januari 2015 – Sida 5 – Försvarsbloggare

Ska man leva som man lär?

Abstrakt: Det beror på. Många har en bestämd uppfattning huruvida man ska leva som man lär. Men som så ofta är svaret ett rungande ”det beror på”. Låt oss bena lite i när man ska och inte ska. För övrigt kommer detta benande i frågors dualitet vara ett återkommande tema på denna blogg. Om man…

Ryska staten stödjer flera stora företag

Den ryska staten uppgav på nyårsafton att man vidtar åtgärder för att stödja flera stora ryska företag. Staten kommer att stödja gasprojekt och även tillhandahålla kapital till Gazprombank som är den tredje största långivaren i landet.

Rysslands utländska reserver har under det senaste året sjunkit från 510 till 389 miljarder dollar, uppgav centralbanken på nyårsafton.

Inflationen för helåret 2014 uppgick till 11,4 procent i spåren av högre importpriser i den svaga rubelns spår.

Källa: The Wall Street Journal.

Vad i helvete krävs?

Finns Finland? Tveksamt om man utgår från dagens svenska tidningar.

Vad måste Finlands president göra för att få uppmärksamhet i svenska medier?

För fyra dagar sedan ringde presidenten i Finland upp presidenten i Ryssland. Enligt helt öppna källor var Finlands president först och främst mån om att tala med den store grannen om Ukraina. Resultatet av samtalet framgår indirekt av president Sauli Niinistös nyårstal, som nu även finns att läsa på svenska i sin helhet. Talet börjar direkt med Ukraina och säkerhetspolitiken och något mer allvarligt nyårstal om säkerhetspolitik har knappast hållits av en nordisk statschef på flera decennier.

Om Ukrainakriget sade presidenten bland annat ”Krig är inte bara nyheter från fjärran land, nu är det verklighet i Europa”. Sedan blev det ännu mer klarspråk:

”Vi fördömde Rysslands olagliga annektering av Krim genast efter att det hänt och därefter Rysslands agerande i östra Ukraina. Vi har gjort detta tillsammans med EU, men också i våra egna direkta kontakter med Ryssland. Vi fördömer de olagliga annekteringarna, det olagliga bruket av vapenmakt och försöken att begränsa staters självbestämmanderätt.”

Om effekterna av detta för oss i norra Europa sade presidenten: ”Den ökade spänningen avspeglar sig även på Finlands närområden, även om vi inte själva är hotade”.

Om Finlands försvar sade Niinistö bl a:

”Finland har, som ett av få europeiska länder, även efter kalla kriget sett en militär konflikt som en möjlig hotbild och bevarat den försvarsförmåga som detta kräver. Detta har varit en hållbar lösning. Utmaningen ligger dock i att säkerställa ett trovärdigt försvar som samtidigt motsvarar det förändrade läget och även överraskande hotbilder. Det är inte möjligt utan betydande extra satsningar.”

Därefter tog presidenten upp försvarssamarbete med Sverige, men inte bara Sverige. Läs hela talet själv, klicka bara på dessa ord, och försök sedan finna några svenska rapporter om presidentens ord. Därtill har våra medier även missat Niinistös telefonsamtal till Putin, som rimligen var avgörande för flera av talets viktigaste formuleringar. Försvann Finland bara från alla svenska kartor i slutet av 2014?

Så här sammanfattade YLE:s svenskspråkiga redaktion nyårstalet.

Privata militära företag

Läs gärna ovanstående rubrik med någon lämplig dramatisk musik i sinnet! För visst är det så att när vi pratar om PMC eller PMF så föreställer vi oss något som närmast associeras med ett våldsindränkt dataspel eller om laglöshetens Irak efter USA:s markinvasion 2003.

Men är det verkligen en sann bild? Är vi eller någon annan betjänt av den bilden? Vem driver public relations agendan?

Vi skall avvakta med informationsaspekterna något och istället börja från början. Födelsen av företeelsen PMF brukar tillskrivas en grupp f.d. veteraner ur SAS (Special Air Service, ett specialförband inom den brittiska armén). Sir David Stirling och John Woodhouse grundade företaget WatchGuard år 1965. Deras första uppgift var en ren underrättelseuppgift där de för brittiska staten kontrollerade status på eldupphör-överenskommelsen i Yemen. Därefter följde en rad pojkboksliknande äventyr i Zambia, Sierra Leone, diverse oljeländer runt Persiska viken tills de deltog i ett misslyckat kuppförsök mot Muammar Gaddafi 1971. Därefter gick det utför och Stirling hoppade av 1972. En annan intressant uppgift om Stirling är att hans andra bolag, KAS Enterprise på uppdrag av WWF (World Wildlife Fund på den tiden), spanade på och slog till mot smugglingen av elefantbetar ur Sydafrika på 70-talet. Just Sydafrika var också en grogrund för nya PMF, t.ex. legendariska Executive Outcomes.

Sverige har också en del av historien främst genom Securitas och Grupp 4. Faktum är att Grupp 4 (idag känt som G4S) grundades av svensken Jörgen Philip Sörensen. Han hade visserligen danskt påbrå men föddes i Malmö. Grupp 4 var från början en division i Securitas där Sörensen samlade fyra brittiska vaktbolag under det beskrivande namnet.

Nästa milstolpe i utvecklingen av PMF var när den militära logistiken började sin privatiseringsresa. 1985 drog USA igång ett program som kallades ”Logistics Civil Augmentation Program”, LOGCAP. För att beskriva och förstå LOGCAP måste man först gå igenom en rad logistikprinciper t.ex. definition av begreppen Host Nation Support, Contractor Support to Operations, In Country Resources etc. men det gör vi inte i det här inlägget, men sannolikt i framtida inlägg. Kort sagt startade LOGCAP en mycket stark trend där mer och mer militära uppgifter lades ut på entreprenad hos privata företag. En trend som inte visar några tecken på att mattas av.

När det Kalla kriget tog slut 1989-91 så blev raskt uppskattningsvis sex miljoner soldater och officerare på västsidan utan jobb under de första åren. I den vevan kunde man se hela förbandsenheter, t.ex. Sydafrikanska 32nd Reconnaissance Battalion bli ett privat företag.

Även på östsidan förekom liknande utveckling. Gamla Sovjetiska veteraner ur Spetsnaz Alpha med Överste Golvatov i spetsen startade företaget Alpha-B i augusti 1993. Just Alpha-veteraner är extra intressant när t.ex. Blackwater kommer på tal eftersom de var involverade i dödsskjutningarna i samband med de Baltiska staternas utbrytningar ur Sovjetunionen 1991. Det finns också tydliga kopplingar mellan Alpha-B och organiserad brottslighet och politik!

Det går inte att skriva om PMF och strunta i Blackwater. För oerhört många, även officerare i svenska Försvarsmakten, är PMF och Blackwater synonymt. Det är fel ur många synvinklar. Dels domineras dagens PMF-marknad av logistikföretag och rent omsättningsmässigt i pengar så är logistikföretagen väsentligt mycket större. Men också för att Blackwater gjorde ett antal misstag som inte många andra PMF har gjort. Det viktigaste misstaget var att i sin tur kontraktera ut uppdrag på underleverantörer som dessutom tilläts lägga ut kontraktet på lokala leverantörer.

Blackwater grundades 1997 av den mycket intressanta personligheten Erik Prince. Läs gärna om honom, det är nästan ett separat inlägg. Det pågår en mytbildning runt honom värdig en afrikansk diktator. 1990 fick den då 21 år gamle Erik en praktikplats i Vita huset under George Bush den äldre och strax därefter en praktikplats för Ronald Reagans gamla talskrivare Dana Rohrabacher. 1992 tog han värvning i amerikanska flottan och blev sedemera antagen till Navy Seals. Han genomförde uppdrag för Team 8 i Mellanöstern och på Balkan men det var Rwanda-kriget som fick honom besluta sig för att starta Blackwater, allt enligt hans egen levnadsbeskrivning.

Blackwaters viktigaste bidrag till PMF-historien är förstås massakern i Baghdad den 16 september 2007 när operatörer ur Blackwater sköt ihjäl 17 civila och skadade 20. Varför beskrivs det som ”viktigast”? Efter detta började hela situationen med kontraktörer för den amerikanska försvarsmakten att granskas av den amerikanska kongressen och domstolar. Domstolarna misslyckades med att hantera situationen men eftersom amerikansk media och opinion påverkade lagstiftarna att ändra regelverket för hur kontraktörer används i insatsområden, ändrades förutsättningarna. Denna process pågår ännu.

I dagarna avslutades ISAF i Afghanistan. NATO’s insatser där är inte helt avslutade. En ny mission, Resolute Support Mission uppstod den 1 januari 2015 och över 10 000 amerikanska soldater är fortfarande i landet. Men medan ISAF var en stridande operation där NATO och partners stred sida vid sida med den Afghanska armén är RSM en ren rådgivningsmission. Alla förstår att det finns undantag men det är den officiella linjen. Detta innebär att kraven på och omfattningen av privata militära företag i Afghanistan minskar väsentligt även om faktiskt ration för PMF vs statligt anställda aldrig varit högre. Det innebär också att just nu sätter sig ett stort antal militärer, politiker och företagare ned för att utvärdera hela ISAF-insatsen sett ur ett PMF-perspektiv. Det kommer att komma ut oerhört mycket matnyttig kunskap från detta arbete.

2012 skrev Joakim Berndtsson en rapport för Gothenburg Research Institute, ”Den privata säkerhetssektorn i internationella operationer”. Göteborgs freds- och konfliktforskarvärld har haft låg status bland officerare sedan de gamla 68-veteranerna Hans Abrahamsson och Björn Hettnes härjningar men CSMS representerar något helt annat. Borta är den default-kritiska biasen och istället ser vi konkret och nyttobaserad forskning under Institutet för Globala Studier. Joakim Berndtssons rapport är avgränsad till Privata säkerhetsföretag i internationella operationer vilket är lite synd eftersom detta är ganska väl genomlyst och dessutom har relativt liten betydelse i nationella och globala kontext annat än möjligen som slagträ i politisk propaganda.

Då är istället Marcus Mohlins arbete på Försvarshögskolan att föredra. Han har tagit ett helhetsgrepp om utvecklingen. Han studerar PMF globalt och lokalt och han inkluderar samtliga tjänsteområden, inte bara säkerhet och skydd. Han gör det under rubriken ”Outsourcing som strategi” vilket är ett mycket bättre angreppssätt. Han har även myntat begreppet ”diskreta resurser” i sammanhanget vilket är mycket användbart och ger en relevant politisk aspekt på ämnesområdet. För detta handlar naturligtvis om politik. Mer om det i avslutningen nedan.

Nyckelfrågan för Mohlin har varit ”På vilket sätt förstärker, och emellanåt ersätter, USA sina militära förmågor med hjälp av civila företag och deras specifika resurser och kompetenser?”. Att Mohlin väljer USA beror på att han besökt branschorganisationen IPOA årligen och att USA är det land i världen som kommit längst med outsourcing och lägger i särklass mest pengar på PMF.

Mohlin beskriver att begreppet PMF leder helt fel, det associerar till legoknektar snarare än till en naturlig utveckling av försvarsindustrin till att omfatta mer än enbart materielsystem. Han konstaterar också att marknaden av naturen är global och helt internationaliserad. Det hindrar dock inte att han funderar på hur Sverige bäst nyttjar trenden.

Först och främst kan man konstatera att numera finns allt att köpa på marknaden. Från stridsflygsystem via lednings- och sambandssystem till ammunition och personlig utrustning. Borta är sedan länge den tid då staten själv ägde och kontrollerade all produktion av materiel till Försvarsmakten. Tvärtom så är trenden mot total outsourcing via offentlig/privat samverkan urstark och visar inga tecken på avmattning.

Skriver man om svenska PMF kan man inte låta bli att nämna Vesper Group. De kallar sig ”säkerhetskoordinatorer” och arbetar åt svenska utrikesdepartementet bland annat i Afghanistan. De erbjuder i första hand personskydd. Precis som den amerikanska förlagan har Vesper Group hamnat i juridiska klammerier. Bland annat har det tidvis varit oklart om de har varit anställda av UD eller av det privata företaget. De har också misstänkts för vapensmuggling, något de helt friades från. Vesper Group är ett litet ungt företag. De har funnits sedan 2004 och omsätter ca 50 MSEK. Detta kan jämföras med t.ex. Hägglunds som omsätter 2,2 miljarder SEK och har funnits i över 100 år.

Denna artikel skall ses mot bakgrund av huvudtrenden outsourcing och OPS. Vi kommer att se en ökad privatisering av militär verksamhet även i Sverige. Men det är inte solklart att det blir billigare och långt ifrån säkert att det blir bättre. Som väljare och skattebetalare i Sverige är det viktigt att förstå att det politikerna presenterar som effektiviseringar och utgiftssänkningar också har en baksida i form av minskad säkerhet, ökat beroende av aktörer utom politisk kontroll och värsta fall bristande användbarhet i kris och krig. Ämnet har berörts av oss förut där vi varnat för riskerna med att lägga ut för mycket logistik på externa civila och privata företag som i en krigssituation helt enkelt vägrar eller saknar förmåga att fullfölja.

Privata Militära Företag kräver ett eget lagrum. Joakim Berndtsson skriver ”Uppluckringen av offentligt och privat är dock en viktig effekt av den så kallade privatiseringen av säkerhet, och bidrar till att göra frågor om definition, ansvar, kontroll och reglering än mer komplexa.”

Vi kan bara hålla med. Det finns också en tendens att överdriva behovet av sekretess och detta är ytterligare ett skäl till att utveckla lagstiftningen på området. Om regeringar och stater kan gömma verksamheter som normalt skulle kunna granskas av tredje statsmakten baserat på offentlighetsprincipen, i företag som istället skyddas av lagen om företagshemligheter – vad får vi då för utveckling? Detta är en förenklad beskrivning, vid misstanke om lagbrott kan polis och åklagare förfoga över all dokumentation som bolaget har men med tanke på hur svårt de haft att strypa Pirate Bay som ändå är källarverksamhet – hur lätt är det för lagens exekutiva funktionärer att få grepp om privata företag som dessutom jobbar på uppdrag av regering och myndigheter?

Gör ett enkelt test med dig själv – hur många svenska privata militära företag känner du till och vilka uppdragsgivare har de?

Återbesök hos solidaritetsförklaringen

I juni 2009 fastställde Riksdagen den svenska solidaritetsförklaringen i vilken Sverige utfäster sig att inte stå passivt om ett annat EU-land eller nordiskt land skulle drabbas av ett angrepp. Bakgrunden till solidaritetsförklaringen såsom den framställdes av den dåvarande regeringen läses bäst i dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2010.

Solidaritetsförklaringen har sedan dess varit lika omhuldad av regeringarna och dess försvarspolitiska företrädare, som den varit ifrågasatt av försvarsdebattörer för dess ringa konkretisering. Inget sägs om vilket stöd som ska lämnas och än mindre om vem ska komma till Sveriges stöd, varvid den grundläggande planering som krävs för dylika fal, några månaders arbete, heller inte går att verkställa. Sedan annekteringen av Krim och det efterföljande kriget i Ukraina har dock tonen kring den svenska solidaritetsförklaringen inrikespolitiskt varit lägre än tidigare. Att diskutera hur Sverige ska ge stöd till grannländerna har inte alls varit lika populärt, även om 2014 inleddes med ett besked om att regeringen och Socialdemokraterna var överens om att Sverige ska öva tillsammans med NATO Response Force, NRF. NRF är NATO:s motsvarighet till EU:s stridsgrupper och Finland har sedan flera år haft den roll i NRF som Sverige nu ska använda för att ersätta det bortfall av erfarenhet som neddragningen i Afghanistan medför. Vad gäller att ta emot stöd har Sverige äntligen börjat titta på hur ett värdlandsavtal med NATO ska utformas i syfte att effektivt kunna ta emot stöd. Ett riksdagsbeslut är dock inte aktuellt förrän 2016.

För grannländerna är dock den svenska solidaritetsförklaringen mer intressant än någonsin och då framförallt för de baltiska staterna. Till följd av staternas ringa areal och deras utsatta läge, är de i sitt försvar beroende av snabbt stöd från andra NATO-länder. Den pågående och regelbundna övningsverksamheten från diverse NATO-länder i Baltikum och Polen är endast ett sätt att skapa ett farthinder. Ändå är det tillförseln av kvalificerade förband som krävs för ett försvar av länderna. Här enades NATO-länderna vid höstens toppmöte i Wales om att skapa en särskild snabbinsatsstyrka om 4000 man för försvaret av de östeuropeiska medlemmarna, läs Baltikum, inom ramen för NRF. Den nya styrkan benämns VJTF, Very High Readiness Joint Task Force. VJTF-styrkan ska till skillnad från konventionella NATO-resurser ha en mycket hög beredskap och sättas in på kortare tid än NRF, som liksom EU:s stridsgrupper ska kunna påbörja lösandet av uppgifter efter 10 dagar från beslut. Uppsättandet av styrkan förändrar dock inte det faktum att de baltiska staterna och NATO fortsatt är beroende av att Gotland och södra Sverige är i vänligt sinnade händer. Utan vänligt sinnad kontroll över Gotland och södra Sverige finns mycket ringa möjligheter att genomföra en tilltransport av förband över havet eller genom luften, och möjligheterna att uppträda med stridsflyg nära de baltiska staterna nedgår också. Detta är ett stort orosmoln för de baltiska staterna, vilket försvarsminister Peter Hultqvist vittnat om under hösten. Inte undra på att det då reses frågetecken kring vad den svenska solidaritetsförklaringen egentligen är värd, eftersom inga utfästelser görs.

Samtidigt har samtliga partier i Sverige återigen ställt sig bakom bedömningen att Sverige aldrig kommer att drabbas av ett enskilt angrepp utan ett krig eller en konflikt i vårt närområde kommer att drabba flera länder. Emedan man samtidigt fastställt att ett enskilt angrepp mot Sverige är osannolikt, säger man desto mindre om utsikterna för en konflikt som berör närområdet. Situationen är dock tillräckligt oroande för att våra grannländer nu drastiskt ska höja sin försvarsanslag redan 2015.

Vilka möjligheter har dock Sverige att för att verka dämpande i närområdet? Det kan konstateras att ett agerande i första hand kräver just ett aktivt ställningstagande, vilket traditionellt varit svårt att dra ur den svenska politiken när det gäller närområdet. Det är lätt att uttala sig hårt om något som händer i en annan världsdel, men när det gäller närområdet smyger man fram. Om man nu inte är redo att ta steget in i NATO, finns det ändå möjligheter att verka inom ramen för den tidigare avgivna solidaritetsförklaringen. Ett sådant sätt är i så fall att ställa upp med ett förbandsbidrag inom ramen för VJTF, vilket säkerligen skulle emottagas med öppna armar från de baltiska staterna. Samtidigt som det skulle innebära att Sverige ges fortsatt möjlighet till kvalificerade övningar, skulle det också innebära en dämpande effekt i och med att vårt stöd till de baltiska staterna i än högre manifesterades. Slutligen skulle det också ge Sverige en möjlighet till större insyn och påverkan avseende utvecklingen i Östersjöområdet.

Ny försvarsblogg – Reservofficer

Idag startar Reservofficersbloggen. Det är grupperingen bakom Twitter-kontot @Reservofficer1 som skriver här men mellan varven kommer vi också att släppa in gästskribenter.

Eftersom ingen av oss gör det här på heltid så kommer bloggen sakta men säkert snyggas till och diverse gadgets och widgets och allt vad det heter kommer att läggas till. Just nu ser den bedrövlig ut men hav förtröstan, den blir bättre och snyggare med tiden.

Tanken är också att bidra med flera olika spännande tjänster för dig som är verksam inom sociala media med fokus på säkerhetspolitik och försvarsfrågor. Ett exempel är Försvarstwittrartoppen som vi skall försöka underhålla. Det är ett kul sätt att variera FollowFriday-funktionen på Twitter.

Som du säkert sett försöker vi vara en blåslampa i r*ven på journalister och redaktioner så en idé vi jobbar på är att lista och rejta journalister. Ett bra sätt att komma långt ner eller halka ur den listan är att okommenterat använda ryska statskontrollerade medieföretag som källa.

En artikelserie är under produktion med övertiteln ”Det privatiserade totalförsvaret”. Vi avslöjar inte mer om det just nu men det kommer att bli mycket intressant att göra research och skriva om det.

Det finns även skönlitterära ambitioner här och var men just nu känns det som att alla uppslag till fiktion överträffas av verkligheten innan det ens lämnat idéstadiet. Vart skall detta ta vägen? För stunden spånas på en story om Ryssland efter Putin. Synnerligen angeläget.

Har du tips på ämnen som du vill att vi skriver om så går det bra att hinta om det i kommentarerna.

Vi ses i bloggosfären och twetern!

Nyårsblogg

av Lars Wedin År 2015 börjar i våldets och nödens tecken. Sällan har väl så mörka moln präglat världen som vid detta årsskifte. Frågan är vilka oväder som kommer att drabba oss. Mellersta Östern brinner när gränser ritas om av terrorn, som sprids av, bland andra, DAECH (ofta kallat ”islamska staten”), Al-Quaïda och Syrien. Talibanernas […]

En dyster tillbakablick i reprisform

Jag har ägnat en liten stund på eftermiddagen åt att gå några igenom gamla inlägg på bloggen för att se tankegångarna i samband med det förra försvarsbeslutet. För ganska jämnt 5 år sedan (december 2009) hade jag hamnat i en replikväxling med dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors om den då förda försvarspolitiken och framtiden. Nedan finns inlägget återgivet i sin helhet. Vill man läsa dåvarande försvarsministerns replik får man gräva i hans bloggarkiv där inläggen från försvarsministertiden återfinns.

Avskalat – replik till försvarsministern (ursprungsinlägget)

Jag uppskattar att försvarsministern tagit sig tid att svara på mitt inlägg från i tisdags. Han har helt rätt i att jag inte motsätter mig solidaritetsförklaringens grundläggande innehåll. Men jag anser att den svenska solidaritetsförklaringen är just bara tomma ord utan bakomliggande substans.

Fungerar det verkligen med en svensk säkerhets- och försvarspolitik som är så skild från grannländernas om vad som är de dimensionerande hoten? Såväl Finland som Norge och Baltstaterna är eniga i att ”det nya Ryssland” utgör det hot man dimensionerar sitt försvar efter. Det är som bekant inte en åskådning som delas av Sverige.

De svenska säkerhetsgarantierna för grannländerna är ett ytterst genomskinligt poker face med bakomliggande dålig hand. Sverige har inga militära resurser att kunna avdela till stöd för någon annan nation och kommer inte att ha det 2019 heller som det ser ut.

Utan att djuploda i det hela kan man säga att vi idag talar om säkerhetsgarantier och att kunna ge och ta emot hjälp från andra nationer utan några konkreta förberedelser, medan vi tidigare hade konkreta och långtgående förberedelser framförallt för att ta emot hjälp och vissa fall även ge, men de fick inte omtalas. En paradox minst sagt.

Försvarsministern kategoriserar in mig bland dem som tror att ett storskaligt invasionshot är föreliggande. Det är att göra det enkelt för sig. I höstas genomfördes för andra gången beredskapsövningen Dagny med resultat som visar på att de senaste tio åren varit kostsamma för svensk beredskap. Förra Dagny genomfördes för tre år sedan (frågan varför ingen övning genomförts sedan dess är ju klart intressant). Man måste ju ändå hoppas att det scenario som övades under Dagny anses vara en av de mer troligare hotbilderna, annars har mycket energi och pengar lagts på fel håll. För att genomföra den förstärkning av Gotland som övades under Dagny blottställde man i stort sett övriga Sverige, framförallt avseende kritiska resurser som t ex luftvärn.

En tusentals år gammal lärdom är att försvara sig med små resurser där fienden är stark och slå där fienden är svag. Det senaste århundradet har man talat om detta som manöverkrigföring och indirekt metod där man för att uppnå ett mål påverkar fienden på ett annat sätt än det han förväntar sig och förberett sig för. Istället för att angripa det hårt försvarade huvudmålet för sin kampanj, angriper man de blottställda sårbarheter som fienden är beroende av. Genom att koncentrera resurserna till Gotland blir övriga Sverige ett fullkomligt smörgåsbord av kritiska sårbarheter.

Resurser avsevärt mindre än vad Gotland fram till år 2000 hade på egen hand, måste nu skrapas ihop från resten av landet och därmed blottställa detta. Jag står fast vid min fråga: Vilket län ska försvaras?

Försvarsministern vet att berätta att nuvarande och tidigare ÖB varit entydiga med att Sverige kan försvaras mot de hot som går att se idag. Yngre officerare har i alla tider raljerat om äldre officerare, att FHS är den plats där man slutligen får sin ryggrad utryckt. Det är ytterst svårt att idag hitta en överste som inte håller sig till den officiella versionen av svensk försvarsförmåga när han uttalar sig i offentliga sammanhang. Privat och med kollegor är översten oftast ytterst bekymrad, men den versionen får de flesta oftast inte se förrän efter pensionen eller efter civil karriärsväxling. De få överstar, kommendörer etc som tagit bladet från munnen under sin karriär blev just inte mycket mer än överstar (Ulf Henricsson, Bo Pellnäs, Hans von Hofsten m fl). ÖB har tyvärr inte möjligheten att ta bladet från munnen.

Vad är överskådlig tid? Det försvar vi bygger idag är det vi har om 10-15 år och det gäller såväl i Sverige som andra länder. Som bekant är det försvar som nu byggs av regeringen avseende IO14 o s v, inte färdigt förrän 2019 enligt ursprunglig plan (att planer aldrig håller torde vara bekant). Vem kan överblicka världssituationen 2019 eller ens 2014?

Skalbarheten i det nya försvaret är inget jag imponeras av. Ett uppskalat försvar som rimligen minst fördubblas i jämförelse med dagens, är inget man köper på den öppna marknaden. Det finns inte 50 000 soldater redo att utbildas på en månad, ett år eller ens tre. Det finns definitivt inget kompetent ledarskap att plocka fram för att utbilda dem eller framförallt för att leda de nya förbanden. Ej heller finns det någon materiel att snabbt få fram. Som försvarsministern ofta påpekar är det högst otroligt att en kris eller konflikt endast skulle drabba Sverige, utan den kommer att beröra många andra länder och man är sig själv närmast när det gäller krigsmateriel. Krigsmateriel är långsiktiga anskaffningar. För den med kort minne borde Hkp 14 visa det med all önskvärd tydlighet, för oss med längre minne finns det otaliga historiska exempel. Man ger inte 40 personer som aldrig sett hockey annat än på tv, ett par skridskor, några klubbor, en whiteboard och uppgiften att om 3 månader vinna VM-guld i hockey. Att odla fram ett A-landslag är en process som tar minst 15 år för spelarna och betydligt längre för ledarskapet. Uppgiften är helt klart jämförbar med försvaret. Ett lands försvar är dess landslag som ska vara redo att spela den yttersta av landskamper där det inte finns annan prisplats än för segraren.

Framförallt imponeras jag inte av försvarsministerns utfästelse att försvaret skalas upp om hotbilden förvärras. Under 90-talet omtalades av politiker, säkerhetspolitiska bedömare och ledande militärer ett antal kriterier för situationen i vårt närområde, som om de infriades skulle leda till en svensk återtagning. Idag har vi i princip sett dem alla – ett Ryssland där den demokratiska utvecklingen stagnerat och på vissa håll regredierat, ett Ryssland som återtar sin landstigningsförmåga i Östersjön, ett Ryssland som återtagit sin förmåga till samordnade storskaliga luftlandsättningar och ett Ryssland som åter manifesterar stormaktsambitioner. Föga förvånande ser vi ingen svensk återtagning.

Symptomatiskt för Försvarsmakten idag är de luftslott korvett Visby, Hkp 14, NBF och en rad andra materielprojekt utgör. Enorma summor pengar läggs ner utan några konkreta resultat alltmedan tiden springer iväg och decennier går utan att operativ effekt nås. Försvar är inte gratis och resurser är i högsta grad ändliga. Hur pengarna då spenderas är a och o. Har vi då råd med system där Försvarsmaktens hyreskostnader på tio år ökar från 2,1 till 2,4 mdr kr (i årets penningvärde) trots att runt 80 % av förbanden lagts ner? Hur kan man tillåta en materielförsörjning där Försvarsmakten åratal efter sista leveransdatum får nöja sig med att knappt 50 % av kravspecifikationen i kontrakten infriats utan att ansvar utkrävs från leverantören?

Sitt försvar är ingenting ett land har råd att chansa med. Det är ingen som med någon som helst säkerhet kan förutsäga världssituationen om tio år, inte ens om fem år. Det försvar vi bygger idag är det vi har till 2020 och det nya försvaret verkar inte bli mycket till försvar, ens med dagens mått mätt.

Tidigare inlägg:
Kejsarens nya kläder – Wiseman
Att vända ryggen till – Försvarsministern