Sökresultat för ”rb5” – Försvarsbloggare

Jag demonstrerar – mot RB5

Personen på bilden har egentligen inget med saken att göra….

I dag är det den 1 maj och demonstrationstågen har sannolikt dominerat Sverige under dagen. Personligen är jag väldigt ”anti” till detta svenska fenomen och brukar detta datum normalt sett se till att sysselsätta mig med hårt kroppsarbete och avsluta dagen med att gödsla trädgården. Men eftersom riksdagsledamot Schulte härom dagen stämplade mig som kommunist så kan jag ju löpa linan ut och sälla mig till skaran som demonstrerar denna dag. Men jag gör det inte med röda fanor utan med ett plakat med texten ”UPPHÄV REGERINGSBESLUT 5 TILL FÖRSVARSMAKTEN”

Vad det kryptiska RB5 står för och bakgrunden till detta tänker jag inte upprepa ännu en gång, det har jag skrivit om här, och Officersförbundets Lars Fresker har så sent som för någon vecka sedan skrivit om det här.

Men generellt sett skrivs alldeles för lite, eller rättare sagt ingenting om konsekvenserna av regeringens direktiv RB5 eller den nya organisationen FM Org 18 som Försvarsmakten håller på att ta fram ett förslag till och som ska redovisas under maj månad. Jag anser att Försvarsmakten i alldeles för dålig utsträckning kommunicerat denna process med sin personal och även utåt sett för att möjliggöra att skapa förståelse för innebörden och konsekvenserna av detta katastrofala direktiv.

Jag tänker inte gå in på några detaljer men kommer här nedan nämna några av konsekvenserna för Marinen i syfte att ge en bild av omfattningen. Observera att inga beslut är fattade, och nedanstående ska ses som en arbetsinriktning. Jag har kontrollerat uppgifterna mot ett antal chefer på olika platser i Marinen för att kvalitetssäkra mot senast kända arbetsläge.

Samtliga förband i Marinen är drabbade, men man har i arbetet försökt undvika att belasta de sjögående insatsförbanden så långt det är möjligt.

Amfiberegementet (Amf 1) drabbas enligt uppgift mycket hårt då ett helt kompani planeras att i praktiken reduceras (Bemanning med GSS/K ändras till GSS/T) .

Sjöstridsskolan (SSS) drabbas i stor omfattning då arbetshypotesen är att i stort sett hela funktionsenheten ska avvecklas. Detta skulle innebära att Marinen inte har någon som kommer att kunna hantera funktionsutveckling, studier, reglementen eller deltaga i försvarsmaktsgemensam utveckling. Det sistnämnda skulle vara katastrofalt för Marinen.

Även de fasta lärartjänsterna på SSS minskar vilket innebär att antalet bemanningsuppdrag på förbanden ÖKAR för att täcka glappet.

Antalet civila rader minskar vilket innebär att officerare i högre utsträckning tvingas göra saker som man inte behöver officerskompetens för. Resursslöseri!

Väsentligt fler GSS/T samt Reservofficersbefattningar vid sjöstridsförbanden.

Mina slutsatser av detta är att Amf 1 kommer att reduceras till en nivå som är helt oacceptabel! GSS/T ger inte gripbara förband ”här och nu”. Fartygensförbanden som redan i dag har vakanser kommer framöver att få ännu större vakanser ombord då personal med unika kompetenser (i vissa fall singelkompetenser) kommer att tvingas att bemanna skolor under vissa perioder i ännu större utsträckning än i dag. Detta går stick i stäv mot riksrevisionens rapport om Marinens bemanning. Där konstaterar man redan i dag ett underutnyttjande av fartygens kapacitet/möjlig tid till sjöss p.g.a. underbemanning. Riksrevisionen rekommenderar dubbla besättningar på vissa fartyg. Istället blir det tvärtom.

Att öka andelen tidvis tjänstgörande vid sjöstridsförband, i synnerhet om man har tänkt nyttja personal i sjötjänst är kontraproduktivt när vi i dag inte har fartyg i depå (förbandsreserv).

Ett av de mest anmärkningsvärda förslagen hur att reducera återfanns inom förbandet Marinbasen och i synnerhet Sjöinformationsbataljonen. Ett förslag som kraftfullt kommer att påverka möjligheterna för sjöbevakningen m.m. att verka H24 med bibehållen nivå. Ett förslag som direkt skulle påverka Försvarsmaktens möjlighet till att lösa en huvuduppgift – övervakning av territoriet. Nu kommer man enligt uppgift tack och lov aldrig acceptera en sådan konsekvens. Men för att lösa det problemet måste rader istället strykas på annat håll, vilket direkt påverkar andra områden.

Jag vill ånyo påpeka att ovanstående är arbetshypoteser som figurerat och inget är i dag beslutat! Vad avser konsekvenser för övriga delar av Försvarsmakten överlåter jag till någon annan att diskutera.

Jag tycker det är oerhört olyckligt att inte Försvarsmakten centralt eller för den delen lokalt är mer öppna runt detta arbete. Att ”inte oroa personalen” är ett tunt argument. Personalen i Försvarsmakten är inte korkade. Mer öppenhet runt RB5/FM Org 18 hade framför allt kunnat bidra till ökad förståelse för konsekvenserna av beslutet hos våra politiker. Inte ens media har förstått innebörden, och därmed inte heller allmänheten.

Jag har även noterat att försvarspolitiker ur regeringen konsekvent vägrar att en kommentera RB5 något jag anser är ytterst oansvarigt. Ett beslut som detta måste man som företrädare för regeringen i försvarsfrågor kunna stå för och debattera.

Det rimmar väldigt dåligt att regeringen i ena andetaget säger att man vill ÖKA försvarsförmågan med anledning av omvärldsutvecklingen genom att köpa ny materiel och tillföra mer pengar (regeringen löfte om 5,5 miljarder) – men samtidigt låta RB5 ligga kvar. Det är oseriöst, sänker försvarsförmågan och reducerar kraftigt möjligheterna för Försvarsmakten att växa!

Sprid budskapet om RB5 och dess konsekvenser i alla forum du kan och ställ frågor om detta beslut till våra politiker. Det är det enda sättet att fä våra politiker att förstå – innan det är för sent!

Reflektioner kring RB5

Detta inlägg är ingen analys utan mest en allmän reflektion från min sida kring Regeringsbeslut 5 (RB5) och Försvarsmaktens svar på dess anmodan.

Reflektion

I förrgår (130827) gav Försvarsmakten ett öppet svar till Regeringen rörande Regeringsbeslut 5 dvs vad blir konsekvenserna av en reducering av lönemedel för 500 miljoner för Försvarsmakten. Min spontana uppfattning kring svaret är att det är en mycket bra konsekvensbeskrivning från Försvarsmakten. Vilket man måste se det som, det är inte på något sätt Försvarsmaktens fel, den tiden är sedan länge förbi att man kan peka finger på Försvarsmaktsledningen (FML), PROD, INS mfl.

Varför är då detta Regeringsbeslut så allvarligt, något säkert gemene man frågar sig, 500 miljoner i en budget mellan 30 och 40 miljarder är ju inte så himla mycket, det borde inte bli så allvarliga konsekvenser, eller?

Två saker får oerhörda konsekvenser för Försvarsmaktens effekt det är om man rör lönemedlen eller verksamhetspengarna. Då kan ju vän av ordning tänka sig att detta måste vara en stor del av budgetposterna inom budgeten så är tyvärr inte faller. Till exempel lokalhyror är en stor budgetpost en av de större, hur man nu kan betala hyra för något man själv byggt är ju också en intressant gåta. Likväl är stora medel låsta i materielanskaffning och utveckling. Såldes pengar som de facto Försvarsmakten inte får så mycket uteffekt för här och nu.

Om vi börjar med verksamhetspengarna där vi just nu har en reducering så innebär detta att Försvarsmaktens personal ej kan öva, ej vidareutbilda sig så att organisationen får en högre operativ uteffekt. Således organisationen hämmas att göra det som man blivit ålagd av statsmakten att göra. Det finns ett gammalt axiom som säger att en soldat är glad över att få öva, detta stämmer dagens soldat får dels mer pengar då han gör det men framför allt han får göra det han i första hand valde detta yrke för. Den som tror att man harkvar en soldat en längre stund genom att gå och sparka kotte på kaserngården frivilligt är rätt blåögd och naiv, så är fallet till del nu att man får sparka kotte.

Nästa del är just då lönemedlen som RB5 handlar om. Sänker man lönemedlen tar man de facto bort tjänster, enkel mattematik. Det man måste ha klart för sig kring Försvarsmakten numera är att man inte har stora förband ståendes i en lada någonstans som under värnplikts eran. Varje s k ”rad” är en krigsbefattning d v s individen på den raden skall lösa en krigsuppgift. Tar man då således bort lönemedel tar man bort en individ som skall lösa en krigsuppgift. Återigen enkel mattematik.

Vad man måste förstå är att i o m den nuvarande organiseringen som genomförts av Försvarsmakten så finns det ytterst lite utrymme för att genomföra förändringar, något som Försvarsmakten påtalar i sitt svar till RB5. Grundberedskapen kommer nedgå, Försvarsmaktens operativa effekt kommer nedgå m m. Således det Överbefälhavaren talade om vid nyår 2012 om att vi skulle kunna försvara en begränsad plats under en veckas tid med Försvarsmaktens resurser kan ni glömma nu.

Det är här det blir svårt både för Försvarsmakten samt individer med kännedom att förklara, allt som rör grundberedskap och operativa effekt m m hamnar under sekretesslagstiftningen därav blir det ytterst svårt att beskriva för allmänheten om vad detta innebär. Men bara att Försvarsmakten öppet skriver att den kommer nedgå är en indikator som en journalist bör höja på ögonbrynen m h t allt som hänt under det gångna året.

Vad avser rekrytering har man nog bitit sig själv ordentligt där bak nu. Att rekryteringen för GSS/K inte är tillfyllest och att denna kategori ej stannar i önskvärd längd är tydligt. Blir man då ålagd ett besparingskrav kommer det gå än sämre. Således kan vi se framför oss på samma sätt som det varit vid tidigare besparingstillfällen inom officerskollektivet att man lämnar båten innan den sjunker inom soldatkollektivet. Därmed kommer bedömtvår operativa effekt samt grundberedskap nedgå än mer än bedöma kalkyler. Likväl det blir mycket svårt att rekrytera till en organisation som skall reducera, har man någon analytisk förmåga så väljer man inte direkt att hoppa på en sådan anställning där man riskerar att förlora den.

Men vad som är än mer allvarligt är att man kommer påbörja en neddragning på officersutbildningen inom Försvarsmakten från och med 2014. Alla vi som var med vid FB04 (Försvarsbeslut 2004) kan dra oss minnes till detta uttalande ”Mitt livs korkade beslut”. Detta uttalande innebar att man inte anställde stora delar av en officerskull. Detta lider Försvarsmakten av fortfarande, nu kommer vi få se en liknande effekt. Återigen kommer utflödet bli större än inflödet och detta är allvarligt, tappar man de som de facto skall leda kommer inte systemet fungera. Har man däremot en väl fungerade kader är det lätt att tillföra soldater och få ett fungerande system, historien är full av sådana exempel.

Hur nu Försvarsmakten kommer att välja att genomföra denna reducering om den realiseras kan man i dagsläget enbart sia om. Förbandsnedläggningar har jag själv svårt att se att man kommer genomföra. Dessa är delsförlustaffärer dels tar man bort t ex en manöverbataljon vilket GSS/K mängden ungefär motsvar så blir bedömt konsekvenserna så allvarliga att man raljant sagt kan säga att vi lika väl kan stänga affären och plocka ihop den. Så någon form av gyllene medelväg är bedömt en trolig lösning i detta fall.

Vad kommer detta underlag innebära på kort sikt för organisationen Försvarsmakten då? Bedömt kommer organisationen blöda kompetens vilket skett vid tidigare liknande tillfällen. Individen kommer börja se om sitt eget hus d v s söka sig bort från organisationen till något som han/hon bedömer vara en mer stabil plattform. Bra för Försvarsmakten? absolut inte, vi har inte råd att tappa mer kompetens än vad vi redan gjort.

Är allt nattsvart nu då, nej, precis som det står i den av Försvarsmakten släppta handlingen, det är dels en preliminär analys dels skall detta inte effektueras förrän 2019. Mycket vatten hinner rinna under broarna innan det, så jag väljer att se detta mer som ett sublimt ”wake up call” från FML till Försvarsdepartementet.

Således är detta ett bra svar från Försvarsmakten, det man har beskrivit är att man inom Regeringen inte kan ha kakan och äta den samtidigt, bollen ligger nu hos dem om de vill ha en Försvarsmakt som kan försvara en begränsad geografisk plats under en vecka eller något som kanske kan försvara en än mer begränsad plats under en än kortare tid.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Försvarsmakten 1

Modernt Norrlandsinfanteri

av Jacob Fritzson Bandvagn 410 kan vara lösningen för hur ett modernt norrlandsinfanteri ska transporteras. Foto: Daniel Klintholm, Försvarsmakten. Inledningsvis får jag uttrycka min glädje över att ha lyckats skapa debatt kring hur vi bygger Sveriges kommande försvarsförmåga. Därutöver är det extra positivt att det är just Översten 1 gr Ulf Henricsson som svarar. Detta […]

H(emligt)årdsmält underlag

I en debattartikel i januari, i samband med att den nya nationella säkerhetsstrategin presenterades, skrev statsminister Stefan Löfven: Att ett enskilt militärt väpnat angrepp skulle riktas direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. I det budgetunderlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen idag, samt presenterade vid en pressträff med ÖB, uttrycks denna i försvarspolitiken så detaljstuderade formuleringsfråga på […]

Grodmän, Illegalister och Stödnätverk – Del 1

Inledning

Denna inläggsserie kommer handla om de mer ljusskygga verksamheterna som förekom, under det kalla kriget, i vårt land. De har till del berörts tidigare på denna blogg, men de förtjänar vissa fördjupningar, framför allt, för att kunna utveckla resonemang, kring hur denna form av verksamhet, kan bedrivas i vår nuvarande tid. Detta inledande inlägg kommer fokusera på den rapporterade grodmansverksamheten i samband med främmande makt/makters ubåtsoperationer mot vårt land under det kalla kriget. Nationalitetsfrågan kommer ej beröras i detta inlägg, då man kan konstatera att dels länder i Östersjöregionen hade förmågan under det kalla kriget för genomförande av dessa operationer dels hade flertalet NATO länder samt Sovjetunionen förmågan, varav det ej ensidigt går att utpeka någon nation.

Sammanfattning

Främmande makt/makter har sedan mitten/slutet av 1960-talet genomfört inhämtning på svenskt territorium med hjälp av grodmän. Det övergripande målet har bedömt varit informationsinhämtning syftandes till krigsplanläggning samt krigsförberedelser mot Sverige. Den främmande makten eller makterna har varit villiga att ta väldigt höga risker för att nå sitt mål. Bedömt är denna verksamhet fortsatt en metod som en främmande makt eller makter kan tänkas utnyttja för att genomföra informationsinhämtning mot viktiga objekt i Sveriges kustnära områden.

Analys

Under hösten 2015, fattades det beslut av regeringen att, till del, avhemliga en tidigare kvalificerat hemlig handling, ”Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987”. Denna handling berör bl.a. främmande makts grodmansverksamhet. Informationen i denna handling gör att man till del kan börja värdera andra uppgifter som publicerats, främst av tidigare militär personal, rörande grodmansverksamheten.

Den första rapporterade grodmansobservationen, som kan tänkas härledas till främmande makts undervattensverksamhet, är från 1969,¹var och hur denna observation genomfördes är fortfarande sekretessbelagt, men fenomenet är således inte nytt och var inte heller nytt under 1980-talets ubåtsjakter.

Intressant att notera i sammanhanget, är en till Sverige avhoppad Sovjetisk fartygskapten under inledningen av 1970-talet, som delgav uppgifter, om hur ha, hade transporterat dykare från hamnar i Baltikum, för att släppa dessa nära den svenska kusten.²Frånstedt, nämner även att Säkerhetspolisen innan detta, hade fått uppgifter om dykare i skärgården men inga båtar i närheten, här får det förutsättas att det ej fanns landförbindelse till dessa platser där observationerna genomfördes.

Dessa två uppgifter, torde innebära att främmande makts grodmansverksamhet, riktad mot Sverige, måste påbörjats under senare del av 1960-talet, givetvis kan det skett tidigare än så. Men, säkerhetspolisen förefaller fått rapporter om det under den tidsrymden, Försvarsmaktens första rapporterade observation är från 1969. Så före slutet av 1960-talet kan det ej rört sig om någon systematisk verksamhet, än mindre någon större omfattning, som verksamheten genomförts av främmande makt.

Totalt mellan 1969 till 1982 inrapporterades 13 händelser³ som kunde tyda på att främmande makt hade genomfört undervattensverksamhet med grodmän i svenska vatten. Någon särskild bedömning förefaller ej genomförts i den nu avhemligade rapporten för perioden 1969-82, jämfört med 1995 års ubåtskommission, där även en bedömning genomförs. Samtidigt är det fullt möjligt att en bedömning, kan finns gömd, bakom de fortsatt sekretessbelagda delarna i rapporten från 1987.

Men vad är det då för observationer som genomförts under perioden 1969-82? I den avhemligade rapporten beskrivs hur en tillsyningsman vid ett tillfälle 1975 rundar en udde, varpå han där ser en dykare lämna en kobbe, observationsavståndet är ett tiotal meter. I det aktuella området fanns ett kustartilleribatteri.⁴Kommendören av 1. Graden, Nils-Ove Jansson, beskriver i sin bok, Omöjlig Ubåt, två händelser under perioden 1969-82, avseende grodmansverksamhet.

Den ena observationen är från 1973, då en yrkesofficer som sitter post i anslutning till en strandkant, helt plötsligt observerar hur en dykare stiger upp ur vattnet vid strandkanten. Precis när dykaren skulle ta av sig cyklopögat, hälsar officeren han välkommen upp ur vattnet, då han trodde det var en svensk attackdykare, dykaren vände sig då om och hoppade ned i vattnet.⁵

Bild 1. Observationer vid Skramsö 1973, 1975.

Den andra observationen är från 1975, under en beredskapsövning vid Musköbasen, upptäcker en dubbelpost vid ett väl maskerat postställe, hur en dykare kliver upp ur vattnet. Dykaren upptäcker inledningsvis inte dubbelposten, när han väl upptäcker dem så kastar han sig snabbt ned i vattnet och försvinner.⁶ Båda dessa observationer genomfördes på Stora Skramsö, observationen vid 1973 genomfördes på dess södra del och den vid 1975 på dess norra del. Stora Skramsö ligger precis vid Muskö basen.

Under den formativa perioden (1969-1982) för grodmansverksamheten, förefaller verksamheten dels varit ringa i omfattning mtp. antalet inrapporterade observationer. Dels varit inriktad mot skyddsvärda objekt såsom baser och befästningar. Givetvis kan verksamheten varit högre, men ser man till den övriga undervattensverksamheten under den aktuella tidsperioden,⁷så är den även ringa i sin rapportering. Därför kan man förutsätta att det ej varit en utbredd verksamhet. Vilken metod för intransport av grodmännen som varit dominerande går ej att avgöra mest troligt är det en kombination av ubåt och fartyg. Av fartyg kan det, bedömt, dels vara fartyg med utländskt flagg dels med svenskt flagg.

Bild 2. Fördelning av observationer, 1981-94.

I ubåtskommissionens rapport från 1995, berörs grodmansverksamheten till del, varav den kanske viktigaste informationen, inte är redovisningen av olika händelser, utan en sammanställning av antalet observationer mellan 1981 till 1994. Antalet inrapporterade observationer är 239 stycken.⁸ Dessa har bedömts utifrån en sexgradig skala. Under 13 år, perioden 1969-82, genomförs lika många observationer av grodmän som år, kontra de 13 åren mellan 1981-94 då 239 rapporter inrapporteras. Vilket innebär en 18-faldig ökning. Dock ökar den övriga undervattensverksamheten markant också,⁹ varvid det är en relativt naturlig förklaring att verksamheten med grodmän även bör ha ökat under samma period.

Försvarsmakten rapporter 1983 till regeringen att det troligtvis ingår grodmansverksamhet inom ramen för den genomförda systematiska undervattensverksamheten av främmande makt,¹⁰ som man börjar få en bild av. Detta bör ses som den officiella tidpunkten, när man förstår, att främmande makt systematisk även utnyttjar grodmän för sin verksamhet på svenskt vatten. Därtill, rapporterar man även att den genomförda, grodmansverksamheten av främmande makt, förefaller vara riktad mot skyddsvärda föremål.

Fortfarande är fenomenet med grodmansverksamhet inom ramen för främmande makts undervattensverksamhet i huvudsak okänd utanför Försvarsmakten, troligtvis även inom Försvarsmakten. Detta kommer ändras radikalt, vid den medialt väldigt uppmärksammade ubåtsjaktoperationen som genomförs i Karlskrona skärgård, under februari och mars månad 1984.¹¹ Vid denna ubåtsjaktoperation kommer dykare för första gången rapporteras av media.¹² Detta kommer föranleda en ökning i rapporteringen, av grodmansverksamhet, de kommande åren.¹³

Men vilka observationer genomförda man innan ubåtsjaktoperationen 1984 i Karlskrona skärgård? Den 27SEP1983 observerar en tillsyningsman tre (3) grodmän vid minspärrtroppen på Lerskär. En (1) grodman befann sig vid strandkanten och två (2) i vattnet. Grodmännen förefaller genomfört någon form av mätning, då en mätlina utnyttjades. Tillsyningsmannen kunde observera dykarna, under cirka tio (10) minuter,¹⁴ innan grodmännen upptäckte han och dessa dök.¹⁵ Detta var förövrigt samma tillsyningsman som genomförde en observation 1975, som nämnts tidigare, samt en observationen 1969, bedömt den första. Observationen kom att föranleda en särskild utredning som genomfördes av dåvarande chefen för statens haverikommission, Göran Steen, enligt utredningen så rörde det sig mest troligt om att främmande makt var verksam vid minspärrtroppen.¹⁶

Vid ubåtsjakten i Sundsvall, under april-maj månad 1983,¹⁷nämner Bo Theutenberg i sina memoarer att rykten går om att grodmän syns i land, varpå han skriver ett PM kring det folkrättsliga agerandet i händelse av att dessa skulle infångas.¹⁸Troligtvis har grodmän varit verksamma på Alnö, då UD folkrättsligt ansvarige väljer att skriva ett PM om det, dock nämns Alnö ej i ÖB avhemligade rapport.

Bild 3. Geografiskt område för observation vid Almö.

Därefter inträffar Almö. Den 29FEB1984 observerar en postering i bildförstärkare hur en grodman kliver upp ur vattnet och påbörjar framryckning på land. Detta föranleder att polisen larmas och en hundförare med hund sätts in för att spåra grodmannen. Hundpatrullen får upp ett spår från stranden, som går vidare till ett torn på Almö, därefter går spåret spikrakt, västerut, över ön, till stranden på öns västra sida, där det slutar.¹⁹Den 03MAR1984, observeras ånyo en grodman vid Almö, denna gång på isen, en yrkesofficer tillsammans med sina soldater, observerar dykaren genom bildförstärkare och observerar dykutrustning på honom. Observationen föranleder att man öppnar verkanseld mot grodmanen.²⁰ Ett flertal andra incidenter och observationer inträffar även på Almö. I ÖB avhemligade rapport, tillsätter man hög tillförlitlighet, till observationerna på Almö.²¹

Utöver observationer säkrades även ett antal bevis på Almö. Bland annat upptäckts en långvågsantenn, samt nedgrävd nödproviant.²²Därutöver säkras även fotavtryck från en trolig dykarsko, samt en filmrulle som gömts i tornet på ön.²³ Hundars förmåga prövades även efter ubåtsjakten, för att verifiera om de verkligen kunde spåra en dykare, som förflyttat sig över land, detta löste de utan problem.²⁴

Vid en övningen i Stockholms skärgård, 1985, observerar en postering vid ett större förrådd för sjöminor, vad som förefaller vara en ytsimmande grodman. Observationen genomförs under 15 minuter av grodmannen, vid posteringen finns dokumentationsutrustning tillhanda. Fotografier tas, varvid bilderna senare visar en grodman som troligtvis förflyttade sig på ett undervattenstransportmedel.²⁵

Bild 4. Geografiskt område för observation vid Gålö.

I Stockholms skärgård, maj 1986, närmare bestämt vid Gålö, observerar en fågelskådare tidigt på morgonen, hur två (2) grodmän kommer upp ur vattnet, cirka 150 meter från hans position. Fågelskådaren har både dubbelkikare samt observationskikare till handa, han noterar hur de båda grodmännen försvinner in i skogen, förloppet tog cirka en (1) minut. Kort därefter kommer grodmännen tillbaka och försvinner med sin dykutrustning ned i vattnet. Fågelskådaren går till sin parkerade bil, då dyker en annan bil upp vid parkeringen och en man försvinner in i skogen, kort därefter kommer mannen tillbaka med ett mindre bylte, bredvid platsen där grodmännen gick upp samt där mannen vid parkeringen försvann in i skogen, går en kraftledningsgata.²⁶

Ovanstående exempel från 1970-talet och framåt är några av de exempel, som finns omskrivna kring den grodmannsverksamhet, som främmande makt förefaller bedrivit i svenska vatten. Grodmannsverksamheten förefaller under 1980-talet främst skett i samband med annan undervattensverksamhet,²⁷ i exemplet från 1985 där ett fotografi togs, fanns dock en civil fritidsbåt i anslutning till platsen, som kan tänkas varit involverad i verksamheten.²⁸Verksamheten förefaller främst bedrivits mot viktiga försvarsinstallationer såsom kustartilleribatterier, minstationer o.dyl.²⁹

Vad syftade då allt detta till? Bedömt handlade det främst om att genomföra informationsinhämtning, för krigsplanläggning och krigsförberedelser av främmande makt. Då huvuddelen av de rapporterade observationerna är vid eller i anslutning till viktiga militära installationer, blir det, den logiska slutsatsen. Men varför inte utnyttja civila? Bedömt låg många av installationerna till så att det skulle vara svårt, därtill fanns under det kalla kriget militära skyddsområden, där patrullering trots allt genomfördes, varav man var tvungen att kunna förklara sin närvaro som svensk medborgare och som utländsk ägde man ej tillträde. Detta ger i hand, att grodmän blir en metod att ta till.

Dessutom ville man bedömt bekräfta installationerna och få noggranna mätvärden, trots en möjlig tillgång till satellitspaning. Maskering och skenmål visade sig, t.ex. under flygkriget på Balkan, vid 1990-talets andra hälft, kunna lura även de mest avancerade system i den västerländska arsenalen, något som fortfarande gäller. En mindre del av verksamheten kan omfattat intransport av materiel för dels stödnätverk dels underrättelseoperatörer i Sverige, där andra metoder bedömdes som osäkra. Transportmetoder för att få grodmännen till det geografiska området, för att lösa sin uppgift, förefaller varit dels ubåt dels fraktfartyg möjligtvis även civila fartyg.

Är då utnyttjandet av grodmän något som fortfarande skulle fungera i dagsläget? Onekligen skulle det göra det, verksamheten torde till och med numera förenklats, markant, för en främmande makt, de militära skyddsområdena är borta. Skyddspatrulleringen vid känsliga objekt har troligtvis nedgått i samma takt som Försvarsmaktens storlek krympt, på tillgänglig personal, vilket även underlättar.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:

Verksamheten förefaller genomförts från mitten/slutet av 1960-talet och fortsatt intill det kalla krigets slut. Det är således en verksamhet med långsiktig planering som måste haft ett specifikt syfte över tiden i dess genomförande. Givetvis kan verksamheten stundtals skiftat karaktär, men det övergripande syftet bakom den torde varit informationsinhämtning i syfte till krigsplanläggning samt krigsförberedelser.
Man kan definitivt säga att främmande makt genomfört militära operationer på svensk mark, vilket de facto grodmansverksamheten blir, under det kalla kriget. Ett dolt krig, kan man således säga, genomfördes på svensk mark, under den sista delen av det kalla kriget. Där motståndaren förefaller varit benägen att ta väldigt höga risker för att lösa sin uppgift, då verksamheten bevisligen fortsatte trots verkanseld, av marktrupp, mot grodmän.
Bedömt är utnyttjande av grodmän fortfarande något en främmande makt som kränker svenskt territorium kan utnyttja som inhämtningsmetod. Då maskering och skenåtgärder fortsatt med mycket enkla medel kan lura väldigt avancerade sensorer som genomför inhämtning. Därav kommer inhämtning med mänskliga sensorer kommer vara en viktig del för en främmande makt som genomför krigsplanläggning och krigsförberedelser mot vårt land.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska Elitförband. Stockholm: Fischer & Co, 2013.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Falun: ICA bokförlag, 2013.

Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg: Nils-Ove Jansson Förlag, 2014.

Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015.

SOU 1983:13. Att möte Ubåtshotet: Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.

SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan.

Theutenberg, Bo. Dagbok från UD Volym 1. Skara: Solveigs Tryckeri, 2012.

Slutnoter

¹Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.

²Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Falun: ICA bokförlag, 2013, 77.

³Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.

⁴Ibid.

⁵Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 56-57.

⁶Ibid, 58-59.

⁷Försvarsdepartementet. SOU 1983:13 Att möte Ubåtshotet: Ubåtskräniningarna och svensk säkerhetspolitik. Stockholm: Jernström Offsettryck AB, 1983, 87.

⁸Försvarsdepartementet. SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-94. Stockholm: Norstedts Tryckeri AB, 1996, 197.

⁹Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 219.

¹⁰Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.

¹¹Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 169, 172.

¹²Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 62.

¹³Ibid, 64.

¹⁴Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.

¹⁵Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 60.

¹⁶Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.

Försvarsdepartementet. SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-94. Stockholm: Norstedts Tryckeri AB, 1996, 197.

¹⁷Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 161.

¹⁸Theutenberg, Bo. Dagbok från UD Volym 1. Skara:Solveigs Tryckeri, 2012, 218.

¹⁹Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 23-27.

²⁰Ibid, 60-62.

²¹Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 62.

²²Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska Elitförband. Stockholm: Fischer & Co, 2013, 120.

Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 105.

²³Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 75, 80.

²⁴Ibid, 105.

²⁵Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 63.

²⁶Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 64-66.

²⁷Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 64.

²⁸Ibid, 63.

²⁹Ibid, 64.

Inför Folk&Försvar 2016

Som vanligt inleds det försvar- och säkerhetspolitiska året med Folk & Försvars rikskonferens i Sälen. På söndag drar det igång och pågår i dagarna tre. ”Alla” nyckelspelare från politiken, försvar och säkerhetsmyndigheterna samt media är givetvis närvarande.

Från partiledarhåll är det däremot relativt tunt i år. Det brukar tyvärr vara det i de så kallade mellanåren när det inte stundar ett riksdagsval, för då är alla där, I år närvarar Anna Kinberg Batra (m) och Ebba Busch Thor (kd). Men från politiken finns förutom ledamöter från försvarsutskottet flera ministrar som Margot Wallström, Peter Hultqvist och Ander Ygeman vilket gör konferensen extra intressant.

Jag avser inte skriva något längre inlägg om vad som komma skall i Sälen, för det har redan Annika Nordgren Christensen gjort ytterst förtjänstfullt, så det skulle bara bli kaka på kaka.

Jag tänkte dock uppehålla mig vid en del i Annikas text tillsammans med det som jag tar upp i min nyskrivna SvD-kolumn. Annika skriver….

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta.

De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare.

Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Vad avser politiken så tror jag tyvärr att det blir likt tidigare, dvs. att man rundar den viktiga frågan huruvida vi faktiskt har ett tillräckligt starkt och fungerande försvar givet omvärldsläget. Finansieringen vill man absolut inte prata om, förutom att framhålla att försvarsbeslutet ”är ett trendbrott och att man skjuter till en betydande summa pengar”. Det har vi hört förr, samtidigt som alla vet om att dessa pengar inte på långa vägar räcker till att skapa ett nationellt försvar anpassat för att kunna möta nuvarande omvärldsläge. Det täcker som bekant inte ens bristerna från det föregående inriktningsbeslutet och situationen avseende anskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel blir tyvärr bara värre med tiden. Pengarna räcker helt enkelt inte till.

Den andra delen i min senaste kolumn berör Försvarsmaktens beskrivning av läget i stort. Här har de flesta noterat att det förmedlade budskapet är något helt annat nu än för mindre än ett år sedan.

Vi har som bekant tidigare haft en omfattande debatt om ”en-veckasförsvaret” samtidigt som man också förklarade att bara ett av fem områden kunde försvaras. Den debatten var olycklig och inte särskilt bra för Sverige på det större planet, men den positiva utkomsten var trots allt att både politiker och det svenska folket skakades om och vaknade upp ur en lång dvala. Plötsligt blev försvarsfrågan begripligt.

Försvarsmakten har tidigare också varit mycket tydliga avseende anslagsnivåerna, och för något år sedan deklarerade man att politikerna måste välja bort en hel försvarsgren om inte stora summor pengar tillfördes (drygt 4 miljarder per år) och det var för att kunna nå upp till det som beslutades i det tidigare försvarsbeslutet från 2009. Dessa pengar fick Försvarsmakten aldrig. Istället blev man anvisade att spara ytterligare på personalkostnaderna genom det ödesdigra RB5 från 2013.

Inför det senaste försvarsbeslutet som trädde i kraft från årsskiftet så gav Försvarsmaktens analys i det inlämnade underlaget vid hand att det för perioden 2016-2020 saknades cirka 18 miljarder för att täcka de absolut mest kritiska hålen. Dvs. det absolut mest kritiska underskottet efter att försvarsbeslutet från 2009 visat sig vara allvarligt underfinansierat. Det politiska beslutet blev istället att skjuta till 10,2 miljarder. Då ska man också vara medveten om att 1,7 miljarder av den föreslagna ökningen om 10,2 miljarder försvinner på grund av ökade ungdomsarbetsgivaravgifterna och Fortifikationsverkets höjda avkastningskrav. Därmed återstår 8,5 miljarder i friska pengar och således når man inte ens upp till hälften av det som enligt Försvarsmakten är en kritisk lägstanivå. Till detta skall även läggas nya uppdrag så som att sätta upp ett permanent förband på Gotland.

Kopplat till ovanstående och bedömningen av den operativa förmågan så höjde tidigare ÖB Sverker Göranson ett varningens finger när han under rikskonferensen för ganska exakt ett år sedan i sitt anförande slog fast att…

”Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”

Med ovanstående samlade bild skulle man kunna tro att läget i Försvarsmakten är nu är kritisk.

Men istället kommer det nu nya budskap om läget i försvaret. Idag menar Försvarsmakten att det aldrig har existerat något enveckasförsvar. ”En-veckasförsvaret är ett begrepp vi ska tvätta bort. Vi har inget en-veckasförsvar, och vi har aldrig haft något en-veckasförsvar”

Det nya budskapet är också att försvaret är bättre än någonsin förr, och i en intervju med vår nya ÖB i Sveriges Radio Studio 1 så klarades det ut att pengarna räcker till att lösa de tilldelade uppgifterna samtidigt som ÖB slog hål på den tidigare förmedlade bilden av försvaret genom att bland annat uttrycka att…

”Jag har svårt att förstå den bild som man kan få berättad för sig utanför Försvarsmakten, att vi har en bristande operativ förmåga och att vi inte är tillräckligt duktiga … I min värld kan jag säga, att vi aldrig har varit bättre än vad vi är just nu. Vår personal har aldrig varit bättre utbildad, vi har bättre övningsverksamhet och vi är bättre tränade”

Precis som jag skriver i min kolumn i SvD så har jag grubblat mycket över hur den förmedlade bilden har kunnat förändrats så pass snabbt? Jag har identifierat följande möjliga anledningar.

1. Budskapet är missuppfattat/feltolkat och att det egentligen inte är någon skillnad jämfört med tidigare.

2. Försvarsmakten har gjort nya operativa värderingar av uppgifter kontra förmågor och fått ett nytt och bättre utfall än tidigare.

3. Försvarsmakten vill förändra bilden av myndigheten och dess verksamhet, och istället för att förmedla problem istället entusiasmera den egna personalen. Det har nya ÖB redan lyckats med väldigt bra skall särskilt tilläggas. ÖBs tal från chefssamlingen i höstas har verkligen skapat positiva ringar på vattnet!

Alternativt handlar det om en kombination av ovanstående.

Men för att sammanfatta det hela inför den kommande konferensen… Precis som Annika skriver så kommer alla i Sälen att lyssna noggrant på de budskap som kommer att förmedlas från politiker och myndigheter. Från Försvarsmaktens sida så tror jag det är oerhört viktigt att kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Den ena, att förklara allt bra som personalen i Försvarsmakten åstadkommer värjde dag och därmed skapa en positiv bild både utåt och inåt. Den andra är att parallellt med detta kunna föra en öppen nödvändig debatt om brister och behov. Att enbart föra den senare debatten bakom stängda dörrar mellan myndighet och departement tror jag inte gynnar vår försvarsförmåga. Jag är nämligen helt övertygad om att anslagsökningen i det senaste försvarsbeslutet hade varit betydligt mycket lägre om det inte hade föregåtts av en omfattande öppen debatt där allmänhetens ”krav” fick möjlighet spela en roll.

Det kommer oavsett att bli en mycket intressant konferens i Sälen!
Läs även min nyskrivna kolumn i SvD

Försvarsmaktens ekonomi med mera

Det är intressant att följa spelet runt eventuella anslagsförstärkningar. Den höga svansföring som socialdemokraterna hade under den tid då alliansen styrde riskerar att inte kunna åtföljas av praktisk handling. I stället för en anslagsökning om 4 miljarder årligen under beslutsperioden (totalt 16 miljarder) verkar finansdepartementets utgångsbud vara 2 miljarder kronor mer totalt under perioden, där tyngdpunkten enligt beprövad modell är i slutet. Jag vill också peka på några andra tråkiga fakta: för det första att RB5 fortfarande gäller och för det andra att den av regeringen omhuldade höjningen av arbetsgivaravgifterna för unga riskerar att åtminstone initialt helt utradera de blygsamma anslagsökningar som nu diskuteras i media.

Jag kan tänka mig lite dålig stämning på Jakobsgatan.

Å andra sidan så är det svårt att ta alliansens företrädare på allvar. Alliansen var under sina åtta år mycket tydligt ointresserade av rikets försvarsförmåga. Detta faktum fick till och med till följd att en moderat försvarsminister avgick (Mikael Odenberg). För detta fick han för övrigt mycket sympati. Alliansens företrädare gjorde under de åtta åren så gått de kunde för att överdriva de fåtaliga åtgärder som genomfördes – förmodligen skrevs en och annan artikel egentligen mot bättre vetande.

Vad ska hända nu då?

Min gissning är att anslagsökningen kommer att bli högre än två miljarder kronor men inte de 16 miljarder kronor som försvarsberedningen föreslagit. Det är också rimligt att tro att tyngdpunkten kommer i slutet av perioden.

Vad har då detta med personalförsörjning att göra? Jo, det finns en mycket tydlig koppling. Bra övningar (som tyvärr har en tendens att kosta pengar) beskrivs ofta som den enskilt viktigaste drivkraften för våra anställda gruppbefäl, soldater och sjömän – både de som tjänstgör kontinuerligt och de som tjänstgör tidvis. Att sparka kotte på kaserngården och sköta IBSS upplevs inte som utvecklande. Försvarsmakten har redan ett problem så tillvida att möjligheten att tjänstgöra i internationella militära insatser redan är starkt beskuren på grund av de fåtaliga och personalsnåla insatser som sker nu. Inom parentes kan man nämna att Sverige under 70-talet hade två hela bataljoner insatta internationellt – en på Cypern och en i Sinai.

En annan sak som bör nämnas är den övergång till (tyngre) mekaniserade bataljoner som nu föreslås. De fem tyngsta bataljonerna ska var och en innehålla två stridsvagnskompanier. Denna blogg tycker att åtgärden är helt rätt men vill peka på att beståndet av stridsvagn 122 nätt och jämnt räcker till tio kompanier. Vad jag känner till är dessutom den tekniska standarden på våra 122:or lite olika. Historiskt sett förefaller detta också vara en återgång till en organisationsstruktur som fanns inom pansarbataljonerna. Följaktligen borde de fem bataljonerna också byta namn till pansarbataljoner.

Begreppet ”mekaniserad bataljon” kan i så fall avvecklas för tillfället. För övrigt så känns benämningen på den sjätte manöverbataljonen som väldigt sovjet-inspirerad (”motoriserad skyttebataljon”). Jag vill därför anknyta till vad som tidigare anförts på denna blogg – nämligen att begreppet ”infanteribataljon” är betydligt mer smakligt.

Detta blev kanske lite rörigt men förslaget från hyddan vid Nilens strand är alltså följande:

Fem pansarbataljoner
Två infanteribataljoner
En amfibiebataljon

Detta gäller dock tidigaste från och med 2016-01-01 och villkorat av statsmakternas välsignelse.

GMY

Sinuhe

PS Jag har tidigare aviserat en inlägg om Försvarsmaktens rekryteringssida (Reach Mee). Om någon är intresserad så är det under produktion – kvaliteten på myndighetens hemsida kan man skriva mycket om.

"Ukrainas sak är vår"

Allan Widman skriver i ett inlägg på sin blogg om att ”Ukrainas sak också är vår”

http://allanwidman.blogspot.com/2015/02/ukrainas-sak-ar-ocksa-var.html

Jag kan inte annat än instämma.

Som det verkar är läget nu inne i ett ännu allvarligare skede än tidigare med risk för inneslutning och nedkämpning av ukrainska styrkor i Debaltseve med Mariupol som nästa anhalt. Striderna utkämpas med stridsvagnar och artilleri. Detta är ett krig som utkämpas med allt mer högvärdiga vapensystem.

http://euromaidanpress.com/2015/02/06/you-are-running-out-of-time-europe/

Där ukrainarna, med rätta, känner sig allt mer övergivna av EU. Om de kommer ut på andra sidan med mer eller mindre egen kraft – vilket vi får hoppas – lär de inte glömma EU’s oförmåga i första taget.

Det ukrainska minnet, efter allt detta, blir väl ungefär analogt med hur finnarna uppfattade vårt svek under WW2 (Även om vi då faktiskt ställde upp med en ansenlig mängd materiel och frivilliga. Detta kanske inte är det första finnarna minns när man för kriget på tal).

Nu på sistone har det varit en väldig debatt på högsta politiska nivå i såväl den amerikanska kongressen som bland EU-ledare om man ska exportera ”icke offensiva” vapen till Ukraina (till exempel pansarvärnsvapen).

Paradoxalt nog verkar det som om inte heller finnarna i detta läge ser sig kunna bistå personellt eller materiellt i Ukraina – dvs de blir nu för ukrainarna det som vi svenskar för finnarna under WW2 – om ni hänger med.

Carl Bildt har utvecklat sina tankar i frågan.

https://carlbildt.wordpress.com/2015/02/06/kan-defensiva-vapen-till-ukraina-starka-diplomatin/

Svensk lag stipulerar (i sin grundversion utan tillägg) att vapenexport endast får ske om det finns försvars- eller säkerhetspolitiska skäl för det – något som jag i allra högsta grad anser finns skäl för i den situation vi befinner oss i.

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-19921300-om-krigsmateri_sfs-1992-1300/?bet=1992:1300

http://www.isp.se/sa/node.asp?node=437

Det vore tyvärr allt för naivt att tro att Ryssland skulle ändra sitt beteende om man lyckas med sitt agerande i Ukraina. Därför är det nu dags för handling.

Så vad göra?

Även jag inser att det skulle vara inrikespolitiskt mycket svårt att få igenom export av Rb56/57/70 samt Carl Gustaf Grg, men vi borde direkt kunna bistå med stridsjukvårdsresurser i form av materiel och utbildning. Det måste ju ses som relativt okänsligt (?) då det kan hjälpa både egna soldater och civila samt även ryska soldater och ”separatister”

Se nedan en privat amerikansk medborgare som samlat in 1 MUSD till sjukvårdsmateriel

http://euromaidanpress.com/2015/02/07/an-american-raised-1-million-for-a-military-hospital-in-dnipropetrovsk/

Vidare borde fältarbetsmateriel och dylikt vara möjligt att exportera (för att bygga skydd för både civila och militära styrkor – OM det finns ett behov av detta).

Årskrönika 2014

Ännu en gång så var det nyårsafton och det har blivit lite av en tradition att jag sammanfattar året som gått här på bloggen, och detta året blir inget undantag. I förra årets årskrönika skrev jag att ”2013 har minst sagt varit ett intensivt år. Helt galet närmare bestämt”. Då visste vi inte hur detta året skulle komma att se ut ur ett försvar- och säkerhetsperspektiv. Det blev tyvärr betydligt sämre och spiralen är fortsatt nedåtgående ur flera aspekter. Här nedan kommer jag att sammanfatta vad som hänt under det gångna året där fokus kommer att ligga på det som har avhandlats här på bloggen.

Januari

Året började inte helt oväntat med en ”nymoderat satsning”. Den som följt försvarsdebatten under året vet att sådana satsningar allt som oftast innebär reduceringar av numerären. Här handlade det om satsningen på att renovera stridsfordon som innebär att antalet stridsfordon kommer att reduceras till 66% av dagens numerär till en kostnad av ca 2 miljarder kronor.

Därefter var det dags för den årliga Sälenkonferensen i Folk & Försvars regi. Dagen innan det hela drog i gång kom ett oväntat utspel från Moderaterna där man åtminstone i teorin och retoriken gjorde ”helt om” genom ett uttalande av Cecilia Widegren som kändes väldigt efterlängtat efter åratal av fokus på internationalisering.

”Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi ska göra vår egen hemläxa först och främst. Det känns som en naturlig utveckling att vi ska bygga tyngden i försvaret utifrån den nationella försvarsplaneringen och dess scenarier”

När konferensen väl var igång så skrev jag och kommenterade de frågorna som diskuterades under Dag 1, 2 och 3. Det mest anmärkningsvärda var förmodligen att statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt tal hävdade att ”de mest sannolika hoten mot Sverige i dag inte är militära och att till exempel terrorhot och cyberhot är mer sannolika”. Han hävdade också att försvarets förmåga hade förstärkts sedan 2006, en uppfattning som det är få individer med god insyn och förståelse som delar. Experterna hävdar i stället att försvaret har blivit svagare.

Det som stack ut mest under konferensen, förutom Reinfeldts uttalande, var nog ändå att ÖB Sverker Göranson hade intagit en betydligt mer lågmäld linje jämfört med tidigare utan några större krav eller utspel för att beskriva det problematiska läget i Försvarsmakten.

I ett av månadens sista inlägg skrev jag om havererade försvarssamarbeten där jag belyste det ena efter det andra nordiska samarbetsprojektet som har havererat. Den senaste i raden var Archerprojektet. Anledningen till detta inlägg grundar sig i det faktum att svenska politiker ständigt använder det nordiska samarbetet som ett subsititut för NATO. Ett tema som än i dag håller i sig.

Med tanke på omvärldsutvecklingen så har Norge och Danmark dragit sig allt närmare den trygghet man har genom NATO, och tillsammans med Finland (som uppvisar ett relativt svalt intresse för samarbete) så står Sverige som vanligt ensam när stormen runt oss ständigt ökar i styrka. Att inte närma sig NATO verkar vara det enda som majoriteten av svenska politiker är överens om när det kommer till säkerhetsfrågan.

Februari

På bloggen började månaden med ett replikskifte mellan mig och nymoderaten Fredrik Schulte som hade skrivit sitt årliga försvarspolitiska inlägg. I min slutreplik till Schulte om ett underfinansierad försvar så försökte jag än en gång förklara för honom hur läget ligger till dock utan större framgång – även den här gången.

Ubåtsprojektet A26 var på tapeten och jag skrev inlägget om att ”Svensk ubåtsförmåga är hotad” med anledning av problemen med Kockums ägare.

En intressant betraktelse över hur oinsatta politiker försöker manövrera för att sno hem militär verksamhet till sin egen ort återfinns i inlägget flytta helikopterflottiljen till Luleå(?) där riksdagsledamoten Krister Hammarbergh (m) inte alls har förstått att hela nio Hkp 14 är planerade att baseras på Kallax. Mycket vill ha mer. Han tystnade dock helt i frågan efter mitt blogginlägg.

I mitten av månaden så aviserade finansminister Anders Borg att regeringen minskar försvarsanslaget. Helt obegripligt för de flesta när han deklarerade att det skulle ske en ”effektivisering av myndigheternas verksamhet uppnås genom minskad ökning av anslagen”. 100 miljoner årligen skulle sparas på försvaret trots det ständiga mantrat att regeringen satsar på försvaret och stärker försvarsförmågan. Ännu ett tecken på att satsningarna på försvaret mest var tomma ord.

Just detta gjorde mig så pass upprörd att jag gjorde en egen granskning av tilldelade medel till respektive förband i Försvarsmakten och jämförde med föregående år i inlägget när sanningen kryper fram… Här kom jag i min granskning fram till att förbandsanslagets rörliga kostnader, dvs medel för övningsdygn, drivmedel och ammunition, hade minskat med 144 miljoner jämfört med 2013. Det blev för mig ett kvitto på att allt tal om satsningar på försvaret var ren lögn.

I slutet av månaden inleddes det som vände allt upp och ned, nämligen Rysslands strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim. Om detta har jag skrivit väldigt lite, mest av den anledningen att väldigt många andra skrev så mycket klokt om saken. Det fanns ingen anledning att skriva samma sak helt enkelt. Sista inlägget i februari blev doch ett gästinlägg med titeln Lackmustest 2.0.

Mars

Hela mars präglades givetvis av Rysslands förhavanden i annat land, d.v.s. annekteringen av Ukraina något jag skrev om här. Då öppnades det även upp ett fönster för omtag av svensk försvarspolitik, men så blev inte fallet, det blev mest bara prat från politikerna.

I stället kom det i sammanhanget något mycket oväntat från ÖB som gick ut och hävdade att den organisation som vi nu bygger (IO14) är den rätta. En uppfattning som ingen av de experter jag nyligen intervjuat håller med om. ÖB slog i mars fast att..

Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med.

Hur kunde ÖB vara så säker på att Försvarsmakten inte skulle ökas trots att vi då i skrivande stund hade fått ett krig i Europa på halsen och att IO14 primärt är dimensionerad för internationella insatser? För mig blev det hela väldigt märkligt. Försvarsmakten bemötte mitt blogginlägg och där vidhöll Jan Salestrand att med fullt utbyggd IO14 så är Försvarsmaktens operativt relevant.

Som uppföljning på Ukrainakrisen så skrev Kk Christian Allerman ett läsvärt gästinlägg.

Jag skrev i mars ett inlägg om läget runt svensk försvar- och säkerhetspolitik under rubriken
”Kan svensk försvarspolitik liknas med en gammal Åsa-Nisse film?” där jag konstaterade att läget i en kort sammanfattning såg ut så här…

Ryssland tar en del av Ukraina genom ett strategiskt överfall. Nu finns det en även indikationer på att man går in i Östra Ukraina och Moskva har talat om ryska minoriteter i Estland

ÖB anser trots ett kraftfullt försämrat omvärldsläge att IO 14 är operativt relevant trots att organisationen i första hand är dimensionerad för att skickas för att strida mot en okvalificerad fiende i tredje världen, så som terrorister och pirater.

Försvarsministern deklarerar fortfarande att regeringen stärker försvaret och att man genomför mer kvalificerade övningar trots att sanningen är den omvända. Pengarna räcker inte och personalen ska reduceras.

Försvarsberedningen är oense om sakernas tillstånd och ordförande Widegren vill varken ta med läget i Ukraina i rapporten, och ännu mindre öka försvarsanslaget.

Finansministern och statsministern vill helt plötsligt tillföra större summor till försvaret. Dessa båda herrar som så envetet reducerat och negligerat försvarsfrågan ända sedan man tillträdde 2006. Enligt SvD handlar det bara om att man ser en risk för att bli syndabockar.

I slutet av mars stod det klart att det skulle bli ett bistert år för förbanden i Försvarsmakten med anledning av det ansträngda ekonomiska läget, något jag skrev om i månadens sista inlägg. Den 21 mars skrev försvarsminister Enström så här i en artikel på SvD Brännpunkt.

Runt om i Försvarsmakten pågår ett omfattande arbete med att genomföra försvarsreformen som regeringen beslutade 2009 för att öka vår försvarsförmåga. Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar.

En vecka senare gör SR P4 ett reportage om 3. Sjöstridsflottiljen där man konstaterar att..

Men besparingar på över elva miljoner kronor i år har tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona fått tänka om vad gäller övningar. Elva och en halv miljon kronor mindre till övningar motsvarar mellan femton och tjugo procent av flottiljens övningsbudget, så minskningen är klart kännbar. Förutom övning i simulator har man också riktat in sig på att öva dagtid och nära hemmahamnen, allt för att hålla nere kostnaderna.

Det här är ett ypperligt typexempel på retoriken runt försvarsfrågan under flera år. Regeringen hävdar en sak och utfallet har varit ett helt annat.

April

April april….

Självklart så var det ju tvunget att jag skulle försöka bidra med ett aprilskämt. Jag skrev om att det skulle bli en ny ordförande i försvarsberedningen med anledning av att den sittande ordföranden Cecilia Widegren hade fått ett nytt uppdrag som operativ chef för det nyupprättade specialkommandot som kommer att sättas upp inom ramen för OSSE med anledning av krisen i Ukraina. Det blev tydligen så bra att Skövde nyheter trodde på påhittet och tog upp tråden som en nyhet och intervjuande Widegren. Wiseman blev dagen till ära dessutom moderat igen eftersom jag antytt att det var han som skulle ta över posten som ordförande i försvarsberedningen.

Kampen för Marinen fortsatte, och flera frågor om när regeringen skulle fatta beslut om modifiering av gamla fartyg ställdes av riksdagsledamoten Jeppsson. Tyvärr helt resultatlöst trots alla så kallade satsningar på försvaret. Svaret denna gång blev tyvärr ett riktigt ”goddag yxskaft” svar som nog går till historien…

I april publicerades en artikel jag skrivit för KÖMS i TiS som avhandlade försvarsberedningens kommande rapport. Titeln var ”Försvarsberedningens rapport – En urvattnad kompromiss eller startskottet för en återtagning av försvarsförmåga?”. När vi i maj fick svaret så kunde vi tyvärr konstatera att det lutade mer åt det förstnämnda påståendet.

Moderaternas retorik runt försvarsfrågan har som ni märker tagit mycket plats under året. Tyvärr så speglade inte retoriken det verkliga utfallet och Lars Beckman var en av alla moderater som klappade takten.

Vi försvarsbloggare har tagit på oss den i sammanhanget relativt enkla uppgiften att granska dessa innehållslösa utspel. Ett mycket uppmärksammat sådant var när jag granskade utfallet av Arméns övningsverksamhet, mätt i antalet körmil 10 år tillbaka, i inlägget fritt fall för arméns övningsverksamhet. Trenden var talande!

Ubåtsaffären och Kockums problem med Thyssen Krupp fortsatte i april. Jag skrev om hur Göran Larsbrink talade klarspråk till tyskarna om A26, och jag skrev dessutom ett mycket uppmärksammat inlägg huruvida A26 egentligen är ett operativt relevant koncept givet omvärldsläget med fokus på beväpningen.

NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen meddelade i mitten av april att man avser att förstärka den militära närvaron i ett antal områden inkluderat Östersjön med anledning av de ryska aggressionerna i Ukraina. Särskilt de baltiska staterna uttryckte stor oro över den pågående händelseutvecklingen. Själv ansåg jag att det svenska minröjningsfartyget som stod till förfogande för NATOs pool skulle aktiveras, men så skedde icke.

Den 22 april föregick Alliansen hela försvarsberedningen genom att lägga fram sitt förslag till finansiering av försvaret under de kommande 10 åren. Trots att det nu är krig i Europa var det miljon och inte miljardbelopp som föreslogs skjutas till i närtid, och det skulle ta hela tio år innan man kom upp i den relevanta summan 5,5 miljarder, d.v.s. två mandatperioder bort. Detta utspel omöjliggjorde dessutom en saklig uppgörelse i försvarsberedningen. Alliansen hade ånyo visat att man inte tog försvarsfrågan och omvärldsutvecklingen på allvar.

April avslutades med att riksdagsledamoten Fredrik Schulte kallade mig för kommunist och byråkrat, något som till och med uppmärksammades av Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och SvD:s ledarskribent Sanna Rayman.

Maj

Den första maj brukar enligt genuint socialdemokratiskt manér vara demonstrationsdagen. Själv har jag väldigt svårt för detta fenomen, men jag passade ändå på att demonstrera mot regeringsbeslut fem från 2013 (RB5) något som legat som en våt filt över Försvarsmakten sedan försvarsminister Karin Enström deklarerade innehållet som innebar att Försvarsmaktens viktigaste resurs, d.v.s. personalen skulle reduceras med 500 miljoner kronor årligen.

Jag skrev i maj ett inlägg som granskade alla ”försvarssatsningar” under rubriken ”regeringen gjorde det igen…” som även tar upp de olika försvarssamarbeten som regeringen aviserat. Jag har till detta inlägg lånat en mycket talande bild från Johan Wiktorin som visar på det verkliga utfallet rörande ekonomiska satsningarna.

Bild: Johan Wiktorin

Den 11 maj skrev jag ett inlägg som också blev mycket uppmärksammat med rubriken ”Marinens vikande övningstrend 2001-2013” som likt fallet med Armén påvisade hur antalet gångtimmar med Marinens fartyg konstant har sjunkit över tiden.

Maj månad avslutades med inlägget om försvarsberedningens rapport med titeln ”608 dagar av försvarsberedande med ett mycket ringa utfall!”.

Försvarsberedningens arbete hade pågått i exakt 608 dagar sedan man presenterade ledamöterna i beredningen den 14 september 2012. Det är till synes 608 dagar som tyvärr föreslår väldigt lite verklig försvarseffekt! Allt bottnar egentligen i att man inte vill betala för vad ett relevant försvar kostar, och därefter har rapporten utformats.

Knappt ett halvår senare anser nu flera riksdagsledamöter och partier att beredningens rapport är överspelad med hänsyn till säkerhetsläget och Allan Widman, nuvarande ordförande i försvarsutskottet, anser att rapporten snarare ska ses som ett golv att bygga vidare från. Det får i sammanhanget ses som ett rejält underbetyg till beredningen eftersom rapporten presenterades flera månader efter att Ryssland annekterade Krim.

I slutet av maj inkom Försvarsmakten med svaret på RB5, det som i Försvarsmakten ska bli FM Org 18. Här var myndigheten ovanligt tydliga. 2300 tjänster måste bort för att klara regeringens besparingskrav. Försvarsmakten svarade att det kommer att innebära betydande konsekvenser om detta beslut genomförs till del. Att genomföra det fullt ut anser myndigheten inte vara genomförbart.

Ännu ett bevis på regeringens oförmåga att tillse att det råder balans mellan tilldelade uppgifter och ekonomiska resurser.

Juni

Första inlägget i juni blev vad jag har förstått inte särskilt uppskattat inom Försvarsmakten. Jag var tydligen alldeles för ärlig och gick rakt på sak. Tre svenska minröjningsfartyg från tredje sjöstridsflottiljen hade tillsammans med stödfartyget HMS Trossö precis avslutat en mycket lyckad minröjningsoperation utanför Lettlands kust då Försvarsmakten fick uppgiften från regeringen att stanna kvar i Riga under en helg för att ”visa solidaritet”.

Detta medförde givetvis en stor oplanerad övertidskostnad omfattande drygt sex miljoner kronor som skulle ”tas inom ram”. Detta innebar att Marinens planerade övning SWENEX på 11 dygn fick ställas in och ersättas med en kortare övning på fem dygn där delar av marinen deltog.

Mitt inlägg runt detta innebar att Försvarsmakten replikerade. Jag höll ändå inte med eftersom jag anser att det är viktigare att öva Försvarsmakten än att ligga en extra helg med fartyg i Riga. Att inte regeringen omfördelade medel från anslaget för internationella insatser för att täcka merkostnaden är beklämmande!

Sista delen av juni präglades av mycket försvarspolitisk debatt. Jag skrev en längre serie av inlägg inför årets upplaga av Almedalen där jag fokuserade på en rad olika områden. En inläggsserie som blev mycket uppskattad och därmed läst av väldigt många. Inläggen återfinns här nedan.

Inför Almedalen
Inför Almedalen – 1 – En säkerhetspolitisk härdsmä…
Inför Almedalen – 2 – Politisk pajkastning

Inför Almedalen – 3 – Tillfälligt avbrott

Inför Almedalen – 4 – Den krokiga vägen mot FM Org…

Inför Almedalen – 5 – Den operativa relevansen?

Inför Almedalen – 6 – Summering, programtips samt …

Juli

När juli inleddes så var Almedalen fortfarande i full gång. SvD tog upp tråden med försvarsprisindex (FPI) som FOI tidigare hade skrivit om. Många var de Allianspolitiker som stod förvånade när det blev känt att finansdepartementet under tre år tagit tillbaka 600 miljoner just som effekt av FPI.

Gör man ingen förändring av FPI så kommer hela Alliansens anslagshöjning 2015 att ätas upp. Anslagsökningen på 380 miljoner blir i själva verket en minskning med 320 miljoner nästa år.

Störst behållning under Almedalen var ändå debatterna mellan Peter Hultqvist och Cecilia Widegren.

I mitten av sommaren skrev KÖMS sekreterare Bo Rask ett läsvärt gästinlägg om ubåtsfrågan som han lovat att följa upp under 2015.

I slutet av juli skrev jag ett inlägg om den ständigt minskande Marinen, något som jag följde upp med ett inlägg om numerären av fartyg i Marinen när det stod klart att ett antal bevakningsbåtar skulle avvecklas!

Augusti

Sensommaren inleddes olyckligtvis med den stora skogsbranden i Västmanland. Om detta skrev jag en hel del inlägg som har blivit några av de mest lästa på bloggen sedan start. Jag skrev framför allt om bristen på helikoptrar. Inlägget en nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!… drog väldigt många läsare. Jag skrev även om de Italienska vattenbombarna. Inlägget med rubriken när snålheten bedrog visheten beskrev hur det såg ut tidigare när Försvarsmakten hade beredskap för att bistå samhället, uppgifter som försvann i samband med försvarsbeslutet 2004.

Att inläggen väckte viss uppmärksamhet och förmodligen innehöll en och annan tänkvärdhet kan jag konstatera efter att den person som är utsedd att utreda omständigheterna runt skogsbranden hörde av sig och ville använda några av mina inlägg som referens i utredningen

Relativt snart stod det klart att Försvarsmaktens kostnader ska tas inom ram. Hur stora kostnaderna blev vet vi fortfarande inte, men det lär visa sig i Försvarsmaktens årsredovisning som kommer inom kort.

I slutet av månaden gjorde jag en intervju med chefen för 4. Sjöstridsflottiljen Ewa Skoog Haslum som lästes av många.

Söndagen den 24 augusti tog jag ett beslut att inte längre skriva anonymt på bloggen. Detta gjorde jag i samband med att undertecknad tillsammans med Carl Bergqvist och Johan Wiktorin skrev en debattartikel på DN debatt. Detta beslut förändrade en hel del parametrar, de flesta till det positiva.

September

Första inlägget i september blev läst av många. Det hade rubriken ”krig i Europa och reduceringen av Sveriges försvar fortsätter”.

Jag skrev givetvis en hel del inför det stundande riksdagsvalet och efter valet att vi hade ett nytt läge i flera avseenden, inte minst med hänsyn taget till Rysslands agerande i vårt närområde.

Den 21 september var det ånyo dags för ryssarna att flyga med strategiskt bombflyg över Östersjön. Jag skrev om detta i inlägget ”hög aktivitet över Östersjön under dagen” vilket uppmärksammades av flera stora tidningar. Det allt mer aggressiva ryska uppträdandet på och över Östersjön har från sommarens övning BALTOPS bara eskalerat.

Den 28 september var det 20 år sedan Estonia förliste i Östersjön. Jag hade förmånen att till sjöss genomföra en kransnedläggning till minne av Estoniakatastrofen, något som kändes mycket bra. Ceremonin blev värdig och jag tror den kommer att bli ett minne för livet för oss som deltog.

Oktober

Efter riksdagsvalet i september stod det även klart att flera individer fick lämna försvarspolitiken. Bland annat Karin Enström och Cecilia Widegren. I samband med det skrev jag att de kommande förutsättningarna för att skönmålningen skulle upphöra var goda.

Den 12 oktober skev jag det inlägg som är det i särklass mest lästa inlägget sedan bloggstarten 2010. Inläggets rubrik är ”Ny normalbild eller ett nytt kallt krig?” och har i skrivande stund haft närmare 40.000 läsare. Det är en tidslinjal med händelser kopplat till Ryssland från 2005 fram till i dag. Har ni inte läst det, så rekommenderar jag att göra det snarast. Jag avser skriva ett uppföljande inlägg i början av januari. Som kuriosa kan nämnas att inlägget är översatt till både engelska och finska(!)

I oktober blev det inte så mycket skrivet här på bloggen. En anledning var givetvis den intensiva ubåtsjakt i Stockholms skärgård där stora delar av Marinen deltog. En operation som senare skulle visa sig kunna bekräfta att det förekommit främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten.

Den 30 oktober firade bloggen 4-årsjubileum.

November

I november var det dags för en favorit i repris, nämligen debatten om helikopter 4. Efter ubåtsjakten i Stockholms skärgård så var det dags att ge lite perspektiv på ubåtsjaktförmågan och då avsaknaden av hydrofonbojfartygen.

Jag publicerade ett läsvärt gästinlägg om framtida ubåtsförmåga där det ånyo debatterades huruvida den nya ubåten A26 är operativt relevant. I december skrevs även en slutreplik i ämnet.

Den 28 november skrev jag en artikel på SvD Brännpunkt om Moderaternas valanalys. Här anser jag att partiet kraftfullt underskattade hanteringen av försvarsfrågan som en faktor för utgånget av valet och det massiva nederlaget partiet drabbades av. Man hade inte gjort hemläxan på rätt sätt enligt min mening.

December

I början av december stod det klart att helikopter 10 hade flugit klart i 3. helikopterskvadronens regi. Huruvida Försvarsmakten kommer att kunna bidraga vid skogsbränder kommande sommar är därmed oklart.

Här på bloggen har december präglats av min utfrågning av de nio nya försvarspolitikerna i försvarsutskottet som ni kan läsa här nedan. Det inledande inlägget finns här och svaren från politikerna finns här nedan.

Stig Henriksson (v)
Lena Asplund (m)
Roger Richtoff (sd)
Paula Holmqvist (s)
Daniel Bäckström (c)
Alexandra Völker (s)
Jan R Andersson (m)
Jakop Dalunde (mp)
Mattias Ottosson (s)

För att ge lite perspektiv på detta så ställde jag samma frågor till tre experter ur Armén, Marinen och Flygvapnet. Dessa svar återfinns här.

Karlis Neretnieks
Peter Nordbeck
Bo Waldemarsson

Den 7 december var det ånyo dags för en helt unik händelse som fick namnen rysk advent. Ryssland flög in med fyra stycken bombflygplan av typen Tu-95 över Östersjön, något som enligt uppgift aldrig tidigare förekommit. Att detta var en ren politisk markering råder det inga större tvivel runt. Detta följdes upp med flera omfattande flygföretag där Su-27, Su24, Su34, MiG-31, Tu-22, An-12, An-26 och Tu-95 flög frekvent under ett antal dagar.

Den 17 december stod det klart att jag blir kolumnist på Svenska Dagbladet, vilket givetvis är bra ur flera perspektiv. Framför allt så ger det ett erkännande till att försvarsdebatten anses vara viktig. Kollegan Wiseman hade någon vecka tidigare börjat som krönikör på Expressen. Min första krönika skrev jag den 23 december.

Min återkommande gästskribent Sea Bear skrev i slutet av månaden ett bra och viktigt gästinlägg om språkbruket i Marinen.

Ett av de sista inläggen under 2014 avhandlade Decemberöverenskommelsen ur ett försvarspolitiskt perspektiv. En presskonferens som av många nu omnämns som decemberkapitulationen.

Sammanfattning

Ovanstående är givetvis enbart ett axplock av allt som skrivits här på bloggen under året.

När man summerar 2014 så konstatera jag att försvarsdebatten tagit en allt större plats i riksmedia jämfört med föregående år, och trots att politikerna ännu inte tagit frågan på det allvar som krävs, så har åtminstone media börjat förstå det prekära läget.

Nästa år står vi inför det i särklass viktigaste beslutet på mycket länge, nämligen ett nytt försvarsbeslut som ska lägga grunden för försvaret under de kommande fem åren. Blir det fel här så är vi riktigt illa ute. Det finns tyvärr inga tecken på att den negativa trenden ska brytas, och 2015 kan bli ett mycket farligt år för flera länder i Östersjöområdet inklusive Sverige. Några konkreta åtgärder för att möta denna förändring tycks inte finnas i sikte. Allt hopp sätts nu till försvarsbeslutet.

När jag sammanfattar året för bloggens räkning kan jag konstatera att det skrivits 144 inlägg under året och antalet bloggbesökare har passerat 2,1 miljoner. Twitter fortsätter att vara ett bra forum för snabb dialog och informationsutbyte om aktuella händelser och under året har ca 4000 nya följare tillkommit. Ni som ännu ej skaffat ett twitterkonto, se till att gör det!

Avslutningsvis Med dessa sista rader vill jag tillönska alla ni som läser bloggen ett riktigt…

GOTT NYTT ÅR!

Se tidigare årskrönikor här.

Julkalender 2014: Lucka 12 – pansarvärnsrobotar

Ryggraden i den svenska armén när det gällde att bekämpa stridsvagnar var utöver just egna stridsvagnar pansarvärnsrobotar. Den första riktiga pansarvärnsroboten som Försvarsmakten anskaffade var robot 53 Bantam från Bofors i mitten av 60-talet. Roboten hade en räckvidd på upp till ca 2 km och anskaffades i tiotusental. Systemet avvecklades i början av 1990-talet. I början av 80-talet anskaffades även robot 55 TOW från USA (där benämnd BGM-71). Detta var en tyngre robot och med räckvidd upp till 3750 m och används än idag i Försvarsmakten. På senare tid har den levererats i stort antal (förmodligen av USA eller vänligt sinnat land vid Persiska Viken) till syriska rebellgrupper och där använts med stor framgång. System är dock tungt och otympligt vilket gör att det är bäst hanterat från fordon.

När rb 53 närmade sig slutet på sin livslängd och utvecklingen av mer kvalificerat skydd på stridsvagnar hade börjat gå om robotens verkan, inleddes utvecklingen av en ny buren pansarvärnsrobot för Armén. Resultatet blev robot 56 Bill som arméförband utrustades med från och med 1988. Det revolutionerande med rb 56 var att den var takslående. Stridsvagnar har sitt kraftigaste pansarskydd i fronten och därefter på sidorna. I regel har alltid taket varit den mest sårbara punkten. Här skulle rb 56 flyga strax över stridsvagnen och vid passage slå igenom pansaret med sin stridsdel med riktad sprängverkan. På så sätt kunde även de tyngsta stridsvagnarna i världen från relativt långa avstånd slås ut med en i sammanhanget billig och rätt enkel pansarvärnsrobot.

Eftersom robot 56 innebar en så god förmåga att bekämpa stridsvagnar köptes den i mycket stora antal till den svenska armén. Att systemet var lättrörligt och bärbart gjorde det lämpligt inte bara för infanteriförbanden utan det kunde även användas av jägarförband som skulle göra eldöverfall och även fordonsmonteras. Medel föder motmedel och vice versa. När reaktivt pansar blev vanligare på stridsvagnar som skydd mot stridsdelar med riktad sprängverkan, blev ”motmedlet mot motmedlet” att ge robotarna ytterligare en liten stridsdel. Denna skulle detonera det reaktiva pansaret och så skulle den egentliga stridsdelen få fritt fram några millisekunder senare. Sålunda var infanteristens pansarvärnsrobot återigen ett lika kraftigt hot mot stridsvagnen. Robot 56 med dessa tandemstridsladdningar kallades Bill-2 och infördes även den på bredd i Armén, liksom IR-sikten som gav god möjlighet att verka i mörker och även se igenom rök.

Så här långt in i julkalendern borde de flesta läsare kunna gissa sig till fortsättningen. Under 00-talets inriktning mot internationella operationer, kombinerat med en mycket trång ekonomisk ram fattades beslut att avveckla robot 56. Den tilltänkta fienden utgjordes huvudsakligen av motståndare i konfliktområden i Afrika och Asien med låg teknologisk utvecklingsnivå och i regel utan stridsvagnar och stridsfordon. Användbarheten för rb 56 var vid dylika operationer mycket ringa och genom att avveckla systemet skulle man kunna spara pengar för underhåll och lagerhållning.

Följaktligen påbörjades under mitten av 00-talet därför en total avveckling av robot 56. En avveckling som ska ha fullföljts så sent som 2013. Försvarsmakten fick lämna ifrån sig sina robotar till industrin, där en del modifierades och såldes till Saudi-Arabien. Resultatet är vid det här laget välkänt som ”Saudi-affären”. Ingen journalist har mig veterligen dock gjort kopplingen till vad detta innebar för det svenska försvaret. En rimlig fråga att ställa är också hur mycket betalt Försvarsmakten fick för alla dessa tusentals fullt fungerande och toppmoderna pansarvärnsrobotsystem? För industrin har det utan tvivel varit det bästa av affärer. Först säljer man vapensystemet en gång till Försvarsmakten och får fullt betalt. Därefter får man näst intill gratis tillbaka vapnen och kan sedan sälja dem för fullpris en gång till.

För svenskt försvar innebär detta idag att den enda kvalificerade förmågan att slå ut fientliga stridsvagnar på längre avstånd än 600 m utgörs av egna stridsvagnar och det fåtal robot 55 som finns kvar. På avstånd under 600 m finns numera den nya robot 57 med god förmåga, men som sagt med kort räckvidd. Samma begränsningar gäller för bekämpning av fientliga stridsfordon, men dessa kan även bekämpas med egna stridsfordon. Här är dock en begränsning att en av Arméns bataljoner nu utrustas med pansarterrängbilar där man medvetet valt bort vapensystem med förmåga mot andra stridsfordon då målbilden var just internationella operationer.

Idag lever alltså Försvarsmakten med att större delen av organisationen inte kan rå på fientliga stridsvagnar som befinner sig bortom 600 m avstånd eftersom några sådana inte fanns med i planerna under 00-talets strategiska time-out. Vill man avhjälpa den bristen blir det till att anskaffa ett nytt pansarvärnsrobotsystem – och det lär varken bli billigt eller finns utrymme för ekonomiskt.

Läs mer om robot 56 hos SoldF.com

Försvarsdebatten kliver fram ur skuggorna, så även Skipper

Med anledning av att Ukraina i dag firar landets självständighetsdag efter Sovjetunionens fall så skriver jag en debattartikel tillsammans med mina goda vänner Carl ”Wiseman” Bergqvist och Johan Wiktorin på DN debatt (söndag 24/8). Ett debattinlägg som ska betraktas i skenet av att Ryssland annekterat delar av Ukraina och hotar sina grannar. Vi hoppas att artikeln ska bidra till eftertanke i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten och ger dessutom ett antal förslag på konkreta åtgärder som vi anser bör genomföras snarast för att återskapa trovärdigheten för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Men för min egen del så innebär debattinlägget även att jag efter noggrant övervägande efter fyra år av bloggande under pseudonym, har fattat ett beslut att skriva under debattartikeln i DN med både namn och bild. Ett beslut som jag tog tidigt i somras när idén om att vi skulle skriva detta tillsammans började konkretiseras. Således kan därmed även fyra års spekulationer runt vem som ligger bakom den här bloggen nu läggas till handlingarna.

Att skriva under pseudonym har definitivt haft sina förtjänster. Jag har sedan starten av denna blogg publicerat cirka 550 blogginlägg, inklusive ett antal eminenta gästinlägg. Totalt har 1,7 miljoner besök registrerats till dags datum. Jag är övertygad om att det har varit av godo att dessa inlägg i den allt mer intensiva försvarsdebatten har värderats för sitt innehåll i stället för att värderats mot vem som har varit författare. I dag har den förtjänsten i stort sett spelat ut sin roll då bloggen numera är etablerad och besöksstatistiken under vissa dagar uppgår till 10.000 besökare per dag. Grunden är därmed lagd och bloggen har utvecklats till en bra plattform för fortsatt debatt där media och politiker numera är frekventa besökare.

En annan aspekt som i dag utgör ett incitament för att gå ut i offentlighetens ljus är att acceptansen för att som försvarsmaktsanställd tycka till i frågor om just försvaret har förändrats till det bättre under de senaste åren. Det beror till stor del på en positiv attitydförändring hos chefer i Försvarsmakten, även om det enligt mina källor tyvärr fortfarande finns en del skrämmande exempel kvar. Ska man nämna någon enskild individ som gått i spetsen för att ledstjärnan ÖRA (Öppenhet, Resultat, Ansvar) har omsatts till praktiskt handlande så är det informationsdirektör Erik Lagersten. Han har alltid uppmuntrat till debatt och försvarsbloggande även om vi långt i från alltid har varit överens i sakfrågorna.

Men har det då funnits några problem med att uttrycka sin åsikt som anställd i Försvarsmakten, eller är det bara grundlösa påståenden? Ja, det finns flera exempel på att det tidigare har varit problematiskt. För 10 år sedan skrev ett antal officerare en debattartikel i Dagens Nyheter om bristen på visioner samt felaktig hantering av materielanskaffningen. Något som då renderade i följande ställningstagande när en general skrev till en annan.

”Man kan ju inte ’sparka’ dem men jag erkänner att jag personligen tycker att de ska överväga sitt ansvar?”

Reaktionerna från de berörda officerarna som skrev debattinlägget lät dock inte vänta på sig.

– Jag är oerhört frustrerad och störd och jävligt irriterad över att någon kan ifrågasätta min lojalitet. En god soldat anmäler om något inte är som det ska och det är vad jag har gjort, säger Emanuelson.

Han säger också att det blivit mycket lägre i tak inom försvaret i dag. Och han får medhåll av Gustaf Welin, generallöjtnant och tidigare militärbefälhavare i gamla milo Syd.

– Det var betydligt högre i tak tidigare, de verkar nästan desperata, säger Welin.
– Efter denna händelse så har det mest varit pensionerade officerare som har varit aktiva i debatten av begripliga skäl.

Att det därefter mest har varit pensionerade officerare som tagit bladet från munnen har vi fått många bevis för. Men det är å andra sidan bättre att pensionärerna tycker till än att ingen gör det. År 2007 skrev sex pensionerade marinchefer ett brev till företrädarna för alliansregeringen där de varnade regeringen för att omvärldsläget snabbt skulle kunna förändras, och därmed att regeringens valda väg med underfinansiering skulle kunna riskera rikets säkerhet. När man läser artikeln i dag inser man att alla deras farhågor har slagit in.

En tredje och nog så viktig anledning till mitt beslut är att jag varit begränsad till att använda min egen blogg för att föra fram mina synpunkter på sakernas tillstånd. Ett exempel på vad man inte kan göra som anonym skribent är att skriva debattartiklar i Dagens Nyheter och på andra etablerade debattplatser, vilket givetvis ger en helt annan spridning än vad denna blogg kan erbjuda. Jag har även fått andra erbjudanden som jag fått tacka nej till p.g.a. att jag skrivit anonymt.

Men vad har varit drivkraften för mitt skrivande är det säkert många som undrar?

När jag startade bloggen en oktoberkväll 2010 så var det framför allt för att jag inte kände igen mig i de beskrivningar av försvaret som förmedlades från politisk sida, och inte heller från Försvarsmaktens då mycket centraliserade kommunikationskanaler. Det fanns då ett mindre antal fristående försvarsbloggar, då som nu med Wiseman i spetsen, dock utan samma genomslagskraft som i dag. Det jag saknade då var någon som belyste de rent marina frågorna men även de allmänna frågorna ur ett marint perspektiv. Men varför vänta på att någon annan ska göra jobbet när man kan göra det själv, och därmed var denna blogg född.

En annan drivkraft har varit att jag haft mycket svårt att förlika mig med det faktum att det nationella försvaret mer eller mindre försvann ut med badvattnet i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 och att det inträdde någon typ av ”groupthink” där man inom stora delar av Försvarsmakten var överens om att det försvar vi hade var fullkomligt odugligt. Dåvarande ÖB Håkan Syrén uttalade att allt nu skulle ställas om mot att kunna verka internationellt, d.v.s bedriva polisiär verksamhet utanför Sveriges gränser, och att det enda rätta. Det som inte passade in i det nya internationella försvaret skulle bort. Det här innebar att alla försvarsgrenar och förband tvingades att hitta nya identiteter och roller i syfte att motivera sin existens.

Jag har alltid haft svårt att förlika mig med tanken att ett försvar i första hand ska anpassas för att kunna verka på andra platser än i Sverige? Redan 2004 var jag av uppfattningen att denna omställning skulle komma att bli förödande för vår försvarsförmåga. För att ta ett exempel ur verkligheten så lade man inom Marinen flera år tid och kraft på att korvetter skulle bestyckas med tunga kulsprutor i syfte att kunna verka mot pirater och terrorister. Det var i sak kanske inte fel där och då, men problemet var att man samtidigt glömde bort oerhört många andra saker som utgör grunden för att kunna möta en kvalificerad högteknologisk motståndare. Att via bloggen påtala vikten av att Försvarsmaktens existens och dimensionering borde grundas på just förmåga till kvalificerad väpnad strid har därmed varit en av de stora drivkrafterna. I dag har jag det tveksamma nöjet att konstatera att min oro för 10 år sedan var högst befogad, för nu ropar ånyo alla efter det nationella försvaret p.g.a. det kraftfullt försämrade omvärldsläget. Det positiva i sammanhanget är att Försvarsmaktens personal på alla nivåer nu gör stora insatser för att återta denna förmåga.

En tredje drivkraft har varit att syna våra politikers spelkort och därmed också syna den i mina ögon mycket ihåliga försvarspolitiken som i praktiken enbart baseras på prat om satsningar men inte så mycket mer. Man vill helt enkelt inte betala för vad ett trovärdigt försvar kostar. En aspekt som allt för sällan belyses i sammanhanget är situationen för Försvarsmaktens personal som ständigt har stått, och i vissa fall fortfarande står inför nedläggningshot och minskade resurser. I stort sett varje år drabbas dessutom förbanden av ekonomiska reduceringar p.g.a. den politiska underfinansieringen, vilket innebär minskad övningsverksamhet.

Alla anställda som under många år har, och fortsätter kämpa i denna motvind förtjänar nu att få några positiva nyheter som innebär att trovärdigheten för vårt försvar kan återuppbyggas i stället för fortsatta reduceringar likt det senaste dråpslaget regeringsbeslut 5 (RB5) från 2013. Officersförbundet gör ett mycket bra jobb för att lyfta just dessa frågor, men får ofta jobba i hård motvind.

Det positiva i sammanhanget är dock att försvarsdebatten i dag är mer levande än någonsin och den får gehör i riksmedia. Försvarsfrågan har även kommit upp på den politiska agendapå ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Att försvarspolitiken har blivit en valfråga står numera också klart. I officerstidningen 2008 skrev Överste Ulf Henricsson en artikel där han efterlyste en mer levande försvarsdebatt. Rubriken till hans artikel är ”Var tog alla uppkäftiga majorer vägen”. Jag tror mig veta att de uppkäftiga majorerna är på väg tillbaka, nu i sällskap med en och annan uppkäftig örlogskapten också.

/ Niklas

Regeringsbeslut 5 gäller alltjämt

Det råder stor förvirring bland många vad som egentligen gäller rörande det omtalade regeringsbeslut 5 (RB5) där Försvarsmakten är anvisade att spara 500 miljoner kronor årligen på sina personalkostnader.

Moderatföreträdare har den senaste tiden ofta uttryckt att detta beslut är överspelat i samband med Alliansens ”satsningar” som innebar att Försvarsmakten ska få 5,5 mdr kronor i förstärkning. Haken är att dessa förstärkningar är planerade 2,5 mandatperioder bort, d.v.s om 10 år och därmed vet ingen vem som sitter i regeringsställning då. Mycket ihåligt med andra ord, och något som inte på något sätt upphäver RB5.

Försvarsmakten fortsätter därför alltjämt sin planering för att reducera försvaret trots att omvärldsläget försämras allt mer för varje månad som går. I Försvarsmaktens underlag till regeringen så redovisar man hur man kan reducera personalkostnaderna med 225 miljoner kronor årligen, men att detta (knappt halva det anvisade beloppet) kommer att få oerhörda konsekvenser för den operativa förmågan. 500 miljoner enligt anvisningen får så stora konsekvenser att det i praktiken ej är genomförbart.

Det stora problemet i sammanhanget är att en tydlig kommunikation från försvarsdepartementet i ärendet är obefintlig. I går bekräftade informationsdirektör Erik Lagersten via twitter att regeringsbeslutet inte på något sätt är upphävt vilket vissa politiker dessvärre tycks tro.

Försvarsmakten har lämnat begärt svar till regeringen på det sk. RB5 den 28 maj. Efter detta har regeringen gett myndigheten planeringsanvisningar inför nästa försvarsbeslut. Vare sig i dessa anvisningar eller i annan form har Försvarsmakten erhållit någon formell styrning att RB5 inte gäller.

Att regeringen inte har förmågan att kommunicera detta rakt och tydligt är beklämmande! Gäller RB5 eller gäller det inte? Det duger inte att en försvarsminister och enskilda politiker talar i gåtor rörande ett ärende av den här kalibern. Det är hög tid att skapa trovärdighet i såväl kommunikation som försvarspolitik.

Intervju med Ewa Skoog Haslum, chef för 4. sjöstridsflottiljen

Tidigare förbandschefsintervjuer har varit mycket uppskattade och jag har under senaste året fått många propåer från olika håll om att fortsätta med dessa. I dag har jag förmånen att publicera en rykande färsk intervju med Ewa Skoog Haslum som är chef för 4. Sjöstridsflottiljen med verksamhet på Berga örlogsbas och i Skredsvik på västkusten.

/ Skipper

———————————————————–

Vem är Ewa Skoog Haslum?

Jag bor i Vasastan, Stockholm, är gift och har två söner. Försöker allmänt sett få det berömda livspusslet att gå ihop. Det är intensiva dagar men samtidigt riktigt, riktigt kul!

Ewa, du har nu varit förbandschef sedan årsskiftet. Hur har den inledande tiden som förbandschef varit? Har tjänsten motsvarat den bild du hade innan du tillträdde?

Ja, halvåret har gått väldigt fort men jag måste ändå säga att det inte är mycket som har överraskat mig vad avser vad tjänsten innebär. Det enda som man ständigt slås av är att tiden går fort och att man inte alltid hinner med det som man vill. Mer tid på jobbet blir en självklarhet och den bilden hade jag även innan jag tillträdde men nya pusselbitar dyker ständigt upp som ska vridas och vändas för att passas in. De ständiga utmaningar som mitt förband och Försvarsmakten står inför snabbar verkligen på dygnets timmar. Att vara förbandschef är ett av de roligaste och absolut det mest ansvarsfyllda jobbet jag har haft.

I likhet med de tidigare förbandschefsintervjuerna tänkte jag inleda med att diskutera försvaret på ett mer övergripande plan, närmare bestämt runt försvars- och säkerhetspolitiken.Det första jag skulle vilja vet är hur du ser på det säkerhetspolitiska läget och dess utveckling i vårt omedelbara närområde här och nu?

Visst har det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde förändrats, det medger ju även våra politiker. Och visst märker vi av den ökade verksamheten när vi genomför våra övningar och insatser. Att behovet av vår Marin är stor vet vi som arbetar med det till vardags men att förståelsen finns ute bland gemene man är nog inte riktigt lika självklar. Här har vi ett stort informationsjobb att sköta!

Upplever du att läget har förändrats under det senaste året?

De senaste åren har vi märkt av en upptrappning av intresset för oss och vår verksamhet i media. Det är väl just under det senaste året som den mediala rapporteringen och debatterna har börjat synas. Alla som är eller har varit anställda i FM upplever nog det ändrade läget. FM måste på ett helt annat sätt påvisa den svenska befolkningen att det finns ett behov av oss och att många av våra kompetenser är unika. Jag tror och hoppas att FM får en mer långsiktig planering och att politikerna kan komma överens om vilken väg som FM ska gå. Något som kan tydliggöra våra aktiviteter är att rapportera insatser och övningar som man exempelvis gör i brittiskaFörsvarsmakten. Det är inte allt som kan rapporteras av sekretesskäl men det är heller inte allt som är hemligt.

Det sistnämnda är en intressant synpunkt. Det är ju ett ämne som har lyfts till diskussion av oss debattörer flera gånger, nu senast av bloggkollega Wiseman i samband med en kränkning av vårt luftrum där vissa förtydliganden ledde till ännu mer spekulation. Jag tror det är många som delar din uppfattning om att vi kan bli mer öppna avseende sådan rapportering eftersom de enda som undanhålls informationen är den svenska allmänheten. Har ditt förband varit delaktig i arbetet med en förändrad policy runt detta?

Nej, inte direkt, däremot förs ständiga diskussioner om våra reaktioner och motreaktioner på just den typen av händelser.

Sedan ett antal år tillbaka har debatten om vårt försvar gått för högtryck. Under årets upplaga av Almedalen så tog majoriteten av partiledarna upp försvarsfrågan i sina partiledartal. Göran Hägglund hade försvarsfrågan som första ämne i sitt tal vilket förmodligen aldrig har hänt tidigare. Sedan årsskiftet har dessutom många regeringsföreträdare påtalat vikten av att öka närvaron på och över Östersjön. Med detta som bakgrund, anser du att Försvarsmakten har fått tillräckliga förutsättningar och resurser från politisk nivå för att åstadkomma detta i praktisk handling?

Att öka närvaron har ju dessutom satts på pränt i Försvarsberedningens rapport men HUR det ska göras lär vi väl få anledning att återkomma till. Idag konstateras en obalans mellan uppgifter och resurser. Men jag välkomnar att debatten förs och hoppas på ett intresse även utanför själva FM. Vår säkerhetspolitik borde utgöra grunden i hur nationen ska hantera politiken.
Vi måste se till att vi har en operativ balans i Försvarsmakten vilket gör att vi har möjlighet att med hela Försvarsmakten kunna agera från fred till kris. Här tror jag att Marinen hamnat på efterkälken och att 7 korvetter, 4 ubåtar samt 7 minröjningsfartyg är för få. Sen kan jag varafel person att fråga, jag kommer alltid vilja ha fler fartyg och mer personal, jag är ju flottist.

Nej, jag tror du är helt rätt person att fråga eftersom du sitter på sakkunskap i frågan. Att Marinen har bantats för hårt är många överens om, flera politiska partier nu har konstaterat. Men allt handlar som vanligt om pengar, och när vi är inne på ämnet. Försvarsekonomin är ett ständigt återkommande ämne och de flesta med insyn i Försvarsmakten upplever att detförmedlas diametralt skilda uppfattningar angående vår försvarsförmåga och huruvida anslagen verkligen är tillräckliga för att ”stärka försvarsförmågan” beroende på om man företräder ett regeringsparti eller om man befinner sig i Försvarsmakten. Delar du min uppfattning och därmed också förfäran över detta?

Jag tror många som jobbar i FM är starkt oroade men också att vi inte alltid känner igen det som förmedlas i media. Ibland kan jag tycka att många som är aktiva i försvarsdebatten har en negativ syn som man gärna sprider. Det är tyvärr inte ofta som det är oliktänkande som ger kommentarer på exempelvis din blogg. Men det faktum jag som förbandschef står inför är de medarbetarundersökningar som genomförts. Många är oroliga och det tar vi på största allvar.

Jag tycker att det finns en obalans mellan resurser och uppgifter men jag har också alla förhoppningar att det ska förändras till det bättre. Ingen tjänar på att vi klär oss i aska och misstror utan här är det viktigt att debatten vågar föras på ett konstruktivt sätt. Jag uppskattar diskussioner och anser att det leder oss framåt. Kanske inte alltid till våra egna önskningar men det får man acceptera.

Försvarsbloggarnas tillkomst berodde ju på att rapporteringen var väldigt ensidig, i synnerhet från Försvarsmakten och regeringen. Personligen anser jag att balansen är bättre i dag då även baksidan av myntet belyses i syfte att åstadkomma medvetenhet och förbättringar. Jag tror det även har bidragit till att media i dag är mer aktiva i bevakningen av försvarsfrågan. En fråga vi försökt hålla vid liv är debatten om regeringsbeslut 5 från 2013 till Försvarsmakten som innebär att myndigheten ska dra ner personalkostnaderna med 500 miljoner årligen. Hur ser du på detta beslut i stort, och hur påverkar det Marinen och ditt förband?

Det kan inte finnas många i FM som inte vet vad RB 5 är, det är nog det mest omdiskuterade regeringsbeslut någonsin. Marinen har redan idag utmaningar, ex. bemanningen på våra fartyg, som tidigare redovisats. Personalen finns men är inte alltid på plats p.g.a. annan tjänstgöring eller ledigheter. Själva RB5 förvärrar denna situation ytterligare för att vi då tvingas lösa ännu fler uppgifter med den snäva personalram vi har idag, detta för att stödet runt omkring flottiljen försvinner, t ex bevakning mm.

Om vi leker med tanken att Karin Enström, Cecilia Widegren, Johan Forssell och Hans Wallmark i egenskap av försvarspolitiska representanter för det största regeringsbärande partiet är på ett förbandsbesök vid ditt förband. Vilka budskap skulle du skicka med dessa?

Vi har faktiskt haft vissa av dem vid vårt förband vid ett flertal tillfällen och det är absolut inte så att vi riktar budskapet efter besökare på något sätt. Vi berättar om våra uppgifter, styrkor och utmaningar för alla besökare och då det är besökare av den digniteten och som är pålästa kan man gå mer detaljerat in på vilka utmaningar vi står inför men framförallt även berätta om vad vi gör till vardags, det är ofta något som faller bort i debatten, att vi faktiskt gör insatser varje vecka med våra sjöstridskrafter.

Det låter bra, men en allmän uppfattning brukar vara att besök från politiker ofta innebär att förband bara vill visa upp sin bästa sida och sällan blotta problemområden. Delar du den uppfattningen, och vad tror du det i så fall kan bero på?

Absolut inte! Jag är inte den typen av person och vill inte heller att min personal ska visa upp en fasad. Däremot, som sagt ovan, beroende på besök kan man gå in olika djupt i detalj men budskapet är för den sakens skull inte förändrat.

Om vi lämnar politiken och återvänder till Marinen och ditt eget förband 4.Sjöstridsflottiljen,hur är läget i stort just nu?

Vi har kommit halvvägs igenom ett år där övningstiden har minskats men vårt arbetstidsuttag fortfarande är högt. Vi löser en bred palett av uppgifter och det kan nog många gånger uppfattas som väldigt splittrat. Vi har i år försökt fokusera på utbildningar av allehanda slag och att komma ikapp sådant som har legat och släpat. Trots detta har vissa enheter en hög belastning, framförallt med tanke på det ovan omnämnda omvärldsläget. Eftersom vi befinner oss i både produktion och insats samtidigt kan det ibland vara svårt att samordna det som andra i FM kallar utbildning men som vi i Flottan, kanske lite slarvigt, kallar för övning.

Du har en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall vara en nackdel att plötsligt bli chef över alla tidigare kollegor som i vissa fall kanske till och med varit chef över dig tidigare?

Det kanske snarare mina kollegor ska svara på 😉

Det finns säkert både för- och nackdelar med det, å andra sidan så tror jag att vi är rätt vana i vårt system med att byta tjänster och då uppstår denna typ av situationer ibland.

Hur mycket kontakt har du som förbandschef med verksamheten i Skredsvik, där röjdykardivisionen och inte att förglömma västkustens försvarare HMS Jägaren huserar?

Jag har regelbunden kontakt med divisionschefen samt att jag försöker vara ute i verksamheten och träffa personalen på hela flottiljen, och självklart då även i Skredsvik så ofta jag kan. Senast var faktiskt förra veckan då jag mötte dem i Lysekil där de jobbade för en seglingstävling och samtidigt bedrev rekrytering och försvarsinformation på plats. Ett gäng har dessutom varit en del på Berga under föregående år och det är ett koncept vi kommer att fortsätta att utveckla.

Om du måste lyfta fram flottiljen största problem respektive det som du upplever mest positivt, vad skulle du lyfta fram då?

Flottiljens största utmaning är vår långsiktiga planering med skrov, personal och verksamhet. Det absolut mest positiva är vår personal! Det finns så mycket skicklighet, kämpa-anda och kamratskap. Ingenting är 100%-igt och vi jobbar hela tiden med att bli bättre och det är just den kraften som jag vill lyfta fram!

Ja, personalen är onekligen den mest värdefulla resurs vi har. Apropå personalfrågan, hur är läget vid ditt förband just nu avseende uppfyllnad?

Vår personaluppfyllnad är generellt sett väldigt bra. Om man ser till antalet individer så är vi uppfyllda men vi har dock vakanser på vissa specialkompetenser exv. systemtekniker och röjdykare.

Det finns uppgifter som gör gällande att många specialistofficerare slutar alldeles för tidigt, bara efter något år i tjänst. Vad tror du är orsaken och hur skulle man kunna lösa det?

Vi är alldeles i början av ett nytt personalsystem, jag tror att det är farligt att utvärdera det för tidigt. Att vi har individer som slutar är helt naturligt (även om det många gånger såklart känns trist). Däremot är det viktigt att ta reda på och följa upp varför individen i fråga slutar så att man kan åtgärda om det blir en negativ trend. En del i att avgångarna tidigt var högre berodde på vår oförmåga att beskriva vad specialistofficersyrket var vilket ledde till att flera nya medarbetare hade förväntningar på yrket som inte motsvarades i verkligheten. Vi har aktivt haft riktade seminarier med våra nya yrkeskategorier vilket jag anser har gjort att viidag har en bättre gemensam bild på vad som behöver förändras. På 4.sjöstridsflottiljen har vi en väldigt låg personalomsättning. Jämför med vilket företag som helst, ska du få se 😉

Min uppfattning är att personal i stabstjänst har ökat i hela Försvarsmakten. Ditt förband harvad jag kan se ca 80-90 personer i stabstjänst exklusive MWDC. Är inte det väldigt många i relation till hur få operativa fartyg vi har i dag?

På flottiljen har vi fem krigsförband och för att de ska kunna agera autonomt och innehållaegen ledning på exv. TU-nivå erfordras att de innehar stabsresurser. Dessutom är ett av förbanden på andra sidan Sverige vilket såklart medför att deras stab behöver hantera ärenden som inte flottiljstaben på Berga med lika lätthet gör. Jämför man med andra försvarsgrenar så är omfattningen inte större än där. Skillnaden är att vår ledningsfunktion både är en produktionsfaktor och ett insatsförband som dessutom är delbart beroende på uppgiften som ska lösas.

Men ja, jag kan hålla med dig att det förefaller konstigt att personal i administration är så många till antalet. Däremot ska man också betänka att det spelar ingen roll om vi hade haft 10eller 20 fartyg till, den administrativa bördan hade inte ökat märkbart för det. Månadsrapporten ska ändå skickas in, nomineringar för vidareutbildningar ska hållas osv.

Ja, de administrativa bördorna har knappast minskat, och kraven på rapportering från myndigheten till regeringen ökar konstant.

Jag tänkte att vi nu ska övergå till att diskutera några materielfrågor. Du har nu, äntligen får man väl nästan säga, två operativa Visbykorvetter på ditt förband. Du själv har ju erfarenhet från de äldre korvetterna av Göteborgsklass, senast som chef på korvetten Sundsvall. Vilken är Visbykorvettens operativa styrka jämfört med Göteborgskorvetten? Eventuella svagheter lämnar vi därhän av naturliga skäl.

Ja, those were the days. 😉 Vi har i och med införandet av version 5 på Visbykorvett fått ett helt nytt system. Dess främsta skillnad är självfallet uthållighet och den tekniska utveckling som skett. Vi har fått börja tänka i nya banor vilket vi är långt ifrån klara med. Detta är bara början. Att dessutom ha tillgång till hkp är såklart en helt ny dimension.

HMS Gävle och HMS Sundsvall har sedan länge varit planerade att genomgå en relativt omfattande modernisering. Denna ser nu ut att bli väldigt begränsad p.g.a. att det saknas ekonomiska medel. Min fråga till dig blir då huruvida du tror att det är möjligt att återinsätta Gävle i drift efter flera år som avrustat fartyg där man förmodligen har hämtat både en och två reservdelar för att hålla Sundsvall vid liv?

Jag har inte tillräckligt med information i alla detaljer men har fullt förtroende för den personal som arbetat med detta och nu planerar för ett genomförande. Jag ser fram emot att få hälsa HMS Gävle välkommen tillbaka till sjöstridsflottiljen, vilken det nu än blir.

Du är ansvarig för stridsområdet sjöminröjning i Marinen. Minröjningsfartygen börjar trots omfattande modifieringar få några år på nacken. Ser du något behov av att omsätta även dessa fartyg i en nära framtid, eller tuffar de på i spåret och levererar operativ effekt många år till utan att de behövs omsättas?

Vet inte vad du avser med nära men redan i höst påbörjas modifiering av hela Kosterklassen och även HTM på de två fartygen av Spåröklassen är på gång. Att vissa sensorer behöver förnyas/uppdateras på vägen ser jag som en självklarhet men om mod/HTM genomförs enligt projektering så kommer dessa fartyg att leva länge. Studien Sjöminkrig 2025 ligger till grund för kommande planering och jag vet att man för närvarande ser över gällande materielplanering på HKV.

Avseende det sista du nämner rörande materielplanering så kan jag konstatera att i stort sett samtliga planerade marina nyanskaffningsprojekt nu strukna förutom nya ubåtar och ersättare till HMS Orion. Det blir inga nya stödfartyg och inga nya ytstridsfartyg, samtidigt som planerade modifieringsåtgärder reduceras avsevärt. Kommer vi ha en fungerande flotta om 15 år om man inte börjar projektera för ersättare snart?

Detta är en fråga du bör ställa till Marinchefen men med tanke på vad amiralen skrev i sitt sommarbrev på marinbloggen så nämns det just att vi tyvärr inte ser någon utveckling av nästa generations stridsfartyg. Förhoppningsvis kan vi mycket snart se en förändring av detta då det ju trots allt tar ett antal år att införa nya fartyg, vare sig de äregenutvecklade/producerade eller införskaffade på annat sätt. Detta är en debatt jag välkomnar och där många konstruktiva åsikter kan föras fram via ex. sociala medier.

Ja, marinchefen har som sagt uttryckt oro för just detta, vilket är bra och högst befogat. Men om vi i framtiden ska anskaffa nya ytstridsfartyg, vilket är viktigast att prioritera i en ansträngd försvarsekonomi. Större men därmed få fartyg med plats att basera Helikopter 14 eller en utökad numerär av plattformar och därmed också något mindre fartyg än ex Visbykorvetterna?

Det beror på vad vi ska använda fartygen till. Att vi har en liten numerär idag är allmänt känt och jag förordar såklart fler enheter för att kunna lösa uppgifter och att inneha redundans.
Ska vi ha många olika förmågor på fartygen så kommer också storleken att öka. Det är antalet förmågor som styr prislappen, inte storleken. Vad skiftet från internationella insatser mot nationell tyngdpunkt inneburit analyseras i hela Försvarsmakten. Utmaningen är just att ha resurser som mäktar med insatser i vardagen samtidigt som vi dimensioneras mot det väpnade angreppet.

Det är intressant att du belyser frågan om dimensionering av försvaret. Av just den anledningen tänkte jag ställa några frågor av mer operativ karaktär. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden nedgått högst avsevärt i samband med attFörsvarsmaktens huvudsakliga fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?

Vi har alltid övat för kvalificerat väpnad strid och även om våra övningstillfällen och framförallt antalet övade enheter har minskat i antal så har detta alltid varit dimensionerande. Däremot så tror jag att mycket av vårt mind-set så sakteliga börjar förändras. Jag är väldigt tydlig med att vi alltid ska vara beredda och tänka ”what-if” och inte leva naivt med att vi aldrig kommer att behövas i ett hotfullt stridsscenario. Att ständigt diskutera dessa situationer på vår flottilj är viktigt och jag spelade bland annat upp ett sådant scenario till fartygscheferna inför en övning i våras. Jag vet att det skapade diskussioner och även ett nytt medvetande hos vissa ombord. Utvecklingen i vårt närområde har såklart påverkat oss att tänka nytt (eller gammalt, om man så vill;)

Ett uppenbart mycket enkel, men bra grepp som vi borde diskutera oftare i både större ochmindre forum inom hela Försvarsmakten. Nästa fråga med koppling till detta, är Marinen i dag tillräckligt stor för att kunna försvara Sveriges territorium?

Nej, det är den inte! Men det är en fråga som består av flera faktorer, exv. motståndare, tid, plats m.m. Jag anser att behovet av marinen är oerhört stort och man behöver inte gå så långtså att det är en fullskalig invasion mot Sverige utan det kan realistiskt handla om politiska påtryckningar utifrån där Marinen löser uppgift i att skydda vår enormt beroende sjöfart till, från och runt Sverige.

I dag lägger vi åtskilliga timmar på utbildning och övning för att kunna landa helikopter 15 på Visbykorvetterna samtidigt som den operativa nyttan av dessa i ett högkonfliktsscenario kan diskuteras. Pratar ni något om detta i den marina chefskretsen, och vad är den allmänna uppfattningen?

Att återta förmågan att hantera helikoptrar eller andra flygande farkoster är av yttersta vikt. Här ska man komma ihåg att om vi inte kör på detta nu utan inväntar någon annan typ av helikopter eller t.ex. en UAV så försenas införandet eftersom fartygens personal och flygoperatörer måste utbildas nu. Påståendet att vi befinner oss i högkonfliktscenario 2 % av tiden och 98 % av tiden i lägre scenario gör saken än mer intressant. I vardagen är det av vikt att kunna komplettera fartygens förmåga med sensorer och länkar i luften.

Instämmer helt och hållet i det faktum att den dagliga verksamheten är viktig att hantera, men om jag omformulerar frågan något, kostar det inte mer än det smakar att kunna landa helikopter 15 på en Visbykorvett?

Nej, det är en förmåga som är svår att avsäga sig ifrån. Det är kanske snarare så att tillgång, övningsmönster, regelverk etc. försvårar det hela och som vi behöver komma tillrätta med.

Finns det någon avvecklad marin förmåga eller materielsystem som du saknar i dag för att kunna lösa morgondagens uppgifter?

Några exempel är bojbåtssystemet som i sin enkelhet passivt kunde spana av större områden i en ubåtsjaktsituation samtidigt som de skulle varit utmärkta utbildningsplattformar för ubåtsjaktoperatörer till Visby och helikoptrar.
Jag inväntar med glädje att även sjöminsystemet återläggs som resurs.

Luftvärnskapaciteten behöver utvecklas. Lvrb-diskussionen måste bli ärlig och enhetlig inom FM.

Det sista jag vill lyfta fram är anti-ubåtsgranatsystemet ELMA som vi avvecklat men inte ersatt med något motsvarande.

Avslutningsvis några mer mjuka frågor. Du bryter en trend sedan år 1522 genom att du blevmarinens första kvinnliga förbandschef, stort grattis till det trendbrottet!

Ett år tidigare under Folk & Försvars Sälenkonferens uttryckte Karin Enström följanderörande kvinnor i Försvarsmakten ”Det finns uppenbarligen hinder kvar för att kvinnor ska känna sig fullt ut välkomna och accepterade, alltifrån att utrustning till största del är anpassad för män till attityder och bemötande”. Delar du försvarsministerns uppfattning i frågan?

Jag har alltid motsatt mig att bli behandlad och generaliserad tillhörandes en minoritet. Vi är alla individer precis som de män vi arbetar tillsammans med. Själv har jag aldrig märkt av att inte känna mig accepterad men jag vet att det finns och det är helt oacceptabelt att det ska förekomma på 2000-talet i Sverige. Alla ska känna sig välkomna i Försvarsmakten, oavsett kön, religion, etnicitet eller sexuell läggning. Har man problem med den värdegrunden får man jobba någon annanstans!

Anser du att man bör vidta några aktiva åtgärder för att öka andelen kvinnor i Försvarsmakten, och vad skulle det i så fall kunna vara?

Man gör en hel del aktiva åtgärder redan och jag vet inte på rak arm vad mer man kan tänka sig att göra. Riktade rekryteringar är en sak men jag tror att Försvarsmakten måste ut mer i gymnasieskolor och informera om yrket, då når man alla, även tjejerna. I Norge kommer man införa plikt för båda könen, man inväntar där nu bara beslut om lagen. Det ska bli spännande att följa deras utveckling.

Utöver att vara förbandschef så är du även adjutant till kronprinsessan Victoria, ett riktigt hedersuppdrag. Vad gör man egentligen som adjutant, och hur går det att kombinera med tjänsten som chef?

Adjutantstjänsten genomförs en månad/år och nu är jag inne på mitt femte år. Under tjänstgöringsmånaden flyttar jag in på Haga och medföljer H.K.H Kronprinsessan Victoria på alla aktiviteter, resor såväl som besök. Allt ifrån koordinering med arrangörer och andra inblandade till hjälp vid talskrivning m.m.
Det känns svårt att lämna ordinarie jobb men som tur är har jag allra största förtroende för och är enormt tacksam mot min skickliga personal som gör mitt jobb under tiden.

Den sista och avslutande frågan får bli följande. Om du med tre ord ska beskriva dig själv som chef, vilka ord blir det då?

Lyhörd, omtänksam, rak. Det sista kan nog upplevas som jobbigt för många men sån är jag!

Med dessa rader tackar jag dig så mycket för att du tog dig tid för denna intervju och önskar dig fortsatt lycka till i ditt arbete som chef för 4. Sjöstridsflottiljen!

Felinformerade, felciterade eller bara naiva?

Jag hade tänkte skrivit ett lugnt och långsamt inlägg om ubåtsjakt i kväll. Men som jag misstänkte så skulle Mikael Holmströms artikel om den reducerade Marinen, som jag kommenterade här på bloggen i går, följas upp av andra skribenter. Men jag hade i detta sammanhang inte förväntat mig så många amatörmässiga kommentarer från våra försvarspolitiker som i dag presenteras i SvD uppföljande artikel, därav rubriken.

När SvD kontaktade försvarspolitiker från samtliga partier för att få en kommentar på gårdagens artikel så lyckas dessa herrar och dam hitta den ena anledningen och förklaringen efter den andra för att förklara sakernas tillstånd.

Peter Rådberg (MP) verkar inte ens ha förstått vad det hela handlar om och börjar tala om att det viktigaste är att upprätthålla incidentberedskapen. Lite av en paradox i sig själv då Rådberg vill minska hela försvaret. Staffan Danielsson (C) menar att det är bemanningens fel. Allan Widman (FP) skyller också på bemanningen samt menar att problemet inte är antalet fartyg utan att vi inte använder och utnyttjar de plattformar vi har idag på ett bättre sätt. Det är intressant att det är just Allianspartierna som skjuter in sig på bemanningsproblematiken. Det innebär indirekt att man underkänner sin egen reform både vad avser personalförsörjningssystemet men även antalet personalrader i Marinen vilket har en direkt koppling till försvarsanslagets storlek.

Den här gången är det Mikael Oscarsson, Mikael Jansson, Torbjörn Björlund och Peter Hultqvist som når upp till godkänt. De har förstått att färre fartyg inte rimmar med att samtidigt öka den marina närvaron i Östersjön. Björlund menar till och med att det hela är hyckleri från regeringen. Problemet med Björlunds uttalande är att Vänsterpartiet vill minska försvarsanslaget, så det argumentet faller rätt så platt när det i det här fallet kommer från just honom.

Ingen verkar dock ha funderat på att det möjligtvis kan vara den politiska underfinansieringen som är orsak till att antalet kölar och därmed möjligheten till ökad närvaro på Östersjön nu istället minskar?

Magnus Jönsson, chef för 3. Sjöstridsflottiljen sammanfattar det hela i en enda mening. ”Öka närvaron till sjöss kan vi ju inte säga att vi gör när vi minskar antalet skrov.”

När det kommer till politikerna så får Peter Hultqvist dock betyget VG i ärlighet. Han utesluter inte att det på längre sikt kan bli nödvändigt med fler fartyg för att klara den ökade närvaron. På kort sikt vill Peter Hultqvist öka personalen och tillföra större ekonomiska resurser. ”Det är det vi kan göra politiskt just nu” säger Peter Hultqvist. Just det sistnämnda rörande vad som är möjligt just nu gör att trovärdigheten ökar eftersom det är ett ärligt och uppriktigt svar även om man självklart hade önskat mer.

Karin Enström levererar trots att hon är Sveriges försvarsminister de mest märkliga svaren. Enligt henne är försvarets låga bemanning ett hinder för att kunna vara tillräckligt närvarande på Östersjön. Detta hade inte varit särskilt anmärkningsvärt om hon inte samtidigt , alldeles på egen hand, beordrat Försvarsmakten att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen där officerare kan komma att minskas med över 1000 tjänster och GSS/K med över 500. Det är obegripligt att en minister så obehindrat kan tala mot sig själv och sina egna beslut på detta sätt. Det hade varit en sak om regeringen tagit sitt förnuft till fånga och beslutat om att häva RB5, och därmed även kommunicerat detta till Försvarsmakten. Men så är inte fallet enligt Erik Lagersten så sent som bara för en vecka sedan.

”Vare sig i dessa anvisningar eller i annan form har Försvarsmakten erhållit någon formell styrning att RB5 inte gäller.”

Vad många dessutom verkar glömma bort är att det är det kraftfullt förändrade säkerhetspolitiska läget som utgör bakgrund för att den här debatten ens existerar just nu. Tidigare har det funnits ett enormt ointresse av att diskutera antalet fartyg i Marinen. Att våra politiker då istället flyttar fokus och diskuterar detaljer om några fler anställda hit eller dit samtidigt som Ryssland hotar Ukraina med kärnvapen är inget annat än märkligt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

Dubbla besättningar är fantastiskt bra i fredstid, om man bara vill ha fartygen ute till sjöss mer tid än i dag. Men dubbla besättningar är obsolet i krig, då är det endast numerär och vapen som räknas. När ett örlogsfartyg väl behövs på riktigt kommer händelseförloppen vara väldigt snabba, och då kommer det ej finnas tid eller möjlighet att byta besättningar.

Tänker man enbart i termer av fredsproduktion som våra politiker nu verkar anses vara dimensionerande då man säger att det inte behövs fler fartyg, ja så kan man lika gärna dra det hela ytterligare ett steg längre. Då finns det ju egentligen ingen större anledning att lägga militära resurser på att syssla med en sådan grundläggande verksamhet som sjöövervakning. Då kan man likt vad man gör redan i dag hyra in Frivilliga flygkåren och Sjövärnskåren för att titta på fartyg. Jättebilligt blir det också.

Trots bakgrunden till att denna diskussion nu existerar så tar ingen politiker upp det faktum att antalet fartyg i första hand måste baseras på att kunna möta krigets krav, inte hur sjöövervakning i fredstid ska lösas. Men det sistnämnda är givetvis enklare att hantera. Det går alltid att hävda att det ska lösas och tas ”inom ram”.

För övrigt så bör det tilläggas att enbart mer tid till sjöss inte skapar utökad försvarsförmåga, inte ens med dubbla besättningar. För att skapa utökad försvarsförmåga krävs kvalificerade övningar i större förband, och i samverkan med Flygvapnet. Sådant kostar pengar, och det är pengar som inte finns i dag. Det tål ånyo påminnas om att Försvarsmakten i år har 144 miljoner mindre att öva för jämfört med föregående år, något som ingen annan ännu har uppmärksammat. Detta trots löften om ökad närvaro, som den här debatten egentligen handlar om. Vilka av mediahusen blir först med att skriva om detta?

Ingen vet hur läget i vårt omedelbara närområde kommer att utveckla sig. Inte heller vet man hur snabbt saker kommer att utveckla sig. Det vore därför klädsamt om våra politiker hade tagit en annan utgångspunkt i diskussioner som dessa och faktiskt erkände att numerären fartyg här och nu är alldeles för liten. Det hade också varit klädsamt om den verkliga orsaken – underfinansieringen kunde användas som förklaring någon gång.

Uppdaterat:

BLT publicerar nu också en artikel i ämnet.

Annicka Engblom (M) vill se både ökade resurser och fler fartyg till marinen och är en av få som nu faktiskt pekar på underfinansieringen, men ger samtidigt Försvarsmakten kritik.

– Vi har pekat ut prioriteringar både i budgeten och i försvarsberedningen om att stärka marinen och flygvapnet och därför ställer jag mig frågande till hur försvarsmakten prioriterar. Det stämmer inte överens med den politiska planeringen.

– Jag kan bara säga att vi har en lång kust att täcka och alldeles för få enheter idag

Peter Jeppson (S) har också förstått problematiken i sin helhet.

– Att gå ner från sex fartyg till två gör skillnad i vilket område du kan täcka. Fartygen kanske kan ligga ute lite längre, men det är färre antal fartyg ute och det ser jag som ett jättebekymmer.

– Om vi ställer krav på Försvarsmakten, oavsett om det gäller personal eller materiel, så måste vi också tilldela pengar.

Det är glädjande att det finns några politiker som både förstår problematiken, och som förstår vad som krävs för att kunna lösa problemen. Dock är det så att Försvarsmakten inte kan agera på försvarsberedningens rapport. Det vore att förekomma hela processen även om jag i sak håller med.

Bloggar: Jagarchefen

Media: Aftonbladet, SVT

Marginaliseringseffekten

Reflektion

Detta inlägg handlar om hur man kan bortse från ett grundläggande problem i en säkerhetspolitisk debatt och välja att omvandla det till ett flygsäkerhetsproblem eller bemanningsproblem och därmed negligerar det egentliga problemet och väljer att lösa ett enklare problem. Givetvis tänker jag på hur en kraftigt försämrad säkerhetspolitisk situation som ger spill effekter i form av en ökad militär övningsverksamhet som i grunden enbart syftar till att visa förmåga och därmed mäta sig med en motståndare kan bli ett flygsäkerhetsproblem.

Anser jag nu att det är fel att Flygvapnet funderar på lösningar på detta flygsäkerhetsproblem, nej det tycker jag inte, till del ingår det i myndighetsansvaret men det är ej en uppgift som åligger flygvapnet, utan det är luftfartsverket som äger det egentliga problemet. Men ser man generellt nu i den Svenska nyhetsrapporteringen så är det inte nyheter som att Ryssland genomfört den största luftförsvarsövningen på 25 år i vårt närområde, genomför t ex offensiva attackflygs- och sjöstridsföretag i vårt närområde, utan det är att den civila luftfarten riskerar att kollidera med flygplan. Nu anser jag att det är rätt att media lyfter detta i och med att förlusten i människoliv skulle vara ofantliga om ett civil trafikflygplan och en militär luftfarkost kolliderade. Men återigen VARFÖR lyfts inte grundproblematiken, vi har en direkt ohälsosam nedåtgående trend i säkerhetsspiralen för Sverige som nationalstat, det blundar man för är min uppfattning både inom media och även politiskt, men man väljer att konkretisera problematiken till som dagens exempel flygsäkerhet.

Men i mitt sinne blir det rätt skrämmande att man lyckas marginalisera det säkerhetspolitiska problemet till flygsäkerhet. För man har nu både från Marinen och Flygvapnets sida påtalat den markant ökade övningsverksamheten, den markant mer offensiva karaktären i övningsverksamheten och till den grad att man till och med har ”höjt på ögonbrynen” nästintill varje dag den senaste månaden. Om man då inte från både politiskt och massmedialt håll inser att det är på riktigt nu, är det beklämmande, för då är man antingen i chock och väljer att negligera det hela eller så väljer man avsiktligt att inte diskutera ämnets området antingen av okunskap eller så av anledningen att man anser att det hela saknar värde i den allmänna debatten, varav vi får hoppas att det inte är det sistnämnda för det vore som att man hade blundat för att U-137 (S-363) gick på grund i Karlskrona (Torhamnaskär).

Likväl blir debatten än mer ofokuserad och problem undvikande då t ex Försvarsberednings ordförande Cecilia Widegren påtalar att det är aktuellahändelser som måste styra Försvarsmaktens utveckling, vad hände med tio (10) års återtagande helt plötsligt? Skulle vi inte ha den tiden på oss för att upptäcka förändringar i vårt närområde som skulle påvisa en negativ säkerhetspolitisk utveckling? Likväl så blir både Försvarsberedningens utlåtande avseende ökad personalmängd till Flottan pga svårighet med sjögångstid likväl som Karin Enströms utspel idag (140714) avseende att svaret på Flottans problem heter mer personal, hur undrar jag mig stilla i sinnet hänger det ihop med RB5? För fortfarande är min uppfattning att det är valda delar av den politiska nivån som säger att RB5 gäller inte längre, men har Försvarsmakten fått den ordern från Försvarsdepartementet? Man brukar ju säga att det går fort i hockey, men när började det svänga så här rejält i säkerhetspolitik? Säkerhets- och försvarspolitik bygger på strategi som är långsiktig, flera år framåt, och det är inget man ändrar på veckobasis som nu verkar vara fallet.

Exemplen kan göras många, men grundproblemet kvarstår man väljer att marginalisera det säkerhetspolitiska problemet eller om man så vill säga det hotet i vårt närområde mot Sverige. Så länge man väljer att göra det kommer debatten bli därefter och likväl så kommer inte den breda allmänheten få reda på än mindre förstå helheten av vad som händer och försiggår just nu i anslutning till vår gräns och vårt land. Detta är det mest allvarliga med marginaliseringen av den säkerhetspolitiska situationen, den breda allmänheten förnekas en korrekt lägesuppfattning, Erik Gustaf Geijer lär ha yttrat innan Karl Marx att religion är som opium för folket, jag tror att man nu kan säga att marginaliseringseffekten i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten har blivit samma sak, för så länge allmänheten inte vet om att det blåser storm i havet bredvid dem behöver de heller inte oroa sig för det, men för eller senare når även vågorna land.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svt 1, 2(Svenska)

SR 1, 2(Svenska)

SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)

Försvarspolitisk Arena 1(Svenska)

Försvarsberedningen 1(Svenska)

Almedalen: Widegren (M) och Hultqvist (S)

Torsdag var kulminationspunkten för den försvars- och säkerhetspolitiska debatten i Almedalen som i och med detta nu är slutförd. Jag avser inte skriva några separata inlägg om Moderaternas och Socialdemokraternas morgonpass, utan bakar i stället ihop detta till ett inlägg då mycket hänger samman.

Men till att börja med några rader om Moderaternas morgonpass som gästades av försvarsberedare Cecilia Widegren och reflektion över framträdandet. Jag tror nämligen att Cecilia Widegren under detta seminarium både missgynnade sin egen möjlighet att kunna betraktas som en trovärdig politiker, och jag tror även att hon missgynnade sitt eget partis redan mycket låga förtroende när det kommer till försvarsfrågan. Min bedömning är att Widegren tyvärr skadar partiet mer än gör nytta inom detta politikområde, och jag är förvånad över att det hela tillåts fortsätta.

Det var minst sagt alla taggarna utåt och allmän förnekelse över det prekära läget rörande ekonomin som Försvarsmakten måste hantera. Den eminenta moderatorn Marinette Radebo konfronterade förvisso Widegren med flera frågor som får betraktas som mins sagt jobbiga. Men en riksdagspolitiker tillika vice ordförande i försvarsutskottet samt ordförande i en försvarsberedning bör kunna besvara även svårare frågor på ett sakligt och korrekt sätt. I stället ansåg Widegren att moderatorn raljerade och la ord i munnen på henne. Spänningen i lokalen gick nästan att ta på.

Widegren menade dessutom att RB5 inte längre gäller(!) Då ställer vän av ordning sig följande fråga. Om ett regeringsbeslut inte längre anses gälla, borde då inte detta kommuniceras genom ett nytt regeringsbeslut till Försvarsmakten? För det kan knappast vara meningen att en myndighet ska förhålla sig till försvarspolitiska utspel i media och där försöka läsa mellan raderna vad det är som gäller? Om det nu är så (vilket jag inte tror ett ögonblick på) att RB5 ska betraktas som upphävt, så innebär det också att Försvarsmakten ska förpassa allt arbete man gjort med FMORG 18 till cylinderarkivet. Då finns det med andra ord inte längre något direktiv som gör gällande att 500 miljoner kronor ska sparas på personalkostnaderna. Här måste regeringen ta sitt ansvar och vara tydlig mot Försvarsmakten och allmänheten. Vad gäller?

Cecilia Widegren ställdes under seminariet även mot väggen rörande sina tidigare uttalanden och twittrande om #lågnivå, om att Europa är säkrare än på länge och att Ryssland vänder sig Österut, samt uttalandet om att svensk försvarsförmåga är bättre nu än på 20 år (med hänvisning till ÖB?). Mycket intressant blir det också när Widegren får frågan om hon anser att Försvarsmakten borde genomföra försvarsmaktsgemensamma övningar typ Orkan-93 då 20.000 man deltog. Svaret får en att häpna! Man bör se seminariet i sin helhet för att få den korrekta bilden då det är svårt att förmedla allt korrekt.

Men det allra mest intressanta sker 28 minuter in i klippet här nedan, och det rör den infekterade debatten som förevarit om finansieringen och en uppgörelse över blockgränserna som Socialdemokraterna har eftersökt genom Peter Huötqvist. Moderatorn Marinette Radebo ställer här en direkt fråga till Widegren som får följande minst sagt häpnadsväckande svar m.h.t. vad som sagts tidigare.

– MR: Så om Peter ringer till dig nu och har en finansiering, då säger du ja till förhandling?

– CW: Jajjemen, den finansieringen har jag gått och väntat på – i många veckor!

– MR: Ja men då så!

– CW: Jajjemen!

– MR: Då kan jag framföra det till Peter efteråt!

När detta någon timme senare förmedlades till Peter Hultqvist sa han ”Bra! Det där ska jag följa upp”. Men ytterligare några timmar senare på Moderaternas eget interna seminarium om försvar- och utrikespolitik där bara Moderater diskuterade detta så förmedlade Widegren ett helt annat budskap nämligen att det enligt henne är helt omöjligt att göra upp om försvaret över blockgränserna. Se detta 3.37.30 — 3.39.30 i detta klipp.

Se gärna hela morgonpasset med Moderaterna här nedan, som för övrigt är det i särklass mest sedda under årets upplaga av Försvarspolitisk Arena, med mer än dubbelt så många visningar som det näst mest sedda. och åtta gånger mer visat än Socialdemokraternas motsvarighet i skrivande stund. Jag tror detta program i framtiden kommer nyttjas rätt frekvent för att hämta försvarspolitiska citat från.

Därefter var det så dags för motsvarande morgonpass med Socialdemokraterna men här var det inte så mycket nytt eller häpnadsväckande som kom fram.

Det jag har konstaterat under den gångna veckan är att Peter Hultqvist har blivit riktigt vass inom sitt område där han gång på gång uppvisar att han har satt sig in i de flesta ämnesområden och kan debattera dessa på ett sakligt och förtroendeingivande sätt. Det som haltar ordentligt är när det kommer till NATO-frågan och det nordiska samarbetet. Att det haltar tror jag hänger samman med att Hultqvist själv inte är helt övertygad om det han framför. Detta är min högst personliga bedömning skall tilläggas. Problemet är att detta är den officiella socialdemokratiska linjen och därmed ett dilemma som är svårt att hantera på annat sätt för en politisk företrädare för partiet.

Hultqvist pekade på två viktiga områden som han menade att vi måste komma tillrätta med:
-Att öka försvarsförmågan och öka övningsverksamheten där han menar att varje övning är en signal till omvärlden att vi nu ökar försvarsförmågan.
– Att få ordning på materielfrågan där underfinansieringen är omfattande.

Moderatorn menade att Hultqvist har bjudit upp till dans över blockgänderna för att komma överens avseende ekonomin. Är försvarsberedningen överspelad? Svaret blev nej, då frågorna är så pass komplexa. Han menade även att beredningen nära ett val har påverkat utgången negativt och att ”krona för krona” resonemanget i beredningen har varit av ondo i det skede man befann sig i där och då.

SSU ordföranden Gabriel Wikström som också deltog ville återinföra värnplikt i syfte att få ordning på personalförsörjningen och att stärka folkförankringen samt även införa en civilplikt. Han sa också att ”Alliansfrihet har ett pris, och pendeln har slagit för långt i Sverige”.

Min analys av Peter Hultqvist utsträckta hand till Moderaterna grundar sig i att han vill ha detta avklarat innan den kommande regeringsbildningen. Moderaterna sätter sig på tvären och menar att en regering måtte vara överens om allt. Därmed så finns det stor risk att läget för Försvarsmakten kommer att förvärras ytterligare efter riksdagsvalet. Jag hävdar att det visst finns möjligheter att Moderaterna gör upp om försvaret med Socialdemokraterna, det handlar bara om viljan att ta ansvar för Sveriges säkerhet. Detta kommer jag att ta upp särskilt i ett kommande inlägg.

Se Socialdemokraternas morgonpass här nedan.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till Försvarspolitisk Arena, Säkerhetspolitiskt sommartorg, Folk & Försvar, Allmänna försvarsföreningen samt Förvarsutbildarna för alla intressanta seminarier och arrangemang i år. Jag vet att det är fler aktörer inblandade, men det är ovanstående aktörer som har stått bakom merparten av allt intressant. Tack för i år!

Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet

Näst ut i morgonpasset hos Försvarspolitisk Arena var Folkpartiet som representerades av Allan Widman och Linda Nordlund.

Allan Widman inledde, helt enligt den folkpartistiska säkerhetspolitiska manualen, att argumentera för ett medlemskap i NATO. Här gjorde Widman en mycket intressant reflektion att ett medlemskap även skulle utgöra en ”vaccinering” för att vi i framtiden inte ska hamna i en ny ”strategisk time out” där hela det svenska försvaret mer eller mindre tillåts haverera.

Widman konstaterade dessutom helt riktigt att det är den så viktiga tröskeleffekten som kommer att vara avgörande i framiden. Det är när motståndare befinner sig i luften eller på havet (Sverige är att betrakta som en ö) som motståndaren är exponerad och därmed skall påverkas. Därmed ansåg Widman att Flygvapnet och Marinen är nyckeln till det svenska försvaret i framtiden, en bedömning jag helt och fullt instämmer i.

Linda Nordlund förstärkte budskapet rörande NATO, men varnade för att, om det säkerhetspolitiska läget förvärras ytterligare, så kan dörren stängas. Underförstått, gå med i NATO nu!

Nordlund varnade även för att debatten om det vidgade säkerhetsbegrepp som förs av många debattörer och partier kan användas som en ursäkt för att bakvägen urholka försvarsbudgeten. ”Bygg gärna tåg, men inte för försvarsbudgeten – den vill vi dessutom öka till 2% (av BNP)” var Nordlunds budskap.

Avseende Alliansens omtalade förstärkning omfattande 5,5 miljarder, men först 2024 så menade Widman att vi inte har tid att vänta till 2024 och anslagsförstärkningen räcker inte. Widman menade även att det spända läget i Östersjön förmodligen kommer att accentueras och leda till fler allvarliga incidenter och kränkningar. Min analys av detta är att det hela visar på hur extremt lite påverkan respektive partis försvarspolitiska talesperson har på försvarsekonomin. Mikael Oscarsson (kd) ville öka med 10 miljarder, men har inte fått gehör för detta. I frågan om försvarsekonomi är det helt uppenbart finansen som styr försvarspolitiken och inte de faktiska behoven.

Linda Nordlund tog upp besparingar som RB5 som innebär att vi förlorar ännu mer förmåga. Widman menade att det inte är en besparing utan en flytt av pengar i syfte att skapa en bättre struktur. Personligen anser jag att det är en sanning med modifikation då RB5 faktiskt innebär att det skall tas bort 500 miljoner från personalkostnader oavsett kategori, därmed en besparing på personalen. Widman var kritisk mot hur Försvarsmakten har hanterat beslutet, och menade att myndigheten har kunnat hanterat det på ett annat sätt, och därmed i större grad skyddat operativa förmågor. Widman hävdade också att försvarsberedningens rapport och det framtida försvarsbeslutet per automatik kommer att ”absorbera” innehållet i RB5. Personligen anser jag att det inte stämmer. RB5 måste hävas innan Försvarsmakten börjar slå sönder befintliga strukturer.

Frågan om personalförsörjningen diskuterades. Widman ansåg helt riktigt att det inte duger att FM är fullt bemannad först 2023. Han tog även upp det faktum att man dessutom planerar att reducera Armén på alla nivåer i Försvarsmaktens förslag något som Johan Wiktorin beskrev i färskt inlägg. Min analys av detta är att RB5 inte alls absorberas, detta är en direkt konsekvens i Försvarsmaktens arbete med FM Org 18 som baseras på RB5.

Moderatorn konstaterade i den senare delen att ”ni blir överkörda av Moderaterna hela tiden” vilket diskuterades friskt. Angående försvarsberedningens arbete så hävdade Widman mycket glädjande att man inom ramen för arbetet så har S och FP haft väldigt lätt att komma överens, men frågan om NATO splittrar. Folkpartiet vill inte bidra till att göra det enkelt att fortsätta med den ”säkerhetspolitiska verklighetsflykten”. Därmed tolkar jag det som en indikation på att man inte vill samarbeta över blockgränserna efter valet.

Widman konstaterade även att en försvarsberedning som i tid ligger alldeles före en valrörelse inte har gynnat sakfrågan och har därmed varit problematisk när man ska komma överens. Tragiskt!

Se seminariet här nedan.

Försvarspolitiskt morgonpass med Kristdemokraterna

Hos försvarspolitisk Arena arrangeras varje morgon ett morgonpass med samtliga riksdagspartiers försvarspolitiska företrädare samt representant från ungdomsförbunden. Först ut var Kristdemokraterna.

Mikael Oscarsson deklarerade att man inom partiet vill ha en NATO-utredning och att han personligen ansåg att Sverige måste bli medlemmar.

Försvaranslaget måste höjas kraftfullt var budskapet från KD. Minst 10 miljarder var siffran Oscarsson nämnde. Frågan är om detta är sanktionerat i partiledningen?

Den alltid lika pålästa moderatorn Stefan Ring, generalsekreterare i Allmänna Försvarsföreningen, ställde även den viktiga frågan: Gäller RB5 fortfarande? Inte ens Mikael Oscarsson, försvarspolitiker, utskottsledamot och ledamot i försvarsberedningen visste detta(!) Det säger en hel del om (o)tydligheten från försvarsminister Enström i frågan. Ring frågade om det verkligen räcker att man läser något i tidningen där försvarsministern antyder detta, för ett beslut är de facto ett beslut? Oscarsson förutsatte att försvarsministern snarast går ut med ett förtydligande!

Mikael Oscarsson sa även att han ansåg att partiet inte fick igenom sin vilja att få permanenta militära styrkor på Gotland, men att man fick med något? Vad detta innebär i detalj är fortfarande oklart.

Undomspartiets representant Christian Carlsson sa dessutom att man var och är mot personalreformen då man är för värnplikt.

Se seminariet här nedan.

Inför Almedalen – 4 – Den krokiga vägen mot FM Org 18

Det förra inlägget inför Almedalen berörde försvarspolitiken i allmänhet. Detta inlägg kommer att avhandla försvarspolitik i synnerhet när den är som allra sämst och extremt ogenomtänkt. Det kommer att handla om något som jag tagit upp flera gånger tidigare här på bloggen, men som tål att belysas om och om igen ända till dessa att regeringen tar sitt förnuft till fånga och häver beslutet. Det handlar alltså om det som kryptiskt benämns regeringsbeslut 5 (RB5) till Försvarsmakten 2013 och som i Försvarsmakten har omsatts till en ny försvarsmaktsorganisation (FM Org 18), d.v.s nya organisationsförändringar och reducering av personal.

Spontant så bedömer jag att detta beslut som det mest korkade och ogenomtänkta som fattats av sittande regering sedan tillträdet 2006. Konsekvenserna av ”genomförandegruppen 2008” då man strök en stor mängd planerade materielprojekt spelar förvisso i samma liga, men då handlade det om materiel. Nu handlar det i stället om personal och därmed ett beslut som är svårare att reparera av framtida regeringar om det genomförs.

RB5 innebär i korthet att Försvarsmakten ska skära ner på personal – igen. Innebörden i beslutet har avhandlats många gånger här på bloggen men det tål att upprepas. Kortfattat ska 15% av den totala personalnumerären bort i syfte att spara 500 miljoner kronor årligen. Läs gärna detta inlägg från förra sommaren då bomben briserade. Jag återkommer senare i detta inlägg till vad som har hänt sedan dess och hur Försvarsmaktens förslag på reduceringar ser ut.

Men var härstammar då detta spektakel i från, och hur hamnade vi i situationen att regeringen fattade ett så ogenomtänkt och förödande beslut? Det finns säkert olika versioner av detta, i synnerhet om man sitter på försvarsdepartementet, men för att försöka finna svaret så vi får backa bandet ända till 2009.

Det hela började med att Försvarsmakten då likt i dag stod inför en omfattande obalans mellan ålagda uppgifter och tilldelade resurser. Det är med andra ord något helt annat än myten om ”svarta hål”. Försvarets pengar räcker således inte till för att sätta upp, utrusta och öva den beslutade organisationen.

30 januariunderlaget

Tidigt 2009 lämnade Försvarsmakten in det omtalade ”30 januari underlaget” till regeringen. Det var ett underlag som skulle utgöra Försvarsmaktens förslag till den nu liggande propositionen ”Ett användbart försvar”. I detta arbete hade Försvarsmakten inte räknat med några ekonomiska tillskott annat än för inflationen. Sveriges försvar kostar ju som bekant alltid ca 40 miljarder per år oavsett om året är 1980 eller 2009…..

I Försvarsvarmaktens underlag hade man från myndighetens sida därför tvingats föreslå ytterligare neddragningar, d.v.s nedläggning av förband i syfte att på egen hand skapa balans mellan verksamhetskostnader och tilldelat anslag då inte regeringen avsåg göra det genom anslagsökningar. Dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors tyckte att det var ett bra förslag som dåvarande ÖB Håkan Syrén lämnade in. Han hade till och med mage att i ett pressmedelande kalla Försvarsmaktens förslag för ”En kraftig ökning av försvarsförmågan”(!) Känns retoriken igen?

Men det tog inte lång stund förrän man från politiskt håll deklarerade att det inte blir några förbandsnedläggningar. I början av mars månad 2009 kom regeringens besked att det inte blir några förbandsnedläggningar, vilket man förvisso sagt redan tidigare. Detta var ju i grunden ett mycket bra beslut, för hade Försvarsmaktens förslag gått igenom hade vi i dag haft ett ännu mindre försvar, med minst en flygflottilj mindre än i dag. Man kan fråga sig huruvida Flygvapnet skulle kunna mäkta med annat än enbart incidentberedskap och utbildning av piloter till övriga Gripenländer om förslaget effektuerats…. Men det gemene man inte förstod var att regeringens till synes enbart positiva beslut ytterligare accelererade obalansen mellan uppgifter och resurser för Försvarsmakten som nu satt med Svarte Petter på hand. I media skrev man att ”regeringen tog försvarsnotan på politisk kredit”.

En försvarsgren måste avvecklas – det är den magnituden det handlar om!

På den vägen fortsatte det och nytillträdde ÖB Sverker Göranson fortsatte att skicka varningssignaler om just detta glapp till regeringen, men inga åtgärder som löste problemen vidtogs.

ÖB har under våren 2012 i två underlag till regeringen beskrivit försvarets behov av mer pengar på lång sikt. Kostnaderna för personalförsörjningen väntas öka med 1,5 miljarder kronor per år, samtidigt som materielkostnaderna väntas växa med två miljarder kronor per år. Därutöver tillkommer ytterligare miljarder för att ta fram ett nytt Gripenplan.

Under Almedalenveckan 2012 tog ÖB bladet från munnen och förklarade en gång för alla, mycket pedagogiskt dessutom, att om inga ekonomiska medel tillförs så måste en hel försvarsgren avvecklas.

Jag hävdar att vägvalet är att antingen vara beredd att tillföra ekonomi för att lösa de uppgifter vi har eller att välja hela eller delar av organisationen för det är den magnituden vi pratar om

Det blev då dessutom frostigt värre ombord på Marinens fartyg HMS Carlskrona som där och då i Visby hamn huserade både Försvarsminister med stab och Överbefälhavare med stab. (Efter det tillfället så har Försvarsministern valt att bo på annat ställe under Almedalenveckan).

Regeringsbeslut 7 (RB7) – 2012

Efter Almedalen var det som sagt kyligare än någonsin mellan departement och myndighet. Vi var många som gick och väntade på vad motdraget från en relativt nytillträdd Karin Enström skulle bli? För inte skulle väl ÖB få uttrycka sig så rakt utan att det skulle ske någon respons från departementet? På hösten samma år, närmare bestämt den 4 oktober kom så det som blev regeringsbeslut 7 till Försvarsmakten. Själva uppdraget hade namnet ”Uppdrag att redovisa kompletterande underlag om långsiktig ekonomisk balans”.

Omfattningen på detta uppdrag var minst lika stor dignitet som 30 januariunderlaget. I uppdraget ingick att Försvarsmakten skulle redovisa vilka konkreta åtgärder som bedömdes som nödvändiga för att utföra ålagda uppgifter och därmed upprätthålla den operativa förmågan – inom ramen för prolongerade anslagsramar(!) Man skulle även redovisa en detaljerad bedömning av kostnadsutvecklingen för perioden fram till 2019.

Man kan i dokumentet utläsa mellan raderna att det inte är någon trevlig ton uppdraget är skrivit med, snarare tvärt om. Tidsaspekten är dessutom näst intill omänsklig för ett sådant omfattande uppdrag.
Man åläggs att redovisa arbetsläget den 22 oktober 2012, 10 december 2012 och 11 februari 2013. Uppdraget skulle sedan slutredovisas i budgetunderlaget för 2014.

Andemeningen är (min bedömning) att Försvarsmakten ska redovisa åtgärder för att säkerställa verksamheten utan att regeringen ska behöva skjuta till ökade anslag(!)

Jag skrev i samband med detta ett blogginlägg, där jag redan då gjorde bedömningen att försvarsberedningens arbete riskerade att bli ett spel för gallerierna eftersom man i stort sett var anvisad att rationalisera verksamheten innan beredningen fått säga sitt.

ÖB och ”enveckasförsvaret”

Min högst personliga bedömning är att det nog inte var meningen att det som ÖB sa till Mikael Holmström i regeringsplanet om att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” senare skulle utgöra sprängstoff i SvD. Men Holmström är journalist…

Oavsett om det var oavsiktligt, eller om det kanske var högst avsiktligt att berätta detta för Holmström så tror jag ändå inte någon hade räknat med att hans intervju skulle få ett sådant oerhört medialt genomslag som den fick när artikeln ”Försvar med tidsgräns” gick i tryck på nyårsafton 2012. Nu är det förvisso så att samma uppgifter går att härleda till många andra öppna dokument och uttalanden, men nu var det ÖB själv som sa det direkt till en journalist. Helt rätt om jag får säga min mening. Detta har bidragit till att försvarsdebatten blivit betydligt mer sanningsenlig och rak!

Jag tar inte upp mer om denna händelse här och nu, för efterspelet kan ni läsare i detalj vid det här laget. Men värt att notera är att försvarsministerns respons var ytterst märklig. Efter några dagars tystnad gjorde försvarsminister Karin Enström ett uttalande i två delar. Först: ”Hela landet ska försvaras.” För att direkt därefter säga att hon ställer sig bakom ÖB:s bedömning och att detta är en ”rimlig” nivå på försvaret(!)

Kort därefter under Folk & Försvar i Sälen åkte ÖB hem akut sjuk vilket visade sig bero på utbrändhet. Som lök på laxen blev ÖB även polisanmäld för sitt uttalande det kanske mest märkliga av allt i denna soppa. Det blev därmed en tids sjukskrivning för utmattning och han var inte tillbaka förrän den 20 mars.

Under sin sjukskrivningstid erhöll ÖB ett omfattande moraliskt stöd från personalen i Försvarsmakten för att han så rakryggat under en längre tid sagt sin åsikt om sakernas tillstånd i myndigheten.

Försvarsmaktens svar på RB7

När ÖB var sjukskriven så skulle svaret på RB7 lämnas in, närmare bestämt den 28 februari 2013 i samband med redovisningen av budgetunderlaget för 2014. Detta fick Jan Salestrand ta hand om i Sverker Göransons frånvaro. Inför redovisningen hade det läckt ut uppgifter om att Försvarsmakten skulle komma att redovisa att det fanns en obalans mellan uppgift och anslag som låg på närmare 4 miljarder. När underlaget slutligen redovisades var det värre än så. Försvarsmaktens bedömda framtida underskott var hela 4,45 miljarder kronor årligen varav 3,15 miljarder härleds till det så kallade ofinansierade materielberget. Man hade även underskatta kostnaderna för övergång till GSS kraftfullt.

I slutsatserna kopplat till redovisningen skriver Försvarsmakten följande (valda delar och min fetstil):

Det sammanlagda merbehovet på de anslag myndigheten disponerar bedöms i tioårsperioden 2014 till 2023 omfatta ca 4 450 mnkr årligen. Detta utgör ca 10 procent av det totala anslaget.

Prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att genomföra en gemensam operation för att möta ett begränsat väpnat angrepp får avgörande begränsningar.

Försvarsmakten ser det som nödvändigt att antingen erhålla permanenta resurstillskott eller förändrade uppgifter (till exempel operativ förmåga, beredskap och ambitionsnivå inom insatsverksamhet), alternativt en kombination av dessa åtgärder. Försvarsmakten bedömer att en möjlig kortsiktig lösning är en tillfällig anslagsförstärkning riktad mot införandet av för reformen kritiska verksamheter och system. Ett annat alternativt kan, jämfört med budgetunderlaget för 2014, vara en utökad överföring från anslaget 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser.

Jag skrev givetvis ett eget blogginlägg om det som redovisades där och då.

Försvarsministerns omedelbara respons på Försvarsmaktens svar

Försvarsminister Enström var nog riktigt arg när hon gick ner till entrén på Jakobsgatan för att möta media samma dag som hon fått underlaget. Jag har inte sedan dess sett eller hört henne använda det tonläget som hon gjorde den dagen i februari 2013. Anledningen: Försvarsmakten hade lämnat fel svar(!)

I ett pressmeddelande skrev försvarsminister Enström så här:

Försvarsmakten har under flera år påtalat att de ser problem med myndighetens långsiktiga ekonomi. Försvarsmakten har dock inte kunnat underbygga sin uppfattning på det sätt som krävs för att regeringen ska kunna förhålla sig till den. Idag har Försvarsmakten därför, på min begäran, redovisat en komplettering av sin syn på den långsiktiga ekonomin.

Försvarsmakten gör i flera avseenden andra beräkningar idag än i sitt underlag från april 2012. De rationaliseringar om cirka 400 mnkr som Försvarsmakten identifierat synes vara noggrant beräknade. När det gäller det redovisade merbehovet på nästan 4,5 mdkr pekar myndigheten på stora osäkerheter. Trots detta finns det medräknat. Som jag ser det är det två helt olika metoder man använder sig av, och det tycker jag är inkonsekvent.

Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. v.g. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.

Se även intervjun med försvarsministern i nedanstående klipp.

SvD skrev samma dag om den öppna striden mellan Försvarsmakten och försvarsministern. Men mer skulle komma. Stridsyxan var nu inte bara uppgrävd, den skulle komma att användas också. Det var försvarsminister Enström som skulle komma med nästa hugg.

Regeringsbeslut 5 (RB5) – 2013

Nu börjar vi närma oss kärnan i det hela. Försvarsmakten hade som beskrivit här ovan gett FEL svar, och nu skulle styrningen från försvarsdepartementet öka enligt löfte. Hur kunde Försvarsmakten vara så dumma att de trodde att de skulle få ett utökat anslag? Sveriges försvar har alltid kostat ca 40 miljarder, vad trodde man egentligen?

I mars 2013 fick Försvarsmakten därför ett nytt uppföljande regeringsbeslut att utreda på halsen.

ÖB fick då ett mer eller mindre omöjligt uppdrag som handlar om att uppnå regeringens målsättning som i korthet innebär att myndigheten ska reducera kostnader för verksamheten samtidigt som det ställs krav på att ställa om hela Försvarsmakten till den beställda insatsorganisationen IO14. Inom ramen för RB5 beordrade regeringen Försvarsmakten att skära ner 500 miljoner årligen på personalkostnader i ett läge där personalsituationen redan är mycket ansträngd.

Officersförbundet har hela tiden varit föredömligt tydliga när det kommer till bedömda konsekvenser av regeringsbeslut 5. I maj 2013 riktade förbundet ett skarp budskap till politikerna genom artikeln ”RB5 – Ett omöjligt uppdrag” där man konstaterade följande.

Det är ett orimligt uppdrag med orimliga tidsförhållanden. Officersförbundets uppfattning är att det inte går att göra något bra av detta. Redan nuvarande organisation, FM Org 13, har färre befattningar än vad som förbundet anser behöver finnas.

När beslutet kom så skrev jag två inlägg. Det ena med titeln ”Ridå” och det andra med titeln ”En uppgiven försvarsmakt” dessa båda inlägg beskriver stämningen i Försvarsmakten där och då och de funderingar som de anställda hade runt fikaborden. När försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren bara tre dagar efter att detta katastrofbesked delgivits Försvarsmakten skrev följande numera legendariska rader på twitter: ”Försvarsreform som stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år. Analys pågår för nästa steg” så konstaterade jag att vi nu befinner oss mitt i systemkollapsen. Uppgivenheten var stor.

Försvarsmaktens svar på RB5

Därefter hade vi en ny sommar och ett nytt Almedalen, men nu med ett helt annat tonläge i debatten än tidigare. Mer om detta i ett kommande inlägg. Senrare efter semestern 2013 så kom då svaret från Försvarsmakten den 27 augusti 2013.

Regeringsbeslut 5 skulle som väntat komma att bli ett nytt gigantiskt dråpslag mot Sveriges försvarsförmåga. Konsekvensen av sparkravet skulle tvinga Försvarsmakten till ytterligare åderlåtning där personalkostnaderna ska minskas med 500 miljoner kronor årligen vilket innebär att nästan 15% av alla officerare och civilanställda måste bort! Utöver detta ska upp till 700 heltidsanställda soldater också bort.

Enligt Försvarsaktens första analys så innebar detta att:

Officerare och specialistofficerare reduceras med 1 000-1 200 befattningar.
Civilanställda reduceras med 550-750 befattningar.
GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän) reduceras med 500-700 befattningar.

Totalt ska alltså 2050-2650 tjänster strykas bort ur organisationen utan att Försvarsmaktens uppgifter reduceras med motsvarande mängd. Ett uppdrag som ska vara slutfört 2019 och som får betraktas som omöjligt att genomföra i praktiken!

Så här skrev jag då i ett blogginlägg.

Tiden gick…

Sen rullade tiden på och eftersom det var ett regeringsbeslut det hela handlade om, och inget hördes från försvarsdepartementet så var det beslutet som gällde. Minns nu också att vi i april, tidigare under året hade händelser som ryska påsken osv i färskt minne. Ryssland övade flyganfall mot Sverige, men regeringen tog inte tillbaka sitt beslut om att skära ned på Försvarsmaktens personal.

Därefter inträffade Ukraina där Ryssland annekterade Krim, men regeringen tog inte tillbaka sitt beslut.

NATO sände väpnade styrkor till Östersjöområdet, ökade sin närvaro och incidentberedskap i Baltikum avsevärt då de baltiska staterna nu var mycket oroliga över utvecklingen och Rysslands agerande, men regeringen tog inte tillbaka sitt beslut. Det skulle sparas 500 miljoner på personalkostnaderna.

Det sista hoppet sattes till försvarsberedningen. Skulle man där föreslå att RB5 skulle hävas? Nej, inget om detta i rapporten kunde utläsas, därmed låg beslutet fortfarande fast. Försvarsministern hade fortfarande inte heller sagt ett ord om att beslutet skulle hävas.

På försvarskonferensen i Skövde tidigare under året sa förvisso ministern i förbifarten till allas förvåning att RB5 var ett underlag för diskussion(?) men därefter hördes inget mer…

Först samma dag som Försvarsmakten skulle redovisa sitt slutliga förslag så kom den första officiella responsen från försvarsministern – via media(!)

– Kommer det nu in eventuella förslag som riskerar att gå stick i stäv med vår ambition att förstärka försvarets förmåga så avser vi inte att gå vidare med dem, säger Karin Enström till Ekot i Sveriges Radio.

Huruvida detta var kommunicerat till Försvarsmakten i särskild ordning via ordinarie kanaler som sig bör är högst oklart.

Försvarsmaktens förslag till FM Org 18 som en konsekvens av RB5

För ungefär en månad sedan den 28 mars så redovisade Försvarsmakten så sitt förslag på hur man kan skära ned på personal enligt erhållna direktiv.

I Försvarsmaktens sammanfattning framgår följande.

De negativa konsekvenserna är i redovisningen så omfattande att Försvarsmakten menar att dessa i praktiken motverkar den påbörjade försvarsreformen. Mot denna bakgrund föreslår Försvarsmakten att lönekostnadsreduktionen begränsas. Försvarsmaktens förslag begränsar reduktionen till att omfatta cirka 225 miljoner kronor 2019. Detta förslag benämns FM Org 18.

Konsekvenserna kommer som väntat att bli omfattande! Det man kan fundera över är myndighetens sätt att lösa uppgiften. man är ålagda att reducera med 500 miljoner kronor, men redovisar i detalj endast hur man kan spara 225 miljoner kronor och detta förslag är alltså föreslagen organisation under benämningen FM Org 18.

Jag avser skriva mer om detta framöver, men vi kan alltså konstatera att det blir stora konsekvenser om detta genomförs om ens bara med knappt den halva anvisade reduceringen. Konsekvenserna är så omfattande att Försvarsmakten avråder regeringen starkt från att fullfölja beslutet. Även om den mindre reduceringen på 225 miljoner genomförs så får det enligt myndigheten mycket kännbara operativa konsekvenser. Officersförbundet var som vanligt klarsynta i frågan!

Detta har förslag har alltså försvarsministern att ta ställning till nu.

Regeringens planeringsanvisningar inför försvarsbeslutet 2015

Då är vi framme i nära nutid. Den 19 juni för bara någon dryg vecka sedan så beslutade regeringen om de nya planeringsanvisningar där svaret från Försvarsmakten ska utgöra grunden för ett nytt försvarsbeslut. Underlaget skall överlämnas till regeringen den 28 november (efter riksdagsvalet).

Den stora nyheten i anvisningen är kraftfullt ökade beredskapskrav på Försvarsmakten – 7 dagar(!)

När det kommer till kärnan som rör personalnedskärningarna enligt RB5 så ligger dessa uppenbart fast då inget sägs i underlaget, åtminstone inte i klartext. Ökade krav på Försvarsmakten – men med samma ekonomiska ramar utrycks så här.

Försvarsmakten ska redovisa förslag, inom myndighetens ansvarsområde, om en fortsatt utveckling och effektivisering av verksamhet och infrastruktur. Bedömda möjligheter till rationaliseringar inom ramen för myndighetens ansvarsområde får ligga till grund för underlaget.

Man ska med andra ord fortsätta att ”effektivisera”. Besparingen om 500 mkr på personalkostnader (RB5) ligger då därmed fast och bakas in i det svar som Försvarsmakten nu ska redovisa ännu en gång – eftersom inget annat sägs…

Annicka Nordgren Christensen har för övrigt skrivit ett läsvärt inlägg om planeringsanvisningarna!

Inför Almedalen 2014

Här står vi alltså nu och frågetecknen är fortfarande fler än utropstecknen. Karin Enström ger väldigt få entydiga svar i ärendet.

Men det finns ett seminarium i Almedalen den 2 juli kl 13.00 som modereras av Lena Bartholdsson. Jag hoppas verkligen att Lena där på plats ställer Karin Enström mot väggen och kräver svar åt oss i denna fråga, för det är nämligen personalfrågor som så passande ska diskuteras.

Frågan som bör ställas är huruvida RB5 ligger fast eller inte? Gäller reduceringen på 500 miljoner kronor fortfarande, den reducering som Försvarsmakten inte har redovisat i detalj? Eller gäller den av Försvarsmakten egenhändigt föreslagna reduceringen på 225 miljoner?

Eller är det så att Försvarsministerns ord från den 28 maj gäller?

Kommer det nu in eventuella förslag som riskerar att gå stick i stäv med vår ambition att förstärka försvarets förmåga så avser vi inte att gå vidare med dem.

Man kan åtminstone konstatera att det finns en hel del frågetecken runt detta som måste redas ut och förklaras för anställda och för allmänheten. Man kan även konstatera att Rysslands agerande i Ukraina och i vårt omedelbara närområde inte verkar ha haft någon större inverkan på sakernas tillstånd när man läser planeringsanvisningarna.

Det hela är ytterst beklagligt!

Tidigare inlägg:
Del 1 – Säkerhetspolitisk härdsmälta

Del 2 – Politisk pajkastning

Inför Almedalen – 2 – Politisk pajkastning

I dag fortsätter serien av inlägg inför årets Almedalenvecka (blev tidigare i dag korrigerad av Staffan Dopping när jag i det första inlägget benämnde tillställningen för politikerveckan). Gårdagens inlägg berörde det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde. Dagens inlägg ska i stället avhandla försvarspolitiken och den omfattande pajkastning som här pågår då många partier, inklusive det största regeringspartiet Moderaterna, har gjort att det som borde präglas av breda uppgörelser istället har blivit ren partipolitik och oftast slutar med pajkastning.

Sverige måste vara relativt unikt när det kommer till hanteringen av rikets säkerhet. Jag har svårt att tro att politikerna – oavsett parti – i nationer som USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland skulle tillåta att respektive lands försvar näst intill utraderades på det sätt som våra politiker oavsett partitillhörighet har tillåtit ske i Sverige. Jag tror heller inte att man hade tillåtit detta ske i något av de övriga nordiska länderna. Men i Sverige är det alldeles uppenbart fullt möjligt. Försvarsbeslutet 2000 blev det verkliga startskottet på försvarets långa störtlopp ned för en brant utförsbacke. Socialdemokraterna avvecklade förband och därefter har Moderaterna lett en reform som i sin helhet kan ifrågasättas om den var genomtänkt eller genomförbar. Framför allt var den inte finansierad vilket bidragit till att förfallet fortsatt. Jag sticker ut hakan och påstår att aldrig tidigare har vårt försvar varit så litet i numerär som nu, och aldrig har det funnits så lite pengar till övningsverksamhet sett till hela Försvarsmakten.

Det har gått så långt i den försvarspolitiska debatten partierna sinsemellan, att det nu inte längre handlar om vem som har den bästa försvarspolitiken. Istället handlar debatten ofta om vilket parti som har den minst dåliga. Det säger en hel del om nivån på det hela. #lågnivå var ordet.

Försvarsberedningen som är en parlamentarisk sammansättning med uppgift att lägga grunden för ett nytt försvarsbeslut har också haft några hinkar med grus i maskineriet. Att Karin Enström tillsatte Cecilia Widegren som ordförande i denna beredning har med facit i hand och enligt insatta källor inte bidragit till att beredningens arbete flutit på enkelt. Så sent som under redovisningen av rapporten i mitten av maj så gick Widegren till frontalangrepp mot Socialdemokraterna och hävdade att det var olyckligt att S inte orkade hela vägen.

Men innan dess, under slutet av försvarsberedningens resa mot målet så hände något i världen. Putin tog en del av Ukraina och hävdade att Krim nu var en del av Ryssland. Plötsligt blev försvarsdebatten seriös och saklig. Alla var överens om att försvaret måste stärkas. Till och med Moderaterna som hela tiden hävdat att man minsann genomfört ”stora satsningar” på försvaret började helt plötsligt lova både det ena och det andra och sa att nu skulle det satsas – på riktigt.

Många var det som blev positivt överraskade i tron och förhoppningen om att försvarspolitikerna nu skulle ta sig i kragen och och bli konstruktiva, och att det missbrukade ordet ”breda uppgörelser” skulle bli verklighet. Försvarsberedningen fick dessutom förlängd tid med anledningen av händelserna i Ukraina. Men seriositeten blev kort och de som hade hoppats på att det nu var slutflummat i försvarspolitiken bedrog sig. Bara några veckor senare sköt Alliansen hela försvarsberednngen i sank genom att några dagar innan rapporten skulle redovisas gå ut och i detalj tala om hur försvarsbudgeten skulle se ut. Konsekvensen av detta innebar att det mer eller mindre omöjliggjorde en ”bred uppgörelse” över blockgränserna.

Problemet med Alliansens finansieringlöfte, som man ogärna ville tala om, vara att den att den låg flera mandatperioder bort innan den skulle ge någon reell effekt. Mer om detta i ett senare inlägg.

I försvarsdebatten kopplat till de marina frågorna så har i stort sett inga riksdagspolitiker (i den öppna debatten) engagerat sig för det faktum att samtliga Marina nybyggnadsprojekt vad avser ytstridsfartyg är helt strukna ur materielplanen. Inte heller fattas det några beslut om livstidsförlängning av befintliga fartyg trots att det finns medel avsatta. Marinen kommer på grund av detta att drabbas av sotdöden inom 10 år om denna kräftgång tillåts fortsätta.
Man skulle kunna tro att hela det seriösa försvarspolitiska etablissemanget skulle gå taket när sådana uppgifter kryper fram – men icke. Endast Peter Jeppsson (s) har drivit en hård linje mot regeringen för att föra upp denna fråga på dagordningen. Responsen har dock uteblivit.

I stället blir tonläget från många riksdagspolitiker mycket högt då Marinens musikkår hotas med nedläggning, så även politiker tillhörande Moderaterna. Då måste man ställa sig frågan varför ett sådant förslag har lagts fram av Försvarsmakten? Grunden till detta kommer från regeringen anvisning (RB5) som anvisar Försvarsmakten att minska personalkostnader med 500 miljoner kronor årligen. Omsatt i personal blir det 15% av Försvarsmaktens totala numerär. Då är det inte konstigt att man väljer att stryka en musikkår istället för motsvarande mängd personal som en fartygsbesättning utgör.

Men att Försvarsmakten ska skära bort flera tusen befattningar bekymrar alltså våra politiker mindre än att Marinens musikkår hotas av nedläggning. Moderatpolitiker som öppet kritiserar detta borde således i stället gå hem till försvarsminister Enström och ifrågasätta stolligheterna med RB5 som utgör orsaken till det hela. (Jag bör i sammanhanget tillägga att jag också vill ha kvar Marinens musikkår som är en fantastisk tillgång. Men om prioriteringar nu måste ske väljer jag en bibehållen fartygsbesättning framför musikkåren).

Försvarspolitiken fortsatte – trots Rysslands annektering av Krim – i samma fotspår som tidigare som om inget hade hänt. Skyttegravskriget mellan Socialdemokraterna och Moderaterna fortsätter på tidigare inslagen väg. Peter Hultqvist kritiserar Karin Enströms nymoderata underfinansierade försvarspolitik, och Karin Enström i sin tur raljerar över hur Socialdemokraterna ska kunna bilda regering med V och MP som vill skära i försvarsanslaget. tramset har nu gått så långt att försvarsministerns till och med indirekta frågor om hur S ska komma överens med tokskallarna i F! som helt vill avveckla försvaret.

Det är med andra ord intet nytt under solen i den svenska försvarsdebatten.

Frågor runt försvarspolitiken som bör diskuteras i Almedalen blir således:

Varför har försvarspolitiken som skall utgöra grunden för rikets säkerhet i stället övergått till att präglas av pajkastning och partipolitik i syfte att locka väljare? Är inte politikområdet för viktigt för sådant trams?

Är försvarsberedningens roll nu utspelad när partierna (Alliansen) uppenbart inte bryr sig om utfallet eller breda uppgörelser utan beslutar om finansiering på egen hand?

Hur kommer det sig att en musikkår får mer politisk och medial uppmärksamhet än att hela försvaret håller på att haverera p.g.a. politiska beslut?

Hur kommer det sig att Rysslands agerande gentemot Ukraina ”glömdes bort” bara efter några veckor och att den försvarspolitiska pajkastningen nu fortsätter som tidigare?

Tidigare inlägg:
Del 1 – Säkerhetspolitisk härdsmälta