Författararkiv: Lars Gyllenhaal

Vad i helvete krävs?

Finns Finland? Tveksamt om man utgår från dagens svenska tidningar.

Vad måste Finlands president göra för att få uppmärksamhet i svenska medier?

För fyra dagar sedan ringde presidenten i Finland upp presidenten i Ryssland. Enligt helt öppna källor var Finlands president först och främst mån om att tala med den store grannen om Ukraina. Resultatet av samtalet framgår indirekt av president Sauli Niinistös nyårstal, som nu även finns att läsa på svenska i sin helhet. Talet börjar direkt med Ukraina och säkerhetspolitiken och något mer allvarligt nyårstal om säkerhetspolitik har knappast hållits av en nordisk statschef på flera decennier.

Om Ukrainakriget sade presidenten bland annat ”Krig är inte bara nyheter från fjärran land, nu är det verklighet i Europa”. Sedan blev det ännu mer klarspråk:

”Vi fördömde Rysslands olagliga annektering av Krim genast efter att det hänt och därefter Rysslands agerande i östra Ukraina. Vi har gjort detta tillsammans med EU, men också i våra egna direkta kontakter med Ryssland. Vi fördömer de olagliga annekteringarna, det olagliga bruket av vapenmakt och försöken att begränsa staters självbestämmanderätt.”

Om effekterna av detta för oss i norra Europa sade presidenten: ”Den ökade spänningen avspeglar sig även på Finlands närområden, även om vi inte själva är hotade”.

Om Finlands försvar sade Niinistö bl a:

”Finland har, som ett av få europeiska länder, även efter kalla kriget sett en militär konflikt som en möjlig hotbild och bevarat den försvarsförmåga som detta kräver. Detta har varit en hållbar lösning. Utmaningen ligger dock i att säkerställa ett trovärdigt försvar som samtidigt motsvarar det förändrade läget och även överraskande hotbilder. Det är inte möjligt utan betydande extra satsningar.”

Därefter tog presidenten upp försvarssamarbete med Sverige, men inte bara Sverige. Läs hela talet själv, klicka bara på dessa ord, och försök sedan finna några svenska rapporter om presidentens ord. Därtill har våra medier även missat Niinistös telefonsamtal till Putin, som rimligen var avgörande för flera av talets viktigaste formuleringar. Försvann Finland bara från alla svenska kartor i slutet av 2014?

Så här sammanfattade YLE:s svenskspråkiga redaktion nyårstalet.

Sverige har flyttat

Höjdpunkter från förra veckans beredskapsövning kring Kaliningrad.

Uppenbarligen har Sverige som genom ett trollslag flyttats från Norden till någonstans i Latinamerika. Hur gick det till egentligen?

Slutsatsen att Sveriges geografiska läge radikalt förändrats är svår att inte dra efter att ha läst dagens DN. Tre helsidor och en del av ledarsidan handlar nämligen om Kuba. Visst är Obamas nya Kuba-politik en viktig nyhet, men proportionerna? Förra veckan körde Kreml en oanmäld beredskapsövning i Kaliningrad, alltså i högsta grad närområdet, omfattande enligt deras egna uppgifter, bl a på svenska, 9,000 soldater och inte minst fallskärmstrupp (se filmklippet ovan), två Iskander-brigader och över 600 stridsfordon varav 250 (!) stridsvagnar, samt 55 (!) fartyg, 41 (!) flygplan och 100 artilleripjäser. Att sätta igång så pass mycket i närområdet, och dessutom oanmält, är – för att uttrycka det mycket milt – inte normalt.

Vad har då DN-läsarna fått ta del av om ovan? Jo, idag publicerade DN en TT-notis om detta, på sidan 15. Notisen beror på att Försvarsmakten igår höll en presskonferens i vilken man tog upp att förra veckans Kaliningrad-övning var av en typ som ”inte setts sedan det kalla krigets dagar”. TT, som producerat notisen, valde dock att inte ta med en enda siffra, inte ens det spektakulära antalet flyplan och fartyg. Inte ens ordet Kaliningrad kom med. SvD är möjligen en smula bättre, genom att man lagt ut ett filmklipp från presskonferensen som innehåller några till detaljer, men inte antalet vapensystem och förband.

För att säga något positivt om DN:s omvärldsbevakning har man publicerat en egen artikel i nätupplagan om den snabbare upprustningen i Arktis. DN:s artikel bekräftar att det blir en brigad om 7,000 pers i Alakurtti, fem mil från finska Lappland (A. var fram till 1944 finskt). DN:s ingress är dock knasig, det finns inget som tyder på att brigaden ska syssla med signalspaning – de tidigare kungjorda signalspanarna utgör en annan enhet. DN missade också att TASS-artikeln som man länkar till uppger att brigaden ska vara formerad före denna månads slut (”…planned to form completely by the end of this month”). DN rapporterar dock även att Su-24:orna i Montjegorsk, 12 mil från finska Lappland, ska bytas ut mot Su-34:or. DN är därmed första svenska riksmedia att berätta om flera viktiga förändringar i norr, dock ännu inte i papperstidningen. Sist men inte minst, har någon sett ett ord om dessa förändringar i SVT, TV4 eller hört något på radion?

Kortfilm om tyska oplatsen på svensk mark

Vi trodde att vi bara skulle hitta saker på den norska sidan av gränsen…

I senaste numret av Soldat & Teknik (6/2014) finns två artiklar av undertecknad, bl a ”Tysk bunker på svensk mark” om den tyska ställning, sannolikt en observationsplats, som mina fjällkamrater och jag fann i somras.

Tack vare fjällkamraten Mikael Norman kan jag nu presentera en kortfilm som han gjort om ställningen – se ovan. Det värn som har korrugerad plåt är det som är inringat i helsidesbilden i tidningen. Det värnet är tveklöst på svensk sida av gränsen, i Norrbottens län. Sedan visas några till värn varav något är på själva gränsen och något ligger på norsk sida. Passar på att nu avslöja att i kommande numret av Soldat & Teknik kommer helt nya uppgifter om denna ställning som gör den ännu intressantare.

Boken som berättar om såväl tyska som allierade soldater (amerikanska, brittiska, norska, polska och sovjetiska) på svensk mark, boken Tyskar och allierade i Sverige, dyker snart upp i Pennan & Svärdet och det är versionen i storpocket som inkluderar ett bonuskapitel.

Ubåtsangreppet på väg till Gotland

84 personer dödades vid torpederingen.

Om några timmar är det exakt 70 år sedan en sovjetisk ubåt torpederade det svenska passagerarfartyget Hansa på väg mellan fastlandet och Visby. Mer om händelsen finns här. Kanske även i morgondagens tidningar?

De dödade hedras i Visby domkyrka och jag bara antar att det kanske blir någon minnesstund för dem där, är du i Visby den 24 november så kan du se efter och om inte annat själv helt enkelt titta på minnesmärket som visst skall vara inuti kyrkan – har ej själv sett det.

Slaget om Berlinmuren

Min egen bild av muren – franska soldater vill föreviga sig vid resterna.

Det blev aldrig något slag vid Berlinmuren, fast många (inklusive undertecknad) antog att det förr eller senare skulle bryta ut ett krig mellan Warszawapakten och Nato. Berlin hade då omedelbart blivit ett slagfält på grund av de amerikanska, brittiska och franska trupper som var stationerade i Västberlin.

Det är nu 25 år sedan Berlinmuren började falla men det var en så pass stor konstruktion att det tog två år för den fysiska muren att rivas tillräckligt mycket för en ny epok i Europas historia. Undertecknad hade ett brinnande intresse för dessa händelser medan de pågick och har därför läst en del om det delade Europa både då och sedermera. Jag besökte även Östeuropa före och kort efter murens fall. Ändå måste jag erkänna att Wolfgang Hanssons nya bok Den döende kommunismen gav mig flera nya inblickar, inte minst i systemen i Östtyskland (DDR), Tjeckoslovakien och Rumänien och deras sammanbrott. Som ingen annan författare jag tidigare läst förmedlar Hansson både 1980-talets märkliga slut och mycket av det som sedermera framkommit men som då inte var känt.

Härliga detaljer om livet som reporter finns med, som hur man ibland var tvungen att öppna telefonjack och mixtra med en schweizisk armékniv (Hansson förklarar exakt hur) för att kunna sända hem text och bilder via telefonledningar.

Men Hanssons bok är inte bara (n)ostalgi, bokens undertitel är Från Berlinmurens fall till kalla krigets återkomst. Wolfgang Hansson var nämligen själv på plats i Ukraina för nu snart exakt ett år sedan och han har hunnit smälta de intrycken han fick då och är väl den förste med att nu komma ut med en bok på svenska om Ukraina vintern 2013/14. Hansson är på plats i Kiev även när kulorna viner. Det är både märkligt och välgörande att redan få kunna läsa i bokform om förra vinterns omvälvande händelser.

Vad menade jag då med att sätta rubriken ”Slaget om Berlinmuren”? Jo jag vill med detta blogginlägg även slå ett slag för dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som liksom Den döende kommunismen erbjuds i senaste numret av Pennan & Svärdet. Filmen, som är i DVD-format, är faktiskt svensk – den har gjorts av Ki Michael Johansson, en av få svenska filmare som är specialiserad på andra världskriget. ”Slaget om Normandie” innehåller huvudsakligen vittnesmål från tidigare elitsoldater, veteraner från brittiska, tyska och amerikanska förband, mest luftburna förband. För den som gillar att uppleva dem som var med och höra deras egna ord är detta en sevärd dokumentär. Det är engelskt/tyskt tal men med svensk text.

Hon kallades ”besten” av Churchill

Sä här skildrades nyheten om hennes sänkning när det begav sig.

Den 12 november 2014 är det 70 år sedan slagskeppet Tirpitz sänktes av RAF. Det skedde inte långt från Sverige och var slutet på en lång och mycket kostsam jakt ledd av framförallt Churchill, som kallade fartyget för ”besten”.

Jägarna var förutom RAF och Royal Navy flera allierade underrättelse- och specialförband på både norsk och svensk mark. Man kan till och med säga att en bidragande orsak till att Sverige fick sin första allierade underrättelsebas, ”Kari” vid Torne träsk, var jakten på Tirpitz.

De många olika operationerna mot henne slutade alltså den 12 november 1944. Av 1,859 ombord dog 971 man. Än idag syns enorma kratrar på den närmaste stranden. Åk dit, till Tromsö, om du inte redan gjort det.

Som ett väldigt konkret minne av jakten på Tirpitz ligger än idag mycket stora delar av Lancaster-bombaren ”Easy Elsie” kvar utanför Porjus i Norrbotten (men hur länge till?), där hon nödlandade. I ett kommande nummer av Pennan & Svärdet berättar jag mer om särskilt sevärda platser och muséer i Nordnorge.

Därför hedras nu sovjetsoldater i Norge

Tysk FLAK-ställning intill nordnorska Kirkenes filmad från ovan. Besökte den för några år sen – förmedlar en bild av stridsterrängen.

På flera olika sätt hedras i dagarna sovjetiska soldater i Nordnorge. Norges statsminister Erna Solberg tackade dem idag (25/10) för deras insatser, exakt 70 år efter att norska Kirkenes intogs av Röda armén. Vilken är bakgrunden?.

Kort sagt utförde Röda armén i oktober 1944 den största militära operation som Nordkalotten skådat, in i finska Petsamo (sedermera ryska Petjenga) och vidare in i Norges nordostligaste län, Finnmark. Hela historien finns i Slaget om Nordkalotten, och i Tyskar och allierade i Sverige berättar jag mer om svensk inblandning, inte minst genom den amerikanska luftbron Luleå-Kirkenes.

Norge, och särskilt de som bor i Finnmark, tackar år efter år Ryssland för att genom Petsamo-Kirkenesoffensiven ha inlett Norges befrielse. Efter att Arktis åter börjat bli militärt intressant, men ännu mer efter att Ryssland marscherade in i Ukraina, har det blivit svalare (frostigare?) känslor mellan Norge och Ryssland. Men Norge anser uppenbarligen att man inte vill låta nutida händelser påverka den tacksamhet man känner gentemot de sovjetiska soldaterna som gav sina liv på norsk jord. Flera rörande människoöden i Finnmark, både norska och ryska, skildras i denna samling av lokala norska artiklar. Den norska statens tacksamhet, trots allt, skildras i dagens Aftenposten-artikel ”Norsk-rysk splittring dämpade firandet av befrielsen”.

Specialisterna på undervattenskrig

Imorgon ställs en sovjetisk militärkarta över Stockholm ut på Armémuseum. En karta som jag inte själv har. Ovanför syns Sovjets karta över Sundsvall med bl a polishus och Televerket listade som ”viktiga objekt”.

På SVT Opinion finns ett inlägg av mig om ryska röster om ubåtsoperationer i svenska och ”skandinaviska/nordiska” vatten. Då texterna på SVT Opinion måste vara korta (tre tusen tecken) var det en del uppgifter som inte kunde komma med – de kommer därför här nedanför.

Som en del av researchen för P3-dokumentären ”Kidnappningsförsöket på Peter Wallenberg och den sovjetiska kartläggningen” ringde jag upp den marina spetsnaz-veteranen kaptenen av första graden (motsvarande överste) Gennadij Sizikov i Moskva. En tuff herre men inte ovillig att samtala en stund. Efter att ha pratat lite om äldre spetsnaz-historia tog jag upp de ryska TV-dokumentärerna om marina spetsnaz, varav en Sizikov varit konsult för. Jag bad honom förklara om det var Sverige som avsågs med frasen ” våra nordiska marina grannar”, som finns i den dokumentär som han var konsult för (enda konsult). Resultatet kan du höra här (kort utdrag från P3-dokumentären):

Ett annat intressant citat i rysk TV yttrades av den ryske marinhistorikern Arkadij Tjikin:

”Det måste sägas att vad gäller de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, de mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals gånger som de på territoriet av andra länder osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara få.”

Marinhistorikern nämner alltså inte några enskilda stater men innebörden av citatet är dock att Sovjetunionen bedrev marina specialoperationer på andra staters territorium. Jag tog reda på att Arkadij Tjikin skrivit en rad böcker, ringde upp honom och han sade att om jag ville veta mer om marin spetsnaz borde jag läsa hans bok Morskie djavoly alltså ”Havsjävlarna”. Den hade enligt Tjikin länge granskats i Moskva innan den kunde utges. Jag skaffade boken och fann då bland annat följande avsnitt:

”För lösandet av specialuppdrag utförde Vympel-gruppens officerare rekognosering av sannolika stridsområden genom att resa utomlands och studera detaljer i försvarssystem och försvarsorganisation i hela regioner i samverkan med motsvarande förband från vänligt sinnade länder. Det var en dyr och väl uttänkt mekanism, till vilken många sovjetiska och andra länders myndigheter knöts.”

Marinhistorikern ifråga, vars böcker fritt kan köpas i Ryssland, tog alltså upp att även KGB-specialförbandet Vympel (som beskrivs i Ryska elitförband) sysslade med marina specialoperationer. Men vad menar han med ”sannolika stridsområden” och ”motsvarande förband från vänligt sinnade länder”? Det krävs ingen Einstein för att gissa att DDR (Östtyskland) och Polen kan vara bland dessa länder. I Mikael Holmströms Den dolda alliansen kan man läsa om polska erkännanden om förberedande operationer på danskt territorium och i Ryska elitförband kan man läsa om motsvarande östtysk verksamhet på svenskt territorium.

Arkadij Tjikin är inte den förste att ta upp att Vympel också bedrev marina specialoperationer utomlands. Ett av KGB:s toppnamn inom specialoperationer, Jurij Drozdov, ville 1994 kanske visa prov på öppenhet då han för den tyska tidningen Focus berättade att Vympel även i praktiken utfört marina specialoperationer i icke namngivna länder, ”…utan att bli upptäckta”.

Från och med lördag den 25 oktober kommer man på Armémuseum i Stockholm att kunna se det spetsnaz-dykaggregat av typen IDA-71 som togs i beslag av den svenska polisen 1993 och som figurerar i P3-dokumentären. Därtill kan man se den sovjetiska skyddshjälm som hittades i en klippskreva på en mindre ö i militärt skyddsområde inte långt från Musköbasen, liksom en sovjetisk militärkarta över Stockholm – en karta som jag inte själv har i min kartsamling.

Ja just det, i Ryssland firas idag (24 oktober) spetsnaz-dagen. Alla truppslag har ju numera egna dagar inklusive de mer hemliga.

Den sovjetiska skyddshjälmen i Muskös närområde


En sovjetisk skyddshjälm av denna typ har hittats i Huvudskärs militära skyddsområde inte långt från Muskö.

Flera lär nog vilja veta mer om den sovjetiska skyddshjälm hittad drygt två mil från Musköbasen som för första gången nu blivit känd genom P3 dokumentärs ”Kidnappningsförsöket på Peter Wallenberg och den sovjetiska kartläggningen”.

När man betraktar just den hjälm som Göran Dyhlén av en slump hittade i en klippskreva på Mellanskär, en mindre och obebodd ö drygt två mil från Muskö, så ser den inte särskilt militär ut (för bild se dokumentären). Den är visserligen grön och har ett ankare i fronten men är inte särskilt militärgrön. Men, om man ser samma hjälmtyp i nyskick (se ovan) så framgår det att färgen en gång varit militärt grön. Men färgen är inte enda belägget för militär användning. En ledande expert på sovjetiska militära hjälmar, Robert W. Clawson – författare av Russian helmets 1916-2001, upplyste mig per e-post om att hjälmtypen använts åtminstone av sovjetiska militära konstruktionstrupper – det var i deras bruk han sett hjälmtypen på bild.

VARFÖR har då en sådan hjälm hamnat i Muskös närområde? Ytterst få lär idag verkligen VETA varför och jag gör det inte. Att den inte hamnat på fyndplatsen enbart genom vågor står klart. Det är väl hypotetiskt möjligt att vågor kunnat föra hjälmen från ett sovjetiskt fartyg utanför svenska vatten eller till och med från andra sidan Östersjön och att den sen förts av vinden till den plats inne på ön där den hittades av Göran Dyhlén i början av 90-talet (även då var ön obebodd). Eller att hjälmen drivit i land och sen tagits upp på ön av en civil besökare som betraktat hjälmen som skräp.

Förutom att både fyndet och fyndplatsen är militära finns dock en till omständighet. I Muskös närhet har personal ur Försvarsmakten tidigare hittat en sovjetisk färskvattenkonserv daterad 1980 och med två års hållbarhet. Den var uppenbarligen på skyddad plats med tanke på det rätt goda skicket. Man kan se den i den synnerligen intressanta boken Muskö av Leif Högberg som erbjuds i senaste Pennan & Svärdet (hållbarheten står inte i boken men har fastställts av mig genom att jag funnit identiska burkar). Det finns därför flera skäl att fundera över den sovjetiska skyddshjälmen och en av de första följdfrågorna lär väl bli vilken möjlig nytta man skulle kunna ha av en sådan hjälm inom marina specialförband? Två svenska attackdykare som jag varit i kontakt med har förklarat att hjälmen möjligen kunnat vara till viss nytta för dykare. Möjligt användningstillfälle: vid dykning i tunnlar och i områden under vattnet med överhäng.

Som min medförfattare Joakim von Braun och jag skriver i Ryska elitförband blev det 1988 offentligt att man även funnit flera sovjetiska räddningslungor i Stockholms skärgård (exakt platsnamn ej publicerat) samt på okänd plats vid kusten ett sovjetiskt militärt miniapotek. Bilder finns i vår bok. Kanske kan det bli större klarhet kring de fynd som hittills gjorts genom ytterligare fynd. Kontakta gärna mig om gamla eller nya relevanta föremålsfynd – men helst inte via bloggen utan via fysiskt brev.

Oundvikligt luftburet hot

Filmen ”Nationens beredskap — händelser med farliga ämnen” ger aktuell inblick i hur nationen Sveriges beredskap är uppbyggd för att hantera även biologiska hot.

Den svenska dödssiffan blev 35 000, i världen uppskattningsvis 50 miljoner. Vad åsyftas? Jo, spanska sjukan som bröt ut 1918 även i Sverige. I DN-artikeln ”Så är Sveriges skydd mot en allvarlig pandemi” (ännu ej online) ställs med tanke på ebolans spridning allvarliga frågor om svensk beredskap för en pandemi i vår alltmer sammanvävda värld.

För att citera ur Anna Bratts artikel i DN: ”Sannolikheten för ett ebolautbrott i Sverige är nästan obefintlig”. Detta genom att ebola i dess nuvarande form inte är en luftburen sjukdom. Det samhället borde ta fasta på – vilket Anna Bratt gjort – är dock konstaterandet i en rapport 2013 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som även producerat filmen ovan, att ”frågan är inte om utan när Sverige och världen drabbas av en svår pandemi”.

Bratt berättar om ett fall 1990 då den 22-årige Björn Karlsson uppsökte sjukhuset i Linköping. Det visade sig att han sannolikt bar på en variant av marburgfeber, en släkting till ebola. Det blev tumult på sjukhuset och till slut flögs både läkare och skyddsutrustning in från den amerikanska smittskyddsmyndigheten. Sverige har, skriver Bratt, därefter blivit bättre på beredskap för farliga smittor och berättar om att vi för våra skattemedel bland annat fått ett P4-laboratorium som innebär ett laboratorium ”tätt som en ubåt” och av högsta skyddsnivå.

Mycket återstår dock att göra i Sverige – särskilt kan man fästa sig vid följande ord i DN-artikeln:

”I dag finns ungefär 25 000 vårdplatser vid svenska sjukhus. De räcker inte långt till alla svårt sjuka, även när alternativa lokaler som skolor och idrottssalar används […] Sjukvården är hårt belastad redan i nuläget. Vi ser att det behövs färdiga modeller för prioritering av vilka som ska få vård. En sådan diskussion saknas idag, förmodligen för att ingen vill ta i frågan.”

Får man hoppas på att en ny svensk regering tar tag inte bara i den frågan utan hela det ”system av system” som totalförsvaret utgör? Borde inte själva termen totalförsvar dammas av och oftare användas av public service i frågeställningar till svenska politiker? Hur robust är det svenska samhället av idag? Vilken förmåga borde då totalförsvaret ha? Hur kommer vi dit?

VV-eliten återfick KGB:s största namn

Ryskt nyhetsinslag om VV-divisionen ODON, med fokus på dess spetsnaz och pansar.

DN rapporterar att Vladimir Putin igår skrev under ett dekret som innebär att KGB:s största namn åter ska bäras av VV-elitdivisionen ODON.

DN skriver dock inte helt korrekt om vilket förband det är som från och med igår är uppkallat efter Felix Dzerzjinskij – grundaren av den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten Tjekan, som senare blev KGB. Förbandet tillhör inte och har aldrig tillhört polisen (som före 2011 benämndes milisen). Däremot tillhör förbandet VV, de fullt militärt utrustade inrikestrupperna. Sedan är det inte helt tydligt av artikeln att det är samma förband som fram till 1994 hette Dzerzjinskij-divisionen, ODON, som nu har återfått Dzerzjinskij i sitt fullständiga namn. Att så är fallet framgår dock både av ryska medier och divisionens egen hemsida. Intressant nog tar hemsidan även upp att man även satts in utomlands, i vinterkriget mot Finland 1939. Hemsidan använder till och med det sovjetiska begreppet ”vitfinnar” om de finska motståndarna.

På svenska kan man läsa mer om ODON i Ryska elitförband, som kom ut ifjol. Av den framgår exempelvis att informellt så har divisionen på senare år ofta kallats för Dzerzjinskij-divisionen. Men som framgår av dess egen hemsida läggs det stort värde i att namnet nu är helt formellt tillbaka och detta har enligt samma källa skett på grund av ”massiv heroism och mod, uthållighet och manlighet uppvisad av personalen i stridsverksamhet i försvar av Fäderneslandet och statliga intressen under väpnade konflikters förhållanden”.

Den väldiga gamla sovjetiska statyn av Dzerzjinskij har ännu inte återfått sin plats i centrala Moskva, men flera förslag om detta har väckts och måhända sker det även till slut, sannolikt då på den nationella säkerhetstjänstdagen, som firas på den gamla Tjekadagen den 20 december. Flera mindre statyer och byster av Dzerzjinskij har de senaste åren invigts på andra platser i Ryssland och Belarus (Vitryssland).

Putin kan sin militärhistoria

Ett av Putins mest ljudlösa men också mest symbolladdade framträdanden någonsin skedde igår.

President Putin har vid många tillfällen visat personligt intresse för militärhistoria. Igår var också ett sådant tillfälle. Han valde att inför TV-kameror tända ett ljus för ”de som försvarat människorna i Novorossija” på en synnerligen militärhistorisk plats.

Bara att Putin sade så få ord men lät det sista ordet vara det viktigaste, Novorossija, var i sig intressant. Novorossija var ifjol ett begrepp som helt enkelt inte fanns i nyheterna. Nu är det Putins benämning på ett område vars gränser ännu inte har definierats av vare sig Putin eller de två ”folkrepubliker” (DNR och LNR) som hittills ingår.

Men vad som inte framgick av RT-klippet från ljuständandet (se ovan) förtydligade idag ryska statsmedier – det hela skedde i den Moskva-kyrka som fältmarskalk Kutuzov, en av Rysslands absolut största militära hjältar, använde för bön inför den avgörande striden mot Napoleon.

I övrigt finns nu förutom SVT:s artikel och inslag om de ryska trupperna i Ukraina detta nya Newsweek-reportage av Anna Nemtsova med intervjuer som verkligen är läsvärda.

Vad hände 6 mil från Finland?

De sista TV-bilderna av överste Igor Strelkov före semestern, från den ryska militära TV-kanalen Zvezda.

Även Amnesty International anser att striderna i Ukraina nu utgör en ”internationell väpnad konflikt”. Amnestys generalsekreterare säger också att man anser att det finns tillräckligt med bevis för att Ryssland har reguljära förband inne i Ukraina.

Man ska absolut notera att Amnesty även kritiserar Ukraina för att ha brutit mot regler och avtal vid flera tillfällen. Kremls icke-erkända krigföring i Ukraina lyfts dock särskilt fram på Amnestys egen hemsida.

Att nu organisationer för Rysslands soldatmödrar och Amnesty talat ut om Ukrainakriget är naturligtvis viktigt, liksom de oroväckande nyheterna kring IS(IS). Men de många allvarliga nyheterna från Ukraina och Mellanöstern har uppenbarligen också gjort att svenska medier missade en märklig händelse nära Finland i förra veckan, för att vara exakt i Valamo, sex mil från Finland (fram till 1944 finskt territorium). Händelsen filmades av privatpersoner men har sedermera också bekräftats av bland annat den ryska militära TV-kanalen Zvezda med både bild, text och nämnda film. Man kan se det på Zvezdas egen hemsida.

Vad var det då som hände i Valamo? Jo, den ryske överste som under flera månader varit i fokus av många händelser under Ukrainakriget, Igor Strelkov (egentligt efternamn Girkin), dök upp i Valamo iklädd fältuniform, därtill en som han inte tidigare avbildats i. Kamouflagemönstret råkar vara FSB:s, den ryska säkerhetstjänstens (se FSB-mönster i t ex Camopedia) och kallas ”pogranitjnik” (pogranichnik). Detta är på något sätt logiskt eftersom Strelkov själv uppgett att han tillhört FSB fram till 2013. Samtidigt är det första gången som han avbildats i denna uniform. Vad den ”före detta” FSB-översten gjorde på rysk mark i uniform och officiellt på semester inför att omorganisera de väpnade styrkorna i ”Novorossija” (hans nya uppdrag enligt klippet ovan) framgick inte. Men ledtrådar finns. Dels utgör Valamo en av president Putins favoritställen, dels syns i bild samtidigt som Strelkov för en kort stund Alexander Dugin. För den som inte är bekant med Dugin är hans person kanske överskattad men hans bok Geopolitikens grunder har författats med öppet stöd av den ryska generalstaben och innehåller bland annat avsnittet ”Den finska frågan” som tydliggör Moskvas behov av ”strategisk kontroll över Bottniska viken”. Länge var Dugin också en av de mest drivande bakom Eurasien-visionen och aktiv i östra Ukraina långt före salamikriget inleddes.

Salamikrig? Det är mitt förslag på benämning på den typ av krig som utspelas i det nutida Ukraina. Om blixtkrig var det som gällde i vissa skeden av andra världskriget menar jag att salamikrig nu skulle kunna vara ett passande namn eftersom en av grundprinciperna uppenbarligen är att använda salamitaktik, att vinna mark genom små men många steg. Lägg därtill att en viss italienare nu citeras för att försvara kriget.

För övrigt finns nu åter den synnerligen läsvärda boken om svenskarna i vinterkriget åter hos SMB, alltså boken För Finlands frihet.

P.S.
Kamouflagejackan som överste Strelkov/Girkin bär i klippet längst upp är ingen direkt reproduktion av tysk ”smock” från andra världskriget utan en rysk modell kallad ”Partizan” (ja, med ”z”). Men släktskapet är tydligt. För mer om Partizan se t ex nämnda Camopedia.

Svensken som blev rysk krigshjälte

Ivar Hallström blev rysk generalmajor, runt halsen bär han ett ryskt storkors (foto ur ”Svenskar i krig 1914-45”).

Då jag skriver dessa rader har en ny våg av ”gröna män” i östra Ukraina just börjat rapporteras och kriget har kanske nått en ny och ännu allvarligare fas. Märkligt nog tänker jag dock nu ta upp en ny roman som tar upp en svensk som blev rysk krigshjälte. Därför att den ger en bakgrund till det nutida Ukrainakriget.

Vladimir Putin dammade i april av namnet Novorossija (Nya Ryssland) och började använda det om (syd)östra Ukraina. Några veckor senare utropade också ”folkrepublikerna” Donetsk och Lugansk ett förbund mellan dem, Federationen Nya Ryssland. Vurmen för Novorossija har sedan dess gått i vågor och en del har betraktat den som överspelad. Hur pass viktig är visionen om Novorossija, är den något som Kreml verkligen till varje pris vill se? Konstateras kan i alla fall att ryska statsmedier ännu rapporterar om Novorossija som vore det en existerande eller snart existerande stat.

Senast idag kunde man i den ryska militära TV-kanalen Zvezda se detta inslag om att Ryska vetenskapsakademin (RAN) redan nästa år ska vara klar med en uppenbarligen påkostad bok betitlad Novorossijas historia. Det riktigt anmärkningsvärda är dock vilken tidsperiod den ska omfatta: ”från forntiden fram till idag”. Att Novorossija upphörde att existera i och med ryska inbördeskriget 1917-1922 ses alltså inte som slutpunkten.

Just 1917 och det efterföljande kriget är favoritämne för överste Igor Strelkov (egentligt efternamn Girkin), den ryske officer som inom några dagar åter ska vara i tjänst för Novorossija, enligt (pro)ryska källor. Senast igår omtalades han som ”vår hjälte” av en beundrarinna i rysk militär-TV. Även i väst är Strelkov ett namn men hans fascination för 1917 har få i väst analyserat, eftersom få har läst Strelkovs egna ord om hans syn på krig, här i en hyfsad översättning (se särskilt slutet).

Hur ska man då bilda sig en uppfattning om det krig som inleddes 1917? Det finns flera relevanta faktaböcker men varför inte börja på ett mer lättsamt sätt, för nu finns det en svensk roman i ämnet, Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson som tidigare skrivit boken Oligarkerna. Boken utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland och är delvis en deckare. Det är gott om oväntade men högst verkliga anknytningar till Sverige. Exempelvis dyker både svenskättlingen general Vladimir Oskarovitj Kappel och general Ivor Thord-Gray (född i Stockholm som Ivar Thord Hallström) upp i boken. Av alla öden i Svenskar i krig 1914-45 är Thord-Grays/Hallströms onekligen det mest besynnerliga. Efter att ha läst den medryckande Det 19:e Fabergéägget har du ett visst hum om det krig som Putin och andra aktörer i Ryssland ofta refererar till.

Ödesdag för Finland och Ukraina

Ett enda land överlevde till största delen avtalet som slöts den 23 augusti 1939. BILD: Peter Hanula.

För exakt 75 år sedan bildade Tyskland och Sovjet i Moskva en pakt som fick sitt namn av utrikesministrarna som skrev under, Molotov och Ribbentrop. Genom en del av pakten som i Sovjet hemlighölls ända fram till 1989 delades en rad länder upp mellan Stalin och Hitler, däribland Finland.

Pakten höll i ett år och tio månader och innebar i svenskt närområde slutet för baltstaterna. Finland såg ut att också bli uppslukat men kunde genom ett obegripligt starkt motstånd rädda större delen av sitt territorium från sovjetisk ockupation och bevara sin frihet och självständighet.

Idag är det en annan europeisk stat som är föremål för glödhet diskussion på högsta nivå, Ukraina. Tyskland har trots dagens ödesdigra datum i form av Angela Merkel själv framfört ett förslag i denna diskussion. Vad Merkels förslag går ut på och hur realistiskt det är – det är ännu för tidigt att säga.

Fördubbling av Rysslands största elitstyrka

Fördubblingen av ryska VDV är historiskt stor. Här ett av den nya generationens VDV-fordon som kan fällas med fallskärm, BMD-4M.

Den ryska statliga nyhetsbyrån ITAR-TASS har nu uppgett både på engelska och på ryska att landets största elitstyrka, luftlandsättningstrupperna VDV, ska fördubblas i numerär. Men alla förändringar framgår inte av den ryska textversionen.

Av bägge textversionerna framgår att VDV kraftigt ska växa så att man 2019 är dubbelt så stora som idag. Man siktar på att 2019 ha en personalstyrka om 72,000 man. Är det många? Det är fler personer än vad som ingår i flera europeiska staters väpnade styrkor, exempelvis Sveriges.

Vad som inte framgår av den engelska textversionen men däremot av den ryska är att VDV före 2025 ska ha mottagit 2500 fallskärmsfällningsbara pansarbandvagnar (pbv) modell Rakusjka och 1500 BMD-4M som är ett mellanting mellan en pbv och en lätt stridsvagn (100 mm kanon och 30 mm automatkanon). Av tidigare artikel på ryska framgår också att redan i år levereras ett par hundra moderniserade BMD-2. I ytterligare en nylig artikel på ryska kan man läsa att VDV under nästa år kommer att öva i större skala i Arktis och då även för första gången med kollegor från Belarus (Vitryssland). Man har samövat flera gånger men då inte i Arktis.

Vi författare av boken Ryska elitförband, alltså Joakim von Braun och jag, kan inte på rak arm dra oss till minnes när en liknande utökning av ryska elitstyrkor gjorts efter andra världskriget. Det är dock helt klart en historiskt stor ökning. Men inte bara ökningen förvånar oss utan även den brådska man uppenbarligen har.

Man kan också notera att ryska medier är duktiga på att kommunicera om VDV men att man inte berättar lika utförligt om den minst lika intressanta utvecklingen inom den ryska marinens spetsnaz, alltså specialförband. Därmed inte sagt att man är tyst om dem, men det är intressant att notera att nyheterna om marin spetsnaz släpps så gott som enbart på ryska och har en annan karaktär. De släpps antagligen mest i rekryteringssyfte. Här följer ett klipp om den nya undervattensautomatkarbinen ADS.

Utvecklingen av ADS, som sedan ifjol tillförs spetsnazförband. Man kan här notera att flera operatörer bär amerikanska uniformer eller kamouflagemönster.

Jakten över Östersjön

Om SvD:s uppgifter stämmer var händelsen i Östersjön kanske snarlik denna incident (se klippet ovan) tidigare i år, i april.

Dagens och sannolikt veckans stora säkerhetspolitiska nyhet i Sverige måste vara ”Uppgifter till SvD: Amerikanskt spaningsflyg bakom kränkning”. I CNN-klippet ovan beskrivs en incident i april med samma typ av amerikanskt signalspaningsplan som SvD anger som sannolik: Boeing RC-135. Ännu finns ingen öppen uppgift om vilken rysk flygplanstyp som skall ha jagat det amerikanska flygplanet över Östersjön.

Just denna typ av incident verkar åsyftas i en varnande deklaration publicerad idag och undertecknad av flera tunga namn: ”…unintended military engagements between NATO and Russia. There have already been several near misses”.

För övrigt publicerade ryska statliga ITAR-TASS igår kväll ett telegram i vilket man påstod att Ukraina förlorat 125 pansarfordon i strid under en enda dag: ”Ukrainian troops lost 125 armored vehicles in eastern Ukraine in one day — source”. Undertecknad har väldigt svårt att ta den siffran på allvar, inte minst eftersom beläggen är så få. Klart står dock att striderna i östra Ukraina snarare har intensifierats än mattats av efter att flight MH17 sköts ner.

TILLÄGG 5/8: Det har nu kommit fram några till relevanta uppgifter som tas upp av Wiseman i hans mycket läsvärda inlägg ”En oönskad och farlig utveckling” som också har uppdaterats.

Från Sverige till Normandie

Filmen ”D-dagen 6 juni 1944” visar en verklighet som även svenskar upplevde.

Det har börjat komma Normandie-filmer som inte handlar om vare sig amerikaner eller britter. När man ser den starka kanadensiska filmen ”D-dagen 6 juni 1944” finns skäl att även tänka på svenskar.

Filmen ”D-dagen 6 juni 1944”, nyligen släppt i Sverige av SMB, skiljer sig på flera sätt från ”Saving Private Ryan” och andra amerikanska och brittiska filmer om D-dagen. Jag såg den med en god vän, givetvis den 6 juni, och blev positivt överraskad. Till att börja med är den helt fokuserad på kanadensiska soldater och för det andra, vilket var mer överraskande, har den ingen dominerande ”stor hjälte” utan är mer inriktad på att skildra tre grupper, en luftburen, en bepansrad och en ur infanteriet. Sedan handlar en betydande del av filmen om originalen, alltså veteranerna, men gör det på ett mer gediget sätt än vad amerikanska filmer tidigare har gjort.

När man ser filmen kan man betänka att precis på Juno Beach, där kanadensarna landsteg, stupade en svensk frivillig, Georg Nilsson från Gällared i Halland. Nilsson hade tre års erfarenhet av det svenska kustartilleriet och anmälde sig som frivillig för Kanada redan i december 1942. Han hamnade liksom sin vän Harvey Nyström i Princess Mary´s skotskkanadensiska regemente. Under kanadensiskt befäl i Normandie fanns även polska frivilliga varav en var svenskpolsk prins och anmält sig via den polska ambassaden i Stockholm. Denne man, Karl Habsburg, är så vitt jag vet den idag ende svensk som finns kvar av dem som deltog i Normandie.

En rejäl bonusfilm ingår i filmen ”D-dagen 6 juni 1944”, nämligen ”Rommel i Normandie”, den är kort sagt inte lika påkostad som den kanadensiska filmen men klart sevärd för den som liksom undertecknad alltid varit intresserad av människan Erwin Rommel. Scenerna från Normandies strider är tyvärr inte långa men däremot välgjorda. Vad filmen gör bäst är att skildra Rommels och andra tyska officerares moraliska dilemma. En hel del är mycket bra, som skådespelaren Ulrich Tukur som Rommel, medan vissa andra skådespelare inte riktigt fungerar. Och varför ser alla uniformer så nya ut? Men helheten är dock klart sevärd.

Slutligen, vad gäller nutida svenskt försvar, kan jag inte nog rekommendera det senaste blogginlägget på Krigsvetenskapsakademiens blogg, ”Svensk försvarspolitik mot 20-talet”.