Författararkiv: Lars Gyllenhaal

”Jag osäkrar min AK-47:a…”

”Axel Stål”, från svensk jägarsoldat till frivillig mot IS-terroristerna.

Författarna med anknytning till de svenska specialförbanden är lätträknade. Kaj Karlsson, utbildad vid Särskilda skyddsgruppen (SSG), har liksom Erik Lewin, tidig medlem av Särskilda inhämtningsgruppen (SIG), skrivit bra thrillers. Pseudonymen Axel Stål tillhörde SSG. Hans bok Kontakt! innehåller en hel del spänning men är ingen roman.

Om åren som jägarsoldat och vid SSG berättar ”Axel Stål” nästan ingenting i Kontakt!, men det är förståeligt (han vill vara en pseudonym och om SSG är det ännu knepigt att få skriva) och hans nuvarande arbete är nog så intressant. Han är en av de svenskar (högst sannolikt den med bäst utbildning bakom sig) som valt att strida som utländsk frivillig på kurdisk sida mot IS-terroristerna. Språket i hans bok flyter på riktigt bra, det är hög närvarokänsla. Ett smakprov ur boken:

”Jag osäkrar min AK-47:a […] har tidigare blivit erbjuden en amerikansk M4-automatkarbin av specialförbandet, och jag är van vid M4:an. Men som jag en gång lärde mig på svenska jägarförband på 1980-talet, och sedan dess har tillämpat, så är det föregångsmannaskap som gäller. Om våra mannar inte har M4:or så har inte jag det heller.”

Stål är väl medveten om de frivilliga från Sverige som finns på motsatt sida och det är synnerligen intressant att läsa hans tankar om dem, liksom om hans syn på situationen och stridsmiljön i Irak.

Härom dagen beställde jag uppföljaren till Kontakt! och ser fram mot den.

FInland: ”Vi kommer inte att kompromissa”

Finlands utrikesminister ser ingen gräns för försvarssamarbete med Sverige.

Mer försvarssamarbete både med Sverige och inom EU – det signalerade igår Finlands utrikesminister på ett ovanligt tydligt sätt med sin DN-debattartikel ”Sveriges sak är vår”.

Artikeln tål verkligen att läsas i sin helhet men av särskild vikt torde det vara att utrikesminister Timo Soini skriver ”Det finns orsak att vara orolig över utvecklingen i Ryssland” samt ”…vi kommer inte att kompromissa på Ukrainas eller Europas bekostnad, folkrätten ska följas ovillkorligen”.

Starka är även Soinis ord om EU: ”Det är viktigt att EU:s försvarspolitiska samarbete utvecklas eftersom Europa är tvunget att satsa mer på sin egen kapacitet”.

Om Finlands och Sveriges förhållande till USA skriver Soini: ”Det är av stor vikt att vi försöker påverka Förenta staternas politik och jag tror att vi når bättre resultat genom att agera tillsammans som nordiska länder.”

Bakgrunden till att dessa markeringar av Finlands utrikesminister gjorts offentligt och vid denna tidpunkt kan man fundera över.

Norges Untergang, igen

Håkon VII präglade verkligen Norge 1940, och landets fortsatta öde.

En av de bästa filmerna under 2017 var ”Kungens val”. Boken den är baserad på har nu utkommit på svenska med samma titel, och den är mer än välskriven.

Författaren Alf R. Jacobsen kan konsten att skriva bladvändare och har man det minsta intresse för Norden och elitförband under andra världskriget är Kungens val ett måste. Fokus ligger naturligt nog på händelserna kring Oslo 1940 men genom att Jacobsen även beskriver de tyska fallskärmsjägarna utförligt så får även de som är extra intresserade av Narvik-striderna viktiga insikter, eftersom fallskärmsjägarofficeren Erich Walther är en av de viktigaste personerna i boken. Walther var efter Oslo nämligen uppe i Narvik-området, där spåren av honom finns på flera ställen.

Förutom en utsökt text innehåller boken många högintressanta illustrationer.

Vilken musik ska man lyssna på medan man försjunker i denna underbara bok? Förslagsvis Johan Söderqvist, mannen bakom soundtracket till bokens filmatisering. Sök på hans namn på Spotify t ex.

Tyska sabotörer och specialförbandet Z

En av de tyska sabotörer som med ubåt skickades till USA, George Dasch. FOTO: FBI

Gavin Mortimer, med flera böcker om SAS bakom sig, presenterar nu andra världskrigets mest intressanta specialoperationer, underrättelseframgångar och -fiaskon.

Efter att ha landsatts med ubåt nära New York var det meningen att Abwehr-sabotören George Dasch och hans tre underlydande skulle spränga kraftverken vid Niagarafallen och tre aluminiumfabriker särskilt viktiga för USA:s flygindustri. De landsattes faktiskt, och var inte heller de enda tyskarna som nådde den amerikanska östkusten.

De tyska Abwehr-sabotörerna i USA, de mer framgångsrika italienska attackdykarna, SAS-föregångarna i Spökpatrullen, den brittiska motståndsrörelsen mot en befarad tysk ockupation och specialförbandet ”Z” – alla finns de med i Det hemliga andra världskriget av Gavin Mortimer. De skildras på ett synnerligen läsvärt sätt och med många skarpa foton som jag aldrig tidigare har stött på. Intresserad av specialoperationer? Då bör du spana in Gavin Mortimers nya bok.

Nytt om klassisk fallskärmsoperation

Del av omslaget för Christer Bergströms nya bok om Arnhem.

Cornelius Ryan, författaren bakom både Den längsta dagen och En bro för mycket, får ett synnerligen läsvärt erkännande av Christer Bergström i hans nya bok Arnhem 1944 – Slaget om Holland. Bergström både tydliggör Ryans insats för historieskrivningen och tar vid där Ryan slutade på grund av en för tidig död.

Christer Bergsström berättar i förordet den fascinerande historien om Cornelius Ryans stora och rika kvarlåtenskap – bara en mindre del kom med i En bro för mycket. Men sedan tillför Bergström också en mångd pusselbitar som han själv har forskat fram. Slutomdömet om Bergströms bok måste bli att han både skapar klarhet och berikar bilden av en av världshistoriens viktigaste luftlandsättningsoperationer, ”Market Garden”.

Det ska direkt sägas att den första delen av Arnhem 1944 (den andra delen är ännu inte utkommen) även skildrar den tyska sidan utförligt och det är nästan otroligt vad tyskarna kunde vara självkritiska i interna dokument. De tyska fallskärmsjägarna på norra västfronten 1944 var till stor del ihoprafsade enheter, ofta bestående av tonåringar med bara några veckors utbildning bakom sig.

Bergström tydliggör vad som var den avgörande faktorn bakom beslutet att utlösa den massiva allierade luftlandsättningen: de tyska V-2-attackerna från Holland mot London. Tänk om Hitler avstått från dessa V-2-attacker? Montgomery hade då knappast fått det stöd han behövde från Eisenhower. Sedan visar Bergström på ett nyskapande sätt hur Montgomerys operation ”Market Garden” gick till, förutom med hjälp av text, många tidigare opublicerade bilder och kartor även medelst QR-koder till relevanta filmklipp.

Att de allierade fallskärmstrupperna ska ha landat på ”två hela SS-pansardivisioner” är en klar överdrift och Bergström förklarar hur. Desto viktigare var en handfull erfarna och skickliga förbandschefer på den tyska sidan. Deras ledarskap utgjorde, för att citera Bergström, ”…tungan på vågen som förhindrade att operation Market Garden slutade i en fullständig katastrof för den tyska sidan”.

På operationens tredje dag hade de allierade segern inom räckhåll. I den andra delen av Arnhem 1944, som har undertiteln Den förlorade segern, berättar Bergström om vad som sedan hände. Del två skall utges under våren.

Svenska och oinbjudna ubåtar

Svensk ubåt under andra världskriget, sedd genom periskop.

Nya rön om den extremt avancerade tyska ubåten U 3503 har råkat släppas samtidigt som dokumentärfilmen ”Svenska ubåtar – från Hajen till A26”.

Det är i senaste numret av Soldat & Teknik (1/2018) som jag kan berätta en del nytt om vad som hände med delar av den tyska ”superubåten” av XXI-klass som slutade sina dagar 1945 i våra vatten. En tidigare opublicerad bild av U 3503 i Sverige ingår även i artikeln, från Gustaf Gustafsson – som var med när det hände. Fotografiet ovan av en svensk ubåt kommer också från Gustafsson – det är en bild som inte finns i artikeln. För fler bonusbilder – se min öppna Facebooksida.

Betydelsen av U 3503 för den svenska ubåtsutvecklingen tas upp i den nya dokumentärfilmen ”Svenska ubåtar – från Hajen till A26” som förutom massor av fina scener och intervjuer med koppling till våra egna ubåtar också berättar om den sannolikt kraftigaste insatsen som den svenska marinen gjorde mot en möjlig ubåt under hela 1980-talet: den vid Oxelösund 1988. Detta gör AKA-film och Pennan & Svärdet med utgångspunkt från både filmsekvenser 1988 – bland annat av det kraftiga luftuppkok som man lyckades filma – och en nyinspelad intervju med den svenska fartygschef som i högsta grad var involverad.

I ”Svenska ubåtar” ingår även bilder jag aldrig tidigare sett av de svenska miniubåtarna Spiggen I och II. Filmarna har även tagit fasta på ett väldigt snyggt och modernt sätt att presentera tekniska fakta om olika ubåtstyper. Gott om extramaterial är det också, och den totala speltiden är därför 2,5 timmar (151 minuter). Själva huvudfilmen är 90 minuter lång och filmens berättare är f.d. ubåtschefen Nils Bruzelius. Sevärt är bara förnamnet. Filmen finns på DVD genom Pennan & Svärdet.

Finland, Sverige & Det stora kriget

En av två aktuella böcker som man bör ha nära till hands under 2018.

The Great War – så kallar britter ibland första världskriget. Vad gäller antalet dödade britter var ju första världskriget värre än andra världskriget, medan det motsatta förhållandet gäller ur rysk synvinkel. I och med att vi nu har inträtt i året för hundraårsminnet av första världskrigets slutår kan man utifrån den senaste litteraturen om hur kriget berörde Norden reflektera över Finlands och Sveriges läge 1918 och 2018.

Ett grymt krig utspelade sig 1918 i Finland, med moderna ögon präglat av krigsförbrytelser under själva kriget, illdåd och terror utförd av både ”röda” och ”vita” aktörer – många krigsdeltagare var snarare beväpnade civila än soldater (barnkrigare förekom även, på båda sidorna). När den vita sidan segrat fortsatte illdåden, men då enbart utförda av de vita. Krigets namn var under decennier kontroversiellt men sedan några år är finska inbördeskriget det allmänt accepterade och så heter även Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs nya bok om det. Författarna levererar en modern historik över själva krigsförloppet samtidigt som de visar hur detta krig – ungefär som spanska inbördeskriget – var både ett inbördeskrig och en del av andra konflikter. Vilka andra konflikter i detta fall? Både första världskriget och ryska revolutionen med det direkt påföljande ryska inbördeskriget.

De stater som mest var delaktiga i olika militära handlingar i Finland 1914-18 var Ryssland, Tyskland och i viss mån även Sverige. Men Berglund & Sennerteg presenterar även bakgrunden till Finlands ställning och interna klimat 1914, de sammanfattar alltså Finlands ryska period 1809-1914, på ett välskrivet och intressant sätt. Det finska motståndet mot ryska imperialistiska åtgärder i Finland var inledningsvis passivt och leddes av den hemliga organisationen Kagalen. Mer handlingsinriktade rörelser uppstod, inte minst på grund av de så kallade kosackkravallerna i Helsingfors och den påföljande ryska diktaturförordningen.

Från att ha varit ett lugnt hörn av Ryska imperiet ville allt fler i Finland, särskilt studenter, se en total frigörelse från imperiet. Oväntat hög fart fick denna process genom den geografiskt avlägsna serbiska underjordiska rörelsen Svarta handen, som ytterst låg bakom mordet på kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern – attentatet som användes som förevändning för utlösandet av första världskriget. Författarna tydliggör alltså hur avgörande första världskriget var för krigshandlingarna i Finland, men också hur intimt kopplat inbördeskriget i Finland (eller om man så vill: kriget i Finland) var med de kvarvarande ryska trupperna i landet. Liksom undertecknad (i boken Ryska elitförband och specialvapen) lyfter författarna fram den ryske översten Michail Svetjnikov. Formellt leddes den röda sidan i Finland av Eero Haapalainen, men från och med slutet av februari 1918, var det dock, för att citera Berglund & Sennerteg, ”…Svetjnikov som ledde de militära operationerna under resten av inbördeskriget”. Vapnen på den finska röda sidan var också till stor del gåvor från ryska soldater och dessa var inte bara observatörer, en stor del av dem blev liksom Svetjnikov krigsdeltagare. Berglund och Sennerteg ger exempel på hur ryska soldater konkret understödde den finska röda sidan flera månader före det officiella krigsutbrottet den 27 januari 1918.

Men författarna skildrar också utförligt den tyska inblandningen i Finland, som främst syftade till att förbättra läget för Tyskland på första världskrigets östfront. I dessa avsnitt finns dock ett sakfel som författarna borde rätta i kommande upplagor (som boken förtjänar). Det står nu nämligen att den tyska sabotageräden med biologiska vapen (mjältbrand i sockerbitar) mot ryska transporter längs Tornedalen misslyckades. Men som både undertecknad (i Svenskar i krig 1914-45) och K-G Olin (i sin bok Tärningskast på liv och död) har visat så hann dock de tyska sabotörerna (som var svenska och finska frivilliga) döda ”ett par hundra hästar” för att citera en dåtida svensk/rysk källa. Detta fel och ett annat uppvägs dock av en stor mängd viktiga analyser, inte minst om svenska frivilliga och den dåvarande svenska synen på Åland.

Brittiska ubåtsoperationer i Östersjön 1915 i konkret form, en rest av E19:s offer.

Liksom Finska inbördeskriget behandlar den nya antologin Sverige och första världskriget: Maritima perspektiv svensk syn på Åland, men på ett ännu mer välillustrerat sätt, i Thomas Roths kapitel ”Den svenska Ålandsexpeditionen 1918” som nog bättre än någon tidigare bok klargör hur Sverige militärt intervenerade på Åland, främst på grund av geografiska och militära skäl, men också med lokalbefolkningens goda minne. Detta är en dramatisk episod i Sveriges och särskilt svenska flottans och KA 1:s historia (och därmed Amf 1:s). Roth och grafikern bakom boken levandegör Ålandsexpeditionen 1918. I ett annat av bokens kapitel, av Anna McWilliams, får vi nu för första gången en utförlig och snyggt illustrerad historik över kollisionen på svenskt vatten som blev döden för besättningen ombord den kränkande ryska ubåten Som (ja, ubåten hette just så, det betyder mal). Hon skriver även så att resterna av ett av den brittiska ubåten E19:s offer i Östersjön, bevarade på Marinmuseum i Karlskrona, borde få en mer framträdande plats i muséet. Bokens alla författare och grafiker är att gratulera, men redaktören skulle i en kommande upplaga kunna rätta transkriberingen av den 25-årige ryske ubåtskaptenens namn samt ta upp vad lasten av ”kärleksgåvor” innebar.

Vid läsningen av dessa böcker om händelser för 100 år sedan faller det sig naturligt att jämföra med senare lägen, som dagens. Geografin är ju konstant, rätt styrande, och ryska politikers, militärers och författares uttalanden om Finland och baltstaterna gör det hela inte mindre angeläget. Förresten, det kanske inte är så märkligt att 1980-talets ubåtsoperationer ännu är diffusa, med tanke på att viss oklarhet om en ubåtskränkning 1916 återstår. Minns även att det tog decennier till dess att det blev klarhet om den sovjetiska ubåtsattacken på den gotländska passagerarbåten Hansa, som resulterade i 84 dödade.

Okänd soldat & Vägen mot undergången

Författaren av ”Okänd soldat”, Väinö Linna. FOTO: Väinö Linnan seura

Här följer en recension av den nya filmversionen av Okänd soldat och direkt därefter en recension av Vägen mot undergången del I och II. Dessa recensioner innehåller rätt få spoilers – så att du bör kunna läsa detta blogginlägg före du tagit del av verken ifråga.

Vad skulle Väinö Linna (1920-1992) ha tyckt om tjugohundrasjuttons filmversion av hans tredje publicerade bok, Okänd soldat (1954)? Igår såg jag filmen i en fullsatt biograf i Luleå och jag kan bara säga att jag är osäker på om Linna hade varit nöjd. Inte därför att den skulle vara dålig (det är den definitivt inte). Utan därför att filmen klippts ner rejält för biopubliken utanför Finland, från 179 minuter (längden i finska biografer) till 133 minuter. Att få till uppgift att klippa bort så mycket från en färdig film var nog inte roligt och jag undrar verkligen varför det ansågs vara nödvändigt. Visst är redan 133 minuter en lång film, men både jag själv och min mycket filmintresserade vän i biosalongen tyckte spontant att den inte kändes som en ovanligt lång film. Men det som däremot märktes, var att det saknas stora bitar av flera karaktärers liv. Min gissning är därför att Linna hade blivit besviken på den utländska versionen av filmen.

Det kommer att finnas en ännu längre version inom en nära framtid, eftersom man filmade mycket mer än vad som behövdes för en biofilm – det kommer en TV-version bestående av fem avsnitt om femtio minuter, med andra ord 250 minuter. TV-versionen blir alltså mer än en timme längre än den finska bioversionen.

Men, om man då bortser från att filmen känns väldigt nedklippt? Ja, då återstår ändå en oerhört snyggt filmad produktion, med delvis starka skådespelarinsatser och ett maffigt ljud. Alla kläders, vapens etc utseende var också toppen. Realismen i vissa scener med T-34:or var väl tveksam, men det är väl sådant som filmmakare ”tvingas” göra.

Helheten då, är ”Okänd soldat” av Aku Louhimies årets bästa krigsfilm? Inte riktigt, även om den finska, längre versionen nog är något bättre än den utländska versionen. Men varför inte bäst? Därför att Christopher Nolans ”Dunkirk” är både ett mästerverk och mer originell.

När vi nu redan varit inne på östfronten under andra världskriget, som fortsättningskriget och därmed Okänd soldat utgjorde en del av, känns det rätt logiskt att fortsätta med en recension av Vägen mot undergången (på engelska Into Oblivion) del I & II av Jason D. Mark. Liksom Okänd soldat är det en grupp soldater som står i fokus, en stor grupp eftersom det är en tysk pionjärbataljons historia från Charkov till slaget om Stalingrad. Detta är också en modern förbandskrönika medan Linnas bok var en roman baserad på hans egna krigsupplevelser.

Det ska direkt sägas att Vägen mot undergången är rik på intressanta detaljer om de tyska soldaternas tillvaro på östfronten, liksom brevutdrag. Här följer ett som jag särskilt markerade, från 15 juni 1942, skrivet av fänrik Ludwig Beigel: ”Jag tror att kriget snart är slut. I dag berättade en desertör att de inte hade fått något att äta på fem dagar”.

Tankar i brev och dagböcker, liksom de dagliga bestyren, skildras på ett ovanligt bra sätt. Bildmaterialet är unikt och rikligt. Man får klart för sig vilken viktig roll Hiwis (Hiwi = Hilfswillig dvs hjälpvillig) kom att spela för tyska förband, alltså sovjetiska krigsfångar som av olika skäl blivit mer eller mindre frivilliga på tysk sida. Alltså inte bara för byggnation långt bakom fronten utan även vid frontförband som den rätt genomsnittliga bataljon som man får följa genom dessa böcker. Främst användes Hiwis för annat än stridande uppgifter men frigjorde därvid vanliga tyska soldater inom underhåll, fältarbeten etc så att dessa kunde ersätta stupade skyttesoldater.

Det finns flera imponerande och trovärdiga stämningsbilder i Vägen mot undergången och överhuvudtaget lyser det igenom att författaren gjort en fenomenal research. För den med intresse för östfronten och särskilt för Stalingrads sanslöst hårda strider är Jason D. Marks böcker helt enkelt ett måste.

Vill man dock bara läsa en bok om östfronten och är mer inne på att följa en soldat än ett förband, då ska man läsa Dagbok från östfronten av Hans Roth.

Goliat med och utan band

Här ses den Goliat som finns bevarad i Armémuseum i Stockholm.

David mot Goliat är en gemensam nämnare för två nya böcker om andra världskriget som jag varmt vill rekommendera. Bägge imponerar på olika sätt och berikar min kunskap om personligheter och teknik.

Över tolv ton sprängmedel var utplacerade av tyska pionjärsoldater runt om i Paris i augusti 1944. Några av de mest kända kännetecknen för staden skulle sprängas. Men hur många svenska skolbarn har ens hört talas om vilken stor roll som Sveriges dåvarande generalkonsul i Paris, Raoul Nordling, spelade för att rädda staden? Nu har militärhistorikern Margareta Beckman tagit sig an Nordling genom nytt källmaterial och samtal med både Nordlings släktingar och sonen till den tyske general som var Nordlings ”Goliat”, general Dietrich von Choltitz. Kort sagt berättar Beckman på ett nytt sätt varför Paris inte lades i ruiner och om Nordlings märkliga roll i detta – för vilket han fått stor uppskattning i Frankrike.

Den andra nu i Pennan & Svärdet aktuella boken innehåller ett mycket läsvärt kapitel om Tredje rikets bandgående ”mini-stridsvagn” Goliat. Vi har ju ett exemplar av denna tidiga mark-drönare på både Armémuseum i Stockholm och i Arsenalen utanför Strängnäs. Trots mitt intresse för denna maskin så kunde jag i Tredje rikets historia i 100 föremål läsa mig till saker jag inte visste om både Goliat, tyska soldatdroger, Wehrmacht-bensindunken, tyska ID-brickor och mycket, mycket annat. Författaren Roger Moorhouse har förmågan att sammanställa komprimerat vetande genom signifikanta föremål – en del synnerligen kända men en del mer oväntade – som radiomasten i Gleiwitz, som jag själv har skrivit om i en bok med anledning av SS-aktionen där som var en förevändning för att utlösa andra världskriget. Jag hade inte an aning om att den enorma masten står kvar än idag. Bilderna är många, till stor del i färg och texten är högintressant.

Sist men inte minst vill jag flagga för att boken Stasi nu åter finns i Pennan & Svärdet. Den är en av de källor om Stasi som jag använde för att i höstas kunna skriva mina reportage om två vapen- och sprängmedelsfynd i Sverige 1987-88.

Statligt stödda terrorister

Skorpion-kpistar från Tjeckoslovakien användes under gisslandramat i London. Denna Skorpion med ljuddämpare finns utställd i Armémuseum i Stockholm.

Den nya filmen om hur Special Air Service (SAS) 1980 fritog gisslan i Irans London-ambassad heter ”6 Days” och har nu nått Sverige genom Netflix. Filmen tar upp en viktig aspekt av gisslandramat som flera andra skildringar saknar: terroristerna ifråga hade statligt stöd.

Statligt understödd terrorism är nu åter aktuell genom en ny film. Flera skildringar av dramat 1980 kring Irans ambassad har saknat en väsentlig del: den irakiska underrättelsetjänsten hade både utbildat, finansierat och beväpnat terroristerna ifråga. En av de irakiska underrättelseofficerna följde med ända fram till London. Detta sammanfattas kort i ”6 Days” (lite efter mitten) och skulle ha kunnat tas upp mer eftersom Iraks högst konkreta stöd i andra skildringar har lyst med sin frånvaro. För den som vill veta mer om gisslandramat rekommenderas relevanta böcker – en av dem finns översatt till svenska, Elitstyrka SAS av SAS-veteranen Ken Connor. Den är slut i lager men finns givetvis på bibliotek.

I stort sett är ”6 Days” klart sevärd, skådespeleriet och musiken är av högsta klass. Frågetecken kring hur SAS agerade får sin förklaring i litteraturen om gisslandramat.

Östtyska Stasis hjälp till terroristgruppen ANO blev känd i Sverige först för några veckor sedan.

En märklig dag

Det började med att vi skrev en bok, nu finns vi på Spotify.

Tack, Karl-Gunnar, för att ha fått skriva Spökpatrullen tillsammans med dig. För utan den boken hade vi aldrig hamnat på Spotify. Märkligt nog har jag nu också hamnat i en skräckroman.

Hade någon sagt till mig som ung att jag i framtiden skulle få göra en riktig låt tillsammans med Tore Berger – känd genom Blå Tåget och Imperiet – då hade jag nog sagt att jag till att börja med inte ens kan sjunga. Men nu har det alltså hänt. Karl-Gunnar Norén och jag har fått bidra till texten till Tore Bergers och Thomas Henleys just idag släppta låt, ”Long Range Desert Group”. Här är länken till den på Spotify.

Har just också nåtts av vad som nog kan betecknas som en militärhistorisk skräckroman, De förjagade av Mikael Strömberg. Jag har bara en vag uppfattning om innehållet men den utspelar sig i Norrbotten 1917, verkar kusligt spännande och undertecknad är en av dem som tackas i slutet. Ser nu fram mot att börja läsa den…

Stasi-stödda ANO, flygkapningar och nynazister

Trailern för spelfilmen från 2016 om ANO:s mest ökända flygkapning.

Den östtyska bakgrunden till vapengömman vid Arlanda har nu blivit känd och härom dagen lade jag ut några ytterligare foton från mitt forskande. Men många yngre lär inte minnas Abu Nidal-organisationen (ANO).

Med tanke på Arlanda är det viktigt att ha klart för sig att ANO bara något över ett år före vapengömman skapades hade genomfört två samtidiga och synnerligen blodiga attacker mot flygplatserna i Rom och Wien. Därmed dock inte sagt att vapengömmans innehåll enbart var ämnat för en attack mot Arlanda. I princip inget är ännu säkert om målet eller målen för vapengömmans innehåll. Man kan till och med fundera över om vapengömman gjordes enbart för ANO-användning, med tanke på att man skapade en sorts bildguide (filmrullen som Säkerhetspolisen framkallade) som ledde betraktaren av bilderna till vapengömman.

Ifjol (2016) kom den första spelfilmen om ett ANO-terrordåd, kapningen 1986 av Pan Am Flight 73. Men eftersom filmen är indisk är det nog rätt få nordiska läsare som hört talas om den. Den förefaller dock vara sevärd (se trailern ovan) och börjar dyka upp på filmkanaler. Det kan därför vara bra att lägga filmens namn på minnet, ”Neerja”, förnamnet på flightens purser som mördades under det att hon räddade en stor del av planets passagerare. Hon var 23 år gammal och dekorerades sedan postumt med bland annat Indiens högsta militära utmärkelse, Ashoka Chakra.

Som ett resultat av Pan Am Flight 73 kom ANO att flytta sin huvudbas från Syrien till Libyen. När vapengömman skapades nära Arlanda bör ANO-högkvarteret ha legat i Libyen. Som framgick av min artikel i Expressen var även Östtyskland (DDR) vid denna tid ett viktigt land för ANO, för Stasi-utbildning och finanser. Både ANO:s och andra dåtida terroristgruppers band till underrättelsetjänster inom sovjetblocket är ett ämne som nu förhoppningsvis kommer att belysas mer. För det är ju inte så att Sverige som bas för terrorister är något nytt.

Inte heller är östligt stöd till nynazister något nytt för den som följt med i senare års tyska Stasi-debatt. Inte sällan kom aktiva västtyska nynazister också att få militär utbildning i Mellanöstern. För att få läsa böcker om detta idag måste man i princip kunna tyska. Två relevanta författare är Regine Igel och Yury Winterberg.

Mer om vapengömman vid Arlanda

En av vapengömmans sovjettillverkade AKMS. Alla fyra Kalasjnikovs från vapengömman finns kvar och utgör en del av vapendatabasen vid Nationellt forensiskt centrum. FOTO: NFC

I Expressen har jag nyligen tagit upp de tre fynden 1987 av sovjetisk trotyl vid Lidingö och den vapengömma med Semtex, Kalasjnikovs och sovjetiska handgranater som vid samma tid skapades nära Arlanda. Allt fick helt enkelt inte plats i tidningen. Därför kommer det lite mer här.

Först ett förtydligande om den stora bilden med vägskyltarna i Arlanda-artikeln. Den bilden är inte tagen särskilt nära platsen för vapengömman. Anledningen till att den bilden valdes ut av redaktionen var nog helt enkelt för att den var tydligast i kombination med den dåtida också tydliga skyltbilden. I nätversionen av Arlanda-artikeln syns dock den dåtida knappt. Därför de tre bildparen här nedanför. Det är alltså drygt 30 år mellan bilderna.

Specialförbandet som 1985 och 1986 utbildade ANO var alltså östtyska AGM/S, som var så hemligt att det inte hade något eget emblem. Men personalen kom i regel från Stasis elitregemente, vars armbindel förkunnade att det var uppkallat efter KGB:s ”urfader”, Felix Dzerzjinskij. Min bild av deras armbindel fick inte heller plats men kommer här nedanför. Lite mer om AGM/S på svenska finns i Ryska elitförband och specialvapen (2016) och den i år utkomna Stasi av Jens Gieseke.

Armbindeln för Stasis elitregemente. Ja, transkriberingen av Djerzjinskij skiljer sig från den svenska.

Sovjetiska kränkningar, ryska röster

Moderniserad Piranja i modellform på en vapenmässa i Ryssland 2015. FOTO: Artjom Tkatjenko

Sovjetunionens marina specialoperationer tas då och då upp i svensk debatt. Det blir lite märkligt då vissa debattörer ignorerar ryska röster om detta ämne. Bland de tidigare sovjetmedborgare som uttalat sig finns en FN-diplomat och en KGB-general. Även Skandinavien, Sverige och Stockholm har nämnts i ryska källor.

Att det existerade specialförband, på ryska spetsnaz, som var underställda den militära underrättelsetjänsten GRU – det var något som erkändes först 1989 och det första sovjetiska reportaget om dem publicerades först året därpå. Det var inget om gränskränkningar i det, men det är relevant att här nämna för att ge en uppfattning om hur pass hemligt spetsnaz var. För mer om det första sovjetiska reportaget, se Ryska elitförband och specialvapen (2016).

Men också före Sovjets fall fanns det ryska röster som tog upp sovjetiska marina specialoperationer. Den som mest har citerats är avhopparen, ”Viktor Suvorov” vars verkliga namn är Vladimir Rezun. På en betydligt högre nivå var Arkadij Sjevtjenko, som i april 1978 hoppade av som FN:s biträdande generalsekreterare. Sjevtjenko skrev i början av 1980-talet sina memoarer, som även utkom på svenska 1985, Att bryta med Moskva. Sjevtjenkos bok handlar ytterst lite om ubåtskränkningar. Men icke desto mindre är det relevanta avsnittet i boken läsvärt, om ett politbyråmöte som Sjevtjenko bevistade som medlem av den sovjetiske utrikesministerns personliga stab:

”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena, strax efter det statsminister Olof Palme [juni 1970] besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.”

Förutom att Sjevtjenko varit rådgivare till Sovjets utrikesminister Andrej Gromyko så är det intressant att hans tidsangivelse, alltså 1970, sammanfaller med det samtida svenska försvarets indikationer om en ny sorts undervattenskränkningar. Vidare har flera av hans andra påståenden visat sig stämma, som att Sovjet i motsats till vad man lovat hade kvar ett stort program för biologiska vapen. Nu har vi facit och vet att den då sensationella uppgiften var korrekt.

År 1994, alltså ett par år efter Sovjets fall, gjorde KGB-generalen Jurij Drozdov ett uttalande för den tyska tidskriften Focus (nr 27/1994). Om Drozdovs bakgrund som en av de ansvariga för inledningen av Sovjets invasion av Afghanistan 1979 – se Ryska elitförband och specialvapen. Anledningen till intervjun för tyska Focus var att Drozdov under sin KGB-karriär sysslat mycket med Tyskland. När samtalet kom in på specialförbandet Vympel, som han själv grundat 1981, sade han följande:

”Vympel var ständigt beredda att agera på vilken plats som helst i världen. Männen kunde exempelvis lämna [en] ubåt på internationellt vatten, avancera från havet till fastlandet, inta ett objekt och återvända till havet, utan att bli upptäckta.”

Focus: ”Ett tankeexperiment eller ett exempel på praxis?”

Drozdov: ”Detta var något som vi gjorde.”

Vympel-dykarna lär nog inte ha simmat hela vägen till fastlandet (det tyska ordet Drozdov använde var vordringen = avancera/framrycka) utan antingen ha använt sig av ett civilt fartyg/dykarfarkoster och/eller undervattensmopeder. Sovjet hade många mindre undervattensfarkoster.

När reportern undrade om sådana operationer kunde genomföras utan ett understödjande nätverk på plats – då hänvisade Drozdov till sekretess. Visserligen var det 1994 nya tider men bara till en viss gräns, uppenbarligen. Jurij Drozdov var fram till sin död i somras en i Moskva firad KGB-veteran.

Det är ett faktum att även rysk TV och ryska böcker har tagit upp att Sovjetunionen under kalla kriget bedrev skarpa marina specialoperationer. I några fall har man också varit mer specifik och talat/skrivit om att dessa operationer skett i skandinaviska, svenska vatten.

År 1996 utkom boken Sovjetiska dieselelektriska ubåtar från efterkrigstiden (1996) av Vladimir Gagin – som författat många militärhistoriska böcker. På ryska lyder boktiteln Советские дизель-электрические подводные лодки послевоенной постройки. I bokens avsnitt om miniubåtsprojektet 865 Piranja kan man läsa:

”Detta var inga simpla ubåtar. Flera av dem har inget samband med VMF [den sovjetiska/ryska marinen]. De används för det tidigare sovjetiska KGB:s specialoperationer. I juni 1988 i [Oxelö]sund fann svenskarna […] en liten ubåt som låg på bottnen, dess längd översteg inte 30 meter. Ubåten, fastställd genom sonar, drog till sig antiubåtshelikoptrar, och, eftersom det handlade om Sveriges territorialvatten, inleddes direkt en attack med sjunkbomber […] De små sovjetiska ubåtarna förargade inte bara svenskarna, som upptäckte dem till och med i Stockholmsviken.”

I det nutida Ryssland är de sovjetiska marina specialoperationerna fortfarande till stor del hemligstämplade. Det har t ex framgått av senare års relevanta ryska TV-dokumentärer. Så här förklarade spetsnaz-veteranen Gennadij Sizikov (med grad motsvarande överste) i en av dem:

”En enhet försvinner ur förbandet, den som känner till vart [de tagit vägen] tiger. Den som inte vet frågar inte. När man återvänder efter en månad eller två frågar självklart ingen var vi var. Naturligtvis bedrev vi operationer i fredstid. […] Än idag anses de vara hemliga.” (ur dokumentären ”Podvodnyje ninja”)

Därför har senare års ryska TV-dokumentärer och faktaböcker om marin spetsnaz inte innehållit några riktiga detaljer. Generella medgivanden har dock tillåtits, som:

”Men ett särskilt intresse hos utländska underrättelsetjänster väckte miniubåten Piranja, som till och med kunde föra med sig nukleära minladdningar. En gång fastställde man till och med Piranjan i skandinaviska fjordar, nära Nato-objekt.” (ur dokumentären ”Podvodnyje diversanty”)

Om antalet sovjetiska specialoperationer i andra staters vatten yttrade marinhistorikern (f.d. marinofficeren) Arkadij Tjikin i dokumentärfilmen ”Diversanty”:

”Det måste sägas att vad gäller de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, de mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals gånger som de på andra länders territorier osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara få.”

Vill någon journalist få aktuell länk till dokumentärfilmerna så ska jag försöka ordna det (de tas ibland ner från nätet och förekommer där under olika namn).

En rysk veteran som hade varit intressant att få lyssna på var den man som i Ryssland utpekats som en av nyckelpersonerna bakom Sovjets marina spetsnaz, Dmitrij Sjasjenkov. Kort före han skapade den marina varianten av spetsnaz tjänstgjorde han vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm, mellan 1947 och 1949.

De 6000 svenska soldaterna i Kongo

Från striderna i Kongo hösten 1961. Närmast Lars Brink, som kulsprutegruppchef. Bakom kulsprutan Gullmar Svensson. BILDKÄLLA: Lars Brink

Lars Brink var en av över sex tusen svenskar som frivilligt tjänstgjorde som FN-soldater i Kongo 1960-64. Om detta kan Lars verkligen berätta, liksom om hemvärnets mest kända person genom tiderna: Raoul Wallenberg.

Det råkar nämligen vara så att Lars Brink både varit FN-soldat i Kongo och i åratal har forskat i hemvärnets födelse liksom Raoul Wallenbergs entusiastiska deltagande i det ända fram till det att han lämnade Sverige för sin räddningsinsats i Ungern. Brink kan alltså berätta om både några av de största svenska utlandsinsatserna som har gjorts, liksom varför och hur hemvärnet uppkom – en historia som hänger intimt ihop med Stalins vinterkrig mot Finland och Hitlers Norgefälttåg.

Kort sagt vill jag här tipsa om att det går utmärkt att som förening, skola eller förband anlita Lars Brink som föredragshållare. För mer information om honom och vad han kan erbjuda och vad det kostar, besök hans egen hemsida.

Torped!

En av de största grupperna i det norska och svenska samhället som aktivt deltog i andra världskriget är också en av de minst kända – krigsseglarna. Deras arbete – att frakta vapen och bränsle etc – visade sig vara minst lika farligt som soldaternas. En del av dem bemannade även vapen mot angripande flyg och ubåtar.

Om dessa män och enstaka kvinnor har det dock bara skrivits en bråkdel så mycket som det skrivits om andra världskrigets ”vanliga” krigare. Därför är det särskilt glädjande att det nyligen utkommit en ny bok i ämnet, Torpedo på babord! av Björn K. Sagdahl. Här får man följa bröderna John och Erling Bakkmyr, två tvillingbröder som blev krigsseglare och upplevde ovanligt mycket prövningar – eller vad sägs om 48 dygn på en flotte utrustad bara för några dagars nödsituation…

John Bakkemyr angreps inte bara till havs utan även i brittiska hamnar och kunde vittna om de tyska Stuka-störtbombarnas skräckinjagande ljud, han sade om det att ”Det var nästan värre än själva bombnedslagen”.

När man idag spekulerar över om tyskarna egentligen hade någon chans mot de allierade så bör man betänka att deras ubåtar och flyg under en rätt lång tid krigade om kontrollen över Atlanten – de bedrev till och med operationer i Karibiska havet. Utan vapenhjälpen över Atlanten hade både britterna och senare Röda armén haft fullständigt andra förutsättningar och världshistorien hade högst sannolikt utfallit rätt annorlunda.

Hur stor roll den norska handelsflottan – med inte så få svenska sjömän – spelade för de allierade går nästan inte att överdriva. Få känner idag till att när det såg som mörkast ut för britterna så var drygt hälften av tankfartygen till öriket norska.
Svenska sjömän figurerar ibland i boken, i samband med sänkningen 1941 av Göteborgsfartyget Rydboholm. Ytterst ansvarig för den sänkningen var ubåtsesset Günther Prien.

Torpedo på babord! är en viktig bok – en bok som understryker och tydliggör krigsseglarnas roll under andra världskriget. Ja, boken är på norska – men för den intresserade svensken är detta inget problem (den är inte på nynorska utan den för svenska läsare mer begripliga norskan, alltså bokmål).

Östtysklands roll mot Sverige

Expressens rubrik dagen efter att Bergling inledde sin flykt till Moskva.

Idag är det trettio år sedan en svensk f.d. officer rymde från sitt straff i Sverige till Sovjetunionens konsulat på Åland och därifrån vidare till ambassaden i Helsingfors och sedan själva GRU, Sovjets militära underrättelsetjänst. Hans namn var Stig Bergling. Men låt oss inte bara minnas hans flykt – för Bergling är inte ”bara historia”.

Expressen har idag en bra summering av spionfallet Stig Bergling. Tidningens största rubrik dagen efter hans flykt den 6 oktober 1987 var hyfsat profetisk, det var till Moskva som flykten gick även om det tog en vecka att nå staden. Men, varför ska man 2017 älta en spionhistoria från förra seklet? Därför att först president Gorbatjovs diplomater och militär beskyddade och belönade Bergling, och lögnerna gentemot Sverige upphörde inte i och med Sovjets fall. Tvärtom, det nya Rysslands första regeringar fortsatte avlöna och beskydda Stig Bergling, liksom att låtsas som om de inget visste om honom. Falskspelet tog inte slut efter att Bergling 1994 självmant stack hem till Sverige. Den svenska regeringen protesterade då mot den ryska statens mångåriga beskyddande av en förrymd svensk brottsling. Svaret från den ryska regeringen dröjde en vecka och innehöll inte någon ursäkt och bara ett skrattretande ”medgivande”, att Bergling fått ”hjälp av humanitära skäl”.

Moskva fortsatte alltså att vad gällde sovjetiska GRU-operationer agera och kommunicera på ett rätt sovjetiskt manér. Inte många i Sverige verkade dock då bry sig om detta.

Det finns en till aspekt med Bergling som tål att idag ihågkommas. Han fick sin sovjetiska spionutbildning i Östtyskland (DDR). Hur svenska myndigheter kunde missa hans DDR-resor är givetvis besynnerligt, men det mest intressanta är hur Östtyskland spelade en vital roll för Bergling och hans sovjetiska arbetsgivare. Varför är det intressant? Därför att Sovjetunionen återkommande använde sig av östtyskar som ombud när det handlade om Sverige. För att börja från början blev de sovjetiska officerare som hanterade svenska spetsnaz-frivilliga på 1930- och 40-talet sedermera toppchefer inom DDR:s enorma säkerhetsapparat, Stasi. Chef för NKVD-nätverket i Sverige under andra världskriget var först Ernst Wollweber, som efter kriget blev chef för hela Stasi. Hans svenska organisation var ”det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid” enligt professor Wilhelm Agrell. Se vidare Agrells Stora sabotageligan samt Ryska elitförband och specialvapen av Joakim von Braun och undertecknad.

Det saknas inte svenska böcker fokuserade på DDR:s hemliga verksamhet i Sverige, men de är inte många. Jag vill här framhålla Christoph Anderssons Operation Norrsken. Det finns mycket kvar att upptäcka om DDR och Sverige, inklusive några väsentliga pusselbitar. Sedan nyligen finns ett av de tyska standardverken om Stasi på svenska, boken som heter just Stasi av Jens Gieseke. Men den handlar mest om Stasi i DDR och BRD. Alltså, gärna mer svensk Stasi-forskning – eller för att citera Stasi-chefen Erich Mielke (ur Giesekes bok): ”Vi måste få veta allt!”

Svenska insatsen före Gaza

Skulle den svenska bataljonen hamna mitt i andra världskrigets utbrott?

Att den första svenska FN-styrkan tjänstgjorde i Gaza 1956 känner många till. Men betydligt färre har ens hört talas om föregångarna under en internationell kris på 1930-talet som en tid var i världens fokus.

När den svenska bataljonen på uppdrag för Nationernas förbund (föregångare till FN) 1934 lämnade Svea livgarde och for ner till det omtvistade Saar (nära Belgien) så var det långt ifrån säkert hur det hela skulle sluta. Skulle man hamna mitt i ett nytt krig mellan Frankrike och Tyskland? Ett Tyskland där Hitler sedan två år satt vid makten. Vad med SA- och SS-styrkorna i Saar?

Man skulle kunna tycka att det för länge sedan borde ha skrivits en bok om den svenska Saarbataljonen, men så har inte skett. Förklaringen är väl främst att det faktiska krigsutbrottet dröjde till 1939. Men icke desto mindre är Lars Eriscson Wolkes nya bok synnerligen läsvärd för alla med intresse för andra världskrigets förspel och/eller svenska fredsbevarande insatser. Här har vi ju de verkliga fredssoldat-pionjärerna! Det är imponerande att läsa om hur det hela rent praktiskt gick till – det är nog inget svenskt FN-förband som varit lika snabbt på plats efter ett regeringsbeslutet om insats.

Samtliga 22 dåtida svenska infanteriregementen fanns representerade i Saarbataljonen, som dock antalsmässigt snarare var en halvbataljon. Desto mer ansvar fick den – och rekyteringen var uppenbarligen klockren eftersom man utförde sitt uppdrag så pass bra att man väckte distinkt avundsjuka hos utländska observatörer.

Boken Saarbataljonen innehåller även en rad mycket fina bilder, av vilka jag bara sett en tidigare.

Världens bästa stridsvagn 103-film

En bild jag tog första dagen jag fick köra en 103:a.

Hösten 1967 infördes stridsvagn 103 i armén. Därför är det synnerligen vältajmat att nu, 50 år senare, presentera en ny dokumentärfilm om den mest omdebatterade svenska stridsvagnen någonsin.

Stridsvagn 103 eller ”stridsvagn S” är, oavsett vad man tycker om den, synnerligen tekniskt intressant och jag fördjupade mig därför så pass mycket i den att jag sökte till ett S-förband. Jag skulle egentligen ha blivit infanterist, men fick byta till Norrbottens pansarbataljon och 15 månader med stridsvagn 103. Jag trodde därför att jag sett det mesta om den i filmväg, men jag kan efter att ha fått se den nya filmen ”Stridsvagn 103” intyga att den innehåller många filmsekvenser som jag aldrig tidigare har sett. Helt enkelt ovanligt sevärt för pansarintresserade.

En annan nyhet i senaste Pennan & Svärdet är nya boken Vildmark av Lars Fält och Ray Mears. Jag har den här och kan lugnt påstå att det är en både ovanligt innehållsrik och vacker bok med massor av så-gör-man genomgångar i både ord och bild.

För övrigt ser jag fram mot att läsa del 2 av Vägen mot undergången, med slaget om Stalingrad i fokus.

Kaktusdivisionen!

Kaktusdivisionen i Frankrike 1944 belyses nu på svenska.

Tar härmed av mig hatten för mina kollegor som också skriver för Militär Historia. Senaste numret (10/2017) innehåller flera tunga militärhistoriska nyheter, som den nyliga lokaliseringen av amerikanska flottans största förlust ute till havs – orsakad av en enda ubåt.

I samma nummer finns de mest originella svenska artiklar om Frankrike 1944 som skrivits, artikeln om indianhövdingen Joe Medicine Crow i Kaktusdivisionen, samt artikeln ”Invasionen av rivieran”. Vill även särskilt omnämna artikeln om en konflikt som ofta nämns apropå gerillakrig, men som få egentligen känner till, nämligen Malayakrisen 1948-60. Den ger mycket att fundera över.

Sist men inte minst innehåller senaste Militär Historia även en recension av Neal Bascombs nya bok Operation tungt vatten, som jag enbart kan hålla med om.

I nästa nummer presenterar jag en del uppgifter och foton om Europa 1945 som jag hoppas kommer att överraska.