Sveriges bästa försvarsbloggar, i ett flöde. En tjänst av Johan Althén.
Det finns mycket att göra – men första ska det drickas champagne och ätas hummer!
GMY
Sinuhe
av Gunilla Herolf Under ett antal år har vi kunnat notera att EU som organisation blivit allt svagare samtidigt som ett antal större (och ibland en del mindre) stater stått för initiativen och drivit EU-projekten. År 2007 föreslog t o m den nyutnämnde franske presidenten Nicolas Sarkozy att institutionalisera denna s k renationalisering på så […]
Efter över ett års tystnad i bloggen, ett år fyllt av intressanta men även jobbiga och tråkiga händelser återkommer jag nu i ämnet Flygmedicin. Det förefaller nu nämnda Flygmedicin gå mot en ljusning. Förre Flygöverläkaren, Håkan Sköldefors, fann uppdraget omöjligt då han konstant motarbetades av mörka krafter både inom FömedC och centralt inom Produktionsledningen och fann för gott att sluta. Tragisk i sig då han är ytterst kompetent. Nu har dock Robert Wetterholm accepterat att från 1/1 2016 ta över chefskapet och då han är kompetent inom alla områden är det det absolut bästa alternativet. Ny ledning centralt inom Försvarsmedicinen kommer att innebära en förbättring då dess företrädare objektifierade begreppet oduglig. Fortfarande finns dock kvar enskilda tjänstemän centralt inom Försvarsmedicinen som tagit till sin huvuduppgift att göra anmälningar mot flygmedicins personal på ett sätt som saknar motstycke i modern statlig historia. Även om nu Flygmed ser en ljusning så är det inge som kännetecknar Försvarsmedicin i övrigt. Egenintressen, revirtänkande och maktsökande är vad som kännetecknar större delen av personalen. De som har kompetens söker efter nya befattningar. Ska bli intressant att se om 2016 kan innebära en förändring mot det bättre. Det motsatta förhållandet är ju ganska svårlaget. I grunden är det dock en ledningsfråga. Generaler måste visa dådkraft nu.
av Bo Hugemark Den 23 oktober 1956 revolterade det ungerska folket mot den stalinistiska regimen, inspirerat av Nikita Chrusjtjovs avstalinisering och töväder i Polen. Den 30 oktober tycktes demokratin ha segrat. De ryska trupperna hade dragit sig tillbaka till garnisonerna. Omvärlden greps av hopp. Den 28 och 29 oktober angrep Israel, Storbritannien och Frankrike Egypten […]
Jag vill även passa på att önska alla läsare en god fortsättning på julen.
Greve Carl Gustaf von Rosen om britternas & Sovjets roller i Biafrakriget.
Det kanske mest fullständiga porträtt av en tysk jaktpilot som finns på svenska är den nya boken Nattens jägare. En fantastisk bok full av tidigare opublicerat material inklusive färgbilder och med flera koppligar till Sverige och svenskar – varav en synnerligen oväntad: Biafrakriget.
Hade under julen förmånen att kunna läsa böcker inte för att jag behövde läsa dem för olika projekt – utan enbart av nyfikenhet och som avkoppling. Den jag blev mest imponerad av var tveklöst Nattens jägare av Max Thimmig. Fram träder både nya nyanser av Luftwaffe och livet i Tyskland och Sverige just efter krigsslutet. Huvudpersonen Wolfgang Thimmig tog sig efter fångenskapen hos britterna till Sverige med sin svenska hustru och slog sig så småningom ner i landet. I slutet av boken stod något jag absolut inte hade väntat mig – Thimmig blev under 1965 i princip chef över det nigerianska flygvapnet. Men på grund av det han bevittnade i landet valde han att vid Biafrakrigets utbrott resa hem till Sverige. Om de svenskar under Carl Gustaf von Rosen som ställde upp för Biafra i innovativa attackinsatser med ombyggda sportflygplan handlar ett av kapitlena i min och Lennart Westbergs senaste bok, Svenskar i krig 1945-2015.
Vad gäller Nattens jägare kommer den snart åter att erbjudas i Pennan & Svärdet.
Av Johan Wiktorin, avdelning I Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan. ——————- Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det […]
Jag har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang tagit upp frågan rörande utökad samordning och sammanslagning av Försvarsmakten (läs Marinen) och Kustbevakningen. Det är oerhört märkligt att detta är en fråga som ingen politiker verkar förstå, och att verksamhet till sjöss därför tillåts fortgå i parallella spår år efter år, utan att några åtgärder vidtas.
Min bedömning av situationen är att våra politiker saknas tillräckligt kunskap om de båda myndigheternas verksamhet och således vilka samordningsvinster som skulle kunna åstadkommas om man valde att organisera verksamheten på ett helt annat sätt, dvs. göra kustbevakningen till en del av marinen.
I dag larmar Kustbevakningen om personalbrist. Anledningen är att Kustbevakningen inte tog in någon ny personal, så kallade aspiranter, under åren 2009, 2010 och 2014 på grund av dålig ekonomi. Det innebär att KBV i dag saknar tio procent av personalen. Samtidigt rapporterar SR om att samma sak gäller i Försvarsmakten, dvs. personalbrist men här av en helt annan omfattning i numerär. Vi har alltså två myndigheter inom försvars- och säkerhetssektorn som har problem med både personal och ekonomi. Kustbevakningen har fått ökade anslag för att klara verksamheten, men frågan är hur länge det räcker. Försvarsmakten fick hälften av det man såg som ett minimum i det senaste försvarsbeslutet och den omfattande materielproblematiken är elefanten i rummet som ingen vill prata om just nu…
Trots dessa realiteter så kan man fråga sig varför det så uppenbart saknas politisk insikt att se de stora samordningsvinsterna man skulle kunna erhålla genom att införliva Kustbevakningen som en del i marinen?
Men till saken hör att den politiker som lyfter frågan i samtal med Kustbevakningen kommer att få ett helt annat svar. Man är från KBV sida fullständigt allergiska mot tanken på att bli en del av marinen. När utredaren Jan Hyllander redovisade sin maritimutrdening som föreslog att man borde överväga en sammanslagning så regerade man inom Kustbevakningen både starkt, och på ett märkligt sätt.
– Men vadå överlappande arbetsuppgifter? Jag har jobbat här sedan myndigheten var ny och i Kustbevakningen sedan 1980. Jag kan inte komma på en enda överlappande arbetsuppgift, säger regionchefen för Kustbevakningen i Göteborg, Bengt Fernlund och brister ut i ett skratt åt sitt egen konstaterande.
Även andra chefer inom kustbevakningen uttalade sig i samma anda. Avdelningschefen på Kustbevakningen Dan Thorell är även han mycket skeptisk till utredningen och hävdar att man redan har ett mycket bra samarbete med marinen, så ur den aspekten behövs ingen sammanslagning.
Vilket samarbete Thorell avser, förutom det mellan Sjöcentralerna och KBV-flyget, och att marinen levererar sjölägesbild H24 till Kustbevakningen är det nog få som känner till? Det intressanta, eller rättare sagt olyckligt och skrämmande i sammanhanget är att en statlig utredning (Maritim Samverkan SOU 2012:48) totalt har ignorerats. Inte en enda av utredarens föreslagna åtgärder har genererat någon åtgärd i rätt riktning. På regeringens webbsida sammanfattas utredningen enligt följande.
Det är utredarens bedömning att svenska staten saknar en samlad strategisk överblick av de sjöverkande myndigheternas maritima verksamhet. Därmed blir det svårt att driva en samlad långsiktig strategisk inriktning och utveckling av myndigheterna. Den bristande överblicken beror bland annat på att den maritima verksamheten är fördelad på ett stort antal myndigheter som lyder under flera olika departement. De ordinarie besluts- och styrningsprocesserna inom och mellan Regeringskansliet och myndigheterna förefaller otillräckliga för att skapa en tydligare strategisk inriktning.
Men några åtgärder har alltså inte vidtagits. istället vidtog nuvarande regering ytterligare en åtgärd för att försvåra samverkan, nämligen att flytta KBV från försvarsdepartementet till justitiedepartementet(!) Kustbevakningen kämpar dessutom emot med näbbar och klor och hävdar att slutsatserna är felaktiga och att det inte finns en enda överlappande arbetsuppgift…
Men det är givetvis inte sant. Det finns ett flertal punkter där Försvarsmakten och Kustbevakningen har överlappande uppgifter, men som absolut inte är samordnade. Om detta har jag skrivit tidigare här. Att bedriva verksamhet parallellt med två maritima myndigheter kan aldrig vara kostnadseffektivt. Det har i stort sett alla förutom Sverige och Tyskland insett. Fördelarna med att införliva KBV som en del av Marinen är givetvis många, men de kanske viktigaste är:
– Samordning av parallella verksamheter. KBV övertar sjöövervakningsuppgiften (H24) så att Marinens stridsfartyg kan ägna sig åt att öka förmågan till väpnad strid.
– Samordning av fartygsbeståndet. KBV har en omfattande fartygsflotta som kan merutnyttjas på ett betydligt bättre sätt. I dag sker nära nog noll samverkan mellan fartyg ur marinen och Kustbevakningen. Man möter varandra ute på havet och den ena har inte en aning om vad den andra sysslar med. Mer skrämmande exempel finns, men som inte lämpar sig för skrift.
– Samordning inom personalområdet. Vi har idag två maritima myndigheter med personal i stab- lednings- och logistik/underhållsorganisationer. Här finns en stor samordningspotential om man vill. Det finns även stora möjligheter att omskola personal som är färdig med stridsfartygstjänst till att bli kustbevakare. Det skulle ge en betydligt bättre nyttjandegrad av de investeringar man har gjort i varje individ avseende kostsamma utbildningar (nautiker, sjöingenjörer och tekniker).
Jag noterar även att KÖMS i sitt yttrande till tidigare nämnd maritimutredning föreslår en sådan samordning.
KÖMS bejakar utredarens förslag att överväga att skapa ett samlat sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. KÖMS inser att det finns en stor politisk sprängkraft i detta förslag i Sverige men att nuvarande situation inte långsiktigt är hållbar ur en rad aspekter. Utredaren belyser på ett tydligt sätt dessa i sin utredning (rekrytering, utbildning, infrastruktur (hamnar etc.), fartygsanskaffning, havs- övervakning mm.) dvs. en rad frågor där det borde finnas mycket att vinna på att skapa ett samlat sjöförsvar. KÖMS föreslår att regeringen snarast tillsätter en utredning med uppgift att föreslå former för, samt hur och när ett samlat sjöförsvar ska kunna realiseras. Som en modell bör den av Norge valda lösningen prövas särskilt.
Det är ytterst anmärkningsvärt att man från politisk nivå varken vill se, och än mindre ta tag i detta. Alliansregeringen som tillsatte maritimutredningen valde att helt ignorera utfallet. Regeringen Löfvén valde att ta ytterligare ett steg – åt fel håll – genom att flytta Kustbevakningen till ett annat departement vilket går stick i stäv med rekommendationerna.
Begreppet ”att sila mygg och svälja kameler” har sällan varit mer passande.
————————————–
Som kuriosa i sammanhanget kan man även betrakta turerna runt Kustbevakningens fartyg KBV 003 Amfitrite i Karlskrona. redan 2012 började det planeras för att fartyget skulle in i örlogshamnen.
”Marinen har börjat muddra för en plats i örlogshamnen ….. Om det känns bra för oss och det passar örlogsbasen kan det bli hennes nya kajplats.”
Men det skulle dröja mycket länge innan man förtöjde där. Man har lagt stora summor på muddring och senare på att bygga om och förlänga en hel kaj för att Kustbevakningen skulle acceptera sin nya förtöjningsplats. Sommaren 2013, dvs ett år senare skrev media att det snart var dags. Men trots det var man inte särskilt entusiastiska utan såg det mer som prov och försök.
”Då ska vi låta 003 provligga vid kajen för att se om det passar oss. Det är en länge planerad försöksverksamhet.”
”Fartyget flyttades till marinbasen för att man ville öka säkerheten runt fartyget, men det visade sig att vattendjupet inte var tillräckligt stort vid den nya kajplatsen. Hade vattenståndet blivit lägre hade det stora fartyget riskerat att fastna när man skulle rycka ut vid larm, skriver Blekinge Läns Tidning.”
av Hans Lindblad Sverige som medvetet valt att stå utanför den allians som omfattar nästan alla demokratier i närområdet kan naturligtvis inte rimligen kalkylera med att ändå få skydd av denna allians. Det vore ju att söka agera fripassagerare. Den beskyllningen var knappast rimlig mot Sverige under kalla kriget, då vi hade ett stort försvar […]
Året närmar sig sitt slut och det ges tillfälle att reflektera över det gångna året. Vi på Reservofficer tittar tillbaks på ett mycket spännande och händelserikt år som inleddes med att bloggen fick en flygande start i och med Folk och försvars Rikskonferens i Sälen i januari 2015.
Tack för alla 163 000 besök under året!
Twitterkontot var igång ett år innan bloggen, men efter att ha myntat begreppet ”Ryska påsken” och därefter grävt fram bilden som avslöjade anflygningen så lyckades vi aldrig riktigt toppa det… Förutom möjligen med den rätt populära försvarstwittrartoppen som idag presenteras för sista gången. Nåja, för sista gången av oss. Glädjande nog tar Lars @Cornubot Wilderäng över listan från årsskiftet!
Vi kommer nu att döpa om oss till Totalförsvar och helt fokusera på Totalförsvarsstudien. Grunden för den har lagts under hela det gångna året och många har läst den första skrämmande genomgången av det icke existerande Totalförsvaret, som publicerades för drygt ett år sedan.
Efter att ha läst regeringens uppdrag till MSB, Försvarsmakten och övriga beredskapsmyndigheter så inser vi att något måste göras snabbt och effektivt. Därför verkar vi nu för att etablera en stiftelse – Totalförsvarsstiftelsen – som kan samla in pengar för att finansiera studien. Förhoppningsvis kommer också en kortare film i samma stil och anda som ”Förebudet” att produceras för att levandegöra det vi försöker beskriva i Omfall EDMUND.
Totalförsvarsstudien kommer att närmare beskriva hur ledning och logistik kan fungera. Totalförsvarsledning och Totalförsvarslogistik är något helt annat t.ex. operativ ledning av militära insatser eller försvarslogistik. Totalförsvarslogistik handlar om hur hela befolkningen skall hållas varma, förses med vatten, mat och läkemedel. Nationell strategisk ledning i händelse av krig eller en krigsliknande situation är något helt annat än att leda militära insatser av bataljons storlek i Afghanistan. Strategisk militär ledning har i stort sett inte förekommit i Sverige på många år.
När man läser Lasse Wierups utmärkta artikel i DN om hur regeringen och regeringskansliet hanterat flyktingkrisen och ser det mot bakgrund av krisledning under tsunamin så blir man förskräckt. Nationell ledningsförmåga (med avseende på ledning, prioritering, styrning INTE samordning) i kris kan inte outsourcas till någon myndighet. Planen var att den krisledningsorganisation som knöts till statsministerns kansli efter tsunamin, skulle fungera som rikets centrala krisledning (N.b. med politikerna som beslutsfattare).
Nu har både MSB och den nationella krisledningen flyttats till justitiedepartementet och den sistnämnda fått uppgiften att ”hålla landets politiska ledning informerad om risker och hot riktade mot Sverige”. Var och en som har arbetat med operativ ledning under tidspress förstår att det är något som saknas här. Allan Widman föreslog nyligen ett återupprättande av Totalförsvarets chefsnämnd. Det är ett mycket bra förslag. Men det behövs mycket mer. Exakt vad skall vi försöka utröna i Totalförsvarsstudien.
Vi hoppas att ni hänger med oss ett tag till! Och självklart anser vi att Sverige bör söka medlemskap i NATO!
Uppgifter i media gör gällande att Försvarsmakten vill skrota ett ”modernt” radarsystem för 630 miljoner kronor. Det är inte en korrekt beskrivning. Det mobila radarsystemet som kallas ArtE 740 togs fram för ledning av kustartilleri, men innan det blev driftsatt beslutade Sveriges riksdag att kustartilleriet … Continue reading →
Dagens beslut att inte stödja Frankrike med JAS 39 Gripen, trots att det var ett tydligt franskt önskemål, är en mycket farlig politik. Det mycket begränsade stöd som aviseras, transportflyg och ett fåtal personer för olika stödfunktioner, kommer varken i Frankrike eller av andra utomstående betraktas som ett seriöst försök till att visa europeisk solidaritet.
 |
| Bild 1. Geografisk område för incidenten 13DEC2015. |
av Jan Leijonhielm För den som under en längre tid följt rysk utveckling är det uppenbart att den ryska ledningen bedriver desinformationskampanjer såväl inrikes som utrikes. De är inte synonyma, men starkt relaterade. Det övergripande syftet är att behålla elitens, läs gärna Putins, maktposition. Uppenbarligen är kampanjerna framgångsrika, Putin har i dag ett massivt stöd […]
”Vad hände med försvaret?” är förmodligen en fråga som många svenskar ställt sig de senaste åren, och tyvärr inte bara allmänheten utan även politiker som varit med om att fatta besluten. Jag har själv gjort det och försökt reda ut det och förstå varför. Både här på bloggen, i en rapport för Frivärld, liksom i en uppsats på FHS.
Frågan är inte lätt besvarad. Det är en lång och invecklad process, som inte varit helt medveten utan det har rört sig om successiva beslut där det helt enkelt blivit vad det blivit. Den bästa redogörelsen har faktiskt SVT-journalisten Pär Fjällström presterat i Dokument Inifrån-dokumentären Vad hände med Försvaret? Dokumentären sändes första gången i våras, men gick under torsdagskvällen i repris. En chans att se den på tv finns på lördag eftermiddag kl 15.20. Programmet finns också tillgängligt på SVT Play i sex månader framöver.
Ska man tillgodogöra sig något om svensk försvarspolitik så är det just detta program.
Idag är omvärlden så oerhört långt ifrån vad de någonsin kunde föreställas bli när regeringen med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet 2004 slog in de största spikarna i kistan som innehöll svenskt försvar.
Vet man inte var man kommer ifrån, har man heller ingen möjlighet att förstå var man befinner sig idag eller förstå sammanhanget och därför heller ingen möjlighet att ta sig vidare i framtiden.
Just nu sitter den svenska regeringen i en rävsax som till stor del är förorsakad av just de försvarsbeslut som är beskrivna i SVT-programmet, men som man till del också själv bäddat för. Två av Sveriges viktigaste strategiska partners, Frankrike och USA, har båda frågat Sverige om militärt stöd i kampen mot IS i Syrien. Svaret har låtit vänta på och avvägningarna som måste göras är många. Har man t.ex. bara fyra st stridsflygdivisioner och ett turbulent närområde, blir det krävande att avsätta en över tiden till en insats i Syrien. Än mer så om den man har är anmäld till NATO:s styrkeregister och det är genom EU man nu blir tillfråga att göra en insats. Någon blir utan. Att man sedan genat i finansieringen av försvarsbeslutet genom att flytta pengar från anslaget för internationella insatser till det övriga försvarsanslaget, innebär att det budgetmässigt inte finns något utrymme för en insats utan att nya pengar tillförs. Sedan ockupationen av Krim har incitamenten för att börja använda beredskapskrediten på 40 mdr kr varit mer än tydliga. Ändå har inget beslut fattats, än mindre någon planering påbörjats för hur denna ska kunna användas. Likväl är sannolikt det enklaste sättet i dagsläget att finansiera en ny internationell insats just genom beredskapskrediten. Allt annat innebär nedragning på det försök till återtagning av nationell försvarsförmåga som just nu pågår.
Till syvende och sist är det så att den försvarsförmåga man avvecklar är den som medger handlingsfrihet och valmöjlighet i tider av oro och krig. Det är där vi befinner oss idag. Frågan som många återigen ställer sig är ”vad hände med försvaret?”
av Göran Frisk Terrorismen är ett allvarligt hot mot befolkningen i många länder i hela världen. Enligt min uppfattning bör terrorismen besegras på samma sätt som nazismen tvingades bort. Kommunismen vittrade sönder av många skäl men inte genom militär seger. Man kan säga att Väst vann det Kalla kriget utan att ett enda skott växlades […]