Ryssland avser bygga nya hangarfartyg

Ryssland förfogar i dag över ett hangarfartyg Admiral Kuznetzov som byggdes på 90-talet. Ryssland har bara för något år sedan avfärdat spekulationer om huruvida man kommer att bygga några nya hangarfartyg och deklarerat att några sådana inte finns i planen. Sedan 2011 har man ånyo vänt i frågan och deklarerar nu att man kommer att bygga minst två nya och större fartyg under de närmaste åren. 

Admiral Kutznetsov började byggas 1982, tog i tjänst 1990 och blev inte fullt operativ förrän 1995. Hon har under åren vidmakthållits i olika typer av operativ status. Hon har även ett systerfartyg med namnet Varyag som aldrig togs i tjänst p.g.a. Sovjetunionens sönderfall. Detta fartyg har en mycket speciell historia som jag avhandlat i ett tidigare inlägg. Varyag heter i dag Liaoning och är köpt av Kina där hon skulle bli ett flytande Kasino… I stället byggdes hon om och togs i operativ tjänst så sent som i september förra året. Detta är även intressant ur den aspekten att Ryssland och Kina nu utökar sina militära samarbeten, vilket jag avhandlade i ett inlägg härom dagen. Nu har båda nationerna även hangarfartyg av samma ursprungsklass om än med olika flygplanstyper ombord.

På hangarfatyget Kuznetsov finns i dag flygplan av typen Su-33 samt helikoptrar av typerna Ka-27, Ka-28, Ka-29, Ka-32. På det kinesiska fartyget opererar med med flygplanet J-15. Kuznetsov bär även sjömålsorbotar av typen SS-N-19 Shipwreck, vilket är ovanligt att hangarfartyg gör.

Fartyget skulle enligt ursprungsplanen genomgå en större modernisering från 2012 och framåt. Bedömningen är att denna reducerats tillfälligt i omfattning till förmån för att i stället sätta in henne i ryska flottans operationer i Medelhavet där en större sjöstyrka befinner sig sedan något år tillbaka. Aviskten är att Kuznetsov ska ansluta styrkan i slutet av 2013 efter beslut av ryska marinchefen Viktor Chirkov.

Det finns planer på att ersätta de nu åldrade Su-33 med nya MiG-29K ombord Kuznetsov. Detta då Indien redan har beställt 45 av dessa flygplan till sina egna tre hangarfartyg varav ett (INS Vikramaditya) snart är i operativ tjänst. De andra två är under konstruktion. Ryssland ser samordningsvinster med att köpa samma flygplan då detta skulle bli billigare än att uppgradera till en ny version av Su-33.

Su-33 inför start på Kuznetsov


Nya hangarfartyg

År 2010 förnekade Ryssland genom dåvarande försvarsminister Anatoly Serdyukov att man skulle bygga några nya hangarfartyg i samband med den enorma försvarsreformen där man fram till 2020 kommer att satsa ofattbara 500.000.000.000 EURO på de väpnade styrkorna. Något som tidigare uttalats från officiella källor.

Nu har man som allt tyder på alltså svängt i frågan ännu en gång, och kommer sannolikt att beställa nya fartyg samtidigt som Admiral Kuznetsov kommeratt genomgå en större ombyggnad och modernisering. I slutet av 2012 kom uppgifter om att Ryssland eventuellt kommer bygga två nya reaktordrivna hangarfartyg som kommer att bli ”state of the art” och ska levereras i perioden 2020-2027.

Detta börjar nu att konkretiseras allt mer. I media har den ryske vice försvarsministern Jurij Borisov för bara någon månad sedan meddelat att det nu inte alls är uteslutet att det nationella upprustningsprogrammet för perioden till och med 2025 kompletteras med en plan som innebär att Ryssland kan komma att börja utveckla en ny typ hangarfartyg.

Militära experter i Ryssland hävdar att behovet är totalt tre hangarfartyg varav två till Stilla Havsflottan samt ett till Ishavsflottan. Konstantin Sivkov, vice president för Krylovs forskningsinstitut i Sankt Petersburg, rysslands ledande centrum för fartygsstudier säger:


Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_06_13/Ryssland-behover-nytt-hangarfartyg/

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_06_13/Ryssland-behover-nytt-hangarfartyg/

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_06_13/Ryssland-behover-nytt-hangarfartyg/

Ryssland ska ha en stark flotta av hangarfartyg, eftersom det är ett euroasiatiskt maktcentrum. Utan en sådan flotta blir Ryssland oförmöget att genomföra sin utrikespolitik i världens avlägsna delar. Jag har nyss återvänt från Mexiko. Latinamerikanska länders företrädare är eniga om att den ryska närvaron i den latinamerikanska regionen är nödvändig. För en sådan närvaro behöver staten en stark örlogsflotta vilket garanteras av hangarfartyg.

Hangarfartyg kan i fredstid tjänstgöra i Atlantiska havet, Medelhavet, Indiska havet, Stilla havets södra och centrala del. I krigstid ska de patrullera Barents hav samt områden kring Kamtjatka i Stilla havet. Hangarfartygen kan bekämpa flygplansattacker och tillintetgöra motståndarens hangargrupper.

Med tanke på den enorma upprustning och utökning av de väpnade styrkorna som pågår håller jag inte för otroligt att en beställning inom kort kommer att läggas så fort det finns ett konkret förslag att ta ställning till trots de olika turerna. Den stora frågan är nog hur många nya hangarfartyg det kommer att bli. Allt mellan två eller fyra har det tidigare diskuterats runt. Låg nivå någon?


Länkar: Rysslands röst, RIA, Oplatsen

Uppdaterat: Bloggkollegan Oplatsen har bidragit med en länk med bilder av modeller på förslag av hur ett nytt ryskt hangarfartyg kan komma att se ut. Notera de dubbla brygghuskomplexen i likhet med hur Storbrittaniens nya hangarfartyg just nu konstrueras.

Almedalen: Socialdemokraternas dag



Under devisen ”bättre sent än aldrig” kommer här det sista utlovade inlägget med temat Almedalen. I tidigare inlägg under årets upplaga av Almedalen har de olika partiernas uttalade försvarspolitik beslyst. Undantaget är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som av olika anledningar inte kommer att behandlas den här gången. Att inte skriva om Socialdemokraternas försvarspolitik då partiet enligt Novus senaste väljarbarometer når upp till hela 34,4% är nog att betrakta tjänstefel av en försvarsbloggare. I synnerhet då partiet baserat på dessa siffror ser ut att bli det regeringsbärande partiet efter nästa val. Trots att Almedalenveckan för länge sedan är avslutad ska vi därför rekapitulera och göra en kortfattad analys av Socialdemokraternas försvarspolitik.

Allt fokus rörande försvars- och säkerhetspolitiken har det senaste året hamnat på Moderaterna. Med all rätt skall tilläggas då partiet har missbrukat det förtroende man fått från sina väljare å det grövsta när det kommer till detta politikområde. Men hur är det då med Socialdemokraterna, ett parti som ligger bakom de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004 då man slog de sista spikarna i kistan för nedmonteringen av det nationella försvaret. Är Socialdemokraterna bättre än Moderaterna, eller är det bara tomma tunnor som skramlar? Detta ska vi titta närmare på.

Peter Hultqvist

När Håkan Juholt, tidigare försvarspolitisk talesperson för Socialdemokraterna blev det röda partiets store ledare så fick Socialdemokraterna en ny försvarspolitisk talesperson i Peter Hultqvist från Borlänge. Han är numera även försvarsutskottets ordförande. Man kan inte annat säga att Hultqvist är en frisk fläkt i försvarsdebatten med sin bullriga attityd, och där han aldrig drar sig för att ta upp De Nya Moderaternas återkommande skönmålning av läget inom Försvarsmakten. I synnerhet rörande vårt nya personalförsörjningssystem och underfinansieringen av materielberget.

Hultqvist upplevs av de flesta som en enkel och jordnära person med båda fötterna på jorden, och som till skillnad från Moderaterna sannolikt aldrig skulle beskriva upprustningar av rullbanor på flygplatser och planerat underhåll av stridsbåtar som ”stora satsningar” på Försvarsmakten.

I januari skrev Hultqvist en debattartikel med rubriken ”Försvarsministerns nöjdhet bekymrar” där han bland annat tar upp frågan om ”en-veckasförsvaret” d.v.s. vår försvarsförmåga och kopplingen till den oroväckande utvecklingen i Ryssland. Mycket bra, men vad anser Hultqvist att det behövs göras rent konkret? Det framgår tyvärr inte på något tydligt sätt här, eller för den delen på någon annan plats heller. Han avslutar artikeln med följande rader.

En försvars- och säkerhetspolitik som med trovärdighet bevarar den militära alliansfriheten måste präglas av både en djupare och långsiktigare problematisering, högre kravbild och en bättre försvarsförmåga än det som präglar regeringens enveckasförsvar och försvarspolitik. Enligt min mening borde Enström tigit istället för att uttala ensidig nöjdhet.

Hultqvist kräver en bättre försvarsförmåga, men sådan kostar pengar. Några pengar har Socialdemokraterna dessvärre inte skjutit till i någon större omfattning i uttalanden eller i någon skuggbudget.

Man kan då fundera på om Hultqvist har klart bakåt runt sin retorik? Är det förankrat inom partiet och framför allt, det heligaste av det heliga, socialdemokraternas verkställande, utskott att partiet ska öka försvarsförmågan (vilket innebär högre försvarsutgifter) om man vinner valet 2014 och således kan komma att styra över försvarspolitiken? Detta verkar inte vara helt solklart.

Övriga socialdemokrater i försvarsutskottet

När det kommer till de fem övriga socialdemokratiska ledamöterna i försvarsutskottet och dess kompetens måste man ändå fundera på om de är insatta i sitt politikområde, och om de är av rätt kaliber för att kunna driva en saklig försvarspolitik? Tyvärr har försvarsutskottet av många partier setts som en plats där man kan få en ”instegsbefattning” innan man anförtros viktigare politikområden. En olycklig utveckling och en attityd som måste stävjas.

För socialdemokraterna sitter sjöofficeren Peter Jeppsson som jag vet är påläst och kompetent, men tyvärr anser jag att han är alldeles för passiv inom det område han är satt att verka inom. Från Jeppsson kan man förvänta sig betydligt mer. De fyra övriga, Anna-Lena Sörenson, Åsa Lindestam, Kent Härstedt och Clas-Göran Carlsson har inte utmärkt sig i någon större omfattning och verkar näst intill mest plikttroget sitta i utskottet. Något större intresse att driva och debattera försvarsfrågor verkar inte finnas från någon av dessa fem vilket är högst olyckligt.

Socialdemokraternas försvarspolitik

Kärnpunkterna i partiets försvarspolitik är relativt enkla att sammanfatta. Till att börja med så är Socialdemokraterna en stark motståndare till ett eventuellt NATO-medlemskap. Mona Sahlin uttalade under sin tid som partiledare de välkända orden ”Sverige ska inte gå med i Nato under min livstid”. Ord som varken är trovärdiga och något hon av naturliga skäl inte har täckning för. År 2010 var hon dessutom öppet kritisk till att Sverige skulle deltaga med flyg i NATO-operationer och ev. åtaganden i Baltikum. Efter hennes avgång har den kritiska synen på NATO tonats ned något. mer om detta längre ned i detta inlägg.

I stället för NATO förespråkar Socialdemokraterna i stället ett nordiskt försvarssamarbete. Just detta är en återkommande retorik bland alla NATO-motståndare. Sverigedemokraterna använder samma retorik, så på den punkten är partierna mycket lika. Dessvärre är en sådan argumentation mycket ihålig då både Norge och Danmark är medlemmar av NATO och tydligt har deklarerat att när det kommer till försvarssamarbete så har man sina lojaliteter där. Finland har deklarerat att ett försvarssamarbete (med gemensam försvarsplanering osv) inte är aktuellt. Frågan är då vilka Socialdemokraterna anser att man ska samarbeta med och på vilket sätt? Detta är en högst relevant fråga som det vore högst klädsamt om partiet (och övriga partier med samma åsikt) kunde svara på. Det är det minsta man kan kräva.

Socialdemokraterna tillsammans med SD, FP, KD och V vill glädjande återuppta försvaret av Gotland. I vilken grad man vill genomföra detta skiljer mellan de olika partierna, men det finns nu en så pass stor majoritet i riksdagens att ett konkretiserat förslag på ett återtagande borde gå att genomföra. I dagsläget är det sannolikt enbart Moderaterna och Miljöpartiet som är motståndare till detta. Centerpartiet har som vanligt – ingen åsikt. Till och med Vänsterpatiet har svängt i försvarsfrågan och stödjer ett sådant förslag. Inledningsvis är det absolut viktigaste att ett permanent förband återupprättas på ön, inte vad det innehåller. Utifrån detta kan man därefter bygga vidare.

Socialdemokraterna vill även stärka den inhemska försvarsindustrin samt att man vill se över finansieringen av försvarsmaterielen. Även på dessa punkter är socialdemokraterna väldigt lika Sverigedemokraterna i sin syn på försvarsfrågan.

Några konkreta förslag på hur, och framför allt om man vill öka den nationella försvarsförmågan jämfört med nuvarande mycket låga nivå kan man tyvärr inte finna. Inte heller nämner man några siffror runt hur man har tänkt sig finansiera de satsningar man vill göra på Gotland och försvarsmateriel för att uppnå den redan beslutade organisationen IO14 står att finna. Under årets rikskonferens arrangerad av Folk&Försvars i Sälen presenterade Socialdemokraterna vid en presskonferens ett tio-punktsprogram rörande sin egen försvarspolitik och ser ut som följer.

  1. Sverige ska vara militärt alliansfritt. Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga. Försvarsberedningen ska ta ställning till kapaciteten för det nationella försvaret. Vi anser att den ambitionsnivå som regeringen givit uttryck för är för låg.
  2. Ökat nordiskt samarbete. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet. Vi står bakom den nordiska solidaritetsförklaringen. De Nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco när det gäller övningar, operationer, utbildning, militär förmåga etc. är viktiga framtidsuppgifter. Ett långsiktigt och fungerande försvarsindustriellt samarbete bör inledas.
  3. Nej till EU-försvar – utveckla den fredsbevarande förmågan. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett EU-försvar, vi värnar den militära alliansfriheten och EUs solidaritetsklausul. Vi vill istället se EU utveckla sin ”mjuka makt” och sin militära förmåga att ställa upp i FN-operationer.
  4. Bevaka den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet.Rysslands militära förmåga kommer att förstärkas kraftigt fram till 2030. Utvecklingen måste studeras noggrant i försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys. Det som sker är en realitet som vårt land måste förhålla sig till.
  5. Stärkt fokus på Gotland. Gotlands har en unik geografisk position centralt i Östersjön och omges av en omfattande kommersiell trafik med gas- och olja samt en gasledning. En tydligare svensk marin närvaro är att förorda. Luftförsvaret i anslutning till Gotland bör stärkas.
  6. Minska soldatavhopp inom försvaret. Angrip den höga andelen soldatavhopp i försvaret genom att skyndsamt fullfölja uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokraterna när det gäller översyn av löner, premier, bättre sociala villkor och villkor för vidareutbildning etc. Anslå ökade ekonomiska medel till förbandens övningsverksamhet.
  7. Stärk den folkliga förankringen. Inled arbete med att öka allmänhetens kunskaper och kompetens om hur man agerar i samband med kriser och konflikter. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetens som idag finns att successivt försvagas.
  8. Värna svensk materielkompetens. Riksdagen bör fatta ett beslut om att bl a stridsflyget och ubåtssystemen är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ett sådant beslut skulle vara en tydlig signal till omvärlden att vi värnar svensk kompetens och teknik som är särskilt kopplad till svensk militär strategi och våra unika förhållande.
  9. Ta den svåra situationen angående försvarsmateriel på allvar.Inled ett brett arbete som förankras i Sveriges riksdag om hur vi ska bearbeta problemet med det ofinansierade s k materielberget omfattande 30 miljarder kronor under 10 år. Hur denna fråga hanteras är inte enbart en angelägenhet för regeringen, utan kräver en bredare parlamentarisk öppenhet.
  10. Gör upp om en hållbar JAS-finansiering. Regeringen måste släppa sin omöjliga ståndpunkt om JAS finansiering. Det är dags att inse att det ofinansierade gapet på cirka 5.5 miljarder kronor under tio år är orimligt. Socialdemokraterna är beredda till en uppgörelse i frågan.

Socialdemokraterna uttrycker dock att regeringens ambitionsnivå är för låg och att luftförsvaret i anslutning till Gotland måste stärkas. Bra. Men hur avser man finansiera detta? Det är en fråga som Socialdemokraterna måste svara på innan det stundande riksdagsvalet.

De enda konkreta siffror som hittills har kommit från partiets sida var i samband med beställningen av 60 stycken nya stridsflygplan JAS 39E. Där ville Hultqvist lösa underskottet i finansieringen, inte genom att skjuta till mer pengar, utan att istället överföra 300 miljoner från internationella insatser till materielanslaget. Den som varit med ett tag vet att man tidigare under många år gjorde tvärt om. D.v.s. flyttade pengar från materiel till verksamhet när det var tomt i botten på kassakistan. Detta efter förslag från Försvarsmakten… Det är bland annat detta som gjort att vi nu står med ett ofinansierat materielberg som vida överstiger 30 miljarder kronor. Snart en hel försvarsbudget.


NATO-frågan

Här kan man konstrar som beskrivits tidigare i inlägget att Socialdemokraterna mjuknat.

Mitt under Almedalenveckan deklarerade partiet att man ställer sig positiv till deltagande i NRF, något jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Ett ställningstagande som kanske inte var helt väntat med hänsyn till partiets tidigare så hårdnackade motstånd till allt vad NATO innebär.

Att ärendet i hemlighet har förberetts på regeringsnivå är ganska uppenbart då Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade ett möte med NATO:s generalsekreterare i vintras direkt efter Sälenkonferensen där Fogh Rasmussen deltog. Uppgifter gör gällande att det var bland annat NRF som då diskuterades.

Efter Socialdemokraternas utspel under Almedalenveckan tog det sedan bara några dagar innan regeringen anmälde sitt intresse för deltagande i NRF till NATO. Man kan således konstatera att det indirekt var Socialdemokraterna som tog beslutet, men att ärendet har varit väl förberett under en längre tid genom försvarsdepartementets försorg.

Har Socialdemokraterna trots sin officiellt uttalade ståndpunkt om att aldrig någonsin gå med i NATO, börjat inse att det inte längre finns några alternativ? Är det början till något nytt vi nu ser framför oss?

Allan Widman kommenterar Socialdemokraternas beslut om att säga JA till NRF
Vänsterpartiet om Socialdemokraternas JA till deltagande i NRF




Socialdemokraterna i Almedalen

Peter Hultqvist deltog precis som övriga partiers försvarspolitiska talespersoner vid det eminenta arrangemanget Försvarspolitisk Arena tillsammans med SSU-orföranden Gabriel Wikström.

Hultqvist tog upp frågan om personalförsörjnigen var som vanligt mycket kritisk till avskaffandet av värnplikten med tre rösters majoritet. han menar att ”så gör man inte med en så viktig fråga som denna”. Hultqvist anser att de stora problemen med 20% avhopp från GMU/GSS och svårigheten att rekrytera tidvis tjänstgörande måste hanteras tillsammans med det ofinansierade materielberget.

Jag har sagt det förut och jag vill säga det igen. SSU-ordföranden Gabriel Wikström imponerade stort med att vara saklig och påläst runt försvarsfrågan och har ett statsmannamässigt sätt att tala och problematisera viktiga frågor. Här har Socialdemokraterna ett framtidsman man bör vårda! Wikströms samlade poäng, åtminstone hos mig, när han kritiserade synen på försvarsmakten som budgetregulator. Något som framförallt Göran Persson till och med offentligt uttalat. ”Den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret”.

Hultqvist diskuterade även frågan om Ryssland och den enorma förmågeuppbyggnad som sker där och menar att det är något man förhållande till.I samband med detta så uttryckte han även att den primära uppgiften för Försvarsmakten är att försvara Sverige i Sverige. Han tog kraftigt avstånd från de propagandatexter som bland annat Försvarsmakten själva producerat som gör gällande att försvaret av Sverige börjar i Afghanistan. Detta är som alla vet en utkomst av den strategiska time-outen där Försvarsmakten hade grava identitetsproblem och sökte varje halmstrå för att kunna hävda sin existens.

 På frågan om hur Hultqvist ställer sig till ett återinförande av värnplikten svarade han

”Det går inte, därför att det har varit så mycket oro och instabilitet i Försvarsmakten så att vi måste liksom försöka bygga det här systemet nu så att det blir så bra som möjligt. Men det kräver ett öppet förhållningssätt och det kräver att man inser att inte solen lyser från klarblå himmel varje dag. Det finns en rad problem och huvudproblemet är avhoppen på 20%,”

Gabriel Wikström konstaterar klokt att ett återinförande av värnplikten sannolikt skulle ske med lika liten majoritet som när beslutet tog och menar att man inte ska jobba på det sättet. Enkel med imponerande analys med en snygg känga till Moderaterna. Se hela morgonpasset med Socialdemokraternas Peter Hultqvist och Gabriel Wikström här nedan.

Your browser does not support iframes.
Socialdemokraterna i försvarspolitiskt morgonpass


En ny stjärna på den journalistiska himlen när det kommer till bevakning av försvarspolitik är Hallandspostens t.f. ledarskribent Csaba Bene Perlenberg som var på plats i Almedalen.

Han gjorde där ett antal intervjuer med olika försvarspolitiker där samtliga intervjuer han gjorde bör läsas av de som inte redan gjort det. Han har fångat essensen runt viktiga frågor. Kanske med viss inspiraration av försvarsbloggarna? Intervjun med Socialdemokraternas Peter Hultqvist är mycket bra och bör som sagt läsas i sin helhet där många av de stora frågorna diskuteras.

Tigande och skönmålningen i kombination leder egentligen till att problem inte blir lösta. Och det viktiga är att vi löser våra problem. Vi har på försvars- och säkerhetspolitikens område en rejäl hemläxa att göra, enligt min mening. / Peter Hultqvist


Sammanfattning

Med ovanstående citat i bakhuvudet så ser det onekligen ut som att Socialdemokraterna till skillnad från partiets år vid makten under 90 och 00-talet nu är beredda att omvärdera försvarsfrågan vilket är glädjande. Men å andra sidan så finns det heller ingen annan trovärdig väg att gå. Den låga nivån som bland annat Cecilia Widegren (m) pratar om stämmer som alla vet bättre in på Sverige än på det avsedda landet Ryssland.

Socialdemokraterna ser ut att på riktigt vilja lösa de problem som finns inom Försvarsmakten. Framför allt runt de stora problem som finns rörande finansieringen och bemanningen av den av politiska nivån redan beställda försvarsmaktsorganisationen IO14. Något som Moderaterna fullständigt misslyckats med under sin tid vid makten och som ansvariga för försvarsdepartementet. Blir det Socialdemokraterna som kommer att driva upp försvarsanlaget från nuvarande skamligt låga nivå på 1,15% av BNP ?

Men man får inte låta sig luras så enkelt.

Peter Hultqvist är dock konsekvent i sina uttalanden, men har han täckning bakåt? Partiledaren Stefan Löfvén verkar vara helt ointresserad av försvarspolitik och försvarsfrågan. I partiledardebatten i SVT den 5 maj uppfattades Löfvén som mycket passiv och verkade till och med dåligt insatt i ämnet.

Anledningen till detta är sannolikt att partiet har helt andra prioriteringar för att kunna vinna väljarnas förtroende och för att kunna utlova de reformer som kommer att krävas inför valet. Min bedömning är att försvarsfrågan inte kommer att vara prioriterad i Socialdemokraternas valstugor runt om i landet.

Socialdemokraterna är med hänsyn taget till ovanstående faktorer mycket svårbedömda. Om partiet har accepterat Hultqvist linje så kommer försvarspolitiken att bedrivas på ett bättre sätt än med sittande regering under nymoderat ledning. Smolket i bägaren är partiets ståndpukt rörande NATO-frågan och avsaknad av konkret finansiering. Där faller tyvärr trovärdigheten.

Låt oss dock hoppas att Socialdemokraterna kommer att överraska positivt!

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Blandade nyheter från fredagen!

Man skulle kunna tro att det är nyhetstorka även inom försvarsområdet så här i sommartider och mitt under semesterperioden. Men så är icke fallet. Här är ett axplock av händelser och nyheter enbart från dagen. 


Dagens största nyhet är att delar av våra försvarspolitiker tagit bladet från munnen och uttalat sig om den enorma ryska beredskapsövningen som omfattade 160.000 man. Något som fullständigt slog hål på försvarsberedningens bedömningar av rysk förmåga. Det är den kristna tidningen inblick som förvånansvärt nog lyckats med detta scoop. Om detta har redan Cornucopia och Wiseman förtjänstfullt rapporterat. Noterbart är att ”nyckelpersonerna” Enström (m) och Widegren (m) inte sagt någonting alls.


I Ryssland ägnar man sig åt gammal hederlig kalla kriget-retorik när det kommer till andra länder och dess övningar samtidigt som man själv sysslar med samma saker, men i större omfattning.

I går rapporterade RIA att Ryssland känner sig förvirrade över övningsmålsättningarna för höstens NATO övning Steadfast Jazz som går av stapeln i Östersjöområdet i november månad och anser att det sker i en gammal ”kalla kriget anda”. Övningscenariot kommer att vara att Polen blir angripet och att överiga NATO-nationer ska bistå enligt artikel 5.

“I can’t hide the fact that the Russian Defense Ministry was bewildered by the proclaimed goal of this exercise, which envisages the application of Article 5 of the Washington Treaty triggering a response to an aggression against Poland. These drills are in the spirit of the Cold War,” Antonov said.

När man pratar om sin egen övning Zapad som Rysslandska genomföra under hösten så framställer man den som en anti-terrorist övning, något som verkar vara täckbenämningen för all rysk verksamhet numera. Breznjev rapporterar på sin blogg att den ryska övningen nu ser ut att växa i omfattning.

“Övningen kommer att pågå på nio övningsområden i Ryssland och Vitryssland. Annonserad numerär av involverad trupp – 13.000 krigstjänstgöranden på båda sidor är inte en slutgiltig siffra, det är möjligt att den ändras.”


Från Ryssland kommer det även löpande nyheter som handlar om beställningar av ny försvarsmateriel eller uppgradering av befintlig.

Bland annat redovisade flygplanstillverkaren Tupolev i dag att man erhållit en beställning från försvarsministeriet på uppgradering av tre stycken strategiska bombflygplan av typen Tu-160 Blackjack till ett ordervärde motsvarande 670 miljoner kronor. Tupolev uppger även att man bedömer att minst 10 av flygvapnets Tu-160 kommer att genomgå uppgradering innan 2020. Detta i väntan på den nya strategiska bombaren PAK-DA.

Även de ryska varven får löpande beställningar. I dag rapporterar Malakhit Marine Engineering Bureau att den nya attackubåten projekt 885M Yasen kommer att få ett helt nytt sonarsystem, bättre än alla tidigare system där detektionsräckvidden kommer att öka avservärt även i höga farter. Detta uppnår man genom att den främre delen av ubåten helt och hållet allokeras för sonarsystem. Torpedtuber kommer att placeras i andra delar av ubåten. Ubåten kommer även att utrustas med VLS anpassat för SS-N-26 och SS-N-27. Det här kommer med andra ord att bli en ubåt som kommer att skapa huvudbry hos västländernas flottor.

På ytfartygssidan kölsträcktes i går ett nytt fartyg i 20385 klassen. En stealthkorvett (som egentligen är en fregatt), en vidareutveckling av Steregushchy, det fartyg som för några månader sedan besökte Stockholm. Fartyget kommer bland annat att bestyckas med den marina versionen av den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400. Ryssland planerar att bygga 10 fartyg i serien för eget bruk.

När ska uppgifterna från vår egen regering om att Ryssland rustar från en mycket låg nivå upphöra?

Avslutningsvis en helt annan sak

BAE systems byggde för ett antal år sedan (2001-2002) tre stycken nya korvetter i Nakhoda Ragam-klassen för Royal Brunei Navy. När fartygen stod klara vägrade Brunei att ta leveransen och försökte sig dra sig ur affären. Mycket tyder på att man saknade utbildad personal för att bemanna de kvalificerade fartygen samt att man befarade större driftkostnader än vad man räknat med. Sedan dess har tvister pågått (som BAE vann och fartygen överfördes formellt till Brunei) men fartygen har alltjämt legat kvar förtöjda i England.

Fartygen som är 90 meter och deplacerar 2000 ton är utrustade med 3D-radar, kvalificerad eldledning, sjömålsrobotar, lv-robotar, sonarsystem och förberedd att landa helikopter (Sea Hawk).

Ett tyskt företag har därefter fått uppgiften att sälja fartygen för Bruneis räkning. Nu har Indonesien köpt fartygen till en sjättedel av priset de kostat att tillverka. Man har alltså fått köpa tre nygamla men oanvända fregatter för en summa som motsvarar 1,2 miljarder svenska kronor (400 miljoner styck).

Summan är ungefär densamma som för de planerade modifieringarna av våra svenska korvetter av Göteborgsklass där två (HMS Gävle och HMS Sundsvall) ska genomgå HTM och fortsätta som korvetter och där de andra två (HMS Göteborg och HMS Kalmar) ska bli vedettbåtar och ersätta alla bevakningsbåtar typ 80 (17. bevakningsbåtkompaniets fem båtar blir dock kvar) samt HMS Jägaren.

Hade Försvarsmakten tillsammans med regeringen varit framme här hade man alltså kunnat få tre större stridsfartyg för samma pengar som man skulle modifiera befintliga fartyg för. Nu krävs det givetvis en djupare analys än så för att kunna säga om det hade varit en bra affär för Sverige då det givetvis hade krävts viss anpassning för svenskt vidkommande. Några detaljer i sammanhanget är ett helt annat sjömålsrobotsystem (Exocet) än vad vi idag brukar. En annan kaliber på pjäsammunition (76 mm), andra dimensioner på torpedtuber (324 mm) och 30 mm vapenstationer. Även samband- och stridsledningsystem hade sannolikt behövt anpassas till nuvarande svenska standard vilket ökar totalkostnaden.

Det är ändå intressant att bara leka med tanken vad vi hade fått för samma summa pengar. Kanske är det så att det hade fungerat att bara ta fartyget som det är och köra då de befintliga dimensionerna är standard inom NATO. Hade det kanske till och med blivit billigare i längden att köpa sådant som ”finns på hyllan” än att köpa svenskt specialtillverkad materiel? Vi kommer inte att få veta, men upplägget hade onekligen varit mycket intressant, och vi hade fått mycket fartyg för pengarna!

Försvarssamarbete mellan Ryssland och Kina!




Att Ryssland för någon vecka sedan har genomförde den största militära övningen i världen sedan 1967 (Övning Dnepr i Sovjetunionen med 200.000 man var större) lär inte undgått någon. I media har det felaktigt spekulerats om att även Kina deltog i beredskapsövningen, något som är felaktigt. Det som sannolikt har förvirrat media är den Rysk-Kinesiska marina samövningen som genomfördes precis innan den av Putin beordrade beredskapsövningen i det östra och centrala militäromårdet. Om den Rysk-Kinesiska marinövningen har det inte rapporterats något om i svensk media varför det kan vara på sin plats att skriva några rader i ämnet. 

Övningarna mellan kommunistdiktaturen Kina och det under president Putin allt mer autktoritära Ryssland startade redan 2005 inom ramen för SCO (Shanghai Cooperation Organization) där även fyra ”stan-länder” ingår ( Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan.) Övningarna mellan Ryssland och Kina beskrivs av Kina på det här sättet.

Rather than being aimed at any third party, these drills are designed to strengthen ties in joint military training and improve coordination between the two countries’ armed forces, China’s General Staff chief added.


Antiterroristövningar

Till skillnad från den marina stridsövningen har alltså Ryssland och Kina sedan 2005 genomfört antiterroristövningar på land i Tjebarkul. Det var så det egentligen började. Där övar marktrupper och flyget för att bekämpa stora olagliga beväpnade grupper (benämnt terrorister). Men när militära experter studerat sammansättningen av förbanden och materielen som används under dessa övningar har man dragit slutsatser att det i själva verket handlar om förberedelser för ett lokalt markkrig och ingen egentlig terroristbekämpning


Den marina samövningen 5-12 juli

Ryssland och Kina påbörjade den marina samövningen den 5 juli i Japanska sjön mellan Ryssland och Japan. Man vill kalla dessa övningar för ”sjömilitära antiterrorövningar”. Militära analytiker från olika håll gör dock hela andra bedömningar som väcker stor oro i Asien med även i väst (dock ej i Sverige eftersom vi uppenbart inte mäktar med att bevaka militära händelser i den delen av världen…)

Cirka 20 större örlogsfartyg deltog från de båda sidorna. Jagare, robotkryssare, och ubåtsjaktfregatter samt stödfartyg har genomfört skjutningar mot såväl ytmål och luftmål samt regelrätt ubåtsjakt. Man har även genomfört gemensamma räddningsoperationer. Även flygplan och ubåtsjakthelikoptrar har deltagit.

Då Kina har köpt en stor mängd rysk materiel har tester av olika system genomförts i samverkan med Ryssland. Jagaren Shenyang  är bl.a. försedd med det rysktillverkade kraftfulla luftvärnssystemet S-300FM.

Omedelbart efter att den Rysk-Kinesiska marinövningen var avslutad drog alltså president Putin i gång den största ryska beredskapsövningen sedan 1967. Bloggrannen Cornucopia rapporterar även att mitt under den ryska beredskapsövningen så passerade kinesiska örlogsfartyg mellan Sakhalin och Japan för första gången någonsin.

Se en film inspelad under övningen här.

Redan förra året genomfördes en motsvarande övning. Beskrivningarna från denna övning, dess omfattning och momentövningarnas innehåll talar tydligt för att det inte alls handlar om någon terroristbekämpning som man officiellt vill framhäva. Behåll detta i minnet till dess att ni läser försvarsberedningens bedömning lägre ner i inlägget.

Interoperabilitet

Här hemma i Sverige brukar vi ofta ondgöra oss över interoperabilitetsproblem med NATO då vi inte är fullvärdiga medlemmar och inte har tillgång till alla system vi egentligen behöver för ett optimalt samarbete så som LINK 11,16 och 22, Secure Voice samt alla nödvändiga publikationer.

Man skulle kunna tänka sig att problemen mellan Ryssland och Kina kan vara likvärdiga, men sannolikt ännu fler. Samarbetet just nu skulle kunna jämföra med när svenska flottan för första gången deltog i Baltops 94 och var mer av banan än på. Men vi har under årens lopp blivit allt mer interoperabla, och är i dag mer kompatibla med NATO än flera fullvärdiga medlemsländer. Detta ska man ha i åtanke när man bedömmer Rysslands och Kinas interoperabilitet i dag. Den kommer med framtida övningar bara att öka.

Kina och Ryssland har dock inte ett gemensamt språk att hänga upp den militära verksamheten på. Förvisso finns ett gemensamt språk i mongolskan, men sannolikheten att ryska och kinesiska marinofficerare pratar mongolska är nog liten. Kompetensen att prata Engelska vet vi är mycket låg inom den ryska flottan, sannolikt ännu lägre inom den Kinesiska.

Inte heller lär det finnas några regelverk som styr upp standardprocedurer likt inom NATO. Det hade varit oerhört intressant att få medfölja en sådan övning som observatör bara för att se hur man arbetar, men den möjligheten är nog mikroskopisk…

Fördelarna är att man har mycket gemensam materiel, rysktillverkad sådan. Det gör att ledningssystem och sambandsinstallationer på fartygen mest sannolikt är fullt kompatibla med varandra.

Försvarmaterielexport

När vi ändå är inne på ämnet försvarsmateriel så kan vi konstatera att Ryssland redan har, och kommer att exportera stora mängder materiel till Kina. Under 2012 beställde Kina vapen och materiel för över 2 miljarder dollar. I detta ingick bl.a. 140 flygmotorer AL-31F och 52 helikoptrar av typen Mi-17.

Under 2013 spår man ett nytt rekord då Kina förväntas att köpa 24 jaktflygplan av typen Su-35S, fyra nya ubåtar Amur-1650 med kryssningsrobotar, den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400 och transportflygplan Il-76. Enbart leveransen av Su-35 omfattar hela1,5 miljarder dollar.

Sedan tidigare har man köpt en hel del materiel som bedömarna tror kommer att moderniseras framöver. Det handlar om S-300P som ev. kommer att moderniseras till S-300PMU Favorit. Även jaktflygplan av typen Su-27 och Su-30 samt en stor mängd materiel på örlogsfartyg ska uppgraderas.

Detta stärker möjligheterna och förmågan till militärt samarbete ytterligare, och att ha gemensam materiel underlättar avsevärt, det vet alla.

Försvarsberedningens rapport

När man analyserar det Rysk-Kinesiska samarbetet så är det intressant att se vad försvarsberedningen skrev i sin rapport ”Vägval i en globaliserad värld”  som man släppte så sent som i våras. I rapporten skriver man så här om ett samarbete mellan Ryssland och Kina.

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_07_06/Ryssland-och-Kina-lar-sig-att-kriga-tillsammans/Försvarsberedningens rapportNär man analyserar det pågående samarbetet mellan Ryssland och Kina kan det vara intressant att återvända till försvarsberedningens rapport (Vägval i en globaliserad värld) som avhandlar omvärldsläget. En rapport som ska ligga till grund för fortsatta analys och inriktning av det framtida svenska försvaret. I sin rapport skriver försvarsberedningen följande rader om Ryssland och Kinas samarbeten.

”På den globala säkerhetshimlen syns för närvarande mest Ryssland och Kina, som båda dels rustar kraftigt, dels vill stärka sina roller som stormakter. Alla länder bör förhålla sig till detta faktum. Ett scenario som måste finnas med i varje global säkerhetspolitisk analys är risken för en militär allians mellan Kina och Ryssland, inte för att den är sannolik, utan för att den skulle kraftigt förändra det geopolitiska läget.”

Vi vet redan nu hur otroligt fel försvarsberedningen hade i sin analys rörande Rysslands förmåga att genomföra större övningar, och vi kan nu också konstatera att försvarsberedningen även hade fel rörande sin bedömning av de militära samarbeten inom ramen för SCO. Så här skrev man om detta i sin nyproducerade rapport.

”Det har varit svårt för medlemsländerna att fördjupa det ekonomiska samarbetet då inte minst Ryssland och i viss mån även de centralasiatiska länderna varit oroliga för att Kina skulle dominera detta. Länderna inom SCO har funnit det enklare att samarbeta kring säkerhet och då främst de hot man definierar som terrorism, separatism och extremism. Inom ramen för detta säkerhetssamarbete anordnas även militära övningar med SCO som samordnande ram och oftast med hot om terrorism och separatism som deklarerat scenario.

Det visade sig alltså att försvarsberedningen hade helt fel i sin bedömning av SCO och ett Ryskt-Kinesiskt försvarssamarbete där man bedömt att det enbart skulle komma att handla om terroristbekämpning etc. Utöver de regelbundna övningarna har alltså Ryssland och Kina både i år och förra året genomfört regelrätta marina övningar med gemensamma stridsövningar i alla dimensioner. Har försvarsberedningen under sina resor till fjärran länder verkligen köpt den av Ryssland och Kina uttalade övningsmålsättningen ”antiterroristbekämpning” utan närmare analys?

Sammanfattning

Militära analytiker hävdar att genom dessa marina övningarna så demonstrerar Ryssland och Kina att en militärallians är fullt möjlig och budskapet i detta är helt klart avsett för USA och Japan.

Övningarna visar att Ryssland och Kina tänker försvara sina nationella intressen gemensamt.

Ryssland ser att Japan utövar viss påtryckning på Ryssland då Japan är bundsförvant till USA och att det finns det en stora amerikansk militära styrkor i Japan vilket även innefattar utbyggnad av robotförsvar. Även Kina har sina anledningar att se på USA och Japan med kritiska ögon då man oroar sig över kontroverser omkring de omtvistade öarna i Östkinesiska och Sydkinesiska haven samt i Malackasundet genom vilket Kina huvudsakligen får olja och gas.

I morgon är det dags igen för en nya Rysk-Kinesisk övning. Den 27 juli starar en antiterroristövning nära ryska staden Tjeljabinsk.övningarna pågår ända till den 15 augusti. Av förbandssammansättningarna kommer det bli intressant att se om det är regelrätt markstrid som kommer att övas. Detta överlämnas dock med varm hand till en annan bloggkollega att observera.

Utvecklingen är på flera sätt oroväckande när två mycket stora länder, militärt starka och ekonomiskt starka, närmar sig varandra allt mer. När ett auktoritärt styrt Ryssland och ett diktaturstyr Kina i samverkan blir en enorm maktfaktor i regionen kommer det precis som försvarsberedningen skriver – förändra det geopolitiska läget.

Kommer försvarsberedningen att bevaka utvecklingen, och kommer svensk media att börja rapportera i ämnet?
Länkar:
Rysslands röst 1 2 3 4 5 6 7 8 9

De Nya Moderaternas försvarspolitik är synad!

Att De Nya Moderaternas försvarspolitik är synad i sömmarna och utdömd som orealistisk på allehanda försvarsbloggar och av en enad expertis vet vi alla sedan länge. Men att detta nu har spridit sig till en större allmänheten och landets ledarskribenter och övriga debattörer är nu fakta. För De Nya är detta ett enormt bakslag, men för Sverige är det ett framsteg då det förhoppningsvis tvingar Moderaterna att göra om, och göra rätt?

VLT skriver i dag en försvarsanställd och före detta moderat väljare ett debattinlägg med rubriken ”Det säger kras i det moderata glashuset”. Ett riktigt skarpt inlägg vilket jag lyfter fram i valda delar här nedan.

Widegren och Wallmark anklagar de rödgröna för att vilja minska försvarsanslagen. Då kan det var skäl att komma ihåg hur den respekterade moderate försvarsministern Mikael Odenberg avgick 2007, i protest mot att finansministern meddelat att man tänkte minska försvarsanslagen med tre miljarder.

Alliansregeringen har i stor brådska avskaffat värnplikten, utan att ta sig tid att utreda och förbereda detta, vilket fick till följd att det blev kaos med personalförsörjningen. Man har från försvarsdepartementets sida bedrivit en smutskastningskampanj mot överbefälhavaren.

Widegren och Wallmark verkar väldigt nöjda över sakernas tillstånd. Men deras verklighetsbild har knappast någon förankring bland oss som jobbar inom försvaret.

Men jag tror att de flesta lätt genomskådar retoriken. Vill man ha ett hyfsat starkt svenskt försvar skall man inte rösta på De Nya Moderaterna i riksdagsvalet nästa år.

Artikeln är en respons på Cecilia Widegrens och Hans Wallmarks egna debattartikel som publicerats os  flera tidningar den senaste veckan. Bland annat hos UNT. W & W skriver själva om Alliansens satsningar på Försvarsmakten…

Alliansregeringens försvarsbeslut 2009 var det första sedan mitten av 1990-talet som inte syftade till att spara. Senast i höstens budget tillförde regeringen 300 miljoner, sammanlagt två miljarder extra under de kommande åren. Statsminister Fredrik Reinfeldt har klargjort att Moderaterna är villigt att skjuta till ytterligare medel till försvaret i den kommande budgeten. Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär.

Vi vet sedan tidigare att renovering av stridsbåtar och underhåll av flygplatser benämns som ”satsningar” i den nymoderata retoriken. Något som de flesta har genomskådat vid det här laget. Men även ledarredaktionerna har vaknat till liv. Nya Wärmlands Tidning skriver en mycket skarp ledare med kritik mot hela det försvarspolitiska etablissemanget och den tystnad som fortfarande råder efter de ryska enorma övningar som just avslutats. Även försvarsberedningens rapport får skarp kritik för den enorma missbedömning man har gjort av rysk förmåga som inte alls är på en låg nivå längre…

Det kanske största offret för den gigantiska ryska militärövning som inleddes för en dryg vecka sedan är den svenska försvarspolitikens rosenröda drömmar. Ändå har det inte hörts ett ljud från ansvariga försvarspolitiker. Antingen är de för chockade eller också, mer troligt, befinner de sig alltjämt i en förnekelsefas.

Försvarsberedningens rapport, som kom så sent som i förra månaden, kan man därför lika gärna slänga i papperskorgen. Den är resultatet inte av skarpa analyser utan av politiskt önsketänkande och kompromissande och har definitivt blivit frånsprungen av verkligheten i och med den här senaste ryska militärmanövern. I rapporten hävdades det till exempel att Ryssland var långt från att kunna öva i samma storleksordning som det gamla Sovjetunionen.Likaså ter sig ursäkten om den ryska militära upprustningen att den sker från en ”låg nivå” skrattretande. Den låga nivån hade man på 1990-talet, inte nu.

De Nya moderaternas kort är nu synade från alla håll. Det går inte längre att förneka omvärldsutvecklingen i Ryssland, det duger inte att skönmåla Försvarsmaktens förmågor och problematiska personalförsörjningssystem, och det håller inte längra att fortsätta med den kontinuerliga underfinansiering som pågått sedan många år tillbaka. Det är hög tid att inse att ni har hanterat försvarsfrågan på ett felaktigt sätt och att ni missbedömt situationen. Det är därför dags att kavla upp ärmarna och börja ställa saker tillrätta!

Gästinlägg: Boatswains bokhörna – När Balkan brann av Ulf Henricsson


Ännu ett inlägg från Boatswain som ägnat några dagar att läsa en av de senast utgivna böckerna från SMB och som här nedan reflekterar över bokens innehåll och de ledarskapsfunderingar som man per automatik kommer in på när man läser om Henricsson och BA01. Jag delar helt uppfattningen att fler chefer borde dela med sig av sina erfarenheter från verkligheten där ute.

/ Skipper
———————————————— 

Bakgrund

Lagom till BA01 20-årsjubileum ger Överste 1. Ulf Henricsson, på Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, ut sin berättelse om sin första mission på Balkan.

Henricsson var chef för den första svensk-danska FN-bataljonen Nordbat2 som ingick i UNPROFOR från september 1993 till april 1994. Missionen är mest känd under beteckningen BA01 och är en av de mest omtalade och omskrivna svenska internationella insatserna, dels för den ständiga beskjutningen av bataljonen, det politiska spelet kring konflikten och även det faktum att många ur bataljonen fortfarande bär med sig tunga minnen från tiden där nere.

Några år senare återkom Henricsson till Balkan som chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001. Senare var Henricsson även chef för Sri Lanka Monitoring Mission (SLMM) april till september 2006.

Henricsson tilldelades 1997 Försvarsmaktens medalj för internationella insatser i guld med blått band och svärd i guld med motiveringen ”som chef visat upprepat personligt mod som inneburit betydelsefullt föredöme under tjänstgöring september 1993-april 1994” för sina insatser på Balkan. Han förärades även Kungliga Krigsvetenskapsakademins guldmedalj ”för föredömligt ledarskap i internationell tjänst”.

Någon ytterligare presentation om mannen som blivit både älskad och förmodligen, i vissa kretsar, mindre älskad för sitt tydliga och ibland hårdnackade ledarskap känns överflödig.

Boken

Det finns åtskilliga skildringar (bl.a. Alfa Sierra: BA01 – Nordbat 2 iBosnien – Hercegovina) från soldater och officerare som tjänstgjort i fd. Jugoslavien och den här boken skulle kunna vara en i raden som skildrar misär, lera, beskjutningar m.m. Till del finns även detta beskrivet även här men det är inte det som gör boken intressant. Ett citat som väl sammanfattar innehållet och språket i boken ges av Aftonbladets kolumnist Staffan Heimersson:

”Henricson slår rekord i politisk inkorrekthet, nämner saker vid dess rätta namn och skriver enkelt målande, humoristiskt och brutalt i en grabbigt lakonisk stil utan ransonering av kraftuttryck.”

Bokens styrka är istället Henricssons exemplifiernade lärdomar om ledarskap under påfrestande förhållanden, både gentemot soldaten i skyttekompaniet, stabsmedlemmen, lokala makthavare, politiker och Högkvarteret i Sverige. Henricsson tar upp föregångsmannaskap som ett ledord som många pratar om men färre efterlever och även det som förekommer i de flesta insatser, disciplinärenden och hur att hantera dessa där allt kanske inte är svart eller vitt.

En annan av ledarskapets hörnstenar som Henricsson berör med såväl bra som dåliga exempel flera gånger är uppdragstaktik. Oftast handlar det dock om något som kanske ska tillämpas men där detaljstyrningarna tar sig abnorma proportioner, bl.a. politiska detaljstyrningar som försenade hjälpen och i förlängningen ledde till att liv gick förlorade.

Då mandatet de arbetade under stundtals lämnade utrymme för tolkning valde Henricsson att tolka dessa till sin och bataljonens fördel. Han beskriver i boken varför han gjorde som han gjorde och även att uppgiftens lösande stod främst. Det vanligaste i den situationen hade varit att fråga högre chef om mandatet var otydligt men Henricsson visste att om han frågade skulle han bli begränsad. Därmed valde han sin egen tolkning och tog även ansvar för det. Tyvärr något som inte förekommer lika ofta numera.

Den vanliga svenska (och för all del FN) sättet att lösa konflikter, genom diplomati, förhandlingar och samtal, konstaterar Henricsson tidigt inte enbart kommer fungera där. Han motsäger sig tolkningen av orsakerna till konflikten som enbart religiösa utan där krigsherrar och dylikt slåss för ära, pengar och makt oaktat religion. Dessa skurkar bryr sig varken om FN-flaggor, röda korsetmärkningar eller resolutioner och måste därmed mötas med det språk som de förstår och själva tillämpar – hot om våld och om inte det hjälper, våld. P.g.a. Henricssons hårda nypor mot buset och bl.a. efter uttalandet ”vi har från och med nu slut på varningsskott och skjuter skarpt direkt” så fick han smeknamnet ”Sheriffen från Vares”.

Henricsson beskriver inte enbart typiska macho-incidenter utan tar även upp en del intressanta moraliska frågeställningar, t.ex. människors lika värde. Detta ställt på sin spets när det i media och bland politiker börjar talas om eventuella kommande svenska förluster, hur mycket är ett balkanliv värt kontra ett nordeuropeiskt, 1 mot 1 eller…?

Den svenska insatsen (inte bara BA01) i Bosnien gjorde skillnad. Det största beviset på detta är uppgifterna om att vissa döpte sina barn till svenska namn som en hyllning till den hjälp de fått av svenska soldater.

Avslutning

Nu är staffetpinnen överlämnad till andra högre chefer inom Försvarsmakten där ledarskapserfarenheterna torde vara som störst. Dela med er av era erfarenheter till yngre och äldre kollegor så att myndigheten kan fostra duktiga ledare även framgent! T.ex. har vi snart genomfört fem marina insatser med fartyg långt hemifrån. Under dessa insatser skulle det förvåna mig mycket om det inte finns viktiga ledarskapsmässiga erfarenheter att ta till sig.

Fartygschefer, kontingentschefer m.f.l. från ML- och ME-insatserna, fatta pennan och förmedla er syn på ledarskap under påfrestande förhållanden!

Min egen erfarenhet säger att oftast lär man sig mest av sina egna tillkortakommanden och lyckade insatser inom området ledarskap. Näst mest lär man sig av praktiska exempel från andra och där fyller böcker likt denna en oerhört viktig funktion. Slutligen så anser jag att man lär sig minst av att endast läsa olika teorier kring ledarskap, även om detta givetvis inte kan utelämnas.

Tipset till kollegor, oavsett färg på uniformen, blir därför; läs boken! Köp den från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (smb.nu) eller låna den på närmsta bibliotek eller av en kamrat.

Om fler av dagens chefer var som Ulf Henricsson skulle dagens FM förmodligen se annorlunda ut!

Bokens betyg blir 4 mustiga skepparkransar.

/ Boatswain


Länkar:

Staffan Heimersson om boken
Bloggen Morgonsur, Magnus Ernströms bokprojekt om BA01 (utges prel. i höst enligt bloggen)
P3Dokumentär ”Svenskarna i Bosnienkriget”
Försvarsmaktens om Bosnineninsatsen

Försvarsmakten – Ett äventyr eller säkerhetspolitiskt medel?

TV4 och reportern Anders Pihlblad gjorde strax innan Almedalenveckan ett besök i Djibouti och medföljde då även HMS Carlskrona till sjöss där man gjorde ett antal inslag. Ett bra initiativ och glädjande att se att riksmedia besöker ett marint insatsområde trots att piratverksamheten nu är lägre än någonsin tidigare i området utanför Somalias kust. Men i inslagen diskuterades även Försvarsmaktens problem med rekryteringen till förbanden.

I inslaget talar man om att rekryteringsunderlaget kan minskas om de internationella insatserna reduceras.

”Försvarsmakten befarar att färre ska söka sig dit eftersom antalet utlandsuppdrag minskat. Just möjligheten till utlandstjänst är ett av de viktigaste argumenten när försvaret rekryterar personal.”

Problemen med rekryteringen håller nu på att ta sig nya skepnader som jag anser är mycket olyckligt. Att genomföra regelbundna internationella insatser med våra olika förbandstyper för att överhuvudtaget kunna rekrytera och behålla personal anser jag som en helt felaktig och osund väg att gå. Dessvärre är jag väldigt medveten om att det är långt i från alla som delar den uppfattningen.

Redan i riksdagens proposition från 2009 ”Ett användbart försvar” slog man fast att Marinen och Flygvapnet primärt skulle inriktas mot det nationella försvaret. D.v.s. skalförsvaret av Sverige, något man helt prioriterat bort under ett antal år efter FB-04. Trots detta har den nygamla inriktningen inte förrän under de senaste åren börjat få genomslag och en återtagning har kunnat påbörjas inom Flygvapnet och Marinen.
Min bestämda uppfattning är densamma som jag alltid har haft under alla år, den att Marinen behöver all tid som kan skakas fram för att fortsätta återtagningen efter den strategiska time-outen då försvaret av Sverige inte längre var politiskt intressant, och där Försvarsmakten gjorde allt för att legitimera sin existens. För Marinens del blev halmstråt först terroristhantering och därefter piratjakt. Något som kommer surt tillbaka nu när det åter igen ställs samma krav som tidigare.
För att kunna göra detta hävdar jag bestämt att det måste ges tid och möjlighet till att på riktigt ta tag i detta. Varje gång vi gör något annat så skjuter vi berget framför oss. Det är egentligen enkel matematik. Provtursverksamhet, internationella övningar i olika former och som nu en förnyad insats i Adenviken påverkar detta i olika omfattning, i synnerhet med ett mycket svårt personalläge som lök på laxen.
Marinen genomför numera varje år två maringemensamma nationella övningar med syftet att återta och utveckla de marina förmågorna till kvalificerad väpnad strid. En övning genomförs under vår respektive höst under namnet SWENEX. Det är enbart vid dessa två unika tillfällen som möjlighet bereds för att samöva HELA Marinen samtidigt och återta den förmåga som MI regelbundet återkommer till och som han bland annat kommenterade på ett bra sätt i en replik till bland annat den här bloggen i januari 2012. 
Men hur prioriterar förbanden SWENEX? Hur många av Försvarmaktens totala numerär av (på papperet sex) korvetter deltog under vårens övning? Är marintaktisk chef nöjd med uppslutningen? Av minröjningsfartygen deltog mer eller mindre samtliga ska tilläggas. Nu finns det givetvis anledningar till både det ena och det andra, men det är till synes tydligen svårt att kraftsamla Marinens ytterst begränsade resurser till två ynka tillfällen under ett helt år. Det blir i sammanhanget dessutom svårt att beklaga sig över att Marinen inte har tillräckligt med fartyg att skapa en B-styrka om man inte ens samlar ihop det som faktiskt finns. Vi får hoppas att man lyckas bättre med den manövern till höstens övning.
Men detta var ett sidospår till den egentliga frågan som handlade om att deltaga i internationella övningar bara för att locka ungdomar till yrket. Jag anser att det är en felaktig väg att gå och det rimmar inte med Marinens behov av verksamhet. Det rimmar framför allt inte med den omvärldsutveckling vi nu ser i vårt omedelbara närområde här och nu. Det rimmar heller inte med tidigare politisk inriktning. Det skulle förvåna mycket om inte nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut kommer att vara än tydligare på den punkten.
Min bedömning är att en eventuell reducering av internationella insatser inte kommer att vara avgörande för rekryteringen. Resurserna skulle i ett sådant läge läggas mer på nationella övningar och försvaret av Sverige, vilket av den stora massan mest sannolikt ses som väldigt viktigt och angeläget.
Det kommer alltid att finnas de som söker till Försvarsmakten för äventyret att få åka utomlands i tjänsten, i synnerhet under en insats som i Adenviken där risken för liv och hälsa inte är överhängande, samt att man drar in lite extra pengar under en insats. Frågan man bör ställa sig om det är den typen av individer vi verkligen vill rekrytera till Försvarsmakten. Det kanske till och med är den kategorin av människor vars anställning ändå blir kortvarig då de redan från början bestämt sig för att stanna en kort tid, deltaga i en utlandsinsats och därefter lämna Försvarsmakten för civila studier etc. 
Jag tror heller inte intervjuerna i repotaget här nedan speglar samtliga anställdas syn på saken. Som man frågar brukar man få svar heter det…
Ska Försvarsmakten i första hand vara ett säkerhetspolitiskt medel med rätt förutsättningar? Eller ska den vara ett äventyr för unga människor? Det är en fråga både politiker och Försvarsmaktens ledning måste ställa sig.

Frågan om hur att rekrytera och behålla personal är en större fråga än så med många bottnar. Att det behöver göras något råder det ingen tvivel om, men att utlova internationella insatser skulle inte vara rätt väg. Till tiotusenkronorsfrågan – om hur att rekrytera och behålla får vi återkomma till framöver.

Minskad%20nyrekrytering%20oroar%20F%C3%B6rsvarsmakten
För formens skull ska det tilläggas att jag anser att insatser utanför Sverige är viktiga och att HMS Carlskrona på ett bra sätt bidrar till säkerheten i dessa pirathärjade vatten. Men insatser som denna kan inte vara helt styrande då det finns hål som måste täppas till på andra ställen p.g.a. felaktiga politiska bedömningar under ett antal år.

Under ytan – Del 5 – Västkusten 1966

Det är nu dags att fortsätta serien av blogginlägg om undervattenskränkningar av svenska vatten i Sverige och har nu tagit oss ytterligare några år framåt i tiden och befinner oss nu på västkusten och året är 1966.

Men som vanligt i denna serie av inlägg så rekapitulerar vi och tittar kort på vad som vid denna tid hände i samhället i syfte att sätta in händelsen i den tid vi hade i Sverige där och då.  Sedan det förra inlägget som avhandlade 1962 har inga förändringar skett i statsledning eller vid krigsmaktens ledande befattningar sånär som på att amiralen Dag Arvas övertog befälet som CKF. Däremot så påbörjade vår nuvarande kung Carl Gustaf detta år sin militärtjänstgöring där han bland annat åkte långresa med Älvsnabben och tjäsntgjorde på torpedbåt.  Frankrike lämnade NATO detta år (och återinträdde så sent som 1993 igen). I Sverige invigdes Essingeleden och Nya Älvsborgsbron samtidigt som Volvo lanserade den nya modellen Volvo 144. SAAB i Linköping premiärvisar i slutet av året det nya toppmoderna stridsflygplanet 37 Viggen! Året innebar även köldrekord då temperaturen i Vuoggatjålme den 2 februari sjönk till -52,6°. Detta är den lägsta februaritemperaturen någonsin och gäller också som det absoluta köldrekordet för Sverige. Men nog om detta och åter till väsentligheterna.

Roll-out av 37-1 i Linköping 1966
Volvo 144 årsmodell 1966

Hösten, en årstid för ubåtsverksamhet

Som så många andra gånger (skulle det visa sig senare) är hösten tydligen en bra tid för ubåtsoperationer i svenska vatten. Det förefaller sig förvisso ganska logiskt då vi normalt sett har is i samtliga våra skärgårdsområden från december fram till någon gång i slutet av mars. Längs norrlandskusten är perioden givetvis ytterligare något längre. Det finns ytterligare en aspekt, fritidsbåtar och sommarboende i skärgården. Något man får räkna med figurerar i stor omfattning från maj till september. Således återstår april och oktober-november som ”gynnsamma” månader att så ostört som möjligt uppträda med ubåtar i våra skärgårdsområden så till vida att man inte vill bli upptäckt… Ett ämne vi har anledning att återkomma till i framtida inlägg. Men nu är det alltså höst, närmare bestämt oktober och året är 1966. Platsen är den bohuslänska kusten och Gullmarsfjorden i direkt anslutning till Lysekil.

Gullmarsfjorden med sin långa djupränna från Lysekil till Skredsvik

Ubåtsindikation!


En första indikationen på undervattensverksamhet kommer på natten den 1 oktober kl 0500 då vakthavande officeren i den alldeles nyligen omorganiserade milostaben i Skövde får in uppgifter om främmande ubåt i Gullmarsfjorden. Detta upprepades sedan gång på gång under den följande veckan i form av olika indikationer, främst genom optiska periskopindikationer och luftuppkok. Man observerade saker som kunde tyda på ubåtsverksamhet så långt som ända inne vid Gullmarsbasen. Verksamheten pågick den här gången i ett par veckor utan att man lyckades hindra den.

Ubåtsjaktresurserna på västkusten var vid det här laget minst sagt begränsade jämfört med dåtidens mått mätt. Av den anledningen var stämningen i milostaben minst sagt dålig. Den huvudsakliga resursen som fanns att tillgå var helikoptrar från Säve. Men ännu hade man inte kommit särskilt långt i utbildningen av ubåtsjaktoperatörer och utrustningen var fortfarande ny och relativt oprövad. Till följd av den bristfälliga utrustning för ubåtsjakt var chefen för MB V amiral Oscar Krokstedt och och Chefen för Örlogsbas Väst, konteramiral Hans Uggla inte så nöjda. Fartygsbeståndet utgjordes främst av minsvepare. Några fregatter eller jagare fanns inte att tillgå.

Nya och otydliga ledningsförhållanden


1966 gjorde en namnändring av militärområdet till Västra militärområdet. Namnändringen var i sammanhanget den lilla förändringen. C MB tillfördes nu de operativa uppgifterna som tidigare legat på marinkommandochefer och jakteskaderchefer vilket gjorde att militärbefälhavaren fick ansvar för den samlade operativa ledning för samtliga stridskrafter inom militärområdet. Han ansvarade även för den territoriella och markoperativa uppgiften. Tidigare hade staben enbart ägnat sig åt arméverksamhet.

Efter omprganisationen bestod västra militärområdet av fyra flygförband, åtta arméregementen och två marinförband. Det var med andra ord ingen lite organisation som skulle ledas från Skövde! Som jämförelse så utgörs hela nuvarande Försvarsmakten av ungefär samma numerär. Något man kan reflektera över.

Eftersom staben var både nybildad och inte fullt bemannad var det mesta under ubåtsjakten tvunget att delegeras till örlogsbasen i Göteborg även om operaionerna formellt sett fortfarande leddes från Skövde.

Kända försvarsdebattörer i hetluften

En gammal bekant från det förra inlägget, Hans von Hofsten, har nu tillfälligt blivit ”landkrabba” och tillträder samma dag som ubåtskränkningarna startar sin nya tjänst vid Milostaben i Skövde. I bilen på vägen dit hör han på radion om de pågående kränkningarna. När han klev in på det nya jobbet, och innan han ens hade hunnit ta av sig uniformskappan möttes han av en upphetsad fanjunkare med ett signalmeddelande som frågade ”om den här positionen är på svenskt vatten?” Hofsten svarade ”Hämta ett sjökort!” Fanjunkaren som var på väg att rusa i väg tvärvände och svarade att ”Här finns inga sjökort?”

Hofstens första åtgärd på det nya jobbet blev att beställa sjökort som täckte hela militärområdets kust och skärgård. Ett tydligt tecken på att den nyinrättade milostaben tidigare varit en renodlad arméstab.

Hofsten var vid det här laget nyexaminerad kapten och då avdelningschefen vid sjöoperativa avdelningen ännu ej hade installerat sig p.g.a. omorganisationen så fick han dels ta hand om massmedia dels föredra händelsen för ÖB och försvarsstabschefen. Hofsten skriver i sina memoarer.

”Dessa generaler tillhörande Flygvapnet och Armén hade svårt att få ett grepp om vad det rört sig om, kliade sig på hakorna och tackade. Jag fick gå utan kommentarer!”

När Hofsten kom tillbaka till Skövde ville han borra i historien och försöka bringa klarhet i vad som faktiskt hade hänt. Ubåtarna hade nämligen varit långt inne i Gullmarsfjorden och till och med innanför hamnpirarna till den militära depå som fanns där. Men Hofsten blev besviken när hans nyanlända avdelningschef helt uppenbart hade andra prioriteringar. Han ansåg det var viktigare att skriva den nya operationsorder som skulle gälla i den nyuppsatta organisationen. Hofsten fortsätter.

”I stället för att ta tag i allvarliga och dagsaktuella händelser skulle vi i stället sätta oss och planlägga för spekulativa krigsfall i framtiden! Arma Sverige tänkte jag. Det hela var mycket förvånande …. Det visar den totala brist på mentalt beredskap som då rådde i Sverige”

Kk Hans von Hofsten 16 år efter ubåtsjakten på västkusten

En annan känd debattör som i allra högsta grad var inblandad i ubåtsjakten på västkusten 1966 var Claës Skoglund som precis som von Hofsten tillträdde Skoglund sin befattning som stabschef Milo Väst samma dag som ubåtsjakten bröt ut. Skoglund var vid detta tillfälle Överste och hade precis lämnat befattningen som regementschef vid I17. Skoglund är upphovsman till mer parten av texten här nedan.

Sjunkbombning!

I slutet av oktober var det så dags igen!

Den 24 oktober vid middagstid observerades ett ubåtstorn utanför örlogsbasen ÖGull längst in i Gullmarsfjorden. De två ”fiskeminsveparna” Blackan och Dämman ur minsvepardivisionen vid Lysekil gick omedelbart till sjöss och avspanade var sitt område utanför fjordmynning i höjd med Gävens fyr. Vid 1730-tiden (mörkt men klar sikt och betydlig sjöhävning) fick minsveparen i norra delområdet ekokontakt med ett föremål som stod stilla på c:a 10 meters djup (bottendjup c:a 30 m). Man misstänkte främmande ubåt. Den andra minsveparen tillkallades och gjorde samma observation både horisontellt och vertikalt med aktiv hydrofon. Fartygen lades nu på varsin sida om ekot med 50 meters lucka. Den större minsveparen Hasslö med sjunkbomber men utan sonar beordrades till platsen och gick mittemellan, d.v.s. rätt över ekot och kastande knallskott.

Av bullret och propellervattnet förlorades ekot en kort stund.

Den ena fiskeminsveparen lyckades nu manövrera sig rätt ovanför ekot. Drygt två timmar hade förlupit sedan första upptäckt. Ett lod om 100 kg (två järnkulor) firades ned för att konstatera om det var ett fast förmål, och inte ett fiskstim. Wiren slackade på 10 m och järnkulorna lade sig på förmålet under någon minut. När sedan fartyget långsamt rörde sig framåt sträcktes wiren, tyngderna släpades över föremålet varpå de ramlade rätt ner och wiren hamnade lodrätt.

Omedelbart därefter konstaterades från båda minsveparna var för sig ett uppkok av vatten – propellerrörelse av ubåt? Hasslö fällde en sjunkbomb 300 m från ekot och fick därefter radarkontakt med ett föremål som stuckit upp ovanför vattenytan och sedan försvann igen. En andra sjunkbomb fälldes som verkanseld mot ubåten. Ekot var nu försvunnet och återfanns inte trots idogt sökande hela natten avlöst av helikoptrar på morgonen. 

Minsveparen HMS Hasslö fick agera ”bombbåt” och fälla sjunkbomber mot ubåten.

Minsveparen HMS Hasslö gick sydvart efter gryningen och observerade senare  ett ubåtsperiskop. En helikoptergrupp tillkallades snabbt.
Marinen fick upp en rote Hkp 1 och snart hade man fått kontakt med ett föremål som klassificerades som ubåt och som rörde sig parallelt med TVG men helt klart innanför, d.v.s. på svenskt vatten. Helikoptern hade fått strikta order om att inte använda sjunkbomber på order från någon annan än C MB V i Skövde med vilka man hade direktsamband via kortvågsradio. Spanaren kapten Sven Robertsson anhöll om att få tillstånd att få fälla en sjunkbomb mot ubåten. Efter lång väntan gavs eldtillstånd för en sjunkbomb men inte närmare än 600 meter från ubåten. 
Här skiljer sig dock fakta av vad som hände efter att helikoptern fällde sjunkbomber.
  • Den första källan,Claës Skoglund, som är stabschefen vid Milo Väst skriver att ubåten efter bombningarna aldrig mer syntes till och inga spår av den fanns.
  • Den andra källan, Sven Robertsson, spanare på helikoptern som fällde sjunkbomb säger att  resultatet den här gången blev att ubåten girade 90 grader styrbord och satte kurs bort från svenskt vatten.
  • Den tredje källan som är Expressen har en helt annan bild av vad som hände. I Expressen bara någon dag efter händelsen skriver man att helikoptern detekterade en större oljefläck och att man därefter tappade kontakten på en plats mellan mellan Tovas ungar och Gävens fyr. Expressen hade den 27 oktober 1966 en löpsedel med rubriken

”HAR VI SÄNKT EN U-BÅT”  

”I DAG LETAR STORA MARINSTYRKOR EFTER VRAKET”


Analys

Noggrann uppföljning av incidenten gjordes den här gången till skillnad från den första i samma månad. Teletekniska experter granskade hydrofon-diagrammen. Man ansåg att de registrerade ekona måste komma från ett från havsbotten skilt föremål på c:a 10 m djup. Fiskstim var uteslutet, valteorin avfärdades av expertis från Riksmuseet. Lotsdirektören och en överlots i Lysekil försäkrade att grund eller vrak inte fanns i det aktuella området vars läge hade fastställs genom radarmätning mot Gävens fyr.

Som en konsekvens av dessa händelser detacherades från kustflottan följande år fregattdivisionen som egentligen tillhörde milo Västkusten från Östersjön till Västerhavet. Det var fregatterna Visby och Sundsvall som just moderniserats med släphydrofoner. 

Claës Skoglund var en minst sagt aktiv och engagerad chef och skriver följande intressanta rader.

Jag följde en ubåtsjaktövning med divisionen utanför Väderöarna. En kustubåt skulle manövrera inom en kvadratmil stor yta och jagas av fregatterna. Ingen kontakt trots sökande i timmar! Divisionschefen misstänkte att ubåten lagt sig på botten med stoppade motorer i den inbördes tävlingen: upptäckas eller inte.  

På divisionschefens brygga beordrade jag fram en helikopter från Sävebasen och ubåten upp till ytan. Lät sedan lyfta mig över till denna – nog så blött i den ganska grova sjön och på den lilla ubåtens rundade däck – och beordrade dykning. 

Under min kontroll gick sedan ubåten fram och tillbaka inom den fastställda kvadratmilen. Men förgäves, den förblev oupptäckt. Jag lärde mig svårigheterna med ubåtsjakt. En av dessa är ljudbrytningen i vattnet vid skiktningen på olika djup, främst p g a växlingen i temperatur i Östersjön, salthalten i Västerhavet.  

Men några fler kränkningar blev det inte så länge den avhållande fregattdivisionen var kvar. En tankeställare även för försvarspolitiker.


Filmatisering av händelsen

Redan året efter den beskrivna ubåtsjakten så valde Marinen att med en film beskriva händelsen under hösten 1966.


Vilka var det som besökte Västkusten och Gullmarsfjorden?

Nils Bruzelius vid Försvarshögskolan (tidigare ubåtsman och kommendör) har teorier om att det under den här tiden fanns amerikanska atomubåtar som rekognoserade avfyringsplatser för Polarisrobotar på svenskt vatten.

För att dessa ubåtar skulle kunna nå och träffa sina mål i Sovjetunionen utan att upptäckas och sänkas av fienden anser Bruzelius att det enda rimliga är att just Skagerrak var deras viktigaste operationsområde. Missilerna måste flyga över Sverige för att nå fram. Han anser att allt talar för att det var nödvändigt för USA att operera i svenska vatten. Huruvida det var dessa ubåtar som kränkte Gullmarsfjorden den här gången får vi låta vara osagt då några entydiga bevis helt saknas. Men att gå ända in i ett basområde med den typen av ubåtar känns dock något långsökt.

Stabschefen Skoglund konstaterar att man trots allt inte lyckades bevisa att främmande ubåtar rörde sig i våra farvatten hösten 1966. Han anser dock att motiven skulle vara följande.

Kalla kriget rasade och Östersjöutloppen, från Bornholmsgattet till där Skagerack möter Nordsjön var av stor strategisk betydelse. För Warszawapakten (WP) och Sovjetunionen att komma ut på Atlanten och samtidigt hindra NATO att tränga in i Östersjön. I milo V övade vi därför, inspirerade av NATO:s Main Brace 1951 under förutsättningen att ryssarna tagit Jylland landvägen och minspärrade Skagen – Tjörn alternativt Orust efter kupp mot endera ön. Detta krävde för WP underrättelser om förhållandena i skärgården.

För NATO:s del hade tyskarna hela 1900-talet varit intresserade av kusten alltifrån Kungsbackafjorden och nordvart. Nu gällde det bättre basering än sandstränderna kring Kiel. Frekvensen av semesterseglande tyska sjöofficerare var påfallande stor i Bohusläns skärgård.

Noterbart är att Skoglund till skillnad från övriga sjöofficerare i debatten inte från början besämt sig för vilken sida det var som kränkte svenska vatten när man inte har några entydiga bevis. En inställning som är glädjande, men tyvärr allt för sällsynt.

Gullmarsfjorden sedd från norr mot inloppet vid Lysekil

Har vi lärt oss av historien?

Efter denna spektakulära ubåtsjakt i slutet av 60-talet tilfördes Örlogsbas Väst ett antal kvalificerade fartyg då man uppebnart hade lärt sig av den senaste händelsen. Tyvärr har allt detta sedan glömts bort i olika omgångar och genom en rad katastrofala försvarsbeslut. Redan vid FB00 försvann den sista patrullbåtsdivisionen, och vid FB04 avvecklades det sista förbandet som existerade, Amf 4. Den marina närvaron på västkusten utgörs i dag av vedettbåten Jägaren som var prototyp till de patrullbåtar som för länge sedan är skrotade. HMS Jägaren är 40 år gammal och saknar helt utrustning för ubåtsjakt och hon har heller inga kvalificerade vapensystem. På västkusten finns dock 17. bevakningsbåtskompaniet med sina 4+1 bevakningsbåt 80 med begränsade möjligheter till ubåtsjakt då dessa båtar enbart har en skrovfast sonar.

Avvecklat är Marinkommando Väst, KA 4/Amf 4, 12.helikopterdivisionen på Säve, 18.patrullbåtsdivisionen, Tånguddens örlogshamn. Sedan längre tillbaka i tiden fanns även 6. minröjningsflottiljen och en ubåtsdivision i Göteborg. Allt detta är nu avvecklat.

Västkusten med de för Sverige helt livsnödvändiga hamnarna Brofjorden (Olja) och Göteborg står i dag helt utan kvalificerat sjöfartsskydd. ÖB har ju förklarat att Sverige kan försvaras på en plats under en vecka. Väljer man då att fokusera på Västkusten kommer övriga Sverige att stå helt utan marina resurser. Detta är inte hållbart!

HMS Jägaren (Foto:Försvarsmakten)

Extra läsning

I en kommentar till Del 1 i denna serie skriver signaturen ”Teaterdirektören” följande rader runt ett fartyg vid namn Amasis som sänktes under andra världskriget och som har en gemensam beröringspunkt med den beskrivna incidenten 1966.

Amasis har fortsatt att spöka för den Svenska marinen. En spännande incident utspelade sig den 26 oktober 1966. Under en stor militärövning vid Lysekil fick marinen kontakt med ett undervattensföremål och via ekolodet kommit i kontakt med vraket efter Amasis. Ingen av marinens dykare hade varit nere vid vraket, men hade fått höra att Ingemar Larsson från Lysekil dykt mycket på vraket och vill genom honom få reda på i vilken kondition vraket var i. Ingemar berättade att vraket var helt intakt och att det stod upprätt på botten. Marinen hade med sina fina ekolod konstaterat att tätt intill vraket låg ett långt och smalt föremål som avvek från fartygssidan. Föremålet sträckte sig drygt en tredjedel längs fartygsidan och man misstänkte att det var en främmande ubåt. Händelsen tystades sedan ner och någon ubåt fångades aldrig.

Källmateriel:

Internet
Tryckt litteratur

Marinhelikoptern, Norberg och Liander, Soing Tech, 1997
Marinflyget på Västkusten, Flera författare, 2004
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 1996
I kamp mot överheten, Hans von Hofsten, 1993

Tidigare blogginlägg i serien:

Under ytan – Prolog
Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar
Under ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955
Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962
Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till Marinflyget
WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Ryssland genomför största övningen sedan kalla kriget och media sover?

Man kanske skulle kunna tro att den största ryska övningen någonsin sedan kalla kriget möjligen skulle rendera i ett nyhetsinslag hos SVT eller TV4 och kanske en artikel hos de större svenska mediahusen? Men så är inte fallet. Inte ens en mindre blänkare från TT går att finna. Än så länge verkar det enbart vara rysk media som rapporterar om den oerhört omfattande övningen.  

Det var presedent Vladimir Putin själv som i fredags (enligt RIA Novosti) beordrade en omedelbar beredskapsövning i det östra militärdistriktet. En motsvarande beredskapsövning genomfördes tidigare i år inom det västra militärdistriktet där den numera ökända påskflyningen ”ryska påsken” utgjorde en del av övningen.

Under den pågående övningen har man inom de ryska styrkorna i det östra militärdistriktet redan i dag lördag på mindre än 24 timmar skrapat ihop:

  • 80.000 man
  • 1.000 bepansrade fordon
  • 130 flygplan
  • 70 örlogsfartyg

Huvudsyftet med övningen är att kontrollera beredskapen hos förbanden och dess möjlighet att lösa sina stridsuppgifter. Övningen kommer enligt uppgifter i media att pågå till den 20 juli.

President Putin har enligt uppgift också gett försvarsminister Sergei Shoigu (som f.ö. alldeles nyligen träffade Karin Enström och där hon uppmanat Ryssland att utbyta information om höstens övningar i Östrsjön för att undvika missförstånd) i uppdrag att informera granländerna i de östra delarna om att man nu genomför denna beredskapsövning. En övning man nu genomför för tredje gången under innevarande år fördelat på de olika militärdistrikten.

Redan senare under innevarande dag informerade Sergei Shoigu media om att man nu dessutom utökat övningen till att omfatta 160.000 man. En siffra som är näst intill obegriplig att man lyckas uppbringa under en helg vid en oförberedd(?) beredskapsövning.

Alldeles innan denna beredskapsövning drog i gång (5 juli) så hade ryska stilla havsflottan genomfört den största marinövningen någonsin tillsammans med den kinesiska flottan i japanska sjön under tiden 5-12 juli. En utveckling som är minst sagt oroväckande och som man från USA lär följa med stort intresse. Men man kan alltså notera att Putin drog igång den pågående enorma beredskapsövningen när delar av flottan fortfarande var till sjöss och precis hade avslutat en större övning.

Bloggrannen Jagarchefen gör en klarsynt notering att militära övningar som överstigande 9000 man enligt Wiendokumentet från 1999 ska föranmälas. Att detta inte har gjorts är nog alltför uppenbart. Bloggrannen Cornucopia gör en annan reflektion, nämligen att Irakkriget 2003 omfattade 112 000 amerikanska soldater och uppbyggnaden och aktiveringen tog månader. Ryssland har bara i det östra militärområdet på mindre än ett dygn skrapat i hop 160.000 man….

I sammanhanget kan man inte låta bli att citera en moderat riksdagledamot
”Ryssland genomför en modernisering från en mycket låg nivå” 

Bloggar: Jagarchefen, Conucopia
Media: BBC, PressTV, RIA 1, RIA 2

Uppdaterat: Nu på kvällen vaknade DN till liv och publicerade en kortare artikel i ämnet.

Under ytan – Del XX – Uppdrag Granskning och Hårsfjärden



Skriver i dag ett nytt kortare inlägg i serien ”under ytan” med anledning av gårdagens Uppdrag Granskning i SVT där Lars Borgnäs återkommer till Hårsfjärden och det krig som Marinen under ett antal veckor hösten 1982 där utkämpade mot främmande ubåtar. Serien av inlägg har hittills avhandlats i kronologisk ordning och kommer så även att göras i fortsättningen. Detta blir ett undantag med anledning av att ämnet helt plötsligt blivit aktuellt igen.

Merparten av avsnittet sändes redan 2008 så det är inga nyheter som Borgnäs kommer med. Det är snarare ett försök att väcka liv i en tyvärr avsomnad fråga. Borgnäs konstaterar i slutet av programmet att det skulle krävas en politiskt vilja och ett stort engagemang från många aktörer om man ska kunna ta frågan längre än vad man efter tre olika utredningar hittills har gjort.

Det allra mest intressanta i detta program är det föremål man med stor sannolikhet klassificerat som en transponder. En transponder sänder ut en signal som kan användas som positionsreferens under vattnet vilket i praktiken innebär att en ubåt kan ta emot signalen och använda den för navigationsändamål, eller rättare sagt att kunna leda två eller flera ubåtar till en bestämd mötesplats.

Föremålet hade detekterats och lokaliserats genom att den sände ut en signal med 24kHz. Signalen ledde således Marinen till platsen och vid dykningar på platsen så hittades ett 30-40cm långt föremål som satt fast på en betongplatta. Uppdraget beordrades av dåvarande marinchefen Per Rudberg och bedömdes vara så intressant att resultatet på beslut av ÖB skulle föredras för statsminister Olof Palme.

Men vad visade då analysen av denna transponder? Det är här det blir intressant, för nu visar det sig att det aldrig blev någon föredragning för statsministern. Dessutom försvann all dokumentation runt fyndet, och helt plötsligt minns ingen någonting, inte ens marinchefen Per Rudberg som själv hade beordrat dykningarna och gjort bedömningen att detta är ett högintressant fynd som skulle kunna ge ett svar i nationalitetsfrågan.

I stället säger man i efterhand att det var granater man hittade på botten…. Som satt fast på en betongplatta och som dessutom sände en signal på 24kHz som gjorde att man kunde lokalisera den med stor noggrannhet? Granater?

Det finns all anledning att se på hela Hårsfjärdenincidenten under hösten 1982 med öppna ögon och utan förutfattade meningar om nationalitetsfrågan. I stort sett samtliga bevis, ljudinspelningar, foton, vattenprover, krigsdagböcker, vittnesbeskrivningar som faktiskt i olika grad skulle kunna fastställa nationaliteten ….. försvunnit! Att tro att detta är en slump vore mycket naivt! Då måste man alltså ställa sig frågan om varför så många avgörande bevis inte går att återfinna, och varför de i så fall försvann?

Tyvärr har vi i den pågående debatten, en debatt som är högst aktiv men som inte förekommer i riksmedia, drabbats av att det blivit två läger där pajkastningen är värre än någonsin. I ena ringhörnan står Ola Tunander, Lars Borgnäs, Mattias Mossberg och Anders Jallai. I den andra står Bengt Gustafsson, Emil Svensson tillsammans med ytterligare ett antal äldre officerare.

Dessa är fast övertygade om att de egna teorierna är de korrekta och att den andra sidan har (som Sten Tolgfors brukade säga) …helt fel.

Det finns ett fåtal individer från den ena sidan som inte utesluter att det förekommit ubåtar från båda sidorna (Väst och Öst) som kränkte svenska vatten medan den andra sidan är så övertygade om att det enbart var Sovjet som kränkte oss så att de näst intill verkar se rött om något annat en yppas i debatten.

Att ubåtsfrågan rimligtvis borde väckas till liv igen har sin grund i att många saker inte är utredda fullt ut, dessutom har nya fakta kommit fram efter den sista utredningen ledd av Ekeus 2001. Det har dessutom förlöpt en så pass lång tid nu (30 år) så att det är nu eller aldrig man bör gå till botten med vad som egentligen hände. Frågan som i detta sammanhang också måste ställas är om det finns ett arkiv inom Försvarsmakten som är (var) så hemligt att det i teorin inte ens existerar? Det skulle nog krävas att ett sådant arkiv ”återfanns” för att frågan skulle kunna utredas fullt ut.

Runt Hårsfjärdenincidenten och mycket annat kommer vi att återkomma till längre fram i serien ”under ytan” där omständigheterna runt just Hårsfjärden kommer att avhandlas i ett större antal inlägg p.g.a dess komplexitet och omfattning.

Se hela det senaste avsnittet på SVT Play

Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan – Prolog
Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar
Under ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955
Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962
Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till Marinflyget

Dagens goda nyhet!

Foto: Försvarsmakten


En lättnadens suck kan nu dras för Försvarsmaktens sjöoperativa räkning. FMV levererade i dag en god nyhet i samband med att man nu lagt en beställning till Kockums som omfattar ombyggnad av den femte och sista Visbykorvetten till version 5 standard. 

Det har möjligen inte varit allmänt känt att det inte sedan tidigare fanns en beställning för att färdigställa samtliga fem korvetter av Visbyklass till samma status som de två levererade korvetterna Visby och Nyköping. Uppgifter sedan tidigare gör gällande att det inte har varit helt klart avseende finansiering av att färdigställa det sista skrovet, men nu är det alltså klart. FMV har lagt en beställning till Kockums som omfattar uppgradering av den femte korvetten HMS Härnösand.

I pressmeddelandet framgår det att FMV har beställt ”vapen och sensorinstallationer” till en kostnad av 180 miljoner kronor.

Vän av ordning (med risk för att hamna i facket ”svartmålare”) bör ställa sig frågan om det inom ramen för denna order även ingår att göra HMS Härnösand till ”flygplats” för att kunna landa helikopter? Sommaren 2011 informerade MI marinens personal om att enbart två av Visbykorvetterna kommer att utrustas för att kunna landa Hkp 15. Senare uppgifter har gjort gällande att numerären har utökats till att omfatta tre? Av den anledningen bör man därför fråga sig om denna order innefattar integrering av helikopterfunktion även på detta fartyg, och att således alla fem korvetterna i serien kommer att få samma helikopterkapacitet?

När vi ändå är inne på att beskriva saker för vad de är så har det förekommit uppgifter i den annars goda debatten runt detta ämne om att helikopterhangaren på Visbykorvetterna är för liten för att hangarera Hkp 15.  Detta är fel. Saken är den att Visbykorvetten helt saknar helikopterhangar. Inte heller Visbykorvettens däck lär vara dimensionerat för att kunna landa den tunga sjöoperativa helikoptern Hkp 14F som kommer att levereras i endast fem exemplar och som bedömt blir operativ runt 2020?

Det viktigaste med dagens besked är trots allt att HMS Härnösand får RBS-15 integrerat. Åt detta ska vi glädjas i dag.

Media: AB, SvD, GP, BLT,

Sverige och Försvarsmakten in i NRF?


Under Almedalenveckan var en av de försvars- och säkerhetspolitiska nyheterna att Socialdemokraterna nu säger JA till Svenskt deltagande i NATO Response Force (NRF). Det sista steget man som icke medlem kan ta mot NATO är således nu på väg att tas. Nästa naturliga steg vore att bli fullvärdig medlem, men dit är vägen lång och krokig i landet mellanmjölk där vi som vanligt har oerhört svårt att se verkligheten som den är utan har fastnat i föråldrade ideal.

Min bedömning är att frågan om svenskt deltagande på riktigt återuppväckets under årets upplaga av Folk & Försvars rikskonferens i Sälen. Där bjöd NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen muntligen in Sverige att deltaga i NRF något som försvarsminister Karin Enström svarade så här på.

–I ljuset av att de stora freds- insatserna tar slut kommer det bli viktigare att delta. Det här är intressant och absolut värt att överväga, säger försvarsminister Karin Enström (M).

Redan för ett antal år sedan ville regeringen gå med i NRF, men då sade Socialdemokraterna nej. Värt att notera är att Finland gick med i NRF redan i mars 2008. Men nu har även socialdemokraterna svängt i ärendet och redan i vintras sa socialdemokraternas försvarspolitiska talesman Peter Hultqvist så här till SvD.

–Vi avvisar inte detta utan väntar på en skarp förfrågan från regeringen. Jag noterar att Finland är med i NRF. Vi anser det och principiellt viktigt att Sverige och Finland samordnar sina ställningstagande.

Efter Sälenkonferensen i januari flögs NATO-chefen till Stockholm där han innan återresan till Bryssel åt en middag med statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt. Jag håller det inte för osannolikt att det var där riktlinjerna drogs upp för det vi nu ser. D.v.s. att Sverige nu är på väg att ta steget mot att ansluta sig till NRF.

En annan bidragande orsak till detta kan möjligen vara att NATO strax efter Sälenkonferensen höll ett möte (21 feb) med alla sina försvarsministrar där man diskuterade NRF och beslutade att man skulle sätta upp en omfattande övningsserie med start 2015 där ett av målen utöver att öva mer kvalitativt och kvantitativt även är att göra dessa övningar till en ”skola för NATO-samarbete”. Detta är en direkt åtgärd då man minskar sitt engagemang inom ramen för ISAF i Afghanistan.

“This will make the NATO Response Force a cooperation school, as well as a quick-reaction tool. An immediate resource, but also an investment in the future,” he (Fogh Rasmussen) said.

Vad är NRF?
NRF är NATO:s snabbinsatsstyrka som mest uppgår till 25.000 man vid markförband, flyg och marinförband och som ska kunna sättas in med kort varsel över hela världen som en fristående styrka. Man ska även kunna agera som en ”initial entry force” som ska kunna sättas in före huvudstyrkan kan vara på plats i ett operationsområde. För delar av styrkan är beredskapstiden 5 dagar medan den för övriga delar är 30 dagar. 
De uppdragstyper som NRF ska kunna lösa ut är följande:
  • Non-Combatant Evacuation Operations
  • Counter Terrorism Operations
  • Embargo Operations
  • Quick Response Operations to support diplomacy
Vad innebär NRF för Sverige?
Uppgifterna vad detta kommer att innebära för Sverige och Försvarsmakten har divergerat allt i från att bara öva till att deltaga i NRF fullt ut. Men det mest sannolika är att vi likt Finland anmäler oss till NRF:s reservförband (Svensk lagomlösning) och därmed får möjligheter att deltaga i NRF:s övningar.
Enligt uppgifter i media så kan Sverige inledningsvis komma att anmäla minröjningsförband och luftövervakningssystem. Det skulle inte vara alltför orimligt att de förbandsenheter (minröjning) som varit i Afghanistan under en längre tid samt UndE 23 från luftvärnsregementet skulle vara det man avser att anmäla till NRF. Försvarsmakten ska inom kort lämna ett förslag till regeringen vad man föreslår ska utgöra det initiala bidraget.  På längre sikt kan det enligt uppgifter i media även bli aktuellt med fartyg, helikoptrar och stridsflygplan. Arméförband kan enligt samma källa tidigast anmälas 2017. Varför det är så vore givetvis intressant att få höra…
Rimligt är att Sverige som ett partnerland om riksdagen så beslutar då kan bidra även i den skarpa verksamheten. Men att Sverige ändå behåller rätten att själv bestämma om deltagande i insats trots att man har anmält förband till NRF. Det skulle av partier som Socialdemokraterna och Centern, som inte vill gå med i NATO fullt ut, säkerligen ses som att både ha kvar och samtidigt äta kakan. Men man ska givetsvis inte låta sig luras av detta då Sverige trots ett sådant engagemang ändå aldrig kommer att omfattas av artikel 5 (kollektivt självförsvar). Det skulle i praktiken innebära en än mer ensidig solidaritetsförklaring. Vi kommer genom NRF att bidra till skyddet av NATO-länder, men vi kommer inte att erhålla något skydd den dag vi själva verkligen behöver det. Hur dumt kan det bli innan Socialdemokrater och Centerpartister drar upp huvudet ur sanden och inser möjligheter i stället för att se svårigheter baserat på föråldrade ideal?
Framtida svenska marina bidrag till NRF?
Inom ramen för NRF finns fyra olika marina snabbinsatsstyrkor. SNMG 1 och 2 (Standing NATO Maritime Group) som består av större ytstridsfartyg (fregatter och jagare) samt SNMCMG 1 och 2 (sjöminröjningsgrupper). Det primära operationsområdet för respektive grupp 1 är östra delen av Atlanten och för de båda grupp två – Medelhavet.
För Marinens del är ett deltagande i SNMG1 i mina ögon helt uteslutet. Vi har varken fartyg av tillräcklig storlek eller är rätt bestyckade för att vara lämpade för den typen av uppdrag. Vi kan möjligen samöva med styrkan, men i en eventuellt skarp operation skulle våra fartyg vara mer av en belastning för en sjöstyrkechef än en tillgång. Detta grundar sig främst på brister som rör luftförsvarsförmåga där vi inte kan skydda andra enheter än det egna fartyget då våra fartyg saknar lv-robot efter att Anders Borgs genomförandegrupp strök dessa 2008. Huruvida fartygen kan skydda sig själva mot ett kvalificerat lufthot lämnar vi därhän då det dels inte tål att granskas öppet, dels har det tidigare varit föremål för diskussioner på otal andra platser och i media under flera års tid.  
Vad Marinen däremot skulle kunna deltaga med, och där man dessutom skulle kunna utgöra spjutspetsar inom NRF och SNMCMG1 är sjöminröjning. 

Marinens minröjningsfartyg av såväl Kosterklass som Spåröklass har under flera år visat sig vara i absolut toppklass när det kommer till minröjning i svåra vattenförhållanden likt de som råder i Östersjön. Efter moderniseringen av Kosterklassen har man dessutom fått ett egenskydd (arvegods från patrullbåtarna) som få andra minröjningsfartyg i dag har, vilket innebär att man kan uppträda i områden med begränsat (okvalificerat) lufthot utan att binda upp andra resurser i form av ”babysitters”.

Det är min fulla övertygelse att våra två minröjningsdivisioner utan problem skulle kunna gå rätt in i SNMCMG1 utan att behöva lägga en enda timme på att förbereda sig i annat än runt allmänt logistiska spörsmål.
Sammanfattning
Vad beskedet om NRF i praktiken kommer att innebära för Försvarsmakten återstår att se. Det lär inte vara osannolikt om det är enheter ur Ing2 i Eksjö och Lv6 i Halmstad som kommer att bli de första svenska bidragen som noteras på NRF listan. Vad som kommer därefter återstår att se.
Men man kan inte annat än reflektera över den nationella dumhet som råder runt detta. Nu tar vi ytterligare ett steg mot att enbart ge, samtidigt som vi inte kan kräva något tillbaka. NRF kommer inte att leda till att mantrat ”Sverige ska försvaras tillsammans med andra” blir verklighet. Trots NRF kommer vi stå ensamma när det blir skarpt läge.
Visst är det säkert bra att delar av Försvarsmaktens förband får öva med NATO och NRF, men vore det ändå inte av högre prioritet att återuppta försvaret av Sverige och nationella större övningar i första hand? Vore det inte på tiden att åtminstone börja prata i termer av att återuppta Försvarsmaktsövningar (FMÖ) där hela Försvarsmakten får öva tillsammans. Senast en sådan övning genomfördes var 1993 under övningen ORKAN.

Men det är klart, från Arméns sida kan vi i dag läsa på Armébloggen att man nu är glada att efter lång väntan kunnat genomföra övningar och stridsveckor på plutonsnivå och man förhoppningsvis ska kunna få öva på kompaninivå senare under hösten. Är det den organisationsnivån (pluton och kompani) man övar på inom hela Armén(?) så har vi sannolikt en lång väg att vandra mot en ny FMÖ? Av den anledningen vore det ytterst angeläget att prioritera de nationella övningarna före ett deltagande i NRF, åtminstone för större delar av Försvarsmakten. Det man i sammanhanget slås av är från vilket land det av en viss politiker myntade begreppet ”från en mycket låg nivå” härstammar från?

Om Marinen på sikt ska bidra till NRF så vore det mest lämpliga enligt min åsikt att anmäla våra minröjningsfartyg till SNMCMG1. Där hade vi levererat från första stund.
Bloggar: Sjätte mannen
Media: SvDSvD, DN, HD

Replik på Staffan Danielssons inlägg om Centerns försvarspolitik


Häromdagen gjorde jag en ansats att kortfattat försöka beskriva Centerns försvarspolitik vilket omfatade en historisk tillbakablick och därefter vad som i dag framgår i partiets försvarspolitiska program publicerat på dess hemsida. I går skrev partiets försvarspolitiska talesperson Staffan Danielsson en replik på mitt inlägg vilket är mycket glädjande. All heder åt Staffan som tar debatten med försvarsbloggarna, något som få andra gör, undantaget Allan Widman (fp). Jag respekterar givetvis Staffan Danielsson och hans partis ståndpunkt och åsikter fullt ut även om jag inte håller med i flera sakfrågor. Runt detta avser jag här återkomma till i en replik.


Jag avser att i denna replik fokusera på två huvudsakliga, och för en trovärdig försvarspolitik helt avgörande frågor, nämligen nationell försvarsförmåga och NATO. Till att börja med avser jag att diskutera synen vår nationella försvarsförmåga och Cenetrpartiets i mina ögon märkliga förhållningssätt till frågan.
Nationell försvarsförmågaI frågan om nationell försvarsförmåga skriver Staffan följande

”Centerpartiet vill ha ett tillräckligt starkt försvar som kan försvara hela vårt land, givetvis.”

Detta korta citat från Staffan Danielsson blir ytterst motsägelsefullt om man inte samtidigt verkar för en försvarsbudget som speglar denna oerhört höga ambitionsnivå! Min och många andras bedömning är dessutom att vi aldrig någonsin kommer att kunna uppbringa så stora ekonomiska medel till Försvarsmakten, inte ens om alla partier är överens i frågan, för att vi själva ska kunna försvara hela vårt land. Den tiden är förbi. Man bör i detta sammanhang alltid ha ”nyårslöftet” från ÖB med sig i bakhuvudet.

Vi kan försvara Sverige på en plats under högst en vecka. Detta tidigast 2019 under förutsättningar att de ekonomiska medel som krävs tillförs.

Om Staffan och hans parti på allvar menar att man vill ha ett så pass starkt försvar som kan försvara hela landet krävs aktiva åtgärder om inte trovärdigheten i ett sådant påstående ska urholkas fullständigt. Det kommer både att krävas omfattande ekonomiska tillskott, och vi måste utöver detta även skapa försvarsförmåga tillsammans med andra. Eftersom det trots allt bara finns en aktör som kan skapa försvarsförmåga på ett strukturerat sätt, där man tillsammans upprättar försvarsplaner är det givetvis dit vi måste vända oss. Denna aktör är NATO varför vi osökt kommer in på den frågan.



NATO
Man kan initialt göra en reflektion över hur de fyra Allianspartierna ser på frågan om ett NATO-medlemskap. Folkpartiet är som alla känner till för och nu har även Kristdemokraterna anslutit sig till den linjen. Moderaterna är för, men kommer inte att driva frågan aktivt så länge inte man får stöd från Socialdemokraterna i detta som i sin tur är kraftfullt mot. Centerpartiet har officiellt den mest märkliga inställningen. Man vill utreda frågan, men är samtidigt absolut motståndare till ett eventuellt NATO-medlemskap(!) Så ser det ut inom Alliansen där man tyvärr inte är eniga i frågan på grund av Centerns dubbla budskap och Moderaternas oförmåga. Går man utanför Alliansen och ser på vad övriga politiska partier anser i frågan, så möts man av ett massivt motstånd till NATO. 

Staffan tycker att Centerpartiets ståndpunkt där man verkar för att även i fortsättningen ska vara Alliansfria samtidigt som man förespråkar en utredning av vad ett NATO-medlemskap skulle innebära – är helt logisk. Jag håller fortfarande inte med.

Det är skulle i ett exempel kunna likställas med att ta följande ståndpunkt redan i förväg..

”Vi förespråkar en försvarsberedning som ska analysera framtidens behov av försvar, men vi tänker inte öka försvarsanslaget oavsett vad utredningen kommer fram till”

eller ännu mer jordnära..

I kväll ska vi i hela familjen sätta oss ner tillsammans och diskutera var vi ska resa på vår semester, fast bara så alla vet redan från början, vi ska inte genomföra någon resa”

Staffan du får ursäkta, men jag tycker fortfarande inte ert resonemang är logiskt. Anders Fogh Rasmussen uttryckte som bekant vid årets Folk&Försvar i Sälen att Sverige inte kan räkna med stöd från NATO i händelse av kris eller krig. Medlemsländerna hjälper varandra inom ram för den kraftfulla artikel 5. Då hjälper det inte att man är världens bästa partnerland, inte ens genom att ta det sista möjliga steget vi nu gör, d.v.s. att genomföra övningar med NRF. Det går liksom inte att komma NATO närmare än vad vi redan är utan att bli medlemmar. Detta behöver inte utredas, det är fakta.

Staffan hänvisar till att han vill se en förutsättningslös analys av vad ett NATO-medlemskap skulle kunna innebära likt vad Finland gjort, en så kallad ”vitbok”. Detta är sunt och helt i linje med vad undertecknad tillsammans med många andra förespråkar. Men frågan är om Finland redan innan man gjorde sin analys bestämt sig för att ett NATO-medlemskap aldrig kommer att vara aktuellt? Min bedömning är att våra finska vänner är klokare än så även om de efter analysen inte valt att gå vidare. Beslutet om att gå vidare eller inte, tar man efter en analys – inte innan analysen ens påbörjats. 
I sammanhanget är det dock mycket glädjande att Staffan själv skriver följande rader på sin blogg. 

Centerpartiets ingång är att en omvärldsanalys värd namnet, som t ex försvarsberedningen just har presenterat, ska beskriva verkligheten som den är, förutsättningslöst. Gör man inte det begränsas värdet mycket kraftigt. 

Den analys av Sveriges militära samarbeten, inklusive det med Nato, som Centerpartiet vill se, utgår naturligtvis från gällande verklighet, Sverige är militärt alliansfritt. Sedan bör Sveriges olika militära samarbeten, som betyder så oerhört mycket för vår säkerhet, noga gås igenom. Hur har de utvecklats, hur fungerar de idag och i vilken riktning bör de utvecklas framöver. Har t ex samarbetet med Nato blivit för närgånget och bör minska, eller är vi redan så nära Nato att ett medlemskap bör övervägas. 

När analysen gjorts har vi förhoppningsvis ett gediget underlag i denna fråga som då kan föras ut till en bred folklig debatt. Jag vet naturligtvis inte heller var denna debatt kommer att landa, men jag tycker det är mycket viktigt att den förs, och att den kan föras utifrån en gedigen verklighetsanalys! 

Idag tar Sverige ständigt allt närmare steg i ökat samarbete med Nato, utan någon större debatt. Både de som förespråkar fortsatt ständig alliansfrihet, eller de som vill se ett svenskt Natomedlemskap, borde bejaka att det verkligen är dags att Sveriges militära samarbeten analyseras.

Det är nu vi kommer till kärnan i ämnet. Centerpartiets syn och Staffans syn skiljer sig helt uppenbart åt. Staffan är till synes öppen för en seriös analys av frågan, och kan tänka sig att överväga ett NATO-melemskap om resultatet av analysen pekar åt det hållet.

Centerpartiets officiella linje är enligt webbsidan att ett medlemskap inte är aktuellt och att Sverige även i fortsättningen ska vara alliansfria. Detta har Centerpartiet på åtskilliga platser cementerat kraftfullt. Trovärdigheten runt frågan skulle däremot öka markant om Staffan tog med sig frågan hem till det egna partiet, kommer fram till vad är det man egentligen vill och därefter reviderar ståndpunkterna på sin webbsida så att de stämmer överens med de åsikter som partiets talesperson i försvarsfrågor uttrycker. I dag finns det en diskrepans däremellan som underminerar trovärdigheten.

Sammanfattning
Centerpartiet lägger fortfarande mer kraft på att förespråka internationella insatser än nationell försvarsförmåga vilket inte rimmar med utvecklingen i vårt närområde. Centern säger att vi ska ha ett starkt försvar samtidigt som man utan att opponera sig helt och fullt står bakom nuvarande alliansbudget som inte på något sätt medger det förstnämnda. Man vill utreda ett medelmskap i NATO samtidigt som partiets officiella linje är att vi ska fortsätta vara alliansfria.
Centerpartiet som parti levererar många oklara budskap utan egentligt innehåll i försvarsfrågan. Men trots detta så är det ändå glädjande att Staffan konstaterar att vi hamnat på efterkälken när det kommer till försvarsanslag och att det måste åtgärdas. Ett lite steg på vägen i rätt riktning. Men Staffan, det krävs mer än så och jag är helt övertygad om att du innerst inne egentligen håller med.
I frågan om de övriga partiernas utspel om ev utökad försvarsbudget inför nästa försvarsbeslut och vad som skulle krävas för att skapa en försvarsförmåga värd namnet i likhet med vad Fp och Kd önskar överlåter jag till kollegan Wiseman att diskutera senare under dagen.
Men oavsett innehåll, all heder till Staffan som tar debatten!

Almedalen: Centerpartiets dag

Centerpartiets dag i Almedalen. Från början var det inte alls planerat att skriva något inlägg om partiet och dess försvarspolitik av samma anledning som att Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte fick några inlägg. Men Centern är trots det intressant att granska, åtminstone ska vi skrapa lite på ytan. Otydliga budskap verkar tyvärr vara genomgående när det kommer till partiets försvarspolitik. 


Lite historik runt Centern och försvarsfrågan
För att förstå hur delarna hänger i hop så måste man backa tiden, och till vad som hände inför och hemma hos Maud Olofsson i den lilla byn Högfors i augusti 2004, och till det som pågick i kulisserna inför valet 2006. Förberedelserna för det som senare skulle bli Alliansen. Vid den tiden var alltså Maud partiledare och Eskil Erlandsson var partiets försvarspolitisk talesman tillika försvarsutskottets ordförande.

Det första Maud Olofsson tog upp vid dessa förhandlingar var försvarspolitiken. Olofsson ville inom detta område se en bred politisk uppgörelse som skulle innefatta alla de borgerliga partierna samt Socialdemokraterna. Göran Persson trodde dock att det skulle bli svårt att få med V och MP på detta. De fyra borgerliga partierna började skissa på en lösning som visade sig vara mycket svårt att komma överens runt. Moderaterna (innan de blev Nya) ville se ett utökat försvaranslag(!) Folkpartiet ville driva NATO-frågan. Maud Olofsson och Centern ville se en reducering av försvarsutgifterna, något hon till slut lyckades att få med övriga tre partier på.

Att komma överens i försvarsfrågan tycks så här i efterhand när man studerar vad som då pågick, ha varit en central fråga som var tvungen att klaras ut för att kunna gå vidare med de mer prioriterade politikområdena. Maud Olofsson hade tagit på sig rollen att försöka få med sig socialdemokraterna i detta och förde därför en dialog med dåvarande försvarsminister Leni Björklund(s) då hon ansåg att Alliansens överenskommelse runt försvarspolitiken låg mycket nära Socialdemokraternas linje. Leni Björklund var med på noterna.

När Maud Olofsson senare talade med Göran Persson i ärendet såg konverationen ut så här, återberättat av Olofssons själv i efterhand till TV4-journalisten Anders Pihlblad.

”- Jag gör inte upp med Moderaterna. Det kan jag inte.” 

”- Men Göran du blir ju historisk med en fempartiöverenskommelse, jag har fått Moderaterna att backa på att höja anslaget till försvaret!” 

Det blev ingen fempartiöverrenskommelse och heller inget utökat försvarsanslag. Och på den vägen har det som bekant fortsatt. Vi kan med detta konstatera att det var Centerpartiet och INTE Moderaterna som satte försvarsfrågan långt ned på agendan när Alliansen bildades. Försvarsanslaget skulle få stå tillbaka till förmån för Alliansens vallöften om andra saker. Att Moderaterna sedan blev ”Nya” och fortsatte på Centerpartiets väg med hög fart utför ruinens brant är en helt annan historia.

Inför riksdagsvalet 2010…
…så gav Centern ut en skrift med namnet ”Centerpartiet leder landet” där man kan läsa följande om partiets syn på försvarspolitiken i några väsentliga utdrag.

Vallöften:

  • En nationell strategi för deltagande i internationella insatser bör antas. 
  • Ökat deltagande i internationella insatser. 
  • Straffbestämmelserna i lagen om totalförsvarsplikt bör upphävas. .

Genomfört:

  • Budgetanslaget för internationella insatser har nästintill fördubblats jämfört med när Alliansregeringen tillträdde. 
  • Försvarets materielförsörjning har effektiviserats avsevärt. Genom att minska kostnaderna för materiel har regeringen kunnat stärka förbandsverksamheten och öka anslaget för internationella insatser. 
  • En nationell strategi för internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet har införts. 
Inte på något ställe kan man läsa om vikten av nationell försvarsförmåga. Inte på något ställe verkar man för ett utökat försvarsanslag. Det man uteslutande fokuserar på är internationella insatser samt att man även vill reducera kostnaderna för försvarsmateriel och överföra dessa medel till internationella insatser. 
Facit på detta har vi idag klart för oss, och vi står nu med ett icke finansierat materielberg som omfattar långt över 30 miljarder kronor. Snart en hel försvarsbudget (år).


Försvarspolitiskt morgonpass

Centerpartiet hade sitt morgonpass redan första dagen, dvs i måndags där partiets nuvarande försvarspolitiske talesperson och ledamot i försvarsutskottet Staffan Danielsson deltog tillsammans med CUF-ordföranden Hanna Wagenius deltog. Den sistnämnda fick börja sin beskrivning av sin syn på försvarspolitiken och var glädjande mycket påläst och statsmannamässig i sitt anförande. Ett uttryck jag särskilt noterade var att hon ansåg att ”försvaret inte ska agera budgetregulator.” Klokt! 

Man kan definitivt konstatera att Wagenius var betydligt skarpare, med egna ideologiska åsikter runt försvaret än vad partikollegan Danielsson gav uttryck för. Danielsson var tyvärr relativt slätstruken i sitt anförande och konstaterade torrt att Centerpartiet stod bakom Alliansens försvarspolitik, att försvarsberedningens rapport är mycket bra samt att Centerpartiet vill se breda politiska uppgörelser i försvarsfrågan. Danielsson utryckte även att han vill se en analys rörande ett NATO-medlemskap. Mer om Centerpartiet och NATO längre ned i detta inlägg. Se för övrigt morgonpasset i sin helhet i klippet längst ned i inlägget.

Försvarspolitiskt program
Som sig bör så måste man givetvis även titta på vad partiet skriver på officiell plats här och nu. Man skriver där följande om vad man vill med försvarspolitiken.

Centerpartiet vill:

  • ha ett väl fungerande insatsförsvar som kan hantera olika slags krissituationer, både i Sverige och i utlandet.
  • slå vakt om de frivilliga ideella insatserna inom totalförsvaret för att medborgarnas delaktighet ska finnas kvar, till exempel inom Hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna.
  • att den civil-militära samverkan stärks. Arbetet med civil krishantering inom ESFP (Europeisk Säkerhets- och Försvarspolitik) bör stärkas.
  • Att EU:s snabbinsatsgrupper om de inte reformeras bör avvecklas och ersättas med ett annat system som ger möjlighet till snabba insatser.

Man anser även att Sverige ska ta större ansvar i internationella insatser. ”Genom att främja fred och säkerhet i andra länder bidrar vi också till att öka vår egen säkerhet”.

Partiet skriver också att ”Insatsberedskap i kombination med en stark teknisk utveckling och avancerade vapensystem gör tillsammans med starkt begränsade resurser att samarbeten med andra blir alltmer viktiga. Centerpartiet vill särskilt stärka det försvarspolitiska samarbetet inom den nordiska kretsen.”

Givetvis vill man få in miljöfrågan i försvarspolitiken. och anser därför att försvarets miljöpåverkan måste minska. ”Förutom de rent miljömässiga aspekterna finns andra fördelar med ett bränslesnålt försvar som i ökad utsträckning använder sig av förnybar energi. Mindre bränsleförbrukning innebär mindre beroende av sårbara bränsletransporter.”

Klickar man på länken till partiets syn på NATO blir man minst sagt förvirrad. Där står klart och tydligt att ”Sverige är militärt alliansfritt och medlemskap i NATO är inte aktuellt.”

På samma sida i frågan runt NATO vill Centern:

  • öka Sveriges insyn och inflytande i de delar av NATO-samarbetet där vi deltar.
  • inte att Sverige ska bli medlem i NATO, men att vi fortfarande ska samarbeta med organisationer som verkar för fred, exempelvis FN, EU och NATO.
  • utveckla det idag bristfälliga samarbetet mellan EU och NATO.
  • att Sveriges nuvarande militära samarbeten analyseras inför nästa försvarsbeslut. Frågan om ett NATO-medlemskap bör vara en del av denna analys som rimligtvis utförs av den tillsatta försvarsberedningen.
Här kliar man sig i huvudet och undrar hur partiet tänker?

Den ena frågan man funderar över är givetvis varför man vill utreda militära samarbeten med NATO samtidigt som man på flera ställen tydligt skriver att ett medlemskap i NATO inte är aktuellt? Samtidigt som man uttrycker dessa motsägelsefulla viljorna vill man också öka Sveriges insyn och inflytande i de delar av NATO där vi redan samarbetar…..  Kommentarer runt detta känns något överflödiga.

Klickar man vidare hos Centern så hittar man en helt egen sida som heter Alliansfrihet. Där blir saken om än ännu märkligare då det där framgår att Centerpartiet vill:

  • att Sverige ska vara fortsatt militärt alliansfritt
  • att Sveriges nuvarande militära samarbeten analyseras inför nästa försvarsbeslut. Frågan om ett NATO-medlemskap bör vara en del av denna analys som rimligtvis utförs av den tillsatta försvarsberedningen.
Sammanfattning
Centerpartiets förhållningssätt till NATO-frågan blir på något sätt central i sammanhanget. Vet partiet ens vad man vill? Är det olika personer som har författat de olika punkterna i partiprogrammet? Lyssnar man å ena sidan på Staffan Danielsson, å andra sidan läser på webben kan man nästan få känslan av att det är Staffan ensam som driver på att man ska analysera detta i ett ärligt syfte? Partiet verkar till skillnad från honom vara mycket tydlig med detaljerna runt detta, d.v.s. att ett NATO-medlemskap inte alls är aktuellt. Högst oklart med andra ord. Här skulle Centerpartiet tjäna på att vara tydliga i sitt budskap. Vad vill man egentligen?

Värt att notera är också att partiet i dagsläget inte aktivt verkar för ett ökat försvarsanslag utan sitter nöjda med Alliansens nuvarande försvarspolitiska linje. Man tar inte heller i sitt program med ett enda ord upp frågan om vår nationella försvarsförmåga. Något som är mycket oroväckande

Den entydiga men oroväckande bilden är att man egentligen inte har en egen försvarspolitik. Att inte Annie Lööf nämnde något om detta politikområde under sitt tal är därför inte särskilt förvånande.

I skrivande stund…
…så levererar Hallandspostens Csaba Bene Perlenberg ytterligare en oerhört läsvärd intervju med Hanna Wagenius. Jag får efter att ha läst den intervjun ännu mer vatten på min kvarn när det kommer till Wagenius ”statsmannamässiga” förhållningssätt och approach till försvarspolitiken. Man kan konstaterar att om CUF och hanna Wagenius fått överta ansvaret för partiets försvarspolitik så hade verkligheten blivit lite ljusare och betydligt tydligare. Läs intervjun!

Här nedan kan försvarspolitiskt morgonpass med Centerpartiet ses i efterhand.
Your browser does not support iframes.

Länkar: DN, DN, SvD, SvD, AB, AB

Almedalen: Folkpartiets dag

I dag är det en liberal dag i Almedalen. Folkpartiets alldeles egna dag. Den som följer försvarspolitiken på regelbuden basis vet givetvis att Folkpartiet är ett av få partier som under en lång tid haft försvarspolitiken högt upp på den interna agendan vilket vi givetvis kan glädjas åt. Tyvärr har man olyckligt kohandlat bort detta under de senaste åren när man prioriterat samarbetet i Alliansen före försvarspolitiken. 

Ur försvarspolitiskt perspektiv inleddes dagen som vanligt med ett morgonpass hos Försvarspolitisk Arena som för övrigt ska ha en stor eloge för sitt arrangemang med mängder av högaktuella ämnen på agendan och de riktigt intressanta föreläsarna och pålästa moderatorer. Bra jobbat alla inblandade!

På plats skulle Allan Widman ha varit, men som av någon oklar anledning ersattes av partiets Carl B Hamilton, en annan erfaren herre som också är mycket engagerad i försvarsfrågan på olika plan. Tillsammans med honom fanns även LUF-ordföranden Linda Nordlund. Seminariet kan ses i sin helhet längst ned i inlägget. Hamilton uttryckte i sina inledande ord stark oro för utvecklingen i Ryssland och belyste att partiet ser EU som en viktig aktör. Linda Nordlund i sin tur tog direkt upp frågan om ett NATO-medlemskap och att LUF anser att man i stället för att utreda, omedelbart ansöker om medlemskap. Hon uttryckte precis som Hamilton stor oro för utvecklingen i Ryssland och deklarerade mycket glädjande att hon ansåg att försvarsanslaget måste ökas till 1,5% av BNP och därefter ökas ytterligare till NATO-nivån 2%. Något som Hamilton riktigt rättade att det inte längre är ett krav och att set är väldigt få länder som kommer upp i den nivån. Nordlund uttryckte däremot besvikelse över att det egna partiet inte driver frågan om cyberhot/cybersäkerhet hårdare.

Som vanligt i dessa partirelaterade inlägg så ska vi även översiktligt titta på vad partiet driver för linje när det gäller försvarsfrågan och vad man vill med försvarspolitiken enligt partiprogrammet.


I stora drag vill Folkpartiet se följande utveckling för försvaret

  • Man vill att Sverige ska ansluta sig till NATO
  • Armén ska kunna sätta upp fem mekaniserade brigader organiserade kring 280 Leopard-stridsvagnar och cirka 550 stridsfordon 90.
  • En av armébrigaderna ska vara baserade på Gotland. Övriga i Boden, Revinge, Skövde och Stockholm enligt nuvarande struktur.
  • Man vill att RBS-23 ska förbandssättas och att RBS-77 vidmakthålls så länge som möjligt och därefter ersättas, i första hand av RBS-23.
  • Flygvapnet ska bestå av 100 stridsflygplan JAS
  • Man vill färdigställa Visbykorvetterna och utrusta dessa fullt ut
  • Man vill återuppsätta ett rörligt kustrobotbatteri (motsv RBS-15KA) främst avsett för Gotland

När det kommer till personalfrågan så vill man att försvarets insatsförband ska bestå av en mindre andel heltidsanställda och en större andel kontraktsanställda. Även de som varit heltids-/kontraktsanställda ska stå kvar som krigsplacerade ett antal år efter avslutad tjänst.

    Synen på utvecklingen i näromrdet och framtida försvarsanslag

    Partiet anser för övrigt att den säkerhetspolitisk utvecklingen är osäker både i vårt närområde och övriga delar av världen. Den politiska utvecklingen i Ryssland är allvarlig och går åt fel håll. Det måste leda till konsekvenser för Sveriges försvarsförmåga. Allan Widman har för övrigt skrivit en avvikande 
    Folkpartiet uttrycker tydligt och glädjande att det i samband med nästa försvarsbeslut pekar på att det svenska försvaret och försvarsanslaget behöver stärkas!

    Ovanstående är hämtat från partiets program från maj 2010. För att få en mer dagsaktuell bild av hur partiet ser på försvarspolitiken så kan man med fördel läsa ett av partiledaren Jan Björklunds nyhetsbrev daterat februari 2013.

    Försvaret måste kunna skydda Sverige 

    Folkpartiet tillsätter i dag en försvarspolitisk grupp under ledning av riksdagsledamoten Allan Widman. Syftet är att ta fram ett underlag för partiets ställningstagande inför 2015 års försvarsbeslut. 

    Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning, även i Östersjö-området. 

    Sverige fattar försvarsbeslut ungefär vart femte år. Syftet är att inför varje nytt beslut kunna läsa av utvecklingen i omvärlden och göra eventuella förändringar. Folkpartiet har medverkat till att under 1990-talet sänka de svenska försvarsanslagen mot bakgrund av att kalla kriget tog slut och Sovjet bröt ihop. Det var rätt bedömning då. I 2009 års försvarsbeslut medverkade vi till en stark fokusering på internationella insatser. Vårt parti är lika ansvarigt som andra för de avvägningar som hittills gjorts. Men vi bör vara självkritiska. 

    Mot bakgrund av utvecklingen i Ryssland behöver den svenska förmågan att skydda vårt eget land återigen stärkas. Vi ska samtidigt fortsatt ha höga ambitioner att delta i internationella insatser för att bevara eller skapa fred. 

    Konkret har jag i några intervjuer pekat på tre aspekter av det svenska försvaret som särskilt kan behöva stärkas; vi bör återigen kunna organisera brigader genom att kunna mobilisera reservister, vi kan behöva stärka luftförsvaret med kvalificerat luftvärn och det var ett misstag att helt avmilitarisera Gotland. Men såväl fp-arbetsgruppen som försvarsberedningen bör naturligtvis göra en bredare och djupare belysning av en lång rad delfrågor. 

    Min bedömning är att en stärkt svensk försvarsförmåga sannolikt kräver ökade ekonomiska ramar för försvaret. Detta blir en fråga för avvägning i 2015 års försvarsbeslut. Fram till dess gäller det nuvarande försvarsbeslutet med dess ekonomiska ramar. Som jämförelse kan nämnas att Norge, med rödgrön regering, nu ökar sina försvarsanslag mot bakgrund av den ryska upprustningen i Ishavet.
    En parlamentarisk försvarsberedning har tillsatts med representanter för alla riksdagspartier. Ambitionen bör vara att fram till 2015 hitta en bred parlamentarisk bas för en starkare svensk försvarsförmåga.

    / Jan Björklund 


    Sammanfattning

    Folkpartiet har höga ambitioner jämfört med nuvarande läge. Partiet ser allvarligt på utvecklingen i Ryssland. Man vill bland annat därför ansluta sig till NATO omgående och ser behov av ett utökat försvarsanslag. Lite olyckligt ser man en stor tyngdpunkt på Armén i partiets program, och det är inte ett konstaterade bara för att detta är en marinpräglad blogg, utan också för att man inte verkar se vikten av ett skalförsvar. Ingenting nämns om exempelvis utvecklingen av ubåtsvapnet eller för den delen av Flygvapnet. man vill behålla det som finns i dag, varken mer eller mindre. Man föerspråkar inte heller någon utveckling/utökning av antalet ytstridsfartyg vilket är anmärkningsvärt med hänsyn till att vi i dag knappt har någon flotta kvar. Ingenting nämns heller om amfibiesystemet. Har Folkpartiet glömt bort Marinen?

    Det positiva är att man värnar hårt om vår strategiskt viktiga ö Gotland och dess försvar, något som i dag inte alls existerar. Kan vi dessutom övertyga Folkpartiet och Allan Widman om att ett skalförsvar är helt avgörande för Sveriges del tillsammans med en NATO-anslutning. Skalförsvaret har fördelen att det i sin natur är krigsavhållande. Skulle Sverige ändå bli angripet så kommer detta skalförsvar, som i huvudsak utgörs av Flygvapnet och Marinen, förhoppningsvis hålla en angripare stången till dess att hjälp (NATO) anländer.

    Oavsett vad så är Folkpartiet ett av få partier man kan räkna med inom försvarspolitiken. Detta under förutsättning att man i fortsättningen låter bli att kohandla bort detta så viktiga område.


    Media: SvD, SvD, DN, AB, AB, SVT
    Bloggar: Sjätte mannen
    FP länkar: FP försvarspolitiska program, Björklunds brev

    Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet
    Your browser does not support iframes.

    Gästinlägg: Få färger på paletten


    Publicerar i dag ett mycket läsvärt gästinlägg signerat McBenke runt de senaste turerna i försvardebatten med fokus på händelserna Almedalen. Mycket nöje! / Skipper

    ————————————————————————

    Almedalsveckan har strax passerat för oss försvars- och försvarspolitikintresserade. Jag tänkte dra några korta reflektioner som även dykt upp på andra bloggar och twitter, men som så här långt har fastnat i huvudet på mig. Den vaksamme har kanske noterat att ett visst lingo politicus verkar har upprepat sig. Från Försvarsmaktsledningen var tonen denna gång ej så konfrontativ mot den politiska diton, och det var tydligt att man istället valde att fokusera på att framhålla det Försvarsmakten gör här och nu. Skälen till detta har framförts på andra bloggar och twitter.

    ÖB talade gärna (nu även på instagram) om hur han känner stolthet över det Försvarsmakten uträttar både i närområdet och i insatser längre bort. Ett värdeord som även Infodirektör Erik Lagersten använt på sociala media. Chefen LedS Jan Salestrand tog även tillfället att på ett seminarie påpeka att det var viktigt att inte svartmåla verksamheten utan fokusera på det positiva som uträttas. Så långt gott och väl. Att inför ett för myndigheten så stort evenemang som Almedalen koordinera budskap och medieträning kan nog bara anses professionellt. Fast när även den moderate riksdagsledamoten och medlemmen i försvarsutskotten Johan Forssell använde orden att det bara målas i olika nyanser av svart börjar en trend märkas. Även ett departementsråd i försvarsdepartementet med bakgrund i Försvarsmakten använde termen svartmålning. Carl Bildts numera klassiska twitter-skäll på författaren Lars Gyllenhaal om att han inte skall svartmåla när han påpekade att Sverige inte har något artilleri, sitter även kvar i bakhuvudet.

    Wiseman har ju förtjänstfullt beskrivit detta i ett inlägg i veckan med tillhörande insiktsfulla kommentarer.

    Utan att vara konspiratorisk kan man dock konstatera att det i tid och rum ungefär samtidigt talats om svartmålning i alla fall. Vem är då detta budskap riktat till? Ja försvarsbloggare som Skipper vars plats jag lånar är ju en kategori. Även den numera ganska stora skara av försvarsintresserade twittrare kan säkert vara en annan. Ingen vill ju vara en svartmålare eller negativ gnällare. Syftet med epitetet är säkert en ryggradsreflex mot avslöjande av egna pinsamma svagheter i argumentation eller påpekanden om att kejsaren är naken. För nakna kejsare kommer att avslöjas i debatten på bloggar och twitter. Själva dynamiken på twitter är till sin natur sådan att om ett politiskt påpekande inte håller faktamässigt eller logiskt kommer det alltid någon med kunskap och insikt och ifrågasätter – direkt till den ursprunglige avsändaren.

    För den ovane politikern eller makthavaren kan detta förstås ses som mycket irriterande och besvärligt. Reaktionerna blir således blandade som t ex hos moderaternas officiella försvarskonto @moderatförsvar som konsekvent aldrig svarar på motfrågor eller som i exemplet med Carl Bildt ovan.

    I försvarsfrågor kan ju den säkerhetsmedvetne tänka att här är det ett problem med att eventuellt sekretessklassad information fritt diskuteras och kastas fram och tillbaka mellan okända individer i syfte att bevisa sina teser. Min erfarenhet är att så inte blivit fallet utan att det fungerat mycket väl samt att säkerhetsmedvetandet är högt. Förklaringen ligger i att de flesta som aktivt deltar i debatten är mycket initierade och verkar välutbildade i frågan. Skälet kan säkert vara att många aktiva är anställda eller före detta anställda i Försvarsmakten och hjälps åt till att hålla debatten på rätt nivå. En av sociala mediers stora styrkor.

    Varför är då debatten om försvarsfrågan så stark i sociala medier och vad vill alla egentligen? Enligt mig så är ett av skälen bland annat den inneboende lojaliteten mot försvaret hos främst officerare. Mediet är dessutom lättillgängligt. Varför kan lojalitet då ta sig uttryck i kritik mot politiker och försvarsmaktsledning. Enkelt uttryckt brinner många officerare för sitt jobb. Och precis som ÖB önskat är många oerhört stolta över sitt yrke och vad som görs varje dag på skjutfält, i stridsfordon i Afghanistan, i kuling på ett havsövervakningspass i södra östersjön, i garnisonsvakten på T2 en torsdagkväll, i vårdhallen på P7 eller svettandes i flygoverallen på ett dammigt flygfält i Mali. Men att bara vara stolt och bara göra precis exakt vad som krävs går ofta mot officerens natur. Man vill göra mer. Man vill göra det bättre och främst vill man tas på allvar av högre chefer om man har konstruktiv och insiktsfull feedback på hur förbättringen skall gå till. När man förbättrat vill man sedan jobba lite till på att ytterligare göra det än bättre. Detta är en av de starka krafter som driver Försvarsmakten varje dag. En kraft som rätt använd gör storverk och borde ligga i alla chefers och ledares intresse att förvalta när så svåra uppgifter som Försvarsmaktens skall utföras.

    När skillnaden mellan alla dessa individers uppfattning om tillståndet i myndigheten skiljer sig från till exempel en politikers, känner man med ovan nämnda lojalitet med sin uppgift en vilja att ta debatten konstruktivt. Särskilt när det uppfattas som om ingen annan, varken journalister eller andra kunniga gör det. Detta i kombination med en viss mognad och oräddhet med att sticka ut näsan, gör säkert att man tar steget.

    Jag kan tänka mig att en del chefer och politiker inte alls ser fördelarna med detta. Jag skulle dock vilja hävda att så länge debatten hålls på den höga nivå den gör idag kommer detta vara någonting som gynnar Försvarsmaktens utveckling och samhällsdebatten i stort. Det krävs integritet och ledarskap för att uppmuntra detta från chefer. Det kommer också att stärka stoltheten över att Försvarsmakten lever upp till sin numera något avsomnade devis Öppenhet, Resultat, Ansvar (ÖRA).

    Jag är stolt över att jobba i Försvarsmakten och jag vill den allt väl. Jag vill att vi skall bli bättre. Jag vill att vi skall få så bra förutsättningar som möjligt att kunna utföra våra svåra uppgifter. Jag är dock inte nöjd med att svepande implicit bli inräknad bland några som svartmålar när så inte är fallet. Jag debatterar och deltar för att jag inte nöjer mig med faktafel och skönmålning, men jag vill samtidigt bidra på ett säkert och konstruktivt sätt.

    Och ja ÖB, jag är stolt – men inte nöjd. Jag vill mer.

    Jag tar härmed tillfället att sno en devis från det sedan länge hädangångna fartyget HMS Starkodder och hoppas att det tolkas som konstruktivt och målat i ljus färg:

    Aldrig nöjd!


    / McBenke

    Patrullbåten HMS Starkodder som tillsammans med övriga systrar olyckligt utrangerades i förtid. Fartyget förde devisen ”Aldrig nöjd” i röd runskrift på däckshuset. En devis som inte på något sätt står i motsats till att man är stolt över det man gör och vad man kan. Minst sagt tänkvärt!
    ——————————————————————————-
    Gästinlägg är alltid välkomna på bloggen. Är du intresserad av att skriva ett eget gästinägg? Ta kontakt med Skipper genom knappen ”kontakt” här ovan. / Skipper

    Almedalen: Moderaternas dag


    ”Försvaret är nu en intern strid inom Moderaterna”


    Ja den rubriken kan man i dag läsa i Dagens Nyheter på Moderaternas egen dag i Almedalen. Förvånande? Nej, inte särskilt! Att Moderaterna, det regeringsbärande partiet som dessutom innehar försvarsministerposten ska få ett eget inlägg i dag är en självklarhet. Moderaterna har dessutom med sin återkommande skönmålning av Sveriges försvarsförmåga varit föremål för många och långa debatter i olika forum under året. Så låt oss titta på Moderaternas dag i Almedalen ur ett försvarspolitiskt perspektiv.

    Till att börja med, Fredrik Reinfeldt är en statsmannamässig statsminister med pondus. Det visade han i sitt tal i Almedalen under kvällen. Han tillsammans med Anders Borg har lotsat Sverige på ett föredömligt sätt genom en tid där övriga länder gått på knäna. Det kan man aldrig ta i från dem. I det större sammanhanget står Moderaterna för en sund politik förutom inom ett viktigt område – försvars- och säkerhetspolitiken. Inte heller med ett enda ord nämnde han dessa politikområden i sitt tal i dag vilket tydliggör hur långt ner på listan försvarspolitiken befinner sig.

    Moderaterna har gått från att vara det parti där alla som värnade om ett starkt försvar tidigare röstade på. Man hade en stor majoritet av officersskaran med sig då alla visste att partiet prioriterade försvars- och säkerhetspolitiska frågor högt. Men inför valet 2006 skulle Moderaterna förnya sig. Ut med det gamla och in med det nya. Helt plötsligt står nu partiet i svensk politik med den mest märkliga syn på försvarspolitiken man kan tänka sig. Man spelar nu i samma division som Miljöpartiet. Till och med Vänsterpartiet verkar greppa vissa sammanhang bättre än vad Moderaterna gör. Ett tydligt sådant är frågan om försvaret av Gotland som avhandlas i dagens SvD där Moderaterna inte alls kan förstå varför man bör ha ett försvar på Gotland. Men Vänsterpartiet har förstått varför. Världen är upp och ned…

    Dagen inleddes med ett försvarspolitiskt morgonpass där försvarsutskottets representant Cecilia Widegren och MUF:s Erik Bengtsbo representerade partiet. Att MUF-ordföranden övat in alla mantran från Modeternas försvarspolitiska floskellista var alldeles uppenbart. Cecilia Widegren levererade samma gamla upprepningar om att Moderaterna stärker vår försvarsförmåga mm. mm. Tyvärr fanns inte tid för några frågor efteråt, så Skippers insända fråga som löd ”Cecilia Widegren påstår ofta att försvarsförmågan är bättre nu än för 20 år sedan – det vore intressant om Widegren kunde utveckla och förklara detta påstående?” Tyvärr hanns den inte med. Det hade varit mycket intressant att höra det svaret, om det ens finns ett svar?

    Där vi ändå är inne på Moderaternas retorik så har jag roat mig med att titta på vad som står i Moderaternas kommunikationsplan under rubriken ”vårt språk”. Där kan man finna följande mening bland många andra.

    Vi låter bli att gå på autopilot med invanda begrepp, i stället uttrycker vi oss framåtlutat med värme och överraskande öppenhet. Vi är aldrig distanserade och grått politiskt korrekta, vi talar med väljarna, inte för dem.

    Just detta är i sammanhanget rätt komiskt då Moderaternas språk inom försvarspolitiken under de senaste åren uteslutande baserats på invanda och förutbestämda begrepp. Man har bara slagit på autopiloten och kört på invanda och inövade mantran. Alla känner igen begrepp som att allt Ryssland gör sker ”från en mycket låg nivå”. Hoten, ja de är självklart ”gränslösa, komplexa och oförutsägbara”. Något som alltid ska mötas med ett mer ”flexibelt, tillgängligt och användbart” försvar.

    För att fortsätta på ämnet språket så har Moderaterna under Almedalen fokuserat på att bemöta kritiken mot partiets sätt att skönmåla läget inom Försvarsmakten och det egna partiets förehavanden inom försvarspolitiken. Detta har man gjort genom att i stället börja använda ordet svartmålning. Även tidigare NBF-generalen Michael Moore, numera på försvarsdepartementet har gjort det. Det man avser är givetvis debatten som bland annat drivs här på försvarsbloggarna. Johan Forssell (m) uttryckte under gårdagen på ett seminarium att han anser att ”allt målas i olika nyanser av svart”. För att bemöta det påstående vill vi gärna lyfta fram en kommentar publicerad i går hos kollegan Wiseman signerat den alltid lika knivskarpa ”teaterdirektörern”

    ”Jag kan dock konstatera att det nästintill är omöjligt att svartmåla eller komma med annat än riktiga fakta inom bloggvärlden. Det finns alltid någon som har de exakta siffrorna och senaste uppdateringen. Denne hör snart av sig!”

    Mer sanning än så kan man knappast skriva på tre rader. Därmed kan man hoppas på att slippa behöva prata i målartermer, och i stället beskriva saker för vad de är framöver. Det borde även gälla Moderaterna. Men redan i dag slirade försvarsminister Karin Enström på sanningen. Åtminstone så ville hon inte hålla med om den sanning som målades upp genom ett påstående från publiken om att man inte längre genomför kvalificerade övningar i högre förband inom Armén (inte på brigadnivå och knappast på bataljonsnivå heller). Den bilden delade inte Enström. Man kan undra hur svårt det kan vara att hålla sig till sanningen? Det är inte särskilt svårt att kontrollera detta, särskilt inte för en försvarsminister.

    För tre år sedan författade Moderaternas dåvarande försvarskommité en skrift som heter ”blå tankar om framtidens försvar”. Den skriften beskriver hur Moderaterna där och då för tre år sedan såg på försvarspolitiken. Några nyckelpunkter är att försvarsanslaget måste ökas och att man aktivt ska verka för ett NATO-medlemskap. Begreppet ”mycket låg nivå” används inte i beskrivningen av Ryssland kan man särskilt notera. Tvärtom såg man till synes mer allvarligt på utvecklingen Ryssland 2010 än vad försvarsvarsberedningen gör i sin senaste rapport trots att det sedan dess skett åtskilliga saker som förstärker detta. Det komiska i det hela är att ingen av de sex ledamöterna som skrev rapporten längre är kvar i försvarsutskottet eller inom försvarspolitiken. En av dessa är Rolf K Nilsson som i dag kraftfullt ifrågasätter sitt egna partis nuvarande försvarspolitik. Den enda som är kvar inom försvarspolitiken är Karin Enström – i dag försvarsminister med en annan agenda än vad hon då stod för. Skriften är för övrigt bortplockad från Moderaternas webbsida.

    Moderaternas försvarspolitik då, ja den behöver inte beskrivas genom att titta i något partiprogram, för det är som bekant Moderaternas försvarspolitik som är den nu rådande. Oavsett om man formellt sett har stöd från KD och FP så är det helt uppenbart att dessa partier inte längre kan förlika sig med Moderaterna inom politikområdet. När det kommer till Centern så har man som vanligt numera ingen tydlig linje eller vilja. Därför stödjer man Moderaterna utan att ifrågasätta särskilt mycket.

    Moderaternas försvarspolitik kan sammanfattas med två enkla ord.
    Skönmålning och Underfinansiering.
    För så det oavsett vad Widegren och Enström försöker göra sken av. Moderaterna har i det stora hela en sund politik, men inom försvarsområdet är hålen och sprickorna avgrundsdjupa. Men än är det inte för sent för Moderaterna att göra något åt detta. Men då måste man städa upp i den Moderata försvarskommitén och byta ut de individer som förbrukat sitt förtroende hos väljarna. Där bör man istället placera lite tyngre och etablerade namn. Personer som skulle kunna återskapa det som under ett antal år nu fullständigt raserats. Men det viktigaste av allt är givetvis att såväl partiledare (Reinfeldt) som finanschef (Borg) börjar intressera sig för frågan, annars kan ingen förändring ske.

    Om man ska tro på DN så har försvarsfrågan så som inledningen i detta inlägg beskriver skapat en intern strid inom partiet. Just detta kanske är den förlösande faktorn som till slut kommer att få partiets försvarspolitik på fötter igen och att man slutar att behandla försvarsfrågan som ett särintresse. Hoppet är det sista som överger människan!

    Media: DN1DN2DN3DN4SvDSVT1SVT2SR
    Bloggar: Rolf K Nilsson, Sjätte mannen 1, 2, Johan Westerholm, Wiseman

    Se Försvarspolitisk Arenas morgonpass med Moderaterna här nedan
    Your browser does not support iframes.
    Se debatt med försvarsminister Karin Enström om personalförsörjningen här nedan
    Your browser does not support iframes.

    Upptagning från Moderaternas eget säkerhetspolitiska seminarium

    ÖB:s förändrade retorik?

    ÖB intervjuas av SVT efter landning på Visby flygplats (Foto: Försvarsmakten)


    Det här inlägget påbörjades redan efter intervjun med ÖB på måndag eftermiddag. En mycket bra intervju under ledning av Annika Nordgren Christensen arrangerad av Försvarspolitisk Arena. Man kan inte annat än gilla Sverker Göranson som person. Han är sympatisk men samtidigt kärv. Han har gått från att under inledningen av sitt ämbete som ÖB upplevas som mycket osynlig till att bli en synlig, delaktig och omtyckt överbefälhavare bland sina anställda.

    Under det senaste året har hans position som Försvarsmaktens chef stärkts ytterligare då majoriteten av alla försvarsmaktsanställda upplever att han på allvar har tagit kampen för att beskriva bristerna i vår försvarsförmåga för såväl politiker som svenska folket. Det har inneburit att ÖB ingjutit förhoppningar om att försvarsfrågan nått en vändpunkt där man sannolikt varit ända nere på botten och vänt och att det nu bara kan bli bättre. En vändpunkt där politikernas syn (läs moderaternas) på Försvarsmakten som ett särintresse nu har tvingats till att se försvarsfrågan som det allmänintresse det faktiskt är. En förändring som har sin grund i att en mycket aktiv försvarsdebatt har hållits vid liv under det senaste året. Detta till stor del tack vare Sverker Göranson! Inför Almedalen 2013 var det därför som upplagt för att en saklig försvarsdebatt skulle kunna vidmakthållas på en hög nivå om ÖB fortsatte att leverera konkreta lättbegripliga sanningar likt tidigare, något som bevisligen erhåller stor uppmärksamhet.

    ÖB har vid det här laget redan hunnit att göra minst fyra offentliga framträdanden och analysen från oss hobbyanalytiker är relativt entydig. Något har hänt! Den skarpa retoriken från förra årets upplaga av Almedalen och från nyårsintervjun med Mikael Holmström finns inte där längre. Den så tydliga ambitionen att ge politikerna ”den bästa bedömningen av läget inom Försvarsmakten” d.v.s. den ofriserade sanningen verkar inte längre finnas där, åtminstone inte sett utifrån. Den vassa men sakliga ÖB fostrad i pansartrupperna har helt klart tonats ned, eller självmant tonat ned sig själv.

    Vissa anser nog att detta är av godo, framför allt för att inte hälla mer isbitar i den påstått frostiga relationen mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Men merparten av de personer man talar med om detta tycker det är djupt oroväckande att vi nu ser en betydligt mjukare approach i allmänhet, och där mediastrategin inför årets upplaga till synes är en helt annan än tidigare.

    För att försöka förklara detta så kan vi ta några konkreta exempel:

    • ÖB tar inte upp ämnet ”försvarsbudget eller brist på pengar” till debatt på egen hand. Reportrarna har ställt frågor som inte besvaras i annat än korta drag. ÖB är mycket noga med att vid dessa frågor lyfta fram tidsaspekten vilket innebär att han påpekar att Försvarsmakten har balans i såväl verksamhet som ekonomi nu, men att hans tidigare uttalanden avser tiden bortom 2015.
    • ÖB vill absolut inte fastna i en diskussion om några problemområden. I stället är det de goda exemplen som nu ska lyftas fram. Ett återkommande tema är vattenglaset som beskrivas som ”halvfullt i stället för halvtomt”. Försvarsmaktens personal och dess verksamhet ska lyftas fram, i stället för vad Försvarsmakten inte klarar av.
    • ÖB talar flera gånger av att han har en god dialog med uppdragsgivaren regeringen och sin minister. Det verkar uppenbart vara viktigt att detta framkommer
    • ÖB har vart mycket noga med att belysa planerade nordiska samarbeten (helt i linje med vad såväl Moderaterna som försvarsberedningen förordar). ÖB har vid ett flertal tillfällen istället för att tala om vår faktiska försvarsförmåga här och nu istället uppehållt sig vid framtida insatser för alla tre försvarsgrenarna. En samnordisk bataljonstridsgrupp, en nordisk marin minröjningsstyrka och en gemensam flyginsats över Island.
    • Den sista och kanske helt avgörande exemplet är direkt kopplat till debatten om ”enveckasförsvaret” som i grunden handlade om huruvida Sverige kan försvara sig mot ett väpnat angrepp på egen hand (på en plats). När Sverker Göranson får frågan i dag huruvida Sverige kan försvaras i dag är svaret ”Absolut!” Den kanske mest uppenbara exemplet på att ÖB helt enkelt backat i sin ståndpunkt.

    Då ställer sig vän av ordning frågan om det skulle vara något fel att fokusera på att belysa ovanstående saker vid intervjuer och seminarium? Nej, givetvis inte.

    Det är oerhört bra att ÖB och övriga i Försvarsmaktens högsta ledning väljer att lyfta fram de goda exemplen och att man belyser det goda arbete som människan i Försvarsmakten gör varje dag. Både på hemmaplan och under insatser på andra ställen i världen. Försvarsmakten levererar varje dag, året runt. Men om vi ska vara helt ärliga, är det någon som tvivlat på att Försvarsmakten och dess personal inte skulle göra ett bra jobb i de dagliga arbetet under de givna förutsättningar som finns här och nu? I debatten har man fokuserat på de större problemområdena runt försvaret vilket inte på något sätt förringar det goda arbete som pågår på daglig basis. En debatt som är helt nödvändig och som inte får dödas bara för att man är orolig för att myndigheten ska framstå som problemfokuserad.

    Försvarsmakten har i dag två huvudsakliga problem man brottas med. Något som påverkar alla från högsta försvarsledningen ned till enskilda individen ute på förbanden. Det handlar givetvis om bristen på pengar och problemen med rekrytering/personalförsörjning.

    Det är dessa problemområden som alldeles uppenbart legat till grund för de tidigare ”utspelen” om vi använder oss av mediaspråket. Detta med all rätt. Försvarsmakten är underfinansierad och har så varit under lång tid. Samtidigt ställer regeringen krav på en försvarsreform som innebär att glappet mellan en verksamhet i balans kontra en ekonomi i balans bara ökar mer och mer för varje år. I förlängningen påverkar detta givetvis Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige, det som benämns försvarsförmåga. 

    Det har varit helt nödvändigt att ÖB under det senaste året gett politikerna och svenska folket sin bästa bedömning av läget inom Försvarsmakten. Det har varit nödvändigt av den anledningen att det funnits en okunskap bland den stora allmänheten och till del även hos flera politiker. Detta kunskapsvakuum har det bärande regeringspartiet precis som sin föregångare använt flitigt utan att det har märkts. Riksmedia har då varit helt ointresserade av försvarsfrågan. Det sägs att Göran Person har uttalat ”den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvarsanslaget”. Tack vare Sverker Göranson är det nu slut med detta. Han har genom sitt agerande under sitt senaste år som ÖB satt försvarsfrågan på medias agenda vilket i sin tur inneburit att svenska folket blivit medvetna om bristerna, vilket slutligen inneburit att försvarsfrågan äntligen hamnat på den politiska agendan. Det går inte längre att dribbla bort den!

    Men något har alldeles uppenbart hänt efter Sverker Göransons sjukskrivning under vintern och våren. Många bedömde till och med att försvarsminister Karin Enström skulle tvinga honom att avgå efter den infekterade debatten om ”enveckasförsvaret”. Men så blev det tack och lov inte. Att allt som hänt med tillhörande arbetstempo tagit hårt på Göranson styrks givetvis av en längre sjukskrivning vilket han även själv har berättat öppet om i intervjuer. Men vad föranleder då den betydligt mjukare framtoningen, den förändrade retoriken och att han helt uppenbart backat i frågan om huruvida Sverige kan försvaras?

    Ja, runt detta kan man bara spekulera. Det har givetvis spekulerats om att ÖB och försvarsminister Enström vid informella samtal kommit överens om att i fortsättningen kommunicera runt en gemensam linje och således undvika utspel som triggar media och leder till stora rubriker. Vad alternativet annars skulle bli behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut. Huruvida detta stämmer överens med verkligheten kommer vi sannolikt aldrig att få veta.

    När ÖB inte vill belysa de problem som är långt i från åtgärdade utan i stället enbart vill fokusera på att belysa de goda exemplen har istället vissa försvarspolitiker glädjande nog tagit på sig den rollen (se länkarna här nedan).


    Vad kan vi då dra för slutsatser av detta. En förändring i retoriken är möjligen av godo för att tina relationen mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Men internt är detta inte bra. 

    Att den högsta försvarsmaktsledningen nu till synes backar från tidigare ståndpunkter kan i värsta fall återskapa den klyfta som tidigare funnits mellan HKV och fotfolket som under de senaste åren glädjande börjat raderas ut. Om bilden av läget inom Försvarsmakten nu åter igen börjar skilja sig åt beroende om man befinner sig på en hög eller en låg nivå så kommer otvivelaktigt denna klyfta att ånyo öppnas upp. Det vore i så fall katastrofalt.

    En annan slutsats är att det kommer bli svårt att debattera försvarsfrågan på ett sakligt sätt om den högsta ledningen för Försvarsmakten anser att försvarsförmågan är god, och att landet utan problem (Absolut!) kan försvaras med den försvarsmakt vi har i dag. Det kommer även på sikt att bli svårare för vissa partier att genom breda politiska överrenskommelser  kunna driva frågan om ett utökat försvarsanslag.

    Den här bloggen har som bekant tidigare verkat för att ”saker ska beskrivas för vad de är”. Låt oss hoppas att analysen av ÖB:s nedtonade retorik i försvarsfrågan är felaktig. Vi behöver en fortsatt saklig försvarsdebatt där vi på alla nivåer beskriver saker för vad de är – nu mer än någonsin!



    Hallandspostens utsände ledarskribent gör lysande intervjuer där klarspråk talas.
    Mikael Oskarsson (kd)Allan Widman (fp)

    Bloggar:
    WisemanJagarchefen, Försvar & Säkerhet, Försvar & Säkerhet

    Media:
    SvD

    Your browser does not support iframes.
    Se den 45 minuter långa intervjun med ÖB här 

    Almedalen: Sverigedemokraternas dag


    I går var det Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Nu kom inte SD med några nyheter inom det försvarspolitiska området, varken genom partiledartalet eller vid några seminarier. Av den anledningen finns det egentligen inte så mycket nytt att kommentera. Men eftersom SD är det parti som i särklass tillför Försvarsmakten mest pengar i sin skuggbudget så blir det åtminstone ett kortare inlägg.

    För att syna vad ett parti som inte sitter i regeringsställning menar med sin försvarspolitik gör man bäst i att granska partiets skuggbudget. När det gäller SD så ser de konkreta siffrorna ut så här för perioden fram till 2016. Summorna SD avsätter till försvarspolitiken är summan utöver regeringens liggande budgetförslag.

    2013: +2 miljarder
    2014: +4 miljarder
    2015: +6 miljarder
    2016: +8 miljarder
    Totalt under budgetperioden avsätter SD 20 miljarder kronor med uttalat syfte att återta försvarsförmågan. Huvudsakliga ståndpunkter är att man vill införa en partiell värnplikt parallellt med ett yrkesförsvar. Man vill även utveckla en nationell försvarsindustri och således köpa försvarsmateriel från svenska företag. 
    När det gäller återtagande av försvarsförmågan vill man till del bekosta detta genom att dra ner på de internationella insatserna. För att titta mer konkret på vad SD vill göra för att stärka försvarsförmågan bör man titta på hur man ser på försvarsgrenarnas utveckling. Det man vill satsa på för Arméns del är uppsättande av ytterligare fyra brigader till att omfatta totalt sex mekaniserade brigader. Detta skulle givetvis stärka försvarsförmågan om man även budgeterar för att bemanna, utrusta och öva dessa brigader.
    När det kommer till Marinen talar men enbart om att återupprätta den numera nedlagda marinbasen i Göteborg, samt detachementen i Härnösand och på Gotland (Fårösund). Detta är en märkligt prioritering då marinbaser i sig själv inte tillför någon marin försvarsförmåga! Det gör däremot marina verkanssystem på hav (fler fartyg och ubåtar) och eventuellt även på land. Men fartyg nämns inte alls. I det senare fallet vill man satsa på rörligt kustartilleri med Archer och mobila kustrobotsystem. Det sistnämnda av dessa två systemen är mycket bra och en förmåga vi tyvärr avvecklade 2000 när det tunga kustrobotbatteriet med robot 15 vid KA2 avvecklades. 
    För Flygvapnets del är man mer konkret och talar om kombinationer av baser och verkanssystem. Man vill utöver nuvarande organisation återupprätta F16 i Uppsala tillsammans med BAS-90 systemet. Men det viktiga är att man vill utöka beställningen att JAS 39E till att omfatta samma numerär som i dag. D.v.s 100 flygplan som kan jämföras med regeringens näst intill halvering där vi som det ser ut nu kommer att gå från 100 JAS 39C/D till 60 JAS 39E. Det man inte nämner något om är vapen och andra kringsystem. Men man får möjligen förutsätta att partiet inte gått ned på den detaljgraden i budgetunderlaget.
    Trovärdigheten i SD försvarspolitik måste dock ifrågasättas när man kommer till en annan kärnfråga. SD tar kraftfullt avstånd från ett eventuellt NATO-medlemskap likt vad hela det röda blocket gör. Detta samtidigt som man vill stärka den totala försvarsförmågan? Man gör det dessutom med tveksamma argument. Argument som dessa skjuter Mike Winnerstig hål på då han under gårdagen skrev en mycket läsvärd artikel i ämnet.
    Slutsatsen är att SD tillför de ekonomiska medel som skulle behövas för att kunna starta att återupprätta en försvarsförmåga värd namnet. Men partiets prioriteringar kan diskuteras. Hade man dessutom övervägt att ändra åsikt i NATO-frågan så hade trovärdigheten rörande försvarspolitiken ökat avsevärt.

    Länkar: SvD, SvD, Exp, Exp, AB, AB, DN, DN

    Läs SD hela höstbudget här samt se seminariet här nedan från gårdagen då det var SD som stod i fokus på morgonpasset hos Försvarspolitisk Arena.

    Your browser does not support iframes.
    I dag är det Miljöpartiets dag i Almedalen. Men då Miljöpartiet inte har försvarspolitiken på agendan så kommer de heller inte att avhandlas i något inlägg här på bloggen. Nästa parti ut blir Moderaterna, där lär vi få anledning till att återkomma.

    Hur gör vi Försvarsmakten krigsavhållande?

    Så lyder rubriken på ett av dagens mest sevärda seminarier i Almedalen från dagen. Många intressanta paneldeltagare där Jan Salestrand (HKV), Allan Widman (fp), och Johan Forssell (m) och Kenneth Forslund (s), Lars Ekeman (Folk & Försvar) samt Magnus Christiansson (FHS) deltog.

    Stefan Ring gjorde ett bra inledningsanförande där han pekade på problematiken i debatten där man allt för ofta diskuterar hot och inte risk och drog parallellen till pyromanen som flyttar in i grannhuset efter avtjänat straff.

    Därefter tog Jan Salestrand vid och gav sin syn på hur Försvarsmakten måste vara utformad för att vara krigsavhållande. Men den mest intressanta, korta och koncisa förklaringen gav den alltid vältaliga ledamoten i försvarsutskottet Allan Widman. Han konstaterade kallt i en enda mening att det viktigaste som gör Försvarsmakten krigsavhållande är bekämpningsförmåga!  Har man det så kommer en potentiell fiende tänka både en och två gånger innan han gör något. Vidare påvisade Widman i följande utvecklade ord att han har koll på läget inom Försvarsmakten och vad som risken med att vara allt för mycket ”hotorienterad” och tog rikspjäsen och helikopteraffären som bra exempel på dåliga affärer ur ett förmågeperspektiv.

    Johan Forssell (m) tog under sin tid i etern chansen att framhålla den moderata försvarsreformen som en viktig del i att vara krigsavhållande. Han passade även på att uttrycka att han inte ställer upp på de beskrivningar som ges av Försvarsmakten och att allt målas i olika nyanser av svart. Forssell önskade att några av seminarierna i Almedalen i stället för att ta upp problemområden skulle framhålla de positiva områdena.

    I detta fick Forssell medhåll av Jan Salestrand som också anser att debatten är svart. Det här är alldeles uppenbart en del i Försvarsmaktens nya mediastrategi, att framhålla de positiva detaljerna i stället för att fokusera på problemen. Detta har bekräftats under flera intervjuer med ÖB och kunde slutligt fastställas när Försvarets Forum i dag kom ut och ÖB:s ledare hade rubriken ”Halvfulla glas i sommar”. Runt det sistnämnda avser Skipper återkomma till i ett längre inlägg under kvällen.

    Under den avslutande frågestunden så ställdes ett antal kniviga frågor till politikerna som tyvärr inte besvarades på det sätt man kunde hoppats på. Enbart Widman gav ett tillräckligt bra svar på frågan som ställdes till honom. rörande opinionsbildning för NATO

    Se gärna det intressanta seminariet här nedan i efterhand.

    Your browser does not support iframes.