Författararkiv: Skipper

Genomförandegruppen 3.0

Att vara aktiv försvarsbloggare i dessa tider kräver en del. I synnerhet när den ena märkliga saken avlöses av den andra ännu märkligare. Oss bloggare emellan har vi spekulerat huruvida debattläget och incitamenten för att debatten möjligen skulle plana ut under en tid för att sedan ta ny fart i samband med årets upplaga av Almedalen, men ack så fel vi har haft. Det kommer påfyllning hela tiden.

I dag kastar försvarsdepartementet in en ny brandfackla i debatten. Än så länge verkar få har förstått omfattningen och innebörden i det uppdrag regeringen har gett till en utredare, nämligen att regeringen avser att påbörja både topp- och detaljstyrning av Försvarsmaktens materielanskaffningsprocess.

Till att börja med. Vad föranleder då detta ytterst märkliga beslut? Det är givetvis en direkt konsekvens av försvarsdepartementets missnöje med Försvarsmaktens svar på det omtalade regeringsbeslut 7 (RB7 2012) där Försvarsmaktens i stället för att lägga sig på rygg och blotta strupen gjorde tvärt om och förklarade de faktiska omständigheterna för försvarsdepartementet och minister Enström. Att detta inte föll i god jord fick vi klart för oss redan samma dag då ministern i media öppet kritiserade Försvarsmaktens ”felaktiga svar” och uttryckligen uttalade att man nu kommer att öka styrningen av Försvarsmakten. Av den anledningen ser vi nu det andra konkreta resultatet av detta. Det första resultatet var som ni läsare säkert minns den beordrade reduceringen av personal i Försvarsmakten och därmed även en beordrad utökad andel tillfälligt tjänstgörande.
 
Vad innebär då dagens kommitédirektiv i praktiken? För det första är det inte ett beslut, utan precis som det låter, ett direktiv till en utredare. Innebörden är dock solklar. Som man frågar kommer man också att få svar. Utredaren har fått knappt ett år på sig då förslaget ska redovisas 31 mars 2014.

I grunden bör man som förespråkare av ett starkt försvar utrustad med rätt materiel ställa sig ytterst skeptisk till regeringens ambition att topp- och detaljstyra Försvarsmaktens materielanskaffning. Det finns ett större antal överhängande risker med att regeringen nu väljer en sådan väg.

För det första så kommer sannolikt närings- och industripolitiska intressen att tillåtas styra i anskaffningen av materiel i ännu större omfattning än tidigare. Det behöver i sig inte enbart vara negativt, men risken finns att regeringen när försvarsindustrin hotar med tomma orderböcker, och att arbetstillfällen kommer att försvinna om inte statsmakten fyller på med beställningar, kommer att använda Försvarsmaktens materielanslag som en regulator för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I dagsläget är det svårare för regeringen att i det kortare perspektivet gå in och detaljstyra anskaffningarna, även om det är just långsiktighet man uttalat vill uppnå. Det kommer att bli extremt intressant att i förlängningen se utfallet runt detta. Låt oss hoppas att vi är fel ute i den bedömningen.

För det andra kommer sannolikt materielanskaffningar inom försvarsområdet i en ännu större omfattning än tidigare att genomföras som olika typer av motköpsaffärer. Inte heller detta behöver nödvändigtvis vara negativt, men risken finns att motköpen av regeringen anses viktigare än att Försvarsmakten får den mest optimala produkten. Ett tydligt exempel på detta är när luftvärnsrobotar skulle anskaffas till visbykorvetterna och regeringen pekade ut den sydafrikanska lv-roboten Umkhonto för anskaffning som motköp för att Sverige fick sälja JAS 39 Gripen till Sydafrika. En robottillverkare som fortfarande enbart har Finland som exportkund. Som bekant blev det aldrig någon lv-robot till Visbykorvetterna på grund av regeringens moderatledda genomförandegrupp under 2008.

Som av en händelse kom vi då osökt in på just genomförandegruppen och dess arbete med att högst godtyckligt stryka planerade anskaffningar av försvarsmateriel, vilket är den tredje, kanske största och mest överhängande risken för negativa konsekvenser av detta kommitédirektiv.

Det regeringen nu vill göra är att inrätta en permanent genomförandegrupp. Man vill att försvarsdepartementet ska överta hela ansvaret för materielansaffningen! Uppdragstaktik är med andra ord inte regeringens melodi. Vi har ett flertal mycket dåliga exempel på projekt som man rotat för mycket i med katastrofala utfall som fortfarande påverkar Försvarsmaktens operativa effekt i negativ riktning. Minns bland annat upphandlingen av Hkp 14 där självaste statsminister Persson hade sina fingrar i syltburken. Det största problemet med detta är att den nödvändiga sakkunskapen runt vilken materiel som Försvarsmakten behöver för att lösa sina operativa uppgifter enbart finns inom expertmyndigheten Försvarsmakten. I alla andra lägen hänvisar regeringen alltid till sin expertmyndighet i specifika ärenden som dessa. Men nu avser man att det omfattande arbete som materielanskaffning innebär, nu i stället skall genomföras av ett departement utan sakkunskap. Avser man möjligen att tidigare NBF-generalen Michael Moore ska lösa detta i sin nuvarande tjänst på departementet? (Viss ironi kan förekomma)

Om regeringen tidigare haft ett finger i Försvarsmaktens syltburk så avser man nu stoppa ner hela armen, ända upp till armhålan.

Nej, den enda rätta vägen vore att helt låta bli att stoppa fingrarna i burken. Men som det ser ut nu så finns det ingen återvändo. Vi vet redan nu vad utredaren kommer att leverera, nämligen det regeringen beställt. Om vi nu hamnar i en situation då detta blir verklighet så får man hoppas att utredaren kommer fram till att sakkompetens (officerare och experter) måste flyttas från Försvarsmaktens högkvarter till försvarsdepartementet. Lämpligtvis både från HKV LEDS (personal från den del som tidigare benämndes STRA UTVS) samt från PROD MTRL. Detta skulle generera positiva synergieffekter i form av en bättre relation mellan Fö och HKV samt en bättre samsyn rörande FM utveckling/inriktning samt ovan nämnda materielanskaffningar.

Vidtar man inga andra åtgärder än att enbart flytta över hela materielanskaffningen till försvarsdepartementet står vi snart inför en fullbordad katastrof. Till detta lär vi få anledning att återkomma till!

Läs hela direktivet här
Media: SR, R&D
Bloggar: Commander

Dagens debatt om Försvarsmaktens personalförsörjning


Under eftermiddagen hölls en mycket intressant debatt i riksdagen där huvudpersonerna utgjordes av försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (s) och ledamoten i försvarsutskottet Annicka Engblom (m).

Debatten fokuserade framför allt på den reform som regeringen genomförde med tre rösters övervikt. En reform som innebar avskaffandet av värnplikten och införandet av ett renodlat yrkesförsvar med anställda soldater och sjömän (GSS).

Peter Hultqvist gick som vanligt ut hårt och kritiserade den moderatledda reformen på flertalet punkter där de tyngsta var att genomförandet av reformen inte var tillräckligt utredd innan den sattes i verket, de kostnadsökningar som den de facto har inneburit, de stora avhoppen, att reformen drar ut på tiden och inte kommer att kunna vara genomförd (enligt nuvarande prognos) först 2023 samt skönmålningen som regeringen sysslat med under de senaste åren kopplat till detta trots uppenbara problem..

Peter Hultqvist: ”Den uppgörelse som vi har gjort i utskottet om att utreda den nya personalförsörjningen tolkar jag som att en insikt nu har börjat växa fram på regeringssidan om att den ensidiga propagandan att den nya personalförsörjningen har fungerat felfritt och att det mesta har varit i det närmaste perfekt har varit felaktig. I den här talarstolen i riksdagen har det stått många ministrar och pratat om hur perfekt detta har fungerat, hur solen har skinit varje dag från en blå himmel och att det inte har varit några problem alls. Man har inte velat ta till sig de sakliga punkter som vi har pekat på inte har fungerat.”

Peter Hultqvist ställde dessutom frågan till Annicka Engblom huruvida hon delade statsministerns uppfattning om att Försvarsmakten är ett ”särintresse”.

Annicka Engblom: ”Jag tänker vara snäll i dag och inte ge mig in i sådana krumbukter eftersom jag tycker att detta är betydligt viktigare än att, som jag tidigare sade från talarstolen, vi står och knäpper varandra på näsan.”

Att Engblom inte ville svara på just den frågan kan man förstå. Det är ett pinsamt uttalande som nog till och med moderatpolitikerna helst hade sluppit få på halsen. Engblom har dock helt rätt i att enbart knäppa varandra på näsan inte leder till några konkreta förslag. Men tyvärr gav inte Annicka Engblom några konkreta svar på Hultqvist i övrigt konkreta frågor/påståenden mer an att hon ansåg reformen som fullständigt nödvändig för Försvarsmaktens operativa förmåga.

Här kan det vara på sin plats att kommentera debatten och sakfrågorna som Engblom inte ville svara konkret på i kammaren.

Att reformen med anställda soldater och sjömän blivit betydligt dyrare än vad värnpliktsförsvaret var är ett faktum som inte längre kan ifrågasättas. Det kommer med stor sannolikhet att bli ännu dyrare framöver då ersättningsnivåerna i dag är alldeles för låga för en vanlig soldat. Här måste man göra något då ersättningsnivåerna är på tok för låga för att framför allt soldaterna ska stanna under den tid som man hoppas på. Runt detta får man ge Hultqvist rätt att reformen inte var tillräckligt utredd innan den sattes i verket och att läget har skönmålats i en inte ringa omfattning trots att de svarta molnen hopats på himlen över moderaternas försvarspolitiker och försvarsministrar..

En annan anledning till att reformen är dyr är de omfattande avhoppen sett över hela Försvarsmakten. Det kostar givetvis stora pengar att ständigt utbilda nya soldater och sjömän, i flera omgångar varje år dessutom. Försvarsmaktens utbildningsorganisation/basorganisation som är satta att ta hand om utbildningen av GSS till förbanden har inte kunnat reduceras i någon nämnvärd omfattning, vilket möjligen var en naiv förhoppning då man i ett tidigt skede trodde att lägre utbildningsvolymer jämfört med tidigare skulle bli ett faktum i samband med införandet av GSS. Nu har volymerna inte minskat tillräckligt för att man ska kunna skära i basorganisationen/utbildningsorganisationen. Man måste ständigt utbilda nya soldater och sjömän i den takt avhoppen sker, och i vissa fall hinner man inte ens med detta då avhoppen inte alltid taktar med utbildningsomgångarna.

En annan faktor som inte togs upp i debatten av oppositionen som förespråkar värnpliktsförsvaret och dess fördelar (vilket var något förvånande) är regeringens ambition att merparten av Arméförbanden skall utgöras av GSS/T (tidvis tjänstgörande soldater). Det vore intressant att höra någon regeringsföreträdare förklara vilken skillnad det var på en innevarande årskull av värnpliktiga och GSS/T som skall tjänstgöra 38 dagar vart fjärde år? Detta är inte rätt väg att gå om man som det ofta uttrycks, vill ha ett mer användbart, tillgängligt och flexibelt försvar. Man behöver inte vara någon expert för att snabbt inse att GSS/T inte kommer att hålla samma status/kvalité som de värnpliktiga soldaterna gjorde som låg inne under ett helt år. Man kan även konstatera att en inneliggande årskull värnpliktiga sett över hela riket utgjorde en kvalificerad resurs som var gripbar här och nu. Detta vill man från moderathåll gärna bortse från i debatten, utan använder argumentet att det var bortkastat att utbilda värnpliktiga som efter genomförd utbildning släpptes i väg. Det är kanske här man borde vidtagit åtgärder och infört regelbundna repetitionsövningar och större Försvarsmaktsövningar för att till och med öka kvalitén inom det befintliga värnpliktssystemet?

Angående rekryteringen till Försvarsmakten så går den inte så särskilt bra. Vissa förband har dock lyckats bättre än andra vad avser GSS/K, men det är långt i från bra sett över Försvarsmakten som en helhet. En aspekt som inte heller nämns i debatten är att värnplikten utgjorde ett enormt bra rekryteringsunderlag mot officersutbildningen. I dag saknas den möjligheten. Under värnplikten väcktes nyfikenheten på yrket hos väldigt många individer som annars, om de inte hade gjort värnplikten, aldrig skulle funderat på en karriär som officer. Detta lider Försvarsmakten oerhört mycket av i dag. Officersprogammet (OP) har i år 80 platser. Till dessa platser är enbart 76 individer behöriga när det enbart fanns några få ytterligare individer att testa. Detta innebär i praktiken att man tvingas anta samtliga individer som enbart uppfyller grundkraven. Det finns således inte möjlighet att genomföra ett urval för att erhålla de bästa av av de som uppfyller grundkraven. Klarar man grundkravet är man i dag mer eller mindre per automatik antagen till officerutbildningen. Detta är inte bra!

Till specialistofficersprogrammet (SOU) ser det för Marinens del enligt säkra källor ännu värre ut. Där är nu en överhängande risk att man inte ens fyller de platser som finns tillgängliga på utbildningen. En mycket allvarlig och oroväckande utveckling som till stor del grundar sig i att värnplikten inte längre finns kvar som en naturlig rekryteringsbas. Detta tas näst intill aldrig upp i debatten, vilket är olyckligt.

Det finns givetvis fler aspekter att diskutera runt personalreformen, men tiden räcker inte till för det just nu. En sak kan dock vara värt att poängtera i särskild ordning. Om den ena handen anser att anställda soldater och sjömän ger operativa förband som är gripbara här och nu trots att det kostar betydligt mer än beräknat. Detta samtidigt som andra handen vill reducera Försvarsmaktens kostnader vilket kommer att innebära mindre övning för förbanden och en mer eller mindre totalhavererad materielplan så är frågan om man fortfarande anser att den totala operativa effekten i Försvarsmakten verkligen ökar genom reformen?

Allt detta har försvarsbloggarna och experter förutspått skulle slå in redan vid införandet av GSS i Försvarsmakten. Det raljerades då allt som ofta över ”de negativa bloggarna” och att dessa experter hade ”helt fel”. Det är mycket sorgligt att ånyo konstatera vilka som fick rätt i sak.
 
Se hela riksdagsdebatten i efterhand här nedan.

Filmtips från det värdelösa invasionsförsvarets tid.

I dag blir det inget vanligt blogginlägg. I stället bjuder vi på tre gamla filmer producerade under det gamla värdelösa invasionsförsvarets tid. De var planerade att lyftas fram i samband med incidenten som allmänt benämns som ”ryska påsken”. I stället för att de ska ligga undangömda i ett hörn på youtube så lyfts de i stället fram här och nu och visar det försvar vi hade där och då. (Viss ironi förekommer i såväl rubrik som text).

Från en mycket låg nivå…

Tänkte i dag författa ett inlägg om något helt annat än vad detta skulle komma att bli. Men efter att tagit del av dagens mediarapportering så insåg man relativt snabbt att inläggets innehåll skulle komma att tangera en mycket låg nivå.

Men man kan dock trösta sig med att även om nivån i detta inlägg är låg, så är moderatledarens tillika vår statsministers nivå lägre, kanske till och med lägre än lägst? Man kan knappt tro sina ögon när man läser dagens artikel i Aftonbladet där det framgår att vår statsminister i dag besökte en skola och ska där på plats ha uttalat följande absurda lögn.

– Ryssland klarar inte av att anfalla och hålla svenskt territorium. 

För den som bara följt debatten den senaste tiden och genom detta bara är det minsta insatt i hur Sveriges försvarsmakt ser ut ”här och nu” vilket inte ska jämföras med ”där och då”, förstår ganska omgående det smått komiska i detta uttalande. Ett uttalande som egentligen ska betraktas som absurt och tragiskt. Att statsministern uttalar sig på det sättet innebär i praktiken att han antingen inte har lyssnat på, eller ännu värre, inte alls tror på ÖB och Försvarsmaktens högsta ledning och de rapporter om ”en-veckasförsvaret” vilket till och med av flertalet experter dömts ut som något optimistiskt gällande tidsförhållanden. Vidare trillar Reinfeldt i fällan med att repetera det nymoderata mantrat om att allt sker från ”en mycket låg nivå”.

– Nu sker en militär upprustning från en mycket låg nivå i Ryssland. Det finns varken vilja eller förmåga att rysk krigsmakt ska anfalla svensk terräng och hålla den.

Angående den ryska viljan här och nu så får man ge Reinfeldt helt rätt, för om Putin hade haft den viljan så hade detta blogginlägg sannolikt inte kunnat författats denna måndagkväll i maj, och du som läsare hade sannolikt inte haft tillgång till någon internetuppkoppling för att kunna ta del av inlägget.

Den där ”mycket låga nivån” kommer snart, om den inte redan har blivit det, att bli till en stor belastning för Moderaterna. De så kallade ”schlingorna” en form av fastställda talepunkter eller uttryck som en viss partikamrat Schlingmann tidigare skickade ut inom partiet för att sälja in olika nymoderata reformer i ett skede där partiet skulle förnyas gör i nuvarande skick, särskilt inom försvarspolitiken, numera enbart skada. Det där med att allt sker ”från en mycket låg nivå” är mer talande för Moderaterna i den gamla paradgrenen försvarspolitik än som benämning på rysk försvarsförmågeuppbyggnad. Hur länge har man inte malt på med att den nymoderata försvarsreformen skapar ett mer ”tillgängligt, flexibelt och användbart” försvar. Detta samtidigt som man gjort sitt bästa för att påtala hur fruktansvärt värdelöst det ”förrådsställda invasionsförsvaret” baserat på värnpliktiga var (vilket för övrigt är en annan stor lögn). Man har inte insett att hela ”försvars-etablissemanget” i form av media, skribenter, bloggar, debattörer och politiker gör narr av uttrycken. Alla inser det förutom Moderaterna som uppenbart varken vill se eller höra vad andra säger i försvarfrågorna.

I söndags stod Reinfeldt i direktsändning och lovade mer pengar till försvaret, dock utan att ange någon summa. Varför gjorde han det om han ändå betraktar dessa saker och ting ur ett perspektiv som han ger uttryck för i dagens artikel? Kan man misstänka att det enbart var för att blidka folkpartiledaren och för att försöka flytta fokus från särintresset till något ämne som engagerar statsministern på ett annat sätt än vad försvarsfrågan gör?

Moderaternas sätt att hantera försvarspolitiken har gått från ”en mycket låg nivå” till att börja närma sig ”lägsta nivå”. Eller som man skulle uttryckt det i den marinmilitära sfären i södra England… ”Below Standard”.

Vill man hellre läsa någon som ser saker ur ett annat ytterlighetsperspektiv kan man alltid läsa den här insändaren som kanske kan få någon att dra på mungiporna mitt i det försvarspolitiska eländet.

Media: AB
Bloggar: Sjätte mannen 1 2, Westerholm

Nya Moderater slutar aldrig att överraska!


Häromdagen, eller rättare sagt efter att media i sin rapportering avhandlat söndagens partiledardebatt där Fredrik Reinfeldt utlovade förstärkningar till försvarsanslaget så funderades det på vad som skulle komma här näst rörande de försvarpolitiska utspelen, eller om Mikael Holmström på SvD möjligen skulle ha något nytt ess i rockärmen att spela ut. Men det löste Nya Moderaterna så bra helt själva. Tala om att skjuta sig själva i foten när man redan målat in sig i hörnet.

För det första så har den nymoderata Gävle-politikern, Lars Beckman, gjort ett nytt katastrofalt inlägg på sin blogg. Ni kanske minns att det var samme Beckman som för en tid sedan i samband med ”ryska påsken” skrev följande:

Just nu pågår det en kampanj från försvaret för att få mer ekonomiska resurser och nyheten stämmer väldigt väl in i tiden för den kampanjen.

Nu har han gjort det igen. På sin blogg förfäras han i dag över att bli jämförd och likställd med att ha samma åsikt som Lars Ohly rörande försvarsfrågan.

Det finns tydligen kadetter som tror att jag inte är en vän av ett starkt försvar. Det är nog första gången jag buntats ihop med Lars Ohly åsiktsmässigt.. 

För att vara tydlig. Sverige behöver ett starkt försvar med en god försvarsförmåga. Jag tillbringade 15 månader i värnplikten och Reservsofficerskurs.  

Det står dock inte emot att även försvaret måste använda de nära 50 miljarder man får per år på bästa sätt och att det verkar som att även försvaret har ägnat sig åt viss lobbying för att få mer pengar.

Huruvida kadetternas uppfattning av läget är rätt eller fel låter vi vara osagt. Men man kan nog tycka att Lars som själv hänvisar till att han både gjort värnplikt och genomgått reservofficerskurs borde ha lite bättre koll på siffrorna än vad han bevisar att han har. Det är ett fullständigt underkännande av en politiker för det regeringsbärande partiet när han blåljuger om storleken på anslaget till Försvarsmakten. Eftersom Lars tyvärr förmedlar en fullständigt felaktig bild av anslagsnivån så kan det vara på sin plats att redovisa de verkliga siffrorna.

  • 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap 22 570 994
  • 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser 2 206 894
  • 1:3 Anskaffning av materiel och anläggningar 8 979 728
  • 1:4 Vidmakthållande, avveckling av materiel och anläggningar 6 492 416
  • 1:5 Forskning och teknikutveckling 622 944
  • 1:6 Totalförsvarets rekryteringsmyndighet 23 806
  • 1:7 Officersutbildning m.m. 222 085

Totalt: 41 118 867

    Som vi kan se av siffrorna här ovan, hämtade från regeringens budgetproposition för utgiftområde 6 avseende budgetåret 2013 kan vi konstatera att Lars Beckman skarvar rejält (närmare 10 miljarder fel) vilket får anses som mycket anmärkningsvärt när det de facto kommer från en riksdagspolitiker. Noterbart är även att vissa av punkterna här ovan inte är direkt knutna till Försvarsmakten, utan ska delas med andra myndigheter.
    Inte nog med att nämnda Lars Beckman ljuger avseende nivån på anslaget till Försvarsmakten. Han gör även ett grovt övertramp när också han påstår att Försvarsmakten skulle bedriva lobbyverksamhet för att få ett ökat försvarsanslag. 
    Reservofficersutbildade Beckman borde rimligtvis vara medveten om vilka Försvarsmaktens uppgifter är. Om inte annat så kan det vara lämpligt att Beckman, och andra försvarspolitiker, läser regeringens instruktion till Försvarsmakten där de övergripande uppgifterna framgår. Om det nu är så att ÖB i något avseende anser att han inte kan lösa någon eller några av de uppgifter han fått, i de senare fallen att sätta upp IO14 med materiel och utbildad/övad personal, så vore det tjänstefel att inte anmäla detta till regeringen i likhet med vad ÖB gjort. Något som skapat stor uppmärksamhet i media den senaste tiden.
    Där det kommer till den ”ryska påsken” som Beckman likställer med lobbyism så är det som bekant media, och inte Försvarsmakten som lyft fram denna händelse. Försvarsmakten har av outgrundlig anledning genom Anders Silwer till och med försökt att tona ner det hela, vilket även det är något förvånande. Så anklagelserna om lobbyism faller därför platt och får Beckman att framstå som än mer naiv och dåligt påläst.
    Att Beckman inte har något till övers för Försvarsmakten bevisar han även genom detta inlägg.
    Över till något helt annat. Under dagen har även Carl Bildt gått ut i media och hävdat att det ryska bombflyget som flög mot Sveriges gräns i samband med den ”ryska påsken” inte alls flög mot mål i Sverige. Ett anmärkningsvärt uttalande även detta då man kan fundera över vem som informerar utrikes ministern i ärendet.

    Det finns inget sakligt underlag för påståendet att de övade anfall mot Sverige, sade Bildt, och kallade debatten för ”rätt hysterisk”.


    Tack och lov finns det en försvarspolitiker som för det mesta har mycket bra koll på läget i egenskap av Allan Widman. Han ifrågasätter nu Carl Bildt och hans uttalande i en intervju med SvD.

    – Jag håller inte med Carl Bildt. Bildt säger att det inte finns någon saklig grund för att övningen var riktad mot Sverige. Men det finns sakliga omständigheter kring övningen. Platsen och den riktning som flygplanen flugit i ger övningen en svensk karaktär. Ryssland har ju inte bedrivit den här övningen långt inne på sitt eget territorium utan nära Sveriges. För mig är det ganska uppenbart vad de gjort.

    Det känns onekligen som att den här historien kommer att leva vidare i debatten under en längre tid än väntat. Kanske kommer det även att vara ett hett debattämne under kommande Almedalsvecka?


    Media: DN, SvD, SvD, SR, AB, SVT
    Bloggar:

    Nya regler

    Tyvärr har vi varit tvungna att ändra på reglerna för kommentarer här på bloggen. Anledningen är att det börjat dyka upp en mycket stor mängd så kallade ”spam”-kommentarer. För att slippa det problemet är minsta kravet för att kommentera på bloggen, från och med nu, att man har ett så kallat Open-ID. Det innebär kommentarer fortfarande kan vara anonyma.

    Om du inte redan har någon form av inloggning så kan enkelt skaffa ett Open-ID här. Det kan hända att du redan har ett Open-ID utan att du kanske vet om det? Klicka på samma länk här ovan så får du svaret direkt under förutsättning att du är inloggad på någon av tjänsterna.

    Hoppas du som läsare har överseende med detta och att du fortsätter att kommentera inläggen.
    Det är kommentarerna som gör bloggen levande.

    Reinfeldt lovar ett utökat försvarsanslag!

    Under gårdagens partiledardebatt var ett av debattämnena försvarspolitiken. Undertecknad hade tidigare under dagen utlovat att äta upp min gamla slitna sydväst om försvarsfrågan skulle tas upp till debatt. Frågan debatterades friskt. Sydvästen var inte god, men det var det värt. I synnerhet då statsminister Reinfeldt i direktsändning mer eller mindre tvingades att utlova en förstärkning av försvarsanslaget trots tidigare uttalande om ”särintresse”.

    Jan Björklund inledde debatten om försvaret genom att kraftfullt markera att han ansåg den ”ryska påsken” som en mycket genant händelse, och att han själv som delvis ansvarig politiker tar på sig ansvaret för att vår försvarsförmåga inte är bättre än vad den är just nu, men framför allt att han vill förbättra densamma här och nu.

    Att Fredrik Reinfeldt nu uppenbart gör en helomvändning i försvarsfrågan, från att för bara några månader sedan talat om försvaret som ett särintresse bland andra och använt det eviga mantrat att det inte finns några hot just nu, till att i stället öppna upp för förstärkningar av försvarsanslaget redan till hösten. Det finns tre saker som skulle kunna vara bidragande orsaker till den helomvändningen. Dessa orsaker oberoende av varandra, eller möjligen i samverkan.

    Den ena delen kan vara att Moderaterna med Reinfeldt i spetsen haft en mycket besvärlig tid bakom sig rörande försvarsfrågan under det senaste året och att den har varit till en stor belastning för partiet där man ofta hamnat i dålig dager. Från att under årtionden ha betraktas som det mest försvarsvänliga partiet till att i stället hamnat i samma fack som de mer ”försvarsfientliga” Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man har sannolikt gjort en grov underskattning av försvarsfrågans genomslagskraft, vilken gång på gång under de senaste året fått ny energi genom olika utspel och avslöjanden för att under gårdagen kulminera som en av sju utvalda frågor i en mycket viktig partiledardebatt på bästa sändningstid i SVT.

    Den andra aspekten är av mer saklig karaktär där man från regeringens håll insett att man inte längre kan nonchalera den information som man regelbundet erhåller från sina expertmyndigheter Försvarsmakten, FRA och FOI samt från UD:s kanaler rörande det säkerhetspolitiska läget och utvecklingen i vårt närområde. Inte ens en regering som betraktar försvarsfrågan som ett särintresse kan nonchalera upprepande signaler från oberoende källor hur länge som helst till förmån för finansiering av nya samhällsreformer.

    En tredje aspekt kan vara att jämka kärnfrågor mellan Allianspartierna för att hålla i hop Alliansen inför nästa val. Folkpartiet är som bekant inte nöjda med nuvarande läge rörande försvarsförmågan och den förda försvarspolitiken. Jan Björklund har vid ett flertal tillfällen den senaste tiden uttalat att han vill se en ökning av försvarsanslaget. Reinfeldt kan möjligen ha insett att det inte är till egen fördel att sitta med en mycket missnöjd vice statsminister inför kommande val och där Moderaterna vill få igenom sina kärnfrågor, hur många korvar man än grillat tillsammans hemma hos Annie Lööf i Maramö.

    Att Centerpartiets partiledare Annie Lööf inte är odelat positiv till Reinfeldts vaga löften är inte heller särskilt förvånande. Snarare väntat. För den som minns turerna när Alliansen bildades så var det just Centerpartiet med Maud Olofsson i spetsen som krävde att man skulle minska kostnaderna för försvaret till förmån för andra reformer. Centerpartiet är inte ett parti som vill satsa på försvaret. Det kan man även läsa mellan raderna när den mycket försiktige försvarspolitikern Staffan Danielsson (c) uttalar sig i försvarsfrågorna. Det är oerhört svårt att skapa sig en uppfattning vad Centern vill uppnå, om man ens vill uppnå något inom försvarspolitiken? Frågorna blir ofta fler än svaren när Centern uttalar sig i dessa frågor. Annie Lööf vill inte se något ökat anslag redan till hösten, utan vill istället invänta försvarsberedningens slutrapport som är planerad att redovisas under 2014.

    Med detta besked från Reinfeldt kan man ånyo konstatera att försvarsberedningen sannolikt är ett beställningsjobb och/eller enbart ett spel för gallerierna. Bedömningen är att Moderaterna styr försvarsberedningen i den rikting man vill, eller rättare sagt ville innan den senaste tidens bakslag. När man nu ser att försvarsfrågan måste ”hanteras” för att inte framstå i ännu sämre dager än tidigare så verkar man nu helt enkelt strunta i att invänta försvarsberedningens rapport. I de flestas ögon ett mycket välkommet sundhetstecken, men ur ett beredningsmässigt perspektiv ett underkännande av den egna politiken som visar på hur lätt försvarsberedning egentligen väger. 
    Sveriges%20f%C3%B6rsvarsf%C3%B6rm%C3%A5ga%20kan%20bli%20valfr%C3%A5ga
    Att försvarsfrågan nu håller på att bli en valfråga är ett mycket välkommet besked. Vem hade gjort den bedömningen för ett år sedan? Sannolikt ingen!
    Men frågan är nu om Fredrik Reinfeldt kommer att stå för sitt ord, och att en ”satsning” på försvaret inte kommer att kunna likställas med tidigare så kallade ”satsningar” på JAS 39E där den satsningen blev en halverad flygplanspark som dessutom är underfinansierad, eller satsningen på modifiering av befintliga stridsbåtar, en åtgärd som redan låg i materielplanen. Eller för att inte tala om satsningar som man genomfört på personalen, försvarets viktigaste resurs, där man nyligen ”satsat” genom att skära bort 800 befattningar ur en redan anorektisk organisation.
    Nej Moderaterna, ni har mycket att bevisa innan någon kommer att tro på statsminister Reinfeldts ord o ett utökat försvarsanslag. Undertecknad fick i går äta upp en gammal sydväst serverad med surkål och svartpeppar. Kollegan Wiseman lovade samtidigt att återuppta sitt medlemskap i Moderaterna om satsningen på försvaret omfattar ett tillskott på över 15% och inte är att betrakta som ett engångsbelopp. Låt oss därför hoppas på att Wiseman åter igen blir medlem av de Nya Moderaterna. 
    Media: DI 2, SvD, AB, SVT, GP, Exp, VK, DN

    Joint Warrior och informationstjänsten i Marinen


    Marinen har med korvetterna HMS Visby och HMS Sundsvall nyligen deltagit i övningen Joint Warrior utanför Skottlands kust. Övningen är sannolikt den mest omfattande och avancerade som flottans fartyg har deltagit i, eller kommer att deltaga i under hela 2013. Trots detta är rapporteringen från övningen mer eller mindre obefintlig, vilket är ytterst anmärkningsvärt!


    Joint Warrior är den största militära övningen i västeuropa under året. Över 13.000 personer, 40 flygplan och 50 fartyg med deltagande från 12 olika nationer. Samtliga deltagande länder är NATO-länder, ja alla förutom Sverige kanske bör tilläggas. En lista med deltagande fartyg finns att se här.

    Bilder på de svenska deltagande enheterna HMS Visby och HMS Sundsvall, när fartygen gick upp i Clyde River på väg mot Glasgow och PSC, kan beskådas på den här sidan. Som kuriosa kan den obsevanta konstatera att HMS Visby enligt bidtexten kan utrustas med luftvärnsrobotar, ett glädjande besked, eller möjligen bara ett stort mått av önsketänkande?

    Övningen Joint Warrior leds och planeras av JTEPS i Northwood där såväl Navy Command HQ och Air Command HQ är samgrupperade, vilket underlättar för att få till en bra övning. Målsättningen med övningen är följande:

    “Aim is to provide a joint, multi-threat environment in which UK, NATO and Allied units and their staffs may undertake collective training and pre-deployment training in tactical formations in preparation for employment in a Combined Joint Task Force”
    An additional  goal of JW is to provide a balanced package of training to each participating unit concentrating on its specialist role but set in a broad war fighting scenario”
     

    Med en så pass många deltagande enheter, så mycket flyg i luften, och en relativt hög målsättning så är en övning som denna ett bra komplement till de nationella övningar som genomförs på hemmaplan i form av SWENEX. På hemmaplan kan man öva i vår unika svenska skärgårdsmiljö med de fördelar som den medger, öva i våra unika vattenförhållanden och genomföra avamcerade vapenövningar. Samverkan med eget stridsflyg, amfibie och helikoptrar är andra viktiga detaljer att fokusera på vid nationella övningar. Den nationella logistikkedjan är en annan viktig del att provtrycka. Men för att öva i en större förbandssmassa, och framför allt under ett högt lufthot sett över tiden så krävs det i dag att man som komplement deltar i övningar som Joint Warrior. Sverige har som bekant inte längre en flotta där vi kan skramla ihop en kvalificerad B-sida, vilket är ett stort problem.

    Våra svenska korvetter har genomfört Joint Warrior under större delen av april månad tillsammans med elva NATO-nationer. Men inte ett ord går att finna på Marinbloggen om övningen. Inte ett ord går att finna på Försvarsmaktens webbplats eller på avsändande förbands webbplats. Inte ens på förbandets facebooksida finns någon notis att finna runt deltagandet vid Joint Warrior. Det har däremot skrivits en hel del om minröjningsinsatsen SCOP och örlogsbesök i Norrköping på olika ställen.

    Som en parallell kan man titta på hur det borde sett ut. Förra året deltog 172. stridsflygdivisionen från F17 i samma övning (Joint Warrior 12) där rapporteringen var omfattande. I år, samtidigt som korvetterna Visby och Sundsvall var i Skottland så deltog 212. stridsflygdivisionen från F21 i övningen Frisian Flag i Holland. Även här var rapporteringen omfattande och mycket detaljerad.

    Marinen har minst sagt lite att jobba på rörande informationstjänsten. Lär av Flygvapnet, de vet hur att förmedla information på ett snyggt paketerat sätt i stor omfattning. Läs gärna den här artikeln som ett gott exempel!


    Håll försvarsdebatten vid liv!

    Under gårdagen deltog Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten i TV4 Newsmill där han intervjuades av PM Nilsson. En mycket intresant intervju som den här gången inte fokuserade på försvarsfrågan i sig, utan i stället på själva försvarsdebatten.

    TV4Newsmill%20om%20f%C3%B6rsvarsdebatten
    I programmet konstaterades att försvarsdebatten inte varit så intensiv som den är i dag under de senaste 20 åren. Något som inte ska förväxlas med att försvarsförmågan är bättre i dag än under de senaste 20 åren, något som försvarsutskottets ordförande Cecilia Widegren (m) olyckligt uttryckte för en tid sedan.
    Erik Lagersten konstaterar helt riktigt att den aktiva försvarsdebatten i dag beror på flera olika samverkande faktorer, där vi har en betydligt mer öppen försvarsmakt i dag än tidigare och där man eftersträvar att beskriva sakförhållanden för vad det är och inte skönmålar läget. Andra avgörande faktorer som lyftes fram i intervjun är vissa politiker som tycker det är angeläget att debattera försvarsfrågor, media som intresserat sig för frågan, och inte minst försvarsbloggarna som bidrar till debatten.
    Just försvarsbloggarnas roll i debatten diskuterades i inlägget vilket är glädjande. De flesta kan nog instämma i att just Erik Lagersten tagit tidigare ÖB Håkan Syréns gamla klyscha ÖRA – ”Öppenhet, Resultat, Ansvar” – från att vara något man enbart sa, till något man faktiskt tillämpar inom Försvarsmakten i dag, åtminstone på de flesta håll ska tilläggas.
    En av Försvarsmaktens viktigaste uppgifter är att värna om vårt lands frihet och indirekt dess grundlagar där yttrandefriheten och tryckfriheten är två av fyra tunga pelare. Att Försvarsmakten nu går ut och säger att det är bra med en levande försvarsdebatt, även om sådant som berör myndighetens tillkortakommanden, är vitaliserande. Just detta är ett mycket gott tecken kopplat till begreppet ”ÖRA” där Erik Lagersten i rollen som informationsdirektör gjort ett mycket bra jobb under de senaste åren.
    Att hålla försvarsdebatten levande och diskutera viktiga försvarsfrågor, utan att för den sakens skull beröra sådant som omfattas av sekretess är en något som försvarsbloggarna kan bidraga med. Majoriteten av försvarspolitikerna (med några få undantag) är i skrivande stund tyvärr tvåa på den bollen. Den tidigare moderata ledamoten i försvarsutskottet Rolf K Nilsson spekulerar i varför det förhåller sig så i sitt senaste inlägg. Ett inlägg som är väl värt att läsa och reflektera över.

    Nya bloggar!

    Den observante har säkert noterat två nya bloggar i listan här till höger.
    Det är bloggarna  ”Jägarchefen” och ”Tillfälligt skeppsbrott”.

    Varmt välkomna till försvarsbloggandet och kampen för en sundare försvarspolitik, att belysa viktiga sakfrågor inom Försvarsmakten, och framför allt allmän försvarsupplysning.

    Hoppas att ni orkar med i det långa loppet. Det är många som gått ut hårt, men som gett upp efter bara en kort tid. Låt oss hoppas på motsatsen då förstärkningarna är välbehövda. Stort lycka till!

    Interoperabel eller Inte operabel?

    P-04 Bulta (Latvijas Jūras spēki)


    Ett av detta decenniums största modeord – interoperabilitet – ska i detta inlägg belysas ur en marin aspekt. De anställda i Försvarsmakten som inte hört det ordet går nog att räkna på ena handens fingrar.

    I slutet på 90-talet och under inledningen av 00-talet smålog vi svenskar bland annat åt de baltiska staternas svårigheter att deltaga i enklare PfP-övningar likt BALTOPS m.m. Vi hade efter en tung start, där vi tvingades att lära oss procedurer och metodik enligt EXTAC, de NATO-publikationer som då var gällande, och som var delgivna oss i egenskap av PfP-land. Fler och fler länder bjöds in till dessa övningar och momenten som övades var i de flesta fall oerhört grundläggande. Men vi fick vara med och leka med de stora grabbarna i NATO-klubben, åtminstone under någon övning lite då och då, och vi var väldigt stolta över just det faktumet.

    Vissa av ”de andra” deltagande fartygen hade trots sin status som fullvärdiga NATO-medlemmar, inte ens rätt sjökort utan kölvatten-navigerade efter andra länders enheter. Vissa av dessa fartyg hade inte råd med diesel och mat, utan kom till PSC (Pre Sail Conferense) med näst intill tomma tankar då man räknade med att ”någon annan” skulle stå för den kostnaden. Vissa kunde knappt behärska det engelska språket, och den utrustning som fanns ombord var undermålig och i vissa fall rent av farlig.

    Grunden för samverkan vid PfP-övningar under de första åren av internationaliseringen var talad och okrypterad stridsledning, en återgång till 50-talet. Senare kompletterades detta med någon typ av textsamband, oftast okrypterad sådant.  Många är de system som temporärt installerats på de svenska fartygen; PC-Net, ADAT, APAN, och under senare tid även diverse inlånade utländska filkrypton m.m.

    Men nu är det nya tider och gamla meriter går inte längre att leva på. De länder vi tidigare smålog åt, och tyckte var som ”kusinen från landet” är numera betydligt mer integrerade än oss och begreppet ”skrattar först som skrattar sist” ligger tyvärr inte långt bort. 

    Nu är det Sverige som i vissa avseenden rörande just interoperabiliteten blir skrattade åt. De internationella övningar som Sverige deltar i har blivit mer och mer komplexa och därmed har också de tekniska kraven ökat avseende de sambandslösningar som krävs för att kunna vara just interoperabla. Det duger inte längre att åka runt och beordra enkla formeringar över okrypterad talad stridsledning som var normalförfarandet för 10-15 år sedan. Det är heller inte längre gott nog att via ”mailtransfer” med kastpåse hämta ordrar i pappersformat hos den taktiska chefen till sjöss. Nu är övningarna flerdimensionella, motståndarna bättre och saker som tidigare inte ens fanns på kartan under dessa övningar, t.ex. störsändning är numera, om än inte vardag, så i alla fall vanligt förekommande.

    Det är inte så att NATO jublar över att tvingas förmedla all stridsledning över okrypterad talad radio bara för att några nordbor inte har det som benämns ”secure voice”, d.v.s. krypterad radio för talad stridsledning. Det går inte heller att förvänta sig att de övriga NATO-länderna ska klassa ner textmeddelandenas sekretessnivå för att möjliggöra sändning över öppna sambandsmedel, bara för att vi svenskar ska kunna vara med i matchen. Att Sverige, av förklarliga skäl, inte heller har tillgång till alla hemliga publikationer med procedurer som NATO använder sig av ger heller inga stående ovationer. Det här är ett verkligt problem här och nu, ett problem som däremot alla hade överseende med där och då. Det är nya tider nu!

    Det är bara en tidsfråga innan Sverige, likt den lille pojken som står med tummen i munnen och undrar varför inte de stora pojkarna längre låter honom leka med dem, inte längre är välkomna att delta i kvalificerade övningar där de deltagande länderna uteslutande utgörs av fullvärdiga NATO-länder.

    Man kan inte ta ifrån oss att vi, Sverige fortfarande gör väldigt bra ifrån oss på PfP- och NATO-övningar och vår uppfattning är att NATO vill fortsätta öva med svenska örlogsfartyg på grund av dess mångsidighet, storlek och besättningarnas kompetens. Men…

    Det finns som de flesta förstår en gräns, politiskt såväl som militärt, där nyttan av att öva med svenska enheter övervägs av det problem det medför att vi ej är NATO-medlemmar och således är anledning att NATO-länderna drabbas av våra ständiga särlösningar.

    Det finns givetvis olika exempel från verkligheten i närtid där Sverige skickat enheter till NATO-övningar där det klickat. Där och då, i det som i den försvarspolitiska världen benämns här och nu, står Sverige med sina fartyg långt hemifrån och med inget annat samband med de övriga deltagande enheterna än helt okrypterad talad stridsledning, precis som för 15 år sedan.

    Detta är inte att vara interoperabel med NATO och det är ytterst beklämmande att fartyg på övningar långt borta från Sverige ska behöva sitta i kläm för att vi inte har tillgång till nödvändig materiel.  

    Oavsett (och det spelar absolut ingen roll) var det brister så påvisar det vilken skör tråd vi balanserar på när vi ska iväg på övningar likt denna. Vi är helt utelämnade till enstaka nationers goda vilja och NATO:s bestämmelser vad beträffar utlåning av känslig materiel och information.

    Ligger felet hos det enskilda fartygets besättning, hos förbandet, hos Marinen eller centralt i Försvarsmakten Nej givetvis inte! Grundproblemet ligger givetvis på den politiska nivån, och kan enbart lösas där.

    Sverige är inte ett NATO-land, då kan vi aldrig förvänta oss att bli mer interoperabla än vad vi är i dessa sammanhang här och nu. Vi har inte per automatik tillgång till de nödvändiga systemen eller kryptonycklarna. Förvisso är ett antal Svenska fartyg ”fitted for” (förberedd för) eller ”fitted with” (utrustning redan installerad) NATO-system och krypton. Dock räcker det inte särskilt långt då vi fortfarande saknar makten över den sista pusselbiten; kryptonycklarna. Så kommer det att förbli oavsett hur många nya och fina NATO-prylar som vi för dyra pengar lyfter ombord.

    Man kan bara hoppas att våra beslutande politiker informeras om dessa sakförhållanden och hur det egentligen fungerar. Det är inte fair play att den enskilda fartygsbesättningen ska behöva drabbas av problem och där på plats behöva stå med skägget i brevlådan.

    Man kan verkligen undra om försvarsminister Karin Enström och Moderaterna inser vad det innebär att säga nej till att ens utreda ett eventuellt NATO-medlemskap. Enström har dessutom hittat nya infallsvinklar på problematiken att ingen vill komma till Sveriges undsättning och gör en egen tolkning där EU helt plötsligt blivit den nya räddningsplankan.

    Solidaritetsförklaringen (den ensidiga) som man ständigt hänvisar till innebär att ge och ta emot stöd. Men den minsta gemensamma nämnaren för att kunna vara interoperabel på en acceptabel nivå är vare sig man vill det eller ej, NATO:s procedurer och system. Man kan även hoppas att socialdemokraternas Peter Hultqvist och Urban Ahlin någon gång inser vad det i praktiken innebär när de slår sig för bröstet och påstår att vi ska stå utanför NATO, men ändå fortsätta samarbetet. Man kan inte både ha och äta kakan hur länge som helst.

    Kan det hela bli mer tydligt än när NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen vid årets Folk och Försvar konferens uttalade de bevingade orden ”Vi kan göra mycket när det gäller partnerskap. Vi kan komma nära varandra, men vid en viss nivå måste ni bestämma er för om ni är inne eller ute, men det är ert beslut.”

    Hur länge orkar NATO bry sig om sin ”oäkting” som i dessa avseenden mest är besvärlig när det finns andra spelare som relativt friktionsfritt kan ta en plats i startelvan ute i sjölådan…?

    Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för Tredje Sjöstridsflottiljen

    Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen



    Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona – Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper

    ————————————————————————

    Magnus, du har varit förbandschef under drygt ett år sedan du tillträdde befattningen den 1 januari 2012. Hur har ditt första år som förbandschef varit? Har befattningen och tjänsten motsvarat den bild du hade förväntat dig?

    Både ja och nej. Jag visste ju att jag skulle komma att tvingas tillbringa mycket av min tid på resande fot – främst för att delta i centralt påkallade möten och genomgångar. Jag har ju sett hur mina företrädare har haft det. Trots det hade (och har) jag ett antal förväntningar som jag hoppas kunna gå i mål med. Jag visste att mitt fokus som förbandschef skulle tvingas ligga långt fram i tiden samtidigt som jag tycker det är viktigt att vi på förbandsnivån kan koncentrera oss på här-och-nuet. Där har vi en del att ta tag i då det genom den allmänna debatten, inte minst på nätet, är en total fokus på framtiden.

    Under 2012 upplevde jag att jag endast till del kunde koncentrera mig på förbandet och dess verksamhet. Detta berodde sannolikt på ett antal olika anledningar; jag var ny på jobbet, vi var mitt inne i omstruktureringen, förbandschefsutbildning, m.m. I år ser situationen bättre ut och jag har i större omfattning kunnat vara där jag borde vara; på förbandet.

    Du har ju själv en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall även vara en nackdel?

    Det är riktigt, jag tillhör dem som gått ”den långa vägen” på 3:e. Jag började här som ung fänrik 1988 som NS på patrullbåten HMS Vidar. Sedan har jag hoppat mellan patrullbåts- och korvettdivisionerna varvat med utbildningar och stabsbefattningar. Det tror jag är bra då det ger mig en stabil grund att stå på. Jag känner förbandet och därmed även dess styrkor och svagheter. Det ger mig en möjlighet att internt fokusera på rätt frågor utan att jag behöver en lång startsträcka för att förstå var vi står just nu. Men det är samtidigt en utmaning då jag förväntas, och förväntar av mig själv, redan veta allt som behöver vetas om förbandet. Så är det naturligtvis inte. Dels har jag varit borta från 3:e ett antal år och dels så har jag inte tidigare haft full insyn i allt vad flottiljchefen dagligen sysslar med.


    Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.

    Om vi börjar diskutera på ett övergripande plan, närmare bestämt på den politiska nivån. Försvarsdebatten har sedan årsskiftet, eller egentligen sedan Almedalen förra året, gått för högtryck. Regeringen med Moderaterna i spetsen anklagas av i stort sett alla debattörer och övriga partier för att skönmåla läget i Försvarsmakten och att försöka göra sken av att allt är bra. Många debattörer och skribenter anser att just detta är ett stort problem. Är det här ett problem för Försvarsmakten enligt dig?

    Jag tänker inte här och nu ge mig in i en politisk debatt, men jag följer ju givetvis den allmänna debatten och måste ju erkänna att jag tidvis blir lite frågande till hur vitt skilda uppfattningarna verkar vara. Vad detta beror på överlåter jag till andra att bedöma. Sakfrågan är ju inte heller helt enkel. Det hela grundar sig ju i vad IO14 är, och vad vi kan uppnå med den organisationen. Här kan vi nog hitta grundbulten till den uppkomna situationen. Redan 2009 kunde FM å ena sidan konstatera att det skulle vara möjligt att få till en ny organisation OM vissa presenterade förutsättningar kunde uppfyllas.(T.ex. förändringar i grund-organisationen) Det blev nobben på de viktigaste av de förutsättningarna! Å andra sidan så har vi nog själva hittat på lite egna nya idéer längs vägen som inte fanns med från början. (T.ex. uppsättandet av nya krigsförband, vilka förvisso har godkänts efterhand). Det olyckliga i sammanhanget är väl att det ger en bild av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken som inte är särskilt bra.

    Ja, så är det onekligen. Kopplat till detta så har ju vår ÖB Sverker Göranson vid ett flertal tillfällen varit mycket tydlig och förklarat för våra politiker det prekära ekonomiska läge Försvarsmakten står inför. Förtroendet för ÖB inom Försvarsmakten har ökat avsevärt sedan dess, även om det är hans jobb att just förklara läget för politiska nivån. Ser du en skillnad mot tidigare år och tidigare överbefälhavare avseende tydligheten i kommunikationen mot uppdragsgivaren?

    Ja, jag upplever att det är en skillnad idag gentemot hur det har sett ut de senaste åren. Men samtidigt tror jag att förutsättningarna har förändrats ganska rejält under samma period. Dels förs den allmänna debatten på ett helt annat sätt och i helt andra medier än tidigare, dels så upplever jag att svårigheten för ÖB att få ihop utmaningen att balansera uppgift och tilldelade resurser blivit svårare och sist men inte minst så är min uppfattning att återtagandet efter den strategiska time-outen kräver en ökad tydlighet från ÖB:s sida då både själva återtagandet men även strävan att bibehålla uppnådd förmåga ställer betydligt högre krav på såväl personal som verksamhet och tillgänglig materiel.

    En viktig ”spelare” i det du nämner här ovan är den pågående försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren. Försvarsberedningen är just nu i full gång med sitt arbete att göra en omvärldsanalys som skall presenteras i sommar. Därefter ska beredningen fortsätta med att ta fram ett underlag för ett nytt försvarsbeslut som skall tas under 2015. Har du några tankar runt detta och försvarsberedningens arbete kopplat till ett marint perspektiv?

    Nästa försvarsbeslut blir givetvis mycket viktigt för hela FM och den framtida utvecklingen, men jag tror att det blir av vital vikt för Marinen. I skrivande stund ser ju framtidsutsikterna för en marin utveckling inte särskilt ljusa ut. Med tanke på utvecklings- och anskaffningstider avseende ny materiel, måste man redan nu fatta strategiskt viktiga beslut som påverkar förbandens förmågor efter 2020. Vi har redan idag förhållandevis gammal materiel och den måste omsättas till stor del strax efter 2020. Med andra ord kommer nästa försvarsbeslut innebära ett strategiskt vägval avseende den marina förmågan i framtiden. Jag vill ju givetvis gärna tro att man inser behovet av de marina förmågorna och att man därför vidtar åtgärder för att dessa skall kunna innehållas även i framtiden.

    Kopplat till den framtida Försvarsmakten är så är som du beskriver här ovan så är försvarsanslaget helt vitalt för att kunna realisera framtidens försvarsmakt. Som vi alla könner till så erhöll Försvarsmakten av försvarsdepartementet i höstas ett uppdraget formulerat i regeringsbeslut 7 där man skulle svara på en mängd frågor på mycket kort tid rörande den långsiktiga ekonomin. ÖB har i senare intervjuer sagt att det var en starkt bidragande orsak till hans sjukskrivning. Hade du och ditt förband någon uppgift i samband med detta arbete?

    Förbandets uppgift var primärt av perifer art. Huvuddelen av arbetet med att ta fram underlag till FM svar på uppdraget från Fö utfördes av Högkvarterets olika delar. Men över tiden var vi med och stödde HKV med smärre detaljuppgifter.

    Förstod ni förbandschefer hur illa ställt det var med ÖB, fick ni någon information om detta vid ÖB:s chefsmöten?

    Jag personligen hade ingen information tillgänglig om hur det var ställt med ÖB. Frågan är om han ens själv visste hur illa det var.

    Turerna runt ÖB och Försvarsmakten har ju kommenterats flitigt på många ställen. Följer du aktivt försvarsdebatten i media och på bloggar?

    Det där går lite upp och ner. Tillgänglig tid medger inte alltid att jag följer debatten i den omfattning jag egentligen skulle vilja. Jag försöker följa de mest frekventa bloggarna såsom din egen, Marinbloggen, WW mfl. Jag har dessutom, efter långt om länge, skaffat mig ett Twitterkonto vilket ju ger en del flashinformation. Däremot är jag dålig på att själv delta i debatten. Det har blivit ett par enklare Twitterinlägg, men att vara så engagerad att jag ger min in på att skriva egna blogginlägg – det räcker helt enkelt inte tiden till för.

    Om vi lämnar de övergripande rörande Försvarsmakten i sin helhet och försvarsdebatten, och i stället går tillbaka till ditt eget förband 3. Sjöstridsflottiljen. Hur är läget i stort just nu?

    Generellt är läget vid förbandet mycket gott, men det märks tydligt att vi är mitt inne i en ganska stor förändring. Förändringen är stor såtillvida att vi just nu genomför en rejäl generationsväxling på fartygssidan. Främst märks detta i övergången till Visbykorvetter, men det är ju inte den enda förändringen på fartygssidan. Vi har ganska nyligen tagit leverans av moderniserade minröjningsfartyg av Kosterklass, HMS Sturkö skall genomgå en  större ombyggnad med start nästa år samtidigt som minröjningsfartygen skall genomföra en generalöversyn. Parallellt med detta planerar vi för en avveckling av HMS Stockholm och HMS Malmö samt våra bevakningsbåtar för att istället, inom några år, ta leverans av två Göteborgskorvetter i olika konfigurationer. 

    Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.
    Om du måste lyfta fram flottiljen största problem just nu (vi undviker ordet utmaning när vi egentligen menar problem) respektive det mest positiva, vad skulle du lyfta fram då?

    Vakansläget! Och det problemet är egentligen tudelat. För det första har jag ett antal ”riktiga” vakanser. Det vill säga att jag har befattningar som det idag inte finns något namn till. Problemet med dessa är att det inte går att fylla dessa luckor med nyutexaminerad personal. Det handlar om erfarna besättningsmedlemmar på bl.a. tjänstegrenschefsnivå. Den andra delen av problemet är alla de bemanningsuppdrag där jag tvingas bemanna andra delar av Försvarsmakten med personal som jag inte får ersätta. Det innebär ju att jag i det stående insatsförbandet, som i den bästa av världar skulle varit fullbemannat, tvinga leva med ständiga luckor. Jag har ju inga reserver eller T-förband att ta av.  

    Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.

    Ja, vakansläget är onekligen stort i hela Marinen. Men trots vakansproblemen har du lyckats bemanna upp det största fartyget i din flottilj. Du har nyligen sänt iväg insatsstyrkan ME-03 som med HMS Carlskrona som nu är på plats och löser uppgift i Indiska Oceanen och Adenviken. Hur har vägen framåt varit rörande att sätta upp styrkan ytterligare en gång? Har allt gått enligt plan?

    Ja det tycker jag att det i stort sett har gjort. Detta är ju den tredje gången vi deltar i Operation Atalanta. Givetvis finns det förbättringspotential avseende enskilda frågeställningar. Eftersom förbandet är sammansatt av ett antal olika delar från flera andra förband i Försvarsmakten så finns det många olika synpunkter att ta hänsyn till. I den bästa av världar hade HMS Carlskrona varit klar att skicka iväg i sin dagliga konfiguration, men så är det ju givetvis inte. För det första är ju fartyget i vanliga fall utrustat och bemannat som stödfartyg. Det är ju inte i den rollen hon skickas iväg vilket innebär att vi måste se över vilken materiel och vilka personella förmågor som måste tillföras för att hon skall kunna verka i rollen som OPV. 

    Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!

    Vad har du som förbandschef för uppgift kopplat till ME-03 nu när förbandet är insatt och således överlämnat till insatsstaben?

    Fartyget är ju idag ”TOA:t” (överlämnat) under EU befäl, vilket innebär att jag inte har några uppgifter alls kopplat till vad fartyget gör inom operationen. Däremot har jag ju ett fortsatt ansvar avseende vissa personalfrågor. Det vi idag arbetar med är planer för avveckling och hemkomstverksamhet, men även planering kring den ”leave” besättningen skall ha och därtill kopplad personaltillförsel under leave-perioden.

    Något helt annat nu. En sak man ofta hör från den gamla stammen av ytattackpersonal vid systerflottiljen i Stockholm är att många upplever att förbandet fortfarande präglas av att primärt vara en minröjningsflottilj. Tror du att minröjningspersonalen på ditt förband upplever samma sak fast omvänt?

    Jag kan inte säga att jag har upplevt det som något problem på flottiljen. Visst är det så att det slängs ut pikar då och nu, men det är alltid med glimten i ögat. Jag tror att den integrering vi har gjort här i samband med bemanning av Visby-korvetterna har varit starkt bidragande till att vi nu till stora delar är en sjöstridsflottilj. Men vi har även roterat personal mellan de äldre korvetterna och minjaktfartygen i förhållandevis stor omfattning.
    Kopplat till ovanstående. Anser du att vi valt rätt väg att gå med inrättandet av sjöstridsflottiljer, och framför allt, hur ser du på framtiden? Tror du att vi kommer att bibehålla nuvarande organisationsstruktur under överskådlig tid? Det har ju tidigare talats om att slå ihop flottans förband till en enda eskader motsv. med basering på två platser?

    Med tanke på det stålbad vi i Marinen genomgick i samband med FB04 tror jag att det var den enda möjliga vägen att gå. Alternativet hade varit att bibehålla en ytstridsflottilj och en minröjningsflottilj. Den geografiska uppdelningen mellan syd och ost hade då tvingat fram en lösning som hade varit mer eller mindre katastrofal. Antingen hade det varit nödvändigt att placera den ena flottiljen i Karlskrona och den andra på Berga eller också att dela upp bägge flottiljerna på två ställen. Det första var ju i princip det som hände med ubåtsflottiljen och där lider man fortfarande rejält av de konsekvenser som uppstod då. Den andra lösningen har vi också provat på, om än bara på divisionsnivå, och har då kunnat konstatera att det inte fungerade så särskilt bra. Kontentan av detta är ju då solklar- jag anser att vi behöver ha såväl ytstrids- som minröjningsförmåga både här i Karlskrona och på Berga över tiden.



    Huruvida det är lämpligt att slå ihop båda flottiljerna till en eskader kan man ju diskutera för- och nackdelar. Här är det också viktigt att ta med i diskussionen huruvida vi pratar om basorganisation eller insatsorganisation. Tittar vi på våra grannländer Norge och Danmark så finns ju där en Norwegian respektive Danish Task Group. Jag anser att det finns stora fördelar med att vara organiserade i en s.k. ”Type Organisation” ur ett produktionshänseende och här är nuvarande flottilj och divisionsstruktur sannolikt mest lämplig, men jag kan också se att en s.k. ”Task Organisation” eller ”Warfare Organisation” kan vara bäst lämpad för insatsuppgifter och här kan jag se fördelar med en eskaderlösning, eller vad man nu väljer att kalla den. Detta behöver, enligt min uppfattning, noga analyseras och tills vidare förordar jag att nuvarande struktur bibehålls.

    När vi ändå är inne på organisation. Divisionsstaberna vid ditt förband har vad vi förstått växt efter omstruktureringen. Varför har man valt den vägen, och har ni hittat en bra arbetsordning för att optimera arbetet vid förbandet?

    Det där är en fråga jag ofta får höra. Visst; det är ett oomkullrunkeligt faktum att divisionsstaberna har vuxit de senaste åren, men det är från ett minimalt utgångsläge. Storleken på staberna har dessutom varierat över åren. För inte så länge sedan var de av ungefär samma storlek som nu, för att under några år successivt minska till att i stort sett vara helt borta några år. När jag var divisionschef på korvettdivisionen bestod ”staben” av mig själv och en adjutant. Det var ingen fungerande ledningsresurs utom i mycket begränsad omfattning.
    Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.

    En annan anledning till utökningen är att det ger oss en möjlighet att avdela personal till bemanningsuppdrag utan att behöva nagga på besättningarna. Om vi sedan behöver kalla tillbaka personalen beroende på ett försämrat hotläge eller av annan orsak är startsträckan kortare för att komma igång med stabsarbete än vad det skulle vara att behöva bygga ihop en fullt fungerande fartygsbesättning.

    Det finns uppgifter som gör gällande att PTK verksamheten som i dag är organiserad under ditt förband skall flyttas över till SSS från årsskiftet. Man kan i detta beslut se en renodling av förbandet till ett insatsförband när denna PROD-del flyttas. Är det en korrekt iakttagelse?

    Ja det är korrekt! Vi arbetar just nu utefter en inriktning att PTK organisatoriskt skall överföras till Sjöstridsskolan. Det finns som i alla andra frågor fördelar såväl som nackdelar med detta. Utan att gå in på alla detaljer så ser jag fördelen med att mitt förband ytterligare renodlas till att bli ett rent insatsförband då PTK har varit den stora basorg-delen av flottiljen.



    De övergripande skälen till att omorganisationen sker är sannolikt att man på det sättet koncentrerar utvecklingsfrågor till en plats utanför HKV. På SSS finns ju redan tidigare det som kallas för FunkE och som huvudsakligen sysslar med utvecklingsfrågor. En annan anledning är att PTK utvecklas mot en övergripande marin utvecklingsenhet med ansvar för all provtursverksamhet i Marinen. De senaste har ju fokus legat på Visbyprojektet, men redan från årsskiftet 12/13 så har amfibieuppgifterna tillförts vilket inneburit att jag idag har fyra medarbetare på Berga som sysslar med dessa frågor. Allteftersom nya projekt rullar igång så kommer dessa att hamna under en hatt. 

    Ett känt problem är att personalhanteringen genom införandet av PRIO trycks nedåt till den första linjens chefer. Detta har på många förband inneburit att chefer inte har tid för sin huvudtjänst i den omfattning man vill. Ser läget likadant ut vid ditt förband?

    Jag är övertygad om att det ser likadant ut i hela Försvarsmakten. Man kan tycka vad man vill om PRIO – det har man även gjort om alla andra införanden av nya stödsystem. Palasso skulle aldrig fungera minns jag att det hette. Jag är övertygad om att vi som organisation kommer lära oss hantera PRIO på ett tillräckligt fungerande sätt framöver. Då gäller det att kunna acceptera att alla inledande styrningar kanske inte var så bra utan att de överses och man successivt kommer fram till en bättre lösning. I min värld är det kärnverksamhet man skall syssla med längst ut på linan och inte administration, men med det sagt så tror jag inte att vi någonsin kommer att komma bort från det helt och hållet. Däremot är jag övertygad om att vi som alltid kommer finna en tillräckligt bra medelväg. Så gör vi väl alltid här i mellanmjölkens land.

    Mellanmjölkens land, en mycket bra beskrivning av mycket som sker… Åter till personalfrågan som kanske är något av de viktigare ämnena att diskutera. Finns det något annat du vill lyfta fram kopplat till just personalfrågor?

    Vakansläget är bekymmersamt. Jag utvecklar ju det lite som svar på en annan fråga här, så jag går inte in på det mer i detalj. Men jag kan ju tycka att Försvarsmakten som helhet fokuserar lite för enkelriktat mot några specifika personalproblem av vilka jag inte delar samtliga.

    Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.

    Vi upplever idag inget problem att rekrytera GSS. Rekryteringen till de olika officerslinjerna klarar vi också ganska bra, men vi kommer hamna i en rejäl utmaning då Marinen inom kort kommer ”drabbas” av stora pensionsavgångar, vilket innebär att vi måste öka rekryteringen ganska rejält för att kunna försörja främst MarinB och SSS med kompetens.

    Hur har införandet av tvåbefälssystemet (OF/SO) diskuterats och hanterats på ditt förband? Många officerare i Försvarsmakten är oroliga för att tvingas till att bli specialistofficer mot sin vilja, samtidigt som andra ser det som en möjlighet. Hur har ni hanterat den förstnämnda frågan?

    Hela frågan om införande av ett tvåbefälssystem måste ses i sitt sammanhang. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi helt och hållet har svängt in i det nya systemet. Jag kan se fördelar med att vi i dag hanterar övergången (avseende omgalonering) på frivillig basis till skillnad från hur vi gjorde förra gången 1983. Fördelen med att göra som vi gjorde den gången är att då blir övergången konkret och inte utdragen i tid. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det fortfarande, 30 år senare, fortfarande tjänstgör många officerare som är inskolade i det system vi då hade. Vad vill jag ha sagt med det då? Den frivilliga övergången vi har valt idag kommer innebära att övergångsprocessen kommer pågå under väldigt lång tid – vilket jag kan se som negativt. 

    I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.
    Angående tvåbefälssystemet och specialistofficerare. Vi skrev för en tid sedan ett inlägg på bloggen om att de marina förbanden hanterat befordringen av SO på väldigt olika sätt, där till exempel ditt förband inte har utnämnt en enda individ från SOU till OR7 ännu medan andra utnämnt en större mängd. Sakfrågan kvarstår, hur kommer det sig att det inte finns en enad syn på detta inom Försvarsmakten och Marinen? Man skulle kunna påstå att hanteringen av just den frågan får underkänt. Hur ser du på detta?

    Att det inte finns en esnad syn på hur detta ska gå till håller jag med om och kan bara beklaga att det är så. Det känns lite som att vi rusade in i det nya utan att ha alla förutsättningar klara vilket ju givetvis är IG. Vi på 3.sjöstriflj har valt att skynda långsamt just i syfte att invänta OR-projektets slutsatser och därpå kommande styrningar. Dessa har nu stadfästs på ett så pass konkret sätt att vi idag kan påbörja övergången på ett mer ordnat sätt utan att riskera att hamna i situationer som i efterhand visar sig ha varit olämpliga.

    Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.

    Däremot är det fortfarande oklart vad förbandets OR9 skall ha för arbetsuppgifter. Detta måste ensas inom Marinen innan vi kan påbörja rekrytering. Här pågår ett arbete som innebär att vi dagsläget bedömer att rekryteringen kan inledas efter sommaren.

    Mycket intressant! Kopplat till detta så har införandet av GSS fått mycket kritik för att det inte var helt genomtänkt, och att det gick alldeles för fort. Ladorna med personal från värnpliktssystemet börjar nu sina. Hur ser du på rekryteringen av GSS till de marina förbanden i framtiden, kommer det att bli ett problem, eller är det redan ett problem?

    Vi har så här långt inte haft några problem att rekrytera sjömän till flottiljen. Antalet ansökningar överstiger behovet. Det är inte heller så att vi bara anställer före detta värnpliktiga. Det ”magasinet” är tomt nu. Vi har ju haft anställda sjömän på förbandet ganska många år nu.



    Jag tycker att det är olyckligt att det hela tiden framställs som att Försvarsmakten har svårt att rekrytera GSS. Det olyckliga är att det framställs som ett generellt problem. Vi har svårt att ta till oss problemet inte minst vad gäller GSS/T – vi har inga av den kategorin på 3:e! Att dra hela Försvarsmakten över en kam blir sällan bra. Så länge vi kan erbjuda ”ett omväxlande arbete i skärgårdsmiljö” med en mix av övningar och skarp verksamhet (inte nödvändigtvis internationellt), med mycket tid till sjöss, tror jag inte att rekrytering av sjömän kommer vara ett problem.
    Har ditt förband stora avgångar i kategorin GSS, och i så fall, vad gör ni för att försöka minska avgångarna?

    Visst, vi har avgångar, och procentuellt har de legat i ungefär samma omfattning som övriga Försvarsmakten. Det som, åtminstone hittills, har varit annorlunda är att den stora merparten av de som slutar som GSS har gjort det för att istället påbörja en specialistofficersutbildning. Det tycker jag är mycket bra och det är därför ingenting som jag försöker motverka. Det innebär ju att vi blir tvungna att hela tiden fylla på med ”nya” sjömän, men än så länge har det inte menligt påverkat vår förmåga i respektive besättning.

    Rekrytering är alltid ett ämne som diskuteras. Vad tycker du om Försvarsmaktens centrala rekryteringskampanjer? Senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som exempel?

    Det är nog tyvärr så att jag måste inse att jag inte riktigt hänger med hur den yngre generationen tänker. För mig personligen var den senaste kampanjen väldigt märklig. Jag har svårt att se, att det är folk som sitter med huvudet i en gummiboll eller tejpar upp sig själv på väggen med silvertape, är de vi behöver i FM. Fast å andra sidan kan jag ju bara konstatera att den målgrupp som kampanjen främst riktar sig till – 18-20 åringarna – uppskattade den betydligt mer än vad den äldre generationen gjorde.

    Du är nog inte ensam om att känna att du inte riktigt hänger med i tankegångarna där… 
    Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?

    Man kan – och kommer med allra största sannolikhet – skriva hela avhandlingar och böcker om Visbyprojektet som sådant. Jag kommer inte göra det här och nu, men synpunkter har jag givetvis. Jag var närvarande, som ung örlogskapten, när HMS Visby sjösattes. Ingen kunde väl då ana att hon inte skulle levereras förrän 12 år senare. Som jämförelse kan man ju ta linjeskeppet Stockholm som tog 24 år och linjeskeppet Skandinavien som tog 35 år att färdigställa. Även dessa fartyg modifierades en hel del under tiden från kölsträckning till leverans.



    Nu äntligen har vi tagit leverans av det första fartyget i version 5. Det blir ett rejält förmågelyft för sjöstridskrafterna. Vad som nu gäller i närtid är att vi måste implementera fartygstypen i vår dagliga verksamhet. Hur skall de utnyttjas? Vad kan de de facto lösa för uppgifter? Hur skall taktik och stridsteknik anpassas? m.m. m.m.



    Tyvärr är det ju inte riktigt det fartyg som ursprungligen planerades som nu levereras – ej heller är numerären så stor som man kunde önska. Men om man jämför med de system som Visbykorvetterna ersätter och/eller kompletterar så är förmågelyftet mycket stort. Visst helikopterförmågan blev aldrig vad det var tänkt från början, men med givna förutsättningar är den tillräckligt bra, framförallt när helikoptersystemet blir sjöoperativt på riktigt. Vad värre är så saknas ju Lv-robot. Men! Då måste man ha i åtanke att det inte alls är så illa som många belackare vill göra gällande. Man uppnår aldrig samma förmåga med ett eldrörsbaserat luftvärn som med ett baserat på lv-robot, men det vi har är top-of-the-line. Så bilden av att fartygen är helt värnlösa är missvisande. Precis som både du och andra framfört i debatten så är vi något bakbundna av sekretess, men så mycket kan jag säga; Vi litar på det system vi har , men med ett tillfört lv-robotsystem skulle förmågan drastiskt öka.

    Din beskrivning av luftförsvarsförågan på Visbykorvetterna är kanske en av de bättre och mest nyanserade jag läst. Glädjande! Något annat som diskuterats runt just Visbykorvetterna är ubåtsjaktsystemet. Nu måste även hela ubåtsjaktsystemet HYDRA omsättas då det enligt FMV har nått ”end of life”, något som i sammanhanget får ses som mindre lyckat mht att två av fem fartyg precis levererats i version 5. Hur påverkar detta förbandsproduktionen bär fartygen måste in på varv ytterligare en gång i en nära framtid för att byggas om?
    Min uppfattning är att detta inte kommer påverka förbandsproduktionen över huvud taget. Att system faller för åldersstrecket är inget onormalt och med tanke på leveranstiden så är det kanske inte fullt så uppseendeväckande. Att det sedan är olyckligt att det blir så, kan väl vem som helst skriva under på.

    Den plan vi idag arbetar utifrån innebär att de fartyg som ännu ej levererats står först i kön för omsättning. Redan levererade fartyg erhåller ny utrustning i samband med kommande översyner. Helt enligt rutin.

    Det låter med andra ord som det finns en bra plan för omsättningen av HYDRA. Vi fortsätter med materielfrågorna. MI och C PROD M har tidigare presenterat en alternativ materielplan för Marinen som blev ratad på högre nivå. Den alternativa planen innebar i korthet att allt krut skulle läggas på att bygga två nya fregatter istället för att vidmakthålla och modifiera befintliga fartyg. Var detta förankrat inom den marina chefskretsen?

    Ja, det var helt förankrat i chefskretsen innan förändringsförslaget presenterades. Däremot håller jag inte alls med dig i din mycket förenklade bild av vad förslaget egentligen gick ut på. Det handlade om betydligt mycket mer än så. Och begreppet fregatt är ditt eget. Tyvärr ger du en bild som inte stämmer med verkligheten, men jag går inte in på detaljerna här och nu – de finns beskrivna på andra ställen.


    Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).

    Angående en föreslagen tidigareläggning av ett sådant projekt så var väl den uttalade konsekvensen av detta att inte genomföra planerad HTM av Gävle/Sundsvall m.m. utan enbart genomföra livsuppehållande åtgärder för att tidigare kunna frigöra ekonomiska medel till nya ytstridsfartyg. Anser du att det är en bättre analys av dåvarande läge?




    Ja den analysen känns bättre och för att börja med det sista så är det helt rätt uppfattat. Den planerade ekonomin för den ombyggnaden skulle föras över på nya fartyg istället. Huruvida de nya fartygen skulle kallas fregatt, OPV eller rätt och slätt patrullfartyg är väl i skrivande stund en ickefråga då det inte är en aktuell väg att gå. Jag anser att det är bättre att använda uttrycket ”Nästa generations ytstridsfartyg” för då har vi inte bundit upp oss åt en viss fartygstyp – befintlig eller tilltänkt. Det ger oss åtminstone en mental möjlighet att välja väg när väl analysarbetet är färdigt.

    Ja, det är nog klokt. Men om vi för en stund tillåter oss själva att fundera högt, och även lägger på inriktningsbeslutet från 2009 där det framgår att Marinen primärt skall inriktas för nationella uppgifter i närområdet. Hade det då möjligen inte gett mer nationell operativ effekt att lägga motsvarande summa pengar (4,9 mdr) på att anskaffa dubbelt så många (fyra) nya ”mindre” ytstridsfartyg? Vikten av det nationella perspektivet för Försvarsmakten i sin helhet lär knappast minska om man ser på den senaste tidens utveckling samt debatt i media, men även genom politiska uttalanden?
    Det där kan man givetvis väga för och emot intill döddagar. Det är ju en uppenbar brist i att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha för att lösa våra uppgifter på ett optimalt sätt, men i min värld finns det många andra faktorer som påverkar de framtida valen. En mycket viktigt ingångsfaktor är behovet av att kunna basera sjöoperativ helikopter ombord för ett framskjutet utgångsläge. Där var ju den ursprungliga tanken att det skulle ske på våra nya stödfartyg vilka vi ju just nu inte ser ut att få inom överskådlig framtid. Då blir följden att vi behöver kunna basera dem på annan enhet, och talar vi om helikopter 14, som ju är den helikopter som kommer få sjöoperativ förmåga fullt ut så saknar vi en sådan baseringsmöjlighet idag. Det är ju givetvis inte den allenarådande anledningen till ovanstående ståndpunkt, men i min värld väger den ganska tungt.

    Att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha är vi helt överrens om. Nu har vi pratat framtid och nya fartyg, men hur ser då läget ut för de gamla trotjänarna, korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö som nästa år fyller 30 år. Hur länge ska de leva kvar som läget ser ut just nu?

    Den plan som nu ligger säger att de som längst kommer vara kvar 2015 ut. Huruvida det blir så eller om tidsplanen kommer förändras kan jag bara spekulera kring. Det känns ju alltid surt när de fartyg man själv tjänstgjort på utrangeras, men så är ju tidens gång. HMS Stockholm har ju varit ”mitt” fartyg under många år där jag har tjänstgjort i olika befattningar och inte minst som FC, men damerna börjar bli lite till åren komna så tiden måste ju ha sin gång. Det är väl bara att konstatera att det gäller även för undertecknad. De flesta av de fartyg jag tjänstgjort på har ju redan avvecklats. Snart är det bara Falken och Pelikanen kvar!

    Det planeras nu för att genomföra en GÖ/HTM för korvetterna Gävle och Sundsvall, där respektive sjöstridsflottilj skall tillföras ett fartyg vardera. Hur ser läget ut i den frågan just nu? Kommer planerade åtgärder att genomföras enligt plan?

    Det är min uppfattning, ja! Huruvida tidsplanen kommer att kunna innehållas återstår väl att se, men vi planerar i dagsläget för att bemanna de två fartyg som skall tillföras 3.e. Som du ju väl känner till så har vi ju bara haft fartyg ur Göteborgsklassen i linje på 3:e under en mycket kort period. Detta innebär ju att vi kommer vara tvungna att typutbilda besättningarna, vilket kommer ta tid i anspråk – något som sannolikt kommer påverka bemanningen på andra fartyg.

    Det finns även en plan för att modifiera korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar som skall ersätta de mindre bevakningsbåtarna. Har man funderat över bemanningen av dessa för att kunna nyttja dem mer effektivt över tiden som ex.flera besättningar till varje skrov?

    Ja det har vi. Detta blir ju en utmaning som heter duga. De två Kalmar-vedettbåtarna skall ju faktiskt ersätta hela sju andra enheter. Det säger ju sig självt att det inte går rakt av. En lösning är att ha dubbla besättningar, Det skulle medge mer tid till sjöss per fartyg vilket rent tekniskt inte bedöms vara negativt. Det finns nu ett förändringsförslag inlämnat om dubbla besättningar, men det har legat några år nu och att i dagsläget äska mer personella resurser är ju inte helt enkelt. Vi ser också över möjligheten att nyttja andra enheter för sjöövervakningsuppgifter, så jag tror att allt kommer vara utrett och klarlagt tills de ”nya” fartygen levereras.



    När man intervjuar en sjöstridsflottiljchef får man inte glömma bort det andra viktiga benet, minröjningsfartygen. Angående sjöminröjningsförmågan och det fartygsbestånd Marinen har där, så kan vi ju konstatera att, trots att fartygen i Kosterklassen nu är gamla så har de fått ett nytt liv och nya förmågor genom den senaste stora ombyggnaden. Det känns som att just dessa fartyg nu blivit mycket vassa när det gäller minröjningsförmågan, men även när det kommer till att kunna svara för eget luftförsvar på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Minröjningsdivisionerna genomför ju som vi kan läsa om på olika ställen dessutom regelbundet skarpa insatser. Delar du den bilden, och hur länge bedömer du att dessa fartyg kan tjänstgöra innan man behöver titta på ersättare?  

    Ja, den bilden delar jag absolut. men fartygen börjar bli till åren komna och deras livslängd är ju långt ifrån oändlig. Min bedömning är att vi ganska omgående behöver börja skissa på ersättare. Vilken typ av fartyg det handlar om vill jag låta vara osagt, men de nuvarande fartygen bör ha en bedömd livslängd till strax bortom decennieskiftet.

    Den förmåga som dessa fartyg med sina kompetenta besättningar numera besitter är ett jättelyft jämfört med tidigare. Jag var själv ombord under ett par dagar tidigare i veckan och kunde ju då på plats och ställe följa hur man på västkusten hittade minst två tyska WW II minor och dessutom destruerade två av dem. Det där blev ju rejält uppmärksammat i massmedia i mitten på veckan, vilket ju på ett tydligt sätt belyser värdet av den skarpa verksamhet vi bedriver med våra enheter. 

    Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget  vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.

    Vi står också inför ett enormt omsättningsbehov av ytterligare materiel inom Marinen som är oerhört kostnadsdrivande. Exempel är nya stödfartyg, ny ubåt, anskaffning av lvrb till Visby, omsättning av RBS-15, omsättning av Tp45 bara för att nämna några projekt. Hur realistiskt är det att tro att man kommer att gå i mål med allt detta inom en rimlig tid m.h.t. det ekonomiska läget? Följdfrågan är då självklart, vad skulle det innebära för Marinen om dessa projekt inte blev av?

    Ur det marina perspektivet ser nu liggande inriktning riktigt illa ut. Om inget av projekten skulle realiseras blir konsekvenserna gigantiska – det säger väl sig självt. Men samtidigt så är det nog tyvärr något orealistiskt att tro att alla projekt vi önskar få till stånd faktisk blir realiserade inom den tidsperiod vi helst hade sett. Jag tror på att våra beslutsfattare – politiska såväl som militära – inser problematiken och att vi därigenom kommer se en förändring till det bättre. Blir den så bra som vi skulle vilja se den? Nej, knappast? Blir den tillräckligt bra? Förhoppningsvis.

    Delar din ovanstående analys, och vi får hoppas att din bedömning av att läget kommer att förbättras. Vi ska avsluta med två operativa frågor. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden gått förlorad i samband med att allt fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?

    Jag skulle vilja påstå att vi inte har lidit så mycket av den internationella fokus vi haft de senaste åren. Åtminstone inte om man jämför med andra delar av FM som kanske varit 100% fokuserade på Afghanistan och/eller NBG. Men nog är det så att vi tappat en del i förmåga., men det finns många andra anledningar till det – inte minst det faktum att vi mer än halverat antalet fartyg i Flottan. Det sätter ju sina spår i förmågan. 

    För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!

    Idag genomför vi övningar med ett annat bakgrundscenario än vad vi gjorde för några år sedan. Det innebär också en förskjutning av huvuduppgifter mot sjökriget. Men som helhet är förändringarna inte så stora. Icke förty så kommer vi under de kommande större övningarna lägga mycket kraft på att återta det vi trots allt har tappat, så visst! En viss fokusförskjutning mot grundbulten väpnad strid kommer att ske.

    Har man i Marinen dragit några viktiga operativa erfarenheter från ubåtsjakten på västkusten i september 2011 och har man i så fall hunnit hanterat och implementera dessa på ett bra sätt?

    Självklart har Marinen dragit erfarenheter av verksamheten. Och lika självklart har vi till del kunnat omhänderta dessa. Vilka och hur kan jag av naturliga skäl inte redovisa här. Det är ju i sammanhanget enkelt att konstatera att vi idag inte har samma förutsättningar som vi hade för ett par decennier sedan. Nu gäller det att ta vara på de resurser vi idag förfogar över och av dessa få bästa möjliga out-put.

    Med dessa sista rader tackar vi dig Magnus Jönsson så mycket för intervjun, och framför allt för att du tagit dig tid till att svara så utförligt på frågorna som du gjort. Skipper önskar dig fortsatt lycka till i arbetet som chef för Tredje Sjöstridsflottiljen. GMY!



    Tidigare intervjuer:
    Thomas Engevall – Chef för införandet av PRIO
    Fredrik Norrby – Chef för 1. Ubåtsflottiljen

    Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för 3. Sjöstridsflottiljen

    Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen

    Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona – Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper

    ————————————————————————

    Magnus, du har varit förbandschef under drygt ett år sedan du tillträdde befattningen den 1 januari 2012. Hur har ditt första år som förbandschef varit? Har befattningen och tjänsten motsvarat den bild du hade förväntat dig?

    Både ja och nej. Jag visste ju att jag skulle komma att tvingas tillbringa mycket av min tid på resande fot – främst för att delta i centralt påkallade möten och genomgångar. Jag har ju sett hur mina företrädare har haft det. Trots det hade (och har) jag ett antal förväntningar som jag hoppas kunna gå i mål med. Jag visste att mitt fokus som förbandschef skulle tvingas ligga långt fram i tiden samtidigt som jag tycker det är viktigt att vi på förbandsnivån kan koncentrera oss på här-och-nuet. Där har vi en del att ta tag i då det genom den allmänna debatten, inte minst på nätet, är en total fokus på framtiden.

    Under 2012 upplevde jag att jag endast till del kunde koncentrera mig på förbandet och dess verksamhet. Detta berodde sannolikt på ett antal olika anledningar; jag var ny på jobbet, vi var mitt inne i omstruktureringen, förbandschefsutbildning, m.m. I år ser situationen bättre ut och jag har i större omfattning kunnat vara där jag borde vara; på förbandet.

    Du har ju själv en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall även vara en nackdel?

    Det är riktigt, jag tillhör dem som gått ”den långa vägen” på 3:e. Jag började här som ung fänrik 1988 som NS på patrullbåten HMS Vidar. Sedan har jag hoppat mellan patrullbåts- och korvettdivisionerna varvat med utbildningar och stabsbefattningar. Det tror jag är bra då det ger mig en stabil grund att stå på. Jag känner förbandet och därmed även dess styrkor och svagheter. Det ger mig en möjlighet att internt fokusera på rätt frågor utan att jag behöver en lång startsträcka för att förstå var vi står just nu. Men det är samtidigt en utmaning då jag förväntas, och förväntar av mig själv, redan veta allt som behöver vetas om förbandet. Så är det naturligtvis inte. Dels har jag varit borta från 3:e ett antal år och dels så har jag inte tidigare haft full insyn i allt vad flottiljchefen dagligen sysslar med.


    Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.

    Om vi börjar diskutera på ett övergripande plan, närmare bestämt på den politiska nivån. Försvarsdebatten har sedan årsskiftet, eller egentligen sedan Almedalen förra året, gått för högtryck. Regeringen med Moderaterna i spetsen anklagas av i stort sett alla debattörer och övriga partier för att skönmåla läget i Försvarsmakten och att försöka göra sken av att allt är bra. Många debattörer och skribenter anser att just detta är ett stort problem. Är det här ett problem för Försvarsmakten enligt dig?

    Jag tänker inte här och nu ge mig in i en politisk debatt, men jag följer ju givetvis den allmänna debatten och måste ju erkänna att jag tidvis blir lite frågande till hur vitt skilda uppfattningarna verkar vara. Vad detta beror på överlåter jag till andra att bedöma. Sakfrågan är ju inte heller helt enkel. Det hela grundar sig ju i vad IO14 är, och vad vi kan uppnå med den organisationen. Här kan vi nog hitta grundbulten till den uppkomna situationen. Redan 2009 kunde FM å ena sidan konstatera att det skulle vara möjligt att få till en ny organisation OM vissa presenterade förutsättningar kunde uppfyllas.(T.ex. förändringar i grund-organisationen) Det blev nobben på de viktigaste av de förutsättningarna! Å andra sidan så har vi nog själva hittat på lite egna nya idéer längs vägen som inte fanns med från början. (T.ex. uppsättandet av nya krigsförband, vilka förvisso har godkänts efterhand). Det olyckliga i sammanhanget är väl att det ger en bild av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken som inte är särskilt bra.

    Ja, så är det onekligen. Kopplat till detta så har ju vår ÖB Sverker Göranson vid ett flertal tillfällen varit mycket tydlig och förklarat för våra politiker det prekära ekonomiska läge Försvarsmakten står inför. Förtroendet för ÖB inom Försvarsmakten har ökat avsevärt sedan dess, även om det är hans jobb att just förklara läget för politiska nivån. Ser du en skillnad mot tidigare år och tidigare överbefälhavare avseende tydligheten i kommunikationen mot uppdragsgivaren?

    Ja, jag upplever att det är en skillnad idag gentemot hur det har sett ut de senaste åren. Men samtidigt tror jag att förutsättningarna har förändrats ganska rejält under samma period. Dels förs den allmänna debatten på ett helt annat sätt och i helt andra medier än tidigare, dels så upplever jag att svårigheten för ÖB att få ihop utmaningen att balansera uppgift och tilldelade resurser blivit svårare och sist men inte minst så är min uppfattning att återtagandet efter den strategiska time-outen kräver en ökad tydlighet från ÖB:s sida då både själva återtagandet men även strävan att bibehålla uppnådd förmåga ställer betydligt högre krav på såväl personal som verksamhet och tillgänglig materiel.

    En viktig ”spelare” i det du nämner här ovan är den pågående försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren. Försvarsberedningen är just nu i full gång med sitt arbete att göra en omvärldsanalys som skall presenteras i sommar. Därefter ska beredningen fortsätta med att ta fram ett underlag för ett nytt försvarsbeslut som skall tas under 2015. Har du några tankar runt detta och försvarsberedningens arbete kopplat till ett marint perspektiv?

    Nästa försvarsbeslut blir givetvis mycket viktigt för hela FM och den framtida utvecklingen, men jag tror att det blir av vital vikt för Marinen. I skrivande stund ser ju framtidsutsikterna för en marin utveckling inte särskilt ljusa ut. Med tanke på utvecklings- och anskaffningstider avseende ny materiel, måste man redan nu fatta strategiskt viktiga beslut som påverkar förbandens förmågor efter 2020. Vi har redan idag förhållandevis gammal materiel och den måste omsättas till stor del strax efter 2020. Med andra ord kommer nästa försvarsbeslut innebära ett strategiskt vägval avseende den marina förmågan i framtiden. Jag vill ju givetvis gärna tro att man inser behovet av de marina förmågorna och att man därför vidtar åtgärder för att dessa skall kunna innehållas även i framtiden.

    Kopplat till den framtida Försvarsmakten är så är som du beskriver här ovan så är försvarsanslaget helt vitalt för att kunna realisera framtidens försvarsmakt. Som vi alla könner till så erhöll Försvarsmakten av försvarsdepartementet i höstas ett uppdraget formulerat i regeringsbeslut 7 där man skulle svara på en mängd frågor på mycket kort tid rörande den långsiktiga ekonomin. ÖB har i senare intervjuer sagt att det var en starkt bidragande orsak till hans sjukskrivning. Hade du och ditt förband någon uppgift i samband med detta arbete?

    Förbandets uppgift var primärt av perifer art. Huvuddelen av arbetet med att ta fram underlag till FM svar på uppdraget från Fö utfördes av Högkvarterets olika delar. Men över tiden var vi med och stödde HKV med smärre detaljuppgifter.

    Förstod ni förbandschefer hur illa ställt det var med ÖB, fick ni någon information om detta vid ÖB:s chefsmöten?

    Jag personligen hade ingen information tillgänglig om hur det var ställt med ÖB. Frågan är om han ens själv visste hur illa det var.

    Turerna runt ÖB och Försvarsmakten har ju kommenterats flitigt på många ställen. Följer du aktivt försvarsdebatten i media och på bloggar?

    Det där går lite upp och ner. Tillgänglig tid medger inte alltid att jag följer debatten i den omfattning jag egentligen skulle vilja. Jag försöker följa de mest frekventa bloggarna såsom din egen, Marinbloggen, WW mfl. Jag har dessutom, efter långt om länge, skaffat mig ett Twitterkonto vilket ju ger en del flashinformation. Däremot är jag dålig på att själv delta i debatten. Det har blivit ett par enklare Twitterinlägg, men att vara så engagerad att jag ger min in på att skriva egna blogginlägg – det räcker helt enkelt inte tiden till för.

    Om vi lämnar de övergripande rörande Försvarsmakten i sin helhet och försvarsdebatten, och i stället går tillbaka till ditt eget förband 3. Sjöstridsflottiljen. Hur är läget i stort just nu?

    Generellt är läget vid förbandet mycket gott, men det märks tydligt att vi är mitt inne i en ganska stor förändring. Förändringen är stor såtillvida att vi just nu genomför en rejäl generationsväxling på fartygssidan. Främst märks detta i övergången till Visbykorvetter, men det är ju inte den enda förändringen på fartygssidan. Vi har ganska nyligen tagit leverans av moderniserade minröjningsfartyg av Kosterklass, HMS Sturkö skall genomgå en  större ombyggnad med start nästa år samtidigt som minröjningsfartygen skall genomföra en generalöversyn. Parallellt med detta planerar vi för en avveckling av HMS Stockholm och HMS Malmö samt våra bevakningsbåtar för att istället, inom några år, ta leverans av två Göteborgskorvetter i olika konfigurationer. 

    Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.
    Om du måste lyfta fram flottiljen största problem just nu (vi undviker ordet utmaning när vi egentligen menar problem) respektive det mest positiva, vad skulle du lyfta fram då?

    Vakansläget! Och det problemet är egentligen tudelat. För det första har jag ett antal ”riktiga” vakanser. Det vill säga att jag har befattningar som det idag inte finns något namn till. Problemet med dessa är att det inte går att fylla dessa luckor med nyutexaminerad personal. Det handlar om erfarna besättningsmedlemmar på bl.a. tjänstegrenschefsnivå. Den andra delen av problemet är alla de bemanningsuppdrag där jag tvingas bemanna andra delar av Försvarsmakten med personal som jag inte får ersätta. Det innebär ju att jag i det stående insatsförbandet, som i den bästa av världar skulle varit fullbemannat, tvinga leva med ständiga luckor. Jag har ju inga reserver eller T-förband att ta av.  

    Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.

    Ja, vakansläget är onekligen stort i hela Marinen. Men trots vakansproblemen har du lyckats bemanna upp det största fartyget i din flottilj. Du har nyligen sänt iväg insatsstyrkan ME-03 som med HMS Carlskrona som nu är på plats och löser uppgift i Indiska Oceanen och Adenviken. Hur har vägen framåt varit rörande att sätta upp styrkan ytterligare en gång? Har allt gått enligt plan?

    Ja det tycker jag att det i stort sett har gjort. Detta är ju den tredje gången vi deltar i Operation Atalanta. Givetvis finns det förbättringspotential avseende enskilda frågeställningar. Eftersom förbandet är sammansatt av ett antal olika delar från flera andra förband i Försvarsmakten så finns det många olika synpunkter att ta hänsyn till. I den bästa av världar hade HMS Carlskrona varit klar att skicka iväg i sin dagliga konfiguration, men så är det ju givetvis inte. För det första är ju fartyget i vanliga fall utrustat och bemannat som stödfartyg. Det är ju inte i den rollen hon skickas iväg vilket innebär att vi måste se över vilken materiel och vilka personella förmågor som måste tillföras för att hon skall kunna verka i rollen som OPV. 

    Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!

    Vad har du som förbandschef för uppgift kopplat till ME-03 nu när förbandet är insatt och således överlämnat till insatsstaben?

    Fartyget är ju idag ”TOA:t” (överlämnat) under EU befäl, vilket innebär att jag inte har några uppgifter alls kopplat till vad fartyget gör inom operationen. Däremot har jag ju ett fortsatt ansvar avseende vissa personalfrågor. Det vi idag arbetar med är planer för avveckling och hemkomstverksamhet, men även planering kring den ”leave” besättningen skall ha och därtill kopplad personaltillförsel under leave-perioden.

    Något helt annat nu. En sak man ofta hör från den gamla stammen av ytattackpersonal vid systerflottiljen i Stockholm är att många upplever att förbandet fortfarande präglas av att primärt vara en minröjningsflottilj. Tror du att minröjningspersonalen på ditt förband upplever samma sak fast omvänt?

    Jag kan inte säga att jag har upplevt det som något problem på flottiljen. Visst är det så att det slängs ut pikar då och nu, men det är alltid med glimten i ögat. Jag tror att den integrering vi har gjort här i samband med bemanning av Visby-korvetterna har varit starkt bidragande till att vi nu till stora delar är en sjöstridsflottilj. Men vi har även roterat personal mellan de äldre korvetterna och minjaktfartygen i förhållandevis stor omfattning.
    Kopplat till ovanstående. Anser du att vi valt rätt väg att gå med inrättandet av sjöstridsflottiljer, och framför allt, hur ser du på framtiden? Tror du att vi kommer att bibehålla nuvarande organisationsstruktur under överskådlig tid? Det har ju tidigare talats om att slå ihop flottans förband till en enda eskader motsv. med basering på två platser?

    Med tanke på det stålbad vi i Marinen genomgick i samband med FB04 tror jag att det var den enda möjliga vägen att gå. Alternativet hade varit att bibehålla en ytstridsflottilj och en minröjningsflottilj. Den geografiska uppdelningen mellan syd och ost hade då tvingat fram en lösning som hade varit mer eller mindre katastrofal. Antingen hade det varit nödvändigt att placera den ena flottiljen i Karlskrona och den andra på Berga eller också att dela upp bägge flottiljerna på två ställen. Det första var ju i princip det som hände med ubåtsflottiljen och där lider man fortfarande rejält av de konsekvenser som uppstod då. Den andra lösningen har vi också provat på, om än bara på divisionsnivå, och har då kunnat konstatera att det inte fungerade så särskilt bra. Kontentan av detta är ju då solklar- jag anser att vi behöver ha såväl ytstrids- som minröjningsförmåga både här i Karlskrona och på Berga över tiden.



    Huruvida det är lämpligt att slå ihop båda flottiljerna till en eskader kan man ju diskutera för- och nackdelar. Här är det också viktigt att ta med i diskussionen huruvida vi pratar om basorganisation eller insatsorganisation. Tittar vi på våra grannländer Norge och Danmark så finns ju där en Norwegian respektive Danish Task Group. Jag anser att det finns stora fördelar med att vara organiserade i en s.k. ”Type Organisation” ur ett produktionshänseende och här är nuvarande flottilj och divisionsstruktur sannolikt mest lämplig, men jag kan också se att en s.k. ”Task Organisation” eller ”Warfare Organisation” kan vara bäst lämpad för insatsuppgifter och här kan jag se fördelar med en eskaderlösning, eller vad man nu väljer att kalla den. Detta behöver, enligt min uppfattning, noga analyseras och tills vidare förordar jag att nuvarande struktur bibehålls.

    När vi ändå är inne på organisation. Divisionsstaberna vid ditt förband har vad vi förstått växt efter omstruktureringen. Varför har man valt den vägen, och har ni hittat en bra arbetsordning för att optimera arbetet vid förbandet?

    Det där är en fråga jag ofta får höra. Visst; det är ett oomkullrunkeligt faktum att divisionsstaberna har vuxit de senaste åren, men det är från ett minimalt utgångsläge. Storleken på staberna har dessutom varierat över åren. För inte så länge sedan var de av ungefär samma storlek som nu, för att under några år successivt minska till att i stort sett vara helt borta några år. När jag var divisionschef på korvettdivisionen bestod ”staben” av mig själv och en adjutant. Det var ingen fungerande ledningsresurs utom i mycket begränsad omfattning.
    Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.

    En annan anledning till utökningen är att det ger oss en möjlighet att avdela personal till bemanningsuppdrag utan att behöva nagga på besättningarna. Om vi sedan behöver kalla tillbaka personalen beroende på ett försämrat hotläge eller av annan orsak är startsträckan kortare för att komma igång med stabsarbete än vad det skulle vara att behöva bygga ihop en fullt fungerande fartygsbesättning.

    Det finns uppgifter som gör gällande att PTK verksamheten som i dag är organiserad under ditt förband skall flyttas över till SSS från årsskiftet. Man kan i detta beslut se en renodling av förbandet till ett insatsförband när denna PROD-del flyttas. Är det en korrekt iakttagelse?

    Ja det är korrekt! Vi arbetar just nu utefter en inriktning att PTK organisatoriskt skall överföras till Sjöstridsskolan. Det finns som i alla andra frågor fördelar såväl som nackdelar med detta. Utan att gå in på alla detaljer så ser jag fördelen med att mitt förband ytterligare renodlas till att bli ett rent insatsförband då PTK har varit den stora basorg-delen av flottiljen.



    De övergripande skälen till att omorganisationen sker är sannolikt att man på det sättet koncentrerar utvecklingsfrågor till en plats utanför HKV. På SSS finns ju redan tidigare det som kallas för FunkE och som huvudsakligen sysslar med utvecklingsfrågor. En annan anledning är att PTK utvecklas mot en övergripande marin utvecklingsenhet med ansvar för all provtursverksamhet i Marinen. De senaste har ju fokus legat på Visbyprojektet, men redan från årsskiftet 12/13 så har amfibieuppgifterna tillförts vilket inneburit att jag idag har fyra medarbetare på Berga som sysslar med dessa frågor. Allteftersom nya projekt rullar igång så kommer dessa att hamna under en hatt. 

    Ett känt problem är att personalhanteringen genom införandet av PRIO trycks nedåt till den första linjens chefer. Detta har på många förband inneburit att chefer inte har tid för sin huvudtjänst i den omfattning man vill. Ser läget likadant ut vid ditt förband?

    Jag är övertygad om att det ser likadant ut i hela Försvarsmakten. Man kan tycka vad man vill om PRIO – det har man även gjort om alla andra införanden av nya stödsystem. Palasso skulle aldrig fungera minns jag att det hette. Jag är övertygad om att vi som organisation kommer lära oss hantera PRIO på ett tillräckligt fungerande sätt framöver. Då gäller det att kunna acceptera att alla inledande styrningar kanske inte var så bra utan att de överses och man successivt kommer fram till en bättre lösning. I min värld är det kärnverksamhet man skall syssla med längst ut på linan och inte administration, men med det sagt så tror jag inte att vi någonsin kommer att komma bort från det helt och hållet. Däremot är jag övertygad om att vi som alltid kommer finna en tillräckligt bra medelväg. Så gör vi väl alltid här i mellanmjölkens land.

    Mellanmjölkens land, en mycket bra beskrivning av mycket som sker… Åter till personalfrågan som kanske är något av de viktigare ämnena att diskutera. Finns det något annat du vill lyfta fram kopplat till just personalfrågor?

    Vakansläget är bekymmersamt. Jag utvecklar ju det lite som svar på en annan fråga här, så jag går inte in på det mer i detalj. Men jag kan ju tycka att Försvarsmakten som helhet fokuserar lite för enkelriktat mot några specifika personalproblem av vilka jag inte delar samtliga.

    Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.

    Vi upplever idag inget problem att rekrytera GSS. Rekryteringen till de olika officerslinjerna klarar vi också ganska bra, men vi kommer hamna i en rejäl utmaning då Marinen inom kort kommer ”drabbas” av stora pensionsavgångar, vilket innebär att vi måste öka rekryteringen ganska rejält för att kunna försörja främst MarinB och SSS med kompetens.

    Hur har införandet av tvåbefälssystemet (OF/SO) diskuterats och hanterats på ditt förband? Många officerare i Försvarsmakten är oroliga för att tvingas till att bli specialistofficer mot sin vilja, samtidigt som andra ser det som en möjlighet. Hur har ni hanterat den förstnämnda frågan?

    Hela frågan om införande av ett tvåbefälssystem måste ses i sitt sammanhang. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi helt och hållet har svängt in i det nya systemet. Jag kan se fördelar med att vi i dag hanterar övergången (avseende omgalonering) på frivillig basis till skillnad från hur vi gjorde förra gången 1983. Fördelen med att göra som vi gjorde den gången är att då blir övergången konkret och inte utdragen i tid. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det fortfarande, 30 år senare, fortfarande tjänstgör många officerare som är inskolade i det system vi då hade. Vad vill jag ha sagt med det då? Den frivilliga övergången vi har valt idag kommer innebära att övergångsprocessen kommer pågå under väldigt lång tid – vilket jag kan se som negativt. 

    I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.
    Angående tvåbefälssystemet och specialistofficerare. Vi skrev för en tid sedan ett inlägg på bloggen om att de marina förbanden hanterat befordringen av SO på väldigt olika sätt, där till exempel ditt förband inte har utnämnt en enda individ från SOU till OR7 ännu medan andra utnämnt en större mängd. Sakfrågan kvarstår, hur kommer det sig att det inte finns en enad syn på detta inom Försvarsmakten och Marinen? Man skulle kunna påstå att hanteringen av just den frågan får underkänt. Hur ser du på detta?

    Att det inte finns en esnad syn på hur detta ska gå till håller jag med om och kan bara beklaga att det är så. Det känns lite som att vi rusade in i det nya utan att ha alla förutsättningar klara vilket ju givetvis är IG. Vi på 3.sjöstriflj har valt att skynda långsamt just i syfte att invänta OR-projektets slutsatser och därpå kommande styrningar. Dessa har nu stadfästs på ett så pass konkret sätt att vi idag kan påbörja övergången på ett mer ordnat sätt utan att riskera att hamna i situationer som i efterhand visar sig ha varit olämpliga.

    Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.

    Däremot är det fortfarande oklart vad förbandets OR9 skall ha för arbetsuppgifter. Detta måste ensas inom Marinen innan vi kan påbörja rekrytering. Här pågår ett arbete som innebär att vi dagsläget bedömer att rekryteringen kan inledas efter sommaren.

    Mycket intressant! Kopplat till detta så har införandet av GSS fått mycket kritik för att det inte var helt genomtänkt, och att det gick alldeles för fort. Ladorna med personal från värnpliktssystemet börjar nu sina. Hur ser du på rekryteringen av GSS till de marina förbanden i framtiden, kommer det att bli ett problem, eller är det redan ett problem?

    Vi har så här långt inte haft några problem att rekrytera sjömän till flottiljen. Antalet ansökningar överstiger behovet. Det är inte heller så att vi bara anställer före detta värnpliktiga. Det ”magasinet” är tomt nu. Vi har ju haft anställda sjömän på förbandet ganska många år nu.



    Jag tycker att det är olyckligt att det hela tiden framställs som att Försvarsmakten har svårt att rekrytera GSS. Det olyckliga är att det framställs som ett generellt problem. Vi har svårt att ta till oss problemet inte minst vad gäller GSS/T – vi har inga av den kategorin på 3:e! Att dra hela Försvarsmakten över en kam blir sällan bra. Så länge vi kan erbjuda ”ett omväxlande arbete i skärgårdsmiljö” med en mix av övningar och skarp verksamhet (inte nödvändigtvis internationellt), med mycket tid till sjöss, tror jag inte att rekrytering av sjömän kommer vara ett problem.
    Har ditt förband stora avgångar i kategorin GSS, och i så fall, vad gör ni för att försöka minska avgångarna?

    Visst, vi har avgångar, och procentuellt har de legat i ungefär samma omfattning som övriga Försvarsmakten. Det som, åtminstone hittills, har varit annorlunda är att den stora merparten av de som slutar som GSS har gjort det för att istället påbörja en specialistofficersutbildning. Det tycker jag är mycket bra och det är därför ingenting som jag försöker motverka. Det innebär ju att vi blir tvungna att hela tiden fylla på med ”nya” sjömän, men än så länge har det inte menligt påverkat vår förmåga i respektive besättning.

    Rekrytering är alltid ett ämne som diskuteras. Vad tycker du om Försvarsmaktens centrala rekryteringskampanjer? Senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som exempel?

    Det är nog tyvärr så att jag måste inse att jag inte riktigt hänger med hur den yngre generationen tänker. För mig personligen var den senaste kampanjen väldigt märklig. Jag har svårt att se, att det är folk som sitter med huvudet i en gummiboll eller tejpar upp sig själv på väggen med silvertape, är de vi behöver i FM. Fast å andra sidan kan jag ju bara konstatera att den målgrupp som kampanjen främst riktar sig till – 18-20 åringarna – uppskattade den betydligt mer än vad den äldre generationen gjorde.

    Du är nog inte ensam om att känna att du inte riktigt hänger med i tankegångarna där… 
    Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?

    Man kan – och kommer med allra största sannolikhet – skriva hela avhandlingar och böcker om Visbyprojektet som sådant. Jag kommer inte göra det här och nu, men synpunkter har jag givetvis. Jag var närvarande, som ung örlogskapten, när HMS Visby sjösattes. Ingen kunde väl då ana att hon inte skulle levereras förrän 12 år senare. Som jämförelse kan man ju ta linjeskeppet Stockholm som tog 24 år och linjeskeppet Skandinavien som tog 35 år att färdigställa. Även dessa fartyg modifierades en hel del under tiden från kölsträckning till leverans.



    Nu äntligen har vi tagit leverans av det första fartyget i version 5. Det blir ett rejält förmågelyft för sjöstridskrafterna. Vad som nu gäller i närtid är att vi måste implementera fartygstypen i vår dagliga verksamhet. Hur skall de utnyttjas? Vad kan de de facto lösa för uppgifter? Hur skall taktik och stridsteknik anpassas? m.m. m.m.



    Tyvärr är det ju inte riktigt det fartyg som ursprungligen planerades som nu levereras – ej heller är numerären så stor som man kunde önska. Men om man jämför med de system som Visbykorvetterna ersätter och/eller kompletterar så är förmågelyftet mycket stort. Visst helikopterförmågan blev aldrig vad det var tänkt från början, men med givna förutsättningar är den tillräckligt bra, framförallt när helikoptersystemet blir sjöoperativt på riktigt. Vad värre är så saknas ju Lv-robot. Men! Då måste man ha i åtanke att det inte alls är så illa som många belackare vill göra gällande. Man uppnår aldrig samma förmåga med ett eldrörsbaserat luftvärn som med ett baserat på lv-robot, men det vi har är top-of-the-line. Så bilden av att fartygen är helt värnlösa är missvisande. Precis som både du och andra framfört i debatten så är vi något bakbundna av sekretess, men så mycket kan jag säga; Vi litar på det system vi har , men med ett tillfört lv-robotsystem skulle förmågan drastiskt öka.

    Din beskrivning av luftförsvarsförågan på Visbykorvetterna är kanske en av de bättre och mest nyanserade jag läst. Glädjande! Något annat som diskuterats runt just Visbykorvetterna är ubåtsjaktsystemet. Nu måste även hela ubåtsjaktsystemet HYDRA omsättas då det enligt FMV har nått ”end of life”, något som i sammanhanget får ses som mindre lyckat mht att två av fem fartyg precis levererats i version 5. Hur påverkar detta förbandsproduktionen bär fartygen måste in på varv ytterligare en gång i en nära framtid för att byggas om?
    Min uppfattning är att detta inte kommer påverka förbandsproduktionen över huvud taget. Att system faller för åldersstrecket är inget onormalt och med tanke på leveranstiden så är det kanske inte fullt så uppseendeväckande. Att det sedan är olyckligt att det blir så, kan väl vem som helst skriva under på.

    Den plan vi idag arbetar utifrån innebär att de fartyg som ännu ej levererats står först i kön för omsättning. Redan levererade fartyg erhåller ny utrustning i samband med kommande översyner. Helt enligt rutin.

    Det låter med andra ord som det finns en bra plan för omsättningen av HYDRA. Vi fortsätter med materielfrågorna. MI och C PROD M har tidigare presenterat en alternativ materielplan för Marinen som blev ratad på högre nivå. Den alternativa planen innebar i korthet att allt krut skulle läggas på att bygga två nya fregatter istället för att vidmakthålla och modifiera befintliga fartyg. Var detta förankrat inom den marina chefskretsen?

    Ja, det var helt förankrat i chefskretsen innan förändringsförslaget presenterades. Däremot håller jag inte alls med dig i din mycket förenklade bild av vad förslaget egentligen gick ut på. Det handlade om betydligt mycket mer än så. Och begreppet fregatt är ditt eget. Tyvärr ger du en bild som inte stämmer med verkligheten, men jag går inte in på detaljerna här och nu – de finns beskrivna på andra ställen.


    Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).

    Angående en föreslagen tidigareläggning av ett sådant projekt så var väl den uttalade konsekvensen av detta att inte genomföra planerad HTM av Gävle/Sundsvall m.m. utan enbart genomföra livsuppehållande åtgärder för att tidigare kunna frigöra ekonomiska medel till nya ytstridsfartyg. Anser du att det är en bättre analys av dåvarande läge?




    Ja den analysen känns bättre och för att börja med det sista så är det helt rätt uppfattat. Den planerade ekonomin för den ombyggnaden skulle föras över på nya fartyg istället. Huruvida de nya fartygen skulle kallas fregatt, OPV eller rätt och slätt patrullfartyg är väl i skrivande stund en ickefråga då det inte är en aktuell väg att gå. Jag anser att det är bättre att använda uttrycket ”Nästa generations ytstridsfartyg” för då har vi inte bundit upp oss åt en viss fartygstyp – befintlig eller tilltänkt. Det ger oss åtminstone en mental möjlighet att välja väg när väl analysarbetet är färdigt.

    Ja, det är nog klokt. Men om vi för en stund tillåter oss själva att fundera högt, och även lägger på inriktningsbeslutet från 2009 där det framgår att Marinen primärt skall inriktas för nationella uppgifter i närområdet. Hade det då möjligen inte gett mer nationell operativ effekt att lägga motsvarande summa pengar (4,9 mdr) på att anskaffa dubbelt så många (fyra) nya ”mindre” ytstridsfartyg? Vikten av det nationella perspektivet för Försvarsmakten i sin helhet lär knappast minska om man ser på den senaste tidens utveckling samt debatt i media, men även genom politiska uttalanden?
    Det där kan man givetvis väga för och emot intill döddagar. Det är ju en uppenbar brist i att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha för att lösa våra uppgifter på ett optimalt sätt, men i min värld finns det många andra faktorer som påverkar de framtida valen. En mycket viktigt ingångsfaktor är behovet av att kunna basera sjöoperativ helikopter ombord för ett framskjutet utgångsläge. Där var ju den ursprungliga tanken att det skulle ske på våra nya stödfartyg vilka vi ju just nu inte ser ut att få inom överskådlig framtid. Då blir följden att vi behöver kunna basera dem på annan enhet, och talar vi om helikopter 14, som ju är den helikopter som kommer få sjöoperativ förmåga fullt ut så saknar vi en sådan baseringsmöjlighet idag. Det är ju givetvis inte den allenarådande anledningen till ovanstående ståndpunkt, men i min värld väger den ganska tungt.

    Att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha är vi helt överrens om. Nu har vi pratat framtid och nya fartyg, men hur ser då läget ut för de gamla trotjänarna, korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö som nästa år fyller 30 år. Hur länge ska de leva kvar som läget ser ut just nu?

    Den plan som nu ligger säger att de som längst kommer vara kvar 2015 ut. Huruvida det blir så eller om tidsplanen kommer förändras kan jag bara spekulera kring. Det känns ju alltid surt när de fartyg man själv tjänstgjort på utrangeras, men så är ju tidens gång. HMS Stockholm har ju varit ”mitt” fartyg under många år där jag har tjänstgjort i olika befattningar och inte minst som FC, men damerna börjar bli lite till åren komna så tiden måste ju ha sin gång. Det är väl bara att konstatera att det gäller även för undertecknad. De flesta av de fartyg jag tjänstgjort på har ju redan avvecklats. Snart är det bara Falken och Pelikanen kvar!

    Det planeras nu för att genomföra en GÖ/HTM för korvetterna Gävle och Sundsvall, där respektive sjöstridsflottilj skall tillföras ett fartyg vardera. Hur ser läget ut i den frågan just nu? Kommer planerade åtgärder att genomföras enligt plan?

    Det är min uppfattning, ja! Huruvida tidsplanen kommer att kunna innehållas återstår väl att se, men vi planerar i dagsläget för att bemanna de två fartyg som skall tillföras 3.e. Som du ju väl känner till så har vi ju bara haft fartyg ur Göteborgsklassen i linje på 3:e under en mycket kort period. Detta innebär ju att vi kommer vara tvungna att typutbilda besättningarna, vilket kommer ta tid i anspråk – något som sannolikt kommer påverka bemanningen på andra fartyg.

    Det finns även en plan för att modifiera korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar som skall ersätta de mindre bevakningsbåtarna. Har man funderat över bemanningen av dessa för att kunna nyttja dem mer effektivt över tiden som ex.flera besättningar till varje skrov?

    Ja det har vi. Detta blir ju en utmaning som heter duga. De två Kalmar-vedettbåtarna skall ju faktiskt ersätta hela sju andra enheter. Det säger ju sig självt att det inte går rakt av. En lösning är att ha dubbla besättningar, Det skulle medge mer tid till sjöss per fartyg vilket rent tekniskt inte bedöms vara negativt. Det finns nu ett förändringsförslag inlämnat om dubbla besättningar, men det har legat några år nu och att i dagsläget äska mer personella resurser är ju inte helt enkelt. Vi ser också över möjligheten att nyttja andra enheter för sjöövervakningsuppgifter, så jag tror att allt kommer vara utrett och klarlagt tills de ”nya” fartygen levereras.



    När man intervjuar en sjöstridsflottiljchef får man inte glömma bort det andra viktiga benet, minröjningsfartygen. Angående sjöminröjningsförmågan och det fartygsbestånd Marinen har där, så kan vi ju konstatera att, trots att fartygen i Kosterklassen nu är gamla så har de fått ett nytt liv och nya förmågor genom den senaste stora ombyggnaden. Det känns som att just dessa fartyg nu blivit mycket vassa när det gäller minröjningsförmågan, men även när det kommer till att kunna svara för eget luftförsvar på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Minröjningsdivisionerna genomför ju som vi kan läsa om på olika ställen dessutom regelbundet skarpa insatser. Delar du den bilden, och hur länge bedömer du att dessa fartyg kan tjänstgöra innan man behöver titta på ersättare?  

    Ja, den bilden delar jag absolut. men fartygen börjar bli till åren komna och deras livslängd är ju långt ifrån oändlig. Min bedömning är att vi ganska omgående behöver börja skissa på ersättare. Vilken typ av fartyg det handlar om vill jag låta vara osagt, men de nuvarande fartygen bör ha en bedömd livslängd till strax bortom decennieskiftet.

    Den förmåga som dessa fartyg med sina kompetenta besättningar numera besitter är ett jättelyft jämfört med tidigare. Jag var själv ombord under ett par dagar tidigare i veckan och kunde ju då på plats och ställe följa hur man på västkusten hittade minst två tyska WW II minor och dessutom destruerade två av dem. Det där blev ju rejält uppmärksammat i massmedia i mitten på veckan, vilket ju på ett tydligt sätt belyser värdet av den skarpa verksamhet vi bedriver med våra enheter. 

    Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget  vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.

    Vi står också inför ett enormt omsättningsbehov av ytterligare materiel inom Marinen som är oerhört kostnadsdrivande. Exempel är nya stödfartyg, ny ubåt, anskaffning av lvrb till Visby, omsättning av RBS-15, omsättning av Tp45 bara för att nämna några projekt. Hur realistiskt är det att tro att man kommer att gå i mål med allt detta inom en rimlig tid m.h.t. det ekonomiska läget? Följdfrågan är då självklart, vad skulle det innebära för Marinen om dessa projekt inte blev av?

    Ur det marina perspektivet ser nu liggande inriktning riktigt illa ut. Om inget av projekten skulle realiseras blir konsekvenserna gigantiska – det säger väl sig självt. Men samtidigt så är det nog tyvärr något orealistiskt att tro att alla projekt vi önskar få till stånd faktisk blir realiserade inom den tidsperiod vi helst hade sett. Jag tror på att våra beslutsfattare – politiska såväl som militära – inser problematiken och att vi därigenom kommer se en förändring till det bättre. Blir den så bra som vi skulle vilja se den? Nej, knappast? Blir den tillräckligt bra? Förhoppningsvis.

    Delar din ovanstående analys, och vi får hoppas att din bedömning av att läget kommer att förbättras. Vi ska avsluta med två operativa frågor. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden gått förlorad i samband med att allt fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?

    Jag skulle vilja påstå att vi inte har lidit så mycket av den internationella fokus vi haft de senaste åren. Åtminstone inte om man jämför med andra delar av FM som kanske varit 100% fokuserade på Afghanistan och/eller NBG. Men nog är det så att vi tappat en del i förmåga., men det finns många andra anledningar till det – inte minst det faktum att vi mer än halverat antalet fartyg i Flottan. Det sätter ju sina spår i förmågan. 

    För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!

    Idag genomför vi övningar med ett annat bakgrundscenario än vad vi gjorde för några år sedan. Det innebär också en förskjutning av huvuduppgifter mot sjökriget. Men som helhet är förändringarna inte så stora. Icke förty så kommer vi under de kommande större övningarna lägga mycket kraft på att återta det vi trots allt har tappat, så visst! En viss fokusförskjutning mot grundbulten väpnad strid kommer att ske.

    Har man i Marinen dragit några viktiga operativa erfarenheter från ubåtsjakten på västkusten i september 2011 och har man i så fall hunnit hanterat och implementera dessa på ett bra sätt?

    Självklart har Marinen dragit erfarenheter av verksamheten. Och lika självklart har vi till del kunnat omhänderta dessa. Vilka och hur kan jag av naturliga skäl inte redovisa här. Det är ju i sammanhanget enkelt att konstatera att vi idag inte har samma förutsättningar som vi hade för ett par decennier sedan. Nu gäller det att ta vara på de resurser vi idag förfogar över och av dessa få bästa möjliga out-put.

    Med dessa sista rader tackar vi dig Magnus Jönsson så mycket för intervjun, och framför allt för att du tagit dig tid till att svara så utförligt på frågorna som du gjort. Skipper önskar dig fortsatt lycka till i arbetet som chef för Tredje Sjöstridsflottiljen. GMY!



    Tidigare intervjuer:
    Thomas Engevall – Chef för införandet av PRIO
    Fredrik Norrby – Chef för 1. Ubåtsflottiljen

    Dagens media

    Debatten går fortfarande het om den ”ryska påsken” och dess fortsättning.

    Insatschefen Anders Silwer ”besökte” i dag försvarsutskottet och svarade på ledamöternas frågor. Det mest anmärkningsvärda är nog det faktym som Allan Widman meddelar, att försvarsutskottet inte fått information om Försvarsmaktens incidentberedskap under de senaste 11 åren.

    För övrigt så blir det dock något märkligt när media, och den annars så pålästa Rolf K Nilsson tar upp det faktum att Ryssland bedriver signalspaning mot Sverige och framställer det som något provocerande och konstigt? Då bör nog vän av ordning fundera på vad FRA sysslar med och varför Försvarsmakten opererar med fartyget HMS Orion och de båda S 102B flygplanen. Bortsett från detta så är Rolf K Nilssons inlägg mycket läsvärt.

    Här nedan finns länkar till det som skrivits i media och på bloggar i ämnet under dagen.

    Ska man enbart läsa ett enda inlägg i ämnet så ska man läsa Johan Wiktorins inlägg på Försvar&Säkerhet. Mycket välskrivet!

    Veckans%20politik

    Se veckans politik med Ulf Kristoffersson där han intervjuar Allan Widman och Peter Hultqvist om incidentberedskapen och NATO-frågan. Ytterst anmärkningsvärt att inte socialdemokraterna ens vill ta NATO-frågan till debatt. En stor anledning till att socialdemokraterna inte kan bli ett trovärdigt regeringsalternativ efter nästa val när det kommer till försvarspolitiken är just inställningen till detta.
    Nytt%20intr%C3%A5ng%20av%20ryskt%20spionplan

    Media: SVT, SVT2, DN, DN2, DN3, DN4, SR, SvD, SvD2, SvD3, UNT, Debatt SVT,
    Bloggar: Staffan Danielsson, Försvar & Säkerhet, Lantvärnet, Sjätte mannen, Westerholm, SO, Lantvärnet, Wiseman

    Ryska påsken igen!


    Skriver i kväll ett tredje inlägg om ”ryska påsken” då mediabevakningen och nyheterna i ämnet fortsätter att flöda samtidigt som nya uppgifter kommer fram.

    Den mest uppseendeväckande nyheten levererar kollegan Antonsson då han framför uppgifter som varken SvD eller Försvarsmakten tidigare tagit upp. Uppgifterna gör gällande att en rysk Mainstay A-50 utrustad med störsändare (vilket förvisso inte är särskilt sannolikt då det är en flygburen radar, och inte ett flygplan avsett för att bedriva telekrig/störsändning) skulle agerat bakgrundsstörare under delar av flygföretaget. Om uppgifterna stämmer, vilket man dock bör ha ett kritiskt förhållningssätt till, så är det med stor sannolikhet väldigt unikt, och väldigt oroväckande. Har Ryssland genomfört aktiv radarstörning mot Sverige sedan kalla kriget?

    Westerholm skriver i dag ett mycket läsvärt inlägg om dessa händelser och påstår indirekt att det skulle vara näst intill kriminellt att Silwer ljög för svenska folket och media om detta? Delar dock inte den uppfattningen då det är högst olyckligt att uppgifter som dessa läcker ut. Skulle Silwer eller någon annan företrädare för Försvarsmakten stå i TV och erkänna att ja, den ryska störsändningen var perfekt för att slå ut radarn vid X och X? Nej, Westerholm, det vore oerhört oproffsigt att bekräfta om vi nu blev blinda under en begränsad tid den där påsknatten. Nu vet vi inte om de uppgifter som olyckligt läckt ut stämmer, och man får hoppas att ingen heller kommer att bekräfta detta i så fall.

    Det som Westerholm däremot har helt rätt i är att Försvarsmakten gärna ger förskönande bilder till det politiska systemet varför det politiska systemet gör fel prioriteringar. Detta är ett mycket stort problem inom Försvarsmakten generellt sett där politiker vid förbandsbesök allt för ofta får en glättig presentation av allt bra förbandet lyckas göra, och allt för sällan om de uppenbara bristerna och problemen. Vilken förbandschef vill framstå som negativ?

    För den som vill sova gott så kan man gärna läsa sagan om det svenska försvaret. Men var inte oroliga. Sverige har beredskap med JAS 39 Gripen dygnet runt, året om.

    Media: SvD 1 2 3, DN 1, YA, SMP, Sydsvenskan,
    Bloggar: Cornucopia 1 2, Random thoughts, Svenska Freds, Wiseman, Wiseman

    Uppföljning av debatten om incidentberedskapen


    I går gick debatten om den ”ryska påsken” och den då obefintliga jaktberedskapen för högtryck. 

    Det här är givetvis mycket pinsamt för alla inblandade parter vilket omfattar såväl regeringen som Försvarsmakten. På ett sätt måste man ha viss förståelse för alla som tycker det är anmärkningsvärt att det inte finns resurser till att hålla två JAS 39 Gripen i jaktberedskap dygnet runt trots att det avsätts drygt 40 miljarder skattekronor till försvarsanslaget varje år. Eller som miljöpartiets ledamot i försvarsutskottet Peter Rådberg uttryckte det.”Helt jävla obegripligt, på ren svenska”. Så kan man tycka vid en första anblick. Men om man är lite mer insatt i hur saker och ting hänger samman som Väpnaren är, så är det egentligen inte alls så särskilt konstigt att det blir så här dåligt under vissa perioder.

    Det är flera saker som är anmärkningsvärt i hela den här historien, och runt mycket annat just nu. Detta inlägg kommer att avhandla några av de mest anmärkningsvärda sakerna som kommit fram under dagen.

    Till att börja med är det högst anmärkningsvärt att inte ens försvarsutskottets medlemmar, d.v.s. våra så kallade försvarspolitiker (förutom Allan Widman som har koll på läget och Moderaterna) inte kände till detta faktum. Ånyo kan man konstatera att regeringen har brustit i att informera berörda riksdagsledamöter om läget. Inte ens försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (s) förstod hur illa ställt det var med möjligheterna att upprätthålla jaktberedskap från en flygplats 365/7/24.

    – Jag har inte haft någon sådan information i utskottet de senaste två åren. För min del har jag utgått ifrån att man har 24 timmars beredskap, säger Peter Hultqvist.

    Det kommer nu även kritik även från utländska experter som frågar sig varför inte Sverige har en bättre beredskap än så här? Allan Widman (fp) uttrycker att det är Försvarsmakten och inte regeringen som skall hålla riksdagsledamöterna i utskottet informerade. Men då kan man undra hur det ska gå till då Försvarsmakten som bekant enbart informerar uppdragsgivaren som i det här fallet är regeringen. Om riksdagen ska informeras i särskilda frågor så kräver det givetvis en särskild begäran. Så den lotten bör rimligtvis falla tillbaka på försvarsutskottet.

    Nästa märklighet står försvarsminister Karin Enströ(m) för. Mitt i allt detta, där debatten handlar om en obefintlig svensk jaktberedskap. Där Ryssland övar attackföretag mot Sverige, och där de enda som var vakna på långfredagen var NATO i egenskap av Danska F-16 baserade i Baltikum(!) Efter att nu flera oberoende debattörer och politiker ånyo konstaterat att ett NATO-medlemskap är mer eller mindre ofrånkomligt, så kommer det fler konstigheter ur Karin Enströms mun. För en tid sedan var det huvudsakliga argumentet från ministerns sida mot att diskutera ett NATO-medlemskap, att socialdemokraterna inte är intresserade av att diskutera frågan. Något som i sig själv är ytterst anmärkningsvärt. Men nu levererar Enströ(m)  en kovändning där hon hävdar att argumentet mot ett NATO-medlemskap nu istället är att vi har försvarsgarantier från EU!

    ”Swedish defence minister Karin Enström has said her country is not in Nato partly because the EU treaty contains its own security guarantee.”

    Även här kan man konstatera att ÖB är på kollisionskurs med regeringen då Sverker Göranson tidigare mycket riktigt konstaterat att EU inte är en försvarsallians. Frågan Enström måste ställa sig är vilka EU-länder som i händelse av krig/kris kommer att förfoga över en militär överkapacitet att ställa till Sveriges förfogande när vi ropar på hjälp? Dessutom är alla EU-länder utom fem dessutom redan NATO-medlemmar och har sin militära lojalitet där, vilket ytterligare ställer Enströms påstående på sin spets! Är det Finland, Cypern, Malta, Österrike eller Irland som Enström anser ska komma till vår undsättning?

    Det allra mest beklämmande runt hela den här historien är de uppgifter som gör gällande att statsminister Fredrik Reinfeldts statssekreterare Gunnar ”Visslan” Wieslander, tidigare flottiljchef vid ubåtsflottiljen, har uttryckt att ÖB Sverker Göranson bör avgå! Om detta stämmer är det ett nytt försvarspolitiskt lågvattensmärke från det nymoderata hållet. Vi ska heller inte glömma att nämnda ”Visslan” tillsammans med försvarsdepartementets statssekreterare, den osäkra Carl von der Esch och finansdepartementets Hans Lindblad utgjorde ”genomförandegruppen v2.0” och som hade till uppgift att ”skapa balans i försvarets utgifter”. Statssekreterargruppen ska dock enligt uppgifter ha blivit stoppade av de övriga regeringspartierna men ska ha fortsatt sitt arbete i det tysta genom ”Visslan” och von der Esch egen försorg under stort hemlighetsmakeri.

    – Den här speciella gruppen blev stoppad, men sedan har man fortsatt ändå, fast man kallar det internt regeringsarbete och det nu sker informellt, säger en källa.

    Media från dagen

    Kritik%20mot%20att%20F17:s%20incidentberedskap%20st%C3%A5r%20kvar%20p%C3%A5%20marken

    Allt%20fler%20ryska%20flyg%C3%B6vningar 

    Peter%20Hultqvist:%20Inte%20n%C3%B6jd%20med%20den%20svenska%20beredskapen
    F%C3%B6rsvaret%20%C3%B6verraskat%20av%20rysk%20milit%C3%A4r%C3%B6vning 
    Lyssna även på klippet från Studio Ett här nedan där Cecilia Widegren intervjuas om den ”ryska påsken” och försvarspolitiken. Widegren pratar om att vi ständigt har en ”luftberedskap” (suck!) Det Widegren egentligen menade var att Försvarsmakten ständigt upprätthåller ”luftrumsövervakning”. Men Widegren har egentligen helt rätt. Hela försvaret börjar dessvärre likna ”luft”. Även Rolf K Nilsson, PJ Anders Linder och f.d. försvarsminister Anders Björck kommenterar den nymoderata försvarspolitiken. I inlägget fortsätter Widegren att mangla sina lögner om att man satsar på Försvarsmakten, gör krafttag rörande försvarsförmågan och använder den s.k. NATO-värderingen som argument. Men tyvärr Cecilia, argumentent håller inte längre och det borde du förstå själv vid det här laget!



    För den som vill vet hur ”det gamla värdelösa invasionsförsvaret som inte kunde någonting” fungerade (ironi förekommer). Det vill säga det försvar som enligt Widegren var mycket sämre då för 20 år sedan än nu, så rekommenderas nedanstående film. Den förklarar hur det fungerade när incidentberedskapen upprätthölls H24 från flera flottiljer på ett föredömligt sätt!




    Media: SvD 1 2 3 4 5, AB, Corren 1 2, DN 1 2 (Allan Widman) 3, NT, Kuriren, NWT, Exp
    Bloggar: Sjätte mannen, Rolf K Nilsson, Westerholm, Newsmill W&A, Gripen News

    Vår beredskap är god – eller? (Uppdaterat 21.00)


    ”Ett land har alltid en arme. Antingen sin egen eller någon annans”

    Mikael Holmström på SvD vet hur att leverera ”bomber”. Vid årsskiftet handlade det om ”en-veckasförsvaret” och i dag fortsätter han att berätta om Sveriges incidentberedskap. Eller rättare sagt den obefintliga incidentberedskapen över påskhelgen.

    Det var dessa flygplan Tu-22M3 som övade anfallsföretag mot Sverige
    För den som är insatt i ämnet är det egentligen inga nyheter som Holmström förtjänstfullt nu lyfter fram i ljuset för allmänhetens beskådan. Att Ryssland numera genomför regelbundna flygningar över Östersjön med strategiskt bombflyg är inga nyheter. Försvarsmakten väljer normalt sett dessvärre att hålla dessa uppgifter hemliga (för vem kan man fundera över) och media har tidigare visat begränsat intresse för rysk aktivitet i vårt omedelbara närområde trots att aktiviteten har ökat kraftfullt.

    Mer intressant är det däremot att först f.d. ÖB Bengt Gustafsson och att Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer nu bekräftar hur dålig, eller rättare sagt begränsad, den svenska incidentberedskapen egentligen är. Uppgifter om beredskap är normalt sett en av de mest skyddsvärda uppgifterna Försvarsmakten har att hantera i fredstid.

    Med tanke på vilken enorm mediabevakning denna händelse fått under dagen så kan man från detta dra en snabb slutsats. Skillnaden mellan vad media och folk i allmänhet tror att Försvarsmakten kan göra, kontra vad som egentligen är genomförbart och vad vi har för disponibla resurser här och nu är stor, till och med jättestor.

    Det vi ser just nu är resultatet av den konstanta nedmonteringen av Försvarsmakten som pågått med stor kraft sedan 1996 och framåt där Försvarsbeslutet 2004 blev dödsstöten. Hur fyra stridsflygdivisioner ska kunna upprätthålla incidentberedskap H24 samtidigt som man ska genomföra nationella och internationella insatser, deltaga i övningar, utbilda nya piloter och tekniker kan man fundera över. Lägg därtill på svenska arbetstidsregler… Det kanske är dags att fundera på om åtminstone en av de två JAS-divisionerna på F7 möjligen borde ominriktas till att bli en operativ stridsflygdivision? Men det är klart, industristödet på uppdrag av regeringen får vi inte glömma bort…..

    Som påpekats tidigare så är vi mitt uppe i systemkollapsen där skillnaden mellan regeringens beskrivning av Försvarsmakten och verkligheten växer sig allt större för varje dag.

    Då bloggkollegorna och media redan skrivit allt som bör skrivas i detta ämne (länkar här nedan) så blir ytterligare kommentarer överflödiga i sammanhanget. Men när debatten om svensk beredskap nu är i gång så kan man hoppas på att all beredskap kommer att ses över, så även den marina. Den interna diskussionen mellan Regeringen och Försvarsmakten borde rimligtvis inte enbart handla om att Försvarsmakten upprätthåller beredskap utan också vad den beordrade beredskapen ska klara av att göra och om de avdelade resurserna för detta är tillräckliga med hänsyn taget till vårt lands unika geografiska förhållanden. För detta skall också ekonomiska resurser följa med!

    Avslutar detta inlägg med ett citat från en klok man twitter.

    ”Nu kommer följande ske: Försvarsmakten åläggs hålla H24 beredskap året om. Inga ökade medel tillförs”


    F%C3%B6rsvaret%20%C3%B6verraskat%20av%20rysk%20milit%C3%A4r%C3%B6vning

    Uppdatering 130422 kl 21:00:
    SvD publicerar nu en intervju med insatschefen Anders Silwer. Att Silwer inte kan, och inte ska kommentera när, var och hur den svenska incidentberedskapen ser ut i detalj är inget konstigt. Sådant är sekretessbelagt och skall så vara. Mer anmärkningsvärt är de tidigare uttalandena om att ”det inte är säker att man hade startat incidentroten även om man hade haft den i beredskap”

    Här gör Silwer tyvärr ånyo ett självmål. Den omedelbara följdfrågan till Försvarsmaktens insatschef som tyvärr ingen förstod att ställa borde då vara ”Om man inte väljer att starta incidentroten mot strategiskt bombflyg på väg mot Sverige, som dessutom är eskorterat av jaktflyg, vad skulle då vara ett incitament för att starta incidentroten?”

    Tyvärr är det inte första gången Anders Silwer gör något märkliga uttalanden. Minns när han på Folk&Försvar uttalade sig i ytterst märkliga termer, vilket även ifrågasattes av andra, om att luftvärnsrobotar på Visbykorvetter inte behövs för att skydda det egna fartyget.


    Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, Aftonbladet 1 2, DN 1 2 3 4, Exp 1 2, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, NSD

    Bloggar: Cornucopia 1 2, Westerholm 1 2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, Sjätte mannen 1 2, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Wiseman

    Försvarsutskottet underkänner genomförandegruppens arbete!

    Den av regeringen tillsatta genomförandegruppen, en märklig företeelse inom den nymoderata försvarspolitiken som kanske är mera känd som ”amatörernas afton”. Ett begrepp som kollegan Wiseman myntade och har skrivit ett antal läsvärda inlägg om tidigare.

    Genomförandegruppen har kritiserats hårt från många håll och för ett år sedan riktade riksrevisionen stark kritik mot regeringens oerhört förenklade och högst amatörmässiga sätt att mer eller mindre godtyckligt stryka ett antal planerade materielprojekt, varav ett av de mer katastrofala var det planerade luftvärnsrobotsystemet till visbykorvetterna.

    I september lämnade regeringen i från sig en skrivelse där man kommenterade riksrevisionens rapport på ett sådant sätt att det kan tolkas som en axelryckning och fullständig nonchalans. Man ansåg att beslutet var rätt och att man ansåg att man informerat riksdagen om gällande sakförhållanden i tillräcklig omfattning.

    Som väl är har ärendet inte dött. I går fattade riksdagens försvarsutskott ett beslut där man kritiserar regeringen på samma sätt som riksrevisionen.

    Riksdagen riktar kritik mot regeringens agerande i den så kallade Genomförandegruppen i samband med besparingar inom försvarets materielförsörjning. Riksdagen har inte fått tillräcklig information om vilka konsekvenser besparingarna haft för Försvarsmaktens förmåga, och rollfördelningen mellan regeringen och myndigheterna har varit otydlig. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen. 

    Bakgrunden till ställningstagandet är Riksrevisionens granskning av besparingar i materielförsörjningen under perioden 2009–2011 och regeringens skrivelse som behandlar granskningen. Riksdagen menar att Riksrevisionens rapport innehåller omfattande kritik och ser en risk att den svenska försvarsförmågan inte kunnat garanteras. Om det uppstår förändringar i försvarets ambitionsnivåer är det regeringens ansvar att garantera att riksdagen får tillfredsställande information om detta. Riksdagen anser också att regeringen i ett lämpligt sammanhang bör redovisa för försvarsutskottet vad den har gjort för att tydliggöra rollfördelningen gentemot myndigheterna och ge rimliga förutsättningar för att kvalitetssäkra och dokumentera viktiga beslutsunderlag. 



    Försvarsutskottet föreslår i sitt betänkande att riksdagen fattar beslut om att ge regeringen tillkänna vad utskottet anfört om redovisning för riksdagen av förändringar i Försvarsmaktens förmåga och om en tydlig rollfördelning mellan regeringen och myndigheterna för att kvalitetssäkra viktiga beslutsunderlag.

    I försvarsutskottet kunde detta klubbas igenom med en rösts majoritet då SD i egenskap av ”vågmästare” i frågan fällde de fyra regeringspartierna som alla reserverade sig mot betänkandet.

    Det mest intressanta i sammanhanget är att såväl Folkpartiet genom Allan Widman som Kristdemokraterna genom Mikael Oskarsson, som annars är mycket kritiska till regeringens hantering av försvarspolitiken röstade mot och reserverade sig mot betänkandet. Här har vi tyvärr fått ett nytt bevis för att lojaliteten mot Alliansen och Moderaterna är viktigare än enskilda hjärtefrågor för de små partierna. En sorglig utveckling inom politiken som innebär att en röst på dessa partier i praktiken är samma sak som en röst på Moderaterna.

    Lista över de projekt som genomförandegruppen avbröt och/eller reducerade.

    Bloggar: Lantvärnet
    Media: Riksdag & Departement

    Till: Karin Enström (m)

    Foto: Försvarsmakten

    I början vad den här månaden skrev tre kadetter från Karlberg en debattartikel med rubriken ”Vi är inget särintresse, Enström” riktad till dig som försvarsminister. En artikel som i sin helhet sätter fingret på den märkliga retorik som du och ditt parti använder er av när ni pratar om Försvarsmakten.

    Den oro som kadetterna förmedlar till dig är tyvärr helt befogad, på alla plan. De är bekymrade över att du ena sekunden säger att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs”, för att kort därefter meddela att du tänker skära ner Försvarsmaktens redan mycket anorektiska organisation till under skamgränsen.

    Du och dina partikollegor påstår att Försvarsmakten genom er så kallade försvarsreform nu är användbar, tillgänglig och flexibel och att den kan möta morgondagens hot som är komplexa oförutsägbara och gränslösa. Nu gör du i stället något helt annat och vill byta ut en stor del av den kontinuerligt tjänstgörande personalen till tidvis tjänstgörande personal som endast tjänstgör 38 dagar var fjärde år.  Detta trots att ni tidigare sagt att det är viktigt att Försvarsmaktens förband primärt ska utgöras av stående förband. Hur kommer detta att påverka användbarheten, tillgängligheten och flexibiliten ur ditt perspektiv?

    När det kommer till vår försvarsförmåga, som enligt ditt parti och dina partikollegor bara för en tid sedan var helt enastående. Ni var då noga med att alltid hänvisa till den nu berömda NATO-värderingen och påstod att försvaret är i toppklass och att Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter torde besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot allt utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp.

    Vid årsskiftet tröttnade ÖB som bekant på att du och dina medarbetare på försvarsdepartementet inte lyssnade och förklarade därför hur illa ställt det egentligen är, att Sverige endast kan försvaras på en plats i en vecka under förutsättning att du, eller rättare sagt Anders Borg skjuter till 4,5 miljarder varje år. Skillnaden mellan den nymoderata dikten, och ÖB:s sanningar kunde inte bli större än så.

    Du säger trots dessa mycket konkreta fakta i intervjuer att hela Sverige skall försvaras, för att bara några månader senare deklarera att ett utökat försvarsanslag är inte att tänka på trots att det är du och ditt parti som beställt den organisation som Försvarsmakten just nu håller på att sätta upp. I stället kritiserar du Försvarsmakten, din gamla arbetsgivare och dina gamla kollegor, för att ha lämnat i från sig ett undermåligt underlag.

    Du säger att ni genomför satsningar på Försvarsmakten, när ni i praktiken genomför reduceringar. Den största satsningen ni gjort inom försvarspolitiken under er tid i regeringsställning är att köpa ”super-JAS”. Men i själva verket halverar du Flygvapnet när du reducerar från 100 till 60 flygplan, vilket i sin tur innebär att vi knappast kommer att kunna sätta upp fyra stridsflygdivisioner och två utbildningsdivisioner på F7 i framtiden med en sådan reducerad flygplanspark. Detta kallar du för en ”stor satsning”. Att ni dessutom förhandlat fram en klausul i kontraktet som innebär att det går att avbryta köpet om inte Schweiz köper flygplanen gör ju inte saken mindre märklig! Behövs ”super-JAS” bara om Schweiz behöver samma flygplan?

    Karin Enström! När du kommenterar säkerhetspolitiken och läget i vårt omedelbara närområden så som den enorma upprustning som Ryssland nu genomför där man satsar ofantliga 500.000.000.000 EURO (femhundra miljarder) på de väpnade styrkorna så väljer du att kalla det för en modernisering och undviker aktivt att använda ordet upprustning, det vill säga att du inte benämner saker för vad de är. Varför? Om du får följdfrågor så hävdar du att moderniseringen sker från en mycket låg nivå…

    I den allmänna försvarsdebatten så hävdar du konstant att försvarsförmågan är bättre än när alliansen tillträdde 2006, och din kollega Cecilia Widegren hävdar att försvarsförmågan är bättre nu än på 20 år. Så frågan är då varför ni försöker modifiera sanningarna?

    När du för någon dag sedan svarade kadetterna, vilket i sak var bra att du gjorde, så fortsätter du med en retorik som är mycket svår att begripa? Du har förvisso justerat tiden tre år framåt rörande hur bra försvarsförmågan är och har ändrat till att den är bättre nu än år 2009. Alltid något. Du nu är du närmare sanningen. Men du talar fortfarande om att ni stärker försvarsförmågan genom ”satsningar” och att utan personalen så finns inga kvalificerade förband. Det rimmar illa med dina senaste direktiv till Försvarsmakten där du beordrar en reducering av Försvarsmaktens personal.

    Man undrar onekligen hur det egentligen fungerar inom Nya Moderaterna? Varför måste du och dina partikollegor ständigt skönmåla den egna förmågan och nedvärdera upprustningen i Ryssland, och varför hävdar du fortfarande att hela Sverige skall försvaras när du vet att det är omöjligt just nu? Det är bara några av de frågor som vi skulle vilja få besvarade!

    Bland dina egna partikamrater finns det de som hävdar att den svårbegripliga retoriken grundar sig i toppstyrning och grupptryck inom partiet. Vi är många som tyvärr tror att det är en helt korrekt bedömning av läget.

    Karin Enström, det vore mycket glädjande om du och dina partikamrater i er fortsatta retorik började att benämna saker för vad de är och slutade med skönmålningen av den svenska försvarsförmågan. Vem vinner på sådant? Åtminstone inte Sverige!

    Tid till sjöss eller operativ effekt?

    Sverigedemokraternas representant i försvarsutskottet Mikael Jansson skrev den 10 april en motion till riksdagen som berör riksrevisionens rapport som granskat bemanningen av Marinens och Flygvapnets stående förband.

    Det är mycket bra att SD engagerar sig i försvarsfrågan, något som övriga partier borde göra i betydligt större utsträckning än vad man i dag gör. Men i just detta fallet så blev det tyvärr lite fel då Jansson i vissa avseenden jämför äpplen och päron. Vi kommer här nedan att försöka förklara hur saker hänger ihop och varför man inte bör göra de jämförelser som Jansson gör med ex. Kustbevakningen.

    Janssons huvudsakliga tes är att utreda bemanningen av Flygvapnet, och i synnerhet Marinen som i dag är grovt anorektisk när det kommer till bemanninsgläget, trots att det handlar om stående förband, och där omedelbara åtgärder behöver vidtas för att utöka uthålligheten och skapa redundans i systemet. Jansson efterlyser också en bättre och mer tydlig redovisning till riksdagen avseende bemanningsläget vid de stående förbanden. Så långt allt väl.

    När Jansson ska motivera varför man efterlyser en sådan utredning blir det dock fel. Man pratar i termer av tillgänglighet i form av att utöka antalet timmar till sjöss för varje enskilt fartyg när man i stället borde prata om den operativa effekten i form av en hög utbildningsnivå med kompletta och välövade besättningar. Jansson gör jämförelsen mellan Marinen och Kustbevakningen (förvisso hämtad ur RR rapport) där man mycket riktigt konstaterar att Kustbevakningen har fler timmar till sjöss under varje år på sina fartyg än vad Marinen har. Rapporten anger att Marinen endast nyttjar 20-30% av den möjliga tiden till sjöss medan KBV har en nyttjandegrad på 70%. Tyvärr gick Jansson i samma fälla som riksrevisionen gjorde då man helt enkelt jämför äpplen och päron och inte ser till vilka huvuduppgifter respektive myndighet har.

    Kustbevakningens viktigaste uppgift är just att ständigt ha fartyg till sjöss över tiden för olika ändamål. De primära är sjöövervakning, fiskerikontroll, miljöövervakning och att utgöra ständigt gripbara sjöräddningsresurser. För Kustbevakningen är det således ständig närvaro på havet som är nyckeln till framgång. Ju fler timmar till sjöss, destå bättre kommer man sannolikt att lösa sina uppgifter. Det är också viktigt att komma i håg att ett kustbevakningsfartyg är avsevärt mycket mindre resurskrävande än ett stridsfartyg som utöver att bara kunna förflytta sig på havet även ska innnehålla unika specialkompetenser för att kunna strida i tre dimensioner. Mot ytmål, mot luftmål och även mot mål under vattnet. Det är en avsevärd skillnad i komplexitet med andra ord.

    Om man läser riksrevisionens rapport och Janssons motion så har man således helt felaktigt skjutit in sig på att flera besättningar till varje stridsfartyg är nyckeln till framgång även för Marinen.

    Om man enbart skulle avgränsa sig till att prata om marinens bevakningsbåtar som har till uppgift att sjöövervaka, en uppgift som i sin karaktär för övrigt ligger väldigt nära den havsövervakningsuppgift som Kustbevakningen i dag har, så har man förvisso rätt. Marinens bevakningsbåtar och vedettbåtar skulle behöva fler besättningar, kanske även ubåtarna om man ser det hela ur ett rent övervaknings- och spaningsperspektiv (und) där tid till sjöss i fredstid är en viktig faktor.

    Dessvärre var det nog inte detta som varken riksrevisionen eller Mikael Jansson avsåg. Det kan man åtminstone hoppas att de inte gjorde. Det primära för Marinens stridsfartyg (korvetter) är i stället att dessa fartyg fylls upp rent personellt så att besättningarna kan övas mot sina stridsuppgifter, att bli så bra som möjligt på ubåtsjakt, ytstrid och luftförsvar utan att det ständiga vakansläget konstant sätter käppar i hjulet för att nå en hög nivå. Kopplat till detta är ekonomin givetvis en helt avgörande faktor. Det måste finnas ekonomi att öva besättningarna till den nivå där strid kan genomföras i tre dimensioner och det måste även finnas ekonomi att färdigställa/modifiera befintliga fartyg till den operativa status som är beslutat av den politiska nivån.

    För att uppnå ovanstående operativa effekt ur ett fartyg så är nyckeln till framgång således inte dubbla besättningar. Det viktiga är i stället att eftersträva att uppnå ett läge där det finns en komplett besättning per fartyg som är färdigutbildad, välövad och att det finns ekonomi för att uppnå detta. Utbildning och övning av en fartygsbesättning behöver inte alltid ske till sjöss, i bland kan det vara mer effektivt att genomföra vissa moment i simulatormiljö där den enskilde individens kompetens på så sätt ökas mer effektivt.

    Något som däremot är viktigt i detta sammanhang är att det finns redundans i systemet, något som Jansson också tar upp i sin motion. Om en enskild individ ur besättningen av någon anledning inte är tillgänglig måste det finnas andra individer med motsvarande kompetens att snabbt plocka in som ersättare. Detta löstes tidigare mycket enkelt genom att det fanns individer på staber, skolor och utbildningar med rätt kompetens. I dag har man till stora delar slagit sönder den möjligheten genom omtruktureringsarbetet som genomfördes vid årsskiftet där basorganisationen och antalet personalrader utöver de som finns på fartygen reducerades till under en nivå som är acceptabel. Det har inte gynnat nuvarande katastrofala vakansläge.

    Men rent hypotetisk borde det ändå inte vara något problem att lösa uppkomna vakanssituationen på ett enkelt sätt då marinens sjögående förband (ubåtsflottiljen och de båda sjöstridsflottiljerna) består att tre flottiljledningar, sju divisionsstaber och en PTK-stab. Dessa elva staber (förvisso med väldigt olika numerär i respektive stab) har att hantera fem ubåtar, sju korvetter, nio minröjningsfartyg och fyra trängfartyg. Det är ungefär två fartyg per stab om man slår ut ett snitt. Sedan tillkommer givetvis också insatsstaben vid HKV med MTS i spetsen. Frågan om hur stridsekonomisk denna uppdelning är bör nog alla fråga sig.

    Nu är ju allt inte så enkelt som det kan synas när man ställer upp saker på detta sätt, men onekligen kan nog vissa saker göras mer effektivt enbart genom att fundera över hur dagens förband är uppbyggda.

    Slutsatsen som detta inlägg försöker komma fram till, och en uppmaning till riksrevisionen och politiker  är att inte blanda äpplen och morötter genom att jämföra Kustbevakningen och Marinen och enbart stirra sig blind på tid till sjöss. Det viktiga för Marinens förband är den operativa effekten vilket inte enbart uppnås genom mer tid till sjöss. Fullbemannade fartyg som är välutbildade och välövade är nyckeln till framgång!

    I kris och krig är begränsande arbetstidsavtal och fackliga representanter förhoppningsvis inte heller något man tvingas att ta hänsyn till.

    Bloggar: Lantvärnet