarsberedningens satsningar på 5,5 mdr till 2024 ses som ett golv. Inte ett tak. #svfm #föpol
— Johan Forssell (@JohanForssell) 18 oktober 2014

Uppdatering 11/11 07.30: Jag har flera gånger omnämnt Östersjöområdet som Europas nya friktionsyta eftersom det endast är här Ryssland har landgräns mot NATO- och EU-länder, samt att Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt för Ryssland. Att detta är korrekt blir mycket tydligt i den redovisning från BBC.

Sten Tolgfors och helikopterförmågan

Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter!



Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt – utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.


Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att ”de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg”. Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.

Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att ”anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort”.  Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.

Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!

Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.


Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.

  • Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. 
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4…
  • Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.
  • Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.

  • Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.
En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.


  • För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.
Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.

Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har ”helt fel” i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.

”Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017”

Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:

“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”

Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).
Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.
Det kanske är hög tid att starta en variant av ”pansarbåtsinsamling” för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!

Uppdaterat: Sten Tolgfors och helikopterförmågan

Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter!



Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt – utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.


Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att ”de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg”. Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.

Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att ”anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort”.  Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.

Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!

Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.


Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.

  • Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. 
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4…
  • Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.
  • Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.

  • Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.
En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.


  • För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.
Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.

Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har ”helt fel” i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.

”Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017”

Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:

“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”

Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).
Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.
Det kanske är hög tid att starta en variant av ”pansarbåtsinsamling” för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!


Uppdaterat 4/11:

Helikopterutredningen konstaterade 2008 att kostnaden för att vidmakthålla åtta helikoptrar (Hkp 4) i sjöoperativ konfiguration skulle uppgå till 550 miljoner kronor fram till 2020. Det innebär att hela glappet (12 år) avseende sjöoperativ helikopterförmåga fram till dess att Hkp 14F levereras hade täckts av den i sammanhanget hanterbara summan 550 miljoner. Något som bör jämföras med blixtanskaffningen av Hkp 16 som uppgick till 4,7 miljarder.

Motiveringen till att inte vidmakthålla Hkp 4 var följande:

Försvarsmaktens anger att i nuvarande omvärldsläge och med den inriktning som regeringen angett i planeringsanvisningar och den försvarspolitiska propositionen till riksdagen 2009 får kommande sjöoperativa förmåga till undervattensstrid i form av fartygsenheter och HKP 15 anses godtagbar, särskilt som utveckling av förmågan till ubåtsjakt kan uppnås genom bl.a. ökad övningsverksamhet med fartygsenheter.

Militärhelikopterutredningen gör mot bakgrund av de krav som ställs på Försvarsmaktens operativa förmåga bedömningen att de begränsningar som uppkommer genom brist på medeltung helikopter för sjöoperativa uppgifter under den angivna perioden är besvärande men får anses på ett acceptabelt sätt kunna hanteras genom uppbyggnad och utveckling av förmåga inom de system som disponeras, dvs. ytfartyg, ubåtar och HKP 15-systemet från 2012.

Vad är det vi i Sverige vill försvara?

Igår redovisade TV4 resultatet av den opinionsundersökning man låtit Novus Opinion genomföra avseende det svenska försvarets beredskap vid ett militärt angrepp mot Sverige. Inga överraskningar presenterades utan 84 % av de tillfrågade uppger sig ha lågt eller mycket lågt förtroende för den svenska försvarsförmågan.

Är detta egentligen så märkligt med tanke på att det så kallade ”en-veckasförsvaret” har som målsättning att efter att insatsorganisation 2014 fullt utrustats och bemannats bortom 2020 ska kunna försvara Sverige i en vecka mot ett mycket begränsat angrepp, på en enda plats i landet och det om angreppet är känt i förväg så att resurserna hinner koncentreras till den platsen?

Det som bekymrar är den enligt mina erfarenheter relativt vanliga inställningen som dyker upp i en intervju i TV4:s nyheter kl 19 igår. Två kvinnor intervjuas ute ”på stan” och får frågan hur det skulle gå om Sverige blev angripet militärt idag, varpå den ena svarar:

”Det skulle nog gå jättedåligt, men jag är inte så mycket för att vi krigar, så jag tycker det är bättre att vi bara lägger oss”

Det här fångar kärnan bakom försvar, försvarspolitik och säkerhetspolitik. Vilka värden är egentligen värda att försvara och till vilket pris? Förmodligen är både jag, de flesta läsare och även den intervjuade väl överens om att våra svenska samhällsvärderingar och vår livsstil är viktiga, värdefulla och något som vi vill kunna uppleva även i framtiden och att framtida svenskar också ska få åtnjuta.

Om man nu åtgår från frågan att ett annat land skulle vilja angripa Sverige, torde det också vara så att det landet inte alls delar våra värderingar. Krig händer inte för att båda sidor är överens. Jag ser det därför som högst tveksamt att de värderingar vi idag har och de friheter som vi tar för självklara i så fall skulle överleva, utan istället skulle vi bli påtvingade någon annans vilja. Det här är enligt min erfarenhet en fråga som våra första- och andra-generationsinvandrare i högre grad kan relatera till än personer vars släkt i många generationer bott i Sverige.

Låt gå för att det med största sannolikhet inte kommer att ske något enskilt väpnat angrepp på Sverige. Att vi skulle dras in i ett krig samtidigt som våra grannländer är något mer sannolikt än att ett angrepp skulle riktas bara mot Sverige. Risken att vi utsätts för påtryckningar med stöd av militära medel är dock betydligt högre och det är faktiskt sådant vi redan idag börjar se tecken på. Den ”ryska påsken” är en sådan händelse som är känd för allmänheten. En annan är en nyligen offentliggjord händelse med motsvarande uppträdande genomfördes mot Bornholm i juni med skarpladdade flygplan samtidigt som danska politiker möttes där. Någonstans går gränsen för att hot med militära maktmedel understödjande andra medel blir för obehagliga för att de ska gå att nonchalera och den enda utvägen blir att böja sig för någon annans vilja. Att påtvinga någon annan sin vilja med våld eller hot om våld kallas i vardagstal mobbning, men detta är också det yttersta syftet med krig. Tyvärr är internationella relationer alls reglerade på samma sätt som det svenska samhället, utan de bygger på den starkes rätt och den svages möjlighet att ensamt eller med stöd av andra försvara sin egen rätt.

Därav följer naturligt frågan hur vi ser på våra medmänniskors och grannars rätt att uttrycka sina värderingar och göra sina egna ställningstaganden? Är det viktigt för oss att man i Baltikum kan åtnjuta ett samhälle motsvarande vårt, eller vore det helt enkelt bara beklagligt om de plötsligt inte kunde det, men livet går trots allt vidare ändå? Är det att ställa upp för alla människors lika värde och rätt att uttrycka sina åsikter att dra gränsen vid en insändare i lokaltidningen?

Det är i dessa frågor den nutida svenska försvarsdebatten måste ta avstamp på samma sätt den gjort för tidigare generationer och för så många andra människor världen över – vad är det samhälle jag lever i och de värderingar jag säger mig stå för, egentligen värda för mig?

Hur blev det så här?


…. är rubriken till ett kärnfullt inlägg hos kollegan Wiseman från dagen där det konstateras att innehållet i Försvarsmakten är i stort sett exakt samma som efter Försvarsbeslutet 2004 trots att man då ansåg att Östersjöområdet präglas av lugn, stabilitet samt att spänningen  i vårt närområde minskat dramatiskt under ledning av president Putin….

Så lät det alltså för 10 år sedan, och som bekant har det runnit stora mängder vatten under broarna sedan dess och säkerhetsläget i vårt närområde är markant försämrat, något som förmodligen inte kan ha undgått någon av er läsare.

Trots detta har Försvarsmakten i stort sett samma organisation nu som då så när som på några ”nymoderata satsningar” som i själva verket inneburit volymreduceringar avseende såväl personal som materiel.

Men även om mycket till synes är likadant så finns det finns en stor skillnad, och det är den ständigt vikande övningstrenden som kan skönjas från 2004 fram till 2014. Detta är något som har direkt koppling till den ständigt minskande försvarsbudgeten och som speglas i minskad gångtid, flygtid och körmil.

Bild över flygtid lånad från Wiseman

Trots ovanstående talande bilder så har ansåg både den tidigare alliansregeringen och Försvarsmakten att dagens organisation (IO14) är operativt relevant, något som ger en tydlig signal om att man uppenbart glömt bort vilka slutsatser som drogs när nuvarande organisation beslutades för tio år sedan, då när säkerhetsläget var ett helt annat än i dag. Det verkar onekligen som att politiker och även Försvarsmakten till synes accepterat det faktum att vi står med en extremt anorektisk organisation som övar mindre och mindre för varje år som går.

Med hänsyn till den budget som den nya rödgröna regeringen lagt fram så finns det inget som tyder på att uppfattningen i sak är nämnvärt förändrad.

Oavsett vad som händer i vårt närområde, hur liten Försvarsmaktens organisation blir, och hur lite än förbanden övar så är det ingen som slår näven i bordet, säger stopp och vänder den nuvarande negativa trenden som har direkt bärighet på Sveriges försvarsförmåga.

Källor:
Arméns vikande övningstid
Marinens vikande övningstid
Flygvapnets vikande övningstid  

Läs även: Mike Winnerstig i GP

Et tu, Brute?

Sammanfattning
Ryssland har bedömt försökt skapa legitimitet för utnyttjande av militära maktmedelsom en maktprojektionsfaktor mot Sverige vid den under vecka 443 genomförda pressträffen, där den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholms skärgård berördes. Bedömt kommer en ökning ske i utnyttjandet av militära maktmedel mot Sverige från Rysk sida då man försökt skapa legitimitet i att Ryska intressen är hotade.
Analys
Allmänt.Detta inlägg kommer beröra det officiella uttalandet från Ryska Försvarsministeriet rörande den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård. Vad som främst berörts från denna pressträff i svensk media är uttalandet där man liknar den svenska underrättelseoperationen med ”Karlsson på taket”. Dock delgav man vid denna pressträff två tydliga ståndpunkter från det Ryska Försvarsministeriet och därmed även staten Ryssland.
En faktor som särskilt skall tas i beaktande är att det var det Ryska Försvarsministerietsom gav detta uttalande, ytterst lite i Ryssland på myndighetsnivå uttalas eller genomförs utan förankring högre upp i hierarkin, likväl måste man då ta i beaktande att det är Rysslands ståndpunkt att a) Sverige agerande utgör en faraför den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen och b)Sveriges agerande direkt hämmar Rysslands ekonomiska utveckling. Dessa två faktorer som uttalats ger mer på hand än vad man kan tro vid första ögonkastet.
Dessa två faktorer skapar en sk legitimitet för Ryssland att agera, jämför vi med de baltiska staterna där man har en stor rysk diaspora vilket rent doktrinärt skapar en legitimitet för Ryssland att agera, rysk säkerhetspolitisk doktrin stipulerar att man skall skydda sin diaspora i utlandet, som bekant har Sverige ej någon större rysk diaspora, då krävs att legitimitet skapas på ett annat sätt, vilket skapades med dessa två (2) uttalanden.
Varför är legitimitetsfaktorn så pass viktig undrar vän av ordning? Rysk maktprojektion bygger på antagandet, vilket visat sig stämma om man ser till den post Krim värld vi nu lever i, att legitimitet krävs för att dels motivera mot omvärlden dels motivera för den egna befolkningen, agerande mot en annan part, organisation eller nationalstat. Skapas legitimiteten har man även rätten att agera, eg. Casus belli. Har man denna legitimitet kommer man kunna skapa en handlingsförlamning hos omvärlden att agera, vilket med all tydlighet har visat sig stämma avseende Krimhalvön samt östra Ukraina. Dock är denna legitimitet främst psykisk mot omvärlden (läs medborgare i andra länder) i och med att det enbart är Förenta Nationerna som får ge en legitim Casus Belli.
Säkerhetspolitiska spänningar. Sveriges agerande för att bidra till ökade spänningar i Östersjöregionen dvs utsätter den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen för fara, förefaller vara att vi lider av ett ”antiryskt syndrom” dvs allt ont kommer från Ryssland menar Alexey Pushkov ordförande i Dumans utrikesutskott. Häri blir det riktigt intrikat, för nationalstaten Sverige har inte utpekat Ryssland som den skyldige för undervattensverksamheten, dock skall man ha klart för sig att i Ryssland är det lika med tecken på det som skrivs i media som statsmaktens syn, något som går att spåra tillbaka till Sovjettiden.
Detta är bedömt inte hela sanningen att det enbart skulle vara ”antiryska” stämningar som Sverige bidrar till i Östersjöregionen och därmed försämrar det säkerhetspolitiska läget ur ett rysktperspektiv. Man får inte glömma Rysslands premiärminister Dmitry Medvedevs uttalande i Juni 2013, att ett Svenskt och/eller Finskt närmande till NATO eller medlemskap kommer kräva Ryska motåtgärder i Östersjöregionen.
Det som har skett sedan detta uttalande är att både Sverige och Finland har upprättat värdlandsavtal (Host Nation Support) med NATO, likväl har NATO gjort både Sverige och Finland till ”särskilda samarbetspartners” med alliansen. Värdlandsavtalet samt att vi utgör en ”särskild samarbetspartner” bedömer jag är så nära man kan komma NATO utan ett formellt NATO medlemskap, icke att förglömma i detta är även det svenska och finska deltagandet i NRF (NATO Response Force).
Ur ett svenskt vidkommande är detta inte något nytt med ett nära och djupt samarbete med NATO, detta hade vi sedan 1950-talet då vi fick säkerhetsgaranter från USA och i förlängningen NATO om ett ingripande i händelse av ett Sovjetiskt angrepp, detta har vi ju inte nu, men det är inget nytt på den säkerhetspolitiska arenan och Sovjetunionen var hela tiden medvetna om detta under hela kalla kriget så ur ett ryskt vidkommande är vårt nära samarbete ingen nyhet, enda skillnaden nu är att samarbetet är offentligt med insyn, så att Ryssland reagerar kring Sveriges samarbete är enbart en retorisk fråga, däremot är bedömt frågan kring Finlands fördjupade samarbete med NATO betydligt känsligareför Ryssland kontra det Svenska.
Ekonomisk utveckling. En än viktigare faktor än de säkerhetspolitiska spänningarna som man gör uttalande kring, är uttalandet rörande hindrade av Rysslands ekonomiska utveckling. Häri ligger det som kan ge upphov till säkerhetspolitiska spänningar i Östersjöregionen. Östersjöutloppet är idag det tredje mest trafikerade ”flaskhalsen” i världen för oljeexport. Något som mycket bra belyses av Seniorprofessor Kjell Aleklett i Aftonbladet och som även FOI har beskrivit i en mycket läsvärd studie, Ett skepp kommer lastat, likväl något som jag berört på bloggen som en möjlig konfliktorsak i Östersjöregionen.
Cirka 65% av Rysslands totala export till EU sker i och ut ur Östersjön, varvid dels Östersjöns geostrategiska betydelse dels dess in-/utlopp blir både en ekonomisk fråga och därmed även en säkerhetspolitisk fråga för Ryssland att bemästra. Vad man även måste komma ihåg är President Vladimir Putins uttalande till det nationella säkerhetsrådet tidigare i år, Östersjöregionen är ett särskilt fokusområde för Ryssland, detta uttalande blir än mer tydligt och förståeligt utifrån den Ryska ekonomiska horisonten.
Häri finner vi nu svaret till varför man försöker skapa legitimitet för ett visst agerande mot Sverige, sett ur ett Ryskt perspektiv kan nu Östersjöutloppet snabbt stängas, Danmark som NATO land och Sverige som särskild samarbetspartner med NATO och värdland, behärskar Östersjöutloppet. En stor del av Rysk ekonomi samt förmåga att kunna hindra NATO förstärkningar in via Östersjöinloppet hänger på att behärska denna ”flaskhals” som nu bedömt ur Ryska ögon ser ut att behärskas av NATO, eg. Östersjön har blivit ett NATO innanhav.
Slutsatser
Ryssland har försökt skapa legitimitet för ett visst agerande mot Sverige, behovet av att skapa denna legitimitet grundar sig i att man bedömer dess ekonomi som hotad och i förlängningen dess ställning i Östersjöregionen, detta har gett upphov till en ytterligare fördjupad säkerhetspolitisk spänning. Denna spänning har bedömt uppstått som en konsekvens av de införda sanktionerna mot Ryssland då dess export av vissa råvaror som främst sker med fartyg har ökat i betydelse som inkomstkälla.
I och med att legitimitet har försökt skapas kan vi förutsätta ett än mer aktivt agerande av Ryssland mot Sverige med militära maktmedel, vilket var det egentliga budskapet som kom ut ur den genomförda presskonferens där den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård berördes. Likväl får man bedöma att Finland även omfattas av detta budskap, för ur ett ryskt perspektiv bedömer jag att man känner som Julius Casears sista ord ”Et tu, Brute” rörande hur utvecklingen har gått i Östersjöregionen för dem.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Aftonbladet 1
FOI 1
ITAR-TASS 1, 2 (Engelska)
Lettiska FHS 1 (Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
U.S. Energy Information Administration 1(Engelska)

Under ytan del 2

Sammanfattning
Främmande makt har bedömt mellan 2009-14 kränkt svenskt territorialvatten med undervattensfarkoster, bedömt även på fler platser än enbart Stockholmsskärgård. Främmande makt bedöms öka sin intensitet i kränkningarna om det nuvarande säkerhetspolitiska läget fortsätter en markant ökning kan ske om det säkerhetspolitiska läget försämras utifrån rådande nivå. Syftet främmande makt har med dessa kränkningar är bedömt att genomföra informationsinhämtning samt krigsförberedelser.
Analys
Allmänt.Detta inlägg kommer ejberöra den nu genomförda underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård. Utan vi kommer titta på de övriga uppgifterna som framkommit i kölvattnet av denna underrättelseoperation. Genomgående kommer jag använda begreppet främmande makt, för ingen nationalstat har utpekats som den kränkande, härvid krävs även att vi studerar båda parter som vi har runt oss, Ryssland och NATO anslutna länder, och vilka motiv de kan tänkas ha för att genomföra kränkningar. Särskilt skall beaktas att jag skriver NATO anslutna länder, då avser jag ejNATO som organisation utan att vissa av dess medlemsländer innehar förmågan att genomföra dessa typer av operationer.
Backgrund.Både fd Överbefälhavaren (1986-1994) Bengt Gustafssonsamt författaren och säkerhetsrådgivaren Joakim vonBraun gör gällande att främmande makt har bedrivit undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten sedan 2009 och framåt. Detta sammanfaller även väl med agerandet tiden innan 1980-talets undervattensverksamhet dvs man påbörjar en långsam ökning av verksamheten som sedan när det säkerhetspolitiska klimatet förändras ökar i intensitet. Perioden innan 1980-talets kränkningar var en säkerhetspolitisk lugn period, för att råda under ett kallt krig, likväl har vi mellan 1992 – 2008 haft en lugn säkerhetspolitisk period i Europa.
Bild 1. Jämförelse med tidigare kränkningar och påståda nya.
De geografiska områden som främmande makt skall ha genomfört undervattensverksamhet i är enligt von Braun, Göteborgs och Stockholms skärgård, Gotland och vid Sundsvall. Dessa områden var även områden som tilldrog sig intresse från främmande makt under 1980-talets incidenter, se bild 1, mängden kränkningar mellan 2009 – 14 skall vara ett tiotal, vilket jag bedömer som en trolig siffra om främmande makt åter påbörjat undervattensverksamhet i svenska vatten.Men finns det något substantiellt syfte med att under perioden 2009 intill dags datum genomföra undervattensverksamhet i dessa geografiska områden?
För att förstå varför det finns ett syfte krävs en tillbakablick i den nutidshistoria vi står i nu och konsekvenser av ageranden som skede för bara några år sedan, men som får ett genomslag nu, inledningsvis måste man se ökningen av NATO länder som en del i skapandet av en formativ period. När de Baltiska staterna samt Polen, vunnit sin frihet från Sovjetunionen, tog man beslutet att ett medlemskap i NATO var det enda sättet att garantera denna nyvunna frihet. Ryssland var under hela 90-talet för försvagat, för att kunna genomföra några kraftigare ageranden än retoriska, vilket troligtvis kom att vara en bidragande orsak till att folkomröstningar i de respektive länderna gick att genomföra, där en majoritet av befolkningen kom att välja ett medlemskap i NATO. Vid 2004 när de Baltiska staterna slutligen blev medlemmar i NATO, förefaller det som att Ryssland övergivit den retoriska tonen, i och med en konstant höjning av försvarsutgifterna har skett sedan dess, se bild 2, kontra dels de nordiska länderna dels de ledande europeiska NATO länderna som successivt minskat sina försvarsutgifter, ser man dock totalt så överstiger NATO samlade budget vidaRysslands, vad som även är intressant är att följa Rysslands försvarsbudget kopplat till olika händelser, se bild 3.

Bild 2. Försvarutgifts jämförelser.
Bild 3. Rysslands försvarsutgifter kopplat till olika historiska händelser.
Nästa stora vattendelare kom att bli Ryssland – Georgien konflikten 2008, denna konflikt kom troligtvis cementera ett utanförskap från NATO för Georgien, likväl så gjorde Rysslands dåvarande President Medvedev ett uttalande efteråt att kriget kom att hejda utökningen av NATO medlemsländer i Rysslands närområde. Som en direkt konsekvens av denna konflikt så kom det säkerhetspolitiska agerandet förändras i Västeuropa, varav den tydligaste för NATO blev EagleGuardian och för Sverige en självantagen solidaritetsförklaring som ej har bekräftats av något grannland.
Eagle Guardian, är NATO operations namn på hur man avser gå tillväga i händelse av ett ryskt angrepp mot Polen samt de Baltiska staterna. Denna plan kom till verket efter den Rysk – Georgiska konflikten 2008, planen kom till allmänhetens kännedom i och med Wikileaks avslöjande av diplomatiska telegram 2010, troligtvis har planen ändrats efter det, likväl som den bör ha ändrats i takt med det försämrade säkerhetspolitiska läget mellan NATO och Ryssland, som varit i en nedåtgående spiral sedan 2008.
Den svenska solidaritetsförklaringen som tillkom efter det Rysk – Georgiska kriget 2008, bygger i grunden på Lissabonfördraget, här skall särskilt beaktas att EU är ej en militärallians däremot har man ett försök till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), där medlemsstaterna skall ge hjälp i händelse av ett angrepp på ett annat medlemsland enligt FN stadgan artikel 51. Dock skall det särskilt poängteras att ordalydelsen är, ”Stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51”, det är inga utfästelser rörande understöd med väpnad trupp, utan spektrat är oerhört stort i det ordvalet.
Således har vi ett antal händelser i vårt närområde som kommer leda fram till en ökad spänning mellan å ena sidan Ryssland å andra sidan NATO och mitt i mellan dessa två står de militärt alliansfria staterna Sverige och Finland. En liknelse kan vara att Georgien konflikten 2008 är för oss idag vad Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan var för 1980-talets generation. Likväl ser man till en formativ period avseende främmande makts undervattensverksamhet i svenska vatten så blir liknelsen även mycket slående.
Formativ period. Vid 2009 står då återigen NATO och Ryssland mot varandra, spelpjäserna är än en gång på plats för att planera och förbereda för att kunna behärska geostrategiskt viktiga delar av Sverige i händelse av en konflikt mellan dem. Häri kommer Bengt Gustafssons och Joakim von Brauns uppgifter in, under denna period skall främmande makt genomfört undervattensverksamhet inne på svenskt inre territorialvatten. Sett till den uppbyggnad av händelser som skett under hela 2000-talet är det fullt rimligt att dessa uppgifter stämmer.
Sundsvall, denna plats kanske är förvånande för vissa i undervattensverksamhets sammanhang, men tittar man lite närmare på det så blir det mycket förståeligt, dock måste vi se bortom vår egen landgräns för att förstå varför. Mellannorrlands geografiska placering erbjuder goda inflygningsvägar för både Ryssland respektive NATO mot varandra i händelse av en konflikt. Nästintill i höjd med Västernorrland och Jämtland men i Norge finns de bergförråd som skall förse den predestinerade brigaden ur amerikanska marinkåren med den utrustning och underhåll som krävs för 30 dagars strid i händelse av att Norge dras in i en konflikt. Denna brigaden kan således enbart flygas in med mer eller mindre uniform och personligt eldhandvapen, övrig materiel finns på plats. Detta blir ur det Ryska perspektivet ett mycket högintressant mål, likväl blir det strategiskt viktigt för NATO att skydda i händelse av en konflikt. Undervattensverksamheten som skall ha genomförts vid Sundsvall är bedömt riktad mot sensorsystem (läs radar och liknande system) som kan finnas i anslutning till havet. Historiskt stämmer även detta väl då framför allt F 4 var den flygflottilj som hade flest besökare av östliga s k ”försäljare”, vilket är fullt naturligt vill man säkerställa fria inflygningsvägar krävs det att det ej finns något flygförband på platsen.
Gotland, denna ös strategiska värde har dels belysts på denna blogg dels av andra försvarsdebattörer, så att Gotland har en stor strategisk vikt för dels Ryssland dels NATO är bortom allt tvivel. Undervattensverksamhet blir då än mer trolig att den har genomförts under denna formativa period. I Gotlands fall är det troligt att främmande makt dels har genomfört inhämtning mot de sensor system som finns placerade på ön dels rekognoserat landstigningsplatser för både stora och mindre enheter dels har man bedömt genomfört inhämtning mot sensorsystem i anslutning till havet. Båda parter har intressen av denna information.
Göteborg, Marinen genomförde 2011 en ubåtsjaktoperation i Göteborg, bedömt är det denna operation som Von Braun hänvisar till i sina uppgifter. Vad som är intressant med denna ubåtsjakt är att den genomfördes parallellt som en marinövning genomfördes i området, likväl ett mindre känt faktum är att Hans Majestät Konungen befann sig på ett av fartygen och kunde ej komma iland för ett dygn senare, bara detta visar på att man bedömde det som mycket troligt att främmande makt genomförde undervattensverksamhet. Försvarsmakten har mig veterligen ej släppt någon öppen rapport rörande vad man de facto kom fram till i efteranalys arbetet av ubåtsjakten i Göteborg. Varför är då Göteborg viktigt? För Ryssland blir det viktigt att kunna hindra NATO förband att utnyttja Sveriges största hamn för intransport av markförband i händelse av en konflikt, för NATO blir det viktigt att kunna ha kännedom om uppbyggnaden kring hamnen och terrängen till den i händelse av ett ryskt angrepp. Likväl kan kränkningar i Göteborgsskärgård syftat till att införskaffa sig kunskap rörande sensorsystem eller utplacering av egna sensorsystem m h t den strategiska vikt Göteborgs hamn har.
Stockholm, Den strategiska betydelsen av rikets huvudstad säger allt kring varför Stockholmsskärgård är högintressant för främmande makt dels finns rikets ledning i Stockholm dels utanför finns 4. Sjöstridsflottiljen en av två (2) kvarvarande sjöstridsflottiljer och därmed 1/4 av svenska Försvarsmaktens fjärrstridskrafter, inräknat de två stridande flygflottiljerna samt 3. Sjöstridsflottiljen. Härvid är detta område strategiskt viktigt för en motståndare att redan i fredstid rekognosera och föröva i för att möjliggöra stridens förande oaktat om det är NATO eller Ryssland. Undervattensverksamhet har genomförts tidigare i detta område, vilket bekräftades vid en av presskonferenserna. Bedömt har främmande makt genomfört underrättelseinhämtning mot sensorsystem i området, likväl övrig underrättelseinhämtning, utplacering av egna sensorsystem samt inträningsoperationer i syfte att föröva vissa kritiska moment i händelse av en konflikt, båda parter har intresse av detta.
Mängden kränkningar under vatten mellan 2009 till 2014 har ej bekräftats av Försvarsmakten likväl har man ej heller bekräftat uppgifterna rörande Gotland och Sundsvall, dock tidigare kränkningar i Stockholmsskärgård har bekräftats, likväl den genomförda ubåtsjakten i Göteborgsskärgård 2011 är ju i sig en indirekt bekräftelse på att främmande makt kan ha genomfört undervattensverksamhet i området. Vad som dock gör det troligt att t ex Von Brauns siffra ett tiotal kränkningar stämmer, är att officersförbundet hade i sin medlemstidning i Oktober 2014, ett reportage om undervattensspaningscentralen (UVSC) på Muskö. Där man indirekt ger en bekräftelse att undervattensverksamheten har ökat, då man nämner att mer fasta hydrofonsystem kommer utplaceras på grund av den ökade aktiviteten i Östersjön, likväl beskrev man utplacering av fasta kamerasystem, något som de gamla ubåtsskyddskompanierna även hade spritt över Sverige i syfte att kunna kontrollera ytan, då olika sensorsystem gav utslag och därmed bekräfta eller falsifiera om en undervattensfarkost var på platsen.
Fakta i målet är att Försvarsmakten har bekräftat undervattensverksamhet av främmande makt har genomförts tidigare som minst i Stockholms skärgård. Är då de övriga uppgifterna troliga att främmande makt även befunnit sig i Göteborgs skärgård, vid Gotland och Sundsvall. Jag bedömer det som mycket troligt att så är fallet, kopplat till de säkerhetspolitiska spänningar som uppstod efter Georgien konflikten samt dess efterföljande konsekvenser, så faller bitarna på plats. Detta kan även vara en del som Säkerhetspolisen (SÄPO) benämner som krigsförberedelser. Kan man nationalitets bestämma vilken den främmande makten är? Svaret på den frågan blir nej, i så fall hade en diplomatisk protestnot redan varit överlämnad till den nationen.

Förklaringsmodeller.Fyra troliga förklaringsmodeller finns främst till varför främmande makt väljer att genomföra undervattensverksamhet på dels svenskt territorialvatten dels det inre territorialvattnet, dessa är inhämtningsoperationer, avlyssningsoperationer, rekognosering av sensorsystem och avslutningsvis utplacering av egna sensorsystem. Det främsta och övergripande huvudsyftet med främmande makts undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten är och förblir underrättelsedrivna operationer i något syfte, det var det övergripande syftet under 1980-talets kränkningar likväl lär det vara/bli det under de kommande årens.
Inhämtningsoperationerhar tidigare beskrivits i den ovanstående texten, men en ytterligare förklaring kan krävas. Syftet med renodlade inhämtningsoperationer vid undervattensverksamhet kan vara att finna lämpliga landstigningsplatser, farleder, genomföra inträngning på land i syfte att rekognosera fasta objekt. Detta vet vi genomfördes dels av NATO anslutna länder dels av Ryssland under det kalla kriget, så båda parter har genomfört och besitter förmågan att genomföra sådana operationer. Det är således renodlade krigsförberedelser dessa operationer syftar till, man vill fysiskt på plats inhämta information som bekräftar ens tänkta planer.
Bild 4. Undervattenskablar i Östersjön.

En möjlig förklaring till varför främmande makt befinner sig i våra skärgårdar kan vara avlysning av undervattenskablar, både NATO och Ryssland har denna förmåga, se bild 4. Den mest kända avlysningsoperationen är ”Ivy Bells”, då USA avlyssnade en undervattenskabel i Ochotska havet under 1970-talet, i en nyligen publicerad artikel i Ryssland rörande ubåtstypen AC-12 så beskrivs även att avlysningsoperationer har genomförts med denna ubåtstyp. Således båda sidorna har kompetensen och förmågan att genomföra sådana operationer. Vän av ordning ställer sig säkert då frågan varför genomföra det på inre vatten och inte ute på internationellt vatten. Oftast handlar det om dykdjup men även referenspunkter för att enkelt kunna fastställa vart kabeln finns, i fallet med ”Ivy Bells” förutsatte man att det skulle finnas en varningsskylt som indikerade att ankring var förbjuden mellan land, vilket det gjorde, därmed kunde sökandet efter kabeln underlättas. Syftet med en avlysningsoperation i dagsläget är bedömt att få tillgång till rådata i och med att den mesta överföringen numera genomförs digital i dessa kablar.

En annan förklaring är i redan fredstid genomföra rekognosering av främst sensorsystem för att möjliggöra förstöring av dessa i händelse av krig. Med sensorsystem avses här dels radar dels undervattenssystem såsom bottenfasta sonarsystem o dyl. Försvarsmaktens innehav av dessa system framkommer som senast i officersförbundets medlemstidning, likväl finns det tidigare SOSUS system (benämnt som Ålandsspärren och System-4) beskrivit i Mikael Holmströms bok den dolda alliansen. Förstörs sådana system i ett inledningsskede av en konflikt så skulle vår förmåga att nå ett ledningsövertag mot en motståndare drastiskt försämras. En annan förklaring kan vara kartläggning av dessa system så att dessa kan undvikas. Både Ryssland och NATO länder har under kalla kriget genomfört förberedelser för sådan verksamhet.
En avslutande förklaring kan vara utplacering av egna sensorsystem samt underhåll av dessa. Både Ryssland och NATO länder genomförde sådana operationer under kalla kriget, förmågan att genomföra dessa operationer lär under del av 1990 och 2000-talet nedgått men tveksamt är om man valt att avsluta ett vidmakthållande i detta. Vilket skulle förklara ett inträngande på inre svenskt territorialvatten.
Den avslutande frågan är alltid den vanligaste förekommande, varför väljer man att genomföra kränkningar med undervattensfarkoster, det svaret är går att finna i vår oerhört långa kust, Sveriges kust är dryga 270 mil lång. Längs denna kust har vi en stor del av våra sensorkedjor, detta gör att det enklaste sättet att inhämta information rörande dessa är främst genom undervattensverksamhet. Sannolikheten att bli påkommen är mycket låg och blir man påkommen är det näst intill omöjligt att bevisa vilken nation som är den kränkande om man inte lyckas tvinga upp eller sänka farkosten och då bärga den. Häri ligger svaret varför främmande makt väljer att kränka vårt territorialvatten med undervattensfarkoster.
Bedömt genomförs samtliga fyra typer av operationstyper i och med att det övergripande syftet med dem är informationsinhämtning samt krigsförberedelser. Sett till den period vi tittar på 2009-2013 så blir det mycket svårt att göra indiciekedjor som kan utpeka någon specifik nationalstat som den kränkande utan teknisk bevisning. Efter 2013 blir situationen enklare, där finns ett större antal variabler att kunna ta hänsyn till samt vägval som Sverige genomfört, men det återkommer vi senare till.
Slutsatser
Främmande makt har genomfört undervattensverksamhet på svenskt territorium bedömt kommer även främmande makt fortsätta dessa operationer mht det rådande säkerhetspolitiska klimat i Östersjöregionen. Försämras det säkerhetspolitiska klimatet kommer bedömt intensiteten i undervattensverksamheten tillta.
Främmande makts övergripande syfte med undervattensverksamhet är bedömt att genomföra informationsinhämtning samt krigsförberedelser. Dessa syftar dels till att bekräfta om tilltänkta planer är möjliga dels till att redan i fred öva kritiska moment som kan nå strategiska avgöranden i krig och därmed rättfärdigar risktagningen redan i fred.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
DN 1, 2(Svenska)
Expressen 1, 2, 3(Svenska)
FN 1(Engelska)
Komsomolskaja Pravda 1(Ryska)
OSW 1(Engelska)
Sundsvalls Dagblad 1(Svenska)
SvD 1(Svenska)
SIPRI 1, 2(Engelska)
Submarine Cable Map 1 (Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
RIA Novosti 1(Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
Regeringskansliet 1(Svenska)
Göteborgsposten 1(Svenska)
Officersförbundet 1(Svenska)
Deception, Lucas Edward, 2012
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011
Blind mans bluff, Sontag Sherry; Drew Christopher; Drew Annette, 1998
Rising Tide, Weir Gary; Boyne Walter, 2003
Sanningen i ubåtsfrågan, Gustafsson Bengt, 2010
Hårsfjärden, Tunander Ola, 2001

Ett mycket allvarligt tecken

ITAR-TASS ”förstasida” 141024 kl 10.00

Klockan 10 på torsdagen ska Försvarsmakten hålla en presskonferens om den nu avbrutna operationen i Stockholms skärgård. Det tyder på att man antingen inte kunnat påvisa främmande undervattensverksamhet i området eller att man bedömer att den/det som stått för undervattensverksamheten har lämnat området. Förhoppningsvis berättar man lite mer om de indikationer man haft både i denna operation och framförallt de som konteramiral Grenstad i helgen nämnde hade pågått i flera år. Det ska även bli intressant att se om man bekräftar de uppgifter som Expressen publicerade i natt om bottenspår.

Ett mycket allvarligt tecken i sammanhanget är den presskommuniké som i morse släpptes av det ryska försvarsministeriet (engelsk version något omskrivet via TASS). Det heter att Sverige genom sin underrättelseoperation i skärgården hotar den ekonomiska utvecklingen i Östersjön. Det intressanta är att det inte är Försvarsmakten eller regeringen som pekas ut, utan explicit Försvarsdepartmentet. Det har knappast gått det ryska försvarsdepartmentet förbi att det är Försvarsmakten som myndighet som initierar en operation av detta slag, eller att Försvarsdepartementet och försvarsministern hållit en låg profil under den operativa delen. Här ser man snarare möjligheten att måla ut försvarsministern och Försvarsdepartementet som är den del av regeringen som är mest realpolitisk och därför mest av ett bekymmer för Ryssland, förmodligen med förhoppningen att övriga regeringen och opinionen i Sverige ska reagera.

Talet om hot mot den ekonomiska utvecklingen är en mycket allvarlig retorik som man absolut inte ska vifta bort betydelsen av.

Ryssland har två stora intressen i Östersjön och Östersjöområdet. Det ena är att en mycket stor del av Rysslands BNP passerar genom Östersjön, antingen på köl eller på havsbottnen (Nordstream). Som illustration kan nämnas att Öresund idag klassas som en lika betydelsefull handelspassageområde som Suezkanalen. Hotas dessa flöden kommer Rysslands ekonomi att få det mycket svårt till dess ekonomin i högre grad diversifierats mot Kina. Det andra intresset som även går in i det första är att hålla NATO ifrån sig. Det var av goda skäl som NATO i våras genomförde sin marina förstärkningsoperation av Baltikum med endast minsvepare eftersom dessa ingalunda kan sägas utgöra ett offensivt hot mot Ryssland eller de ekonomiska flödena. I den ryska säkerhetsdoktrinen är NATO och en expansion av organisationen högt upp på listan över nationella hot och faror. Ett icke-acceptabelt faktum för Ryssland vore t.ex. om USA lät segla in Aegis-jagare med förmåga mot ballistiska robotar i Östersjön, även om dessa från den grupperingen inte skulle kunna hota de ryska interkontinentala ballistiska kärnvapenrobotarna som är riktade mot USA, utan endast robotar med mål i Norden och norra Europa, uppskjutna från västligaste Ryssland.

Av dessa skäl är det därför två starka strategiska intressen för Ryssland som står på spel i Östersjön.

Perspektivet på att Sverige utgör ett hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön är också intressant. Sverige har genomfört en operation med ca 200 personer och ett antal fartyg. Inga svenska myndigheter har pekat ut Ryssland som ansvarig, utan det har endast gjorts av SvD. Detta anser Ryssland vara ett hot mot den ekonomiska utvecklingen och säkerheten i Östersjön. Att Ryssland 2013 genomförde en mycket stor övning i området med 70 000 personer och en uppsjö av fartyg, flygplan och stridsfordon, ska tydligen inte ses som ett bekymmer.
Värt att notera är också att ryska försvarsdepartementet följer receptet med förlöjligande då man i sin tv-kanal jämför chanserna för att lyckas i sökandet med möjligheterna för Fille och Rulle att fånga Karlsson på taket (Se gärna min artikel i Expressen om desinformation och informationskrigföring!). I sin kommentar till att Försvarsmakten nu avbryter operationen, tar det ryska försvarsdepartementet återigen upp sin utsaga att det skulle kunna vara en Nederländsk ubåt, medan denna i själva verket spenderat helgen förtöjd väl synligt i Tallinn (korrigerat från Riga). En liten del sanning, ett förvrängt budskap och en del anpassning till skuld, obehag eller andra lämpliga känslor hos mottagaren. Ett klassiskt recept.

Inte helt oväntat hugger svenska media direkt på detta utan vidare kommentarer än att vidarebefordra den ryska kommunikén, här i DN via TT. Mission accomplished. Något förvånande har dock TT utelämnat delen om Sverige som hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön.

Den genomförda underrättelseoperationen har varit lärorik och intressant på många sätt. Det lär bli mer sökande efter främmande undervattensverksamhet framöver.

DN:s ”förstasida” 141024 09.50

Ett perspektiv på nuet

Mot bakgrund av pågående undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kan det vara värt att  reflektera över insatsförsvarets förmåga. Även om nedanstående inlägg, författat av översten Hans Nilsson, är armécentrerat, ger det ett en bra grund för en stunds eftertanke. Balans i diskussionen/analysen om vad som var bra/mindre bra i Försvarsmakten under det kalla kriget jämfört med […]

Det dolda hotet del 2 – Nätverken

Sammanfattning
Ryssland utnyttjar sig av dolda nätverk i ett presumtivt målland för en konflikt, dessa nätverk syftar till att möjliggöra dolda underrättelse- och specialförbands operationer i de förberedande skedena av en konflikt och under själva konflikten. En välfungerande säkerhetstjänst krävs för att omintetgöra dessa nätverks förmåga att kunna verka, finns denna förmåga hos säkerhetstjänsten så kommer man bedömt lyckas vinna manöverutrymme vid en påbörjad konflikt och möjligtvis även få ett övertag i konflikten.
Analys
Allmänt.I det förgående inlägget(som bör läsas om ni ej har gjort det för att förstå sammanhangen i detta inlägg) tittade vi på vilka dolda mekanismer i den nu antagna ryska operationskonsten som finns, i detta inlägg kommer vi fördjupa oss ytterligare i detta och försöka åskådliggöra dess strukturer eller nätverk som möjliggör att man under en längre tid kan förbereda och destabilisera ett målland för att vid en konflikt snabbt kan neutralisera mållandet.
I detta inlägg kommer vi främst beröra de mekanismer som arbetar i skede 3, 5 och 6 vid en konflikt som innefattar Ryssland och ett annat land (benämns målland i dessa inlägg). Innan de mekanismer som är i arbete i dessa skeden beskrivs djupare krävs en viss begreppsförklaring, som uteblev i det förgående inlägget i denna serie, för att öka förståelsen för vad som de facto beskrivs. Som nämnts i det föregående inlägget är i huvudsak denna operationskonst underrättelse- och specialförbandsorienterad, varvid dessa begrepp kräver en viss förklaring.
Underrättelseofficer, det finns två typer av underrättelseofficer den legala och den illegala, den illegala benämns illegalist. Den legale underrättelseofficeren kan dels vara en försvarsattaché som har ackreditering som diplomat på en ambassad, hans inhämtning är känd av alla i mållandet, oftast genomför han öppen inhämtning dvs han besöker förband, mässor o dyl. En annan typ av legal underrättelseofficer är en ambassadtjänsteman oftast även han med ackreditering som diplomat, men med en täckbefattning dvs han kan stå som t ex kulturattaché. Det är företrädesvis den med täckbefattning som genomför rekrytering av källor, skulle hans verksamhet upptäckas riskerar han ingen straffpåföljd förutom utvisning i och med sin diplomatiska immunitet. Denne person är även den som driver källorna vad som populärt kallas källdrivare.
Källor, ett stort antal källor finns, som förhoppningsvis kan förklaras kortfattat för er läsare, dessa är, Agenter som indelas i huvudagent, agent, stödagent och inflytelseagent, utöver dessa finns källor som betrodd person, betrodd kontakt, omedvetna källor och sovande källor. Nedan följer en kortfattad förklaring kring respektive begrepp:
  • Huvudagent, den som kontrollerar agenter eller understödjer underrättelseofficeren i rekrytering av agenter.
  • Agent, den som insamlar hemlig information i mållandet.
  • Stödagent, en individ som hjälper agenten med att förmedla information till huvudagenten eller underrättelseofficeren, tillhandahåller säkra utrymen, identifikationshandlingar m m allt för att agenten skall kunna arbeta, kan även understödja specialförband med säkra utrymen, transporter o dyl.
  • Inflytelseagent, en individ som försöker dolt påverka med idéer makthavare eller den allmänna opinionen.
  • Betrodd person, en individ som är ideologiskt motiverad att hjälpa den främmande makten, kan vara omedvetet eller medvetet, dessa individer rekryteras ej till agenter.
  • Betrodd kontakt, är en individ som på sina egna villkor lämnar hemliga eller oftast icke hemliga uppgifter som är till hjälp för den främmande makten, dessa kan utvecklas till agenter på sikt.
  • Omedvetna källor, detta är individer som omedvetet lämnar uppgifter till den främmande makten, oftast genom att framhäva sig själva och genom smicker från den främmande makten fortsätter att ge information, eller på ett omedvetet sätt går i den främmande maktens ledband, sk ”nyttiga idioter”.
En annan form av källor är sovande källor, med vilket jag menar är den stora mängd av fd informatörer till de fd Warszawapaktländernas underrättelsetjänster, bedömt hade Sovjetunionens två inhämtningsorgan, KGB samt GRU, fullständig kontroll över dessa informatörers identiteter. Dessa identiteter har troligtvis bibehållits av Rysslands nuvarande motsvarigheter till dessa organisationer, häri ligger nu den stora faran, om dessa individer fortfarande har någon form av förmåga att inhämta information eller påverka i samhället, så kommer troligtvis dessa organisationer genomföra ett närmande mot dessa individer och åter kräva dess tjänster, troligtvis med en form av utpressning att man ej kommer avslöja vad de tidigare gjort i sitt liv.
Med denna begreppsförklaring så skall vi nu se vilka strukturer som är i arbete i de tidigare nämnda skedana. Detta är illegala underrättelsenätverk, stridande nätverk och kriminella nätverk. Vad avser de illegala underrättelsenätverken är dessa främst aktiva i skede 5, 6, 7, 8 och i vissa fall i skede 3 då specialförbandsoperationer genomförs som kräver understöd av en fungerande organisation i mållandet som är inriktad på att understödja vid stridande operationer. Vad avser de stridandenätverken är dessa främst aktiva i skede 5, 6, 7, 8 med en tyngdpunkt på skede 6. Vad avser de kriminella nätverkenär dessa bedömt främst aktiva i skede 3, främst med att genomföra smugglingsoperationer och i inledningsskedet av skede 6.
llegala underrättelsenätverk. Under hela det kalla kriget lade Sovjetunionen ned ofantliga summor på att upprätta sk illegala underrättelsenätverk, dessa nätverk bemannades av illegalister och styrdes i respektive land av en illegal residentur. Den illegala residenturen var de som styrde illegalisterna och dess verksamhet i mållandet, själva syftet med denna verksamhet var att kunna fortsätta att bedriva underrättelseverksamhet i mållandet i händelse av krig, då dess ordinarie underrättelsepersonal som oftast arbetade på ambassaderna med diplomatisk ackreditering ej skulle kunna fortsätta med sin underrättelseinhämtning.
Har Ryssland fortsatt i samma bana som Sovjetunionen efter dess sönderfall med ett vidmakthållande av illegala underrättelsenätverk och residenturer i länder runt omkring dem? Bedömt är svaret ja på den frågan, de dyrköpta erfarenheterna efter andra världskriget inom andra områden har Ryssland fortsatt att förvalta, varav att säkerställa underrättelser i händelse av krig var en av de mest dyrköpta, således är det högst sannolikt att man fortsatt utnyttjar sig av dessa metoder.
Sett till illegalisten, dvs underrättelseofficeren, är det oftast en person som fått en sk legend, dvs vederbörande skall ha en täckhistoria som beskriver hela individens liv intill dags datum med detaljer, oftast tar det mycket lång tid (3-5 år) att utbilda en illegalist, dels skall språket läras samt de tekniker som krävs att kunna verka som illegalist dels skall täckhistorien memoreras till perfektion. När väl illegalisten är färdigutbildad flyttas han från sitt moderland till ett transitland, syftet med transitlandet är oftast att skaffa sig ett medborgarskap i det för att ytterligare säkra identiteten för illegalisten, när detta är uppfyllt förflyttar han sig till mållandet, för att där påbörja sin verksamhet.
Residenturen är oftast förklädd till någon civil företagsverksamhet, vilket kan motivera en till- och frånströmning av personer till platsen. Dock behöver fallet ej vara så, utan andra platser kan även utnyttjas. Residenturen stöds oftast av en stödofficer från ambassaden, stödet omfattar vanligtvis pengar för att kunna genomföra verksamheten, likväl kan andra ackrediterade diplomater med underrättelsebefattning arbeta mot residenturen, men oftast försöker man minimera kontaktytorna mellan den öppna och dolda underrättelseverksamheten, för att verksamheten ej skall röjas.
Kommunikationen mellan det illegala underrättelsenätverket genomförs oftast med enkelriktad kommunikation på kortvågsbandet (KV/HF) eller med hjälp av fältbrevlådor (på engelska Dead Letter Box – DLB), enkelt beskrivet är en fältbrevlåda en dold plats i terrängen eller motsv där man kan placera ett meddelande. Vad avser den enkelriktade kommunikationen är det vad som benämns nummersändare dvs uppdragsgivaren använder sig av engångskrypto i form av talserier som skickas till mottagaren som sedan dekrypterar meddelandet. Denna form av kommunikation är mer eller mindre 100% säker under förutsättning att man ej lyckas få tag på den kodbok som gäller, vilket skedde under del av andra världskriget vilket möjliggöra Venona, som var en amerikansk ledd operation som syftade till att dekryptera denna form av meddelanden som Sovjetunionen hade skickat, detta gjorde att bl a Svensk säkerhetstjänst lyckades identifiera ett antal Sovjetiska agenter.
Dock krävs det av personalen ingående i det illegala nätverkat att sambandsfärdigheter upprätthålls i kortvågskommunikation med dess högkvarter. Häri ligger en stor del av den nationella signalspaningen, upptäcka denna typ av kommunikation mellan illegalister och dess högkvarter. Denna form av kommunikation övas med jämna intervaller, för att i krig kunna förmedla uppgifter från mållandet. I fred är det vanligaste förfarandet att fältbrevlådor utnyttjas där ackrediterade underrättelseofficerare medför meddelandet till ambassaden som i sin tur sänder det, i och med att de har sändningstillstånd i mållandet.
Det illegala underrättelsenätverket rekryterar dels agenter själva i mållandet dels skall de vara beredda att överta ledningen av de rekryterade agenterna från det legala underrättelsenätverket i händelse av krig. Oftast är de som rekryteras av det illegala underrättelsenätverket sk sovande agenter, de erhåller utbildning o dyl i fred, för att kunna träda i kraft i händelse av en säkerhetspolitiskt spänd situationen som kan övergå till en öppen konflikt mellan Ryssland och mållandet. Detta är främst denna organisation som skall understödja de ryska spetsnazförbanden i händelse av att en konflikt uppstår mellan Ryssland och mållandet.
Det illegala nätverket upprättar även upplag i mållandet dels vad avser kommunikationsmedel dvs kortvågssändare dels vad avser övrig utrustning som krävs för att kunna verka i en konflikt. Exempel från kalla kriget visar på kortvågssändare som man funnit på svensk mark som tillhört illegala underrättelsenätverk ur minst ett fd Warszawapaktsland, några offentliga exempel på vapengömslen har ej framkommit, därmed inte sagt att man ej funnit sådana. Däremot har man i Västeuropa funnit vapengömslen tillhörande fd Sovjetiska illegala underrättelsenätverk.
Den svagaste länken i det illegala underrättelsenätverket är kontaktytan mellan det legala underrättelsenätverket och det illegala. Lyckas mållandets kontraspionage finna denna kontaktyta kan man börja nysta upp det illegala nätverket. Då uppstår helt plötsligt frågeställningen skall man agera mot det illegala underrättelsenätverket dvs lagföra dem eller skall man låta verksamheten fortgå? Oftast faller valet på det sistnämnda man håller dem under uppsikt för att därmed i händelse av en spänd säkerhetspolitisk situation kunna ”slå” sönder nätverket. Valet av denna metod är enkel, man vet att ett nytt illegalt nätverk kommer enbart upprättas om man slår sönder det, varvid det kan vara bättre att välja tidpunkten då man verkligen kan vinna något på att slå sönder det.
Finns då illegala underrättelsenätverk i Sverige, definitivt, det fanns när Sovjetunionen föll sönder, dessa nätverk lades inte ned när staten Ryssland uppstod, utan de har enbart ändrat skepnad under årens lopp, de finns i våra två grannländer Finland och Norge, där man har varit mer öppen i sin beskrivning av denna verksamhet så naivt vore att tro att denna verksamhet ej försiggår här.
Stridande nätverk. En av de stora rädslorna under det Kalla Kriget i hela Västeuropa var sovande Sovjetiska sabotagenätverk som skulle träda i kraft vid ett skymningsläge, då skulle sabotage o dyl ske mot viktiga installationer för stridskrafterna samt mot krigsviktiga och samhällsviktiga installationer. Något som nutida information har visat, var en befogad rädsla hos dessa nationer.
Utnyttjandet av både enskilda sabotörer och grupperingar i västvärlden var något som både KGB och GRU arbetade med under Sovjettiden, exempelvis har man funnit vapendepåer spridda över Västeuropa som Sovjetunionen iordningställde inför en konflikt. Likväl fanns depåer upplagda längs den Mexikansk-Amerikanska gränsen där man hade tänkt utnyttja individer ur Sandinist gerillan för att genomföra sabotage och väpnad strid inne i USA i händelse av en konflikt. Således Ryssland har ett förflutet av att utnyttja grupperingar inom målländer och att successivt bygga upp en struktur samt underhållssäkerhet för att möjliggöra sabotage och strid på djupet inom presumtiva målländer.
Upprättas då sabotagenätverk av Ryssland, likt Sovjetunionen gjorde, bedömt genomförs och har en en sådan uppbyggnad genomförts en längre tid av dessa strukturer i västliga länder. Bedömt har man två (2) olika typer av väpnade strukturer dels har man renodlade sabotage nätverk som drivs av den illegala residenturen i mållandet dels har man större massor av provokatörer som skall kunna bedriva partisan liknande krigföring i mållandet.
Generalöverste Anatoliy Zaytsev, skrev i VPK (140903), Voyenno-Promyshlennyy Kuryer, att man från rysk sida måste förbereda sig för att strida utan frontlinjer, då större truppkoncentrationer ej kommer kunna samlas för ett angrepp, främst utifrån de tekniska inhämtningssystem som finns såsom satelliter, härvid föreslår han en form av partisankrigföring likväl måste man från rysk sida kunna möta en motståndares krigföring som baseras på partisankrigföring. Denna form av krigföring menar han på lämpar sig mycket väl vid låg- och mellanintensiva konflikter, vilket även kan tolkas som stadierna innan ett krig, främst utifrån att det rör sig om lätt rörliga förband som främst skall genomföra eldöverfall med långräckviddiga system mot kritiska system som därefter omgrupperar.
En möjlig uppbyggnad av en sådan partisanrörelse kan vara de gymnasieelever från Litauen ur den ryska diasporan som åkt till Ryssland på militärläger anordnade av det Ryska Försvarsministeriet, dessa läger är även kända för att utgöra en rekryteringsgrund till Ryazan högre militära luftlandssättnings utbildning, instruktörer därifrån deltar även i utbildningen av ungdomarna, där man traditionellt utbildat dels VDV personal dels Spetsnaz personal. . Den utbildning som ungdomarna förefaller erhållit är första hjälpen, motstånd mot förhör, psykologiska operationer (att beakta är att detta är troligtvis hur man sprider propaganda o dyl inte hur man planlägger psykologiska operationer), vapentjänst, närstrid och som minst patrullkarls strid.
Mer riktad form rekrytering av enskilda individer genomförs även, exempel från Tyskland under 2014. En artikel från Tyskland visar på att enskilda individer som tränar det Ryska närkampssystemet ”Systema”, som främst används av de ryska spetsnazförbanden, har försökts rekryteras av den ryska militära underrättelsetjänsten, vid dessa träningsinrättningar i Tyskland. Många av instruktörerna utanför Rysslands gränser är även fd spetsnazsoldater, vissa individer har även inbjudits till Ryssland för att få paramilitärutbildning, vid en ej namngiven plats ca 14 mil norr om Moskva. Huvudfokus för rekryteringen av individerna förefaller varit personal som arbetar inom den Tyska Försvarsmakten, Polisväsendet och övriga säkerhetsstrukturer.
Bedömt är den riktade rekryteringarna avsedda mot renodlade sabotörer, som i ett skymningsläge kommer träda i kraft och förstöra för mållandet totalförsvarsviktig infrastruktur och därmed möjliggöra ett snabbt krigsförlopp för Ryssland. Dessa individer kommer troligtvis efter genomförd utbildning ha mycket lite kontakt med den illegala residenturen för att ej röjas av mållandets säkerhetstjänster. Den stora rekryteringsmassan såsom exemplet med de litauiska gymnasieeleverna är bedömt tänkt att utnyttjas dels i inledningsskedet av en konflikt dels under en konflikt. I inledningsskedet är det bedömt dessa individer som kommer utgöra den hårda kärnan vid destabiliserande demonstrationer o dyl och under konflikten kommer dessa organisera sig som motståndsceller och bedriva störstrid på djupet av mållandets territorium i syfte att främst binda resurser.
Ur ett svenskt perspektiv så rekryteras troligtvis enskilda individer till sabotagenätverk. Däremot finns det ej i Sverige någon Rysk diaspora som kan tänkas användas som i de baltiska staterna, vilket skulle kunna utgöra grunden för ett stridande nätverk, däremot finns det gott om extrema grupperingar, som troligtvis kan förledas att gå ens ärenden och därmed utgöra dels den hårda kärnan vid våldsamma demonstrationer i ett destabiliseringsskede dels utgöra en form av motståndsrörelse vid en konflikt. Häri bör man särskilt beakta säkerhetspolisens uppgifter om att stora mängder svenska kartor har köpts upp av individer som jobbar för den ryska underrättelsetjänsten. Dessa kartor behövs ej i Ryssland, utan snarare är de avsedda för svenskar som skall lösa uppgifter inom svenskt territorium.
Kriminella nätverk. En intressant sak som uppdagas när man studerar litteratur kring Sovjetunionens dolda underrättelseverksamhet men även nutida Rysslands, är utnyttjandet av kriminella nätverk, för att med dessa kunna lösa underrättelseuppgifter. Nu bör understrykas att det ej är något unikt med detta och Ryssland är ej heller ensamma om att utnyttja sådana nätverk i underrättelseoperationer.
Enligt SOCOM har Ryssland sedan 2008 i varje militär operation de genomfört utnyttjat kriminella nätverk på olika sätt, i förberedelserna inför en konflikt, ser man även historiskt så utnyttjades t ex kriminella nätverk (flyktingsmugglare) av Sovjetunionen i Sydamerika för att kunna smuggla in vapen o dyl i USA för de stridande nätverken där, således finns det en hög sannolikhet att SOCOM analys stämmer.
Enligt den tyska tidningen Bild, så finns det ett ryskt kriminellt nätverk i Tyskland som leds av fd KGB personal. Detta nätverk skall vara militärt herrarktiskt organiserad och delat in Tyskland i områden, där olika underenheter arbetar. Häri ligger nu en stor fara om SOCOM analys stämmer, varvid man utnyttjar kriminella nätverk för att genomföra dolda operationer med nationella syften, stämmer den Tyska tidningens uppgifter och SOCOM så finns en tydlig koppling till att krigsförberedelser i sådant fall har genomförts även mot Tyskland från Rysk sida.
Ej att förglömma är den Estniske underrättelseofficeren Eston Khover som kidnappades på Estniskt territorium av bedömt ryska specialförband. Enligt de estniska myndigheterna så undersökte han just kriminella nätverk med kopplingar till FSB, således är det rimligt att tro att vad det i själva verket handlade om var, kopplingar till ryska krigsförberedelser på estnisk mark.
Utnyttjandet av kriminella nätverk är varken något nytt och inte heller något unikt för just Ryssland, dock är det bedömt en dimension som ytterligare måste tas hänsyn till i en allt större omfattning vad avser krigsförberedelser. Tidigare handlade det främst om ett utnyttjande av kontakter och möjligheter att dolt förflytta personal eller materiel in till målländer, att jämföra med hur smugglare under andra världskriget utnyttjades av diverse olika nationers underrättelseorganisationer. Nu kan det i en högre utsträckning utnyttjas för att destabilisera målländer.
Bedömt kommer de kriminella nätverken i huvudsak utnyttjas för införsel av utrustning i mållandet samt specialförbandsenheter, enligt tidigare känt mönster, dock finns även en möjlighet att dessa nätverk utnyttjas i de mer destabiliserande skedena av mållandet, då dessa kan utgöra en grogrund för att orsaka våldsamma upplopp framför allt om nätverken har en stor geografisk spridning inom mållandet, samt understödja dessa upplopp med diverse olika medel.
Slutsatser
I och med att denna operationskonst är så beroende av dolda förberedelser och ett dolt agerande, blir det tydligt att ett stort fokus måste sättas på att identifiera dessa nätverk, för att därefter kunna följa dem och i ett visst skede omintetgöra dessa dvs lagföra dem. Lyckas man med detta försvåras och omintetgörs Rysslands förmåga att kunna utkämpa en konflikt med denna typ av operationskonst och man tvingar fram en mer reguljär krigföring kontra en asymmetrisk och okonventionell som nu är fallet.
Häri ligger även den stora utmaning för ett mållands säkerhetstjänst, när, var och hur väljer man att slå sönder dessa nätverk, då det i praktiken är en omöjlig uppgift. För det sönderslagna nätverket kommer på sikt att ersättas med ett nytt. Bedömt måste man välja ett tillfälle då man anser sig ha tydliga indikationer på att en konflikt är förestående, varvid att man då väljer att lagföra dessa individer, då kommer operationen att börja halta och man har själv skapat sig manöverutrymme för att kunna vidta andra åtgärder och möjligtvis lyckas man även deeskalera situationen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
AP 1(Engelska)
Bild 1(Tyska)
Delfi 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
FAS 1(Engelska)
FMSO 1(Engelska)
Huffingtonpost 1(Tyska)
Jägarchefen 1(Svenska)
SR 1, 2(Svenska)
The Daily Mail 1, 2(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
Counter-Unconventional Warfare White Paper, SOCOM, 2014
Det Sovjetiska hotet mot Sverige, Jovius Dragan, 1978
FMFRM 3-201 Spetsnaz, USMC, 1991
Spioner och spioner som spionerar på spioner, Forsberg Tore, 2003
Spionjägaren Del 1, Frånstedt Olof, 2013
Spionjägaren Del 2, Frånstedt Olof, 2014
Illegalister, Grigorjev Boris, 2009

Gästinlägg: Svenska återvändare från Syrien – hur rädda ska vi vara?

Med inbördeskriget i Syrien och terrororganisationen IS brutala framfart i Syrien och Irak har svenskar som reser ner till området för att delta i striderna på IS och liknande röreselsers sida, blivit ett problem att hantera. Olika siffror figurerar avseende hur stor företeelsen är, men mycket pekar på att det siffror som släppts av Säpo är en mycket försiktig uppskattning och att det rör sig betydligt fler än 80 svenska medborgare som deltar i striderna. Att avbryta detta tillflöde av frivilliga till terrororganisationer bör vara en prioriterad fråga för Sverige och andra EU-länder, inte minst med tanke på hur svårt det är att i övrigt påverka IS utan mandat från FN:s säkerhetsråd. En annan stor fråga är hur Sverige ska hantera de medborgare som återvänder från striderna och de problem och faror detta fenomen medför. Dessa frågor diskuteras här av Robert Egnell (PhD).

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––

Svenska återvändare från Syrien – hur rädda ska vi vara?

Att svenska medborgare reser till konfliktzoner för att av olika anledningar delta i krig och konflikter är ingen nytt fenomen. Svenskar anslöt sig till Danmark under det dansk-tyska kriget under skandinavismens tid, slogs som frivilliga i Finland, anslöt sig till SS i Tyskland, avrättade människor i fångläger på Balkan, och har mer nyligen också synts i krigens Somalia, Iraq och inte minst Syrien. I just Syrien räknar International Center for the Study of Radicalisation (ICSR) med att cirka 100 svenskar anslutit sig till olika rebell- och terroristorganisationer. Många slåss primärt för att störta krigsförbrytaren Bashar al-Assad, men ett stort antal beskrivs bäst som radikala jihadister, av vilka många utbildats, radikaliserats och numera strider för vidriga organisationer som ISIS och al-Nusrafronten.

I Sverige är vi relativt förskonade från terrorattacker, men internationellt har hemvändande radikala blivit ett mycket verkligt problem. Den 24 maj i år öppnade en man eld på judiska muséet i Bryssel och dödade fyra personer. Den misstänkte gärningsmannen var Mehdi Nemmouche, en fransk medborgare som spenderat det senaste året som jihadist i Syrien. Detta beskrevs av Dan Byman och Jeremy Shapiro som den första dödliga spridningseffekten i Europa av Syriens inbördeskrig. Vid ett flertal andra tillfällen har planerade attacker av hemvändare stoppats av säkerhetstjänster.

Frågan är vad som händer med de svenska medborgare som krigat i Syrien om och när de bestämmer sig för att komma hem? Vilka avsikter har de och hur ska svenska myndigheter hantera dem och vilka resurser krävs? Hur sannolikt är det med terrorattacker och hur rädda ska vi i allmänheten vara? Det råder inga tvivel om att det svenska rättsystemet, underrättelsetjänster och sjukvårdssystemet står inför stora utmaningar. Den här texten bygger i stor utsträckning på forskning av min kollega Dan Byman, men med kommentarer till och tillämpning på den svenska kontexten.

Först och främst – vad är hotet?
Det rör sig inte om några massor, men siffrorna är fortfarande alarmerande. De har ofta stort stöd från sin omgivning hemma i Sverige – något som också är problematiskt. Även om historien visar att detta inte är ett helt nytt fenomen, så utgör jihadisterna i Syrien och Irak ett nytt problem genom att de ofta är mycket vältränade i terrorverksamhet och vapenhantering, de är stridstestade och erfarna, de är djupt indoktrinerade, och de har ett stort internationellt nätverk. På så sätt utgör de dessutom ett betydligt större hot än så kallade ”hemmaradikaliserade” som ofta saknar alla dessa egenskaper. Det råder med andra ord inga tvivel på att svenska återvändare utgör ett hot – inte minst i ett land där vi varit så förskonade från (framgångsrika) terrorattacker. Det räcker trots allt men en enda framgångsrik attack av några välutbildade operatörer för att skapa fruktansvärd förödelse och chock i det svenska samhället. Det finns dock även en rad anledningar till att hotet inte är så alarmerande som de värsta apokalyptikerna varnat för.

Förmildrande omständigheter
Många kommer att dö i krigets Syrien och kommer därför aldrig att återvända. Även om exakta siffror är svåra att komma över så verkar dödligheten bland jihadister vara stor – inte minst bland utländska krigare. En annan förmildrande och något cynisk omständighet är att rekryteringen av radikala element faktiskt tar potentiella terrorister långt bort från svenska gator och torg. Många av de mest radikala krigarna återvänder aldrig även om de överlever – dels därför att ISIS och andra tar passen ifrån dem, dels därför att de inte är intresserade av att flytta hem. Istället rör de sig ofta från konfliktzon till konfliktzon i regionen. Dessutom saknar många motivation för att attackera sitt hemland och detta skede finns det heller ingen fatwa mot Sverige som skulle kunna rikta terroristernas blickar mot oss och därmed utlösa en mer avsiktfull hemflyttsvåg. Utöver detta är dessutom många hemvändare helt desillusionerade av kriget, samt av organisationernas och ledarnas beteende. Kriget, kampen och det alternativa livsstil som ISIL och andra utlovar visade sig helt enkelt inte infria förväntningarna. En annan ofta bortglömd faktor är att de allra flesta som strider i Syrien är inte utbildade till terrorister, utan till gerillakrigare, vilket inte är två helt överförbara kompetenser. Slutligen, hemvändande jihadister och deras nätverk är hittills en mycket väldefinierad och enkel grupp för underrättelsetjänster att hålla ögonen på. Ofta har de varit aktiva på facebook och twitter, där de skrutit om sin verksamhet. Dessutom kan deras ”följare” i dessa nätverk också enkelt identifieras och kontrolleras – i alla fall med rätt resurser. Underrättelsetjänsternas värsta mardröm är därför inte hemvändarna, utan de som inte rest, de som saknar kontakter med kända nätverk, men som ändå sitter på resurser och hat att utföra terrordåd – så kallade ”ensamvargar”.

Hur bör vi hantera hotet?
Lämpliga åtgärder för att hantera dessa mycket reella hot kan delas upp i omedelbar riskhantering och mer långsiktig förebyggande verksamhet. Det juridiska konsekvenser som är lämpliga vid hemkomsten beror naturligtvis på var, hur, och med vilka organisationer som svenskar stridit. Den blåögdhet som kännetecknat svensk syn på dessa krigare måste dock förändras. Under resan från frivillig idealist eller äventyrssökare till hemvändande erfaren krigare finns det en rad steg där myndigheter kan ingripa. Själva rekrytering är ofta en del i en radikaliseringsprocess som är ett betydligt större problem än att resa eller inte, och övertalningsförsök att inte åka som testats i bland annat Danmark har sannolikt inte haft så stor effekt. Kanske kan däremot den radikaliserades omgivning påverkas och arbetas med i dessa försök. Steg två är att försvåra inresan till krigsområdet. Att ta sig in i Syrien är alltför lätt – med en charterbiljett till Turkiet och en insider som möter upp är det egentligen bara att promenera in. Här kan samarbete med länderna i regionen förbättras betydligt.

Vid hemkomsten är det uppenbart att dessa individer måste övervakas och eventuellt arresteras. Här är det viktigt att inte bara lagstiftning utan även underrättelsekapacitet räcker till. Att anta att hemvändare är skyldiga till brott vore dock ett stort misstag – rättsligt och strategiskt. Många kommer att ha stridigt för något både de och västvärlden stödjer – störtandet av al-Assad. ICSR i London menar att inte skapa möjligheter för hemkomst för dessa individer kan förvärra istället för att hantera problemet. Oavsett straffdebatten är det slutligen också uppenbart att många hemvändare kommer att kräva terapi och vård. Att fånga upp dessa individer är inte bara ett sett försöka fånga upp potentiella hot, eller att skapa bättre insikt och underrättelse av fenomenet. Det är också ett sätt att hantera problem som psykologiska problem kan skapa bortom terroristhotet, och som vi är skyldiga människorna i hemvändarnas omgivning. Många hemvändare, oavsett deras avsikter med resan till Syrien eller hemresan till Sverige, kommer att ha allvarliga problem i form av PTSD och andra störningar och riskerar därmed att bli farligare än de behöver bli.

Förebyggande av fenomenet
Att svenska medborgare ansluter sig till radikala terrororganisationer måste naturligtvis ses som ett samhälleligt misslyckande. Vissa individer har störningar som gör att de alltid kommer alltid att söka sig till våld och konflikter – Jackie Arklöv är ett sådant exempel. Fenomenet med utländska jihadister är dock mer utbrett än att skylla på enskilda individers läggning och istället måste vi fundera över hur samhället kan stoppa den radikaliseringsresa som flera av individerna gjort under en längre tid innan de fattar beslut om att ta till våld mot civila för att uppnå sina politiska mål.

Ett större problem än denna text kan angripa berör hur stabilitet kan skapas i Mellanöstern och hur kriget mot terrorismen kan avslutas en gång för alla. Det senaste årtiondets krig har skapat en lång rad rekryteringsplattformar för radikaliserade, missnöjda eller äventyrslystna unga. Krigen har även lett till lidande bland civila, och en misstänksamhet mellan arabvärlden och västvärlden, vilka kan bidra till radikaliseringsprocesserna. Lite mer om mina tankar om detta här.

Slutligen: Är Sverige unikt?
När det gäller säkerhet och hotbildsanalys finns det alltid en risk med att överföra internationella analyser på Sverige. En lika stor risk är emellertid att automatiskt beskriva Sverige som unikt och därför mindre sårbart. En faktor som kan avgöra hemvändares benägenhet att fortsätta kampen i Sverige eller någon annanstans är huruvida det finns en fatwa som uppmanar till attack mot Sverige. Detta finns inte i dagsläget, men skulle en jihad-fatwa utfärdas mot Sverige så utgör naturligtvis de radikaliserade hemvändarna ett hot – inte minst genom den träning och kapacitet de besitter. En skillnad mellan USA och Europa är hur integrerad den muslimska befolkningen känner sig. Här har Sverige en stor utmaning i det utanförskap som ofta beskrivs blandinvandrare. Motivation att fortsätta kampen på hemmaplan ökar därmed. Här måste jag dock erkänna att jag kunskapsmässigt är ute på tunn is och jag vill istället hänvisa till den forskning som utförs på FHS av bland andra Magnus Ranstorp för att få en bättre insikt i mer specifikt svenska problem.

Slutligen, hotet mot Sverige kommer inte bara från svenska hemvändare. Attacken i Bryssel involverade en fransk medborgare, och den misslyckade självmordsattacken i Stockholm den 11 december 2010 utfördes visserligen av en svensk medborgare, men som hade radikaliserats och tränats i England. Rörligheten inom Europa är total och det kommer att krävas ett mycket väloljat internationellt samarbete för att hantera de många tusen Européer som en dag återvänder hem.

Robert Egnell

Robert Egnell (PhD) är sedan drygt tre år tillbaka Visiting Professor and Director of Studies inom Security Studies Program på Georgetown University. Han är även tjänstledig docent Försvarshögskolans strategiavdelning och beräknas komma hem till sommaren 2015. Han kan följas på @robertegnell

Regeringen Löfvens skapelseberättelse

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I Strax är Stefan Löfvens första vecka som vår statsminister över. Vid regeringsbildningen i fredags utsågs som väntat Margot Wallström till utrikesminister och Peter Hultqvist till försvarsminister. Det finns ömsom vin och vatten att peka på under denna vecka. Fem reflektioner: A) Ryssland återkom i regeringsförklaringen efter fyra års frånvaro(!) […]

Goda förutsättningar!

Foto: Försvarsmakten


Vi har en ny regering i Sverige. Om denna regering kan man tycka både det ena och det andra eftersom man redan hamnat i blåsväder runt olika frågor. Men som omväxling så ser det vid en första anblick väldigt stabilt ut när det kommer till försvarspolitiken, något vi inte är bortskämda med från den senaste mandatperioden.

Försvarsminister

Att Peter Hultqvist skulle bli försvarsminister var en lågoddsare, och det var som jag ser det ett mycket bra val. Till och med det allra bästa valet med utgångspunkt tagen i vilka möjliga kandidater som fanns inom det rödgröna blocket.

Hultqvist har under sin tid som ordförande i försvarsutskottet lagt en mycket bra grund för sitt nya ämbete genom att ha engagerat sig och satt sig in i alla de försvarspolitiska frågorna som i vissa fall kan vara mycket komplexa och svåra att förstå. Jag blev särskilt imponerad under senaste Almedalenveckan där han deltog under i stort sett samtliga försvarspolitiska seminarier och var också den som vann mest förtroende i debatterna. Peter Hultqvist har som jag skrivit tidigare alla förutsättningar för att lyckas som försvarsminister och dessutom bli respekterad och omtyckt.

Försvarsutskottet

Inte nog med att förutsättningarna för försvarspolitiken i regeringen har förbättrats så har så även skett i försvarsutskottet där Allan Widman (fp) blev ny ordförande. Få andra aktiva riksdagspolitiker är så insatta i försvarsfrågan så som Widman är. Även här är förutsättningarna goda.

Vad som dock är något bekymrade är att en stor andel av ledamöterna som satt med i försvarsberedningen har bytts ut. Alla dessa var insatta i omvärldsutvecklingen samt läget i Försvarsmakten Torbjörn Björlund (v), Peter Rådberg (mp) och Staffan Danielsson (c) är inte ens kvar i riksdagen. Av 17 ledamöter är 10 helt nya inom försvarspolitiken vilket innebär att kontinuiteten givetvis påverkas. Försvarsfrågorna är som sagt ofta komplexa och kräver därmed en helt annan kunskap än den allmänpolitiska för att kunna hantera på ett seriöst och trovärdigt sätt.

Så här ser det nya försvarsutskottet ut:
Allan Widman (FP), ordförande

Åsa Lindestam (S), vice ordförande
Peter Jeppsson (S)

(Ny) Kent Härstedt (S)
(Ny) Alexandra Völker (S)
(Ny) Paula Holmqvist (S)
(Ny) Mattias Ottosson (S)
Hans Wallmark (M)

Johan Forssell (M)
(Ny) Lena Asplund (M)
(Ny) Jan R Andersson (M)

Mikael Jansson (SD)
(Ny) Roger Richtoff (SD)
Mikael Oscarsson (KD)
(Ny) Daniel Bäckström (C)
(Ny) Per Olsson (MP)
(Ny) Stig Henriksson (V)

Tjänsten som statsseketerare på försvarsdepartementet

Något som i dag överraskande var Försvarsmaktens och regeringens besked om att ny statssekreterare på försvarsdepartementet blir generallöjtnant Jan Salestrand som i dagsläget är chef för ledningsstaben och Högkvarteret.
Av de reaktioner jag tagit del av under dagen så framkommer både glädje och oro över detta besked. Personligen ser jag det som mycket positivt att Peter Hultqvist väljer personal ur Försvarsmakten som statssekreterare, en tjänst som i allra högsta grad tidigare har varit strikt politisk.
Försvarsminister Hultqvist kommenterar det hela så här till SvD.

– Jag vill etablera ett bra samarbetsklimat mellan departementet, försvarsmakten och andra myndigheter. Jag har ju samarbetat med Jan som ordförande för försvarsutskottet och är övertygad om att han kan jobba som en bra ledare med sina gedigna kunskaper om försvarsmakten, säger Peter Hultqvist till SvD. 

Försvarsministern understryker att problemen inom försvaret, den ansträngda försvarsekonomin och det skärpta omvärldsläget med ökar militär verksamhet gör att Salestrands erfarenhet som general kommer väl till pass i dessa tider.

Jag bedömer att dialogen mellan Försvarsmakten och regeringen kommer att förbättras avsevärt jämfört med det som närmast kan liknas med ett skyttegravskrig under senaste mandatperioden och som inte leder till annat än misstroende och problem.

De signaler jag fått inifrån Försvarsmakten är dock inte enbart positiva. Jan Salestrand omnämns av flera som en person som aktivt motarbetat Marinen. När jag bett om några konkreta exempel på sådant så hänvisar många till bl.a. materielanskaffningen där Marinen är satt på svår svältkost. Andra hänvisar till att Jan Salestrand är en av regissörerna bakom inriktningsbeslutet 2009 och därmed dagens insatsorganisation som av många numera anses förlorat sin operativt relevans då den till stor del är anpassad för internationella insatser. Kritikerna menar då att Salestrand i sin nya roll som statssekreterare skulle utgöra ett hinder för en utveckling av Försvarsmakten mot en mer operativt relevant organisation givet omvärldsutvecklingen.

Personligen tror jag att detta kommer att bli väldigt bra oavsett oroliga kollegors bedömningar. Alternativet hade varit en civil politisk tjänsteman likt tidigare statssekreterare Carl von der Esch. Det Jan Salestrand nu kommer att kunna bidraga med anser jag är värt mycket inför kommande försvarspolitiska utmaningar, och eftersom vår nya försvarsminister är en klok man och med ett gott öga till Marinen så är jag inte särskilt orolig.

Jag vill härmed gratulera er alla tre; Hultvist, Widman och Salestrand till era nya befattningar och önska er lycka till. En saklig och trovärdig försvarspolitik är nu viktigare än någonsin med anledning av ett kraftfullt försämrat omvärldsläge och en extremt ansträngd svensk försvarsekonomi. Ni lär inte gå sysslolösa under den nyligen påbörjade mandatperioden.

Bloggar: BrixSki